Statsutskottet» Utlåtande N:o 56 (Utlåtande 1895:Su56 su)

Statsutskottet» Utlåtande N:o 56.

N:o 56.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april kl. 3 e. ra.

• ’ '' ’ ''i” '' '' '' '' '' * ’

Utlåtande, i anledning af såväl Kongl. Maj:ts ''proposition angående
vissa ändringar i och tillägg till de för erhållande
af lån från odling slånefonden stadgade vilkor och bestämmelser
som åtskilliga inom Riksdagen väckta motioner
om ändrade föreskrifter rörande samma fond.

(R. A.)

I en den 26 sistlidne mars till Riksdagen aflåten proposition (n:o 51)
har Kongl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen bifogadt utdrag
af protokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen medgifva
sådana, ändringar i och tillägg till de vilkor och bestämmelser, som
jemlikt kungörelsen den 27 april 1888 äro för erhållande af lån från
odlingslånefonden stadgade, att

dels lån från odlingslånefonden må kunna beviljas, förutom till de
i nämnda kungörelse angifna företag, jemväl till utförande af sådana
vattenafledningsföretag, hvilka afse förbättring af förut odlad åker eller
äng eller vinnande af ny äng, dock, hvad dessa företag beträffar, icke till
större belopp än två tredjedelar af kostnaden för vattenafledningen, afdikningen
deri inbegripen, der sådan ifrågakomruer, och endast under förutsättning
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
vitsorda, att jordförbättringens värde bör antagas minst motsvara låneunderstödets
belopp, ökadt. med hälften deraf,

Bill. till Riksd. Prot. 1895. 4 Sami. I Afd. 40 Höft. (N:o 56.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

dels lån från odlingslånefonden ej må beviljas, med mindre väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda att, så vidt de
kunna finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefinnes,

dels ock räntan å lån, som från odlingslånefonden hädanefter beviljas,
äfvensom å derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning å
vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslag icke meddelats,
må nedsättas till fyra procent, dock utan att rubbning derigenom sker i
den för lånen bestämda annuiteten.

Denna proposition har blifvit remitterad till statsutskottet, till hvars
förberedande behandling förut af Andra kammaren öfverlemnats följande
inom densamma väckta motioner, nemligen:

n:o 6 af herr C. G. A. Bergendahl med hemställan, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att annuiteten. för lån ur den s. k. odlingslånefonden
bestämmes att härefter utgöra åtta procent, deraf som ränta fyra
procent å oguldna kapitalet;

n:o 11 af herr b’, Nordström med förslag, att Riksdagen för sin del
måtte besluta följande ändrade lydelse i förordningen angående odlingslån:

— — — — — kungörelse angående bildandet af en fond, med

ändamål att genom lån understödja aftappning, torrläggning och odling af
sjöar) mossar eller andra sänka trakter.

F. T den mån, fondens kapital och sedermera inflytande låneafbetalningar
och räntebehållningar dertill lemna tillgång, anvisas å fonden, efter
Kongl. Maj:ts bestämmande, lån för aftappning, torrläggning och odling af
sjöar, mossar eller andra sänka trakter, att utgå med högst en million
fem hundra tusen kronor årligen enligt följande allmänna vilkor och bestämmelser.

Mom. 12. Ä den af Kongl. Maj:t bestämda lånesumman erlägges de
första fem åren från lyftningsdagen icke någon ränta eller kapitalafbetalning.
Från och med sjette året och till dess lånet blifvit slutbetåldt
erlägges en annuitet af sju procent, deraf såsom ränta räknas fyra procent
å det oguldna kapitalbeloppet.

Sedan aftappnings-, torrläggnings- och odlingslån blifvit på vederbörande
hemman fördeladt och i jordebok antecknadt, eger jordegare, som
sådant önskar, att, oberoende af det här ofvan stadgade återbetalningssätt,
när som helst under lånetiden, sex månader efter bos statskontoret gjord
uppsägning inbetala hela eller delar af det på hans hemman belöpande skuldsbeloppet,
jemte all derå upplupen ogulden ränta.

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

samt slutligen, att dessa förändrade bestämmelser i tillämpliga delar
jemväl måtte få retroaktiv verkan på redan förut beviljade odlingslån;

och i n:o 13 af herr T. V. Forsell, med hvilken tretton andre af
kammarens ledamöter instämt, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med
förklaring att lån ur odlingslånefonden må beviljas ieke allenast för odling
af sänka trakter, utan äfven till torrläggning af redan odlad men vattensjuk
mark.

Med anledning af ifrågavarande kongl. proposition och ofvan berörda
ijiotioner får utskottet till eu början erinra om följande förhållanden.

År 1883 beslöt Riksdagen att en särskild fond skulle bildas med
ändamål att genom lån understödja odling af sänka trakter. A denna
fond, till hvilken under åren 1884—1888 skulle ingå de till statskontoret
inflytande annuiteter å odlingslån och till hvilken riksgäldskontoret skulle
under samma tid, i mån af behof och uppå reqvisition af Kongl. Maj:t,
öfverlemna medel till så stort belopp, som jemte nyssnämnda till fonden
ingående annuiteter erfordrades till fyllande af högst 1,000,000 kronor,
skulle Kongl. Maj:t ega att, i den mån fondens kapital och sedermera inflytande
låneafbetalningar och räntebehållningar dertill lemnade tillgång,
anvisa lån för odling af sänka trakter att utgå med högst ofyanberörda
belopp enligt vissa af Riksdagen antagna och af Kongl. Maj:t enligt kungörelse
den 23 september 1883 till efterrättelse utfärdade allmänna vilkor
och bestämmelser. Sedermera har Riksdagen dels år 1888 och dels år
1893, hvardera gången för en tid af fem år, medgifvit ej mindre att omfönnälda
annuiteter fortfarande finge till berörda fond ingå, än äfven att
riksgäldskontoret skulle tillhandahålla fonden derutöfver erforderliga medel,
för att ur densamma måtte kunna beviljas lån till sammardagdt ofvan angifna
belopp af högst 1,000,000 kronor för år. I fråga om de för låns
erhållande ur fonden bestämda vilkor hafva vissa ändringar och tillägg
blifvit, uppå derom gjorda framställningar, af Kongl. Maj:t godkända enligt
kungörelser den 19 maj 1885 och den 27 april 1888. Bland dessa vilkor,
sådana de för närvarande äro gällande, torde här böra framhållas, att för
hvarje odlingsföretag skall fullständig, af utredning angående jordens naturliga
beskaffenhet och större eller mindre lämplighet för odling åtföljd plan
för arbetets utförande jemte beräkning öfver de med så väl vattenafledningen
och afdikningen som odlingen förenade kostnader vara af sakkunnig
person uppgjord och underställas Kongl. Maj:ts pröfning; att lån ur fonden
kan bestämmas till hela det belopp, hvartill enligt den faststälda arbetsplanen
kostnaden för vattenafledningen och afdikningen beräknas uppgå,
men att låntagare skall genom kontant tillskott, materialier, arbete eller

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

annat bidrag bestrida hvad till hela odlingsföretagets fullbordande kan
erfordras utöfver lånebidraget; att det kontrakt angående ett tillämnadt
arbetes utförande, som bör med låntagare afslutas, skall innefatta förbindelse
för denne, bland annat, att, i noggrann öfverensstämmelse med faststälda
arbetsplanen och under skyldighet att dervid vara underkastad vederbörandes
kontroll, påbörja och fullborda såväl vattenafledningen och afdikningen,
som äfven odlingsarbetet inom viss bestämd tid; att å den af
Kong!. Maj:t bestämda lånesumman skall de första lem åren från första
lyftningsdagen icke erläggas någon ränta eller kapitala!betalning, men å
de under tiden lyftade belopp beräknas fyra och eu half procent årlig
ränta, hvilken vid de fem årens slut skall läggas till den beviljade lånesumman,
och derefter å det sålunda uppkommande beloppet erläggas, från
och med sjette året till dess lånet blifvit slutbetaldt, eu annuitet af åtta
procent, deraf såsom ränta skall räknas fyra och eu halt procent å det
oguldna kapitalbeloppet; samt att, sedan odlingslån blifvit på vederbörande
hemman fördeladt och i jordebok antecknadt, jordegare, som sådant önskar,
eger att, oberoende af det stadgade återbetalningssåttet, när som helst under
lånetiden, sex månader efter hos statskontoret gjord uppsägning inbetala
hela det på hans hemman belöpande skuldbelopp, jemte all derå upplupen
ogulden ränta.

Af det i propositionen åberopade statsrådsprotokollet inhemtas, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen i underdånig
skrifvelse den 6 oktober 1894 hemstält, att Kong]. Maj:ts täcktes till innevarande
riksdag aflåta proposition derom, att Riksdagen måtte medgifva
sådana ändringar i de för odlingslånefonden gällande bestämmelser, att
dels understöd från densamma måtte kunna beviljas till utförande jemväl
af sådana vattenafledningsföretag, som, utan att derigenom skulle vinnas
ny åkerjord, afsåge förbättring af förut odlad jord eller äng eller vinnande
af ny ängs- eller betesmark, dock icke till större belopp än som motsvarade
två tredjedelar af vattenafledningskostnaden, dels ock räntan å såväl
blifvande som redan beviljade lån från ifrågavarande fond måtte bestämmas
till fyra procent å oguldet kapitalbelopp, dock att, i den händelse svårighet
skulle anses möta för utverkandet af denna förmån för redan beviljade
lån, framställningen i denna del måtte komma att afse endast sådana lån,
som framdeles komme att beviljas.

Hvad den förra hälften af denna hemställan angår, hade styrelserna
hufvudsakligen anfört följande.

Under första tiden, odlingslånefonden anlitades, hade man icke ansett
den omständigheten att särskild odling i företaget icke ingått och således

Statsutskottets Utlåtande N:o .56’.

ej heller odlingsplan förekommit böra lägga hinder i vägen för odlingslåns
beviljande, endast företaget, till hvars utförande odlingslån sökts, ansåges
bereda odlingsbar mark eller öfver hufvud leda till fullständigare afdikning
oeh förbättrande i ekonomiskt afseende af den jord, som af företaget berördes.
Emellertid både, på grund deraf att bestämmelserna angående odlingslånefonden,
om de strängt efter ordalagen tolkades, ej medgåfve beviljandet
af lån till andra företag än sådana, som afsåge omedelbar odling
af mark och för hvilka odlingsplan blifvit uppgjord, från erhållande af
dylika lån efter hand uteslutits alla sådana företag, hvilka dels afsett torrläggning
eller förbättring af allenast sådan vattenskadad mark, som förut
blifvit odlad, men som icke kunnat bibehållas under bruk i följd af ofullständig
afdikning, dels jemväl omfattat till någon del sådan mark. Härigenom
hade emellertid odlingslånefonden erhållit eu mindre omfattande
användning än som vid dess stiftande varit afsedd och sålunda nyttan af
densamma i väsentlig mån minskats. Vårt land egde ännu rika tillfällen
till sådana företag, som afsåge vare sig sjöars sänkning eller utdikningar
oeh aftappningar af sänka trakter och genom hvilkas utförande visserligen
icke genast skulle vinnas någon ny åkerjord, men deremot åstadkommas
att den omkringliggande, förut odlade, men vattendränkta marken blefve
förbättrad, på samma gång ny ängsmark vunnes, företag, hvilka ofta egde
långt större ekonomiskt värde än andra dylika, hvarigenom ny åker skulle
komma att erhållas. Dylika aftappningar för vinnande af ängs-och betesmark
voro af en för odlingens uppkomst och fortgång alldeles afgörande
betydelse i de delar af landet, hvarest rika odlingstillfällen ännu funnes,
men der odlingen icke kunde påskyndas utan att stödet af naturliga ängar
bereddes. Att underlätta tillvaratagandet och förbättrandet af dylika lägenheter
vore, enligt styrelsernas åsigt, ett statsintresse af den stora vigt, att
ett underlåtande deraf skulle i vissa landsdelar bidraga till att fördröja
odlingens framsteg. Det syntes under sådana förhållanden icke förefinnas
något giltigt skål, hvarför icke sådana företag skulle kunna med lån ur
odlingslånefonden understödjas, ty om man äfven tillerkände ofvan åberopade
grund, hvarför icke lån från sagda fond skulle kunna beviljas till
högre belopp än det, som motsvarade vattenafiedningskostnaden, eller att
staten icke borde genom beredande af allt för stor lätthet till erhållande af
odlingslån inleda egare af vattenskadad mark uti vanskliga företag, all den
betydelse uti förevarande afseende, som densamma verkligen egde, syntes
i allt fall detta skäl icke vara tillräckligt för att med stöd af detsamma
företag, der odling icke förekomma, skulle uteslutas från möjligheten att
erhålla understöd från ifrågavarande fond, helst genom införande af bestämmelse
derom, att dylika företag endast skulle kunna understödjas med

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

lån motsvarande en del, t. ex. två tredjedelar af vattenafiedningskostnaden,
den befarade olägenheten skalle kunna undanrödja^.

Statskontoret, som på befallning den 5 sistlidne februari afgifvit underdånigt
utlåtande öfver väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens
ofvan omförmälda hemställan, hade dervid om densamma,
i hvad den afsåge att odlingslån skulle kunna beviljas jemväl till sådana
företag, genom hvilka icke direkt skulle vinnas ny åkerjord, yttrat, att det,
såvidt statskontoret vore i tillfälle att bedöma denna fråga, syntes, som om
styrelserna anfört goda skäl för sitt förslag till sådan förändring i de nu
gällande vilkoren för erhållande af lån från odlingslånefonden, att denna
komme till en vidsträcktare användning än bestämmelserna för närvarande
syntes medgifva; men då hvarje förändring, som i sådant syfte vidtoges,
jemväl medförde utsträckning af den förmånsrätt, som jemlikt förordningen
den 20 juli 1855 tillkomme staten för lån af ifrågavarande slag,
måste det anses såsom eu pligt gent emot tredje man att staten, som i
detta fall vore på samma gång långifvare och lagstiftare, icke för sin fordran
tilläde sig förmånsrätt framför alla andra fordringsegare, med mindre
den jemväl tillsåge att ett sådant företräde egde sin förutsättning och sitt
berättigande uti grundförbättringar, hvilka ovedersägligen gifvit den af
statens fordran graverade egendomen ett så förökadt värde, att detta fullt
motsvarade gravationen. Vid bestämmande af lånebeloppet borde alltså
synnerlig uppmärksamhet egnas deråt att lånesumman, hvilken icke i något
fall syntes böra ''bestämmas till mer än två tredjedelar af hela vattenafiedningskostnaden,
skulle hållas inom sådana gränser, att efter arbetets utförande
den egendom, som komme att graveras af lånet, under alla omständigheter
kunde anses hafva vunnit ett mot gravationen svarande vederlag.

Då statskontoret alltså funnit den af styrelserna förordade utsträckning
af odlingslånefondens användning egnad att i sin mån bidraga
till vinnande af ett ändamål, som syntes på det allra närmaste
sammanhänga med det vid fondens bildande afsedda, eller att för de
enskilda jordegarne underlätta utförandet af alla sådana vattenaftappningar,
hvaraf något väsentligare gagn vore att förvänta äfven för det allmänna,
och då det från denna synpunkt sedt syntes vara åt mera underordnad
betydelse, om torrläggningen afsåge odlad eller ouppodlad jord och om
den torrlagda marken blefve förvandlad till åker eller ej, hade statskontoret
ansett sig böra under ofvan angifria förutsättning och inskränkning
biträda styrelsernas hemställan i denna del.

Den af motionärerna herrar Nordström och Forsell påyrkade utsträckning
af i odlingslånefondens användning sammanfaller i det närmaste
med den kongl. propositionens innehåll i detta afseende, med undantag

Statsutskottets Utlåtande. N:o 56.

deraf, att bemälda motionärer icke ifrågasätta någon begränsning i vissa
fall af lånets belopp i förhållande till kostnaden för företaget.

Såsom förut blifvit omnämndt, hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen tillika hemstält om nedsättning af räntan å odlingslån.
De hade dervid erinrat, att enligt de i sammanhang med odlingslåriefondens
bildande meddelade bestämmelser annuiteten å lånen skulle
utgöra tio procent, hvaraf fem procent skulle räknas såsom ränta å det
oguldna kapitalbeloppet, men att samma annuitet år 1885 blifvit nedsatt
till åtta procent, deraf såsom ränta skulle räknas fyra och en half procent
å oguldna kapitalbeloppet. Med hänsyn till förhanden varande låga räntefot
å penningemarknaden samt deraf följande lätthet att anskaffa penningar,
syntes emellertid styrelserna möjlighet förefinnas för att en nedsättning
till fyra procent å oguldna kapitalbeloppet nu skulle utan förlust för statsverket
kunna åstadkommas, och vore det antagligt att, derest icke räntan
å odlingslån nedsattes, fonden icke komme till den användning, som vederborde
och önskligt vore, hvilket äfven framginge deraf att densamma under
år 1894 blifvit ovanligt litet anlitad. ■ ?:

Jemte en räntenedsättning skulle ock kunna ifrågasättas minskning
uti den för lånen bestämda annuitet, då eljest, med bibehållande af den
nuvarande annuiteten, åtta procent å oguldna kapitalbeloppet, amorteringstiden
komme att förkortas; men då staten med afseende å den odlingslån
förbehållna förmånsrätt borde tillse att inteckningshafvares säkerhet icke
onödigtvis förminskades och då någon klagan öfver den hittills bestämda
amorteringstiden icke försports, hade styrelserna funnit sig sakna anledning
föreslå någon förändring rörande annuiteten för återbetalning af ifrågavarande
lån.

Om räntefoten för odlingslån skulle komma att nedsättas, ansåge
styrelserna, att denna förmån borde tillgodokomma såväl blifvande låntagare
som dem, hvilka redan erhållit odlingslån, men, derest förslaget i
sistberörda afseende skulle anses möta svårigheter, funne styrelserna med
hänsyn till hulVudfrågans stora vigt och betydelse dennas framgång icke
böra göras beroende af godkännandet af samma vilkor.

Rörande den sålunda förordade räntenedsättningen hade statskontor''!
i sitt utlåtande anmärkt, att tidigare vid 1889 och 1890 årens riksdagar
af enskilde motionärer gjorda framställningar i samma syfte icke föranledt
någon nedsättning i räntan, hufvudsakligen af skäl: att den ränta, riksgäldskontoret
i allmänhet måste beräkna å de för utlåningens bestridande
till statskontoret öfverlemnade medel, uppginge till 4 procent; att jemväl
öfriga till fonden inflytande medel syntes böra lemna eu ränteinkomst ej

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

understigande 4 procent; att till följd af det ränteanstånd under fem år,
som låntagare åtnjöte, och då det icke kunde undvikas att å fonden innestode
oförräntade behållningar, det vore nödigt att fonden erhölle något
högre ränta än den fonden sjelf hade att erlägga; samt att den låga allmänna
räntefoten icke vunnit den stadga, att derpå kunde grundas beslut om
räntenedsättning å dessa lån, för hvilka i allt fall till följd af ofvannämnda
ränteanstånd räntan icke uppginge till den föreskrifna eller 4 V2
procent.

Sedan nyssnämnda framställningar om räntenedsättning förelegat till
pröfning, hade — yttrade statskontoret vidare — den låga räntefoten på
allmänna penningemarknaden i det hela taget fortfarit, om än tidtals tendens
till stegring icke helt och hållet saknats; och lån mot säkerhet af
första inteckning i fast egendom, vare sig denna vore belägen i stad eller
på landet, torde numera i de flesta fall kunna utan svårighet erhållas mot
ränta af 4 pi-ocent. Vid sådant förhållande kunde anspråket på nedsättning
af räntan å odlingslånen, hvilka, sedan de blifvit genom laga kraft
egande utslag bundna vid den ansvarsskyldig jorden, åtnjöte bättre förmånsrätt
än någon inteckningshafvare för sin fordran kunde bereda sig,
ingalunda anses obefogadt; och, derest odlingslånefonden skulle komma att
motsvara sin bestämmelse, syntes derför, såvidt sådant vore möjligt, någon
åtgärd böra vidtagas, hvarigenom räntefoten å dessa lån måtte komma att
mera lämpas efter sålunda förändrade förhållanden.

Om statskontoret alltså ansåge en räntenedsättning vara af förhållandena
påkallad, återstode det att tillse, om och i hvad mån en nedsättning
kunde ske utan förlust för statsverket.

Enligt nu gällande bestämmelser bestriddes utlåningen från odlingslånefonden
dels med inflytande annuiteter å utlemnade lån och dels af medel,
som riksgäldskontoret, efter upplåning i mån af behof, tillhandahölle statskontoret.
De utlånta medlen utgjorde eldigt 1893 års räkenskaper eller
de senast för fonden fullt afslutade:

å äldre odlingslånefonden................................ kronor 2,836,394: 85

och å nya ....................................................-............. » 4,925,318: 18

eller tillsammans kronor 7,761,713: 03

På grund af bemyndigande utaf Kongl. Maj:t hade statskontoret till bestridande
af de å nya odlingsfonden gjorda anvisningar tid efter annan från
riksgäldskontoret erhållit erforderliga fyllnadsbelopp, hvilka vid 1894 års slut
uppgått till sammanlagd t 4,282,270 kronor 16 öre. A detta skuldbelopp
hade fonden att godtgöra ränta, som blifvit af riksgäldskontoret bestämd
till 4 procent för 3,556,764 kronor 32 öre och till 33 4 procent för åter -

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

stående 725,505 kronor 84 öre. Den lägre räntan erlades för de fyllnadssurnrnor,
som af statskontoret lyftats under åren 1890 och 1891, hvaremot
ränta efter 4 procent skulle erläggas för de belopp, som lyftats före och
efter nämnda tid. Såsom framginge af den ofvan intagna allmänna redogörelsen
för lånevilkoren beträffande vattenaftappnings- och odlingslån,
hade under tiden närmast före tillämpningen af bestämmelserna rörande
den nya odlingslånefonden låntagaren jämväl att erlägga ränta efter 4V2
procent, men hade då åtnjutit tre års rån tefrihet. Vid jemförelse mellan
denna räntefrihet, å ena sidan, och det ränteanstånd under fem år, som
numera finge åtnjutas, å den andra, hade det, i båda fallen under förutsättning
att hela lånesumman på en gång finge lyftas, enligt uträkning,
som statskontoret låtit af sakkunnig person verkställas, visat sig att, då
den förra af dessa förmåner beredde låntagaren en fördel, motsvarande en
effektiv ränta af 3,64 procent, kunde den senare anses motsvara en effektiv
ränta af 4,37 procent och alltså icke betraktas såsom så särdeles afsevärd.

Skulle nu, på sätt styrelsen hemstält, räntefoten nedsättas till 4 procent,
komme denna förändring att under ofvannämnda förutsättning tillskynda
låntagaren en nedsättning i effektiva räntan från nuvarande 4,37
till 3,88 procent, hvilken senare räntefot understege den, efter hvilken statskontoret
hade att erlägga ränta till riksgäldskontoret för större delen af
sin skuld. Derest odlingslånefonden vore hänvisad uteslutande till de från
riksgäldskontoret försträckta medlen, vore det alltså icke möjligt att utan
en direkt förlust, hvilken skulle blifva så mycket större som det icke kunde
undvikas att dylika medel tidtals måste ligga hos statskontoret räntelösa,
utlemna lånen till eu nominel ränta af 4 procent; men, då vid det förhållande
att beviljade lån endast finge efter hand och i mån af arbetets
fortgång lyftas samt, såvida ej med afseende å särskilda förhållanden annorlunda
i nåder förordnades, någon del af lånet skulle innestå intill dess arbetet
vore afsynadt och godkändt, den effektiva räntan i verkligheten blefve
något högre än den under ofvan omförmälda förutsättning beräknade, och
då, såsom redan blifvit erinradt, odlingslånefonden egde egna medel till
ej obetydliga belopp, vid hvilkas förnyade utlåning fonden under nuvarande
låga räntesatser och när det gälde en så vigtig fråga som upprätthållandet
af fondens ändamål, syntes kunna och böra åtnöjas med något lägre ränta
än hittills, ansåge sig statskontoret på grund häraf och med afseende jemväl
derå, att riksgäldskontoret måhända kunde blifva i tillfälle att för blifvande
försträckningar ånyo i någon mån nedsätta räntan, icke kunna annat
än tillstyrka eu nedsättning af räntan å odlingslån från 4V2 till 4 procent.

Styrelserna hade ifrågasatt, att en sådan räntenedsättning skulle ega
rum icke allenast för lån, som utbetaltes efter det beslut om räntenedsättBih.
till Riksd. Rrot. 1665. 4 Sami. 1 Afd. 40 Hä/t. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

ningen blifvit fattadt, utan äfven för redan utgifva lån. Härvid ansåge
sig statskontoret, hvad anginge de lån, soin blifvit å vederbörande hemman
fördelade, böra fästa Kong!. Maj:ts nådiga uppmärksamhet dera, att denna
fördelning vore faststäld genom utslag, i enlighet med hvilka och i den
mån de vunnit laga kraft den summa, som till låneandelens och den utfästa
räntans liqviderande årligen skulle af hvarje hemman erläggas, blifvit
från och med det år, då betalningsskyldigheten vidtagit, under särskild
rubrik, med utsättande af det sista året, då betalningen skulle utgå, såsom
ett hemmanet under sålunda bestämdt antal år åliggande allmänt onus
i jordeboken antecknad. En förändring i de redan för hvarje hemman
eller hemmansdel bestämda skuldebelopp förutsatte förnyade uträkningar
för hvarje lån och derpå grundad ny fördelning, hvilken, först, sedan innehafvarne
af de betalningsskyldiga hemmanen satts i tillfälle att deröfver
yttra sig, torde kunna genom utslag fastställas och i jordeböckerna antecknas;
och då antalet af de hemman eller hemmansdelar, hvilka hade
att ansvara för återbetalningen af odlingslån, vore att räkna i tusental,
skulle förändringen kräfva ett arbete af så betydande omfattning, att detsamma,
åtminstone delvis, icke kunde verkställas1 utan vidtagande af särskilda
anordningar derför. Af sådan anledning och enär någon räntenedsättning
för de lån, å hvilka åtnjutits räntefrihet, med hänsyn dertill att,
enligt hvad ofvan förmälts, den effektiva räntan å desamma redan nu understege
4 procent, icke kunde vara af behofvet, påkallad, ansåge sig statskontoret
så mycket mindre kunna förorda räntenedsättningens tillämpning
å nu omförmälda lån, som det enligt gällande författning i ämnet stode
öppet för hvarje deltagare i sådant lån att sex månader efter gjord uppsägning
inbetala sin låneandel, ett tillfälle, hvaraf åtskilliga personer, i
synnerhet på senare tid, begagnat sig.

Att i händelse beslut om räntans nedsättning nu blefve fattadt, gifva
åt denna nedsättning alldeles samma inskränkning, som stadgades vid den
af 1885 års Riksdag medgifna nedsätfningen från 5 till 41/2 procent, i
hvilket, fall den endast skulle tillämpas å de lån, som efter beslutets
fattande utbetaltes, syntes dock icke vara af nöden. Då så många låntagare
som möjligt torde böra, beredas förmånen af en räntenedsättning,
heinstälde statskontoret att ofvan föreslagna nedsättning i räntan måtte
vinna tillämpning ej allenast för de lån, som komme att utlemnas efter
det beslut om räntenedsättningen blefve fattadt, utan äfven för de före
nämnda tidpunkt delvis eller i sin helhet utgifna lån, angående hvilkas
fördelning på vederbörande hemman och anteckning i jordaboken utslag
då ej meddelats.

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

Vidare hade statskontoret velat tillkännagifva att statskontoret, i likhet
med styrelserna och på de af dein anförda skäl, ansåge ett eventuel
beslut om räntans nedsättning till 4 procent, hvarigenom lånens amorteringstid
komme att nedgå från 19 till 18 år, icke utgöra anledning till
minskning i annuiteten, hvilken alltså fortfarande torde böra förblifva 8
procent.

Fullmägtige i riksgäldskontoret, Indika lenmats tillfälle att i ärendet
sig yttra, hade i afgifvet utlåtande, med vitsordande af rigtigheten ej
mindre af den utaf statskontoret lemnade uppgift om storleken af det
belopp, som af riksgäldskontoret tillhandahållits statskontoret för fyllande
af odlingslånefondens medelsbehof, än äfven af de räntesatser, som, enligt
hvad statskontoret förmält, å berörda belopp fått från nämnda fond godtgöras,
vidare anfört att anledningen dertill att räntan, på sätt statskontoret
upplyst, å en del af det utaf riksgäldskontoret förskjutna belopp kunnat
sänkas under 4 procent vore att söka deri att samma del, som utgjorde
summan af de under åren 1890 och 1891 från riksgäldskontoret till fonden
aflemnade medel, anskaffats genom försäljning af 3,6 procent obligationer,
hvaraf under åren 1889 och 1890 afyttrats några större partier till parikurs
och deröfver.

Vid bestämmandet af den ränta, som borde till riksgäldskontoret
inbetalas för de till fonden försträckta medlen, hade fullmägtige icke kunnat
undgå att fästa afseende dels vid de pris, hvartill de för anskaffande af
dessa medel afyttrade obligationer kunnat försäljas, dels ock vid det förhållande
att riksgäldskontoret, som måste anskaffa medlen till den tid, de
kunde reqvireras, i regeln finge vidkännas ränteförlust, derigenom att medlen
icke uttoges förrän senare och under tiden innestode i riksgäldskontoret i
allmänhet utan ränta.

Då emellertid under år 1894 riksgäldskontorets 3,6 procent obligationer
kunnat försäljas till pari och något deröfver, hade fullmäktige å ett
i det belopp af 3,556,764 kronor 32 öre, hvarå fonden hade att erlägga
4 procent ränta, ingående belopp af 500,000 kronor, som öfverlemnats den
31 december nästlidne år, beslutat nedsätta räntan till 334 procent äfvensom
fastställa samma räntefot för de belopp, som kunde komma att under
innevarande år öfverlemnas till statskontoret för fondens räkning. Med
afseende åter å de belopp, som kunde blifva öfverlemnade år 1896 och
derefter, vore fullmägtige naturligen för närvarande icke i stånd att yttra
sig om den ränta, som å dem erfordrades för att riksgäldskontoret skulle
erhålla godtgörelse för sin ränteutgift för desamma; och ansåge sig fullmägtige
knappast behöfva fästa uppmärksamheten derå att, om vid nu
skeende obligationsförsäljningar medel för odlingslånefondens räkning kunde

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

anskaffas till lägre ränta än förut, sådant likväl icke kunde verka till minskning
i den ränta, som borde riksgäldskontoret godtgöras å de belopp, som
redan blifvit af kontoret till fonden förskjutna.

I statsrådsprotokollet omförmäles ytterligare, att statskontoret i dess
ofvanberörda utlåtande slutligen anfört följande.

Såväl nu som i allmänhet vid de tillfällen, då förslag framkommit
om lindring i vilkoren för odlingslån, hade såsom stöd för ett dylikt yrkande
ej utan skäl framhållits den ypperliga förmånsrätt, som vore förenad
med detta slag af penningeförsträckning. Omständigheter kunde dock inträffa
och hade äfven inträffat, hvilka gjorde denna förmånsrätt illusorisk;
och då statskontoret nu, med hänsyn till denna förmånsrätt, tillstyrkt
räntans nedsättning å odlingslån, hade statskontoret derför ansett sig manadt.
att med begagnande af det tillfälle, som sålunda erbjudits," fästa
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å vigten deraf att någon åtgärd blefve vidtagen,
hvarigenom mera trygghet än hittills vunnes att ifrågavarande slags
lån verkligen också komme i åtnjutande af den för dem afsedda förmånsrätten.
Det hade nemligen inträffat, i synnerhet då fråga varit om företag
af större utsträckning, för hvilkas utförande lån beviljats från odlingslånefonden,
antingen att ett företag icke kunnat bringas till slut eller ock att
dess utförande under lång tid fördröjts till följd deraf, att efter arbetets
påbörjande tvist uppstått rörande rättigheten till det planlagda arbetets verkställande.
I begge fallen kunde förlust för odlingslånefonden lätt inträffa,
derest de personer, som ansvarade för lånens återbetalning, råkade på obestånd.

Då det emellertid syntes vara en icke obillig fordran å statens sida
att vederbörande, som önskade erhålla statens understöd för vattenafledriing
och afdikning, dessförinnan ådagalade att laga hinder för arbetets utförande
icke förefunnes, hvarigenom skulle vinnas större sannolikhet för ernående
af den förmånsrätt, som borde tillkomma lån af ifrågavarande slag, hade
statskontoret ansett sig böra till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning hemställa
frågan, huruvida icke till de i mom. 1 af kungörelsen den 27 april
1888 intagna vilkor för odlingslåns erhållande lämpligen borde läggas en
bestämmelse derom, att lånesökande skulle styrka att laga hinder för det
ifrågakommande arbetets utförande icke mötte. Om också i något fall
härigenom skulle förorsakas uppskof med lånets beviljande, skulle, enligt
statskontorets åsigt, denna olägenhet helt visst, i de flesta fall vara af ringa
betydelse, jemförd med de förluster, som kunde tillskyndas såväl staten
som enskilde personer derigenom att penningar komme att nedläggas på
företag, som antingen aldrig eller i bästa fall efter långvariga rättegångar
kunde vinna sin slutliga fullbordan.

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

Statsrådet och chefen för civildepartementet har till statsrådsprotokollet
i ärendet yttrat sig på nedan nämnda sätt.

Såväl af de öfverläggningar, som vid 1883 års riksdag föregått beslutet
om upprättande af en odlingslånefond, som äfven af de utaf Riksdagen
antagna och af Kongl. Maj:t godkända vilkor för erhållande af lån
från nämnda fond, framginge, så vidt statsrådet kunde finna, att meningen
med fondens bildande varit den att från densamma skulle utgå lån allenast
till med nyodling förenade företag och att sålunda någon vidsträcktare
användning af fonden än den, som för närvarande tillämpades, egentligen
icke afsetts.

För bedömande af frågan, huruvida det dock vore lämpligt att, på
sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen i förevarande
ärende hemstält, från odlingslånefonden kunde erhållas lån för
utförande jemväl af andra företag än de ofvan omförmälda, torde det
vara af vigt, att tillse, i hvad mån fonden blifvit efter dess bildande af
lånesökande begagnad. Af från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lemnade
uppgifter i detta hänseende visade det sig att, efter frånräknande af de
lånesuminor, som väl beviljats, men sedermera till följd deraf att företag
ej kommit till stånd icke utbetalats, från odlingslånefonden utgått låneunderstöd
till nedannämnda belopp under följande år:

år 1884.......... kr. 115,400: —

» 1885 ..................... » 916,300: —

» 1886 ..............j...................................... » 895,930: —

» 1887 .................................................... » 931,180: — ,

» 1888 ..............................,.................... » 726,200: —

* 1889 ................................................... » 612,500: —

» 1890 ........................................... » 322,560: —

» 1891 .................................................... » 663,300: —

» 1892 .................................................... » 676,800: —

» 1893 ............. » 900,070: —

» 1894 ................. » 455,300: —

Af denna redogörelse framginge, att fonden i allmänhet icke anlitats
i så stor omfattning, som i betraktande af det med dess bildande afsedda
ändamål att höja landets kultur varit önskligt.. Då emellertid den
af styrelserna nu föreslagna vidsträcktare användning af fonden, hvaremot
statskontoret för sin del ej heller haft något att invända, syntes
på det närmaste sammanhänga med nyssnämnda ändamål, på samma gång
den tvifvelsutan koinme att gifva anledning till flerfaldiga för landets
intensiva jordbruk gagneliga företag, tvekade statsrådet icke att biträda

Statsutskottets Utlåtande N:o 36.

hvad styrelserna uti sagda hänseende hem stål t, dock med vissa inskränkningar.
Det syntes nemligen till en början vara utan praktisk betydelse
att, såsom styrelserna föreslagit, låneunderstöd skulle kunna beviljas till
företag, som afsåge allenast vinnande af »betesmark», hvadan dylika företag
icke torde böra ingå bland dem, som kunde med lån understödjas.
Då vidare genom beviljande af lån till företag, vid hvilka endast vattenaftappning
förekomme och der förty marken i fråga icke genast efter
företagets afslutande kunde erhålla det ökade värde, som af en genomförd
odling måste antagas blifva en följd, tredje mans rätt skulle kunna blifva
lidande på grund af den förmånsrätt, staten såsom långifvare jemväl vid
ett sådant företag skulle erhålla, torde det böra bestämmas dels att, på
sätt styrelserna hemstält och statskontoret ansett nödigt, lånesumman uti
ifrågavarande fall icke finge utgå med högre belopp än två tredjedelar af
kostnaden för vattenafledningen, afdikningen, der sådan ifrågakomme, deri
inbegripen, dels ock att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
borde vitsorda, att jordförbättringens värde kunde antagas
minst motsvara låneunderstödets belopp, ökadt med hälften deraf.

Lika med statskontoret ansåge statsrådet vidare, att bland de allmänna
vilkoren för erhållande af lån från odlingslånefonden borde intagas
en bestämmelse till förekommande deraf att den staten för nämnda lån
tillagda förmånsrätt i vissa fall kunde blifva mer eller mindre illusorisk.
Det hade icke så sällan inträffat att, innan utslag om beviljadt. låns fördelning
på vederbörande hemman meddelats och statens förmånsrätt sålunda
blifvit effektiv, vattenafledningsföretag, till hvilkas utförande lån beviljats
från odlingslånefonden, kunnat under långa tider uppehållas genom
uppkommande rättstvister eller af andra laga hinder. För att undgå de
olägenheter och förluster, som dylika omständigheter kunde medföra, ansåge
statsrådet, att bland lånevilkoren lämpligen borde inflyta ett stadgande
derom, att lån från odlingslånefonden ej finge beviljas, med mindre vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsordat att, så
vidt de kunde finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefunnes.
Det skulle sålunda komma att åligga styrelserna, bland annat, att tillse
att i de fall, då tillstånd från det allmännas sida erfordrades för ett företags
utförande, sådant tillstånd erhållits, att vederbörligt antal jordegare,
vid fråga om sänkning eller uttappning af sjö, förenat sig om företaget,
och så vidare.

Slutligen funne statsrådet, i betraktande af hvad till stöd för de om
nedsättning af räntan å odlingslån gjorda framställningarne anförts äfvensom
af hvad statskontoret och fullmägtige i riksgäldskontor derutinnan
hemstält och upplyst, hinder numera icke böra möta för en dylik ned -

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

sättning från 4 Va procent till 4 procent för lån, som hädanefter utgåfves.
I likhet med statskontoret tillstyrkte statsrådet äfven, att denna räntenedsättning
skulle tillämpas jemväl på sådana förut beviljade lån, angående
hvilkas fördelning på vederbörande hemman och anteckning i jordeboken
utslag icke meddelats. Någon nedsättning uti annuiteten å ifrågavarande
lån torde deremot icke böra ifrågakomma, så mycket mindre som någon
framställning i sådant syfte icke blifvit gjord.

Hvad först angår den föreslagna utsträckningen af odlingslånefondens
användning, har utskottet funnit de derför andragna skälen öfvertygande.
Inom landet finnas ej obetydliga vidder odlad jord, hvars värde
genom en ytterligare, väl planlagd och omsorgsfullt utförd afdikning skulle
i afsevärd mån höjas. Då i dessa fall befintliga bristers afhjelpande torde
böra anses vara lika förtjent af låneunderstöd från statens sida som afdikning
för nyodling, har utskottet icke tvekat att ansluta sig till den
kongl. propositionen i denna del, och har utskottet ej heller haft något
att invända deremot, att från ifrågavarande fond lån äfven må beviljas
till företag, som hafva till ändamål att förbättra äng eller vinna ny sådan.

Af propositionen framgår, enligt utskottets uppfattning, att Kongl.
Maj:ts förslag icke afser, att lån skulle kunna erhållas för s. k. täckdikning.
Utskottet har emellertid ansett lämpligt, att denna art af dikning uttryckligen
undantages.

Den i propositionen förekommande bestämmelsen, att lån till sådana
företag, till hvilka fondens användning skulle utsträckas, ej skulle få beviljas
till större belopp än två tredjedelar af kostnaden för vattenafledningen,
afdikning deri inbegripen, under förutsättning tillika, att jordförbättringens
värde minst motsvarar låneunderstödets belopp, ökadt med hälften deraf,
har, på sätt ofvan intagna yttranden utvisa, tillkommit af hänsyn till den
förmånsrätt, odlingslån åtnjuta, och i syfte att utgöra en garanti derför,
att lån endast lemnas till företag, hvarvid den jordförbättring, som vinnes,
är sådan, att den kan antagas fullt uppväga den nya skuldbörda, hvilken
genom odlingslånet lägges på jorden och enligt lag skjutes framför derå
förut möjligen hvilande inteckningar. Ur fastighetskreditens synpunkt är
detta förhållande obestridligen af synnerligt stor betydelse, och utskottet
har till vårdande af ett så vigtigt. intresse trott sig böra tillstyrka Riksdagen
att i detta afseende införa en bestämmelse, som enligt utskottets
mening säkrare än den nyssnämnda bereder det önskade skyddet. Utskottet
föreslår, att jordförbättringens värde bör uppgå till dubbla beloppet af
låneunderstödet, i hvilket fall dock jordens värde torde blifva så mycket

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

ökadt, att den föreslagna begränsningen af lånesurnman till två tredjedelar
af vattenafledningskostnaden utan olägenhet kan bortfalla. Uppskattningen
af jordförbättringens värde bör enligt utskottets åsigt verkställas af sakkunnig
person med biträde af två till deltagande i landtmäteriförrättningar
inom orten utsedde gode män.

Mot öfriga i den kongl. propositionen framstälda. förslag har utskottet
icke haft något att erinra. Väl uttalade utskottet vid 1890 års riksdag, i
anledning af då väckt motion om nedsättning af räntan å odlingslånen,
den mening, att det vore lämpligare att för räntenedsättningens vidtagande
afvakta en tidpunkt, då denna nedsättning kunde tillgodokomma icke blott
nya lån utan äfven de äldre, men de skäl, på Indika statskontoret stödt
sitt afstyrkande af räntenedsättningens utsträckande äfven till de lån, som
redan blifvit å vederbörande hemman fördelade, ådagalägga tydligen, med
hvilka svårigheter eu sådan åtgärd skulle vara förknippad, och för öfrigt
lärer nedsättning af räntan jemväl å de äldre lånen för närvarande icke
kunna ske utan förlust för statsverket.

I herr Nordströms motion påyrkas fem års räntefrihet å odlingslån
i stället för det nu medgifna anståndet med erläggandet af de fem första
årens ränta. Då utskottet föreslagit, att räntan å de lån, som hädanefter
fördelas, skall nedsättas till 4 procent, samt, om detta förslag bifalles, den
ränta, hvilken i sjelfva verket inflyter å lånet i dess helhet, nedgår till
3,88 procent, om lånet lyftes på en gång, och fem års räntefrihet å lån,
löpande med 4 procent ränta, skulle i högst betydlig grad nedbringa sistnämnda
effektiva ränta, har utskottet ej kunnat tillstyrka herr Nordströms
ifrågavarande förslag. Samme motionärs hemställan, att annuiteten å lånen
skulle bestämmas till sju procent i stället för nu utgående åtta procent,
har utskottet icke heller kunnat biträda, enär en förlängning af odlingslånens
amorteringstid ingalunda synes vara att eftersträfva.

Enligt gällande föreskrifter eger jordegare att sex månader efter
uppsägning inbetala hela sitt odlingslån. Häri föreslår herr Nordström den
ändring, att det skulle medgifvas jordegare att inbetala äfven delar deraf,
om han sådant önskar. Oafsedt att inbetalning af delar utaf ett odlingslån
skulle i räkenskaperna och jordeböckerna vålla bestämda olägenheter,
synes motionären icke hafva anfört tillräckliga skäl för lemnandet af ett
dylikt medgifvande, om hvilket utskottet dessutom hyser den uppfattning,
att det sällan skulle komma till användning.

Beträffande slutligen herr Nordströms förslag att lånefondens belopp
skulle höjas till 1,500,000 kronor om året, vill utskottet anmärka, att
fonden ännu icke något enda år tagits i anspråk till hela beloppet, 1,000,000
kronor, att under år 1894 låneunderstöden blott uppgingo till 455,300

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

kronor, samt att, äfven om antagligt är, att fonden kommer att anlitas i
högre grad. i händelse området för dess användning vidgas och låneräntan
sänkes, det likväl i hvarje fall synes lämpligast att med fondens ökande
dröja, till dess erfarenhet vunnits om verkningarna af de nya föreskrifterna
för densamma.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition samt ofvan omförmälda af herrar
Bergendahl, Nordström och Forsell väckta motioner, må
medgifva sådana ändringar i och tillägg till de vilkor
och bestämmelser, som jemlikt kungörelsen den 27 april
1888 äro för erhållande af lån från odlingslånefonden
stadgade, att

dels lån från odlingslånefonden må kunna beviljas,
förutom till de i nämnda kungörelse angifna företag,
jemväl till utförande af sådana vattenafledningsföretag,
hvilka afse förbättring, på annat sätt än genom s. k.
täckdikning, af förut odlad åker eller äng eller vinnande
af ny äng, dock, hvad dessa företag beträffar, endast
under förutsättning att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen vitsorda att jordförbättringens
värde bör antagas minst motsvara låneunderstödets dubbla
belopp,

dels lån från odlingslånefonden ej må beviljas,
med mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
vitsorda att, så vidt de kunna finna, laga
hinder mot företagets utförande ej förefinnes,

dels ock räntan å lån, som från odlingslånefonden
hädanefter beviljas, äfvensom å derifrån förut beviljade
lån, angående hvilkas fördelning å vederbörande hemman
och anteckning i jordeboken utslag icke meddelats, må
nedsättas till fyra procent, dock utan att rubbning derigenom
sker i den för lånen bestämda annuiteten.

Stockholm den 23 april 1895.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Bill. till Riksd. Prof. 1895. 4 Sami. I Afd. 40 Höft.