Stats-Utskottets Utlåtande N:o 75 (Utlåtande 1870:Su75 su)

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 75.

innevarande år och de närmast derpå följande åren disponeras ett
belopp af högst 300,000 R:dr emot det att den nu till posthus här
i staden begagnade egendom varder till statsverket öfverlemnad för
att för dess räkning användas på sätt Kongl. Maj:t kan finna godt
framdeles i nåder bestämma.

Stockholm den 29 April 1870.

På Stats-Utskottets vägnar:

Arv. Frison Posse.

J¥:o 7S.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 29 April 1870, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion angående eftergift af den
vissa hemman inom Hellestads, Risinge och Wånga socknar
ålagda förhöjning i mantalsräntan.

(I. A.)

Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt och till Stats-Utskottet remitterad
motion (N:o 138) har Ilerr It. von Steijern anfört, hurusom, i anledning af Rikets
Ständers beslut vid 1818 års riksdag, Kongl. Maj:t genom nådiga Bref den 30 Juni
1820, den 26 Juni 1821 och den 23 Januari 1830 förordnat, att Hellestads och Wånga
bergslager i Östergötlands län .skulle till landslag förändras, samt de förmåner, desamma
i egenskap af bergslag af Kronan åtnjutit, från och med år 1830 indragas. Sedan Kongl.
Kammar-kollegium, til! åtlydnad af Kongl. Maj:ts föreskrift, från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länet infordrat förslag till de landslagsräntor, som borde af de till de
fordna bergslagerna hörande hemman utgöras, samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
inkommit med dylikt förslag, omfattande jemväl några inom bergslagerna belägna frälsehemman,
fastställde Kongl. Kammar-kollegium genom bref till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
den 15 December 1830 de föreslagna landslagsräntorna för skatte- och kronohemman,
samt förordnade om deras införande i jordeboken, äfvensom om uppbörd och
debitering deraf för Kronans räkning, från och med sistnämnda år, men förklarade, att
då bergslagens förändring till landslag icke medförde någon förändring i grundräntorna

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

för frälsehemman, det för dessa afgifna förslag icke behöft upprättas. De räntepersedlar,
från hvilkas erläggande skatte- och kronohemmanen, så länge bergslagsfriheterna fortforo,
åtnjutit befrielse, men nu förpligtades att till Kronan utgöra, voro halfva landtågsgärden
två tunnor korn, samt halfva byggningshjelpen 21 skilling och halfva brukshjelpen
20 skilling banko för hvarje helt mantal. — Genom köpebref af den 11 September
1641, hvarå den 30 Juni 1646 meddelats Kongl. konfirmation, hade emellertid Kongl.
Kommissarien Louis De Geer af Kronan förvärfvat, jemte annan fastighet, jemväl Finspongs
jernbruk samt en mängd till Heilestads och Wånga bergslager hörande hemman,
bland andra, hvarom nu ej är fråga, kronohemmanen Klintorp Yi mantal, Koppetorp
Y2 mantal och Stenstorp Y4 mantal, samt skattehemmanen Berg 1 mantal, Brystorp
Vestra Mellangärden 1 mantal, Brystorp Ostra Mellangärden 1 mantal, Brystorp Östergården
1 mantal, Bålstorp Storgården 3/4 mantal, Falla 1 mantal, Frän torp Östergården
1 mantal, Gärbo 1 mantal, Jägertorp 1 mantal, Katterum 1 mantal, Röleslid 1 mantal,
Sätra Vestra Norrgården 3/4 mantal, Walstorp Öfvergården Y4 mantal och As 1 mantal
i Heilestads socken, Dåfvetorp Södergården 1 mantal, Dåfvetorp Norrgården 1 mantal,
Eliantorp 1 mantal, Erstorp Södergården 1 mantal, Erstorp Norrgården 1 mantal, Falla
Nedergården Y2 mantal, Falla Öfvergården 1 mantal, Gullerstorp 1 mantal, Hemmingstorp
Y2 mantal, Köpena 1 mantal, Messelköp 1 mantal, Ringtorp Ya mantal i Risinge
socken, samt Kolstad Norrgården 1 mantal, Mantorp Y2 mantal, Olskeppetorp Y2 mantal,
Ruda 1 mantal, Östra Torp Lillgården 1 mantal, Vestra Torp Mellangärden Y2
mantal, och Örstorp Y2 mantal i Wånga socken. Enligt köpebrefven skulle De Geer
besitta dessa hemman såsom ärftligt frälse efter privilegiernas lydelse och innehåll, endast
med förbehåll i afseende på skattehemmanen, att jordegarne icke finge från deras
börd och rättighet till jorden trängas utan god vilje deras, som lag säger. I följd af
dessa frälseköp, hvilka sålunda omfattade endast räntan af skattehemmanen, men deremot
i fråga om kronohemmanen såväl hemman som ränta, öfvergingo, de förra till
skattefrälse och de sednare till rent frälse, men sedan en del af de sålunda uppkomna
frälsehemmanen under tidernas lopp blifvit af Finspongs egare försåld med förbehåll att
räntorna skulle till bruket utgöras, voro samtliga ofvan uppräknade hemman, tillsammans
29 Y4 mantal, vid tiden för bergslagsprivilegiernas upphörande dels af skattefrälse, dels
af frälseskatte natur. Någon förhöjning i dessa hemmans räntor sattes vid bergslagernas
förläggande under landslag ej i fråga, men hemmansegarne erlade under åren 1830—1838
frivilligt till egaren af Finspongs bruk den förhöjning i landtågsgärden samt byggningsoch
brukshjelpen, som krono- och skattehemmanen inom bergslagerna fått sig ålagdt att
till Kronan utgöra. Sedan emellertid hemmansegarne år 1839 begynt undandraga sig
ränteförhöjningens erläggande, blefvo de med påstående om deras förpligtande dertill af
Finspongs bruksegare instämda till vederbörande Häradsrätter. Rättegångarne fullföljdes
å ömse sidor vid högre domstolar och slutligen hos Kongl. Maj:t i dess Högsta
Domstol, som, då Kammar-advokatfiskalsembetet derstädes anmält sig såsom mellankommande
part, med påstående, att de omtvistade räntorna borde tillkomma Kronan,

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

medelst utslag den 19 Mars 1851 förklarade, det Advokatfiskalsembetet egde Kronans
talan i berörda hänseende till Häradsrätt i orten instämma, hvaremellertid handläggning
af målen hos Kongl. Maj:t komme att hvila. I enlighet med berörda föreskrift begynte
rättegångarne ånyo vid Häradsrätterna och fullföljdes med vexlande utgång till förmån än
för Kronan och än för hemmansegarne, till dess Högsta Domstolen genom domar den 26
Maj 1857 ogillade Finspongs bruksegares anspråk på ifrågavarande ränteförhöjning, men
då frågan, huruvida densamma skulle Kronan tillgodokomma, utgjorde ett ämne, hvarom,
enligt Kongl. Förordningen den 17 April 1828, det icke tillkom allmän domstol att taga
befattning, blefvo underrätternas beslut, för såvidt de innehöllo yttranden häröfver, undanröjda.
I öfverensstämmelse med denna af Kongl. Maj:t nu meddelade nya hänvisning
att på administrativ väg göra Kronans rätt i ifrågavarande afseende gällande, anhängiggjorde
Advokatfiskalsembetet den 21 Juni 1858 talan mot hemmansegarne hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län, som genom utslag den 31 December 1863
i allo ogillade Kronans anspråk på ränteförhöjningen, hvaremot Kongl. Kammar-kollegium,
dit saken fullföljdes, med upphäfvande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utslag, förklarade
Kronan berättigad att af ifrågavarande skattefrälse- och frälseskattehemman utbekomma
half landtågsgärd, half byggningshjelp och half brukshjelp, såväl framgent årligen,
som ock med efterräkning, enligt uppbördsförfattningarne, från år 1848 eller tre
år före det, då hemmansegarne genom stämning till Häradsrätt först å Kronans vägnar
blifvit kräfda för nämnda räntor. Slutligt utslag i saken meddelades af Kongl. Maj:t
genom resolutioner den 5 Mars 1869, af innehåll att, emedan ifrågavarande hemman,
hvilka före derom emellan Kronan och Louis De Geer afslutade köp hade natur, Y2
mantal Koppetorp, l/i mantal Klintorp och x/4t mantal Stenstorp af krono- och alla de
öfriga af kronoskattehemman, följaktligen då ostridigt voro lika med andra till Hellestads
och Wånga bergslager hörande krono- och kronoskattehemman skyldige att i händelse,
såsom nu skett, ortens egenskap af bergslag komme att upphöra och dess bergslagsprivilegier
att indragas, till Kronan utgöra den ränteförhöjning, hvarå i detta mål
gjorts anspråk; samt denna skyldighet så mycket mindre kunde anses hafva upphört i
följd af omförmälda köp, som dels, enligt hvad Kongl. Maj:t genom domar den 26 Maj
1857 förklarat, berörda ränteförhöjning icke varit inbegripen i försäljningen till De Geer,
och dels genom dervid upprättade köpeafhandlingar någon annan förmån icke blifvit för
jordegarne betingad än den, att bibehållas vid deras redan egande rätt till hemmanen,
blefve Kammar-kollegii utslag faststäldt, hvarjemte Kongl. Maj:t förklarade sig icke
kunna bifalla den af en del af hemmansegarne framställda anhållan att af gunst och nåd
befrias från den stadgade efterräkningen. — Resultatet af de långvariga rättegångarne
hade sålunda blifvit, att ifrågavarande 29J/4 mantal på administrativ väg fått sig ålagdt
att för framtiden till Kronan erlägga grundräntor, hvilka förut icke utgått, med två tunnor
korn och 1 R:dr 28 öre i penningar för hvarje helt hemman, hvarjemte stadgats, att
hemmanens nya grundräntor skola utgöras efterräkningsvis för mer än tjugu år. Dessa
efterräkningar uppginge för samtliga hemmanen till ett belopp af 15,345 R:dr 36 öre,

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

som vederbörande kronobetjening genom Kong!. Maj:ts Befallningshafvandes den l December
1869 meddelade uppbördsordres förständigats att i sammanhang med detta års
kronouppbörd hos hemmansegarne uppbära. Då verkställigheten af denna uppbördsordres
utan tvifvel skulle hafva till påföljd att ett icke ringa antal af jordegarne, hvilka (tillsammans
154) till största delen tillhörde den mindre bemedlade allmogen, nödgades lemna
sina hemman, hade de genom ansökning den 12 Januari 1870 hos Kong!. Maj:t anhållit,
det Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning angående eftergift af den
ådöinda förhöjningen i mantalsränta!), hvilken ansökning ock haft till påföljd, att uppbörden
af de räntor, som för de förflutna åren skolat utgöras, blifvit tills vidare inställd;
men oviss huruvida Kongl. Maj:t efter slutlig pröfning af ansökningen funne skäl att i
anledning af densamma till Riksdagen aflåta Proposition i ämnet, hade motionären ansett
''sig icke böra underlåta att å de beskattade hemmansegarnes vägnar påkalla Riksdagens
mellankomst i eu fråga, på. hvars afgörande deras ekonomiska ställning syntes vara i
väsendtlig mån beroende.

Oaktadt sjelfva rättsfrågan genom Kong], Maj:ts beslut på nu uppgifna sätt vunnit
sin lösning, har motionären likväl till ledning för Riksdagens pröfning, huruvida billighetsskäl
må förefinnas till den fastställda ränteförhöjningens ''eftergifvande, anfört de omständigheter,
på hvilka hemmansegarne grundade sin förhoppning om befrielse från ifrågavarande
förökning i hemmanens grundskatt. Dessa grunder voro följande:

att hem manen genom köpeaftalet mellan Kronan och Louis De Geer utan annat
förbehåll än jorgegarnes eganderätt blifvit upplåtna, såsom det i köpebrefven heter: »till
ärftligt frälse efter privilegiernas lydelse och innehåll»;

att frälseskatte och skattefrälse, till hvilka särskilda slag af frälse ifrågavarande
hemman vore att hänföra, i förhållande till Kronan vore af alldeles enahanda beskaffenhet
med rent frälse, hvartill de ock utan ringaste rubbning i rättsförhållandet till Kronan
förbyttes endast derigenom att eganderätten till jorden och räntan komme i samma hand,
hvadan om skattefrälse- och frälseskattejords skyldighet att till Kronan utgöra ränta
gällde alldeles detsamma som angående rent frälse;

att ett hemmans frälsenatur en gång, vare sig genom köp eller förläning tillkommen,
enligt adliga privilegierna och öfriga författningar bibehåller denna egenskap allt
framgent, utan afseende på huruledes frälseköpeskillingen blifvit uträknad;

att sålunda hvarje frälsehemman egde tillgodonjuta de denna jordnatur förunnade
friheter, utan att kunna påföras sådana skatter, som detsamma före frälsefrihetens tillkomst
endast såsom skatte- eller kronohemman varit underkastadt;

att, hvad särskild! beträffade de nu pålagda räntorna, frälsejord i allmänhet blifvit
genom Kongl. Resolutionen den 14 November 1644 befriad från utgörande af landtågsgärden
och byggningshjelpen, samt att brukshjelpen icke i Hellestads och Wånga bergslager
någonsin varit frälsehemman påförd;

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 75.

att Kong]. Kammar-kollegium, vid bergslagernas förändring till landslag, på sätt
ofvan förmäles, endast påfört krono- och skattehemmanen inom bergslagerna någon förhöjning
i mantalsräntan, och deremot uttryckligen förklarat, att sådan förhöjning icke
komme att drabba frälsehemmanen; hvartill komme att icke blott Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
utan ock flera af de domstolar, som i denna fråga dömt, dels befriat
hemmansegarne från allt utgörande af de omtvistade räntorna, dels förklarat räntorna
böra tillkomma Finspongs bruksegare, hvarigenom Kronan indirekt frånkänts all rätt till
desamma;

att hemmansegarne icke på långliga tider idkat eller kunnat idka någon tackjernsblåsning,
och således ej heller utgjort tackjernstionde, hvilken deremot erlagts af frälseegaren,
hvaraf följde, att hemmanen icke genom bergslagernas upphörande tillskyndats
någon lindring i dem förut åliggande skatt, men att den nu påbjudna ränteförhöjningen,
som icke på öfver 200 år utgått, snarare vore, enligt motionärens åsigt, att betrakta
såsom en ny pålaga;

att hemmansegarne haft så mycket mindre skäl att förutsätta möjligheten af eu
sådan ränteförhöjning, som Kongl. Kungörelsen den 23 Maj 1857 stadgade, att vid upprättande
af nya jordeböcker för Östergötland ingen förändring af sådana förhållanden,
som uti år 1793 och sedermera upprättade jordeböcker oförändradt och utan anmärkning
iakttagits, skulle ifrågakomma, utan allt sådant å Kronans sida såsom laga kraftvunnet
anses, samt Kronans jordeböcker såväl för år 1793 som år 1813 och 1825 icke för
något af ifrågavarande hemman upptoge annan ränta till Kronan än boskapspenningar
och skjutsfärdspenningar;

att den nedsättning i hemmanens värde, som ifrågavarande beskattning åstadkomme,
på ett kännbart sätt drabbade dem, som köpt hemmanen utan att taga den
nya skatten i beräkning, och möjligen ledde till en mängd hemulstvister med deras fångestnän;
hvarförutan fråga kunde uppstå, i hvad mån hemmanens nuvarande egare borde
tillförbindas att ansvara för de retroaktiva utgifter, som beräknades för tiden före deras
tillträdande af hemmanen;

att efterräkningen, derest den borde ega rum, syntes vara sträckt alltför långt
tillbaka, då den beräknats etter den tid, dä hemmansegarne instämdes till Häradsrätten,
som dock sedermera förklarades icke vara laga forum, hvarigenom liksom
genom den tidsutdrägt, hvarmed saken såväl vid domstolar som pa administrativ väg
behandlats, efterräkningen uppgått till det höga belopp, som ofvan blifvit anmärkt;
samt

att för öfrigt sådan treårig efterräkning enligt uppbördsförfattningarne och deribland
Kongl. Kammar-kollegii cirkulärbref den 11 Maj 1724 medgifvits endast för utlagor,
hvilka grundade sig på allmän författning eller föreskrift, som bort tillämpas, men
hvars tillämpning försummats, hvaremot den, enligt motionärens tanke, icke torde kunna
ega rum då, såsom här vore fallet, betalningsskyldigheten icke förefunnits, och debitering

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

således ej kunnat ske förr än efter tillkomsten af Kongl. Maj:ts den 5 Mars 1869 meddelade
beslut;

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären föreslagit, att Riksdagen
måtte för sin del medgifva, att den genom Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 5 Mars
1869 29x/4 mantal skattefrälse- och frälseskattehemman inom Hellestads, Risinge och
Wånga socknar af Östergötlands län ålagda skyldighet att med efterräkning från år
1848 till Kronan erlägga förhöjning i mantalsräntan af half landtågsgärd, half byggningshjelp
och half brukshjelp finge eftergifvas, samt att den påförda ränteförhöjningen äfven
för framtiden ur Kronans jordebok och räkenskaper uteslötes.

Sedan Kongl. Maj:t under den 21 nästlidne Januari, uppå särskild underdånig
ansökning af egarne till ofvannämnda hemman, i nåder medgifvit, att med förhöjningsräntans
erläggande för åren 1848—1869 finge till uppbördsstämman år 1871 anstå, har,
med tillkännagifvande häraf, Kongl. Maj:t, uti nådig skrifvelse till Stats-Utskottet af den
11 Februari innevarande år, låtit till Utskottet öfverlemna den af bemälda hemmansegare
hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga ansökning, angående aflåtande af nådig Proposition
till Riksdagen om eftergift af berörda förhöjningsränta från och med år 1848 och allt
framgent, jemte de vid den underdåniga ansökningen fogade handlingar, för att hos Utskottet
komma under behörigt öfvervägande i sammanhang med den till Utskottet remitterade
motion i ämnet.

Ehuru Utskottet anser det i allmänhet vara mindre lämpligt, att Riksdagen i
frågor rörande kamerala förhållanden, synnerligen då dessa äro af så invecklad beskaffenhet
som i den förevarande, fattar slutligt beslut, innan Kongl. Maj:t låtit genom vederbörande
embetsverk utreda ärendet och deri aflåta nådig framställning, anser sig likväl
Utskottet, som, på sätt ofvan förmäles, fått från Kongl. Maj:t emottaga de dit i
frågan ingifna handlingarne, böra med ledning af dessa och de öfriga handlingar, som
stått till Utskottets förfogande, åt denna fråga söka bereda den utredning, som den begränsade
tiden och andra förhållanden medgifvit.

Af de många skäl, motionären till grund för sin framställning anfört, äro en stor
del af den beskaffenhet, att de vid rättsfrågans afgörande måst tagas i öfvervägande.
En granskning af alla dessa skäl kunde svårligen ske utan att ingå i pröfning af sjelfva
rättsfrågan; men då denna, såsom motionären medgifvit, nu vunnit sin lösning, eller,
såsom uti den underdåniga ansökningen omförmäles, blifvit oåterkalleligen afgjord, och
någon granskning från Utskottets sida af detta domslut icke kan, emot föreskriften i
90 § Regeringsformen, ifrågakomma, måste Utskottets åtgärd i detta ärende inskränka
sig dertill, att undersöka huruvida ur billighetens synpunkt sådana skäl förefinnas, som
kunna föranleda till den af motionären föreslagna eftergift. I sådant hänseende förekommer,
att ehuru Hellestads och Wånga bergslager redan från och med år 1830 förändrades
till landslag och deras bergslagsfriheter då upphörde, Kronan likväl icke förr
än under år 1851 vid domstol anhängiggjorde sina anspråk att af ofvannämnda hemmansegare
utbekomma den tillökning i mantalsräntan, från hvars utgörande hemmanen

såsom

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 75.

såsom belägna inom bergslagsort förut varit befriade, hvadan och då Kongl. Kammarkollegium
uti bref den 15 December 1830 förklarat, att bergslagens förändring till landslag
icke medförde någon förändring i grundräntorna för frälsehemman, egarne till de
hemman, hvarom nu är fråga, icke saknade anledning antaga, att någon laglig skyldighet
för dem icke förefunnes att till Kronan, som alltifrån år 1641 icke af dem egt uppbära
någon ränta, utgifva berörda förhöjningsränta. Vid sådant förhållande torde det icke
höra läggas egarne af nämnda hemman till last, att de icke till Kronan godvilligt erlade
ifrågavarande förhöjningsränta, innan rättigheten till dess uppbärande, hvarom så olika
tankar äfven hos domstolar och myndigheter uppstått, blifvit i laga ordning bestämd.
Att för denna pröfning erfordrades så lång tid, som nu derför åtgått, torde icke heller
böra läggas hemmansegarne till last, enär dröjsmålet med det slutliga afgörandet till
väsendtlig del berodde deraf, att Kronan vid orätt forum först anhängiggjorde sin talan.
De nuvarande egarne skulle emellertid ensamma få vidkännas följderna af detta dröjsmål,
i det hos dem skulle på en gång uttagas icke mindre än 23 års tillökningsräntor. Det
trångmål, som deraf skulle förorsakas, torde vara lätt att inse, och då under denna
långvariga rättegång flera, om icke de flesta hemmanen ombytt egare, skulle de nuvarande
egarne nödgas betala för sina företrädare och fångesmän, af hvilka de antagligen
komme att söka sitt åter, hvaraf en mängd rättegångar otvifvelaktigt skulle, till ytterligare
kostnad och olägenhet, framkallas.

Att, med sådana följder, utkräfva Kronans fordran för ifrågavarande, bland inkomsterna
icke förut påräknade tillökningsräntor för den förflutna tiden, synes Utskottet
icke vara Staten fullt värdigt, om det ock ur laglighetens synpunkt kan försvaras. Den
vinst Staten derpå skulle göra är icke heller betydlig i förhållande till de lidanden,
hvaraf hemmanens nuvarande egare till en stor del oförskyldt skulle träffas. Billigheten
synes derföre kräfva en eftergift för den förflutna tiden, innan Kronans rätt till berörda
förhöjningsräntor genom den slutliga domen blef bekräftad; och då Utskottet endast ur
denna sednare synpunkt trott sig böra betrakta frågan i denna del, tvekar Utskottet ej
att hemställa,

a) det Riksdagen måtte för sin del besluta, att den genom Kongl.
Maj:ts nådiga resolutioner af den 5 Mars 1869 ålagda skyldighet
för 29Y4 mantal skattefrälse och frälseskattehemman inom Hellestads,
Risinge och "YVånga socknar af Östergötlands län att med
efterräkning från och med år 1848 till Kronan erlägga förhöjning i
mantalsräntan af half landtågsgärd, half byggningshjelp och half
brukshjelp må eftergifvas för tiden till och med år 1869.

Hvad åter angår motionärens framställning derom, att ifrågavarande ränteförhöjning
för framtiden måtte ur Kronans jordebok och räkenskaper uteslutas; så enär ett
sådant förfarande skulle vara uppenbart stridande emot Kongl. Maj:ts ofvanberörda nåBih.
till Riksd. Prof. 1870. 4 Sami. 1 Afd. 35 Häft.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

diga resolutioner af den 5 Mars 1869, i pröfning hvaraf Utskottet icke eger ingå, hemställer
Utskottet,

b) att motionärens framställning i denna del icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 April 1870.

På Stats-Utskottets vägnar:

Arv. Frisör! Posse.

STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg & Comp., 1870.