Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1891:Säru23 säru2)

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

N:o 3.

Ant. till Biksd. kansli don 1 maj 1891, kl. 6 e. in.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 2, i anledning af kamrarnes
återremiss af utskottets utlåtande n:o 1 om ej
mindre Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till lag
om försäkring för olycksfall i arbete och angående anvisande
af medel till en riksför säkring anstalt^ än äfven
herr A. Hedins motion med förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbetet.

I utlåtande, n:o 1, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts propositioner
med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete och angående
anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt än äfven herr
A. Hedins motion med förslag till lag om försäkring för olycksfall i
arbetet, hemstälde utskottet, att intetdera af dessa förslag måtte af Riksdagen
bifallas.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har utlåtandet
blifvit af kamrarne till utskottet återförvisadt.

De i ämnet förda diskussionerna gifva enligt utskottets uppfattning
icke tydligt vid handen i hvad syfte återremissen egt rum. Något
godkännande af grunderna för det kongl. lagförslaget har ingendera
kammaren uttalat. Åtskillige talare hafva visserligen under diskussionen
uttryckt önskan att nämnda förslag måtte underkastas en mera genomförd
granskning. Men det har för utskottet varit uppenbart, att en
sådan granskning icke skulle kunnat medhinnas under den korta tid,
som ännu torde återstå till dess Riksdagen hunnit i öfrigt afsluta sina
Bih. till Ri/csd. Prat. 1891. 8 Sami. 1 Åfd. 3 Haft. (N-.o 3). 1

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

förhandlingar. Under närvarande omständigheter har utskottet ansett
sig så mycket mindre böra företaga en dylik detaljgranskning, som ett
uppskof med slutbehandlingen af olycksfallsförsäkringslagen skulle ytterligare
uppskjuta och kanske omöjliggöra framläggandet af ett utlåtande
om den föreslagna sjukkasselagen och om anslag till sjukkasseväsendets
befrämjande. Utskottet, som vidhåller sin åsigt, att sjelfva principen i
så väl Kongl. Maj:ts propositioner som herr Hedins motion, obligatorisk
olycksfallförsäkring i ett nytt statens embetsverk, icke bör läggas till
grund för lagstiftning i detta ämne, har icke heller ansett skäligt att
ytterligare motivera sitt yrkande härutinnan genom någon utförligare
granskning af förslagens detaljer.

Af åtskilhge talare har under diskussionen i kamrarne framhållits,
att Riksdagen åtminstone borde, i fråga om ersättning för skador i följd
af olycksfall vid näringsdrift, afgifva ett fullständigare uttalande än det
som förordades i utskottets återremitterade utlåtande. Utskottet bär
också sökt att bestämdare formulera de grunder, på hvilka, enligt utskottets
mening, en efter våra förhållanden anpassad lagstiftning i
ämnet borde i en nära framtid kunna byggas.

Med afseende på de tvenne företrädesvis möjliga alternativen, ansvarspligt
eller försäkringspligt, vill utskottet särskildt framhålla, att
skilnaden dem emellan i åtskilliga hänseenden icke kan anses vara synnerligen
stor. Båda afse att ställa vissa minimala fordringar på arbetsgivare
med afseende på beredande af ersättning åt dem, som blifva
lidande genom följder af olycksfall i näringsdrift. I och för sig lemnar
ansvarspligten åt arbetsgifvaren större frihet i valet af sätt för ersättningens
utgörande. Men liksom i kongl. förslaget § 7 mom. 3 intagits
en bestämmelse, att befrielse från försäkringspligten skulle kunna rnedgifvas
arbetsgivare, som vidtagit andra af vederbörande myndighet
godkända åtgärder för skadeersättnings beredande, så torde a andra
sidan en genomförd lagstiftning om arbetsgifvares ansvarspligt i många,
kanske de flesta fall framkalla en af arbetsgifvaren bekostad frivillig
olycksfallsförsäkring af arbetarne i ansvarspligtiga näringar. Utskottet
anser ock att, för den händelse en lagstiftning på ansvarspligtens grund
skulle komma till stånd, lagstiftaren måste härtill taga hänsyn och.derför
söka betrygga möjligheten för arbetsgivare att på skäliga vilkor
genom olycksfallsförsäkring trygga sig för ansvarspligtens.risker. .Skulle
det verkligen visa sig att olycksfallsförsäkringen i enskilda aktiebolag
blefve onödigt betungande, borde större föreningar af ansvarspligtige
arbetsgivare, vare sig inom särskilda landsdelar eller i grupper af besläfitade
näringar, under statens medverkan lätt kunna bildas, af staten

O 0 7

Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3. 3

kontrolleras och möjligen äfven af staten medelst förvaltningsbidrag
understödjas. En sådan anordning, som för öfrigt vida mer än den af
Kongl. Maj:t föreslagna riksförsäkringsanstalten komme att likna den
offentliga olycksfallsförsäkringen i Tyskland, skulle undvika de efter
utskottets förmenande ganska betänkliga följderna af att staten skulle,
såsom Kongl. Maj:t föreslagit, blifva omedelbart förpligta^ gent emot
de ersättningsberättigade och genom ett för närvarande oberäkneligt —
men sannolikt mycket — kostsamt embetsverk drifva en för embetsverkens
tunga former så ytterst olämplig affär som olycksfallsförsäkring.
Och då alla offentliga åtgärder i nu ifrågavarande syfte obestridligen
äro endast försök, hvilkas framgång är synnerligen oviss, måste den af
utskottet bär förordade anordningen väl erkännas ega ett väsentligt
företräde framför det kongl. förslaget derutinnan, att i händelse försöket
skulle slå mindre lyckligt ut, en riksforsäkringsanstalt kan utan svårighet
framdeles inrättas, hvaremot ett i gång satt statens embetsverk af
sådan art, särskildt äfven emedan det iklädt sig civilrättsliga förpligtelse!''
gent emot enskilda personer af alla åldrar, svårligen skulle kunna
inom en hel generations lifstid afskaffa, äfven om experimentet komme
att visa sig fullständigt förfeladt.

Då nu utskottet bestämdt vidhåller ansvarspligtens princip, vill det
dock betona, att ersättning icke bör af den ansvarspligtige utkräfvas
för hvarje äfven den minsta skada af olycksfall, som inträffar i näringsdriften.
'' Det torde böra lemnas åt arbetarnes egen omtänksamhet att
söka mildra de ekonomiska följderna af smärre olycksfall, t. ex., genom
delaktighet i sjukkassa, insättning af medel i sparbank o. s. v. Enligt
utskottets åsigt bör ersättningspligten göras gällande blott i fråga om
skador af mera varaktig natur; och torde den i det kongl. lagförslaget
§ 14 till 60 dagar bestämda väntetiden utan olägenhet kunna, såsom
äfven af senaste Riksdagens särskilda utskott förordades, utsträckas till
90 dagar eller ungefär samma tid, 13 veckor, som i den gällande tyska
lagstiftningen är faststäld.

Emot ansvarspligten bär ofta blifvit anfördt, att den skulle snart
sagdt oundvikligen medföra talrika rättstvister. Utskottet har redan i
förra utlåtandet, med åberopande af yttranden i högsta domstolen, erinrat
derom, att lagen af den 12 mars 1886 om ansvarighet för skada
i följd af jernvägsdrift åtminstone hittills icke haft någon sådan påföljd.
Och utskottet vill här i detta afseende ytterligare framhålla, att
anledningarna till rättstvister mellan ansvarspligtige och ersättningsberättigade
till mycket stor del på förhand undanrödja^, om ersättningens
storlek är i lagen faststäld, naturligtvis till olika belopp för olika,

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

så bestämdt som möjligt specificerade kategorier af skador. I en pröfning
af frågan, huru vida de i kongl. lagförslaget § 14 bestämda beloppen
äro de för våra förhållanden lämpligaste, anser sig utskottet
icke behöfva ingå, men vill dock i detta afseende anmärka, att ersättningen
väl i allmänhet borde utgå med något lägre belopp till qvinliga
än till manliga arbetare.

En skenbart vigtig anmärkning, som framställe emot ansvarspligtens
princip, är att lagstiftaren icke skulle kunna låta ersättningen utgå
på det för den berättigade i allmänhet fördelaktigaste sättet, i form af
årliga räntor, emedan den ansvarspligtiges affärsställning ofta blefve
sådan, att den berättigade förr eller senare gånge miste om ersättning.
Men denna påstådda olägenhet torde ganska lätt kunna af hjelpas derigenom,
att ersättningarna visserligen faststäldes i bestämda kapitalbelopp, men
på samma gång stadgades, att dessa i regeln — eller der icke på grund
af särskilda omständigheter undantag härifrån af vederbörande myndighet
medgåfves — skulle insättas i någon af staten godkänd lifränteanstalt,
hvilken deremot hade att till de berättigade utbetala de
årliga ersättningsbeloppen. Äfven om staten skulle finna sig föranlåten
att sjelf åtaga sig förvaltningen af ersättningarnes kapitalbelopp,
skulle detta, enligt utskottets åsigt, icke behöfva medföra någon betydande
kostnad eller annan afsevärd olägenhet för statsverket. Fast
mer synes det utskottet, som skulle den redan inrättade postsparbanken,
hvilken numera kommit derhän, att dess inkomster ungefär motsvara
utgifterna, och som sannolikt snart nog kommer att lemna öfverskott,
med lätthet kunna utvidgas till att omfatta äfven en lifränteafdelning,
der tillfälle funnes jemväl för enskilda personer att till beredande af
lifräntor för egen eller andras räkning insätta penningebelopp intill en
viss maximalgräns. Väl skulle de kapital, denna anstalt härigenom
komme att få förvalta, sannolikt stiga till högst betydliga belopp; men
närmaste följden häraf skulle blifva, att så väl statens som hypoteksbankens
och många kommuners utländska gäld småningom komme att öfverflyttas
till denna inhemska anstalt, hvilken ju ock, när så pröfvades
nyttigt och nödigt, skulle kunna ställas i direkt samband med riksgäldskontoret.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, och med hänvisning i öfrigt
till utskottets förra utlåtande, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med uttalande af den åsigten:
att, i den mån de med näringsdrift förbundna synnerliga
vådor påkalla åtgärder till beredande af skade -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

stånd vid olycksfall åt de i näringsdriften anstälde
arbetare, staten bör genom lag närmare bestämma
arbetsgifvares och arbetares skyldigheter och rättigheter
i detta hänseende;

att sådan lagstiftning bör hvila å de grunder, som
äro uttryckta i lagen af den 12 mars 1886 angående
ansvar för skada i följd af jernvägsdrift;

men att, i den män de i nämnda lag uttryckta
grundsatser skola tillämpas för ett större antal näringar,
hvilkas idkare icke intaga en sådan undantagsställning,
som tillkommer idkare af jernvägsdrift,
synnerlig hänsyn måste tagas så väl till arbetsgifvarnes
förmåga att fullgöra nya förpligtelser som
till arbetarnes skyldighet att i sin mån bidraga till
afvärjande af olycksfallens följder; hvarjemte lagens
bestämmelser böra så affattas, att de gifva minsta
möjliga anledning till rättstvister;

att derför arbetsgifvarnes lagstadgade skadeståndsskyldighet
bör inskränkas till sådana följder af
olycksfall i arbetet, hvilka äro af mera varaktig art,
och sålunda icke heller bör inträda förr än efter en
tidrymd af nittio dagar från det olycksfallet inträffat;

att det arbetsgifvaren åliggande skadestånd må
utsättas i vissa, för olika kategorier af olycksfall afpassade,
för manliga och qvinliga arbetare olika, i
lagen bestämda belopp, att med penningar utgöras,
der icke den skadeståndsberättigade hellre med naturaförmåner
åtnöjes;

att, derest skadeståndet i lagen bestämmes såsom
årligt understöd för längre tid än ett år, sådant understöd
må kunna uppsägas till aflösning genom erläggande
på en gång af visst kapital, hvars högsta
belopp äfven i lagen fastställes; skolande, der sådan
kapitalbetalning ifrågakommer, kapitalet af arbetsgifvaren
inbetalas till lifränteanstalt, som gifver tillräcklig
säkerhet för utbetalande under skadeståndstiden
af en mot kapitalet svarande årsränta;

att staten må söka träffa aftal med enskilda lifränteanstalter
om sådan medelförvaltning och räntebetalning
under vederbörlig kontroll, eller, der så ej

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

kan ske, låta, helst genom den redan inrättade postsparbanken,
mottaga insättningar för beredande af
dylika årsräntor;

samt att det äfven torde böra tagas i öfvervägande,
huru vida och i hvilken mån staten bör uppmuntra
och stödja en eller flera föreningar eller
kassor, bildade för försäkring mot riskerna af den
genom ofvan antydda lagstiftning ålagda ansvarsskyldighet,

måtte af slå

a) Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lagom
försäkring för olycksfall i arbetet,

b) Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till en riksförsäkringsanstalt, och

c) herr Hedins motion med förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbetet.

Stockholm den 1 maj 1891.

På utskottets vägnar:

FREDRIK HEDERSTIERNA.

Reservationer:

af herrar Hederstierna, W. Tliam, grefve Hamilton och Fjällbäck:

»Utskottet hade enligt vårt förmenande bort redan vid första behandlingen
af till detsamma remitterade Kongl. Maj:ts proposition och
herr Hedins motion med förslag till lag om försäkring för olycksfall i
arbete fullständigt genomgå och pröfva dessa förslag, på det icke
Riksdagen skulle nödgas besluta öfver lagförslag, hvilka faktiskt icke
blifvit af utskottet granskade. Utskottet kunde möjligen för uraktlåtenheten
af denna granskning då förebära den inom utskottet gängse
föreställningen, att försäkringspligten icke egde några sympatier inom

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

Riksdagen och att det på grund deraf varit förspild möda att egna
någon grundligare utredning åt ämnet; men sedan nu båda kamrarna
till utskottet återremitterat ärendet och af såväl öfverläggningen inom
kamrarna som af sjelfva återremissen framgår, att denna skett i afsigt
att förslagen skulle i alla detaljer tagas i allvarligt öfvervägande, på
det att Riksdagen måtte erhålla ledning för sitt omdöme angående
försäkringspligtens lämplighet eller olämplighet såsom grundval för
den ifrågavarande lagstiftningen, så har det varit utskottets oafvisliga
pligt att företaga en dylik utredning, och vi måste derför på det bestämdaste
reservera oss mot utskottets beslut att, sedan § 1 i Kongl. Map.ts
förslag blifvit föredragen och af flertalet ånyo afstyrka icke företaga
till pröfning öfriga paragrafer i förslaget och ej heller herr Hedins
motion, utan i dessa delar ånyo öfverlemna ärendet till Riksdagen i
samma outredda skick som förut.

Då ärendet sålunda icke blifvit fullständigt beredt och det icke
lärer kunna ifrågasättas, att Riksdagen utan sådan beredning skulle
till afgörande företaga förslagen till lag om försäkring för olycksfall i
arbete, och det icke kan vara lämpligt att, förr än ett sådant afgörande
egt rum och dervid den grundval, hvarpå de till Riksdagen nu hänskjutna
förslagen hvila eller försäkringspligt blifvit af Riksdagen förkastad,
föreslå annan grundval för den ifrågavarande lagstiftningen, få
vi äfven reservera oss mot utskottets förslag härom och under uttryckande
af den förhoppning, att Kongl. Maj:t må vid nästkommande
Riksdag åter upptaga frågan hemställa,

att Riksdagen må förklara sig för närvarande icke kunna bifalla

a) Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkring
för olycksfall,

b) Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande af medel till en
riksförsäkringsanstalt, och

c) herr Hedins motion med förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbete»;

af herr: II. M. Ericsson, med hvilken herr C. W. Wallberg instämt:

»Ehuru jag genom att instämma i den af herr Gahn afgifna reservation,
hvilken var bifogad särskilda utskottets förra utlåtande, hade
tillfälle att klargöra min ställning till den kongl. propositionen och
under diskussionen i kammaren ytterligare preciserade densamma, anser
jag mig dock, sedan ärendet till utskottet återförvisats, böra framlägga
min från majoriteten afvikande mening såväl i afseende på dess formella
behandling som mot det beslut i sak, hvari utskottet stannat.

8 Särshilcla UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

Hvad först beträffar den formella behandlingen, anser jag, att
utskottet icke framlagt fullgiltigt skäl för . att för andra gången undandraga
sig speciel granskning af Kongl. Maj :ts framlagda lagförslag. Det
förefaller mig icke tvifvelaktigt, att denna bristande speciella granskning i
förra utlåtandet varit ett af de förnämsta skälen för återremissen.

Hvad angår den af utskottet än vidare utvecklade åsigten, att en
olycksfallsförsäkringslag bör grundas på ansvarspligt enligt, de grunder,
som äro uttryckta i »lagen af den 12 mars 1886 angående ansvar för
skada i följd af jern vägsdrift», anser jag, att vanliga näringar hvarken
höra eller kunna jemföras med jernvägsdriften, hvilken af staten erhållit
särskilda förmåner och just af detta skäl blifvit ålagd vissa förpligtelser
utöfver livad som hittills åligger andra näringsgrenar. I ett
tall, men blott i detta enda, förefaller mig utskottets förslag mera antagligt,
då det i sig inrymmer alla arbetsgivare och således äfven dem
som idka landtbruk, skogshushållning med flera landtliga näringar,
men mig synes dock, att antagandet af en lag, stödd på nyssnämda
grundsats, bör väcka nästan större betänkligheter än sjelfva det kongl.
förslaget.

Såsom ett alldeles oeftergiflig! vilkor för antagande af slik ansvarspligt
äfven för den näringsdrift, som icke åtnjuter något särskild!
privilegium af staten, måste jag uppställa statens mellankomst i och
för utjemnande af den risk, som i annat fall kommer att hänga som
ett damoklesvärd öfver arbetsgifvarnes hufvuden. Och härmed är jag
inne på frågan om och huru staten bör åtaga sig en hittills föga erkänd
pligt, nemligen den att underlätta den allmänna fattigvården, ty
i sjelfva verket reducerar sig ifrågastälda lagstiftningsåtgärd helt simpelt
till en fattigvårdsfråga med premier för den, som genom olycksfall
drabbats af olyckan att icke sin pligt likmätigt kunna försörja sig och
de sina»;

af herr Galin:

»Jag delar utskottets åsigt att, om och när en lagstiftning om
olycksfall under arbete kan finnas behöflig i vårt land, densamma bör
grundas på ansvarspligt, men jag kan icke dela den af utskotts maj oriteten
uttalade åsigten, att denna ansvarspligt bör inskränkas till näringsdrift,
hvarigenom eu stor mängd arbetare och tjenare skulle blifva
uteslutne från det skydd som lagen skulle bereda arbetare i näringsdrift.

Det är visserligen förhållandet, att det af utskottet nu begagnade
uttrycket icke utesluter jordbruksarbetare, men utom dessa finnes en
hel mängd arbetare anstälde hos personer, som hvarken idka fabriks -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

rörelse eller jordbruk, hvilka under utöfvandet af sina åligganden äro
utsatta för lika stora faror som de, hvilka utskottet förmenat höra
skyddas af lagen, t. ex. stallbetjening och kuskar. Under skötsel af
hästar och körning händer icke så sällan att dessa personer blifva
skadade, och jag kan icke finna något skäl, hvarför dessa icke skulle
tillförsäkras samma ersättning af en kanske mycket rikare husbonde

än de fleste näringsidkare. _ _

Om lagen grundas på ansvarspligt, så att ingen utgift llragakommer
förr än olycksfallet inträffat, finnes intet hinder för att ansvaret utsträckes
till alla arbetsgivare och skyddet till alla arbetare i annans tjenst.
Först då blir den rättvis, och om staten, såsom utskottet tänkt sig,
medverkar till inrättandet af försäkringsanstalter för den risk, för
hvilken arbetsgivare!! utsättes, blir ansvarspligten icke mera betungande
för den som har en arbetare, än för den som har många.
Handtverkare!! kan lika väl försäkra sig för sin risk som den störa
industriidkare^ och den alltid för lagstiftning mycket svåra klassifikationen
af näringars större eller mindre farlighet undvikes helt och hållet.
På dessa skäl anser jag, att utskottets förslag till skrifvelse bort

hafva följande lydelse: . .

»att Riksdagen, med uttalande af den åsigten, att, när en lag om
skadestånd till arbetare för olycksfall under arbete i annans tjenst befinnes
behöflig, denna lag bör grundas på ansvarspligt och galla för
afla arbetsgivare utan undantag», — samt vidare lika med utskottets förslag
med uteslutande af andra och tredje punkterna, hvilka i sa tall
äro öfverflödiga.

Herr A. Evers har anmält, att han icke deltagit i utskottets beslut.

Bih. till Riksd. Prat. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 3 Raft.