Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1886:Su14 su)

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

N:0 14.

Ank. till Riksd. Kansli den 16 Febr. 1886, kl. 5 e. m

•

Utlåtande i anledning af Riksdagens år 1885 församlade Revisorers
berättelse, angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1883.

(I. A.)

Stats-Utskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk
och myndigheter till Kongl. Maj:t i underdånighet afgifna utlåtanden
och förklaringar blifvit hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa
handlingar och inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga
upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af Revisorerne
gjorda framställningar, som ansetts från Utskottets sida påkalla
yttrande; kommande Utskottet att härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blifvit iakttagen.

Kongl. Utrikesdepartementet.

§ 1.

(Rev.-ber. pag. 32. — Uti. pag. 355—357.)

Från konsulskassan hade, enligt hvad Revisorerne omförmäla, under
revisionsåret -utbetalts till Legationssekreteraren vid beskickningen
i Wien A. Grip 17,577 kronor 95 öre för en resa till Hawaii för att
undersöka dervarande svenske och norske emigranters ställning med
anledning af klagomål, som hufvudsakligen från norske arbetare blifBih.
till Riksd. Prot. 1886. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 1

Ang. en af
Legationssekreteraren

A. Grip företagen
resa
öfver Asien.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

vit framstälda. I sammansatt statsråd den 17 Juli 1882 hade beslutits,
att kostnaden för resan skulle efter ingifven godkänd räkning utgå af
de till konsulskassan för utgifter, som anginge båda de förenade rikena
gemensamt, anvisade medel; hvarjemte i ministerielt statsråd
samma dag bestämts, att, utom resekostnaden, 1,000 kronor skulle anslås
till ekipering för resan, samt att Legationssekreteraren Grip finge
under bortovaron uppbära sin lön såsom Legationssekreterare oafkortad.
Legationssekreteraren Grip hade afrest från Wien den 19 Augusti 1882,
ankommit till San Francisco den 15 September och till Honolulu den

1 Oktober 1882 samt afrest derifrån den 18 December samma år till
San Francisco, hvarifrån återresan till Europa tagits öfver Japan, Kina,
Indien och Egypten på sådant sätt, att han den 16 April 1883 återkommit
till Wien. Vid granskningen af ifrågavarande statsutgift, hvaraf
4/7 drabbat Sverige, hade det synts Revisorerne anmärkningsvärdt, att
Legationssekreteraren Grip vid återkomsten till San Francisco icke fortsatt
färden österut utan tagit den vida längre vägen vesterut. Visserligen
hade han, enligt de upplysningar Revisorerne erhållit, för den
längre vägen inskränkt sig att debitera resekostnaden Honolulu—Wien
lika med bortresan Wien—-Honolulu, men dagtraktamentet hade med

2 pund sterling oafkortadt upptagits för återresan. Då resan från Wien
till San Francisco medtagit en tid af 28 dagar, men för återresan, på
sätt den blifvit af Legationssekreteraren Grip företagen, åtgått en tid af
110 dagar, hade resetiden härigenom blifvit förlängd med 82 dagar,
för hvilka dagtraktamenten jemväl utbetalts. Beräknades dagtraktamentet
för dessa dagar efter samma kurs, som användts vid reseräkningsbeloppets
förvandlande till pund sterling, eller 18 kronor 49^ öre för
1 pund, befunnes beloppet af Överskjutande dagtraktamenten i svenskt
mynt motsvara 3,033 kronor 16 öre.

I en af Chefen för Utrikesdepartementets kameralafdelning i anledning
af Revisorernes omförmälda framställning afgifven förklaring
har anförts, att de af Legationssekreteraren Grip för resan till Hawaii
och vistelsen derstädes häfda kostnader uppgått enligt de i sammanhang
med reseräkningen inlemnade närmare uppgifter till följande
belopp:

ekiperingspenningar 1,000 kronor, motsvarande ............ £ 54. i. 6.

resa från Wien öfver New York till Honolulu (med vivre) „ 185. — —

resor å Hawaii ............................................................ £ 156.

vistelse derstädes......................................................... „ 311. 467. — —

extra utgifter derstädes........................................................... 12. 6. n.

Summa £ 718. 8. i.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Om härtill lades för hemresan det belopp, som motsvarade kostnaderna
för utresan, £ 185, så visade sig att den ersättning, som Legationssekreteraren
Grip fått, för afgifvande af rapporter om konsulatförhållandena
i Ost-Asien, uppbära utöfver och i samband med den ersättning,
som blifvit honom för hans kostnader i anledning af missionen
till Hawaii tillerkänd, inskränkte sig till £ 47, hvilken summa
af Legationssekreteraren Grip uppgifvits motsvara den ökning i resekostnaderna,
som, äfven om hemresan företagits öfver New York, antagligen
hade uppstått derigenom, att densamma skulle egt rum under
en kallare årstid än utresan och till följd derutaf kräft längre tid samt
drygare kostnader för den resandes befordran.

Ofvanstående .................................................................... £ 718. 8. i.

hemresan .............................................................................. „ 185. — —

resan öfver Asien............................................................. „ 47.--

Summa £ 950. 8. i.

motsvarade i svenskt mynt kronor 17,577: 95 öre.

Anledningen till att Legationssekreteraren Grip erhållit bemyndigande
att taga hemvägen öfver Asien vore att söka deri, att, i afvaktan
på afgörandet af frågan om lämpligaste ordnandet af de Förenade Rikenas
konsulatförhållanden i Ost-Asien, dåvarande Herr Ministern för utrikes
ärendena velat begagna hvarje tillfälle, som erbjudit sig, att utan särskilda
allt för dryga kostnader för statsverket inhemta de närmare upplysningar,
som kunnat på platsen erhållas af fullt kompetente och med
förhållandena i hemlandet förtrogne personer, till hvilka Herr Grip på
grund af personlig erfarenhet med konsulatärenden otvifvelaktigt kunde
räknas, och orsaken till samtliga kostnadernas fördelning, i olikhet med
de af Herr Grip meddelade uppgifter, vore sålunda den, att erhållandet
af hans yttrande om konsulatorganisationen i Ost-Asien ansågs böra erbjuda
det intresse, att en större del af resekostnaderna lämpligen kunde
beräknas hafva utgått för omvägen öfver Asien. Det af Herr Grip afgifna
yttrande, hvilket blifvit åberopadt i Kongl. Norska Regeringens
utlåtande af den 7 December 1883, hade liksom öfriga till frågan om
upprättande af ett lönadt konsulat i Ost-Asien hörande handlingar ännu
icke kunnat i sammansatt svenskt och norskt statsråd slutligen föredragas.

Enligt hvad Utskottet inhemtat, tinnes omförmälda, af Legationssekreteraren
Grip meddelade yttrande öfver konsulatförhållandena i OstAsien
intaget i en af honom afgifven promemoria, daterad Wien den
23 Juni 1883 samt den 4 Juli samma år remitterad till Kommerskollegium
och Norska Regeringens Departement för det Inre; och har Ut -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Ang. redovisningen
af
anslaget till
slcarpsJcytteväsendet
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

skottet erhållit del af ett af nämnda promemoria gjordt utdrag, innefattande
omförmälda yttrande.

Ehuruväl Utskottet, i likhet med Revisorerne, ansett anmärkningsvärd!,
att den resa, Legationssekreteraren Grip för visst ändamål erhållit
uppdrag att företaga, kunnat, såsom nu skett, i så betydlig mån
utsträckas, har Utskottet dock, då berättelse öfver iakttagelserna under
den utsträckta resan blifvit afgifven och derigenom någon utredning i en
till behandling föreliggande fråga måste antagas hafva åstadkommits,
endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Kongl. Arméförvaltningen.

§ 2.

(Rev. ber. pag. 54. •— Uti. pag. 390—392 och 396.)

I räkenskaperna öfver anslaget till skarpskytteväsendet och skjutskicklighetens
befrämjande hade, enligt hvad Revisorerne inhemtat, med
afseende på redovisningssättet af de medel, som under år 1883 genom
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utbetalts till täflingsskjutningars anordnande
och till målskjutningspremier förekommit den olikhet, att
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i åtskilliga län verificerat de i och
för berörda ändamål verkstälda utbetalningarna endast medelst sina behörigen
qvitterade anordningar å länsränterierna, under det att från
andra länsstyrelser, jemte dylika qvitterade anordningar, dessutom vid
räkenskaperna fogats detaljerade redogörelser med tillhörande verifikationer,
upprättade af de personer, som anordnat och ledt täflingsskjutningarna.
Genom först angifna redovisningssätt, hvilket stödde sig på
ett af Annéförvaltningens civila departement den 26 Oktober 1870 utfärdadt
cirkulär, hade för Riksdagens Revisorer all detaljerad granskning
öfver medlens användning omöjliggjorts. Revisorerne hade fäst
uppmärksamheten härvid med anledning af redogörelsen från ett af de
län, nemligen Vesterbottens, hvarifrån detaljerad redogörelse lemnats,
enär af densamma framginge, att utgifter af enskild natur blifvit bestridda
af medel från ifrågavarande anslag, nemligen dels 60 kronor
till musik vid en skyttefest i Fahlträsket och dels 80 kronor 90 öre
till utspisning för åtskilliga personer å Skellefteå stadskällare. Dessa
poster vore visserligen till beloppen af ringa betydenhet, men i prin -

Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 14.

cipielt hänseende anmärkningsvärda; och då förenämnda, i flere län
tillämpade summariska redovisningssätt måste anses i hög grad ofullständigt,
samt en detaljerad redovisning af samtliga till skarpskytteväsendet
m. m. utgående statsmedel måste anses vara lika väl af behofvet
påkallad som beträffande statsmedlen i öfrigt, hade Revisorerne
velat å förhållandet fästa Riksdagens uppmärksamhet.

I afseende å redovisningssättet för de delar af skarpsky tteanslaget,
som vare sig i årsanslag tilldelas skarpskytteföreningar och skyttegillena
eller årligen ställas till länsstyrelsernas förfogande för anordnande
af länstäflingen, har Arméförvaltningens civila departement i afgifvet
utlåtande anfört, att enskilda inrättningar af sådan art som ifrågavarande
skytteförbund så mycket mindre ansetts kunna skäligen betungas
med afgifvande af fullständiga redogörelser, som i alla fall
näppeligen mot dem kunde väckas och afgöras anmärkningsmål i den
ordning, Kongl. förordningen den 11 December 1830 föreskrefve; men
att kontrollen öfver medlens användande för sina behöriga ändamål
icke mindre verksamt utöfvats af Landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition,
till hvilken bort afgifvas årliga rapporter enligt faststälda
formulär; hafvande dylik rapports vederbörliga afgifvande utgjort
vilkor för åtnjutande af anslag under följande år, så att ett fullständigt
uteblifvande af rapporten medfört förlust af anslag, afgifvande deremot
af en rapport, mot hvilken anmärkning blifvit gjord, vållat uppskof
med anslagets beviljande, intill dess anmärkningen nöjaktigt förklarats
eller rättelse egt rum; och syntes under ofvan antydda förhållande någon
ändring i redovisningen för denna del af anslaget ej kunna lämpligen
vidtagas; samt att hvad åter vidkomme årsanslagsbeloppen till
länstäflingsskjutningarna, så och då dessa understödsbelopp vore afsedda
att gifva tättingarna en, så vidt möjligt, festlig karakter, hvilket begrepp
vore synnerligen tänjbart och i icke ringa grad bestämdes af
ortens sed, folklynne, med mera dylikt, Arméförvaltningen ansåge Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes användande för ändamålet af sagda belopp,
omedelbart eller genom dess förtroendemän, utan fara för svårare missbruk
kunna, synnerligast vid betraktande af beloppens jemförelsevis
ringa storlek, framdeles som hittills befrias från en detaljgranskning
af Arméförvaltningens revision; hvaremot Arméförvaltningen icke fann
hinder möta att, för möjliggörande af ett öfvervakande från Riksdagens
Revisorers sida af dessa medels användning, anbefalla Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att vid skarpskyttemedelsredogörelsen foga en detaljerad
och verificerad redogörelse för skyttefesten.

Med anledning af Revisorernes framställning i fråga om den redovisning
öfver förenämnde anslag, som afgifvits från Yesterbottens län,

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 14.

har länsstyrelsen i samma län uti infordradt yttrande meddelat, att efter
det Kongl. Maj:t genom bref den 2 Mars 1883 anbefalt Konungens
Befallningshafvande att för hvarje täfling åt tjenliga personer uppdraga
att vidtaga de för täflingen nödiga anordningar, samt Herr Statsrådet
och Chefen för Landtförsvarsdepartementet i sammanhang med omförmälda
Kongl. bref utfärdat reglemente för de frivilliga skarpskytteföreningarnas
täflingar om statens pris, länsstyrelsen — med hemtadt
stöd af de utaf bemälde Herr Statsråd reglementet vidfogade motiv
till särskildt § 6 mom. 1, hvilka innehölle, utom annat, att såsom lämplige
att anordna täflingsskjutningar ansåges män, af hvilka man kunde
vänta sig, att de skulle göra allt hvad i deras förmåga stode för att
åt skjutfesten gifva en högtidlig pregel — påmint de tre personer,
hvilka af länsstyrelsen förordnats att anordna ofvannämnda täflingsskjutning,
derom, att de åt densamma borde gifva en festlig pregel,
med underrättelse derjemte, att Kongl. Maj:t för sådant ändamål anslagit
300 kronor; att detta belopp, som af Arméförvaltningen blifvit
till länsstyrelsen öfversändt jemte skrifvelse den 6 April 1883, sedermera
lyftats af anordnarne till täflingsskjutningen å länets landskontor,
dit de sedermera lemnat redovisning för beloppets användande, hvilken
redovisning sedermera insändts till Arméförvaltningen, utan att någon
granskning deraf egt rum hos länsstyrelsen, som dertill jemväl saknat
befogenhet, då någon föreskrift i sådant afseende ej lemnats af vare
sig Kongl. Maj:t eller Arméförvaltningen; äfvensom att i fråga om de
anmärkta posterna länsstyrelsen funne mindre egendomligt, att 60 kronor
användts till musik, emedan sådan väl finge anses rätt mycket bidraga
till att gifva en högtidlig pregel åt en fest af ifrågavarande art,
hvaremot länsstyrelsen ansåge användandet af 80 kronor 90 öre till
utspisning åt en del personer skäligen anmärkningsvärd!; men hade länsstyrelsen
under den korta tid, som lemnats för yttrandes afgifvande,
ej medhunnit att infordra förklaring från anordnarne af täflingsskjutningen,
af hvilka för öfrigt en sedermera aflidit och en afflyttat till
annan ort.

Då, hvad först angår Revisorernes framställning om lämpligheten
af en mera detaljerad redovisning af samtliga till skarpskytteväsendet
och skjutskicklighetens befrämjande utgående statsmedel, Arméförvaltningen,
enligt hvad ofvan anförts, under förmälan, att verksam kontroll
öfver användandet af den del af dessa medel, som tilldelas skarpskytteföreningarne
och skyttegillena, utöfvas af Landtförsvarsdepartementets
kommandoexpedition, förklarat hinder icke möta att anbefalla vederbörande
att afgifva detaljerade och verificerade redogörelser öfver den
andra delen af ifrågavarande medel, eller de anslag, som årligen ställas

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

till länsstyrelsernas förfogande för anordnande af länstäflingar, anser
Utskottet sig kunna antaga, att en rättelse i det af Revisorerne afsedda
syfte är att för framtiden emotse.

Hvad vidare beträffar den af Revisorerne särskild!, framstälda anmärkningen
i fråga om användandet af de till täflingsskjutningar inom
Vesterbottens län anvisade medel, hade, enligt hvad. i länsstyrelsens
ofvanåberopade utlåtande meddelats, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vid utlåtandets afgifvande icke medhunnit infordra vederbörandes förklaring
öfver anmärkningen; och har, för såvidt Utskottet kunnat inhemta,
sådan förklaring ännu icke till Arméförvaltningen inkommit. Vid
detta förhållande har Utskottet i frågans nuvarande skick icke ansett
sig böra föreslå någon åtgärd med anledning af det, enligt Utskottets
uppfattning, visserligen anmärkningsvärda sätt, hvarpå berörda medel
blifvit inom nämnda län under revisionsåret använda.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet hemställa,
att Revisorernes ifrågavarande framställning för närvarande icke må
till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

§ 3.

(Rev. ber. pag. 55. — Uti. pag. 357—361.)

Enligt hvad Revisorerne omförmäla, hade efter föregången besigtning
i Maj 1881 boningshuset för styresmannen vid Carl Gustafs
stads gevärsfaktori befunnits så bristfälligt, att detsamma icke troddes
kunna genom reparationer för sitt ändamål fortfarande göras brukbart,
utan hade nybyggnad ansetts böra ifrågakomma. Med anledning häraf
hade Arméförvaltningens artilleridepartement till Kongl. Maj:t hemstält,
att ny byggnad, hvarå ritning företetts, måtte uppföras. Men i Januari
1882 hade Kongl. Maj:t förklarat, att byggnaden för det dåvarande
icke borde uppföras. Sedan ny besigtning likväl i Maj sistnämnda år
egt rum, och styresmannen förklarat, det han icke utan våda för helsan
ansåge sig vidare kunna bebo byggnaden och att annan lämplig sådan
ej inom staden Eskilstuna kunde anskaffas, hade Arméförvaltningens
artilleridepartement i September 1882 hos Kongl. Maj:t gjort ny framställning
om byggnadens uppförande; och genom bref af den 24 November
1882 hade Kongl. Maj:t slutligen bifallit byggnadens verkställande.
I följd häraf hade styresmannen i December 1882 af Arméförvaltningen
anmodats inkomma med förslag till arbetets utförande

Ang. uppförandet
af
en boställsbyggnad
vid
Carl Gustafs
stads gevärsfaktori.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

antingen genom anställande af auktion eller medelst anbuds infordrande.
Men i stället hade styresmannen, under förklaring att må hända ingen
af dessa former alltid vore lämplig, i Januari 1883 inlemnat ett af
enskild entreprenör till honom afgifvet förslag till entreprenadkontrakt,
hvilket af Arméförvaltningen gillats och hvilket styresmannen bemyndigats
med entreprenören afsluta. Enligt detta förslag skulle nybyggnaden
kosta 30,000 kronor, hvarifrån dock borde afdragas 4,000 kronor,
som erhållits genom försäljning af den gamla byggnaden, hvilken entreprenören
för denna summa ville köpa. Öfriga 26,000 kronor hade anskaffats
genom inflytande medel för försålda gevärspersedlar. Byggnaden
hade blifvit uppförd under loppet af åren 1883 och 1884. Utgiften
härför hade blifvit redovisad på anslaget för försvarsverket till
lands i allmänhet.

Under åberopande af föreskrifterna i gällande auktionsreglemente
af den 20 December 1825 hafva Revisorerne vidare anfört, dels att
sådan auktion, som i nämnda reglemente föreskrifves, vid byggandet
af det nya boningshuset för styresmannen vid Carl Gustafs stads faktori
icke egt rum, och dels att, jemväl i strid mot samma reglemente,
någon auktion vid försäljningen af gamla boningshuset för bemälde
styresman ej heller förrättats, hvadan Arméförvaltningen sålunda i två fall
syntes hafva ansett sig kunna förbise auktionsreglementets föreskrifter.
Derest detta skett i följd af föråldrade och numera icke tillämpliga
bestämmelser uti auktionsreglementet, hade det förefallit Revisorerne,
som om tiden vore inne att uppgöra ett nytt reglemente, så vida icke
ett godtyckligt förfarande, hvilket komme att försvåra hvarje kontroll,
vid dylika ärendens handläggande skulle göra sig gällande.

I häröfver afgifvet utlåtande har Arméförvaltningens artilleridepartement,
jemte andragande af de skäl, som talat för nödvändigheten
att uppföra ny boställsbyggnad åt faktoristyresmannen, med anledning
af Revisorernes framställning om att uppförandet af denna
byggnad ej blifvit enligt auktionsreglementets innehåll utbjudet på
auktion, samt att enahanda förfaringssätt äfven bort begagnas i fråga
om den gamla byggnadens försäljning, anfört, att Arméförvaltningen,
på sätt i revisionsberättelsen omförmäles, efter erhållet tillstånd till
byggnadens uppförande, uppdragit åt faktoristyresmannen att till Förvaltningen
inkomma med förslag till arbetets utförande, antingen genom
anställande af auktion eller medels anbuds infordrande; men att sedan
från tillförlitligt håll inhemtats, att hvarken i staden Eskilstuna eller
trakterna deromkring funnes någon annan byggnadsskicklig och pålitlig
person än byggmästaren I. W. Kayerdt, åt hvilken med fullt förtroende
kunde öfverlåtas det maktpåliggande arbetet, och sedan Kayerdt efter

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14. 9

upprepade underhandlingar förklarat sig villig att utföra arbetet för
den beräknade, af Kongl. Maj:t godkända kostnadssumman 30,000
kronor med åtagande dessutom att, utöfver det uppgjorda kostnadsförslaget,
verkställa åtskilliga ganska omfattande grundläggnings- med
liera arbeten, hvilka ansetts erforderliga, Förvaltningen, då vid de upplysta
förhållandena auktion otvifvelaktigt skulle blifva ändamalslos och
endast föranleda tidspillan, under det att å andra sidan antagandet åt
Bys;o-mästaren Kaverdts erbjudande syntes medföra garanti att la arbetet
på omsorgsfullt sätt utfördt, pröfvat skäligt att, enligt styresmannens
hemställan, antaga berörda erbjudande, och detta så mycket
hellre, som endast derigenom bereddes möjligheten att for det gamla
nedruttnade boningshuset erhålla så hög försäljningssumma som 4,000
kronor, ett belopp, som med afseende å den gamla byggnadens dåliga
beskaffenhet icke kunnat betingas af annan person, än Kayerdt, hvilken,
såsom boende på platsen och der idkande byggnadsverksamhet, beräknat
att till andra företag kunna använda öfverblilna materialier al det
gamla boningshuset. — Denna för kronan fördelaktiga uppgörelse beträffande
köpesumman för det gamla boningshuset måste ock, förutom
vissheten att man i Kayerdt erhölle en både yrkesskicklig och pålitlig
entreprenör, betraktas såsom en af de hufvudsakligen bidragande orsakerna
dertill, att byggnadsföretaget i sin helhet utan auktion ofverlåtits
åt Kayerdt, tv en spekulant från mera aflägsna trakter, om en
sådan uppstått, hade af nyss anförda orsaker, enligt Förvaltningens
förmenande, aldrig kunnat ingå på den höga köpesumma för det gamla
huset, som nu erhållits. För närmare belysande af det ringa värde, som
den gamla byggnaden i verkligheten egde, hade Förvaltningen vidare
upplyst, att vid yttre brädbeklädnadens borttagande timret befunnits uppruttnadt
och delvis sönderstyckadt, så att skal ej förefinnes till betviflande
af entreprenörens utsago, att han å affären blifvit betydligt lidande. Häraf
framginge, att det af Revisorerne anmärkta förfaringssättet vid så väl
det nya boställshusets uppförande som det gamlas försäljning varit af beskaffenhet,
att kronans fördel och sanna bästa blifvit behörigen tillgodosedda,
äfven om auktionsreglementets föreskrifter härvid ej blifvit strikte
tillämpade — att för öfrigt under nu rådande förhållande strängt halla
sig inom föreskrifterna i detta föråldrade reglemente kunde i Förvaltningens
tanke, i synnerhet då, såsom här, det gälde arbeten, hvilka
fordrade fullständig sakkännedom af dem, som åtoge sig och således
borde ansvara för desammas ordentliga utförande, icke alltid leda till
resultat, som för kronan blefve de gynsammaste. Vid auktionen måste
nemligen hufvudsakligt afseende fästas vid lägsta anbudet. Körande
sakkännedomen förefinnes vid auktionen egentligen intet tillfälle att
Bih. till Rikad. Prot. 1886. 4 Sand. 1 Afd. 11 Raft. 2

Ang. Arméförvaltn,
ingens
räkenskaper.

10 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

ingå i närmare undersökning. Endast för så vidt en spekulant gjort
sig förut bevisligen känd för underhaltigt arbete, kunde hans anbud
förkastas. Följden kunde sålunda lätteligen blifva den — och Arméförvaltningen
hade deraf ingalunda saknat erfarenhet — att spekulant,
som slutligen stannade för lägsta anbudet och som således, så vidt antaglig
borgen företeddes, måste antagas till entreprenör, sedermera funnes
sakna förmåga och tillräckliga insigter att på tillfredsställande
sätt utföra det åtagna arbetet. Då slutligen äfven Revisorerne sjelfva,
under förutsättning att det anmärkta förfaringssättet framkallats i följd
af föråldrade och numera icke tillämpliga bestämmelser uti auktionsreglementet,
uttalat såsom sin åsigt, att tiden nu vore inne för
uppgörande af nytt sådant reglemente, hade i anledning häraf Arméförvaltningen,
som med Revisorerne härutinnan vore fullt ense, infordrat
förslag till nytt auktionsreglemente, hvilket förslag, efter numera
i det närmaste afslutade förberedande åtgärder inom Armé- och Marinförvaltningarna,
snarligen komme att till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
öfverlemnas.

På sätt Revisorerne framhållit, har Arméförvaltningen uti förevarande
fall i tvenne hänseenden förbisett föreskrifterna i gällande auktionsreglemente;
och med afseende å hvad sålunda förekommit, får Utskottet
hemställa,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga sådana åtgärder,
hvarigenom för framtiden fullständig rättelse må
ernås i de af Revisorerne anmärkta förhållanden.

§ 4-

(Rev. ber. pag. 57—75 — Uti. pag. 361—367; 377—386;

388—390; 392—396.)

Beträffande det i riksstaten under rubriken »Materielen» förekommande
reservationsanslaget till »Försvarsväsendet till lands i allmänhet
eller Arméförvaltningens departement», hafva Revisorerne anfört,
bland annat, att, fastän anslaget i riksstaten funnes uppfördt under
rubriken »Materielen» och sålunda syntes böra ensamt för densamma
utgå, bestriddes dermed likväl åtskilliga utgifter, som i mer eller mindre
mån kunde anses såsom personella. Så väl denna omständighet

Staf*- Utskottets Utlåtande N:o 11.

som de mycket olikartade utgifter för rnaterielen till de mest skiljaktiga
föremål på landtförsvaret, hvilka med anslaget skulle bestridas,
försvårade i hög grad bedömandet af dess användande för sitt ändamål
samt inskränkte Revisorernes deraf beroende kontroll till granskning
af anslagets användande för landtförsvarets behof i allmänhet.
Denna kontroll försvårades ytterligare derigenom, att talrika omföringar
förekomme icke allenast inom anslaget, på artilleridepartementets andel
till och med inom de särskilda utgiftstitlarne, utan äfven till och
från andra anslag. Någon närmare granskning af anslagets användande
för sitt ändamål kunde, enligt Revisorernes föreställning, icke
åstadkommas, förr än den del af de personella utgifterna, som ej
kunde anses tillhöra anslaget, blefve skild från detsamma, samt användandet
af dess öfriga delar blefve närmare bestämdt, äfvensom omföringarna,
om icke helt och hållet uteslutna, åtminstone i möjligaste
mån inskränkta. Utom de i riksstaten anslagna medel egde anslaget
andra och högst betydliga tillgångar i uppbördsmedel, hvilka dock,
hvad artilleridepartementet anginge, i hufvudboken vore sammanförda
med omföringar inom anslaget, så att man icke kunde varseblifva, huru
vida de härledde sig från omföringar eller vore verkliga uppbördsmedel.
Med anledning häraf hade Revisorerne för revisionsåret låtit
utreda så väl deras belopp som deras beskaffenhet och deröfver låtit
upprätta en i revisionsberättelsen intagen tabell.

Af denna tabell ansåge Revisorerne framgå, att de verkliga uppbördsmedlen
på anslaget för revisionsåret uppgått till den betydliga
summan af 367,920 kronor 44 öre. Enligt Revisorernes åsigt vore det
önskligt, om dessa medel på ett lämpligt sätt, kunde bokföras, så att
deras belopp och beskaffenhet lättare kunde skönjas. Men om man
sålunda skulle kunna utröna dessa särskilda tillgångars storlek, blefve
det dock, med den nuvarande bokföringen, i de flesta fall omöjligt att
varseblifva deras användande för särskilda utgifter, emedan de inginge
i anslagets öfriga inkomster och med dem sammanblandades.

För närvarande bokfördes nämnda anslags uppbördsmedel i Arméförvaltningens
hufvudbok blott i specialkontokolumnen på kreditsidan,
hvaraf följden blifvit, att de icke upptoges i det tryckta kapitalkonto, som
för revisionsåret offentliggjordes, och således icke derstädes varseblefves.
Då det likväl föreföll Revisorerne vara af vigt, att dessa medel
i kapitalkontot åtminstone till sina hufvudbelopp redovisades, ansåge
sig Revisorerne böra såsom sin åsigt uttala, att nämnda medel i Arméförvaltningens
hufvudbok äfven borde upptagas i kapitalkontokolumnen
på debetsidan.

Då samma bokföringssätt iakttoges med afseende på de flesta

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

öfriga anslag- under fjerde kufvudtiteln, som hade uppbördsmedel, ansåge
Revisorerne, att äfven med afseende på deras bokföring samma
förändring borde vidtagas, som här ofvan blifvit ifrågasatt. Beloppet
af sistnämnda uppbördsmedel framginge af en i berättelsen införd
tabell.

I öfrigt hade Revisorerne ansett sig böra omnämna, att granskningen
af Arméförvaltningens räkenskaper fortfarande i hög grad försvårats
genom bristfällig hänvisning till och anordning af verifikationerna,
i följd hvaraf de i många fall ej kunde bedömas utan särskilda
från förvaltningen inhemtade upplysningar, hvadan granskningen dessförutan
måst blifva ganska ytlig.

Med anledning af Revisorernes omförmälda framställning i fråga
om Arméförvaltningens räkenskaper hafva utlåtanden afgifvits från Förvaltningens
artilleri-, fortifikations-, intendents- och civila departement,
till hvilka vid den tryckta revisionsberättelsen fogade utlåtanden Utskottet,
till undvikande af allt för stor vidlyftighet, får hänvisa.

Genom Kongl. brefvet den 7 November 1879, angående förändring
i bokföringssättet hos Arméförvaltningen, förordnades, bland annat,
att från ingången af år 1881 skulle för Arméförvaltningens räkenskaper
tillämpas det formulär, som vore för Marinförvaltningen beträffande
dess räkenskaper föreskrifvet; dock att inom Arméförvaltningen
finge i stället för den för Marinförvaltningen föreskrifna förskottsbok
fortfarande föras de hos Arméförvaltningen dittills använda liqvidböcker;
hvarjemte Arméförvaltningen skulle ega vidtaga de detaljförändringar
i det nya bokföringssättet, hvilka utan att ändra systemets
hufvudgrunder kunde finnas ändamålsenliga.

Det sätt, hvarpå Arméförvaltningeus räkenskaper på grund häraf
blifvit uppstälda, har emellertid, enligt hvad Revisorerne framhållit,
synts i flera afseenden gifva anledning till befogade anmärkningar.
Särskildt torde, såsom Revisorerne påpekat, de talrika omföringarna så
väl inom samma anslag som från ett anslag till ett annat, och det sätt,
hvarpå uppbördsmedlen redovisas, betaga räkenskapen den öfverskådlighet,
som för deras granskning är af nöden; och delar Utskottet jemväl
Revisorernes uppfattning om bristfälligheten i anordningen af verifikationerna.
\7issa förändringar i berörda räkenskapers uppställning och
verificerande synas derför Utskottet vara af behofvet påkallade; och
lärer vid sådana förändringars genomförande hänsyn böra tagas såväl
till speciella förhållanden vid Arméförvaltningen som dertill att räkenskaperna
måste lämpa sig äfven för Statskontoret vid dess upprättande
af rikshufvudboken.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter om sådan
ändring i Arméförvaltningens räkenskaper, hvarigenom
större tydlighet och öfverskådlighet i dessa
räkenskaper må åstadkommas.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 75—77. Uti. pag. 365, 367—377.)

Revisorerne, hvilka fäst uppmärksamheten vid de olika system, ^ng nybyggsöm
gjort sig gällande vid uppförandet inom Karlsborgs fästning al
en del byggnader för landtförsvarets behof, i det att i vissa fall bygg- fästning_
nadsarbetenas utförande besörjts genom fortifikationsbefälhafvarens å
Karlsborg försorg med fästningens egna arbetare, men i andra fall,
efter utbjudande på offentlig auktion, af entreprenör, hafva såsom
exempel härpå anfört, att genom Kongl. brefvet den 2 Mars 1883
från trosspassevolansfonden anvisats ett belopp af 74,000 kronor för
uppförande vid Karlsborgs fästning af trossvagnsskjul samt chefen for
fortifikationen bemyndigats att ombesörja arbetets utförande antingen
medelst entreprenad eller under hand, allt efter som det förra eller
senare sättet af honom kunde pröfvas vara för kronan fördelaktigast;
dock att i intet fall den anvisade kostnadssumman dervid finge ofverskridas.
Med anledning häraf hade chefen för fortifikationen i skrifvelse
den 5 April 1883 anbefalt fortifikationsbefälhafvaren å Karlsborg
att inkomma med förslag till arbetets utförande samt uppgifvit de alternativ,
som dervid kunde ifrågasättas, nemligen att arbetet antingen
helt och hållet skulle utföras direkt genom fortifikationsbefalhaivaren
af fästningsbyggnadens egna arbetare eller ock helt och hållet eller
till vissa delar på entreprenad af entreprenör; och sedan fortifikationsbefälhafvaren
å Karlsborg i skrifvelse den 17 April 1883 utan särskildt
ano-ifna skäl föreslagit, att arbetet skulle utföras genom hans forsorg
af fästningsbyggnadens egna arbetare, hade i enlighet härmed ett trossvagnsskjul
för 390 fordon blifvit uppfördt. Den 20 Oktober 1884 hade
denna byggnad afsynats af kronofogden i Södra Vadsbo fögderi med
biträde af Byggmästaren E. Thavenius från Stockholm, hvilken dertill
förordnats af Arméförvaltningens intendentsdepartement, samt två

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

nämndemän. Af syneinstrument^ framginge, att förrättningsmännen
bland annat förklarat, att alla skarfvar å takstolarnes bindbjelkar och
underliggande bärbjelkar borde förses med skarfjern af viss angifven
beskaffenhet. Någon annan anmärkning hade icke framstälts af dem,
men af intendentsdepartementets nyssbemälda ombud vid synen hade
i skrifvelse den 27 Oktober 1884 anmälts, att han iakttagit åtskilliga
bristfälligheter å byggnaden, nemligen att samma åtgärd, som synemännen
förordat för takstolarnes bindbjelkar, borde vidtagas å bärbjelkarnes
skarfningar, hvarjemte dessa bärbjelkar borde förankras i gaflarne,
samt att bärbjelkarne hade en nedsjunkning på midten och således
voro för klena eller afståndet mellan stolparne för långt, hvadan
bärbjelkarne borde på lämpligaste sätt förstärkas eller flere stolpar
uppsättas; och i skrifvelse den 11 November 1884 till chefen för
fortifikationen hade fortifikationsbefälhafvaren å Karlsborg föreslagit,
att under hvarje takstol, som ej- uppbures af ståndare, två sådana
skulle anbringas, hvaremot annan ändring ej vore behöflig; och hade
äfven anmälts, att en tillräckligt stor behållning å det anvisade beloppet
förefunnes, så att ändringsarbetet icke behöfde föranleda beloppets
öfverskridande.

Enligt bref den 5 Oktober 1883 hade Kongl. Maj:t anvisat ett
belopp af 72,000 kronor af reservationerna å anslaget till artilleriet
för uppförande af ett förrådsskjul af sten för fästnings- och positionsartilleri;
och hade Kongl. Maj:t uttryckligen förordnat, att utförandet
af byggnadsarbetet skulle utbjudas å offentlig auktion till den minstbjudande.
Om detta arbete hade den 18 Januari 1884 afslutats kontrakt,
i hvilket entreprenören förbundit sig att verkställa hela arbetet
för 52,500 kronor, eller 19,500 kronor mindre än den beräknade kostnadssumman;
och då byggnaden den 31 Oktober 1884 afsynats, hade
synemän nen förklarat till protokollet, att skjulet blifvit uppfördt i enlighet
med faststälda ritningar och kontrakt med deri intagna byggnadsbeskrifning,
samt att arbetet i öfrigt blifvit sorgfälligt och väl
utfördt.

Vid jemförelse mellan de olika system, som för uppförandet af
ifrågavarande, för ungefärligen likartade ändamål afsedda samt samtidigt
uppförda byggnader användts, hade det, för så vidt Revisorerne
kunnat med stöd af tillgängliga handlingar derom bilda sig ett omdöme,
synts framgå, att den byggnad, som uppförts af entreprenör,
på samma gång den af syneförrättarne befunnits i allo tillfredsställande,
visat ett för statsverket med afseende på kostnaden gynsammare
resultat än den byggnad, som uppförts af fästningens egna arbetare.

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 14

Till den i kontraktet med entreprenören bestämda kostnadssumman
borde visserligen läggas ett belopp al 4,119 kronor 46 öre, som utgifvits
för jernstaket och planering omkring byggnaden, annonskostnad
m. m., men äfven med beräkning häraf uppginge hela kostnaden till
endast 56,619 kronor 46 öre i stället för beräknade 72,000 kronor,
medan åter den byggnad, som ntförts af fästningens arbetare, så vidt
Revisorerne kunnat inhemta, medtagit i det närmaste hela den beräknade
kostnadssumman.

Härtill komme, att i det ännu gällande auktionsreglementet af
den 20 December 1825 stadgades, att när för landtförsvarets behof
nybyggnad eller reparation å kronans hus, som icke utgjorde delar af
fästningsverken, erfordrades, verkställigheten borde genom allmän auktion
till entreprenad utbjudas, samt att, innan detta föregått och antagliga
anbud saknats, någon sådan byggnad för kronans egen räkning
icke iinge företagas. Med anledning häraf hafva Revisorerne, som på
annat ställe i revisionsberättelsen uttalat sig om ett liknande förhållande
beträffande en byggnads uppförande vid Carl Gustafs stads
gevärsfaktori och dervid påpekat vigten deraf, att auktionsreglementet,
om det befunnes föråldradt, borde ändras, velat fästa Riksdagens
uppmärksamhet äfven å nu omförmälda förhållanden, der utan kända
skäl en afvikelse skett från gällande stadganden.

Med anledning af Revisorernes omförmälda framställning hafva
förklaringar afgifvits af så väl Arméförvaltningens fortifikationsdepartement
och chefen för fortifikationen som ock fortifikationsbefälhafvaren
å Karlsborg. Under hänvisande till hvad i dessa förklaringar i öfrigt
finnes anfördt, har Utskottet ansett sig böra omförmäla, huru som chefen
för fortifikationen i sitt i ämnet afgifna yttrande meddelat, att i afseende
å de olika sätten för större byggnadsarbetens utförande erfarenheten
ingalunda visat, att entreprenadauktion under alla förhållanden
komme att leda till ett verkligen godt resultat. Då i vårt land ännu
inga särskilda kompetensvilkor funnes stadgade för den, som vill uppträda
som byggmästare, och då enligt 1825 års auktionsreglemente
»alla rikets undersåter, af hvad stånd, vilkor och yrke det vara må, egde
att göra anbud», så kunde, enligt chefens för fortifikationens förmenande,
ej förhindras, att sådana anbud gjordes af personer, som ingalunda
vore i besittning af sådana tekniska kunskaper, som vore oundgängliga
för utförandet af ett större byggnadsarbete, eller af spekulanter,
som ingalunda vore egare af ett för arbetets ändamålsenliga utförande
välbehöfligt kapital, utan hufvudsakligen derför litade på de
förskott de kunde betinga sig. Om nu en spekulant redan förr gjort

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

eig känd såsom underhaltig byggmästare eller såsom varande i ekonomiskt
dålig ställning, kunde visserligen hans anbud af dessa skäl förkastas.
Men vore han antingen okänd eller vore de mot hans kompetens
i ena eller andra hänseendet hysta misstankar ej juridiskt bevisliga,
så vore det ofta nog svårt att efter en entreprenadauktion
neka honom att åtaga sig ett arbete, för hvars utförande han ingifvit
det lägsta anbudet, åtföljdt af en borgensförbindelse, som ej heller
kunnat juridiskt underkännas. Men hade man på sådant sätt fått en
entreprenör, som i ena eller andra hänseendet befunnes underhaltig,
så vore äfven den strängaste kontroll vid arbetets utförande sällan i
stånd att åstadkomma ett verkligen godt byggnadsarbete; man vunne
dermed föga mera, än att så väl materialierna som det tekniska utförandet
nätt och jemnt ej kunna lagligen kasseras, d. v. s. att arbetet
i sjelfva verket ej blefve sådant, som man haft rätt att vänta och begära.
Af sådana byggnadsentreprenader hade Arméförvaltningen haft
en ej ringa erfarenhet. Hufvudsaken vid en entreprenadauktion vore
ej aitt nedpressa priset till det lägsta möjliga, utan att få arbetet utfördt
af eu tekniskt duglig och i allt öfrigt solid person. Detta hade
ock länge varit insedt både af Kongl. Maj:ts regering, som allt emellan,
med afvikelse från 1825 års auktionsreglemente, än föreskrifvit att
»anbud skulle infordras» — således utan entreprenadauktion — än
öfverlåtit åt Arméförvaltningen eller underordnad myndighet att pröfva,
hvilket sätt för byggnadsarbetets utförande under för handen varande
omständigheter kunde anses rättast. Hvad särskildt anginge det år
1883 å Karlsborg uppförda skjulet för trossfordon, hade det Kongl.
brefvet, derom, på sätt af Revisionen blifvit anfördt, innehållit bemyndigande
för chefen för fortifikationen att ombesörja arbetets utförande
antingen medelst entreprenad eller under hand. I det yttrande, som
med anledning häraf åt chefen för fortifikationen infordrats från fortifikationsbefälhafvaren
å Karlsborg, hade denne, af skäl, som finnas
anförda i fortifikationsbefälhafvarens å Karlsborg omförmälda förklaring,
tillstyrkt, att arbetet skulle få utföras af fästningens egna arbetare.
Anledningen dertill, att detta af fästningsbyggnaden sjelf uppförda
skjul kostat mera än det följande år genom entreprenad för artilleriets
räkning uppförda, vore på sätt af fortifikationsbefälhafvarens nämnda
förklaring framginge, dels att intendenturskjulet vore större än artilleriets,
dels att materialierna fallit i pris ej obetydligen från 1883 till
1884, dels ock att entreprenören, som vore en fullt trovärdig man,
enligt lemnad uppgift gjort en förlust af öfver 2,500 kronor på artilleriskjulet.
Hvad slutligen beträffade de anmärkningar, som vid trossfordonsskjulets
aflemnande gjorts rörande taket å byggnaden, så hade

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

de berott på takkonstruktionen och hade intet att göra med det system,
som tillämpats vid skjulets uppförande. Förhållandet vore nemligen,
att dessa skjul vore mycket breda, och taken hade endast en ringa
resning för att minska vindfånget och virkesåtgången. För att uppbära
taken vore derför ett stort antal vertikala stolpar anbragte från
skjulets golf till takstolarne, hvilka stolpar dock i någon mån minskade
utrymmet i skjulen och försvårade fordonens placering«och skötsel.
Vid det första af dessa skjul, det ifrågavarande trossfordonsskjulet,
hade man derför velat försöka att minska antalet stolpar, men hade ock
från början motsett att taket derigenom möjligen skulle blifva nog
svagt, hvarför äfven genast bestämts, hvilka förstärkningar i sådant
fall borde anbringas, hvarjemte penningar för detta ändamål reserverats.
Då vid besigtningen takkonstruktionen ansetts nog svag, hade de förut
bestämda förstärkningarna tillsatts, och hade taket sedermera ej gifvit
anledning till någon anmärkning.

Ehuruväl, på sätt Revisorerne omförmält, en afvikelse från gällande
auktionsreglemente i förenämnda fall egt rum, har Utskottet dock, då
med anledning af en likartad fråga Utskottet redan under § 3 här ofvan
hemstält om åtgärders vidtagande för vinnande af rättelse för framtiden
och ett återupprepande af en hemställan i enahanda syfte sålunda
icke synes vara af behofvet påkalladt, endast velat förhållandet för
Riksdagen

omförmäla.

§ 6-

Stockholms stads kronoräkenskaper och länens landsböcker.

(Rev. ber. pag. 126—128; Uti. pag. 404—408.)

Enligt hvad Revisorerne inhemta!, hade landshöfdingen i Södermanlands
län genom Kongl. brefvet den 22 Oktober 1858 medgifvits
rätt att till enskilde personer uthyra den så kallade attikvåningen uti
lanshöfdingeresidenset i Nyköping, och åt landshöfdingen i Stockholms
län vore så stor bostadslägenhet beredd, att han af denna i f. d. Preissiska
huset, N:o 36 vid Drottninggatan, anordnade lägenhet kunnat för sin
räkning till enskilde personer uthyra åtskilliga lokaler, deribland de
två å nedra, botten befintliga och hvartdera med två fönster åt Diottninggatan
försedda rummen, hvilka blifvit inredda till butiker; och då
landshöfdingarne i nämnda län genom omförmälda lägenheters uthyrBih.
till Riksd. Vret. 1886. -1 Sami. 1 Afd. 11 Håft. 3

Ang. de till
landshöfdingarne
i
Stockholms
och Södermanlands
län
upplåtna
boställslägenlteter.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

ning beredts inkomster utöfver de för dem vid landshöfdingelönernas
reglering bestämda löneförmåner, hyste Kevisorerne den åsigt, att
dessa lägenheter borde, i den mån de icke till boställen åt landshöfdingarne
vore erforderliga, vid nuvarande tjensteinnehafvarnes afgång för
kronans räkni"ng tagas i anspråk.

I häröfver till Kongl. Maj:t afgifvet utlåtande har Statskontoret,
jemte öfverlemnande af infordrade yttranden från landshöfdingarne i
Stockholms''* och Södermanlands län, beträffande ifrågavarande boställen
meddelat, att åt förstnämnde landshöfding vore upplåtna 20 lägenheter
med eldstäder, deraf ett kök och två tamburer, jemte dertill hörande
sex hvälfda källare, en öfver jord belägen hvälfd vedbod samt ett stall
och ett vagnshus, allt inom huset N:o 36 vid Drottninggatan, samt
att landshöfdingen i Södermanlands län begagnade 30 lägenheter med eldstäder
jemte ved- och vagnbodar samt stall och brygghus inom länsresidenset
i Nyköping och uthyrde, utom den af Revisorerne omnämnda
s. k. attikvåningen, 2 rum och en bod i vestra flygeln, jemlikt Kongl.
brefvet den 15 Juni 1861. Vidare vore upplyst af landshöfdingen i
Stockholms län, att af honom till enskilde personer uthyrts ej allenast
de af Revisorerne omförmälda tvenne rummen, utan äfven stallet och
vagnshuset, men att han deremot, enligt kontrakt med Öfverintendentsembetet,
af kronan förhyrde e.n inom samma egendom tre trappor upp
på vinden varande lägenhet, bestående af ett rum med kök, samt af
landshöfdingen i Södermanlands län, att han af den s. k. attikvåningen
till eget begagnande undantagit två rum. Till ledning vid bedömande
af huru vida en sådan åtgärd, som den af Revisorerne ifrågasatta,
lämpligen kunde vidtagas i afseende på de till ofvannämnde båda landshöfdingar
anvisade boställen, hade Statskontoret vidare förskaffat sig
uppgifter om antalet lägenheter, som upplåtits åt en hvar af landshöfdingarne
i Jönköpings och Vermlands län uti de derstädes under
senare tider med anslag af allmänna medel uppförda residensbyggnader.
Dessa uppgifter gåfve vid handen, att landshöfdingen i Jönköpings
län komme att erhålla 19 lägenheter med eldstad samt stall, vagnshus
och tvättstuga med mangel och strykrum, samt att till landshöfdingen
i Vermlands län upplåtits 18 lägenheter med eldstad samt stall, vagnshus
och tvättstuga; och ansåg Statskontoret, med afseende härå, någon
annan förändring beträffande det till landshöfdingen i Stockholms län
upplåtna boställe icke böra ega rum, än att, såsom landshöfdingen äf-,
ven ifrågasatt, de båda till bostället hörande, till butiker inredda rum
vid nuvarande boställshafvarens afgång skulle afträdas till statsverket,
mot det att det rum med kök, som landshöfdingen nu disponerade mot
erläggande till statsverket af en årlig afgift till belopp af 250 kronor,

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

med bostället förenades. Hvad åter anginge det åt landshöfdingen i
Södermanlands län anslagna boställe, vore detsamma, i afseende å
boställslägenketernas antal, ej obetydligt större än någotdera af land shöfdingeboställena
i Jönköping och Karlstad. Utaf det af Revisorerne
åberopade Kongl. bref den 22 Oktober 1858 inhemtades, att den till
bostället börande s. k. attikvåningen bestode af 7 rum och kök, sam t
att densamma redan af nuvarande landshöfdingens företrädare i embetet
varit uthyrd åt enskilde personer jemlikt dertill uti Kongl. brefvet
den 18 Juni 1836 lemnadt medgifvande. Nuvarande landshöfdingen,
som, enligt hvad han förmält, vid våningens uthyrande undantagit två
rum för eget begagnande, hade deremot genom Kongl. brefvet den
15 Juni 1861 undfått tillåtelse att uthyra två andra, bostället tillhörande
rum jemte en bod. Den omständighet, att en ej ringa del af ifrågavarande
landshöfdingeboställe under en längre tid icke vaidt för boställsinnehafvarnes
eget bruk behöflig, gåfve, efter Statskontorets tanke, stöd
för det antagande, att, beträffande detta boställe, en sådan förändring,
som Revisorerne åsyftat, skulle kunna ega rum. Enligt hvad landshöfdingen
anfört, skulle emellertid i ett fall hinder möta för vidtagande
af denna åtgärd; och då Statskontoret icke vore i tillfälle att yttra
sig vare sig om sättet för detta hinders undanrödjande eller om huru
vida förändringen utan olägenheter i öfrigt kunde genomföras, syntes
Revisorernes framställning i denna del icke för det närvarande böra
föranleda till annan åtgärd, än att befallning blefve vederbörande
embetsmyndighet meddelad att till Kongl. Maj:t inkomma med den
vidare utredning, som af denna framställning påkallades. På grund
af hvad sålunda förekommit hemstälde Statskontoret alltså, att Kongl.
Maj:t, i anledning af hvad Revisorerne anfört, täcktes dels förklara, att
de till landshöfdingens i Stockholms län, i huset N:o 36 vid Drottninggatan
belägna boställe hörande tvenne rum, som vore till butiker inredda
och af boställshafvaren till enskilda personer uthyrda, skulle vid
nuvarande innehafvarens af landshöfdingebeställningen afgång från
tjensten till kronan afträdas, och i stället ofvan omförmälda, inom
samma egendom tre trappor upp på vinden belägna ett rum med kök
med bostället förenas, samt dels anbefalla öfverintendentsembetet att
till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt yttrande, huru vida den
i landshöfdingeresidenset i Nyköping belägna och jemte andra lägenheter
till boställe åt landshöfdingen i Södermanlands län upplåtna s. k.
attikvåningen måtte kunna, vid nuvarande boställshafvarens afgång
från landshöfdingebeställningen, frånskiljas bostället och till kronan
afträdas.

Enligt hvad Utskottet inhemtat har Kongl. Maj:t genom bref den

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Ang. en beslutad
löneförhöjning

för stationsskr
ifrare och
telegrafister.

18 December 1885 dels förklarat, att de till landshöfdingens i Stockholms
län i huset N:o 36 vid Drottninggatan här i staden belägna boställe
hörande, å nedra botten befintliga två rum, som nu äro till butiker
inredda och af boställsinnehafvaren till enskilde personer uthyrda,
skola vid nuvarande innehafvarens af landshöfdingebeställningen afgång
från tjensten till kronan afträdas och i stället ett tre trappor upp å
vinden af samma egendom beläget rum med kök, hvilken lägenhet
landshöfdingen för närvarande enligt kontrakt med Öfverintendentsembetet
förhyr, med bostället förenas, och dels anbefalt bemälda Embete
att inkomma med yttrande, huru vida den i landshöfdingeresidenshuset
i Nyköping belägna och jemte andra lägenheter till boställe åt
landshöfdingen i Södermanlands län upplåtna s. k. attikvåningen må
vid nuvarande boställshafvarens afgång från landshöfdingebeställningen
kunna frånskiljas bostället och till kronan afträdas.

Då, enligt hvad nu blifvit anfördt, en förändring i det syfte, Revisorerne
afsett, blifvit beträffande landshöfdingens i Stockholms län boställe
anbefald, samt den af Revisorerne väckta frågan om dispositionen
af en del af landshöfdingebostället i Nyköping vid nuvarande boställshafvarens
afgång från landshöfdingebeställningen är under utredning,
får Utskottet hemställa, att Riksdagen må vid hvad sålunda i detta
ärende förekommit för närvarande låta

bero.

Statens jernvägstrafik.

§ r.

(Rev. ber. pag. 139. — Uti. pag. 414.)

Revisorerne, som af Styrelsens för statens jernvägstrafik protokoll
för den 12 December 1883 inhemtat, att Styrelsen, på ansökan om
löneförhöjning för stationsskrifvarne och telegrafisterne vid statens jernvägars
samtliga trafikdistrikt, beslutit, att den tid, inom hvilken uppflyttning
i högre löneklass eljest egde rum, finge något förkortas, med
tillämpning af hvilket medgifvande summan af de löneförhöjningar, som
för år 1884 skulle tillgodokomma stationsskrifvare vid statens jernvägar,
komme att uppgå till 23,520 kronor, hafva ifrågasatt lämpligheten deraf,

Stata- Utskottets Utlåtande N:o 14.

att Styrelsen utan vederbörligt tillstånd kunde besluta löneförbättringar
af så stor omfattning som den nu omförmälda.

I Styrelsens för statens jern vägstrafik häröfver afgifna utlåtande
meddelas, att samtliga dessa löneförbättringar understälts Kongl. Maj:ts
pröfning genom det den 15 December 1883 ingifna förslag till arfvodesstat
för år 1884, hvilket förslag Kongl. Maj:t genom bref af den 31 i
samma månad faststält.

Utskottet, som tagit del af Kongl. Maj:ts omförmälda bref, enligt
h vilket Kongl. Maj:t, med gillande af den af Trafikstyrelsen föreslagna
uppflyttningen i högre arfvodesklasser af åtskillige tjenstemän och betjente
hos Styrelsen, bestämt kontors-och stationsskrifvarnes samt telegrafisternes
arfvoden efter olika klasser till olika belopp, vexlande mellan
900 och 2,100 kronor, har endast velat erinra, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t af den 17 Maj 1874, i afseende å aflöningen från och
med år 1875 för embets- och tjenstemän samt betjente vid statens
jernvägstrafik, med undantag för chefens, medgifvit, bland annat, att
föränderliga arfvoden finge utgå enligt den klassreglering, som af
Kongl. Maj:t i årligen faststäld stat blefve bestämd inom de af Riksdagen
angifna gränser, i hvilket afseende dessa arfvoden af Riksdagen
blifvit bestämda, hvad kontors- och stationsskrifvare beträffar, till
högst 2,100 kronor samt beträffande telegrafister till högst 2,400 kronor.
Vid sådant förhållande har Utskottet ansett sig böra hemställa, att
Revisorernes omförmälda framställning icke må till någon Riksdagens
åtgärd

föranleda.

§ 8-

(Rev. ber. pag. 139. — Uti. pag. 414.)

Af Trafikstyrelsens protokoll för den 3 Februari 1883 hade Revisorerne
erfarit, att Styrelsen beslutit utbyta en statens jernvägstrafik
tillhörig tomt om 15,000 qvadratfot uti qvarteret Dykärret vid Stockholms
södra station emot en statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa
tillhörig, från -5\\ mantal N:o 2 Läreda i Stoby socken af Vestra
Göinge härad afsöndrad mark, innehållande 97,000 qvadratfot, hvilken
invid Hessleholms jernvägsstation belägna mark skulle användas till

Ang. af
Trafikstyrelsen
verkstälda
egoutbyten.

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 14.

byggnadsplats för en betjeningsbyggnad, derför Riksdagen beviljat ett
anslag af 12,000 kronor; och af Styrelsens registratur hade vidare
inhemtats, att Styrelsen den 13 November förenämnda år ingått aftal
om egoutbyte emellan statens jernvägstrafik och Rörstrands aktiebolag;
hvarjemte Styrelsen enligt öfverenskommelse den 30 Juli 1883 verkstält
egoutbyte emellan statens jern vägstrafiks och Jönköpings städs
mark; men då den befogenhet, som Trafikstyrelsen, enligt hvad af
ofvan såsom exempel anförda beslut framginge, sig tillmätt i fråga om
utbyte af statens jernvägars mark, icke syntes Revisorerne stå i öfverensstämmelse
med stadgandet i 77 § Regeringsformen, hade Revisorerne
velat å förhållandet fästa uppmärksamheten.

I afseende å Revisorernes omförmälda framställning har Styrelsen
för statens jernvägstrafik i afgifvet utlåtande erinrat, att den jord,
staten för jernvägens behof från enskilde personer förvärfvat,'' icke
blifvit i jordeboken omförd från skatte- eller stadsjord till krono, utan
fortfarande bibehölle sin förra natur. Den syntes derför näppeligen
kunna hänföras till den i 77 § Regeringsformen afsedda fasta egendom,
som icke utan Riksdagens samtycke finge kronan afhändas. Då
jorden förvärfvats uteslutande för den af staten utöfvade jernvägsdriftens
hehof, skulle det också vara väl oegentligt, om icke någon
mindre del deraf, huru obetydlig den än måtte vara, skulle, sedan den
upphört att vara för jernvägsdriften behöflig, kunna utan en sådan
tidsödande omgång, som inhemtandet af Riksdagens samtycke föranledde,
utbytas mot ett fullt motsvarande jordområde, hvilket befunnits
vara för jernvägsdriftens ändamålsenliga utöfvande af nöden.

Då Trafik styrelsen icke kan anses ega rättighet att utan vederbörligt
tillstånd afhända staten någon dess fasta egendom eller utbyta
densamma mot annan sådan, får Utskottet föreslå,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes anbefalla Styrelsen för statens.
jernvägstrafik att för framtiden icke utan i vederbörlig
ordning erhållet medgifvande verkställa egoutbyten
i afseende å den under Styrelsens förvaltning
stälda egendom.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

§ 9-

(Rev. ber. pag. 140. — Uti. pag. 415.)

Revisorerue både vid granskningen af Jernvägstrafikst,yreisens
räkenskaper inhemtat, att Styrelsen enligt beslut den 5 September
1883 låtit ur räkenskaperna afföra ett belopp af 2,468 kronor 50 öre,
utgörande fordran för begagnad fraktkredit, hvilken fordran Styrelsen
egt hos uppgifven person, som, enligt intyg af öfverexekutor, saknade
tillgångar, i anledning hvaraf Revisorerne ifrågasatt Styrelsens befogenhet
att afskrifva nämnda fordran.

Enligt hvad Styrelsen för statens järnvägstrafik i häröfver afgifvet
utlåtande uppgifvit, hade förenämnda belopp utgjort återstoden
af den skuld, hvari personen i fråga vid September månads utgång
1877 häftat för jernvägsfrakter och faktoriafgifter för gods, som han
nämnda månad fått expedierade under medverkan af Fryksta faktori
och hvarå, genom utdelningar i samma persons konkurs, hvari fordringar
bevakats, statens jernvägar i Juli och December månader 1879
erhållit i afbetalning 524 kronor 14 öre. Enär rättens ombudsman
sistnämnda år den 9 December intygat, att någon vidare utdelning
icke vore att förvänta, hade redan då det resterande beloppets afskrifning
satts i fråga, men uppskjutits i afvaktan på att gäldenären möjligen
kunde erhålla tillgångar att betala äfven detta belopp, och först
verkstälts 1883, sedan beloppet under de fyra föregående åren balanserats,
och öfverexekutor intygat, att gäldenären fortfarande saknade
tillgång. Styrelsen ansåge nemligen ej tillbörligt att i räkenskapen
bibehålla såsom tillgång en fordran, för hvilken ingen valuta vore att
påräkna, och funne afskrifningen deraf befogad äfven derför, att krafvet,
såsom ofvan omförmälts, uppkommit af transporter, som förmedlats
af den vid sidan af den egentliga jernvägstrafiken stående faktorirörelse
statsbanan drefve vid Frjksta för spedition af varor, som på
Frykensjöarne sändes till eller från jernvägen, och att denna affär
liksom all annan kommersiel verksamhet måste vara utsatt för risker,
samt att förlusten i närvarande fall mer än väl betäcktes af hvad sagda
rörelse årligen lemnade i ren behållning. För öfrigt ville Styrelsen
påpeka, att Styrelsen vid afskrifningen ej lemnat möjligheten att i en
framtid utbekomma beloppet obeaktad, enär hon i den af Revisorerne
åberopade skrifvelsen i ämnet ålagt distriktsbefälet att anmäla, när det
yppade sig att gäldenären erhållit några tillgångar, på det att åtgärder
då skulle kunna med någon utsigt till framgång vidtagas för fullföljande
af krafvet.

Ang. en af
Trafikstyrelsen
verlistäld
afskrifning
af en fordran.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Utskottet, som i likhet med Revisorerne ansett, att Trafikstyrelsens
beslut i afseende å ifrågavarande fordrans afföring ur räkenskaperna
icke stått i öfverensstämmelse med de för dylika fall gällande
bestämmelser, hvilka innefattas i Kongl. förordningen af den 11 December
1830 angående behandlingen af extra ordinarie afskrifningsfrågor
och anmärkningsmål, har emellertid förestält sig, att de vid
driften och förvaltningen af statens jernvägar förekommande, vid tiden
för nämnda författnings utfärdande icke anade förhållanden äro af den
särskilda beskaffenhet, att samma bestämmelser, som gälla för afskrifning
af kronans fordringar i allmänhet, må hända icke böra tillämpas
i afseende å kronans på jernvägstrafikens affärsverksamhet grundade
fordringsanspråk; hvadan Utskottet velat ifrågasätta behofvet af, att
särskilda stadganden för Trafikstyrelsens förfarande i dylika fall utfärdas.

På grund häraf får Utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kong], Maj:t behagade taga i öfvervägande, huru
vida icke särskilda föreskrifter må böra meddelas om
huru vid afskrifningar af jernvägstrafikens osäkra
fordringar skall förfäras.

§ io.

Stuteriöfverstyrelsen och stuterierna.

(Rev. ber. pag. 157. — Uti. pag. 416—419.)

qifT''för"kost Vid granskning af räkenskaperna för Ottenby stuteri hafva

hållning vid Revisorerne anmärkt, att till bestridande af utgifterna för kosthållning
mOtt°rd)\& OC^ åd auktionsbesökande vid 1883 års hästauktion å Ottenby

stuteri stuteri, enligt en af stuteriets chef utfärdad och af chefen för Stuteriöfverstyrelsen
godkänd räkning, under revisionsåret utbetalts ett belopp
af 400 kronor, hvilka utgifter icke synts hafva bort af statsmedel bekostas.

I häröfver afgifvet utlåtande har Stuteriöfverstyrelsen, med öfverlemnande
af förklaringar från så väl f. d. chefen för Stuteriöfverstyrelsen
som ock chefen för Ottenby stuteri, samt under förmälan, att Revisorernes
omförmälda anmärkning varit under öfverläggning inom stuterilcommissionen,
anfört, att Stuteriöfverstyrelsen visserligen hyste den
af bemälda kommission enhälligt uttalade åsigt, att, så länge hästauktionerna
komme att hållas å Ottenby, stuteriets nytta och fördel

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

otvifvelaktigt måste anses bäst främjas derigenom att godtgörelse för
ifrågakomna, till följd af lokala förhållanden oundvikliga auktionskostnader
fortfarande finge med enahanda belopp som hittills från inflytande
auktionsmedel till stuterichefen utbetalas; men att Stuteriöfverstyrelsen,
med anledning af hvad Riksdagens revisorer i förevarande
afseende anmärkt, ville föranstalta om utredning, huruvida
dessa auktioner med mindre kostnad för stuteriet hädanefter måtte
kunna ega rum i Kalmar.

Med afseende derå, att Stuteriöfverstyrelsen, enligt hvad i anförda
utlåtande meddelats, har för afsigt att föranstalta om en utredning,
huruvida icke ifrågavarande auktioner må kunna till annan ort förläggas,
och derigenom de anmärkta utgifterna för framtiden undvikas, har
Utskottet ansett sig böra hemställa, att vid den afgifna förklaringen må

bero.

Konsistorierna och läroverken.

§ 11.

(Rev. ber. pag. 229. — Uti. pag. 424.)

Vid granskning af Östersunds högre allmänna läroverks räkenskaper
för revisionsåret hade Revisorerne, som för jemförelses skull Östersunds
jemväl tagit del af de fem nästföregående årens hufvudredogörelser läroverks
för läroverket, funnit, att desamma för åren 1878—1883 underskrifvits,
utom af redogöraren, äfven af flere eller färre bland läroverkets lärare,
men af dessa senare med uttrycklig hänvisning till de anmärkningar,
som gjorts i de af läroverkets revisorer för motsvarande år afgifna
revisionsberättelser. Sådana berättelser funnes fogade vid läroverkets
räkenskaper för åren 1879 och 1883, och för förstnämnda år funnes
äfven redogörarens förklaring, hvaremot, för så vidt Revisorerne kunnat
inhemta, för de öfriga åren både revisionsberättelse och förklaring saknades.
Af de tillgängliga kandlingarne framginge emellertid, att från
lärarnes sida flere gånger anmärkts, att de hos redogöraren innestående
kontanta behållningarna varit allt för stora, och att större delen deraf
bort göras räntebärande genom insättning i någon bank; och hade
denna anmärkning särskildt i 1883 års revisionsberättelse blifvit betonad.

Bih. till Riksd. Prot. 1886. 4 Sami. 1 Afd. 11 Raft.

26 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Räkenskaperna hade vid slutet af nedannämnda räkenskapsår
upptagit följande kontanta behållningar nemligen:

1878	till..........................................	.......................................... kronor	1,280:	50
1879	11 ..........................................	......................................... ii	1,384:	85
1880	11 .........................................	......................................... ii	3,662:	10
1881	11 ........................................*	......................................... ii	4,724:	09
1882	ii ..........................................	.......................................... ii	5,612:	22
1883	ii ...........................................	.......................................... ii	5,653:	78;

Beträffande 1883 års behållning hade läroverkets revisorer anmärkt,
dels att densamma rätteligen utgjort 5,912 kronor och 72 öre, och dels
att den icke för revisorerne uppvisats. Deremot hade läroverkets
inspektor å hufvudredogörelsen tecknat intyg, att vid hållen kassainventering
den i redogörelsen utbalanserade behållning äfvensom vederbörliga
säkerhetshandlingar befunnits i behörig ordning förvarade; och
hade Riksdagens revisorer lika med läroverkets revisorer, ansett sig
böra yrka, att kassabehållningarna i möjligaste mån måtte insättas i
bank eller utlånas mot säkerhet.

Med öfverlemnande af vederbörandes förklaring i anledning af
Revisorernes omförmälda anmärkning har Domkapitlet i Heimösand uti
afgifvet utlåtande meddelat, att Domkapitlet rörande samma förhållande
vid ifrågavarande läroverks räkenskaper för år 1884 i skrifvelse till
Kammarrätten framhållit olämpligheten och risken af, att större summor
af läroverkets tillgångar innestått hos dess rektor, helst derigenom
vid möjligen inträffande konkurs eller dödsfall tillgångar kunde saknas
hos bemälde rektor att gälda den hos honom innestående, läroverkets
kassor tillhörande behållning; och kunde Domkapitlet nu så mycket
hellre förena sig i det af Revisorerne framstälda yrkandet, som dylikt
flere gånger af läroverkets revisorer och Domkapitlet blifvit framstäldt.

Enligt hvad Utskottet inhemtat, har Herr Statsrådet och Chefen
för Ecklesiastikdepartementet efter ingåendet af Domkapitlets omförmälda
utlåtande, i embetsskrifvelse af den 30 nästlidne Januari anmodat
Domkapitlet att skyndsamt inkomma med förslag till sådana
anordningar, hvarigenom det anmärkta missförhållandet må kunna
förebyggas; och då sålunda rättelse i det af Revisorerne afsedda syfte
är att emotse, får Utskottet hemställa, att vid hvad i ärendet förekommit
må

bero.

Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 14.

Kongl. Akademien för de fria konsterna.

§ 12-

(Rev. ber. pag. 289. — Uti. pag. 432—434.)

Enligt hvad Revisorerne meddelat, hade på hemställan af Öfverintendentsembetet
Kongl. Maj:t genom bref den 29 September 1848
resolverat, att till statybildhuggareboställe skulle anvisas så väl hela
den till boningsrum, atelier m. m. inredda bottenvåningen af den s. k.
gamla gj uthustomtens åbyggnad vid Beridarebansgatan i Stockholm,
med efteråt omförmäldt undantag, som ock den öfverstå på gjuthustomten
belägna våningen; detta på Öfverintendentsembetets förmälan,
att, ehuru det vid första betraktande kunde synas, som skrille statybildhuggaren
härigenom erhålla ett större antal rum än han etter vanlig
beräkning kunde anses behöfva, det dock vid närmare undersökning
befans, att denne konstnärs egentliga boställe vore, under hänsigt till
rummens och lägenheternas indelning, läge och särskilda beskaffenhet,
endast för en bildhuggare användbart och i det närmaste motsvarande
hvad som tillförene varit åt statybildhuggarne upplåtet. Sedermera
hade, enligt Kongl. brefvet den 11 April 1867, medgifvits statybildhuggaren
att på viss tid få uthyra nyssnämnda bottenvåning; ett medgifvande,
som sedermera förnyats och ännu fort.fore. Statybildhuggaren
hade genom kontrakt den 3i December 1873 till Direktionen för Nya
elementarskolan uthyrt bottenvåningen, bestående af 7 rum, 2 tamburer,
kök och källare, för en årlig hyra af 1,500 kronor. Dertill
komme så väl atelier som boställsvåning af 7 rum med kök, domestikmm
och tambur i husets öfre våning. Då sistnämnda förmån mer än
till fyllest ansåges motsvara det afdrag af 1,000 kronor i aflöningen
vid Akademiens för de fria konsterna läroverk, som statybildhuggaren
i jemförelse med de öfrige lärarne vore underkastad, syntes han enligt
Revisorernes förmenande genom det tillägg af 1,500 kronor, som. erhållits
genom bottenvåningens uthyrande, hafva fått en fördel som icke
vore af något skäl motiverad. Samma vånings uthyrande jäfvade äfven
rigtigheten af Öfverintendentsembetets ofvan omförmälda uttalande, att
bostället i sin helhet endast för en statybildhuggare vore användbart.
På dessa grunder hade Revisorerne ansett, att bottenvåningen i omförmälda
byggnad borde vid nuvarande boställsinnehafvarens afgång
för statsverkets räkning tagas i anspråk.

Ang. de till
statybildhuggaren
upplåtna
lägenheter.

Stats-TJtskottets Utlåtande N:o ld.

Med anledning af Revisorernes anförda framställning har Akademien
för de fria konsterna i afgifvet utlåtande erinrat, att om än de
till framtida indragning föreslagna rummens ifrån både atelier och begagnad
bostadslägenhet isolerade läge och deras sedan år 1867 medgifna
uthyrande förklarade den framstälda anmärkningens tillkomst, en
sådan indragning likväl icke ändamålsenligt och rättvist skulle kunna
göras utan beredande åt den kommande tjensteinnehafvaren af vederlag,
bestående dels i tilldelandet åt honom af ett mindre antal, intill och i
kommunikation med den stora atelieren liggande och för statybildhuggaren
åliggande undervisningsskyldighets utgörande väl behöfliga rum,
dels ock i ett så afpassadt penningebelopp, som vid nytt tillträde kunde
anses skäligt för att, under penningens då sannolikt ytterligare sänkta
värde, och då säkerligen än starkare framträdande kraf på statybildhuggarens
lärareverksamhet, i fördelar möjligast nära likställa den nytillträdande
med sin föregångare; och hade Akademien, såsom ytterligare
skäl för att en penningeersättning i nu antagna fall borde tillerkännas
en kommande tillträdare af statybildhuggarebefattningen, åberopat
dels den stora, sannolikt äfven växande betydelsen af ifrågavarande
konstfack, dels såväl fåtaligheten af för skulpturlärareplatsen
qvalificerade personer, som dermed i sammanhang stående svårighet
för Akademien att utan jemförelsevis goda aflöningsförhållanden, kunna
tillfredsställande besätta densamma.

Till närmare upplysning angående statybildhuggarens aflöning
har Utskottet velat erinra, att, enligt den för Akademien för de fria
konsterna faststälda stat, de fyra professorer vid Akademien, hvilka
undervisa i figurteckning samt målning och modellstudium åtnjuta i
lön 2,000 kronor hvardera, samt att af dessa lärare de två professorerna
i målning eg a uppbära i tjenstgöringspenningar 2,000 kronor
hvardera, under det att de två öfriges tjenstgöringspenningar uppförts
till 1,000 kronor för dem hvar. Enligt hvad af Statsrådet och Chefen
för ecklesiastikdepartementet, vid föredragning af frågan om lönereglering
för bemälde tjenstemän till statsrådsprotokollet för den 7 Januari
1878 anfört, hade skilnaden i dessa professorers tjenstgöringspenningar
sin grund deri, att de två förstnämnde hade tjenstgöring både vid
dagen och vid eldsljus eller om aftnarne, men de två senare endast
om aftnarne, till följd hvaraf dessas tid för egna arbeten icke i lika
mån toges i anspråk. Den af sistnämnde professorer, som vore bildhuggare,
- skulle fortfarande såsom förut hans företrädare allt sedan
Sergels tid åtnjuta förmånen af boställe och atelier, men detta berodde
derpå, dels att bildhuggaren här i norden hade svårare än t. ex.
idkaren af målning att genom artistiskt förvärf bereda sig en tryggad

Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 14.

ställning, medan det dock, å andra sidan, vore af vigt för samhället att
kunna få större monumentala skulpturarbeten utförda i hemlandet,dels att
atelierer med det för en statybildhuggares verksamhet erforderliga utrymme
till golfyta och höjd svårligen kunde erhållas i enskild byggnad
och passande lokal dertill ej vore att tillgå inom Akademiens egendom.

Utskottet anser visserligen, att statybildhuggaren på de sålunda
anförda skäl bör genom åtnjutande af fri bostadslägenhet och atelier
erhålla någon förmån framför den andra professoren i modellstudium;
men i likhet med hvad Revisorerne anmärkt, har Utskottet funnit de
till statybildhuggaren hittills upplåtna lägenheterna vara öfver höfvan
vidsträckta; och då den framstående konstnär, som senast innehaft
statybildhuggarebefattningen, numera aflidit, anser Utskottet tiden vara
inne att vidtaga någon reglering i berörda afseende.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes, före tillsättandet af den
lediga statybildhuggarebefattningen, taga i öfvervägande,
huruvida icke någon eller några af de hittills
af statybildhuggaren disponerade lägenheter må
kunna från nämnde embetsmans boställe frånskiljas
och för annat statens ändamål användas.

§ 13.

Hvad i öfrigt blifvit af Revisorerne anmäld t och erinradt har
Utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, Revisorernes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom
vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt,
att, oaktadt förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens
åtgärd bort af förhållandet påkallas, dels slutligen icke hafva
varit af beskaffenhet att från Utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 16 Februari 1886.

På Stats-Utskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservationer:

vid § 9, (angående en af Jernvägstrafikstyrelsen verkstäld afskrifning
af en fordran):

af Herr Friherre B. A. Leijonhufvud; samt

vid § 12 (angående de till statybildhuggaren upplåtna lägenheter):

af Herr C E. Caspars-son.

Bill. till Riksd. Prot. 1886. 4 Sami. 1 Afd. 11 Uäft. 5