Stats-XJtskottets Utlåtande K;o 32 (Utlåtande 1867:Su32 su)

Stats-XJtskottets Utlåtande K;o 32.

V.o

Ank. till Riksd. Kansli d. 7 Mars 1867, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående sättet
för utseende af deputerade för markegångstaxornas
upprättande.

(I. A.)

Uti 1 § af Kongl. Kungörelsen, angående grunderna och sättet för
markegångsprisens bestämmande, af den 11 Maj 1855 föreskrifves att, i öfverensstämmelse
med 75 § Regeringsformen, skall uti hvarje län markegångstaxa
årligen upprättas af deputerade, två utaf hvarje Riksstånd, nämnde på det
sätt, hvarje Stånd för sig föreskrifvit och hvarom gällde, i afseende på Ridderskapet
och Adeln, Preste- och Borgare-Stånden, hvad uti Kongl. Kungörelsen
den 1 Oktober 1810 samt, i afseende å Bonde-Ståndet, hvad uti Kongl. Kungörelsen
den 15 Augusti 1854 vore stadgadt; att deputerade sammanträda i
länsresidenset å dertill af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande uti utfärdad kungörelse
bestämd dag, och att vid sammanträdet ordet föres af landshöfdingen,
utan rättighet för honom att i besluten deltaga, men med skyldighet att göra
de erinringar, som finnas af nöden, och att, då hans mening från deputerades
beslut afviker, låta densamma i protokollet anteckna; att landskamreraren
ock skall vara tillstädes för att Kronans rätt bevaka, med åliggande att, om
afseende å hans framställningar icke fästes, dem till protokollet anmärka samt
att, om landshöfding är frånvarande och icke någon uti hans ställe i nåder
förordnad, landskamreraren inträder såsom ordförande, äfvensom att protokollet
föres af länsbokhållaren.

I sammanhang med de vigtiga förändringar, som uti Grundlagarne vid
förra riksdagen egde rum, erhöll äfven ofvannämnda 75 § i Regeringsformen
JJih. Ull Iiiksd. Prof. 1867. 4 Sami. 1 Afd. 13 Häft.

Siats-Utskottets Utlåtande N:o 32.

en något förändrad lydelse. Första momentet af denna § innehöll nemligen
före den vidtagna förändringen: “De årliga markegångstaxorna skola upprättas

genom deputerade af alla Riksstånd, nämnde på det sätt hvarje Stånd särskildt
för sig föreskrifver“. Uti nu gällande Grundlag lyder deremot berörda moment
sålunda: “De årliga markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade,

valde på sätt af Riksdagen särskildt stadgas“.

Under erinran hurusom omförmälda grundlagsförändring påkallade för
ändrade föreskrifter, i fråga om val af deputerade för markegångsprisens bestämmande,
samt att, sedan ståndsförfattningen nu blifvit upphäfd, landstingen
borde blifva de valkollegier, genom hvilka dessa deputerade skola utses, har
Herr C. Eammarhjehn, uti en hos Riksdagens Första Kammare väckt och till
Stats-Utskottet remitterad motion (N:o 24) föreslagit, att Riksdagen måtte besluta
en författning, byggd på följande grunder:

“Hvarje landstingsområde bildar minst ett markegångsdistrikt.

Der tvänne eller flera markegångsdistrikt finnas, utse landstingsmänneu
från de härader, som hvarje distrikt omfattar, särskilde deputerade.

För hvarje markegångsdistrikt väljas fem deputerade och tre suppleanter,
och sammanträda de förstnämnde på landshöfdingens kallelse i länets residensstad,
eller å den ort han, med afseende å lokala förhållanden, anser lämpligast.

Dessa fem deputerade utse sig emellan ordförande och erhålla till deras
sekreterare landskamererare!! eller länsbokhållare!!, hvilkendera landshöfdingen
dertill förordnar.

Hvad dessa deputerade besluta, gälle såsom länets eller distriktets
markegångstaxa, tills ändring deri sökes och vinnes.“

Vid remitterandet af denna motion har Herr Faxe, jemte det han emot
berörda förslag framställt åtskilliga anmärkningar, väckt det motförslag, att
deputerade, som skola upprätta de årliga markegångstaxorna, inå blifva tio
samt utses till halfva antalet af landstinget bland räntegifvare och till andra
hälften af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bland andra inom länet bosatte
för sakkunskap och oväld kände män, helst räntetagare.

Ett annat förslag angående val af deputerade för markegångssättningen
har äfven vid detta riksmöte blifvit väckt. Uti Riksdagens Andra Kammare
har nemligen Herr Per Nilsson (se motionen N:o 233) gjort framställning derom,
att halfva antalet af de deputerade, som för markegångstaxans upprättande erfordrades,
måtte väljas af landstinget och andra hälften utses vid sammanträde
inför häradsrätt af ombud, valde å kommunalstämma.

Vid behandling af dessa motioner har hos Stats-Utskottet väl icke någon
tvekan uppstått om nödvändigheten att, till följd af de inträdda nya förhållandena,
meddela förändrade föreskrifter rörande val af de deputerade, hvilka skola
upprätta markegångstaxorna, hvaremot, med aktgifvande å ena sidan af Kronans,

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 32.

indelningshafvare^ samt öfriga rånte- och tionde-tagares, och å andra sidan af
vederbörande rånte- och tiondegifvares stridiga intressen, svårighet mött för
meddelande af sådana föreskrifter rörande markegångs-deputerades val att icke,
till men för det rätta, det ena eller andra intresset kan antagas få öfvervigt.
Att de förslag så väl Herr Hammarhjelm, som Herr Per Nilsson i detta hänseende
framställt, icke innebära nog trygghet mot för stort inflytande af det
sednare intresset, synes uppenbart. Då Ridderskapet och Adeln samt PresteStåndet,
hvilka hittills vid markegångssättningen företrädesvis representerat ränteoch
tionde tagare, numera upphört att vara Riksstånd, kan icke ens ifrågasättas
deras bibehållande såsom valkollegier för den ena hälften af markegångsdeputerade,
likasom det icke heller kan vara lämpligt att tillerkänna rånte- och
tionde-tagare i allmänhet en rättighet, som de hittills icke haft, nemligen att
bilda valkollegier för den ena hälften af markegångs-deputerade. Vid öfvervägande
häraf och hvad för öfrigt förekommit, har Utskottet icke funnit något
lämpligare sätt för deputerades utseende än det af Herr Faxe föreslagna, nemligen
att halfva antalet väljes af landstingen och den andra hälften utses af
landshöfdingarne bland inom länet bosatte, för sakkunskap och oväld kände
män; dock har Utskottet icke kunnat biträda Herr Faxes förslag, hvarken derutinnan
att landstinget vid sitt val skulle uteslutande hålla sig till räntegifvare,
eller att landshöfdingarne till deputerade skulle företrädesvis utse räntetagare,
enär Utskottet föreställt sig att sakkunskap och oväld — de egenskaper som i
främsta rummet böra tagas i betraktande vid valet af nämnda deputerade —
otvifvelaktigt finnas äfven hos andra personer, än dem som kunna hänföras
till räntegifvare eller räntetagare, och det icke kan vara skäl att begränsa
landstingens eller landshöfdingarnes frihet att till uppdraget utse dem, som
dertill kunna vara mest lämplige. Landshöfdingarnes ställning, såsom länets
styresmän, till såväl räntegifvare som räntetagare, deras med en rätt uppfattning
af landshöfdingekallets pligter förenade åliggande, att tillse hela länets
förkofran och att det allmännas rätt behörigen bevakas emot enskilda intressens
inflytande, torde icke göra dem olämplige för det vigtiga uppdraget att utse
deputerade, hvilket synes vara i full öfverensstämmelse med hvad 2 § 2 mom.
uti Kongl. Förordningen den 11 Maj 1855 stadgar, rörande tillsättande af ledamöter
i de nämnder, hvilka hafva att upprätta priskuranter för markegångssättningen.

Vid flera föregående riksmöten har, likasom vid detta, förslag blifvit
väckt derom, att de för markegångssättningen utsedde deputerade skulle berättigas
inom sig utse ordförande. Härvid har visserligen blifvit vid föregående
riksdagar erinradt, att enär landshöfdingarne, hvilka i äldre tider ensamme
egde afgörauderätt i fråga om markegångsprisens bestämmande, numera icke
ens voro berättigade att i besluten angående markegångssättningen deltaga och

Stats-Utskottets Utlåtande N.-o 52.

följaktligen ej kunde på annat sätt verka på utgången deraf, än genom anförande
af de skäl, som efter deras åsigt borde föranleda till högre eller lägre
markegångspris, samt då nämnde embetsman, hvilka under en tid af öfver 100
år, eller alltifrån det inarkegångssättningen öfverlemnades åt Riksståndens ombud,
städse uti dessa sammanträden i egenskap af ordförande deltagit, hvartill
de ock borde företrädesvis anses lämplige, det i berörda hänseende väckta förslag
icke förtjenade afseende. Skulle emellertid det förslag Utskottet nu framställt
rörande markegångsdeputerades väljande komma att bifallas, synes dock frågan
derigenom komma i något förändrad ställning. Enligt förut gällande stadgande)!
har nemligen landshöfding icke i annat fall varit berättigad att utse markegångsdeputerade,
än om Ridderskapet och Adeln icke begagnat sig af sin valrätt i detta
hänseende. Under förutsättning att detta fall inträffade, hvilket måhända sällan
egt rum, skulle landshöfding alltså enligt hittills gällande stadgande)! vara berättigad
att utse en fjerdedel af antalet utaf deputerade. Enligt Utskottets förslag
skulle åter landshöfding under alla förhållanden ega utse halfva antalet, och
då vid valet häraf landshöfdingarne tvifvelsutan kunna tillse att bland de deputerade
må finnas sådane personer, som icke undandraga sig att framställa
de erinringar mot en antingen för hög eller för låg markegångssättning, hvartill
fog kan förefinnas, synes landshöfdingarne, utan bibehållande för dem af
ordförandeskapet hos markegångsdeputerade, hädanefter komma att medelbart
utöfva åtminstone lika stort inflytande på inarkegångssättningen, som deras
omedelbara förhållande till deputerade, såsom ordförande vid förrättningen, hittills
kunnat åstadkomma. Enär dessutom Kronans rätt vid inarkegångssättningen
af landskamreraren bevakas, och landshöfdingens tid vanligen upptages af
andra vigtiga göromål, synes det Utskottet icke vara skäl att vidare betunga
denna embetsman med ifrågavarande ordförandeskap.

Beträffande antalet af markegångs-deputerade har Utskottet funnit lämpligt
att detta bibehålies till 8 för hvarje län, men på det förrättningen icke
må af för ledamot inträflädt hinder uppehållas, har Utskottet trott att suppieanter
till halfva antalet af deputerade äfven böra utses.

Landskamrerarens ställning, såsom den der är skyldig att vid markegångssättningen
bevaka Kronans rätt, synes icke göra honom lämplig till protokollsförande
vid förrättningen, hvadan Utskottet ansett det nu gällande stadgandet
att länsbokhållaren dervid skall föra protokollet, ega företräde framför
det förslag Herr Hammarhjelm i detta hänseende framställt, hvilket Utskottet
alltså icke kan förorda.

Likaså saknar Utskottet anledning tillstyrka antagandet af Herr Hammarhjelms
förslag att uti författningen angående markegångsprisens bestämmande
skulle införas, att hvad deputerade besluta gäller såsom länets eller

Btats-Utsliottets Utlåtande N:0 32.

distriktets markegångstaxa, tills ändring deri sökes och vinnes, enär den uti 75
§ Regeringsformen i detta hänseende lemnade föreskrift synes vara tillfyllestgörande.

På grund af hvad Utskottet sålunda anfördt, får Utskottet hemställa, att
Riksdagen för sin del må besluta att, med upphäfvande af 1 § uti Kong!. Kungörelsen,
angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande,
af den 11 Maj 1855, denna § skall erhålla följande lydelse:

§ I “l:o.

I öfverensstämmelse med 75 § Regeringsformen

skall uti hvarje län markegångstaxa årligen upprättas af 8
inom länet bosatte, för sakkunskap och oväld kände deputerade,
hvaraf halfva antalet, jemte 2 suppleanter, väljes af
Landstinget, och andra hälften, tillika med 2 suppleanter,
utses af Wår Befallningshafvande. I län, hvarest 2 Landsting
finnas, väljas 2 deputerade och 1 suppleant af hvartdera
Landstinget.

2:o. Deputerade sammanträda i länsresidenset å dertill
af Wår Befallningshafvande, uti utfärdad Kungörelse, bestämd
dag i November före den 5 i samma månad.

8:o. Vid sammanträdet utse deputerade inom sig ordförande,
som leder deras öfverläggningar. Landskamreraren
vare dervid tillstädes, för att Kronans rätt bevaka, med
åliggande att, om afseende vid hans framställningar icke
fästes, dem till protokollet anmärka. Protokollet föres af
länsbokhållaren.“

Stockholm den 5 Mars 1867.

Arvid Fr.son Posse.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Reservation;

a,f Herr Carl Ifvarsson: “Det af Utskottets majoritet fattade beslut, att

tillstyrka det halfva antalet deputerade för årliga markegångstaxornas upprättande
skall af landshöfdingarne utses, har jag icke kunnat biträda. Skälen
föi denna min åsigt äro i korthet: att denna åtgärd icke väl öfverensstämmer
med Svenska folkets urgamla rätt, att sig sjelf beskatta; att deputerade förut
utsetts ståndsvis, således i egentlig mening af Representationen, utan hänsyn till
vare sig räntegifvares eller räntetagares fördel, samt att den nya Representationen
skulle alltför mycket underskatta grunden för sin egen tillvaro, om den icke
vagade anförtro åt folket en rättighet, som förut tillhört ståndsindelningen och
om hvilken rättighet Riksdagen, således folkets valde ombud, egen uteslutande
rätt att bestämma.

Deiemot anser jag, att åt Landstingen desto heldre kan anförtros valen
af samtlige deputerade, som landstingsmannen icke allenast äro valde af folket,
utan äfven fatt åt sig anvisadt, bland annat, det vida vigtigare uppdraget, att
välja ledamöter till Riksdagens Första Kammare, —. ett uppdrag, som jag icke
gerna vill tro dem hafva så illa fullgjort, att man till följd deraf nu icke kan
våga anförtro dem ett annat uppdrag af jemförelsevis underordnad beskaffenhet.
Att Statens rätt i sa fall icke skulle blifva vederbörligen iakttagen, kan
man desto^ mindre behöfva ifrågasätta, som mångahanda korrektiver deremot
finnas. Så åligger det kronofogdarne att bevaka Statens rätt vid de tillfällen,
da priskuranterna upprättas; sa landskamrerarne, då markegångspriserna bestämmas
; sa kammar-advokatfiskalen, då hithörande ärenden behandlas i Kammar-kollegium
; så äro deputerade i visst hänseende bundne vid priskuranterna,
ithy. att för afvikelse från dem måste särskild! anföras giltiga skäl; och då
dertill kommer, att deputerades beslut kunna i föreskrifven ordning öfverklagas
och ändras, så synes Statens, och med detsamma dess embets- och tjensteman,
rätt vala ganska väl betryggad, utan att halfva magten uti ifrågavarande hänseende
behöfver för sådant ändamål läggas i händerna på Konungens förtroende
embetsman. — Om räntegifvares rätt skulle, i sednare fallet, blifva likaväl
betryggad, derom hyser jag tvifvelsmål, helst som desse icke hafva särskilda
ombud för bevakande af deras rätt, samt det sällan lönar mödan för hvar och
eu sådan särskild! att anföra besvär om ock fog dertill finnes,

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 32.

På grund af hvad jag härofvan anfört, vågar jag alltså vördsamligen
hemställa:

l:o. Att Riksdagen ville besluta den förändring i Utskottets
förslag, att samtlige de föreslague deputerade och
deras suppleanter böra af Landstingen utses, samt i likhet
med detta att, der ett län är deladt i tvenne landstingsområden,
halfva antalet deputerade och suppleanter utses af
hvartdera Landstinget; och

2:o. Att författningsförslaget återremitteras, för att omredigeras
i öfverensstämmelse härmed."

Uti denna reservation instämde Herrar J. Andersson från Östergöthland,
A. W. Björck, C. J. Svensén, P. 0. Hörnfeldt, Jan Andersson och Eric Ersson.