Statsutskottets Utlåtande N:o 160 (Utlåtande 1909:Su166 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 160.

N:o 166.

Ank. till Eiksd. kansli den 7 maj 1909 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Majtts proposition till Riksdagen
angående indragning af de biskoparna anslagna prebendepastoraten
in. m. (2 U. A.)

I en den 5 nästlidne mars till Riksdagen aflåten, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlämnad proposition (n:o 123) har Kungl.
Maj:t med åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för samma dag, under förutsättning af Kyrkomötets bifall,
föreslagit Riksdagen medgifva

dels att indragning af de återstående biskopsprebendena må, i den
ordning Kungl. Maj:t pröfvar skäligt bestämma och enligt den ersättningsgrund,
som i kungl. cirkuläret den 28 april 1882 finnes angifven,
successivt genomföras med anlitande af biskopslöneregleringsfondens inkomster; dels

ock att ur biskopslöneregleringsfonden må, efter Kungl. Majrts
bepröfvande, utgå en pension åt ärkebiskop eller biskop å 6,000 kronor
årligen under villkor att pension icke må tilldelas annan än den, som uppnått
sjuttio års ålder, samt att ärkebiskop eller biskop, som hädanefter utnämnes,
skall vara skyldig att vid fyllda sjuttio års ålder afgå från ämbetet,
så framt pension åt honom beredes och Kungl. Maj:t ej'' på grund af särskilda
omständigheter finner det vara för kyrkans tjänst gagneligt, att han
tills vidare kvarstår i ämbetet.

Departementschefens anförande i ämnet till ofvannämnda statsrådsprotokoll
är af följande lydelse:

»Frågan om indragning af de biskoparna anslagna prebendepastoraten
är ett spörsmål, som länge varit föremål för uppmärksamhet.

Redan i skrifvelse den 18 mars 1857, (n:o 42), vid hvilken tid de flesta
biskoparna ännu hade flera prebendepastorat hvar, yttrade Rikets Ständer

Bill. till Rihsd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Åfd. 10S Höft. (N:o 166). 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

i sammanhang med begäran om lönereglering för biskoparna, att de ansåge
biskopsprebendena icke vara behöfliga för beredande af tillfälle till
pastoralvård för biskoparna och därför böra upphöra, och anhöllo för den
skull att i det förslag till lönereglering för biskoparna, som skulle föreläggas
Rikets Ständer, aflöning måtte upptagas åt särskilda kyrkoherdar vid
prebendepastoraten.

I nådig proposition den 16 december 1859 (n:o 63) föreslog Kungl.
Maj:t Rikets Ständer att antaga följande grunder för reglering af biskoparnas
aflöning.

l:o.

En fullständig reglering af biskoparnas löner bör, i mån af nuvarande
innehafvares afgång eller så snart sådant utan förnärmande af deras rätt
ske kan och omständigheterna i öfrigt medgifva, verkställas.

2:o.

De löner, som, fri bostad oberäknad, därvid böra biskoparna i de särskilda
stiften tilldelas, bestämmas till följande belopp, nämligen:

i Uppsala
> Linköpings
» Skara
» Strängnäs
» Västerås
» Växjö
» Lunds
» Göteborgs
» Kalmar
» Karlstads
» Härnösands
» Visby

stift

.............; Rdr Rmt 16,000: —

............ ■» » 13,000: —

............. » » 12,000: —

.............. * » 12,000: —

.............. » » 12,000: —

.............. » * 15,000: —

.............. » » 14,000: —

............ » » 10,000: —

.............. * » 12,000: —

.............. » » 12,000: —

.............. » » 10,000: —

Summa Rdr Rmt 150,000: —

Där biskopshus ej finnes, erhåller biskopen hyresersättning, som af
Kungl. Maj:t bestämmes, dock ej öfverstigande 1,500 riksdaler.

3:o.

Vid biskops afgång eller förut, därest biskop blifvit med förbindelse
att underkasta sig löneförändring tillsatt, skall utredning ske af alla de

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

hvarje gång för så lång tid, som för utarrendering af kronans egendomar
i allmänhet är eller varder bestämd, allt i den ordning och på det sätt
Kungl. Maj:t täckes närmare föreskrifva.

4:o.

Om, efter skedd utredning, lönen befinnes öfverstiga det belopp, densamma
enligt andra punkten bör utgöra, med så stort värde, som svarar
mot af kastningen af ett eller flera med tjänsten förenade prebendepastorat,
bör det eller de därifrån skiljas och pastor där tillsättas i den ordning,
som för regala gäll är stadgad, dock att för hvarje biskopsstol ett prebendepastorat
varder såsom sådant bibehållet.

Skulle prebendepastorat, hvilket enligt förestående grund borde från
biskopslön skiljas, vara så litet, att det icke förmår aflöna egen pastor, må
af Kungl. Maj:ts särskilda pröfning bero, huruvida detsamma skall med
annat pastorat förenas eller tills vidare vid samma biskopslön bibehållas.

5:o.

Öfverskjuter biskopslön det för densamma bestämda värde med större
belopp än som motsvarar inkomsten af därifrån skilda prebendepastorat,
bestämmer Kungl. Maj:t hvilka inkomster ytterligare böra därifrån afskiljas.
Dessa ingå till statskontoret för att under titel: »Biskopslöneregleringsfonden»
redovisas och till jämnande af annan biskopslön användas.'' På samma
sätt förfares, om löneinkomsterna befinnas öfverskjuta normalbeloppet med
mindre summa än att något prebendepastorat genast kan därifrån skiljas.

6:o.

Understiger biskopslön det för densamma fastställda belopp, skall fyllnaden
tjänsten tilldelas af biskopslöneregleringsfonden, så snart denna
därtill lämnar tillgång.

7:o.

Så snart Kungl. Maj:t finner biskopslöneregleringsfondens årliga inkomst
uppgå till det belopp, att af densamma ersättning kan till biskop
lämnas för prebendepastorat, som bör, men förut icke kunnat, från tjänsten
skiljas, och med egen kyrkoherde förses, gifves om verkställandet därat
nådig befallning, hvarvid, i valet mellan flera, företrädesvis bestämmes
med tjänsten förenade löneförmåners belopp, för hvilket ändamål boställenas
afkastning bör med noggrannhet uppskattas, samt öfriga hemman,
lägenheter eller jordar, som icke af biskopen bebos eller brukas eller för
boställets skötsel äro behöfliga, så snart lagligen ske kan, utarrenderas,

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

prebendepastorat i stift, där mer än tvenne sådana äro biskopen på lönen
anslagna.

8:o.

Biskopslöneregleringsfondens årliga inkomster må ej till annat än här
uppgiga ändamål disponeras, hvaremot å densamma uppkommande behållningar
må af Kungl. Maj:t användas till sådana utgifter, som af denna
lönereglering kunna blifva en nödvändig följd eller tjäna till dess fortskyndande.

Enligt skrifvelse den 29 oktober 1860 (n:o 206) antogo Rikets Ständer
dessa grunder med den ändring i afseende å punkten 4:o att tillsättningen
af prebendepastoraten borde ske i den ordning, som tillämpats innan de
blefvo prebenden.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 15 juni 1861 godkänt
ifrågavarande ändring, reglerades biskoparnas löner enligt dessa grunder
genom särskilda nådiga beslut åren 1869—1882. Hvarje biskop behöll
därvid ett prebende, utom biskoparna i Linköpings och Härnösands stift,
som fingo behålla två hvardera. Af dessa senare indrogs det ena för biskopen
i Linköping år 1885 och det ena för biskopen i Härnösand år 1886.
Till följd häraf äro nu åt en hvar af biskoparna anslaget ett prebendepastorat,
utom åt biskopen i Luleå, åt hvilken icke anslogs något prebendepastorat,
då hans ämbete genom nådigt beslut den 27 oktober 1903 inrättades,
utan hvars lön, 12,000 kronor jämte 2,000 kronor i hyresersättning, utgår i sin
helhet från biskopslöneregleringsfonden. De nuvarande biskopsprebendena
äro sålunda:

för ärkebiskopen: Bälinge pastorat,

biskopen i Linköpings stift: Kärna och Kaga församlingars pastorat,

Skånings-Åsaka pastorat,

Yansö och Härads församlingars pastorat,
Lundby pastorat,

Gårdsby och Söraby församlingars pastorat,
Lomma pastorat,

Tölö, Lindome och Älfsåkers församlingars
pastorat,

Ljungby, Hossmo och S:t Sigfrids församlingars
pastorat,

Stora Kils och Frykeruds församlingars
pastorat,

Härnösands pastorat,

Yisby stads-och landsförsamlingars pastorat.

» Skara
» Strängnäs
» Västerås
» Växjö
» Lunds
» Göteborgs

» Kalmar

» Karlstads

» Härnösands
» Visby

Statsutskottets Utlutande N:o 166.

Emellertid hade Rikets Ständer i skrifvelse den 12 juni 186G (n:o 72)
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, om icke prebendepastoraten
(såväl biskops- som professors-, teologie adjunkts- och teologie
lektorsprebendena) kunde i den mån innehafvarna afginge indragas samt
att Kungl. Maj:t i sådant fall ville till Riksdagen aflåta proposition i ämnet
jämte förslag till ersättning åt vederbörande för de löneinkomster, som
utginge från dessa pastorat.

I särskild skrifvelse till Kungl. Maj:t anhöll prästeståndet, att Kungl.
Maj:t måtte låta bero vid hvad redan vore stadgadt och förordnadt rörande
prebendepastoraten. I händelse Kungl. Maj:t skulle anse en ytterligare
utsträckning i den redan beslutade indragningen böra ifrågakomma, hoppades
ståndet, att frågan härom såsom berörande 1723 års privilegier måtte
hänskjutas till Kyrkomötet.

I nådig skrifvelse den 21 augusti 1868 (n:o 4) inhämtade Kungl. Maj:t
Kyrkomötets mening i det ämne, som Rikets Ständers och prästeståndets
berörda skrifvelser afsågo.

Kyrkomötet svarade i underdånig skrifvelse den 24 september 1868: Ehuru
Kyrkomötet icke förbisåge vikten af de skäl, på hvilka man stödt yrkandet
om biskopsprebendenas bibehållande, nämligen att biskoparna borde vara
och anses som pastorer, hade Kyrkomötet likväl trott sig finna dessa åsikter
icke oförenliga med prebendeinstitutionens upphörande. Biskopen kunde,
enligt Kyrkomötets mening, så mycket hellre undvara eget pastorat,
som det måste vara honom obetaget att allestädes inom sitt stift taga del
i pastoral själavård; prebendeförsamlingarna hade skäliga anspråk att komma
i oafbrutet åtnjutande af sin ordinarie pastors själavård och äga inflytande
vid hans tillsättning. Indragningen borde äga rum i mån af dåvarande
innehafvares afgång samt ersättning för prebendeinkomsterna beredas blifvande
tjänstinnehafvare. Kyrkomötet afgaf för sin del det yttrande att,
under förutsättning att för kompetens till teologie professors, teologie adjunkts
och teologie lektors tjänst fordrades intyg om att sökanden under
ett år utöfvat prästerlig tjänst inom församling, Kyrkomötet tillstyrkte bifall
till Rikets Ständers anhållan att de ännu återstående prebendepastoraten
måtte indragas.

Härefter förordnade Kungl. Maj:t den 28 april 1882 (S. F. S. n:o
23) att hvar och en, som därefter utnämndes till innehafvare af ämbete
eller tjänst, hvarmed enligt gällande bestämmelser prebendepastorat
är förenadt, skall vara skyldig att, om och när Kungl. Maj:t så beslutar,
afträda prebendepastorat mot fyllnad i den med ämbetet eller tjänsten
förenade lön till det belopp, hvartill inkomsten af prebendepastoratet finnes
i lönestat upptagen eller vid lönereglering beräknad.

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

I nådig proposition (n:o 38) till 1893 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t,
bland annat, Riksdagen medgifva, att Lundby och Tufve församlingars
pastorat måtte upphöra att vara prebende åt teologie lektorn vid allmänna
läroverket i Göteborg. I det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
framhöll föredragande departementschefen, att Rikets Ständers skrifvelse
af den 12 juni 1866 icke innefattade något beslut om prebendepastoratens
upphörande, utan närmast afsåge en utredning i ämnet, därvid uttryckligen
angifvits, att frågans slutliga behandling påkallade pröfning af Riksdagen.

Riksdagen biföll propositionen och anförde i skrifvelse (n:o 84), att
Riksdagen i öfverensstämmelse med den uppfattning, hvilken uttalats i
Rikets Ständers skrifvelse den 12 juni 1866, ansåge önskligt, att ännu
återstående prebendepastorat, så snart ske kunde, indroges.

Äfven Kyrkomötet biföll enligt skrifvelse den 30 september 1893 (n:o 7)
Kungl. Maj:ts berörda framställning och yttrade därvid, att Kyrkomötet hade
år 1868 tillstyrkt prebendepastoratens indragning under viss förutsättning
beträffande teologie professors, teologie adjunkts och teologie lektors tjänst,
men att denna förutsättning icke längre kunde under alla förhållanden
fasthållas.

Sedan i'' anledning af Rikets Ständers berörda skrifvelse angående prebendepastoratens
indragning samtliga domkapitlen med flera myndigheter
hörts, afgåfvo kammarkollegium och statskontoret, på grund af nådig remiss,
den 18 mars 1898 underdånigt utlåtande i ärendet och anförde därvid
bland annat följande:

Att enligt de vid 1859—1860 års riksmöte antagna och genom nådiga
brefvet den 16 juni 1861 fastställda grunder för lönereglering för biskoparna för
hvarje biskopsstol ett prebendepastorat skulle såsom sådant bibehållas, hade
sin orsak i, bland andra, äfven ekonomiska skal.. Då emellertid Riksdagen
sedermera i skrifvelse den 29 april 1893 gjort en ytterligare framställning
om återstående prebendepastorats indragning och Kyrkomötet härtill förordat
bifall utan att vid indragning af biskoparnas prebenden ifrågasätta
något villkor, samt vid de framställningar om Härnösands stifts delning,
som vid olika tillfällen och senast år 1898 af Kungl. Maj:t aflåtits till Riksdagen,
det icke ansetts böra ifrågasättas, att åt biskopen i det nya norrländska
stiftet på lön ansloges något prebendepastorat, funne ämbetsverken icke
någon betänklighet mot att tillstyrka en sådan indragning, i den mån erforderliga
tillgångar kunde beredas till ersättning åt biskoparna för den
afkomst af prebendepastoraten, som vid löneregleringen blifvit påräknad.

Vid regleringen af biskopslönen i Skara stift, fastställd den 18 oktober
1878, hade inkomsterna från Äsaka prebendepastorat, hvilka vid regie -

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

ring af prästerskapets därstädes löner blifvit i penningar beräknade till
1,000 kronor, ansetts icke kunna till något belopp upptagas, sedan afdrag
skett för vice pastors aflöning. Af de öfriga pastoraten både afkomst beräknats
vid löneregleringen för biskoparna. Med visshet kunde afkomstens
belopp uppgifvas först efter i hvarje särskildt fall, sedan vederbörande indelninghafvare
hörts, verkställd undersökning. De ungefärliga belopp,
hvartill denna afkomst kunde antagas hafva beräknats, vore emellertid:

Bälinge församlings pastorat ................................................... kronor 4,490: —

Kärna och Råga församlingars pastorat .............................. » 3,450: —

Vansö och Härads församlingars pastorat........................... » 2,250: —

Lundby församlings pastorat................................................... » 1,190: —

Gårdsby och Söraby församlingars pastorat........................ » 2,350: —

Lomma församlings pastorat...................................................... » 2,750: —

Tölö, Lindome och Alfsåkers församlingars pastorat...... » 4,400: —

Ljungby, Hossmo och S:t Sigfrids församlingars pastorat » 4,170: —

Stora Kils och Frykeruds församlingars pastorat............... » 5,750: —

Härnösands pastorat..................................................................... » 2,070: —

Visby stads och landsförsamlingars pastorat........................ » 3,240: —

Summa kronor 36,110: —

Då ersättning till biskoparna för afkomsten af prebendepastoraten sålunda
kunde antagas uppgå till omkring 36,000 kronor, måste biskopslöneregleringsfondens
kapitaltillökning, enligt den utredning rörande fondens
ställning ämbetsverken jämväl lämnade, i ej oväsentlig mån fortgå, innan
tillgång å fonden kunde beredas till denna ersättning i dess helhet samt
till betäckande af andra i följ d af biskopslöneregleringen uppkommande behof.
För såvidt ej andra tillgångar kunde varda för ändamålet anvisade, ansåg
ämbetsverket alltså, att indragning af de biskopsämbetena nu åtföljande
prebendepastoraten borde ske endast successivt och i den mån fondens årliga
inkomster funnes lämna säker tillgång till ersättning af de genom
indragningen uppkommande lönebrister.

Ltterligare hafva till Ivungl. Maj:t inkommit underdåniga ansökningar
om frigörande af prebendeegenskapen dels från Lomma pastorat, dels från
Lundby pastorat, dels ock från Ljungby pastorat, öfver hvilka ansökningar
kammarkollegium afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden den 8 juli
1898, den 19 december 1898 och den 18 december 1901. öfver ansökningen
rörande Lomma pastorat har jämväl statskontoret den 8 augusti
1898 i underdånighet yttrat sig.

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

Därefter hafva äfven inkommit underdåniga ansökningar om upphäfvande
af prebendeegenskapen vid Stora Kils pastorat samt vid Kärna
pastorat.

Vid underdånig föredragning af dessa ärenden den 4 juni 1907 anbefalldes
kammarkollegium och statskontoret att, sedan ämbetsverken låtit
höra vederbörande beträffande omförmälda ansökningar från Stora Kils och
Kärna prebendepastorat äfvensom beträffande upphäfvande af prebendeegenskapen
vid öfriga, biskoparna anslagna prebendepastorat, före den 15
oktober 1907 afgifva underdånigt utlåtande, huruvida och i hvad mån
biskopslöneregleringsfonden numera skulle, utan tillgripande af dess kapitaltillgångar,
kunna bereda medel till indragning af biskopsprebendena och,
i händelse medlen icke försloge till samtidig indragning af dem alla, i
hvilken ordningsföljd indragning af dem lämpligen borde med tillitande
af dessa medel genomföras.

Till svar härå hafva kammarkollegium och statskontoret den 11 oktober
1907 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet. Ämbetsverken hade för
åstadkommande af den begärda utredningen dels hört vederbörande i orten,
därvid samtliga de till biskoparnas prebendepastorat hörande församlingar
äfvensom prästerskapen i två af pastoraten samt en länsman och fem kronofogdar
yttrat sig, dels ock infordrat underdåniga utlåtanden af såväl
biskoparna och domkapitlen i samtliga stift med undantag af Luleå som
äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de län, hvarinom prebendepastoraten
äro belägna, eller Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,
Kalmar, Gottlands, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands
och Västernorrlands län. Med anledning af det i nådiga brefvet
äfven omförmäla förhållandet att den afkomst af ifrågavarande prebendépastorat,
som vid löneregleringarna för biskoparna beräknats, icke — med
undantag för biskopens i Skara prebende, som ansetts icke kunna till något
belopp upptagas — kunnat af ämbetsverken med visshet uppgifvas förr
än efter i hvarje särskildt fall, sedan vederbörande indelningshafvare hörts,
verkställd undersökning, infordrade ämbetsverken i sammanhang med ärendets
remitterande jämväl utredning rörande den afkomst, hvartill vederbörande
prebendepastorat blifvit vid löneregleringen beräknadt.

För att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det ämbetsverken
genom förenämnda nådiga bref lämnade uppdrag hade genom nådig remiss
den 16 juli 1907 till ämbetsverken öfverlämnats en till Kungl. Maj:t
ingifven ansökning, hvari Härnösands församling anhållit om frigörelse från
prebendeegenskapen. Öfver denna framställning hade ämbetsverken infordrat
underdåniga utlåtanden af biskopen och domkapitlet i Härnösand samt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län.

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

Af åtskilliga inom statskontoret utarbetade, vid utlåtandet fogade
tablåer, hvilka afsåge tioårsperioden 1897—1906, inhämtades bland annat,
att biskopslöneregleringsfondens kapitalbehållning, som vid 1897 års ingång
utgjort 456,720 kronor 49 öre, därefter oafbrutet ökats, så att den vid
1906 års slut uppgått till 698,421 kronor 23 öre; att inkomsterna, som
utgjordes af dels intressemedel och dels arrendemedel och indelningscrsättningar
in. in., år 1906 uppgått till 62,558 kronor 75 öre samt att utgifterna,
hvilkas ordinarie belopp vore 37,579 kronor 75 öre, under sistberörda
år bestigit sig till 39,422 kronor 28 öre. Fondens inkomster år 1906 öfverstego
alltså utgifterna med 23,136 kronor 47 öre. Bland 1902 års utgifter
både ingått ett anslag utan återbetalningsskyldighet af 16,000 kronor för
ärkebiskopshusets i Uppsala iståndsättande och bland 1904 års utgifter ett
dylikt anslag af 10,000 kronor för iståndsättande af biskopshuset i Västerås.
De ordinarie utgifterna hade från och med år 1904 ökats med de till
biskopen i Luleå utgående löneförmånerna 14,000 kronor. Vid 1906 års
början var af fondens medel på grund af särskilda nådiga bref såsom räntefria
lån utlämnadt ett belopp af tillhopa 35,000 kronor. Häraf skulle under
hvart och ett af åren 1906—1912 inbetalas 4,000 kronor och under
ett hvart af åren 1913—1919 3,000 kronor.

Efter meddelande af dessa upplysningar fortsätta ämbetsverken:

»Då det nu gäller att bedöma huru stort belopp af fondens inkomster
utöfver dess utgifter, som må kunna anses vara att för all framtid disponera
utan tillgripande af dess kapitaliserade tillgångar, torde fondens nuvarande
inkomster och ordinarie utgifter icke lämpligen kunna läggas till grund
för beräkningen. De inkomster, som utgöras af arrendemedel och indelningsersättningar
och dylikt, växla nämligen med konjunkturerna och med
markegångsvärdena. Genom räntefotens nedgående, som icke lärer i eu
framtid uteblifva, är att emotse en växling i den del af fondens inkomster,
som utgöras af intressemedel. Försiktigheten synes därför bjuda att i
förevarande fall räkna med en väsentligt lägre räntefot än den, efter hvilken
den af statskontoret förvaltade gemensamma fonden, i hvilken biskopslöneregleringsfonden
ingår, tillgodoföres afkomst, eller 4,it % för år 1906.
Då det under den gångna tiden visat sig, att på fonden ställts flerfaldiga
anspråk att för betäckande af åtskilliga i följd af biskopslöneregleringen
uppkomna behof, såsom biskopshusens iståndsättande och dylikt, erhålla
anslag utan återbetalningsskyldighet eller räntefria lån, hvilka anspråk af
Kungl. Maj:t ansetts vara af beskaffenhet att böra tillmötesgås, torde
fondens utgifter böra beräknas så, att fonden icke urståndsättes att jämväl
framdeles i någon mån bereda tillfälle till bidrag af omförmälda beskaffenhet.

Bill. till Kiksd. Prat. 1909. 4 Sami 1 Afd. 108 Höft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

För den beräkning, som det nu åligger ämbetsverken att verkställa,

torde därför fondens inkomster böra sålunda beräknas:

arrendemedel: medeltal för de tio åren 1897—1906 kronor 33,082: 75

intressemedel, beräknade efter 31/" °/o å fondens hela kapitalbehållning
den 31 december 1906........................ » 24,444: 74

eller tillhopa kronor 57,527: 49

samt dess utgifter till i rundt tal......................................... » 40,000: —

i följd hvaraf det öfverskott, som med hänsyn till fondens
framtida förmåga att bära samtliga utgifter

kan beräknas disponibelt, skulle utgöra.................. » 17,527: 49

eller afrundadt 17,500 kronor.

För den händelse åter intressemedlen skulle kunna med trygghet beräknas
efter 4 °j0 å kapitalbehållningen vid 1906 års slut, skulle beräkningen
blifva:

arrendemedel................................................................................. kronor 33,082: 75

intressemedel................................................................................ » 27,936: 85

Summa kronor 61,019: 60

utgifter ......................................................................................... » 40,000: —

öfverskott..............................................................................,....... kronor 21,019: 60

eller i rundt tal 21,000 kronor.

Oafsedt den ökning i det disponibla öfverskottet, som uppenbarligen
torde vara att förvänta till följd af kapitalbehållningens tillväxt dels genom
öfverskottets läggande till kapitalet under tiden till dess öfverskottet kommer
att tagas i anspråk för det nu ifrågasatta ändamålet och dels därigenom
att öfverskottet åtminstone under den närmaste framtiden tvifvelsutan
torde komma att något öfverstiga det här ofvan beräknade beloppet, är en
ökning i samma öfverskott att emotse sedan vid endera af nuvarande biskoparnas
i Växjö eller Kalmar afgång den beslutade sammanslagningen af
Växjö och Kalmar stift blifvit genomförd. För fonden kommer därefter
att besparas skillnaden mellan å ena sidan de belopp, som nu från fonden
utgå till biskopen i Kalmar, 850 kronor lönefyllnad och 1,500 kronor hyresersättning
eller tillhopa 2,350 kronor, och å andra sidan det biskopen
i Växjö efter sammanslagningen tillförsäkrade belopp 2,000 kronor, eller
sålunda 350 kronor. Men vidare lärer jämlikt det om fondens bildande
gifna nådiga brefvet den 15 juni 1861 den biskopen i Kalmar nu tillagda
kronotionde, 2,099 kubikfot 9.84 kannor, komma att till fonden indragas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 106.

Värdet å detta kronotiondebelopp torde kunna beräknas till omkring 5,000
kronor. Efter ifrågavarande sammanslagning skulle alltså det disponibla
öfverskottet ökas med omkring 5,350 kronor och följaktligen kunna uppskattas
— allt eftersom kapitalavkastningen beräknas efter 372% eller 4 % —
till 22,877 kronor 49 öre och 26,369 kronor 60 öre eller i rundt tal 22,900
kronor och 26,300 kronor.

Hvad härefter beträffar det belopp, som är erforderligt för samtidig
indragning af alla biskopsprebendena, så har detta i ämbetsverkens
underdåniga utlåtande den 18 mars 1898 beräknats till ett ungefärligt
belopp af 36,110 kronor, hvilken beräkning dock, på sätt ofvan
antydts, af ämbetsverken ansetts ej fullt säker. Den anmaning ämbetsverken
vid remitterandet till orten af föreliggande ärende ställt till vederbörande
att åvägabringa utredning rörande prebendepastoratens afkomst har
endast undantagsvis besvarats tillfredsställande. Sålunda har intet som
helst svar i detta afseende ingått rörande de biskoparna i Linköping, Lund,
Karlstad och Visby anslagna prebenden. Enligt domkapitlet i Uppsala,
hvars utlåtande undertecknats jämväl af ärkebiskopen, skulle vid löneregleringen
för ärkebiskopen af hornsten af Bälinge pastorat beräknats till 4,812
kronor, under det afkomsten af ämbetsverken uppgifvits till omkring 4,490
kronor. Berörda af domkapitlet meddelade siffra är densamma som i prästlöneregleringskommitténs
tabeller ser. A tab. 4 kol. 14 angifver summan
af kyrkoherdens afiöningsmedel sådana de ecklesiastikåret 1896—1897 utgått,
hvadan uppgiften uppenbarligen hvilar på misstag. Biskopen i Göteborg
har yttrat, att inkomsten af Tölö pastorat vid löneregleringen skulle
hafva uppskattats till 5,465 kronor, hvaraf 1,500 kronor beräknats för aflönande
af erforderligt ämbetsbiträde. Biskopens behållna inkomst skulle
alltså enligt biskopen värderats till 3,965 kronor. Såvidt ämbetsverken
kunnat finna lärer dock afkomsten hafva beräknats till 4,403 kronor 46
öre, motsvarande det ungefärliga belopp ämbetsverken förut angifvit. Rörande
afkomsten af biskoparnas i Strängnäs, Västerås och Kalmar prebenden
hafva biskoparna icke yttrat sig, men enligt handlingar, som, beträffande
Strängnäs och Kalmar stift insändts och åberopats af Eders
Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande och beträffande Västerås
stift synes vara öfverlämnade af domkapitlet, hvars yttrande undertecknats
jämväl af biskopen, skulle vid löneregleringarna afkomsten af sist berörda
tre prebenden beräknats till respektive 2,243 kronor 29 öre, 1,181 kronor
10 öre och 4,169 kronor 21 öre, motsvarande af ämbetsverken förut uppgiga
ungefärliga belopp. Biskoparna i Växjö och Härnösand hafva angifvit
respektive afkomsten af de dem anslagna prebenden till 2,356 kronor
46 öre och 2,073 kronor 88 öre, mot hvilka belopp, som motsvara de af

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

ämbetsverken i utlåtandet den 18 mars 1898 angifna ungefärliga belopp,
ämbetsverken icke hafva något att erinra.

Biskopen i Linköping har framställt anspråk på att den till honom
utgående ersättningen för mistning af prebendeafkomsten mätte bestämmas
efter den verkliga afkomst prebendet senast lämnat eller 5,893 kronor 70
öre. Afkomsten har af ämbetsverken förut angifvits till allenast 3,450
kronor. Berörda anspråk, hvilket strider emot nådiga cirkuläret den 28
april 1882, torde icke vara förtjänt af vidare afseende.

Med hänsyn till hvad sålunda i denna fråga förekommit synes alltså
rörande värdet å prebendenas afkomst ostridighet föreligga — förutom i
afseende å biskopens i Skara prebende — allenast beträffande prebendena
åt biskoparna i Växjö och Härnösand.

Ämbetsverken, livilka på grund af den korta tid, som varit åt ämbetsverken
anslagen för afgifvande af deras utlåtande, ej varit i tillfälle att
åvägabringa vidare utredning i denna fråga, nödgas alltså fortfarande räkna
med de värden, som af. ämbetsverken förut varit antagna eller tillhopa
36,110 kronor. — Innan ersättningsbeloppen, i händelse af nådigt beslut
angående biskopsprebendenas indragning, till siffran bestämmas, lärer fortfarande
erfordras att i hvarje särskild! fall, med undantag för de biskoparna
i Växjö, Skara och Härnösand anslagna prebenden, vcrkställes undersökning
efter vederbörande indelningshafvares hörande.

I sin förberörda ansökning om frigörelse från prebendeegenskapen har
Härnösands församling bland annat anhållit, att Eders Kung! Maj:t i sammanhang
med prebendets indragning måtte, med ändring af nådiga brefvet
den 16 april 1870 angående lönereglering för biskopen i Härnösand, förklara
att icke blott räntan af ett mantal Utanö utan äfven så stor del af
kronotionden från Y tterlännäs och Bj årträ socknar, som motsvarar 48 tunnor
eller 302 kubikfot 4 kannor, Vs råg och 4/s korn, såsom kronotionden
i Västernorrlands län vanligen utgår, skall frånskiljas biskopsstolen och
tilläggas kyrkoherdelönen i Härnösand mot ersättning till biskopen från
biskopslöneregleringsfonden. Denna ansökning har biskopen, med instämmande
af såväl domkapitlet som Kung! Maj-.ts befallningshafvande, biträda
under hemställan tillika att ifrågavarande ersättning måtte beräknas
efter medelmarkegångspriset år 1906 och alltså bestämmas till 814
kronor 96 öre, äfvensom att hela det ersättningsbelopp, som skulle tillkomma
biskopen, måtte utgå med ett från 2,888 kronor 84 öre till 2,900
kronor förhöjdt belopp. Ämbetsverken, hvilka den 22 maj 1885 afgåfvo
underdånigt utlåtande i en då föreliggande fråga angående afskiljande från
biskopsämbetet i Härnösands stift af ettdera af de med detta ämbete då
förenade två prebenden, och som därvid uttalade sig för indragning åt

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

Härnösands pastorat, tillstyrkte redan då, att ifrågavarande hemmansränta
och kronotiondebelopp måtte frånskiljas biskopslönen och tilläggas kyrkoherden
i Härnösand mot ersättning till biskopen från biskopslöneregleringsfonden.
Ersättningen ansågs dock af ämbetsverken böra beräknas efter de
å hemmansräntan och tionden vid löneregleringen beräknade värden, tillhopa
720 kronor 54 öre. Ämbetsverken, som tillåta sig åberopa sitt nyssnämnda
underdåniga utlåtande, i hvad detsamma är på det nu föreliggande
ärendet tillämpligt, vidhålla sin uppfattning såväl beträffande lämpligheten af
hemmansräntans och kronotiondebeloppets afskiljande som i afseende å den
grund, efter hvilken ersättningen bör beräknas. I sistnämnda hänseende
torde nu allenast få tilläggas, att då ifrågavarande hemmansränta och kronotionde
ansetts rätteligen vara att betrakta såsom en biskopens löneförmån
i hans egenskap af kyrkoherde i Härnösand och förty rätteligen böra i
sammanhang med pastoratets befrielse från prebendeegenskapen afskiljas
från biskopsstolen och tilläggas kyrkoherdelönen, lärer också ersättningen
för mistningen af samma löneförmån böra beräknas efter samma grunder
som ersättningen för den frångångna afkomsten af själfva kyrkoherdelönen,
det är, jämlikt nådiga cirkuläret den 29 april 1882, efter det vid löneregleringen
beräknade värdet.

Det ersättningsbelopp, som vid indragningen af Härnösands prebende
skall utgå till biskopen, bör alltså enligt ämbetsverkens mening bestämmas
till sammanlagdt 2,794 kronor 42 öre; och skulle följaktligen 36,830 kronor
utgöra det ungefärliga belopp, hvarmed samtliga biskoparna i händele
af prebendenas indragning böra ur biskopslöneregleringsfonden erhålla ersättning
för mistad afkomst af prebendena.

Då nu, i enlighet med hvad förut anförts, disponibla öfverkottet hos
fonden för närvarande kan beräknas till allenast 17,500 (21,000) kronor,
har alltså fonden — äfven om frågan om anvisande från fonden af en
biskopspension skulle anses förfallen senom denna frågas utgång vid 1904
års Riksdag — ännu icke vunnit den tillväxt, att den numera skulle, utan
tillgripande af dess kapitaltillgångar, kunna bereda medel till samtidig indragning
af biskopsprebendena.

Icke heller kan beräknas, att den beslutade sammanslagningen af Växjö
och Kalmar stift skulle för fonden medföra den ändring i ställningen att
den därefter kunde förslå till samtliga prebendens indragning. Det erforderliga
beloppet för en fullständig indragning af prebendena skulle, enär
någon ersättning dä ej vidare varder behöflig för det biskopen i Kalmar
nu anslagna prebende, hvars afkomst antagits till 4,170 kronor, väl dåmera
hafva nedgått till omkring 32,660 kronor, men å andra sidan skulle det
disponibla öfverskottet icke kunna beräknas till högre belopp än 22,900

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

(26,300) kronor. Disponibla öfverskottet skulle alltså med omkring 9,760
(6,360) kronor understiga det behöfliga beloppet och alltså — med en
kapitalisering efter 372 (4) procent — kräfva en kapitaltillökning utöfver
fondens kapitaltillgångar vid 1906 års slut af omkring 279,000 (159,000)
kronor. Val torde, till följd af förhållanden som förut antydts, en kapitaltillökning
hos fonden vara att emotse, äfven om fonden redan under de
närmaste åren toges i anspråk för prebendeindragningen, men denna tillökning
kan ej antagas komma att fortgå så hastigt att fondens behållna
inkomster vid tiden för omförmälda stiftsammanslagning skulle gifva tillfälle
till prebendenas fullständiga indragning. — I förbigående torde
få anmärkas att, därest fonden under de närmaste tio åren, år 1907
inberäknadt, tages i anspråk allenast för sina ordinarie utgifter, fondens
kapitatillökning under nämnda tid torde kunna beräknas till minst förenämnda
.belopp 279,000 kronor, i följd hvaraf alltså under nyssberörda förutsättning
fonden vid 1916 års slut skulle hafva nått den styrka att den,
om stiftsammanslagningen då ägt rum, lämnade tillgång till de ersättningsbelopp,
som vore erforderliga för samtliga prebendenas indragning.

Beträffande den ordningsföljd, i hvilken indragningen af prebendena,
då den nu icke kan ske samtidigt för alla, lämpligen bör med tillitande
af biskopslöneregleringsfondens årsaf kastning genomföras, så hafva, på sätt
af handlingarna i ärendet närmare framgår, flertalet af de i ärendet hörda
vederbörande icke yttrat sig därom. När i afseende å vissa prebenden
yrkats, att de skulle först af alla eller i första hand indragas, hafva i regeln
inga skäl därför andragits eller åtminstone icke andra skäl än sådana
som gälla biskopsprebenden i allmänhet.

I afseende å följande prebenden hafva särskilda skäl åberopats.

Bälinge: De göromål och uppgifter som utöfver biskopsgöromålen i
ärkestiftet och i Stockholms stad ålåge ärkebiskopen, såsom prokanslersämbetet
vid Uppsala universitet, vissa göromål rörande svenska församlingar
i utlandet m. in.

Lomma: De skäl som åberopats i denna församlings förut hos Kungl.
Maj:t gjorda- ansökning i fråga om prebendets indragning, nämligen församlingens
stora folkmängd, däraf flertalet utgjordes af arbetare vid där
inom belägna cementfabrik och tegelbruk, i följd hvaraf religionsvården
därstädes kräfde mera arbete och uppoffring än som kunde väntas eller
fordras af en vikarie.

Tölö: Pastoratets storlek och folkrikhet, som föranledt prästlöneregleringskommittén
att föreslå dess delning i två pastorat. x

Härnösand: Församlingens stora folkmängd, nu uppgående till 9,275
personer, omöjligheten för biskopen i ett stift af Härnösands stifts storlek

Statsutskottets Utlåtande N:o 106.

att taga synnerligen nämnvärd del i församlingsvården, samt behofvet för
stiftsstyrelsen därstädes att halva ständig vice ordförande, hvilket ej kunde
erhållas utan genom församlingens förseende med egen kyrkoherde, hvilken
då författningsenligt skulle blifva domprost och vice preses i domkapitlet.

Åt Gårdsby pastoratsbor har uttalats den mening, att indragningen
borde börja med de mindre prebendena, i hvilken händelse Gårdsby skulle
komma i fjärde rummet.

Indragningen af Skånings-Asaka hafva pastoratsborna motsatt sig under
åberopande däraf, att församlingen på grund af sin ringa folkmängd,
som icke öfverstege 1,000 personer, ansåge sig ur stånd att ikläda sig de
ökade utgifter som genom indragningen gjordes nödvändiga, särskildt med
hänsyn till eventuell skyldighet att anskaffa ecklesiastikt boställe, som nu
saknades.

I fråga om Gårdsby och Visby prebende!! hafva vederbörande biskopar
förklarat sig anse indragningen mindre trängande, i det förra pastoratet
på grund däraf, att i hvardera af pastoratets församlingar vore anställd
komminister, som tillika vore förordnad till vice pastor, och i det senare
till följd af stiftets ringa omfattning och prebendets egenskap att vara
förlagdt till biskopens boningsort, hvilket gjorde olägenheterna mindre
gällande.

Biskopen i Kalmar har ansett särskilda skäl tala för bibehållande af
det honom anslagna prebendet, i följd hvaraf med indragningen däraf
borde anstå till sammanslagningen af Växjö och Kalmar stift.

Hvarken vederbörande församlingar eller ortsmyndigheter kunna alltså
sägas hafva lämnat några egentliga bidrag till den föreliggande frågans
bedömande. Det torde ock vara synnerligen vanskligt att i afseende å
ordningsföljden vid prebendeindragningen föreslå några fullt giltiga objektiva
grunder. Dock torde kunna sägas att ordningsföljden mellan de olika
prebendena lämpligen bör, där ej särskilda anledningar påkalla annan ordning,
bestämmas i förhållande till de olägenheter, som må anses vara förbundna
med prebendets bibehållande, så att de prebende!!, hvarest dessa
olägenheter kunna sägas vara af större betydelse och fördelarna af en prebendeindragning
mera omfattande, böra ifrågakomma till indragning före
de prebenden, där olägenheterna äro ringare och fördelarna mindre omfattande.
Såsom omständigheter af beskaffenhet att enligt ämbetsverkens
mening härvidlag inverka torde företrädesvis vara att framhålla de större
eller mindre tillfällen biskopen — med hänsyn till öfriga ämbetsgöromål,
prebendepastoratets belägenhet i förhållande till stiftsstaden m. m. — kan
anses hafva att ägna sig åt prebendet; antalet af de ordinarie präster som

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

jämte prebendarien finnas i pastoratet; antalet församlingar hvaraf pastoratet
består; samt i öfrigt pastoratets på areal och folkmängd jämte andra
förhållanden grundade behof af förbättrad själavård.

Med iakttagande af sålunda antydda synpunkter hafva ämbetsverken
— som, med undantag för hvad biskopen i Växjö i sådant afseende anfört
beträffande Gårds})}7 pastorat, sakna kännedom om huruvida för indragningen
af något af prebendena tilläfventyrs må möta något tillfälligt hinder,
exempelvis genom utarrendering af kyrkoherdebostället utan undantagande
af bostadshuset och dylikt, i hvilka hänseenden den begränsade tiden
för detta utlåtandes afgifvande ej heller medgifvit ämbetsverken att införskaffa
utredning — ansett sig kunna upprätta efterföljande förslag till
ordningsföljd.

Då Skånings-Asaka pastorat vid löneregleringen för biskopen i Skara
icke beräknats lämna prebendarien någon afkomst, och detta prebendes
indragning alltså icke kan medföra något ersättningsanspråk från biskopens
sida, skulle indragningen häraf kunna ske utan afseende å ordningsföljden
mellan öfriga prebenden. Samtliga vederbörande hafva emellertid motsatt
sig indragningen och därför åberopat skäl, som icke synas böra lämnas
utan afseende. Ämbetsverken hafva fördenskull och då löneinkomsterna
inom pastoratet, vid regleringen beräknade till 1,000 kronor, icke på långt
när förslå till en kyrkoherdes aflöning, icke något att erinra mot att med
indragningen af detta prebende må tills vidare anstå.

Det biskopen i Kalmar anslagna Ljungby pastorat synes likaledes
kunna lämnas utom räkningen. I och med den beslutade sammanslagningen
af Kalmar stift med Växjö stift kommer nämligen detta pastorats prebendeegenskap
att af sig själf upphöra; och synes vid sådant förhållande anledning
saknas att vidtaga åtgärder för prebendets indragning tidigare än som
till följd af nyss angifna omständighet kommer att ske.

öfriga prebenden anse ämbetsverken lämpligen böra indragas i följande
ordning.

1) Härnösand, på grund af de till stöd härför åberopade skäl;

2) Tölö, med hänsyn till att detta folkrika, af tre församlingar bestående
pastorat, som äfven ligger från stiftsstaden jämförelsevis aflägset, äger
endast en ordinarie präst utom biskopen, i följd hvaraf krafvet på förbättrad
själavård därstädes synes synnerligen berättigadt;

3) Lomma, på grund af att pastoratet med en icke obetydlig folkmängd
saknar annan ordinarie präst än biskopen, hvilken emellertid till
följd af stiftets storlek torde sakna tillfälle att i någon nämnvärd omfattning
ägna sig åt prebendet;

Statsutskottets Utlåtande''N:o 166. 17

4) Stora Kil, på grund af pastoratets storlek ocli folkmängd äfvensom
mera aflägsna belägenhet från stiftsstaden;

5) Bälinge, med hänsyn till hvad till stöd för indragningen af detta
prebende anförts;

6) Kärna;

7) Vansö, hvilka två sistnämnda torde böra ifrågakomma före

8) Gårdsby, hvarest, att döma efter biskopens yttrande, olägenheterna
af pastoratets prebendeegenskap synas hafva gjort sig mindre gällande;

9) Lundby, som väl saknar annan ordinarie präst än biskopen, men
där på grund af den ringa folkmängden ett uppskof med prebendeindragningen
synes i jämförelse med förut nämnda pastorat vara förenadt med
mindre framträdande olägenhet; samt

10) Visby, med hänsyn därtill att prebendarien såsom biskop i rikets
till areal och folkmängd minsta stift torde kunna i större omfattning än
i öfriga stift är att påräkna personligen deltaga i församlingsvården, hvartill
kommer dels att åsikterna om behofvet af prebendeindragningen synas
vara bland pastoratsborna mycket delade och dels att pastoratsborna icke,
såvidt handlingarna visa, iklädt sig ansvarigheten för att en blifvande
kyrkoherde, som jämlikt gällande författningar skall blifva domprost och vice
preses i domkapitlet, erhölle en efter denna ställning beräknad skälig lön.»

I sammanhang med denna fråga anhåller jag fa föredraga Kyrkomötets
underdåniga skrifvelse den 15 oktober 1908 angående beredande af
pensioner åt biskoparna. I berörda skrifvelse anför kyrkomötet följande.

I en vid Kyrkomötet afgifven motion (N:o 24) har ånyo väckts förslag
om beredande af pensioner åt biskoparna. I sadant afseende har i
motionen hemställts att Kyrkomötet måtte hos Eders Kungl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för beredande
ur biskopslöneregleringsfonden, i den mån dess tillgångar det medgifva,
af pensioner åt biskoparna till ett belopp och under de villkor, som
af kammarkollegium och statskontoret uti underdånigt utlåtande den 28
september 1900 föreslagits.

Till stöd för berörda förslag har i motionen anförts, bland annat följande.
Det vore icke hufvudsakligen till biskoparnes förmån som inrättandet
af emeritilöner för dem föreslagits. Att detta icke vore förhållandet
borde lätt falla i ögonen. Tydligt vore att, om biskoparne icke erhölle
någon pension och icke hade egna tillgångar, de nödgades kvarsta vid
sina ämbeten, och i sådant fall hade de större ekonomiska förmåner än
om de finge eremitilön. Ett annat ändamål för användningen af biskopslöneregleringsfondens
disponibla tillgångar hade visserligen pa senaste tid

Bih. till P.iksd. Prot. 190.9. 4 Sami. 1 Afd. 108 Höft. 3

18 Statsutskottets Utlåtande 1V:o 166.

framträdt, nämligen det, att biskoparnas prebenden efter hand skulle indragas
och ersättning för inkomsterna från dessa gifvas åt biskoparne
genom medel från bemälda fond. Biskoparnas emeritilöner, om de komme
till stånd, skulle icke hindra framtida fullbordande af denna afsikt utan
endast åstadkomma något försenande af verkställandet. Det skulle dock
helt visst vara vida mindre menligt för en prebendeförsamling att ännu
någon tid sakna egen kyrkoherde än för ett stift att kanske lång tid hafva
en biskop, hvars kraft vore af ålder försvagad. Vore biskopen vid full
kraft, så kunde han ägna någon omsorg och något arbete äfven åt prebendepastoratet,
och då i pastoratet funnes vice pastor, som i de flesta fall
vore en ung man, blefve pastoratet utan tvifvel icke mycket sämre skött,
än om det hade egen kyrkoherde. Säkerligen skulle till följd af biskopslöneregleringsfondens
växande, prebendepastoratens indragande icke alltför
mycket försenas, om ur fonden eremitilöner finge utgå.

Frågan om beredande af pensioner eller emeritilöner åt biskoparna
har förevarit vid de tre senaste kyrkomötena, åren 1893, 1898 och 1903.

Vid 1893 års kyrkomöte blef den skild från frågan om den allmänna
pensioneringen af ålderstigna prästmän. Nämnda Kyrkomötes tillfälliga
utskott, som fått till sig hänvisad en uti sistberörda ämne väckt motion,
anförde nämligen, att i afseende både å skyldigheten för den pensionsberättigade
att, under vissa förutsättningar, ovillkorligen afgå från innehafvande
tjänst och å sättet för anskaffande af de erforderliga medlen
ansage utskottet en bestämd gräns böra uppdragas mellan biskoparne och
det öfriga prästerskapet. Då biskopsämbetenas innehafvare, i händelse af
förfall, i flere viktiga afseenden ej kunde genom vikarier ersättas och med
hänsyn till den stora betydelsen ej mindre för de särskilda stiften än äfven
för kyrkan i dess helhet däraf, att dessa ämbeten alltid bekläddes af fullt
kraftiga män, syntes det berörda utskott å ena sidan vara nödvändigt,
att dessa ämbetsmän, därest pensionsrum funnes ledigt, erhölle rätt till
afskedstagande vid en lägre ålder och jämförelsevis ringare grad af invaliditet
än„ som för det öfriga prästerskapet borde fastslås såsom skäl till afgång.
A andra sidan syntes, på grund af den relativa lättheten att bilda
pensionsfonden — väsentligen genom bidrag från biskoparnes löneregleringsfond
— frågan om biskoparnes pensionering vara jämförelsevis lätt löst.
Utskottets hemställan innehöll, i öfverensstämmelse härmed, att Kyrkomötet,
med anledning af den i ämnet väckta motionen, måtte besluta förnyad
underdånig framställning hos Kungl. Maj:t om utredning och förslag
för beredande af pensioner eller emeritilöner särskildt åt biskopar och särskilt
åt det öfriga prästerskapet med iakttagande däraf, att, genom anlitande
af bidrag från befintliga kassor och af ledighetsår vid prästerliga

Statsutskottets Uti ätande N:o 166.

1»

beställningar, delägarnas utgifter gjordes så litet betungande som möjligt.
Den Kyrkomötets underdåniga skrifvelse, som på grund af denna hemställan
afläts, föranledde emellertid ingen Kungl. Maj:ts åtgärd.

Frågan förekom åter vid 1898 års kyrkomöte, som beslöt att hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag för beredande af pensioner
eller emeritilöner åt biskoparna. Öfver denna Kyrkomötets framställning
hördes kammarkollegium och statskontoret, livilka därvid i underdånigt
utlåtande den 28 september 1900 föreslogo, att från biskopslöneregleringsfonden
måtte utgå två emeritilöner, hvardera till årligt belopp af 0,000
kronor, att i mån af tillgång tilldelas biskop vid uppnådda 70 lefnadsår.
Till detta förslag fogade ämbetsverken ett så lydande tillägg: »lärande
Kungl. Maj:t förklara sig vilja i händelse af Riksdagens och Kyrkomötets
bifall härtill utfärda nådig föreskrift därom, att vid sedermera skeende utnämning
till ärkebiskops- eller biskopsämbete skall fästas det förbehåll,
att den utnämnde skall vara skyldig att, därest emeritilön tinnes att tillgå
samt Kungl. Maj:t ej på grund af särskilda omständigheter skulle pröfva
det vara för kyrkans tjänst gagneligt, att han tills vidare i ämbetet kvarstår,
från ämbetet afgå vid fyllda sjuttio lefnadsår, med rätt att för sin
återstående lifstid uppbära emeritilön till belopp af 6,000 kronor om året,
räknadt från och med ecklesiastikåret näst efter det, hvarunder han från
ämbetet afgått, samt att i öfrigt vara underkastad de bestämmelser i afseende
å biskopspensionering, hvilka framdeles må varda i behörig ordning
fastställda». I sitt berörda utlåtande anförde ämbetsverken vidare att, om
emeritilönerna begränsades till två och någon ovillkorlig rätt att vid viss
lefnadsålder komma i åtnjutande af dylik förmån således hvarken torde
kunna eller böra medgifvas, ansåge ämbetsverken det icke skäligeri kunna
ifrågasättas, att biskoparna skulle åläggas afgift för pensionering i denna
form, hvilket under andra förhållanden synts ämbetsverken vara rättvist.
De beräkningar af biskopslöneregleringsfondens ställning, som lågo till
grund för detta kammarkollegii och statskontorets utlåtande, voro uppgjorda
under förutsättning af vederbörandes bifall till Kungl. Maj:ts till
Riksdagen aflåtna proposition om Härnösands stifts delning; och förrän
detta ärende vunnit sin slutliga lösning, ansågs det icke lämpligt att upptaga
frågan om biskopspensioneringen.

Vid 1903 års kyrkomöte väcktes frågan ånyo och föranledde en underdånig
framställning från Kyrkomötet om vidtagande af åtgärder för beredande
ur biskopslöneregleringsfonden, i den mån dess tillgångar det medgåfve,
af pensioner till biskoparna till det belopp och under de villkor,
som af kammarkollegium och statskontoret föreslagits i ofvannämnda underdåniga.
utlåtande den 28 september 1900.

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

Med anledning af Kyrkomötets framställning framlade Kungl. Maj:t
till 1904 års Riksdag en proposition, däri Kungl. Maj:t föreslog Riksdagen
medgifva, att ur biskopslöneregleringsfonden finge efter Kungl. Maj:ts bepröfvande,
utgå en pension åt ärkebiskop eller biskop å 6,000 kronor årligen,
under villkor att pensionen icke finge tilldelas annan än den, som
uppnått 70 års ålder, samt att ärkebiskop eller biskop, som därefter utnämndes,
vore skyldig att vid fyllda 70 års ålder afgå från ämbetet, så
snart pension åt honom bereddes och Kungl. Maj:t ej på grund af särskilda
omständigheter funne det vara för kyrkans tjänst gagneligt, att han
tills vidare kvarstode i ämbetet. Vid denna propositions behandling i
statsrådet den 13 november 1903 yttrade föredragande departementschefen,
att, då frågan om Härnösands stifts delning blifvit slutligen löst, han ansett
tiden vara inne att för Riksdagen framlägga det af Kyrkomötet upprepade
gånger framställda önskemål om beredande af möjlighet till pensionering
åt ålderstigna biskopar. Såsom af Kyrkomötet med rätta framhållits,
afsågé detta förslag hufvudsakligen att tillgodose församlingarnas
berättigade kraf att till stift schefer hafva endast fullt arbetsföra personer.
Departementschefen delade kammarkollegii och statskontorets mening, att
dylika pensioner icke borde för någon ifrågakomma, förrän han uppnått
70 års ålder, och i likhet med dessa ämbetsverk ansåg departementschefen,
att medlen för pensioneringen borde hämtas ur biskopslöneregleringsfonden.
Efter redogörelse för denna fonds uppkomst samt hänvisning till eu tablå,
utvisande fondens inkomster och utgifter åren 1893—1902, gjorde departementschefen
en beräkning af blifvande utgifter från fonden. I denna beräkning
upptogos lön och hyresersättning till biskopen i Luleå stift, sammanlagdt
14,000 kronor årligen, samt, efter sammanslagning af Kalmar
och Växjö stift, såsom tillägg till biskopslönen i nuvarande Växjö stift ett
årligt belopp af 2,000 kronor, hvarvid dock erinrades, att samtidigt ett nu
till hyresersättning åt biskopen i Kalmar stift utgående belopp af 1,500
kronor komme att försvinna. Vidare beräknades såsom utgifter ett af
Kungl. Maj:t såsom bidrag till kostnaderna för iståndsättande af biskopshuset
i Västerås ur fonden beviljadt, dels anslag utan återbetalningsskyledighet
af 10,000 kronor, dels ock räntefritt lån å 15,000 kronor att af Västerås
domkyrkas medel amorteras med en femtedel årligen. Då dy fika anslag
ur fonden flera gånger förekommit och det vore all anledning att antaga,
att äfven för framtiden kraf på bidrag af denna art komme att framställas,
ansåg departementschefen försiktigheten bjuda att för det dåvarande
begränsa förslaget om fondens anlitande för biskopspensioneiång till beviljande
af endast en pension om 6,000 kronor.

Statsutskottet vid 1904 års Riksdag fann sig böra förorda Kungl.

Statsutskottets Utlåtande N:o 160.

Maj:ts förslag, men sex ledamöter reserverade sig mot beslutet. Utskottets
hemställan bifölls därpå utan votering af Första Kammaren. Andra Kammaren
däremot afslog med 140 röster mot 75 Kungl. Maj ts framställning,
mot hvilken bland annat framhölls, att, om propositionen bifölls, biskopslöneregleringsfondens
medel icke skulle kunna användas för indragning af
biskoparnas prebenden.

På grund af kamrarnas olika beslut förföll således frågan.

Efter att hafva redogjort för biskopslöneregleringsfondens inkomster
och utgifter under de senare åren och nuvarande ställning anför Kyrkomötet
vidare:

För stiftsindelningens fullständiga genomförande utöfver de numera
årligen återkommande utgifterna 36,860 kronor 29 öre kräfves allenast
500 kronor. Visserligen torde fondens tillgångar komma att anlitas äfven
för andra ändamål, särskildt restaureringen af biskopshus, men då de årliga
inkomsterna under de två sista åren öfverstigit 60,000 kronor, synes
fonden hafva tillräckliga medel att bära utom dessa utgifter jämväl utgiften
af de emeritilöner för ålderstigna biskopar, som i motionen ifrågasättas,
utan att tiden för fondens användning till biskopsprebendenas indragning
af denna anledning behöfver blifva för långt aflägsen.

I underdånig skrifvelse dm 10 oktober 1903 anförde Kyrkomötet, med
anledning af den vid samma års kyrkomöte uti förevarande ämne väckta
motion, bland annat, följande.

''Från ekonomisk synpunkt lär förslagets genomförande således icke
möta några oöfverstigliga hinder; och de stora fördelar, som därur komme
att härflyta för såväl församlings- och skolväsen som stiftens prästerskap,
äro alltför påtagliga, för att Kyrkomötet skulle behöfva ingå på ett vidlyftigare
framhållande däraf. Endast det anser sig Kyrkomötet böra ytterligare
betona, att förslaget hufvudsakligen afser att tillgodose församlingarnas
berättigade anspråk att till statschef hafva en person med oförsvagad
arbetsförmåga; hvarjämte torde icke böra alldeles lämnas å sido
den obillighet, som ligger däri, att under nuvarande förhållanden det kan
inträffa, att konsistoriernas öfriga ledamöter få utan nämnvärd ersättning,
måhända under en följd af år, bära den ökade arbetsbörda, som för dem
blir en följd af stiftschefcns oförmåga att själf uppehålla sitt ämbete.’

Då samma skäl och synpunkter fortfarande kunde göras gällande och
de invändningar, som framställts med anledning af ett befaradt dröjsmål
med indragandet af biskopsprebendena, blifvit i det närmaste vederlagda
såväl genom hvad af motionärerna anförts som genom den verkställda utredningen
om fondens ställning, anhöll Kyrkomötet i underdånighet, det
täcktes Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för beredande ur biskopslöneregle -

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

Départementschefen.

ringsfonden, i den mån dess tillgångar det medgifva, af pensioner åt biskoparna
till det belopp och under de villkor, som af kammarkollegium och
statskontoret föreslagits.

De framställningar såväl från Riksdagen och Kyrkomötet som ock från
vederbörande församlingar, för hvilka jag förut redogjort, synas mig ställa
utom tvifvel, att det är en lämplig och tidsenlig reform att de biskoparna
anslagna prebendepastoraten indragas i den man medel därtill kunna beredas.

Enligt privilegierna för biskopar och prästerskapet af den 16 oktober
1723 § 4 må alla biskopar »oförändradt njuta och behålla efter gammal
häfd sina biskopsstift, prebendesocknar och hemman». Ändring i eller upphäfvande
af dessa privilegier kan, som bekant, jämlikt § 114 regeringsformen,
ej ske utan genom Konungens och Riksdagens sammanstämmande
beslut och med bifall af allmänt kyrkomöte.

Det finnes en mening, som äfven kommit offentligt till uttryck, att
såväl Riksdagen genom de förut omförmälda besluten af åren 1857, 1860,
1866 och 1893 som Kyrkomötet genom dess beslut afåren 1868 och 1893
redan gifvit sitt bifall till samtliga biskopsprebendens indragning och att
således någon framställning i ämnet vare sig till Riksdagen eller till Kyrkomötet
icke erfordrades. Så torde emellertid icke vara förhållandet.

I de af Rikets ständer år 1860 fastställda grunder för reglering af
biskoparnas löner ingick bland annat den bestämmelse, att för hvarje
biskopsstol ett prebendepastorat skulle vara såsom sådant bibehållet. Men
det är nu just fråga om borttagande af detta sista prebende. Den framställning
i ämnet 1866 års Riksmöte »gjorde innefattade icke något beslut
om prebendepastoratens indragning utan afsåg närmast eu utredning i
ämnet, därvid uttryckligen angafs, att frågans slutliga behandling påkallade
pröfning af Riksdagen. Senare, år 1893, har Riksdagen visserligen
upprepat sin år 1866 uttalade önskan om de ännu återstående prebendepastoratens
indragning, så snart sådant kunde ske, men icke fattat något
definitivt beslut rörande de återstående biskopsprebendenas indragning och
på hvithet sätt detta skulle ske, men väl i speciella fall, då det gällt indragning
af lektorsprebenden, gifvit sitt bifall till framställning om sådan
indragning. Hvad åter beträffar Kyi’komötets ställning till frågan har visserligen
1*68 års Kyrkomöte, hvars mening i det ämne. som afsågs i Rikets
ständers skrifvelse den 12 juni 1866, af Kungl. Maj t inhämtades, tillstyrkt
bifall till »Rikets ständers anhållan att de ännu återstående prebendepastoraten
måtte indragas», men då Rikets ständers berörda skrifvelse icke innefattade
annan anhållan än begäran om en utredning af Kungl. Maj:t i ämnet,

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

2:5

därvid tillika angafs, att frågans slutliga behandling påkallade Riksdagens
pröfning, torde få anses nödigt, att Äfven Kyrkomötets bifall inhämtas för
definitivt beslut om indragning af de sista biskopsprebendena, helst som
Kyrkomötet icke haft tillfälle att pröfva, i hvilken ordning och särskildt
mot hvilken ersättning till vederbörande sådan indragning skall ske.

Enligt, kammarkollegiets och statskontorets förut omförmälda utredning
utgör det belopp, hvarmed biskoparna i händelse af samtidig indragning
af biskopsprebendena borde erhålla ersättning för mistad afkomst
af dessa prebenden, omkring 32,660 kronor, hvilket belopp motsvarar
summan af de vid lönereglering beräknade behållna inkomsterna från prebendepastoraten,
med undantag af det biskopen i Kalmar stift anslagna
Ljungby pastorat, hvilket utan vidare kommer att indragas vid nämnda
stifts sammanslagning med Växjö stift. Ehuruväl flera af biskoparna torde
komma att lida betydande minskning i sina löneinkomster genom indragning
af prebendena mot erhållande af sålunda beräknad ersättning, torde
väl annan ersättningsgrund icke kunna ifrågakomma, enär samtliga biskoparna,
såsom utnämnda efter den 28 april 1882, enligt nådiga kungörelsen
af samma dag äro förpliktade att frånträda sina prebenden mot berörda
ersättning.

I likhet med hvad som i de fastställda grunderna för reglering af
biskoparnas löner stadgats i afseende å indragning af de prebenden, utöfver
ett vid hvarje biskopsstol, som varit biskoparna anslagna, torde ersättningen
äfven för dessa sista biskopsprebenden böra utgå ur biskopslöneregleringsfonden,
i den mån densamma därtill lämnar tillgång. För
en sådan utsträckt användning af fondens medel torde jämväl erfordras
Riksdagens och Kyrkomötets medgifvande.

Biskopslöneregleringsfondens inkomster och utgifter under åren 1898—
1907 framgå af bifogade tablå (Bil. 1).

Af denna tablå inhämtas bland annat att fonden under dessa tio år
vuxit från 481,410 kronor 50 öre till 724,934 kronor 16 öre eller alltså
med i medeltal 24,352 kronor 36 öre om året och år 1907 med 26,512
kronor 93 öre.

För framtiden hafva kammarkollegium och statskontoret beräknat det
årliga öfverskottet efter S1/, °!„ ränta å kapitalet till omkring 17,500 kronor
och efter 4% ränta a kapitalet till 21,000 kronor, allt under förutsättning
att ingen väsentlig ändring vidtages i fondens nuvarande utgiftsstat. Därest
man ville uppskjuta biskopsprebendenas indragning till den tidpunkt, då
fonden så, tillvuxit, att densamma utan anlitande af kapitalet lämnade
tillgång till de ersättningsbelopp, denna indragning betingar, skulle man
enligt ämbetsverkens förut meddelade beräkning få vänta till år 1916.

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

Nu är emellertid icke indragning af alla biskopsprebenden lika angelägen.
Och det synes mig icke vara lämpligt att, där förhållandena påkalla en
omedelbar indragning af något biskopsprebende, lata därmed tillsvidare
anstå till dess fonden lämnar tillgång till samtidig indragning af dem alla.
Tvärtom synes mig en successiv indragning af de återstående biskopsprebendena
böra ske och detta i den ordning behofvet däraf gör sig
särskildt gällande och fondens tillgångar det medgifva, hör detta ändamål
torde Eders Kungl. Maj:t alltså böra af Riksdagen och Kyrkomötet
utverka ett generellt medgifvande att med anlitande af fondens tillgångar
verkställa sådan indragning i den ordning Eders Kungl. Maj:t
finner skäligt bestämma och enligt de grunder, som af Riksdagen och
Kyrkomötet må godkännas.

Af biskopsprebendena synes mig därvid indragning af Härnösands
prebendepastorat, hvilken enligt kammarkollegiets och statskontorets beräkning
skulle betinga en årlig utgift från fonden af endast 2,794 kronor
42 öre, vara den för närvarande mest angelägna och därför höra snarast
möjligt företagas både med hänsyn till församlingarnas behof af egen
kyrkoherde, till hvars aflönande de jämväl anslagit erforderliga medel,
och stiftets behof af en vice preses i domkapitlet. Och är det därför min
afsikt att, så snart berörda generella medgifvande erhållits, för Eders Kungl.
Maj:t föredraga den underdåniga framställningen om indragning af Härnösands
prebendepastorat.

I afseende å de öfriga prebendena är att märka, att prebendeegenskapen
vid det biskopen i Kalmar stift anslagna Ljungby pastorat genom
den beslutade sammanslagningen af Kalmar stift med Växjö stift kommer
att af sig själf upphöra, att samtliga vederbörande af förut anförda skäl
motsatt sig indragning af det biskopen i Skara stift anslagna SkaningsÅsaka
prebendepastorat, hvars indragning i allt fall icke skulle kräfva någon
ersättning ur fonden, att det biskopen i Västerås anslagna Lundby
pastorat är till folkmängden så ringa (455 inv.), att behof af egen kyrkoherde
ej kan vara för pastoratet särdeles stort, samt att ifragasättas kan,
om indragning af det biskopen i Visby stift anslagna prebende! är med
hänsyn till stiftets ringa areal och folkmängd behöflig eller, lämplig. ^ Af
de återstående sju probera! ep fistoraten kunde nog vara ensidigt, att några
med hänsyn till sin storlek inom ej allt för aflägsen tid blefve indragna,
såsom t. ex. Tölö, Stora Kil och Lomma, men i jämförelse med
indragning af Härnösands prebende kan indragning af nyss berörda prebenden
väl sägas vara mindre angelägen och utan synnerlig olägenhet
kunna tillsvidare anstå. Genom att icke forcera indragningen skulle fonden
kunna tillväxa samt någon del af dess årliga öfverskott framdeles

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

125

kunna användas till ändamål, som synas mig af minst lika stor vikt att
tillgodose.

Jag syftar härvid på Kyrkomötets vid flera tillfällen ocli nu senast i
skrifvelse den 15 oktober 1908 gjorda framställning om beredande af
pensioner åt biskoparna.

Såsom Kyrkomötet i sistnämnda skrifvelse erinrat, förelädes denna fråga
af Kungl. Maj:t ar 1904 Riksdagen. Vid ärendets föredragning inför Kungl
Maj:t yttrade dåvarande departementschefen bland annat, att han ansåge tiden
vara inne att för Riksdagen framlägga det af Kyrkomötet upprepade gånger
framställda önskemålet om beredande af möjlighet till pensionering af
ålderstigna biskopar. Såsom af Kyrkomötet framhållits afsåge detta för hufvudsakligen

att tillgodose församlingarnas berättigade kraf att till
stiftschefer hafva endast fullt arbetsföra personer. Dylik pension borde
icke för någon ifrågakomma förr än han uppnått sjuttio års ålder och
medlen för pensioneringen borde hämtas ur biskopslöneregleringsfonden.
Med hänsyn till fondens tillgångar äfvensom att kraf äfven för framtiden,
såsom förut skett, sannolikt komme att ställas på bidrag från fonden till
bestridande af kostnader för iståndsättande af biskopshus och dvlikt, ansåodepartementschefen
försiktigheten bjuda att för det dåvarande begränsa
förslaget om fondens anlitande för biskopspensionering till beviljandet af
endast en pension om 6,000 kronor. I öfverensstämmelse härmed föreslog
o?+gL Majrt Riksdagen medgifva, att ur biskopslöneregleringsfonden
matte efter Kungl. Majits bepröfvande utgå en pension åt ärkebiskop eller
biskop a 6,000 kronor årligen under villkor, att pension icke måtte tilldelas
annan än den, som uppnått sjuttio års ålder, samt att ärkebiskop
eller biskop, o som därefter utnämndes, vore skyldig att vid fyllda sjuttio
are ålder åtgå från ämbetet, så framt pension åt honom bereddes och Kungl.
Maj;t ej pa grund af särskilda omständigheter funne det vara för kyrkans
tjänst gagneligt, att han tillsvidare kvarstode i ämbetet.

Denna framställning blef af Första Kammaren bifallen men af Andra
Kammaren afslagen, hvarför frågan förföll. De hufvudsakliga skälen för
Andra Kammarens beslut synas hafva varit, att man ansett dels att bis,
6 kunna med besparingar å sina lönemedel själfva trygga sin
ålderdom och således kunna afgå utan pension, då de icke längre förmådde
att pa ett tillfredsställande sätt uppehålla ämbetet, dels ock att biskopslöneregleringsfondens
medel framför allt borde användas till indragning af
de sista biskopsprebendena, hvarom man förmenade att Rikets ständer redan
fattat beslut.

„ Hvad beträffar den senare af dessa invändningar har jag i det föregående
visat, att Riksdagen och Kyrkomötet i själfva verket ännu icke

Bih. till Rilcsd. Prot. 190.9. 4 Sami. 1 Afd. 108 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:0 166.

fattat definitivt beslut om de återstående biskopsprebendenas indragning
och biskopslöneregleringsfondens användning för detta ändamål. Hvad
åter angår den förra invändningen torde visserligen några af biskoparna
i följd af ökade inkomster af prebende åtnjuta större löneförmåner än
den minimilön, som af Rikets ständer bestämdes för snart 50 år
då lefnadsomkostnaderna väl voro afsevärdt lägre än nu. För flera biskopar
torde emellertid löneförmånerna icke i någon väsentlig mån öfverskrida
detta minimum och för någon till och med icke fullt uppnå detsamma
på grund däraf, att den till visst belopp beräknade i lönen ingående
kronotiondespannmålen sedan löneregleringen sjunkit i värde. Dessa
förhållanden synas mig icke gifva fog för uppfattningen, att biskoparna
borde vid högre ålder afgå från ämbetet utan pension. Sådan fordran
har heller icke uppställts för beklädande af annan statens eller kyrkans
tjänst. Då å ena sidan det är af vikt att stiften blifva tillförsäkrade
en kraftigare ledning än den, som ålderdomssvaga stiftschefer kunna lämna,
men å andra sidan sådana stiftschefer icke gärna kunna skyldigkännas
att afgå från ämbetet utan viss pension, synes det mig nödvändigt att åtminstone
något pensionsrum blir biskoparna beredt, Derför talar äfven
den omständighet att principen om pensionering af. församlingspräster numera,
enligt hvad framgår af förhandlingarna vid 1908 års Riksdag,
blifvit af Riksdagen godtagen. Den nådiga propositionen angående lönereglering
för prästerskapet, som förelädes 1908 ars Riksdag, innefattade
nämligen bland annat förslag till lag om emeritilöner för präster. Mot
grunderna för detta förslag, som innebar att ur den blifvande kyrkofonden
skulle intill visst årligt belopp utgå vissa emeritilöner åt ordinarie
och extra ordinarie präster i territoriell församling, dock ej till kyrkoherdar
i prebendepastorat, gjordes i Riksdagen icke någon erinran. Samma förslag
har nu åter förelagts Riksdagen.

Af samma orsaker, som åberopades då frågan förra gången förevar,
och jämväl med hänsyn till fondens anlitande för prebendeindragningen
anser jag att fondens användning för biskopspensionering tills vidare bör
begränsas till beviljande af endast en pension å. 6,000 kronor och vill
därför förorda, att hos Riksdagen göres framställning i ämnet af samma
innehåll som den till 1904 års Riksdag aflåtna.

Ehuruväl 1904 års nådiga proposition i ämnet icke föranledde någon
Riksdagens åtgärd, har Kungl. Maj:t i de från och med år 1904 utfärdade
fullmakter för biskopar infört det villkor, att vederbörande biskop skall
vara underkastad de bestämmelser, som kunna varda meddelade i afseende
å pensionering af biskop.

Statsutskottets Utlutande N:o 160.

Af Sveriges 13 biskopar äro 8 utnämnda före år 1904 och således
icke underkastade skyldighet att afgå från ämbetet, därest pension kan
beredas. De öfriga 5 biskoparna äro utnämnda år 1904 eller senare och
i fullmakten sålunda förpliktade att underkasta sig de bestämmelser, som
kunna varda meddelade i afseende å pensionering af biskop. Af dessa
5 biskopar är för närvarande en 55 år, en 49 år, eu 47 år och två 46 år
gamla. Det skulle alltså dröja minst 15 år innan någon biskop skulle
vara skyldig att afgå med pension. Dock vill jag gärna hoppas att äfven
dessförinnan någon af de biskopar, som nu icke äro skyldiga afgå från
ämbetet med pension, skall vid inträdande ålderdomssvaghet befinnas villig
och med hänsyn till sin ekonomi vara i stånd att afgå från ämbetet, om
pension kan beredas honom, ehuruväl han därigenom skulle få vidkännas
betydande minskning i sina inkomster.

Utan tvifvel torde fonden, äfven om nu den mest angelägna indragningen
af biskopsprebenden utan dröjsmål vidtages, med tiden vinna den
tillväxt, att den utan kapitalets förminskande förmår bereda medel icke
blott till indragning af återstående biskopsprebenden utan äfven till ett
sådant pensionsrum. Ehuru pensioneringsfrågan således för det närvarande
saknar aktuell betydelse, är dock af vikt att den nu löses i sammanhang
med frågan om biskopsprebendenas indragning. Det är nämligen
att antaga, att Kyrkomötet, som upprepade gånger gjort framställning
om beredande af pension åt biskop, skall beredvilligt lämna sitt medgifvande
till de återstående biskopsprebendenas indragning i den ordning
nu ifrågasatts, om pensioneringsfrågan icke åter skjutes helt och hållet åt
sidan.

Hittills har förhållandet varit att, när fråga förekommit om beredande
af biskopspension, man ansett, att biskopslöneregleringsfondens medel behöfdes
bättre för indragning af biskopsprebendena, och, när åter fråga
varit om fondens användning för sådan indragning, man svarat, att det
vore angelägnare att först få pensionsfrågan löst.

Äfven detta synes mig gifva vid handen, att dessa frågor böra lösas
i ett sammanhang.»

Den i statsrådsprotokollet omförmälda tablå öfver biskopslöneregleringsfondens
inkomster och utgifter är af följande lydelse:

Statsutskottets Utlåtande N:o 166,

Tablå, utvisande biskopslöneregleringsfondens

Inkomster.	1898	1899	1900

Intressemedel..................................................................	18,618	09	19,649	20	21,095	79
Arrendemedel m. m......................................................	19,565	63	19,968	28	20,112	22
Indelningsersättning.........................................................	11,675	11	11,9S1	87	12,265	20
Skogsförsälj ningsmedel.....................................................	—	—	—	—	—	—
Anordnad grundskatt ......^..............................................	138	—	69	—	69	—
Summa	50,026	83	51,668	35	53,542	21
Årlig medelinkomst.........................................................	56,501	25
Utgifter.
Lönefyllnad ..................................................................	16,112	—	16,112	—	16,112	—
Lön och hyresersättning till biskopen i Luleå ....................	—	—	—	—	—	—
Ersättning för prebenden ................................................	5,248	49	5,248	49	5,248	49
Hyresersättning ............................................................	1,500	—	1,500	—	1,500	—
Diverse .........................................................................	375	20	390	—	392	40
Summa	23,235	69	23,250	49	23,252	89
Årlig medelutgift....................................................... ...	32,151	88
Tillväxt ........................................................................	26,791	14	28,417	86	30,289	32
Behållning vid slutet af.....................................................	508,201	64	536,619	50	566,908	82

Statsutskottets Utlåtande N:o 16G.

Bil. 1.

inkomster och utgifter åren 1898—1907.

1901	—	1902		1903		1904		1905	1906	1907
22,960	38	22,108	53	22,893	86	23,096	08	24,230	23	25,823	10	26,831	62
20,154	89	19,624	49	( 835 ( 19,029	07	835 19,250	36	835 19,733	69/	23,884	—	24,141	58
12,290	67	12,438	60	12,219	98	12,419	87	12,475	59	12,851	65	13,133	88
—	—	1,452	48	3,910	52	—	—	—	—	—	—	—	—
69	_	69	—	69	—	69	—	69	—	—	—	—	—
55,474	94	55,693	10	58,957	43	55,670	31	57,343	51	62,558	75	64,107	08
16,112		16,112		16,112		16,112		16,112		16,112		16,112	1
—	—	—	—	—	—	12,833	33	14,000	—	14,000	—	14,000	—
5,248	49	5,248	49	5,248	49	5,248	49	5,248	49	5,248	49	5,248	49
1,500	—	1,500	—	1,500	—	1,500	—	1,500	—	1,500	—	1,500	—
1,149	72	17,046	49	3,242	84	11,469	26	719	26	2,561	79	733	66
24,010	21	39,906	98	26,103	33	47,163	08	37,579	75	39,422	28	37,594	15
31,464	73	15,786	12	32,854	10	8,507	23	19,763	76	23,136	47	26,512	93
598,373	55	614,159	67	647,013	77	655,521	—	675,284	76	698,421	23	724,934	16

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sarnl. 1 Afd. 108 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 166.

Utekottets

yttrande.

På grund af hvad till stöd för framställningen i statsrådsprotokollet
förekommer, får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må vinna
Riksdagens bifall.

Stockholm den 7 maj 1909.

-På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

Reservationer:

af herrar A. Wiklund, K. Starbäck, J. Ström, C. G. Thor och
A. C. J. Christiernson, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Det skulle här antecknas, att herrar P. Olsson, D. Persson, F. W.
Thorsson, F. Berg och A. Ekman icke deltagit i förestående ärendes behandling
inom utskottet.

Stockholm, Ivar Haeggströma Boktryckeri A. B., 1909.