Statsutskottets Utlåtande JV:o 6 a (Utlåtande 1892:Su6a su)

Statsutskottets Utlåtande JV:o 6 a.

N:o 6 a.

Ank. till Eiksd. kansli den 10 maj 1892, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning dels af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln gjorda framställningar angående
anslagen till lindring i rustnings- och roteringsbesvären
samt till sjöbev äring ens vapenöfningar, dels ock af
Kongl. Maj:ts särskilda proposition angående förhöjning
i sistnämnda anslag. (l:a U. A.)

l:o. I den kongl. propositionen angående statsverkets tillstånd och Angående
behof har Kongl. Maj:t vid punkten 6:o under femte hufvudtiteln före- alindring
slagit, att förslagsanslaget till lindring i rustnings- och roteringsbesvä- rustningsren,
nu 60,000 kronor, måtte höjas med 6,600 kronor till 66,600 kronor.

I punkten 6:o af sitt utlåtande n:o 6 angående regleringen af utgifterna
under nämnda hufvudtitel har utskottet anmält, att, då denna
hemställan vore gjord under förutsättning af bifall till Kongl. Maj:ts, i
sammanhang med förslag till förändringar i värnpligtslagen, gjorda
framställning om ytterligare lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
och då jemväl motioner blifvit inom Riksdagen väckta i fråga om ytterligare
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, samt ett bifall till
större eller mindre del af de i berörda syfte gjorda framställningar
skulle inverka på förestående anslags belopp, utskottet skulle, efter det
Riksdagen fattat beslut i anledning af förenämnda förslag och motioner,

Bih. till Riksd. Prot. 1892. 4 Sami. 1 Afd. 4 Iläft. (N:o 6 a.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 6 a.

hos Riksdagen göra den framställning angående detta anslag, hvartill
förhållandena komme att föranleda.

Sedan numera samtliga dessa förslag blifvit af Riksdagen behandlade,
får utskottet härmed afgifva sådant yttrande, som i punkten 6:o
af utskottets åberopade utlåtande omförmäles; och då genom Riksdagens
dervid fattade beslut samtliga berörda förslag förfallit, saknar utskottet
anledning till framställning i fråga om anslagets förhöjning.

I afseende å bestämmande af det belopp, med hvilket anslaget under
sådant förhållande bör i 1893 års riksstat uppföras, får utskottet
åberopa hvad statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet till det
vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden
den 13 januari innevarande år. i ämnet anfört, nemligen:

»För att bereda de rust- och rotehållare vid båtsmanshållet, hvilka
utgjorde rustnings- och roteringsbesvären effektivt, den år 1885 beslutade
lindring af trettio procent i det uppskattade värdet af dessa besvär,
uppförde Riksdagen å femte hufvudtiteln ett förslagsanslag af 162,000
kronor. Sedan beslut år 1887 blifvit fattadt om båtsmanhållets vakanssättning
har, vid det förhållande att för alla vakanssatta rotar lindringen
skall utgå medelst afdrag å vakansafgiften och icke genom utbetalning
från statsverket, anslaget i mån af vakanssättningens fortgång
blifvit nedsatt samt utgör för närvarande 60,000 kronor. Med hänsyn
till den fortgående vakanssättningen borde detta belopp, på sätt marinförvaltningen
äfven föreslagit, för år 1893 ytterligare nedsättas till
40,000 kronor. Men enär Kongl. Maj it i sammanhang med förslag till
förändringar i värnpligtslagen beslutat föreslå Riksdagen medgifva en
ytterligare lindring i rustnings- och roteringsbesvären af tjugu procent
utaf deras uppskattade värde, föranledes häraf behof utaf en förhöjning,
som, då det eljest för 1893 till beredande af lindring af trettio procent
erforderliga anslag skulle uppgå till 40,000 kronor, lärer böra beräknas
till två tredjedelar häraf eller 26,666 kronor 67 öre; hvarigenom anslaget
för år 1893 torde böra bestämmas till i jemnadt tal 66,600 kronor.»

Med anledning af hvad sålunda förekommit, finner sig utskottet
föranlåtet hemställa,

att förslagsanslaget till lindring i rustnings- och
roteringsbesvären för år 1893 må nedsättas från 60,000
kronor till 40,000 kronor.

2:o. I statsverkspropositionen har Kongl. Maj:t, under förutsätt"r%öbevä-1
ning af bifall till föreslagen tillökning i öfningstiden för värnpligtige,
Superi8 i punkten 8:o föreslagit, att det till sjöbeväringens vapenöfningar an öfningar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 6 a.

visade förslagsanslag, 72,400 kronor, måtte förhöjas med 112,600 kronor
till 185,000 kronor.

I ^ punkten 8:o af sitt ofvannämnda utlåtande liar utskottet anmält
att, då denna Kongl. Maj:ts framställning vore gjord under förutsättning
af bifall till Kongl. Maj:ts i särskild proposition till Riksdagen
väckta förslag angående tillökning i öfningstiden för värnpligtige, samt
jemväl åtskilliga inom Andra Kammaren i hithörande ämnen väckta
motioner afsåge frågor, som på förevarande anslags bestämmande hade
inflytande, skulle utskottet framdeles, efter det Riksdagen fattat beslut
i anledning af Kongl. Maj:ts berörda förslag och de omförmälda motionerna,
hos Riksdagen göra den framställning angående detta anslag,
hvartill förhållandena komme att föranleda.

Sedan Riksdagen i berörda afseenden fattat beslut, har Kongl.
Maj:t i en den 29 nästlidne april till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 66) föreslagit, att anslaget till sjöbeväringens vapenöfningar samt
beklädnad och ersättning derför måtte förhöjas med 27,600 kronor,
eller från nuvarande belopp 72,400 till 100,000 kronor.

Uti det vid denna proposition fogade statsrådsprotokollet öfver
sjöförsvarsärenden har departementschefen till en början erinrat, att
den i statsverkspropositionen ifrågasatta förhöjningen af detta anslag
vant beräknad för öfning under den för år 1893 föreslagna öfhingstiden
af 66 dagar så väl utaf de värnpligtige, hvilka hittills varit vid
flottan vapenöfningsskyldige, antagna till en styrka af 1,000 man, som
äfven utaf de 500 man värnpligtige, hvilka, afsedda för sjöbefästningames
vid Karlskrona försvar och förut öfvade vid armén, skulle tillhöra
flottan samt förläggas och öfvas å Kungsholms fästning.

Genom de beslut, Riksdagens kamrar den 6 och 7 nästlidna april
tattat, hade, fortsätter departementschefen, Kongl. Maj:ts framställning
angående förlängd öfningstid för de värnpligtige blifvit afslagen, till
följd hvaraf den förhöjning i anslaget till sjöbeväringens vapenöfningar,
som beräknats för 1,000 man under den till 66 dagar antagna öfningstiden,
icke vidare blifvit erforderlig. Deremot hade Riksdagen genom
sedermera fattade beslut i fråga om uppsättandet af en fästningsartillericorps
för sjöbefästningarne vid Karlskrona samt angående anslag till
stingservis och beklädnad för de för sjöbefästningarne afsedda värnpligtige
möjliggjort dessas öfvande vid flottan redan under år 1893,
hvarför det för desse värnpligtiges öfvande beräknade behofvet af förhöjning
i nu förevarande anslag fortfarande qvarstode, dock endast med
den lägre siffra, som, med användande af de utaf marinförvaltningen
gjorda beräkningar, belöpte på den enligt gällande bestämmelser för

Statsutslcottets Utlåtande N:o 6 a.

år 1893 stadgade öfningstid af 42 dagar. Denna förhöjning skulle då
uppgå till 17,808 kronor.

Då en förändring uti ifrågavarande anslag sålunda nu borde ega
ruin samt då, på sätt departementschefen till statsrådsprotokollet den 13
januari innevarande år påvisat, det nuvarande anslagsbeloppet visat sig
otillräckligt för den vid flottan redan vapenöfningsskyldiga styrkan,
emedan detta belopp blifvit beräknadt under förutsättning att öfningarne
skulle komma att ske i land, men dessa, till följd af brist på kasernutrymme,
hittills måst och fortfarande måste ske ombord å fartyg, hvilket medförde
större kostnader, hade departementschefen ansett, att, samtidigt
med förberörda, af den tillkomna beväringsstyrkan föranledda förhöjningen,
en ytterligare ökning af anslaget borde ega rum, så att detsamma
måtte komma att närmare motsvara de kostnader, som deraf
skulle utgå; och enär anslaget under år 1890 måst öfverskridas med
16,644 kronor samt under år 1891 med 8,618 kronor 37 öre, ehuru
den under dessa år öfvade styrkan icke uppgått till 1,000 man, samt
förhöjda utgifter från anslaget vore att motse så väl i följd af det årligen
tillväxande antalet värnpligtig som af den för år 1893 och följande
år till 42 dagar ökade öfningstiden, syntes en ytterligare förhöjning
af anslaget med 10,000 kronor utöfver ofvanberörda 17,808
kronor vara erforderlig för att anslaget skulle kunna någorlunda motsvara
de utgifter, som med detsamma skulle bestridas. Anslaget borde
alltså bestämmas till i rundt tal 100,000 kronor.

Då utskottet icke haft något att erinra emot Kongl. Maj:ts sistberörda
framställning, får utskottet hemställa,

att anslaget till sjöbeväringens vapenöfningar
samt beklädnad och ersättning derför, 72,400 kronor,
må höjas med 27,600 kronor till 100,000 kronor.

Stockholm den 10 maj 1892.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Stockholm, K. L. Beckman, 1892.