Statsutskottets Utlåtande N:o 151 (Utlåtande 1906:Su151 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

151.

Ank. till Eiksd. kansli den 11 maj 1906, kl. 9 f. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till understöd åt lapparna i Juckasjärvi socken.

(2:a U. A.)

Uti en till Riksdagen den 4 maj 1906 aflåten proposition (n:o 146)
har Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af
statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag föreslagit Riksdagen
att dels för beredande af understöd åt lapparna i Juckasjärvi socken a
extra stat för år 1907 bevilja ett anslag af 250,000 kronor att enligt
de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t meddelar, användas: 50,000
kronor till inköp af lifsförnödenheter för utdelning bland nämnda lappar,

50.000 kronor till inköp af renar åt lappar med större familj sarnt

150.000 kronor till lån åt lappar för inköp af renar, ined skyldighet för
låntagaren att efter fem frihetsår återgälda erhållet lånebelopp med en
tjugondedel under hvart och ett af de därpå följande tjugu åren; dels ock
medgifva, att Kungl. Maj:t må under år 1906 af tillgängliga medel utanordna
ifrågavarande anslagsbelopp, 250,000 kronor.

Till ofvannämnda statsrådsprotokoll har föredragande departementschefen
yttrat följande:

Bik. till Riksd. Prot. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 94 Höft. (N:o 151—152). 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

»Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har i underdånig
skrifvelse den 27 april 1906 anfört följande:

»Såsom förut inför Eders Kungl. Maj:t blifvit anmäldt, hafva lapparne
inom Juckasjärvi socken till följd af synnerligen ogynnsamma betesförhållanden
under nästlidne höst och innevarande års vinter, hvilka under februari
och mars månader förvärrats genom ovanligt rik nederbörd af snö
och häftiga snöstormar, förlorat en så stor mängd af sina renar, att man
har att befara, att nämnda lappars tillvaro såsom renskötande lappar i höograd
äfventyras, därest icke hjälp bringas dem.

Lapparne hafva uppgifvit angående de orsaker, som föranledt den
olycka, som träffat, deras hjordar, att renbetet redan på hösten under deras
vistelse i fjällen blifvit otillräckligt genom flen och hård snö, som hindrade
renarne att komma åt mossan, hvarför renarne för att söka sin föda spridt
sig, sa att lapparne i allmänhet redan vid Andersmässotiden den 30 november
icke förmått att sammanhålla sina hjordar. Da renarne fortfarande
inom skogslandet saknade tillräckligt med bete, kunde lapparne icke åter
sammanföra sina spridda renar till hjordar.

Af socknens fyra byalag eller stammar, Kaalasvuoma, Eautusvuoma,
Talma och Saarivuoma, hafva en del af Saarivuoma-lapparne, som beo-ifvit
sig med sina renar nedåt Pajala socken, till följd af rikligare bete, delvis
beroende på att vid större afverkningar en mängd lafträd fällts, lyckats
att kunna sammanhålla sina renar. Den andra delen af Saarivuomalapparne,
som efter gemensam öfverläggning inom byalaget skulle stanna i
fjälltrakterna, för att byalagets renar skulle få tillräcklig betesmark, hafva
på grund af vidriga betesförhåUanden ej heller kunnat hafva sina hiordar
samlade. J

Till följd af det dåliga betet under hösten och midvintern hafva
renarna blifvit så utsvultna och kraftlösa, att de, då de starka och oaflatliga
snöfallen inträffade i slutet af februari och långt fram i mars
hvarken förmådde att flytta sig till fjällen eller andra trakter för att
söka bete.

Så fort lapparne inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anmält,
hurusom till följd af förutnämnda missgynnande betesförhållanden
deras renar i större mängd omkommit på grund af bristande föda, lyckades
det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att af Eders Kungl. Maj:ts
domänstyrelse .utverka tillstånd, att lapparne fingo efter anvisning af kronojagare
fälla mindre, oväxtliga lafbehängda granträd å myrmarker å kronopark
och kronoöfverloppsmark för att därigenom bereda föda åt de af svält

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

försvagade renar, som lapparne ännu hade under sin vård, förnämligast de
för lapparnes flyttningar så nödvändiga dragrenarna.

Sedermera har det ock lyckats Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att åt lapparne anskaffa det enda slag af hö, som renarna förtära, nämligen
så kalladt fräkenfoder, hvaraf uppköpts så mycket, som kunnat anskaffas.

I trots af mycket allvarliga försök att anskaffa utredning om det
antal renar, som omkommit för lapparna, har detta visat sig vara absolut
omöjligt, då dels genom markens snöbetäckning, dels ock genom de stora
vidderna det icke varit möjligt att åstadkomma en räkning af de omkomna
renarna. Den stora utsträckning af området, å hvilket renar kunna finnas,
har också uppenbarligen förbjudit försöken att söka uppräkna de renar,
som finnas vid lif.

Lapparnas åsikt, hvilken ock delas af dem, som äro förtrogna med
lapparnas förhållanden, är, att en fullt tillförlitlig uppskattning af lapparnas
förluster icke kan ske förrän i höst, då lapparna efter återkomsten
från fjällen kunnat insamla renarna.

Då sedan gammalt är kandi, att lapparna på grund af dels en vidskeplig
fruktan att olycka skall drabba deras renhjordar, dels de höga
utskylder, som medfölja ett stort renantal och dels omöjligheten att vid
hvarje tidpunkt af året kunna hålla reda på antalet renar i en renhjord,
hvarur därjämte ständigt slaktdjur tagas, icke uppgifva ett riktigt antal
af egna renar, hvarför i de upprättade renlängderna ett för litet antal
renar upptagits, ansågs det vara riktigast att till en början söka utröna,
huru stort antal renar, som lapparna inom Juckasjärvi socken haft vid
sin återflyttning från fjällen hösten 1905.

Vid det med lapparna i Kiruna i april innevarande år hållna mötet
befanns, efter omsorgsfull pröfning och uppskattning, att det i höst skulle
funnits, oberäknadt årskalfvarna,

i Kaalasvuoma lapparnas egna 7,340, skötesrenar 1,703, Summa 9,043

i Rautusvuoma r> » 7,860, » 1,026, » 8,886

i Talma............ » »_11,413, x>__1,236, » 12,649

Summa 26,613 3,965 30,578.

Då vid nämnda möte icke någon af Saarivuoma-lapparna kunnat infinna
sig samt därför icke någon tillförlitlig uppskattning af deras renar
kunnat företagas, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande genom på -

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

liflig person, i samråd med och under medverkan af sistnämnda lappar,
låtit uppskatta det antal Saarivuoma-lapparna ägt nästlidne höst, därvid
uppskattningen, oberäknadt årskalfvarna, visar ett antal af 13,610 stycken.

Då enligt renlängden Saarivuoma-lapparna icke skulle i sin vård haft
flere än 184 skötesrenar, hvilket antal torde öfverensstämma med verkliga
förhållandet, torde Saarivuoma-lapparnas egna fullvuxna renar utgjort
13,426 stycken.

Enligt den nu skedda uppskattning, hvilken torde vara i det allra
närmaste öfverensstämmande med förhållandena under nästlidne höst, skulle
inom Juckasjärvi socken funnits

lapparnas egna 44,188, skötesrenar 4,149, summa 48,337,

till hvilkas antal skola läggas årskalfvarna, hvilka pläga anses utgöra
omkring 30 procent af de fullvuxnas antal, således 13,256 stycken.

Denna uppskattning stämmer ganska väl med den uppskattning, som
lapparna vid ett i Juckasjärvi den 31 mars innevarande år af dem
hållet enskildt möte verkställt, i det att lapparna förklarat, att de ansågo,
att renantalet inom Juckasjärvi socken utgjorde minst 50,000 renkreatur.

För att kunna få någon ledning för bedömandet, huru stort antal
renar som omkommit, ställdes till de vid Kiruna-mötet närvarande lapparna
inom Kaalasvuoma, Rautusvuoma och Talma byalag, innan något
meddelande om möjligheten att erhålla hjälp skett, den uppmaningen,
att de för sig och de frånvarande lapparna inom byalaget skulle uppgifva
det antal renar, som de hade i sin vård, för att fräkenfoder skulle
kunna utan ersättning tillhandahållas dem å de platser, dit de önskade
att det skulle föras.

Det visade sig då, att lapparna, som ju hade all anledning att
uppgifva så stort antal som möjligt, icke uppgåfvo större antal renar än
2,097 stycken. Till detta tal bör säkerligen läggas ett mindre antal
renar, tillhörande lappar, som vid uppräkningen kunnat uteglömmas,
men torde samma antal icke kunna anses uppgå till ett hundratal, hvilket
äfven torde framgå däraf, att, enligt hvad som sports, icke många
flera lappar af nämnda tre stammar anmält sig att utbekomma fräkenfoder.

Vid den särskilda undersökningen om Saarivuoma-lapparnas förhållanden
har det uppgifvits, att den del af Saarivuomastammen, som hållit
sig i fjälltrakterna och haft omkring 5,570 fullvuxna renar, skall hafva,
förutom kalfvar, förlorat omkring hälften af detta antal.

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

Beträffande de af Saarivuoma-lapparna, som vistats i Pajala-trakten
och hvilka haft omkring 7,040 fullvuxna renar, antages det, att deras
förluster, frånsedt årskalfvarna, hvilka alla torde hafva gatt förlorade,
icke på långt när äro så stora och ödesdigra.

Af en fullt pålitlig person har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
erfarit, att han i närheten af öfre Soppero sett i en skogsdunge
14 döda renar, i en annan skog 40 döda renar och på en backe i ett
kärr 12 stycken. Många dylika iakttagelser äro gjorda af vägfarande,
som utmed vägarna iakttagit hundratal döda renar. På två ställen, där
en lapp hade sin hjord, har man räknat 200 döda renar. I närheten
af Kuoksu by hade på en mindre areal räknats öfver 100 döda renkroppar.

Vid mötet i Kiruna förklarade lapparna, att, då de icke sett spår
af lefvande renar, de icke hade förhoppning om att kunna träffa vid lif
andra renar än dem de hade under sin vård. De antogo, att de renar,
som möjligen begifvit sig åt fjällen, då bete saknats å myrmarker och
skogsmarken, icke på grund af renarnas svaghetstillstånd förmått att uppsöka
de fjälltrakter, där snön var lösare och i allt fall icke kunnat uthärda
de våldsamma snöstormar, som förekommit. Likaledes hyste lapparna
den förmodan, att, då de icke fått kännedom om, att större renflockar
visat sig i skogsmarken, utan att allenast döda renar påträffades,
icke något större antal renar skulle finnas vid lif därstädes.

Dessa af lapparna lämnade uppgifter kunde icke motsägas af andra
vid Kiruna-mötet närvarande, för lapparna intresserade personer, utan syntes
dessa bestyrkas af hvad resande meddelat, att de icke, såsom annars
plägar vara vanligt, iakttagit renspår i närheten af färdvägarna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har låtit sig synnerligen
angeläget vara att efter tiden för Kiruna-mötet medelst telefon och brefskrifning
söka inhämta ytterligare upplysningar, huruvida renar utöfver
dem, som lapparna hade under sin vård, kunnat påträffas.

Begärda upplysningar från de norska lappfogdarna i Nordlands amf
och Tromsö amf, om några svenska renar inkommit på de norska fjällen,
hafva ännu ej inkommit.

Ehuru icke några tillförlitliga och exakta upplysningar kunnat erhållas
angående det renantal, som efter Kiruna-mötet påträffats a nagra
få ställen inom länet dels uppe i fjälltrakterna tillsammans med Karesuando-lappars
renar, dels ock i skogstrakterna, synas dessa ifrågavarande
meddelanden gifva en, visserligen svag, förhoppning om, att hela den

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

ofantligt stora förlust af renar, som på mycket goda grunder vid Kirunamötet
antogs föreligga, skulle i någon mån kunna förminskas.

Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu går att påkalla Eders
Kungl. Maj:ts nådiga hjälp till lapparna, anser sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande icke böra framställa begäran om större hjälp, än hvad
som med nästan absolut visshet kan anses vara oundgängligen nödvändigt,
under säker förvissning om, att, för den händelse, efter den noggranna
undersökning, som i höst kan verkställas angående lapparnas förluster,
större hjälp erfordras, Eders Kungl. Maj:t då skall behjärta det
hardt ansatta nomadfolkets nödvändiga behof af hjälp och understöd.

För lapparnas fortvaro såsom särskild folkstam är renskötseln ett
absolut nödvändigt villkor, enär lapparna utan denna sysselsättning icke
kunna existera. Ehuru sega och uthålliga i ansträngningar, sakna lapparna
de för en jordbrukande befolkning erforderliga kroppskrafterna att
bryta mark i ödebygd. Deras fria och rörliga lif vid vaktandet af renar
gör, att de, såsom andra nomader, sakna fallenhet och håg för odlarens
ihärdiga och tålamodspröfvande värf, hvarför de lappar, som öfvergatt
till nybyggare, illa skött sig som sådana till ringa gagn för dem
själfva och odlingen.

Den afkastning, som renskötseln lämnat eller lämnar, är icke obetydlig,
utan tillför landet afsevärda inkomster, hvilka i händelse af renskötselns
upphörande skulle uteblifva.

Af det renantal, som funnits inom Juckasjärvi socken, omkring
50,000 renar, torde i medeltal årligen kunnat slaktas omkring 10,000
stycken, hvilka, med hänsyn därtill att handjur äfven ingå bland slaktdjuren,
kunna anses hafva representerat ett värde af omkring 200,000
kronor. I detta belopp ingår dock värdet af det renkött, de hudar och
andra produkter af renen, som lapparna själfva tillgodogöra sig.

Skulle renskötseln upphöra, skulle de stora fjällvidder och skogsmarker,
a hvilka renarna tillgodogöra sig mossa, icke kunna lämna någon som
helst afsevärd afkastning.

Frånsedt de ömmande skäl, som tala för att lämna lapparna all den
hjälp, hvaraf de kunna vara i behof, förefinnas rent national-ekonomiska
skäl, hvilka bjuda att tillse, att renskötseln icke går under i nordligaste
trakterna af landet.

Ehuru förlusten af renarnas antal icke kan anses vara fullständigt
känd, är det dock uppenbart, att renstammen inom Juckasjärvi socken li -

Statsutskottets Utlåtande N:o 151. 7

dit så stor minskning, att där vistande lappars tillvaro äfventyras och deras
renskötsel i hög grad försvagats.

Äfven under eu förutsättning, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke håller för trolig, att hälften af Juckasjärvi sockens lappars
renstam skulle finnas vid lif eller omkring 22,000 renar, skulle i så fall
lapparnas förlust uppgå till allenast samma antal eller omkring 22,000
renar, förutom de i fjol födda årskalfvarna omkring 13,200 stycken.

Den förlust, som skulle efter denna enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
mening för lapparna synnerligen gynnsamma beräkning
drabbat lapparna, torde, om ett medelpris af 20 kronor för fullvuxen
ren och 4 kronor för kalf beräknas, utgöra omkring 440,000 kronor
för de fullvuxna och 52,800 kronor för kalfvarna eller tillhopa
492,800 kronor.

Det är uppenbart, att lapparna, som till allra största delen äro fattiga
och icke hafva annat att lefva af än alkastningen af sin renskötsel,
icke skola kunna utan hjälp bära denna stora förlust.

o Den hjälp och det understöd, som erfordras åt'' lapparna, torde böra
bestå i dels bidrag till deras lifsuppehälle, innan deras renhjordar hunnit
att gifva afkastning, dels ock medel för inköp af renar för att renstammen
skall kunna uppbringas till det antal renar, som lämpligen kunna
erhålla bete inom Juckasjärvi socken.

Till fyllande af den förlorade renstammen torde renar kunna inköpas
från de så kallade skogslapparna samt andra ägare af skogsrenar.
Skulle icke tillräckligt antal dylika kunna erhållas, finnes möjlighet att
kunna förvärfva afvelsdjur ifrån renskötsel idkande lappar ifiom Enontekis
eller Karesuando socken samt ifrån Finland.

I främsta rummet torde dock så kallade skogsrenar böra inköpas,
enär dessa äro till mycken skada för de nomadiserande lapparna genom
att. de under sommaren, då renmossan är spröd, nedtrampa denna och
därigenom förstöra de nomadiserande lapparnas beten om hösten och
vintern.

På grund af de mycket dåliga betesförhållanden, som öfverallt rådt
för renarna, hafva årskalfvarna dödt i stor mängd äfvensom svagare äldre
renar, hvarför det är att antaga, att priset a renar ställer sig; dyrare än
annars, hvarför man ej kan hoppas att erhålla afvelsdugliga renkor för
ringare pris än 20 kronor för ko och för tjurar i förhållande därtill.

Att kunna nu verkställa en utredning om det bidrag, som behöfves
till lapparnas lifsuppehälle, torde icke vara möjligt, i synnerhet då ännu

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

lapparnas förluster af renar icke äro säkert kända, men ånger Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig böra framhålla, att, då lapparna
icke kunna af sina hjordar erhålla det feta kött, hvaraf de i riklig mängd
hämta sin näring, deras behof af inköpta lifsmedel måste ökas.

Genom anslag ur länets nödhjälpsfond har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
åt lapparna anskaffat det förut omnämnda fräkenhöet.
Äfven har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, då lapparna i Juckasjärvi
på grund af renarnas daliga hull icke kunnat afyttra slaktrenar
och därför erhålla penningar, hvarför de varit i saknad af medel att inköpa
de för dem under deras vistelse i fjällen behöfliga lifsmedlen, samt
de till följd af de stora förlusterna icke kunnat förskaffa sig kredit hos
handlandena, ansett sig böra af medel från nödhjälpsfonden inköpa lifsmedel,
såsom mjöl, gryn, socker, kaffe och margarin, hvilka efter bästa
bepröfvande utdelats bland de lappar, som enligt samstämmiga uppgifter
ansetts däraf vara i behof för att de icke skulle behöfva lida nöd under

sin vistelse i fjällen. _ .

Då länets nödhjälpsfond afsetts att vara till stöd för länets jordbrukande
befolkning i händelse af missväxt, torde icke, med skyldig hänsyn
till det ovissa i framtiden, från densamma böra tagas större belopp än de
summor, som nu redan tagits i anspråk.

Fröken Anna Charlotta Mannerstråle har i sitt testamente öfverlämnat
till Norrbottens länsstyrelse en fond å 50,000 kronor, hvaraf räntan
skall användas till understöd åt befolkningen, helst lapparna, vid missväxtår.
Denna fond utgjorde den 31 december 1905 50,861 kronor 52
öre, hvartill kommer nu upplupen ränta.

Den enskilda offervilligheten torde no g också komma att lämna lapparna
en verksam hjälp i deras nödställda belägenhet, men nämnda hjälp
torde icke förslå, hvarförutom det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
såsom om, då en stor del af lapparna nu drabbats af svår olycka,
hjälp och understöd i främsta rummet bör lämnas af staten såsom ett
uttryck för den lifliga känsla, Eders Kungl. Maj:t och det svenska folket
hyser för den folkstam, som nu trängts upp emot norden och som kan
sägas numera icke af annan än af Eders Kungl. Maj:t och det svenska
folket röna den huldhet och omvårdnad, hvaraf nämnda folkstam är i så
stort behof och som den i så hög grad förtjänar.

Då det icke torde vara gagneligt, att all den hjälp, som lämnas lapparna,
erhål les utan återbetalningsskyldighet, i synnerhet som renskötseln
i allmänhet är lönande, synes det Eders Kungl. Maj-.ts betallningshafvande,

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

som om lapparna borde, hvartill de ock å Kirunamötet förklarat sig villige,
exempelvis inom en tid af tjugu år återbetala de medel, som kunna
erhållas för anskaffande af renar i de omkomnas ställe.

Lapparna torde ock böra, såsom de begärt, åtnjuta fem år, innan
återbetalningen sker. Äfven torde en del renägare, som hafva större familj
att försörja, vara i behof att erhålla en del renar utan återbetalningsskyldighet.

Antalet renägande nomadiserande lappar inom Juckasjärvi utgör omkring
200 stycken och den nomadiserande lappbefolkningen därstädes i
sin helhet utgjorde den 31 december 1905 621 personer.

Då ett belopp af minst 50,000 kronor torde åtgå till att skaffa behöfliga
lifsförnödenheter åt den fattigare delen af Juckasjärvilapparna, som
genom förlust af renar äro i uppenbart behof af understöd, samt då minst
50,000 kronor torde erfordras för inköp åt fattiga lappar med större
familj af renar, hvilkas värde de ej anses kunna återgälda, skulle behöfvas
ett anslag af 100,000 kronor utan återbetalningsskyldighet.

För att bereda lapparna tillfälle till att kunna anskaffa renar för
fortsättande af sin renskötsel synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att, innan fullständig utredning vunnits angående renförlusternas
storlek, icke bör äskas större belopp än hvad som kan anses åtgå till anskaffande
af 7,500 renar eller 150,000 kronor att af lapparna efter åtnjutande
af fem frihetsår återgäldas inom tjugu år med en tjugondedel
af hvad hvar och eu lapp erhåller.

De närmare villkoren, under Indika beloppen utbetalas eller renar
öfverlämnas till lapparna, torde af Eders Kungl. Maj:t sedermera bestämmas.

På grund af det anförda får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nåder bereda
lapparna i Juckasjärvi socken ej mindre ett anslag af 100,000 kronor att,
efter Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning, användas dels med 50,000
kronor till undsättning i lifsförnödenheter åt dem, dels ock med 50,000
kronor till anskaffande af renar åt lappar med större familj, än äfven ett
anslag å 150,000 kronor att, likaledes efter Eders Kungl. Maj:ts bepröfvande,
användas för anskaffande af renar åt lapparna, att af dem efter åtnjutna
fem frihetsår återgäldas med en tjugondedel under ett hvart af de
därpå följande tjugu åren.»

Protokollet öfver det i skrifvelsen omnämnda mötet i Kiruna är af
följande lydelse:

Bih. till Biksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 94 Käft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

»Protokoll, hållet vid sammanträde med Juckasjärvi sockens
lappar uti tingshuset i Kiruna den 5, 6 och 7 april 1906.

S. D. Efter lapparne delgifna kallelser att möta i och för undersökning
om lapparnes ställning och förhållanden i anledning af den minskning,
som genom betesbrist drabbat deras renhjordar, hade nedannämnda
lappar nu inställt sig inför herr landshöfdingen, nämligen:

ifrån Kaalasvuoma byalag: Gustaf Persson Blind, Per Persson Huva
d. ä., Olof Larsson Niia, Lars Jonsson Pingi, Johannes Andersson Sarri,
Erik Nilsson Svonni, Nils Jonsson Sarri, Jon Andersson Pokka, Per Jonsson
Keinil, Johannes Andersson Poinak samt Tomas Nilsson Skum i egenskap
af förmyndare för aflidne Anders Vasaras barn;

ifrån Bautusvuoma byalag: Per Henriksson Kuhmunen, Per Persson
Kuhmunen, Nils Nilsson Niia (Nikka), Nils Ersson Huva, Mickel Nilsson
Niia, Josef Mickelsson Niia och Lars Persson Pokka;

ifrån Tahna byalag: Anders Olsson Sarri, Olof Olsson Thor, Per
Gustafsson Nutti, Olof Jonsson Niia, Jonas Andersson Sarri, Enok Andersson
Sarri, Per Jonsson Svonni och Anders Persson Prost.

Dessutom hade infunnit sig några lappkvinnor ifrån dessa byalag.
Däremot hade ingen renägare tillstädeskommit ifrån Saarivuoma byalag,
alldenstund detta byalags lappar flyttat med sina renar till Pajala
socken och vore nu i saknad af korrenar för att färdas den långa vägen hit.

Såsom tolk i finska språket tjänstgjorde tingstolken inom Juckasjärvi
tingslag, handlanden Carl Hannu, samt vid protokollet lappfogden J. Hultin.

§ 1-

Tillspordes lapparne om de orsaker, som föranledt den olycka, som
träffat deras hjordar, och förmälde lapparne, att renbetet redan på hösten
under deras vistelse i fjällen blifvit otillräckligt genom isflen och hård
snö, som hindrade renarne att komma åt mossan. Renarne spredo sig
därför under sitt sökande efter föda, så att lapparne i allmänhet redan
vid Andersmässotiden (ornkr. 30 nov.) voro oförmögna att sammanhålla
sina hjordar. Eu och annan lapp hade kunnat hålla ihop sina renar till
jultiden. De hade sökt bättre bete längre uppåt fjällen, men nödgats
återvända till skogsmarken, där renarne spredos. Af socknens fyra byalag
hade endast Saarivuoma förmått sammanhålla renarne i följd af bättre
bete i fjälltrakten, så att de kunnat flytta med dem nedåt Pajala socken.

Statsutskottets Utlåtande N:o 181.

Då de hunnit ned till trakten af Kurkio by, ökades dock snömängden, så
att äfven detta byalags renar skingrades öfver Junosuando, Kangos, Saittajärvi
m. fl. byars skogar. Ibland detta byalags renar funnes intet nämnvärdt
antal renar ifrån socknens öfriga byalag. Talma- och Rautusvuomalapparne
hade vid Kurkio by afskilt sina renar ifrån Saarivuomas hjordar.

Vidare förklarade lapparne, att renarne i följd af det daliga betet
under hösten och midvintern blifvit så utsvultna och kraftlösa, att de,
då de starka och oaflåtliga snöfallen inträffade under senare hälften af
februari till långt fram i mars månad, hvarken förmådde åtkomma någon
föda från marken eller genom den djupa, lösa snön förflytta sig till
fjällen eller andra trakter för att söka bete.

Närvarande lappar, som i början af februari besökt nedre delen af
socknen intill Pajala-gränsen, sade sig ha funnit dessa trakter då vimla
af kringspridda renar, och de höllo före, att flertalet af dessa renar förgåtts,
att döma såväl af de få spår af renar, som sedan synts i skogarne,
som äfven af den myckenhet döda renar, som iakttages.

Lapparne ansågo, att alla renar, som nu icke återfunnits och tillvaratagits,
vore döda. Åtminstone hade lapparne ingen anledning tro, att
de funnit räddning.

För utredning af den förlust af renar, som denna vinters svara betesförhållanden
medfört, anmanades lapparne härpå att sannfärdigt och
noggrant uppgifva det renantal, som enhvar af dem ansage sig hafva
innehaft vid återkomsten från fjällen sistlidne höst. Detta förklarade sig
lapparne beredvilliga att samvetsgrant efterkomma. Sedan antecknats
ifrån ett herr landshöfdingen tillhandakommet protokoll, fördt af länsmannen
I Mathlein vid sammanträde inför honom den 26 sistlidne mars
i och för upprättande af renlängd, att lapparne anmält, att sådan längd
ej lämpligen kunde upprättas detta år, enär ingen rättvis uppskattning af
antalet kunde ske, då renarne voeo skingrade och sammanblandade, och
lapparne följaktligen icke kunde veta, huru stor del af sin hjord en hvar
kunde komma att återfinna, uppropades lapparne efter den sist upprättade
renlängden. Härvid uppgå!'' en hvar närvarande lapp, huru många
egna renar och skötesrenar, frånsedt årskalfvarne, han nästlidne höst ägt
i sin vård, och underkastades en hvar af dessa uppgifter noggrann granskning
af de öfriga närvarande lapparne, hvarjämte de från hvarje byalag
närvarande efter samråd och angifvande af skäl uppgafvo de franvarandes
egna renar och skötesrenar vid 1905 års hösts början med uteslutande af
nämnda års kalfvar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

Det skulle här antecknas, att de närvarande lapparne sade sig icke
besitta nödig kännedom om det antal renar, som lapparne inom Saarivuoma
byalag i allmänhet ägde, hvarför vid uppskattningen af samma
renar de i allmänhet ansåge sig icke kunna göra ändring i renlängden.

Vid afgifvandet af dessa uppgifter förmärktes uppenbarligen, att de
närvarande lapparne i allmänhet hade stor benägenhet att uppgifva antalet
egna renar ringare än hvad lapparne inom byalaget ansågo varit
förhållandet.

De lämnade uppgifterna antecknades å en afskrift af renlängden och
skulle denna biläggas protokollet såsom bilaga I.*)

Efter sammanräkning befanns renantalet vid nämnda tid hafva uppgifvits
till.

i Kaalasvuoma byalag: lapparnes egna 7,340 skötesrenar 1,703 S:a 9,043
i Bautusvuoma » » » 7,860 » 1,026 » 8,886

i Talma > » »11,413 » 1,236 » 12,649

i Saarivuoma > » » 7,795 » 184 » 7,979

Summa 38,557

För jämförelse härmed antecknades det renantal, som lapparne upp*
gifvit till den senast upprättade renlängden, utgörande dessa
i Kaalasvuoma .byalag: lapparnes egna 5,225 skötesrenar 1,195 S:a 6,420
i Bautusvuoma » » » 5,215 » 1,185 » 6,400

\ Talma » » » 9,370 » 918 » 10,288

i Saarivuoma » » » 7,495 » 184 » 7,679

Summa 30,787.

Da således renlängden och lapparnes nu afgifna uppgifter utvisade
en skillnad i renantalets totalsumma af endast 7,770 renar, erinrades lapparne,
att de själfva vid sammanträde i Juckasjärvi kyrkoby den 31 sistone
mars värderat socknens renmängd till minst 50,000, och påpekades,
att nu uppgifna renantalet alltså icke kunde anses vara för högt.

Härvid upplyste lapparne, att de vid sina uppgifter om sitt renantai
icke plägade medräkna antalet årskalfvar, dels emedan ingen säkerhet funnes
för att dessa blefve vid lif under året och dels på grund af gammal
tradition, att lapparne ej för dem vore skattskyldige enligt 1751 ars traktat.
Dessa kalfvar beräknade lapparne utgöra cirka 30 procent af antalet fullvuxna
renar i hjorden under fullgoda betesår.

*) Jfr handlingarna i ärendet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

Uppmanade att nämna, huru stor del af det uppgifna renantalet de
kunde antaga ännu vara vid lif, förklarade lapparne, att de ej förmådde
åstadkomma någon som helst beräkning därom. Döda renar påträffades
öfverallt, men högst få lefvande. Lapparne hade iakttagit, att renarne
började do redan inemot slutet af februari, då de starka snöfallen började.
De voro redan då utmattade i följd af det dåliga höstbetet och en del hade
dött redan under höstvintern.

För att utröna en hvar lapps behof af det fräkenfoder, som herr landshöfdingen
anskaffat för lapparnes räkning och hvilket skulle utan kostnad
för dem utsändas ej blott till byar och andra platser, som lapparne finge
föreslå, utan ock, i fall af behof, till de ställen i skogarne, där de hade
sina renar och dit fodret kunde forslas, affordrades lapparne uppgifter om
huru många renar hvar och en af dem, såväl närvarande som frånvarande,
nu återfunnit och underhölle i lafskogen, och antecknades antalet af dessa
renar särskildt för hvarje lapp, hvarvid antalet sålunda tillvaratagna renar
efter sammanräkning befanns utgöra endast 2,077 stycken (se bil. 2*).

Det för dessa renars vidmakthållande, i synnerhet under flyttningen
till fjälls, då lafskog ej mera vore att tillgå, sålunda anskaffade fräkenfoder
skulle efter lapparnes förslag försändas till följande platser att åt
lapparne utdelas enligt sålunda beräknadt antal renar, nämligen:

till Puoltja	för	88 renar c:a	900 kg.
» Kiruna		158 »	1,600 »
» Juckasjärvi		697 » »	7,000 »
» Kurravaara	>	717 »	7,500 »
» Soppero	>	322 »	3,300 »,

hvarjämte till sistnämnda ort skulle ifrån upplag i Juckasjärvi forslas
sådant hö för igenom Soppero by uppflyttande Saarivuoma-lappars behof.

Med anledning af denna uppgift om antalet tillvaratagna renar tillspordes
lapparna, vid hvilken tid de säkert kunde urskilja och uppgifva,
huru många renar de förlorat. Härtill förklarade lapparne, att detta icke
med full säkerhet kunde ske förrän på hösten. Äfven om något slags beräkning
kunde göras under sommaren öfver det antal, som möjligen samlas
upp till fjällen, blefve denna långt ifrån tillförlitlig. De renar, som
ha krafter, ginge väl till fjälls, men de kraftlösa stanna med säkerhet i
skogslandet ända nedåt Pajala, något, hvartill de redan förut varit benägna.
De, som slippa till fjälls, komma åtminstone delvis icke att följa de van -

* Jfr. handlingarna.

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

liga flyttningsvägarne, utan sprida sig i fjällen. Ej heller kunde man af
de bofaste få någon säker upplysning om det antal renar, som de kunde
iakttaga i skogarne under sommaren. Där vore det för öfrigt omöjligt
att samla dem och drifva dem till fjälls. Någon säker och tillförlitlig beräkning
öfver återstående renantalet vore efter lapparnes öfvertygelse icke
möjlig, förrän lapparne hunnit efterspana och hopsamla renarne både i
fjällen och i skogslandet under hösten, sålunda först i november månad.

Emellertid ansågo lapparne lämpligt, att några lappar kvarstannade
i socknens skogsland under sommaren för att eftersöka och iakttaga där
kvarvarande renar, och föreslogo de, att för detta ändamål 2 man från
hvarje byalag eller åtta personer för hela socknen utsågos. Dessa lappar
ålades att under sin vistelse i skogslandet under sommaren ständigt från
närmaste postanstalt underrätta lappfogden om hvad de iakttagit i skogarne
af där kvarblifna renar. *

På framställd fråga, huru stort antal renar lapparne ansågo kunna
underhållas på socknens vinterbetesmarker med tillägg af de områden
af Pajala socken, där de plägade begagna sig af vinterbetet, men utan
att behöfva intränga vare sig inom Karesuando eller Gellivare socknar,
enade sig lapparne — sedan tillfälle lämnats dem att sinsemellan öfverlägga
om frågan — om det svar, att, medräknade vinterbetesmarker inom
Pajala socken, c:a 35,000 renar förutom årskalfvar borde kunna rymmas
inom socknens vinterbetesmarker, i synnerhet om socknens skogsrenar aflägsnades
därifrån sommartiden, dock under af Per Kuhinunen, Nikolaus
Huuva m. fl. lappar uttalad förutsättning af fullgoda betesförhållanden.

Tillsporde om en renhjords sammansättning af olika renar, lämnade
lapparne därom uppgifter, hvilka gåfvo vid handen, att en renhjord vanligen
består af honrenar (vajor) omkring 60 procent och hanrenar 40
procent. Af dessa sistnämnda utgöra dragrenarne 14 procent, rentjurar 6
procent och yngre hanrenar 20 procent. Till eu hjord räknades ytterligare
30 procent årskalfvar.

Vid härefter företagen undersökning angående den årliga kostnaden
för en vanlig lappfamilj, beräknad till 7 fullvuxna personer, afgåfvos
härom mycket olika uppgifter. Lapparne erinrade, att de inom denna
socken vore i behof af ett större antal renar för sitt uppehälle och till betäckande
af öfriga utgifter, såsom skatter, skadeersättningar in. m., än de
socknar, där lapparne hafva tillgång till inkomst af ripfångst samt till
billigare födoämnen, såsom mjöl och fisk, hvilka varor en del lappar inköpa
ifrån Norge utan tullafgifter.

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

Enligt de burgna lapparnes uppgifter åtginge för en familj af ifrågavarande
storlek bland annat:

15 säckar råg-, korn- och hvetemjöl ........ kr. 315: —

2 balar kaffe ................................................ » 180: •—

150 kg. socker................................................ » 95: —

150 » salt .................................................. > 5: —

200 » smör................................................... I * 3 360: —

Kläder och fälttyg ....................................... » 200: —

25 kg. tobak................................................... » 50: —

6 halftunnor salt fisk................................... » 180:—-

1 bal gryn...................................................... » BO:

2 hudar, läder ........................................... » 40: • •

Dessutom åtgingo för hushållet årligen 50 slaktrenar, hvaraf dock
försåldes 60 stekar o^h 30 hudar till ett värde af 375 kronor.

I denna beräkning af en familjs behof, hvilken visserligen uppgjorts
utaf en af socknens burgnaste lappar, instämde ock allmänt öfriga närvarande
burgna lappar under försäkran, att beräkningen ingalunda kunde
anses öfverdrifven. De anmärkte, att lappens ständiga friluftslif, förenadt
med stor rörlighet och strängt arbete, skaffade honom behof af riklig och
kraftig föda med större fetthalt än hvaraf de bofaste i allmänhet vore. i
behof. Dessutom hade de burgnare lapparne äfven att ofta dela med sig
af sina förråd åt fattiga likar.

Mindre bemedlade lappar uppgåfvo sig behöfva en hjord af 200
renar för 4 personers hushåll lör att kunna lefva utan skuldsättning.
Af denna hjord kunde omkring 60 renar om året uttagas till slakt eller
försäljas.

I anledning af den förlust af renar, som, efter hvad som framgått
af lapparnes uppgifter och beräkningar, nu drabbat Juckasjärvi socken,
ifrågasattes, om ej ersättning af renstammen i socknen måste anses nödig.
Lapparne ansågo, att intet tvifvel rådde om behöfligheten af renstammens
ersättning. De hade alla skäl att befara, att alla renar, som de ej kunnat
återfinna, gått under, och de voro lifligt tacksamma för alla åtgärder,
som kunde vidtagas för att uppehålla renstammen i socknen.

Vid härpå företagen undersökning om ändamålsenligaste sättet för

renstammens återställande, uttalade lapparne sig för att detta bäst kunde

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

ske genom att länets skogsrenar förflyttades till denna socken. De förklarade,
att dessa renars förflyttning till fjällen och omvandling till fjällrenar
alls icke vore någon svårighet, oafsedt skogslappars och bofastes
invändningar och betänkligheter däremot. Dessa renar borde då insamlas
genast pa hösten, sa att flyttningen till denna socken kunde försiggå
under vintern.

Ifragasatt anskaffning af dräktiga vajor ansågo lapparne väl skulle
varit synnerligen fördelaktig, men för dessas förflyttning till fjälls utan
att taga skada erfordrades en särskildt gynnsam vår med daglig och lätt
tillgång till bete.

Mindre troligt vore, att renar kunde få inköpas af fjällappar i andra
socknar, åtminstone till något afsevärdt antal, men möjligen kunde sådana
få inköpas från Finland, efter hvad lapparne trodde sig hafva förnummit.

Af inköp af salubjudna slaktrenar hade lapparne intet gagn för renstammen,
då lapparne i allmänhet sålde allenast sådana djur, som icke
voro lämpliga för renhjordens förökning.

Beträffande inköp af renar ville lapparne förorda anskaffning af företrädesvis
vajor samt hanrenar af 2 å 3 års ålder.

I fråga om inköpta, redan märkta renars förseende med nytt märke
förklarade lapparne, att detta ej komme att vålla någon svårighet. Det
vore lätt för ny ägare att anbringa sitt från andras lätt skiljbara skillnadsmärke
å ren, försedd med hvilket märke som helst.

Atsporde om det lämpligaste medelpriset för dugliga renar, förklarade
lapparne, att ett pris af femton kronor öfver hufvud borde vara tillräckligt,
men då renpriset numera i följd af den stora förlusten torde stiga
betydligt, sågo lapparne sig nödgade att medgifva ett medelpris af 20 ä
22 kronor såsom lämplig.

Härefter erinrade herr landshöfdingen lapparne, att, ehuru förhoppning
funnes, att svenska staten ville träda hjälpande emellan, för att, i
den mån sådant kan ske, ersätta socknens renstam, lapparne därför icke
finge anse sig befriade ifrån att åtaga sig sin del af bördan. De erinrades
därför om nödvändigheten af inskränkningar i sina utgifter, större ifver
och allvar i renarnes skötsel och mera arbetsamhet i allmänhet, exempelvis
borde de företaga sig något slöjdarbete såsom både nyttigt och inbringande.

Lapparne måste tänka på att i sinom tid återgälda statens utläggför
renstammens ersättande, och uppmanades de att afgifva något förslag

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

om sättet därför. Lapparne enade sig härpå om förslag att efter fem
friår från renarnes emottagande få räntefritt amortera inköpssumman under
en tid af tjugu år.

I fråga om renhjordens afkastning i afseende på afvel lämnade
lapparne följande upplysningar: En vaja bär i medeltal 7 kalfvar; endast
ett fåtal vajor, de kraftigaste, kalfva hvarje år, men i allmänhet hvart
annat år. Ofta förekommer, att vajan bär endast hvart tredje år.
Någon gång, men ytterst sällan, bär en vaja två kalfvar. Dessa kan
hon dock ej nära så, att de blifva vid lif. Vajorna äro aflingsdugliga i
regel från tredje året, stundom dock redan i det andra och ända till 8
ä 10 års ålder. Yajan öfverger ofta sin kalf, i synnerhet den första, och
man har ock iakttagit, att hon i stället vändt sig till sin egen moder för
att dia.

Af 100 kalfvar, burna på våren, återstå till hösten, om vädret är
gynnsamt, d. v. s. ej för mycket mygg, stark värme och vargar, 60 å
70 stycken.

Bland orsakerna till ett så afsevärdt antal kalfvars undergång böra
ock nämnas järfven, fjällräfven, örnen, korpen, för att ej glömma vargen,
som dödar kalfvar hoptals långt flere, än han någonsin hinner äta. Äfven
björnen förgör kalfvar i mängd, då han inkommer i en renhjord. Sådant,
sade lapparne, märks nästan hvarje år.

Renoxen anses aflingsbar vid 2 å 3 års ålder. Han kan ej beskäras
förrän vid 4 å 5 års ålder, ty han stannar då i växten och blir för
svag till dr agren.

Lapparne anförde slutligen sina ofta framställda klagomål öfver bofastes
hundar, företrädesvis öfver banbetjäningens efter Ofotenbanan hundar,
hvilka nu, då möjligen efterlefvande renar komina att ströfva utan vårdare,
blifva så mycket fördärfligare för renarne. Lapparne hemställde om
åtgärder för att dessa hundar måtte hållas i band eller hundgård.»

Det torde icke råda mera än en mening därom, att staten bör träda
hjälpande emellan för att lindra den nöd, hvari nu ifrågavarande lappar
utan något sitt förvållande råkat. Förutom den direkta undsättning, som
bör lämnas de behöfvande i form af lifsförnödenheter, synes Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes förslag att lämna bidrag till förnyande af den förlorade
renstammen vara den i alla afseenden lämpligaste åtgärden. LikaBih.
till Biksd. Prot. 1906. 4 Sami 1 Afd. 94 Häft. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

ledes kan det ej vara annat än välbetänkt, att ett sådant bidrag till en
del gifves i form af lån på lindriga återbetalningsvillkor.

Då för öfrigt vid de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna
beloppen hänsyn tagits till, att lapparna själfva rimligen böra bära en
del af de stora förluster, hvaraf de under året drabbats, samt det ifrågasatta
anslaget synes mig väl lämpadt efter de behof, som under nuvarande
förhållanden kunnat utrönas, och de skäliga anspråk, som böra
ställas på statens mellankomst, kan jag i allo biträda Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
underdåniga framställning.»

Departementschefen hemställde således, att Kungl. Maj:t måtte till
Riksdagen göra nu förevarande framställning.

Af det Kungl. Maj:ts proposition bifogade statsrådsprotokollet framgår,
att för fyllande af den förlorade renstammen i främsta rummet
skulle inköpas skogsrenar. På grund af inhämtade upplysningar har
utskottet velat ifrågasätta lämpligheten häraf; men då i alla händelser
statsunderstöd synes böra lämnas till renstammens fyllande, och utskottet
anser sig kunna förutsätta, att Kungl. Maj:t söker närmare utreda, på
hvilket sätt detta syfte må kunna på betryggande sätt uppnås, har
utskottet ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag om anslag för
ifrågavarande ändamål.

Hvad angår tiden för afbetalning af de för inköp af renar beviljade
lån, har utskottet ansett, att, därest de föreslagna fem frihetsåren medgifvas,
afbetalningen bör kunna fullgöras på hälften af den tid, som i
detta afseende af Kungl. Maj:t föreslagits, eller sålunda på tio år.

1 öfrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran emot Kungl.
Maj:ts proposition, och får alltså utskottet, som förutsätter, att de beviljade
medlen endast vid verkligt behof och efter noggrann pröfning användas,
hemställa,

att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
proposition må

a) för beredande af understöd åt lapparna i Juckasjärvi
socken å extra stat för är 1907 bevilja ett
anslag af 250,000 kronor att enligt de närmare bestämmelser,
som Kungl. Maj:t meddelar, användas:
50,000 kronor till inköp af lifsförnödenheter för utdelning
bland nämnda lappar, 50,000 kronor till inköp
af renar åt lappar med större familj samt 150,000

Statsutskottets Utlåtande N:o 151.

kronor till lån åt lappar för inköp af renar, med
skyldighet för låntagaren att efter fem frihetsår återgälda
erhållet lånebelopp med en tiondedel under
hvart och ett af de därpå följande tio åren; samt

b) medgifva, att Kungl. Maj:t må under år 1906
af tillgängliga medel utanordna ifrågavarande anslagsbelopp,
250,000 kronor.

Stockholm den 10 maj 1906.

På statsutskottets vägnar:

P. PEHRSON.

Reservation

af herrar P. Pehrson, S. O. Nyländer, G. Persson, II. Andersson, J. A.
Syo, B. P. Ersson och G. J. Ödman, hvilka ansett att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
proposition må

a) för beredande af understöd åt lapparna i Juckasjärvi
socken å extra stat för år 1907 bevilja ett
anslag af 200,000 kronor att enligt de närmare bestämmelser,
som Kungl. Maj:t meddelar, användas:
50,000 kronor till inköp af lifsförnödenheter för utdelning
bland nämnda lappar och till inköp af renar
åt lappar med större familj samt 150,000 kronor till
lån åt lappar för inköp af renar, med skyldighet för
låntagaren att efter fem frihetsår återgälda erhållet
lånebelopp med en tiondedel under hvart och ett af
de därpå följande tio åren; samt

b) medgifva, att Kungl. Maj:t må under år 1906
af tillgängliga medel utanordna ifrågavarande anslagsbelopp,
200,000 kronor.

Herrar friherre J. T. Gripenstedt och K. E. Bolmstedt hafva begärt
få antecknadt, att de icke deltagit i förestående ärendes behandling inom
utskottet.