Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1895:Säru22 säru2)

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

> i .... -} j. . /

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1895, kl. 4 e. m.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag
angående försäkring för beredande af pension vid varaktig
oförmåga till arbete samt afgifna motioner i ämnet.

Till förberedande handläggning har särskilda utskottet fått emottaga
en af Kongl. Maj:t den 14 sistlidne januari till Riksdagen aflåten
proposition, n:o 22, så lydande:

»Under åberopande af bifogade statsrådsprotokoll öfver civilärenden,
vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslagtill
lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete.»

Det till denna proposition fogade lagförslag har följande lydelse:

“Förslag till Lag

angående

försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

§ i I

ändamål att pension vid varaktig oförmåga till arbete må varda
de här nedan i § 2 nämnde arbetstagare beredd, skola dessa, män och
Bill. till Riksd. Frot. 1895. 8 Sami. 1 Afd. 2 Haft. f.N:o 2j. 1

2 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

qvinno!1, från det de fylt aderton år försäkras enligt de närmare bestämmelserna
i denna lag.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den,
som befinnes till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte vara ur stånd att genom sådant arbete, som motsvarar
hans krafter och färdigheter, vidare sig försörja, eller som fylt sjuttio år.

§ 2-

Mom. 1. Arbetstagare, hvilka enligt denna lag skola försäkras,
äro hos arbetsgivare anstälde:

1) arbetare, gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar samt andra,
hvilka i fråga om anställningen äro med dem jemförliga;

2) biträden vid utöfvande af handel, näring eller yrke, hvilka icke
afses i 1), samt arbetsförmän (verkmästare, inspektörer, rättare o. d.),
derest aflöningen ej uppgår till ett tusen åttahundra kronor, för år räknadt.

Mom. 2. Såsom med försäkringspligt förenad anställning skall
jemväl anses tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren varit under
alla söckendagar i en kalendervecka hos samma arbetsgivare sysselsatt.

§ 3.

År gift man försäkrad enligt denna lag, skall hustrun, äfven om
hon icke sjelf är enligt § 2 försäkringspligtig, ändock anses försäkrad
och sålunda vara berättigad att, enligt hvad här nedan närmare stadgas,
åtnjuta pension vid varaktig oförmåga till arbete.

§ 4.

Försäkringen omfattar ej i statens eller kommuns tjenst anstälde
tjenstemän eller betjente; ej befälhafvare eller besättning å fartyg; ej
dem, som för sin anställning icke åtnjuta annan ersättning än fri bostad
eller fritt underhåll eller båda dessa förmåner; ej heller dem, som
uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögne.

Försäkringen omfattar ej heller dem, som, då denna lag träder i
kraft, fylt fyrtio år; dock gälle i fråga om försäkrad mans hustru stadgandet
i § 3 oberoende af hustruns ålder.

På Konungens pröfning ankomme, om och under hvilka vilkor
medlem af pensions- eller lifränteanstalt må kunna från försäkring enligt
denna lag undantagas.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 5.

De försäkrade indelas i tre pensionsklasser, hvilka omfatta:

Första pensionsklassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka
uppgår till tio kronor eller derutöfver;

Andra pensionsklassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka
ej uppgår till tio kronor; samt

Tredje pensionsklassen: qvinnor.

§ 6.

För hvarje kalendervecka, under hvilken med försäkringspligt. förenad
anställning egt rum, skall pensionsafgift erläggas:
inom första pensionsklassen med fyrtio öre;
inom andra pensionsklassen med tjugufem öre; och
inom tredje pensionsklassen med femton öre.

För den, som åtnjuter pension enligt denna lag, skall, ändå att
han innehar med försäkringspligt förenad anställning, pensionsafgift ej
erläggas.

§ 7-

Blifver den, som innehar med försäkringspligt förenad anställning,
på grund af sjukdom till arbete oförmögen, vare han, derest pensionsafgifter
derförinnan erlagts för tillhopa minst tvåhundrasextio veckor,
samt sjukdomen icke ådragits uppsåtligen eller vid föröfvandet af brott,
derför straff blifvit af domstol honom ådömdt, berättigad att för hvarje
hel kalendervecka, oförmågan varat, dock ej utöfver ett år, få pensionsafgift
sig tillgodoräknad såsom om den blifvit för honom erlagd.
För män skall dervid beräkning ske efter andra pensionsklassen.

§ 8.

År försäkrad man gift och är ej hustrun på grund af egen anställning
försäkringspligtig, skola de under äktenskapet för mannen erlagda
eller honom enligt § 7 tillgodoräknade pensionsafgift.er anses
såsom erlagda jemväl för hustrun, dock ej i annan klass än den tredje.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 9.

Mom. 1. De i § 6 omförmälda afgifter skola gäldas af arbetstagaren
och arbetsgifvaren sålunda, att arbetstagaren bidrager med tjugufem
öre i första, femton öre i andra och tio öre i tredje pensionsklassen
och arbetsgifvaren med återstoden, eller således med femton öre i
första, tio öre i andra och fem öre i tredje pensionsklassen.

Mom. 2. Arbetsgifvare, hvilken för ett år icke påförts annan bevillning
än. antingen för fastighet till värde af högst tre tusen kronor
eller för inkomst af kapital och arbete, uppgående till högst åttahundra
kronor, må ega att af statsmedel återbekomma hvad på hans andel belöper
af de pensionsafgifter, som han visar hafva blifvit erlagda för en
hvar under samma år hos honom anstäld arbetstagare, derest anmälan
derom göres hos den i § 24 omförmälta pensionsnämnd i orten senast
inom två år efter utgången af det år, under hvilket afgiftema blifvit
erlagda.

Såsom bevis om erlagda pensionsafgifter skall godkännas intyg
derom, utfärdadt, i enlighet med faststäldt formulär, i stad af magistrat
eller kyrkoherde och å landet af kronofogden eller länsmannen i orten,
kyrkoherden i församlingen eller kommunalstämmans eller kommunalnämndens
ordförande eller ock, såväl i stad som å landet, af två män,
hvilkas trovärdighet blifvit vitsordad af sådan myndighet eller person,
som, enligt hvad nu är sagdt, sjelf eger utfärda dylikt intyg.

§10.

För det i § 11 angifna ändamål skall en hvar försäkringspligtig
arbetstagare vara försedd med en pensionsbok enligt faststäldt formulär.

Dylika pensionsböcker skola tillhandahållas allmänheten till pris,
som af Konungen bestämmes.

§ 11-

De i § 6 stadgade pensionsafgifter skola erläggas genom infästande
af pensionsmärken i den försäkrades pensionsbok, i hvilken jemväl
skall införas intyg om de pensionsafgifter, som enligt § 7 skola den
försäkrade tillgodoräknas.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 12.

Mom. 1. Pensionsmärken, hvarom i § 11 förmäles, skola genom
statsverkets försorg tillhandahållas allmänheten emot erläggande af dem
åsätta värden och skola vara försedda med beteckning för det år, under
hvilket de utgifvits. Ej må under något år andra pensionsmärken från
statsverket utgifvas än de, som bära det årets beteckning.

Mom. 2. Pensionsmärken för ett år må ej användas till erläggande
af pensionsafgifter för anställning, som egt rum längre tid tillbaka
än under nästföregående kalenderår.

§ 13-

Mom. 1. Det åligger arbetsgifvare att anskaffa pensionsmärken
och senast, då aflöning utbetalas till arbetstagaren, ombesörja att pensionsmärken
varda till behörigt belopp i arbetstagarens pensionsbok infästa
samt makulerade genom påteckning enligt faststäldt formulär.
Af de sålunda infästa pensionsmärkenas belopp skola arbetsgifvaren och
arbetstagaren vidkännas hvar för sig den andel, som det enligt § 9
mom. 1 åligger honom att gälda.

Mom. 2. Genom arbetsgivare^ försorg skall pensionsbok senast,
då pensionsmärke första gången i densamma infästes, förses med anteckning
om den försäkrades fullständiga namn, födelse-år och dag samt
födelse- och boningsort. År arbetstagaren ej med pensionsbok försedd,
skall sådan på hans bekostnad af arbetsgifvaren anskaffas.

§ 14-

Har pensionsbok blifvit med pensionsmärken fullsatt eller eljest för
sitt ändamål obrukbar, eller har pensionsbok förkommit, skall ny pensionsbok
på den försäkrades bekostnad anskaffas och deri, på anmälan
hos pensionsnämnden, införas intyg om de pensionsafgifter, som kunna
visas hafva blifvit'' för den försäkrade inom de särskilda pensionsklasserna
erlagda eller honom enligt § 7 tillgodoräknade.

Pensionsbok, som af anledning nu är sagd blifvit till pensionsnämnd
ingifvon, skall af nämnden insändas till den i § 24 nämnda pensionsstyrelse
för att der förvaras under tid, som varder af Konungen bestämd.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 15.

Försäkrad, för hvilken pensionsafgifter ej erlagts för inalles tvåhundrasextio
veckor då han fyller femtio år, vare från försäkringen
skild; dock eger sådan person rätt att återbekomma det belopp, hvarmed
han, jemlikt § 9 mom. 1, till de för honom erlagda pensionsafgifter
bidragit, derest anmälan derom göres hos pensionsnämnden i orten
inom två år från det han uppnått sagda ålder.

Rätt till återbekommande af pensionsafgifter tillkommer ej den,
som är å utrikes ort bosatt.

§ 16-

Den, som varit försäkrad under minst tvåhundrasextio veckor, eger
att äfven derefter, ändå att han icke innehar med försäkringspligt förenad
anställning, fortsätta försäkringen genom att erlägga de i § 6 stadgade
afgifter, dock man endast i andra och qvinna i tredje pensionsklassen.
Vid sådant fortsättande af försäkringen skola de afgifter, som
för gift man erläggas, icke gälla för hans hustru.

§ 17-

Mom. 1. För åtnjutande af rätt till pension erfordras, förutom att
varaktig oförmåga till arbete är för handen, att pensionsafgifter blifvit
erlagda för minst tvåhundrasextio veckor, oberoende af kortare eller
längre afbrott i försäkringstiden.

Mom. 2. År varaktig oförmåga till arbete orsakad af olycksfall,
som inträffat under tid, då med försäkringspligt förenad anställning af
den försäkrade innehades, vare den försäkrade berättigad till pension,
ändå att pensionsafgifter icke blifvit för tvåhundrasextio veckor erlagda.

Mom. 3. Har i det fall, som i § 7 afses, sjukdomen fortgått ett
år, må den försäkrade åtnjuta pension för den tid, oförmågan till arbete
derutöfver varar.

§ 18.

Pension skall för år utgå med ett belopp af femtio kronor med
tillägg af: för hvarje vecka, för hvilken pensionsafgift blifvit erlagd
eller enligt § 7 tillgodoräknad,

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

tio öre i första pensionsklassen;
fem öre i andra pensionsklassen; ock
två öre i tredje pensionsklassen.

Skall pension utgå enligt § 17 mom. 2, beräknas densamma såsom
om pensionsafgifter blifvit för tvåhundrasextio veckor erlagda, dervid
de pensionsafgifter, som sålunda tillgodoräknas manlig försäkrad, anses
erlagda inom andra pensionsklassen.

§ 19-

Då försäkrad man aflider, skall, derest pensionsafgifter för minst
tvåhundrasextio veckor blifvit för honom erlagda, uppfostringshjelp utgå
för hvarje efterlefvande minderårigt äkta barn med trettio kronor för år,
intill dess barnet uppnått femton års ålder.

Har dödsfallet orsakats af olycksfall, som i § 17 mom. 2 säges,
skall dylik uppfostringshjelp utgå, ändå att pensionsafgifter ej blifvit
för tvåhundrasextio veckor erlagda.

§ 20.

Har försäkrad uppsåtligen ådragit sig varaktig oförmåga till arbete,
vare hans rätt till pension förverkad.

Har försäkrad gift man af anledning, som nu är sagd, förverkat
rätt till pension, må sådant ej inverka på den rätt, hustrun eljest tillkommer,
eller den förmån, som enligt § 19 är tillförsäkrad hans barn.

- ■ ♦ • ■ i

§ 21.

Flyttar någon, som är berättigad till pension enligt denna lag, ur
riket, eger han ej uppbära pension för tid, under hvilken han är å utrikes
ort bosatt.

Ej heller utgår pension för tid, under hvilken pensionsberättigad
undergår frihetsstraff, som ej understiger en månad, eller är å tvångsarbetsanstalt
intagen.

§ 22.

Befinnes någon, som fått pension sig beviljad, icke längre vara till
arbete varaktigt oförmögen, må pensionen indragas.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 23.

Mom. 1. Pension utgår till försäkrad från den dag, varaktig oförmåga
till arbete inträdt, hvilket, då annat förhållande ej visas, anses
hafva skett den dag, pensionen sökes. Uppfostringshjelp utgår från
den dag, fadern aflidit.

Mom. 2. Pension upphör med utgången af den månad, under hvilken
pensionstagaren aflidit eller pensions indragning beslutats. Uppfostringshjelp
upphör med utgången af den månad, under hvilken barnet
fylt femton år eller aflidit.

§ 24.

Årenden rörande den försäkring, hvarom i denna lag stadgas, skola
handläggas af en för hela riket gemensam pensionsstyrelse samt af
särskilda pensionsnämnder i orterna.

Pensionsstyrelsens organisation och sättet för dess verksamhet bestämmas
af Konungen.

§ 25.

Mom. 1. Hvarje socken å landet samt hvarje stad eller köping,
som har egen kommunalförvaltning, utgör ett pensionsdistrikt.

Hafva två eller flera socknar på landet eller lands- och stadskommun
gemensam kommunalförvaltning, skola de samfäldt såsom ett pensionsdistrikt
anses.

Mom. 2. Två socknar inom samma län må ock, ändå att de hafva
hvar för sig egen kommunalförvaltning, förena sig att för viss tid eller
tillsvidare utgöra ett pensionsdistrikt. Beslut härom skall tillika innehålla
bestämmelse om antalet ledamöter i pensionsnämnden samt om
grunderna för fördelningen socknarna emellan af de i §§ 30 och 36
omförmälta kostnader.

Mom. 3. Der på grund af kommuns vidsträckthet eller folkmängd
eller andra förhållanden så pröfvas lämpligt, må kommun fördela sig
i två eller flera pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning äfvensom
om upphäfvande eller förändring deraf fattas, å landet af kommunalstämma
och i stad af stadsfullmäktige eller, der sådana ej finnas, af allmän
rådstuga.

Mom. 4. Beslut, hvarom i mom. 2 och 3 förmäles, skall underställas
Konungens befallningshafvande, som egen att detsamma antingen
oförändradt fastställa eller ock ogilla.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande 1ST:o 2.

§ 26.

; 1.'' i! 1 i • *. - i • . • I •»; i » , ; • ; <! .! n '' i. ■ ■ • 11 < 11 i . > • . j j <• , 4 , .

För hvarje pensionsdistrikt skall finnas en pension snämnd, bestående
af en ordförande och ett jemnt antal ledamöter, minst fyra; dock
må, med hänsyn till pensionsdistriktets omfattning och folkmängd, ledamöternas
antal kunna inskränkas till två, derest sådan inskränkningbeslutas,
å landet af kommunalstämma och i stad af stadsfullmäktige
eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga samt beslutet varder af
Konungens befallningshafvande godkändt.

§ 27.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas af
Konungens befallningshafvande för fyra år i sänder.

Uppgift å ordförandens och suppleantens namn och bostad skall
till pensionsstyrelsen insändas samt i länskungörelserna införas.

Ledamöterna i pensionsnämnd jemte ett lika antal suppleanter för
dem väljas hvarje gång för fyra år, å landet af kommunalstämma och
i stad af stadsfullmäktige eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga;
skolande dervid iakttagas dels att halfva antalet ledamöter och deras
suppleanter utses bland arbetsgivare samt halfva antalet bland försäkringspligtige
arbetstagare, dels ock att hvarje röstande har en röst.
Åro två socknar enligt § 25 mom. 2 förenade till ett pensionsdistrikt,
väljas lika många arbetsgivare och arbetstagare af hvardera socknen.
Der icke ledamöternas antal är inskränkt till två, skall halfva antalet af
de utsedde ledamöterna, deraf lika många arbetsgivare och arbetstagare,
samt halfva antalet af suppleanterna, jemväl lika många arbetsgivare och
arbetstagare, afgå efter lottning vid slutet af andra året, från det denna
lag vunnit tillämpning. Afgår ledamot eller suppleant under den för
honom bestämda tjenstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda
valde tjenstgöra under den tid, som för den afgångne återstått.

Sedan val af ledamot eller suppleant i pensionsnämnd egt rum,
har valförrättaren att om den valdes namn och bostad ofördröjligen
underrätta pensionsnämndens ordförande.

§ 28.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots
suppleant i pensionsnämnd må endast den vara, som är i kommunen
Bill. till Iliksd. Prat. 1H95. it Hand. 1 Afd. 2 llätt. ''2.

Särskilda Utskott* (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

eller distriktet boende och som råder öfver sig och sitt gods samt är
i besittning af medborgerligt förtroende.

Ej må annan, som blifvit förordnad till ordförande i pensionsnämnd
eller suppleant för honom eller vald till ledamot eller ledamots suppleant,
kunna uppdraget sig afsåga än: embets- eller tjensteman, som af sin
befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som under de fyra
sistförflutna åren tjenstgjort, såsom ordförande, ledamot eller suppleant
i pensionsnämnd; den, som uppnått sextio års ålder; samt den, som
eljest uppgifver förhinder, som, i fråga om ordförande och suppleant
för honom, af Konungens befallningshafvande och eljest af vederbörande
kommunalstämma, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga godkännes.

§ 29.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet öfvervaka det stadgandena
i denna lag inom pensionsdistriktet efterlefva^,

1. att afgöra uppkommande frågor, huruvida arbetstagare skall
enligt denna lag försäkras eller icke, samt om hvem som skall såsom
arbetsgifvare rätteligen anses;

2. att afgöra, huruvida pensionsafgifter skola enligt § 7 försäkrad
tillgodoräknas, samt ombesörja införandet i den försäkrades pensionsbok
af de i §§ 11 och 14 omförmälta intyg;

3. att äfven eljest, då sådant begäres, granska pensionsbok äfvensom
att, på begäran af hustru, meddela intyg om de pensionsafgifter,
som enligt § 8 skola anses vara för henne erlagda;

4. att i anledning af gjorda ansökningar om pension eller uppfostringshjelp
äfvensom i fråga om indragning af pension förfara på
sätt i §§ 42, 43 och 44 stadgas; samt

5. att i öfrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som pensionsnämnder
af Konungen meddelas.

§ so.

Pensionsnämnd sammankommer till ordinarie sammanträde minst
en gång hvar tredje månad å tid och ställe, nämnden bestämmer. Dessutom
må, der sådant är nödigt, extra sammanträde hållas. Till extra
sammanträde kallas ledamöterna af ordföranden. Tid och ställe för
sammanträde läte ordföranden kungöra i kyrkan minst fjorton dagar
före sammanträdet; hvarjemte sådant ombud, som i § 52 omförmäles,
skall om sammanträdet genom ordförandens försorg i god tid derförinnan
underrättas.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Ordföranden och ledamöterna skola för sin inställelse vid sammanträdena
af kommunen åtnjuta ersättning till belopp, som af kommunen
bestämmes, och som ej må sättas lägre för hvarje sammanträde än till
fem kronor för ordföranden och en krona 50 öre för ledamot.

Der två socknar äro förenade till ett pensionsdistrikt enligt § 25
mom. 2, gälle i fråga om ersättningens fördelning socknarne emellan
hvad som är stadgadt i det uti nämnda lagrum omförmälta beslut.

• i • ‘; (;*i • >i}/0 • r/ii J #,..>>''• 4 vt l i ;•» •»i} •i P t D • *

§ 31.

Pensionsnämnd må ärende ej handlägga, der icke, förutom ordföranden,
minst två ledamöter, deraf en arbetsgifvare och en arbetstagare,
äro tillstädes.

§ 32.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan
vid sammanträde sig inställa, åligger det honom att derom ofördröjligen
underrätta, ordföranden sin suppleant samt ledamot vederbörande suppleant;
och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att utan vidare
kallelse sig infinna.

§ 33.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan
af pensionsnämnden godkändt förhinder från nämndens sammanträde
sig afliåller, äfvensom ordförande eller ledamot, hvilken vid inträffadt
förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, på sätt i § 32 föreskrifves,
skall bota, ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor sapjt ledamot
eller hans suppleant fem kronor. Derest sammanträdet i anseende
till de närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas eller upplösas,
böte ledamot eller suppleant dubbelt.

§ 34.

Å pensionsnämnds ordinarie sammanträde skola till pröfning företagas
de sedan näst föregående ordinarie sammanträde inkomna ärenden,
som oj blifvit å extra sammanträde deremellan slutligen afgjorda;
och skall ärende, ehvad det å ordinarie eller extra sammanträde till
behandling företages, genast afgöras, der icke nämnden för vederböra!!-

12 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

des hörande eller eljest i följd af särskilda omständigheter skulle finna
uppskof oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant fall ärendet bringas
till slut sist å näst derpå följande ordinarie sammanträde.

§ 35.

Omröstning i pensionsnämnd sker öppet, och tillkommer hvarje
röstande en röst. Åro rösterna lika delade, galle den mening, ordföranden
biträder.

§ 36.

Pensionsnämnds ordförande åligger att öfver gjorda framställningar
och inkomna ansökningar hålla register enligt faststäldt formulär.
Han förer protokoll vid nämndens sammanträden eller är för dess ordentliga
förande ansvarig, ombesörjer skriftvexlingen, emottager alla till
nämnden stälda skrifvelse!'' och framställningar samt vårdar nämndens
handlingar, allt utan annan ersättning, utöfver hvad honom enligt § 30
tillkommer, än godtgörelse för skrifmaterialier, postporto samt skrifvareoch
räkenskapshjelp, hvilken godtgörelse skall af kommunen gäldas.

Der två socknar äro förenade till ett. pensionsdistrikt enligt § 25
mom. 2, gälle i fråga om ersättningens fördelning socknarne emellan
hvad som är stadgadt i det uti nämnda lagrum omförmälta beslut.

§ 37.

I det i § 36 omförmälta register skall ordföranden anteckna hvad
som beträffande hvarje ärende af pension snämnden beslutas, hvarvid
särskildt skall iakttagas, dels att för ärende, som tillika upptages i
protokollet, hänvisning till detta skall ske, dels ock att, då intyg, hvarom
i § 29 punkterna 2 och 3 omförmäles, införes i pensionsbok eller
eljest meddelas, i registret göres sådan anteckning, att deraf må framgå
antalet veckor, för hvilka pensionsafgifter sammanlagdt blifvit för den
försäkrade inom de särskilda klasserna erlagda eller honom enligt § 7
tillgodoräknade under hela den tid, han varit försäkrad, äfvensom antalet
veckor, för hvilka pensionsafgifter skola enligt § 8 anses vara för
hustru erlagda.

§ 38.

Protokollet skall innehålla uppgift å de vid sammanträdet närvarande
ledamöterna af pensionsnämnden samt i korthet angifva dels

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

de ärenden, om hvilka icke kan erhållas tillräcklig upplysning genom
anteckningarna i registret, dels ock i de fall, då omröstning inom
nämnden egt rum, huru denna utfallit. Ärende angående beviljande af
pension eller uppfostringshjelp eller pensions indragning äfvensom angående
återbekommande af pensionsafgifter skall alltid i protokollet
upptagas.

Eu hvar, som det åstunda!-, eger att af protokollet taga afskrift.

§ 39.

Registret och protokollet för hvarje sammanträde skola genast
justeras; dock kan pensionsnämnd, som består af flera än två ledamöter,
särskildt för hvarje gång uppdraga åt två ledamöter att jemte ordföranden
justeringen verkställa sist inom åtta dagar efter sammanträdets
slut.

Sedan registret och protokollet för sammanträdet justerats, åligger
det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom anslå
utdrag af registret å förut kungjordt ställe.

§ 40.

Framställning om vidtagande af åtgärd, som på pensionsnämnd
ankommer, göres i fråga om ärende, som i § 29 punkten 1 säges, hos
ordföranden för nämnden i arbetsorten och eljest hos ordföranden för
nämnden i det pension sdistrikt, der sökanden vistas. Sådan framställning
må jemväl göras vid pensionsnämndens sammanträde. Ansökning
om pension eller uppfostringshjelp samt om återbekommande af pensionsafgifter
skall göras skriftligen.

§ 41.

Vid ansökning om pension skola fogas följande handlingar, nemligen
:

1) prestbevis angående sökandens ålder samt, i fråga om pension

åt hustru på grund af mannens försäkring, angående den tid, äktenskapet
varat; 1

2) läkareintyg angående sökandens helsotillstånd, eller, å landet,
der anskaffande af läkareintyg skulle vara förenadt med synnerliga
svårigheter, intyg af två trovärdige, af nämnden kände män, hvilka

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

äro inom distriktet, boende; skolande intyget, ehvad det utfärdas åt
läkare eller annorledes, tillika innehålla uppgift, huruvida sökanden
må anses vara till arbete varaktigt oförmögen på sätt i § 1 säges;
samt

3) de handlingar i öfrigt, som erfordras till utredande af sökandens
pensionsrätt.

Har sökanden fylt sjuttio år, är sådant intyg, som i punkt 2) omförmäles,
ej erforderligt.

§ 42.

År ansökning gjord om pension och finner pensionsnämnden
ansökningen ej böra afslås, skall nämnden pröfva rigtigheten af de
pensionsafgifter, hvilka ej förut blifvit af pensionsnämnd granskade,
samt på grund häraf, åberopade handlingar och lör nämnden kända
förhållanden fatta beslut angående den pension, som må sökanden tillkomma.

Sedan den i § 45 stadgade besvärstid gått till ända, skall beslutet
jemte utdrag af nämndens protokoll samt de till ärendet hörande handlingarna
af ordföranden insändas till pensionsstyrelsen, som har att
beslutet pröfva. Beviljas pension, skall pensionsstyrelsen derå utlärda
pensionsbref, som genom pensionsnämndens försorg tillställes pensionstagaren.

§ 43.

Då fråga väckts om indragning af pension, skall pensionsnämnden
gifva pensionstagaren tillfälle att i ärendet sig yttra samt efter utgången
af för sådant ändamål förelagd tid insända handlingarna i ärendet
jemte eget yttrande till pensionsstyrelsen, som har att deri latta beslut.

§ 44.

Vid ansökning om uppfostringshjelp skola fogas:

1) prestbevis angående dagen för dödsfallet samt barnets ålder och
börd; och

2) de handlingar i öfrigt, som erfordras till utredande af rättigheten
till uppfostringshjelp. ■ - . '' ‘ ''■

Vid behandling af dylik ansökning skola bestämmelserna i § 42 i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande Nio 2.

§ 45,

Ändring i pensionsnämnds beslut må af den, hvilkens rätt är af
beslutet beroende, samt af sådant pensionsstyrélsens ombud, som i § 52
omförmäles, sökas bos pensionsstyrelsen genom besvär, hvilka skola
till pensionsnämndens ordförande ingifvas eller i betaldt bref med allmänna
posten vara till denne inkomna sist å trettionde dagen efter
beslutets meddelande, den dagen oräknad, då sådant skedde.

Till ordföranden inkomna besvär skola af denne efter besvärstidens
utgång, jemte utdrag af nämndens protokoll eller register samt de till
ärendet hörande handlingar, äfvensom, der sådant finnes erforderligt,
yttrande af nämnden, ofördröjligen till pensionsstyrelsen insändas.

Ordförande ege ock att öfver nämndens beslut anföra besvär hos
pensionsstyrelsen inom tid, som här ofvan är stadgad.

• . §46- :r''

I pensionsstyrelsens beslut må ändring sökas hos Konungen senast
före klockan tolf å sextionde dagen efter delfående^ dagen, då detta
skedde, likväl oräknad.

§ 47.

Utbetalning af pension eller uppfostringshjelp verkställes å postanstalten
i den ort, der pensionstagaren eller den uppfostringshjelpen
tillkommer vistades, då ansökning om pension eller uppfostringshjelp
gjordes, derest icke i ansökningen uppgifvits annan postanstalt. Anvisning
å den postanstalt, dor utbetalningen sker, skall i pensionsbrefvet,
eller, i fråga om uppfostringshjelp, motsvarande handling lemnas.
Afflyttar pensionstagare eller den uppfostringshjelpen tillkommer till
annan ort, eller önskar sådan person eljest pensionens eller uppfostringshjelpens
utbetalande å annan än förut angifven postanstalt, må, på ansökning
hos pensionsstyrelsen, anvisning meddelas om utbetalningens
verkställande å annan postanstalt.

Pension eller uppfostringshjelp må lyftas för hvarje kalendermånad
efter ingången af derpå följande månad.

§ 48.

Rätt till pension eller uppfostringshjelp enligt denna lag kan ej
öfverlåtas och må förty ej för gäld i mät tagas.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 49.

Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra livad honom enligt § 13
åligger, straffes med böter från och med fem till och med femtio
kronor.

r ; v ■ § 50- . v;

Talan om ådömande af de i § 33 stadgade böter må väckas hos
pensionsstyrelsen af ordförande eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd
äfvensom af pensionsstyrelsens ombud i orten.

Förseelse, som i § 49 omförmäles, åtalas af allmän åklagare vid
allmän domstol.

§ 51.

Böter enligt § 33 ingå till den i § 53 omförmälta fond.

Böter, som eljest enligt denna lag ådömas, tillfalla till ena hälften
kronan och till andra hälften åklagaren. Saknas tillgång till sådana
böters gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

§ 52.

För hvarje pensionsdistrikt skall finnas ett af pensionsstyrelsen
förordnadt ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud
för flera pensionsdistrikt.

Ombuden hafva att tillhandagå pensionsnämndcrna med råd och upplysningar
samt att i allmänhet öfvervaka försäkringsväsendets rätta
handhafvande i orterna; skolande de i öfrigt ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som varda dem meddelade.

Ombud eger att vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden
närvara och i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga.

§ 53. . i:; . ■ ''I ;; , ■ ''

Pensionsafgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas i enlighet
med de närmare föreskrifter, som derom utfärdas.

Till nämnda fond skall för hvarje år af statsmedel ingå ett lika
stort belopp som sammanlagda beloppet af arbetsgifvarnes andelar i
de pensionsafgifter, hvilka för samma år erlagts för försäkrade i första
och andra pensionsklasserna. Detta belopp anses utgöra hvad som er -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

fordras till bestridande af kostnaden för de i §§ 3 och 19 stadgade förmåner
äfvensom till betäckande af den förlust, som för fonden kan uppstå
derigenom, att försäkrad för längre eller kortare tid upphör att vara
i sådan ställning, som, jemlikt §§ 2 och 3, grundlägger försäkringsförhållande
enligt denna lag.

Till samma fond skall jemväl af statsmedel ingå hvad som utöfver
ofvan omförmälta afgifter och statsbidrag erfordras till bestridande af
kostnaden för upptagande i försäkringen af män och ogifta qvinnor,
som, då lagen träder i kraft, befinna sig i en ålder af från och med
18 intill 40 år, äfvensom af hustrur, hvilka, jemlikt § 4, oberoende af
deras ålder omfattas af försäkringen.

... i. bv . § 54.

Mom. 1. Inom fem år efter det lagen trädt i kraft och sedermera
minst en gång hvart tionde år skall, efter Konungens bestämmande,
anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning,
huruvida pensionsafgifterna äro tillräckliga till bestridande af pensioner
åt dem, som på grund af bestämmelserna i § 2 derefter inträda
i försäkringen. Framgår af denna undersökning behof af förändring i
gällande bestämmelser rörande försäkringsvilkoreu, må sådan förändring
eg a rum endast i fråga om pensionernas i § 18 omförmälta tilläggsbelopp
och efter af Konung och Riksdag derom fattadt beslut.

Med afseende å dem, som då äro försäkrade, må ändringen endast gälla
för de pensionsafgifter, som derefter varda erlagda eller tillgodoräknade.

Mom. 2. I sammanhang med sådan undersökning, som i mom. 1
är nämnd, skall tillika verkställas utredning, huruvida fonden är minst
så stor, att den motsvarar kapitalvärdet af alla de utbetalningar, som
med dess medel skola bestridas, minskadt med kapitalvärdet af alla
påräknade inkomster.

Visar sig härvid brist, skall denna ersättas af statsmedel.

§ 55.

Förutom hvad som enligt §§ 30 och 36 åligger kommunerna att
gälda bestridas kostnaderna för försäkringsväsendets förvaltning af
staten.

§ 56.

Till erhållande af lifränta vid sådan varaktig oförmåga till arbete,
som i § 1 säges, vare det en hvar svensk man eller qvinna, som fylt
Bih. till Rikad. Prot. 1890. 8 Sami. 1 A/d. 2 lltift. 3

18 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

femton år, medgifvet att hos pensionsstyrelsen eller annan myndighet,
som af Konungen bestämmes, erhålla försäkring genom erläggande af
försäkringsafgifter, hvilkas sammanlagda belopp under ett kalenderår
dock icke för någon må öfverstiga etthundra tjugu kronor. Dessa medel
må icke ingå till den i § 53 omnämnda fond, utan skola såsom en särskild
fond bokföras och förvaltas.

Lifräntas årliga belopp skall utgöra för hvarje erlagd försäkringsafgift
en sextiondedel af afgiftens belopp för hvarje helt år, som efter
afgiftens erläggande förflyter till dess lifräntan beviljas.

Beträffande försäkring, hvarom i denna § säges, lände i tillämpliga
delar till efterrättelse hvad § 54 innehåller om verkställande af undersökning
å vissa tider af försäkringsvilkor och fond, om ändring af
vilkoren och om godtgörelse med statsmedel af möjligen uppkommen
brist.

§ 57.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller,
finnas erforderliga för lagens tillämpning, utfärdas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1897.»

Förutom den kongl. propositionen hafva till utskottet för förberedande
handläggning hänvisats fyra särskilda, i anledning af samma
proposition inom Andra Kammaren väckta motioner, uti hvilka yrkas:

i motionen n:o 161, af herr E. Svensson från Karlskrona,

»att Riksdagen behagade för sin del besluta sådan ändring uti det
af Kongl. Maj:t framlagda förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete, att derutaf tydligen
framgår, att jemväl i statens och kommuns tjenst anstälde arbetare må
varda försäkringspligtige och pension sberättigade»;

i motionen n:o 167, af herr C. G. Thor m. fl.,

»att ett tillägg göres till § 24 i omförmälda lag af innehåll, att
för försäkringsärendena upprättas ett valdt råd, hvars organisation och
befogenhet m. m. bestämmes i lag, stiftad af Riksdagen och Kongl. Maj:t»;

i motionen n:o 168, af herr A. H. Göthberg m.

»att, i händelse en lag angående försäkring för beredande af pension
vid varaktig oförmåga till arbete i anslutning till nämnda förslag

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

af Riksdagen antages, detta må ske med vidtagande af ändringar i nedan
nämnda afseenden:

1. att i § 2 mom. 1 ordet ''anstälde’ utbytes mot i ''arbetet sysselsatte’
;

2. att bland försäkringspligtige i § 2 mom. 1 upptages torpare,
samt att i § 9 införes bestämmelse, att arbetsgifvare-andelen i pensionsafgifter
skall för torpare och desses tjenare bestridas af jordegaren för
den tid, de äro i hans arbete sysselsatta;

3. att mom. 2 i samma paragraf utgår och ersättes af föreskrift, att
försäkringen gäller från och med de försäkringspligtiges inträde i arbetet;

4. att i följd häraf jemte pensionsmärken för vecka äfven må finnas
sådana för dag, afsedda för de arbetare, som ej varit sysselsatta hela
veckan hos en och samma arbetsgifvare;

5. ,>att i § 4 föreskrifves, att i statens eller kommuns tjenst sysselsatte
tjensteman, betjente eller arbetare under den i § 2 angifna aflöningsgränsen
skola utan erläggande af pensionsafgifter af staten eller
kommun åtnjuta pension till första klassens i denna lag stadgade belopp,
och i öfrigt enligt de i denna lag bestämda grunder, för såvidt de äro
tillämpliga, derest ej genom annan förordning eller lagligt gällande
beslut lika eller större understöd är dem tillförsäkradt;

6. att i § 9 mom. 1 andra raden ordet ''arbetstagaren’ utbytes
mot ’arbetsgifvaren’ och i fjerde raden ''arbetsgifvaren’ mot ''arbetstagaren’
eller, om detta ej finnes lämpligt, att pensionsafgifterna delas
lika på arbetare och arbetsgifvare;

7. att § 9 mom. 2 ändras derhän, att de arbetsgifvare, som der
äro i fråga, ej behöfva utbetala och följaktligen ej heller af staten
återkräfva någon arbetsgifvareandel i pensionsafgifterna, samt att pensionsnämnd
må till dessa arbetsgifvare i förskott utlemna pensionsmärken,
för hvilka arbetsgifvarne qvartalsvis inbetala arbetstagareandelen;

8. att då § 10 gifver tillfälle att, enligt väl bekanta föredömen,
införa ett faktiskt förlag smonopol till vinning för enskilda personer, paragrafen
må erhålla följande förändrade lydelse:

För det i § 11 angifna ändamål skall eu hvar försäkringspligtig
arbetstagare vara försedd med en pensionsbok. Dylika böcker skall
det stå en hvar fritt att enligt formulär och till maximipris, som af
Konungen bestämmes, och senast sex månader före lagens ikraftträdande
kungöras, utgifva och tillhandahålla allmänheten.

9. att i § 15 sådan ändring vidtages, att den försäkrade ej uteslutes
från försäkringen i det fall, att genom felaktigt förfarande å de
enligt § 13 för försäkringsafgifternas erläggande ansvarige arbetsgifvar -

20 Särskilda, Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

nes sida arbetstagaren ej vid 50 års ålder uppnått det föreskrifna
beloppet af erlagda pensionsafgifter;

10. att i § 17 mom. 2 dels efter orden ''olycksfall som’ tillägges
''i eller utom arbete’, dels sådan ändring vidtages, att under någon tid,
t. ex. en månad, efter det med försäkringspligt förenad anställning
upphört, pension i följd af olycksfall tillkommer den förut försäkrade;

11. att samma uppfostringshjelp, som enligt § 19 skall tillfalla
minderårigt barn, i händelse dess fader är försäkrad och aflider, äfven
må tillförsäkras minderårigt barn, i händelse dess moder är försäkrad
och aflider, samt att den i § 19 stadgade såväl som den nu föreslagna
uppfostringshjelpen må tillfalla såväl oäkta som äkta barn;

12. att bestämmelsen i andra stycket af § 20 utsträckes att gälla
till förmån för hustru och barn, i de fall, hvarom stadgas i § 21;

13. att i § 27 föreskrifves, att suppleant för pensionsnämnds
ordförande skall utses bland nämndens ledamöter;

14. att i § 29 tillägges föreskrift om åliggande för pensionsnänmd,
att en gång årligen till granskning infordra samtliga pensionsböcker från
pensionsdistriktet, samt å ett hos nämnden för sådant ändamål fördt
register anteckna beloppet af de intill den dag, då pensionsboken företes,
för dess egare erlagda eller honom tillgodoräknade pensionsafgifter;

15. att i § 54 införes en bestämmelse, som tillförsäkrar arbetare,
hvilka redan äro försäkrade, att ingen höjning vidtages i deras pensionsafgifter
eller sänkning i deras pensionsförmåner;

16. att i lagen stadgas, att arbetare, sedan han fylt 55 år, icke
längre behöfver erlägga pensionsafgift, dock att arbetsgifvares bidrag
till pensionsafgiften fortfarande utgår;

17. att i lagen införes en bestämmelse om arbetsgifvarens ansvar
af hufvudsakligen samma lydelse, som andra punkten af § 23 i det
ursprungliga, af komiterade utarbetade lagförslaget eger;

18. att § 57 ändras derhän, att de hufvudsakliga föreskrifter, som,
utöfver hvad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning,
skola stadgas i af Riksdagen och Kongl. Maj:t gemensamt stiftad lag»;

samt i motionen n:o 170 af herr D. Bergström in. fl.

»att, derest Riksdagen antager regeringens förslag till lag angående
försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till
arbete, den ändring dock må vidtagas i § 27:

att val af ledamöter och suppleanter i pensionsnämnd må verkställas
å landet af kommunalstämma och i stad af allmän rådstuga,
samt att hvarje röstande skall ega en röst.»

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Såsom allmänt känd t är, har arbetareförsäkringsfrågan på senare
tider i de flesta af nutidens kulturländer varit föremål för särskild
uppmärksamhet från de lagstiftande magternas sida. Att afgöra, efter
hvilka grunder lagstiftningen på detta område bör lämpligast ordnas,
har emellertid visat sig mycket svårt. Om än derför frågan ännu
endast i ett fåtal länder hunnit vinna en högre utveckling, torde dock
kännedomen om de vigtigaste lagstiftningsåtgärderna i utlandet kunna
verka i väsentlig mån underlättande för bedömandet af nu ifrågasatta
lagbestämmelsers ändamålsenlighet och derigenom jemväl för frågans
lyckliga lösning i vårt land.

Innan utskottet öfvergå!- till granskningen af förevarande lagförslag,
har utskottet derföre ansett sig böra meddela en kortfattad öfversigt af
lagstiftningen rörande arbetareförsäkring i några främmande länder och
i sammanhang dermed af frågans uppkomst och utveckling i Sverige.

Uti intet land har arbetareförsäkringsfrågan nått en sådan utveckling
som uti Tyskland, och detta lands lagstiftning på ifrågavarande
område förtjenar derföre att något särskildt uppmärksammas. Denna
lagstiftning är i sin helhet grundad på principen om obligatorisk försäkring.
Sålunda har genom lagar af den 15 juni 1883, den 28 maj
1885 och den 5 maj 188G obligatorisk sjukförsäkring påbjudits för
personer i vissa yrken. Vissa personer äro berättigade att taga del i
sjukförsäkringen, hvaremot å andra sidan försäkringspligtiga personer,
för hvilka ett behof af sjukförsäkring icke anses förefinnas, hafva rätt
att under gifna förutsättningar blifva fritagna från försäkringstvånget,
likasom vissa personer, anstälde i rikets eller de särskilda staternas
tjenst, äro alldeles uteslutna från sjukförsäkringen. Till försäkringsafgifterna
bidraga i regeln arbetarne med två tredjedelar och arbetsgifvarne
med en tredjedel. Sjukhjelpen består i allmänhet, förutom af
fri läkarevård och läkemedel äfvensom andra hjelpmedel, af en sjukpenning,
motsvarande för hvar arbetsdag hälften af en vanlig daglönares
dagspenning å orten samt upphör med utgången af trettonde
veckan efter sjukdomens början.

Den lagstiftning angående försäkring för olycksfall i arbetet, som
genom lagarne den 6 juli 1884, den 28 maj 1885, den 15 mars och
den 5 maj 1886 samt den 11 och den 13 juli 1887 kommit till stånd,
gäller i dessa lagar angifna rörelser eller företag och afser att åt personer,
hvilka i samma rörelser äro sysselsatta eller deras anhöriga,
bereda ersättning vid kroppsskada eller dödsfall, förorsakade genom
olycksfall i arbetet, samt hvilar på grundsatsen att vederbörande arbetsgivare
skola vara skyldige att ombesörja och bekosta härtill er -

22 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

forderlig försäkring. Förstnämnda två lagar, hvilka afse den egentliga
industrien och transportväsendet till lands m. m., innehålla, bland andra,
följande stadganden. Vid kroppsskada utgår ersättningen uti godtgörelse
af kostnaderna för skadans behandling från och med fjortonde
veckan efter olycksfallet samt uti en ränta till den skadade från samma
tid, om och så länge han är till arbete oförmögen, samt utgörande
högst 66 V3 procent af hans förutvarande årliga arbetsförtjenst. Vid
dödsfall lemnas ersättning till den aflidnes anhöriga, nemligen godtgörelse
för begrafningskostnad samt vissa räntor, hvilka i intet fall
kunna öfverstiga 60 procent af den aflidnes förutvarande årliga arbetsförtjenst.

För olycksfallsförsäkringen skola i allmänhet bildas föreningar
mellan vederbörande arbetsgivare, så kallade yrkessamfund. Medel till
ersättningar, förvaltning m. m. upptager yrkessamfundet af sina medlemmar
genom årlig utdebitering.

Till ett yrkessamfund hörande rörelser indelas i vissa farlighetsklasser
efter graden af deras farlighet. Med hänsyn till denna bestämmas
afgifterna.

Åt administrativa myndigheter är inrymd en ganska omfattande
kontroll öfver och delaktighet i yrkessamfundens förvaltning. Högst
bland dessa myndigheter står förbundsrådet. Dessutom är till den
obligatoriska olycksfallsförsäkringens närmare ordnande en embetsmyndighet
inrättad under inrikesministeriet, nemligen riksförsäkringsembetet,
hvilket har sitt säte i Berlin och består af en ordförande
samt ett antal ordinarie och tillfälliga ledamöter. Kostnaden för detta
embetsverk bestrides af riket.

Genom lagarne af den 15 mars och den 5 maj 1886 samt den 11
och den 13 juli 1887 har införts försäkring för olycksfall i arbetet förvissa
uti Tyska rikets tjenst anstälda personer, för personer sysselsatta
i landtbruk och skogshushållning, för vissa vid byggnadsarbeten sysselsatta
personer samt för sjöfolk. Dessa lagar afvika väl beträffande
försäkringens organisation i vissa afseenden från 1884 och 1885 års
lagar, men ansluta sig till dessa i afseende å ersättningarna, vilkoren
för dem, deras belopp m. m.

Slutligen har i Tyskland den 22 juni 1889 utfärdats lag angående
invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Lagens hufvuduppgift, är att
betrygga arbetsklassen mot följderna af inträffad varaktig oförmåga till
arbete eller invaliditet i alla de fall, der så ej redan skett genom lagarne
om olycksfallsförsäkring. Härtill sluter sig ålderdomsförsäkringen
såsom ett komplement. Lagen hvilar likasom de förut omnämnda på

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

principen om försäkringstvång. Försäkringspligtige på grund af lagens
omedelbara stadgande äro i allmänhet hos arbetsgifvare anstälde personer.
Någon minimitid, under hvilken arbetet skall fortvara innan försäkringspligt
inträder, är ej bestämd, utan förbundsrådet eger bestämma
i hvad mån tillfälligt arbete må anses ej medföra försäkringspligt. Försäkringstvång
kan derjemte genom beslut af förbundsrådet åläggas dels
vissa mindre yrkesidkare, dels ock utöfvare af så kallad hemindustri.
Ålägges icke sådant tvång, äro desse personer berättigade att under
vissa förutsättningar försäkra sig sjelfve.

Försäkringspligtig, för hvilken försäkringstvånget upphör, är berättigad
att frivilligt fortsätta försäkringen.

Invalidpension erhålles, oberoende af ålder, då försäkrad ej vidare
kan förvärfva ungefär en tredjedel af sin förutvarande normala arbetsförtjenst,
ålderdomspension vid fylda 70 år.

De försäkrade indelas i vissa löneklasser med hänsyn till den årliga
arbetsförtjensten i medeltal inom den arbetarekategori, den försäkrade
tillhör.

För erhållande af pension erfordras, förutom uppvisande af invaliditet
eller af den i lagen stadgade ålder, att hafva under viss tid
erlagt de föreskrifna försäkringsafgifterna. Denna tid utgör i fråga
om invalidpensionen fem och i fråga om ålderdomspensionen trettio
afgiftsår, hvarje år räknadt till 47 af gifts veck or.

Afgifterna, hvilka ej äro i lagen bestämda för mer än de närmaste
tio åren, uppsamlas i försäkringsanstalter, skola bäras till hälften hvar
af arbetsgifvare och arbetare, beräknas för kalendervecka samt erläggas,
'' då aflöning utbetalas, af den arbetsgifvare, hos hvilken den försäkrade
under veckan arbetat. År försäkrad i tjenst hos flere under samma
vecka, erlägges afgiften af den arbetsgifvare, i hvilkens tjenst han
under veckan först arbetat. Erläggandet sker genom infästande af
märken å ett qvittenskort.

Riket bidrager med 50 mark årligen till hvarje utbetald pension.
Derjemte erlägger riket den del af pension, som belöper på tid, hvarunder
försäkrad fullgjort sin värnpligt.

Invalidpensionen utgöres af två fasta beståndsdelar, lika för alla,
samt en vexlande. De fasta beståndsdelarne utgöra tillhopa 110 mark,
deraf 50 mark betalas af riket och återstoden utgår af vederbörande
försäkringsanstalts kassa. För hvarje vecka, afgift erlagts, stiger pensionen
med olika belopp i de olika löneklasserna. Minsta invalidpensionen
utgör 114 mark 70 pfennige i lägsta och 140 mark 55

24 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 2.

pfennige i högsta löneklassen. Efter 50 afgiftsår utgör densamma 157
mark i lägsta och 415 mark 50 pfennige i högsta löneklassen.

Ålderdomspensionen består af rikets bidrag 50 mark samt ett rörligt
element, vexlande efter de olika löneklasserpa. Denna pension
utgör i lägsta löneklassen 106 mark 40 pfennige och i högsta löneklassen
191 mark. Ålderdomspensionen är sålunda mindre än invalidpensionen
och utbytes mot sådan, om invaliditeten inträffar först efter
det försäkrad redan erhållit ålderdomspension.

Upphör en person, som börjat uppbära invalidpension, att vara invalid
i den mening lagen afser, kan pensionen indragas.

Försäkringens genomförande är öfverlemnad åt särskilda för territoriella
områden upprättade försäkringsanstalter, hvilka omfatta alla de
inom anstaltens distrikt anstälda försäkringspligtiga personer, utan afseende
å deras yrke.

För hvarje försäkringsanstalts område skall af vederbörande förbundsstats
regering och rikskansleren gemensamt utses en s. k. statskommissarie,
hvilken har att bevaka rikets och de öfriga forsäkringsanstalternas
intressen.

För afgörandet af besvär öfver beslut, som fattas af försäkringsanstalternas
styrelser, finnas inrättade särskilda skiljedomstolar. Öfver
dessa står riksförsäkringsembetet.

Utbetalningen af pensionerna sker genom postanstalterna, och riket
förskotterar genom postverket de dertill nödiga medlen.

Angående sjöfolks försäkring innehåller lagen vissa särskilda bestämmelser.

I Frankrike hafva omfattande försök gjorts att på frivillighetens
väg bereda lösning åt arbetareförsäkringsfrågan. Sålunda inrättades
genom en lag af den 18 juni 1850 en allmän statsförsäkringsanstalt
afseende ålderdomsförsäkring. Lagen är byggd på principen om sjelfhjelp
och frivillighet, och anstalten erbjuder lifränta vid 50—60 års
ålder. Det har emellertid visat sig, att denna anstalt ej med sina verkningar
träffade dem, som den var afsedd att hjelpa. Den blef till nytta
för andra, men ej för kroppsarbetarne. Erfarenheten har lärt att det
icke i allmänhet är arbetarne, som betala till kassan, utan andra personer,
och att de arbetare, som äro der tillförsäkrade pensioner, hafva
denna rätt hufvudsakligen, emedan de stora jernvägsbolagen och andra
större industriella företag m. fl. gjort insättningar till förmån för sina
arbetare. Härtill kommer att räntefoten för kassans beräkningar gång
efter annan måst nedsättas, och ehuru staten garanterar kassans förbindelser,
hafva insättningarne under de senare åren icke nämnvärdt ökats.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 25

Likaledes har franska staten genom en förordning af den 11 juli
1868 anordnat en lifförsäkrings- och eu olyckfallsförsäkringsanstalt, afsedda
att komma de mindre bemedlade till godo. Försäkringarne äro
helt och hållet frivilliga. Dessa anstalters verksamhet har emellertid
ej lyckats vinna någon synnerlig omfattning.

Äfven privata kassor i Frankrike med styrelser, utsedde af arbetare
och arbetsgivare, hafva lemnat mindre goda resultat. Af 12 millioner
arbetare, sorn kunnat blifva delaktiga i dessa kassor, har endast omkring
1 million sökt inträde, och af dem, som vunnit inträde, fullgöra
endast ''/i0 sina betalningsskyldigheter.

Med dessa resultat för ögonen hafva såväl enskilde som regeringen
framlagt förslag till arbetareförsäkring på obligatorisk grundval. Dylika
förslag, afseende dels arbetsgivares ersättningsskyldighet vid olycksfall
i arbetet, dels ålderdomsförsäkring, föreligga ock för närvarande.

Det förra förslaget innehåller att hvarje olycksfall, som i och under
arbetet träffar arbetare eller annan person, som innehar anställning
i vissa i förslaget närmare angifna företag, skall berättiga den af
olycksfallet träffade eller hans efterlefvande att erhålla ersättning enligt
lagens närmare bestämmelser.

Kostnaderna för försäkringen skulle bäras af arbetsgifvarne. I afseende
å ersättningarne, vilkoren för dem och deras belopp in. m.
företer lagförslaget väsentliga likheter med den tyska olycksfallsförsäkringslagstiftningen.
Detta lagförslag har af franska deputeradekammaren
antagits och är under behandling uti senaten.

Det föreliggande förslaget till ålderdomsförsäkring går en medelväg
mellan obligatorisk och frivillig försäkring. Enligt förslaget skulle
hvarje arbetare, arbetsförman, torpare eller tjenstehjon, som har
fransk infödingsrätt och hvilkens årliga förtjenst ''icke uppgår till 3,000
francs, försäkras för ålderdomen, såvida han ej hos mären i boningsorten
anmäler att han ej önskar blifva delaktig af försäkringen. Till
afgifterna för försäkringen skulle arbetsgifvare och arbetstagare bidraga
med lika mycket, och staten skulle tillskjuta två tredjedelar af deras
sammanlagda bidrag. Förslaget afser beredande af iifräntor vid 55
års ålder.

Ehuru det obligatoriska försäkringstvånget i Frankrike mött ett
synnerligen starkt motstånd, har dess principiella antagande likväl på
senaste tiden genomdrifvits. Den 29 juni 1894 promulgerades nemligen
en lag om försäkring för grufarbeture, benämnd »loi sur les caisses
de secours et de retraites des ouvriers mineurs». Enligt denna lag skall

Bih. till It iksd. Prot. 1895. 8 Sand. 1 Afd. 2 Häft. 4

26 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

af hvarje grufarbetares lön, för så vidt den understiger 2,400 francs,
ett afdrag af 4 procent ega rum, deraf hälften afser hjelpkassan och
hälften pensionskassan. Grufegaren skall till försäkringen bidraga med
3 procent å arbetarens lön. Pension erhålles vid 55 års ålder eller
senare, i hvilket fall den blifver större. Medelpensionen beräknas blifva
226 francs.

I Österrike har genom en lag af den 28 december 1887 obligatorisk
olycksfallsförsäkring stadgats för arbetare i vissa yrken. Försäkringen
skall bereda ersättning för förlust, som uppstått genom en
försäkrad persons kroppsskada eller död i följd af olycksfall, som i
arbetet har sin orsak. Ersättningarne utgå hufvudsakligen i form af
räntor till den skadade eller till efterlefvande anhöriga. Högsta ränta,
som utgår, är till skadad 60 procent och till efterlefvande anhöriga
sammanlagdt högst 50 procent af den skadades eller aflidnes förutvarande
årliga arbetsförtjenst. Af försäkringsafgifterna skola arbetsgifvarne
betala 90 procent och de försäkrade sjelfve 10 procent. Den
obligatoriska olycksfallsförsäkringen i Österrike har genom en lag af
den 20 juli 1894 utsträckts till åtskilliga nya yrken.

Vidare har i Österrike den 30 mars 1888 en lag om arbetares
sjukförsäkring kommit till stånd. Försäkringen är obligatorisk för vissa
i lagen närmare angifna arbetare och tjenstemän eller arbetsförmän
samt afser att bereda sjuk- och begrafningshjelp. Till afgifterna skola
arbetsgifvare i regel biträda med en tredjedel och arbetstagare med
återstoden.

. I Schweiz har genom folkomröstning den 21 november 1890 beslutits
följande nya artikel i förbundsförfattningen:

»Förbundet skall på lagstiftningens väg införa sjuk- och olycksfallsförsäkring
och dervid taga hänsyn till redan befintliga sjukkassor.

Försäkringen kan göras obligatorisk för hela befolkningen eller
ock för särskilda klasser af densamma.»

Särskilda förslag till sjuk- och olycksfallsförsäkring äro jemväl
uppgjorda, men hafva veterligen ännu ej slutbehandlats.

Såväl i Italien som Belgien hafva förslag till obligatorisk försäkring
för olycksfall i arbetet under de senaste åren framkommit, men hafva
ej ännu haft någon legislativ påföljd.

I England har frågan om sättet för de kroppsarbetande klassernas
försörjande vid inträffande arbetsoförmåga på senare tider alltjemt varit
på dagordningen. Förslag till obligatorisk försäkring hafva jemväl
framkommit men hafva icke ledt till något resultat. Det lagstadgade
försäkringstvångets berättigande bär nemligen ej blifvit erkändt i Eng -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

land. Frivilligheten är den enda basen för den der inrättade försäkringen,
om än i vissa fall på enskild väg modifierad. Sålunda har genom
en lag af den 18 augusti 1882 anordnats en med postsparbanken
sammanhängande försäkring för beredande af lifförsäkringar och lifräntor.
Försäkringen är helt och hållet frivillig. Någon verklig tillslutning
af de engelske kroppsarbetarne till försäkringsväsendet lär
emellertid icke hafva ernåtts i sådan omfattning, att den kan anses stå
i ett rigtigt förhållande till arbetarnes antal.

I Danmark utfärdades den 9 april 1891 en lag, innehållande bestämmelser
om ålderdomsförsörjning för obemedlade.

Enligt denna lag är under vissa förutsättningar en hvar, som fylt
sextio år och är ur stånd att sjelf förskaffa sig och dem, hvilka han
är lagligen pligtig att försörja, hvad som erfordras till nödigt uppehälle
eller vård under sjukdom, berättigad till ålderdomsunderstöd, derest
han har infödingsrätt i Danmark.

Understödet är ej bestämdt till något visst belopp, utan lagen stadgar
att det skall utgöra hvad som erfordras till understödstagarens och
hans familjs nödiga .underhåll samt till vård under sjukdom. Understödet
lemnas af den kommun, inom hvilken understödstagaren är bosatt.
Af kommunernas utgifter för ålderdomsunderstöd tillskjuter statskassan
hälften.

Förslag till obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet har äfven
under senare åren varit under behandling af de lagstiftande magterna
i Danmark, men har ännu ej antagits.

På Island har frågan om ålderdomsförsörjning, efter att under en
längre tid hafva varit under ompröfning, genom en af Altinget år 1890
antagen »Lov om Understöttelseshasser för Almuesfolk» vunnit sin lösning.
Enligt denna lag skola hemmavarande barn, tjenstehjon äfvensom
lösa arbetare — familjeförsörjare undantagna — från det de fylt
20 år och till sitt sextionde år erlägga en årlig afgift af en krona för
man och 30 öre för qvinna. Afgifterna erläggas af vederbörande husfader
eller arbetsgivare, som eger att afdraga desamma å de afgiftspligtiges
lön, derest de uppbära sådan. Af dessa afgifter, hvilka göras
räntebärande genom insättning uti en viss bankinrättning, med tillagda
räntor bildas under de 10 första åren efter lagens trädande i kraft för
hvarje stad och härad en försörjningskassa. Efter utgången af nämnda
tid lägges blott hälften af afgifterna och räntorna till kapitalen, under
det den andra hälften utdelas till sjukliga och åldriga behöfvande, dock
endast till sådana, hvilka erlagt. minst en afgift och hvilka icke åtnjuta
fattigunderstöd. Utdelningen ombesörjes af vederbörande kommunala sty -

28 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

relser, och försörjningskassorna stå jemväl i öfrigt under dessas förvaltning.

I Norge har den 23 juli 1894 utfärdats en lag om olycksfallsförsäkring
för arbetare i fabriker m. fl. Enligt lagen skola alla arbetare
och arbetsförmän uti vissa yrken vara försäkrade mot följderna af olycksfall,
som kunna drabba dem i arbetet. Lagen afser att åt de försäkrade
eller deras anhöriga bereda ersättning vid kroppsskada eller dödsfall,
förorsakade genom dylikt olycksfall. För försäkringen skall upp rättas

en af staten garanterad offentlig försäkringsinrättning för hela
landet. Vid kroppsskada lemnas till den skadade ersättning, som består
uti godtgörelse för skadans behandling äfvensom uti en ränta, som
utgår med högst 60 procent af den skadades arbetsförtjenst, om och
så länge han är till arbete oförmögen. Vid dödsfall lemnas till den
aflidnes anhöriga, förutom godtgörelse för begrafningskostnad, vissa
räntor, bvilka i intet fall kunna öfverstiga 50 procent af den aflidnes
arbetsförtjenst. Försäkringsafgifterna skola betalas af vederbörande arbetsgivare.

Förslag till lag om arbetares sjukförsäkring bär jemväl af norska
regeringen framlagts för stortinget såväl åren 1893 och 1894 som innevarande
år men bar ännu ej kommit under stortingets behandling.
Enligt förslaget, sådant det nu föreligger, skola efter lagens bestämmelser
vara försäkrade alla fasta arbetare och arbetsförmän, hvilkas årliga
arfvode eller lön icke öfverstiger 1,200 kronor och hvilka icke äro
sysselsatta i landtbruk, skogsskötsel, sjöfart eller fiske. Försäkringen
afser att vid sjukdom bereda en penningehjelp, som icke må understiga
hälften eller öfverstiga tre fjerdedelar af försäkringstagares medelaflöning
för dag. Sjukhjelpen utgår för en tid af intill 13 veckor under
hvarje halfår. Försäkringen skall tagas antingen i en för hela landet
upprättad, af staten garanterad sjukförsäkringskassa eller uti någon,
med lagens föreskrifter öfverensstämmande, dertill godkänd privat sjukkassa.
Afgiftema för försäkringen utbetalas af vederbörande arbetsgifvare,
som likväl eger att afdraga desammas belopp å de försäkrades
aflöning.

Fråga om anordnande af invaliditets- och ålderdomsförsäkring har
äfven blifvit väckt i Norge, och stortinget tillsatte den 20 juli 1894 en
särskild kommission med uppdrag att taga denna fråga under öfvervägande
samt till ett senare storting inkomma med utlåtande och lagförslag.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 29

Frågan om arbetareförsäkringens ordnande i vårt land genom de
lagstiftande magternas ingripande har först framkommit från Riksdagens
sida.

Med anledning af en inom Riksdagen väckt motion anhöll nemligen
Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 11 maj 1884 att Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas
lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare
beträffande möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jemförliga personer samt
derefter göra de framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar
i öfrigt, till livilka förhållandena kunde föranleda.

Sedan Kongl. Maj:t den 3 oktober nämnda år tillsatt en komité
med uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda begärda utredning
samt derefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning,
aflemnade denna komité under loppet af åren 1888 och 1889 åtskilliga
lagförslag, af hvilka tvenne föranledt till utfärdande af lagar,
nemligen lagen om skydd mot yrkesfara af den 10 maj 1889 och lagen
om sjukkassor af den 30 oktober 1891. I enlighet med den senare
voro under år 1893 344 registrerade sjukkassor i verksamhet. Delegarne
voro vid årets slut 41,243, och under året hade utbetalts i kontant
sjukhjelp 258,982 kronor 67 öre och i begrafningshjelp 33,429
kronor 65 öre.

Ett tredje af komitén afgifvet förslag afsåg försäkring för olycksfall
i arbetet. Enligt detta förslag skulle samtliga hos arbetsgifvare i
vissa rörelser anstälde personer vara försäkrade för följderna af i arbetet
inträffande olycksfall. Afgifterna för försäkringen skulle bekostas
af vederbörande arbetsgifvare. Ersättning skulle utgå vid kroppsskada
till den skadade med högst 60 procent af den skadades förutvarande
årliga arbetsförtjenst samt vid dödsfall till efterlefvande anhöriga med,
förutom begrafningshjelp, högst 50 procent af den aflidnes årliga arbetsförtjenst.

Detta förslag blef af Kongl. Maj:t lagdt till hufvudsaklig grund för
särskilda propositioner till Riksdagen dels år 1890 och dels år 1891.
Framställningarne behandlades vid båda riksdagarne af särskilda utskott
(se 1890 års särskilda utskotts utlåtande n:o 2 samt 1891 års särskilda
utskotts utlåtanden n:is 1 och 3). Vid intetdera tillfället vann
framställningen bifall inom någon af kamrarne.

Ett fjerde af förenämnda komité afgifvet författningsförslag afsåg
en lag om ålderdomsförsäkring. Enligt detta förslag skulle en hvar
svensk undersåte, som vore i riket mantalsskrifven, vara pligtig att ge -

(§ D -

30 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2-

nom försäkring i en särskild anstalt, benämnd Riksförsäkringsanstalten,
till hvars anordnande komitén afgaf ett särskildt förslag, bereda sig eu
årlig lifränta för ålderdomen. Genom erläggande i försäkringsafgift af
25 öre för vecka eller 13 kronor för år från och med det kalenderår,
då han fylde 19 år, till och med det, då han fylde 28 år, skulle en hvar
ega att vid uppnådda 60 år från nämnda anstalt utbekomma en lifränta
af 72 kronor. Genom frivilliga afgifter kunde lifränta till högre belopp
eller vid tidigare ålder erhållas. För vissa personer skulle kommunerna
erlägga afgift.

Sistnämnda förslag blef, enligt hvad statsrådet och chefen för civildepartementet
uti det nu föreliggande kong!, proposition bilagda protokollet
öfver civilärenden för den 14 januari innevarande år erinrar,
den 30 oktober 1891 för Kongl. Maj:t föredraget, dervid, med åberopande
af anmärkningar, som mot förslaget från deröfver hörda myndigheter
och andra framstälts, samt på i öfrigt anförda skäl, framhölls, att
frågan om en lagstiftning rörande ålderdomsförsäkringen då ännu icke
kunde anses hafva vunnit den utredning, att ett tillfredsställande förslag
i ämnet kunde derpå grundas, samt att denna försäkring likasom äfven
olycksfallsförsäkringen möjligen borde sättas i samband med och hufvudsakligen
grundas på invaliditetsprincipen, hvarigenom jemväl den
fördel syntes kunna vinnas, att den mot de för Riksdagen framlagda
lagförslag om olycksfallsförsäkring gjorda invändning, som grundats
derpå, att man icke kunde öfverskåda hvilka kostnader arbetareförsäkringen
i dess helhet komme att medföra, borde förlora sin betydelse.
Med anledning häraf uppdrog Kongl. Maj:t åt en, samma dag tillsatt,
ny komité att, efter utredning af hithörande förhållanden, inkomma med
underdånigt yttrande i ämnet och de lagförslag, hvartill en sådan utredning
funnes böra föranleda. Denna komité aflemnade den 30 mars
1893 af motiv och utredningar åtföljdt förslag till lag angående försäkring
för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

Detta förslag, i vissa delar inom civildepartementet omarbetadt,
ligger till grund för Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande proposition till
Riksdagen.

Föreliggande lagförslag, som är bygdt, på principen af obligatorisk
försäkring, afser beredande af pension vid hvarje slag af invaliditet
eller varaktig oförmåga till arbete, hvilken anses vara för handen hos
den, som befinnes till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ar:o 2-

vanförhet eller lyte vara ur stånd att genom sådant arbete, som motsvarar
hans krafter och färdigheter, vidare sig försörja, eller som fylt sjuttio
år. De afgifter, som erläggas för försäkrad man, gälla äfven för hans
hustru, och om man dör, efter att viss tid hafva varit försäkrad, finnas
uppfostringsbidrag till minderårigt barn. Äfven lemnas pension, då
sjukdom varar längre än ett år, allt på sätt här nedan närmare angifves.

Förslaget utgår från att de försäkrade böra bidraga till sin försäkring
och har begränsat försäkringen till dem, hvilka hafva en arbetsgivare,
genom hvilken afgifter na uppbäras. Från försäkringen uteslutas
härvid alla de, hvilka för sin anställning ej åtnjuta annan ersättning än
fri bostad eller fritt underhåll eller båda dessa förmåner.

Arbetstagare, hvilka enligt lagen skola försäkras, äro hos arbetsgivare
anstälde:

1) arbetare, gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar samt andra,
hvilka i fråga om anställningen äro med dem jemförliga;

Såsom med försäkringspligt förenad anställning skall enligt förslaget
jemväl anses tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren varit under
alla söckendagar i en kalendervecka hos samma arbetsgifvare sysselsatt.
Försäkringspligten gäller såväl män som qvinnor från det de fylt 18 år.

Försäkringen omfattar icke i statens eller kommuns tjenst anstälde
tjenstemän eller betjente, ej befälhafvare eller besättning å fartyg,
ej dem, som uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögne, ej
heller dem, som, då lagen träder i kraft, fylt 40 år. På Kongl. Maj:ts
pröfning ankommer, om och under hvilka vilkor medlem af pensionseller
lifränteanstalt må kunna från försäkringen undantagas. Att sjöfolk
uteslutes har sin grund i de svårigheter, som äro förbundna med
uppbörden af afgifterna för dem.

Det är beräknadt att försäkringen efter hand skulle komma att omfatta
— folkökningen oafsedt — omkring 875,000 försäkrade förutom omkring
250,000 personer, som lemnat försäkringspligtig anställning men
dessförinnan förvärfvat rätt till pension. Läggas härtill 250,000 pensionärer,
skulle lagen således beröra omkring 1,375,000 af landets till omkring
3 millioner uppgående befolkning af mer än aderton års ålder.

De försäkrade indelas i tre pensionsklasser. Pensionsafgifterna
skola utgå: för manlig arbetstagare, hvars kontanta aflöning för vecka ''
uppgår till minst 10 kronor (= första ponsionsklassen), med 40 öre för

(§2.)

(§ 4.)

5 och C.)

(S 9.)

(§ lo.)

(§ 7.)

(§ 17

inom. 3.)
(§ 8.)

(§ 19)

(§ 17

mom. lock 2.

(§ 22.)
(§ 18)

32 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

kalendervecka; för manlig arbetstagare, hvilkens kontanta aflöning för
vecka ej uppgår till 10 kronor (= andra pensionsklassen) med 25 öre
för kalendervecka; samt för qvinlig arbetstagare (= tredje pensionsklassen)
med 15 öre för kalendervecka. Af dessa afgifter skall arbetstagaren
betala 25 öre i första, 15 öre i andra och 10 öre i tredje pensionsklassen
och arbetsgifvaren återstoden. Vissa arbetsgivare kunna
dock af statsmedel återbekomma utgifna bidrag.

För att komma i åtnjutande af försäkringens fördelar erfordras, att
afgifter blifvit erlagda för viss tid. Denna tid, den s. k. väntetiden,
är i förslaget bestämd till 5 år eller 260 veckor.

Försäkrad, för hvilken pensionsafgifter ej erlagts för inalles 260
veckor, då han fyller 50 år, är från försäkringen skild, men eger rätt
att återbekomma det belopp, hvarmed han bidragit till de för honom
erlagda pensionsafgifter.

I händelse försäkrad, för hvilken erlagts afgifter för 260 veckor,
blifver, då han innehar försäkringspligtig anställning, af sjukdom till
arbete oförmögen, eger han dock för hvarje hel kalendervecka, oförmågan
varat, att få pensionsafgift sig tillgodoräknad, såsom om den
blifvit för honom erlagd, likväl ej med högre belopp än efter andra
pensionsklassens afgifter. Fortfar oförmågan till arbete längre än ett
år, anses han, så länge oförmågan derutöfver varar, såsom invalid och
erhåller på grund deraf tills vidare pension.

Försäkrad mans hustru, som ej sjelf innehar försäkringspligtig anställning,
åtnjuter på grund af mannens försäkring rätt till pension i
tredje klassen; och, om försäkrad man aflider sedan pensionsafgifter
för honom erlagts för minst 260 veckor eller derförinnan genom olycksfall,
utgår understöd med ett belopp af 30 kronor för år till ett hvart
af hans minderåriga äkta barn, intill dess det uppnått femton år.

Pension erliålles, när helst varaktig invaliditet inträffar eller 70 år
uppnåtts, derest för den försäkrade derförut erlagts eller tillgodoräknats
pensionsafgifter för tillhopa minst 260 veckor, oafsedt om dessa veckor
följt omedelbart på hvarandra eller äro skilda genom kortare eller längre
afbrott; och har invaliditeten orsakats af olycksfall under tid, då försäkringspligtig
anställning innehades, är den försäkrade berättigad till
pension, äfven om afgifter för 260 veckor ej erlagts.

Befinnes någon, som fått pension sig beviljad, icke längre vara till
arbete varaktigt oförmögen, må pensionen indragas.

Pensionens belopp utgöres dels af en konstant summa, lika i alla
pensionsklasserna, nemligen 50 kronor, dels ock af en summa, som står
i visst förhållande till pensionsklass och antalet veckor, för hvilka af -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 3 B

gifter erlagts eller skola tillgodoräknas, sålunda, att för hvarje sådan
vecka pensionsbeloppet bestämmes till 10 öre i första, 5 öre i andra
och 2 öre i tredje pensionsklassen.

Den, som i följd af olycksfall under första veckan af sin verksamhet
drabbas af invaliditet, kommer ändock i åtnjutande af en pension
för hela sin lifstid af 63 kronor i första och andra pensionsklasserna
samt 55 kronor 20 öre i tredje klassen.

Den lägsta pensionen, nemligen den, som erhålles, då för någon,
som träffats af invaliditet, erlagts blott tillhopa 5 års veckoafgifter,
utgör

i l:a pensionsklassen: 260 tioöringar med tillägg af 50 kr. d. v. s. kr. 76: —

»2:a » 260 fem- » » » » » » » 63:—■

j>3:e » 260 två- » » » » » » » 55:20

Den största pension, som kan uppnås, svarar mot eu inträdesålder

af 18 år och uppnådd ålder af 70 år utan derförut inträffad invaliditet,
samt med 52 arbetsveckor för hvarje år (= 2,704 veckor) och uppgår,

derest den försäkrade hela tiden tillhört

första pensionsklassen, till något öfver..................... 320 kronor,

andra » » ,i» » 185 » ,

tredje » » » » 104 »

Har den försäkrade under sin arbetstid tillhört olika pensionsklasser,
beräknas pensionen efter de veckoafgifter, som i hvarje klass
erlagts.

Enligt gjorda beräkningar skulle medelpensionerna, d. v. s. pensioner
för personer, som tillhört försäkringen 40 år med 50 arbetsveckor
om året (= 2,000 veckor), blifva 250 kronor i första, 150 kronor
i andra och 90 kronor i tredje pensionsklassen.

Pensionsafgifterna erläggas genom arbetsgifvarens försorg genom (§§6,io-is
infästande af pensionsmärken uti en pensionsbok. Märkena försäljas å nch 4/ )
postanstalterna, genom Indika äfven utbetalningen af pensionerna sker.

Afgifterna äro afsedda att ingå till en fond. Till denna fond skall (8 r>3-)
hvarje år af statsmedel ingå ett lika stort belopp som sammanlagda
beloppet af arbetsgifvarnes andelar i de pensionsafgifter, hvilka för
samma år erlagts för försäkrade i första och andra pensionsklasserna.

Detta belopp anses utgöra hvad som erfordras till bestridande af kostnaden
för hustru- och barnpensioneringen äfvensom till betäckande af
den förlust,, som för fonden kan uppstå derigenom, att försäkrad för
Bill. till IliUt. Prut. 1SP.5. a tittut/. 1 A/il. 2 Uii/t. u

(§§ 30, 36
och 55.)

34 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

läugre eller kortare tid uppkör att vara i sådan ställning, som grundlägger
försäkringsförhållande.

Såsom förut nämnts afser försäkringen ej dem, hviska, då lagen träder
i kraft, uppnått 40 år. För upptagande i försäkringen af män och
ogifta qvinnor, som, då lagen träder i kraft, befinna sig i en ålder af
från och med 18 intill 40 år, äfvensom af hustrur, Indika oberoende af
deras ålder omfattas af försäkringen, skall bidrag lemnas af statsmedel.

Kostnaderna för försäkringsväsendets förvaltning skola till större
delen gäldas af staten och till en mindre del af kommunerna.

Enligt uppgjorda beräkningar skulle totalkostnaden för försäkringen,
bortsedt från kommunernas bidrag till förvaltningen, blifva:

Vid försäkringens början:

Arbetarnes bidrag.......................................................... 3,414,000 kronor

Arbetsgifvarnes bidrag.............................................1,813,000 »

Summa, enskildes bidrag: 5,227,000 kronor.

Statens bidrag:

till afgifterna (för hustru- och barnpensioneringen samt
de en gång försäkrades qvarstående i försäkringen,
oaktadt de öfvergått till icke försäkrings pligtig

anställning) .. .................,............... 1,606,000 kronor

» ersättning åt de mindre arbetsgifvarne.................. 201,000 »

» amortering för upptagande af nuvarande genera ,

tionen ...........................................;.■................................ 1,383,000 i>

» förvaltningen.................................................... 200,000 »

Summa, statens bidrag: 3,390,000 kronor.

Efter 30 år och derefter till 80 år:

Arbetarnes bidrag......................................................... 4,927,000 kronor

Arbetsgifvarnes'' bidrag ............................ 2,631,000 »

Summa, enskildes bidrag: 7,558,000 kronor.

Statens bidrag:

till afgifterna......................................AL!...:........................ 2,423,000 kronor

» ersättning åt de mindre arbetsgifvarne................... 292,000 »

» amortering.................................................................. 1,383,000 »

» förvaltning..................................................... 300,000 »

Summa, statens bidrag: 4,398,000 kronor.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Efter denna tids förlopp skulle staten, under förutsättning att beloppet
1,383,000 kronor eller i rundt tal 1,400,000 kronor år för år
till försäkringen erlades, vara befriad från amorteringen af den för den
nuvarande generationens intill 40 år intagande i försäkringen beräknade
kostnaden, 37 millioner, i följd hvaraf statsbidraget derefter skulle nedgå
till 3,015,000 kronor om året, oafsedt den inverkan härå, som folkmängdens
ökning komme att medföra.

Förutom nu omförmälda bidrag skulle staten ikläda sig dels full
garanti i afseende på redan beviljade pensioner och dels viss begränsad
garanti i afseende på beloppet af blifvande pensioner.

Pensionsinrättningen skötes af dels en pensionsstyrelse i Stockholm,
dels pensionsnämnder, i regeln en inom hvarje kommun.

Vid sidan af den obligatoriska försäkringen innehåller lagen äfven
stadganden om frivillig försäkring.

Dels skulle nemligen möjlighet beredas för den, som förvärfvat rätt
att komma i åtnjutande af pension enligt den obligatoriska försäkringen,
att, äfven om han, på grund af öfvergång till ej försäkringspligtig anställning
eller på annat dylikt sätt, utgått ur försäkringen, genom fortsatt
erläggande af afgifter förvärfva sig höjning i det pensionsbelopp,
som eljest skulle tillkomma honom, dels ock skulle det vara en hvar
svensk man eller qvinna, som fylt femton år, medgifvet att, till erhållande
af lifränta vid varaktig oförmåga till arbete, hos pensionsstyrelsen
eller annan myndighet, som af Kongl. Maj:t bestämdes, erhålla försäkring
genom erläggande af försäkringsafgifter, hvilkas sammanlagda belopp
under ett kalenderår icke för någon finge öfverstiga 120 kronor.
Dessa medel skulle såsom en särskild fond bokföras och förvaltas. Lifräntas
årliga belopp skulle utgöra för hvarje erlagd försäkringsafgift
en sextiondedel af afgiftens belopp för hvarje helt år, som efter afgiftens
erläggande förflöte till dess lifräntan beviljades.

Beträffande förslaget i öfrigt äfvensom motiven till detsamma
tillåter sig utskottet hänvisa, förutom till lagförslagets innehåll, till nya
arbetareförsäkringskomiténs betänkande del I samt till det vid Kongl.
Maj:ts proposition fogade statsrådsprotokoll öfver civilärenden för den
14 sistlidne januari jemte tillhörande bilaga.

Innan utskottet öfvergår till granskningen af lagförslaget, torde utskottet
slutligen böra något närmare redogöra för innehållet af ofvanomförmälda,
uti ifrågavarande ämne inom Andra Kammaren väckta
motioner.

Till stöd föi'' sitt i motionen n:o 161 framstälda yrkande har herr

C§ 54)

(§§ 24-26.)

(§ 16-)

(§ 56.)

36 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

E. Svensson från Karlskrona, under åberopande af. den uti § 4 af lagförslaget
förekommande bestämmelse, att försäkringen ej omfattade i
statens eller kommuns tjenst anstälde tjensteman och betjente, erinrat
att tveksamhet möjligen kunde komma att uppstå huru vidsträckt ordet
betjente skulle tagas, om under detta ord skulle hänföras hvad man
menade med vanliga arbetare eller icke.

Att — yttrar motionären — denna af motionären ifrågasätta tveksamhet
icke vore inbillad, framginge deraf, att motionären efter samtal
med personer, hvilka borde vara väl insatta i frågan, fatt höra alldeles
motsatta åsigter. Under det en ansett att med ordet betjente icke kunde
menas arbetare i vanlig mening, utan att dessa vore försäkringspligtige
och pensionsberättigade, hade en annan påstått att i detta ord innefattades
hvar och en, som erhölle aflöning af stat eller kommun.

Om — fortfar motionären — denna senare meningen vore den
rätta, skulle den hos staten anstälde arbetaren komma i eu betydligt
sämre ställning än den hos en enskild arbetsgifvare anstälde. Detta
framginge genom en jemförelse emellan bestämmelserna uti det af Kongl.
Maj:t nu framlagda lagförslag och Kongl. Maj:ts nådiga reglemente för
pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap af den 31 oktober
1879.,

Uti sistnämnda reglemente stadgades i § 2:

»Pensionsberättigadt, manskap delas i fyra klasser och upptages
i första klass:

den, som af erhållen blessur i krig mot rikets fiender, annan
kroppsskada, uppkommen i följd af olyckshändelse under utöfning
af kronans tjenst, eller obotlig, genom tjenstgöringen
ådragen, sjukdom eller annan åkomma blifvit oförmögen till
vidare verksamhet;
i andra klass:

c) den som tjenat i fyratio år;
i tredje klass:

c) medlem af sjömanscorpsen, som tjenat i 30 år och uppnått
femtio års ålder, samt annan, som tjenat i trettio år och uppnått
femtiofem års ålder;
i fjerde klass:

medlem af sjömanscorpsen, som tjenat i tjugu år och uppnått
femtio års ålder, samt annan, som tjenat i tjugu är och uppnått
femtiofem års ålder.»

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Hvarjemte uti samma reglementes § 3 årspensionen för daglönare
vore bestämd till 150 kronor i l:a, 100 kronor i 2:a, 75 kronor i 3:e
och 50 kronor i 4:e klassen.

Häraf syntes motionären framgå, att — om den af motionären omnämnda
senaste tolkningen af ordet »betjente» vore den rätta — under
det, enligt Kongl. Maj:ts förslag, en bos enskild arbetsgifvare anstäld
arbetare komme efter 40 års anställning, med beräkning af 50 arbetsveckor
pr år, att erhålla en årspension af 250 kronor samt för hustru
90 kronor, och dessutom vid hans frånfälle hvarje minderårigt barn 30
kronor om året till fylda 15 år, eu i statens tjenst anstäld arbetare för
samma tjenstetid erhölle endast 100 kronor i årspension, men deremot
enka och barn icke ett enda öre.

Så — anför motionären — stälde sig förhållandet hvad flottans
•arbetare beträffade, och förhållandena gestaltade sig antagligen icke gynsammare
för arbetarne vid andra statens verk och inrättningar.

Uti motionen n:o 167 hafva herr C. G. Thor in. fl. till en början
erinrat hurusom första arbetareförsäkringskomitén föreslagit, att vid
sidan af riksförsäkringsanstalten — som skulle hafva att genomföra
olycksfallsförsäkring för industriarbetare och för sjöfolk samt allmän
ålderdomsförsäkring äfvensom i åtskilliga hänseenden taga befattning
med inregistrerade och erkända sjukkassor — borde upprättas ett särskilt
råd, för att »med uppmärksamhet följa riksförsäkringsanstaltens
verksamhet i dess olika rigtningar, öfvervaka efterlefnaden af de för
denna verksamhet utfärdade författningar samt föreslå åtgärder till afhjelpande
af deri sig företeende brister, äfvensom för en vidare utveckling
af denna del af lagstiftningen och förvaltningen», hvarjemte det,
när sådant af Kongl. Maj:t pröfvades lämpligt, skulle afgifva yttrande
i frågor, som genom besvär öfver riksförsäkringsanstaltens beslut droges
under Kongl. Maj:ts pröfning, äfvensom i öfriga på Kongl. Maj:t
beroende ärenden. Det skulle ock ega att hos Kongl. Maj:t göra do
framställningar, hvartill dess verksamhet kunde föranleda, äfvensom att
från riksförsäkringsanstalten infordra behöfliga upplysningar. Rådet
skulle bestå af ledamöterna i den nämnd för ersättningsfrågors afgörande,
hvarom stadgades i lagförslaget angående försäkring för olycksfall i
arbete, samt af aderton ledamöter, utsedda åtta af Kongl. Maj:t och tio
af Riksdagen.

Enligt hvad motionärerne ytterligare erinra anfördes, när Kongl.
Maj: t för 1890 års Riksdag framlade förslag angående olycksfallsförsäkring,
* i motiveringen till den kong], propositionen, att det ifrågasatta
rådet voro alldeles obehöflig!. Detta yttras vidare i motionen —

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande \N:o 2.

kunde ock medgifvas, då hvarken ålderdomsförsäkring eller sjukförsäkring
ifrågasattes, och då olycksfallsförsäkringen icke blott inskränktes
till industriarbetarne, med uteslutande af sjöfolket, utan ock väsentligt
reducerades i jemförelse med komiténs förslag.

Icke litet annorlunda stälde sig enligt motionärernes åsigt saken
nu, då Kongl. Maj:t föresloge eu tvungen försäkring, som vore afsedd
att för eu betydlig del af rikets befolkning utgöra på samma gång
olycksfalls-, sjuk- och ålderdomsförsäkring. Härmed skulle, om lagförslaget
antoges, ett mycket vanskligt företag försökas å ett föga utforskadt
lagstiftningsområde. I ovanligt hög grad gälde om ett sådant
företag, att det vore experimental-politik, och det vore en otillåtlig illusion
att tro, att ej erfarenheten skulle snart sagdt oaflåtlig^ blotta brister,
som påkallade rättelse.

Emellertid hade Kongl. Maj:t i det nu framlagda lagförslaget ansett
ledningen af ett så vidtutseende och svårt företag kunna anförtros åt
en sedvanlig byråkratisk organisation, eu styrelse, hvilkens organisation
bestämdes af Kongl. Maj:t och hvilkens samtliga ledamöter förmodligen
skulle tillsättas af Kongl. Maj:t. All erfarenhet förutsade, att man åt
en sådan förvaltning icke hade att vänta några reforminitiativ.

Vore det fråga om eu frivillig försäkring, skulle motionärerne ej
göra anmärkning mot bestämmelser, som uteslöte de försäkrade från
hvarje inflytelse på förvaltningen. Men att så förfara vid en tvängsfförsäkring,
som ålägges vissa klasser af befolkningen, syntes motionärerne
alldeles förkastligt.

En rådgifvande myndighet, med ungefär samma befogenhet som
det af första arbetareförsäkringskomitén föreslagna rådets, syntes motionärerne,
då dess tillsättning genom val af de försäkrade skulle vara
förenad med synnerligen stora svårigheter, lämpligen kunna utses åt
landstingen och de städers stadsfullmägtige, som ej i landsting deltaga.

För de af herr A. H. Göthberg m. fl. uti motionen n:o 168 och
af herr D. Bergström in. fl. uti motionen n:o 170 påyrkade ändringar
i lagförslaget hafva icke några särskilda motiv af motionärerne anförts.

På sätt statsrådet och chefen för civildepartementet uti sitt anförande
till statsrådsprotokollet för den 14 sist.lidne januari jemväl erinrat,
framkallar den ekonomiskt otrygga ställning, i hvilken den arbetande

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

klassen till stor del befinner sig, hos denna klass ett tillstånd af oro,
som icke kan annat än skadligt återverka på samhället i dess helhet,
hvarför det ock måste betraktas såsom en uppgift af framstående vigt
att, så långt det står i samhällets förmåga, medverka dertill, att de talrika
arbetarefamiljerna frigöras från det osäkerhetstillstånd, som är eu
följd deraf att, om familjefadern eller den, af hvars verksamhet familjen
i första hand är för sin bergning beroende, genom olycksfall, sjukdom
eller ålderdom beröfvas sin arbetskraft, familjen står utan de nödvändigaste
existensmedlen. Redan uti den omständigheten, att initiativet
till arbetareförsäkringsfrågans lösning i vårt land tagits af Riksdagen,
ser utskottet ett talande bevis för att jemväl Riksdagen till fullo insett
nödvändigheten af att genom det allmännas försorg åtgärder vidtagas
till afhjelpande af de olägenheter, ett dylikt osäkerhetstillstånd hos eu
väsentlig del af samhällets medlemmar naturligen måste medföra. Rorande
behofvet af sådana åtgärders vidtagande lärer fördenskull tvifvel
icke kunna råda, och utskottet torde derföre kunna omedelbart öfvergå
till att tillse, huruvida detta behof kan anses vara genom det föreliggande
lagförslaget behörigen och på ett ändamålsenligt sätt tillgodosedt.
På sätt utskottet redan förut framhållit, är bestämmandet af
de grunder, efter hvilka lagstiftningen på ifrågavarande område bör
lämpligast ordnas, förenadt med stora svårigheter, och erfarenheten från
främmande länder, särskild! från Tyskland, der, såsom förut omnämnts,
arbetareförsäkringen nått sin högsta utveckling och der dess verkningar
äfven mest gjort sig känbara, visar nogsamt, hurusom vid fastslåendet
af dylika grunder den största försigtighet och förtänksamhet äro af
nöden, på det icke försäkringen skall medföra olägenheter så stora, att
det nästan kan synas tvifvelaktigt, om de icke fullt motsvara eller till
och med öfverväga de fördelar, som genom densamma stå att vinna.
Om derföre i Sverige, der arbetareförsäkringsfrågan är jemförelsevis
ny, de förberedande arbeten, utan hvilka en lycklig lösning af frågan
icke lärer vara att vänta, ännu icke kunna få anses afslutade,
finner utskottet detta helt naturligt; och om utskottet, såsom redan antydts,
å ena sidan icke kan lemna förevarande lagförslag ett odeladt
erkännande, måste utskottet å andra sidan utan tvekan vitsorda, att detsamma
genom sina obestridliga förtjenster fört frågan i dess helhet ett
betydande steg framåt och derigenom jemväl ingifvit berättigade förhoppningar
om dess snara lösning.

Såsom af den meddelade redogörelsen för lagstiftningen rörande
arbetareförsäkring i utlandet framgår, har man i allmänhet ansett särskilda
lagstiftningsåtgärder böra vidtagas till arbetarnes skyddande mot

40 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

följderna af dels sådan tillfällig arbetsoförmåga, som orsakas af sjukdom,
dels arbetsoförmåga, vare sig tillfällig eller varaktig, som har sin grund
uti olycksfall i arbetet, och dels sådan varaktig oförmåga till arbete,
som enligt naturens ordning för hvarje arbetare inträffar vid inträdandet
i ålderdomen eller när helsa och krafter eljest svika honom.

Genom det föreliggande lagförslaget har man inslagit på en ny
väg genom att låta försäkringen omfatta hvarje slag af varaktig
arbetsoförmåga, sålunda äfven sådan, orsakad af olycksfall. Deremot
afser förslaget icke att bereda skydd mot någon art af tillfällig oförmåga
till arbete, utan komme på detta område inga andra lagbestämmelser
att gälla än 1891 års, på frivillighetens grund byggda sjukkasselag,
som i förslaget lemnas fullkomligt oberörd.

Att, på sätt Kong!. Maj:t sålunda föreslagit, låta försäkringen omfatta
icke blott ålderdomspensionering och ersättning vid inträffad oförmåga
till arbete, förorsakad af olycksfall, utan äfven på annan grund
inträffad varaktig oförmåga till arbete, innebär onekligen ganska stora
fördelar, och en sådan fullt genomförd invaliditetsförsäkring kan derföre
icke synas annat än tilltalande, om än svårigheterna att på ett praktiskt
sätt afgöra när varaktig invaliditet föreligger måhända icke böra
alldeles förbises.

Med större betänksamhet måste man mottaga bestämmelsen om
försäkringens byggande på obligatorisk grund, då det är i hög grad
beroende på det sätt, hvarpå en sådan försäkring anordnas, huruvida
fördelarne af berörda princips användande motväga de olägenheter, som
deraf blifva en följd.

Det kan väl icke nekas att om, såsom här ifrågasatts, de försäkrade
sjelfve skola bidraga till afgifterna för försäkringen, den fördelen
vinnes genom försäkringstvång, att försäkringen blifver mera allmän
och effektiv, än om man vädjar endast till frivilligheten. Endast genom
ett allmänt tvång kan man hoppas, att försäkringens fördelar skola tillgodokomma
äfven den stora mängden af de fattigaste och sämst aflönade
arbetarne, då tvånget just genom sin allmännelighet bör kunna
så ingripa uti gällande arbetsvilkor, att de minsta aflöningarne måste
höjas derhän, att de, äfven efter afdrag af bidragen till försäkringsafgifterna,
uppgå till det s. k. existensminimum.

På samma gång är det dock obestridligt, att ett dylikt försäkringstvång
medför beaktansvärda faror och olägenheter.

Endast genom individernas eget arbete för deras och deras familjers
uppehälle och genom deras omtanke och planmessiga ordnande
för framtiden kan man vänta, att samhället skall kunna litskraftigt ut -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

veckla sig. Hvarje social anordning, som bär till följd, att arbetaren
uppbör att lita till sin egen kraft och sitt eget förutseende och i dess
ställe af det allmänna väntar fullt understöd, så snart en motgång möter,
måste derföre verka undergräfvande på samhällets bestånd och vara
till skada äfven för dem, till hvilkas förmenta fördel den införts.

Redan uti att öka antalet af de ingrepp uti individernas frihet,
som det moderna samhället sett sig tvunget att göra, ligger något motbjudande,
men äfven om man bortser härifrån och ej på denna grund
vänder sig bort från tanken på tvångsförsäkring, måste man dock häri
se en kraftig maning att noga tillse, att icke de fördelar, en sådan försäkring
medför, uppvägas af dess olägenheter.

Såväl i vårt land som i åtskilliga främmande länder har man sökt
skydda arbetaren för den brist och nöd, som tillfällig sjukdom kan
bringa öfver honom, genom att förmå honom att tillsammans med likstälda
sammansluta sig till föreningar, sjukkassor, från hvilka understöd
lemnas i mån af behof. Den framgång, hvarmed dessa bemödanden
krönts, synes vara så stor, att något tvifvel ej kan råda om att
man icke här inslagit på rätt väg. Äfven då tvång användts, såsom
exempelvis i Tyskland, har något undertryckande af individens egen
omtanke och omvårdnad ej ifrågakomma, utan de enskilde arbetarne
äro satta i tillfälle att sjelfve öfvervaka det sätt, hvarpå kassorna handhafvas
och deras bidrag användas. Genom kontroll på hvarandra kunna
de tillse, att ej orättrådig hjelp utdelas för låtsad sjukdom; de hafva
omedelbart intresse af och kunna, åtminstone i någon mån, befordra,
att arbetet utföres under sådana omständigheter, att sjukdoms- och
olycksfallsanledningarne så vidt möjligt inskränkas samt att på de platser,
der arbetet utföres, sådana skyddsåtgärder vidtagas, som kunna lända
sjukkassorna till godo och derigenom minska deras egna försäkringsafgifter.

Då man i Tyskland, efter sjukkassornas ordnande, öfvergick till
vidtagande af åtgärder för olycksfallsförsäkringens införande, sökte man
i viss mån gå till väga på ett liknande sätt. De olika industrierna
sammanslötos efter deras inre likhet till föreningar, yrkessamfund,
hvilkas medlemmar visserligen voro spridda öfver det vidsträckta landets
olika delar, men hos hvilka man kunde vänta likartade intressen.
Endast för jordbruksarbetame och några andra senare tillkomna grupper
af arbetstagare blef man tvungen att tillgripa mera lokala indelningar.
Äfven vid olycksfallsförsäkringen sökte lagstiftaren befordra
individernas intresse och omtanke för försäkringen och att så mycket
som möjligt framhålla förhållandet mellan å ena sidan de afgifter, som
Bih. till Rikad. Blot. 1825. 8 Sami. 1 Afd. 2 Jläft. G

42 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

vid försäkringen skulle erläggas, och å den andra de skyddsåtgärder, som
kunde förekomma olycksfallen och sålunda nedbringa afgifternas belopp.
Staten och dess funktionärer ingripa ock endast medelbart i olycksfallsförsäkringens
handhafvande.

Den efter hvad det vill synas utskottet synnerligen sunda grundsatsen
att anordna försäkringen så, att de närmast af densamma berörda
personerna kunna öfvervaka den och ingripa i dess handhafvande samt
hafva intresse utaf att vid behof göra detta, har vid den tyska invaliditets-
och ålderdomsförsäkringen i allt väsentligt lemnats å sido, och
om äfven det nu föreliggande lagförslaget sökt att undvika detta fel,
har sådant dock icke lyckats, utan har man åstadkommit en särdeles
tungrodd och oöfverskådlig försäkringsinrättning, arbetande på ett mekaniskt
sätt och medförande synnerligen höga förvaltningskostnader.
Hvarken arbetsgifvare eller arbetstagare kan bilda sig en föreställning
om, huruvida en dylik inrättning arbetar på ett tillfredsställande sätt
eller ej. Den enskilde arbetarens intresse blifver blott att med minsta
möjliga uppoffring få så stort tillskott från statskassan som möjligt, och
han har intet omedelbart intresse att på något sätt öfvervaka vare sig
kamrater eller arbetsgifvare. Den senare åter ser ingen utväg att genom
omtanke för sina arbetare nedbringa omkostnaderna för dessas underhåll
vid varaktig oförmåga till arbete, utan ju förr han kan göra sig
af med en ej fullt duglig arbetare och kasta honom på statens pensionsinrättning,
dess större fördel skördar han deraf.

Ehuru utskottet visserligen icke tilltror sig att utan närmare utredning
göra ett bestämdt uttalande om möjligheten af den föreliggande
frågans lösning på antydt sätt, vill det dock synas utskottet
uppenbart, att det eftersträfvade målet att betrygga arbetarnes uppehälle
under varaktig arbetsoförmåga skulle på ett långt mer välsignelsebringande
sätt än genom förevarande lagförslag vinnas, om man kunde
bereda arbetsgifvare och arbetstagare tillfälle att inom trängre kretsar
genom egen omtanke och eget öfvervakande ingripa uti och kontrollera
försäkringens handhafvande.

Förslaget har äfven i andra afseenden, än nu nämnts, väckt utskottets
betänkligheter. Sålunda kan utskottet på intet sätt gilla, att försäkringen
inskränkts till att omfatta allenast de grupper af arbetstagare, hvilka finnas
uppräknade i § 2 mom. 1 af förslaget. Härigenom hafva nemligen från
försäkringen uteslutits en mängd arbetare, hvilka äro minst lika mycket
värda att komma i åtnjutande af försäkringens fördelar som de förra
och hvilkas ekonomiska ställning är lika osäker som dessas. Utskottet
torde endast behöfva erinra derom, att från försäkringen skulle vara

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

uteslutna så betydande grupper af arbetare som alla de så kallade lösa
arbetarne — hvilka ej lära kunna påräknas i regel vara anstälde hos
samme arbetsgifvare under alla söckendagar i veckan och på den grund
blifva enligt bestämmelsen i mom. 2 af nämnda paragraf delaktige af
försäkringen — betings- och styckarbetare, jordtorpare samt mindre
sjelfförsörjare, såsom handtverkare med flere, för att utskottets betänkligheter
i detta afseende skola finnas fullt motiverade. Oegentligheten
af ett sådant tillvägagående framträder än tydligare, då man vid efterseende
finner, hvilket betydande antal personer de sålunda uteslutna
arbetarekategorierna omfatta. På begäran af utskottet bär försäkringsinspektören,
professoren And. Lindstedt, sökt verkställa en uppskattning
af detta antal och dervid beräknat de manlige arbetarne inom
nämnda kategorier till inemot 300,000 och de qvinliga, medföljande
hustrur inberäknade, till ungefär samma antal. Efter denna beräkningskulle,
då enligt lagförslaget försäkringen skulle till en början omfatta
omkring 700,000 personer, och detta antal — äfven under förutsättning
af oförändrad folkmängd — småningom skulle stiga till inemot 900,000
personer, genom de uteslutna arbetarekategoriernas medtagande i försäkringen
antalet försäkringspligtige stiga med ungefär 75 procent,
men då ett större antal särskildt af sjelfförsörjarne kunna antagas genom
tidigare anställning i försäkringspligtigt yrke hafva inkommit i
försäkringen äfven enligt lagförslaget, torde tillökningen icke kunna
skattas högre än till omkring 50 procent.

Beträffande vissa af förenämnda enligt förslaget från försäkringen
uteslutna personer har uti det propositionen åtföljande statsrådsprotokollet
visserligen ifrågasatts, att de framdeles skulle inbegripas i försäkringen,
men några beräkningar om kostnaderna härför hafva icke
framlagts, och ej heller har någon antydan gjorts om huru en sådan
försäkring skulle kunna genomföras, om äfven för dessa personer försäkringstvång
skulle användas. Det är ej lätt att utan särskild utredning,
äfven om man anser sig känna antalet af de sålunda tillkommande
arbetarne, sluta sig till de ekonomiska uppoffringar, som skulle betingas
af deras upptagande i försäkringen. Sålunda torde en del af dem,
särskildt sjelfförsörjarne, komma att inträda i försäkringen vid icke
oväsentligt högre ålder, än som antagits för de uti lagförslaget upptagne
arbetarne, och omkostnaderna för försäkringen genom deras medtagande
att växa uti betydligt högre grad, än som angifves genom
antalets ökning med 50 procent. Svårligen skulle man för dessa nytillkommande
kategorier af arbetare kunna tillämpa förslagets bestämmelser
om sättet för försäkringsafgifternas uppbärande, utan komrae

44 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

försäkringens utvidgande till dem icke osannolikt att nödvändiggöra en
väsentlig förändring i hela uppbörden. Det torde under sådana förhållanden
icke kunna låta försvara sig att förorda ett sådant förslag som
det nu föreliggande utan att åtminstone kunna öfverskåda, hvilka ekonomiska
uppoffringar skulle betingas af den utvidgning af försäkringen,
som enligt det ofvan anförda med nödvändighet måste följa, och på
hvad sätt denna utvidgning skulle kunna anslutas till den nu föreslagna
försäkringen.

Den erfarenhet, man i Tyskland, såsom uti det propositionen bifogade
statsrådsprotokollet jemväl framhålles, vunnit om svårigheterna
att hoparbeta olika slag af försäkring, som historiskt följt på hvarandra
utan att man från början haft klart för sig, huru de skulle kunna
sättas i samband med hvarandra, varnar jemväl kraftigt för att äfven
vi skulle utsätta oss för samma svårigheter.

Förutom den möjlighet, som uti statsrådsprotokollet antydts att
framdeles bereda plats uti försäkringen äfven för andra arbetare än de
nu medtagna, synes, efter hvad af samma protokoll framgår, den uti
förslaget anordnade frivilliga försäkringen vara hufvudsakligen afsedd
att komma de från försäkringen uteslutna arbetarekategorierna till godo.
Utskottet, som senare återkommer till denna försäkring, vill i detta
sammanhang allenast erinra, att, då de fördelar, som erbjudas genom
den frivilliga försäkringen, ordnad på sätt förslaget bestämmer, äro högst
obetydliga i jemförelse med dem, som tillförsäkrats de arbetare, hvilka
inbegripits i försäkringstvånget, orättvisan mot de från detta undantaga
arbetarne qvarstår i det närmaste oförminskad.

En annan af de hufvudanmärkningar, utskottet har att framställa
mot förslaget, gäller det finansiella underlag, hvarpå förslagets matematiska
beräkningar delvis hvila.

Om man bortser från statens bidrag och de enligt beräkningarne
på dessa gmndade pensionerna, äro försäkringsafgifterna och pensionerna
så valda, att enligt vanliga försäkringstekniska grunder de förra
skulle kunna betäcka de senare, om på den under de första årtiondena
efter försäkringens trädande i kraft samlade, efter hand till flera hundra
millioner kronor uppgående försäkringsfonden kunde beräknas en afkastning
af 3 Vi procent. Redan den sålunda vid beräkningarne begagnade
räntefoten har icke kunnat undgå att hos utskottet väcka stora
betänkligheter. Då man nemligen betänker, å ena sidan, att det här är
fråga om beräkningar, som skola gälla åtminstone ett århundrade framåt,
och, å andra sidan, att räntan sedan en menniskoålder tillbaka är uti
ständigt fallande och, på grund af den starka kapitalbildning, som, äfven

Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

under för industrien och näringarna tryckta förhållanden, uti våra dagar
eger rum, sannolikt kommer att än ytterligare falla, om icke dess mer
omstörtande krig eller sociala olyckor lägga hinder i vägen, synes i
detta fall den största försigtighet vara af nöden vid valet af räntefoten,
helst, såsom bekant, de stora kulturländernas statspapper löpa med räntor,
till och med understigande 3 procent, och äfven i vårt land 3 V2
procents statspapper börja blifva begärliga. Till jemförelse må nämnas
att den tyska försäkringsanstalten vid 1893 års början ej kunde placera
sina fonderade medel, som då likväl ej uppgingo till mer än omkring
147 millioner, mot högre medelränta än 3,67 procent; antagligen är denna
ställning i denna stund ej obetydligt sämre. Belysande är äfven att
den uti England redan under medlet af 1880-talet införda, genom postsparbanken
anordnade försäkringen är baserad på en räntefot af allenast
2 Va procent.

Uti det den kongl. propositionen bifogade statsrådsprotokollet bar
ej heller bestridts, att möjligen den begagnade räntefoten kunde komma
att visa sig för hög, men har det framhållits att detta ej för staten
vore af så stor betydelse, då det vid de tid efter annan skeende matematiska
beräkningarne af försäkringsinrättningens ställning kunde tagas
i betraktande och pensionsbeloppen rättas derefter. Detta må väl vara
sant. För pensionstagarne deremot är frågan af den allra största betydelse.
En sänkning af räntefoten till 3 procent skulle nemligen medföra
en sänkning af pensionernas medelbelopp med ungefär 14 procent,
och genom en sänkning i räntefoten till 2 Vs procent skulle medelpensionerna
ytterligare minskas med inemot 14 procent. Pensionsbeloppen
skulle således kunna skattas i medeltal uppgå inom de olika pensions -

klasserna:

1 kl. 2 kl. 3 kl.
kr. kr. kr.

vid 3 Va procents räntefot till .................. 250 150 90

» 3 » » » ................. 210 130 80

» 2 Va » » » ................. 185 110 70.

En dylik sänkning af pensionernas belopp blefve så mycket känbarare,
som med räntefotens fall helt naturligt följer ett lägre penningvärde.
Utskottet anser, att det är af största vigt att icke från början
ingifva förhoppningar om en högre ränta och deraf följande pensionsbelopp,
än sannolikheten talar för.

1 nära samband med frågan om räntefoten står den om fondbildningen.
Vill man bygga en invaliditetsförsäkring för arbetare på rena

46 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

försäkmi^tekniska grunder, liknande dem, som användas vid privata
försäkringsbolag, är det visserligen oundvikligt, att oerhörda kapital hopsamlas
för att genom förräntning bidraga till pensionsbeloppens åstadkommande,
men ett sådant till vägagående, hvilket otvifvelaktigt medför
högst betänkliga olägenheter, synes utskottet i detta fall, då fråga är
om eu statsförsäkring, icke nödvändigt.

Med tillämpning af det föreliggande lagförslaget skulle fonden efter
hand —t oafsedt den möjliga folkökningen i landet — stiga till närmare
600 millioner kronor, och denna fond skulle med beräkning af 3 V2 procent
ränta lemna ett årligt bidrag till pensionsbeloppens bestridande af omkring
20 millioner kronor. Upptagas derjemte i försäkringen ofvan
omförmälda, derifrån enligt förslaget uteslutna arbetarekategorier, skulle,
såsom redan antydts, de angifna summorna ökas med antagligen mer
än 50 procent. Fonden skulle sålunda stiga till närmare en milliard
kronor med en ränteafkastning af mer än 30 millioner kronor.

Huruvida det kan anses möjligt att här i landet inom den derför
bestämda tiden samla ett så stort kapital är en fråga, till hvilken
utskottet längre fram återkommer. I detta sammanhang vill utskottet
endast i korthet angifva hvilka verkningar en dylik fondbildning enligt
utskottets förmenande skulle medföra.

Chefen för civildepartementet söker visserligen uti sitt anförande
till ofta åberopade statsrådsprotokoll göra antagligt att den föreslagna
fondbildningen ej skulle i någon väsentligare mån nedtrycka den allmänna
räntefoten i landet eller i öfrigt inverka störande på landets
finanser. Rigtigheten af ett sådant antagande synes emellertid utskottet
ganska tvifvelaktig. Utskottet finner mycket möjligt, att icke säga
sannolikt, att en dylik kapitalbildning, sammanstäld med den enskilda
kapitalbildning, som, oberoende af den förra och i ständigt växande grad
måste ega rum, om landet får normalt utveckla sig, kan komma att i
hög grad påverka landets finansförhållanden. Finansiella svårigheter
komme utan tvifvel att visa sig redan vid försök att från utlandet i
större skala inköpa de stats- och hypoteksbankspapper, uti hvilka, bland
annat, fondens tillgångar ansetts kunna nedläggas. Men äfven ur andra
synpunkter anser utskottet allvarliga betänkligheter möta mot att i så
väsentlig mån, som här föreslagits, grunda försäkringen på en stor fondbildning.
Redan en obetydlig sänkning af räntefoten skulle, såsom
ofvan framhållits, komma att medföra afsevärdt mindre ränteafkastning
och minskning uti pensionsbeloppen. Med skäl synes det derför utskottet
kunna ifrågasättas, om det är med god statsklokhet förenligt att
under vår tid med begagnande af tvångslagstiftning från industri och

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

näringar uppsamla ofantliga kapital, som i hufvudsak ej komma till
omedelbar användning förr än vid en tid, då deras penningvärde torde
hafva i väsentlig mån sjunkit och de lemna en afkastning, som antagligen
såväl på grund af en lägre räntefot som till följd af penningvärdets
fall är mindre än den, som de nu lemna.

Härvid förtjenar jemväl att omnämnas den risk, som alltid när
stora kapitalsamlingar stå under statens vård, äfven om denna är endast
medelbar, ligger deruti att vid ett inträffande krig eller på grund af
andra tvingande omständigheter dessa kapital sammanblandas med statens
egna affärer och försvinna såsom fond, mot det att staten ikläder
sig vissa förbindelser att utbetala räntebeloppen helt eller delvis.

Då det första förslaget till invaliditets- och ålderdomsförsäkring
framlades i Tyskland, var det grundadt på liknande fondbildning, men
denna del af förslaget förkastades genast af tyska riksdagen, och den
nu gällande tyska lagen är grundad på ett helt annat sätt för pensionernas
åstadkommande, ett sätt, som ur försäkringsteknisk synpunkt är
betydligt underlägset det, som begagnats vid föreliggande lagförslag,
men hvarigenom fondbildningen begränsats till mindre dimensioner. Under
det enskilda försäkringsinrättningar ej kunna undgå stor kapitalbildning
trots den osäkerhet och de svårigheter, som blifva en följd
deraf, vill det synas utskottet, som om för samhället, der den ena generationen
ej kan fritagas från ekonomiska förbindelser till den andra, utvägar
borde finnas att lösa samma uppgifter på annan väg, och utskottet
kan icke annat än anse högeligen önskvärdt, om vid arbetareförsäkringens
ordnande i vårt land fondbildningen kunde begränsas till
betydligt mindre belopp, än nu blifvit ifrågasatt.

Beträffande de uti lagförslaget förekommande bestämmelserna rörande
pensionsafgifterna har utskottet jemväl några erinringar att göra.
Dessa utgifter hafva beräknats så, att de ensamma skulle enligt försäkringstekniska
grunder lemna tillräckliga medel för pensionernas bestridande
för alla de försäkrade, som regelbundet erlagt utgifter från
omkring 20 års ålder, till dess de erhålla pension eller aflida, under
det att statsbidraget, såsom redan förut nämnts, skulle anses täcka såväl
hustru- och barn pensioneringen som de tilläggsafgifter, hvilka erfordras,
för att den nuvarande generationen, med vissa inskränkningar, skulle
få inträda i försäkringen utan höjda utgifter och för att den förlust,
som åsamkas försäkringsfonden derigenom att den, som inträdt i försäkringen,
af en eller annan anledning ej oafbrutet erlägger utgifter,
ej skall inverka på de öfrige försäkrades pensionsrätt.

Hvad först beträffar afgifternas storlek inom de olika pensions -

48 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

klasserna, har det ej kunnat undgå utskottet, att någon ojemnhet emellan
de olika klasserna finnes till förmån för de högre. Sålunda har
den tredje pensionsklassen kommit att intaga en något sämre ställning
än de båda öfriga genom de statsbidrag till hustru- och barnpensionering,
som komma de försäkrade inom sistnämnda klasser till godo, och den
första pensionsklassen blifvit något gynnad i förhållande till den andra,
då ett väsentligt större antal af de försäkrade inom första klassen äro
gifta. (58 procent gent emot 40 procent).

Om dylika ojemnheter ej kunnat undvikas, hvarom utskottet icke
är i tillfälle döma, hade det emellertid synts utskottet lämpligare, om
en lägre klass kommit att intaga en något gynsammare ställning gent
emot en högre.

I sammanhang härmed anser utskottet sig böra omnämna att inom
utskottet framkastats den åsigten, att den uti förslaget upptagna klassindelningen
borde förändras derhän, att endast två klasser funnes, den
ena omfattande män, den andra qvinnor.

Såsom en anmärkningsvärd oegentlighet måste utskottet vidare
framhålla att åt den del af försäkringen, som afser beredande af uppfostringshjelp
till minderåriga barn, gifvits en så begränsad omfattning
att dylik hjelp skulle utgå endast till försäkrade mäns efterlefvande
äkta barn. Enligt hvad uti statsrådsprotokollet upplysts, har denna
begränsning haft sin grund uti rena kostnadsskäl. Någon giltig anledning,
hvarför man vid meddelande af bestämmelser af den art, hvarom
här är fråga, skulle göra annan skilnad mellan äkta och oäkta barn,
än som möjligen kan betingas af praktiska svårigheter, hvilka måhända
kunna uppstå vid tillämpningen med afseende på de senare af sådana
bestämmelser, torde icke finnas, och vid sådant förhållande synes det
utskottet, att det skulle innebära en alltför uppenbar orättvisa om de
för en försäkrad man erlagda utgifter skulle komma endast hans äkta
barn till godo, för att hänsynen till kostnaden i detta fall bort blifva
afgörande. Lika oegentligt anser utskottet vara att uti förslaget försäkrade
qvinnors efterlefvande faderlösa barn lemnats helt och hållet
utan afseende. Utskottet kan icke inse hvarför staten, om den anses
böra bekosta de till understöd åt försäkrade mäns barn erforderliga
medel, icke skulle ikläda sig enahanda förpligtelser beträffande försäkrade
qvinnors faderlösa barn. Genom de af utskottet sålunda ifrågasatta
förändringar skulle visserligen denna del af försäkringen blifva
af en helt annan och vida större betydelse än enligt lagförslaget, men
utskottet ser häruti icke någon olägenhet, utan tvärtom en fördel för
hela försäkringen. Särskilt skulle den fördelen vinnas att den ojemn -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

het i afseende å pensionsklassernas ställning till hvarandra, som här
ofvan antydts, kunde i väsentlig mån minskas.

Icke heller har utskottet kunnat gilla de uti lagförslaget angifna
grunder för fördelningen af veckoafgifterna mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Särskildt om, såsom utskottet ansett nödvändigt, försäkringen
utsträcktes till samtlige arbetare och mindre sjelfförsörjare, skulle
veckoafgifterna komma att så ingripa uti aflöningsförhållandena, att
hvarken på praktisk eller teoretisk väg någon möjlighet skulle finnas att
afgöra, till huru stor del de verkligen drabbade arbetsgivaren eller arbetstagaren.
Beroende på omständigheterna för tillfället skulle afgifterna
den ena gången falla tyngre på den förre och den andra gången
på den senare. Utskottet kan derföre icke se något talande skäl, hvarför
i lagen bestämmes, att den ene anses erlägga större andel än den
andre.

Beträffande pensionsafgifterna vill utskottet vidare framhålla att en
sådan afgift, hvarom här är fråga, obligatoriskt uttagen öfver allt, delarbete
af vissa slag utföres, icke bör uteslutande betraktas såsom en
lifförsäkringspremie, utan jemväl ur den synpunkten, att det är en
beskattning af hvarje sådant slag af arbete för att skydda de deri
sysselsatte arbetarne med familjer från nöd och brist vid inträffande
invaliditet. Såsom en reservant inom den nya arbetareförsäkringskomitén
framhållit, torde vid sådant förhållande ej kunna anföras fullgiltiga
skäl hvarför det så godt som uteslutande skulle påläggas de i
lagen angifna formerna af arbete att sörja för arbetarnes skyddande i
nämnda hänseende, då, under förutsättning att försäkringen utsträcktes
på sätt utskottet ansett nödigt, de grupper af arbetare med deras
familjer, hvilka komme att af försäkringen omfattas, torde kunna anses
motsvara så godt som hela den mindre bemedlade delen af samhället,
och då hittills omvårdnaden af dessa arbetare vid inträffande nöd och
brist ansetts tillhöra hela samhället, om ock under den mindre tilltalande
formen af den allmänna fattigvården.

Att ur denna synpunkt det föreslagna sättet för afgifternas erläggande
måste drabba de skattdragande ytterst ojemn t i förhållande till
deras förmåga att utgöra skatten, är påtagligt. Den store kapitalisten
å ena sidan och den mindre handtverkaren eller hemmansegaren, till
och med arbetaren, å andra sidan kunna ofta häfta samma antal tjenare
i sin tjenst och hafva då samma afgifter att erlägga. Industriidkare^
som kanske med ringa eller ingen egen behållning sysselsätter ett hundratal
arbetare, har att i försäkringsafgifter erlägga tusentals kronor,
under det att mången affärsman med stor förtjenst kanske ej har att
Bih. till Kilad. Brot. 181)5. 8 Sami, 1 A/d. 2 Haft. '' 7

50 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

erlägga många flera tiotal kronor. Utskottet kan icke se annat än ett
erkännande af den sålunda uttalade åsigten i den ökning af det utaf
nya arbetareförsäkringskomitén föreslagna statsbidragets storlek, som
af Kongl. Maj:t vidtagits.

Om det ock af påtagliga skäl, särskild! med tanke på olycksfallen
i arbetet, torde böra åligga näringarne och industrien äfvensom de öfriga
slagen af arbete att i främsta rummet lemna bidrag till de i deras tjenst
sysselsatta arbetarnes skyddande mot följderna af inträffad invaliditet,
så torde bidrag i samma syfte af allmänna medel, uttaxerade efter andra
grunder, vara berättigade, äfven utan sådan begränsning af dessa
bidrags användande, som uti lagförslaget afses. Huruvida man för
öfrigt i förslaget lyckats att träffa det rigtiga förhållandet mellan de
sålunda efter olika grunder beräknade bidragen till försäkringens genomförande,
är en fråga, på hvars besvarande utskottet knappast lärer nu
behöfva ingå, då icke oväsentliga förändringar i hela planen för försäkringen
torde blifva nödvändiga för iakttagande af de utaf utskottet
redan mot förslaget framstälda anmärkningarne.

Uti komiténs förslag hade från försäkringen undantagits de arbetare
af den nuvarande generationen, som vid lagens trädande i kraft fylt
55 år. Denna åldersgräns har af Kongl. Maj: t, för nedbringande af
kostnaderna för denna generations medtagande, nedsatts till 40 år.
Denna begränsning af de försäkrade har emellertid enligt utskottets
förmenande icke varit till fördel för förslaget. Om en så stor del af
den nuvarande generationen beröfvas försäkringens fördelar, torde nemligen
ock intresset för åtgärders vidtagande väsentligen minskas. Genom
att, såsom utskottet ifrågasatt, nedbringa fondbildningen, skulle äfven
medel lättare kunna genast användas för upptagandet i försäkringen af
större delar af den nuvarande generationen, än af Kongl. Maj:t afsetts.

Eif för det föreliggande lagförslaget betecknande drag är att uti
detsamma upptagits det så kallade märkessystemet, eller bestämmelse
derom, att försäkringsafgifterna skola erläggas genom infästande af
märken uti särskilda böcker. Såsom allmänt bekant, har den motsvarande
föreskriften uti den tyska invaliditetslagen i hög grad bidragit att
göra hela lagen impopulär. Inom stora delar af Tyskland har man
från arbetsgifvarne till sjukkassorna öfverflytta! märkesklistringens verkställande,
och kraftiga röster höjas för genomgripande förändringar.
Svårigheterna att genomföra sådana, sedan man en gång inslagit på en
viss väg, äro emellertid synnerligen stora. Utskottet anser derföre, att
ett starkt nödtvång skall föreligga, innan man bestämmer sig för det
ifrågavarande sättet för afgifternas upptagande. Det är icke nog med

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

att arbetsgivare!! pålägges ett stort och ofta maktpåliggande besvär,
utan äfven för arbetarne medför systemet stora olägenheter. Särskildt
torde stora förluster och ledsamheter komma att för de senare uppstå
genom försäkringsböckernas bortkommande.

Dessutom torde märkessystemet blifva mycket svårt att systematiskt
genomföra såväl för betings- och styckarbetarne samt de så kallade
lösa arbetarne som för de mindre sjelfförsörjarne. I många fall torde
ingen bestämd arbetsgivare kunna åläggas att för personer, tillhörande
nämnda grupper af arbetare, verkställa märkenas infästande, och
hela försäkringen skulle derföre ock säkerligen blifva i hög grad ineffektiv
för dessa arbetare.

Äfven torde bestämmelsen om. afgifternas erläggande för vecka
samt den betydelse antalet erlagda veckoafgifter enligt förslaget skulle
utöfva på pensionsbeloppen komma att medföra oegentligheter. Det
finnes nemligen hela klasser af bofaste och högst aktningsvärda arbetare,
hvilka på grund af sitt yrkes beskaffenhet endast periodvis arbeta
och hvika under arbetstiden äro nödsakade att skaffa sig tillräckliga
inkomster för att de skola kunna äfven under de tider, då de äro utan
arbete, uppehålla sig och de sina. Med tillämpning af bestämmelserna
uti lagförslaget skulle dessa arbetare, om icke utestängas från försäkringen,
dock beröfvas åtskilliga af dess fördelar. Den tidrymd, inom hvilken
de kunde förvärfva det för pensions erhållande erforderliga antalet veckomärken,
skulle betydligt utsträckas och deras pensioner skulle blifva
väsentligt mindre än de arbetares, hvilka innehaft mera ständig anställning.
Ifrågasättas kan, huruvida det icke öfver hufvud måste betraktas
såsom olämpligt att ofrivillig arbetslöshet skall verka nedsättning uti
invaliditetsunderstöden. Oundviklig vid en enskild försäkring, är en
dylik nedsättning i understödet ej lika nödvändig när detta utgår af
allmänna medel, dessa må uttagas af arbetet direkt eller uttaxeras på
andra sätt.

Enligt förslaget skulle de mindre bemedlade arbetsgifvarne ega
rätt att under vissa förhållanden återbekomma sina andelar af de utaf
dem utbetalade försäkringsafgifterna. Under allt erkännande af det
behjertansvärda uti denna tanke, kan utskottet dock icke undgå att
aktgifva på den besvärliga omväg, hvarpå desse arbetsgifvaro skulle
komma i åtnjutande af berörda fördel, och som i många fall sannolikt
skulle förtaga bestämmelsen all betydelse. Äfven i detta afseende skulle
en betydlig förenkling kunna åvägabringas genom märkessystemets
öfvergifvande.

Utan att göra något bestämdt uttalande, huru pension safgifter 11 a

52 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

skulle kunna på något annat sätt lämpligare upptagas, vill utskottet
dock omnämna, hurusom från flera håll framkastats möjligheten af att
inom de särskilda pension sdistrikten längder fördes öfver såväl arbetsgivare
som arbetare och med tillhjelp af dessa längder dels afgifter
upptoges af arbetsgifvarne i förhållande till det antal arbetare, en hvar
sysselsatte, och till den tid, anställningen varat, och dels arbetarnes
pensionsbelopp bestämdes och utbetalades. Vid den tyska olycksfallsförsäkringen
begagnas ett något liknande förfaringssätt; och om ett
sådant sätt för försäkringens genomförande än onekligen skulle erbjuda
stora svårigheter, synes det utskottet, som om detsamma vid
försäkringens oundvikliga utsträckning till sådana arbetare, som ej
hafva någon bestämd arbetsgivare, knappast kan undgås. Måhända
kunde ock på den vägen lättare åstadkommas ett sådant samarbete
mellan arbetsgifvare och arbetstagare för försäkringens -genomförande
och öfvervakande, hvarom utskottet förut talat, och som enligt utskottets
åsigt skulle blifva i hög grad välsignelsebringande, om det kunde
på ett praktiskt sätt genomföras.

Med det föreliggande förslaget afses allenast att åt arbetarne bereda
understöd vid inträffande varaktig arbetsoförmåga äfvensom barnunderstöd
vid inträffande dödsfall. De ekonomiska uppoffringar, som
härför förutsättas från samhällets sida dels i form af afgifter utaf
arbetsgifvare och arbetstagare och dels i form af statsbidrag, uppgå enligt
de uppgjorda beräkningarne i början till närmare 9 millioner kronor
för att efter hand växa till 12 millioner kronor om året. Med den
enligt utskottets förut uttalade åsigt oundgängliga utvidgningen af försäkringens
omfattning, skulle dessa belopp stiga med antagligen icke
obetydligt mer än 50 procent och sålunda närma sig respektive 15
och 20 millioner kronor, bortsedt från de bidrag till pensionerna, som
vore att påräkna från den samlade fonden. Dessa bidrag skulle, såsom
nämnts, med antagande af samma utvidgning af försäkringen slutligen
uppgå till omkring 30 millioner kronor om året och de årliga utgifterna
för försäkringen skulle sålunda sammanlagdt blifva omkring 50
millioner kronor. Enligt utskottets åsigt äro ekonomiska uppoffringar af
sådan storlek så djupt ingripande särskild! uti näringarnes och industriens
utveckling, att fråga kan vara, om de icke öfverstiga hvad landet förmår
bära. För arbetarne är icke blott af vigt att vid tillfälle af sjukdom eller
invaliditet få understöd, utan af än större vigt är att för honom finnes
tillfälle till arbete under den tid, han är frisk och arbetsför. Nödvändigt
är att tillse, det ej sådana pålagor läggas på de olika slagen af arbete,
att tillfällena till beredande af arbetsförtjenst minskas och arbetarnes

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ställning på sådan väg undergräfves. De olika länderna stå i våra
dagar i sådan konkurrensställning till hvarandra med afseende å industri
och näringar, att det ena landet ej kan vidtaga sådana åtgärder,
hvarom här är fråga, utan att afseende fästes äfven härå.

Utskottet anser sig visserligen ej i frågans föreliggande skick böra
göra något bestämdt uttalande om landets förmåga att genomföra en
sådan ekonomisk anordning, som nu ifrågasatts, men med hänsyn jemväl
tagen till den ökning af kostnaden för försäkringen, som, genom
vidtagande af de utaf utskottet ifrågasatta förändringarne af lagförslaget
skulle blifva en oundviklig följd, befarar utskottet högeligen, att någon
inskränkning i de uti tvångsförsäkringen ingående pensionsbeloppen
och afgifterna blifver nödvändig, derest förhoppning om försäkringens
genomförande skall finnas. Då emellertid de sålunda minskade pensionerna
skulle blifva mindre än det årsunderhåll, hvarpå en arbetare,
som genom ett redbart, dugligt och omtänksamt arbete under sin krafts
dagar sökt bereda sig en något så när sorgfri existens, då arbetsoförmåga
inträder, bör kunna hafva anspråk, anser utskottet att såsom
eu fyllnad till den obligatoriska försäkringen den frivilliga bör utvecklas
långt kraftigare, än som vore möjligt uteslutande på grund af § 56 i
lagförslaget.

Man hör ej sällan, då fråga är om att arbetare eller tjenare böra afsätta
medel för lifräntas beredande, den invändningen göras, att de i allt
fall ej kunna afsätta så mycket, att lifräntans belopp skulle uppgå till
den storlek, att den motsvarade hvad som vid behof kunde komma
dem till del från den allmänna fattigvården. Arbetarens sträfvan skulle
sålunda i do flesta fall ej åstadkomma mer och ofta mindre, än hvad
han utan sparsamhet skulle kunna komma i åtnjutande af, om ock på
ett mindre tilltalande sätt. Denna invändning skulle dock förlora en
stor del af sin betydelse, om genom försäkringstvång under en eller
annan form arbetaren sattes i tillfälle att vid invaliditet erhålla ett, låt
vara helt nödtorftigt, Amderstöd. Han skulle då antingen genom frivillig
försäkring kunna bereda sig ökning uti detta understöd eller ock,
hvilket för öfrigt för arbetaren torde blifva den betydelsefullaste utvägen,
genom insättningar uti sparbank förskaffa sig en samlad penning
att efter behof användas då pensionen visade sig otillräcklig.
Den större lifslängd, som de burgnare klasserna af samhället i medeltal
hafva i jemförelse såväl med större delen af arbetsklassen, särskild!
inom de industriella yrkena som med de mindre bemedlade i
allmänhet, gör behöflig!, att särskilda mått och steg vidtagas för att
göra en frivillig försäkring fördelaktig för de sistnämnda samhälls -

54 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

klasserna, och då statens ingripande torde vara nödvändigt för vinnande
af ett sådant mål, bör staten ordna den frivilliga försäkringen för smärre
försäkringsbelopp och helst på sådant sätt, att den så enkelt som möjligt
ansluter sig till den obligatoriska, till hvilken den bör vara en vigtig
fyllnad. Befordrandet af en sådan frivillig försäkring för de mindre
bemedlade torde vara ett så vigtigt statsändamål, att direkt statsunderstöd
till densamma kan motiveras, åtminstone till den grad, att förvaltningskostnader
och dylikt bestridas af statsmedel.

Af hvad utskottet sålunda anfört lärer framgå att utskottet icke
kan tillstyrka Riksdagen att antaga det nu föreliggande förslaget till
lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete, men att utskottet, i likhet med Kongl. Maj:t, ej blott anser
att en lagstiftning, afseende att bereda understöd vid inträffande invaliditet,
orsakad vare sig af ihållande sjukdom, olycksfall eller ålderdom,
är önskvärd, än äfven håller före att en sådan lagstiftning, för att de fördelar,
hvilka genom densamma kunna erbjudas, skola komma den stora
mängden af arbetare till godo, icke kan anordnas uteslutande på frivillighetens
grund utan måste innehålla bestämmelser, som tillförsäkra
understöd åt samtliga de arbetare, för hvilka sådant bör beredas, med
iakttagande dock att anordningarna i möjligaste mån så träffas, att
icke individernas omtanke och arbete på eget framtida uppehälle slappas.

Vidare torde framgå att utskottet ansett sig böra förorda att vid
utarbetandet af ett nytt lagförslag i ämnet afvikelser från grunderna
till det nu föreliggande förslaget göras i så måtto:

att lagen kommer att omfatta, utöfver de i § 2 mom. 1 af förslaget
upptagne arbetarne, äfven så kallade lösa arbetare, betings- och styckarbetare,
jordtorpare samt mindre sjelfförsörjare, såsom handtverkare
med flere;

att vid meddelande af bestämmelser rörande uppfostringshjelp åt
minderåriga barn afseende fästes äfven vid dt? oäkta barnen i de fall,
der sådant låter sig göra;

att såsom eu fyllnad till de genom lagen tillförsäkrade invaliditetsunderstöden
och i så nära samband med dessa som möjligt anordnas
en frivillig försäkring, som är för arbetarne mera fördelaktig än den
uti § 56 af lagförslaget ifrågasatta; samt

att vid de matematiska beräkningarnes utförande en lägre räntefot
begagnas än den vid detta lagförslags uppgörande använda.

Ytterligare har utskottet, såsom jemväl uti det ofvan anförda framhållits,
ansett förändringar af åtskilliga bestämmelser i lagförslaget höge -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ligen önskvärda, men af antydda skäl funnit sig icke böra tillstyrka, att
dessa förändringar vidtoges utan att en utredning åstadkommits, i hvad
mån afvikelser från förslaget i de angifna hänseendena lämpligen kunde
ega ruin. De önskningsmål, rörande möjligheten af livilkas uppnående
en dylik utredning synes utskottet erforderlig, äro:

att bidragen så afpassas, att fondbildningen väsentligen minskas;
att det möjliggöres för arbetsgivare och arbetstagare att på ett
verksammare sätt än enligt den nu föreslagna anordningen deltaga i
förvaltningen och kontrollera understödens utgående;

att afgifter och understöd så afvägas, att statens omedelbara
bidrag komma understödstagarne i möjligast lika mått till godo;

att, med hänsyn till den fyllnad i samma understöd, som genom
frivillig försäkring eller förvärfvande af en sparpenning kan beredas,
nyssnämnda afgifter och understöd sänkas i den mån sådant kan
finnas behöfligt, med afseende fästadt särskildt på landets förmåga att
bära de med en anordning af ifrågavarande art förenade uppoffringar;

att åldersgränsen för den nuvarande generationen för delaktighet
i invaliditetsunderstöden höjes exempelvis till 55 år eller den af nya
arbetareförsäkringskomitén föreslagna åldern; samt

att sättet för uppbörden af afgifterna medelst infästande af märken
i en pensionsbok utbytes mot något på samma gång beqvämare och
tillförlitligare sätt.

Af hvad utskottet sålunda har att föreslå beträffande den kongl.
propositionen anser utskottet gifvetvis följa, att de i ämnet inom Riksdagen
väckta motionerna böra anses hafva förfallit.

Slutligen får utskottet, med erinran att Kongl. Maj:t uti den till
Riksdagen den 15 sistlidne januari aflåtna nådiga propositionen angående
statsverkets tillstånd och behof, under åberopande deraf att uti
det nu behandlade lagförslaget förutsattes att, på det. de deri ifrågasatta
pensionsförmånerna måtte i så vidt möjligt lika mån komma till godo
den nu lefvande generationen som kommande generationer, staten skulle
åtaga sig de dermed förenade ökade kostnader, föreslagit Riksdagen
medgifva att för nämnda ändamål finge i riksstaten för år 1896 afsättas
ett belopp af 1,400,000 kronor att tills vidare af statskontoret
förvaltas och göras fruktbärande till förmån för den blifvande pensionsfonden,
enligt de närmare grunder, som af Kongl. Maj:t blefve meddelade,
uttala önskvärdheten deraf, att, vare sig lagförslaget af Riksdagen
antages eller ej, medel till det af Kongl. Maj:t angifna beloppet
afsättas för att komma en blifvande arbetareförsäkring till godo.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlät ande N:o 2.

Utskottet hemställer alltså:

l:o) att Riksdagen, med förklarande, att Kongl.
Maj:ts proposition i dess nu föreliggande form icke
kan af Riksdagen bifallas, måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade låta föranstalta
om ny utredning rörande lämpligaste sättet
att bereda arbetare och med dem jemförliga personer
understöd vid ålderdom, skada genom olycksfall eller
eljest inträffande varaktig oförmåga till arbete samt
till Riksdagen afgifva det förslag, som deraf kan
föranledas; och

2: o) att

a) herr E. Svenssons från Karlskrona motion n:o 161,

b) herr C. G. Thors med fleres motion, n:o 167,

c) herr A. H. Göthbergs med fleres motion, n:o 168, och

d) herr D. Bergströms med fleres motion, n:o 170,
måtte anses hafva förfallit.

Stockholm den 4 april 1895.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Reservationer

vid punkten l:o:

af herrar Dickson och Ekenman, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
Riksdagen att antaga §§ 1—8, 9 mom. 1, 10—24, 25 mom. 1,
3 och 4, 26, 28 och 29, 31—35, 37—53, 54 mom. 2, samt 55—57,
jemte slutorden i förslaget till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete samt att i stället för §§ 9
mom. 2, 25 mom. 2, 27, 30, 36 och 54 mom. 1 i förslaget antaga
stadgande!! af denna lydelse:

§ 9 mom. 2. Utöfvar arbetsgivare näring eller yrke eller idkar
han landtbruk å egendom, som icke i bevillningsafseende åsatts högre
värde än tre tusen kronor, och har honom för ett år icke påförts högre
bevillning än för fastighet till värde af tre tusen kronor eller för inkomst
af kapital och arbete till belopp af åtta hundra kronor, må han
ega — — — afgifterna blifvit erlagda.

Såsom — —''— dylikt intyg.

§ 25. mom. 2. Två eller flera socknar — — kostnader.

§ 27. Ordförande — — — i sänder.

Uppgift — — — införas.

Ledamöterna i pensionsnämnd jemte ett lika antal suppleanter för
dem väljas hvarje gång för fyra år, å landet af kommunalstämma och
i stad af stadsfullmäktige eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga;
skolande dervid iakttagas, dels att halfva antalet ledamöter och
deras suppleanter utses bland arbetsgivare samt halfva antalet bland
försäkringspligtige arbetstagare, dels ock att jemväl å kommunalstämma
eller allmän rådstuga hvarje röstande har en röst. Åro två eller flera
socknar enligt § 25 mom. 2 förenade till ett pensionsdistrikt, väljas
lika många arbetsgivare och arbetstagare af hvardera socknen. Der
icke ledamöternas antal är inskränkt till två, skall halfva antalet af de
utsedda ledamöterna samt halfva antalet af suppleanterna afgå efter
lottning vid slutet af andra året, från det denna lag vunnit tillämpning.
Afgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda
tjenstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjenstgöra
under den tid, som för den afgångne återstått.

Sedan val af ledamot eller suppleant i pensionsnämnd egt rum,
har valförrättare!! att om den valdes namn och bostad ofördröjligen
underrätta pensionsnämndens ordförande.

Bih. till Biktd. Prat. IHliö. 8 Rami. / Afl!. 2 Iläft.

58 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåt ande N:o 2.

§ 30. Pensionsnämnd — — — underrättas.

Ordföranden — — — för ledamot.

Der två eller flera socknar — — — beslut.

§ 36. Pensionsnämnds — — — gäldas.

Der två eller flera socknar — — — beslut.

§ 54 mom. 1. Inom 5 år efter det lagen trädt i kraft och sedermera
minst en gång hvart tionde år, skall efter Konungens bestämmande
anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning,
huruvida pensionsafgifterna äro tillräckliga för bestridande
af de deraf beroende pensionerna jemte uppfostringshjelp. Visar sig
dervid behof af förhöjning af pensionsafgifter eller nedsättning af understödsbelopp,
må dock sådan förändring för dem, hvilka, då förändring
vidtages, äro försäkrade, endast afse de pensionsafgifter, som derefter
erläggas, eller de i pensionerna ingående tilläggsbelopp, hvilka afse
sistnämnda pensionsafgifter;

af herr Hedin:

»Ehuru jag varit och är af den mening, att sjelfva hufvudgrundsatsen
i Kong!. Maj:ts förslag, eller den s. k. invaliditetsprincipen, är
förfelad -— derest man nemligen ej vill fullständiga den med sådana
specialbestämmelser om skadestånd vid olycksfall, att de i alla afseenden
och af alla skäl hellre borde sammanfattas i eu särskild, fristående
lag — så har jag likväl icke stält mig principielt afvisande mot förslaget.
I högre grad, än om de flesta angelägenheter äfven af den
allra största vigt, som äro föremål för lagstiftningsmagtens åtgärder,
gäller om den förevarande, att vi med den komma in på experimentalpolitikens
fält, och hur öfvertygad jag än är om min egen åsigts rigtighet,
tilltror jag mig ej att, i en sådan sak af den allra vanskligaste
art och i strid med många insigtsfull och för ämnet upprigtigt
intresserade personers omdöme om mål och medel, bidraga till att äfven
detta försök blifver alldeles resultatlöst. Jag har för öfrigt tänkt
mig, att erfarenheten snart nog skulle skapa en allmän öfvertygelse om
nödvändigheten att fullständiga Kongl. Maj:ts pensioneringslag med en
lag om försäkring för olycksfall i arbetet, och att således på det hela
mer skulle vinnas för den uppfattning af frågan, som jag förfäktar,
genom accepterande af Kongl. Maj:ts förslag, visserligen med icke få,
delvis mycket betydande förändringar, än genom ett nytt uppskof.
Detta uppskof må nu väl inklädas i en mängd af principuttalanden och
önskemål till ledning vid eventuel! omarbetande af förslaget. Men, om
äfven godkända af denna Riksdag, skola de ej binda en kommande. I

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

min tanke vore långt bättre att en gång börja att, låt vara, famla sig
fram så godt man förstår och förmår, och sedan afhjelpa uppdagade
fel och brister, än att vänta på en fullkomlighet, som man i alla fall
endast kan närma sig genom — begångna och rättade misstag. Derför
har jag hållit före, att utskottet bort i vissa delar omarbeta förslaget
och tillstyrka Riksdagen att antaga det i sålunda förändradt
skick. Då utskottets flertal emellertid ej ansett detta möjligt, har jagvelat
såväl gifva denna min mening till känna, som ock åtminstone
delvis påpeka i hvilka afseenden jag — oafsedt frågan om olycksfallförsäkringen
— filmer förslaget böra undergå större eller mindre ändringar.

I främsta rummet nämner jag då förslagets § 54, i afseende hvarå
jag vidhåller utskottets, under den förberedande behandlingen, utan
votering meddelade bifall till mitt yrkande om sådan ändring, att möjligheten
af någon rubbning i redan försäkrad persons rättigheter och
skyldigheter blefve förebyggd. Vore här fråga om en frivillig försäkring,
ej om en tvångsförsäkring för vissa klasser af personer, skulle jag mot
förslaget ingenting annat hafva att invända, än att den frivilliga försäkringen
genom statens försorg är ett onyttigt företag, en illusion af
socialpolitisk lagstiftning. Men lagförslaget ålägger försäkriugspligt,
och inga skäl och förklaringar skola någonsin lyckas att betaga de
försäkrade, när de komma underfund med paragrafens verkliga innebörd,
den föreställningen, att de blifva offer för successiva tvångsackord,
som staten — hvilken de komma att betrakta såsom inför dem
ansvarig, såsom deras gäldenär — låter dem undergå. Jag förbiser
naturligtvis ej de finansiella kraf på staten, den ifrågasatta förändringen
skulle medföra, och håller dem ej för afskräckande. Skulle de emellertid
anses öfverstiga statens förmåga, då är bättre, då är det hederligare
att helt och hållet öfvergifva förslaget, än att på framtiden vältra
öfver bördan af en rättmätig förbittring, som skall mer bidraga till
social ofred, än den nya institutionen, i sin begynnelse och innan allmänheten
hunnit att göra sig fullt förtrogen med dess beskaffenhet,
skulle medverka till social fred.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

De hufvudsakliga förändringar, jag i Öfrigt förordat, äro följande:

Försäkringen bör gälla hvarje tillfällig sysselsättning från och med
det ögonblick arbetstagare, hörande till en försäkringspligtig kategori,
inträder i arbete hos arbetsgivare. Betydelsen af denna förändring
vore ej ringa med hänsyn till de otaliga fall, då stadgandet i § 2
mom. 2 om »en kalendervecka» såsom försäkringspligtig tillfällig sysselsättnings
minimum komme att paralysera lagens syfte. Och särskild!,
är förändringen påkallad deraf, att den föreslagna lagen vill ersätta en
särskild olycksfallsförsäkring. Jag erinrar om stadgandena i första arbetareförsäkringskomiténs
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet,
§ 2, och förslag till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i
tjensteu, § 2, hvilka lyda, den förre: »försäkringen gäller till förmån
för de i § 1 nämnda personer från och med deras inträde i arbete»,
och den senare: »försäkringen gäller från tjensteför hållandets början till
dess slut, eller till dess att fartyget upphör att vara svenskt».

Med särskild hänsyn till att Kongl. Maj:ts pensionsförslag vill
gälla för ett förslag till olycksfallsförsäkring, har jag yrkat, att försäkringsafgifterna
skola gäldas enligt en annan proportion än den i § 9
föreslagna, nemligen af arbetsgifvaren med respektive 25, 15 och It)
öre, af arbetstagaren med respektive 15, 10, 5. Jag erinrar härvid,
att första arbetareförsäkringskomiténs olycksfallsförsäkringsförslag ålade
arbetsgifvaren hela försäkringsafgiften, att enligt den tyska olycksfallsförsäkringslägstiftniugen
arbetsgifvaren bär hela kostnaden, och det ehuru
enligt tyska sjukkasselagen obligatoriska bidrag till sjukförsäkringen
äfvenledes åligga arbetsgifvaren, samt att i Österrike arbetstagarne
visserligen bidraga till olycksfallsförsäkringen, men endast med 10 procent
af premien.

Det synes mig uppenbart, att en åldersgräns, efter hvilken försäkringsafgift
ej vidare må af arbetstagaren knifvas, måste fastställas.
Derest den, såsom måhända torde vara nödvändigt, finnes böra bestämmas
lika för alla utan hänsyn till olika yrken, lärer den ej kunna sättas
högre än 55 år.

I fråga om den i § 4 mom. 2 och 53 mom. 3 nämnda åldersgräns
har jag instämt i utskottets provisoriska beslut, att föreslå 55 i stället
för förslagets 40 år.

Jag har instämt i det af utskottet provisoriskt godkända yrkandet
om uteslutning af ordet »kontanta» ur § 5. Såsom motiv för denna
förändring hänvisar jag till första arbetareförsäkringskomiténs förslag
till lagar om olycksfallsförsäkring, § 6. Samma komités redogörelse
(III. Statistiska undersökningar. 4 Sjömanshusen och Handels -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

flottans pensionsanstalt. Sid. 19. Jemför 1. Utlåtande och förslag. 2.
Sjömanshusen. Handelsflottans pensionsanstalt. Sid. 47 ff.) för det
missbruk, som inritat sig, att befälhafvarnes hyresafgift utgår endast
af månadshyran, och ej af den vanligen mångfaldigt större kaplaken,
gifver anledning att befara, att förslagets bestämmelse om den »kontanta»
veckoaflöningen såsom norm för de försäkrades indelning i pensionsklasser
kan gifva anledning till afsigtliga missbruk — om än visserligen
ej i sådan skala, som vid upptagandet af hyresafgifterna—jemte
de orättvisor, som bestämmelsen äfven derförutan måste medföra.

I statens eller kommuns tjenst anstälda tjenstemäns eller betjentes
uteslutande från försäkringen (§ 4) finner jag ej välgrundadt
i andra fall, än då lika eller större förmån är dem på annat sätt af
staten eller kommunen tillförsäkrad. Uttrycket »tjensteman eller betjente»
är till sin omfattning omtvistligt, och bör utbytas mot: »i statens
eller kommuns tjenst eller arbete anstälde personer». Jemför arbetareförsäkringskomiténs
förslag till försäkring för olycksfall i arbetet, § 3.

För den händelse att utskottsflertalets önskan om förslagets omarbetning
vinner afseende, lärer böra tagas i öfvervägande en af förslagets
svagaste punkter, nemligen att pensionsnämnder och pensionsstyrelsens
ombud, som enligt förslagets §§ 29 och 52 hafva sig ålagdt,
de förre att »öfvervaka det stadgandena i denna lag efterlefvas», de
senare att, »öfvervaka försäkringsväsendets rätta handhafvande i orterna»,
icke af lagförslaget utrustas med någon magt och myndighet att utföra
detta vigtiga åliggande. Trots de allbekanta, oräkneliga erfarenheterna
om kommunala myndigheters brist på vilja, på intresse, på mod att
fullgöra sina skyldigheter — exempelvis i afseende å helsovården, minderåriges
fabriksarbete och så vidare — har man i lagförslaget nöjt
sig med en alldeles tom fras, der det vore högst angeläget att tydligt
bestämma rättigheter å ena, skyldigheter å andra, ansvar å båda hållen.
Utan eu fullständig revision af hithörande bestämmelser med utsträckt
befogenhet för »ombud» eller inspektörer, alldeles oberoende af kommunerna,
skall lagens tillämpning brista sönder i missbruk och godtycke.

Lydelsen af § 10 öppnar tillfälle till ett faktiskt monopol af samma
slag, hvarå redan de mest afskräckande exempel förekommit. Jag vidhåller
utskottets ändringsbeslut: »det står enhvar fritt att utgifva och
tillhandahålla allmänheten sådana pensionsböcker till pris, som ej må
öfverstiga af Kongl. Maj:t faststäldt maximipris».

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Likaledes vidhåller jag de af utskottet i § 28 beslutade tvenne
tillägg af innehåll, det ena att »qvinna må till ledamot eller ledamots
suppleant i pensionsnämnd utses, men ege att när som helst afsåga sig
uppdraget», det andra att det skall åligga försäkrad person att årligen
till pensionsnämnd inlemna, och pensionsnämnd att dervid låta i sitt
register anteckna sammanlagda beloppet af de i pensionsboken infästa
märken. — Det är tydligt att, genom det senare tillägget, skulle i åtminstone
mycket betydlig mån förebyggas förlust af pensionsrätt i följd
af pensionsboks förkommande.

I §§ 25 mom. 4, 30, 35 och 38 har jag yrkat följande ändringar:

i § 25 inom. 4: »Vid fattande af beslut, hvarom i mom. 2 och 3
förmäles, ege jemväl å allmän rådstuga eller kommunalstämma hvarje
röstande eu röst. Beslutet skall — — — — — — eller ock ogilla.»;

i § 30: att pensionsnämnds sammanträde skall — åtminstone i stad
— genom tidningarna kungöras;

i § 35: »omröstning sker med slutna sedlar, och tillkommer hvarje
röstande en röst. Åro rösterna lika delade för olika meningar, skilje
lotten dem emellan.»;

och i § 38: »Enhvar som det åstundar eger att af protokollet samt
nämndens öfriga handlingar taga afskrift, få densamma utan lösen af
ordföranden bestyrkt, samt att mot lösen bekomma afskrift af nämndens
protokoll och handlingar.»

Att inrymma qvinliga arbetare i en särskild pensionsklass tinner
jag ej vara på giltiga skäl grundadt.

I öfrigt hänvisar jag, i afseende å några här ofvan ej berörda frågor,
till den af mig med-undertecknade, i Andra Kammaren väckta motionen
n:o 168. I afseende å det under punkt 18 i denna motion framstälda
förslag påpekar jag, att då motionärerna utgingo från den förutsättningen
att lagen skulle blifva vid innevarande riksdag antagen, det
för dem var oundvikligt att begära förslag till en särskild verkställighetslag,
som ju kunde föreläggas 1896 års Riksdag, men att det, om pensionslagförslaget
skulle komma att i omarbetadt skick åter framläggas för
Riksdagen, visserligen är lämpligare att komplettera den med de hufvudsakliga
tillämpningsbestämmelser, som motionärerna afse.

Kommer eu omarbetning att företagas, så torde åtskilliga språkliga
brister i en lag, som skall läsas och begrundas af hundratusentals personer,
böra afhjelpas. Sålunda må anmärkas:

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

att i § 42 förekommer ett från komitébetänkandets § 47 lånadt språkfel,
som bringar en hel rad af texten utom allt syntaktiskt sammanhang;

att samma § är affattad på ett sätt, som synes gifva pensionsnämnd
den anvisningen att först på fri hand afgöra, om en pensionsansökan
bör afslås eller bifallas, och derefter företaga pröfning af de handlingar
och de omständigheter, som bort bestämma beslutet — ett förfarande
som förefaller mer än lofligt bakvändt;

att i § 5 bestämmes om de försäkrades indelning i pensionsklasser,
hvilket är mycket missledande, då i sjelfva verket, hvad första och
andra klassen vidkommer, väl pensionerna, men ej de försäkrade, förrän
de blifvit pensionerade, kunna i klasser indelas;

att det förekommer mycket underligt att i en lagparagraf, den 53:e,
berättas, hur ett statsbidrag till pensionsfonden bör »anses»; hvilket möjligen
må hafva sin plats i lagförslagets motivering, men är ej mindre
betydelselöst än besynnerligt såsom ett af Riksdag och Kongl. Maj:t.
stiftadt lagbud.

Flere exempel å behofvet af en något mera vårdad språkbehandling
och stil kunde anföras.

Slutligen vill jag anmärka, att en kontrollerande institution af ungefär
sådan beskaffenhet, som föreslagits i den af mig med-undertecknade
motionen n:o 167, synes mig oeftergiflig.»