Statsutskottets Utlåtande A':o 15 (Utlåtande 1890:Su15 su)

Statsutskottets Utlåtande A'':o 15.

N:o 15.

Ank. till Eiksd. kansli den 10 febr. 1890 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kong!. Maj ds proposition angående upphörande
af den inom Kalmar stift utgående sä kallade
allhelgonahjelpen. (I. A.)

Under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll öfver tinansärenden
den 20 december 1889, har Kongl. Maj:t i en samma dag aflåten, till
statsutskottets förberedande handläggning öfverlemnad proposition (n:o 11)
föreslagit Riksdagen att besluta, att den afgift, som under namn af allhelgonahjelp
utginge af hvarje skattlagdt matlag inom Kalmar stift, ej
vidare skulle utgöras.

Utaf ofvan omförmälda statsrådsprotokoll inhemtas, bland annat, att
enligt den utredning, som komiterade för hospitalsväsendets förändrade
organisation meddelat i sitt den 31 december 1870 afgifna betänkande,
den från församlingarna inom Kalmar stift sedan äldre tider utgångna
särskilda afgift, eller den så kallade allhelgonahjelpen, antagligen förefunnits
redan under katolska tiden. Benämningen härledde sig derifrån,
att församlingarnas medlemmar allhelgonadag eller vid den tiden gifvit
frivilliga gåfvor dels i spanmål, dels i andra persedlar och dels i penningar
till de fattiga. Detta sammanskott fördelades i tre delar, eu till
fattiga studenter under benämning af territorialstipendium, en till hospitalet
i Kalmar och en till socknens fattige. Allhelgonahjelpen utgick

Statsutskottets Utlåtande N:o 15.

emellertid olika inom de särskilda församlingarna, i det de flesta erlade
den med V4 skäppa säd eller 4 öre, andra deremot med 8 öre och några
med 1 öre, allt silfvermynt, af hvarje matlag. Uti skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 3 augusti 1773 hade herrar serafimerriddare derför hemstält,
att, som de flesta församlingar erlagt 4 öre silfvermynt af matlag i stället
för l/i skäppa säd, Kongl. Maj:t täcktes förordna, att äfven de .öfriga
borde utgöra en lika afgift. I anledning häraf hade Kongl. Maj:t uti
bref den 17 maj 1774 funnit det vara ostridigt, att allhelgonahjelpen af
samtliga församlingar i Kalmar stift dittills bort och framgent borde
utgöras, men hvad angick det belopp, som hvarje församling skulle, erlägga,
hade Kongl. Maj:t anbefalt konsistorium att, till någorlunda jemlikhets
vinnande församlingarna emellan, höra dem samtliga, hvad viss
årlig afgift hvardera till ett så kristligt behof sig för framtiden åtaga
ville och af hvad anledning en del af dem i senare tiden kunnat sig
denna skyldighet undandraga. Sedan konsistorium till åtlydnad af denna
föreskrift anmält, att de församlingar, som tillförene vägrat, utgöra förenämnda
afgift, dåmera, efter det berörda kongl. bref blifvit i stiftet
kungjordt, tillika med de öfriga ingått derpå att denna allhelgonahjelp
utgöra i så måtto, att de i stället för 1/i skäppa säd åtagit, sig att årligen
vid allhelgonatiden betala 4 öre silfvermynt af hvarje skattlagdt
matlag, ehvad de på hemmantalet vore flera eller färre, hade Kongl.
Maj:t uti bref den 23 mars 1776 gillat berörda församlingarnas i Kalmar
stift ingångna beviljande att i stället för 1/i skäppa säd årligen utgöra
4 öre silfvermynt af hvarje skattlagdt matlag till allhelgonahjelpens utgörande,
hvilket belopp efter myntevalvationen utginge med 1 skilling
banko eller 3 öre riksmynt.

Nu hade emellertid domkapitlet i Kalmar i skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 25 januari 1888 anfört, att stiftets presterskap, som.uppbure
allhelgonahjelpen, redovisade två tredjedelar deraf till domkapitlet, som
af den ena tredjedelen utdelade tre stipendier årligen åt studerande
från stiftet vid någotdera af rikets universitet, hvaremot den andra
tredjedelen, eller den tillförene Kalmar före detta hospital tillkommande
andelen, af domkapitlet för länets allmänna sjukvårdsanstalter levererats
till landtränteriet i sammanhang med de kollektmedel, som presterskap^
dittills uppburit och domkapitlet jemlikt gällande instruktion för direktionerna
för länens lasarett och kurhus haft att för samma anstalter
redovisa.

Då kollektör numera upphört att i kyrkorna upptagas till. förman
för lasarett och kurhus, ansåge sig domkapitlet sakna föreskrift, huru
med ifrågavarande, Kalmar före detta hospital tillkommande tredjedel af

Statsutskottets Utlåtande N:o 15.

allhelgonahjelpen skulle förfaras; och domkapitlet hade för den skull
anhållit om sådan föreskrift, i hvilket afseende domkapitlet hemstält,
huruvida icke samma tredjedel af allhelgonahjelpen, uppgående till omkring
80 kronor årligen, kunde få sammanslås med den åt medellöse
studerande anslagna andelen och gemensamt med denna få användas till
tre så kallade kollektanstipendier.

öfver denna domkapitlets framställning hade utlåtanden afgifvits
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, som dervid tillika
öfverlemnat inhemtade yttranden från flertalet af församlingarna inom
den del af länet, som i ecklesiastikt afseende tillhörde Kalmar stift,
samt af kammarkollegium och af statskontoret.

Af de hörda församlingarna hade tjugufem icke haft något att invända
mot domkapitlets framställning angående förändrad disposition af
den Kalmar hospital fordom anvisade andelen af allhelgonahjelpen, en
af dessa församlingar likväl med det tillägg, att afgiften hellre borde
försvinna. Sex församlingar hade bestämdt uttalat såsom sin åsigt, att
allhelgonahjelpen borde afskaffas, eu del under bestridande att laglig
skyldighet för dem att utgöra hjelpen förefunnes.

Dessutom hade två församlingar uppgifvit, att allhelgonahjelpen
sedan flera år tillbaka upphört att inom dessa församlingar erläggas.

Kammarkollegium, med hvilket statskontoret instämt, hade hemstält,
huruvida icke Kongl. Maj:t täcktes pröfva skäligt vidtaga sådan åtgärd,
att allhelgonahjelpen helt och hållet komme att upphöra.

Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t hade statsrådet och
chefen för finansdepartementet, hvad allhelgonahjelpen i dess helhet beträffade,
anfört, att han icke kunde annat än med de hörda myndigheterna
instämma deruti, att denna, endast af invånarne i en särskild
landsort utgående skatt icke öfverensstämde med numera antagna beskattningsgrunder.
De samhällsändamål, fattigvård och sjukvård, för
hvikas främjande skatten, till två tredjedelar af sitt belopp,'' i äldre tider
blifvit ålagd, tillgodosåges numera i helt annan ordning än vid tiden
för skattens tillkomst, och det tredje med skatten åsyftade målet, eller
understöd till fattiga studerande från orten, vore icke af beskaffenhet
att enligt nutida åskådningssätt böra befordras genom obligatoriskt utkräfda
skattebidrag. Vid sådant förhållande syntes invånarne i den nu
ifrågavarande landsdelen ega grundade anspråk att för framtiden varda
fritagna från utgörandet af allhelgonahjelpen, och ansåge han sig derför
böra förorda, att framställning i sådant syfte till Riksdagen aflätes.

På grund af hvad sålunda förekommit och i öfrigt i den kongl.
propositionen blifvit upplyst, anser utskottet, att ifrågavarande, ursprungBih.
till Riksd. Prof. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 11 Haft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 15.

ligen frivilligt åtagna afgift, som icke eger sin motsvarighet inom någon
annan del af landet och icke är grundad på gällande allmänna författningar,
skäligen bör upphöra, hvadan utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, måtte besluta, att den afgift, som under
namn af allhelgonahjelp utgår af hvarje skattlagdt matlag
inom Kalmar stift, ej vidare skall utgöras.

Stockholm den 10 februari 1890.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Stockholm, tvär Hseggstvöms boktryckeri, 1890.