Statsutskottets Utlåtande Abo 45 (Utlåtande 1893:Su45 su)

Statsutskottets Utlåtande Abo 45

N:o 4J.

Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1893, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om godtgörelse till åboen
Carl Nilsson i Berg för utgift, som han i egenskap af
förmyndare för aflidne arrendator^ af militiebostället
Berg i Qville socken omyndiga barn fått vidkännas såsom
arrendeskilnad för nämnda boställe.

(I. A.)

Af en inom Andra Kammaren af herr C. T. Lind väckt, till statsutskottet
remitterad motion (n:o 183) inhemtas att, sedan sergeanten
0. A. Lundqvist, som genom kontrakt med Bohusläns regementes boställsdirektion
af den 15 december 1871 erhållit arrenderätten till förra
fänriksbostället Berg under tjugu år, räknade från den 13 mars 1873,
den 25 april 1874 aflidit, hans dödsbo, enka och minderåriga barn bibehållit
arrenderätten af hemmanet till år 1879, då enkan Lundqvist
försatts i konkurs, i följd hvaraf hon blifvit urståndsatt att längre bruka
hemmanet, hvilket då öfvertagits af borgensmännen för den återstående
tid, de i borgen gått, eller till och med år 1882. Då Lundqvists
sterbhusdelegare icke kunde ställa ny borgen för arrendet, hade kammarkollegium,
genom kontrakt af den 24 augusti 1882, upplåtit hemmanet
under Lundqvists återstående arrendetid till den 14 mars 1893

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

åt. annan person mot 481 kronors lägre arrende årligen, än det Lundqvist
förbundit sig betala.

Sedan vederbörande kronofogde, å tjenstens vägnar, hos Konungens
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län begärt åläggande
för enkan Lundqvist och Carl Nilsson i Berg, den senare i egenskap
af förmyndare för Lundqvists barn, att godtgöra 1887 års skilnadsarrende
för bostället med 481 kronor, hade förmyndaren, bemälde Carl
Nilsson, genom Konungens befallningshafvandes utslag af den 9 juni
1888, ålagts att krafvet med ränta af myndlingarnes medel gälda, men
då myndlingarne saknade tillgångar härtill, hade bemälde kronofogde,
genom stämning till vederbörlig domstol, yrkat, att förmyndaren Carl
Nilsson, som uraktlåtit att söka urarfvagörelse för sina myndlingar,
sjelf måtte svara för myndlingarnes gäld eller arrendeskilnaden för
åren 1886 1887 och 1888 jemte derå löpande ränta. Häradsrätten
hade dömt bemälde Carl Nilsson, genom utslag den 28 april 1890, att
utgifva sagda arrendeskilnad med 1,394 kronor 90 öre jemte ränta,
och detta utslag hade af såväl Göta hofrätt som Kongl. Maj:t, der
Nilsson sökt ändring, blifvit faststäldt.

I följd häraf hade Carl Nilsson, enligt qvitto (tecknadt å Kongl.
Maj:ts dom af den 21 september 1892) utbetalt 1,796 kronor 53 öre.

Om bemälde Carl Nilsson, i egenskap af förmyndare för Lundqvists
barn, i enlighet med kongl. förordningen af den 18 september
1862, sökt urarfvagörelse för sina myndlingar, hade han, enligt hvad
motionären vidare anfört, varit fri från detta kraf och staten sålunda
icke kommit att få denna inkomst.

Genom försummelse eller brist af kännedom om lagens föreskrift
hade sålunda mannen i fråga hårdt straffats, ty ofvannämnda utbetalning
af 1,796 kronor 53 öre hade medtagit nästan hela hans egendom,
som bestått af en mindre hemmansdel med lösörebo.

Med afseende härå har motionären nu föreslagit, att Riksdagen
ville besluta att till Kongl. Maj:ts förfogande bevilja 1,796 kronor 53
öre för att tillställas åboen Carl Nilsson i Berg, att godtgöras honom
i egenskap af förmyndare för aflidne sergeanten O. A. Lundqvists barn
för den af honom till statsverket utgifna arrendeskilnad för åren 1886,
1887 och 1888 för militiebostället Berg i Qville socken af Göteborgs
och Bohus län.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län i en med skrifvelse den 3 oktober
1889 till statskontoret öfverlemnad utredning rörande de s. k. skilnadsarrendena,
som för utarrenderade kronoegendomar inom länet enligt då

Statsutskottets Utlåtande N:o 45. 7

gällande bestämmelser borde utgå, men hvilkas eftergifvande af Riksdagen
ifrågasatts, upptagit ofvan omförmälda arrendeskilnad, 1,394
90 öre, för den af O. A. Lundqvist arrenderade kronoegendomen Berg
inom Qville härad och socken.

I den af motionären omförmälda rättegång är, så vidt de utskottet
tillhandahållna rättegångshandlingarna utvisa, endast pröfvad frågan,
huru vida (Jarl Nilsson, på grund af underlåtenhet att för sina ofvannämnda
myndlingar söka genom urarfvagörelse vinna befrielse från att
ersätta ifrågavarande arrendeskilnad, gjort sig sjelf ansvarig för hvad
deraf ej kunnat af myndlingarnes medel efter deras fader gäldas.

Genom kongl. cirkuläret den 16 maj 1890, angående befrielse
från utgifvande af vissa så kallade skilnadsarrenden till kronan, är
emellertid medgifvet, att oguldna sådana arrenden, hvilka tillkommit på
grund af arrenden, hvarom kontrakt afslutats före 1884 ars ingång,
finge, derest icke kontraktet blifvit förverkadt genom vanhäfd eller
arrendet vore att hänföra till de i kongl. kungörelsen den 13 juli 1887
bestämda undantag, arrendatorerne för arrendetiden intill den 14 mars
1889 eftergifvas och i kronans räkenskaper afskrifvas; och derest
Carl Nilsson i föreskrifven ordning gjort framställning om ifrågavarande,
på åren 1886—1888 belöpande skilnadsarrendens afskrifvande, föreställer
sig utskottet, att dessa arrenden, såsom oguldna, kunnat med
stöd af anförda cirkulär afskrifvas.

Ehuruväl sålunda skäl synas förefinnas för beredande af godtgörelse
åt Carl Nilsson för hvad han i förevarande hänseende utbetalt,
anser utskottet dock, att den derom nu gjorda framställningen icke bör
föranleda någon särskild åtgärd från Riksdagens sida, och lärer Kongl.
Maj:t, derest Nilsson till Kongl. Maj di vederbörlig ordning ingifver
ansökan i ämnet, icke underlåta att vidtaga den åtgärd i fråga om
beredande af godtgörelse åt Nilsson, hvartill Kongl. Maj:t efter ärendets
utredning må finna förhållandena föranleda.

Utskottet hemställer alltså,

att herr C. T. Linds förevarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 max-s 1893.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.