StatS-tJtsIcottets Utlåtande K:o 19 (Utlåtande 1883:Su19 su)

StatS-tJtsIcottets Utlåtande K:o 19.

N:o 19.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Mars 1883. kl. o e. flis

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag dels om jernvägsbyggnader
för statens räkning och dels om inköp af jernväg
en mellan Söderhamn och sjön Bergviken.

(R. A.)

Stats-Utskottet får härmed afgifva yttrande öfver de vid innevarande
riksdag af Kongl. Maj:t väckta, till Utskottet remitterade förslag om
beviljande af anslag till jernvägsbyggnader för statens räkning samt
om inköp af jernvägen mellan Söderhamn och sjön Bergviken.

A) Angående fortsättning af stambpnan mellan Bräcke och Sollefteå.

Riksdagen beslöt år 1881, att en stambana af samma spårvidd och
trafikförmåga som de öfriga stambanorna genom Norrland skulle anläggas
med utgångspunkt från Bräcke station eller lämplig punkt i dess
närhet och, med genomlöpande af de orter och ställen, Kongl. Maj:t
kunde finna godt närmare bestämma, framföras till Helgumsjön och
vidare till Sollefteå eller annan tjenlig punkt i närheten deraf vid Ångermanelfven,
samt beviljade för påbörjandet af denna stambana, som utgjorde
13,4 mils längd och beräknats kosta 11,250,000 kronor, för år
1882 ett anslag af 2,000,000 krtmor.

Efter det Kongl. Maj:t faststält banans rigtning och förordnat, att
den skulle utgå från Bräcke öfver Håssjö och Helgumsjön till Sollefteå,
beviljade 1882 års Riksdag till arbetenas fortsättning ytterligare 2,000,000
kronor.

Uti en till Statsrådet och Chefen för Civildepartementet aflåten
promemoria af den 8 sistlidne December har chefen i styrelsen öfver
Bih. till Riksd. Prof. 1883. d Samt 1 Afd. 15 Häft. 1

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 19.

statens jernvägsbyggnader anfört att, som arbetena å stambanan emellan
Bräcke ocli Sollefteå under år 1882 så framskridit, att med de för år
1883 af Riksdagen anvisade medel, 2,000,000 kronor, terrassering och
skenläggning af banan syntes kunna under året framföras ända till
Hås sjö station, 6 mil 10,000 fot från Bräcke, arbetena under år 1884
måste utsträckas 2 till 3 mil längre öster ut derifrån; att på denna
sträcka banan komme att vid det så kallade Döda fallet (8 mil från
Bräcke) föras öfver Indalselfven medelst en storartad och kostsam brobyggnad,
hvars utförande kräfde en längre tid och hvilken derför under
år 1884 måste påbörjas; samt att så väl af denna anledning som för
jernvägsarbetenas ändamålsenliga bedrifvande i öfrigt, och på det till
styrelsen för statens jernvägstrafik måtte kunna öfverlemnas det för anskaffande
af rörelsemateriel till bandelen Hässjö—Bräcke beräknade belopp
af 346,500 kronor, ett anslag af 2,500,000 kronor för arbetenas
fortsättning under år 1884 å ifrågavarande stambana erfordrades.

I öfverensstämmelse härmed har Ivongl. Maj:t i den afgifna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit Riksdagen
att till fortsättning af arbetena å stambanan mellan Bräcke och
Sollefteå för år 1884 anvisa ett anslag af 2,500,000 kronor.

Uti den till 1881 års Riksdag afgifna statsverkspropositionen, i hvilken
Kongl. Maj:t föreslog ifrågavarande stambanas byggande, begärde
Kongl. Maj:t — efter det styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader förklarat
sig anse det ändamålsenligt att tiden för banans färdigbyggande
bestämdes till tre, högst fem år, samt Statsrådet och Chefen för Civildepartementet
funnit arbetet lämpligast böra utföras på en tid af omkring
fem år — ett anslag till anläggningens påbörjande för år 1882
af 2,500,000 kronor. Riksdagen åter, som, på sätt dess underdåniga
skrifvelse den 27 April 1881. (N:o 64) gifver vid handen, ansåg en öfvergång
från jernvägsarbetenas bedrifvande i dåvarande betydliga omfångböra
beredas genom årligt användande af ett mindre betydligt-jernvägsanslag,
fann ett belopp af 2,000,000 kronor vara för ändamålet tillräckligt
och beviljade, såsom ofvan nämnts, för hvartdera af åren 1882
och 1883 endast denna summa, 2,000,000 kronor.

Det hade enligt Utskottets åsigt visserligen varit önskligt, att anslaget
äfven för år 1884 kunnat till samma belopp begränsas. Utskottet
anser sig likväl ega giltig anledning att tillstyrka anvisande särskildt,
och undantagsvis för detta år af det något högre belopp, hvilket Kongl.
Maj:t begärt. Såsom ofvan förmälts, ingå nemligen deri 346,500 kronor,
afsedda att till styrelsen för statens jernvägstrafik öfverlemnas för anskaffande
af rörelsemateriel till den 6 mil 10,000 fot långa bandelen

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Håssjö—Bräcke. Efter afdrag häraf skulle såsom rent arbetsanslag
återstå 2,153,500 kronor. Det belopp, hvarmed denna summa öfverskjuter
de hittills årligen anvisade 2,000,000 kronor, är jemförelsevis
mindre betydligt, och dess beviljande synes lämpligt med hänsyn dertill,
att under år 1884 den kostsamma brobyggnaden öfver Indalselfven
måste påbörjas. Bestridandet af denna särskilda kostnad medför naturligtvis
en minskning i de medel, som kunna för det öfriga jernvägsbyggandet
användas, men en sådan minskning lärer för det närvarande
ej kunna i någon betydligare mån ega rum utan att derigenom åstadkommes
ett oproportionerligt förhållande mellan den tjenstepersonal,
som i anledning af de svåra arbetena å den återstående delen af jernvägslinien
i allt fall ännu måste bibehållas, och den egentliga arbetarepersonalen.

I sitt vid 1881 års riksdag afgifna utlåtande N:o 40 antydde Statsutskottet
sin åsigt om lämpligheten af ifrågavarande jernvägs byggande
under en tid af sex eller sju år och med en jemförelsevis mindre, årlig
byggnadskostnad; och då Riksdagen, i öfverensstämmelse med StåtsUtskottets
förslag, såsom ofvan nämnts, nedsatte anslagsbeloppet för år
1882 från 2,500,000 kronor, som begärts under den i statsrådsprotokollet
angifna förutsättning af arbetets utförande på en tid af omkring fem
år, till 2,000,000 kronor, synes tvifvels utan Riksdagens afsigt med årsanslagets
minskande hafva varit, bland annat, att i förhållande derefter
utsträcka arbetstiden i dess helhet. Efter beviljande för år 1884 af
2,500,000 kronor skulle af det beräknade kostnadsbeloppet i dess helhet
återstå 4,750,000 kronor, mot hvilkas fördelning på ytterligare tre år
något hinder ej lärer kunna möta.

I betraktande således deraf att anslagets af särskilda, här ofvan
angifna skäl föranledda bestämmande för nästkommande år till 2,500,000
kronor ej i och för sig behöfver leda till något väsentligt förkortande
af den arbetstid, Riksdagen synes vid denna jernvägsanläggnings beslutande
hafva förutsatt, eller kunna utgöra skäl att äfven för de efter
1884 följande åren anvisa högre belopp än för åren 1882 och 1883 beviljats,
hemställer Utskottet

l:o

att, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, Riksdagen
må för fortsättning af arbetena å stambanan
mellan Bräcke och Sollefteå för år 1884 anvisa ett
anslag af 2,500,000 kronor.

Stats-UtskottetS Utlåtande N:o 19.

B) Angående inköp af jernvägen mellan Söderhamn och sjön Bergviken
samt denna jernvägs ombyggnad och utsträckning ä ena sidan till
Kihlafors och ä andra sidan till Stugsundet.

I en den 26 sistlidne Januari till Riksdagen aflåten nådig proposition
(N:o 26) har Kong]. Maj:t föreslagit Riksdagen

dels att medgifva, att den Söderha:nns jernvägsaktiebolag tillhöriga
jernväg emellan Söderhamn och sjön Bergvikens östra strand må för
statens räkning inköpas och till staten afträdas den 1 November 1885
mot ett kontant penningebelopp af fyrahundratusen kronor och eftergift
så väl af hvad vid jernvägens afträdande till staten återstår oguldet af
det bolaget beviljade statslån, beräknadt att den 31 Oktober 1885 utgöra
291,763 kronor 51 öre, som ock af bolagets skyldighet att återgälda
anläggningskostnaden för bibanan från Kihlafors till sjön Bergvikens
strand och att med ångbåt efter nämnda tid trafikera sjön Bergviken
emellan Bergviks jernvägsstation, Kihlafors och Landa;

dels att godkänna de af Söderhamns jernvägsaktiebolag i öfrigt uppstälda
vilkor för öfverlåtelse till staten af bolagets jernväg med den
ändring blott, att de af styrelsen för statens jernvägstrafik föreslagna
hufvudgrunder för bestämmelser angående forsling på statsbanan af och
fraktersättning för affall från Manna och Bergviks sågverk till Stugsundet
skola iakttagas;

dels att gilla de vilkor och förbehåll, som stadsfullmäktige i Söderhamn
fäst vid sitt beslut att, emot ett bidrag af etthundrafemtiotusen
kronor, öfverlåta till staten all den mark inom staden från vestra egogränsen
till Stugsundet, som för statsbanan och det provisoriska grenspåret
till brädgårdarne norr om ån erfordras, med iakttagande endast,
att ingen inskränkning må göras i det område vid Stugsundet, som
finnes å Landtmäteridirektören m. m. L. M. Nordenfelts plankarta med
fina röda linier utmärkt och i öfrigt kan blifva för staten behöfligt till
upplagsplatser för kol och materialier;

dels att besluta, att denna jernväg derefter skall ombyggas till bredspårig
och utsträckas å ena sidan från Bergviks station till Kihlafors
station å stambanan och å den andra från Söderhamn till Stugsundet,
allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af Nordenfelt uppgjorda
plan samt i den ordning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit;

dels att bevilja det till gäldande af förenämnda köpeskilling och af
lösen för mark inom Söderhamn samt till utförande af ombyggnads- och
nybyggnadsarbetena jemte anskaffande af rörlig materiel erforderliga
anslag af sammanlagdt tre millioner åttahundrafyratiosju tusen kronor;

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19.

dels ock slutligen att af dessa medel anvisa till utgående:

under år 1883................................................... Kr. 500,000

» " 1884................................................... » 1,500,000

- » 1885................................................... » 1,600,000 och

» » 1886 återstående........................... » 247,000.

Af det den nådiga propositionen bifogade statsrådsprotokoll inhemtas,
bland annat, att styrelsen för statens jernväg strafik den 16 December
1880 till Kong], Maj:t inkommit med ett underdånigt memorial
angående trafiken på norra stambanan och åtgärder till dess upphjelpande,
hvilket utlåtande, närmast med afseende på frågan om en förbindelse
mellan stambanan och Söderhamn, innehåller hufvudsakligen,
att Norrlands hufvudnäring, trävarurörelsen, som påräknats komma att
bereda stambanan dess förnämsta inkomster, i verkligheten lemnat ett
ganska ringa trafiktillskott, förnämligast af den orsak, att banan saknade.
för trävarurörelsen tillfredsställande och på lämpliga trakter anlagda
utfarts vägar till skeppningsorterna; att såsom sådana utfartsvägar
för de ofantliga skogstillgångarne från trakterna mellan Bollnäs och
Ange kunde anses hvarken den nu befintliga kommunikationsleden från
Kihlafors till Söderhamn, som nödvändiggjorde omlastningar till och
från pråmar på sjön Bergviken samt till och från den smalspåriga jernvägen
emellan Bergviken och Söderhamn, eller den likaledes smalspåriga
jernvägen från Torpshammar till Sundsvall; att likväl de enskilda
jernvägarne i Helsingland lemnade ovanligt höga trafikinkomster, och
att dessa inkomster, hufvudsakligast härflytande från trävarurörelsen,
vore i ständigt stigande per banmil mot utskeppningsorten; att alltså
första vilkoret för att blifva delaktig af den förtjenst, trävarurörelsen i
dessa trakter nödvändigtvis skulle bringa jernvägar, anlagda i de rigtningar,
som rörelsens natur kräfde, vore att anlägga utfartsvägar till
Hudiksvall och Söderhamn, och att, om detta skedde genom statens
försorg, nästan allt det virke, som skeppades från nämnda hamnar, efter
hand skulle komma att å statens jernvägar transporteras, och berörda
utfartsvägar följaktligen icke blott gifva större inkomster än nuvarande
stambanedel från Storvik norrut, utan äfven, hvad vigtigare vore, verka
dertill, att statens jernvägar trädde i tjenst hos det omgifvande landets
hufvudnäring — trävarurörelsen — och dymedelst icke endast gagnade
denna näring, utan derjemte höjde den svaga trafik och de svaga inkomster,
. som dittills varit för handen å de norrländska stambanorna;
att det visserligen vore möjligt, att den enskilda industrien förr eller
senare komme att anlägga dessa utfartsvägar, men att det syntes styrelsen,
som borde staten icke ställa sig i beroende af nämnda industri med

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19.

hänsyn till desammas anläggande och trafikerande, när fråga vore att åt
etatsjernvägarne bereda den ställning, som allena förmådde framkalla
inkomster, motsvarande de kostnader, staten å dessa jernvägar nedlagt,
likasom styrelsen förmenade det vara för mycket begärdt, att staten,
sedan den anlagt sin flere hundra kilometer långa bana i Norrland, derjemte
skulle åt den enskilda industrien öfverlåta sin rätt att anlägga de
vigtiga kompletteringslinierna, hvilka utan tvifvel blefve mer inbringande
än någon af stamlinierna, och derigenom betaga sig enda möjligheten
att vinna ett bättre resultat af norrländska banorna; samt att en
jernväg från Kihlafors till Söderhamn, ehuru i förhållande till redan
anlagda eller under arbete varande stambanor i Norrland ganska kort,
dock utgjorde en af nycklarne till det problem, staten hade att lösa
vid fullföljandet af stambanebyggnaderna i dessa trakter.

I anledning af en utaf Hudiksvalls stadsfullmäktige gjord ansökning,
att Kongl. Maj:t måtte anbefalla vidtagande af åtgärder till utrönande,
huruvida en jernvägsförbindelse lämpligen borde anordnas mellan
norra stambanan i närheten af Hybo i Ljusdal och hamnen i Hudiksvall,
uttalade derefter i infordradt underdånigt utlåtande af den 30 December
1880 styrelsen öfver statens jernvägsbygynader sin på anförda skäl grundade
åsigt, att jernväg emellan Hudiksvall och Hybo icke lämpligen
bör för stam banetr afik en anordnas, men att deremot tillkomsten af en
jernvägsförbindelse, med samma spårvidd och trafikförmåga som stambanans,
emellan Kihlafors och Söderhamn skulle utöfva ett betydande
inflytande på rörelsen, och yttrar styrelsen i sådant hänseende: att, då
den uppåtgående stambanan från Kihlafors station ända till Ljusdal,
eller på en sträcka af 7,4 mil, följde Ljusneelfvens dalgång, och den
betydligaste delen af det flottningsvirke, som särskildes vid den strax
nedanför Ljusdal belägna Svinhammars skiljebom, flottades vidare på
elfven till sjön Bergviken, det icke, om en jernvägsanläggning emellan
Kihlafors och Söderhamn komme till stånd, vore osannolikt att, på grund
af det företräde i flere afseenden, som transporten å jernbanan erbjöde
framför den å flottled, en stor del af dessa betydliga virkespartier, eller
åtminstone det värdefullaste deraf, skulle kunna med fördel transporteras
å stambanan från Ljusdal till Kihlafors och vidare till Söderhamn ;
hvarjemte, och då en icke ringa mängd sågblock — enligt uppgift 750,000
stycken i medeltal årligen — framkomme till Ljusne eif på Voxna eif,
hvilken stambanan öfverginge på ett afstånd norr om Kihlafors af något
öfver en mil, det vore troligt, att äfven detta virke, antingen försågadt
eller såsom sågblock, skulle med fördel kunna fraktas å jernvägen;
samt att härförutom den för skogshandteringen eftersträfvansvärda för -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19.

delen. skulle vinnas, att mindre skogsegare kunde anlägga sågverk på
lämpliga ställen utmed stambanan och begagna jernvägarne för transporten
af de förädlade skogsprodukterna till utskeppningsorten.

Kong]. Maj:t anbefalde härefter under den 30 April 1881 styrelsen
öfver statens jernvägsbyggnader dels att anställa undersökningar
för anläggande af en grenbana mellan Kihlafors och Söderhamn med
utsträckning till stadens hamnplats Stugsundet, dels ock att, efter underhandling
med Söderhamns jernvägsakt.iebolag, inkomma med uppgift,
huruvida och under hvilka vilkor nämnda bolag kunde vilja öfverlåta
sin jernväg emellan Söderhamn och Bergvik till staten. Sedan till följd
häraf styrelsen låtit genom dåvarande distriktsingeniören, numera Landtmäteridirektören
m. m. Nordenfelt verkställa undersökningar samt uppgöra
planer och kostnadsförslag i ämnet, äfvensom inhemtat nödiga
yttranden så väl från styrelsen för Söderhamns jernvägsaktiebolag som
från stadsfullmäktige i Söderhamn, öfverlemnade styrelsen den 2 Februari
1882 samtliga dessa handlingar med underdånigt utlåtande; hvarefter
styrelsen för statens jern vägstrafik den 2 påföljande Mars med infordrad!
yttrande i frågan inkom. Af dessa yttranden jemte öfriga i den Kongl.
propositionen närmare omförmälda handlingar inhemtas hufvudsakligen:

att undersökningarne omfattat tre särskilda delar, för hvardera af
hvilka kostnaden särskild! beräknats, nemligen den första, som afsåge
anläggning af ny jernbana med samma byggnadssätt som för stambanan
genom Norrland begagnats, från Kihlafors stations norra ände utmed
sjön Bergvikens norra strand till Bergviks station å Söderhamnsjernvägen,
hvilken handel, i längd utgörande 1 mil 19,604 fot, skulle utan
rörlig materiel kosta 1,393,000 kronor, eller 901,910 kronor per mil;
beroende denna höga kostnad, utom på den ogynsamma terrängen, egentligen
derpå, att icke mindre än fem broar öfver vattendrag der förekoinme,
hvilka beräknats till en sammanlagd kostnad af 294,200 kronor;
den andra, hvilken omfattade dels ombyggnad af den 1 mil 3,960 fot
långa jernvägen emellan Bergviks station och Söderhamns stads vestra
gräns till bredspårig med lika stark öfverbyggnad som å stambanan och
med starkaste stigning af 1 :100 i stället för nuvarande 1 : 61, dels ock
utvidgningen af Bergviks och Manna bangårdar med flere arbeten, hvilket
allt upptagits till en kostnad af 670,000 kronor, motsvarande utan
rörlig materiel 603,603 kronor per mil; samt den tredje, som hade till
föremål anläggning från Söderhamns stads vestra gräns till Stugsundet
af en helt ny bana på södra eller högra sidan af Söderhamnsån, och
hvilken handel, i längd utgörande 19,760 fot, skulle komma att, utom
rullande materiel, men med samma byggnadssätt som de förut nämnda

Stats-Ut skottets Utlåtande N:o 10.

delarne, kosta 934,000 kronor; kommande alltså sammanlagda längden
af dessa bandelar att utgöra 3 mil 7,324 fot, ock. sammanräknade anläggningskostnaden
för dem att uppgå till 2,997,000 kronor utan rörelsemateriel,
för anskaffande hvaraf beräknades erfordras 600,000 kronor;

att, vid extra bolagsstämma den 24 Augusti 1881, Söderhamns jernvägsaktiebolag,
under förutsättning det staten åtoge sig ombygga bolagets
jernväg och utsträcka densamma dels till Kihlafors och dels till Stugsundet,
beslutit att försälja banan med dertill hörande jordområde, stationsoch
ekonomibyggnader, reparationsverkstad, ånguppfordringsverk för
timmer, bostadslägenheter för tjenstemän och arbetarebostäder, lastningsoch
lossningsbryggor, rullande materiel och inventarier efter särskild
förteckning samt ångbåts- och lastbryggan vid Kihlafors, allt att till
staten öfverlemnas å tid, som framdeles kunde varda bestämd, under
vilkor, sådana de efter fortsatta, i den nådiga propositionen närmare omförmälda
underhandlingar blifvit af bolagets styrelse medelst beslut den
7 Mars och den 21 Oktober 1882 ändrade,

l:o) att bolaget befriades från skyldigheten att gälda den vid öfverlåtelsen
oguldna del af det från staten erhållna lån (primitivt 500,000
kronor), hvarå den 31 Oktober 1880 återstått 351,103 kronor 90 öre,
samt att staten dessutom vid banans öfvertagande erlade till bolaget
kontant 400,000 kronor;

2:o) att bolaget jemväl befriades från skyldigheten att (såsom det
åtagit sig) återgälda anläggningskostnaden för bibanan från Kihlafors
station till sjön Bergvikens strand (hvartill 59,000 kronor anvisats af
staten) äfvensom från åliggandet att med ångbåt trafikera sjön Bergviken
emellan Bergvik, Kihlafors och Landa;

3:o) att omläggningen af bolagets bana bedrefves på sådant sätt,
att trafiken icke behöfde inställas å de tider af året, då den nu plägade
ega rum;

4:o) att — som Manna sågverksaktiebolag, Bergviks och Ala aktiebolag
samt Kihlafors jernverksaktiebolag åtagit sig, derest banan vid ombyggnaden
komme att, enligt Nordenfelts plan, inom Söderhamns stads område
förläggas å södra sidan af Söderhamnsån, och beslut om utförande
häraf och af anläggningen i sitt hela omfång fattades vid 1883 års riksdag,
att på egen bekostnad, sist inom tio år från 1884 års början, flytta
sina på åns norra sida nu belägna brädgårdar till södra sidan af ån och
det så kallade Flaket, förutsatt att staden tillhandahölle bolagen andra
nära vattnet belägna och någorlunda planerade platser söder om ån och
Flaket med pålrand i kanten, utanför hvilken borde vara muddradt till
sådant djup, att lastade pråmar obehindradt kunde der lägga till —

Stats-Utskottets Utlåtande N:n 19.

sars kil dl- grenspår från hufvudspåret jemte erforderligt antal sidospår
Kskulle på statens bekostnad ledas öfver ån till och förläggas utefter
norra sidan af dessa bolags på norra sidan om ån nu varande brädgårdar
samt af staten trafikeras, till dess brädgårdarne öfverflyttats till södra
sidan, men icke i något fall längre än till 1893 års slut; äfvensom att
staten skulle anlägga sidospår till de på södra sidan af ån (deri inbegripet
södra sidan af Flaket) belägna brädgårdar;

5:o) ätt det affall från sågverken vid Marma och Bergvik, som vore
nödvändigt till utfyllning i de nya brädgårdarne söder om ån och Flaket,
skulle på statsbanan ditforslas mot en betalning af högst 2 kronor
för hvarje vagnslast;

6:o) att Bergviks och Ala aktiebolags samt Manna sågverksaktiebolags
egna jernvägsspår vid sågverken blefve af staten försatta i det
skick, styrelsen för statens jern vägs trafik ansåge nödigt, hvaremot bolagen,
som fortfarande skulle förblifva egare af dessa spår, ålåge att sjelf va
framgent underhålla desamma, så länge sågverken begagnade sig af
dem; och

7:o) att bolagets medgifvande att försälja sin jernväg till staten gälde
endast för det fall, att vid 1883 års riksdag beslut fattades om byggande
af statsbana från Kihlafors till Stugsundet;

att stadsfullmäktige i Söderhamn i en skrifvelse den 24 December
1881 upplyst, att det område, som behöfdes för banans dragande genom
staden, utgjorde sammanlagd! 1,853,580 qvadrat!ot, samt derjemte dels
i nyssnämnda skrifvelse, dels enligt särskilda, under de fortsatta förhandlingarne
den 10 November och den 22 December 1882 fattade beslut
förklarat:

att staden förbuude sig att emot ett af staten lemnadt bidrag af
etthundrafemtio tusen kronor öfverlåta till staten all för statsbanan erforderlig
mark inom stadens område från vestra egogränsen och till
Stugsundet, utmärkt och begränsad å förre Distriktsingeniören m. m.
Nordenfelts plankarta med röda fina linier, äfvensom att kostnadsfritt
upplåta nödig mark för utläggning af det provisoriska grenspåret från
södra sidan om ån till brädgårdarne på den norra, tills dessa brädgårdar
hunnit öfverflvttas till den södra, allt under förbehåll och vilkor:

a) att de för statens räkning uppgjorda köp af den i och för statsbanan
behöfliga mark inom staden öfverlätes på staden och enåot säljarne
fortfarande gälde;

b) att staten, på sätt den funne lämpligast, förvärfvade den Söderhamns
jernvägsaktiebolag tillhöriga jernväg mellan Söderhamn och
Bergvik;

Bih. till Riksd. Prof. 1883. 4 Sami 1 Afl. lä Håft. 2

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19.

e) att staden berättigades att utan ersättning öfvertaga den mark,
som af Söderhamns jernväg för närvarande inom staden upptoges, äfvensom
samma jernvägs inom Söderhamn varande byggnader;

d) att 1883 års Riksdag anvisade medel till byggandet af en bredspärig
jernväg från Kihlafors till Stugsundet;

e) att vid jernvägens byggande iakttoges att, i stället för å den
af Distriktsingeniören Nordenfelt föreslagna bank, banan på sträckan
från och med Stationsgatan till nuvarande Smäckbron eller Källgatan
uppfördes å jernkolonner;

f) att å planen vid Stugsundet, hvarest staten egde anbringa och
trafikera alla behöfliga spår, till staten för stationshus och bangård upplätes
endast oundgängligen behöfligt område, så att den betydliga rörelsen
vid hamnen icke lede förfång deraf samt för staden tillräckliga upplagsplatser
bibehölles; samt

g) att Kongl. Maj:t skulle genom nådigt beslut före den 1 Oktober
1883 fastställa byggandet af ifrågavarande jernväg;

att styrelserna för statens jernvägstrafik och allmänna väg- och vattenbyggnader
samt öfver statens jernväg sby g g nåder, enligt utlåtanden, hvilka
afgifvits, af styrelsen för statens jernvägstrafik den 2 Mars och den 21
December, af styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader den 5
December och af styrelsen öfver statens jern vägs byggnader den 2 Februari,
allt år 1882, vid dessa vilkor haft intet annat- väsentligt att erinra, än

att de förstnämnda bada, styrelserna ansett en sådan inskränkning i
statens rätt till utrymme vid Stugsundet, som i punkten f) här ofvan
ifrågasatts, icke böra medgifvas, utan staten bibehållas vid det i Nordenfelts
plan afsedda utrymme derstädes samt erhålla fri dispositionsrätt
till upplagsplats för de vid banan behöfliga stenkol och andra materialförråd
;

att trafikstyrelsen dels förmenat statens förhållande till Söderhamns
jernvägsaktiebolag i fråga om det i punkten 3:oJ intagna vilkor böra af
Kongl. Maj:t bestämmas efter pröfning af förslag till öfverenskommelse
i ämnet emellan den myndighet, som finge i uppdrag utföra ombyggnaden
af banan, och bolaget, samt nämnda öfverenskommelse grundas
derpå, att den betingade penningeersättningen för banans öfverlåtande
på staten derigenom icke rubbades; dels ock att, beträffande vilkoret i
punkten 5:o), styrelsen, då det syntes betänkligt att dertill obetingadt
lemna bifall, men det icke vore möjligt att i ärendets närvarande skick
bestämma härvid nödiga förbehåll, trött sig böra inskränka sig till föreslående
af följande hufvudgrunder i detta afseende, nemligen: att statens
jernvägstrafik förbundes att under en tid af 5 år, räknad från den

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 19.

dag, då styrelsen emottagit förvaltningen af hela den nya stambanan från
Kihlafors till Stugsundet, låta fVån Bergviks och Manna sågverk på jernväg
en befordra träaffall, afsedt till utfyllning i de nya brädgårdarne
söder om ån och Flaket vid Söderhamn, mot eu frakt af 2 kronor 50
öre för hvarje mer eller mindre, men ej öfver sin bärförmåga, lastad
vagn, som levererades på närmast intill den''brädgårdsplats, der lasten
skulle användas, befintliga banspår; allt under förbehåll: l:o) att dessa
transporter utfördes endast då tillgången på lokomotiv och vagnar sådant
rnedgåfve utan hinder för den allmänna trafiken; 2:o) att de vagnar, som
för ändamålet uppstäldes vid Bergviks och Marma sågverk, skulle på
vederbörande sågverks bekostnad vara lastade inom 6 timmar och likaledes
lossade inom 6 timmar efter ankomsten till den bestämda aflastningsplatsen
vid Söderhamn; 3:o) att transporten, efter trafikbefälets bestämmelse,
finge ske med ordinarie eller särskildt anordnade tåg; 4:o)
att alla fraktbelopp för dessa transporter skulle betalas af det sågvérksbolag,
som afsändt lasten; samt att, om efter de 5 årens förlopp dylika
affallstransporter vidare erfordrades för fyllning af de nya brädgårdarne,
frågan då borde å nyo upptagas till pröfning efter sig då företeende omständigheter
; samt

att styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader funnit ett tillägg
böra göras vid det af stadsfullmäktige under c) här ofvan upptagnavilkor
derom, »att öfverlåtelsen skedde med all den rätt, hvarmed ifrågavarande
mark blifvit till staten öfverlåten».

Vid ifrågavarande ärendes föredragning inför Konungen i Statsrådet,
har, på sätt ofvan åberopade statsrådsprotokoll innehåller, Statsrådet
och Chefen för Civildepartementet, för att angifva sin uppfattning af
det vigtiga ärendet, yttrat följande:

»Till en början anser jag det vara otvifvelaktigt, att den nyligen
fullbordade kostbara norra stambanan från Storvik till riksgränsen mot
Norge först då skall kunna rätt gagba de vidsträckta landsdelar, den
genomgår, när densamma medelst jernvägar af samma spårvidd och beskaffenhet
i öfrigt som stambanan kommit i omedelbar förbindelse med
de platser vid Bottenhafvet, derifrån redan nu utskeppas den väsentligaste
delen af det inre landets hufvudprodukt, trävaror, likasom att
denna stambana endast genom tillkomsten af sådana föi''bindelse- eller
utfartsvägar skall kunna beredas den väl behöfliga inkomst, som påräk -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19.

nats, men icke vunnits, just från trävarurörelsen, och hvilken icke kan
af annan trafik i nämnvärd mån uppvägas. Väl må det vara sant, att
en icke ringa inkomst tillflyter statsbanan genom transporter å tvärbanan
till Torpshammar af virke, som derifrån befordras vidare på den
smalspåriga jernvägen till Sundsvall, men det torde icke vara obekant,
att denna transportled hvarken i sitt närvarande skick motsvarar det
behof af fortskaffningsmedel, som redan förefinnes der i orten, eller lemuar
stambanan den behållning, som skulle komma densamma till del, om
äfven linien Torpshammar—Sundsvall tillhörde staten och hade samma
spårvidd som den öfriga tvärbanan; och hvad beträffar den sträcka af
Gefle—Dala-banan, som i söder förenar stambanan vid Storvik med Gefle
och hafvet, lärer det lätt inses, att läget af denna utfarts väg icke är och
icke kan blifva af synnerlig betydelse för virkestransporter från de nordligare
delarne af stambanan.

I fråga åter om de båda hamnar vid Hudiksvall och Söderhamn,
som genom sin belägenhet skulle företrädesvis lämpa sig för emottagande
till utförsel af betydliga qvantiteter skogsprodukter från de vidsträckta
områden, som genomskäras af den uppåtgående stambanan genom
Norrland, så förekommer visserligen, att den förra af dessa hamnar
möjligen kan utan statens mellankomst beredas nu saknad direkt jernvägsförbindelse
med stambanan, alldenstund Eders Kongl. Maj:t dels den
26 Maj 1882 beviljat Hudiksvalls jernvägsaktiebolag koncession för anläggning
af en bredspårig jernväg från ändpunkten vid Näsviken af
bolagets smalspåriga bana till stambanan i närheten af Ljusdals station,
dels ock den 22 September nyssnämnda år faststält plan för ombyggande
till bredspårig af bolagets bana emellan Hudiksvall och Näsviken;
samt att, hvad beträffar den senare hamnens förenande genom jernväg
med stambanan, Söderhamns jernvägsaktiebolag under September månad
sistlidet år sökt nådigt tillstånd att till bredspårig ombygga sin smalspåriga
jernväg emellan Söderhamn och sjön Bergviken samt att derefter
utsträcka densamma å ena sidan till stambanan, vid Kihlafors och
å den andra från Söderhamn till Stugsundet; men någon säkerhet förefinnes
icke, att den koncessionerade linien Hudiksvall—Ljusdal kommer
till utförande, och ansökningen af Söderhamns jernvägsaktiebolag blef
af Eders Kongl. Maj:t den 6 Oktober 1882 afslagen på grund af de anmärkningar,
som styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader framstält
mot vissa delar af de ingifna ritningarne för jernvägsanläggningen.

Vid sådant förhållande, och då jag anser hvarje uppskof med åstadkommande
åtminstone af den senare utfartsvägen från stambanan, eller
den från Kihlafors till Söderhamn och Stugsundet, böra, så vidt möj -

State-Utskottds Utlåtande N:o 19.

ligt, undvikas, då just deri na utfartsväg sammanstämmande ansetts af
styrelserna för statens jernvägstrafik och öfver statens jernvägsbyggnader
såsom framför någon annan vigtig och lämplig; då det pris af
mindre än 700,000 kronor, hvartill Söderhamns jernvägsaktiebolag förklarat
sig villigt öfverlåta till staten sin jernväg, måste anses ganska
billigt, helst jernvägen, enligt allmän svensk jernvägsstatistik för år
1880, då kostat bolaget 805,993 kronor per banmil eller för banan i sin
helhet 1,128,390 kronor och samma år lemnat en inkomst af 164,475
kronor per banmil, motsvarande, efter afdrag af driftkostnaden 79,334
kronor pr banmil, ett öfverskott öfver driftkostnaden i förhållande till
det totala byggnadskapitalet af 8,so procent (hvilket öfverskott exempelvis
år 1872 utgjort icke mindre än 16,33 procent), samt då jag dessutom
lika med trafikstyrelsen hyser den åsigt, att staten icke bör
öfverlåta åt den enskilda företagsamheten rättigheten att utföra denna
förbindelseled — hvilken redan i sitt nuvarande skick och ehuru den
jernväg, som deri ingår, hvarken når till stambanan eller trafikeras
under längre tid af året än då sjön Bergviken är isfri, likväl kan uppvisa
en sådan nettobehållning som den nämnda — och detta så mycket
mindre, som staten dymedelst beröfvar sig sjelf det betydliga tillskott
till stambanans svaga inkomster, som, att sluta från det anförda, utan
tvifvel kan förväntas af rörelsen å en till Söderhamn och Stugsundet
direkt ledande bredspårig jernväg från - Kihlafors, kan jag icke annat
än tillråda, att staten utan dröjsmål inköper Söderhamn—Bergviks-banan
och sjelf verkställer det om- och nybyggnadsarbete, som för åstadkommande
af denna jernväg erfordras.

Mot den plan med kostnadsberäkning, som för en sådan jernvägsanläggning
blifvit af nuvarande Landtmäteridirektören Nordenfelt uppgjord
och af styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader framlagd, har
annan anmärkning icke fram stälts, än att stadsfullmäktige i Söderhamn
önskat, att jernvägen, i stället att å en del af sin sträckning genom
staden framföras på en bank, måtte uppföras å jernkolonner, en förändring,
som icke lärer möta något egentligt hinder. Kostnadsberäkningen,
mot hvilken jag icke finner något att erinra, upptager:

för bandelen Kihlafors—Bergvik ..................... kronor 1,393,000

» » Bergvik—Söderhamns stads

vestra gräns .............................. » 670,000

» » derifrån till Stugsundet ............ » 934,000 2 997 OCH)-

Transport 2,997,000;

Stats- Utskott ds Utlåtande N:o 19.

Transport 2,997,000;

för inlösen af jernvägen emellan Söderhamn

och Bergvik .................................................................................... 400,000;

» inlösen af jord inom Söderhamns stad .................................... 150,000;

samt för inköp af rörlig materiel ..................... kronor 600,000,

hvilken summa dock anses kunna genom försäljning
af den Söderhamns jernväg, om
den inköpes, åtföljande materiel, skenor

och inventarier minskas med ..................... » 300,000 300,000,

således inalles kronor 3,847,000;
hvartill får läggas återstoden af det Söderhamns
jernvägsaktiebolag beviljade statslån, uppgående
den 31 Oktober 1885 till........................... » 291,763: 51.

Icke heller synas mig de af Söderhamns jernvägsaktiebolag uppstå]
da vilkor för öfverlåtelse till staten af bolagets jernväg eller de förbehåll,
Söderhamns stadsfullmäktige fäst vid sitt medgifvande att upplåta
den för anläggningen af banan till Stugsundet erforderliga mark,
föranleda annan väsentlig anmärkning, än hvad beträffar yrkandet att
vid Stugsundet skulle åt staten upplåtas endast oundgängligen behöfligt
område för stationshus och bangård; delande jag den af styrelserna för
statens jernvägstrafik och öfver statens jernvägsbyggnader uttalade mening,
att någon inskränkning i det enligt Nordenfelts plan afsedda utrymme
för bangård m. m. vid Stugsundet icke bör medgifvas.»

I fråga om sättet för anläggningens utförande och tiden för dertill
erforderliga medels utbetalning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i eu till Statsrådet och Chefen för Civildepartementet aflemnad promemoria
af den 20 sistlidne Januari anfört och föreslagit, att bandelarne
Kihlafors—Bergvik och Söderhamn—Stugsundet skulle samtidigt påbörjas;
att fullbordandet deraf, om förberedande åtgärder kunde redan innevarande
år vidtagas, borde medhinnas inom utgången af år 1885; att
vid den tid sistnämnda år, då vintern inträdde, ombyggnaden af banan
emellan Söderhamn och Bergvik borde företagas, och arbetet så bedrifvas,
att denna handel i slutet af Maj eller början af Juni 1886 kunde
i färdigt skick sammanbindas med de öfriga bandelarne, och hela banan
då för allmän trafik upplåtas; samt att, under denna förutsättning, af
de nödiga penningemedlen behöfde vara tillgängliga:

under år 1883 ................................................ Kr. 500,000

» » 1884 ................................................ » 1,500,000

» » 1885 ................................................ " 1,600,000

och år 1886 återstoden.

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Det till Söderhamns jernvägsaktiebolag utgift)a statslån beviljades,
till ursprungligt belopp af 500,000 kronor, af Rikets Ständer vid'' 1856
1858 års riksdag och skall, enligt de för lånet nu gällande bestämmelser,
förräntas och amorteras medelst en annuitet af fem procent å
ursprungliga beloppet, af hvilken annuitet fyra procent beräknas såsom
årlig ränta för hvad af lånet derförinnan icke godtgjorts, och återstoden
utgör kapitalafbetalning.

Söderhamns jernvägsaktiebolags i den Kongl. propositionen omförmalda.
skyldighet dels att, derest Söderhamns stad blefve genom jernväg
direkt förbunden med Kihlafors station, och Kongl. Maj:t då funne
det icke vara med fördel för staten förenligt att sidospåret från Kihlalors
till Bergviken med tillhörande bispår vidare bibehölles och trafikerades,
i anledning deraf pa stadgadt sätt till staten utgifva ersättning,
dels att med ångbåt trafikera sjön Bergviken mellan Bergviks station,
Kihlafors och Landa, grundar sig på de vilkor, 1878 års Riksdag, med
bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda proposition, enligt Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 20 Maj 1878 (Nio 51), föreskrifvit vid besluts
fattande om anläggning af ofvannämnda sidospår.

Af det ifrågavarande proposition bifogade statsrådsprotokoll inherntas,
att Statsrådet och Chefen för Civildepartementet haft för afsigt
att föreslå Kongl. Maj:t att redan till sistlidna års Riksdag aflåta nådig
proposition om inköp för statens räkning af jern vägen Söderhamn—
Bergvik samt dennas ombyggande och utsträckande dels till Kihlafors
och dels till Stugsundet, men att nämnda års Riksdag, innan erforderlig
beredning försiggått, redan så långt framskridit, att Departementschefen
ansett det icke vara lämpligt att frågan då bragtes under Riksdagens
pröfning.

Enskild motionär väckte emellertid vid 1882 års riksdag enahanda
förslag. 1 sitt deröfver afgifna utlåtande (N:o 42 C) förklarade Statsutskottet
sig visserligen finna frågan om norra stambanans ändamålsenliga
förbindande med Östersjön vara af framstående vigt, men då den
ännu vore beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, ansåg Utskottet sig ej
kunna tillstyrka Riksdagen att, utan afvaktan af denna pröfning, besluta
utförande för statens räkning af det jernvägsföretag, motionären föreslagit,
samt inköp, på sätt han jemväl ifrågasatt, af en enskild jernväg.
Motionen vann ej heller Riksdagens bifall.

Redan i nyssnämnda utlåtande fäste likväl Utskottet uppmärksamheten
på hvad styrelsen för statens jemra ystra fik i sitt. ofvanomförmälda

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 19.

underdåniga utlåtande den 2 Mars 1882 anfört beträffande den föreslagna
banans rentabilitet. I sådant afseende yttrade styrelsen, hurusom
statistiken gåfve vid handen, att nettobehållningen af rörelsen på
den nuvarande jernvägen Bergvik—Söderhamn under åren 1876—1880
i medeltal utgjort 134,561 kronor. Ingen anledning förefunnes att antaga,
det samma lokala trafik i qvantitativt hänseende för framtiden kunde
komma att minskas, tvärt om, men väl att, till följd af skil nåden emellan
statsbanornas taxa och de tariffer, som i verkligheten tillämpats på
Söderhamnsbanan, hvilken skilnad kunde beräknas till högst 8 procent
af bruttointägten, behållningen blefve reducerad med motsvarande belopp.
Men då, efter sådan afkortning, af nyss uppgifna summa, 134,561
kronor, ändock återstode såsom nettobehållning 123,800 kronor i medeltal
om året, så kunde med all sannolikhet antagas, att den framtida afkastningen
af den lokala rörelsen på den ombyggda och till Stugsundet
förlängda banan från Bergviken skulle lemna en årlig behållning af 5 procent
på det nedlagda kapitalet, och detta utan att den tillökning i rörelsen
medräknades, som otvifvelaktigt måste blifva en följd af samma handels
omedelbara förbindelse med den norrländska hufvudbanan.*

T afseende på utsigten för sistnämnda tillökning har styrelsen i
samma utlåtande , om förmält, att redan flera sågverk tillkommit utmed
stambanan från Jerfsö till Kihlafors, hvilkas naturliga utskeppningsort
måste blifva Söderhamn, och hvilkas rörelse otvifvelaktigt skulle väsentligen
utvidgas genom den omedelbara och billiga förbindelsen med
denna hamn.

Beträffande trafikutsigterna för den återstående delen af den ifrågasatta
nya statsbanan, eller linien Kihlafors—Bergviken, förefunnes starka
anledningar till betydande godstransporter, som skulle uppkomma icke
blott å den nya banan utan ock å norra stambanan, derest den förra
blefve af staten utförd.

Efter en beräkning, utvisande att kostnaden, så väl den direkta som
den indirekta, för flottning af ett sågtimmer från sjön Hennan till Ljusneelfvens
utlopp i hafvet utgjorde sammanlagdt 1 krona 42 öre, har trafikstyrelsen
vidare förklarat sig anse jernvägen i förevarande fall kunna
väl täfla med flottleden, ty enligt gällande taxa för transporterna å statens
jernvägar uppginge fraktafgifteu för ett sågtimmer, å en sådan våglängd
som från Hennan till Söderhamn, till 1 krona 38 öre, och statsbanan
kunde, med bibehållande af vinst, till och med nedsätta frakterna.så,
att hon med framgång skulle täfla med de söder om Hennan befintliga
flottlederna, ja, det vore alldeles icke osannolikt, att, om statsbanan utsträcktes
till Bergvik och Söderhamn och dymedelst gåfve tillfälle åt

Stcäs- Utskottets Utlåtande N:o 19.

deri enskilda företagsamheten att genom bibanor sätta sågverken vid
Ljusne samt den enskilda jernvägen Manna—Sandame i direkt jern vägsförbindelse
med Ljusneelfvens öfre vattenområde, statsbanan skulle till
sina transportföremål få räkna allt det virke, som från nämnda vattenområde
nedginge utefter Ljusnan till hafvet.

Vid öfvervägande af alla de sannolikheter, som sålunda förefunnes
till virkestransporter å en statsbanedel Kihlafors—Bergviken, tvekade
styrelsen icke att uttala den mening, att dylika transporter skulle ä
nämnda statsbanedel förekomma till lika stor- mängd, som under närvarande
förhållanden. framginge å delen Bergvik—Söderhamn, och att den
förra delen alltså, i likhet med den senare, komme att lemna full ränta
å derå nedlagdt kapital; och styrelsen ansåge sig icke böra underlåta
att i fråga om rentabiliteten af en statsbana Kihlafors—Söderhamn erinra
om den väl behöfliga stegring i inkomster, en dylik bana borde bringa
den norrländska stambanan.

Utskottet finner det genom de i ärendet hörda myndigheternas
yttranden samt Statsrådets och Chefens för Civildepartementet ofvanintagna
anförande till statsrådsprotokollet vara utredt, att Söderhamnsbanans
inköp och ombyggnad samt utsträckning å ena sidan till stambanenätet,
å den andra till lämplig hamn är af den högsta vigt för statens
jernvägstrafik. Statens dyrbara jernvägsanläggning i Norrland är
väl i och för sig och i redan befintligt skick af gagn, men det ligger i
sakens natur att, så länge den endast bemedlar transporter mellan olika
orter i det inre af jandet, den måste förfela ett af sina hufvudändamål
och, ur statsfinan>siel synpunkt, ej kunna blifva synnerligen gifvande.
Sjelfva beskaffenheten af ole produkter, som i Norrland frambringas, och
i följd deraf arten af denna landsdels förnämsta industri påkalla med nödvändighet,
att de forslade varorna på kortaste möjliga väg nå en hamn.
De utfarts vägar från stambanan, som för närvarande finnas, äro, såsom
ådagalagdt blifvit, i sitt nuvarande skick föga lämpliga, i följd hvaraf
ock tanken på deras förbättrande och förfullständigande genom enskilde
intressenters försorg framträdt med en ganska ovanlig styrka.

Häri synes dock ej ligga något skäl för staten att låta målets vinnande
bero på enskildes åtgärder och till dessa endast lemna sitt bifall.
En jernvägskomplex måste naturligtvis vara fördelaktigare och bäst betrygga
afkastningen af det deri nedlagda kapital, om den bildar ett system,
ett så vidt möjligt fullständigt helt, och staten såsom den ojemförligt
störste jernvägsegaren i landet har tvifvels utan ett stort intresse
i att ega ej blott jernvägslinier, som, om än nödvändiga, icke gifva sådana
utsigter till blifvande trafik att de kunna genom enskild företag Bih,

till Bilcsd. Prof. 1883. i Sami 1 Afä. 15 Häft. 3

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19.

samhet åstadkommas, utan äfven sådana banor, som förena trafik från
skilda orter och hvilkas afkastning derigenom är egnad att medföra ett
godt ekonomiskt resultat för det hela, I detta afseende torde det ligga
i öppen dag, att det nuvarande förhållandet med jernvägarne i Norrland
är för staten allt annat än fördelaktigt.

Vid statens jernvägsbyggande har som giltig princip erkänts, att
staten bör bygga stambanor, men åt enskilde öfverlåta åstadkommandet
af bibanor. Ett bifall till Kongl. Maj:ts förevarande förslag skulle, enligt
Utskottets åsigt, ingalunda innefatta ett undantag från denna regel.
På grund af den större norrländska trafikens naturliga rigtning från
vester till öster, torde det nemligen vara tydligt, att stambanan ej utan
den ifrågavarande utfartsvägen kan fylla sin bestämmelse, och att här
är fråga ej om anläggning af en bibana, utan om åstadkommande af
en högst väsentlig länk i stambanesystemet.

Det synes vidare hafva varit en allmänt omfattad önskan inom
Riksdagen att söka i väsentlig mån minska det tillförene i vidsträckt
omfång drifna jernvägsbyggandet, i hvilket afseende så väl anslagen
till statens egna jernvägsbyggnader som statsbidragen till enskilda jernvägsanläggningar
betydligt nedsatts. Utan att på något sätt vilja förneka
giltigheten af den åsigt, som härutinnan gjort sig gällande, anser
dock Utskottet densamma i förevarande fall icke kunna åberopas såsom
skäl mot bifall till den Kongl. propositionen, enär den ifrågasatta
banan, på sätt visadt blifvit, skulle utgöra‘ett komplement till den redan
anlagda stambanan, hvarför dess byggande icke synes böra öfverlemnas
åt den enskilda företagsamheten, som, enligt hvad statsrådsprotokollet
angifver, icke lär underlåta att, om så blir nödigt, bringa den ifrågavarande
jern vägsförbindelsen till stånd och derigenom äfven, i händelse
staten icke funne med sin fördel mest öfverensstämmande att taga saken
om hand, åstadkomma en tillökning af jernvägsbyggandet i landet,
hvilken skulle ega rum under mindre gynsamma förhållanden, än om företaget
ombesörjes af staten.

Utskottet har ej förbisett, att det beräknade kostnadsbeloppet är
i förhållande till banans längd synnerligen högt. 1 jernvägsbyggnadsstyrelsens
den 2 Februari 1882 till Kongl. Maj:t inkomna utlåtande finnas
visserligen, såsom här ofvan förmälts, skäl till detta förhållande
angifna; men då kostnadsförslaget i allt fall synes högt beräknadt, har
Utskottet ansett sig böra erinra om önskvärdheten deraf att de besparingar,
som äro möjliga och lämpliga, må vid arbetets utförande iakttagas;
i hvilket afseende Utskottet får fästa uppmärksamheten derå, att

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19.

sådana besparingar må bända kunna åstadkommas genom utförande medelst
entreprenad af dertill lämpliga delar af arbetet.

I fråga om de af Kongl. Maj:t föreslagna vilkoren vid aftals träffande
med dels Söderhamns jernvägsaktiebolag dels Söderhamns stad
har Utskottet ej funnit skäl hemställa om någon förändring.

Deremot har Utskottet ansett sig böra föreslå ett tillägg af innehåll,
att Kongl. Maj:t må ega fastställa de närmare vilkor, förbehåll och
bestämmelser, som vid aftals träffande med jernvägs aktieboi aget och
med Söderhamns stad samt vid arbetets utförande må erfordras.

Utskottet hemställer,

2: o.

att Kongl. Maj:ts förevarande nådiga proposition
må på det sätt bifallas, att Riksdagen dels medgifver,
att den Söderhamns jernvägsaktiebolag tillhöriga jernväg
emellan Söderhamn och sjön Bergvikens östra
strand må för statens räkning inköpas och till staten
afträdas den 1 November 1885 mot ett kontant penningebelopp
af fyrahundratusen kronor och eftergift
så väl af hvad vid jernvägens afträdande till staten
återstår oguldet af det bolaget beviljade statslån, beräknadt
att den 31 Oktober 1885 utgöra 291,763 kronor
51 öre, som ock af bolagets skyldighet att återgälda
anläggningskostnaden för bibanan från Kihlafors
till sjön Bergvikens strand och att med ångbåt efter
nämnda tid trafikera sjön Bergviken emellan Bergviks
jernvägs station, Kihlafors och Landa;

dels godkänner de af Söderhamns jernvägsaktiebolag
i öfrigt uppstälda vilkor för öfverlåtelse till staten
af bolagets jernväg med den ändring blott, att de
af styrelsen för statens jern vägstrafik i dess underdåniga
utlåtande af den 21 December 1882 föreslagna
hufvudgrunder för bestämmelser angående forsling på
statsbanan af och fraktersättning för affall från Marma
och Bergviks sågverk till Stugsundet skola iakttagas;

dels gillar de vilkor och förbehåll, som stadsfullmäktige
i Söderhamn fäst vid sitt beslut att, emot ett
bidrag af etthundrafemtiotusen kronor, öfverlåta till
staten all den mark inom staden från vestra egogränsen
till Stugsundet, som för statsbanan och det provisoriska
grenspåret till brädgårdarne norr om ån er -

Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 19.

fordras, med iakttagande endast, att ingen inskränkning
må göras i det område vid Stugsundet, som finnes
å Landtmäteridirektören m. m. L. M. Nordenfelts
plankarta med fina röda linier utmärkt och i öfrigt
kan blifva för staten behöfligt till upplagsplatser för
kol och materialier;

dels beslutar, att denna jernväg derefter skall
ombyggas till bredspårig och utsträckas å ena sidan
från Bergviks station till Kihlafors station å stambanan
och å den andra från Söderhamn till Stugsundet,
allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse meddenafNordenfelt.
uppgjorda plan samt i den ordning, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit;

dels öfverlåter åt Kongl. Maj:t att fastställa de
närmare vilkor, förbehåll och bestämmelser, som vid
aftals träffande med Söderhamns jernvägsaktiebolag
och med Söderhamns stad samt vid ofvanberörda jernvägsarbetes
utförande må erfordras;

dels beviljar det till gäldande af förenämnda köpeskilling
och af lösen för mark inom Söderhamn samt
till utförande af ombyggnads- och nybyggnadsarbetena
jemte anskaffande af rörlig materiel erforderliga anslag
af sammanlagdt tre millioner åttahundrafyratiosju
tusen kronor;

dels ock slutligen af dessa medel anvisar till utgående
:

under år 1883 ............................. Kr. 500,000

» » 1884 .............................. » 1,500,000

>- 1885 ............................ » 1,600,000 och

)> >■ 1886 återstående ...... >■ 247,000.

Stockholm den 1 Mars 1883.

På Stats-Utskottets vägnar:

Gustaf Sparre.

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 19.

Reservation:

vid punkten l:o (angående fortsättning af stambanan mellan Bräcke
och Sollefteå):

af Herr Ola Andersson, som ansett endast 2,000,000 kronor böra
för år 1884 till ifrågavarande ändamål beviljas, enär eljest antingen skilnaden
mellan nämnda och följande årens anslag blefve för stor, eller
ock den från början öfverenskomna byggnadstiden komme att förkortas.

Herr Nils Petersson har begärt få antecknadt, att han ej deltagit
i behandlingen af de i detta utlåtande omförmälda ärenden.

Bdi. till Riksd. Prof. 1883. 4 Sami. 1 Afd. 15 Höft.