Statsutskottets Utlåtande N:o 17 (Utlåtande 1890:Su17 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 17,

N:o 17.

Ank. till Eiksd. kansli den 14 febr. 1890, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse
från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden.
(I. A.)

Med anledning af vid sistlidet års riksdag väckt fråga om, att, i
den mån behörig och nödig utredning öfver hvarje skilnadsarrende blefve
verkstäld, sådana, som tillkommit utan att arrendatorerne för vanhäfd
måst afträda arrendena, måtte afskrifvas, aflat Riksdagen den 13 maj
1889 skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, och anförde deri, att, hvad
beträffade de skilnadsarrenden, hvilka skulle utgöras på grund af förverkande
af sådana arrendekontrakt, som upprättats efter 1884 års början,
Riksdagen ansett någon eftergift icke böra ifrågakomma. Hvad åter
anginge de skilnadsarrenden, hvilka skulle utgöras för arrendetiden före
den 14 mars 1889 och hvilka icke borde erläggas på grund af förverkade
arrendekontrakt'', som upprättats efter 1884 års början, hade Riksdagen
visserligen icke förbisett den fara, som läge deri, att genom
efterskänkande af de s. k. skilnadsarrendena den missuppfattningen till
äfventyrs skulle kunna göra sig gällande, att fullgörande af arrendekontrakt
om statens egendomar kunde åsidosättas med mindre verkande
påföljder, än då fråga vore om dylika aftal enskilde personer emellan.
Dä likväl en eftergift af sådana skilnadsarrenden, som sist omförmälts,
kunde anses stå i nära öfverensstämmelse med de åtgärder, som under
Bill. till Riksd. Prot, 1890. 4 Sami. 1 Afd. 13 Häft. 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 17.

de senaste åren vidtagits för att mildra kronoarrendatorernes, af de för
landtbruket sällsynt ogynsamma konjunkturerna förorsakade tryckta ställning
och för (ifrigt afsåge ett efterskänkande för en gång af fordringar,
hvilkas bibehållande vid laga kraft föranledde kostnader och för hvilkas
indrifvande i allmänhet sannolikt ringa utsigt förefunnes, samt till följd
häraf en dylik eftergift icke borde kunna för framtiden alstra anspråk
på vidare eftergifter af enahanda slag eller gifva grundad anledning
till en sådan missuppfattning, som förut antydts, hade Riksdagen velat
ifrågasätta, huruvida icke eftergift i dessa skilnadsarrenden kunde medgifvas,
för så vidt icke kontraktets förverkande föranledts af vanhäfd,
och i öfrigt med de undantag i afseende å vissa arrenden, som föreskrifvits
vid de under de två senaste åren medgifna eftergifterna i
arrendeafgifternas utgörande och i fråga om rätten till arrendenas uppsägning.

Då emellertid Riksdagen ansett, att före denna frågas slutliga afgörande
närmare utredning erfordrades för fullständigare bedömande ej
allenast af den förlust, staten genom berörda eftergift komme att vidkännas,
utan äfven af de öfriga omständigheter, som på frågans afgörande
kunde inverka, anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t efter utredning
i afseende å den eftergift, som skäligen kunde medgifvas de arrendatorer,
hvilka, på grund af före 1884 års början ingångna, af annan
orsak än vanhäfd förverkade kontrakt, vore skyldige att för arrendetiden
intill den 14 mars 1889 erlägga s. k. skilnadsarrenden, täcktes till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill omständigheterna befunnes
föranleda.

På grund af Riksdagens berörda skrifvelse hafva, enligt hvad af det
vid Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition (n:o 9) af den 13 december
1889 fogade statsrådsprotokoll öfver finansärenden inhemtas, statskontoret
och domänstyrelsen undfått befallning att afgifva gemensamt utlåtande
i ämnet; och hafva dessa embetsverk vid sitt den 18 november sistlidet
år afgifna utlåtande fogat infordrade yttranden från Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i rikets samtliga län.

Af de utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifna yttranden hade
framgått, att inom Blekinge, Hallands, Gefleborgs, Vesternorrlands, Vesterbottens
och Norrbottens län några skilnadsarrenden af ifrågavarande
beskaffenhet icke funnes att erlägga.

Enligt de från öfriga län inkomna utredningar uppginge de der
balanserade skilnadsarrenden af förenämnda beskaffenhet för tiden till
den 14 mars 1889 till ett belopp af 621,033 kronor 26 öre, fördeladt
på de olika länen som följer:

Statsutskottets Utlåtande N:o 17.

Stockholms	län ................	.............................. kronor	.200:	—
Upsala	»	»	16,412:	23
Södermanlands	))	»	2,958:	60
Östergötlands	))	))	157,137:	36
Gotlands	»	))	538:	43
Kalmar	))	))	16,465:	04
Jönköpings	»	))	55,505:	05
Kronobergs	»	»	15,959:	82
Kristianstads	»	»	30,727:	03
Malmöhus	» .................	»	81,336:	35
Göteborgs och	Bohus » .................	»	66,132:	81
Elfsborgs	)) .................	....... . ................... ))	13,426:	26
Skaraborgs	»	»	68,801:	69
Örebro	» .................	»	40,602:	12
Vermlands	»	»	3,453:	51
Vestmanlands	)) .......;.........	))	40,673:	81
Kopparbergs	)) ..................	»	5,619:	60
Jemtlands	»	.................................. »	5,083:	55
		Summa kronor	621,033:	26.

Enligt hvad länsstyrelserna intygat, vore den allra största delen af
dessa fordringsbelopp att anse såsom alldeles värdelös, men för ett fåtal
arrenden hade någon, dock i allmänhet ringa, afbetalning genom utdelning
ur konkurser antagits kunna kronan tillflyta; och upplystes i detta
hänseende:

att inom Upsala län ett skilnadsarrende till belopp af 90 kronor
torde kunna inflyta,

att i Östergötlands län förefunnes någon utsigt att delvis utfå tre
arrenden, uppgående till respektive 2,369 kronor 68 öre, 1,249 kronor
och 810 kronor,

att inom Kalmar län någon utdelning möjligen kunde utgå för två
arrenden å respektive 3,645 kronor och 355 kronor,

att för skilnadsarrenden för åren 1885—1888 för en egendom i
Kristianstads län å sammanlagdt 12,484 kronor någon obetydlig utdelning
ur arrendatorns konkurs kunde vara att förvänta, hvarjemte ett
arrende i samma län å 266 kronor torde framdeles kunna uttagas,

att i Malmöhus län någon utdelning kunde komma att utgå för
två arrenden, uppgående, det ena till 756 kronor 35 öre och det andra
till 450 kronor,

Statsutskottets Utlåtande N:o 17.

att för ett arrende i Göteborgs och Bohus län å 1,394 kronor 90
öre någon möjlighet funnes att utfå beloppet,

att en ringa del torde kunna utgå af ett arrende i Skaraborgs län
å 990 kronor,

att för två arrenden i Örebro län å respektive 1,142 kronor 12
öre och 415 kronor »ringa» utsigt funnes att bekomma kronans fordran,
samt

att för ett arrende i Vestmanlands län å 700 kronor anledning
funnes att genom utdelning ur konkurser kronans fordran kunde utfås.

Uti sina afgifna yttranden hade länsstyrelserna i Stockholms,
Upsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,
Elfsborgs, Skaraborgs, Örebro, Vermlands, Vestmanlands, Kopparbergs
och Jemtlands län tillstyrkt, att kronans fordringar uti ifrågavarande
hänseende måtte eftergifvas och beloppen uti räkenskaperna afskrifvas,
dock, hvad Kristianstads, Malmöhus och Vestmanlands län beträffade,
med undantag af förenämnda, i dessa län förekommande fordringar,
hvarå afbetalning kunde vara att förvänta. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Södermanlands, Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län
hade tillstyrkt afskrifning under enahanda vilkor, som för afskrifning af
kronoutskylder vore gällande, och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Kalmar län förordat afskrifning, sedan de betalningsskyldiges oförmåga
att erlägga arrendeskilnaderna blifvit ådagalagd.

I sitt ofvanberörda utlåtande hade statskontoret och domänstyrelsen
anfört, att de af Riksdagen till afskrifning ifrågasatta s. k. skilnadsarrenden,
enligt hvad de af länsstyrelserna meddelade utredningar utvisade,
vore till allra största delen värdelösa; att de afbetalningar å ett
mindre antal dylika kronofordringar, hvilka kunde vara att förvänta,
hufvudsakligen genom konkursutdelningar, kunde antagas hafva till väsentligaste
delen influtit vid den tidpunkt, då genom Kongl. Maj:ts och
Riksdagens beslut en eftergift å dessa arrenden kunde varda medgifven;
och att en dylik eftergift, hvilken således ej kunde för staten medföra
någon afsevärd pekuniär uppoffring, skulle hufvudsakligen grunda sig
på ett bemödande att i någon mån för kronoarrendatorerne minska följderna
af den för landtbruket genom betydande prisfall å jordbrukets
produkter och bland dem i synnerhet å spannmål samt genom flera omständigheter
under senare åren inträffade tryckta ställning, till afhjelpande
hvaraf, såsom förut blifvit omförmäldt, flerahanda åtgärder redan
vidtagits, hvarför embetsverken ansett sig kunna hemställa, att Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva, att oguldna s. k. skilnadsarrenden,
hvilka tillkommit på grund af arrenden, hvarom kontrakt

Statsutskottets Utlåtande N:o 17.

afslutats före 1884 års ingång, måtte, derest icke kontraktet blifvit förverkadt
genom vanhäfd eller arrendet vore att hänföra till de i kungörelsen
den 13 juli 1887 bestämda undantag, arrendatorerne för arrendetiden
intill den 14 mars 1889 eftergifvas och i kronans räkenskaper afskrifvas.

Den verkstälda utredningen hade, enligt hvad statsrådet och chefen
för finansdepartementet vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t anfört,
ådagalagt, att den af Riksdagen ifrågasatta åtgärden väl skulle
innebära efterskänkande från statens sida af ett högst betydande fordringsbelopp,
men tillika att, då detta belopp måste anses såsom till allra
väsentligaste delen för staten redan förloradt, staten genom vidtagandet
af oinförmälda åtgärd endast skulle drabbas af en jemförelsevis ringa
effektiv förlust. Vid sådant förhållande och då skilnadsarrendenas efterskänkande
skulle för den talrika klass af f. d. kronoan-endatorer, som
här vore i fråga, medföra befrielse från en skuldbörda, som måste utöfva
ett förlamande inflytande på allt deras framtida görande och låtande,
vore departementschefen med Riksdagen och de hörda embetsverken
ense om lämpligheten af den ifrågastälda eftergiften. Val skulle,
på sätt vissa bland Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit, kunna
ifrågasättas, att afskrifning borde medgifvas endast under enahanda vilkor,
som för afskrifning af kronoutskylder äro gällande, äfvensom att
från afskrifningen borde undantagas de fordringar, hvarå afbetalning
kunde vara att förvänta. Men då en afskrifning, hvarigenom, på sätt i
fråga om afskrifning af kronoutskylder är stadgadt, fordringarne, under
fortfarande betalningsskyldighet för gäldenärerne, endast skulle upphöra
att balanseras i kronans räkenskaper, icke skulle medföra någon lindring
för de betalningsskyldige, och då vidare, derest åtgärden skulle innebära
något annat och mera än ett enbart uteslutande ur kronoräkenskaperna
af nu såsom värdelösa ansedda fordringar, något i förhållandena grundadt
skäl att skilja mellan sådana fordringar, för hvilkas indrifning någon
utsigt kunde förefinnas, och dem, hvilkas värdelöshet vore uppenbar,
icke syntes kunna uppgifvas, ansåge han sig lika med statskontoret och
domänstyrelsen böra förorda en fullständig eftergift af de ifrågavarande
skilnadsarrendena.

I anledning af hvad sålunda blifvit utredt och anfördt har Kongl.
Maj:t i sin ofvan omförmälda, till statsutskottets förberedande handläggning
remitterade proposition föreslagit Riksdagen att medgifva, att
oguldna s. k. skilnadsarrenden, hvilka tillkommit på grund af arrenden,
hvarom kontrakt afslutats före 1884 års ingång, måtte, derest icke kontraktet
blifvit förverkadt genom vanhäfd eller arrendet vore att hänföra

Statsutskottets Utlåtande N:o IT.

till de i kungörelsen den 13 juli 1887 bestämda undantag, arrendatorerne
för arrendetiden intill den 14 mars 1889 eftergifvas och i kronans räkenskaper
afskrifvas.

Med afseende å den utredning, som sålunda i detta ärende förebragts,
och i öfverensstämmelse med den vid senaste riksdag i detta ämne uttalade
åsigt får utskottet hemställa,

att hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende
föreslagit må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 februari 1890.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.