Statsutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1896:Su10 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1896, kl. 5 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och
indragning sstaterna.

(l:a U. A.)

Pensionsstaten.

l:o. Kongl. Mai:t bär i propositionen angående statsverkets tillstånd Angående

cd «/ *• a. ., ° T)P,7tSXÖTIPYXTXQ

och behof föreslagit, att förslagsanslaget till pensionering af flottans befäl och af flottans
underbefäl med vederlikar, 100,000 kronor, måtte höjas med 170,000 kronor helälfch,
till 270,000 kronor. ‘ med

Enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll öfver sjö- vederlikar.
försvarsärenden den 13 januari 1896 (bil. 1 sid. 7) har föredragande ^
departementschefen i ärendet anfört, att utgifterna från det å nionde hufvudtiteln
uppförda förslagsanslag till pensionering af flottans befäl och underbefäl''
med vederlikar, i riksstaten för är 1896 upptaget till 100,000 kronor,
uppgått år 1892 till 270,000 kronor, år 1893 till 283,770 kronor l öre och
år 1894 till 275,000 kronor, och att någon väsentlig nedgång i dessa utgifter
icke vore att emotse.

Under erinran att Riksdagen år 1876 godkände nya grunder för
pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar och anvisade
ett kreditiv å 73,000 kronor för beredande åt dem af pensioner, i den mån
dåvarande amiralitetskrigsmanskassans inkomster dertill ej försloge, äfvensom
fyllnadspensioner, samt att 1877 års Riksdag, i sammanhang med pensionsBih.
till Riksd. Urat. 1806. 4 Sami. 1 Afd. 10 Häft. (N:o 10.) 1

Angående
pensioneringen
af arméns
gemen
skap.

2 Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

reglering för vissa andra under sjöförsvarsdepartementet lydande verk och
inrättningar, i stället för berörda kreditiv för ändamålet uppförde nu ifrågavarande
förslagsanslag å 100,000 kronor, med hvilket belopp anslaget derefter
årligen i riksstaten uppförts, har utskottet, då anslaget under en följd
af år måst öfverskridas, funnit skäl tillstyrka Kong! Maj:ts förevarande
framställning.

Utskottet hemställer derför,

att förslagsanslaget till pensionering af flottans befäl
och underbefäl med vederlikar, nu 100,000 kronor, må
höjas med 170,000 kronor och alltså i riksstaten för år
1897 uppföras till belopp af 270,000 kronor.

2 o. Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 121) har herr
A. Magnusson på anförda skäl hemstält, att Riksdagen måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t, genom användande af befintliga tillgångar,
täcktes åvägabringa en förbättrad pensionering för arméns manskap och i
sådant afseende, med ändring af nu gällande bestämmelser, förordna:

att de till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa berättigade må i
tre klasser indelas;

att till underhåll från nämnda kassa må uppföras i tredje klassen, med
årligt gratial af tjugufyra kronor: a) den af manskapet vid värfvade armén,
med undantag för Vermlands fältjägarecorps, som vid afskedstagandet fyllt
fyratio år och tjent i minst 20 år; b) den af manskapet vid arméns jägarecorpser,
hvilken uppnått fyrat-iofem lefnads- och tjugufem tjensteår; c) manskap
vid indelta kavalleriet och infanteriet, som erhållit afsked med anmälan
till underhåll på expektans, så snart den afskedade uppnått en ålder af femtio
år och trettio år från hans antagande i tjenst förflutit; samt d) den som
under tjenstgöring ådragit sig antingen mindre skada, hvilken vid arbete är
honom till hinder, eller sådan åkomma, som kan hafva menlig inverkan på
hans arbetsförmåga, äfvensom den, hvilken med utmärkt välförhållande deltagit
i krig mot rikets fiender;

i andra klassen, med årligt gratial af fyratioåtta kronor: a) förutvarande
underhållstagare i tredje klassen, så snart han upphunnit, om han
vid afskedstagandet tillhört värfvade armén, sextio år samt, om han afskedats
från indelta armén, sextiofem år; och b) den, som i fält mot rikets
fiender eller vid annat tillfälle i kronans tjenst antingen förlorat bruket af
en eller flera lemmar eller på annat sätt blifvit så svårt skadad eller ock
ådragit sig sådan sjuklighet, att han i följd deraf endast i ringa mån kan
med arbete bidraga till sin utkomst;

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

i första klassen med årligt gratial af sjuttiotvå kronor: a) alla underhållstagare,
som uppnå sjuttiofem år, b) den, som i fält mot rikets fiender
eller vid annat tillfälle i kronans tjenst förlorat arm eller ben, och c) den,
som vid sådant tillfälle ådragit sig kroppsskada af sådan beskaffenhet, att
skadan haft till följd vare sig sinnesrubbning eller förlust af syn eller obotlig
sjukdom med deraf föranledd oförmåga att i någon mån genom arbete bidraga
till sin utkomst; kunnande, der särdeles bevekande omständigheter föreligga,
efter underdånig anmälan för hvarje särskildt fall underhållet i denna
klass höjas till etthundra kronor årligen.

Vid 1895 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren en motion om
förhöjd pensionering för arméns och flottans gemenskap. I deröfver afgifvet
utlåtande yttrade statsutskottet, bland annat, att Vadstena krigsmanshuskassas
behållning, som vid 1889 års slut varit 4,845,803 kronor 44 öre, allt
sedan dess nedgått och vid 1893 års slut utgjort 4,778,186 kronor 68 öre.
Vid sådant förhållande och då kassan ännu vore i behof af det årliga bidrag
af 30,000 kronor, som den sedan år 1882 erhållit från invalidhusfonden, samt
då den ökade‘medellifslängden och den sjunkande räntefoten måste menligt
inverka på denna likasom på alla andra pensionsinrättningars finansiella ställning
och mana till stor försigtighet i afseende å förbättrande af pensionsvilkoren,
hade utskottet ansett med sannolikhet kunna antagas, att någon förhöjning
i de från Vadstena krigsmanshuskassa utgående gratial nu icke kunde vidtagas.
Utskottet hyste emellertid den förvissning, att, enär till följd af den
nya härorganisationen flera indelta trupper öfverginge till värfvade samt ändrade
värfningsbestämmelser tillämpades, en afsevärd nedgång i framtida
tilloppet af pensionärer borde inträffa, samt att på grund deraf kassans ställning
framdeles måtte kunna så förbättras, att den måtte kunna medgifva
fördelaktigare pensionsvilkor för arméns gemenskap.

I enlighet med hvad utskottet på grund häraf föreslagit, blef motionen
af Riksdagen afslagen.

Jemte meddelande att Vadstena krigsmanshusfond under år 1894 ytterligare
nedgått, eller till 4,756,721 kronor 77 öre, får utskottet, på de af
nästlidet års statsutskott anförda skäl, som fortfarande synas utskottet fullt
giltiga, och då utskottet är förvissadt, att Kong! Maj:t icke skall underlåta
att, när förhållandena sådant medgifva, vidtaga förbättring i pensionsvilkoren
för arméns gemenskap, hemställa,

att herr Magnussons oinförmälda motion ej må föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10

Angående 3:o. Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen, i afseende å kost för^förvalt-

naderna för småskolelärares rn. fl. ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning och
ningen af verksamhet under år 1897, måtte medgifva, att Kongl. Maj:t måtte för sistiärara°m''fl.
nämnda år bestämma de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsåiderdoms-
bestyr blefve erforderliga; samt att de för berörda förvaltningskostnad och
anstalt under anstaltens utgifter i öfrigt under nämnda år erforderliga medel måtte af
år 1897. Kongl. Maj:t, i den mån influtna afgifter icke’ vore att tillgå, anvisas utaf
t''2-] tillgängliga statsmedel såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter
i den mån de under året inginge, eller, derest sagda afgifter skulle för året
befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Emot Kongl. Maj:ts förevarande framställning, hvilken öfverensstämmer
med hvad de fyra sistförflutna årens Riksdagar i ämnet beslutit, har utskottet
icke haft något att erinra, hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.

4:o. I afseende ä öfriga anslag under pensionsstaten, hemställer utskottet,

att de anslag under pensionsstaten, i hvilka förändring
här ofvan icke blifvit ifrågasatt, må i 1897 års riksstat
uppföras med oförändrade belopp.

Allmänna indragningsstaten.

Angående 5:o. Med anledning af derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t före mTsmannen

slagit, att länsmannen i Seminghundra härad af Stockholms läns vestra fögBrundin
Gustaf Theodor Brundin måtte från och med månaden näst efter den,

'' under hvilken han erhölle afsked från länsmanstjensten, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 600 kronor.

Af statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 7 november 1895 (bil.
3 sid. 24) inhemtas, bland annat, att Brundin, som vore född den 24 april
1834, år 1857 för första gången erhållit tillfälligt förordnande såsom länsman,
den 9 december 1862 förordnats till länsman i Sollentuna härad och
den 23 april 1864 derifrån erhållit transport till sin nuvarande tjenst; att
enligt af provinsialläkaren K. Drake den 9 oktober och den 3 november
1894 utfärdade intyg Brundin, som under mer än 16 år varit besvärad af
tilltagande sjuklighet, lede af svår magkatarr, andtäppa och kraftlöshet, till

Angående

anslagen

under

pensions staten.

Statsutskottets Utlåtande N:o JO.

följd hvaraf han ej kunde tala högt ens eu kort stund eller utsätta sig för
temperaturvexlingar utan att blifva i hög grad hes, vore oförmögen att sköta
sin tjenst och ej kunde blifva så återstäld. att han framdeles kunde komma
att förrätta densamma; att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms
län i afgifvet utlåtande anfört, att en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
framställning till Kongl. Maj:t den 11 juni 1894 ifrågasatt förändrad reglering
af länsmansdistrikten i länets vestra fögderi, hvarigenom sagda distrikt,
som nu vore fem, skulle inskränkas till fyra, ej kunde genomföras förr än
Brundin lemnat sin tjenst, men att, i händelse regleringsförslaget vunne godkännande,
genom bifall till Brundins ansökan omedelbar tillämpning af samma
förslag kunde ega rum och en länsmanslön inbesparas utan annan uppoffring
för statsverket än som bestode i meddelande åt Brundin af en årlig fyllnadspension
till belopp af 600 kronor, hvaremot, om Brundin i tjensten qvarstode,
till dess han uppnådde 65 års ålder, han skulle vara berättigad till
full pension af statsverket med 1,200 kronor, hvarför Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förordat Brundins ansökan; att statskontoret, jemte tillkännagifvande
att Brundin såsom länsman, förutom tjenstgöringspenningar 600
kronor och expensmedel 100 kronor, åtnjöte i lön 900 kronor jemte alderstillägg
300 kronor, hvadan alltså den Brundin vid 65 lefnads- och 35 tjenstbar,
som han skulle uppnå den 24 april 1899, tillkommande pension å allmänna
indragningsstaten jemlikt kongl. brefvet den 1 juni 1877 skulle utgå
med 1,200 kronor, likaledes tillstyrkt bifall till ansökningen; samt att direktionen
öfver civilstatens pensionsinrättning meddelat, att Brundin fullgjort
vilkoren för erhållande af pension från inrättningen och således vore berättigad
att från och med månaden näst efter den, hvarunder afsked från
länsmanstjensten blefve honom meddeladt, för sin återstående lifstid uppbära
pension från inrättningens tjenstemannapensionsfond i 6:te klassen till ärligt
belopp af 600 kronor.

Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t har departementschefen
erinrat, hurusom Kongl. Maj:t genom förut samma dag fattadt beslut, i anledning
af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes omförmälda framställning om
reglering af länsmansdistrikten i Stockholms läns vestra fögderi, förordnat,
att sagda distrikt skulle minskas från fem till fyra, samt bemyndigat Kongl.
Maj:ts befallningshafvande att, sedan länsmanstjensten i Seminghundra härad
genom nuvarande innehafvarens afgång blifvit ledig, vidtaga erforderliga åtgärder
för den sålunda bestämda regleringens genomförande, i den mån sådant
kunde utan förnärmande af någons rätt ega rum. Ehuru, fortsätter
departementschefen, den länsmanslön, som genom denna reglerings genomförande
blefve ledig, behöfde tagas i anspråk för inrättande af ett nytt
länsmansdistrikt i något af de nordligaste länen, der distrikten i allmänhet
vore alltför vidsträckta, syntes honom dock, på grund af hvad i ärendet före -

Stats utskottets Utlåtande Ko 10.

kommit, fullgiltiga skäl förefinnas för att Brundin bereddes tillfälle att lemna
tjensten mot erhållande under sin återstående lifstid af pension af statsmedel
till så stort belopp, att detta tillsammans med den honom från civilstatens
pensionsinrättning tillkommande pension å 600 kronor uppginge tilljl,200
kronor, eller således 600 kronor årligen.

Enär Riksdagen i liknande fall, nemligen år 1892 till länsmannen
P. J. Lundqvist, år 1893 till länsmannen N. E. Palmser och år 1894
åt länsmannen K. A. Ereudenthal beviljat fyllnadspension till belopp af 400
kronor, har utskottet ansett fyllnadspensionen för Brundin icke böra bestämmas
till högre belopp, hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att länsmannen i Seminghundra härad af
Stockholms vestra fögderi Gustaf Theodor Brundin må från
och med månaden näst efter den, under hvilken han erhåller
afsked från länsmanstjensten, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära fyllnadspension till
så stort belopp, att detta tillsammans med pensionen från
civilstatens pensionsinrättning utgör 1,000 kronor, eller 400
kronor årligen.

Angående 6:o. Med anledning af derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t före J^nkan

Brita förre schaktmästaren Anders Peter Anderssons enka Brita Kajsa

Kajsa An- Andersson måtte från och med år 1896 för sin återstående lifstid å allmänna
derhän, indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 320 kronor.

Om Brita Kajsa Anderssons lefnadsomständigheter finnes i statsrådsprotokollet
/ öfver civilärenden den 6 december 1895 (bil. 4 sid. 28) meddela^,
att hon, som vore född den 6 oktober 1832, år 1868 antagits såsom
sjuksköterska vid statens jern vägsbyggnader i Yermland och sedermera oafbrutet
i samma egenskap tjenstgjort, senast i Norrland, till dess hon vid
arbetenas afsilande derstädes i augusti månad 1894 entledigats; att hon
åtnjutit aflöning till en början efter 2 kronor för dag, men sedermera efter
3 kronor för dag eller, för år räknadt, 1,095 kronor; att hon numera lede
af höggradig muskelrheumatism och försvagad synförmåga; samt att hon till
följd af sin sjukdom vore mindre förmögen att med arbete sig försörja och
saknade tillgångar för sitt framtida uppehälle.

Enligt hvad öfveringeniören vid statens jern vägsbyggnader vitsordat,
hade Brita Kajsa Andersson städse med den största sjelfuppoffring, varmaste
intresse och sällsynt duglighet omvårdat de många och stundom särdeles
svåra sjukdoms- och olycksfall, som förekommit.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Kongl. jern vägsstyrelsen hade vid öfverlemnande till Kongl. Maj:t af
enkan Anderssons ansökning erinrat derom, att 1894 års Riksdag anvisat
lifstidsunderstöd åt sådana ända till jernvägsbyggnadens upphörande derstädes
qvarstående arbetare, som uppnått 25 tjensteår och hvilkas sammanlagda
lefnads- och tjensteålder uppgått till 75 år, allt förutsättningar, som af
enkan Andersson uppfyldes, hvarjemte styrelsen, som föreslagit det årliga
pensionsbeloppet till 320 kronor, till grund härför åberopat, att pensioner
för den klass af jernvägsbyggnadspersonal, med hvilken enkan Andersson i
fråga om aflöning vore närmast likstäld, af sistomförmälda Riksdag faststälts
till nämnda belopp.

Sedan Kongl. Maj:t den 26 april 1895 anbefalt statskontoret att
afgifva utlåtande i ärendet samt tilldelat enkan Andersson en gratifikation
af 320 kronor från sjette hufvudtitelns anslag till extra utgifter, hade statskontoret,
som framhållit, hurusom tillbörligt afseende borde fästas vid den
synnerligen ansträngande tjenstgöring, som med enkan Anderssons kall måste
varit förenad, funnit sig böra understödja jernvägsstyrelsens framställning.

Enär samtliga de arbetare vid statens jernvägsbyggnader, för hvilka
1894 års Riksdag beviljade pensioner till belopp af 200 kronor ärligen, hade
tjenstgjort betydligt längre tid än enkan Brita Kajsa Andersson och flera
af dem jemväl uppnått högre lefnadsålder. samt för åtskilliga andra arbetare
vid dessa jernvägsbyggnader pensionen bestämdes till 160 kronor, har
utskottet ansett den för henne nu föreslagna pensionen böra begränsas till 200
kronor, hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att förra sjuksköterskan vid statens jernvägsbyggnader,
enkan Brita Kajsa Andersson må från och
med år 1896 för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 200 kronor.

7:o. På derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t föreslagit, att Angående
häradskrifvaren i Skara fögderi af Skaraborgs län Israel Walter Melon^^dsskrif
måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han erhölle af- varm i. w.
sked från häradsskrifvaretjensten, under sin återstående lifstid å allmänna M-eten.
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 2,000 kronor. ^

Af statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 31 december 1895 (bil. 5,
sid. 31) inhemtas, att Melén, som vore född den 4 juni 1838 och den 26
september 1862 antagits till extra ordinarie kammarskrifvare i kammarkollegium,
efter att hafva vid flerfaldiga tillfällen enligt förordnande bestridt
häradsskrifvaretjenst, den 28 augusti 1874 förordnats att tills vidare bestrida

Statsutskottets Utlåtande N:o 16.

sin nu innehafvande häradsskrifvaretjenst, hvarå han den 12 juni 1880
erhållit fullmagt, samt att enligt ett af förste stadsläkaren i Skara H. E.
Collvin den 10 september 1895 utfärdadt intyg Melén sedan nära tjugu år
lidit af kronisk ryggmärgssjukdoin (tabes dorsalis), hvilken sjukdom medfört
fullkomlig blindhet samt förlamning i benen, och att han på grund af denna
sjukdom, som vore helt och hållet obotlig, för sin återstående lifstid vore
urståndsatt att sköta sin tjenst.

Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, som tillstyrkt bifall
till ansökningen, hade dervid anfört, att Melén, hvilken till följd af sin sjukdom
icke kunnat fullgöra vilkoren för att komma i åtnjutande af ålderstillägg,
uppbure i lön allenast 2,000 kronor årligen; att hans ekonomiska ställning
icke vore sådan, att kan kunde taga afsked utan att komma i åtnjutande af
pension åtminstone till detta belopp; samt att Meléns vidare bibehållande i
statens tjenst icke kunde vara för det allmänna gagneligt, utan det fast
hellre måste anses olämpligt, att hans tjenst ytterligare under flera år upprätthölles
på förordnande, äfven om svårighet icke skulle möta för erhållande
af duglig vikarie.

Uti den 29 november 1895 afgifvet utlåtande hade statskontoret —
jemte meddelande, att löneförmånerna vid sökandens tjenst utgjorde 2,000
kronor lön och 950 kronor tjenstgöringspenningar jemte ålderstillägg efter
tio års tjenstetid med 500 kronor, af hvilket sökanden likväl hittills icke
kunnat komma i åtnjutande — vidare på anförda skäl funnit sig ega anledning
tillstyrka framställning till Riksdagen att bevilja Melén pension från
allmänna indragningsstaten, dervid dock, vid det förhållande att Melén redan
uppnått den för pension från civilstatens pensionsinättning erforderliga lefnadsålder,
det syntes statskontoret kunna ifrågasättas, huruvida icke den pension,
som borde af Riksdagen äskas, kunde nedsättas med så stort belopp, som
motsvarande hvad Melén, efter erläggande af bristande årsafgifter, kunde
blifva berättigad att uppbära i pension från civilstatens pensionsinrättning.

Härefter hade jemväl direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning
den 21 december nästlidet år afgifvit infordradt utlåtande och dervid meddelat,
att Melén, derest afsked honom nu beviljades, icke vore berättigad
till pension från nämnda inrättning, enär han hittills icke erlagt årliga afgifter
till pensionsinrättningens kassa för längre tid än 21 år 4 månader och
alltså ännu icke fullgjort de i reglementet för civilstatens pensionsinrättning
den 23 november 1888 stadgade vilkor för pensions erhållande; men att,
derest Melén, som i öfrigt fullgjort berörda vilkor, förrän han erhölle afsked
från tjensten erlade till pensionsinrättningen bristen i trettio års afgifter med
728 kronor, Melén blefve berättigad att från och med månaden näst efter
den, hvarunder afsked honom beviljades, åtnjuta för sin återstående lifstid

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

pension från civilstatens tjenstemannapensionsfond i fjerde klassen till årligt
belopp af 1,200 kronor.

Departementschefen hade, enär Melén icke torde kunna förpligtas att,
på sätt af statskontoret ifrågasatts, till civilstatens pensionsinrättning erlägga
de årsafgifter, som erfordrades för att han skulle vinna rätt att från sagda
inrättning erhålla pension, hemstält, att hela pensionsbeloppet, 2,000 kronor,
borde föreslås att utgå af allmänna indragningsstaten.

Om ock, på sätt direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning meddelat,
Melén icke är berättigad att från nämnda inrättning uppbära helpension
af 1,200 kronor om året, innan han erlagt bristen i 30 års afgifter med
728 kronor, synas dock bestämmelserna om s. k. sjuklighetspensioner från
pensionsinrättningen vara i detta fall tillämpliga. I 22 § af det för inrättningen
den 23 november 1888 utfärdade reglemente föreskrifves nemligen,
att, om delegare, innan han uppnått 55 års ålder och varit i rikets tjenst
trettio år, af hvilka minst 20 år i ordinarie syssla, genom iråkad obotlig
sjukdom blifver alldeles oförmögen att sin tjenst vidare bestrida och saknar
annat tillfälle till försörjning än det han af tjensten innehaft, är sådan delegare
berättigad att af pensionsinrättningen för sin öfriga lifstid förses med
efter hans ålder och tjenstetid samt pensionens belopp i den klass, hvartill
han hör, lämpadt underhåll, på sätt 24 § i reglementet närmare bestämmer.
Berörda 24 § innehåller, bland annat, att, om den sjukes oförmögenhet till
tjenstgöring och behof af understöd tillförlitligen styrkts samt han tjenat
öfver 10 men ej fulla 20 år, eger han undfå, om han är ogift eller enkling
utan barn, hälften, och, om han är gift eller enkling med pensionsberättigadt
barn, två tredjedelar af hel pension, samt om han tjenat öfver 20 men ej
fulla 25 år, är han berättigad att undfå, om han är ogift eller enkling utan
barn, två tredjedels och, om han är gift eller enkling med pensionsberättigadt
barn, trefjerdedels pension; börande behöriga afgifter till pensionsinrättningen
vara för den föregående tjenstetiden inbetalda.

Då nu Melén tjenat öfver 21 år och för hela denna tjenstetid erlagt
afgifter, synes han, som, enligt hvad utskottet inhemtat, är gift, alltså, efter
ansökning, kunna vara berättigad att från civilstatens pensionsinrättning
erhålla pension till belopp af 900 kronor. Utskottet har derför velat tillstyrka
beviljande af en fyllnadspension för honom tillbelopp af 1,100 kronor,
ankommande sedan på honom sjelf, huruvida han hellre vill genom erläggande
af bristen i 30 års afgifter förskaffa sig hel pension från pensionsinrättningen.
Utskottet hemställer derför,

Bih. till Riksd. Prof. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 10 Häft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att häradskrifvaren i Skara fögderi af
Skaraborgs län Israel Walter Melén må från och med
månaden näst efter den, hvarunder han erhåller afsked
från häradsskrifvaretjensten, utöfver den pension, han må
från civilstatens pensionsinrättning erhålla, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en
årlig fyllnadspension af 1,100 kronor.

Angående 8:o. På derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t föreslagit, att länsflimmannen
mannen i Södra Möre härads södra distrikt af Kalmar län Johan Fredrik
J. F. slef- Klefbouhm måtte från och med månaden näst efter den, under hvilken afsked
bouhm. fr£n tjensten honom beviljades, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 1,200 kronor.

Af förenämnda statsrådsprotokollet öfver civilärenden (bil. 5, sid. 34)
inhemtas, att Klefbouhm, hvilken, född den 5 mars 1849, år 1876 antagits
till e. o. landskanslist, den 17 december 1877 konstituerats till sin innehafvande
länsmanstjenst samt den 14 juni 1881 förordnats till extra landsfiskal
inom södra Möre härad, enligt ett af provinsialläkaren C. B. Gille
den 3 april 1895 utfärdadt intyg, lede af fullständig blindhet till följd af en
kronisk synnervsjukdom, som börjat för omkring sju år sedan, och enligt bemälde
läkares åsigt ej komme att återfå sin syn;

att Konungens befallningshafvande i Kalmar län, som öfverlemnat Klefbouhms
ansökning till Kongl. Maj:t, dervid anfört att, då tjenstledighet icke
kunde Klefbouhm förvägras, det vore för honom, som egde att under sin
tjenstledighet oafkortadt uppbära lön och ålderstillägg med tillhopa 1,200
kronor, likgiltigt, huruvida han qvarstode i tjensten eller afginge med den
begärda pensionen, men att deremot det allmännas intressen ovilkorligen lede
deraf, att tjenstgöringen i berörda distrikt, som vore det besvärligaste inom
länet, måste år efter år uppehållas af otillräckligt aflönade vikarier, hvilka
till men för tjensten tvingades att på enskild väg söka skaffa sig fyllnad i
hvad till deras uppehälle erfordrades; att olägenheterna för tjensten af detta
tillstånd särskildt visade sig, om man toge i betraktande, att nitton år återstode,
innan Klefbouhm blefve berättigad att afgå med pension från allmänna
indragningsstaten; äfvensom att det så mycket mindre kunde antagas att han,
hvilken efter nio år vore berättigad att afgå med 600 kronors pension från
civilstatens pensionsinrättning, skulle af denna rättighet sig begagna, som han,
enligt hvad vederbörande kronofogde hos länsstyrelsen vitsordat, med hustru
och tre minderåriga barn lefde under så knappa förhållanden, att åtnjutan -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

det af full lön med ålderstillägg eller motsvarande pension utgjorde ett oeftergifligt
vilkor för hans och hans familjs ekonomiska existens; samt

att statskontoret uti afgifvet utlåtande den 29 november 1895 — jemte
meddelande att aflöningsförmånerna vid ifrågavarande tjenst utgjordes af lön
900 kronor, tjenstgöringspenningar 600 kronor och expensmedel 100 kronor,
hvartill för Klefbouhm komme ålderstillägg å lönen enligt kongl. brefvet den
27 januari 1888 med 300 kronor — tillstyrkt bifall till ansökningen.

I enlighet med de af utskottet här ofvan under punkt 7:o omförmälda
bestämmelser angående så kallade sjuklighetspensioner från civilstatens pensionsinrättning,
synes Klefbouhm, som tjenat sedan år 1877 och för sin tjenstetid
till nämnda pensionsinrättning erlagt afgifter, berättigad att, efter ansökning,
från inrättningen erhålla två tredjedelar af hel pension, eller alltså 400
kronor. Utskottet har derför för Klefbouhm velat tillstyrka en fyllnadspension
från allmänna indragningsstaten till belopp af 800 kronor, hvarigenom
han skulle i pension sammanlagdt komma att uppbära 1,200 kronor. Utskottet
får derför hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att länsmannen i Södra Möre härads södra
distrikt af Kalmar län Johan Fredrik Klefbouhm må från
och med månaden näst efter den, under hvilken afsked
från tjensten honom beviljas, utöfver den pension han må
erhålla från civilstatens pensionsinrättning, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en
årlig fyllnadspension af 800 kronor.

9:o. Kongl Maj:t har föreslagit, att kartografen Carl Edvard Dahlman
måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han afginge från sin
befattning såsom kartograf, under sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna
indragningsstaten en årlig pension af 2,800 kronor.

Enahanda framställning hade Kongl. Maj:t, efter ansökning af Dahlman,
aflåtit till nästlidna års Riksdag; och yttrade statsutskottet i anledning deraf,
att, enär handlingarna i ärendet icke utvisade, att kartografen Dahlman vore åt
sjukdom eller ålderdomssvaghet förhindrad att vidare bestrida sin befattning,
utan i sådant afseende endast anförts, att den tidpunkt torde vara kommen,
då det både för hans egen skull vore billigt och för det ekonomiska kartverket
af vigt att tillfälle bereddes honom att afgå med pension, och det
således finge antagas, att han fortfarande vore i besittning af erforderliga
krafter för uppehållande af tjensten, utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka

Angående
pension för
■.artografen

E. Dahlman
.

[7-]

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

förslaget om pensions beviljande till kartografen Dahlman, hvadan utskottet,
som vid sådant förhållande saknat anledning ingå i pröfning af pensionsbeloppet,
hemstälde att Kongl. Maj:ts framställning ej måtte af Riksdagen bifallas.

Enligt utskottets hemställan blef Kongl. Maj:ts berörda framställning
vid gemensam votering af Riksdagen afslagen med 178 röster mot 177.

Af ofvanberörda statsrådsprotokoll öfver civilärenden (bil. 5 sid. 37)
inhemtas, att chefen för rikets allmänna kartverk, som i skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 6 december 1895 ånyo upptagit frågan om beredande af pension
af 2,800 kronor åt Dahlman, med bifogande af ett utaf förste bataljonsläkaren
A. Kettelblad den 30 november 1895 afgifvet intyg, deruti denne
betygat, att kartografen Dahlman, som är född den 3 november 1828, på
grund af sin ålder samt i följd af en fortgående muskelförlamning i högra
handen ej längre voro i besittning af för uppehållande af hans tjenst erforderliga
krafter, anfört, att af berörda intyg syntes med all tydlighet framgå,
att Dahlman, till hvilkens åligganden hufvudsakligen hörde fältmätning och
renritning af det uppmätta, ej längre vore i besittning af de härför erforderliga
krafter, i det åldern vore honom till hinder hufvudsakligast vid fältarbetena
och den i tilltagande stadda muskelförlamningen i högra handen
vore till hinder vid ritning så väl under fält- som byråarbetena; samt att
kartverkschefen ej såge sig i stånd att så leda kartverkets arbeten, att ett
mot de anslagna medlen svarande arbetsutbyte erhölles, så vida ej kartverkets
i förhållande till arbetenas omfång knappt tilltagna personal i sin helhet bestode
af arbetskraftiga medlemmar.

Statskontoret hade den 13 december 1895 afgifvit utlåtande i ärendet
och deruti, med åberopande af sitt förut afgifna utlåtande i frågan och innehållet
af det nu företedda läkarebetyget, förordat bifall till den af kartverkschefen
gjorda framställningen.

Da alltså numera styrkts, att Dahlman ej är i besittning af för uppehållande
af hans tjenst erforderliga kroppskrafter, torde någon pension böra
honom beviljas. Med afseende å beskaffenheten af hans tjenstgöring och då
han icke vidkänts utgifter för sin framtida pensionering, har utskottet
emellertid ansett pensionen skäligen böra bestämmas till samma belopp, som
kommisionslandtmätare ega att i pension åtnjuta, eller 1,600 kronor, hvarför
utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att kartografen Carl Edvard Dahlman må
från och med månaden näst efter den, hvarunder han afgår
från sin befattning såsom kartograf, under sin åter -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

stående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten en
årlig pension af 1,600 kronor.

10:o. På derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t föreslagit, att å Angående
allmänna indragningssstaten måtte åt extra ordinarie professorn i praktisk p^!S“”/0or
teologi vid universitetet i Upsala Carl Julius Norrby beviljas en årlig pension fessoren c../.
af 3,500 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken No^y''
han efter uppnådda 65 lefnadsår afginge från tjensten.

Af det statsverkspropositionen bilagda statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 31 december 1895 (bil. 2, sid. 9) inhemtas, att Norrby,
som vore född den 8 juli 1831, alltså under innevarande år uppnådde 65
lefnadsår; att han tjenstgjort såsom pastorsadjunkt i Fårö pastorat och domkyrkoadjunkt
i Visby från den 22 juni 1855 till den 12 september 1864,
såsom lektor vid högre lärarinneseminariet från sistnämnde dag till och med
den 31 juli 1872 och såsom kyrkoherde i Närs pastorat från och med den
1 augusti samma år till den 1 september 1879; att han, som den 14 oktober
1878 utnämnts till assistent på den praktiska linien inom teologiska fakulteten
vid universitetet i Upsala, uppehållit denna befattning från och med
höstterminen 1879 till och med vårterminen 1882; att han den 1 september
sistnämnda år utnämnts till sin nu innehafvande extra ordinarie professur;
att Norrby, enligt vederbörliga tjenstgöringsbetyg, så väl innehaft flera förordnanden
såsom ordinarie professor m. m. som ock med utmärkt nit och
skicklighet fullgjort sina åligganden i de olika befattningar han bestrida

att det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Upsala äfvensom
kanslern för rikets universitet till bifall förordat ansökningen; samt att
statskontoret uti afgifvet utlåtande anfört, att enligt beslut vid 1873
års riksdag och kongl. brefvet den 6 juni samma år vore universitetens
professorer och adjunkter samt bibliotekarier och räntmästare berättigade att,
om de efter uppnådda 65 lefnadsår göra ansökan om afsked, å allmänna
indragningsstaten uppföras till åtnjutande af pension för professor, bibliotekarie
och räntmästare af 4,500 kronor samt för adjunkt af 2,500 kronor,
och att de extra ordinarie professorerna, hvilka enligt 1877 års riksdagsbeslut
och kongl. brefvet den 1 juni samma år borde ersätta universitetsadjunkterna,
hittills icke hade fått sig tillagd pensionsrätt, äfvensom att
statskontoret, som redan i utlåtande den 22 november 1888 haft tillfälle att
yttra sig rörande behofvet och billigheten deraf, att rätt till pension å allmänna
indragningsstaten tillerkändes jemväl ifrågavarande klass af akademiska
lärare, alltså, med afseende ä de skäl, som både nu och tillförene blifvit
åberopade för extra ordinarie universitetsprofessorers pensionsrätt, och då Norrby
vid den tid, den begärda pensionen skulle komma att af honom tillträdas, uppnått

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

65 lefnadsår och mer än 40 år vant verksam såsom församlings-, seminarieoch
universitetslärare, samt då det ifrågasatta pensionsbeloppet ingalunda
kunde anses för högt, hemstälde om bifall till den gjorda ansökningen.

I anledning af Kongl. Maj:ts derom aflåtna proposition beviljades af
1877 års riksdag medel för e. o. professorsbeställningar vid universiteten;
men i olikhet med hvad vid inrättande af nya tjenster eljest plägat ega rum,
ifrågasatte Kongl. Maj:t icke, att pensionsrätt skulle beredas nämnda tjensteinnehafvare.
En sådan pensionsrätt måste alltså hafva ansetts obehöflig för dessa beställningar,
hvilka torde böra betraktas såsom öfvergångsplatser till de ordinarie
professorsbefattningarna. Vid sådant förhållande kan det icke vara lämpligt,
att en eller annan innehafvare af e. o. professorsbefattning tillförsäkras en
rätt, som icke ansetts böra tillkomma samtliga innehafvare af sådana befattningar.
Härtill kommer, att när Norrby sökte sin e. o. professorsbeställning,
det icke borde hafva varit honom obekant, att pensionsrätt ej var med
densamma förenad. Någon skyldighet för honom att vid viss lefnadsålder
afgå från tjensten, hvilken han endast i 13 år innehaft, är ej heller föreskrirven.
Utskottet finner sig fördenskull sakna skäl tillstyrka beviljande af den
föreslagna pensionen, hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning ej må af
Riksdagen bifallas.

Angående ll:o. På derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t föreslagit, att åt

lektorn ''1°v Rktorn vid allmänna läroverket i Luleå August Valfrid Lönnegren, måtte
Lönnegren. beviljas en årlig pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 2,500
[*•] kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från

lektorstjensten kunde varda honom beviljadt.

I ofvannämnda statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden upplyses, att
Lönnegren, som är född den 7 januari 1842, den 18 oktober 1871 utnämnts
till ordinarie lektor vid läroverket i Luleå, men från och med höstterminen
1879 på grund af svag hörsel åtnjutit ständig tjenstledighet och numera,
enligt intyg af stadsläkaren i Vexiö A. E. G-oldkuhl, lede af så höggradig
obotlig döfhet, att han för all framtid vore oförmögen att bestrida sin ^äretjenst.

Sedan ej mindre vederbörande rektor sig yttrat, än äfven domkapitlet
i Hernösand, under framhållande af de olägenheter, som genom sökandens
långvariga tjenstledighet förorsakades läroverket, i afgifvet utlåtande tillstyrkt
bifall till ansökningen, hade statskontoret, hvars yttrande infordrats
med tillkännagifvande att Lönnegren enligt gällande stat egde åtnjuta lön
till belopp af 2,500 kronor jemte ålderstillägg derå, enligt kongl. brefvet,

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

den 19 januari 1877, med 500 kronor, anfört, att, då sökanden i mer än
sexton år varit och för all framtid vore oförmögen att bestrida sin läraretjenst,
det ville synas statskontoret, som om nödig omtanke om läroverkets
bästa kräfde, att åtgärd vidtoges, som kunde göra det möjligt att besätta
den ifrågavarande lektorstjensten med en tjenstbar innehafvare; och ansåge
sig statskontoret på denna grund böra tillstyrka proposition till Riksdagen
om pension för Lönnegren till belopp af 2,500 kronor årligen.

Med afseende derå att Lönnegren endast är 54 år och allenast 8 år
tjenstgjort såsom ordinarie lärare samt enär han, om än pa grund af sin
döfhet otjenstbar såsom lärare, icke är oförmögen till annan verksamhet,
sådan han jemväl, enligt hvad utskottet inhemtat, utöfvar, har utskottet
ansett den för honom föreslagna pensionens belopp skäligen böra begränsas
till 1,500 kronor.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att åt lektorn vid allmänna läroverket i
Luleå August Valfrid Lönnegren beviljas en årlig pension
å allmänna indragningsstaten till belopp af 1,500 kronor,
att utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken
afsked från lektorstjensten kan varda honom beviljadt.

12:o. Med anledning af derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t
föreslagit, att adjunkten vid allmänna läroverket i Nyköping Glass Johan läroverkaEmil
Aurell måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked adjunkten
frän tjensten blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna Aurell.''
indragningsstaten uppbära en årlig pension af 1,500 kronor. [10»]

Af förenämnda statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden (bil. 2 sid.

12) inhemtas, att rektorn vid omförmälda läroverk S. Wägner gjort ansökning
till Kongl. Maj:t om årlig pension å 1,500 kronor åt Aurell, hvilken,
född den 17 juni 1841 och således nu i en ålder af 54 år, tjenstgjort såsom
vikarierande lektor under läsåret 1864—1865 och den 4 juli 1866^ utnämnts
till adjunkt vid läroverket. Aurell, som redan under de första åren
efter utnämningen lidit af sinnesrubbning, hade alltsedan höstterminen 1878
åtnjutit och åtnjöte fortfarande tjenstledighet på grund af sinnessjukdom;
och vore dels genom ett af hospitalsläkaren i Nyköping J. W. Granberg
den 27 oktober 1894 utfärdadt intyg styrkt, att Aurells sinnessjukdom öfvergätt
i obotligt stadium, så att ingen utsigt funnes, att han någonsin skulle
kunna återtaga sin tjenst, dels ock af lasarettsläkaren i Mariestad, P. Söder -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående
pension för
leckningsläraren

P. C. W.
Klein.
[11.]

mark, som sedan någon tid haft Aurell under sin behandling, under den 4
oktober 1895 intygadt, att Aurell lede af partiel sinnesrubbning, att på
grund af hans mångåriga sjuklighet ingen utsigt funnes till förbättring af
vare sig det fysiska eller psykiska tillståndet, samt att han vore alldeles
oförmögen att vidare återtaga sin tjenstgöring vid läroverket.

Enligt en vid rektor Wägners skrifvelse fogad handling hade Aurells
förmyndare, adjunkten vid samma läroverk J. O. Ekstrand, under förutsättning
att en årlig pension af 1,500 kronor komme att beviljas Aurell, medgifvit,
att denne måtte erhålla afsked från adjunktstjensten och uppföras å
allmänna indragningsstaten.

Så väl domkapitlet i Strengnäs som statskontoret hade, öfver ansökningen
hörda, tillstyrkt bifall till densamma under framhållande deraf, att
det vore af stor vigt för läroverket, att Aurells lärarebebefattning blefve
besatt med ordinarie innehafvare.

Enär Aurell sedan länge lidit af obotlig sinnessjukdom, har utskottet
funnit lämpligt, att någon pension honom beredes, på det att hans lärarebefattning
må kunna blifva med annan ordinäre innehafvare besatt; men då
Aurell endast uppnått en ålder af 54 år och allenast i 12 år tjenstgjort
såsom ordinarie adjunkt samt icke eger familj att försörja eller, så vidt
upplyst är, befinner sig i knappa omständigheter, har utskottet ansett pensionen
böra begränsas till 1,000 kronor, hvilket belopp torde vara fullt
tillräckligt för beredande åt honom af vård och underhåll, vare sig hos enskilde
eller å allmän vårdanstalt.

Utskottet hemställer fördenskull,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att adjunkten vid allmänna läroverket i Nyköping
Claes Johan Emil Aurell må från och med månaden
näst efter den, i hvilken afsked från tjensten varder
honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension af
1,000 kronor.

13:o. På derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t föreslagit, att åt
läraren i teckning vid allmänna läroverket i Malmö Peder Caspar William
Klein måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken han erhölle
afsked från tjensten, beviljas pension å allmänna indragningsstaten för hans
återstående lifstid till ett hans innehafvande lön motsvarande belopp af 1,500
kronor årligen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Af det bilagda statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 31
december 1895 (bil. 2, sid. 13) inhemtas, att Klein är född den 23 februari
1822 och således 73 år gammal; att han, som den 19 september 1853
antagits till lärare i frihandsteckning och modellering vid tekniska elementarskolan
i Malmö, innehaft denna befattning till den 16 augusti 1864; att
han under läsåret 1858—1859 tjenstgjort såsom vikarierande lärare i teckning
vid ofvannämnda allmänna läroverk och den 14 september 1859 erhållit konstitutorial
å samma tjenst, hvilken han derefter utan afbrott bestridt till vårterminen
1895; att Klein, som sålunda under en tid af 42 år varit anstäld
i statens tjenst och öfver denna sin tjenstgöring erhållit synnerligen fördelaktiga
vitsord, enligt läkarebetyg nu mera lider af ofta påkommande nervsmärtor
(ischias) och sedan början af innevarande år åtnjöte tjenstledighet;
att domkapitlet i Lund tillstyrkt bifall till ansökningen och dervid framhållit
vigten af att sökandens tjenst icke för en obestämd framtid komme
att uppehållas af vikarier; samt att statskontoret erinrat, hurusom sökanden
redan för snart fyra år sedan uppfylt de för lärare vid allmänna läroverk
bestämda vilkor för erhållande af pension å allmänna indragningsstaten,
men att frågan om tecknings- och musiklärares pensionsrätt i hvarje
särskildt fall ansetts böra underställas Riksdagens pröfning, hvarjemte statskontoret
meddelat, att Kleins aflöning såsom teckningslärare vid ifrågavarande
allmänna läroverk utgjorde 1,000 kronor med derå beviljade ålderstillägg af
500 kronor eller tillsammans 1,500 kronor.

Utskottet, som ansett den för Klein föreslagna pensionen skäligen bör
nedsättas till 900 kronor eller till samma belopp, som är 1887 beviljades i
pension till teckningsläraren J. G. Löfvengren, hemställer fördenskull,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att åt läraren i teckning vid allmänna läroverket
i Malmö Peder Caspar William Klein må från
och med månaden näst efter den, i hvilken han erhåller
afsked från tjensten, beviljas pension å allmänna indragningsstaten
för hans återstående lifstid till belopp af 900
kronor årligen.

14:o. Med anledning af Kongl. Maj:ts framställning om pension till vakt- Angående
mästaren vid tekniska högskolans fackskola för bergsvetenskap Frans Oscar Vaktmästaren
Söderbergs enka Margareta Elisabet Söderberg, född Thorslund, och under F. <) Söderhänvisning
till bilagda statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden (bil. ber^nka2,
sid. 14) får utskottet, som dock ansett pensionen böra utgå icke från den ’

1 juni 1895 utan frän och med är 1896, hemställa,

Bih. till Riksd. Brot. lS9(i. 4 Sand. 1 Afd. 10 Höft. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

att å allmänna indragningsstaten må uppföras en årlig
pension för vaktmästaren vid tekniska högskolans fackskola
för bergsvetenskap Frans Oscar Söderbergs enka
Margareta Elisabet Söderberg, född Thorslund, till belopp
af 200 kronor, att utgå från och med år 1896.

Angående 15:o. I enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning och

pension för under åberopande af hvad till stöd derför i nyssnämnda statsrådsprotokoll
vajmHag-a\bil. 2, sid. 15—17) anförts, får utskottet hemställa,

ström.

att vaktmästaren vid nationalmuseum Johan Hagström
må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked
varder honom beviljadt, för sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 500
kronor.

Angående 16:o. På derom gjord framställning har Kongl. Maj:t föreslagit, att

vaktmästarm vaktmästaren vid musikaliska akademien Gustaf Andersson måtte från och
G. Anders- månaden näst efter den, i hvilken afsked hlefve honom beviljadt, för sin
rs1°”1 återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta, en årlig pension
af 600 kronor.

Kongl. Maj:t hade till nästlidna års Riksdag gjort enahanda framställning,
men fann Riksdagen, i enlighet med hvad statsutskottet i afgifvet
utlåtande lieinstält, att, enär handlingarna icke utvisade, att Andersson vore
af sjukdom oförmögen till vidare tjenstgöring, Kongl. Maj:ts framställning
icke borde bifallas.

Utöfver hvad i ärendet vid nästföregående års riksdag förekommit,
har af förenämnda statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden (bil. 2, sid. 17)
inhemtats, att Andersson, enligt ett af regementsläkaren E. R. Petersson
den 7 september 1895 afgifvet läkarebetyg, lede af mycket betydliga åderbråck
ä båda benen med återkommande inflammation deri samt af försvagad
fältverksamhet, hvilka åkommor högst väsentligt inskränkte hans tjenstduglighet
och arbetsförmåga, så att han, som är född den 1 februari 1826,
vid sin framskridna ålder ej kunde nöjaktigt bestrida de mångfaldiga göromål,
som tillhörde hans vaktmästarebefattning.

I den af musikaliska akademien till Kongl. Maj:t nu gjorda framställning,
hade akademien föreslagit pensionens belopp till 750 kronor årligen,
motsvarande Anderssons kontanta lön, hvarefter statskontoret, som öfver
framställningen afgifvit yttrande, under åberopande af hvad i dess förut i
frågan afgifna utlåtande anförts och med afseende å innehållet af det angående

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Anderssons helsotillstånd nu aflemnade läkarebetyget, hemstält, det Kongl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att bevilja Andersson en årlig pension å
allmänna indragningsstaten af 600 kronor.

Utskottet, som finner skäligt att den för Andersson ifrågasatta pensionen
bestämmes till samma belopp, 500 kronor, som Kongl. Maj:t, enligt hvad
utskottet i nästföregående punkt omförmält, föreslagit och utskottet tillstyrkt
för vaktmästaren Hagström, hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att vaktmästaren vid musikaliska akademien
Gustaf Andersson må från och med månaden näst efter
den, i hvilken afsked varder honom beviljadt, för sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension af 500 kronor.

17:o. På derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t föreslagit att å all- Angående
männa indragningsstaten måtte uppföras årlig pension till ett belopp af 3,000 ^minarkkronor
åt adjunkten vid folkskolelärareseminariet i Göteborg Johan Lind, adjunkten J.
att utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken han erhölle afsked
från sin tjenst.

Såsom af förenämnda statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden (bil.

2, sid. 19) inhemtas, hade Lind, som vore född den 12 juni 1820 och den
1 augusti 1861 blifvit medelst konstitutorial antagen till andra lärare vid
ofvannämnda folkskolelärareseminarium samt den 7 juli 1865 erhållit fullmagt
såsom hufvudlärare eller adjunkt derstädes, hos Kongl. Maj:t anhållit
om pension med 3,000 kronor för år, eller samma belopp, som enligt Kongl.
brefvet den 16 mars 1858 tillkomme adjunkt i högsta lönegraden vid allmänt
läroverk, och till stöd för sin ansökan anfört, att då folkskolelärareseminarierna
erhållit sin nya organisation, Riksdagen, på Kongl. Maj:ts framställning
beslutit, att adjunkternas vid nämnda läroanstalter löneförmåner
skulle blifva lika stora som adjunkternas vid allmänna läroverken, hvaraf
den slutsats kunde dragas, att seminariiadjunkterna borde åtnjuta äfven
lika stora pensioner som adjunkterna vid de allmänna läroverken.

Domkapitlet i Göteborg, som öfverlemnat ansökningen till Kongl. Maj:t
hade förordat densamma.

Statskontoret hade i afgifvet utlåtande i ärendet anfört, att Lind, som
af seminariets rektor vitsordats hafva med stort nit och stor skicklighet fullgjort
sina åligganden, enligt ett af vederbörlig läkare den 14 november 1895
utfärdadt intyg till följd af nedsatt hörselförmåga och kronisk reumatism vore
urständsatt att vidare tjenstgöra vid läroverket;

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

att aflöningen för adjunkt vid ofvan nämnda folkskolelärareseminarium
utgjordes af lön å stat 1,500 kronor, hvartill för sökanden komme personella lönetillägg
med 2,000 kronor samt tillfällig löneförbättring å extra stat 250 kronor;

att då Lind vid fylda 75 år räknade 34 års oafbruten anställning vid
folkskolelärareseminariet i Göteborg, han skulle, derest de för civile tjenstemäns
i allmänhet och lärarnes vid elementarläroverken rätt till pension å
allmänna indragningsstaten enligt äldre författningar faststälda grunder vore
tillämpliga a lärarne vid folkskolelärareseminarierna, redan för omkring fyra
år sedan varit berättigad till pension å nämnda stat till belopp af 3,000
kronor, men att, då så icke vore förhållandet, statskontoret funnit denna
pensionsfråga höra hänskjutas till Riksdagens pröfning, hvarför statskontoret
hemstält om aflåtande till Riksdagen af proposition om beviljande åt Lind af
en årlig pension till berörda belopp å allmänna indragningsstaten.

Utskottet, som anser någon pension böra adjunkten Lind vid hans höga
ålder och rätt långa tjenstetid beredas, har dock, enär han enligt gällande
bestämmelser icke är berättigad till pension samt så vidt handlingarne utvisa,
icke befinner sig i behöfvande omständigheter eller har familj att försörja,
tnnnit pensionens belopp skäligen böra begränsas till 2,000 kronor.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att å allmänna indragningsstaten må uppföras
årlig pension till ett belopp af 2,000 kronor åt ad''
junkten vid folkskolelärareseminariet i Göteborg Johan

Lind, att utgå från och med månaden näst efter den, i
hvilken han erhåller afsked från sin tjenst.

Angående r 18:0- Med anledning af derom gjord ansökninghar Kongl. Maj:t föreslagit,
pension för att å allmänna indragningsstaten måtte uppföras årlig pension till ett belopp
lärarinnan ^00 kronor till lärarinnan i teckning vid folkskolelärarinneseminariet i
E. a Nyberg. Stockholm Emma Amalia Nyberg, att utgå från och med månaden näst efter
[,0-] den, i hvilken hon erhölle afsked från sin tjenst.

Af det bilagda statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 31
december 1895 (bil. 2, sid. 20) inhemtas, att lärarinnan Nyberg, som vore
född den 16 augusti 1832, alltsedan den 1 oktober 1865 tjenstgjort vid folkskolelärarinneseminariet
i Stockholm, under hvilken tid hon med utmärkt
skicklighet och lika utmärkt nit och pligttrohet fullgjort sina åligganden,
men numera vore bruten af sjukdom, lede af nedsatta kroppskrafter och försvagad
synförmåga, enligt hvad för henne utfärdadt läkarebetyg utvisade;
att Stockholms stads konsistorium hemstält om bifall till ansökningen och
dervid, bland annat, i fråga om beloppet af den blifvande pensionen funnit

Statsutskottets Utlåtande N:o 10

detta lämpligen böra beräknas efter samma grund som pensionen på andra
verksamhetsområden eller till 80 procent af lönen; samt att statskontoret —
under meddelande, att, enligt kongl brefvet den 18 maj 1878 lönen för
läraren i teckning vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm utgjorde 800
kronor, hvartill för lärarinnan Nyberg komme ålderstillägg, beviljadt genom
kongl. brefvet den 31 januari 1879, med 400 kronor, anfört att rätt till
pension å allmänna indragningsstaten icke tillkomme lärare eller lärarinna
vid folkskolelärareseminarierna; — men då sökanden uppnått en ålder af 63
år och innehaft anställning som lärarinna i teckning vid dylikt seminarium
under mer än 30 år samt befunnes numera till helsan försvagad, ansåge sig
statskontoret böra hemställa, att proposition till Riksdagen måtte af Kongl.
Maj:t aflåtas om beredande åt Nyberg af pension, hvars belopp likväl i betraktande
deraf, att hon ännu icke uppnått den för erhållande af pension å
indragningsstat i allmänhet bestämda lefnads- och tjensteålder, borde föreslås
till något mindre belopp än det af konsistoriet ifrågasatta, eller till
900 kronor.

Enär Riksdagen i många fall till enkor med oförsörjda barn beviljat
pension till belopp af endast 400 kronor årligen har utskottet ansett, att
den för lärarinnan Nyberg, som är ogift, föreslagna pensionen bör begränsas
till samma belopp, hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att å allmänna indragningsstaten må uppföras
årlig pension till ett belopp af 400 kronor åt lärarinnan
i teckning vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm
Emma Amalia Nyberg, att utgå från och med månaden
näst efter den, i hvilken hon erhåller afsked från
sin tjenst.

19:o. Kongl. Maj:t har föreslagit, att å allmänna indragningsstaten
måtte för år 1897 anvisas ett anslag af 10,000 kronor, att enligt de närmare
bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, användas till
understöd af högst 250 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare,
hvilka oförvitligen skött sin tjenst, men derifrån erhållit afsked före år 1867.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 61) har herr A.
Ericson i Ransta yrkat, att Riksdagen måtte för år 1897 ä allmänna indragningsstaten
anvisa ett anslag af 14,500 kronor, att enligt de närmare
bestämmelser, Kongl. Maj: t kunde finna godt meddela, användas till undeistöd
af högst 400 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka
oförvitligen skött sin tjenst, men derifrån erhållit afsked före år 1867.

Angående
understöd
åt äldre
behöfvande
folkskolelärare.

[17.]

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

I afseende å de skäl, motionären till stöd för framställningen anfört,
får utskottet hänvisa till motionen.

Under år 1895 hafva, på sätt motionären jemväl anfört, till 44 sådana
äldre folkskolelärare, om hvilka här är fråga, utdelats understöd till sammanlagdt
belopp af 9,900 kronor, deraf till 22 å 250 kronor och 22 å 200
kronor; och då, enligt hvad utskottet inhemtat, flera kompetenta sökande till
sådant understöd under nyssnämnda år icke anmält sig, samt uppenbart är,
att i mån af afgång flera kunna erhålla understöd till det af Riksdagen
medgifna högsta belopp, 250 kronor, har utskottet icke funnit anledning till
förhöjning i nämnda under en lång följd af år utdelade understödsbelopp,
hvadan omförmälda motion, enligt utskottets åsigt, icke bör föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer derför,

att, med afslag å herr Ericsons omförmälda motion,
Riksdagen må för år 1897 å allmänna indragningsstaten
anvisa ett anslag af 10,000 kronor, att enligt de närmare
bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna godt meddela, användas
till understöd af högst 250 kronor åt sådana äldre
behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligen skött sin
tjenst, men derifrån erhållit afsked före år 1867.

Angående 20:o. Med anledning af derom gjord ansökan har Kongl. Maj:t före Pe*not0pro-r

att å allmänna indragningsstaten måtte åt extra ordinarie professorn

fessom i klassiska språk vid universitetet i Upsala Johan Magnus Sundén beviljas
Sundén. en år% pension af 3,500 kronor, att utgå från och med månaden näst efter
[18.] den, i hvilken han från tjensten kommer att afgå.

Af det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 13 nästlidne januari (bil. 7, pag. 44) inhemtas att
Sundén, som vore född den 5 oktober 1830 och år 1854 blifvit promoverad
till filosofie doktor samt under höstterminen samma år tjenstgjort såsom extra
lärare vid Stockholms gymnasium, den 30 november 1858 utnämts till docent
vid universitetet i Upsala och den 26 april 1861 till lektor vid högre elementarläroverket
i samma stad samt den 1 september 1879 erhållit fullmagt
å sin innehafvande professorsbefattning, hvarjemte han vid flera tillfällen
uppehållit ordinarie professorns i latinska språket och literaturen föreläsningsoch
examinationsskyldighet samt särskildt under inträffad ledighet åren 1893—
1895 förestått nämnda professur; att Sundén för sin lärareverksamhet
och tjenstgöring synnerligen fördelaktigt vitsordats af så väl rektor vid Upsala

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 23

högre allmänna läroverk som det större akademiska konsistoriet vid berörda
universitetet;

att konsistoriet i afgifvet utlåtande framhållit: att i allmänhet beträffande
extra ordinarie professorer det måste anses billigt, att de efter uppnådd
pensionsålder utan alltför känbara ekonomiska uppoffringar Ange tillfälle
att afgå från sina embeten; att det vidare icke kunde förnekas, att det
för universitetet vore af största vigt, att lärare, hvilkas krafter

blifvit otillräckliga, lemnade rum för yngre och kraftfullare efterträdare;

samt att det derför vore i hög grad magtpåliggande, både att pensionsrätt,
på sätt redan skett för de ordinarie professorerna, bereddes jemväl
för de extra ordinarie och att pensionerna bestämdes till sådana belopp,

att vederbörande utan för stor svårighet kunde lemna sin tjenst vid

65 års ålder; att andra statens embetsman, med hvilka de extra ordinarie
professorerna kunde anses jemnstälda, vore berättigade att vid atskedstagandet
komma i åtnjutande af pension till belopp, merendels öfverstigande den
nu ifrågasatta, såsom exempel hvarpå kunde anföras, att lektor vid allmänt
läroverk i högsta lönegraden åtnjöte pension af 3,600 kronor; att konsistoriet
slutligen förklarat, att hvad sålunda blifvit anfördt till stöd för de
berättigade anspråk, som extra ordinarie professorer i allmänhet borde anses
ega att efter uppnådd pensionsålder vid afskedstagandet erhålla pension till
ett icke alltför lågt beräknadt belopp, till alla delar gälde äfven om extra
ordinarie professorn Sundén; hvarjemte konsistoriet, som fortfarande vidhölle
sin vid ett föregående tillfälle uttalade åsigt, att extra ordinarie professors
pension borde bestämmas till 4,000 kronor, emellertid, då sökanden begärt
endast 3,500 kronor, ansett sig sakna anledning att i detta särskilda fall
tillstyrka ett högre pensionsbelopp; att kanslern för rikets universitet förordat
ansökningen till bifall, samt att statskontoret, hvars utlåtande i ärendet
infordrats, deri till en början erinrat, att enligt beslut vid 1873 års
riksdag och kongl. bref den 6 juni samma år universitetens professorer och
adjunkter samt bibliotekarier och räntmästare vore berättigade att, om de
efter uppnådda 65 lefnadsår gjorde ansökan om afsked, å allmänna indragningsstaten
uppföras till åtnjutande af pension för professor, bibliotekarie
och räntmästare af 4,500 kronor samt för adjunkt af 2,500 kronor, men
att de extra ordinarie professorerna, hvilka enligt 1877 års Riksdags beslut
och nådiga brefvet den 1 juni samma år borde ersätta universitetsadjunkterna,
hittills icke fått sig pensionsrätt tillerkänd; samt att statskontoret vidare
framhållit, att detsamma redan i utlåtande den 22 november 1888 haft tillfälle
att yttra sig rörande behofvet och billigheten deraf, att rätt till pension
å allmänna indragningsstaten tillerkändes jemväl ifrågavarande klass af akademiska
lärare.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående
pension för
f. d. regementsläkaren

A. F. Ståls
enka.

Med hänvisning till skäl, som, både nu och tillförene, blifvit åberopade
för extra ordinarie universitetsprofessorers pensionsrätt, och då extra ordinarie
professor Sundén uppnått 65 lefnadsår och under 37 år oafbrutet varit
verksam såsom lärare dels vid allmänt läroverk, dels vid universitetet, samt
det ifrågasatta pensionsbeloppet ingalunda kunde anses för högt, enär Sundén,
derest han qvarstått vid lektorsbefattningen, redan nu skulle varit berättigad’
till en pension af 3,600 kronor, har statskontoret hemstält, att proposition i
ärendet mätte till Riksdagen aflåtas.

På grund af hvad utskottet här ofvan under punkt 10:o i afseende
å pension åt e; o. professor Norrby anfört och då e. o. professor Sundén
sjelfmant öfvergått från en befattning, hvarmed pensionsrätt var förenad,
till den, som han nu innehar och för hvilken sådan rätt ej medgifvits, samt
han således måste anses hafva betraktat denna befordran, det oaktadt, för
sig fördelaktig, och någon skyldighet icke heller för honom förefinnes att
vid viss lefnadsålder afgå från tjensten, hvilken han nu innehaft endast 16
år, har utskottet funnit sig sakna skål tillstyrka bifall till ifrågavarande
framställning.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning ej må af
Riksdagen bifallas.

21:o. Uti en särskild till Riksdagen afbiten proposition (n:o 26) af
den 31 sistlidne januari har Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden för nämnda dag föreslagit
Riksdagen medgifva, att f. d. regementsläkaren A. P. Ståls enka
Charlotta Tlieresia Stål, född Petterson, måtte från och med 1896 års ingång
och så länge hon förblefve enka å allmänna indragningsstaten uppbära eu årlig
tilläggspension af 360 kronor.

Af nyssnämnda statsrådsprotokoll inhemtas, bland annat, att enkan Stål,
som vore född år 1833, befunne sig i mycket torftiga omständigheter, att, enligt
transsumt af den etter f. d. regementsläkaren Stål förrättade bouppteckning,
Stål såsom sterbhusdelegare efterlemnat, jemte sin förbemälda enka, 6 barn,
hvaraf en omyndig dotter, att enligt samma bouppteckning tillgångarna i boet
utgjort 5,213 kronor 62 öre och skulderna 6,622 kronor 85 öre, så att brist
förefunnits till belopp af 1,409 kronor 23 öre;

att enkan Stål i sin ansökan om pension anfört, att hennes den 4 november
1895 aflidne man af ekonomiska skäl i lifstiden icke förmått erlägga
den stora mellanafgift, som erfordrats för beredande åt hans enka af förhöjd
pension tran arméns enke- och pupillkassa med 510 kronor, och att sökanden,

Statsutskottets Utlåtande N:o 10

äfven med det mest indragna lefnadssätt, icke kunde hafva sitt uppehälle af
den pension från nämnda kassa till belopp af 150 kronor, som enligt ett
den 17 mars 1875 af direktionen öfver nämnda kassa utfärdadt bevis tillkomme
henne, att medicinalstyrelsen i afgifvet utlåtande med hänsyn till
sökandens framskridna ålder och hennes torftiga ekonomiska förhållanden tillstyrkt
bifall till sökandens framstälda anhållan samt tillika öfverlemnat en
med ledning af styrelsens läkarematrikel uppgjord tjensteförteckning för
sökandens man, utvisande, att han innehaft anställning bland annat såsom
militärläkare under en sammanlagd tid af 39 år, 10 dagar, och att, med
tillägg af den tid, han efter sitt afsked från regementsläkarebeställningen
qvarstått såsom läkare vid cellfängelset i Yesterås, hans tjenstgöring i statens
tjenst omfattat tillhopa 47 år, 7 månader, 26 dagar; att statskontoret, hvars
utlåtande jemväl infordrats, med afseende å Ståls nyssberörda, ovanligt långa
tjenstetid och det obetydliga pensionsbelopp, hvartill hans enka under nuvarande
förhållanden vore berättigad, tillstyrkt framställning till Riksdagen
om beviljande åt henne, från och med innevarande års början och så länge
hon i sitt enkestånd förblefve, af en årlig pensionsfylnad af 360 kronor,
hvarigenom, med tillägg af pensionen från arméns enke- och pupillkassa, hon
skulle komma i åtnjutande af pension till samma belopp, som enka och barn
efter regementsläkare enligt gällande reglemente egde uppbära från denna
kassa;

samt att departementschefen vid ärendets föredragning anfört, bland
annat, att af boets ställning vid Ståls död kunde antagas, att han icke varit
i tillfälle erlägga de högre afgifter, som skulle berättigat sökanden till en
mera tillräcklig pension från arméns enke- och pupillkassa, hvilka afgifter,
enligt en inom nämnda kassa verkstäld utredning, skulle i retroaktiv-, befordrings-
och höjda årsafgifter vållat Stål en ökad utgift för tiden från och
med år 1884 af mer än 1,500 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit upplyst hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen
bifallas.

22:o. Uti en till Riksdagen den 7 nästlidne februari afbiten proposi- Angående
tion (n:o 30) har Kong!. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt ^”overksådutdrag
af protokollet öfver ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit junktenB. F.
Riksdagen att å allmänna indragningsstaten bevilja dels åt adjunkten vid all- JenQ ''°0™
Bih. till Biksd. Frot. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 4 barn.

26 Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

männa läroverket i Vestervik B. F. J. iboms enka Ida Åbom, född Kramer,
en årlig pension af 300 kronor att utgå från och med den 1 januari 1897
och sa länge hon förblefve enka, dels ock åt hvartdera af makarnes barn,
sonen Fiedrik och dottern Tilli, ett ärligt understöd af 100 kronor, att utgå
från samma tid och till dess de uppnått 18 år eller, hvad dottern beträffade,
om hon dessförinnan trädde i gifte, till dess sådant skedde.

Af nyssnämnda statsrådsprotokoll inhemtas, bland annat:
att adjunkten Abom, född den 11 april 1838 och således vid sin den
20 april 1895 timade död 57 år gammal, tjenstgjort från och med höstterminen
1866 eller omkring 29 ar vid allmänna läroverket i Vestervik, hvarest
han sedan 1867 varit^ ordinarie lärare; att han enligt rektors vitsord i sitt
lärarekall adagalagt sa väl skicklighet och lärdom som nit och ordentlighet
samt varit synnerligen omtyckt af sina lärjungar, att hans efterlemnade enka,
som vore^ född den 19 februari 1861, sedan flera år tillbaka saknat synförmågan
på venstra ögat; att makarnes barn, en son Fredrik och en dotter
Tilli, vore födda den 14 september 1888 och den 13 december 1889; att
Abom icke ingått i elementarlärarnes enke- och pupillkassa; att den efter
honom hållna bouppteckningen utvisade en behållning af 5,436 kronor 97
öre; samt att, sedan domkapitlet i Linköping uti afgifvet utlåtande, med
afseende a för handen varande ömmande omständigheter och adjunkten Aboms
framstående förtjenster såsom lärare, tillstyrkt bifall till enkan iboms ansökning
om pension till ofvanangifna belopp på sådant sätt, att pension måtte
enkan Abom beredas från och med den 1 maj 1896, då hon komme att
afträda den med mannens tjenst förenade lön, statskontoret — under meddelande
att, enligt reglementet för elementarlärarnes enke- och pupillkassa,
utginge pension för adjunkts enka, ensam, med 584 kronor, för enka med
ett barn med 760 kronor och för enka med två eller flera barn med 875
kronor, allt för år räknadt, och under uttalande af den åsigt, att, med afseende
a den omständighet, att enkan ibom och hennes barn åtnjöte nådår,
den tid, från hvilken den sökta pensionsförmånen skulle komma dem till godo’
borde framflyttas till den 1 januari 1897 — på grund af hvad i ärendet
förekommit, tillstyrkt aflåtande af proposition till Riksdagen.

Med afseende å de vid denna pensionsfråga förekommande ömmande
omständigheter får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen
pa det sätt bifallas, att å allmänna indragningsstaten
beviljas åt adjunkten vid allmänna läroverket i
Vestervik B F. J. Aboms enka Ida ibom, född Krater,

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

en årlig pension af 200 kronor att utgå från och med den
1 januari 1897 och så länge hon förblifver enka.

23:o. Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 9) har herr Angående
G. Billinq föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva, att notarien hos domkapitlet
i Upsala Erik Rudolf Henschen måtte förklaras berättigad att från notarien E.
och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från konsistorienotarie- R‘Henschenbefattningen
blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid uppbära årlig
pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 4,000 kronor.

Under erinran, att Kongl. Maj:t till 1894 års Riksdag gjort framställning
af samma innehåll, som den nu föreliggande motionen, men att
denna framställning icke vann Riksdagens bifall, har motionären till stöd för
sitt förslag åberopat innehållet af det vid Kongl. Maj:ts proposition i ämnet
fogade statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 22 december 1893,
hvaraf inhemtas, bland annat, att Henschen, som, född år 1823, från och
med höstterminen 1847 till och med vårterminen 1853 tjenstgjort såsom
lärare vid dåvarande katedralskolan i Upsala, den 30 september sistnämnda
år erhållit konstitutorial såsom amanuens vid Upsala domkapitel och sedan
år 1867 tjenstgjort såsom konsistorienotarie, under de tio sistförflutna åren
bevillningstaxerats för en årlig löneinkomst af i medeltal 6,354 kronor 60
öre, hvaraf från statsverket utgått ett belopp af 927 kronor 79 öre såsom
ersättning dels för indragen kronotiondespanmål jemte forsellön och dels för
förlorad förhöjd tjenstårsberäkning, samt att Henschen vore till följd af
försvagad helsa och af ålder nedsatt arbetsförmåga ur stånd att vidare bestrida
honom åliggande göromål.

Vidare har motionären anfört, att om konsistorienotariernas aflöning
utgår i en form, som för dem är i hög grad obehaglig och af dem ofta
öfverklagats och som af Kongl. Maj:t och Riksdagen erkänts vara ovärdig,
så borde ej detta missförhållande ytterligare ökas derigenom, att de äfven i
fråga om pensionsrätt beröfvades en förmån, som vore deras gelikar tillförsäkrad
och som de på intet sätt genom eget vållande förverkat. Och om
staten hade undgått sin förpligtelse att i hufvudsak aflöna dessa sina tjensteman,
derför att åt dem tills vidare kunnat från andra håll beredas inkomster,
så borde häraf ej följa, att staten äfven undandroge sig skyldigheten
att bereda dem pension vid afskedstagande^ då ej från annat håll kunde
åt dem beredas något understöd. Snarare borde väl rättvisa och logik bjuda,
att staten pensionerade sina tjensteman, som den låtit andra aflöna, men
som den ej kunde tvinga andra att pensionera. Denna statens pligt
hade också af Riksdagen erkänts, då den beviljat pensioner åt en konsistorie -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

notarie i Kalmar och en i Linköping, och detta erkännande hade ej tagits
tillbaka genom afslag å förslag om pension åt en konsistorienotarie i Westerås,
ty detta afslag hade varit motiveradt af individuel personliga grunder.

Efter 1894 års riksdag hade, enligt motionärens förmenande, dessutom
en omständighet tillkommit, som borde ingifva förhoppning om att Riksdagen
i år skall vara mera villig än då att bevilja den föreslagna pensionen. Bland
de skäl, som .vid den förberedande behandlingen af den då framlagda propositionen
anfördes för afslag, hade varit önskvärdheten af att i ett sammanhang
behandla frågan om konsistorienotariernas aflönings- och pensionsförhållanden.
Vid 1895 års riksdag förelåg en kongl. proposition om reglering
af dessa. Denna hade ej vunnit Riksdagens bifall, men från intet håll
gjordes någon invändning mot det berättigade i sagda tjenstemäns anspråk
på att få sina aflönings- och pensionsförhållanden ordnade. När sålunda den
allmänna frågans lösning måst uppskjutas till en obestämd framtid, ansåge
motionären billigheten fordra, att den i individuella fall blefve afvecklad i
öfverensstämmelse med rättvisans fordringar.

Vid behandling af Kongl. Maj:ts proposition till 1894 års Riksdag i
ämnet anförde statsutskottet, att enär af konsistorienotariernas tjensteinkomster
den största delen utgjordes af sportler och uppbördsprovisioner och endast en
mindre del utginge från statsverket samt, hvad särskildt beträffade de inkomster,
som vore förenade med konsistorienotarien Henschens tjenst, dessa syntes
hafva varit tillräckliga att dermed jemväl bereda honom försörjning å ålderdomen,
derest han önskat att vid framskriden ålder från tjensten afgå, hade
utskottet icke funnit skäl tillstyrka den föreslagna pensionens beviljande.

I enlighet med statsutskottets hemställan afslogs den kongl. propositionen
vid gemensam votering med 217 röster mot 134.

Nyssnämnda skäl anser utskottet fortfarande ega full giltighet och,
långt ifrån att, såsom motionären förmenat, sedan år 1894 omständigheter
tillkommit, som skulle göra Riksdagen mera beredvillig att nu bevilja ifrågavarande
pension, hafva tvärtom, enligt utskottets åsigt, efter berörda tid
skälen för afslag å denna pensionsfråga vunnit ökad styrka. Vid 1895 års
riksdag framlade nemligen Kongl. Maj:t förslag till lönereglering för konsistorienotarierna
och beredande åt dem af pensionsrätt, hvilken framställning,
sedan kamrarne derom fattat olika beslut, blef efter gemensam votering af
Riksdagen afslagen. I Första Kammaren blef derförinnan utan votering
med godkännande af den framlagda aflöningsstaten framställningen om
pensionsrätt för konsistorienotarierna afslagen, hvilket beslut väl måste
tydas så, att de, som dertill medverkade, då ansåge beredande af sådan

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

pensionsrätt mindre angeläget. Enligt berörda beslut skulle konsistorienotarien
i Upsala, utan förmånen af pensionsrätt, erhålla en aflöning
af 5,500 kronor om året samt efter 10 års tjenstgöring 6,000 kronor.

Då nu emellertid konsistorienotarien Henschen under en följd af år
åtnjutit en årlig tjensteinkomst af i medeltal minst 6,354 kronor 60
öre, synes den mening ytterligare bekräftad, att han af sina nämnda
inkomster bort hafva kunnat afsätta medel till sin ålderdoms försörjning.

De två senast förflutna åren hafva således lemnat honom ytterligare tillfälle
till sådan åtgärd, hvarjemte torde böra beaktas, att med dessa två år förkortats
den tid, hvarunder, derest Henschen toge tjenstledighet, tjensten
skulle behöfva uppehållas med vikarie.

Af dessa skäl och enär Riksdagen i allt fall icke plägar bifalla framställningar
af denna art, då de framkomma från enskilde motionärer, hemställei*
utskottet

att herr Billings omförmälda motion ej må af Riksdagen
bifallas.

24:o. Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 26) har herr
F. Krok föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla gällande
om utfärdande af en förordning, hvarigenom embets- och tjenstemän samt
betjente, hvilka för sina sterbhus grundlagt rätt till begrafningshjelp, matte ning af
berättigas att, då de för sin återstående lifstid öfverflyttats till allmänna indragningsstaten,
begrafningshjelpen sjelfva utbekomma. statens

Till stöd för berörda förslag har motionären anfört, att enligt
äldre författningar innehölls för de fleste embets- och tjenstemän, som
erhöllo ordinarie beställning å rikets stat, lönen för någon tid under
namn af begrafningshjelp eller nådårsbesparing, sålunda att den, som till
en syssla vunnit befordran, måste under sex månader, räknade från och
med månaden näst efter den, hvari utnämningen skett, tjena antingen utan
lön, om han förut icke innehaft ordinarie tjenst eller, i fall han egt sådan
tjenst, med den lön, som åtföljt den frånträdda befattningen, emot rättighet
för sterbhuset efter embets- eller tjensteman, som i tjensten aflidit, att såsom
begrafningshjelp tillgodonjuta ett mot den sist innehållna lönen svarande belopp,
och hafva sterbhus efter embets- och tjenstemän, som blifvit på indragningsstat
öfverflyttade, ständigt ansetts ega samma rättighet, som, enligt hvad
nu är nämndt, tillkommer sterbhus efter dem, som i tjensten aflidit, hvaremot
sterbhus efter tjensteman, som erhållit afsked utan rätt till pension på indragningsstat,
icke eger utbekomma begrafningshjelp, äfven om innehållning
af lönen derför egt rum.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Genom kongl. kungörelsen den 17 september 1851 hade, enligt
hvad motionären vidare anfört, förordnats, bland annat, att de under namn
af begrafningshjelp eller nådårsbesparing bestämda innehållningar af embetsoch
tjenstemäns löner skulle upphöra och att alla, som efter 1852 års
början erhölle ordinarie beställning på stat eller till annan tjenst förflyttades,
skulle från och med månaden näst efter den, hvarunder de blifvit utnämnde
eller förordnade, ega tillträda och uppbära de löner, hvartill de voro
berättigade, i följd hvaraf sterbhusen efter dessa löntagare icke skulle ega
att utbekomma begrafningshjelp af de i nämnda ordning tillträdda löner eller
lönetillökningar. Deremot berättigades icke genom samma författning de
embets- och tjensteman, hvilka dittills fått såsom begrafningshjelp vidkännas
innehållningar af lönerna, att utbekomma hvad som innehållits, utan skulle
dittills gällande föreskrifter fortfarande lända till efterrättelse.

Om vid tiden för nyssnämnda författnings utfärdande man ansåg sig
icke kunna taga steget fullt ut och i sammanhang med befrielse från skyldigheten
att intjena begrafningshjelp berättiga dem, som då intjenat sådan,
att återfå densamma, så hade detta, enligt motionärens mening, sannolikt
berott derpå, att man velat förebygga, att statsverket skulle på en gång tå
vidkännas den ganska betydande utgift, som erfordrades för utbetalning af
löneinnehållningarne till det stora antal tjensteman, som då kunde derom
framställa fordran.

Detta skal, som utan tvifvel var af betydelse vid tiden för nyssnämnda
förändring, ansåge motionären nu hafva försvunnit, alldenstund af de embetsoch
tjensteman, som fatt vidkännas innehållningar af sina löner, troligtvis
ingen numera innehade embete eller tjenst och endast ett fåtal efter erhållet
afsked qvarstår på indragningsstat; och borde det ej kunna anses obilligt,
att ifrågavarande löneinnehållningar, hvilka utgjorde ersättning för arbete i
statens tjenst under en länge sedan förgången tid, till vederbörande utbetalades.

Vid 1889 ars riksdag, da en motion i samma syfte väcktes, anförde
statsutskottet, till hvars förberedande behandling motionen hänvisades, att
Riksdagen år 1877 anhållit hos Kong!. Maj:t om utredning, dels huru vida
så kunde anordnas, att genom utbetalning på en gång af all begrafningshjelp
bestyret med pröfning af dylika frågor kunde för framtiden upphöra,
dels ock hvilka uppoffringar från statens sida åt en sådan åtgärd påkallades;
att statskontoret uti infordradt och den 9 november 1878 afgifvet utlåtande
tillstyrkt, att embets- och tjensteman samt betjente, hvilka för sina sterbhus
grundlagt rätt till begrafningshjelp, måtte berättigas, att då de, utan att
från civilstatens pensionsinrättning, arméns pensionskassa eller amiralitetskrigsmanskassan
uppbära pension för sin återstående lifstid, till allmänna

Statutskottets Utlåtande N:o 10.

indragningsstaten öfverflyttas, begrafningshjelpen sjelfva åstadkomma; och
hemstälde statskontoret, att anslaget till allmänna indragningsstaten »borde
förhöjas med 100,000 kronor; utgiften beräknades till 104,130 kronor 30
öre;» att Kongl. Maj:t dock ansett, att Riksdagens skrifvelse icke borde till
någon vidare åtgärd föranleda, samt att, på sätt utskottet inhemtat, utgifterna
för begrafningshjelp under åren 1866—1887 utgjort:

år	1866 ............................	.......................... kronor	27,722:	50
	1867 ...........................		24,305:	14
»	1868 ............................	»	21,226:	74
»	1869 ............................		40,182:	Öl
	1870 ...........................	»	21,566:	11
	1871 ............................	»	18,621:	60
»	1872 ............................		28,040:	65
»	1873 ............................	»	20,894:	41
»	1874 ............................	»	17,797:	60
	1875 ............................	»	22,475:	09
»	1876 ............................	»	21,344:	72
»	1877 ......•......................	»	17,168:	42
»	1878 ............................	»	25,490:	50
»	1879 ............................	»	13,924:	20
>	1880 ............................	»	19,999:	54
	1881 ............................	*	13,235:	25
»	1882 ............................	»	14,950:	41
	1883 ............................	>	9,368:	28
»	1884 ............................		24,637:	65
»	1885 ............................	»	7,507:	78
»	1886 ............................	»	21,327:	57
»	1887 ............................		8,549:	68

Då, sedan Kongl. Maj:t förklarat 1877 års Riksdags skrifvelse i ämnet
icke till någon åtgärd föranleda, några nya skäl för motionärens förslag icke
tillkommit, utan fastmer för hvarje år allt färre personer hade hos statsverket
innestående för begrafningshjelp afsedda innehållningar å löner, hemstälde
utskottet, att den förevarande framställningen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; och blef Riksdagens beslut fattadt i öfverensstämmelse
med berörda hemställan.

Under åren 1888—1895 hafva, enligt hvad utskottet från statskontoret
inhemtat, af statsmedel utbetalats begrafningshjelp till följande
belopp:

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående
anslaget till
allmänna
indragninqsstaten.

[19.]

år 1888 ........................................... kronor 7,148: 81

» 1889 ......... » 4,882: 47

» 1890......................................................... > 6,108: 04

» 1891....................................... » 7,001: 28

. 1892 ........................ » 5,384: 99

» 1893 ......................................................... » 3,686: 66

» 1894 ......................................................... » 7,209: 68

» 1895......................................................... » 2,337: 46

Utskottet har icke funnit motionären hafva anfört något skäl, som
bör föranleda Riksdagen att nu frångå det beslut, den i afseende å den vid
1889 års riksdag väckta motionen i ämnet fattade; utan hafva tvärtom de
belopp, som årligen från statsverket utbetalas såsom intjent begrafningshjelp,
alltmer nedgått; och synes saken således ytterligare förlorat i betydelse.
Med anledning häraf och då det torde vara af större behof för sterbhusen
efter dem, som grundlagt rätten till begrafningshjelp, att i enlighet med
gällande föreskrifter utfå densamma än för dem, hvilka intjent den och för
öfrigt njuta inkomst af pension, att på förhand utbekomma begrafningshjelpen
får utskottet hemställa,

att herr Kroks omförmälda motion ej må föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

25:o. Kongl. Maj:t har föreslagit, att beträffande slutsumman af förslagsanslaget
till allmänna indragningsstaten det kontanta anslaget måtte, för
afrundande af samtliga hufvudtitlarnes slutsumma, höjas med 35 kronor eller
från 1,800,542 kronor till 1,800,577 kronor, då, med inberäkning af under
anslaget utgående ersättning för indragen indelning m. m., 600 kronor,
anslagets slutsumma blefve 1,801,177 kronor.

Utskottet hemställer,

•. ii i : ■. '' .< i. i u M i * tf *; : t * • ,. '' '' •'' aj

att anslaget till allmänna indragningsstaten må fast
ställas till samma belopp, hvartill det i nu gällande riksstat
finnes uppfördt; dock att utskottet vid uppgörande
af riksstaten för år 1897 må ega att i det kontanta
anslagsbeloppet vidtaga den jemkning, som för jemnande
af riksstatens slutsumma kan blifva erforderlig.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Extra anslag.

26ro. Kongl. Majrt har föreslagit Riksdagen att å extra stat för år rf^enf^l
1897 anvisa ett förslagsanslag af 1,510,000 kronor, att användas dels till "upprättupprätthållande
af arméns pensionskassas egen pensionering med nu fast- hål^fmaf
stälda pensionsbelopp, mot skyldighet för pensionskassan att afstå det för åreipensionering.
densamma tillkominande förhöjda vederlag för de till statsverket indrägnä [20.]
rusthållsafgifternä, och dels till fyllnadspensioner i enlighet med de af Riksdagen
godkända grunder för sådana pensioners utgående.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 137) har herr L.

Jönsson i Sandby föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda arméns pensionskassas
nuvarande ställning och i hvad mån kassan med sina tillgångar kunde fullgöra
sina nuvarande och blifvande förbindelser, samt att afgifva förslag till
åtgärder för besparing af de till denna kassa nu erforderliga extra statsanslag.

Under erinran, hurusom vid den utredning angående civilstatens pensiohsinrättnings
ställning, som nyligen företagits, uppdagats, att i nämnda
pensiönsinrättning vid 1886 års slut förefans en. kapitalbrist å mer än 7
millioner kronor, har motionären vidare till stöd för sin motion anfört, bland
annat, att vid företagande af en liknande utredning beträffande arméns
pensionskassa, hvilken utredning motionären funne högst behöflig, komiterade
eller de, som Ange sig sådan utredning anförtrodd, borde söka finna utvägar,
vare sig genom förlängd tjenstetid eller högre afgift af delegarne, att för
staten göra beåparingar i de störa anslag till arméns pensionskassa, som
redan nu utgå och som otvifvelaktigt, med bibehållande af nuvarande förhållanden,
framdeles måste väsentligt ökas.

Detta ämne har förut varit föremål för Riksdagens pröfning. Med
anledning af en utaf samme motionär vid 1887 års senare riksdag väckt
motion aflät. Riksdagen till Kongl. Maj:t en skrifvelse, deri Riksdagen
ytträde, att då det höga anslag, som dittills utgått till arméns pensionskassa,
nu, på grund af hvad Kongl. Maj:t. anfört, måste höjas och, efter
hvad Riksdagen inhemtat, anledning vore att befara, att, om nu gällande
bestämmelser bibehölles, detsamma inom en snar framtid ytterligare måste
förhöjas, hade Riksdagen ansett angeläget vara att uttala önskvärdheten af
åtgärders vidtagande för att motverka sådan ytterligare förhöjning.

Enligt nu gällande bestämmelser vore officerare af kompaniofficers
grad under vissa vilkor vid 50 års ålder berättigade och vid 53 års ålder
förpligtade att afgå med pension. Om icke de fleste, så dock ett flertal af
Bill. till Likså. Frat. 1806. 4 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 5

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

dem, besutte vid sistnämnda ålder otvifvelaktigt ännu den kraft och uthållighet,
att de, utan men för härens krigsduglighet, skulle kunna qvarstå i
tjensten ännu någon tid, t. ex. till 55 års ålder eller till samma ålder som
deras vederlikar vid flottan. Vidare hade det synts Riksdagen ej obilligt,
om de officerare, som hädanefter antoges, ålades att i någon högre mån än
nu bidraga till sin framtida pensionering, så att åtminstone det bidrag af
kreditivet, som för närvarande utginge till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen pensionering, måtte kunna nedsättas. På sålunda antydda
sätt hade Riksdagen trott, att det utan olägenhet skulle kunna låta sig göra
att åstadkomma, om icke en minskning i anslagets nuvarande belopp, så
åtminstone en motvigt mot en ytterligare förhöjning deraf; och uttalade
Riksdagen dervid den förhoppning, att Kongl. Maj:t ville åt saken egna en
närmare utredning i det af Riksdagen antydda syftet.

Den utredning, Kongl. Maj:t med anledning af Riksdagens berörda
skrifvelse lät genom militära myndigheter verkställa och hvilken Kongl. Maj:t
år 1889 bringade till Riksdagens kännedom, har utskottet icke ansett uttömmande,
hvartill kommer, att, sedan tiden för omförmälda utredning, hären
undergått en fullständig omorganisation, hvilket på denna fråga måste öfva
inflytande. Genom vår tids förbättrade hygieniska förhållanden har medellifslängden
och dermed lifskraften i vårt land i hög grad ökats, i det att medellifslängden
för mankön, räknad från födelsen, under åren 1881—1890 stigit
till 48,6 år från 42,8 under åren 1861 —1870 och 40,5 år under åren 1856
—1860. Det är uppenbart, att dessa förhållanden å ena sidan måste inverka
menligt på arméns pensionskassas ställning och öka behofvet å ifrågavarande
förslagsanslag, hvilket under år 1895 måst öfverskridas, men å
andra sidan också torde göra det möjligt att utan men för härens krigsduglighet
framflytta pensionsåldern för åtminstone kompaniofficerarne och
deras vederlikar, hvilken åtgärd vore ett säkert medel mot ytterligare
ökning af de redan dryga kostnaderna för arméns pensionering. En ny
utredning af samtliga dessa förhållanden synes utskottet derför vara af behofvet
påkallad.

Utskottet, som emot Kongl. Majrts förevarande framställning ej haft
något att erinra, får derför hemställa,

a) att Riksdagen må å extra stat för år 1897 anvisa
ett förslagsanslag af 1,540,000 kronor, att användas dels
till upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering
med nu faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet
för pensionskassan att afstå det för året densamma
tillkommande förhöjda vederlag för de till statsverket in -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

dragna rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner
i enlighet med de af Riksdagen godkända grunder för
sådana pensioners utgående; samt

b) att, med anledning af herr L. Jönssons ifrågavarande
motion, Riksdagen vid anmälan af detta sitt beslut må
hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville, efter
verkstäld utredning, för Riksdagen framlägga förslag till
åtgärder för åstadkommande af minskning i kostnaderna
för arméns pensionering.

27:o. Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 190) har herr
Curt Wallis, hemstält, att Riksdagen måtte för sin del besluta inrättandet
af en ålderdomsunderstödsanstalt för barnmorskor enligt följande grunder:

I. i afseende å anstaltens ändamål.

att anstalten, hvilken benämnes barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt
och träder i verksamhet med år 1897, skall afse beredande af ålderdomsunderstöd
åt här i riket legitimerade och i kommunens tjenst med fast
årslön anstälda barnmorskor, hvilka genom långvarig och nitisk yrkesutöfning
gjort sig af sådant understöd förtjenta;

II. i afseende å kostnadernas bestridande.

att de för anstaltens ändamål erforderliga kostnader skola bestridas
genom afgifter af kommuner och i deras tjenst anstälda barnmoskor samt
genom fyllnadsbidrag af staten;

III. i afseende å kommunernas afgifter:

att kommun skall vara skyldig att för hvart år från och med 1896
till anstalten erlägga en afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje person, som,
enligt de under året af statistiska centralbyrån till ledning vid riksdagsmannaval
offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört kommunen, samt att, om
vid uträkningen af årsafgiften beloppet skulle sluta med ören, det skall ökas
till närmast högre krontal;

Angående
ålderdomsunderstödsanstalt
för
barnmorskor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

IY. i afseende å barnmorskornas af gifter:

att barnmorska, som efter ingången af år 1897 varit i sådan egenskap
under ett kalenderår eller del deraf med fast lön anstäld hos en eller flera
kommuner och förvärfvat rätt att räkna samma år såsom helt eller hälft
tjenstår, på sätt här nedan sägs, skall vara skyldig att för det året erlägga
en afgift af 5 kronor, som må innehållas å hennes aflöning och skall inlevereras
till anstalten af den kommun, hos hvilken hon under året senast varit anstäld;
samt att, om den anställningen var fäst vid två eller flera kommuner
gemensamt, den enligt förenämnda uppgifter folkrikaste bland dem skall svara
för afgiftens inlevererande till anstalten; och

att en gång erlagd afgift ej må återbekommas;

Y. i afseende å rätten till understöd samt understödets belopp:

att rätt till understöd från anstalten skall, under de vilkor som i
öfrig! bestämmas, tillkomma i Sverige legitimerade barnmorskor, som antingen
under hvart och ett af de 5 sista kalenderåren närmast före det år, under
hvilket ansökan om understöd inlemnas, utöfvat sitt yrke under sådana omständigheter,
att, enligt hvad här nedan sägs, hänsyn dertill får tagas vid
tjenstårsberäkningen, eller som, derest de under ett eller flera af de nämnda
kalenderåren icke utöfvat sitt yrke, på detta sätt genom intyg af sin närmaste
förman eller annorledes styrka, att sådant icke härrört af bristande
nit eller annan blott på dem sjelfva beroende anledning;

att barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten.att
utöfva sitt yrke, ej skall ega från staten erhålla understöd;

att helt understöd skall utgå med ett belopp af 200 kronor för år och må
tilldelas barnmorska, som efter ingången af år 1897 under anställning i sådan
egenskap med fast aflöning hos en eller flera kommuner förvärfvat minst 30
tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 ars ålder eller ock fylt 55
år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare
utöfva sitt yrke;

att barnmorska, hvilken såsom sådan annorledes förvärfvat minst
30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 års ålder eller ock fylt
55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att’
vidare utöfva sitt yrke, må kunna erhålla afkortadt årligt .understöd till följande
belopp:

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

om hon efter ingången af år 1897 under fast aflönad anställning såsom
barnmorska i ikommunens tjenst förvärfvat:

mindre än 3 tjenstår 150 kronor. minst 15 tjenstår 175 kronor

minst 3 » 155 » .» 18 » 180 »

» 6 » 160 » * 21 » 185 *

» 9 » 165 » » 24 190 »

» 12 » 170 » » 27 » 195 »

att, derest barnmorska, när hon söker understöd, sedan minst 10 ,år
tillbaka i sådan egenskap oafbrutet varit med fast årslön af tillhopa minst
200 kronor enligt det beräkningssätt, som nedan angifves, anstäld hos en
eller derå kommuner och genom intyg af hennes närmaste förman styrkes,
att hon på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel eller annan
liknande oförvållad anledning icke vidare är fullt lämplig att sköta sin
tjenst, samt kommunen eller kommunerna af denna anledning besluta gifva
henne afsked, hon må, i fall hon uppnått 55 års ålder oeh räknar minst 30
tjenstår, kunna efter afgång från tjensten erhålla afkortadt årligt understöd
till följande belopp:

om hon vid afskedet fylt

55 år......	........................ 100 kronor.	60 år...........	.....................150 kronor.
56 » ......	......................... no	61 » ...........	.................... 160
57 » ......	......................... 120 »	62 » ...........	.................... 170
58 * ......	......................... 130	63 » ...........	.................... 180
59 » ......	......................... 140	64 » ...........	.................... 190
dock så,	att detta afkortade understöd	i intet fall	må öfverstiga det, som

barnmorskan skulle kunnat erhålla, om hon genom obotlig sjukdom eller vanförhet
blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, som ej uppnått det för erhållande af förut nämnda
slags understöd erforderliga antalet lefnads- och tjenstår, men genom obotlig
sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke, ma
erhålla afkortadt årligt understöd till ett belopp af 70 kronor, om hon antingen
förvärfvat minst 20 tjenstår eller ock om hon genom olycksfall, som
under yrkesutöfningen inträffat, medan hon varit anstäld i kommunens tjenst,
ådragit sig sjukdomen eller vanförheten; samt att hon i den senare händelsen
må ega rätt till det angifna understödet, oberoende både af antalet
tjenstår och den omfattning, i hvilken hon utöfvat yrket under de
5 kalenderåren närmast före det, då ansökan om understöd inlemnas;

att barnmorska, som sökt och erhållit rätt till afkortadt understöd samt
redan börjat uppbära sådant, sedermera icke må kunna erhålla rätt till högre
understöd från anstalten;

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

att såsom tjenstår må räknas hvarje kalenderår, under hvilket barnmorska
i sådan egenskap varit af en eller flera kommuner aflönad med fast
årslön af sammanlagdt minst 200 kronor och verkligen utöfvat yrket, eller
under hvilket hon varit anstäld i kommunens tjenst och derunder verkstält
minst 30 förlossningar, samt att i den fasta årslönen må inräknas värdet
af naturaförmåner — bostad och vedbrand dock högst till ett belopp af
sammanlagdt 75 kronor — men icke den särskilda ersättning af kommunalmedel,
som kan hafva tillkommit barnmorskan för verkstälda förlossningar;

att, om i kommunens tjenst anstäld barnmorska, som icke aflönats med
minst ofvan angifna årslön, under ett kalenderår verkstält mindre än 30,
men mer än 14 förlossningar, hon må räkna detta såsom hälft tjenstår, men
såsom helt i det fall, att sammanlagda antalet förlossningar under detta och
det näst föregående eller efterföljande kalenderåret uppgått till minst 60,
dock att vid sådan sammanläggning hvarje förlossning icke får mer än en
gång tagas i beräkning;

att vid pröfning af understödsrätten två halfva tjenstår må betraktas
lika med ett helt sådant;

att, om i kommunens tjenst anstäld barnmorska under ett kalenderår
hvarken af kommun erhållit minst 200 kronor i fast årslön eller verkstält
minst 15 förlossningar, hänsyn till detta kalenderår ej må tagas vid tjenstårsberäkningen,
och att detsamma må gälla, om hon väl erhållit minst 200
kronor i fast årslön, men icke under året verkligen utöfvat sitt yrke;

att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranleda, anstaltens direktion
må, på ansökan af vederbörande kommun eller i kommunens tjenst anstäld
barnmorska och efter medicinalstyrelsens hörande, ega att, utan hinder
af ofvan föreslagna bestämmelser rörande såväl aflöning som antal verkstälda
förlossningar, för viss, i hvarje fall bestämd tid meddela rätt till beräknande
af hela eller halfva tjenstår;

att medicinalstyrelsen må, på grund af den verksamhet, barnmorska
under tiden före år 1897 utöfvat i sitt yrke under anställning i kommunens
tjenst, bestämma antalet henne för nämnda tid tillkommande tjenstår, dock
att dervid hänsyn får tagas till hela yrkesutöfningstiden endast för de barnmorskor,
hvilka vid 1896 års utgång oafbrutet varit i sådan egenskap sedan
minst 10 år tillbaka med fast årslön anstälda i en eller flera kommuners
tjenst, hvaremot för öfriga barnmorskor hänsyn må tagas blott till yrkesutöfningen
under de 30 sista åren före 1897;

att, om barnmorska, som blifvit förklarad understödsberättigad, sedermera
under ett kalenderår antingen för biträde vid förlossningar erhållit af kommun
fast årslön eller andra deremot svarande förmåner eller ock verkstält minst

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 39

30 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för hela det närmast följande
kalenderåret;

att, om understödsberättigad barnmorska, som icke för sådant biträde
under ett kalenderår af kommun erhållit fast årslön eller andra deremot
svarande förmåner, under samma år verkstält mindre än 30, men mer än 14
förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för det närmast följande halfva
kalenderåret;

att understödstagare, som dömes förlustig medborgerligt förtroende, skall
för den tid, hon deraf är i mistning, förlora sitt understöd;

att den, som under 5 år i följd icke uttagit sitt understöd, skall afföras
från förteckningen å understödstagare, och att, om hon sedermera å nyo anmäler
sig, det må ankomma på anstaltens direktion att bestämma, om och i
hvilken mån hon åter må inträda i sin förra rätt;

att understödstagare, som bosätter sig å utrikes ort, icke utan Kongl.
Maj:ts tillstånd må ega åtnjuta understödet för den tid hon är utrikes, samt
att, om understödstagare blifver främmande magts undersåte eller utan Kongl.
Maj:ts tillstånd träder i främmande stats tjenst, hennes rätt till understöd
skall upphöra;

att understöd skall beräknas för fulla kalendermånader och i regeln vidtaga
med början af månaden näst efter den, i hvilken understöd blifvit barnmorska
tillerkändt, men för barnmorska, som förklarats berättigad till understöd
på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel eller annan liknande
oförvållad anledning, först med början af månaden näst efter den,
under hvilken hon erhållit afsked från sin tjenst;

att understöd skall upphöra att utgå med den månad, i hvilken barnmorskan
aflidit eller rätt till understöd förlorats; samt

att understöd från anstalten icke må för understödstagarens gäld tagas
i mät;

VI. i afseende å utbetalning af understöd:

att understöd utbetalas halfårsvis af anstalten, och att, om understödstagare
är boende i landsorten, hon skall vara berättigad att, efter derom
hos anstalten gjord anmälan, innefattande uppgift om hennes hemgift samt
åtföljd af de intyg och öfriga handlingar, Kongl. Maj:t kan finna skäligt
föreskrifva, från anstalten få understödet med allmänna posten i rekommenderadt
eller assureradt tjenstebref eller genom postanvisning kostnadsfritt sig
tillsändt; och

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

VII. i afseende å anstaltens styrelse och förvaltning:

att anstalten skall förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,
samt att dervid skola i lämpliga delar och i alla de omständigheter,
om hvilka icke i blifvande reglemente för anstalten kommer att
särskilt stadgas, gälla enahanda föreskrifter, som enligt art. VII och Vill af
reglementet för nämnda inrättning äro gifna för densamma och dess förvaltning; att

Riksdagen måtte åt Kongl. Maj:t öfverlemna att för år 1897 bestämma
de belopp, som varda erforderliga till bestridande af älderdomsunderstödsanstaltens
förvaltningsbestyr och anslag till biträde åt medicinalstyrelsen
för behandling af frågan om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning;

att Riksdagen måtte medgifva, att de för berörda ändamål och för anstaltens
utgifter i öfrigt under nämnda år erforderliga medel må af Kongl.
Maj:t, i den män influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas utaf statsmedel
såsom förskott, att antingen godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under
året till anstalten ingå eller, derest sagda afgifter skulle under året befinnas
härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen; och

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
ville dels, efter det närmare erfarenhet vunnits angående omfånget af de
göromål, som tillhöra antagen, samt dessa göromåls lämpliga fördelning, till
Riksdagen afgifva förslag till stat för anstalten, dels, i den mån särskildt
bidrag från statsverket till anstaltens uppehållande blifver behöfligt, till Riksdagen
aflåta proposition om uppförande i riksstaten af härtill erforderliga
anslag;

hvarjemte herr Wallis hemstält,

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj: t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, huru vida och på hvilket sätt, utan att statsverket derigenom
väsentligen betungas och utan att barnmorskornas afgifter blifva allt
för dryga, enskilda praktiserande barnmorskor måtte kunna blifva delaktiga
af den ifrågavarande ålderdomsunderstödsanstaltens förmåner.

I fråga om de skäl, herr Wallis för sina framställningar anfört, får
utskottet hänvisa till motionen.

Såsom vid jemförelse mellan motionärens föreliggande förslag och den
af Kongl. Maj:t till 1895 års Riksdag i ämnet gjorda framställning framgår,
skiljer sig den af motionären ifrågasatta ålderdomsunderstödsanstalten för
barnmorskor i afseende å sina grunder endast derutinnan från den af Kongl.
Maj:t föreslagna, att uti den förra endast de hos kommunerna anstälda barn -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

morskor skulle ega inträda, under det att uti den senare samtliga barnmorskor
skulle vara af anstaltens förmåner delaktiga; hvarjemte motionären emellertid
velat, att Riksdagen skulle anhålla, att Kong! Maj:t skulle framlägga förslag,
åsyftande att utan väsentligt betungande af statsverket jemväl enskildt praktiserande
barnmorskor skulle erhålla del af berörda förmåner.

Vid behandling af Kong! Maj:ts berörda frånhällning till Riksdagen
yttrade statsutskottet, bland annat, att den omständighet, att ifrågavarande
yrkesutöfvare hvarken vore af staten anstälda eller till större eller mindre
del aflönade, ansåge utskottet innebära tillräckligt skäl för att staten icke
borde medverka till deras ålderdomsförsörjning.

Så vidt frågan gälde att bereda ålderdomsförsörjning åt barnmorskor,
anstälda af kommunerna, ansåge utskottet denna angelägenhet vara en
kommunernas egen, som lämpligast borde af dem sjelfva ombesörjas. Skulle af
allmänna medel bidrag lemnas till beredande af ålderdomsförsörjning åt sådana af
kommunerna anstälda yrkesutöfvare, kunde med skäl befaras, att härigenom
skulle framkallas liknande anspråk från andra af kommunerna aflönade, för den
allmänna helsovården jemväl vigtiga yrkesutöfvare, såsom stadsläkare och
distriktsläkare samt den vid kommunernas sjukvårdsinrättningar anstälda sjukvårdsbetjening
äfvensom derefter från andra i kommunernas tjenst varande
personer. Det vore visserligen sant, att, enligt Kongl. Maj:ts då föreliggande
förslag, kommunerna skulle åläggas att bidraga med den väsentligaste delen
af kostnaderna för ifrågavarande yrkesutöfvares ålderdomsförsörjning, men
enligt utskottets åsigt borde staten icke lämpligen pålägga kommunerna afgifter
för kommunala ändamål, utan öfverlemna sådant till kommunernas egen
sjelfstyrelse, hvartill komme, att de utgifter, som, enligt förslaget, skulle
kommunerna för ändamålet åläggas, afsåge att bereda ålderdomsförsörjning
jemväl åt de talrika enskildt praktiserande barnmorskorna, med hvilka
kommunerna såsom sådana icke kunde anses hafva något att skaffa.

Hvad åter beträffade dessa sistnämnda enskilda yrkesutöfvare, hvilka
enligt förslaget skulle erhålla ålderdomsunderstöd utan att dertill i någon mån
sjelfva bidraga, erinrade utskottet om den grundtanke, som icke mindre inom
detta än inom öfriga yrken och näringsgrenar i samhället borde göra sig
gällande, att nemligen den enskilde borde sa vidt möjligt söka genom besparingar
under sin helsas och krafts dagar sjelf bereda sig medel till sin ålderdomsförsörjning.
Medvetandet af sådan pligt tillförde helt visst långt större
kraft och sjelfständighet än ett vidsträckt öfverlåtande åt det allmänna att
draga försorg om betryggande af den enskildes ålderdom. Hvarje steg från
statens sida, som kunde leda till försvagande af känslan för denna pligt, vore,
enligt utskottets uppfattning, vanskligt att taga. Valet af ifrågavarande
yrke vore fritt, och vore konkurrensen på detta område för stor och förBih.
till liiksd. Vrot. 1806. 4 Sami. 1 Afd. 10 Häft. 6

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

tjensten derigenom för ringa, så borde den enskilde vända sig åt annat håll.
Skulle staten medverka till beredande af ålderdomsförsörjning åt enskildt
praktiserande barnmorskor, vore jemväl att befara, att andra äfvenledes för
den allmänna helsovården vigtiga enskilda yrkesutöfvare kunna anse sig hafva
anspråk på statens medverkan för försörjning under deras ålderdom, såsom
privata läkare, tandläkare, apotekare, fältskärer, vaccinatörer, sjuksköterskor
m. fl.

Till dessa principiella skäl för afslag å berörda framställning fogade
utskottet, att den verkstälda utredningen i frågan, enligt hvad utskottet trott
sig finna, icke ådagalagt något synnerligt behof af medverkan från det allmänna
för ifrågavarande ändamål, om sådan medverkan eljest ansetts lämplig.
Af de 2,470 år 1892 praktiserande barnmorskorna vore 1,463 gifta och således
åtminstone i någon mån af sina män försörjda, 357 enkor och endast
620 ogifta, af hvilka sistnämnda naturligtvis blott ett fåtal öfverskridit 65
år; och af samtliga 2,470 vore 1,716 aflönade af kommunerna och 754
privata, deraf 481 i städerna och endast 273 å landet. Om i många fall
den från kommunen utgående aflöningen icke vore sä betydande, erhölle i
regeln barnmorskan på landet fullt motsvarande ersättning för sitt biträde
vid förlossningar, om icke i penningar, så i naturförmåner af hvarjehanda
slag; och borde hennes tjenstgöring i allmänhet gifva henne tid öfrig till
annan arbetsförtjenst. Af de i de större städerna praktiserande hade de, som
förvärfvat sig namn om skicklighet, ofta inkomster å yrket, vida öfverstigande
lefnadsbehofvet; och att detta yrke måtte anses rätt lönande, visade den
starka tillströmningen till detsamma.

I enlighet med utskottets hemställan blef Kongl. Maj:ts berörda proposition
af Riksdagen afslagen.

Med hänsyn härtill och då ofvananförda skäl synas utskottet fortfarande
gällande, har utskottet ansett, att icke heller det nu ifrågavarande förslaget,
som af enskild motionär framstälts, bör af Riksdagen bifallas.

Utskottet hemställer derför,

att herr C. Wallis’ omförmälda motion icke må föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 mars 1896.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Reservationer:

vid punkten 10:o (angående pension för e. o. professorn C. J. Norrby):

af herrar C. Lundeberg, A. G. L. Billing och grefve F. Wachtmeister,
hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa om Riksdagens bifall till Kongl.
Majits framställning i ämnet;

af herrar K. Bohnstedt, friherre F. W. von Otter och F. E. Pettersson
mot utskottets motivering;

vid punkten 12:o (angående pension för läroverksadjunkten C. J. E.
Aurell):

af herr grefve F. Wachtmeister;

vid punkten 13:o (angående pension för teckningsläraren P. C. W. Klein):

af herrar C. Lundeberg, A. G. L. Billing, K. Bohnstedt, I. Wijk,
grefve F. Wachtmeister och S. G. von Friesen, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa om att Kongl. Maj:ts förslag måtte af Riksdagen oförändrad t
bifallas;

vid punkten 20:o (angående pension för e. o. professorn J. M. Sundén):

af herrar C. Lundeberg, A. G. L. Billing, I. Wijk, grefve F. Wachtmeister,
T. Nyström och S. G. von Friesen, hvilka yrkat, att utskottet skulle
hemställa om Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts förslag i ämnet;

af herrar K. Bohnstedt, friherre F. W. von Otter och F. E. Pettersson
mot utskottets motivering;

vid punkten 21:o (angående pension åt f. d. regementsläkaren A. P.
Ståls enkaj:

af herrar O. Jonsson, H. Andersson, A. P. Danielson, S. G. von
Friesen, L. Jönsson, K. A. Kihlberg, P. Pehrsson, C. Persson, I. Månsson,
B. G. Näslund, N. Petersson och L. P. Mallmin, som ansett utskottet böra
hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning ej måtte af
Riksdagen bifallas;

vid punkten 22:o (angående pension för läroverksadjunkten B. F. J.
Åboms enka och barn):

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

af herrar 0. Jonsson, H. Andersson, K. A. Kihlberg, P. Pehrsson, C.
Persson och P. G. Näslund, som yrkat, att utskottet bort hemställa,

att Kongl. Maj:ts framställning måtte af Riksdagen
afslås;

vid punkten 23:o (angående pension för konsistorienotarien E. R.
Henschen):

af herrar C. Lundeberg, A. G. L. Billing, K. Bohnstedt, N. Fosser,
friherre F. W. von Otter, I. Wijk, F. E. Pettersson, C. U. S. Lybeck, grefve
F. Wachtmeister och S. Tham:

»Då Riksdagen under likartade förhållanden år 1877 beviljade åt konsistorienotarien
S. Friedleiff en årlig pension af 3,000 kronor, och med hänsyn
jemväl till öfriga i motionen anförda skäl, anse vi, att en dylik pension
jemväl må åt Henschen beviljas, och att utskottet följaktligen bort hemställa,

att den ifrågavarande motionen må på det sätt bifallas,
att notarien hos domkapitlet i Upsala Erik Rudolf Henschen
ma förklaras berättigad att från och med månaden näst
efter den, i hvilken afsked från konsistorienotariebefattningen
varder honom beviljadt, under sin återstående
lifstid uppbära årlig pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 3,000 kronor»;

vid punkten 26:o, mom. b (angående skrifvelse till Kongl. Maj:t om
förslag till åtgärder för åstadkommande af minskning i kostnaderna för
arméns pensionering):

af herr F. E. Pettersson;

af herr L. Jönsson.

Det skulle här antecknas, att herrar I. Kerfstedt, H. P. P. Tamm,
G. D. B. Tornerhjelm, E. Fränekel och O. Erickson icke deltagit i förestående
hufvudtitels behandling inom utskottet.

Statsutskottets Utlåtande iV:o 10.

Bil. Litt. A.

Allmänna indragningsstaten.

Ny anvisning.

Länsmannen i Seminghundra härad af Stockholms läns vestra fögderi

Gustaf Theodor Brundin, fyllnadspension..........................................

Förra sjuksköterskan vid statens jern vägsbyggnader, enkan Brita Kajsa

Andersson, pension ..............................................................................

Häradsskrifvaren i Skara fögderi af Skaraborgs län Israel Walter

Melén, fyllnadspension ........................................................................

Länsmannen i Södra Möre härads södra distrikt af Kalmar län Johan

Fredrik Klefbouhm, fyllnadspension...................................................

Kartografen Carl Edvard Dahlman, pension.............................................

Lektorn vid allmänna läroverket i Luleå August Valfrid Lönnegren,

pension...................................................................................................

Adjunkten vid allmänna läroverket i Nyköping Claes Johan Emil

Aurell, pension ...■>................................................................................

Läraren i teckning vid allmänna läroverket i Malmö Peder Caspar

William Klein, pension........................................................................

Vaktmästaren vid tekniska högskolans fackskola för bergsvetenskap
F. O. Söderbergs enka Margareta Elisabet Söderberg, född

Thorslund, pension ..............................................................................

Vaktmästaren vid nationalmuseum Johan Hagström, pension ...............

Vaktmästaren vid musikaliska akademien Gustaf Andersson, pension...
Adjunkten vid folkskolelärareseminariet i Göteborg Johan Lind, pension
Lärarinnan i teckning vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm

Emma Amalia Nyberg ........................................................................

Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före år 1867........

F. d. regementsläkaren A. F. Ståls enka Charlotta Theresia Stål, född

Petterson, tilläggspension.....................................................................

Adjunkten vid allmänna läroverket i Vestervik B. F. J. Aboms enka
Ida Åbom, född Krsemer, pension ......................................................

S u m in a

Kronor.	Ö.
400
200	—
1,100	—
800	_
1,600	—
1,500	—
1,000	—
900	—
200
500	—
500	—
2,000	—
400	_
10,000	—
360	—
200	—
21,660	—

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1896 års riksstat anslår:

1 Anvisning i kontant.	Ersättning för indragen in-delning m. m på förslag.	Samma
! Kronor.	ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	ö.
112,286				112,286
100,428	—			100,428	—
243,640				243,640
219,470				219,470
675,824	—		-	675,824	—

Pensions- och

A. Pensions -

Civilstatens pensionskassa:

Pensionsstaten för civile embets- och tjensteman ...............

Dito, för deras enkor och omyndiga barn ...........................

Ersättning för mistade löneinnehållningar ...........................

Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar...............

För pensionering af kommissionslandtmätare jemte deras
För dito af tjensteman och betjente vid skogsstaten och
För dito af föreståndare, lärare och betjente vid tekniska
För dito af embets- och tjensteman samt betjente vid väg på

ordinarie stat äfvensom af deras enkor och barn ......

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar ...........................

Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar...............

Bidrag till pensionering af enkor och barn efter befäl och

Vadstena krigsmanshuskassa......................................................

Flottans pensionskassa:

Ersättning för mistade inkomster:

Till pensionsfonden...............................................................

» gratial fonden..................................................................

Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med veder .

belopp.................................................................................

Ökas med..............................................................................

Till pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap
å f. d. timmermans- och handtverksstaterna inrättade

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Litt. B.

riksstatens Nionde hufvudtitel.

Förslag till blifvande riksstat:

indragningsstaterna.		Anvisning i kontant.	Ersättning för indragen in-delning m. m. på. förslag.	Samma.
staten.	37,500: —	Kronor.	ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	ö.
	45,000: — 2,246: — 6,540: — 7,200: -9,000: — 3,500: — 1,300: —
enkor och barn ...................................................... skogsskolorna......................................................... högskolan............................................................... och vattenbyggnadsstyrelsen, hvilka uppbära lön	112,286				112,286
	4,640: —
	28,080: —
underbefäl med vederlikar....................................	67,708: —	100,428	—		—	100,428	—
	243,640	_		—	243,640	_
............................................................ 36,320: — ............................................................ 16,650: —	52,970: - 270,000: — 66,500: -
likar, förslagsanslag. Nuvarande ............................................................ 100,000: — ...................................................... 170,000: — (deraf högst 9,030 kronor till den för daglönare invalidstat), Jörslag sanslag....................................	389,470				389,470
Transport	845,824	—\| -	—	845,824	—■

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

1896 års riksstat anslår:	Invalidhusfonden............... För blesserade öfver- ock underofficerare, reservationsanslag Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt att af tullmedlen Bidrag till pensionering af enkor och barn efter lärare vid Bidrag till folkskolelärares pensionering ...... Bidrag till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa Bidrag till kongl. teaterns pensionskassor........
Anvisning i kontant.	Ersättning för indragen in-delning m. m. på förslag.	Summa.
Kronor. 675,824 60, .350 4.000 78,000 69,851 357,373 63,500 6.000	Ö.	Kronor.	Ö.	Kronor. 675,824 60,350 4.000 78,000 69,851 357,373 63,500 6.000	Ö.
1,314,898	1	—	1,314,898	—	B. Allmänna Till diverse föremål, förslagsanslag...........................
1,800,542		600		1,801,142
3,115,440		600	—	3,116,040	—

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

	Förslag till blifvande riksstat:
	Anvisning i kontant.	Ersättning för indragen in-delning m. m. på förslag.	Summa.
	Kronor.	ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	ö.
Transport	845,824 60,350	—	—	_	845,824 60,350	—
	4,000	—			4,000	—
i vp. k t n tg/L, för Ring Ränning............................................................	78,000	_		__	78,000 69,851 357,373	—
allmänna läroverk pedagogier, seminarier m. m......................	69,851 357,373 63,500	_		_	_
	_	_	_	—
	_		—	63,500	—
	6,000	_	—	—	6,000
S:gr	1,484,898	—		—	1,484,898
indragiiiugsstaten.	1,800,542		600		1,801,142
Summa	3,285,440	—	600	—	3,286,040	—

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 4 Sami.

1 Afd. 10 Häft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Bil. Lift. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslag under riksstatens
Nionde liufVudtitel.

	Kronor.	ö.
Pensionsstaten.
För upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering samt till fyllnadspensioner, förslagsanslag ....................................	1,540,000

Stockholm, Associations-Boktryekeriet, 1896.

Rättelse

i Statsutskottets utlåtande n:o 10.

Sid. 33, andra stycket uppifrån, rad 1, står: (n:o 137)

läs: (n:o 131)

B Ut. till Rikxd. Prof. 1896. 4 Sami. 1 Afd.