Statsutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1897:Su10 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

''ni

r"; ................................

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 26 mars 1897, kl. 4 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riks statens
nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och
indragning sstaterna.

(l:a U. A.)

Pensionsstaten.

l:o. Såsom utskottet redan i punkterna 4:o och 5:o af sitt utlåtande
n:o 3 angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel
omförmält, har herr friherre R. M. Klinckowström i en inom Första Kammaren
väckt motion (n:o 1) föreslagit, att alla i 1897 års riksstat uppförda
reservations- och förslagsanslag måtte i 1898 års riksstat uppföras såsom
bestämda anslag, sålunda upphörande att tilläggas benämningen reservationseller
förslagsanslag.

Under hänvisning till det yttrande, utskottet i punkt 4:o af sitt
nämnda utlåtande afgifvit öfver det i berörda motion framstälda förslag, får
utskottet hemställa,

att herr friherre Klinckowströms ifrågavarande motion
i hvad den angår de under nionde hufvudtiteln uppförda
reservations- och förslagsanslag må af Riksdagen lemnas
utan afseende.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 8 Häft. (N:o 10.)

Angående
motion om
upphörande
af reservations-
oeh
förslagsanslag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående 2:o. Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 5) har herr

Messerade friherre R. M. Klinckowström föreslagit, bland annat, att anslaget för blesseöfver-
och rade officerare och underofficerare, nu 4,000 kronor, måtte ur riksstaten
uteslntas Till

stöd för berörda framställning har motionären anfört,

att reservationerna å berörda anslag under »de senare 10 åren» utgjort:

år 1895 ................................................................................................ 31,592 kronor

» 1894 ................................................................................................ 29,992

* 1893 ................................................................................................ 28,392

» 1892 ................................................................................................ 26,792

» 1891 ................................................................................................ 25,226

» 1890 .....................................................................;.......................... 24,026

» 1889 ................................................................................................ 22,826 »

» 1888 ................................................................................................ 22,292

» 1887 ................................................................................................ 21,092

> 1886 ................................................................................................ 19,292

» 1885 ................................................................................................ 19,292

Summa 270,814 kronor

eller, enligt motionärens beräkning, i medeltal 27,081 kronor årligen;

att numera blesserade officerare och underofficerare i allmänhet ej ofta
förekomma; samt

att Kongl. Maj:t för hvarje sådant fall kunde äska lämpligt understöd
af Riksdagen.

Utan afseende å motionärens beräkningar af den besparing, som under
åren 1885—1895 å detta anslag uppstått, har utskottet vid det förhållande
att anslaget under en följd af år visat öfverskott, hvilka vid 1895 års slut
uppgingo till 31,592 kronor 71 öre, och då utgifterna från anslaget under
sistnämnda år utgjorde endast 2,400 kronor, ansett anslaget utan olägenhet
kunna nedsättas till berörda belopp, 2,400 kronor.

Under erinran att utskottets hemställan i punkt l:o af detta utlåtande
angående bibehållande af förslags- och reservationsanslagens å denna hufvudtitel
natur afser jemväl nu ifrågavarande reservationsanslag, får utskottet
hemställa,

att herr friherre Klinckowströms omförmälda, i motion
n:o 5 gjorda yrkande må på det sätt bifallas, att anslaget
för blesserade öfver- och underofficerare, nu 4,000 kronor,
minskas med 1,600 kronor till 2,400 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 3

3:o. Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 17) har herr Ang%%de
T. Säve föreslagit, att Riksdagen behagade besluta, att småskolelärare och Försia Kamsmåskolelärarinnor
vid de öfningsskolor, som vore förenade med de af jmMmotion.
ting inrättade seminarier för bildande af småskolelärare och småskolelärarinnor,
berättigas att räkna sig till godo sin tjenstetid vid dessa öfningsskolor med
afseende på tjensteår och rätt till understöd i småskolelärarnes med fleres
ålderdomsunderstödsanstalt, liksom om de vid småskolor tjenstgjort, börande
dervid tjenstetid och undervisningstid beräknas i öfverensstämmelse med
föreskriften i § 10 i Kongl. Maj:ts reglemente för samma anstalt af den 22
juni 1892 — under vilkor att vederbörande seminariestyrelse erlade de afgifter
till anstalten, som enligt samma reglemente borde för läraretjensterna
utgå, äfvensom för öfrigt i tillämpliga delar iakttoge reglementets föreskrifter;
hvarjemte motionären, för den händelse Riksdagen icke skulle vilja fatta ett
beslut förrän officiel utredning förelåge, alternativt hemstält, att Riksdagen
ville besluta att hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t efter
verkstäld utredning af frågan till Riksdagen afgifva framställning i ofvan
omförmälda syfte.

Motionären erinrar derom, att genom Kongl. Maj:ts kungörelse af den
9 augusti 1884 folkskolelärare och lärarinnor vid af landsting inrättade seminarier
erhållit rätt till delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning. I den
Riksdagens skrifvelse, som föranledt samma kungörelse (år 1882, skrifvelsen
n:o 63) hade Riksdagen anfört, att flere landsting i öfverensstämmelse med
kungörelsen af den 11 juni 1878 inrättat seminarier för utbildande af lärare
och lärarinnor för småskolor, men att det, för att göra det möjligt att till
lärare och lärarinnor vid dessa anstalter erhålla kunniga och skickliga personer,
vore af vigt, att tjenstetiden vid dylikt seminarium i afseende å tjensteårsberäkning
och pensionsrätt räknades dem till godo, liksom om de vid
folkskola tjenstgjort, Hvad Riksdagen sålunda anfört, borde äfven hafva sin
tillämpning på småskolelärare och småskolelärarinnor vid de med seminarierna
förenade öfningsskolorna, hvad beträffade rätt till delaktighet i småskolelärarnes
ålderdomsunderstödsanstalt, Emellertid vore dessa lärare, äfven om
de kunde förete examensbetyg från något under offentlig kontroll stående
seminarium, icke berättigade till denna delaktighet. Dock vore deras verksamhet
vid nyssnämnda öfningsskolor icke mindre magtpåliggande än deras
kamraters vid de vanliga småskolorna. De med landstingsseminarierna förenade
öfningsskolorna vore nödvändiga för att bereda seminarieeleverna tillfälle
till praktisk utbildning; de borde i sin egenskap af småskolor vara ett
slags mönsterskolor i sin art och förutsatte derför hos lärarne en god undervisningsskicklighet;
de stode under en synnerligen noggrann kontroll af
seminariernas styrelser och föreståndare; de beredde slutligen den första

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

undervisningen åt en mängd barn, för hvilka, derest dessa öfningsskolor ej
tunnes, måste beredas tillträde till de vanliga småskolorna, hvilkas antal och
lärarekraften i följd deraf måste ökas. Att den ekonomiska ställningen under
sådana förhållanden skulle ställas bekymmersammare för lärare och lärarinnor
vid dessa öfningsskolor än för lärarne vid småskolorna, kunde ej vara
öfverensstämmande med billighet eller rättvisa. Uppenbart vore äfven, att
personer med småskolelärarekompetens icke gerna skulle söka anställning vid
dessa öfningsskolor, enär en tjenstgöring vid dem icke berättigade till ålderdomsunderstöd.

För landstingsseminariernas styrelse blefve det derför ofta en nödvändighet
att vid de ifrågavarande skolorna anställa examinerade folkskolelärare
och^ lärarinnor, alltså lärare med högre kompetens och högre aflöningsanspråk,
hvilket åter måste leda till en betydlig förhöjning af de redan nu
ganska stora anslag, som landstingen måste lemna för sina seminariers upprätthållande.
Vid en del seminarier syntes man hafva velat förekomma
detta genom att ej anordna några öfningsskolor alls. Enligt P. Lidells
* Lärarematrikel» (1895) funnes för närvarande i riket 19 seminarier, anordnade
af hvar sitt landsting. Enligt de uppgifter, som erhållits från 18
af dessa seminarier, saknade 5 af dem egen öfningsskola, hvilket förhållande
dock ej torde fa fortfara länge, att döma af det Kongl. Maj:ts statsverksproposition
bilagd a »förslag till stadgar angående pröfning vid under offentlig
kontroll stående seminarium för anställning såsom lärare vid småskola», hvilket
statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet låtit utarbeta.
I denna stadga § 2 mom. b) funnes föreskrifvet, att med seminarium skulle
vara förenad en småskola, i hvilken eleverna kunde erhålla tillräcklig öfning
i att undervisa i småskolans samtliga kunskaps- och öfningsämnen. I öfningsskolorna
vid 6 seminarier hade man måst anställa folkskolelärarinnor.
Vid i seminarier funnes öfningsskolor med särskilda småskolelärarinnor, men
vid tvenne af dessa hade man låtit inregistrera öfningsskolan med sin småskolelärarinna
i kringliggande skoldistrikt, hvarigenom sålunda på en omväg
vunnits delaktighet i ålderdomsunderstödsanstalten.

Någon nämnvärd ekonomisk börda skulle näppeligen påläggas ålderdomsunderstödsanstalten,
derest småskolelärarinnorna och lärarne vid landstingsseminariernas
öfningsskolor erhölle delaktighet i rätten att bekomma
understöd. Antalet lärare och lärarinnor i rikets småskolor utgjorde sistlidet
år enligt de officiella uppgifterna 5,814; i förhållande till denna höga siffra
vore antalet af de småskolelärare och småskolelärarinnor, som nu vore eller
framdeles blefve anstälda vid de 19 landstingsseminariernas öfningsskolor,
en försvinnande obetydlighet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 5

Enär Riksdagen redan för de folkskolelärare och lärarinnor, som må
anställas vid ifrågavarande öfningsskolor, medgifvit rätt till delaktighet i
folkskolelärarnes pensionsinrättning, och vid åtskilliga af berörda öfningsskolor
också anstälts folkskolelärare och folkskolelärarinnor, samt vid några af dessa
skolor anstälda småskolelärarinnor redan hafva rätt till delaktighet i smaskolelärarnes
ålderdomsunderstödsanstalt på grund deraf, att ifrågavarande skolor
äro kommunala småskolor, som på samma gång användas såsom öfningsskolor
för utbildande af småskolelärarinnor, har utskottet icke funnit skäl tillstyrka
Riksdagen vidtaga den af motionären föreslagna åtgärden, hvilken innebär
ett afsteg från en af de vigtigaste grunderna för berörda ålderdomsunderstödsanstalt,
nemligen den att endast de lärare och lärarinnor vid småskolor
må vara berättigade till understöd från anstalten, för hvilkas aflönande
tillskott af allmänna medel åtnjutes. Härtill kommer att det synes utskottet
för småskolelärareseminariernas uppgift att utbilda lärare och lärarinnor vid
småskolor fördelaktigare att, såsom redan flerestädes sker, vid de med seminarierna
förenade öfningsskolorna använda folkskoleläiare och läraiinnoi,
hvarförutom, der småskolelärarinnor användas, dessa i allmänhet hafva bättre
löneförmåner än de vid vanliga småskolor anstälda smaskoleläraiinnoi.

Utskottet hemställer derför,

att herr Säves om förmälda motion ej må föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

4:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, för genomförande af
den i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 9 januari 1897 foikskoleläomförmälda
pensionering af lärare och lär annor vid smaskolelät areseminariet rff0efeJl™
i Haparanda enligt de i samma statsrådsprotokoll angifna grunder, det såsom [U]
bidrag till folkskolelärares pensionering uppförda anslag måtte från och med
år 1898 höjas med 300 kronor.

Enligt statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet anförande till
nämnda statsrådsprotokoll (bil. I sid. 20) hade lärarne vid seminariet i Haparanda
för bildande af finska småskolelärare och lärarinnor Zacharias Grape och
Bror Ulrik Green den 4 oktober 1895 inkommit till domkapitlet i Hernösand med
anhållan, att domkapitlet ville åt dem utverka samma delaktighet i folkskolelärarnes
pensionsinrättning samt enke- och pupillkassa, som, enligt kongl.
kungörelsen den 9 augusti 1884, beviljats lärare och lärarinnor vid småskolelärareseminarium,
som af landsting inrättats, äfvensom att hela den tid, som
de tjenstgjort vid seminariet, måtte räknas dem till godo vid beräkningen
af deras tjensteär.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Ansökningen hade förordats af seminariets inspektor, kontraktsprosten
P. O. Grape, som derjemte hemstält, att domkapitlet måtte ingå till Kongl.
Maj:t med framställning, att samma förmåner, som tillerkänts examinerade
folkskolelärare och folkskolelärarinnor vid af landsting upprättade småskolelärareseminarier,
i fråga om pensionsrätt måtte medgifvas icke endast åt
lärarne vid seminariet i Haparanda Z. Grape och B. U. Green, utan ock åt
alla de examinerade folkskolelärare och -lärarinnor, hvilka för närvarande hade
eller framdeles vunne anställning vid statens småskolelärareseminarium i
Haparanda, samt att de afgifter till pensionskassan, som enligt reglementet
för folkskolelärarnes pensionsinrättning den 30 november 1866 skulle från
skoldistriktet utgå, måtte af statsmedel utbetalas.

Domkapitlet i Hernösand hade den 30 oktober 1895 till Kongl. Maj:t
inkommit med framställning i ämnet, hvari domkapitlet tillstyrkt hvad seminariets
inspektor hade hemstält.

Statskontoret, som fått sig anbefaldt att inkomma med yttrande i ärendet,
hade i afgifvet utlåtande förmält, att, sedan det genom beslut den 29
ma.j 1874 förordnats, att ett seminarium för bildande af lärare och lärarinnor
vid småskolor i de finska församlingarna skulle under år 1875 upprättas i
Haparanda, det blifvit bestämdt genom kongl. bref till domkapitlet i Hernösand
den 19 april 1875, att domkapitlet skulle ega att på förordnande tillsätta
en lärare för att bestrida elevernas teoretiska undervisning och tillika
vara seminariets föreståndare samt en lärare eller lärarinna för att dels meddela
undervisning i den småskola, som skulle vid seminariet inrättas för elevernas
praktiska öfningar, dels ock tillika leda dessa öfningar.

Vidare hade statskontoret yttrat, att i sammanhang med föreskrift,
att lärokursen vid seminariet skulle från början af höstterminen 1877 omfatta
två läsår, arfvode å 1,000 kronor blifvit genom kongl. bref den 20 juli
samma år anvisadt åt en lärare i den nva årsklassen, samt att Kongl. Maj:t
genom beslut den 24 januari 1890 medgifvit, att från och med hösten 1891
tills vidare finge af domkapitlet antagas ytterligare en lärare eller lärarinna,
hvilken undergått godkänd afgångsexamen vid något statens folkskolelärareeller
folkskolelärarinneseminarium, mot ett arfvode af 1,000 kronor för läsår.

Derefter hade statskontoret erinrat, att samtliga kostnaderna för seminariet
i Haparanda enligt Riksdagens skrifvelse den 16 maj 1874 bestriddes
af förslagsanslaget till främjande af folkundervisningen bland de i rikets
nordligaste trakter bosatta finnar. Från detta anslag utginge äfven enligt
kongl. brefvet den 2 november 1888 aflöning åt en folkskolelärare vid hvar
och en af de fasta folkskolorna i Turtola, Lappträsk och Nickola; och hade
å samma anslag genom kongl. brefvet den 17 april 1891 dessutom anvisats
40 kronor årligen till gäldande af den folkskolelärarnes pensionsinrättning till -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

kommande pensionsafgift för folkskoleläraretjensten inom Turtola bj, hvarjemte
genom sistnämnda kongl. bref förordnats, att den tolkskolärarnes enkeoch
pupillkassa tillkommande afgift för denna tjenst skulle af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande på direktionens reqvisition, derest tjenstens innehafvare
vore delegare i kassas, innehållas å de innehafvare!! tillkommande aflöningsmedel,
men, derest sådan afgift skulle utgå, då tjensten saknade ordinarie
innehafvare, utbetalas af nämnda förslagsanslag.

Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsrättning, som i ämnet blifvit
hörd, hade yttrat, att enligt den utredning om seminariets uppkomst och utveckling,
som af statskontoret lemnats, samt enligt hvad seminariets inspektor
upplyst, funnes för det närvarande vid seminariet anstälde, utom seminariets
föreståndare, som aflagt akademisk examen, samt en slöjdlärare och en slöjdlärarinna,
beträffande hvilka någon delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning
och folkskolelärarnes enke- och pupilkassa icke syntes ifrågasättas,
en lärare i seminariets öfningsskola, hvilkens plats inrättats på grund af
kongl. bref den 19 april 1875 och som, ursprungligen aflönad med 1,000
kronor, numera efter erhållna två ålderstillägg i lön uppbure 1,600 kronor;
en ämneslärare, hvilkens plats inrättats jemlikt kongl. bref den 20 juli 1877
och som, ursprungligen likaledes aflönad med 1,000 kronor, numera etter
erhållna två ålderstillägg i lön uppbure 1,700 kronor; samt ännu en äraneslärare,
hvilkens plats inrättats på grund af kongl. beslut den 24 januari
1890 och som, ursprungligen äfven aflönad med 1,000 kronor, numera
efter erhållet ålderstillägg i lön uppbure 1,400 kronor, utgående dessa aflöningar,
utom hvilka några ytterligare löneförmåner icke förekomme, för 36
veckors årlig tjenstgöring.

Då, enligt uppgift af seminariets inspektor, de folkskolelärare på grund
af gällande författningar tillkommande fördelar af husrum, vedbrand och kofoder
efter gängse pris i den ort, der seminariet vore törlagdt, borde uppskattas
till 400 kronor, så uppginge — äfven när i beräkning toges, att den
årliga tjenstetiden vid seminariet något öfverstege den för folkskolorna såsom
normal tjenstgöringstid bestämda — afloningen för de båda ofvan först nämnda
läraretjensterna, efter afdrag af värde, motsvarande folkskolelärarnes s.
k. naturaförmåner, till fullt det högsta belopp som för delaktighet i pensionsinrättningen
vore medgifvet, eller 1,000 kronor, och för den sistnämnda
läraretjensten understege lönens värde endast obetydligt samma belopp.

Aflöningarna voro sålunda mer än tillräckliga för att ställa dessa lärare
i jemförelse med dem, som eljest egde delaktighet i pensionsinrättningen.

Domkapitlet i Hernösand, lika med seminariets inspektor, hade så
formulerat ansökningen, att samma förmåner i fråga om pensionsrätt, som
tillerkänts examinerade folkskolelärare och -lärarinnor vid åt landsting inrät -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

tade småskolelärareseminarier, måtte medgifvas alla examinerade folkskolelärare
och -lärarinnor, hvilka för närvarande hade eller framdeles vunne
anställning vid seminariet i Haparanda.

Direktionen ansåge sig också för sin del böra varmt förorda en sådan
likstäldhet, enär tjenstebefattningarnas art i det hela vore enahanda och
enär hvarken den omständigheten, att de här ifrågavarande lärarnes verksamhet
afsåge den finska befolkningen i riket, ej heller den, att samme
lärare vore anstälde vid en af staten inrättad anstalt, syntes böra utöfva
någon inverkan till men för dessa. Deremot syntes just med hänsyn dertill,
att Haparanda seminarium vore en statsanstalt, som stode under domkapitlets
i Hernösand särskilda inseende och hvars lärare anstäldes af samma domkapitel
samt åtnjöte hela sin aflöning af statsmedel, samma vilkor icke böra
uppställas beträffande dervarande lärares delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning
och folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, som genom kongl.
kungörelsen den 9 augusti 1884 blifvit faststälda beträffande tjensteårsberäkning
och pensionsrätt för lärare och lärarinnor vid de af landsting inrättade
småskolelärareseminarierna. Det torde vara fullt tillräckligt, att, för den
händelse läraretjensterna vid Haparanda seminarium vunne delaktighet i
folkskolplärarnes pensionsinrättning, beträffande dem ungefär samma föreskrifter
meddelades, som på grund af kongl. cirkuläret af den 31 december
1877 vore gällande i fråga om delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning
för läraretjensterna vid folkskolelärareseminariernas öfningsskolor, hvilka
äfven vore statsanstalter med lärare antagna af domkapitlet och aflönade af
statsmedel.

En sådan anordning skulle icke heller komma i strid med det sätt för
anvisande af medel till pensionsafgifternas erläggande för ifrågavarande tjenster
och tjensteinnehafvare, som i statskontorets i ämnet afgifna förslag förordats.

Slutligen hade direktionen ansett sig böra hemställa, att, då ifrågavarande
lärares verksamhet, om än afseende folkskolornas bästa, likväl hade
en uppgift, hvilken till arten skilde sig från den, som vanliga folkskolelärare
hade att fylla, det syntes skäligt att, såsom skedde när tjensteårsberäkning
och pensionsrätt år 1884 bereddes lärare och lärarinnor vid de af landsting
inrättade småskolelärareseminarierna, en lämplig förhöjning erhölles i det för
pensionsinrättningen anvisade statsanslaget. I sådant hänseende har direktionen
erinrat, att den förhöjning i nämnda anslag, som erhållits vid nyssbemälda
lärares och lärarinnors upptagande i pensionsinrättningen, beräknades
efter vid pass 89 kronor för hvarje nytillkommen tjenst, och skulle i öfverensstämmelse
härmed den förhöjning, som borde ifrågakomma för de tre tjenster,
som i ansökningen närmast afsåges, i rundt tal kunna sättas till 300
kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Med uttalande af önskvärdheten af att de vid statens seminarium i
Haparanda nu anstälde examinerade folskolelärare eller -lärarinnor, samt examinerade
folkskolelärare eller -lärarinnor, som framdeles der vunne anställning,
undflnge delaktighet uti folkskolelärarnes pensionsinrättning och folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa, hade med stöd af det anförda direktionen
hemstält, att, derest Kongl. Maj:t härtill lemnade bifall, dervid — i nära
anslutning till hvad som genom ofvan anförda kongl. bretvet den 31 december
1877 föreskrifvits beträffande lärarnes vid folkskolelärareseminariernas
öfningsskolor upptagande till delaktighet i pensionskassorna — följande närmare
bestämmelser ansåges böra meddelas:

att det måtte ankomma på pensionsinrättningens direktion att pröfva, till
hvilket belopp delaktighet skulle för de särskilda tjensterna beviljas;

att afgifter för tjensterna till folkskolelärarnes pensionsinrättning måtte
från och med det år, inträde i pensionsinrättningen medgåfves, af tillgängliga
medel genom seminariets föreståndares försorg i vederbörlig ordning till pensionsinrättningen
utbetalas;

att examinerad folkskolelärare eller -lärarinna, som efter vederbörande
domkapitels förordnande bestridt eller hädanefter komme att bestrida läraretjenst,
hvarom nu vore fråga, måtte för åtnjutande af pension från folkskolelärarnes
pensionsinrättning räkna hela den tid, de i nämnda egenskap
tjenstgjort, såsom ordinarie tjensteår;

att af de vid seminariet nu anstälde examinerade folskolelärare Girape,
hvilken ensamt der haft anställning'' före den tid, då folkskolelärarnes enkeoch
pupillkassa inrättades, måtte få, i enlighet med derom framstäld begäran,
inträda i nämnda kassa, men att öfrige vid seminariet nu anstälde lärare
likasom en hvar examinerad folkskolelärare eller folkskolelärarinna, som härefter
till tjenst vid seminariet förordnades, med stöd af § 1 i kongl. reglementet
för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa den 15 oktober 1875, sådan
samma § lydde enligt kongl. kungörelsen den 12 juni 1880, måtte anses
i likhet med ordinarie folkskolelärarinna vara skyldig, respektive berättigad,
att ingå som delegare jemväl i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, till
hvilken kassa årliga pensionsafgifter genom seminariets föreståndares försorg
skulle inom föreskrifven tid till pensionskassan insändas; samt

att det skulle åligga föreståndaren för seminariet att beträffande ifrågavarande
tjenster och deras innehafvare till direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning aflemna erforderliga uppgifter.

På grund af hvad till statsrådsprotokollet anförts, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.

Bih. till Riksd. Frot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående 5:o. Kong], Maj:t har föreslagit Riksdagen att, för genomförande af

hfoikåole- den 1 statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 9 januari 1897 omlärares
förmälda pensionering/ af lärare och lärarinnor vid småskolelärareseminariet i
pensionering. Mattisudden enligt de i statsrådsprotokollet angifna grunder, det såsom bidrag
till folkskolelärares pensionering uppförda anslag måtte från och med år
1898 höjas med 200 kronor.

Enligt departementschefens anförande till nämnda statsrådsprotokoll (bil.
1 sid. 25) hade föreståndaren för seminariet för bildandet af lappska småskolelärare
och -lärarinnor i Mattisuddens by i Jockmocks församling i skrifvelse
den 14 november 1895 hos domkapitlet i Hernösand anhållit, att domkapitlet
måtte hos Kongl. Maj:t utverka, att de examinerade folkskolelärare- och -lärarinnor,
hvilka vore anstälda vid nämnda seminarium, måtte beträffande
tjensteårsberäkning och pensionsrätt komma i åtnjutande af samma rättigheter,
som tillkomme lärarne i ötningsskolan vid folkskolelärareseminarierna
enligt kongl. kungörelsen den 9 augusti 1884; att lönebeloppet, hvarefter
pensionsrätt skulle beräknas, mätte fastställas till 1,000 kronor; samt att afgifterna
till pensionskassan matte fa utgå af statsmedel; och anförde dervid
seminarieföreståndaren, att genom kongl. brefven den 13 februari 1891 och
den 30 juni 1893 hade vid Mattisuddens seminarium blifvit anstälda dels

lärare vid öfningsskolan, dels biträdande lärare vid seminariet, båda utexaminerade
vid folkskolelärareseminarium; att läraren vid öfningsskolan uppbure
i årlig lön 1,000 kronor jemte fria husrum och biträdande läraren 1,200 kronor
i ett för allt; att seminariet för de befattningar, som innehades af dessa lärare,
ej både delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning; samt att detta
missförhållande otvifvelaktigt skulle utöfva ett skadligt inflytande på seminariets
verksamhet, enär skickliga lärarekrafter för dessa platser knappast kunde
för framtiden påräknas, utan att seminariet blefve för ifrågavarande tjenstår
delaktigt i folkskolelärarnes pensionsinrättning.

Domkapitlet hade remitterat denna anhållan till seminariets inspektor,
kyrkoherden Berlin, som med anledning deraf yttrat, att, då på grund af
den erfarenhet, som vunnits under den tid, seminariet varit i gång, tydligt
tiamginge, att denna läroanstalt ännu en lång tid måste fortfara med sin
verksamhet, så framt lappförsamlingarna skulle erhålla tillräckliga lärarekrafter
för sina folkskolor och småskolor, hvilkas antal icke kunde få minskas,
utan i stället måste ökas, syntes honom seminarieföreståndarens hemställan
i allo beaktansvärd; dock borde till denna det tillägg göras, att, derest
delaktighet i pensionsinrättningen vunnes för de ifrågavarande tjensterna,
dessas innehafvare skulle vara skyldiga att ingå som delegare i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa.

1 skrifvelse den 18 januari 1896 hade domkapitlet hemstält/att de

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 11

examinerade folkskolelärare eller -lärarinnor, hvilka för närvarande både eller
framdeles kunde vinna anställning vid ifrågavarande seminarium, matte beträffande
tjensteårsberäkning och pensionsrätt komma i åtnjutande af samma
förmåner, som tillerkänts lärare och lärarinnor vid af landsting inrättade seminarier;
att den lön, hvarefter pensionens belopp skulle beräknas, måtte
fastställas till 1,000 kronor; samt att afgifterna till pensionskassorna måtte
få utgå af statsmedel.

Statskontoret, hvars utlåtande inhemtats, hade deri meddelat, att genom
kongl. bref till domkapitlet i Hernösand den 21 maj 1875 blifvit förordnadt,
bland annat, att ett seminarium, för bildande af lappska småskolelärare
och -lärarinnor skulle upprättas i Mattisuddens by; att för elevernas
praktiska öfningar skulle vid seminariet inrättas en smaskola; att domkapitlet
finge på förordnande tillsätta en i lappska språket kunnig lärare, som
hade att bestrida elevernas teoretiska undervisning och tillika vara seminariets
föreståndare, samt en likaledes i lappska språket kunnig lärare eller
lärarinna, som borde meddela undervisning i småskolan uti alla der förekommande
ämnen och tillika leda elevernas praktiska öfningar.

Enligt senast faststälda stat för Lappmarks ecklesiastikverk, från hvars
anslag samtliga kostnaderna för detta seminarium bestredes, funnes vtö seminariet
anstälde, förutom föreståndaren, om hvilken det nu icke vore fråga,
dels en examinerad folkskolelärare eller -lärarinna till biträde åt föreståndaren
vid undervisningen inom seminariet med arfvode af 1,200 kronor, dels
ock vid småskolan för elevernas praktiska öfningar en öfningslärare med lön
af 1,000 kronor.

Derjemte hade statskontoret erinrat, dels att enligt kongl. kungörelsen
den 9 augusti 1884 lärare och lärarinna vid de af landsting inrättade seminarier
för bildande af småskolelärare och -lärarinnor under vissa vilkor
erhölle rätt till tjensteårsberäkning och pension från folkskolelärarnes pensionsinrättning
lika med folkskolelärare- dels ock att enligt § 43 i kongl.
reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk den 31 januari 1896 ecklesiastikverket
egde för läraretjenst vid lappskola rätt till inträde i folkskolelärarnes
pensionsinrättning mot erläggande af stadgade pensionsafgifter, till
hvilka Kongl. Maj:t på anmälan af domkapitlet anvisade nödiga medel.

Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, som i ämnet
blifvit hörd, hade i skrifvelse den 1 augusti 1896 anfört, att af hvad statskontoret
anfört och seminariets inspektor på begäran upplyst framginge, att
vid seminariet för det närvarande funnes anstälde, utom föreståndaren, beträffande
hvilken delaktighet i pensionskassorna icke ifrågasattes, dels eu
biträdande lärare vid undervisningen, hvilken i lön uppbure 1,200 kronor,
dels också en öfningslärare vid den med seminariet lörenade småskolan med

Statsutskottets Utlåtande Ko 10.

kontant lön af 1,000 kronor jemte fria husrum, samt att aflöningarna utginge
för 36 veckors årlig tjenstgöring.

Vidare meddelade direktionen, att, efter hvad seminariets inspektor
upplyst, de folkskolelärare på grund af gällande författningar tillkommande
fördelar af husrum, vedbrand och kofoder efter gängse priser å den ort, der
seminariet vore förlagdt, borde uppskattas till 325 kronor, hvaraf 125 kronor
afsåges för husrum, 75 kronor för vedbrand och 125 kronor för kofoder.
Således skulle — äfven med beaktande af att aflöningarna för ifrågavarande
lärare utginge för längre årlig tjenstgöring, än som för normal tjenstgöring
vid folkskola vore bestämd — de aflöningsförmåner, hvaraf lärarne vid seminariet
voro i åtnjutande, fullt motsvara dem, som vore bestämda såsom lägsta
löneförmåner, efter hvilka delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning
beräknades, eller 700 kronor kontant lön jemte förmåner af husrum, vedbrand
och kofoder.

Direktionen, som intoge till förevarande fråga alldeles samma ställning,
som den direktionen beträffande lärarnes vid seminariet i Haparanda tjensteårsberäkning
och pensionsrätt häfda t i det utlåtande, som samtidigt derom
afgåfves, förordade varmt, att lärarne vid Mattisuddens seminarium uti ifrågavarande
hänseende likstäldes med lärare och lärarinnor vid de af landsting
inrättade småskolelärareseminarierna.

Direktionen ansåge ock, att, för den händelse dessa läraretjenster vunne
delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning, ungefär samma föreskrifter
borde meddelas, som på grund af kongl. cirkuläret den 31 december 1877
vore gällande i fråga om delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning för
läraretjensternas vid folkskolelärareseminariernas öfningsskolor.

Slutligen hölle direktionen före, att, för beredande af nu omhandlade
förmåner för de två lärarne vid Mattisuddens seminarium, ett anslag, beräknadt
efter samma grunder, som det för upptagande i folkskolelärarnes
pensionsinrättning af lärarne vid Haparanda seminarium ifrågasatts, borde
beviljas folkskolelärarnes pensionsinrättning till belopp af 200 kronor.

På^grund af hvad sålunda blifvit utredt och upplyst — och då otvifvelaktigt,
såsom seminariets föreståndare anfört, bifall till hvad nu begärdes
måste främja möjligheten att för seminariet erhålla goda lärarekrafter —
hade direktionen funnit sig böra uttala som önskvärdt, att de vid Mattisuddens
seminarium nu och framdeles anstälda examinerade folkskolelärare eller
lärarinnor erhölle delaktighet uti folkskolelärarnes pensionsinrättning och folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa. Direktionen hemstälde derför, att, derest
Kongl. Maj:t härtill lemnade bifall, dervid, i nära anslutning till hvad som
genom ofvan anförda kongl. bref den 31 december 1877 föreskrifvits beträffande
lärarnes vid folkskolelärareseminariernas öfningsskolor upptagande
till delaktighet i pensionskassorna, måtte fästas följande vilkor:

Statsutskottets Utlåtande Ko 10.

att det skulle ankomma på pensionsinrättningens direktion att pröfva,
till hvilket belopp delaktighet måtte för de särskilda tjensterna beviljas;

att afgifter för tjensterna till folkskolelärarnes pensionsinrättning måtte
från och med det år, inträde i pensionsinrättningen inedgåfves, af tillgängliga
medel till pensionsinrättningen inbetalas genom seminariets föreståndare;

att examinerad folkskolelärare eller -lärarinna, som efter vederbörande
domkapitels förordnande bestridt eller hädanefter komma att bestrida ^äretjenst,
hvarom nu vore fråga, måtte för åtnjutande af pension från folkskolelärarnes
pensionsinrättning räkna hela den tid, de i nämnda egenskap tjenstgjort,
som ordinarie tjensteår;

att de vid seminariet nu anstälde examinerade folkskolelärare, som
enligt seminariets föreståndare och domkapitlets uppgifter hade anstalts på
grund af kong! blefven den 13 februari 1891 och den BO juni 1893 och
således vunnit anställning långt efter det folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
med den 1 januari 1877 trädde i verksamhet, likasom äfven en hvar
examinerad folkskolelärare eller folkskolelärarinna, som härefter till tjenst vid
seminariet förordnades, med stöd af § 1 i kong! reglementet för folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa den 15 oktober 1875, sådan denna § lydde
enligt kongl. kungörelsen den 12 juni 1880, skulle i likhet med ordinarie
folkskolelärare och ordinarie folkskolelärarinna vara skyldig, respektive berättigad,
att ingå såsom delegare jemväl i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa,
till hvilken kassa de årliga pensionsafgifterna skulle insändas genom
seminariets föreståndares försorg; samt att det skulle åligga föreståndaren för
seminariet att beträffande ifrågavarande tjenster och deras innehafvare till
pensionsinrättningen aflemna erforderliga uppgifter.

På grund af hvad till statsrådsprotokollet anförts hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen
bifallas.

Vid bifall till hvad utskottet i denna och nästföregående punkt hemstält
kommer anslaget till folkskolelärares pensionering, nu 357,373 kronor,
att ökas med sammanlagda 500 kronor eller till 357,873 kronor.

6:o. Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen i afseende å kostnaderna
för smaskolelärures m. Ji. a / d er domsund er stödsa n stal ts förvaltning och f(ir förvaltverksamhet
under år 1898 måtte medgifva, att Kongl. Maj:t måtte för sist- "^^gla/
nämnda år bestämma de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltnings- lärares m. fl
bestyr blifva erforderliga; samt att de för berörda förvaltningskostnad och
för anstaltens utgifter i öfrigt under nämnda år erforderliga medel måtte af ,anstalt.
Kongl. Maj:t, i den män influtna afgifter icke vore att tillgå, anvisas utaf uv%!Lår

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

tillgängliga statsmedel såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter,
i den mån de under året inginge, eller, derest sagda afgifter skulle för året
befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Emot Kongl. Maj:ts berörda framställning, hvilken öfverensstämmer
med hvad Riksdagen under en följd af år i ämnet beslutit, har utskottet
icke haft något att erinra, hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen
bifallas.

afseende å öfriga anslag under pensionsstaten hemställer

att de anslag under pensionsstaten, i hvilka förändring
här ofvan icke blifvit ifrågasatt, må i 1898 års riksstat
uppföras med oförändrade belopp.

Angående

anslagen

under

pensions staten -

7:o.

utskottet,

Allmänna indragningsstaten.

Angående 8:o. Kongl. Maj:t bär föreslagit, att direktören vid indragna central 10direktörm

fängelset, å Norrmalm Carl Robert Wiberg måtte få å allmänna indragningsC
R. wiberg staten öfverflyttas, med rätt för honom att å sagda stat från och med år
i 1898 under sin återstående lifstid uppbära årlig lön till belopp af 5,175
kronor, dock med vilkor att, i händelse Wiberg efter förflyttning till indragningsstaten
blefve befordrad till annan tjenst med lön på rikets stat, han
skulle vara pligtig att i allo frånträda lönen å indragningsstaten, derest
denna understege eller vore lika med den nya lönen, samt att å den förra
vidkännas motsvarande afdrag, i den mån den öfverstege berörda nya lön.

Kongl. Maj:t har jemväl föreslagit, att följande vid indragna centralfängelset
å Norrmalm anstälda vaktbetjente, nemligen vaktfrun Josefina
Charlotta Ahlgren, vaktkonstapeln Nils August Sundin, vaktqvinnorna Katarina
Cecilia Barm och Helena Sofia Jonsson samt portvakten Karolina Gustafsson
måtte berättigas att från och med år 1898, en hvar under sin återstående
lifstid, å allmänna indragningsstaten erhålla årlig pension till belopp, för
Ahlgren 500 kronor, för Sundin 550 kronor, för Borin 450 kronor, för
Jonsson 450 kronor och för Gustafsson 850 kronor, dock med vilkor att, i
händelse någon af desse befattningshafvande efter förflyttning till indragningsstaten
blefve befordrad med lön till annan statens tjenst, han skulle vara
pligtig att i allo frånträda pensionen a indragningsstaten, derest denna under -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

stege eller vore lika med den nya lönen, samt att å pensionen vidkännas
motsvarande afdrag, i den mån den öfverstege berörda nya lön.

I enlighet med utskottets i dess utlåtande n:o 3, angående regleringen
af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel, under punkterna 3:o mom. b)
och 4:o mom. a) gjorda hemställanden, har Riksdagen, vid föredragning af
utskottets nämnda utlåtande, afslagit den förra samt bifallit den senare af
Kongl. Maj:ts förevarande framställningar, hvithet här endast skolat

antecknas.

9:o. Kongl. Maj:t har föreslagit, att handtverksmästaren vid Yendes
artilleriregementes tygstat Axel Fredrik Wilhelm Ekstedt måtte från och
med månaden näst efter den, hvarunder han erhölle entledigande från sin
vid nämnda tygstat innehafvande befattning, för sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 350 kronor.

Såsom af det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 20 november 1896 inhemtas, hade uti en till
generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet stöld skrift handtverksmästaren
vid Yendes artilleriregementes tygstat Axel Fredrik Wilhelm Ekstedt anhållit
att, som han till följd af ålder och tilltagande sjuklighet med deraf beroende
minskad arbetsförmåga ej längre kunde på ett tillfredsställande sätt motsvara
tjenstens fordringar, men Ekstedt vid inträffande afgång från sin befattning
saknade medel till sitt lifsuppehälle, enär han icke begagnat sig af honom
år 1877 erbjudet tillfälle att såsom delegare ingå i arméns pensionskassa af
den anledning, att han, som vore född år 1833 och år 1875 kommit i statens
tjenst, skolat först efter 30 tjensteår eller således vid 72 års ålder — en
ålder, som han ansett sig aldrig kunna uppnå — komma i åtnjutande af
pension, någon pension eller årligt understöd från andra allmänna medel vid
afskedstagandet mätte för honom utverkas.

Med anledning af denna framställning hade generalfältygmästaren uti
skrifvelse den 15 sistlidne februari hemstält, att proposition måtte till Riksdagen
aflåtas om beredande åt bemälde Ekstedt af pension å allmänna indragningsstaten;
och hade generalfälttygmästaren såsom stöd för nämnda hemställan
anfört, att Ekstedt, som är född den 23 mars 1833, under den tid
af mer än 21 år, eller sedan den 30 januari 1875, han varit i statens tjenst
anstäld, med flit och skicklighet fullgjort sina göromål samt ådagalagt ett
utmärkt hedrande uppförande, men att han vid då snart uppnådda 63 år,
på grund af denna höga ålder och sjuklighet, vore föga arbetsför, samt att
Ekstedt, som af skäl, han uppgifvit, icke sökt delaktighet i arméns pensionskassa,
skulle vid blifvande afgång från sin tjenst befinna sig utan medel för

Angående
pension för
handtiierksmästaren

A. F. IV.
Ekstedt.
[6.]

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

sin existens, hvarjemte generalfälttygmästaren erinrat, att tyghandtverkarne
äro bundne vid sina befattningar allenast genom kontrakt på tre månaders
ömsesidig uppsägning, samt att antagligt vore att, då ansvaret för de vid
verkstäderna anstälde handtverkarnes fulla arbetsduglighet och yrkesskicklighet
författningsenligt åligger tygmästare, man svårligen kunde undgå att inom
kort uppsäga Ekstedt från hans nu innehafvande plats, i hvilket fall han
efter långt och pligttroget arbete i statens tjenst komme att gå en synnerligen
beklagansvärd ålderdom till mötes, för så vidt ej staten trädde emellan
genom att tillerkänna honom någon pension.

Beträffande beloppet af en sådan pension hade generalfälttygmästaren,
vid det förhållande att Ekstedt icke verkstält någon inbetalning till pensionskassan,
ansett det icke kunna ifrågasättas, att pensionen skulle utgå med
det belopp, som funnes uppfördt för den pensionsklass, Ekstedt, derest han
vant delegare i arméns pensionskassa, skulle hafva tillhört, men å andra
sidan funnit alltför stor afknappning å pensionen icke böra göras, så vidt
det dermed åsyftade ändamålet att bereda Ekstedt en torftig bergning skulle
kunna vinnas, samt förty i underdånighet föreslagit, att pensionen för Ekstedt
mätte bestämmas till % af det belopp, 700 kronor, hvarmed tygstatshandtverkare
på stat efter afskedstagandet pensioneras, eller till 467 kronor.

Af ett vid handlingarna fogadt läkarebetyg framgick, att Ekstedt
sedan flera år lidit af kronisk muskelrheumatism samt att hans arbetsförmåga
på grund häraf och till följd af hans höga ålder vore betydligt
nedsatt.

Statskontoret, hvars yttrande i ärendet inhemtats, hade i utlåtande
den 19 sistlidne februari anfört, att Ekstedt visserligen torde vara förtjent
åt att vid sitt entledigande erhålla något understöd för sina återstående
dagar, men att detta understöd dock icke syntes böra föreslås högre än till
350 kronor, eller samma belopp, som vid 1894 års riksdag såsom årlig
pension beviljats handtverkare!! på stat vid Första Göta artilleriregemente
J. F. Ågren.

Uti en sedermera till departemententschefen ingifven skrift af den 30
sistlidne oktober hade generalfälttygmästaren anmält, att det vore omöjligt
längre bibehålla Ekstedt i tjenst, enär han på grund af kraftlöshet saknade
förmåga att arbeta; och inheratades af ett denna skrifvelse bifogadt läkarebetyg
af den 26 i samma månad, att Ekstedts sjukdom under sista året
ytterligare förvärrats samt att han endast i ringa mån kunde genom arbete
bidraga till sin framtida bergning.

Enär Ekstedt, som varit anstäld mot kontrakt på tre månaders uppsägning,
försummat att begagna sig af sin rätt att redan två är efter
sin anställning i statens tjenst vinna inträde i arméns pensionskassa,

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

har utskottet, under erinran att handtverkare vid flottan med motsvarande
tjenstetid äro berättigade till pension af endast 120 kronor, ansett, att den
för Ekstedt föreslagna pensionen lämpligen bör begränsas till 200 kronor.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att handtverksmästaren vid Vendes artilleriregementes
tygstat Axel Fredrik Wilhelm Ekstedt må
från och med månaden näst efter den, hvarunder han
erhåller entledigande från sin vid nämnda tygstat innehafvande
befattning, för sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 200 kronor.

10:o. Med tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda Angående
framställning och under hänvisning till det vid statsverkspropositionen fogade Pt^ältföfe-r
statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 9 januari 1897 (sid. 35—37), stånderskan

far utskottet hemställa, gamisons sjukhuset att

tvättförestånderskan vid allmänna garnisonssjukhuset
Emilia Maria Höglund må från och med månaden näst Höglund.
efter den, i hvilken afsked från hennes befattning varder l7*]
henne meddeladt, under sin återstående lifstid åtnjuta
pension från allmänna indragningsstaten till belopp af
300 kronor årligen.

ll:o. På derom af chefen för rikets allmänna kartverk gjord fram- Angående.
ställning har Kongl. Maj:t föreslagit, att kartografen vid nämnda kartverk ^rtogrlfen
Johan Arnéll måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han Johan
afginge från sin befattning såsom kartograf, under sin återstående lifstid A™e!L
åtnjuta från allmänna indragningsstaten en årlig pension af 2,000 kronor.

Af det statsverkspropositionen bilagda statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 9 december 1896 (bil. 4, sid. 38) inhemtas: att Arnell, som är
född den 7 februari 1835, efter att hafva omkring tio år arbetat såsom
biträde åt landtmätare, den 15 juni 1863 antagits till extra kartograf och
den 13 november samma är befordrats till kartograf vid kartverket; att,
enligt ett af legitimerad läkare den 2 november 1896 utfärdadt bevis, Arnell,
som lider af kronisk rheumatism med svindel, vore så svag till sin helsa,
att han vore oförmögen att fullgöra de med kartografbefattningen förenade
åligganden; och att han enligt intyg af två personer vore i saknad af egna
tillgångar att underhålla sig- och sin familj, bestående af hustru och en
Bill. till lliksd. Frot. 1097. 4 Sami. 1 Afd. 8 Käft. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

minderårig son; att kartverkschefen, under förmälan att Arnell, som pa grund
af sjuklighet allt sedan år 1892 icke kunnat användas vid fältarbetena,
under de nära 33 år han tillhört kartverket, med nit och skicklighet uppfylt
sina åligganden, så vidt hans helsa ej lagt hinder derför, hemstält om
beviljande af pension för Arnell till belopp af 2,400 kronor, motsvarande 80
procent af hans arfvode såsom kartograf;

samt att, statskontoret i afgifvet utlåtande förordat bifall till den gjorda
framställningen om beredande af sådan förmån åt Arnell, dock att beloppet
vid jemförelse med de pensioner, som tillförene efter Riksdagens hörande
tilldelats afgående kartografer vid ekonomiska kartverket, syntes kunna
bestämmas något lägre, än hvad kartverkschefen föreslagit, eller till 2,000
kronor.

Med afseende å hvad till statsrådsprotokollet anförts, har utskottet
funnit billigt, att någon pension beredes kartografen Arnell vid hans afsked från
tjensten, men då arten af hans verksamhet synes likställa honom med
kommissionslandtmätare, hvilka äro berättigade till pension å 1,600 kronor,
och han icke behöft vidkännas afdrag å lönen för sin framtida pensionering,
har utskottet ansett att pensionens belopp lämpligen bör begränsas
till nämnda 1,600 kronor, hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att kartografen vid rikets allmänna kartverk
Johan Arnell må från och med månaden näst efter den,
hvarunder han afgår från sin befattning såsom kartograf,
under sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten
en årlig pension af 1,600 kronor.

Angående 12:o. Med anledning af derom gjord ansökan har Kongl. Maj:t före pefötre

(n-r slaSit;’ att den förre inspektören vid Ultuna landtbruksinstitut Sven Svenson
spektoren^vidå allmänna indragningsstaten beviljade lifstidspension å 500 kronor måtte
bruksmstihä höjas raed ett belopp af ytterligare 500 kronor, räknadt från och med den
Sven Svenson. 1 januari 189/.

[9-] Enligt statsrådet och chefens för civildepartementet anförande till

statsrådsprotokollet för den 29 december 1896 (bil. 5, sid. 41) hade, sedan
till följd af den år 1891 beslutade omorganisationen af landtbruksinstitutet
vid Ultuna Sven Svenson, hvilken sedan år 1874 vid nämnda institut innehaft
inspektorsbefattning och tillika tjenstgjort såsom lärare i jordbrukslära
m. m. för institutets landtbrukslärlingar, blifvit uppsagd till afflyttning den 1
november 1892, styrelsen för landtbruksinstitutet i skrifvelse den 27 oktober

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

sistnämnda år hemstält, att Svenson måtte tillerkännas pension från allmänna
indragningsstaten. Till stöd för denna framställning hade styrelsen åberopat,
att Svenson, som vore född den 25 december 1845 och som vid utöfvande
af sin befattning städse ådagalagt den största duglighet och pålitlighet och
alltid fullgjort sina åligganden till styrelsens synnerliga belåtenhet, under sin
anställning vid institutet ådragit sig en sjukdom, inflammation i ryggraden,
hvarigenom, enligt företedda läkarebetyg af medicine professorn S. E. Henschen
och legitimerade läkarne C. G. Leczinsky och T. Brunnberg, Svenson icke
utan svårighet och fara för försämring kunde förrätta sådant arbete, som
vore förenadt med kroppsrörelse, på grund hvaraf hans arbetsduglighet sannolikt
skulle för all framtid inskränkas och i sammanhang dermed hans förmåga
att med eget arbete sig försörja; och hade styrelsen, med tillkännagifvande
att Svenson i aflöning åtnjutit, förutom bostad och fri vedbrand,
kontant till en början 1,950 kronor och från våren 1884 2,500 kronor,
föreslagit, att pensionsbeloppet måtte bestämmas till 1,000 kronor årligen.

Uti häröfver afgifvet utlåtande hade emellertid landtbruksstyrelsen —
med biträdande af den gjorda framställningen om beredande af någon pension
åt Svenson — tillstyrkt att, med hänsyn dertill att Svenson, som då
ännu icke uppnått 47 års ålder, icke vore till följd af den. honom ådragna
kroppsskadan för det då varande urståndsatt att genom eget arbete bidraga
till sitt uppehälle, pensionsbeloppet skäligen borde nedsättas till 500 kronor.

Efter det statskontoret, jemväl i ärendet hördt, för sin del instämt uti
hvad landtbruksstyrelsen sålunda föreslagit, hade Kongl. Maj:t hos 1893 års
Riksdag gjort framställning om beviljande å allmänna indragningsstaten åt
förre inspektören Svenson under hans återstående lifstid af en årlig pension
af 500 kronor att utgå från och med november månad 1892, hvilken framställning
äfven hade af Riksdagen bifallits.

Redan på hösten samma år hade Svenson inkommit med framställning, att
Kongl. Maja måtte till påföljande Riksdag aflåta proposition om förhöjning
med 500 kronor i den honom beviljade pensionen, hvilken framställning icke
föranledt någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

Nu hade dels Svenson uti en den 10 februari 1896 till Kongl. Maja
inkommen ansökan och dels styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut, med
föranledande af en från Svenson till bemälda styrelse gjord framställning,
uti en den 6 november 1896 afbiten skrifvelse hemstält om förhöjning till 1,000
kronor af den Svenson beviljade pensionen.

Uti den af Svenson ingifna ansökningen hade han såsom skäl för
densamma åberopat hufvudsakligen: att den obetydliga besparing, han under
sin tjenstetid vid Ultuna landtbruksinstitut kunnat göra, tagits i anspråk för
hans nödtorftiga uppehälle efter hans afskoflande med omkring 500 kronor

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

årligen och derför snart åtgått; att han i öfrigt vore i saknad af existensmedel
och icke heller hade någon enskild person att hänvända sig till med
begäran om hjelp i sin särdeles för framtiden synnerligen bekymmersamma
belägenhet; att den Svenson ådragna sjukdom, som derjemte orsakade honom
utgifter i och för helso- och sjukvård, så förvärrats, att han numera och för
all framtid vore oförmögen till arbete; samt att, äfven om pensionsbeloppet
bestämdes till 1,000 kronor, detta ändock icke uppginge till samma procent
af den kontanta aflöning som den minsta af de pensioner, som tilldelats de
af Svensons kolleger vid institutet, hvilka jemväl i sammanhang med dettas
omorganisation afgått från sina befattningar derstädes.

Vid sin ansökning hade Svenson fogat dels ett den 7 februari 1896
af legitimerade läkaren C. G. Leczinsky utfärdadt intyg, af innehåll att
Svenson, som under åren 1892 och 1893 rådfrågat Leczinsky för sjukdom i
ryggraden (spondylitis), blifvit af honom ytterligare undersökt, hvarvid befunnits,
att Svensons tillstånd betydligt försämrats; att ömheten i ryggraden tilltagit och
förorsakade smärtor vid de flesta rörelser, på grund hvaraf Svenson icke
kunde utföra något arbete, som fordrade kroppsrörelse; samt att, då Svenson
dessutom endast kortare stunder förmådde intaga den kroppsställning, som
erfordrades för skrifning och dermed jemförligt arbete och det ej vore sannolikt
att han åter blefve frisk, han måste anses för framtiden sakna förmåga
att med arbete sig försörja, dels och, förutom tidigare företedda betyg och
intyg, nya sådana, bland annat derom, att han icke vidare kunde användas
för utförande af skrifgöromål eller annat dylikt arbete äfvensom att han till
följd af sin kroppsskada ofta nödgades vara sängliggande och synnerligast
pa senaste tiden blifvit allt mer och mer i behof af sjukvård.

Uti häröfver den 3 mars 1896 afgifvet infordradt utlåtande hade
statskontoret, med anledning af hvad i ärendet förekommit och då det antagande,
som torde hafva föranledt sänkningen i det af styrelsen för Ultima
landtbruksinstitut föreslagna pensionsbeloppet, eller att Svenson icke vore till
följd af den honom ådragna kroppsskadan urståndsatt att genom eget arbete
bidraga till sitt uppehälle, efter hvad numera blifvit upplyst, måste, enligt
embetsverkets uppfattning, anses vara väsentligen origtigt, för sin del hemstält,
det täcktes Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att bevilja Svenson en förhöjning
af 500 kronor i den honom å allmänna indragningsstaten tillagda
lifstidspension, räknadt från och med den 1 januari 1896.

Uti ofvan omförmälda, af Svenson till styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut
den 23 oktober 1896 afgifna framställning hade Svenson uppgifvit,
bland annat, att hans kapitaltillgång, som vid hans afgång från befattningen
vid Ultuna utgjort 2,000 kronor, dåmera helt och hållet åtgått.

Landtbruksstyrelsen, som erhållit befallning att sig yttra såväl beträf -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

fande Svensons nu gjorda ansökning som i fråga om styrelsens för Ultuna
landtbruksinstitut i ärendet afgifna framställning, hade i utlåtande af den 30
sistlidne november, då det icke syntes kunna bestridas, att den Svenson beviljade
pension vore så låg, att, sedan Svensons helsotillstånd numera undergått
sådan förändring, att han måste anses urståndsatt att kunna med eget
arbete i afsevärd mån bidraga till sin försörjning och derjemte vore i behof
af sjukvård, densamma icke kunde förslå till bestridande af kostnaderna
för hans uppehälle, hemstält, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
bevilja Svenson en förhöjning af 500 kronor i den honom å allmänna indragningsstaten
tillagda lifstidspension, räknadt från den 1 januari 1897.

Departementschefen hade funnit det senast för Svenson utfärdade
läkarebetyget äfvensom andra af honom förebragta intyg ådagalägga, att
Svensons iråkade sjukdom, som, då pensionen åt honom beviljades, allenast
ansetts medföra inskränkning i hans arbetsduglighet, derefter så förvärrats,
att Svenson numera icke blott vore alldeles urståndsatt att genom eget
arbete bidraga till sitt uppehälle, utan äfven på grund af sin sjuklighet förorsakades
direkta utgifter för nödig skötsel och vård.

Enär beloppet af den för Svenson år 1893 till följd af omorganisation
af Ultuna landtbruksinstitut beviljade pension blef, med hänsyn dertill att
Svenson ansågs kunna med eget arbete bidraga till sitt uppehälle, bestämdt
till 500 kronor, men Svenson numera, enligt hvad i ärendet blifvit upplyst,
är på grund af sjukdom dertill urståndsatt, har utskottet ansett skäl
föreligga att, i detta särskilda fall, som ej torde böra kunna i framtiden
åberopas såsom prejudikat, medgifva förhöjning af beviljad pension och har
icke haft något att erinra mot det i sådant afseende föreslagna beloppet.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen
bifallas.

13:o. Med anledning af derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t
föreslagit, att chefen för Sveriges geologiska undersökning, extra ordinarie
professoren Otto Martin Torell måtte från och med månaden näst efter den,
hvarunder han från sin befattning såsom chef för berörda undersökning afginge,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en
årlig pension af 5,000 kronor.

Till statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 9 januari innevarande
år (bil. I! sid. 46) har departementschefen erinrat, att Kongl. Maj:t i proposition
till 1888 års Riksdag föreslagit, att ^chefen för Sveriges geologiska
undersökning jemte de vid undersökningen anstälde geologer måtte ega att

Angående
pension för
chefen för
Sveriges
geologiska
undersökning
O. M. Torell.
[10.]

Statsutskottets Utlåtande N:o 10

efter erhållet afsked komma i åtnjutande af pension å allmänna indragningsstaten;
och skulle för undersökningens chef pensionsrätten inträda vid 65
lefnadsår och efter 35 års anställning i statens tjenst.

Beträffande beloppet af chefens pension hade departementschefen vid
föredragning inför Kong!. Maj:t af den framställning, som föranledde Kongl.
Maj:ts berörda proposition, anfört, att pensionen skäligen borde utgå med
5,000 kronor, hvarigenom chefen, hvilkens lön uppginge till 7,000 kronor,
komme att åtnjuta samma pensionsbelopp, som tillkomme cheferna i vissa
andra med det nu ifrågavarande närmast jemförliga verk, såsom landtmäteristyrelsen
och statistiska centralbyrån. I öfverensstämmelse härmed hade
Kongl. Maj:t jemväl föreslagit Riksdagen, att chefens pension skulle utgå
med 5,000 kronor.

Kong! Maj:ts berörda framställning hade dock icke vunnit Riksdagens

bifall.

Hos Kongl. Magt hade emellertid nu e. o. professoren Torell gjort framställning
om erhållande af pension. Torell, som är född den 5 juni 1828, utnämndes
den 14 februari 1860 till zoologie adjunkt vid universitetet i Lund och
den 23 mars 1866 till e. o. professor i zoologi och geologi vid samma universitet,
med hvilken befattning dock icke några löneförmåner varit förenade, samt
förordnades den 28 november 1871 att från 1872 års början såsom chef leda
Sveriges geologiska undersökning, hvarefter han den 28 mars 1872 erhöll
afsked från befattningen som adjunkt vid universitetet.

Uti sin ofvan omförmälda framställning hade Torell till stöd för sin
ansökning åberopat, att han vore 68 år gammal och 37 år varit i statens
tjenst samt att han således uppfylt förberörda af Kongl. Maj:t föreslagna
och för tjensteman i allmänhet gällande vilkor för erhållande af pension.
Beträffande pensionens belopp hade Torell hemstält, att detta, med hänsyn
till hans gjorda uppoffringar af tid, penningar och arbete för vetenskapliga
ändamål, måtte utöfver af Kongl. Maj:t tillförene föreslagna 5,000 kronor
höjas med 1,000 kronor, så att pensionen komme att utgå med 6,000 kronor.

Statskontoret, som i ärendet sig yttrat, hade hemstält, att den pension
å allmänna indragningsstaten, som Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att bevilja Torell i hans egenskap af chef för geologiska undersökningen,
måtte bestämmas till 5,000 kronor om året att utgå från och med månaden
näst efter den, hvari han komme att från befattningen afgå, samt att
den höjning i pensionsbeloppet, som Kongl. Maj:t, med afseende å Torells
särskilda förtjenster och uppoffringar i den vetenskapliga forskningens intresse,
kunde pröfva skäligt föreslå, måtte betraktas såsom personligt pensionstillägg
och utgå från samma anslag och samma tid.

Enligt hvad departementschefen till statsrådsprotokollet anfört, hade

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

han, med fästadt afseende å den långa och gagnande verksamhet Torell utöfvat
såsom chef för Sveriges geologiska undersökning, förordat honom till
erhållande af pension. Med lifligt erkännande af Torells framstående verksamhet
såsom vetenskapsman, ansäge departementschefen dock denna omständighet
icke böra föranleda förhöjning i pensionen utöfver det belopp, som
Kongl. Maj:t redan förut ansett böra tillkomma chefen för Sveriges geologiska
undersökning, eller 5,000 kronor.

Då professor Torells verksamhet synes utskottet närmast likställa honom
med professorerna vid universiteten, hvilka tjensteinnehafvare hafva rätt till
pension till belopp af 4,500 kronor, har utskottet ansett, att den för Torell
föreslagna pensionen bör bestämmas till nämnda belopp.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att chefen för Sveriges geologiska undersökning,
extra ordinarie professoren Otto Martin Torell må
från och med månaden näst efter den, hvarunder han från
sin befattning såsom chef för berörda undersökning afgår,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 4,500 kronor.

14:o. Med anledning af derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t Angående
föreslagit, att å allmänna indragningsstaten måtte uppföras årlig pension till Pteckningsr
belopp af 1,500 kronor åt lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket i lärarinnan.
Strengnäs Edla Amanda Nortun, att utgå från och med månaden näst efter Nortun.
den, i hvilken hon erhölle afsked från sin tjenst. ^ [il.]

Af det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 9 sistlidne januari (bil. 1 sid. 11) inhemtas, att
lärarinnan Nortun, som vore född den 22 oktober 1825, såsom vikarie uppehållit
teckningslärarebefattningen vid Strengnäs allmänna läroverk dels från
och med höstterminen 1862 till och med vårterminen 1865, dels ock under
en del af vårterminen och hela höstterminen 1866, hvarefter hon, som den
2 november sistnämnda år af Kongl. Maj:t förklarats berättigad att söka då
lediga lärarebefattningen i detta ämne vid allmänna läroverket i Strengnäs,
den 4 januari 1867 af domkapitlet i Strengnäs konstituerats att vara lärarinna
i teckning vid nämnda läroverk; att sökandens tjenstgöring blifvit af
läroverkets rektor synnerligen väl vitsordad; samt att, hvad angår sökandens
helsotillstånd, vederbörande läkare intygat, att sökanden sedan längre tid
tillbaka lede af rubbningar i nerv- och cirkulationssystemet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

öfver berörda ansökning, som af domkapitlet förordats, hade statskontoret
afgifvit infordradt utlåtande, deruti statskontoret anfört, att sökanden, som uppnått
en ålder af 71 år och räknade 331tjensteår, deraf hon under mer än trettio år
varit oafbrutet anstäld såsom lärarinna i teckning vid allmänt läroverk, fullgjort
de uti äldre, ännu gällande pensionsförfattningar, hvilka enligt kongl. brefvet den
16 mars 1858 skulle ega tillämpning å lärare vid de allmänna läroverken, föreskrifna
vilkor för rätt att å allmänna indragningsstaten undfå pension till belopp,
motsvarande lönen, der densamma icke öfverstege 3,000 kronor, äfvensom att
aflöningen för ifrågavarande lärarebefattning utgjordes af lön å stat 1,000
kronor jemte två ålderstillägg derå, hvartdera å 250 kronor, hvilka sökanden
fått sig tillagda genom kongl. brefven den 30 januari 1873 och den 18
januari 1878, samt dessutom löneförbättring å extra stat med 50 kronor; och
hade statskontoret hemstält, att, då fråga om rätt till pension å allmänna
indragningsstaten för så väl tecknings- som musiklärare vid allmänt läroverk
ansetts böra i hvarje fall underställas Riksdagens pröfning, Kongl. Maj:t täcktes
uti den proposition, som komme att aflåtas till Riksdagen, äska Riksdagens
medgifvande dertill, att sökanden finge från och med månaden näst efter den.
i hvilken afsked blefve henne beviljadt från innehafvande befattning såsom
lärarinna i teckning vid Strengnäs allmänna läroverk, uppbära å allmänna
indragningsstaten en lönen jemte ålderstillägg motsvarande pension af 1,500
kronor.

Utskottet har ansett, att den för teckningslärarinnan Nortun begärda
pension lämpligen bör begränsas till samma belopp, som Riksdagen år 1884,
i enlighet med Kongl. JSlaj:ts framställning, i pension beviljade teckningsläraren
A. Hallin, eller 1,000 kronor, hvilket belopp motsvarar den för teckningslärare
utgående lön utan ålderstillägg.

Utskottet hemställer derför,

•

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att å allmänna indragningsstaten må uppföras
årlig pension till belopp af 1,000 kronor åt lärarinnan i
teckning vid allmänna läroverket i Strengnäs Edla Amanda
Nortun, att utgå från och med månaden näst efter den, i
hvilken hon erhåller afsked från sin tjenst.

Pensionsrätt 15:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen medgifva, att vid folk m.

rfrvid0folk-s^e^rare'' °ch folkskolelärarinneseminarium anstäld ordinarie rektor, ordinarie
skolelärare- adjunkt och ordinarie lärarinna med adjunkts tjenstgöring måtte åtnjuta rätt
01härinne- pension å allmänna indragningsstaten enligt samma grunder, som äro

seminarier, eller varda stadgade för ordinarie ämneslärare vid rikets allmänna läroverk.

112.]

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 93) har herr
E. Hammarlund m. fl. föreslagit, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
måtte bifallas med den ändring, att rätten till pension inträdde vid uppnådda
60 lefnads- och 30 tjenstår.

Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 9 januari 1897
(sid. 13—20) har departementschefen erinrat, att i Kongl. Maj:ts stadga
angående folkundervisningen i riket den 18 januari 1842 påbjödes, att »i
hvarje stadsförsamling och hvarje socken på landet borde finnas minst en,
helst fast skola med vederbörligen godkänd lärare».

För att bereda möjlighet för församlingarna att anskaffa lärare, som
egde i folkskolestadgan påbjuden behörighet, föreskrefves i nämnda stadga, att
så väl i hufvudstaden som i hvarje stiftsstad borde af domkapitlet beredas
tillfälle för dem, som ville egna sig åt folkskolelärarekallet, att i ett seminarium
erhålla undervisning och öfning i de till detta kall hörande ämnen,
samt att domkapitlet skulle för hvarje sådant seminarium förordna en skicklig
föreståndare, som skulle handleda och undervisa blifvande skollärare samt
vid intagning och afgång dem förhöra, hvarjemte domkapitlet borde åt skollärareeleverna
bereda tillfälle att erhålla undervisning i kyrkosång och enkel
gymnastik samt att uti någon folkskola erhålla praktisk bildning för skollärarekallet.

Vidare föreskrefves, att domkapitlet egde att, på sätt lämpligast
pröfvades, mellan dem, som hade befattning med skollärareelevernas bildning,
fördela det åt hvarje seminarium anvisade årliga anslag eller att dessa
befattningar hos en person förena, så vida han till dem alla egde erforderlig
skicklighet.

Seminarieföreståndaren erhölle derjemte rätt till enkel presterlig tjenstårsberäkning.
Härigenom ville man förmå skicklige män att mottaga ifrågavarande
befattning, för hvilken aflöningen — olika i olika stift och till och
med i samma stift olika på olika tider — dock alltid vore jemförelsevis ringa.

Seminarierna, som i de olika stiften erhölle olika anordning, kunde ej,
så illa utrustade de i många hänseenden vore, gifva de blifvande folkskolelärarne
en tillfredsställande utbildning.

Detta hade gifvit anledning till att Kongl. Maj:t den 21 mars 1862
utfärdat ett reglemente för folkskolelärareseminarierna i riket. I detta
stadgades, att lärarepersonalen vid seminarium skulle utgöras af två hufvudlärare,
bland hvilka den ene tillika skulle vara föreståndare, samt af lärare
i musik, teckning och gymnastik. Samtlige lärare skulle utses och förordnas
af konsistorium, som vid tillsättande af ifrågavarande befattningar borde
lägga synnerlig vigt derpå, att med de för tjensten i öfrigt erforderliga
Bih till TWcsd. Prof. 1897 4 Sami. 1 Afd. 8 Haft. 4

26 Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

egenskaper förenades en sann och lefvande gudsfruktan samt en hedrande
vandel.

Samtidigt dermed, att det omförmälda seminariereglementet utfärdades,
förbättrades något seminarielärarnes löneförmåner, i det, enligt kungörelsen
den 21 mars 1862, presterlig tjenstårsberäkning tillerkändes, utom seminarieföreståndaren,
äfven åt öfrige hufvudlärare vid seminariet, för så vidt de
antingen voro prester eller ock aflagt godkändt prof för adjunkts- eller
kollegabefattning vid elementarläroverken och uppnått 23 års ålder.

Den 21 november 1862 hade Kongl. Maj:t aflåtit proposition till
Rikets Ständer angående anslag till folkundervisningens befrämjande. 1
propositionen sades, bland annat, att i afseende på det för seminarierna
anvisade anslag eu förböjning utan tvifvel vore af behofvet högeligen påkallad.
Genom det utfärdade reglementet både dessa läroanstalters verksamhet
blifvit i betydlig män utvidgad, och då det för hela folkundervisningen
vore af stor vigt, att de blifvande folkskolelärarnes bildande kunde
anförtros åt män, hvilka vore utrustade med de förenade egenskaper, som
dertill erfordrades, hade Kongl. Maj:t funnit det i främsta rummet vara
nödvändigt, liksom med billigheten öfverensstämmande, att seminarieföreståndaren
erhölle en förhöjd aflöning, hvilken Kongl. Maj:t föreslog mätte
frän början af dä följande statsregleringsperiod utgå med 2,500 rdr, äfvensom
att andre läraren, hvars lön då utgjorde 1,000 rdr, måtte tillerkännas enahanda
rätt till löneförhöjning efter vissa år, som för kolleger vid elementarläroverken
vore medgifven, dock att de sålunda föreslagna löneförmånerna
icke skulle komma seminariernas föreståndare och öfrige hufvudlärare till
godo, med mindre de aflagt kunskapsprof motsvarande dem, som för anställning
vid elementarläroverken vore stadgade, eller filosofie kandidatexamen
och ett af Kongl. Maj:t, med hänseende till seminariernas bestämmelse, särskild!
förordnadt undervisningsprof; Kongl. Maj:t dock öppet lemnadt att i
särskildt förekommande fall från fullgörandet af hvad sålunda i ena eller
andra hänseendet föreskrefves lemna befrielse.

I skrifvelse angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel hade Rikets Ständer beträffande Kongl. Maj:ts förslag om ökade
anslag till seminarierna yttrat, bland annat, att Rikets Ständer hade ansett
lärareseminariernas utvidgning och deras förseende med tillräckliga anslag
vara ett af de föremål, som i främsta rummet borde afses, då fråga vore
om folkbildningens befrämjande; att i spetsen för hvar och en af dessa
bildningsanstalter stäldes en man, som med omfattande bildning förenade eu
förtrolig kännedom af det numera nästan till eu särskild vetenskap utbildade
sättet föi’ läroämnenas behandling inom folkskolan, och att lärarne besutte
den grundliga bekantskap med sina undervisningsämnen, utan hvilken de

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

icke kunde bibringa sina elever hvarken en verklig kunskap i dessa ämnen
eller en lefvande håg för dem, utan endast en ytlig, ofta anspråksfull bokstafskunskap,
vore ett lifsvilkor för folkskolans bestånd och verksamhet. Enligt
Rikets Ständers tanke borde derför en seminarieföreståndare sättas i den
ställning, att han kunde åt detta magtpåliggande kall egna hela sin verksamhet
och fästa sig dervid såsom vid sitt lits mål. För detta ändamål
borde hans vilkor icke vara mera ofördelaktiga, än hvad en man af hans
bildning och förmåga vanligen kunde i en annan samhällsställning erhålla.
Rikets Ständer hade derför icke ansett sig kunna föreslå en seminarieföreståndares
lön till lägre belopp än 3,000 rdr, med rättighet att, i likhet med
lärare vid elementarläroverken, för hvart femte tjensteår, efter början af då
ingående statsregleringsperiod, åtnjuta löneförhöjning af 500 rdr, till dess
lönen uppginge till 4,000 rdr. De vid seminariet anstälde lärarne borde,
efter Rikets Ständers mening, hafva i lön 1,000 rdr, med enahanda rätt till
löneförhöjning som adjunkter vid elementarläroverken. Då löneförmånerna
sålunda förbättrats, borde, å andra sidan, fordringarna på en ådagalagd grundlig
bildning hos dem, som skulle bestrida dessa ansvarsfulla platser, vara fullt
berättigade, och Rikets Ständer ansåge, att, i enlighet med hvad Kongl.
Maj:t föreslagit, seminariernas föreståndare äfvensom öfriga lärare borde
hafva aflagt kunskapsprof, motsvarande dem, som för anställning vid elementarläroverk
vore stadgade, nemligen filosofie kandidatexamen äfvensom ett af
Kongl. Maj:t med hänsyn till seminariernas bestämmelse särskild! förordnadt
undervisningsprof; Kongl. Maj:t dock Öppet lemnadt att i särskildt förekommande
fall från fullgörande af hvad sålunda i ena eller andra hänseendet
föreskrefves lemna befrielse.

Sedan sålunda rikligare anslag beviljats till seminarierna, hade Kongl.
Maj:t den 1 december 1865 utfärdat förnyadt reglemente för folkskolelärareseminarierna
i riket. I detta stadgades rörande behörighet till läraretjenster
vid dessa läroanstalter, att för att kunna utnämnas till seminarierektor
erfordrades att hafva undergått filosofie kandidatexamen eller på annat sätt
ådagalagt deremot svarande kunskaper och ega en under föregående pedagogisk
verksamhet bepröfvad undervisningsskicklighet, samt för behörighet
till adjunktsbefattning att hafva aflagt godkänd studentexamen eller afgångspröfning
vid fullständigt högre elementarläroverk, att med goda vitsord hafva
minst ett års tid tjenstgjort såsom lärare vid offentligt elementarläroverk
eller seminarium, och att inför det konsistorium, hvarunder seminarium hörde,
hafva undergått godkändt praktiskt undervisningsprof, sä vida ej Kongl.
Maj:t funne godt att vid förekommande fall från något af dessa vilkor
meddela befrielse.

Då är 1874 löneförbättring beviljades lärarne vid de allmänna läro -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

verken med 500 kronor i hvarje lönegrad, hade vid seminarier anstälda
rektorer och adjunkter erhållit samma förmån.

Den 11 oktober 1878 utkom kongl. reglementet för lärarnes vid elementarläroverken
enke- och pupillkassa.

Skyldighet att vara delegare i denna kassa ålåge hvar och en, som
efter reglementets utgifvande blifver rektor eller ordinarie ämneslärare eller
öfningslärare vid allmänt läroverk, folkskolelärare- eller folkskolelärarinneseminarium
m. m.

Uti betänkande och förslag angående lönereglering för lärarne vid rikets
allmänna läroverk, folkskolelärareseminarierna m. fl., afgifvet den 17 maj
1879 af dertill förordnade komiterade, hade dessa föreslagit, att rektorer vid
seminarier skulle erhålla en löneförbättring af 500 kronor i hvarje lönegrad,
och att adjunkter vid dessa läroanstalter skulle, i likhet med adjunkter vid
de allmänna läroverken, erhålla en löneförbättring af 1,000 kronor i hvarje
lönegrad, äfvensom att lärarne vid rikets allmänna läroverk och folkskolelärareseminarierna
m. fl. skulle, då de uppnått 65 lefnadsår och minst 35
tjensteår, vara förpligtade att med oafkortad lön såsom pension å allmänna
indragningsstaten från tjensten afgå.

Till 1882 års Riksdag hade Kongl. Maj:t aflåtit proposition om sådan
löneförhöjning för lärarne vid de allmänna läroverken och folkskolelärareseminarierna,
som den omförmälda komitén föreslagit, hvarjemte Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen, att ordinarie lärare och lärarinnor vid rikets allmänna
läroverk och folkskolelärareseminarier skulle hafva skyldighet att vid uppnådda
65 lefnadsår och minst 35 tjensteår med oafkortad lön såsom pension
å allmänna indragningsstaten från tjensten afgå.

Riksdagen hade afslagit Kongl. Maj:ts förslag, men hade sedan år
1883 åt lärarne vid de allmänna läroverken och sedan år 1884 äfven åt
lärarne vid folkskolelärareseminarierna årligen beviljat en löneförbättring, hälften
så stor som den Kong]. Maj:t föreslagit.

Genom kongl. kungörelsen den 20 januari 1882 hade ett nytt steg
tagits till likställighet i löneförmåner mellan lärarne vid de allmänna läroverken
och seminarierna. I nämnda kungörelse stadgades nemligen, att vid
folkskolelärareseminarium anstäld ordinarie rektor och adjunkt, som undergått
de för behörighet till adjunktsbefattning vid seminarium stadgade akademiska
lärdomsprof, skulle åtnjuta vid ansökan till prestlägenhet eller annan till
ecklesiastikståndet hörande befattning enahanda rättigheter, som tillkomme
ordinarie lärare vid allmänt läroverk, äfvensom att vikarierande rektor och
adjunkt samt extra lärare med adjunkts tjenstgöring, som fullgjort nyssnämnda
lärdomsprof och uppnått 23 års ålder, skulle vara likstälda med vikarier
och extra lärare vid de allmänna läroverken.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

I kongl. cirkulärbrefvet den 30 januari 1884 hade Kongl. Maj:t bestämt,
att arfvode till vikarie för seminarieadjunkt skulle bestämmas enligt de grunder,
som i nådiga cirkuläret den 30 december 1876 voro stadgade i fråga
om arfvode åt vikarie för adjunkt eller kollega vid allmänt läroverk, samt
att i afseende å skyldighet för ordinarie lärare, som åtnjöte tjenstledighet,
att antingen aflöna vikarie eller att å sin lön vidkännas afdrag till vikariens
godtgörande skulle tillämpas hvad kongl. cirkuläret den 12 juli 1872 i
sådant hänseende innehölle beträffande lärare vid de allmänna läroverken.

Den 29 januari 1886 hade den ännu gällande stadgan för folkskolelärareseminarierna
utkommit.

I denna hade intagits nya bestämmelser angående behörighet till
lärarebefattningar vid folkskolelärareseminarierna. I dess 16.§ hette det
nemligen: »För att kunna utnämnas till lektor vid seminarium tordras att

hafva aflagt de prof. som äro stadgade för behörighet att utnämnas till lektor
eller adjunkt vid allmänt läroverk eller adjunkt vid folkskolelärareseminarium,
samt att ega eu under föregående pedagogisk verksamhet bepröfvad undervisningsskicklighet»,
och i § 17: »För att kunna utnämnas till adjunkt vid
seminarium fordras att hafva uppnått tjugutre års ålder, undergått filosofie
kandidatexamen eller examen inför teologisk fakultet och nöjaktigt genomgått
profårskurs vid allmänt läroverk eller vid seminarium, om profårskurs
der anordnas, samt att inför det konsistorium, hvarunder seminariet liörer,
hafva aflagt godkändt praktiskt undervisningsprof.»

Genom resolutioner den 29 oktober 1881 och den 18 mars 1887 hade
Kongl. Maj:t i anledning af gjorda ansökningar förklarat, att de af sökandena
för adjunktsbefattning vid folkskolelärareseminarium aflagda undervisningsprof
finge för rättighet till lönetursberäkning vid allmänt läroverk räknas dem
till godo såsom vore de aflagda för adjunkts- eller kollegabefattning vid
sådant läroverk; och i kongl. kungörelsen den 12 september 1890 stadgades,
att lärare vid folkskolelärareseminarier egde, om de öfverginge i de allmänna
läroverkens tjenst, samma rätt till lönetursberäkning, som genom kongl.
kungörelserna den 29 majL 1874 och den 29 juni 1883 medgifvits lärare vid
vissa enskilda läroverk. Å andra sidan hade, enligt kongl. kungörelsen den
31 maj 1895, lärare vid allmänt läroverk, som öfverginge. i folkskolelärareseminariernas
tjenst, rätt att beträffande lönetursberäkning vid seminarierna
räkna sig till godo den tid, han tjenstgjort vid allmänt läroverk.

Med ändring af hvad cirkuläret den 30 januari 1884 angående arfvoden
åt, vikarierande lärare vid folkskolelärareseminarierna innehölle i fråga om grunderna
för beräkning af arfvode åt vikarie för seminarieadjunkt, förordnades
i kongl. cirkuläret den 10 december 1892, att arfvode till vikarie för adjunkt

Statsutskott e''s Utlåtande N:o 10.

vid seminarium skulle beräknas enligt samma grunder, som vore stadgade i
fråga om arfvode åt vikarie för adjunkt eller kollega vid allmänt läroverk.

Samma dag eller den 10 december 1892 hade utkommit en kongl.
kungörelse, enligt hvilken § 17 i stadgan för folkskolelärareseminarierna
skulle hafva följande förändrade lydelse: >För att kunna utnämnas till adjunkt vid
seminarierna fordras att hafva uppnått 23 års ålder, att hafva aflagt sådana
kunskapsprof, som äro stadgade för behörighet att utnämnas till adjunkt vid
allmänt läroverk, samt att nöjaktigt hafva genomgått profårskurs vid allmänt
läroverk eller vid seminarium, om profårskurs der anordnas, äfvensom att
inför det konsistorium, hvarunder seminariet hörer, hafva aliagt godkändt
praktiskt undervisningsprof.»

Af det nu anförda framginge, att den tanke, hvilken Kongl. Maj:t i
sin ofvannämnda proposition till Rikets Ständer den 21 november 1862
tramstält, och i hvilken Rikets Ständer i sin skrifvelse den 16 november
1863, deri Rikets Ständer meddelade sitt beslut att bevilja förökade anslag
till folkskolelärsreseminarierna, för sin del instämt, den nemligen, att lärarne
vid dessa läroanstalter borde hafva aflagt kunskapsprof, motsvarande dem,
som för anställning vid elementarläroverk vore stadgade, nu steg för steg
blifvit förverkligad, så att den behörighet, som fordrades för anställning som
adjunkt vid folkskolelärareseminarium, vore alldeles densamma som den, hvilken
vore föreskrifven för erhållande af adjunktsbefattning vid allmänt läroverk.

I jembredd med förverkligandet af denna tanke hade, såsom af det
ofvan anförda framginge, likställighet mellan ifrågavarande tvenne slag af
lärare jemväl blifvit allt större äfven med hänsyn till löneförmåner och
dylikt. Men med afseende härå hade jembördighet dock ej blifvit fullständigt
genomförd, så länge ej blifvit utryckligt stadgadt, att vid seminarium anstälda
ordinarie rektorer, adjunkter samt lärarinnor med adjunkts tjenstgöring
hade rätt till pension enligt samma grunder som ordinarie ämnes
lärare vid de allmänna läroverken.

Det vore ej tvifvel underkastadt, att Rikets Ständer, då de beviljade
samma löneförmåner till seminariernas lärare som till lärarne vid de allmänna
läroverken, menade, att denna likställighet skulle sträcka sig äfven till
pensionsrätten. Sistlidna år hade ock Riksdagen, på Kongl. Maj:ts framställning,
åt en seminarieadjunkt beviljat pension till samma belopp, som
adjunkt vid allmänt läroverk vore berättigad att erhålla.

Antagande deraf, att likställighet i löneförmåner mellan adjunkt vid allmänt
läroverk och vid folkskolelärareseminarium skulle omfatta äfven samma rätt
till pension för ifrågavarande grupper af lärare, torde ock hafva varit anledningen
dertill, att Kongl. Maj:t ej förut till Riksdagen framstält förslag om beviljande åt

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 31

seminariernas lärare af samma pensionsrätt, som tillkomme lärarne vid de

allmänna läroverken. . .

Emellertid kunde den omständigheten, att pensionsrätt ej blifvit tillförsäkrad
seminariernas lärare, hafva med sig den följden, att en och annan,
som velat egna sig åt seminariernas tjenst, afhållits derifrån, emedan han
fruktat, att han ej skulle erhålla någon pension, när han ej längre förmådde
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjenst, eller åtminstone en lägre sådan,
än om han tjenstgjort vid allmänt läroverk. Visserligen kunde ej en seminarielärare
tvingas att afgå från sin befattning, då han ej längre förmådde
att nöjaktigt sköta den, men han vore skyldig att, då han ej längre hade
krafter att sjelf uppehålla den, till aflönande af vikarie afstå en fjerdedel af
sin lön. Det återstående af denna uppginge till ett mindre belopp, än han
skulle hafva erhållit, om han fått uppbära pension enligt samma grunder
som allmänna läroverkets lärare.

Detta förhållande kunde medföra, att seminarieläraren frestades att
sjelf sköta sin tjenst längre, än för läroanstalten vore gagneligt, Men
äfven om han i rätt tid öfverleinnade den till en vikarie, kunde det blifva
till skada för läroverket, att den ordinarie läraren dock sutte qvar vid
befattningen, enär denna under tiden ej kunde med ordinarie innehafvare
besättas, utan måste uppehållas genom en vikarierande lärare, hvilken, äfven
om man lyckades erhålla en duglig, ofta stannade qvar endast en kort tid.

Ofvan omförmälda motionärer hafva i sin motion, till hvilken utskottet
hänvisar, erinrat, att, enligt de af Kongl. Maj:t ifrågasätta bestämmelserna,
seminarielärarnes rätt till pension skulle inträda vid fylda 70 ai och etter
minst 30 års oafbruten tjenstetid, hvilken termin dock kunde nedsättas »till
65 års ålder, då, efter vid pass 40 års tjenstgöring, deras sjuklighet eller
försvagade helsotillstånd genom laglig läkareattest bestyrkes».

Enligt motionärernas förmenande vore det emellertid ej nog att likställa
lärareplatserna vid folkskolelärareseminarierna med adjunktsbefattningarna
vid de allmänna läroverken, enär utbildningen af de blifvande lärarne vore
af större betydelse än läroverksadjunkternas verksamhet.

Beträffande pension skulle en förmånligare ställning lämpligen kunna
beredas seminarielärarne på så sätt, att pensionsbeloppet visserligen blefve
detsamma som för läroverkslärarne, men rätten till pension inträdde tidigare.
Vid bestämmande af tiden för berättigande till pension hafva motionärerna
funnit lämpligt att gå en medelväg mellan folkskolelärare, som hade lätt till
pension vid fylda 55 lefnadsår (vid armén anstälda redan efter 50 år) och
30 tjenstår, samt läroverksadjunkterna. För läroanstalterna äfvensom för
folkbildningen skulle den ifrågasatta förbättringen verka i hög glad väl

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående
understöd åi
äldre

behöfvande

folkskole lärare.

[13.]

Angående
pension för
myntgravören

L Ahlbom.
[14.]

görande. Vid det förhållande, att mer än 92 procent af samtliga i skolåldern
varande barn erhölle sin undervisning i folkskolan, läge det i öppen
dag, hvilken stor och genomgripande betydelse för hela folket hvarje
förbättring i de nu omhandlade läroanstalterna hade.

Då utskottet icke kan förneka, att det för undervisningen vid folkskolelärare-
och folkskolelärarinneseminarierna är af vigt, att der anstälda
lärare genom erhållande af pension beredas tillfälle att vid viss lefnads- och
tjensteålder afgå från tjenst en för att lemna ruin för yngre lärarekrafter,
samt utskottet, i likhet med Kongl. Maj:t, ansett dessa lärare närmast
likstälda med ämneslärarne vid elementarläroverken, och sålunda ej funnit
skäligt, att, såsom omförmälda motionärer påyrkat, dessa lärare tillerkännes
rätt att erhålla pension vid tidigare ålder än ämneslärare vid elementarläroverken,
så har utskottet velat tillstyrka Kongl. Maj:ts förevarande framställning;
och har utskottet dervid ansett sig böra särskildt framhålla, att,
derest, såsom utskottet anser synnerligen önskvärdt, sådan förändring i
afseende å pensionsvilkoren för lärarne vid elementarläroverken vidtages, att
de blifva förpligtade att bidraga till sin egen pensionering, häraf torde följa,
att samma skyldighet kommer att åläggas äfven ifrågavarande seminarielärare.

Under uttalande häraf hemställer utskottet derför,

att Riksdagen må, utan afseende å hvad herr Hammarlund
med flere i sin omförmälda motion föreslagit, bifalla
Kongl. Maj:ts förevarande framställning.

16:o. Med tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning får utskottet jemte upplysning, att under år 1896 åt 45 äldre
behöfvande folkskolelärare beviljats understöd med 10,000 kronor, hemställa,

att å allmänna indragningsstaten må för år 1898 anvisas
ett anslag af 10,000 kronor, att enligt de närmare bestämmelser,
Kongl. Maj:t kan finna godt meddela, användas
till understöd af högst 250 kronor åt sådana äldre behöfvande
folkskolelärare, hvilka oförvitligt skött sin tjenst,
men derifrån erhållit afsked före år 1867.

17:o. Kongl. Maj:t. har föreslagit Riksdagen medgifva, att myntgravören
vid myntverket Lea Ahlbom, född Lundgren, måtte från och med
månaden näst efter den, under hvilken hon erhölle afsked från myntgravörsbefattningen,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension af 2,700 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Enligt statsrådet och chefens för finansdepartementet anförande till
statsrådsprotokollet för den 14 sistlidne januari (sid. 5) hade myntdirektören,
med erinran hurusom i instruktionen för myntverket af den 8 december
1876 vore föreskrifvet, att vid verket skulle vara anstäld en myntgravör,
som antoges och afskedades af myntverkets chef, i skrifvelse den 28 januari
1896 förmält, att nuvarande innehafvaren af myntgravörsbefattningen Lea
Ahlborn, född Lundgren, som den 18 februari samma år uppnådde en
ålder af 70 år, alltsedan år 1853 varit vid myntverket anstäld såsom
myntgravör och således räknade 43 tjensteår, samt att hon numera, i följd
af sjukdom, tidtals vore urståndsatt att sjelf sköta gravörens göromål.
Under sådant förhållande ansåge myntdirektören tiden vara inne för henne
att afgå från sin tjenst; men då hon saknade egen förmögenhet och genom
att lemna myntverket säkerligen äfven skulle gå miste om åtskilliga uppdrag
för gravering af medaljstäniplar åt enskilde, hvaraf hon ännu hade någon
inkomst, vore det, enligt myntdirektörens åsigt, omöjligt för Lea Ahlborn att
lifnära sig, derest hon icke vid afskedstagandet blefve af staten berättigad
att uppbära ett årligt understöd för sin återstående lifstid.

I den vid 1876 års riksdag antagna och genom kongl. brefvet den 8
december samma år faststälda aflöningsstat för myntverket upptoges för
myntgravören ett årligt arfvode af 1,500 kronor samt fri bostad och vedbrand.
Dessutom uppbure myntgravören, på grund af föreskrift i § 6 mom. 6 och
§ 8 af myntverkets instruktion, dels särskild ersättning, enligt uppgjord
tariff, för vissa arbeten, som åt myntverket utföras, dels ock af kontrollverket
betalning för stampar, hvilka vore för sistnämnda verk behöfliga.

Myntdirektören hade beräknat, att, om förmånen af bostad och vedbrand
uppskattades till 1,200 kronor, myntgravörens sammanlagda, af staten
uppburna inkomster under de sist förflutna tio åren i medeltal för är uppgått
till omkring 4,400 kronor.

Myntdirektören, som erinrat derom, att vid den tid, då Lea Ahlborn
tillträdde sin tjenst, hvilken dessförinnan under många år innehafts af hennes
fader, det i Sverige varit fullständig brist på manliga kompetenta personer,
utbildade i gravörsyrket, har vidare anfört, hurusom Lea Ahlborn under
sin länga tjenstetid utvecklat en ganska omfattande verksamhet, i det hon
förfärdigat, förutom stämplarne till de svenska mynt, som sedan år 1853
blifvit preglade, äfven matricer och punsar till stämplarne för flere nu gångbara
norska och finska mynt. Derjemte hade hon nedlagt betydligt arbete
på stämplar till en stor mängd kungliga och enskilda medaljer och minnespenningar
samt derigenom i väsentlig män bidragit till uppblomstring af den
inhemska medaljkonsten.

Myntdirektören, som ansett, att den pension, som enligt vanlig beräkBih.
till liiksd. Frot. 1897. é Samt. 1 Afd. 8 Käft 5

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

ning af pensionsbeloppets förhållande till den fasta lönen skulle komma att
Lea Ahlborn tilldelas, säkerligen skulle för henne, som saknade egen förmögenhet,
blifva otillräcklig att med densamma äfven med största sparsamhet
kunna utan bekymmer försörja sig under sina återstående dagar, hade hemstält,
huru vida icke Kong!. Maj:t täcktes finna skäligt föreslå Riksdagen
att i anseende till Lea Ahlborns höga ålder och många tjensteår bevilja
henne ett högre pensionsbelopp af 3,500 kronor.

Uti häröfver den 7 februari sistlidet år afgifvet utlåtande hade statskontoret
anfört, att, då i den för myntverket faststälda aflöningsstat vore för
myntgravören upptaget ett årligt arfvode af 1,500 kronor jemte fri bostad
och vedbrand, samt dessa naturaförmåner, hvilka af myntdirektören beräknats
till värde af 1,200 kronor, enligt statskontorets åsigt närmast vore att
hänföra till fast lön, under det att den ersättning, som myntgravören på
grund af föreskrift i § 6 mom. 6 och § 8 af instruktionen för myntverket
egde att uppbära för sina åt mynt- och kontrollverken utförda arbeten och
som enligt mynt direktörens uppgift i medeltal under de sista 10 åren uppgått
till omkring 1,700 kronor för år, syntes motsvara tjenstgöringspenningar,
statskontoret icke hade något annat att erinra mot den af myntdirektören
gjorda framställning, än att beloppet af den pension, Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att bevilja Lea Ahlborn vid afskedstagande!, syntes böra
nedsättas till ett de fasta aflöningsförmånerna motsvarande belopp eller 2,700
kronor.

Jemväl akademien för de fria konsterna hade den 29 nyssnämnde
februari till Kongl. Maj:t afgifvit infordradt utlåtande och deruti, under
framhållande af Lea Ahlborns förtjenstfulla verksamhet, förordat bifall till
den af myntdirektören gjorda framställningen.

För egen del har departementschefen anfört, att, såsom statskontoret
erinrat, af myntgravörens aflöningsförmåner, i årligt medeltal beräknade till
4,400 kronor, ett belopp af 2,700 kronor, motsvarande summan af det fasta
arfvodet, 1,500 kronor, och det till 1,200 kronor uppskattade värdet af fri
bostad och vedbrand, kunde närmast betraktas som fast lön. Med obetingadt
erkännande af det högst förtjenstfulla sätt, hvarpå Lea Ahlborn enligt de
sakkunniga myndigheternas samstämmiga vitsord under sin numera 44-åriga
tjenstetid fylt sitt värf såsom mynt- och medaljgravör, ansåge departementschefen
sig likväl icke kunna förorda, att pensionen för henne bestämdes efter
annan grund, än den numera såsom regel antagna, eller storleken af den
fasta lönen.

Då det i förevarande fall gäller att visa en gärd af erkänsla för en
framstående qvinnas synnerligen förtjenstfulla och långvariga verksamhet i

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

det allmännas tjenst, har utskottet ansett pension böra fru Ahlborn beviljas.

Emellertid har'' utskottet ansett förhållandena icke betinga, att pensionen
bestämmes till högre belopp än 2,000 kronor, hvilket utskottet följaktligen
anser sig böra föreslå.

Utskottet hemställer fördenskull,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen
på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att
myntgravören vid myntverket Eea Ahlborn, född Lundgren,
må från och med månaden näst efter den, under
hvilken hon erhåller afsked från myntgravörsbefattningen,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 2,000 kronor.

18:o Uti två inom Riksdagen väckra motioner, den ena inom Första Angående
Kammaren (motion n:o 10) af herrar Fr. von Strokirch, Gustaf Berg m. fl., penf™nrnör
och den andra inom Andra Kammaren (motion n:o 66) af herr H. Odencrants, p Velins
i hvilken motion herrar A. Petri och A. Sandwall instämt, har sammanstäm- ^iw^véiin.
mande föreslagits, att Riksdagen måtte bevilja framlidne rektorn Per Velins
dotter Elin Velin för hennes återstående lifstid en årlig pension af 300 kr.

Till stöd för berörda framställning har af motionärerna antörts, att
rektorn vid högre allmänna läroverket i Jönköping m. m. Per Velin, hvilken,
född 1820, år 1848 utnämndes till lärare vid apologistskolan i Jönköping,
och 1860 till lektor vid högre elementarläroverket derstädes, samt på grund
af särskilda förordnanden varit detta läroverks rektor dels under tiden emellan
den 30 juni 1859 och den 1 januari 1862 och dels från och med den
1 juli 1873, aflidit den 13 februari 1889 och dervid efterlemna! två döttrar:

Anna, född den 10 augusti 1858, och Elin, född den 5 juni 1861; att bouppteckningen
efter honom utvisade en behållning af 4,903 kronor 62 öre,
deraf möbler och annan lösegendom, som ej lemnade afkastning, till ett värde
af 2,671 kronor 30 öre, utom hvilken behållning döttrarna egde i mödernearf
2,186 kronor 67 öre hvar samt i sparbank insatta medel, som utgjorde för
Anna 1,132 kronor 78 öre och för Elin 1,080 kronor 50 öre; att enär Anna
var döfstum och sjuklig, så att hon var oförmögen till arbete, samt äfven
Elin hade svag helsa, i följd hvaraf hon svårligen kunde försörja sig sjelf,
ännu mindre bidraga till systerns underhåll, Anna sökt hos direktionen för
lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa sådant understöd,
som omfönnäldes i 16 § 2 mom. i reglementet för kassan den 11 oktober
1878, men fått denna ansökning afslagen, hvarefter, och sedan hon lios
Kongl. Maj:t öfverklagat direktionens beslut, Kongl. Maj:t förklarat sig icke
finna skäl till ändring i detsamma.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Med åberopande af dessa förhållanden och då rektor Velin med nit
och skicklighet utöfvat en långvarig, ytterst ansträngande och mycket gagnande
verksamhet i statens tjenst, då han i följd af sjuklighet inom familjen
icke kunnat, ehuru han iakttagit god hushållning, göra några nämnvärda
besparingar, samt da han, som blef enkling redan 1877 och således förr än
reglementet för ofvannämnda enke- och pupillkassa utfärdades, till denna kassa
erlagt 11 års afgifter med 90 kronor årligen utan att, såsom han ansåg sig
kunna påräkna, hans döfstumma och sjukliga dotter deraf erhållit någon fördel,
hade herr F. Gr. Sandwall vid 1890 års riksdag föreslagit, att Riksdagen
måtte bevilja Anna Velin för hennes återstående lifstid en årlig pension af
300 kronor; och hade denna motion af Riksdagen bifallits.

Anna Velin afled den 4 januari innevarande år. Elin Velin, som
numera lede af lungtuberkulos, hade enligt en efter systerns död upprättad
förteckning egendom till värde af 9,305 kronor 32 öre, deraf möbler och
andra lösören, som icke lemnade afkastning, för tillsammans 1,103 kronor
5 öre. Dessutom uppbure hon, i följd af vilkor vid gåfva till en understödsfond
i Jönköping, årlig lifränta å 200 kronor; hennes kontanta medel jemte
denna lifränta gåfve henne enligt motionärernas förmenande i hennes sjukliga
tillstånd ett allt för knappt underhåll, och ansågo de samma skäl, som lågo
till grund för beviljande af pension åt Anna, numera tala för understöd äfven
åt Elin.

Enär, enligt hvad motionärerna uppgifvit, Elin Velin redan åtnjuter
årlig lifränta å 200 kronor och derjemte eger utom lösörebo kontanta tillgångar
af omkring 8,200 kronor, för hvilket belopp hon kan bereda sig
ytterligare lifränta, synas hennes ekonomiska omständigheter icke blott betydligt
bättre än hennes döfstumma systers, Anna Velins, då pension henne
beviljades, utan jemväl i och för sig så goda, att utskottet icke finner något
skäl att understödja motionen. Utskottet hemställer derför,

att herrar Fr. von Strokirchs och Gustaf Bergs m. fl.
samt herr H. Odencrants uti ifrågavarande motioner gjorda
förslag ej må af Riksdagen bifallas.

aisiqag7tdtiii 19:0 Kon?1- MaJ:t har föreslagit, att, med uteslutande af den under

allmänna förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten ingående ersättning för indragen
tr''indelllinS m- 600 kronor, det kontanta anslaget, hvilket således hädan[15.
] efter ensamt skulle qvarstå, måtte höjas med 60 kronor eller från 1,800,592
kronor till 1,800,652 kronor.

Till för berörda statsrådsprotokoll öfver finansärenden (sid. 9) hardepar -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

tementschefen anfört, att under allmänna indragningsstaten och »Ersättning
för indragen indelning m. m., på förslag» funnes uppfördt ett anslag af 600
kronor, hvarifrån utgått ersättning för arbetsskyldighet till en för statsverkets
räkning utarrenderad egendom samt för till fjerdingsmän med flere anslagna,
men till statsverket indragna räntor. Till följd af förnyadt arrendekontrakt
om nämnda egendom och öfriga ersättningstagares afgång hade, enligt hvad
statskontoret i skrifvelse den 10 sistiidne december anmält, dessa ersättningar
numera upphört. Med afseende härå ansåge departementschefen sagda anslag,
600 kronor, böra från riksstaten uteslutas.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen
bifallas; dock att utskottet vid uppgörande af riksstaten
för år 1898 må ega att i det kontanta anslagsbeloppet
vidtaga den jemkning, som för jemnande af riksstatens
slutsumma kan blifva erforderlig.

Extra anslag.

20:o. Med tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning, hemställer utskottet,

att Riksdagen må å extra stat för år 1898 anvisa ett
förslagsanslag af 1,540,000 kronor, att användas dels till
upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering
med nu faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet för pensionskassan
att afstå det för året densamma tillkommande
förhöjda vederlag för de till statsverket indragna rusthållsafgifterna,
och dels till fyllnadspensioner i enlighet
med de af Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners
utgående.

Angående
anslag till
upprätthållande
af
arméns
pensionering.
[10.]

21:o. Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 12) har herr Angående
J. 11. G. Fr ed halm hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. e” %hQr
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka det offentliga pen- Fredholm
sionsväsendet. för statens embets- och tjensteman samt betjente med veder-vackt motion
likar, icke blott det af staten bekostade, utan äfven det af staten understödda,
med hänsyn till såväl statsverkets växande utgifter derför som de särskilda
pensionskassornas förmåga att fullgöra sina åtaganden, och i samband

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

dermed låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ett sådant ordnande
af statens pensionsväsende i dess helhet, att nödig begränsning i statens
utgifter för pensioneringen kunde vinnas, på samma gång som åt statens
tjensteman bereddes likställighet beträffande såväl pensionernas förhållande
till aflöningen som tjenstemännens skyldighet att till sin pensionering bidraga,
samt

att Riksdagen behagade till bestridande af de med förenämnda undersökning
förenade kostnader bevilja ett förslagsanslag till det belopp, som
statsutskottet kunde finna nödigt.

Efter att i motionen hafva lemnat åtskilliga historiska och statistiska
upplysningar angående Yadstena krigsmanshusfond, allmänna enke- och pupillkassan,
allmänna indragningsstaten, arméns enke och pupillkassa, civilstatens
pensionsinrättning, tullverkets pensionering och tullstatens enskilda pensionsinrättning,
poststatens pensionsväsen, arméns pensionskassa, arméns nya
enke- och pupillkassa, amiralitetskrigsmanskassan eller såsom den numera
kallas flottans pensionskassa, lotsverkets pensionsväsen, folkskolelärarnes pensionsinrättning
och deras enke- och pupillkassa, småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,
presterskapets enke- och pupillkassa, lärarnes vid elementarläroverken
enke- och pupillkassa, statens jernvägstrafiks pensionsinrättningar,
telegrafverkets pensionsväsen, handelsflottans pensionsanstalt, kongl.
teaterns pensionskassor, riksbankens och riksgäldskontörets utgifter för pensionering
samt ministerstatens pensionering, anför motionären vidare, hurusom
det ville synas nödvändigt för staten att vidtaga några åtgärder, hvarigenom
statens utgifter för pensioneringen kunde, om icke minskas, åtminstone
för framtiden hållas inom med statens ekonomi förenliga gränser. Dertill
manade äfven den omständigheten, att dödligheten inom alla åldersklasser
under detta århundrade, förnämligast under de sista trettio åren, minskats,
så att då medellifslängden under detta århundrade för män ökats med 9 år,
hade densamma under ensamt de sista trettio åren ökats med 8. Som en
följd häraf hade långt flera 25-åringar nu utsigt att uppnå 70 år, än som
under 1850 talet hade utsigt att uppnå 65 år, och af 30-åringar uppnådde
nu nästan lika många 70 är, som under 1860-talet hade förhoppning att
uppnå 65 år. Det vore tydligt, att i jembredd med denna pensionstagarnes
ökade lifslängd pensionsutgifterna också skulle stiga.

Men icke blott ur ekonomisk synpunkt vore en reform af hela pensionsväsendet
behöflig, utan måhända vore en sådan än mer påkallad ur rättvisans
synpunkt, för att icke gynna den ena tjenstemannaklassen mer än den andra.
Aktgåfve man på de stora skiljaktigheter, som vore rådande statens olika
tjensteman emellan, beträffande pensionsålder, pensionsafgifter och pensionens
storlek, så skulle man näppeligen kunna underlåta att finna önskvärdheten

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

af att de på mångfaldigt sätt från hvarandra afvikande bestämmelserna derom,
som vore föreskrifna i de särskilda pensionsreglementena, bragtes till likformighet
sins emellan. Beträffande pensionsåldern, så vexlade bestämmelserna
med afseende å lefnadsåren mellan 70 och 50 år och med afseende på tjenståldern
mellan 20 och 40 år. Med hänsyn till pensionens storlek, så utginge
denna i regeln i förhållande till lönens storlek, men der aflöningen vore delad
i lön och tjenstgöringspenningar, hvilket långt ifrån gälde alla de tjensteman,
som vore berättigade till pension — utginge de senare icke för alla i samma
proportion till lönen. Pensionsafgifterna utginge i förhållande till pensionens
storlek med vissa procent af denna, vexlande mellan 2 % och 6 %. Till
jemförelse borde nämnas, att dessa afgifter utginge i Frankrike med 5 X
af aflöningen och i Tyskland med 3 % af denna samt i Finland med 15 %
af pensionsbeloppet, De medel, med hvilka staten bekostade pensioneringen
för sina olika tjensteman, vexlade äfven i förhållande till deras egna bidrag
högst betydligt, Så bidroge de tjensteman, som åtnjuta pension från allmänna
indragningsstaten utan att tillhöra civilstatens pensionsinrättning, ingenting
till sin pensionering. I procent af statsbidragen betalte i pensionsafgift flottans
officerare nära 9, arméns nära 10, telegrafens tjensteman nära 46, folkskolelärare
62 och jernvägens tjensteman 114.

Med afseende på kostnaden för pensionskassornas förvaltning ville det
synas, som denna borde kunna minskas, enär densamma utginge med så
vexlande belopp som mellan 1 procent och 15 procent af utgifterna. I sin
helhet hade förvaltningskostnaden stigit från 162,000 kronor år 1880 till
185,000 år 1885 och till 203,000 år 1895.

Vore statens pensionsväsende fotadt på rationella grunder och gälde
frågan endast att rätta missförhållanden inom en eller annan pensionskassa,
då skulle man kunna åtnöja sig med partiella reformer. Men så länge de
enskildes afgifter till pensionskassorna utginge med så olika belopp i förhållande
till statsbidragen som nu, och så länge pensioneringen på allmänna
indragningsstaten bibehölles, skulle man icke på de partiella reformernas väg
kunna nå det eftersträfvade målet: begränsning af statens utgifter för pensioneringen,
och en rättvis fördelning af de uppoffringar för densamma, som
staten ålade sina tjensteman. Mycket länge torde ej heller kunna upprätthållas
en sådan princip som den, att staten skulle anses skyldig att pensionera
tjensteman, som under tjenstetiden ej sjelfva bidragit till sin pensionering.
Én sådan princip stode i allt för uppenbar strid mot den likställighet olika
samhällsklasser emellan, som tidsandan allt mer och mer sökte genomföra på
alla verksamhetsområden. Med afseende åter på pensionskassorna, som utgjorde
ett bolag mellan staten och tjenstemännen med gemensamhet i lagstiftning
och styrelse, så kunde en sådan organisation ej leda till något godt

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

resultat för staten. Den hittills vunna erfarenheten vittnade tillräckligt derom,
att det enskilda intresset alltid passade på att inkräkta på det allmännas
område, och de ökade kostnader, som deraf blefve en följd, dem finge staten
betala. Skulle staten fortfarande upprätthålla pensioneringen genom pensionskassor,
så borde åtminstone göras till vilkor derför, att tjenstemännen uteslötes
från all delaktighet i lagstiftningen för kassorna. Skulle tjenstemännen,
såsom sjelfva bidragande till sin pensionering, medgifvas någon delaktighet i
kassornas förvaltning, borde denna ställas under stark kontroll åt någon för
det ändamålet afsedd offentlig myndighet. En sådan, med sakkunskap på
försäkringsteknikens område utrustad myndighet, som hade till uteslutande
uppgift att med vaksamhet följa kassornas ställning, vore, med den utveckling
pensionsväsendet nu erhållit, dessutom betingad deraf, att om kassorna skulle
ega en tryggad tillvaro, måste de hvila på rigt-iga, tekniskt matematiska
grunder, och dessa alltjemt revideras i mån som betingelserna för kassans
fortbestånd ändrades.

Mot de stora fonder, som nu stode till pensionskassornas förfogande,
och med de rikliga statsbidrag, som nu utginge till pensionering af statens
tjensteman — bidrag, som vida öfverstege hvad hela svenska folket årligen
betalte till staten i direkt skatt för all inkomst af fastighet, kapital, näringar,
allmän och enskild tjenst — ville det synas, som det mycket väl skulle
låta sig göra att ordna pensionsväsendet i sin helhet på ett för statsverket
mindre betungande och för framtiden mera betryggande sätt, än hvad som
nu vore händelsen. Genom att göra statens pensionsväsende i sin helhet till
föremål för en omsorgsfull utredning, skulle man derjemte kunna vinna det
ej mindre eftersträfvansvärda önskemålet att med afseende på tjenstemännens
uppoffringar för sin pensionering skipa rättvisa dem emellan. Likformiga
bestämmelser för pensioneringen, med uppgift att lika fördela skyldigheterna
tjenstemännen emellan och att i fråga om rättigheter icke gynna någon på
en annans bekostnad, blefve det också endast vid en reform af pensionsväsendet
i sin helhet möjligt att fastställa, ty med afseende å storleken af
tjenstemännens bidrag kunde likställighet dem emellan icke vinnas på annat
sätt, än att pensionsafgifterna för några höjdes och för andra sänktes, och
med afseende ä pensionsbeloppens storlek kunde likställighet icke heller vinnas,
om icke så ordnades, att pensionerna utginge efter för alla lika gällande
grunder. Något rättsligt hinder mot vidtagandet af sådana åtgärder skulle
icke kunna resas frän deras sida, som finge frångå en i pensionshänsende
mera gynnad ställning, ty summan af alla dessas utgifter till sin egen pensionering
torde icke på långt när motsvara sammanlagda beloppen af hvad
som af dem och deras likar uppburits i pensioner, och hvad pensionsfonderna
vidkomme, så hade dessa helt och hållet tillkommit genom statsmedel, och
således hade kassornas delegare ingen som helst rätt att öfver dem förfoga.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

I Frankrike, Tyskland, Holland och Danmark hade man redan genom
lagar ordnat hela denna angelägenhet, och det borde derför icke möta några
oöfvervinneliga svårigheter att göra detta äfven hos oss, allra helst som vi
förutom den erfarenhet, som kunde förvärfvas från utlandet, dervid kunde
bygga på en lång inhemsk erfarenhet. Alla de bestämmelser, som torde
komma i fråga att hos oss göras allmänt gällande, vore redan till finnandes
än i ett, än i ett annat pensionsreglemente. Det gälde då blott att underkasta
dem alla en samvetsgrann pröfning och att efter en sådan pröfning
af dem bibehålla, hvad erfarenheten visat vara klokt och förnuftigt. Många
vore dessutom de förarbeten, som i detta hänseende blifvit af föregående
komitéer gjorda, icke minst, utan snarare tvärtom af den senast tillsatta
komitén för ordnandet af statens civila tjenstinnehafvares pensionering.

Utan att hafva underkastat hvarje särskild pensionskassa en omsorgsfull
utredning med afseende på uppkomst, fortbestånd, pensionsbestämmelser
och ekonomi och i dessa afseenden jemfört de olika kassorna med hvarandra
och med statens pensionsinrättningar i öfrigt, kunde man icke bilda sig en
bestämd mening om hvilka de bestämmelser vore eller kunde vara, som företrädesvis
borde vinna tillämpning vid pensionering af tjensteman och deras
enkor och barn. Men denna omständighet borde icke utgöra hinder för att
man på förhand förslagsvis framhölle, hvad som vid en reform af pensionsväsendet
kunde anses önskvärd! att ur allmänt medborgerlig synpunkt eftersträfva.

I främsta rummet syntes då böra som regel fastslås, att inga pensioner
finge utdelas af statsmedel, som ej dertill blifvit i vederbörlig ordninganslagna,
och i samband dermed torde böra tagas under öfvervägande, om
icke för kontrollens skull borde förmenas embetsverken att från sin uppbörd
till pensionskassorna direkt öfverföra inkomst af sportler, böter och naturaförmåner.
Utom det obestämbara i statsbidragens storlek, som deraf föranleddes,
kunde ett sådant tillvägagående lätt fresta att till fromma för pensionskassornas
ekonomi vidtaga åtgärder, som annars icke skulle hafva ifrågakomma.

Vidare ville det icke synas obilligt, om man träffade den bestämmelsen,
att ingen finge uppbära statspension, som ej under sin tjenstetid sjelf dertill
i någon mån bidragit med årliga inbetalningar. Visserligen vore det för
staten en angelägenhet af vigt att så ordna för sina tjenare, att ingen på
ålderdomen saknade en nödtorftig bergning, men denna statens förpligtelse
fritoge på intet sätt tjenstemannen från den hvarje annan medborgare moraliskt
åliggande skyldigheten att under sin krafts dagar draga omsorg om
sin ålderdom. I hvad mån tjenstemannen kunde anses vara skyldig att till
sin pensionering sjelf bidraga, derom skola meningarna utan tvifvel blifva
Bih. till Riksd. Frot. 1S97. 4 Samt. 1 Afd. <S Höft. 6

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

delade, och kunde frågan svårligen afgöras utan i samband med kostnaden
för statspensioneringen i sin helhet, men i det enskilda lifvet ansåges det
som en mycket liberal anordning, om arbetsgifvaren betalte hälften af premien
för ålderdomsförsäkring af arbetstagaren och denne den andra hälften.

Så vida man ville fasthålla den ursprungliga meningen med statspensioner,
eller att bereda uttjenta tjensteman en nödtorftig bergning på
ålderdomen — och svårligen kunde man inse, att någonting föranledde till
att nu frångå denna ursprungliga mening — så borde deraf med nödvändighet
följa, att man nedsatte gränsen för de högsta pensionsbeloppen till mindre
än nu gällande 8,000 kronor. Visserligen kunde olika meningar råda om
hvad med nödtorft rätteligen borde förstås, men då man bestämt maximum
för pensionsbeloppen i Frankrike till 6,000 francs, i Belgien till 5,000 francs
och i Danmark till 6,000 kronor, så borde »i vårt fattiga land» nödtorften
vid 65 års ålder äfven för en högt uppsatt man kunna tillfredsställas med
något liknande pensionsbelopp.

För att emellertid en bestämmelse om maximum af pension skulle
blifva effektiv, fordrades, att ingen Unge uppbära pension för mer än en
tjenst. I annat fall blefve resultatet icke bättre än nu, då exempelvis en
f. d. tjensteman åtnjöte 11,000 kronor, en annan 8,400 kronor i pension,
derför att begge uppbure sådan från två håll, dels från indragningsstat, dels
från någon statens pensionsinrättning. Men såsom statsrevisorerna med afseende
å förenämnda fall redan anmärkt, »syntes det angeläget att genom bestämda
föreskrifter undvika uppkomsten af dylika abnorma pensionsförhållanden». I
öfverensstämmelse med förbudet att innehafva pension från två eller flera
tjenster borde ock stadgas, att om innehafvare af pension å nyo inträdde i
det allmännas tjenst, så minskades hans pension med ett belopp, som, om
det just precis icke motsvarade hela lönen, dock utgjorde någon betydligare
del deraf.

Med afseende å pensionsåldern torde böra föreskrifvas, att tjenstinnehafvare
i regeln skulle vara skyldig att vid en bestämd, af tjenstens
beskaffenhet beroende lefnadsålder från tjensten afgå mot erhållande af pension,
hvars storlek stode i förhållande till den uppnådda tjenstetidens längd. Derest
tjenstinnehafvare vid den för afskedstagandet stadgade lefnadsåldern icke
uppnått den för hel pensions erhållande föreskrifna tjenstetiden, borde efter
för alla lika gällande grunder pensionsbeloppet minskas i samma förhållande,
som den verkliga tjenstetiden understege den faststälda. För statens ekonomi
vore det derjemte af vigt, att den lefnadsålder, vid hvilken afgång skulle
ega rum, icke sattes för låg; ty det kapitalvärde, som för beredande af eu
viss bestämd pension erfordrades vid inträdet i tjenst, vore dubbelt så stor,
om pensionen skulle utgå vid 65 är, som om den skall utgå vid 70 år.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Med hänsyn härtill horde ock den procent af lönen, som borde utgå i pension,
minskas i samma mån tjenstens beskaffenhet fordrade afgång vid en tidigare
lefnadsålder än den högsta, som för pensions erhållande kunde anses lämplig
att fastställa. I ett sådant stadgande läge ingen obillighet, ty om en person
vid eu viss ålder (såsom t. ex. en militär vid 50 år) icke ansåges lämplig
att sköta en tjenst af en viss beskaffenhet, så följde deraf icke, att han vore
oduglig för annan verksamhet. Pensionen kunde då icke hafva annan uppgift
än att hålla honom skadeslös för den brist på färdighet i en ny verksamhet,
som för honom kunde göra det nödvändigt att lemna sitt arbete till billigare
pris än den af samma ålder, som deruti förvärfvat vana.

Rättvisan kräfde, att den, som i tjenst ådragit sig obotlig skada,
horde i förhållande till invaliditeten komma i åtnjutande af pension, oberoende
af åldersbestämmelserna, och en af sjuklighet framkallad oförmåga att sköta
sin tjenst borde kunna berättiga till pension vid en med några år reducerad
pensionsålder. Pensionsrätten borde förloras, om någon hlefve dömd för vanhedrande
brott, afskedades på grund af tjenstefel eller lemnade tjensten utan
att taga afsked, och det ville synas billigt, att den, som genom arf eller på
annat sätt kommit i den förmögenhetsställning, att hans årsinkomster, pensionen
oräknad, öfverstege denna, endast bekomme så stor del af pensionen, som
belöpte sig på de af honom gjorda inbetalningarna. Likartad! borde förhållandet
vara äfven med den, som bosatte sig utrikes. Rätt att återfå
erlagda afgifter utom upplupna räntor syntes höra medgifvas den, som
lemnade all statstjenst och afsade sig all rätt att erhålla pension.

Till hvarje pensionsinrättning borde måhända höra en enke- och
pupillkassa, som förvaltades i samband med pensionsinrättningen och på
statens bekostnad. Huru vida det kunde vara klokt, att staten ålade sina
tjensteman delaktighet deri och för den skull dertill lemnade bidrag utöfver
förvaltningskostnaden, vore frågor, som strängt taget läge utanför ändamålet
med statspensioneringen i egentlig mening, men hvilka dock icke torde kunna
förbigås vid ett ordnande af densamma.

De uttalanden om grunderna för pensionering af statens tjenstemän,
som nu hlifvit gjorda, kunde icke betraktas såsom annat än förslagsmeningar,
och huru mycket man än skulle kunna befinnas villig att icke frånkänna
dessa och andra dylika förslagsvis framkastade meningar billighet och rättvisa,
så vore det emellertid tydligt, att inga andra bestämmelser kunde^ läggas till
grund för ett rationel! ordnande af statens pensionsväsende än sådana, som
hlifvit i alla sina detaljer underkastade en noggrann och omsorgsfull granskning.
En sådan granskning kunde icke verkställas af andra än sakkunnige
män, lika litet som andra än sådana kunde på ett tillfredsställande sätt
utarbeta de förslag, till hvilka granskningen kunde föranleda. Det vore af

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

denna anledning, som lösningen af den magtpåliggande frågan om ordnandet
af statens pensionsväsende icke torde kunna öfverlemnas till annat än en
komité, bestående af män, förtrogna så väl med försäkringstekniken som med
statsförvaltningen och med folkrepresentationens önskningar.

På den höga ståndpunkt, försäkringstekniken i våra dagar intoge,
borde man lättare nu än förr kunna komma till rätta med ett ordnande af
statens hela pensionsväsende, icke blott så, att statens utgifter för pensioneringen
blefve hållna inom rimliga gränser, utan äfven så, att alla statens
tjensteman i och för sin pensionering ikläddes lika skyldigheter och komrae i
åtnjutande af lika rättigheter. Ett ordnande af statens pensionsväsende på
ett tillfredsställande sätt skulle utan tvifvel äfven kunna bidraga att underlätta
genomförandet af deri ytterst svårlösta fråga om allmän ålderdomsförsörjning,
som redan länge stått på dagordningen. Huru skulle man nemligen
kunna hoppas att realisera tanken på en pensionering af alla, om man
icke kunde lyckas i att genomföra en tillfredsställande pensionering af en liten
del af samhällets medlemmar, i synnerhet när för det sistnämnda ändamålet
betydande fonder stode till förfogande? Ville man derför det förra, så syntes
det, som man borde vara angelägen om att först, och så fort som möjligt,
genomföra det senare.

Hvad till en början det civila pensionsväsendet beträffar, har motionären
eriniat om åtskilliga framställningar från Riksdagens sida, hvilka på senare
tider gjorts i syfte att åstadkomma en omreglering af denna del af statsförvaltningen.
Dervid har motionären jemväl meddelat, att Kongl. Maj:t med
anledning af en utaf Riksdagen derom gjord framställning år 1889 tillsatt
en komité för att verkställa eu utredning af civilstatens pensionsinrättnings
ställning och behof och dervid taga under öfvervägande, om icke minskning
i statens utgifter för pensionering af civila embets- och tjensteman samt betjente
matte kunna beredas, samt att denna komité afgaf betänkande till
Kongl. Maj:t den 28 maj 1894. Detta betänkande har ännu icke utdelats
till Riksdagens ledamöter, men utskottet har varit i tillfälle att deraf taga
del. Dervid har utskottet inhemtat, att komitén den 6 augusti 1891 af
Kongl. Maj:t erhöll förnyadt och betydligt utvidgadt uppdrag, i det att
komitén skulle dels beträffande civilstatens pensionsinrättning undersöka, huruvida
densamma borde bibehållas vid sin nuvarande omfattning och organisation
eller om en mera genomgripande förändring eller inskränkning af dess
verksamhetsområde kunde anses af omständigheterna påkallad, och i sammanhang
härmed i öfrigt föreslå åtgärder till tryggande af pensionsinrättningens
ekonomiska ställning, dels ock utreda i hvad mån och på hvad sätt genom
omorganisation och förening af flera eller färre nu befintliga pensionsinrätt -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

ningar och indragningsstater eller annorledes genom förändring af nu gällande.
bestämmelser och vilkor för pensionering af statens civila embetsed!
tjensteman och af deras cfterlemnade enkor och barn, ej mindre förenkling
i förvaltningen jemte stadigvarande kontroll och garanti rörande
härför erforderliga penningmedel än ock lindring i statsverkets utgifter
för sagda pensionering kunde åstadkommas. Betänkandet, som komitén på
grund af detta uppdrag afgifvit, innehåller bland annat en vidlyftig historiskt
statistisk redogörelse öfver uppkomsten och utvecklingen af allmänna
indragningsstaten, civilstatens pensionsinrättning, tull-, telegraf- och postverkens
pensionsväsen, ministers- och konsulsstatens, arméns och flottans civilstats samt
marinförvaltningens och lotsstatens pensionering, begrafningshjelp, tjenst och
nådår, elementarlärarnes enke- och pupillkassa samt enke- och pupillpensioneringen
vid universiteten; grunder för ordnande af det civila pensionsväsendet;
förslag till pensionslag för civilstaten jemte motiv; förslag till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn, jemte motiv; förslag till
åtgärder för afveckling af nuvarande pensionsinrättningars förbindelser; af
statens försäkringsinspektor professor A. Lindstedt på uppdrag af komitén
verkstälda utredningar angående nuvarande pensionsinrättningars ekonomiska
ställning; samt en redogörelse för det civila pensionsväsendet i utlandet.

Vid jemförelse mellan herr Fredholms motion och berörda koinitébetänkande
har utskottet trott sig finna, att, oaktadt betänkandet synes hafva
tjenat motionären såsom källa för en del af de statistiska m. fl. upplysningar,
han i motionen meddelat, motionären likväl icke tagit närmare kännedom om
det uppdrag, som föranledt detta komiténs arbete, och de förslag, komitén i
sitt betänkande framlagt. Hade motionären gjort detta, skulle han säkerligen
funnit påfallande den nära öfverensstämmelsen mellan komiténs omförmälda,
den 8 augusti 1891 af Kongl. Maj:t erhållna uppdrag och innehållet af
den skrifvelse, motionären vill att Riksdagen skall till Kongl. Maj:t nu
aflåta i detta ämne, äfvensom likheten mellan de reformer på detta område,
motionären framhållit såsom önskvärda, och dem. hvilka komitén i sitt ifrågavarande
betänkande redan föreslagit. Så t. ex. föreslår komitén det civila
pensionsväsendets ordnande genom eu allmänt gällande, af Kongl. Maj:t och
Riksdagen stiftad lag; skyldighet för de civila tjenstinnehafvarne att afgå
från tjensten vid viss i lagen angifven, i allmänhet högre än nu derför bestämd
lefnadsålder; minskning af pensionernas belopp och deras sättande i
förhållande till aflöningen och tjenstetiden; pensionering vid fall af oförmögenhet
till vidare tjenstgöring på grund af kroppsskada, liden i och för tjensten;
förbud att åtnjuta pension för mer än en tjenst eller af den, som innehar
lön af staten; förverkande af pensionsrätt för den. som upphör att vara
svensk medborgare, och den, som dömts sin tjenst förlustig eller till annat

Statsutskottets Utlåtande N:o 10

straff, hvarmed följer förlust af medborgerligt förtroende; afveckling af åtskilliga
nu befintliga pensionsinrättningar och inrättande af en på rationella
grunder byggd pensionskassa för enkor och barn efter civila tjenstinnehafvare;
samt betydligt ökade, men efter likformiga grunder utgående afgifter från
tjenstinnehafvarne, hvilka afgifter i sin helhet skulle användas till bestridande
af kostnaderna för pensionering af deras enkor och barn, hvarigenom staten
skulle befrias från nuvarande stora utgifter för sistnämnda ändamål. Genom
de af komitén sålunda föreslagna åtgärderna skulle vinnas en besparing i statens
utgifter för det civila pensionsväsendet, hvilken enligt komiténs beräkningar
skulle uppgå till omkring eu million kronor årligen.

Motionären har ansett en utredning af nuvarande pensionsinrättningars
uppkomst, utveckling och nuvarande ställning böra göras. Men då, hvad det
civila pensionsväsendet beträffar, en sådan utredning redan blifvit af omförmälda
komité verkstäld, och denna utredning synes utskottet vara med omsorg
utförd, hvilket jemväl, på sätt här ofvan antydts, af motionen bekräftas,
synes det utskottet, som om en förnyad utredning i detta afseende vore obehöflig
och endast skulle medföra ökade utgifter för statsverket.

På grund af hvad sålunda anförts och då berörda komitéförslag ännu
är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, har utskottet, som jemväl anser en
reform af det civila pensionsväsendet böra snarast genomföras, funnit motionärens
förslag i denna del ej böra för närvarande föranleda någon Riksdagens
åtgärd; och har utskottet vid sådant förhållande icke ansett lämpligt
att ingå i närmare skärskådande och bedömande af de reformer, motionären i
likhet med komitén föreslagit; dock har utskottet i detta sammanhang velat
uttala det befogade deri, att, i olikhet med ofvannämnda komitéförslag, men
i öfverensstämmelse med hvad motionären afsett, alla statens tjenstinnehafvare
skola lemna bidrag till bestridande af kostnaderna för sin egen pensionering.

Dä berörda framställning sålunda torde böra först afvaktas, och i alla
händelser en förening, på sätt motionären synes önska, af det civila pensionsväsendet
med det militära, hvilket i så många hänseenden måste vara dermed
olika och dessutom står i ett visst samband med härens och flottans
organisation, icke kan af utskottet förordas, samt utskottet icke heller finner
skäl att, såsom motionären jemväl synes afse, låta en omreglering af det civila
pensionsväsendet äfven omfatta sådana pensionsinrättningar som presterskapets
enke- och pupillkassa, kongl. teatrarnas pensionskassor, handelsflottans
pensionsanstalt och småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,
hvilka pensionsinrättningar stå till statens pensionsväsen i så föga sammanhang,
att deras inbegripande i en sådan omreglering endast skulle ytterligare
försvåra och till en aflägsen framtid uppskjuta densamma, så har utskottet

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 47

ansett ifrågavarande motion icke heller i öfrig! böra föranleda någon Riksdagens
åtgärd.

Utskottet hemställer derför,

att herr Fredholms i omförmälda motion framstälda förslag
icke må för närvarande föranleda någon Riksdagens
åtgärd.

22:o. Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n o 30) har herr Angående
A. Redin från Stockholm anhållit, att statsutskottet måtte underställa Riks-f Eedm
dagens pröfning förslag till sådana ändringar i nu gällande bestämmelser om väckta
statens löntagares pensionering, soin funnes erforderliga till förebyggande deraf, niotioner.
att pensionsrätt grundlädes genom innehafvandet af eu tjenst under det som
vilkor för pensionsrätt föreskrifna antalet så kallade tjenstår, äfven om
många »tjenstår» uteslutande eller företrädesvis användts i och för enskild
affärsverksamhet.

Med anslutning till denna motion har bemälde motionär i en annan
inom samma kammare väckt motion (n:o 116) anhållit, att Riksdagen ville
hos Kong!. Maj:t begära utarbetande af förslag till pensionsbestämmelser i
syfte att såväl förebygga, att pension beviljades på grund af så kallade
tjenstår, som icke användts i statens tjenst, utan i enskild verksamhet, som
ock angående förverkande af pensionsrätt eller pension i följd af förbrytelse,
som af den pensionsberättigade eller pensionerade begås,

samt att Riksdagen för sådant ändamål till Kong!. Maj:ts förfogande
måtte ställa ett förslagsanslag till det belopp, som statsutskottet behagade
föreslå.

I sin först omförmälda motion har motionären, med angifvande af visst
fall, anmärkt, att de för statens embets- och tjenstemäns samt betjentes pensionsrätt
nu gällande föreskrifter tillämpats sä, att en under en längre följd
af år åtnjuten tjenstledighet för skötande af enskilda affärsföretag icke lagt
hinder i vägen för eu pensionsrätt, som naturligtvis af Riksdagen beviljats
under förutsättning af en helt annan användning åt det föreskrifna antalet
»tjenstår».

Såsom motivering till det i motionen n:o 116 framstälda förslag har
motionären åberopat tre i styrkta afskrift^ motionen bilagda handlingar,
nemligen:

A) Krigshofrättens utslag den 24 juni 1896 uppå det åtal, hvilket,
efter justitiekanslerns förordnande, tillförordnade krigstiskalen Arvid Gustaf
Rerencreutz, ä krigsflskalsembetets vägnar, utfört mot före detta militärbefäl -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

hafvaren å Gotland, före detta öfversten och chefen för kongl. Gotlands
infanteriregemente Herman Ludvig von Hohenhausen med flere angående
tjenstefel.

B) Statskontorets till Kongl. Maj:t afgifna utlåtande rörande den —
med anledning af stadgandet i § 10 af kongl. brefvet den 23 juni 1877, att
det i hvarje fall komme att bei’o af Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida den,
som, utan att förlora medborgerligt förtroende, blifvit genom dom skild från
tjenstebefattning, med hvilken rätt till fyllnadspension enligt i samma kongl.
bref stadgade grunder vore förenad, skulle derigenom hafva förverkat rätt till
fyllnadspension — af direktionen öfver arméns pensionskassa hos Kongl.
Maj:t gjorda, till statskontoret remitterade anmälan, att f. d. öfversten och
militärbefälhafvaren Herman Ludvig von Hohenhausen, som genom kongl.
brefvet den 19 april 1895, vid honom beviljadt afsked, tillagts, jemte pension
från arméns pensionskassa, en fyllnadspension af 4,425 kronor från dertill
anvisade statsmedel, genom krigshofrättens laga kraftvunna utslag dels förklarats
hafva för särskilda förbrytelser i embetet förskylt afsättning, dels ock,
då han icke längre var i besittning af det embete, hvari han sig förbrutit’
dömts till fängelse under viss tid.

C) Den vid behandlingen i statskontoret af nämnda remiss af föredraganden,
statskommissarie!! C. G. Sylvan till protokollet yttrade afvikande
mening.

Derjemte har motionären påpekat jemförliga bestämmelser i utländsk
lagstiftning.

Af krigshofrättens förberörda utslag inhemtades, enligt hvad motionären
vidare anför, bland annat, att öfversten von Hohenhausen dömts att umgälla
sina förbrytelser i embetet med fängelse i ett år och två månader;

samt att krigshofrätten pröfvat skäligt förpligta honom att’ till statsverket
ersätta 58,852 kronor 83 öre, med sex procent årlig ränta derå, räknadt
från den 30 september 1895, med afdrag dock af hvad såsom utdelningför
samma belopp i f. d intendenten Karlssons konkursbo kunde hafva kommit
eller komma statsverket till godo.

Den fråga, som vore föremål för utredning i bil. B och C, skulle hafva
blifvit af Kongl. Maj:t på det sättet afgjord, att den öfversten von Hohenhausen
af Kongl. Maj:t tillerkända, af statsmedel utgående fyllnadspension å
4,425 kronor om året fortfarande skulle honom tillerkännas.

Statsverket skulle således, yttrar motionären, till en för svåra förbrytelser
i embetet till fängelsestraff dömd och derjemte till en mycket betydlig
ersättningsskyldighet genom laga kraftvunnet utslag förpligtad f. d. embetsman
utbetala pension, lika väl som till de statstjenare, som genom nit och redlighet
i långvarig tjenst förvärfvat sin älderdomsförsörjning.

Om detta vore lagligt, vore det icke derför rätt, och då borde lagen ändras.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Hvad först beträffar motionärens förslag om ändring af gällande
bestämmelser angående beräkning al tjenstear vid erhållande af pension, har
utskottet inhemtat, att den komité för ordnande af pensionsväsendet för
civilstaten, hvarom utskottet i nästföregående punkt lemnat närmare upplysning,
i sitt den 28 maj 1894 afgifna betänkande framlagt förslag till,
bland annat, närmare bestämning af hvad som skall med tjenstetid förstås,
och att komitén i nu ifrågavarande del sig yttrat: »För att i afseende ä
beräkning af pensionernas belopp ingen orättvisa ma ske och staten vala
tryggad mot att få utbetala oafkortade eller allt för höga pensioner åt tjensteinnehafvare,
som måhända under längre tid afhallit sig från tjenstgöiing för
att i stället egna sig åt vare sig inbringande privat verksamhet eller ett
sysslolöst lif, har komitén funnit det böra uttryckligen fordras, det ingen
annan tjenstetid må tillgodogöras tjensteinnehafvaren än den, under hvilken
verklig tjenstgöring egt rum.» Ehuru utskottet lika med motionären hyser
den uppfattningen, att tydliga bestämmelser i det af honom framstälda syfte
böra komma till stånd, har utskottet likväl med anledning af berörda komitéförslag,
som i sin helhet ännu är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, och då
rättelse sålunda torde med snaraste vala att ''emotse, ansett herr Hedins
motioner i denna del icke nu böra föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Hvad vidare angår den andra af motionären väckta frågan eller om införande
af bestämmelser angående förverkande af pensionsrätt eller pension i
följd af förbrytelse, som af den pensionsberättigade eller pensionerade begås,
delar utskottet motionärens åsigt om det origtiga deruti, att den, hvilken såsom
den nu ifrågavarande f. d. militärpersonen förbrutit sig, dock enligt gällande
bestämmelser skall få åtnjuta jemväl den af statsmedel utgående fyllnadspensionen.
På sätt bilagda, från landtförsvarsdepartementet utskottet tillhandakomna
promemoria utvisar, har Kongl. Maj:t emellertid redan samma dag den
2 oktober 1896, då Kongl. Maj:t fattade beslutet om ifrågavarande persons
fyllnadspension, i sammanhang med detta sitt beslut anbefalt. direktionen
öfver arméns pensionskassa att inkomma med yttrande och förslag angående
sådant tillägg till § 10 i kongl. brefvet den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering
för armén, hvarigenom bestämmelse meddelas, huru i afseende
å fyllnadspension förtäras skall, då den som genom dom förklarats skyldig
till afsättning från tjenstebefattning, med hvilken rätt till dylik pension är
förenad, icke längre är i besittning af den befattning, hvaruti han sig förbrutit.
Het förslag till ändrad lydelse af nämnda §, som direktionen med
anledning deraf afgifvit, har, enligt hvad i promemorian upplysts, remitterats
till statskontoret, som emellertid deröfver ännu icke atgitvit yttrande. Då
förevarande fråga således är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, torde ej
liih. till lliksd. Frot. 1897. i Sami. 1 Afd. 8 Raft. 7

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

heller herr^ Hedins ijdetta afseende framlagda förslag böra för närvarande
föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Utskottet får, under uttalande af den tillförsigt, att Kongl. Maj:t
snarast möjligt till Riksdagen aflåter framställning i sistberörda ämne,
hemställa,

att herr Hedins i omförmälda motioner (n:is 30 och 116)
framstälda förslag ej för närvarande må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 mars 1897.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG-.

Reservationer:

vid punkt 3:o (angående en af herr T. Säve inom Första Kammaren
väckt motion):

af herr A. G. L. Billing;

vid punkt 12:o (angående pension för förre inspektören vid Ultuna
landtbruksinstitut S. Svenson):

af herrar C. Persson, P. Pehrson, J. A. Sjö och 0. A. Eriksson,
hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Kongl. Maj:ts förslag i ämnet icke måtte vinna
Riksdagens bifall;

vid punkt 13:o (angående pension för chefen för Sveriges geologiska
undersökning 0. M. Torell):

af herrar Chr. Lundeberg, friherre F. W. von Offer, A. G. L. Billing
och E. Froenckel, hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

att Kongl. Maj:ts framställning i ämnet måtte oförändrad
af Riksdagen bifallas;

af herrar C. Persson, P. Pehrson, J. A. Sjö och O. A. Eriksson,

hvilka yrkat, att utskottet måtte föreslå, att pensionsbeloppet måtte af Riksdagen
bestämmas till 3,500 kronor;

vid punkt 15:o (angående pensionsrätt för rektorer m. fl. vid folkskolelärare-
och folkskolelärarinneseminarier):

af herrar C. Persson, P. Pehrson, J. A. Syo och O. A. Eriksson,

hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka så väl Kongl. Maj:ts framställning
som herr E. Hammarlunds motion i ämnet;

vid punkt 17:o (angående pension för myntgravören Lea Ahlborn):

af herrar Chr. Lundeberg, friherre F. W. von Otter, I. Wijk, G. D.
B. Tornerhjelm, grefve Ph. Klingspor, F. E. Pettersson, L. Grundberg och
T. Ayström, hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Kongl. Maj:ts proposition i ämnet måtte oförändrad
af Riksdagen bifallas;

vid punkt 21:o (angående en af herr J. H. G. Fredholm inom Andra
Kammaren väckt motion):

af herrar C. Persson, P. Pehrson, J. A. Sjö och O. A. Eriksson.

Det skulle här antecknas, att herrar H. P. P. Tamm och I. Kerfstedt
icke deltagit i förestående hufvudtitels behandling inom utskottet.

! I

Statsutskottets Utlåtande N:o 10-

Bil. Litt. A.

Allmänna indragningsstaten.

Kronor.	ö.
500
550	—
450	—
450	—
350	—
200	-
300	_
1,600	—
500	—
4,500	—
1,000	_
10,000	—
2,000	—
22,400	—

Ny anvisning.

Vaktbetjente vid indragna centralfängelset å Norrmalm:

Vakttorn Josefina Charlotta Ahlgren, pension.......................................

Vaktkonstapeln Nils August Sundin, pension.......................................

Vaktqvinnan Katarina Cecilia Borin, pension.......................................

Yaktqvinnan Helena Sofia Jonsson, pension..........................................

Portvakten Karolina Gustafsson, pension .............................................

Handtverksmästaren vid Vendes artilleriregementes tygstat Axel Fredrik

Wilhelm Ekstedt, pension .................................................................

Tvättförestånderskan vid allmänna garnisonssjukhuset Emilia Maria

Höglund, pension ..................................................................;..............

Kartografen vid rikets allmänna kartverk Johan Amen, pension .........

Förre inspektören vid Ultuna landtbruksinstitut Sven Svenson, höjning

i pension...................................................;.....................y.............A":"

Chefen för Sveriges geologiska undersökning, e. o. proiessoren Utto

Martin Torell, pension ...............................;•••..............."•••••-;.......A"

Lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket i Strengnas Edla Amanda

Nortun, pension ............................................••••—••-......••••••■••''

Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före år 18b7...
Myntgravören vid myntverket Lea Ahlborn, född Lundgren, pension...

Summa

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1897	års riksstat anslår:
Anvisning i kontant.	Ersättning för indragen in-delning m m på förslag.	Summa.		Pensions- och
Kronor.	ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	ö.	A. Pensions-
112,286				112,286		Civilstatens pensionskassa: Pensionsstaten för civile embets- och tjensteman.................. Dito för deras enkor och omyndiga barn............ Ersättning för mistade löneinnehållningar................... Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar............... För pensionering af kommissionslandtmätare jemte deras För dito af tjensteman och betjente vid skogsstaten och För dito af föreståndare, lärare och betjente vid tekniska För dito af embets- och tjensteman samt betjente vid väg-på ordinarie stat, äfvensom af deras enkor och barn ......
100,428				100,428		Arméns pensionskassa: Ersättning för mistade löneinnehållningar . ... Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar............ Bidrag till pensionering af enkor och barn efter befäl och
243,640	—	—	—	243,640	—	Vadstena krigsmanshuskassa ....................
389,470				389,470		Flottans pensionskassa: Ersättning för mistade inkomster: Till pensionsfonden........................................... » gratialfonden............................................. Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med Till pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap å f. d. timmermans- och handtverksstaterna inrättade
845,824	—	- 1	—	845,824	—

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Litt. B.

riksstatens Nionde hufvudtitel.

indra gnin gsstatern a.

staten.

enkor och barn
skogsskolorna ...
högskolan .........

underbefäl med vederlikar.

vederlikar, förslagsanslag .
(deraf högst 9,030 kronor t
invalidstat), Jör slag sanslag.

Förslag till blifvande riksstat:

				Ersättning för
		Anvisning		indragen in	-	Summa.
		i kontant.		delning m. m.
				på förslag.
		Kronor	ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	ö.
37,500
45,000	—
2,246	—
6,540	—
7,200	—
9,000	—
3,500 n	—
1,300: —	112,286	—		—	112,286	—
4,640
28,080	—
67,708	—	100,428	_		—	100,428	—
		243^640	—			243,640	—
52,970
.. 270,000	—
•e
66,500: —	389,470	—		—	389,470	—
Transport	845,824\|—		—	845,824	—

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

T:pt

S:gr

S:a

1897	års riksstat anslår:
Anvisning i kontant.		Ersättning för indragen in-delning m. m. på förslag.	Summa.
Kronor.	ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	ö.
845,824				, 845,824	_1
60,350	—		—	60,350	—
4,000	—		—	4,000	—
78,000	_		_	78, 000	_
69,851	—		—	69,851	—
357,373	—		—	357,373	—
63,500				63,500
6,000	—		—	6,000	—
1,484,898	—		—	1,484,898	—
1,800,592	—	600	—	1,801,192	—
1,800,592	—	600		1,801,192	—
3,285,490	—	600	—	3,286,090	—

Invalidhusfonden...........................................................................

För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag.

Minskas med ...........................................................................

Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, att af tullmedlen
Bidrag till pensionering af enkor och barn efter lärare vid
Bidrag till folkskolelärares pensionering. Nuvarande belopp
Tillkommer: för pensionering af lärare och lärarinnor vid
för pensionering af dito vid småskolelärare Bidrag

till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa..................

Bidrag till kongl. teaterns pensionskassor.................................

B. Allmänna

Till diverse föremål, förslagsanslag. Nuvarande belopp.........

Ersättning för indragen indelning m. m. uteslutes ur riks hvaremot

anvisning i kontant höjes med...........................

hvarigenom anslaget i sin helhet minskas med ...............

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Nuvarande belopp,

direkt utgå, förslagsanslag......................................

allmänna läroverk, pedagogier, seminarier m. m.

småskolelärareseminariet i Haparanda 300: —
seminariet i Mattisudden..................... 200: —

indragningsstaten.

staten

600: —
60: -

Transport

4,000: —
1,600: —

357,373: -500: —

S:gr

1,801,192: —

540: —
S:gr
Summa

Förslag till blifvande riksstat:
Anvisning i kontant.	i Ersättning för indragen in-delning in. m. på förslag.	Summa.
Kronor.	(j.	Kronor.	ö.	Kronor.	ö.
845,824				845,824	_
60,350	—		—	60,350	—
2,400	_		_	2,400	_
78,000	—	—	—	78,000	—
69,851	—		—	69,851	—
357,873				357,873
63,500	—		—	63,500	—
6,000	—		—	6,000	—
1,483,798	—		—	1,483,798	—
1,800,652	1			1,800,652
1,800,652				1,800,652
3,284,450	\|_	\| \|	3,284,450	\|-

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 8 Raft

Statutskottets Utlåtande Si:o 10.

Bil. Litt. C.

Tabell ölVer extra ordinarie anslag under riksstatens
-Nionde lmfvudtitel.

	Kronor.	ö.
Pensionsstaten.
För upprätthållande åt'' arméns pensionskassas egen pensionering samt till fyllnadspensioner, förslagsanslag ....................	1,540,000

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Bil. Litt. D.

P. M.

På sätt bilagda handling utvisar, har Kongl. Maj:t genom nådigt bref
den 2 oktober 1896 anbefalt direktionen öfver arméns pensionskassa att inkomma
med underdånigt yttrande och förslag angående sådant tillägg till
§ 10 i nådiga brefvet den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering för
armén, hvarigenom bestämmelse meddelas, huru i afseende å fyllnadspension
förfaras skall, då den, som genom dom förklarats skyldig till afsättning från
tjenstebefattning, med hvilken rätt till dylik pension är förenad, icke längre
är i besittning af den befattning, hvaruti han sig förbrutit.

Till åtlydnad af berörda nådiga befallning har direktionen den 4 sistone
november inkommit med förslag till förändrad lydelse af nämnda § i
kongl. brefvet den 22 juni 1877.

öfver detta förslag har statskontoret i nådig remiss den 9 november
anbefalts afgifva underdånigt utlåtande; men har dylikt utlåtande ännu icke
till Kongl. Maj:t inkommit. Stockholm den 18 mars 1897.

OSCAR etc. Vår ynnest etc. Med erinran att i § 10 af Vårt nådiga
bref den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén vore stadgadt,
att fråga, huruvida den, som, utan att förlora medborgerligt förtroende,
blifvit genom dom skild från tjenstebefattning, med hvilken rätt till fyllnadspension
enligt de i samma nådiga bref stadgade grunder vore förenad, skulle
derigenom hafva förverkat rätt till fyllnadspension, i hvarje fall komme att
bero på Yår nådiga pröfning, hafven I uti skrifvelse den 26 sistlidne augusti
hos Oss i underdånighet anmält, att sedan Vi genom nådigt bref den 19
april 1895 beviljat öfversten och militärbefälhafvaren på Gotland m. m.
Herman Ludvig von Hohenhausen afsked och dervid tillagt honom, jemte
pension från arméns pensionskassa, en fyllnadspension af 4,425 kronor från
dertill anvisade statsmedel, har Yår krigshofrätt genom laga kraftvunnet
utslag den 29 juni innevarande år dels förklarat von Hohenhausen hafva för
särskilda förbrytelser i embetet förskylt afsättning, dels ock, då han icke
numera vore i besittning af det embete, hvari han sig förbrutit, i stället dömt
honom till fängelse under viss tid.

Statsutskottets Utlåtande N''0 10.

Detta tillika med Vårt statskontors i ämnet afgifna underdåniga utlåtande
äfvensom en af bemälde von Hohenhausens hustru och dotter gjord
underdånig ansökning, att von Hohenhausen fortfarande måtte få åtnjuta den
honom en gång beviljade fyllnadspension, hafve Vi i nåder låtit Oss föredragas,
och hafve Vi, som ansett ofvan omförmälda, i Vårt nådiga bref den
22 juni 1877 meddelade föreskrift icke vara i förevarande fall tillämplig,
funnit eder berörda anmälan icke till annan Vår åtgärd föranledda, än att
Vi velat härmed anbefalla eder att inkomma med underdånigt yttrande och
förslag angående sådant tillägg till nyssberörda lagrum, hvarigenom bestämmelse
meddelas, huru i afseende å fyllnadspensionen skall förfaras, då den,
som genom dom förklarats skyldig till afsättning från tjenstebefattning, med
hvilken rätt till dylik pension är förenad, icke längre är i besittning af den
befattning, hvaruti han sig förbrutit. Stockholms slott den 2 oktober 1896.

OSCAR.

Axel Rappe.

Till direktionen öfver arméns pensionskassa, angående fråga om rätt för f. d. öfversten m. m.
H. L. von Hohenhausen att fortfarande uppbära fyllnadspension.

Vidimeras ex officio

J. L. Leyonmarck.
Registrator i kongl. landtförsvarsdepartementet.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1897.