Statsutskottets Utlåtande N:o 19

Utlåtande 1891:Su19

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 19,

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli den 24 febr. 1891, kl. 2 e. ro.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket

af vissa frälseskatteräntor.

(I. A.)

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remitterad
motion (n:o 89) kar herr Nils Olsson i Återstå, med hvilken herr
J. A. Sjö med flere instämt, föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Magt måtte vidtaga åtgärder för
inlösande till statsverket af dels sådana skattefrälseräntor, som för närvarande
äro från jordeganderätten skilda, utan hinder deraf att samma
räntor tillförene varit med jordeganderätten förenade, och dels sådana
räntor, hvilka nu utgå af hemman, som tillika med hemmanets ränta
ursprungligen tillhört kronan och af denna blifvit försålda till enskilde,
i hvilkas hand jord och ränta vid köpet från kronan varit förenade.

Under framhållande att de ifrågavarande räntorna tydligen äro
frälseskatteräntor, får utskottet erinra, att framställningar i enahanda
syfte som den nu förevarande gjorts såväl vid 1886 som 1887 årens
riksdagar men blifvit i enlighet med statsutskottets hemställanden af
Riksdagen afslagna.

Såsom skäl för dessa framställningars afstyrkande har utskottet
hufvudsakligen anfört, att, då Riksdagen medgifvit, att skattefrälseräntor
finge för statsverkets räkning inlösas, afsigten varit att bereda
de räntegifvare, hvilkas räntor ursprungligen erlagts till kronan och
sedermera utan räntegifvarens tillgörande eller samtycke öfverlåtits från
kronan till enskilde, samma lindring i utskylder, hvaraf öfrige till kronan

Statsutskottets Utlåtande A:o 19.

5

skattskyldige räntegifvare kommit i åtnjutande, men att den uppfattning
om rättvisa och billighet, som sålunda föranledt Riksdagens beslut
om skattefrälseräntornas inlösen, deremot icke med skäl kunde åberopas
i fråga om de från hemman af frälseskattenatur till ränteegaren utgående
räntorna, hvilka så väl med afseende å deras tillkomst som
deras storlek och beskaffenhet varit beroende på enskildt aftal mellan
räntegifvare och räntetagare; och hade det icke synts utskottet
tillrådligt att ikläda staten skyldighet att inlösa räntor eller afgäld,
som, utan någon statens mellankomst, tillkommit eller kunde tillkomma
genom aftal mellan enskilde.

Då de skäl, som sålunda blifvit anförda för afslag å förut gjorda
framställningar i förevarande ämne, synes utskottet fortfarande ega
full och obestridlig giltighet, hemställer utskottet,

att herr Olssons ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 24 februari 1891.

På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.