Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2) (Utlåtande 1891:Säru12 säru1)

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1891, kl. 3 e. m.

Särskilda utskottets (n:o 1) utlåtande n:o 1, i anledning af dels
Kongl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående
sjöfynd, lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§
17 kap. handelsbalken, lag angående ändring af 71, 73,
89, 90, 117, 118 och 119 §§ utsökning slag en samt lag angående
ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ konkurslagen;
dels väckt motion om ändrad lydelse af 13 § konkurslagen.

Till förberedande handläggning har särskilda utskottet fått emottaga
dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 3, hvari Kongl. Maj:t, under åberopande
af de vid propositionen fogade, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, jemlik! 87 § regeringsformen i nåder föreslagit Riksdagen
att antaga här nedan intagna förslag till
l:o Sjölag;

2:o Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;

3:o Lag angående ändring af 2, 5, och 7 §§ 17 kap. handelsbalken;
4:o Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§
utsökningslagen;

5:o Lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ konkurslagen;
dels ock en inom Andra kammaren af herr A. Olsson i Ornakärr
vackt motion, n:o 70, om ändrad lydelse af ofvanberörda 13 § i konkurslagen.

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. (N:o 2).

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Då nu utskottet går att afgifva yttrande öfver Kongl. Maj:ts ifrågavarande
nådiga proposition, anser sig utskottet böra till eu början i korthet
redogöra för de omständigheter, hvilka framkallat det omfattande lagförslag,
som nu föreligger till Riksdagens pröfning, äfvensom för förarbetena
till detsamma.

Ehuru Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 25 augusti 1860
anhållit att genom Konungens framställning få till nästa Riksdag motse ett
efter dåvarande tidsförhållanden lämpadt förslag till sjölag, och ehuru behofvet
af den då gällande, nära 200 år gamla sjölagens ersättande med eu
ny erkändes vara oafvisligt, mötte likväl Kongl. Maj:ts proposition i ämnet
den 17 februari 1863 icke odeladt bifall. Det särskilda utskott, till hvars
handläggning propositionen hänvisades, vidtog större eller mindre ändringar
i mer än eu tredjedel af lagförslagets samtliga paragrafer. Men äfven i
denna omarbetade form rönte förslaget inom riksstånden, synnerligast
hos ridderskapet och adeln samt hos borgareståndet ganska mycket motstånd.
Många anmärkningar gjordes såväl mot lagförslaget i dess helhet
som ock mot särskilda bestämmelsers innehåll och affattning. Det saknades
till och med ej röster, som helt och hållet motsatte sig förslagets antagande.
Utskottets förslag blef emellertid med några ändringar af Rikets Ständer
bifallet och den 23 februari 1864 af Kongl. Maj:t upphöjd! till lag.

Erfarenheten har emellertid ingalunda i allo jäfvat de betänkligheter,
som yppades vid lagens tillkomst. Oaktadt det måste erkännas, att densamma
såväl i och för sig betraktad som i synnerhet i jemförelse med
den föråldrade lagstiftning, som den ersatte, eger stora och obestridliga
förtjenst»'', har den likväl å andra sidan vid tillämpningen visat sig behäftad
med många bristfällighet»1; och särskildt har handelns och samfärdselns
storartade utveckling under de sista årtiondena gjort behofvet af
lagens omarbetande eller åtminstone fullständigande synnerligen känbart.
Kraf på eu vidare utveckling af vår sjölagstiftning framträdde offentligen
redan i senare hälften af 1870-talet. Vid 1876 och 1877 årens riksdagar
framstälde eu motionär, med åberopande af den i England uppkomna s. k.
Plimsoll-rörelsen, yrkande derom, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville dels låta verkställa utredning om de lagstiftningsåtgärder,
som lämpligen kunde och borde vidtagas mot sådana
anledningar till sjöolyckor, hvilka det kunde ankomma på lagstiftningen
att undanrödja och förebygga, dels ock, derest reformer i enahanda syfte
af den norska lagstiftningen jemväl ifrågakomme, egna nådig omsorg deråt,
att reformerna af de förenade rikenas lagstiftning blefve utförda så likformigt,
som det emellan rikena bestående statsrättsliga förhållande medgåfve.

Särskilda Utskotts (N:o J) Utlåtande (N:o 2).

De sålunda gjorda framställningarna ledde emellertid icke till någon
Riksdagens åtgärd; men 1877 års lagutskott åberopade för sitt afstyrkande
hufvudsakligen den grund, att, enligt hvad utskottet förmälde sig hafva
erfarit, en genomgående granskning af sjölagen, med syfte jemväl att
åstadkomma öfverensstämmelse emellan den svenska och den norska lagstiftningen,
vore nära förestående.

Den 18 december 1876 gjorde Göteborgs handelsförenings fullmägtige
en underdånig framställning hos Kongl. Maj:t angående lagstadganden till
förekommande och inskränkande af olyckor till sjös samt revision af gällande
sjölag, vid hvilken framställning fans fogadt, bland annat, ett af
styrelsen för nautiska föreningen i Göteborg till handelsföreningens fullmägtige
afgifvet utlåtande i ämnet.

De sålunda framstälda yrkandena vunno ock nådigt afseende, i det
Kongl. Maj:t den 24 maj 1877 täcktes åt en komité uppdraga att utarbeta
förslag till de ändringar och tillägg i sjölagen, som kunde anses tjenliga
att i möjligaste mån förekomma och inskränka olyckor till sjös, samt att
dervid, bland annat, taga i öfvervägande, huruvida föreskrift om undersökning
angående orsaken till timade sjöolyckor vore af behofvet påkallad,
samt, derest detta syntes vara förhållandet, föreslå, erforderliga bestämmelser
angående dylik undersökning och dermed sammanhängande frågor.
I Norge tillsattes den 19 november 1877 en kommission med ungefär
enahanda uppgift. Enligt Kongl. Maj-.ts derom meddelade föreskrift sammanträdde
den svenska komitén till gemensamt arbete med den norska, dervid
öfverensstämmelse emellan komitéernas förslag i väsentliga delar uppnåddes.

Den svenska komitén afgaf sitt betänkande den 14 december 1878.
Deri föreslogos åtskilliga ändringar i och tillägg till sjölagen, hufvudsakligen
i syfte att närmare bestämma och skärpa redares och befälhafvares
ansvar för fartygs sjövärdighet, att. åstadkomma en strängare kontroll
genom dels ändrade, dels nya bestämmelser rörande dagbok och sjöförklaring
och att införa en förbättrad ordning för behandling af sjörättsmål.

Innan detta förslag hunnit undergå grundlagsenlig behandling, hade
emellertid frågan inträdt i ett nytt skede.

Vid 1882 års riksdag förnyades nemligen yrkandet om revision af
sjölagen, men denna gång med vidsträcktare syftning än förut. Med förmälan,
att lagstiftningens brister eller ofullständigheter, ehuru från början
ej märkbara, blifvit »allt mer framstående och olidliga» och att »med mångfaldiga
exempel skulle kunna visas behofvet af ett. öfverseende och en omarbetning
af sjölagen i dess helhet», föreslog en motionär, numera aflidne
grosshandlanden P. Hammarberg från Göteborg, att »Riksdagen ville i
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att en komité af sakkunniga

4 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

personer måtte varda tillsatt för att, efter granskning och omarbetning af
nu gällande sjölag, uppgöra förslag till ny sjölag». Lagutskottet, hvars
hemställan bifölls af båda kamrarne, ansåg visserligen motionen icke böra
till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Men utskottet underkände ingalunda
behofvet af sjölagens omarbetning; såsom hufvudsakligt skäl för sitt
afstyrkande anförde utskottet, att statsrådet och chefen för justitiedepartementet
i skrifvelse till utskottets ordförande meddelat, »att underhandlingar
blifvit inledda angående gemensamt arbete för åstadkommande af, så vidt
möjligt, öfverensstämmande sjölagar i Sverige, Norge och Danmark».

Vid utarbetande af det sjölagsförslag, som blef lag den 23 februari
1864, hade företrädesvis tyska sjölagen tjenat till förebild; många af dess
bestämmelser äro nästan ordagrant öfversätta från tyska lagen. Vid förslagets
behandling hos rikets ständer framhölls med styrka, att det varit
önskvärdt, att större öfverensstämmelse med Norges sjölagstiftning kunnat
vinnas. Så yttrade inom ridderskapet och adeln en ledamot, hvilken
sedermera i högsta domstolen deltagit i granskningen af nu föreliggande
lagförslag: »Det är högligen att beklaga, att, då för tre år sedan en norsk
sjölag författades, icke äfven på samma gång den svenska kom till behandling,
hvarigenom, då Sverige och Norge hafva så många gemensamma
intressen, en mycket önskvärd likstämmighet mellan de begge nationernas
sjölagar kunnat åstadkommas. För att visa, huru önskvärd en sådan likstämmighet
varit, behöfver jag blott påpeka det kända förhållandet, att det
ofta inträffar, att svenskt sjöfolk tager hyra på norska fartyg och, tvärtom,
norskt, sjöfolk på svenska fartyg, äfvensom att Sverige och Norge hafva
gemensamma konsuler och handelsagenter. För sjöfolk, som ömsom tjena!-på svenska ömsom på norska fartyg, måste det vara eu särdeles vinst, om
sjölagarne, som skola tillämpas, äro i hufvudsakliga delar lika.»

Sedan till följd af Riksdagens skrifvelse den 9 maj 1876 inom flera
vigtiga områden af handelsrätten påbörjats ett för de tre nordiska länderna
gemensamt lagstiftningsarbete, hvilket ock burit frukt i öfverensstämmande
vexellagar samt lagar dels om skydd för varumärken och dels angående
handelsregister, firma och prokura, låg det i sakens natur att, när en
revision af sjölagen skulle ega rum, man dervid borde söka, så vidt möjligt,
uppnå öfverensstämmelse med grannländerna äfven inom detta område, der
internationel likformighet är företrädesvis önskvärd. I Danmark hade
frågan om utarbetande af ny sjölag stått på dagordningen allt sedan början
af 1870-talet, och denna omständighet torde i sin mån hafva påskyndat
det hos oss, såsom ofvan är nämndt, flera, år förut, påyrkade och delvis
påbörjade omarbetandet af vår sjölagstiftning. Äfven i Norge rönte tanken

Särskilda Utskotts (Ado 1) Utlåtande (N:o 2).

på åstadkommande af eu för de tre nordiska länderna likartad sjölagstiftning
ett gynsamt mottagande.

Genom nådigt beslut den 8 september 1882 täcktes Kongl. Maj:t
uppdraga åt en komité att granska sjölagen samt dervid träda i förbindelse
med de komitéer, som kunde blifva i Norge och Danmark
tillsatta för revision af dessa rikens sjölagar, och med dessa komitéer
sammanträda till gemensamt arbete för vinnande, så vidt möjligt, af
öfverensstämmelse i de förslag, som komme att af de särskilda, komitéerna
afgifvas.

I fråga om fortgången af komiténs arbeten tillåter sig utskottet hänvisa
till komiténs den 22 februari 1887 afgifna, betänkande* och lagförslag.

Den 18 mars 1887 anbefalde Kongl. Maj:t dess och rikets kommerskollegium
att, efter infordrande af handels- och sjöfartsnämndernas i riket
yttranden, afgifva underdånigt utlåtande öfver komiténs förslag, i hvad
det berörde kominerskollegii embetsverksamhet.

Yttranden inkommo från handels- och sjöfartsnämnderna i tjuguen af
rikets stapelstäder. Fjorton tillstyrkte förslagets antagande, sex framstälde
anmärkningar i afseende å särskilda i förslaget innefattade bestämmelser;
en slutligen, nemligen handels- och sjöfartsnämnden i Gefle, afstyrkte helt
och hållet förslagets antagande i dess dåvarande skick.

Sedan kominerskollegii utlåtande, med anmärkningar mot åtskilliga
förslagets bestämmelser, inkommit, beslöt Kongl. Maj:t den l(i december
1887 att inhemta högsta domstolens utlåtande öfver komiténs förslag.

Inom högsta domstolen framstäldes visserligen eu mängd detaljanmärkningar
mot särskilda bestämmelser i förslaget, men allenast två ledamöter
afstyrkte detsamma i dess helhet. Den ene förklarade sig anse, att eu
ny sjölag icke vore af verkligt behof påkallad, och att i allt fall den föreslagna
lagen icke innefattade väsentlig förbättring i nu gällande lag. Den
andre anmärkte i sitt slutliga yttrande, hurusom den eftersträfvade gemensamheten
i de tre skandinaviska rikenas sjölagstiftning icke vunnits i så afsevärd
mån, att vinsten uppvägdes af de olägenheter, som de i förslaget förekommande
afvikelse!- från hittills i svensk rätt gällande rättsgrundsatser antoges
komma att framkalla. Såsom exempel på dylika afvikelser anfördes dels
de af komitén föreslagna men ur Kongl. Maj:t.s förslag uteslutna stadgandena,
om inteckning i fartyg, dels ock bestämmelserna i 11 kapitlet om
sjöpanträtt, som justitierådet ansåg innefatta en för vår rätt ny art af pant

* När här nedan åberopas »komitén» eller »komitébetänkandet» utan närmare bestämning,
afses alltid 1882 års komité eller dess den 22 februari 1887 afgifna betänkande,

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

i lös egendom och grumla begreppet af pant enligt hittills gällande svensk
privaträtt. I fråga om denna anmärkning anser sig utskottet emellertid
böra erinra, att alldeles samma rättsinstitut förekommer redan i vår gällande
sjölag under benämningen panträtt (jfr 126, 128, 134, 277, 278 och
283 §§ sjölagen); och vid behandlingen å riddarhuset af 1864 års sjölag fram -stäldes ock af den ledamot, hvars yttrande ofvan citerats, det yrkande, att
då ifrågavarande afdelning af sjölagen innehölle bestämmelse]- icke allenast
om förmånsrätt utan äfven om panträtt, jemväl rubriken borde innehålla
något derom.

»Från svensk synpunkt uppfattadt», yttrade slutligen sistnämnde
ledamot, »skulle resultatet af komiterades lagstiftningsförslag säkerligen
hafva utfallit lyckligare, än som skett, derest samma förslag uteslutande
gått i rigtning att, genom en revision af den nu hos oss gällande sjölagen,
aflägsna de i densamma anmärkta brister.» Justitieråd et ansåge sig derför
icke kunna tillstyrka, att förslaget, i det skick det dä förekomme, lades till
grund för proposition om ny sjölags antagande.

Då från åtskilliga, håll såsom skäl mot förslagets antagande åberopats
de rörande komitéförslaget inom högsta domstolen, särskild! af sistnämnde
ledamot, afgifna yttranden, har utskottet ansett sig böra genom en
kortfattad redogörelse för bemälde herr justitieråds afstyrkande votum
ådagalägga, att de af honom uttalade betänkligheter emot komitéförslaget
icke eller åtminstone endast i ett fåtal fåll träffa Kongl. Maj:ts förslag,
sådant det nu föreligger till Riksdagens pröfning.

Hufvudsakligen med ledning af de inom högsta domstolen framstälda
anmärkningar har nemligen förslaget, under samverkan med norske och
danske delegerade, gjorts till föremål för förnyad granskning, dervid de af
högsta domstolens flertal påyrkade ändringar, med några få undantag, blifvit
vidtagna.. Rörande denna slutliga revision yttrar departementschefen till
statsrådsprotokollet, den 23 sistlidne januari följande:

»Då förslaget till sjölag, på sätt jag nyss nämnt, framgått ur ett
samarbete med norske och danske komiterade och, aå vidt angår förslagets
elfva första kapitel, väsentligen öfverensstämmer med de af nämnda
komiterade framlagda förslag, har jag ansett mig i fråga om de förändringar,
hvilka kunde i dessa delar finnas erforderliga, böra, innan förslag
derom inför Eders Kongl. Maj:t framlades, träda i förbindelse med cheferne
för norska och danska justitiedepartementen; och har, efter sådan förhandling,
enighet angående de flesta af nu ifrågasatta förändringar uppnåtts,
sä att de förslag, hvilka komma att i Norge och i Danmark framläggas
till antagande af dessa länders representationer, i allt väsentligt öfver/ nsstärnma
med det förslag, jag nu underställer Eders Kongl. Maj-.ts prof -

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

ning* Några, förut befintliga olikheter mellan förslagen hafva blifvit aflägsnade;
de få afvikelser, hvilka nu tillkommit, äro antingen betingade af en skiljaktig
rättsuppfattning på andra områden och hafva derför icke kunnat
eller bort utjemnas, eller äro de af rent formel natur och torde icke kunna
medföra, skiljaktighet vid lagtillämpningen i de särskilda länderna. 1 vissa
punkter, der nämnda allmännare olikhet i rättsuppfattning icke förefunnits
och der öfverensstämmelse synts mig vara af verklig vigt, har jag, till
vinnande af sådan öfverensstämmelse, ansett mig icke böra vidhålla den
mening, jag, såsom ledamot af högsta domstolen, vid förslagets granskning
uttalat.»

Kommerskollegii utlåtande äfvensom handels- och sjöfartsnämndernas
yttranden hafva från kongl. justitiedepartementet öfverlemnats till utskottet,
tillika med några, till Kongl. Maj:t ingifna underdåniga petitioner, om hvilka
här nedan vidare förmäles.

Såsom allmänt omdöme om det sjölagsförslag, öfver hvilket utskottet
nu har att afgifva yttrande, tvekar utskottet icke att uttala, att detsamma
i hufvudsak är bygdt på nu gällande sjölags grund — hvilket i det yttre
framträder genom bibehållande af hufvudsakligen samma indelning — och
innefattar allenast en följdrigtigare utveckling af dess principer; att de afvikelse!''
från gällande rätt, som i förslaget egt rum, äro väl grundade i
sakens natur och icke i något fall hafva sin hemul allenast i önskan att
uppnå öfverensstämmelse med norsk och dansk lagstiftning; samt att förslaget.
i formelt afseende såväl i fråga om ämnets gruppering som genom
det sätt, hvarpå man förstått att. med svensk rätt införlifva främmande
länders erfarenhet inom detta lagstiftningsområde, likasom ock med hänsyn
till språkets beskaffenhet, väl försvarar sin framstående plats bland
svenska lagstiftningsarbeten.

Såsom förut är nämndt, gafs första uppslaget till revision af vår
sjölag genom de framstälda fordringarna på skärpta lagföreskrifter i syfte
att förekomma olyckshändelser till sjös. I sådant afseende innehåller förslaget
åtskilliga nya bestämmelser.

I 26 § har man sökt att klarare och tydligare än i 40 § sjölagen skett
framhålla de vigtigaste och mest magtpåliggande af de omständigheter,
hvilka äro af betydelse för fartygets sjövärdighet i vidsträcktaste mening.
I förslagets 87 § har efter föredömet af utländska lagstiftningar till besätt -

* Kursiveradt af utskottet.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

ningens skydd intagits ett stadgande om rätt för besättningen att, der
befälhafvaren vägrar efterkomma en af besättningens flertal påkallad besigtning
till utrönande af fartygets sjövärdighet, blifva fri från tjensteaftalet
— ett stadgande, för hvilket utskottet framdeles får anledning att närmare
redogöra i sammanhang med angifvande af skälen för en af utskottet föreslagen
ändring i samma §. Vidare stadgar förslaget för redare, som uppsåtligen
förledt befälhafvare att åsidosätta de honom enligt 2 6 § åliggande
pligter eller med råd eller dåd främjat dylik förbrytelse, samma straff som
för befälhafvaren. Slutligen har man genom fullständigare bestämmelser
rörande dagboks förande samt genom förändrad form för sjöförklaringens
afläggande sökt åstadkomma strängare kontroll öfver de gifna föreskrifternas
behöriga iakttagande- Sjöförklaringen i sin nuvarande form har, utan tvifvel
i strid med sjölagens anda och mening, nedsjunkit till att i de flesta fall
utgöra ett inprotokollerande hos domstolen af en af befälhafvaren med eller
utan annans hjelp utom domstolen uppsatt skriftlig redogörelse för den
olyckshändelse, som föranleder förklaringens afgifvande, hvilken berättelse
derefter af befälhafvaren och de personer af besättningen, hvilka befälhafvaren
anser lämpliga, med ed bekräftas. Det lär till och med förekomma,
att den skriftliga redogörelse, som beedigas, ej ens intages i rättens protokoll.
Något sjelfständigt ingripande från domstolens sida till sanningens
utforskande, såsom i 38 § sjölagen tydligen förutsattes, torde ytterst sällan
ifrågakomma. Det ligger i sakens natur, att en sålunda tillkommen sjöförklaring
framställer saken i den för befälhafvaren fördelaktigast möjliga
dager, och att allt, som kunde gifva anledning till klander mot honom,
så vida ske kan, uteslutes.

Härutinnan söker nu förslaget införa eu annan ordning. Sedan befälhafvaren
hos rätten anmält sig till sjöförklarings afgifvande, skall rätten
genom kungörelse i ortens tidning uppmana sakegare att vid förhöret bevaka
sin rätt. Vid sjelfva förhöret skola först befälhafvaren och derefter
de personer, som antagas kunna lemna upplysning i saken, hvar för sig afgifva
en så vidt möjligt sammanhängande berättelse. Rätten skall, der någons
berättelse är ofullständigt otydlig eller obestämd, söka att genom lämpliga
frågor erhålla upplysning om hvad han verkligen erfarit. Men för att
möjliggöra ett sådant aktivt ingripande och förebygga, att stadgandet förblifver
en död bokstaf, har man måst tillse att rätten erhåller stöd af ettsakkunnigt
element. »Skall ett förhör leda till något resultat, måste det»,
yttrar komitén (mot. sid. 217), »verkställas af en person, som vet hvad han
skall fråga — som förstår att bedöma de lemnade uppgifternas tillförlitlighet
i och för sig och i deras inbördes sammanhang och som klart inser,
hvilka upplysningar böra i hvarje särskild! fall ytterligare eftersökas. Det

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

måste vara ett sällsynt undantag, om våra domstolar — rådstufvurätter ej
mindre än häradsrätter — besitta de alldeles särskilda insigter, som i detta
hänseende erfordras. Da komitén haft till uppgift att söka åt sjöförklaringen
återgifva betydelsen af en verklig bevisning och att åt den noggrannare
undersökning, hvartill, på sätt nedan skall visas, sjöförklaringen
kan föranleda, bereda erforderlig auktoritet, har det framför allt synts angeläget
att försäkra sig om nödig sakkunskap hos den myndighet, åt hvilken
initiativet för bevisningens upptagande och utredningens verkställande
skulle anförtros.»

I detta syfte stadgas i Ivongl. Maj:ts förslag, att, när sjöförklaring
af rätten upptages, två i sjöväsendet kunnige och erfarne män skola vara
tillstädes för att såsom sakkunnige gå rätten till hända.

Under det sjöförklaringen i allmänhet är mest jemförlig med ett
»vittnesförhör till framtida säkerhet», endast att det med hänsyn till dess
stora betydelse för många, ofta sins emellan stridiga intressen, skall verkställas
med särskild omsorg, »gifves det emellertid», säger komitén (mot.
sid. 222), »fall, då statens intresse fordrar, att en grundligare undersökning
verkställes för att vinna full klarhet angående den timade händelsens sammanhang.
Detta måste sägas vara fallet vid olyckor af svårare art eller
särskildt misstänkt beskaffenhet; i dessa fall öfvergår förklaringen till ett
polisförhör. Gränsen är visserligen endast relativ, men lagen har dock
bort särskildt utmärka de fall, der ett sådant inqvisitoriskt förhör i samhällets
intresse bör ega rum, och angifva de hufvudpunkter, på hvilka
undersökningen bör rigtas.»

Bestämmelserna härom återfinnas i 317 § och fullständigas genom
föreskrifter dels att allmän åklagare skall underrättas, när sjöförklaring
rörande så beskaffad olyckshändelse skall hållas, och dels att protokoll öfver
undersökningen skall för granskning insändas till kommerskollegium, som,
om den hållna undersökningen finnes ofullständig, kan förordna om ny sådan.

Bland de lagförändringar, hvilka styrelsen för nautiska föreningen i
Göteborg och Göteborgs handelsförenings fullmägtige i sina ofvanberörda
framställningar ansett vara af behofvet påkallade, betonades särskildt en
revision af gällande bestämmelser rörande sjöförklaring i ungefär den rigtning
Kongl. Maj:ts förslag innehåller.

För sin del finner utskottet det kongl. förslaget hafva af de under
den s. k. Plimsoll-rörelsen framkomna yrkanden och förslag upptagit endast
hvad som för våra förhållanden kan anses behöflig! och lämpligt. I omsorgen
om lif och egendom, som anförtros åt befälhafvarens vård, går förslaget
för visso icke längre än behofvet verkligen krafvel’ och tillbörlig
hänsyn till befälhafvarens grannlaga ställning medgifver.

Bih. till Riksd. Prat. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Håft.

Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande (N:o 2).

Emellertid hafva förslagets bestämmelser i detta ämne visserligen icke
vunnit odeladt bifall inom de kretsar, som deraf omedelbart beröras. Så
hafva ångfartygsbefälhafvaresäl] skåpet och sjömannaföreningen i Stockholm
uti en den 22 februari 1888 dagtecknad underdånig petition uttalat sina
»farhågor och bekymmer» särskildt i anledning af stadgandena i förslagets
26, 59 och 292 §§; och med dem hafva åtskilliga andra föreningar af fartygsbefälhafvare
i särskilda underdåniga petitioner instämt. I dessa framställningar
uppgifves för det första, att förslaget obehörigen och utan skäl
ökat befälhafvarens civila och kriminella ansvar. »Jemföras nu», heter det
i förstnämnda petition, (komité)»förslagets 28 ( — 26 § i Kongl. Maj:ts förslag),
59 och 292 §§, hvilka alla handla om befälhafvares ansvars- och
ersättningsskyldighet, med motsvarande paragrafer i sjölagen, d. v. s. §§ 40,
49 och 288, så skall man finna, att befälhafvarens ansvar och ersättningsskyldighet
blifvit högst betydligt ökade, och att en ej obetydlig skärpning
af straffbestämmelserna blifvit föreslagen.»

Utskottet anser sig böra här påpeka, att detta påstående är i så väl
ena som andra afseendet fullkomligt origtigt. 26 §:ens bestämmelser äro, såsom
förut framhållits, visserligen utförligare och, så att säga, mera upplysande
än de motsvarande i 40 § sjölagen, men 26 § i förslaget ålägger icke befälhafvaren
någon enda. skyldighet, som han icke har jemväl enligt de mera
generelt affattade reglerna i 40 § sjölagen; och rörande den ersättningsskyldighet,
som försummelse härutinnan medför, innehåller 59 § i Kongl.
Maj:ts förslag enahanda stadgande, som den motsvarande 49 § sjölagen.*

Hvad åter angår straffpåföljden, saknar berörda påstående, såsom man
äfven vid det flygtigaste genomläsande af de jemförda §§:na finner, uppenbarligen
all grund. Enligt 288 § sjölagen kan för befälhafvare, som gör sig
skyldig till bristande omsorg vid fartygets utrustning och proviantering
eller till vårdslöshet vid dess förande, straffet stiga ända till* fängelse i två
år. Enligt 292 § i Kongl. Maj:ts förslag åter kan å dylik förseelse endast
i vissa bestämdt uppgifna fall och under förutsättning, att befälhafvartn
af omständigheterna, bort kunna inse, att resan var förbunden med uppenbar
lifsfara för de ombordvarande, följa fängelse i högst sex månader eller
böter högst ett tusen kronor; endast om skada skett, kan straffet blifva ett års
fängelse — en skärpning, som för öfrigt ej förekom i komiténs förslag; i
alla andra fall är dylik förseelse belagd med högst femhundra kronors böter.
Visserligen kan sålunda enligt förslaget högre bötesbelopp i vissa fall ådö *

Utskottet anser sig emellertid böra erinra, att 59 § i komiténs förslag innehöll jemväl
en numera utesluten bestämmelse om befälhafvarens ansvarighet för skada, som besättningen
vållat, mot hvilken bestämmelse petitionärerna gjort en utan tvifvel berättigad gensaga. Den
berör emellertid icke nu förevarande fråga.

Särskilda Utskotts (N-.o 1) Utlåtande (N:o 2).

mas än enligt 288 § sjölagen; men deremot har fängelsestraffets maximum
sänkts från två år till ett år, och denna svårare straffarts användning derjemte
inskränkts till vissa noggrant bestämda fall. Vid sådant förhållande
lärer en hvar böra erkänna, att Kongl. Maj:ts förslag icke skärpt, men väl
betydligt mildrat straffet för försummelse i tillsynen ä fartygets sjövärdighet.

Men vidare har man velat göra gällande, att förslaget påbördat befälhafvaren
ett ansvar, som rätteligen bort tillhöra redaren. »Man har sökt»,
heter det, »att på befälhafvare!! öfverflytta eu del af det ansvar, som enligt
gällande lag varit redarens». Utskottet har i anledning häraf ansett sig
höra undersöka, huruvida det sätt, hvarpå förslaget mellan redare och befälhafvare
skiftat ansvaret för fartygets sjövärdighet, innebär en orättvisa
mot befälhafvare!!. Utskottet har då först att konstatera, att, när förslaget
lägger detta ansvar i första hand på befälhafvare!!, förslaget så till vida
helt och hållet öfverensstämmer med sjölagen. 1 40 § sjölagen heter det
utan förbehåll eller inskränkning:

»Befälhafvaren vare ansvarig derför, att sådan skada å fartyget, som
med vanlig omsorg kan upptäckas, varder iståndsatt före dess afgång ifrån
hamn samt att det är försedt med tillräcklig besättning, proviant, vatten
och behöriga skeppshandlingar. Honom åligger ock tillsyn, att ej större
last intages än hvad fartyget, utom dess egna., för resan behöfliga förnödenheter,
kan beqvämligen rymma och bära, äfvensom att gods, som inlastas,
varder behörigen stufvadt.»

Det ligger också i sakens natur, att så måste vara. Skulle befälhafvare!!
kunna skydda sig bakom redarens föreskrifter, vore dermed uttalad
eu uppfattning, stridande mot hvad eljest i alla förhållanden anses vara
den rätta. Ingen lag kan tillerkänna en underordnad rättighet att på sin
förmans befallning medverka till ett brott; måste det nu betraktas och
behandlas såsom ett brott att på ett veterligen icke sjövärdigt fartyg utsätta
menniskolif och egendom för undergång, måste en hvar, som har del deri,
och således framför andra befälhafvaren, göras ansvarig derför. När 59 §
i förslaget erinrar befälhafvaren, att han icke till sitt fredande från ansvarighet
eger åberopa redarens föreskrift, är denna erinran visserligen icke
i och för sig nödvändig för att bereda sjelfva grundsatsen giltighet; men
att den det oaktadt kan vara väl behöflig, det visar sig, bland annat, af
de åsigter, som i petitionen uttalats. Der heter det bland annat: »Bland

de särskilda faktorer, som enligt sjöfartslagarne äro att beakta, för att ett
fartyg skall vara i sjövärdigt skick, då det begagnas såsom transportmedel
af passagerare eller gods, äro de vigtigaste helt och hållet beroende af
redarens görande och låtande. På honom beror sålunda om å sjelfva
skrofvet befintliga bristfälligheter skola repareras eller om dermed skall

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

anstå; om förslit na segel och mindre brukbart tågvirke skola begagnas
ännu en resa, eller om nytt må anskaffas; om räddningsredskap och
signalapparater, sjökort och nautiska instrument skola utbytas mot nya,
då de befinnas mindre lämpliga eller otillförlitliga; om provianteringen blir
riklig eller knapp; om den skall ske genom redaren sjelf, genom befälhafvaren,
eller om hvar man för sig skall derom draga försorg; om full
besättning skall påmönstras eller om fartyget skall gå med en eller flere
man kort, och om den last, som enligt certe-partiet skall intagas, är för
fartyget passande eller icke.» När ett stort antal af svenska handelsflottans
fartygsbefälhafvare visar sig hafva en sådan mot gällande lag (t. ex. 31,
40, 288 och 290 §§ sjölagen) stridande uppfattning af befälhafvarens skyldigheter
och befogenhet, då är- det visserligen icke öfverflödigt att förslaget
så utförligt och omständligt, som i 26 och 59 §§ skett, förehåller befälhafvaren,
hvad honom tillhör.

»Allra minst», säga petitionärerna, »synes det oss lämpa sig aft framlägga.
förslag till en sådan lagstiftning under nu rådande tryckta sjöfartsförhållanden,
då svårigheten att erhålla anställning mången gång kan locka
en befälhafvare att mottaga befäl, utan att på förhand så noga undersöka
vidden af det ansvar, i hvilket han vid inträffande sjöolycka kan
råka.» Utskottet håller deremot före, att ju större frestelsen för befälhafvaren
är att under påtryckning af en samvetslös redare för sin utkomsts skull
afvika från den väg, som samvete och borgerlig lag anvisa, desto nödvändigare
är det, att lagen så skarpt som möjligt betonar hans skyldigheter
och vådan af deras eftersättande. Ett tydligt angifvande af dessa befälhafvarens
skyldigheter kan enligt utskottets uppfattning icke undgå att åt
honom i förhållande till redaren gifva det stöd, han mången gång kan väl
behöfva. A andra sidan synes det billigt, att under sådana förhållanden
lagens straffande hand bör drabba mindre hårdt, och att derför den i förslaget
företagna straffnedsättning må hafva skäl för sig.

Om alltså förslaget med rätta bibehåller och accentuerar sjölagens
åskådningssätt, enligt hvilket befälhafvaren i första hand skall ansvara för
fartygets sjövärdighet, är det å andra sidan med full rätt, som petitionärerna
yrka, att äfven redaren måste bära ansvar derför. Härom talar sjölagen
icke, hvaremot förslaget i 292 § ger uttryck åt redarens ansvarighet härutinnan;
och det är alltså sa långtifrån, attförslaget på befälhafvaren öfnerflyttat
en ansvarighet, som förut drabbat redaren allena, att tvärtom först
genom förslaget redarens ansvarighet i förevarande hänseende blifvit lagstadgad.

Det sätt, hvarpå sjölagen uppdrager skilnaden mellan de fall, då
redaren är personligen ansvarig för rederigälden, och dem, då han för

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

samma gäld svarar endast med fartyg och frakt, ar i hög grad otillfredsställande
och blef redan vid lagens tillkomst föremål för allvarsamma anmärkningar.
12 § sjölagen innehåller, att redaren, med de undantag, vissa uppräknade
§§ stadga, ansvarar ''personligen för de förbindelser, hvilka rederiet
eller annan, efter dess särskilda uppdrag och pa dess vägnar, ingår. Granskar
man emellertid de uppgifna undantagen, (inner man, att det endast i några
åt de angifna §§ är fråga om »förbindelser», som blifvit »ingångna af rederiet
eller å dess vägnar». De öfriga (49 och 172 §§: redarens ansvarighet
för befälhafvares och besättnings fel, 145 §: om haveribidrag) handla om
gäld, som utan något aftal ådragits rederiet, och utgöra, alltså icke något
»undantag» från regeln i 12 § sjölagen.

Förslaget behandlar detta ämne på följande med sakens natur mera
öfverensstämmande sätt.

1 7 § uttalas först inledningsvis den i den allmänna rätten grundade
sats, att redaren svarar personligen för de förpligtelser, häri sjelf eller
genom annan ikläder sig med afseende å fartyget. Derefter angifver §:en de
för sjörätten egendomliga fall, då redaren är fri från den ansvarighet för
rederiförbindelsen, som enligt den allmänna rättens regler skolat åligga
honom, och i stället svarar endast med sjöförmögenheten (fartyg och frakt).
8 § åter angifver de fall, då redaren enligt sjörätten har eu på nämnda
sätt begränsad ansvarighet för fordringar, för hvilka, han deremot enligt
den allmänna rätten icke skulle hafva haft något som helst ansvar.

Rörande slutligen redarens ansvar för haveribidrag och bergarlön
stadgas i 216 och 224 §§, hvilka bestämmelser gälla, ej blott, för redare
utan äfven för lastegare.

Oklarheten i sjölagens hithörande stadga,liden och deraf beroende
bristande kännedom om hvad som är gällande rätt torde vara, enda förklaringsgrunden
till det från derå håll framstälda, fullkomligt grundlösa
påståendet, att redarens personliga ansvarighet för rederi-gälden skulle vara
vidsträcktare enligt Kongl. Maj:ts förslag än enligt 12 § sjölagen. Origtigheten
af detta påstående inses lätt vid en granskning af 12 § sjölagen och
de deri åberopade §§, hvilka angifvas innehålla undantag från §:ns regel.
Samtliga hithörande bestämmelser i dessa §§ återfinnas i förslaget.*

* 43 § sjöl. se 7 § 2 st. K. P.

49 § » » 8 § K. P.

74 § » » 7 S 2 st. K. P.

126 § » » 7 § 2 st. (174 g) K. P.

145 § » » 216 § K. P.

172 § » » 8 § K. P.

181 § » » 224 § K. P.

Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande (N:o 2).

Endast i fråga om ett slag af rederiförbindelser anser utskottet nödigt
att närmare uppvisa förslagets öfverensstämmelse i sak med sjölagen.
7 § i förslaget stadgar, att redaren svarar personligen äfven för sådana besättningens
fordringar, som grunda sig på hyres- och tjensteaftal, hvilka
befälhafvare!! slutit. Härom innehåller sjölagen ej bestämmelse i annan
mån, än att 59 §, som handlar om besättningens rätt till hyra i de fall,
att fartyget går förloradt i sjönöd, förklaras icke värdt att iståiidsättas eller
uppbringas och prisdömes, uppenbarligen förutsätter, att hyran kan komma
att utgå af andra redarens tillgångar än sjöförmögenheten. Att ett så otillfredsställande
sätt att i lag uttrycka eu grundsats af så genomgripande vigt
varit egnadt att framkalla missförstånd om hvad i nämnda hänseende bör
anses vara gällande rätt, må icke förnekas; det har också yttrats, att, när
7 § i förslaget bestämdt uttalar redarens personliga ansvarighet för besättningens
hyresfordran, detta skulle innebära eu lagförändring, hvarigenom
redarens personliga ansvarighet utvidgades. Om lagstiftarens mening kan
emellertid intet tvifvel råda, derest man går till de motiv, som åtföljde förslaget
till sjölagen. Rörande 59 § heter det nemligen der: »För en nyhet
har förslaget deremot att redovisa i stadgandet i § 59, hvilket tillägger
den skeppsbrutne sjömannen rätt till hyra för hela den tid han å fartyget
tjenstgjort, då- deremot nuvarande lag (Sjösk. B. köp. 2) frånkänner den
skeppsbrutne sjömannen all rätt till innestående hyra, såvida ej så mycket
af skeppsredskapen bergås, att det svarar i värde emot hyran; eu nyhet,
hvars enda, men också desto mera talande grund är billigheten, och som
derför återfinnes i alla senare europeiska sjölagar». Och redan i den allmänna-
redogörelsen för förslagets innehåll nämnes bland »nya, från den
gamla lagen afvikande bestämmelser» besättningens »rätt till hyra, när fartyget
förliser». Det- måste derför anses höjdt öfver allt tvifvel, att äfven
gällande sjölag tillerkänner den skeppsbrutne sjömannen rätt att- af redaren
utfå sitt arbetes lön. Att denna- grundsats, om hvars rättvisa olika meningar
icke gerna borde kunna råda, blifvit i förslaget klart och bestämdt
uttalad, synes utskottet endast vara- en gifven förtjenst.

8 § i Kongl. Maj:ts förslag i likhet med 49 § sjölagen ålägger redaren
ansvarighet med fartyg och frakt för skada, som genom befälhafvarens eller
besättningens fel eller försummelse i tjensten tillskyndas annan. Då nu i
förslagets 8 § tillägges, att detsamma gäller, om skadan förorsakas af
någon, som, utan att tillhöra besättningen, på grund af redarens eller
befälhafvarens uppdrag förrättar skeppstjenst eller utför arbete om bord,
ha-r man deruti vela-t- se eu tillämpning a f redarens h eg ro nsa de ansvarighet
å ett fall, der enligt- sjölagen icke någon som helst ansvarighet skulle åligga
honom. Detta är emellertid icke förhållandet. Samma grundsats måste,

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

ehuru icke uttryckligen uttalad, anses gällande äfven enligt sjölagen (se
Dahlström, den svenska privata sjörätten, sid. 56). Det är också lätt insedt,
att ordet »besättningen» i 49 § måste fattas så allmänt, att det inbegriper
hvar och en, som på befälhafvares eller redares uppdrag förrättar skeppskost
om bord. Om befälhafvaren finner med redarens fördel förenligt att
låta lasten stufvas eller lossas genom legdt folk, i stället för att för ändamålet
använda besättningen, bör ej derigenom vederbörande lastegare gå
förlustig den säkerhet, redarens ersättningspligt eljest gifver honom. Om
befälhafvaren tillfälligtvis anmodat en af honom känd, såsom passagerare
medföljande sjöman att för en stund fatta rodret och genom dennes
fel ett annat fartyg seglas i sank, bör redaren vara lika ansvarig för
skadan, som om den vanlige rorgängaren stått vid rodret. En annan tolkning
skulle bereda rederiet allt för många och allt för lätta utvägar att
undgå den i 49 § sjölagen stadgade ansvarighet.

Bland förslagets bestämmelser i 3:e kapitlet, »om fartygs befälhafvare»,
anser sig utskottet böra, utom 26 § samt stadgandena om dagbok och sjöförklaring,
om hvilka ofvan talats, särskildt framhålla det fullständiga och
öfverskådliga sätt, hvarpå förslaget klargjort befälhafvarens ställning såsom
redares och lastegares representant. 48—50 §§ angifva den befogenhet att
å redarens vägnar aftala med tredje man, som utan särskildt bemyndigande
tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap; 51 § betager redaren
möjligheten att med laga verkan emot tredje man inskränka denna befogenhet;
52 § slutligen ålägger befälhafvaren såsom en pligt emot redaren
att vid utöfvande af den rätt, han har enligt 48-—50 §§, såvidt möjligt
ställa sig redarens föreskrift till efterrättelse. Sedan derefter 53 § uttalat
befälhafvarens skyldighet att hafva vård om lasten samt i öfrigt iakttaga
lastegarens rätt och bästa, angifva 54 och 55 §§ den befälhafvaren, såsom
lastegarens representant, tillkommande befogenhet i förhållande till tredje
man, 56 § förklarar en af lastegaren föreskrifven inskränkning i denna
befogenhet vara utan inverkan å tredje mans rätt och 57 § slutligen
ålägger befälhafvaren, såsom en skyldighet gentemot lastegaren, att i förekommande
fall så vidt möjligt inhemta dennes föreskrifter. De mot dessa
svarande bestämmelser i sjölagen äro delvis ofullständiga och förekomma
spridda i olika afdelningar af lagen.

Vidare anser sig utskottet böra påpeka, hurusom de i 25—27 §§ sjölagen
gifna, mycket otydliga och ofullständiga föreskrifter blifvit genom förslagets
61—68 §§ ersatta med noggranna stadgande!! angående dels den tid, under
hvilken befälhafvaren, i brist af bestämmelse derom i tjensteaftalet, är

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

skyldig att qvarstanna i tjensten, och dels den rätt till hyra och andra förmåner,
som under olika, omständigheter tillkommer befälhafvare, hvilken
lemnar tjensten eller entledigas före utgången af aftalad tjenstetid.

I fråga om besättningens pligt att qvarstanna i tjensten och rederiets
skyldigheter mot besättningen, när resa afbrytes eller besättningen eljest
afskedas tidigare än aftaladt var, innefattar förslaget mycket betydelsefulla,
med vår tids moderna uppfattning af förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare öfverensstämmande lagändringar. Sjölagens ståndpunkt i denna
fråga karakteriseras deraf, att man uppenbarligen i allmänhet haft för
ögonen det fåll, att resan börjar och slutar i svensk hamn; man har hufvudsakligen
tänkt på svenskt sjöfolk, som ansetts både berättigadt och förpligtadt
att återvända till hemlandet (komitén, motiv sid. 66j. Förslaget
deremot afser nä förhyrning af besättning å svenska fartyg, ehvad den
sker in- eller utrikes, ehvad den angår svenske eller utländske sjömän.
Utgår man från denna synpunkt, finnes ej något skäl, hvarför just ankomsten
till svensk hamn skall, såsom enligt 55 § sjölagen, vara ett oeftergifligt vilkor
för en utrikes förhyrd sjömans rätt till afmönstring. Förslagets 82 §
betecknar derför främst återkomst till förhyrningsorten såsom gifvande
sjömannen rätt att blifva fri från sin tjenst, men har, för att tillgodose
särskildt de i Sverige förhyrde sjömäns intresse, såsom alternativ upptagit
ankomst till svensk hamn. — Enligt 55 § sjölagen, jemförd med 70 § 2:o,
är sjöman, som förhyrts för viss resa, skyldig att, om resan förändras efter
fartygets afgång från förhyrningsorten eller om fartyget efter fullbordande
af den i kontraktet aftalade resa kommer att gå vidare till utländska
hamnar, åtfölja fartyget till den svenska hamn, der lossning slutar. Om än
det må erkännas, att icke hvarje förändring af uppgifven destinationsort är
af så, väsentlig betydelse för sjömannen, att på grund deraf redaren bör
förhindras att begagna sig af det tillfälle, konjunkturerna kunna erbjuda
till en för honom fördelaktig ändring af fartygets resa, är det dock å andra,
sidan uppenbart obilligt och orimligt, att enligt nu gällande lag en sjöman,
som tagit tjenst för resao från Stockholm till Abo och åter, kan nödgas
följa fartyget, om detta i Abo får order att gå till Australien i stället för
till Stockholm. Förslaget, (82 §) torde få, anses hafva gått en lämplig
medelväg, då — jemte det redarens rätt att, qvarhålla sjömannen i tjensten
efter den aftalade resans slut borttagits — redaren i öfrigt fått sig öppet
lernnadt att utbyta inländsk ort, mot annan svensk hamn, europeisk bestämmelseort
mot annan hamn inom Europa, samt utom-europeisk bestämmelseort
mot hvilken hamn som helst.

Särskilda Utskotts (Abo T) Utlåtande (N:o 2).

Olikheten mellan sjölagens och förslagets ståndpunkt torde i korthet
kunna angifvas sa, att under det sjölagen i viss mån bibehållit den äldre
uppfattningen, enligt hvilken lagstiftningen företrädesvis borde tillse, att den
svenske sjömannens arbetskraft såvidt möjligt bevarades för Sverige, derför
redaren ansågs böra vara, det allmänna ansvarig och, så att säga, redovisningsskyldig,
har deremot förslaget hufvudsakligen, i den mån sådant på
detta område är möjligt och lämpligt, sett förhållandet från det fria aftalets
synpunkt. Detta åskådningssätt har äfven fått sitt uttryck i förändrade
bestämmelser rörande rederiets förpligtelse!'' mot sjöman, som oförskyldt
kommer att lemna tjensten å annan ort än vid förhyrningen afsågs. 1
fråga härom hänvisar utskottet till 86, 87, 88, 92, 97 och 98 §§ i Kong!.
Maj:ts förslag samt komiténs motiv sid. 80 och 81.

Enligt 4 kap. skipmannab. i 1667 års sjölag ålåg det ovilkorligen
svenskt sjöfolk att qvarblifva i fartygets tjenst intill dess detsamma till
svensk hamn återvände, I denna, i 55 § sjölagen, på sätt ofvan är näinndt,
upptagna regel införde sjölagen, 70 §, den mycket vigtiga inskränkning, att
sjömannen förklarades berättigad att uppsäga tjensten, när lian efter sista
påmönstringen varit till sjös två år eller, på resa bortom Kap Horn eller
Goda Hoppsudden, tre år, såvida annan öfverenskommelse ej hlifvit vid förhyrningen
''uttryckligen träffad. Detta sista förbehåll kunde vara berättigadt,
om de båda kontrahenterna i ett förhyrningskontrakt vore sins emellan likstälda.
Men nu är det uppenbart, att sjömannen, som, för att kunna lifnära
sig och de sina, måste taga tjenst, kan under dåliga konjunkturer förmås
att underkasta sig Indika vilkor som helst, att för obegränsad tid binda
sig vid fartyget och afsåga, sig tillfälle att draga nytta af den ökade insigt
och duglighet, han under tiden kali förvärfva. Kongl. Maj:ts förslag har
derför till sjömannens skyddande tagit, steget fullt ut och uteslutit nyssberörda
förbehåll samt (83 §) förklarat sjömannens rätt att efter viss tid
lemna tjensten ovilkorlig, utan afseende å hvad i hyresaftalet må vara
bestämdt, angående tjenstetidens längd. Då tjenstehjonsstadga,n omöjliggör
för husbonde att binda sitt tjenstehjon vid tjensten för mer än ett är i
sänder, och då kongl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet i § 15 stadgar, att i aftal mellan handlande och handelsbetjent
eller mellan kikare af fabrik, handtverk eller annan handtering och arbetare
tjenstetiden ej må bestämmas längre än tre ar, synes ett motsvarande stadgande
i sjölagstiftningen icke kunna undvaras.

Bill. til! Eiksd. Vrot. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Bland de delar af var sjörätt, der behofVet af omarbetning och utveckling
af gällande stadgande)) företrädesvis gjort sig gällande, intaga bestämmelserna
om konnässement ett framstående rum. Att förslaget i denna
del har obestridliga och störa företräden framför sjölagen har icke, utskottet
veterligen, från något håll blifvit bestrid t. Särskilt torde böra
påpekas, att sjölagen saknar hvarje stadgande till ledning för afgörande af
tvist mellan flere innehafvare af konnosseinent, men att deremot förslaget
i 165 § meddela]- fullständiga bestämmelser i detta ämne. I sammanhang
härmed vill utskottet fästa uppmärksamheten på eu i förslaget införd nyhet,
numrering åt konnosseinent. Om i fartygets bestämmelseort två el ler flera
personer med åberopande af särskilda exemplar af samma konnossement
hos befälhafvare!) göra anspråk på lasten, kan det ej tillhöra honom att
skilja dem emellan; det kan ej tillåtas honom att utlemna godset åt någondera,
utan han måste för vederbörandes läkning upplägga godset och förskaffa
sig liqvid för frakten genom försäljning af motsvarande andel af
lasten. För att bespara befälhafvare!! dermed förenad omtanke, möda och
tidsutdrägt, har i förslaget intagits det stadgande (140 §), att, om de särskilda
konnossementsexemplaren betecknats med olika nummer, befälhafvare!!
skall, i händelse flera exemplar företes af olika innehafvare, utlemna godset
till innehafvare!! af det exemplar, som har lägsta numret. Men då följden
häraf blir den, att aflastare]! icke kan för försäljning eller belåning använda
annat konnossementsexemplar än det, hvilket betecknats såsom det första,
hai* det ansetts böra tillkomma honom att,afgöra, huru vida dylik numrering
af exemplaren skall ega ruin eller ej; utan att denne det äskar, eger alltså
befälhafvare!! icke att förse de särskilda exemplaren med olika nummer,
der icke sådant blifvit redan i certepartiet aftaladt.

Genom denna anordning erbjudes således kontrahenterna eu enkel utväg
att på förhand förebygga tvister af ofvan antydda slag, — eu utväg, som
lagen emellertid icke ålägger dem att begagna.

Öfver hufvud taget har förslaget på ett synnerligen beaktansvärdt sätt
sökt gifva bortfraktaren vapen i händerna till skydd mot trakasserier från
aflastare^ sida. Enligt 97 § sjölagen skall lasten i bestämmelseorten utlemna.
» till den, som enligt konnossementet visar sig vara behörig lastemottagare;
och detta stadgande förtydligas genom bestämmelsen i 99 §
sjölagen, att sedan befälhafvare!! öfverlemnat lasten till tåste mottagaren,
skall åtminstone ett exemplar af konnossementet till befälhafvare)! återställa»
och lasten derå qvitteras. Till den, som uppvisa!- konnossementet, skall
alltså lossning ske, men befälhafvare!! har ingen trygghet för, att samme
man har konnossementet qvar, när lossningen är slutad. Om det under
lossningen svikligen öfverlemna,s åt annan, som är i god tro, eger denne

Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande (N:o 2).

rätt att utbekomma godset eller, då det ej vidare tinnes att tå, erhålla ersättning
af fartyget. För att från eu tredskande lastemottagare återbekomma
ett behörigen fullgjordt konnossement eger befälhafvare!! ingen annan utväg
än stämning till domstol. Att ett sådant rättstillstånd lätt leder till tvistighcter,
faller af sig sjelft; och sådana hafva icke heller uteblifvit. Förslagets
139 § deremot gifver befälhafvaren rätt att fordra, att konnossement et,
innan lossningen börjar, sättes i taka händer att vid lossningens afsilande
hållas befälhafvaren till banda, äfvensom att lastemottagaren i män af lossningens
fortgång gör anteckning å konnossementet om hvad som aflemnats
eller derom meddelar särskild! bevis. På liknande sätt har förslaget betryggat
bortfraktarens rätt att efter lossningens slut utbekomma frakt och
öfriga fordringar enligt konnossementet. Befälhafvaren är enligt 155 § ej
pligtig att utlemna godset, innan frakt och öfriga, till beloppet bestämda
fordringar blifvit antingen betalda eller nedsatta i allmänt förvar eller hos
enskild man, som befälhafvaren godkänner. De häremot svarande stadgandena
i 115 § sjölagen lemna icke bo rbf rak faren erforderligt skydd. Frånsed
t att der afses endast vissa, särskild! angifva fall, kan befälhafvare»
blifva skyldig att utlemna lasten utan att för frakten erhålla bättre säkerhet
än borgen; befälhafvaren kan sålunda blifva nödsakad att genom rättegång
utsöka sin fordran, hvilket måste anses vara högligen obilligt.

Slutligen vill utskottet fästa uppmärksamheten a tvenne §§ i förslagets
5:te kapitel, Indika icke hafva någon motsvarighet i sjölagen: 166 §, som
reglerar den s. k. stoppningsrätten eller säljares rätt att, der köpare af varor,
å Indika konnossement till honom öfverlåtits, undandrager sig uppfyllandet
af de för öfverlåtelsen stadgade vilkor eller kommer på obestånd, låta inställa
lossning af godset, och 167 §, som i öfverensstämmelse med 3 § i
kong!, förordningen om nya vexellagens införande den 7 maj 1880 medgifver
dödande af förkommet konnossement.

I fråga om de följande fyra kapitlen i förslaget (6:te kapitlet : om bodmeri,
7:de kapitlet: om haveri, 8:de kapitlet: om skada genom fartygs sammanstötning,
och 9:de kapitlet: om bergarelön) är ej annat att säga än hvad om förslaget
i allmänhet gäller, eller att förslaget, byggande på den gällande rättens
grund och med bibehållande af dess principer, innefattar en i detalj genomförd
följdrigtigare utveckling af dessa. Särskild! har man i stadgandena om
gemensamt haveri tillgodogjort sig den storartade utveckling af hithörande
rättsregler, som väsentligen genom the Association för the Reform and Codification
fo the Law of Nations kommit till stånd, i det att förslaget i det

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

störa och hela, om än med vissa afvikelse]'' i detaljerna, öfverensstäminer
med grunderna för de s. k. York & Antwei''p rules, hvilka torde fä anses
}>ä detta område återgifva den internationella rättsbildningens nuvarande
ståndpunkt.

10:de kapitlet, om sjöförsäkring, förete]'' vid jemförelse med motsvarande
afdelning i sjölagen eu väsentlig olikhet. 1 fråga härom yttrar komité»
(motiv, skid. 170—172):

»Sjölagens afdelning »Om försäkring* är, såsom innehållet visar ocli
motiven uttryckligen angifva, till största delen hemtad från tyska lagen
(XI titeln i I). H. G. B.). Såsom skäl, hvarför man, änskönt denna titel
■syntes utmärka sig för »mycken fullständighet, ja till och med vidlyftighet»,
likväl icke bemödat sig om att synnerligt förkorta densamma, an föres i
motiven (sid. 102), att i ett land, der försäkringsrätten vore så litet känd
som i Sverige, och der dess utbildning genom eu utförlig jurisprudens icke
vore sannolik, lagen ansåges böra i viss mån fylla denna brist, och att den
fördel, som derigenom vunnes, uppvägde olägenheten af lagens må hända
väl stora vidlyftighet. Lagstiftarens syfte har således varit att söka- i lagen
lemna eu så vidt möjligt fullständig grundval för rättsförhållandet mellan
försäkringsgifvare och försäkringstagare, sa att desse vid aftalets ingående
kunde väsentligen endast hänvisa till lagens bestämmelse]''. Erfarenheten
visa]'' emellertid, att detta syfte icke blifvit uppnådt hvarken hos oss eller,
än mindre, i Tyskland. En blick på. eu något utförligare kommentar till
tyska lagens afdelning om försäkring visar, att en stol'' del, ja den ojemförligt
största delen af dess bestämmelser blifvit ersatt eller ändrad genom
de af försäkringsgifvare för större eller mindre områden antagna »Seeversicherungsbedingungen»,
i Indika man derjemte sett sig nödsakad att reglera
eu mängd olika, i lagen icke förutsatta fall, och eu granskning af de här
i landet arbetande sjöförsäkringsbolagens ordningar och tryckta poliser ådagalägger,
att äfven eu stor de! af sjölagens bestämmelser blifvit genom det
fria aftalet satta ur bruk. Lagen gifver således numera ingalunda eu sann
bild af den gällande försäkringsrätten.

Enligt komiténs åsigt är detta resultat af den sedan sjölagens tillkomst
försiggångna utvecklingen icke beroende af de deri gifna stadgandenas olämplighet
eller bristfällighet i sig sjelfva, och den rätta vägen till det anmärkta
missförhållandets afhjelpande är derför ej heller att söka ändra och komplettera
sjölagens stadgande!! till öfverensstämmelse med hvad nu är skick
och bruk. Det hör till sjöförsäkringsväsendets natur, att det måste på det
allra närmaste lämpas efter samfärdselns år från år vexlande former; och

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2)

lagen kan med deri tunga apparat, dess stiftande krafvel’, icke följa den
snabba utvecklingen på detta område. Om i densamma inrymmes plats
för allt för många detaljbestämmelser af den natur, att de äro och böra
vara underkastade det fria aftalets sjelfbestämningsrätt, måste följden blifva,
att lagen knappt hunnit tråda i kraft, innan åtskilliga af dess stadgande!!
blifvit föråldrade; och det kan ej vara lämpligt att inrätta lagen så, att
den för'' att bevara sin tillämplighet tarfvade ändring och jemkning efter
hvarje skiftning i det praktiska lifvets förhållanden. Med den stora utveckling,
försäkringsväsendet här i landet uppnått, gäller det ej numera,
att försäkringsrätten är lins oss föga känd. Att någon utförligare jurisprudens
icke utbildat sig på detta område, är eu beklaglig sanning, men
beror, enligt komiténs tanke, på det egendomliga sätt, hvarpå rättegången
i tvister angående försäkring hittills varit ordnad; och komitén vågar hoppas,
att om de förändringar vinna bifall, hvilka komitén i detta ämne föreslår
och i fråga om hvilka hänvisas till motiven till 13 kap., denna brist skall
varda afhulpen.

Naturligtvis är det förenadt med svårighet att afgöra, hvilka bestämmelse]''
enligt nu angifna åskådningssätt böra ur lagen utmönstras; det blir
i många fall i viss man eu smaksak. Komitén har emellertid sökt i sill
förslag fasthålla, att lagen bör upptaga först och främst alla sådana bestämmelse]'',
som icke kunna af kontrahenterna genom aftal ändras (t. ex.
förbud mot vad om sjöresas utgång, mot dubbel försäkring); vidare stadganden,
afsedda att reglera sådana förhållanden, som lätteligen af parterna
lemnas obestämda vid aftalets ingående (t. ex. om försäkringstagarens rätt
att bäfva aftalet, när försäkringsgifvaren kommit på obestånd); och slutligen
de enligt sakens natur mer konstanta hufvuddragen af den allmänna sjöförsäkringsrätten.

Komitén har icke förbisett, att, om dess förslag antages, det knappt
låter sig göra att afsluta en sjöförsäkring med hänvisning allenast till lagens
stadgande!!. Förslaget förutsätter tvärt om med nödvändighet, att dess bestämmelser
fullständigas genom kontrahenternas aftal; och enligt komiténs
tanke bör detta ske genom antagande af eu allmän sj<försäkring)''•spion enligt
våra grannländers föredöme. Att genom förslaget eu dylik plan göres
oundgänglig, bör, efter komiténs tanke, betraktas såsom eu bestämd vinst
för sjöförsäkringsväsendets utveckling, ej blott så till vida, som på dylikt
sätt tillkomna bestämmelser utan svårighet kunna år från år eller åtminstone
med korta mellantider underkastas revision och förändring, allt efter
som tidsomständigheter och växande erfarenhet föranleda, utan äfven i det
afseendet, att derigenom samverkan jemväl i andra frågor försäkringsgifvare
emellan otvifvelaktigt skulle till försäkringsväsendets fromma kraftigt be -

Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande (N:o 2).

främjas, önskvärdheten af att vid försäkringsplanens affattning eftersträfva
den största möjliga öfverensstämmelse med hvad i Norge och Danmark är
eller varder rörande detta ämne vedertaget, lärer komitén knappt behöfva
framhålla.»

I detta komiténs uttalande instämmer utskottet, med förklarande derjemte,
att utskottet icke funnit något att erinra vid det sätt, hvarpå utmönstringen
af de bestämmelser, som kunna anses icke hafva sin rätta
plats i lagen, blifvit i Kongl. Maj:ts förslag genomförd.

Såsom utskottet i annat sammanhang (sid. 6) haft anledning påpeka,
innebära förslagets bestämmelser i fide kapitlet — om sjöpanträtt och
om sjöfordringars ''preskription — icke införande i vår rätt af något nytt
rättsinstitut; motsvarande afdelning i sjölagen tillerkänner vissa borgenärer
alldeles samma panträtt, som i förslaget benämnes sjöpanträtt. Men dä
sjölagens hithörande bestämmelser äro i synnerlig grad oklara och ofullständiga,
hafva de i förslaget underkastats eu genomgående omarbetning
och komplettering. Utskottet hänvisar till den redogörelse derför, som
återfinnes i komiténs motiv till kapitlet, och vill här blott påpeka eu hufvudsaklig
skiljaktighet mellan förslaget och gällande rätt. 1 afseende på
förmån srättsordningen inordnar 275 § sjölagen sjöfordringarne i den allmänna
förmäns rättsordningen på det sätt, att de förklaras skola åtnjuta
rätt efter 17 kap. 7 § andra punkten handelsbalken. Deraf följer, att,
bland andra, de i 17 kap. 4 § samma balk omförmälda fordringar ega
bättre rätt än samtliga sjöfordringar, så att t. ex. i redarens konkurs besättningens
hyresfordran får vika för tjenstehjons lön, bouppteckningskostnad,
läkarelön o. d. Och genom att lemna ett med bodmeri skuld behäftadt fartyg
annan i handom såsom pant och sålunda bereda handpanthafvaren förmånsrätt
enligt 17 kap. 3 § handelsbalken, kan redaren helt och hållet
omintetgöra bodmerigifvarens rätt.

En så otillfredsställande ordning kan uppenbarligen icke bibehållas.
I förslaget har man löst frågan på det med sakens natur, de flesta europeiska
sjölagar och jemväl det förslag, som låg till grund för nu gällande
sjölag, öfverensstämmande sätt, att man uppstälf eu alldeles särskild förmånsrättsordning
för sjöfordringar, livilka tillerkänts förmånsrätt framför
alla andra i 17 kap. handelsbalken omförmälda fordringar. (Se förslaget
till sjölag, 267 §, samt förslag till lag angående förändrad lydelse
af, bland andra, 2 § 17 kap. handelsbalken.)

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

1 förslagets 12 kap. (»om brott i tjensten af befälhafvare och besättning»)
stadgas straff för åtskilliga förbrytelser, hvilka icke äro i sjölagen
särskild!, upptagna. Här torde särskildt böra påpekas: 287 §, som stadgar
straff för förfalskning och sviklig! förstörande af dagbok; 288 §, om straff''
för befälhafvare, som underlåter att anmäla sig till sjöförklaring; 292 §,
om straff'' för redare, som uppsåtligen förled! befälhafvaren att åsidosätta
de honom i afseende å fartygets sjövärdighet åliggande skyldigheter eller
med råd eller dåd främjat dylik förbrytelse; 299 §, om straff'' för den,
som förleder sjöman att rymma; och 302 §, som stadgar straff'' för obehörig
begäran om sådan besigtning af fartyget, som i 87 § omförmäles.

I allmänhet har förslaget bibehållit sjölagens straffsatser; dock förekomma,
flera, betydligare straffnedsättningar, särskildt i fråga om straff för
befälhafvare. Endast i några få fall har straffet skärpts, — hufvudsakligen
för att bringa de här grina, straffbestämmelser till öfverensstämmelse med
de genom lagen den 12 juni 1890 påbjudna ändringar i 12 och 22 kap.
strafflagen.

För eu af de föreslagna betydelsefulla ändringa,rne i afseende å
rättegångsordningen i sjörättsmål (13 kap.), nemligen den ändring, som
angår sjöförklaring och sjöförhör, har utskottet förut (sidd. 8—9) i korthet,
redogjort. Rörande behofvet af ändrade bestämmelser i fråga om fullföljd
af talan i dispachemål vill utskottet, som icke ansett sig kunna derutinnan
biträda Kongl. Maj:ts förslag, framdeles i annat sammanhang yttra sig,
dervid utskottet kommer i tillfälle att angifva skälen för sitt förslag i
ämnet. Här torde allenast höra påpekas, att, förslaget, genom att, i allmänhet
göra, rådstufvurätt, till första, domstol i sjörättsmål, genomfört den
reform, hvartill första, steget togs i 1864 års sjölag genom den käranden
i 302 § medgift™, rätt att välja mellan domstolen i den ort, der fartyget
finnes eller svaranden har sitt hemvist,, och rådst,ufvurätten i närmaste stad.

Efter att sålunda hafva i korthet omforma,It åtskilliga, vigtigare delar
åt det, föreliggande lagförslaget och några, af de vigtigare förbättringar i
vår sjörätt, som derigenom skulle komma till stånd, anser sig utskottet,
innan redogörelse lemna,s för de skal, som synts höra föranleda ändringar
i Kongl. Majffs förslag, till bemötande upptaga en från många håll främst,
äld men enligt utskottets mening fullständigt ogrundad allmän anmärkning
emot, förslaget.

Särskilda Utskotts (N.-o 1) Utlåtande (N:o 2).

Man har nemligen påstått, att förslaget skulle intaga eu för rederiintresset
särskilt ogynsam ståndpunkt, i det att ökad ansvarighet och nya
bördor skulle genom detsamma hota rederierna. Giltigheten af detta påstående
ar så till vida svår att undersöka, som det framstälts i form af
allmänna omdömen utan någon hänvisning till de särskilda bestämmelser,
i Indika dessa omdömen skulle ega sin grund, och genom hvilka bestämmelsers
upptagande till närmare granskning man kunde uppvisa, huru vida
påståendet vore befogad! eller icke. Uppgiften, att redarens ansvarighet
för rederiets gäld blifvit i förslaget ökad, anser sig utskottet hafva i det
föregående (skid. 12—15) fullständigt vederlagt. Hvad angår påståendet i
öfrigt anse]'' sig utskottet böra erinra, att de af sjöfarten beroende intressen
äro många och delvis skilda eller stridiga, och att man derför ofta nog
icke kan tillgodose ett berättigad! intresse utan att i viss män göra intrång
på ett annat. Deraf, att redarnes nuvarande fri- och rättigheter till äfventyra
må hafva blifvit i ett eller annat afseende inskränkta, följer icke, att eu
sådan inskränkning är obehörig; endast ur redarens synpunkt får ett sjölagsförslag
icke bedömas, det har icke till uppgift att ensidigt häfda hans
intresse. Enligt utskottets uppfattning har förslaget icke i något afseende
åsidosatt rederiernas berättigade intressen. Tvärt om innefatta flere bestämmelser
en väsentlig förbättring i redarens ställning. Några af dessa,
vill utskottet här angifva, utan att dermed må anses åsyftadt att ådagalägga
annat eller mera, än att förslaget i eu mängd afseende!) tagit synnerlig
hänsyn till rederiintresset.

I antydda syfte vill utskottet exempelvis åberopa följande stadgande)),
genom hvilka ändring skulle ske i gällande rätt:

Redarens skyldighet att bekosta sjukvård åt de i tjenst å fartyget
anstälde personer bär blifvit begränsad ej blott till tiden, utan, hvad kanske
är vigtigare, derigenom att veneriska sjukdomar, som för närvarande lära
ådraga rederierna synnerligen betungande sjukvårdsutgifter för besättningen,
i förslagets 90 § likställas med sjelfförvållade och således ej berättiga sjömännen
till vård på rederiets bekostnad.

Genom stadgandena i BO § har man sökt städja det nu af rederierna,
så mycket öfverklagade oskicket, att befälhafvare)! låter förmå sig att af
personer, med hvilka han för rederiets räkning kommer i affärs be röring,
emottaga större eller mindre penningebelopp under namn af provision,
gratifikation eller dylikt.

Redare)! har befriats från skyldigheten att bekosta hemförskaffning
af befälhafvare och skeppsbesättning från fartyg, som å utländsk ort gått
förloradt eller lidit sådan skada, att det förklarats icke värdi att iståndsättas.
(BB, 98 §§).

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Befälhafvare» är enligt 89 § berättigad att ända till hälften nedsättahyran
för sjöman, som finnes oduglig till den tjenst han åtagit sig. Enligt
sjölagen kan nedsättning af hyran ega rum endast såsom straff för förseelse.

Liggedagarnes antal har blifvit högst betydligt réduceradt (119 §).

Särskild hänsyn är tagen till sådana fartyg, som göra regelbundna
resor mellan vissa orter efter eu på förhand kungjord plan (121, 123,
138 §§).

Rörande de mycket väsentliga fördelar, som i afseende på lättheten
att utbekomma fordran för frakt o. d. och att återfå ett behörigen fullgjordt
konnossement blifvit rederiet beredda genom stadgande^ i 139 och
155 §§, är ofvan (skid. 18, 19) taladt.

Enligt 161 § skola vissa, icke till gemensamt haveri hänförliga nödhamnsutgifter,
som nu drabba fartyget allena, fördelas efter reglerna för
gemensamt haveri.

I fråga om ersättning för skada å fartyg i gemensamt haveri är
fartygets frihet från afdrag för skilnad mellan nytt och gammalt högst
betydligt utsträckt.

Om fartyg under resa något bergat, erhåller enligt 183 § sjölagen
rederiet endast hälften af bergarelönen; enligt 228 § i förslaget erhåller
ångfartygs redare deremot två tredjedelar.

Redan dessa exempel synas gifva vid handen, att förslaget i sin
sträfvan att skipa rätt mellan de olika intressen, som äro knutna vid sjöfarten,
icke tillbakasatt rederiets; och så vidt det ej kan med påpekande af
vissa bestämda stadgande!] uppvisas, att olägenheter af motsvarande betydelse
skulle komma att rederierna tillskyndas, torde det fä anses ädagalagdt,
att rederiintresset blifvit genom förslaget synnerligen val tillgodosedt.

Äfven i det afseende! har förslaget intagit en för rederierna gynsam
ställning att det icke upptagit två från många håll och på mycket goda
grunder påyrkade reformer, som skulle varit rederierna till synnerligt men.
Utskottet åsyftar de under senare tid med allt större styrka framstälda
yrkandena dels att den s. k. distansfrakten borde afskaffas och dels att
förbud borde meddelas mot sådana klausuler i konnossementen, hvarigenom
befälhafvare fritager rederiet från dess lagstadgade ansvarighet för traktgodset,
Båda dessa frågor stå på dagordningen för den internationella
diskussionen rörande hithörande ämnen; och ehuru de skandinaviska länderna
af skäl, som komitén (mot. sidd. 110—112 samt 121, 122) anfört,
näppeligen kunna eller böra ga i spetsen för dessa stora frågors lösning,
förtjena!'' dock förslagets ståndpunkt härutinnan att framhållas såsom en
yttring af den varsamhet, hvarmed man — oaktadt i fråga om distansfrakt
till och med högsta domstolens fleste ledamöter påyrkade ett frångå.
till Riksd. Prot. 189J. 8 Sami. I Afd. 2 Häft. 4

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

gående af gällande rätt — undvikit att under nu rådande konjunkturer
föreslå förändringar, som kunde menligt inverka på rederirörelsen.

Af hvad sålunda anförts framgår att utskottet väsentligen och hufvudsakligen
biträder Kong! Maj:ts förslag. Emellertid har utskottet vid
dess granskning funnit detsamma höra i vissa delar ändras, och utskottet
öfvergår nu till redogörelsen för dessa ändringar.

4 §.

I privaträttsligt afseende har stadgandet om bestämd hemort för
fartyg betydelse endast därutinnan, att jemlikt förslagets 48 § andra stycket,
befälhafvare!! i fartygets hemort icke eger att utan särskildt bemyndigande
ingå annat aftal för redarnes räkning, än angående besättningens förhyrande.
Redares underlåtenhet att göra- den i förevarande 4 §, första stycket, föreskrifna
anmälan medför således icke annan privaträttslig verkan, än att
befälhafvare^ befogenhet vidgas. Visserligen vore det ömkligt, att lagen
innehölle ett supplerande stadgande i frågan, hvilken ort skall anses vara
fartygets hemort, för den händelse redaren underlåtit att derom meddela
bestämmelse; men ett sådant supplerande stadgande torde icke kunna afse
annat fall än det, att fartyget tillhör en redare. I detta fall kan, såsom i
förslaget skett, lämpligen stadgas, att egarens hemort skall anses vara fartygets
hemort. Hvad åter angår det fall, att fartyget tillhör ett s. k. partrederi;
så emedan, ehuru i 10 § första stycket sägs, att för sådant rederi
skall utses en hufvudredare, rederiet likväl kan underlåta sådant, om det
vill utsätta sig för den processuella påföljd för underlåtenheten, som stadgas
i åberopade 10 § andra stycke; torde öfriga supplerande bestämmelse]-i 4 § andra stycket icke innebära någon garanti för, att fartygs hemort
alltid skall kunna med ledning af samma bestämmelser utletas.'' Särskildt
låter det sig icke göra, i händelse flere partredare ega. de större, men sig
emellan lika delar af fartyget; ty ingen finnes, hvilken det i denna händelse
tillkommer att bestämma, hvilkendera^ hemvist skall räknas för fartygets
hemort. På grund af hvad sålunda anförts får utskottet föreslå sådan
ändring af 4 § andra stycket, som lagtexten utvisar.

8 §.

Utan att åsyfta någon ändring i-sak, har utskottet ansett sig böra
föreslå en ändrad affattning af denna §:s första stycke, som mera närmar
sig den norsk-danska lagtexten.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

13 §.

l)å det icke synes erforderligt att i lagen uttala hufvudredarens i
sakens natur grundade ställning såsom medredarnes syssloman, men å andra
sidan allmänna lagens stadgande!! om syssloman möjligen torde vid tillämpning
å förhållandet inom rederiet i någon mån modifieras genom sjölagens
bestämmelser, har utskottet ansett §:ns första punkt böra uteslutas.

Ehuru befälhafvares antagande eller afskedande är en åtgärd af så
framstående vigt, att hufvudredaren enligt sakens natur bör, så vidt ske
kan, derom inhemta sina medredares mening, kan det dock inträffa, att
beslut om nämnda åtgärd icke utan att rederiets bästa sättes på spel kan
uppskjutas. Det har derföre icke ansetts lämpligt att bland de angelägenheter,
rörande hvilka medredare företrädesvis böra höras, särskildt framhålla
befälhafvares antagande eller afskedande.

20 §.

De skål komitén (mot. sid. 29) anfört för upphäfvande af den i 9 och
10 §§ sjölagen medredare tillerkända förköps- och lösningsrätt sakna visserligen
icke giltighet. Men betydelsen af denna rätt gör sig företrädesvis
gällande inom smärre rederier, hvilka ofta bildas helt och hållet på grundval
af de i sjölagen gifna regler utan något skriftligt kontrakt; det är derföre
för dem svårare och förenad! med mera omgång att genom särskildt
aftal stadga dylik lösningsrätt, med de närmare detaljbestämmelser, som
dervid fordras, än för de större rederierna, der lösningsrätten icke passa!'',
att genom eft kortfattad! förbehåll i bolagsordningen utesluta tillämpningen
af en i lag stadgad lösningsrätt. Med hänsyn härtill har utskottet ansett
lösningsrätten böra bibehållas; hvaremot den i 9 § sjölagen stadgade hembudskyldighet
synts vara utan synnerlig betydelse och derför icke böra i
förslaget upptagas. — De af utskottet härom föreslagna bestämmelse!- afvika
från sjölagens endast derutinnan, * att den tid, inom hvilken lösningsanspråk
skall” göras gällande, bestämts till fjorton i stället för tre dagar från det
försäljningen blef medredare kunnig, samt att icke allenast köpare utan
äfven säljare är pligtig att edfästa köpevilkoren.

21 §.

Då i första styckets första punkt talas om »lott i fartyget>, har det
i samma styckes andra punkt förekommande ordet »skeppslottem blifvit
utbytt mot »lotten i fartyget».

Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande (N:o 2).

22 och 23 §§.

Lagförslaget utgår från den fullkomligt riktiga uppfattning af rederi,
att dess sammanhållande enhet är ett fartyg, och att följaktligen ett »rederi»,
som eger två eller flere fartyg, i sjelfva verket är att anse såsom två eller
flere rederier med samma, delegare. En författare i sjörätten uttrycker
nämnda uppfattning sålunda: »Till naturen af ett partrederi hör, att hvarje
fartyg bildar underlag för ett särskildt bolagsförhållande». Från denna
synpunkt äro bestämmelserna i 9, 17 och 18 §§ affattade. Härmed
öfverensstämmer ock, att förslaget icke någonstädes uttryckligen reglerar
redares rätt att besluta fartygets försäljning, hvilken blott i 23 § omtalas
såsom en direkt följd af beslut om rederiets upplösning. Men med

ordet rederi skulle äfven kunna betecknas en förening af personer, som
gemensamt reda i flere fartyg. Denna för lagförslaget främmande beteckning
kunde lätt framkalla det missförstånd, att delegarne i en dylik förening
kunde med enkel röstöfvervigt (12 §) besluta att sälja ett af »rederiets»

fartyg; likasom å andra sidan den i 22 § förekommande bestämmelse, att
rederiet på yrkande af delegare skall upplösas, om, när fartyget befinner
sig inom riket, rederiets gäld finnes öfverstiga dess tillgångar, kunde missförstås
derhän, att, om ett fartyg gått illa, hela »rederiet» skulle upplösas
och alla dess fartyg försäljas. För att förebygga en dylik missuppfattning
har utskottet ansett sig böra redan i 22 § första stycket utmärka, att fartygets
försäljning icke kan beslutas, med mindre redare, hvilka tillsammans
ega mer än hälften i fartyget, i beslutet deltaga, och att sådant beslut har
till omedelbar följd det särskilda bolagsförhållandets upplösning. 1 följd
häraf har 23 § bort inskränkas till att innehålla bestämmelse om det sätt,
hvarpå, vid rederis upplösning, fartygets försäljning, der ej redarne annorledes
åsämjer, skall försiggå. Hvad åter angår enskild redares rätt att i visst
fall påyrka rederiets upplösning, när rederiets gäld befinnes öfverstiga dess
tillgångar, har man ansett bestämmelsen derom saklöst kunna utgå, helst
som, derest verkligen under den gifna förutsättningen majoriteten skulle
vilja tvinga en delegare att fortsätta affären, en rigtig tillämpning af §:ns
tredje punkt torde gifva honom erforderligt skydd.

26 §.

Rörande denna § åberopar utskottet livad derom yttrats här ofvan
(sidd. 7—12).

Särskilda Utskotts (N-.o 1) Utlåtande (N:o 2).

I syfte att angifva, att anspråken på utrustningens beskaffenhet icke
må ställas högre, än att fartyget skall vara i förhållande till sitt ändamål
och användningssätt behörigen utrustadt, har utskottet vidtagit en jemkning
af uttryckssättet i §:ns första punkt.

37 §.

Då det kan möta svårighet för befälhafvaren att med full noggrannhet
uppgifva barlastens vigt, har man ansett uppgift å ungefärliga vigten göra
tillfyllest. I mom. 3 har utskottet ansett böra tilläggas, att befälhafvaren,
när han finner nödigt nedsätta besättningens kost, skall vara skyldig att
för erforderlig kontroll anteckna jemväl anledningen till denna åtgärd.

39 §.

De i dagboken gjorda anteckningar kunna, synnerligen om fartyget
fortfar att gå i samma trade, innefatta eu mängd för redare och befälhafvare
värdefulla erfarenhetsrön, som skulle komma fartyget till godo vid
framtida resor. Genom åläggande för redaren att inlemna den fullskrifna
dagboken till sjömanshuset skulle man emellertid betaga honom tillfälle att
draga nytta af densamma. För andra sakegare torde kännedom om dess
innehåll jemförelsevis sällan blifva erforderlig i andra fall, än då den blifvit
företedd vid sjöförklaring, och det kan derför ej anses synnerligen maktpåliggande
att för deras skull föreskrifva dagböckers förvarande å sjömanshuset,
allra minst om deraf, att dessa enskilda handlingar, till hvilka
obehöriga icke böra ega tillgång, på föreslaget sätt sattes under allmän
vård, skulle följa, att, såsom inom högsta domstolen yttrats, det skulle
stå en hvar fritt att af dem taga kännedom. Härtill kommer, att sjömanshusombudsmännens
redan nu ganska betungande göromål skulle komma
att i högst väsentlig grad ökas utan motsvarande nytta; hvarjemte ovisst
torde vara, huruvida alla sjömanshus förfoga öfver så stort arkivutrymme,
att dagböckerna kunna der förvaras så lång tid, som må finnas erforderlig.
Af nu anförda skäl har utskottet ansett §:ns stadgande böra bringas till
öfverensstämmelse med de norska och danska lagförslagen, och således
ersättas med föreskrifter dels om rätt för sakegare att erhålla kännedom
om dagbokens innehåll och att deraf taga skriftligt utdrag och dels om
skyldighet för redaren att under viss tid förvara dagboken.

Särskilda Utskotts (A’;o 1) Utlåtande (N:o 2).

40 §.

Enligt förslaget skulle det åligga befälhafvare)! att, om, medan fartyget
ligger i hamn, der sjöförklaring kan ega ruin, sådan olycka, inträffar
eller skada upptäckes, som §:ns första stycke omförmäler, inom utgången
af nästa dag anmäla sig till sjöförklarings afgifvande. Detta rådrum bär
synts utskottet väl kort och derför utsträckts till tre dagar, den dagen
oräknad, då olyckan inträffade eller skadan skedde.

41 §.

För att tydligare utmärka, att befälhafvaren, äfven om fartyget finnes
utom stads område, eger rätt att hos magistraten i närmaste stad begära
förordnande af besigtningsman, har utskottet föreslagit ett tillägg härom i
§:ns tredje stycke.

44 §.

1 Kongl. Maj:ts förslag har bibehållits den i 68 § sjölagen befälhafvaren
medgifva rätt att tilldela minderårig kroppsaga. Då emellertid hos
oss likasom annanstädes inom lagstiftningen allt mera gjort sig gällande
sträfva!) att afskaffa kroppsstraff^), har utskottet, efter tyska lagens föredöme
(Seemanns-ordnung af 1872, § 79), ansett afl användning af kroppsaga
böra förbjudas. Allt emellanåt tränga till offentligheten upprörande
meddelanden om kroppslig misshandel, som ombord från beta lhafva rens
sida eller med hans vetskap vederfarits unge sjömän; och svårigheten att
• ofta långt efter det bestraffningen skedde — utröna, huruvida befälhafvare))
hållit sig inom eller öfverskridit det tillåtnas gräns, synes utgöra
eu maning att undanrödja hvarje förevändning för missbruk. Visserligen
medgifver legostadgan husbonde rätt att med »måttlig husaga» tillrättavisa
minderårigt tjenstehjon. Men det bör beaktas, att befälhafvarens straffmagt
kan under lång tid undandraga sig afl verksam kontroll; det kan lätt
hända, att den yngling, so))) för en längre resa blifvit satt under hans
befäl, i månader, ja år värnlös utsättes för hans Övergrepp. Deremot lära
väl omständigheterna i land jemförelsevis sällan vara sådana, att ett tjenstehjon,
som upprepade gånge)'' misshandlas af sin husbonde, icke loin finna
verksamt skydd.

Att befälhafvaren icke genom kroppsagans fullständiga afskaffande
går miste om sill oumbärlig;! rätt att medelst tvång skaffa sig lydnad af
sjömannen — äldre eller yngre —, inhemtas af 101 §.

•31

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

I fråga om befälhafvarens rätt att ålägga besättningen söndagsarbete
har utskottet, i öfverensstämmelse med hvad jemväl inom högsta domstolen
yttrats (rörande 46 § i komiténs förslag), ansett den allmännare affattningen
1 30 § sjölagen vara att föredraga framför Kongl. Maj:ts förslag.

46 §.

1 sista punkten har ordet »återkomsten» ansetts böra utbytas mot
»ankomsten», såsom bättre passande för de olika fall, hvilka. kunna förekomma.

59 §.

1 förtydligande syfte och för att i öfverensstämmelse med 40 § sjölagen
angifva graden af den omsorg, man fordrar af befälhafvaren, hår utskottet
föreslagit eu något förändrad affattning. I afseende derå vill utskottet
erinra, att uttrycket »god sjöman» förekommer jemväl i förslagets
291 §, som stadgar straff för befälhafvare, hvilken, när fartyget är stadt
i fåla, öfvergifver detsamma, utan att iakttaga hvad honom såsom god sjöman
åligger.

61 §.

Ehuru de skäl, hvilka anförts och åberopats för det i §:ns andra
stycke föreslagna stadgande, från principiel synpunkt betraktade, måste
erkännas icke sakna giltighet, synes dock samma stadgande, såsom icke af
verkligt behof påkalladt och möjligen egnadt att föranleda förvecklingar,
kunna utgå. Det torde ytterligt sällan komma att inträffa, att en befälhafvare,
hvars förhållande till redaren är sådant, att hans plötsliga entledigande
kan ifrågakomma, på förutsatt sätt personligen träder emellan.
Genom att. på sin kredit anskaffa för resan nödiga medel, i stället
för att ardita de i 49 och 54 §§ anvisade utvägar kan han, i händelse
resan går olyckligt, ställa redaren i det obehagliga valet mellan
att antingen låta befälhafvaren bära förlusten eller ock sjelf med andra
tillgångar än sjöförmögenheten ersätta densamma. i\ andra sidan kan
stadgandet obehörigen försvära och fördröja aflägsnande! af en befälhafvare,
som visat sig ovärdig sin redares förtroende och som derför bör utan
dröjsmål entledigas. I händelse befälhafvaren genom den förpligtelse, han
åberopar såsom stöd för sin rätt att få behålla befälet, i sjelfva verket
öfverskridit sin befogenhet, kan han, innan det lyckas redaren att konstatera
sådant, hinna tillfoga denne oersättlig förlust.

32''

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

62 §.

Om fartyget, när befälhafvare^ rätt, att utomlands lemna tjensten
inträder, befinner sig å en ort, hvarifrån frakt icke kan erhållas, bör denna
tillfälliga omständighet icke tvinga rederiet att antingen låta fartyget gå
hem i barlast eller och anskaffa, ny befälhafvare. Befälhafvare]» bör kunna
nöjas med, att fartyget anträder resa hemåt, äfven om last skall intagas
och utlossas någonstädes under hemvägen. Utskottet föreslår derför, att,
om rederiet, när befälhafvaren uppsäger tjensten, ger order, att fartyget
skall vända hem, befälhafvaren skall vara skyldig att qvarstanna i tjensten,
äfven om lasten för hemresan ej skall intagas just å den ort, der han eljest
egt lemna tjensten, utan i annan hamn, om blott denna år belägen i fartygets
väg mot hemlandet.

64 §.

Då, på sätt sjölagskomitén (mot. till 90 §) erinrat, någon sträng
rättsgrund icke kan åberopas för redarens pligt att, bekosta sjuk befälhafvares
eller sjömans vård, och då särskild! ej något giltigt, skål lär kunna
anföras, hvarföre denna skyldighet skulle åligga redaren i vidsträcktare män,
när sjukdomsfallet, inträffar utomlands, än när behof af sjukvård ifrågakommer
i hemlandet,, hemställer utskottet, att, här likasom i 90 §, den tid,
under hvilken redaren är pligtig att, bekosta sjukvård, för hvarje fall inskränkes
till fyra veckor.

83 §.

I fråga- om den vigtiga ändring i gällande lag, denna § innefattar,
hänvisar utskottet till hvad ofvan (sid. 17) derom anförts.

Enligt 70 § sjölagen är den tid, under hvilken tjensteaftalet, derest
ej annan öfverenskommelse träffats, förblifver gällande, bestämd till tre år
för den händelse, att sjömannen varit till sjös på resa bortom Kap Horn
eller Goda Hoppsudden. Att, nu, på samma gång man betager redaren
rätt att genom öfverenskommelse betinga, längre tjenstetid, förkorta den
lagbestämda tiden till två år äfven för dylika längre resor, har utskottet
icke ansett tillrådligt, helst som det lätt kan inträffa, att, en resa till aflägsnare
farvatten icke, derest rederiets intresse skall behörigen tillgodoses, kan
medhinnas på två år. Utskottet har derför i fråga om tjenstetidens längd
upptagit sjölagens nyss berörda stadgande.

Särskilda Utskotts (N.-o 1) Utlåtande (N:o 2).

Öfriga af utskottet föreslagna ändringar i §:n afse att i detta hänseende
genomföra likställighet mellan befälhafvare och besättning, i det
utskottet här upptagit hvad 62 § för enahanda fall stadgar, med den af
utskottet i samma § föreslagna jemkning.

87 §.

Det här gifna stadgande, som åsyftar att bereda besättningen ett
förut i vår lag saknad! skydd mot faran att blifva sänd till sjös med ett
odugligt fartyg, leder, såsom förut är anmärkt, sitt upphof från den under
1870-talet i England började och sedermera till andra länder fortplantade
s. k. Plirasollrörelsen, som hade till syfte att med lagstiftningens hjelp
åstadkomma en verksam garanti mot våda, för menniskolif och egendom,
till följd af fartygets bristande sjövärdighet.

Då det i vårt land redan för kostnadens skull icke kunde ifrågasättas
att söka botemedlet i något slags offentlig inspektion, har komitén vält att
åt sjömannen, hvilken saken närmast rör, gifva ett vapen, hvarmed han
kan värja sig sjelf och dermed äfven andras intressen. Det ligger i sakens
natur, att, om man erkänner nödvändigheten af en kontroll i detta afseende
å redare och befälhafvare, målet icke kan vinnas utan någon olägenhet
för rederiet; uppgiften måste blifva att tillse, det de band, som ovilkorligen
måste påläggas, icke blifva mera tryckande än ändamålet föranleder
och hänsyn till rederirörelsens kraf tillåter.

Då §:ns första punkt gifver uttryck åt den grundsats, att sjömannen
kan vägra åtfölja ett fartyg, som bevisligen icke är sjövärdigt, uttalar den
ej annat än hvad som utan särskild! lagbud följer af allmänna rättsgrundsatser,
och innefattar alltså ej någon ändring i gällande lag. Det nya ligger
deri, att man, för att bereda sjömannen möjlighet att begagna sin af lagen
erkända rätt att blifva qvitt tjensten, sökt för honom lätta bevisbördan på
det sätt, att befälhafvaren ålagts att, på yrkande af en viss del af besättningen,
sjelf anskaffa nödig bevisning rörande fartygets beskaffenhet genom
att anordna besigtning å fartyget, och detta vid äfventyr, att sjömannen,
om hans begäran ej efterkommes, eger lemna tjensten och dervid njuta
till godo samma vilkor, som om han utan laga skäl entledigats. Det ligger
emellertid i öppen dag, att den rätt, så att säga, till sjelfförsvar, som sålunda
lägges i besättningens hand, kunde komma att missbrukas såsom ett
kraftigt anfallsvapen för att aftvinga rederiet eftergifter eller rent af i syfte
att göra skada. Att ett obehörigt användande af ifrågavarande rätt enligt
lagförslaget ådrager sjömannen ersättningsskyldighet (87 §) och i visst fall
straff (302 §), skulle knappast gifva rederiet nödigt skydd. Det verksamBih.
till liiksd. Prof. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 5

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

maste korrektivet mot missbruk har förslaget funnit deri, att befälhafvaren
ej'' behöfver efterkomma en begäran om besigtning, som ej biträdts af mer
än hälften af besättningen, i det man antagit å ena sidan, att så stor del
af manskapet näppeligen skulle förena sig om att mot bättre vetande föra
en obefogad klagan, och, å den andra, att, om verkligen fartyget icke är
sjövärdigt, halfva besättningen säkerligen icke skulle låta förmå sig att
äfventyra sitt lif å detsamma.

I regeln torde begäran om besigtning kunna och böra framställas,
innan intagen last försvårar besigtningen. Framställes den senare, kan,
såsom äfven komitén (mot. sid. 70) framhållit, de genom en obehörig klagan
rederiet tillskyndade kostnader och förluster stiga till betydliga belopp;
och med möjligheten blir äfven frestelsen för manskapet större att, kanske
blott genom hot om påkallande af besigtning, tillskansa sig fördelar. Utskottet
har derför för detta fall ansett en ytterligare garanti mot missbruk
från besättningens sida nödig samt i sådant syfte föreslagit, att begäran
om besigtning, som framställes först efter det last intagits, skall,
för att förtjena afseende, biträdas af en styrman eller eu maskinist.

Sålunda begränsad, synes den rätt, §:n gifver besättningen, icke kunna
väcka någon grundad betänklighet hos rederinäringens målsmän. Att nödgas
anordna besigtning af ett olastadt fartyg är ett obehag ej värdt att
nämnas vid sidan af de högvigtiga intressen, §:n vill värna; och genom en
före lastningen frivilligt af befälhafvaren påkallad besigtning kan han freda
sig mot en vid mera oläglig tidpunkt af besättningen gjord, obehörig framställning
derom. Särskildt vill utskottet framhålla, att tysk och engelsk
lagstiftning gått vida längre i sina sträfvanden att skydda besättningen,
i England kan Board of Trade till och med utan att någon det yrkar låta
anställa undersökning af fartyget. Enligt den tyska Seemannsordnung åt
1872, § 47, skall undersökning af fartyget ske, så snart sådan begäres af
en »Schiffsoffizier» — hvartill fartygets styrmän och maskinister äro att
hänföra — eller tre af manskapet; och enligt hvad en tysk författare (Lewis,
das Deutsche Seerecht, Leipzig 1883) vitsordar, har denna stränga bestämmelse
icke veterligen medfört någon nämnvärd olägenhet.

90 §.

I fråga om den ändring, utskottet i denna § föreslagit, åberopar utskottet
hvad som anförts vid 64 §.

114, 116 och 118 §§.

Sjölagen gifver icke något uttryckligt svar på den frågan, huruvida
olägenheten deraf, att fartyget till följd af sitt djupgående eller annan dy -

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

lik orsak icke kan för lastning inkomma i den hamn, befraktningsaftalet
bestämmer, skall träffa befraktaren eller bortfraktaren. Vid sådant förhållande
måste frågan bedömas efter allmänna rättsgrunder. Dessa synas
med nödvändighet föranleda dertill, att en bortfraktare, som åtagit sig att inlasta
gods å viss ort, icke eger fordra, att godset skall af aflastaren lemnas
annanstädes än å den aftalade orten, det vill säga, om viss plats bestämts,
vid samma plats, men om endast hamnen angifvits, inom hamnområdet;
han kan ej mot befraktaren åberopa,, att det bortfraktade fartyget icke kan
framkomma dit, utan han måste på egen kostnad och risk föra godset till
fartygets sida.

Denna lösning af frågan är äfven i full öfverensstämmelse med de
vigtigaste utländska lagstiftningar. Enligt gällande norsk likasom enligt
tysk, engelsk och fransk rätt måste fartyget för lastning och lossning förläggas
i hamnen eller såsom det, i Norsk Solov § 62 beträffande lossning
uttryckes, »godset måste, förj fartygets räkning fortskaffas in i den hamn
på hvilken certepartiet lyder». Äfven 77 § sjölagen utgår från den förutsättning,
att, fartyget skall förläggas inom hamnområdet (»lastnings- eller lossningsplats
inom hamnen»). Vill bortfraktaren betinga sig frihet från denna
skyldighet eller, med andra ord, å befraktaren öfverflytta skyldigheten att
undersöka, huruvida fartygets djupgående tillåter det, att inlöpa i hamnen,
måste uttryckligt förbehåll derom göras i fraktaftalet. Att en dylik klausul
(»eller så nära derintill, som fartyget kan flyta») temligen allmänt inryckes
i certepartier, bestyrker ytterligare, att, der sådant förbehåll ej skett, det,
åligger bortfraktaren att,,'' såsom det, plägar uttryckas, »känna sitt fartyg».

Att, frångå hvad sålunda nu är gällande rätt anser utskottet icke
tillrådligt. Visserligen bör i ett fall som detta, då fråga är om att stifta,
ej att tolka lag, de skäl, som anförts för den motsatta, för bortfraktaren
gynsammare uppfattningen icke frånkännas all giltighet, endast derföre att
denna uppfattning icke öfverensstämmer med gällande rätt; kunde man i
denna fråga underlåta att taga hänsyn till utländsk lagstiftning, vore det
utan tvifvel nödigt att, underkasta dessa, skäl eu närmare granskning. Men
här mer än i många andra punkter vore eu afvikelse från den allmänt
europeiska rätten synnerligen olämplig. Det bör nämligen fasthållas, att
hela frågan reducerar sig till denna: skall det för framtiden likasom hittills
vara nödvändigt, för rederierna att i sina certepartier låta intaga ofvan
berörda klausul? Om lagen besvarar denna fråga nekande och om till
följd deraf samma klausul skulle försvinna ur formulären för certepartier
och konnossement, skulle hvarje i Sverige befraktadt fartyg, som i utlandet
(eller åtminstone i Norge, Tyskland, England eller Frankrike) hade att mottaga
eller aflemna last, kunna med tillämpning af der gällande lag åläggas

36 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

de ifrågavarande skyldigheter, från Indika det enligt den utländska lagen
endast genom förbehåll i certepartiet kan fritaga sig.

Ehuru utskottet alltså i hufvudsak biträder hvad Kongl. Maj:t härutinnan
föreslagit, har utskottet dock ansett några ändringar uti ifrågavarande
paragrafers affattning böra vidtagas. Innan utskottet öfvergår till
redogörelsen derför, torde emellertid ett yrkande, som utskottet icke funnit
sig kunna biträda, böra upptagas till bemötande. Inom utskottet har nämligen
föreslagits, att sista stycket i 116 § borde uteslutas. Utskottet erkänner
visserligen, att de der gifna bestämmelser stå i fullkomlig öfverensstämmelse
med lagens anda och innehåll i öfrigt och att de följaktligen,
äfven om de ej funnit uttryck i lagen, kunnat ur densamma genom eu
direkt slutledning härledas. Men detsamma gäller om en mängd bestämmelser
i hvarje lag, nämligen att de kunna eller böra kunna deduceras ur
lagens allmänna principer. De äro ej derföre öfverflödiga. Om än det icke
lärer kunna betviflas, att den, som förbundit sig att förlägga sitt fartyg
till viss lastningsplats, också är skyldig att fullgöra detta åtagande, har man
ej dermed visat det. vara öfverflödigt, än mindre skadligt, att lagen underrättar
honom om påföljden deraf, att han ej kan fullgöra detta sitt åtagande.
Med nu gällande lag har grundsatsen visat sig så föga sjelfklar,
att frågan om dess giltighet dragits äfven under högsta instansens pröfning
(N. J. A. 1882 sid. 410). Än mindre kan det vara lämpligt att låta äfven
den nya lag, som nu skall stiftas, sakna en uttrycklig lösning af sjelfva
hufvudfrågan, rörande omfånget af bortfraktarens skyldighet, när ej viss
lastningsplats aftalats.

Enligt Kongl. Maj:ts förslag skall fartyget, der ej viss lastningsplats
aftalats, förläggas till vanlig lastningsplats i hamnen; och komiténs motiv
(sid. 90) gifva vid handen, att härmed åsyftas plats, der sådant gods, som
certepartiet afser, vanligen inlastas. En dylik bestämmelse skulle, enligt
utskottets åsigt, å bortfraktaren lägga eu skyldighet, som han icke enligt
nu gällande lag har och som icke skäligen synes böra åligga honom. Han
bör af skäl, som ofvan utvecklats, ansvara för godsets afhemtande från den
hamn, der han förbundit sig mottaga detsamma, men — såsom det (i fråga
om lossning) heter i norsk Solov § 62 — »inom den hamn, der lasten skall
lemnas, är befälhafvaren icke pligtig att framföra godset längre, än fartyget
kan flyta.»

Utskottet föreslår derföre en sådan affattning af 116 § 2 st., att
bortfraktarens skyldighet att annanstädes än vid fartygets sida mottaga
godset inskränkes till de fall, att fartyget till följd af sitt djupgående antingen
icke kan inkomma i den aftalade hamnen eller icke kan komma
fram till särskildt aftalad plats i hamnen.

Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Men vidare har utskottet ansett bestämmelserna böra så albit tas, att
de blifva tillämpliga endast såvida viss hamn eller vissa hamnar angifvas
i befraktningsaftalet, men deremot icke, när befraktaren i certeparti^ betingat
sig rätt att framdeles bestämma den hamn, der lasten skall intagas,
och sålunda öfvertagit den bortfraktaren eljest åliggande skyldighet att
undersöka, om fartygets beskaffenhet tillåter dess ingående i den hamn,
befraktaren väljer.

Den af utskottet föreslagna ändrade affattning af 116 § nödvändiggör
ändringar jemväl i 114 och 118 §§.

Enligt 77 § sjölagen eger befraktaren rätt att fordra, att fartyget på
bortfraktarens bekostnad förlägges till lastningsplats, som befraktaren anvisar.
Denna befraktarens rätt har i Kongl. förslagets 114 § gjorts beroende deraf,
att anvisningen gifves, innan fartyget ännu hunnit förläggas till »vanlig
lastningsplats». Då denna bestämmelse icke är förenlig med 116 § 2 st.,
sådant det af utskottet affåttats, och då man naturligtvis icke kan fordra,
att anvisningen skall gifvas, innan fartyget inkommit i hamnen, har utskottet
ansett befraktaren i stället böra åläggas att lemna anvisningen, så
snart befälhafvaren det begär. Efterkommer han ej befälhafvarens anmaning,
är han sin anvisningsrätt förlustig.

Enligt 118 § i Kongl. Maj:ts förslag skulle lastningstiden räknas
från och med nästa helgfria dag, efter det fartyget är färdigt att ä
behörig lastningsplats mottaga last och befälhafvaren derom underrättat
af lastaren; underrättelsen skulle alltså ej kunna med laga verkan meddelas
förr, än fartyget befunne sig å lastningsplatsen. Då, enligt utskottets förslag
rörande 114 och 116 §§, man — frånsedt det undantagsfall, att viss
plats i hamnen af talats — ej kan tala om »behörig lastningsplats», med
mindre sådan af befraktaren anvisats, och då vidare enligt 114 § befälhafvaren
har rätt men ej pligt att tidigare än i och genom den underrättelse
till befraktaren, som föreskrifves i 118 §, begära dylik anvisning,
har sistnämnda § bort ändras derhän, att, hvar helst i hamnen fartyget
än befinner sig, underrättelsen kan lemnas, om blott fartyget i öfrigt är
färdigt att intaga last, men att å andra sidan lastningstiden ej börjar löpa
förr än från och med nästa helgfria dag efter det fartyget blifvit förlagdt
till vederbörlig lastningsplats.

I fråga om lossning har utskottet föreslagit motsvarande ändringar
i 135 och 136 §§.

125 §.

Då lydelsen af §:ns andra stycke möjligen kunde missförstås så, att
hvarje äfven det minsta dröjsmål å befälhafvarens sida gåfve bortfraktaren

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

rätt att hafva aftalet, har utskottet föreslagit en affattning, som i närmare
anslutning till de norska och danska lagförslagen angifver, att befraktarens
rätt att hafva kontraktet må enligt allmänna rättsregler bedömas efter
omständigheterna i hvarje särskildt fall.

126 §.

De af utskottet föreslagna ändringar åsyfta att tydliggöra, att endast
i det fall, då befraktningsaftal, som häfves, angår allenast en resa till
viss ort och omedelbar återresa derifrån, fautefrakten utgår med half frakt
för hvardera resan, men att deremot, om aftalet angår flera dylika resor,
half frakt skall erläggas blott för första utresan men fjerd cd d s frakt för
första återresan likasom för eu hvar af de öfriga resorna.

135 och 136 §§.

1 fråga om de af utskottet föreslagna ändringar i dessa §§ hänvisas
till motiven till utskottets ändringsförslag rörande 114, 116 och 118 §§.

140 §.

För att tydligen utmärka, att befälhafvaren, i och med det lian förfar
på det i §:n föreskrift^ sätt, är fri från vidare ansvarighet för godset, har
man, i öfverensstämmelse med livad 115 § sjölagen stadgar, ansett det böra
uttryckligen angifvas, att uppläggningen sker för lastegarens räkning.

156 §.

Af skal, som anförts vid 140 §, hafva i §:ns första stycke inskjutits
orden »för vederbörande lastemottagares räkning».

165 §.

Utskottet har föreslagit några smärre ändringar i redaktionen af §:ns
andra punkt i syfte att gifva ett tydligare uttryck åt den grundsats, att,
derest lossningen börjats till innehafvare af konnossement med sämre rätt,
men, innan lossningen slutats, innehafvare af konnossement med bättre rätt
anmäler sig, denne eger att utbekomma återstoden af godset.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

183 §.

För att bringa §:ns affattning till öfverensstämmelse med 140 § har
utskottet i §:ris andra punkt framför »innehafvare» inskjutit ordet »behörigen.

198 §.

I afsigt att förebygga den missuppfattning, att ångpannan räknades
höra till ångmaskinen, har utskottet ansett det böra uttryckligen sägas, att
skada å ångpanna behandlas lika med skada- å icke särskild! omforma! da
föremål.

200 §.

För det fall, att resan slutar i nödhamn och ersättningen för gods,
som uppoffrats i gemensamt haveri, följaktligen skall beräknas efter gångbart
pris i nödhamnen, lärer derifrån böra afräknas ej den frakt o. s. v.,
som skolat utgå, om godset kommit fram till bestämmelseorten, utan allenast
hvad som i nödhamnen skolat utgå af godset, derest det ej uppoffrats.
Utskottet har derför ansett, att i första punkten orden »till följd — — bestämmelseorten»,
såsom icke lika tillämpliga å de båda fall, hvarom samma
punkt handlar, böra utgå. Vidare har utskottet föreslagit en ändrad affattning
af §:ns andra punkt, för att göra det klart, att, likasom vid
beräkning af ersättningen afdrag skall enligt §:ns första punkt ske för den
besparade frakten, det är behållna- köpeskillingsbeloppet med enahanda
afdrag för besparad frakt, som skall jemföras med den beräknade ersättningen.

210 §.

Det ligger i sakens natur, at-t — såsom ock i 151 § andra stycketstadgas
— om frakt blifvit på förhand betald för gods, för hvilket befraktaren
enligt första stycket i samma § ej är pligtig at-t betala frakt, förskottetska-11
åt-erbäras, »der ej annat förbehåll skett». Men sådant »förbehåll» behöfver
ingalunda uttryckligen innehålla, att- fra-ktförskottet »ej skall återbäras
i händelse af olycka»; det är tvärtom allmänneligen antaget och erkändt-,
att-, om redaren utfäster sig att godtgöra förskottsgifvaren premie
för försäkring af förskottet och denne således måste anses öfvertaga risken
för detsamma, redaren i och med denna öfverenskommelse varder frikallad

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

från återbäringsskyldighet. Då orden »med förbehåll, att det ej skall återbäras»
i Kongl. Maj:ts förslag möjligen kunde föranleda ett missförstånd i
detta afseende, har utskottet ansett §:ns lydelse böra bringas till närmare
öfverensstämmelse med den norsk-danska texten genom återupptagande af
komitéförslagets uttryckssätt.

227 §.

Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle den, som vill begagna sin rätt
att erhålla jemkning i en, medan nöden varade, aftalad bergarelön, vara
skyldig att instämma klander inom två månader efter aftale,t.s ingående.
Denna bestämmelse skulle enligt utskottets åsigt kunna medföra olägenheter
vid tillämpningen. Frånsedt det icke alldeles ovanliga fall, att bergningen
pågår under längre tid än två månader efter aftalets ingående, då
det uppenbarligen vore orimligt att ålägga den, som skall betala bergarelönen,
att instämma klander, innan vare sig han eller någon annan kan
bedöma, om det aftalade beloppet är skäligt eller ej, eller ens vet, om
eller i hvilken mån bergningen kommer att lyckas, — kan det under vissa
omständigheter möta svårighet att anträffa bergaren med stämning, såsom
när det bergande fartyget var stadt på utrikes resa, hvilken utan uppehåll
fortsättes, sedan det bei’gade förts i säkerhet, och än mer om bergningen
verkstälts af utländskt fartyg, som sedermera ej besöker svensk hamn.
Utskottet kan ej heller erkänna, att det föreslagna nya stadgandet är af
praktiskt behof påkalladt. Skulle det någon gång särskildt för den, som
skall betala, vara af vigt att få frågan om bergarelönens belopp snart afgjord,
är hans rätt att sjelf genom stämning framställa sitt yrkande oomtvistlig.
Men i regeln är det bergaren, som har intresse af att utan dröjsmål
utfå sin skäliga lön; och han lär ej heller dröja att, om ej godvillig
betalning genast följer, instämma sin talan derom. Det naturliga är då,
att — såsom hittills tillgått — svaranden invändningsvis framställer sitt
anspråk på jemkning i det belopp, som vid nödstillfället aftalades.

Endast för ett fall har utskottet ansett nödigt begränsa den tid, inom
hvilken den bergade eger framkomma med anmärkning emot den aftalade
bergarelönens belopp. Om betalning erlägges efter det nöden upphört,
ligger deri ett godkännande af det vid nödstillfället slutna aftalet, och
bergaren är viss om att få behålla hvad han uppburit; men om bergarelönen
ej blott bestämts utan äfven gnidits, medan nöden ännu varade,
skulle bergaren — enligt nu gällande lag — först efter tio års förlopp
vara fri från klander. Då sådant uppenbarligen är obilligt, har utskottet
för detta fall — helst den bergade i denna händelse ej annorledes än genom

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

att sjelf stämma kan få sin talan pröfvad — ansett nödigt bibehålla stadgandet
om viss klandertid, som dock ansetts kunna utsträckas till sex
månader.

Med rätta har den i nu gällande lag antagna grundsats, att aftal,
som vid olyckstillfället ingås rörande bergarelöns belopp, ej är obetingadt
bindande för den, som skall utgifva densamma, i Kongl. Maj:ts förslag fullstäridigats
genom stadgandet om rätt för denne att rygga ett under enahanda-
omständigheter tillkommet aftal derom, att bergarelönens belopp
skall bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt. Men hvad man
härigenom åsyftat skulle i många fall göras om intet genom den bestämmelsen,
att öfverenskommelsen blifver bindande, om den ej uppsäges inom
fjorton dagar efter dess ingående; en dylik uppsägning kan nämligen, äfven
om den öfverhufvud alltid vore utförbar, i många fall ej på så kort tid
medhinnas, helst om bergningen utförts af en mängd, öfver en hel kuststräcka
spridda personel''. Af dessa skäl har utskottet föredragit att taga
steget fullt ut och förklara dylik öfverenskommelse ogiltig — parterna naturligtvis
obetaget att genom dess bekräftande, sedan nöden upphört, bereda
den gällande kraft.

249 §.

Utskottet har ansett stadgandet i sjölagen 224 § 1 mom. andra stycket,
som uttalar en obestridligen rigtig grundsats, hvars uteslutande kunde föranleda
missförstånd, böra i förslaget upptagas.

Då, vidkommande andra stycket i förevarande §, det ej kan vara
meningen att ovilkorligen fritaga försäkringsgifvaren från skyldighet att
ersätta skada genom röta, rost o. d., som härrör af annan orsak än fartygets
ålder, liar utskottet ansett ordet »röta», såsom möjligen missledande
och för öfrig! hänförligt endast till träfartyg, böra utgå.

257 §.

Huru vida ett fartyg är »värdt att iståndsättas» eller icke, är en fråga,
hvars besvarande i hög grad är beroende af besigtningsmännens fria skön
och ofta torde utfalla olika allt efter som den ses från försäkringsgifvarens
eller från försäkringstagarens synpunkt. Utskottet har derföre ansett jemväl
den fastare regeln i 259 § sjölagen, hvilken föranleder ett mera objektivt
bedömande, böra upptagas på det sätt, att försäkringstagaren berättigas
abandonera fartyget ej blott när detta förklarats icke vara iståndsättligt,
utan äfven när skadan derå finnes uppgå till trefjerdedelar af försäkringsvärdet.

Bih. till Kiksd. Prot. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

260 §.

Den vidtagna ändringen är föranledd af utskottets förslag rörande

257 §.

261 §.

Kongl. Maj:ts förslag, likasom 263 § sjölagen, medgifver för det fall,

258 § i Kongl. förslaget omförmäler, eu försäkringstagare, som försutit
rätten att abandonera det försäkrade föremålet, den mindre förmån att
kunna fordra ersättning såsom för totalförlust mot skyldighet att, om föremålet
kommer till rätta, på yrkande af försäkringsgifvaren återbära försäkringssumman
med ränta. Grunden till denna eftergift är, att utan
densamma försäkringstagaren i de flesta fall skulle med abandonrätten
förlora all rätt till ersättning. Men samma skäl talar för att utsträcka
bestämmelsen till det fall, 259 § afser: föremålet är borta, skada derå kan
ej uppskattas, dess vidare öden förblifva i de flesta fall för försäkringstagaren
obekanta och med möjligheten att bevisa annan skada än den, som
består i att fartyget är undandraget hans förfogande, är äfven utsigten att
någonsin få förlusten ersatt så godt som ingen.

Utskottet har derför ansett sig böra föreslå den ändring, att §:ns
andra stycke kommer att omfatta äfven de fall, 259 § afser.

264 §.

Om båda parterna uti en försäkringstvist enas om att anse de i
214 § föreskrifna kungörelser eller någon af dem icke erfordras och förklarat
sig kunna ty förutan bevaka sin rätt, har utskottet trott den med
kungörandet förenade kostnad och tidsutdrägt kunna undvikas.

Utskottet föreslår dei’före, att i sådant fall kungörelse ej bör utfärdas;
och har utskottet derjemte i 264 § intagit föreskrift, huru i sådant fall den
tid, inom hvilken dispachören bör hafva dispachen färdig, skall beräknas.

283 §.

Enligt Kongl. Maj:ts förslag skall preskriptionstiden för fordran å
ersättning för bortkommet eller skadadt gods räknas från det godset lossades.
Utskottet har föreslagit, att detta uttryck utbytes mot orden »efter
slutad lossning», hvilka ord synas bättre uttrycka meningen.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

287 §.

Med anledning af den ändring af 39 §, som utskottet föreslagit, hafva
orden »eller underlåter — — 39 § sägs» bort uteslutas.

289 §.

För att bringa § till öfverensstämmelse med 47 § hafva framför orden
»i förvar» inskjutits orden »eller passagerare.»

290 §.

Då det synts utskottet mindre lämpligt att, såsom här skett, inom en
strafflatitud sammanföra uppsåtligt brott och försummelse, har utskottet
föreslagit sådan förändring, att högsta straff för befälhafvare, som gör sig
skyldig till grof försummelse vid fullgörande af honom enligt denna lag
åliggande pligt att bevaka annans rätt, varder bestämdt till fängelse i ett
år eller samma straffmaximum, som förekommer i 292 §.

294 §.

Om genom uraktlåtenhet, som här belägges med straff, menniskolif
spilles eller annan synnerlig skada vållas, kunna omständigheterna vara
sådana, att fängelse är ett alltför ringa straff; och då det synes ovisst,
huru vida i dylikt fall högre straff enligt allmän lag kan följa, har utskottet
föreslagit det tillägg, att, der omständigheterna äro synnerligen försvårande,
straffet må kunna stiga till högst två års straffarbete.

302 §.

Här måste skiljas mellan två till karakteren skilda brott; straffet måste
blifva olika allt efter som sjömannen handlat allenast af straffvärdt lättsinne
eller af argt uppsåt, såsom om han i komplott med befraktare mot
bättre vetande framställer sin begäran om besigtning i syfte att fördröja
fartygets resa och såmedelst förskaffa befraktaren tillfälle att blifva qvitt
certepartiet, åtkomma ett deri utfäst vite eller dylikt. I förra fallet synes
förseelsen böra kunna försonas med böter eller fängelse i högst två må -

Särskilda utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

nader. Har deremot sjömannen handlat i afsigt att bereda sig eller annan
nytta eller att göra skada, synes gerningen böra beläggas med vida, högre
straff, och utskottet har derför föreslagit, att i sådant fall må till straffarbete
i högst två år dömas.

313, 314, 326, 329 och 330 §§.

Rörande de brister, komitén funnit vidlåda sjölagens stadganden angående
handläggning af dispachemål, och de reformer, som komitén ansett
sig böra härutinnan föreslå, yttrar komitén (motiv sidd. 213—216) följande:

»Hvad angår dispachemålen, har komitén ofvan antydt, att dessas undandragande
från domstolsbehandling måste anses vara ett missförhållande, som
krafvel1 rättelse. Denna egendomliga behandling infördes genom nu gällande
sjölag, ehuru visserligen äfven förut dessa mål intogo en undantagsställning.
Genom Kongl. försäkrings- och haveristadgan den 2 okt. 1750
hade nemligen för »alla inom Sverige och dess underliggande provinser
slutne försäkrings- och haverimål» upprättats en specialdomstol — den
s. k. sjöförsäkringsöfverrätten — och anordnats ett särskildt rättegångsförfarande.
I alla dylika mål skulle först dispachör, derest sådan funnes i
orten, verkställa utredning och upprätta en dispacheberäkning, »på det
skadeståndet deraf egentligen pröfvas må.» Funnes ej dispachör att tillgå,
eller nöjdes ej parterne åt hans uträkning, borde tvisten hänskjutas till
gode män, af indika parterne egde utse två å hvardera sidan. Kunde icke
åtminstone tre af desse förena sig om ett gemensamt slut, eller nöjdes icke
part åt deras beslut, skulle saken hänskjuta^ till försäkringsöfverrätten.
Denna domstol hade sitt säte i Stockholm och bestod af 13 ledamöter: 2
af svea hofrätt, 3 af kommerskollegium, 2 amiralitetsofficerare, 2 magistratspersoner,
som varit handlande, samt 4 i utrikes handel och sjöfart förfarne
köpmän. Rätten afgjorde saken »summario processu», och mot dess dom
tilläts intet vad eller revisionssökande.

Såsom skäl för försäkringsöfverrättens afskaffande angifva motiven till
sjölagen, »att dels den nyare lagstiftningen i Sverige i allmänhet sökt att
föra alla mål under de vanliga domstolarne, dels i synnerhet denna rätt,
genom det ringa antal mål, som dragas under dess pröfning, visat sig i det
närmaste öfverflödig.» Att den nya lagen icke återförde dessa mål »under
de vanliga domstolarne», är förut framhållet, likasom att komitén ansett en
verklig rättskipning äfven i dessa mål böra beredas. Att emellertid utan
vidare förlägga dessa mål till de vanliga domstolarne och låta dem behandlas
i den för sjörättsmål i allmänhet stadgade ordning, torde icke
finnas lämpligt. 1877 års sjölagskomité hade, på sätt dess betänkande ut -

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

visar, föreslagit en sådan åtgärd; men i en vid samma betänkande fogad
reservation uttalades häremot betänkligheter, hvilka delats af flertalet af de
sakkunniga myndigheter, som öfver bemälda komités förslag afgifvit yttranden,
och hvilka komiterade för sin del finna afgörande. För de i dessa
mål intresserade är behofvet af ett skyndsamt slutligt afgörande otvifvelaktigt
det främsta; de ofta betydliga belopp, som omtvistas, äro afsedda
för nya företag, hvilka icke utan olägenhet länge kunna anstå; de summor,
som skola af försäkringsgifvarne gäldas — äfven haveriutredningarne äro
oftast endast uppgörelser mellan de särskilde försäkringsgifvarne — ega de
i sin ordning fordra ersatta af reassuradörer, eller ock skola beloppen, såsom
vid ömsesidiga assuransföreningar, på flere intressenter fördelas — allt förhållanden,
som kräfva ett snart definitivt afgörande. Hänvisade man dispachemålen
till den vanliga domstolsvägen, skulle sådant säkerligen föranleda,
att i försäkringsaftalen koinme att regelbundet intagas förbehåll om
uppkommande tvisters ovilkorliga hänskjutande till skiljemän — en utväg,
hvilken lagstiftaren lika litet bör framtvinga som föreskrifva.

Vill man derför bereda dessa mål judiciel behandling, måste särskilda
anordningar vidtagas för att befordra dennas skyndsamhet. I öfverensstämmelse
med den äldre rätten har komitén ansett nödvändigt att för
dessa mål inskränka instansernas antal. Redan föreskriften, att "målen skola
undergå utredning af dispachör, som har att meddela yttrande, synes skäligen
kunna föranleda ett inskränkande af" d om stol s profil ingen i dessa fall.
Väl är för närvarande behörighet att utöfva domareembete icke kompetensvilkor
för beklädande af dispachörsbefattning; men med afseende på beskaffenheten
af den pröfning, som åligger dispachören, måste komitén
beteckna detta såsom ett missförhållande, hvars afhjelpande det väl icke
tillkommer komitén att föreslå, men som genom föreskrift i administrativ
väg lätt nog lärer kunna undanrödjas. Under sådan förutsättning kan
disp&chörens handläggning med skäl fullt likställas med vanliga måls pröfning
i första instans, och således, enligt grunderna för vår gällande rättegångsordning,
något behof af mer än tvä verkliga domstolsinstanser icke
sägas vara för handen, Hvilken af de vanliga instanserna uteslutes från
dessa måls handläggning, kan visserligen synas vara af mindre betydelse;
men då dels med afseende på de vigtiga rättsgrundsatser, hvilka här ofta
nog komma till användning, den högsta instansens pröfning icke torde böra
saknas, dels också med hänsyn till parternes beqvämlighet målets handläggning
vid rådstufvurätt erbjuder ett väsentligt företräde framför dess
omedelbara upptagande i öfverrätt, har komitén trott instanserna böra blifva
rådstufvurätt och Kongl. Maj:t. För att emellertid åt rådstufvurätts pröfning
gifva största möjliga säkerhet och sålunda i viss mån äfven bereda

46 Särskilda Utskotts (N-''o 1) Utlåtande (N:o 2).

en ersättning för det minskade antalet instanser har det ansetts lämpligt,
att rätten, när dylika mål förekomma till handläggning, förstärkes med ett
specielt sakkunnigt element. Den sakkunskap, som för dessa mål afses,
är icke den rent tekniska insigten i navigation och sjöväsende i allmänhet,
och komitén har derför ansett denna anordning böra vara oberoende af de
åtgärder, som för beredande af dylik sakkunnig medverkan i andra fall
kunna erfordras. Den föreslagna anordningen har för öfrigt synts så lätt
verkställbar, att från denna synpunkt betänklighet deremot icke lärer kunna
möta, och den har i sådant hänseende företräde framför upprättande af en
speciel öfverrätt enligt den äldre lagstiftningens mönster. Att något tillkallande
af sakkunnige vid målens behandling i högsta domstolen icke
ifrågasatts, lärer hvarken från principiel eller rent praktisk synpunkt böra
möta betänklighet.

Hvad angår proceduren i här ifrågavarande mål, skulle denna i öfvers
ensstämmelse med gällande rätt och i enlighet med dessa måls särskilda
beskaffenhet vara skriftlig, så att endast på grund af särskild begäran eller
rättens beslut muntlig förhandling skulle ega rum. Till undvikande af
onödig omgång och kostnad har det ansetts kunna öfverlåtas åt rådstufvurättens
ordförande att leda skriftvexlingen och meddela de förberedande
beslut, som dervid kunna påkallas.

Äfven i ett annat hänseende afviker förslaget från nu gällande lag
i detta ämne. Såsom ofvan anmärkts, är det enligt sjölagen icke alla försäkringstvister,
som skola i särskild ordning handläggas. »Angår tvisten»,
heter det i motiven till sjölagen, »icke ersättningens belopp, utan om den
bestämda summan skall gäldas eller icke, då upptages och handlägges målet
som ett vanligt tvistemål. År åter icke utredt, huru mycket som skall
gäldas, blir målet först hänvisadt till dispachörs utredning». Såsom redan
1877 års komité anmärkt, är denna åtskilnad mellan frågan huru vida
och frågan huru mycket i praxis fullkomligt ohållbar; med den senare frågan
kombineras i allmänhet äfven den förra — det är icke möjligt att
hålla dem åtskils och hänvisa dem till olika slags pröfning. Huru omöjligt
ett sådant särskiljande är och huru olika meningar om gränsens rätta
uppdragande gifvas, framgår klart af Kongl. Maj:ts dom den 22 maj 1883
(ref. i Nytt Jurid. Arkiv, s. 176). Komitén har derför ansett nödvändigt,
att dylik tvist i dess helhet, utan hänsyn till deri ingående frågors olika
beskaffenhet, underkastas enahanda förfarande. Och då komitén ansett det
vara olämpligt, att samma fråga, allt efter som den förekomme i sammanhang
med en tvist om beloppet eller icke, skulle komma att olika behandlas
i processuelt, hänseende, har komitén med återgående äfven härutinnan
till den äldre lagstiftningen föreslagit en alldeles likartad behandling af

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2). 47

alla försäkringstvister och alltså, på sätt 265 § utvisar, för hvarje sådant
fall föreskrifvit, att dispachörs utlåtande skall inhemtas.»

För ändrings sökande i rådstufvurätts utslag i dispacheinål föreslog
komitén ett besvärsförfarande, anordnadt efter mönstret af det för egodelningsrättsärenden
bestämda. Genom att förlägga den förberedande skriftliga
behandlingen till rådstufvurätten, ville man befria parterna från tvånget
att anskaffa nytt ombud för talans bevakande hos Kong], Maj:t, och genom
föreskriften, att part sjelf borde efterhöra, huruvida utslaget öfverklagats,
samt till rådstufvurätten ingifva sitt bemötande, undgick man nödvändigheten
af kommunikation, som i dessa mål skulle vara förenad med synnerliga
svårigheter.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen yttrade dess fleste ledamöter,
att om än giltighet icke kunde frånkännas de skäl, som anförts för
dispachemålens öfverflyttande till domstolarne, denna öfverflyttning dock
vore förenad med betänklighet i det afseende, att derigenom antalet mål,
som fullföljdes till högsta instansen — hvilket antal redan nu vore så stort,
som med en skyndsam handläggning af inkommande mål i denna instans
vore förenligt — komme att antagligen icke obetydligt ökas. Vid sådant
förhållande ansågs det icke vara lämpligt att väsentligt lätta vilkoren för
rätten att i dessa mål söka Konungen. Funnes det af särskilda skäl nödigt
att i fråga om dessa mål afvika från den vanliga instansordningen
och medgifva omedelbar fullföljd från underrätt till Konungen, borde i allt
fåll föreskrifterna i 30 kap. rättegångsbalken, så vidt de anginge tvistemål,
vinna tillämpning jemväl å dispachemålen.

Med anledning af hvad högsta domstolen sålunda anmärkt, och då
det syntes vara förenadt med vissa svårigheter att till rådstufvurätt förlägga
fullgörandet af de i 30 kap. rättegångsbalken stadgade s. k. prestanda,
har i Kongl. Maj:ts förslag stadgats, att klagan öfver dispachörs utlåtande
skulle anhängiggöras i hofrätt; vid hvilket förhållande komiténs förslag att
för dispachemålens behandling förstärka domstolen med ett särskildt sakkunnigt
element fått förfalla.

Efter sorgfällig pröfning af detta vigtiga ämne har utskottet funnit
sig icke kunna, biträda Kongl. Maj:ts förslag i denna de!. Den tidsutdrägt,
som med anledning af målens stora antal för närvarande vidlåder rättegången
i hofrätten, åtminstone i kongl. svea hofrätt, skulle på ett högst
betänkligt sätt fördröja afgörandet af dispachemålen, i hvilka likväl, såsom
komitén framhållit, skyndsamhet är i så hög grad af nöden. Lika med
Kongl. Maj:t finner utskottet det icke kunna ifrågasättas att gifva särskilde
sakkunnige ledamöter säte och stämma i hofrätten vid handläggning af
dispachemål. Men sedan mera än 140 år tillbaka har, på sätt komiténs

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

redogörelse gifver vid handen, den praktiska sakkunskapens medverkan
tagits i anspråk vid dessa måls bedömande. Att nu ersätta nämnden med
eu domstol, bestående endast af juridiskt bildade ledamöter, och sålunda
frångå en häfdvunnen grundsats inom detta rättsområde, synes utskottet
betänkligt. Visserligen kan, såsom herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet erinrat, hofrätten i
händelse af behof inhemta sakkunnige mäns utlåtande. Men ett dylikt utlåtande
kan aldrig fullt ersätta ett under domareansvar afgifvet votum; och
för det afsedda, ändamålet är det enligt utskottets tanke af högsta vigt,
att de sakkunnige få tillfälle att omedelbart deltaga i målets utredning
vid rätten.

Af dessa skäl har utskottet ansett den i kongl. propositionen valda
utväg föy beredande af judiciel behandling åt dessa mål icke kunna förordas.
A andra sidan har utskottet icke kunnat annat än till fullo vitsorda
giltigheten af de skäl, som föranledt förslaget att ur vår rättegångsordning
borttaga nu gällande egendomliga ordning för dessa måls behandling.

Den betänklighet, högsta domstolen uttalat mot den af komitén
föreslagna anordning, grundade sig, såsom ofvan anförts, på farhågan för
eu allt för stark tillströmning af mål till högsta domstolen, derest dispachernålen
finge fullföljas hos Konungen utan fullgörande af de för tvistemål i
allmänhet stadgade vilkor. Utskottet vill icke i någon mån söka jäfva
den principiella betänklighet, som sålunda uttalats. Utan tvifvel är det af
högsta vigt att icke genom undantagsbestämmelser föranleda en sådan ökning
af de till högsta instansen fullföljda saker, att derigenom målens afgörande
i denna instans, hvilken redan nu är i synnerlig grad betungad,
skulle oskäligt fördröjas. Utskottet har derför låtit sig angeläget vara att
söka vinna en säker utgångspunkt för bedömande af frågan, hvilken tillökning
i högsta domstolens arbetsbörda kan beräknas uppkomma derigenom,
att ifrågavarande mål finge dit fullföljas. För sådant ändamål har utskottet
från rådstufvurätterna i Stockholm, Göteborg och Hernösand — de enda,
hos hvilka dispachemål kunna förekomma — infordrat och erhållit uppgifter å
antalet af de vid nämnda domstolar under tioårsperioden 1881—1890 anhängiggjorda
mål angående klander af dispache. Af dessa uppgifter framgår,
att antalet utgjort:

hos Stockholms rådstufvurätt......................................... 26

» rådstufvurätten i Göteborg ............................... 8

» , » i Hernösand.................................... 3

eller under 10 år tillhopa 37 mål,

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

motsvarande 3,7 mål om året. Högsta antalet förekom år 1886, då 7 mål
anhänggjordes; minsta antalet 1881 och 1888, då hvartdera året allenast
1 dispache öfver klagades. Om än det må antagas, att, i händelse rättskipningen
i dessa mål varder på ett mera tillfredsställande sätt ordnad,
klander af dispache kommer att ega rum i något större utsträckning än
nu, bör a andra sidan icke förbises, att utan tvifvel i många fall talan
mot rådstufvurättens utslag icke kommer att vidare fullföljas. Och det
torde i följd deraf skäligen kunna förutsättas, att antalet dispachemål, som
hos. Konungen fullföljas, icke väsentligt kommer att öfverstiga antalet af
de nu vid rådstufvurätt anhängiggjorda. Utskottet vågar derför antaga,
;itt det af komitén föreslagna besvärsförfarande i dispachemål icke skulle
förorsaka någon afse värd ökning af högsta domstolens göromål. För öfrigt
synes det kunna med hänsyn till de betydliga belopp och de vigtiga
intressen, hvarom i dessa mål vanligen är fråga, kunna dragas i tvifvel,
huruvida nödvändigheten för klaganden att nedsätta revisionsskilling och
fullgöra prestanda skulle i nämnvärd mån verka återhållande.

V id öfvervägande häraf och då sjelfva grundtanken — att göra rådstufvurätt,
förstärkt med sakkunnige ledamöter, till första domstol i dispachemål
— icke rönt någon gensaga vare sig hos högsta domstolen eller
hos Kongl. Maj:t, och då högsta domstolen ej heller afstyrkt komiténs förslag
derom, att talan mot rådstufvurättens utslag borde få fullföljas omedelbart
hos Konungen, har utskottet ansett sig böra förorda återupptagande
af komiténs förslag. Enligt utskottets tanke har den för dispachemålen
sålunda afsedda undantagsställning i fråga om instansordningen giltig grund
i den särskilda, anordning, som här likasom i skiftesmål eger rum, med
föregående utredning och pröfning af sakkunnig person, hvilkens handläggning
af målet väl kan anses ersätta eu domstolsinstans. Någon utsträckning
åt sålunda antagna grundsats till andra mål kan derför enligt utskottets
mening icke skäligen ifrågasättas.

I fråga om detaljerna hänvisar utskottet till komiténs motivering och
inskränker sig här till att i korthet angifva de punkte]’, der utskottets förslag
afviker från komiténs, samt skälen för dessa afvikelser.

I affattningen af 314 § 2 mom., som motsvarar 316 § i komiténs
förslag, har gjorts sådan jemkning, att det tydligen framgår, att val af
sakkunnige ledamöter skall förrättas endast i de städer, der dispachör finnes.
— Då enligt 7 § i kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad st-adsfullmägtige
skola finnas i de tre städer, vid hvilkas rådstufvurätter dispachemål
enligt 326 § kunna förekomma, och då dispachör ej torde komma att
tillsättas i stad med mindre än 3,000 invånare, har utskottet ansett föreskriften
om valets förrättande af allmän rådstuga i stad, der stadsfullmägtige

Bill. till Riksd. Prot. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 7

Särskilda Utskotts (iV.-o T) Utlåtande (N:o 2).

ej finnas, kunna utgå. — I momentets andra stycke har, med anledning åt
en inom högsta domstolen gjord erinran, angifvits den grund, rätten har
att följa vid bedömande af frågan, om ersättning skall gäldas åt endera
parten eller af parterna, gemensamt.

I 32,9 § hafva sammanförts stadgande™ i komitéförslagets 323 och
324 §§; dock har utskottet, i öfverensstämmelse med en af högsta domstolen
framstäld anmärkning, uteslutit bestämmelserna i 323 § 2 st. i
komité™ förslag om rätt för part, som å inställelsedagen uteblifvit, att,
der han visar laga förfall, få ny tid sig förelagd; hvaremot utskottet i
329 § 3 mom. tillagt ett inom högsta domstolen föreslaget stadgande om
skyldighet för rådstufvurätten att meddela fullständig besvärshänvisning.

För att förebygga den missuppfattning, att, om käranden försummat
att vid sin inlaga foga den klandrade utredningen och de handlingar han
åberopat, dispachen skulle vara att anse såsom icke öfverklagad i behörig
ordning och förty lagakraftvunnen, har utskottet vidtagit en ändring i
ordställningen.

Enligt komité™, härutinnan med 305 § sjölagen öfverensstämmande
förslag skulle det tillhöra rättens ordförande att bestämma dels den tid,
inom hvilken svaranden har att ingifva sitt svar, dels ock tid, inom hvilken
part, som vill blifva muntligen hörd eller få vittnen i saken afbörda,
har att sådant anmäla. Det har synts utskottet leda till förenkling af förfarandet
och sannolikt äfven till någon tidsbesparing att i stället i lagen
utsätta bestämd, från inställelsedagen räknad tid ej mindre för svaromåls
afgifvande än äfven för framställande af begäran om muntligt förhör. Deremot
har det icke ansetts nödigt eller ens lämpligt att i fråga om tid för
begärande af vittnesförhör här meddela någon från den allmänna rättegångsordningen
afvikande föreskrift.

Varder muntligt förhör begärd t, kommer målet derefter att behandlas
i samma ordning som andra civila mål, och i fråga om tiden för utslagets
afsågande gäller då kongl. förordningen den 30 oktober 1866; menför den
händelse förhör ej begäres, tarfvas föreskrift, huru dagen för utslagets afkunnande
skall parterne tillkännagifvas. Utskottet har i sådant afseende
föreslagit, att, så snart det är afgjordt, att förhör ej ifrågakommer, rätten
ofördröjligen skall genom anslag å dess dörr tillkännagifva dag för utslags
meddelande.

I öfvergångsatadg andel har utskottet infört ett tillägg rörande tiden
för de val, som enligt 314 § skola för nästkommande år förrättas.

Öl

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet härmed vördsamt
hemställa,

l:o

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
förslag till sjölag icke kan oförändradt antagas, ville för
sin del besluta en Sjölag af den lydelse, bilagan A till
detta betänkande utvisar.

Vid Kongl. Maj:ts förslag till lag innefattande vissa bestämmelser
angående sjöfynd har utskottet ej funnit anledning till anmärkning.

Emellertid har under diskussionen inom utskottet angående detta lagförslag
påpekats, att den nuvarande lagstiftningen i detta ämne vore så
till vida ofullständig, att föreskrift saknades derom, att anteckning skall
hos tullkammaren ske om märken och andra kännetecken, hvarigenom
godset må kunna identifieras, så ock derom, att de kungörelser, hvilka om
bergningen utfärdas, skola innehålla uppgift å dessa märken eller andra
kännetecken. Saknaden af dylika, uppgifter gör det uppenbarligen svårt
om ej omöjligt för godsets egare att göra sill rätt gällande, helst om godset,
till följd deraf, att det ej kunnat vårdas utan fara för försämring, blifvit
försåldt. Men då den anmärkta ofullständigheten i gällande föreskrifter
synts kunna och böra i administrativ väg afhjelpas, har utskottet ansett sig
böra föreslå, att Riksdagen genom skrifvelse till Kongl. Maj:t fäster uppmärksamheten
på detta ämne.

Utskottet hemställer alltså:

2:o.

att Riksdagen ville för sin del besluta en med
Kongl. Maj:ts förslag i ämnet öfverensstämmande lag,
innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd, af
den lydelse, bilagan B till detta betänkande utvisar;
och

3:o.

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t i nåder tillse, att
föreskrift utfärdas ej mindre derom, att när sjöfynd
hos vederbörande tjensteman angifves, anteckning skall
af denne göras om märken och andra kännetecken, hvarigenom
godset må kunna af egaren igenkännas, än äfven

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

derom, att uppgift å dylika märken eller kännetecken
skall intagas i den kungörelse, som utfärdas om bergningen.

Vid Kongl. Maj:ts förslag till lagar om ändringar i handels!talk en
och utsökning slagen har utskottet ej funnit något att erinra, hvadan utskottet
hemställer:

4:o.

att Riksdagen ville för sin del besluta en med
Kongl. Maj:ts förslag i ämnet öfverensstämmande lag
angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalk
af den lydelse, bilagan C till detta betänkande
utvisar; och

5:o.

att Riksdagen ville för sin del besluta- en med Kong].
Maj:ts förslag i ämnet öfverensstämmande lag angående
ändring af 71, 73, 39, 90, 117, 118 och 119 §§'' utsökning
slag en af den lydelse, bilagan D till detta betänkande
utvisar.

Af den anledning, att Kong]. Maj:ts förslag till lag om vissa ändringar
i konkurslagen afser, bland andra, dess 13 §, har herr A. Olssons
i Ornakärr motion, n:o 70, om ändrad lydelse af samma §, blifvit, ehuru
icke berörande sjölagen, till särskilda utskottets handläggning öfverlemnad.

I denna motion omförmäles, hurusom ifrågavarande §, i hvad den
angår fast egendom, som före början af gäldenär konkurs utmätts för ointecknad
gäld, blifvit föremål för olika- tolkningar. Såsom exempel härpå
anför motionären å ena sidan, att, efter det öfverståthållare embetet genom
utslag den 21 oktober 1885 sig yttrat och, enär den fastighet, hvarom fråga
vore, blifvit- tagen i mät, utmätningsförrättningen vunnit laga kraft och kungörelse
om auktion utfärdats, innan fastighetsegarens konkurs tagit sin början,
samt- ifrågavarande § icke medgåfve konungens befallningshafvande att
upphöra att taga befattning med utmätt egendom i annat fåll, än då lös
egendom blifvit före konkursens början utmätt, men ej försåld, förordnat
att, utan afseende å ett a-f gode männen i konkursen framstäldt yrkande om

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

auktionens inställande, densamma komme att försiggå; samt kong], svea,
hofrätt enligt utslag den 17 december 1885 funnit skal icke vara anfördt
ledande till ändring i öfverståthållare embetets utslag, Kongl. Maj:t genom
utslag den 3 september 1886 förklarat sig finna skäl icke vara anfördt, som
i hofrättens utslag kunde verka ändring.

A andra sidan har kongl. hofrätten öfver Skåne och Blekinge genom
ett den 17 december 1889 meddeladt utslag uttalat den uppfattning, att,
när fastighet blifvit utmätt för ointecknad fordran, öfverexekutor icke mot
stadgandet i förevarande § eger att efter början af fastighetsegarens konkurs
taga vidare befattning med egendomen.

De sålunda yppade olika, meninga,rne har föranledt motionären att
hos Riksdagen göra framställning om ett förtydligande. I sådant afseende
yttrar motion ären:

»Beträffande sättet för ändringens vinnande finnas tvenne utvägar,
den ena att nyssnämnda § i konkurslagen ändrades i den rigtning, högsta,
domstolens prejudikat af 1886 går, och den andra i den rigtning hofrätten
öfver Skåne och Blekinge i sitt domslut af 1889 faststält. Icke blott den
omständigheten, att, det, senare domslutet, är af nyare datum, utan äfven
för att vid inträffande konkurser få en likartad behandling af boets tillhörigheter,
vare sig dessa bestå af fast eller lös egendom, den der före
konkursens början blifvit utmätt, anser jag den mening hofrätten öfver
Skåne och Blekinge uttalat," vara att föredraga framför den af högsta domstolen
uttalade, och tillåter jag mig alltså föreslå, att Riksdagen beslutar,
att 13 § i konkurslagen af den 18 september 1862 måtte erhålla ungefärligen
följande förändrade lydelse:

Hvad efter konkursens början i utsökningsmål mot gäldenären göres
vare utan all verkan i konkurssaken, der ej intecknings- eller panthafvare
yrkar försäljning af egendom, hvari han förmånsrätt till betalning eger. År
före konkursens början fastighet för icke förmånsrättsegande fordran eller
lös egendom utmätt, men ej försåld, upphöre konungens befallningshafvandes
eller utmätningsmans befattning dermed.

Skulle dock den af högsta, domstolen uttalade meningen anses vara
att föredraga, vill jag tillkännagifva, att, om ofta nämnda § undergår ändring
i denna rigtning, jag äfven kan finna mig tillfredsstäld dermed,
emedan, som jag förut anmärkt, hufvudsaken är att få tydlig och bestämd
lag gifven i detta fall till eganderättens betryggande.»

Utskottet finner väl de af motionären åberopade omständigheter gifva
vid handen, att, eu förändring af ifrågavarande § i förtydligande syfte erfordras,
men då Riksdagens beslut härom torde böra föregås af en närmare
undersökning, hvilken lösning af frågan må anses öfverensstämma

54 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

med lagstiftningen i (ifrigt, har utskottet ansett motionen icke för närvarande
böra till annan Riksdagens åtgärd föranleda, än att Riksdagen genom
en skrifvelse underställer ämnet Kongl. Maj:ts pröfning.

Kongl. Maj:ts förslag till lag angående ändring i konkurslagen har
ej gifvit anledning till någon erinran.

Uttskottet hemställer alltså:

6:o.

att Riksdagen ville för sin del besluta en med
Kongl. Maj:ts förslag i ämnet öfverensstämmande
lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ konkurslagen
af den lydelse, bilagan E till detta betänkande
utvisar; och

7:o.

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta, och för
Riksdagen framlägga, förslag till sådan ändring af
13 § konkurslagen, att deraf kommer att framgå,
huruvida, der fast egendom blifvit före början af
egarens konkurs för ointecknad gäld utmätt men ej
försåld, öfverexekutors eller utmätningsmans befattning
dermed skall upphöra.

Stockholm den 20 april 1891.

På särskilda utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Reservationer:

af herr O. A. Brodin: »Jag delar obetingadt den åsigt, som vid granskning
af förevarande lagförslag uttalats inom högsta domstolen, att man icke
bör ändra eller omskapa bestående lagar utan att verkligt behof rättfärdigar
eu sådan åtgärd. I afseende härå förekommer, att den komité, som uppgjort
förslaget, uttalat såsom sin uppfattning, att anledningen till det uppdrag,
komitén erhållit, mindre varit behofvet att afhjelpa bristfälligheter i
gällande sjölagstiftning, än önskan att ytterligare utvidga området för den
gemensamma skandinaviska lagstiftningen. Det är också för eu hvar, som
sysselsatt sig med hithörande ämnen, uppenbart, att något tvingande behof
icke förefunnits att företaga eu fullständig omarbetning af den gällande
sjölagen. Befintliga brister i densamma hade kunnat så småningom afhjelpas.
Men, om man, för målet af en gemensam lagstiftning för de skandinaviska
länderna på detta område, vill underkasta sig en fullständig omarbetning
af en jemförelsevis så ny och på det hela taget så för våra förhållanden
väl afpassad lag som vår gällande sjölag, så förefaller det mig
påtagligt, att svenska Riksdagen icke bör fatta beslut härom, innan de
öfriga länderna, för hvilka behofvet af eu förändrad lagstiftning varit större
än för oss, uttalat sig i frågan, och att åtminstone Norge, som i följd af
sin vidt utsträckta rederihandtering har ett mycket större intresse af den
ifrågavarande lagstiftningen, än som hos oss förefinnes, först uttalar sin
åsigt, något, som särskildt torde vare lämpligt, emedan den vid granskningen
af ett sådant förslag som det förevarande nödiga praktiska sakkunskapen
torde förefinnas der i vida högre grad än hos oss.

Åt hvad jag sålunda anfört följer, att jag är af den mening, att förslaget
icke nu bör af Riksdagen antagas, men jag anser mig likväl böra
framställa några anmärkningar dels rörande förslaget i dess helhet, dels
rörande särskilda stadganden deri.

Hvad utskottets allmänna omdöme om förslaget beträffar, så kan jag
ej biträda detsamma. En sjölag bör, enligt mitt förmenande, öfverensstämma
med den allmänna sjörätten samt gällande praxis och på dessa

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

hufvudgrunder utarbetas i öfverensstämmelse med landets lagar. Dessa
tvenne förstnämnda hufvudgrunder hafva ej alltid i förslaget tillerkänts
den vigt, som enligt min åsigt varit önskvärd.

Jemför man nu gällande sjölag med föreliggande förslag, så framgår
deraf, att sjölagen är otydlig i vissa §§, hvarförutom andra, bestämmelser,
såsom t. ex. vissa delar angående försäkring, ej öfverensstämma med nu
gällande praxis. Förslaget är i många fall mycket tydligare affattadt än
sjölagen, men de förtydliganden, som äro gjorda, gå i regel ut på, att betydligt
skärpa, ansvaret för redare och befälhafvare, hvaremot befraktare
och assuradörer erhålla fördelar af de föreslagna ändringa,rne.

Under 1887 var tillsatt en komité för utarbetande af förslag till
ändringar i sjölagen, egnade att i möjligaste mån förekomma och inskränka
olyckor till sjös. Denna komité yttrade då i sitt betänkande, sid. 21:

_ »Rederinäringen befinner sig icke i eu sådan ställning, att densamma
tål vid att ytterligare försvåras.»

Denna, utsaga gäller ännu mera nu, då denna näring ytterligare gått,
till baka, så att till och med Riksdagen i skrifvelse till Kong].'' Maj:t, daterad
14 maj 1888, anhöll, att Kongl. Maj:t behagade genom sakkunnige män
låta undersöka den svenska sjöfartsnäringens tillstånd samt derefter förelägga
Riksdagen de förslag, som af undersökningen kunde föranledas.
Nämnda komité har äfven vitsordat den svenska sjöfartsnäringens tillbakagång
samt »att, den svenska lagstiftningen å sjöfarten lägger eu mängd,
delvis ganska dryga pålagor, hvilka icke hafva någon motsvarighet inom
andra näringsgrenar». Komitén har äfven ansett sig brun, föreslå segla,tionspremier
till rederirörelsens uppmuntran.

Under dessa förhållanden synes det mig vara oklokt och obilligt att,
genom skärpta bestämmelser i sjölagen inskränka det ringa intresse, som
nu finnes för idkande af rederi-handteringen.

§ 7. Stadgandet i denna, § angående redares ansvar kan verka afskräckande
för idkande af rederirörelse, i synnerhet i de fall, då befäthäfva,
ren sjelf är redare, hvilket förekommer ganska, ofta. Särskildt i dylika
fall torde det mången gång blifva omöjligt, att på grund af paragrafens
ordalydelse bestämma, när den personliga ansvarigheten börjar eller slutar.
Då rederirörelsen i och för sig är en mycket riskabel affär samt nutida
fartyg ofta, representera mycket stora kapital, synes det mig som det vore
klokt och rättvist, att redares ansvar inskränktes till fartyg och frakt.
Härigenom skulle äfven likställighet upprättas mellan enskilda, rederier och
rederier, grundade enligt aktiebolagslagen. Om paragrafen antages i dess
föreslagna lydelse, blefve följden att för hvarje särskildt fartyg måste bildas
ett aktiebolag för att, derigenom få redare-ansvaret inskränkt, till fartyg och

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N;o 2).

frakt. Att tvinga rederirörelsens bedrifvande under denna form medför
dock olägenheter, som måste skadligt inverka på dess utveckling.

§ 8. Gällande sjölag inskränker rederiets ansvar i allmänhet till hvad
befälhafvaren och besättningen kunna förorsaka. I föreliggande § utsträckes
denna, ansvarighet äfven till andra, som förrätta skeppstjenst eller utföra
arbete ombord. Härigenom blifver redaren ansvarig för hvad stufvare med
deras folk samt lotsar kunna fela, ehuru det mången gång ej är redaren
eller befälhafvaren medgifvet att välja dem. Ofta förekommer nemligen,
att befraktaren förbehåller sig rättighet att bestämma, hvilken person som
skall stufva fartyget. Hvad lotsar beträffar, nödgas äfven befälhafvaren i
många länder, på grund af landets lagar, att antaga den första lots, som
infinner sig. Att redarens ansvar utsträckes till dylika fall, synes vara
obilligt.

§ 15. Föreskriften att redovisning skall afgifvas för kalenderår inom
en månad efter dess utgång blir mången gång omöjligt att utföra. Sjölagens
föreskrift, att dylik redovisning skall ske inom mars månads utgång,
har deremot visat sig lämplig.

§ 18. I § 7 i sjölagen lyder motsvarande bestämmelse sålunda:

»Har delegare ej i beslutet om utgiften deltagit, ege han att, inom
åtta dagar från erhållen kunskap om beslutet, sin lott i fartyget till öfrige
delegare utan lösen afstå och dermed blifva från gäldande af nämnda utgift
fri.» — — — — —

Då i sjölagsförslaget denna redarens abandonrätt blifvit inskränkt
endast till de fall, då ny resa eller reparation efter slutad resa beslutes,
så kan denna inskränkning i vissa fall betydligt föröka redarens förlust
utöfver sjöegendomens värde. Redarens personliga ansvar ökas härigenom
utöfver sjölagens bestämmelser.

§ 26. I denna § pålägges befälhafvaren allt ansvar för att fartyget
är i sjövärdigt skick. Då befälhafvaren mången gång kommer ombord,
sedan fartyget är lastadt och färdigt att afsegla, i hvilket fall det är honom
omöjligt att öfvertyga sig om fartygets sjövärdighet, så synes som befälhafvarens
ansvar borde vara begränsadt till vissa fall. Äfven med hänsyn
till befälhafvarens beroende ställning af redaren vore ömkligt, om redarens
ansvar kunde framhållas, så att han, om felaktig, sjelf finge stånda ansvar.

§ 59. Befälhafvarens ersättningsskyldighet är enligt denna § oinskränkt.
Enligt sjölagen ansvarar redaren för befälhafvarens förseelser i
dylika fall med fartyg och frakt. Att befälhafvarens ansvar utsträckes
utöfver denna begränsning torde vara oklokt.

§ 87. Denna §:s föreskrift kan hafva högst farliga följder för rederiet,
om, såsom antagligt är, den kommer att missbrukas. Föreskriften att
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sand. 1 Afd. 2 Häft. 8

Särskilda Utskotts (Ar:o 1) Utlåtande {N:o 2).

de, som begärt besigtning^!, skola ersätta kostnad och förlust, torde intet
betyda, då i de flesta, fall tillgång torde saknas, utan kommer hela förlusten
på rederiet. Ansvarsbestämmelsen torde ej heller vara så afskräckande, att
ej föreskriften kommer att missbrukas. För öfrigt är benämningen fullt
»sjövärdigt skick» ett uttryck, som kan olika uppfattas och bedömas.

§ 116. Sista stycket afser ett särskildt fall af aftal och synes derför
vara, obehöflig! att i förslaget intagas. Det bör utgå, tv, om det bibehålies,
kan det i vissa fall vid tillämpningen medföra orättvisa kostnader
för rederier.

§ 133. Kormossement med nummer är eu nyhet för såväl den skandinaviska
som den allmänna sjörätten. Genom dess olikhet med allmänna
sjörätten kan dess införande i vissa fall förorsaka kostnad och förlust och
bör derför icke införas.

§ 136. Sista stycket bör utgå af samma skal, som om motsvarande
i § 116 är sagd!

§ 246. Sista, satsen: »Försummas det» etc. . . . bör utgå, då dess
bibehållande skulle i eu del fall, t. ex. vid om bordläggning, då kapten af
oförstånd eller annan anledning ej vidtagit alla nödiga formaliteter, förorsaka
att försäkringsgifvare kunde neka att utbetala försäkringsbeloppet.

§ 314. Angående klander af dispachemål bestämmer denna §, att
sådana, mål skola handläggas vid rådstufvurätt, hvarvid tre i handel och
sjöfart kunnige och erfarne män hafva säte och stämma i rätten. Då dessa
bisittare i rätten utses för hvarje år, är ej antagligt, att de kunna besitta
den särskilda sak kunskap, som för vissa, mål erfordras. Dessutom torde
det, blifva eu högst betydlig tidsutdrägt, innan dylika mål kunna afgöras,
då rättighet finnes att fullfölja dem till konungen. Det är deremot af
största vigt att få dispachemål fortast möjligt afdömda.

Nuvarande sjölag föreskrifver, att dylika dispachemål skola slutligen
afdömas af en nämnd af fem personer, hvaraf hvardera parten utse två,
och dessa en ordförande, som skall vara lagkunnig. Denna institution synes
vara att föredraga, ty vederbörande parter skola, nemligen få tillfälle utse
de personer, som kunna anses vara de sakkunnigaste i föreliggande tvist,
hvarigenom fullständigaste utredning bör kunna åstadkommas. Då denna
institution verkat, till allmänt gagn under en lång följd af år, synes intet
skäl förefinnas att frångå densamma.

I Kongl. Maj:ts proposition har en del ändringar vidtagits af komiterades
förslag med anledning af högsta domstolens anmärkningar. En af
dessa förändringar är uteslutande af inteckningsrätt, i fartyg. Dylik inteckningsrätt
har ej funnits i svensk lag, men är en af de vigtigaste förändringar,
som bort i lagen införas. Detta så mycket mer, som både det norska

Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande (A7:o 2).

och danska förslaget innehålla bestämmelser i detta afseende. Öfverensstämmelse
i denna vigtiga del af de olika ländernas lagar har sålunda ej
erhållits.

Följande §§ i sjölagen angående försäkring äro uteslutna i det föreliggande
lagförslaget, nemligen 188, 195, 197—201, 203—205, 207, 208,
211 -217, 220, 230, 233—243, 250—258,265—267, 269—27 1 och 274.

Uteslutandet häraf har gjorts under förutsättning, att de svenska
sjöförsäkringsbolagen skulle utarbeta eu allmän sjölörsäkringsplan. Då. i
betraktande tages den ringa utveckling, sjöförsäkringsväsendet har i Sverige,
och de arbetande sjöförsäkringsbolagens olika ståndpunkt samt obenägenhet
för samarbete, synes vanskligt, om enighet kan uppnås för utarbetande af
eu allmän sjöförsäkringsplan. Äfven om det förutsättes, att enighet i detta
afseende uppnäs, är tydligt, att vederbörande skulle så tillgodose sina intressen,
att försäkringstagarnes rätt skulle i möjligaste minsta mån tillgodoses.
Då de uteslutna §§ innehålla hvad i försäkringsrätt var praxis
vid sjölagens införande, så voro dessa §§:s föreskrifter i allmänhet grunden
för försäkringsaftalen, och kunde allmänheten, som ej kan antagas vara fullt
kunnig i försäkringsrätten, i sjölagen få upplysning om densamma. Att
åtskilliga af dessa §§ ej nu öfverensstämma med under årens lopp ändrad
praxis borde ej utgöra skäl för deras uteslutande, utan hade det väl varit
rigtigast att omarbeta dessa §§ i öfverensstämmelse med nu gällande praxis.

Med dessa anmärkningar har jag egentligen velat, visa, att åsigterna
om det nu framlagda förslagets företräden framför nu gällande lag kunna
vara delade.

På grund af hvad jag sålunda anfört har jag ansett, att utskottet
bort tillstyrka

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
måtte af Riksdagen antagas.»

af herr P. Pehrsson i Norrsund.

Af herr 0. Mehn: »Då jag härmed anmäler min reservation emot det
slut, hvartill utskottet kommit, såväl som emot dess motivering, sker detta
på följande grunder:

att något egentligt behof af ny sjölag, specielt för Sverige, ej förefinnes.
För denna min åsigt har jag ett kraftigt stöd uti komitebetänkandet
af den 22 februari 1887, deruti det å sid. V heter: »Med afseende å innehållet
i Eders Kongl. Maj:ts ofvanåberopade nådiga bref den 24 november
1882 har komitén antagit att, om än yrkanden — såsom vid 1882 års
riksdag — framkommit om revision af 1864 års sjölag, det komitén lemnade

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

uppdrag likväl närmast föranledts, mindre af behofvet att af hjelp, förefintliga
bristfällighet er i gällande sjölagstiftning, än af önskan att genom
fortskridande på den väg, för hvilken Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse
den 9 maj 1876 uttalat sig, ytterligare utvidga, området för den gemensamma
handelslagstiftningen. Komitén har derför ansett det vara sin förnämsta
uppgift att söka vinna öfverensstämmelse med de norska och danska
förslagen; i följd hvaraf komitén, der sådant varit förenligt med skyldig
hänsyn till de i Sverige bestående institutioner, till gällande svensk rätt
inom områden som komitén icke haft att bearbeta och till svensk lagstiftnings
allmänna principer, trott sig kunna och böra lämpa föreslagna bestämmelser
efter de åsigter, som omfattats af flertalet bland de samlade
komitéernas medlemmar, äfven om det eu eller annan gång kunnat inträffa,
att den svenska komitén i sin helhet eller en eller annan af dess medlemmar
skulle hafva föredragit eu annan lösning af ett föreliggande spörsmål.»

Ett lika godt stöd finner jag uti det yttrande, som afgafs af justitierådet,
Glimstedt vid högsta domstolens sammanträde den 12 april 1889, då
komitérades förslag granskades, tillika med utlåtande från kongl. kommerskollegium
och handels- och sjöfartsnämnder, hvithet yttrande lydde som
följer: »Efter nu afslutad granskning framställer sig frågan om någon ny
sjölag är af verkligt behof påkallad, eller om åtminstone den föreslagna
nya lagen innefattar väsentlig förbättring i nu gällande lag. Det förra
alternativet i denna fråga synes, om än indirekt, nekande besvaradt af den
svenska komitén, som i sin underdåniga skrifvelse vid aflemnande af förslaget
uttalar såsom sin uppfattning, att det komitén meddelade uppdragtorde
närmast vara föranledt mindre af behofvet att afhjelpa förefintliga
bristfälligheter i gällande sjölagstiftning, än af önskan att ytterligare utvidga
området för den gemensamma skandinaviska lagstiftningen; och den mängd
af anmärkningar, som inom högsta domstolen blifvit gjorda emot detta
förslag, men icke drabba gällande sjölag, utmärka åtminstone icke, att ej
åsigterna i fråga om detta förslags företräde kunna vara delade. Då nu
icke med eu sund lagstiftningspolitik är förenligt att utan visadt, behof
upphäfva eu redan befintlig lag för att utbytas emot eu annan, som icke
afgjordt finnes vara i väsentligaste delar bättre, synes från svensk rättssynpunkt
— den enda, hvarifrån förslaget här inom högsta domstolen är
att tagas i betraktande — icke kunna tillstyrkas, att det granskade förslaget,
äfven om flera eller färre af de gjorda, anmärkninga,rne komme att
till någon ändring föranleda, må varda till lag antaget.» Denna sin åsigt
vidhöll justitierådet Glimstedt vid ärendets behandling i statsrådet den 23
sistlidne januari, då han åberopade sitt vid förslagets granskning i högsta
domstolen afgifna yttrande.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

att någon nödvändighet för frågans afgörande af denna Riksdag ej
förefinnes, alldenstund lagförslaget ej ännu förekommit till behandling i
Danmarks och Norges representantförsamlingar.

Den af komitén här ofvan omnämnda förnämsta uppgiften, att söka
vinna öfverensstämmelse med de danska och norska förslagen, kan, som
man beräknat, nu ej vinnas, alldenstund lagförslaget ej blef behandladt i
danska riksdagen, som slutade i början af denna månad, och ej heller kan
det i år blifva lag i Norge, då förslaget ännu ej för ett par dagar sedan
var inkommet till stortinget. Skulle nu svenska Riksdagen antaga förslaget,
kan följden deraf blifva, att eu lag här antoges, som möjligen sedan förkastades
af grannländernas representationer och en sådan utgång böra vi
ej riskera, i synnerhet som det hufvudsakligen varit med hänsyn till öfverensstämmelse
i lagstiftningen som förslaget framkommit.

att vår nu gällande sjölag, ej äldre än sedan 1864, är i många afseenden
att föredraga framför nu framlagda förslag.

Densamma kan lätt förses med behöfliga tillägg för att tillgodose
möjligen berättigade anspråk med afseende å skärpta bestämmelser i synnerhet
rörande undersökning af inträffande sjöolyckor. Samma lag är enklare
uppstäld och således lättare att förstås af dem, som äro ovana i lagtolkning
— jemför t. ex. § 12 sjölagen, som upptar några bestämda paragrafer (7 st.)
såsom undantag från redares personliga ansvar, då förslaget bestämmer i
§ 7, att »redare svare personligen, der ej i denna lag annorlunda stadgas»,
hvaraf följer, att lagens noggranna instuderande måste förutsättas, innan
§ 7 kan till fullo begripas.

I samma anda uttalar sig handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg
uti sitt utlåtande af den äl/9 1887, hvari det heter: »Ovisst torde vara,
huruvida förslaget uppfyller de kraf på enkelhet och klarhet eller, med ett
ord sagdt, lättfattlighet, som åtminstone af handelns och sjöfartens representanter
måste ställas företrädesvis på en sjölag, hvilken skall vara rättesnöre
för och tillämpas af eu mängd personer, såsom sjökaptener, styrmän,
köpmän, mäklare, konsularagenter m. fl., hvilka icke förvärfvat juridisk
bildning. Nämnden vill icke fördölja, att vid förslagets genomläsning det
intryck gjort sig gällande, att 1864 års sjölag är, synnerligast för lekmän,
enklare och lättfattligare än den nu föreslagna lagen, med dess många fina
distinktioner och strängt genomförda systematisering af de olika ämnena.
Vid flera §§ har nämnden stått spörjande och kunnat finna sig till rätta först
efter förnyad genomläsning äfven af motiven.»

Redares och befälhafvares skyldigheter och ansvar äro ej i förslaget
så rättvist fördelade, som sig bort. I loflig sträfvan efter att kunna finna
botemedel emot utrustandet af sjöodugliga fartyg, har man förlagt så godt

Särskilda Utskotts (i\'':o 1) Utlåtande (N:o 2).

som hela ansvaret på befälhafvare!) och ej tillräckligt fäst afseende på,
att denne i många fall ej kan bedöma beskaffenheten af det fartyg han
emottager, huru det är utrustadt, särskildt i sådana fall, då han tillträder
sin plats, sedan lasten intagits och redaren sjelf ombesörjt allt. Jemföres
§§ 26 och 59 i förslaget, 40 och 49 sjölagen med 11 och 72 i den Norske
soefartslov, skall man finna, att sistnämnda lag är mindre sträng än svenska
lagarne, både den gällande och den föreslagna. Ett annat, kanske mera
talande exempel på obilligheten af ifrågavarande stadganclen, kali anföras,
det fall, att eu befälhafvare tillsättes inför konsul å utrikes ort — utan att
hvarken hafva sett fartyget i förväg, eller deltagit i dess utrustning. Något
ansvar på redaren bestämmer förslaget endast i § 292, derest han uppsåtligen
förledt befälhafvare!) till viss förbrytelse. Beträffande befälhafvarens ansvar
i händelse af sjöolycka, ställer nyss åberopade 72 § i norska lagen åtminstone
rimliga anspråk på befälhafvare!).

1 förslaget har man genom åtskilliga ändringar och tillägg sökt förbättra
gällande lag, särskildt med afseende å däckslast, lastning och lossning,
men derigenom har endast åstadkommits skyldighet för redare och befälhafvare
att, med risk att eljest få vidkännas hela förlusten, se upp vid
befraktningar, då i liknande fall, enligt lydelsen af gällande lag, det tillkommer
befraktare!! att vara uppmärksam, derest han vid en befraktning
önskar göra vissa förbehåll. Gällande lags §§75 och 81 äro således att
föredraga framför förslagets §§ 110, 116 och 136.

Uti förslagets 8 § har införts eu ny bestämmelse, att rederiets ansvarighet
för besättningens fel och försummelser utsträckes till arbetsmanskap,
som icke tillhör besättningen, och detta utan annan inskränkning, än att
arbetet förrättas på uppdrag af rederi eller befälhafvare, samt att rederiet
eger söka sitt åter af den, som skadan vållat. Jag finner detta stadgande
farligt och kunna leda till oberäkneliga risker för rederiet.

Likaledes har i förslaget under § 31 upptagits eu ny bestämmelse
rörande förbud för befälhafvare att afvika från vanlig väg i och för bergning
af annat fartyg eller af gods. Dessa föreskrifter synas vara, allt för
begränsade, och större förtroende böra lemnas till befälhafvarens omdöme.

I §§ 44 och 96 bör uttryckas, att manskapet skall vara skyldigt att,
utan särskild ersättning, i utlandet arbeta på dagar, som der äro arbetsdagar,
ehuru de i Sverige äro helgdagar — alltså orden: »eller andra här
i riket brukliga helgdagar» utgå.

I § 87 bör ordet »halfva» utbytas mot »s/4-delar» och derjemte stadgas,
att detta flertal bland besättningen skall bestå af svenska undersåtar.

Uti det föregående har jag blott antydningsvis framhållit de brister,
som jag fäst mig vid, men deraf framgår, enligt min förmening, att den

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

svenska rederinäringen skulle tillskyndas ej ringa skada- genom antagande
a,f vare sig Kong! Maj:ts proposition eller utskottets förslag. Skall en lag
stiftas, som berör så mångsidiga intressen, som förhållandet är med en sjölag,
särskildt af internationel natur, så måste en grundligare granskningske
än hvad nu varit möjligt för utskottet.

Den tid af några veckor, som varit utskottets medlemmar beskärd
för att granska detta vidlyftiga arbete, har naturligtvis ej uteslutande kunnat
egnas deråt-, utan många andra vigtiga göromål ha derjemte måst skötas.
Tiden har derför ej medgifvit-, att som sig bort, grundligt studera äfven
utlandets sjölagar, särskildt den norska. Jag vågar alltså påstå, att ett
uppskof med afgörandet till ett kommande år ej kan vara annat än nyttigt
för saken, och man bör ej förbise, att den tidningspolemik, som här i landet
en längre tid pågått, tillika med frågans dryftning i enskilda kretsar af
intresserade, ännu ej börjat i grannländerna, der frågan som sagdt ännu
ej står på dagordningen, samt att vi af en sådan meningsbrytning i det
land, der de största sjöfartsintressena finnas, endast kunna hafva nytta. Allt
hvad vi förlora är ett års tid, och när det gäller ett lagförslag för en lång
framtid, har förlusten af ett år ingen betydelse.

Göteborgs handels- och sjöfartsnämnd uttalar sig på ett ställe i sitt
utlåtande som följer: »Det torde icke vara allt för djerft att påstå-, att- åtskilliga
bestämmelser i sjölagsförslaget skulle hafva kommit att lyda, annorlunda och
mer lämpade efter svenska förhållanden, derest- icke hänsynen till de båda
öfriga nordiska rikena fatt, —• eu och annan gång må hända vä-l mycket —
göra sig gällande.»

Att man i Norge hyser betänkligheter mot förslaget framgår bland
annat deraf, att eu samling redare och assuradör^’, medlemmar af »Norsk
Veritas» på ett möte, som hölls 1888 och då komiterades förslag granskades,
har i vigtiga punkter påvisat, att lagförslaget innehölle vissa för Norge nya
bestämmelser, hvilka man ej ansåg lämpligt antaga 1 »lott för att få eu
gemensam skandinavisk sjölag och derigenom uppgifva en i norsk lag fastslagen
princip, fördelaktigare för rederirörelsen.

Slutligen har jag att, motsätta, mig utskottets förslag om högsta
domstolen som sista instans i dispachemå-l. Jag anser nemligen, att rådhusrätten,
sedan den blifvit omorganiserad, enligt förslaget bör kunna vara,
fullt pålitlig för att utgöra enda instans, och derigenom den mycket tidsödande
vägen till högsta, domstolen kunna undvikas.

Af det nu sagda framgår, att jag yrkar afslag å
såväl Kongl. Maj:ts proposition som å utskottets förslag.»

64 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Af herr A. M. Lundberg: »Såsom motivering för det af utskottet
genom sista delen af 2:dra stycket i 1 i 6 § beträffande kostnad för lastning
åt fartyg föreslagna stadgande, att, der icke viss lastningsplats aftalats, men
fartyget är så djupgående, att det icke kan inkomma i den hamn befraktningsaftalet
bestämmer, skall bortfraktaren bekosta godsets framförande
till fartygets sida, har uppgifvits, att ett sådant stadgande vore i full
öfverensstämmelse med de vigtigaste utländska lagstiftningar eller gällande
rätt i Norge, Tyskland, England och Frankrike samt, såsom utskottet synes
vilja antaga, jemväl i Sverige, ehuru vår sjölag icke härutinnan bestämde
något uttryckligt.

Med afseende, härå torde tå anföras: att, på sätt jag uti reservation
vid 1863 års riksdag upptagit, blifvit inom det särskilda utskottet, som då
behandlade förslaget till 1864 års sjölag, förklarad!, att lagens 81 §, hvarigenom
stadgas, att »der fraktaftalet ej annorlunda bestämmer, bäras kostnaden
och äfventyret vid lastning af befraktaren, till dess godset blifvit till
fartygets sida framfördt», afsåg lastning äfven å redd; att det år 1847 utgift^
komitéförslag till sjölag uttryckligen innehöll, att, »skedde lastning
eller lossning på öppen redd och vore ej annorledes i certepartiet stadgadt,
droge befraktare eller lasteinottagare kostnad och äfventyr för godsets
forsling till och från bord»; att norska sjölagen af den 24 mars 1860
stadgar i 52 §, att, »forsaavidt ikke anderledes ved Befragtningen er besterrit,
er Befragteren forpligtet åt levere Varerne ved Skibsbord for egen
Regning och Risiko», och 62 § att, »er Skibet saa dypgaaende, åt det ikke
kan komine helt op til den Havn, paa hvilken Befragtningen lyder, bör
Ladningen dog for Skibets Regning dertill frembringes med mindre enten
er vedtaget i Befragtningen eller sedvansnnessigt, att den kan leveres paa
et andet Sted»; att följaktligen skall enligt norska sjölagen, om ej annat
vid befraktningen bestämts, befraktaren vidkännas kostnaden för lastning
väl äfven ä redd- och lossningskostnad icke, emot hvad på stället må vara
sedvanligt, åläggas bortfraktare eller fartygsegare; att 562 och 594 art. i
tyska sjölagen innehålla, att, såvida icke genom aftal eller särskild! stadgande
för lastnings, eller lossningshamnen eller der bestående bruk annorledes
är bestämdt, åligger det befraktaren att kostnadsfritt framföra godset
till fartyget, men skola, kostnaderna för inlastning i och utlastning ur fartyget.
af bortfraktaren samt alla öfriga lossningskostnader af lastemottagaren
vidkännas; och att uti norska motiven till ifrågavarande komitéförslag
anföres vid 116 §, dels att »i fransk Praxis har man densamme Regel, som
her opstillet, för det Tilfaelde, åt Skibet er destineret til bestemt Havn,
da Skepperen förut,sa:ttes ksende dennes Til,stånd», dels att, i England synes
de enkelte Havnes Coutume åt vaere det, afgjorende för hvor Skepperen er

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

pligtig til åt bringe Godset frem, men en meget almindelig Certepartibetingelse
ev det, bände for Lastning og Lossning, åt forbeholde »always
aftöa,t», kun der hvor Skibet kan flyde». Något bestämdt lagstadgande
lärer följaktligen väl icke härutinnan finnas i Frankrike eller England.

Att, när genom befraktningsaftal viss plats (brygga, kaj) bestämts
för lastens intagande, men fartyget är så djupgående, att det icke kan förläggas
till den aftalade platsen, bortfraktaren ej kan fordra, att aflastaren
skall lemna godset annanstädes eller bekosta detsammas framförande till
fartygets sida, synes nog vara uppenbart, äfven om sjölagen derom icke
innehölle stadgande; och torde sådant desto mindre vara nödvändigt, som
något, dylikt, stadgande eller förklarande icke af utskottet föreslagits för
det i åberopadt domstolsbeslut omnämnda fall, att ett, fartyg icke kunde
förläggas till aftalad plats derför, att denna förut upptagits af andra fartyg.

^ Då, beträffande sista delen af 2 st. i 116 §, utskottets förslag väl,
med afseende å hvad ofvan anförts eller såvidt inom utskottet blifvit utreda
icke må kunna antagas öfverensstämma med något sådant ovilkorligt
lagstadgande i något annat land samt, efter min uppfattning och kännedom
om hvad benämnes hamn, nog skulle komma att medföra tvister och böi
anses origtigt, har jag, som i egenskap af suppleant tillstädesvarit vid utskottets
förnyade beslut härutinnan, hemstält, att antingen, såsom förut af
utskottsledamöter yrkats, berörda 2 stycke af 116 § Ange utgå eller ock
samma § måtte redigeras i enlighet med 562 art. af tyska sjölagen.

Rimligt kan väl icke vara, att, såsom i utskottets motivering antydes,
föreslagna stadgandet borde antagas för att föranleda dertill, att i
allmänhet skulle komma att uppgöras fraktaftal utaf motsatt innehåll med
hvad en ny sjölag härutinnan bestämde. Huru borde stadgandet tillämpas
i afseende'' å ställe, der någon egentlig hamn icke funnes eller när, såsom
nog ofta på särskilda ställen vid vexlande vattendjup inträffar, en del af
fatsningen försigginge inne i hamnen och eu del af lasten måste intagas
utanför den eller å redd derinvid.

Befraktningsaftal rörande varors öfverförande emellan Sverige och
England upprättas nog allmännare på så sätt, att deri bestämmes, att faltyg
för lastning liksom lossning skall afgå till namngifvet ställe eller sa näia
derintill som fartyget kan ligga flott och säkert (»so near thereunto as the
ship may safely get»). Vid hvarje ställe, der varuutförsel idkas, måste väl
vanlig lastningsplats blifva beroende på härför begagnade fartygs djupgående.

Hvad angår 136 § rörande lossningskostnad, i afseende hval a jag
icke, liksom egentligen ej heller i öfrig!, deltagit, i utskottets beslut, lärer
det icke tillkomma mig att afgifva någon reservation.»

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Bil. A.

Förslag

till

Sjölag.

Med upphäfvande af Sjölagen den 23 februari 1864 tillika med alla
de särskilda stadgande^ Indika utgöra förklaring eller ändring af hvad
nämnda lag innehåller eller tillägg deri, förordnas som följer:

Första kapitlet.

Om fartyg.

1 §•

Fartyg skall anses såsom svenskt, när det antingen till minst två
tredjedelar eges af svenske undersåtar eller af svenske och norske undersåtar
i förening, eller ock tillhör ett aktiebolag, hvars styrelse har sitt
sate här i riket och består af aktieegare, de der äro svenske undersåtar.
Hufvudredare skall alltid vara svensk undersåte och bosatt här i riket.

2 §•

öfver alla svenska fartyg, hvilka äro afsedda att nyttjas till handelssjöfart,
eller resandes fortskaffande och ega en drägtighet af tjugu registerton
eller derutöfver, skall föras register, innehållande för hvarje sådant
fartyg de uppgifter, som pröfvas nödiga för fartygets säkra urskiljande, så
ock tillförlitlig upplysning angående eganderätten till fartyget; skolande,
sedan fartyg i registret antecknats, derom utfärdas bevis, som bör åtfölja
fartyget.

Bih. till Riksd. Prot. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. Bil.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Huru fartygsregister skall vara inrättadt, och registrering ske, derom
galle hvad af Konungen förordnas.

3 §•

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande
gifvit varfsegaren eller byggmästaren förskott af penningar eller
byggnadsämnen, ege han, när afhandling derom upprättats, att densamma
inteckna hos Magistraten i den stad, der byggnaden verkställes, eller, om
byggnadsorten är belägen å landet, i närmaste stad.

4 §•

Fartygs egare åligge att bestämma
den ort inom riket, hvilken
skall vara fartygets hemort, samt att
derom göra anmälan, om fartyget är
sådant, som jemlikt 2 § skall införas
i fartygsregistret, hos den myndighet,
hvilken förer registret, men eljest hos
Magistraten i den stad, som bestämts
till hemort, eller, om hemorten är
belägen å landet, hos kronofogden i
orten. Angående hemorten skall för
fartyg, hvilket. bör införas i fartygsregistret,
anteckning ske å det i 2 §
omförmälda bevis men eljest utfärdas
särskildt bevis af den myndighet,
hos hvilken anmälan skett.

Har fartygs egare underlåtit att
göra sådan anmälan, som nu är sagd,
skall egarens eller, der fartyget tillhör
ett rederi, hufvudredarens hemvist
anses vara fartygets hemort; tinnes
ej hufvudredare, räknas för fartygets
hemort den ort, der störste
delegaren i fartyget eller, om flere
ega de större men sig emellan lika
lotterna, endera af samme delegare
har sitt hemvist.

Fartygs egare åligge att be[
stämma den ort inom riket, hvilken
i skall vara fartygets hemort, samt att
derom göra anmälan, om fartyget är
sådant, som jemlikt 2 § skall införas
i fartygsregistret, hos den myndighet,
hvilken förer registret, men eljest hos
Magistraten i den stad, som bestämts
till hemort, eller, om hemorten är
belägen å landet, hos kronofogden i
orten. Angående hemorten skall för
fartyg, hvilket bör införas i fartygsregistret,
anteckning ske å det i 2 §
omförmälda bevis, men eljest utfärdas
särskildt bevis af den myndighet,
hos hvilken anmälan skett.

Har fartygs egare underlåtit att
göra sådan anmälan, som nu är sagd,
skall hans hemvist anses vara fartygets
hemort.

Särskilda Utskott» (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

5 §•

Ej må andel i fartyg utan samtlige delegares medgifvande öfverlåtas
till någon, som icke är svensk undersåte, derest till följd af sådan öfverlåtelse
fartyget skulle upphöra att vara svenskt; sker det, vare öfverlåtelsen
ogild, äfven om andelen blifvit såld efter utmätning eller under konkurs.

Får utländsk man genom arf, testamente eller gifte lott i svenskt
fartyg, eller varder svensk eller norsk delegare i sådant fartyg främmande
magts undersåte, och skulle till följd af fånget eller den timade förändringen
fartyget upphöra att vara svenskt, åligge sådan delegare att till svensk
eller norsk undersåte öfverlåta så stor del i fartyget, att dess egenskap af
svenskt må kunna bevaras. Har icke inom tre månader efter det fånget
skedde eller förändringen timade sådan öfverlåtelse egt rum så ock blifvit,
der fartyget är registreradt, hos vederbörande myndighet anmäld, men
eljest öfrige delegare kungjord; ege en hvar af samme delegare låta genom
utmätningsmannen i fartygets hemort i den ordning, som för försäljning
af utmätt fartyg är föreskrifven, för egarens räkning försälja den lott i
fartyget, som, på sätt ofvan är nämndt, kommit i utländsk mans ego.

6 §.

Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt ej allenast
när iståndsättning är omöjlig eller, der iståndsättningen måste ega rum å
annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan jemväl i det fall, att fartyget
icke är värdt att iståndsätta. Uppstår fråga, huru vida fartyg efter timad
skada bör anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande derom afgifvas
af besigtningsmän, utsedde på sätt 41 § bestämmer.

Andra kapitlet.

Om redande i fartyg.

7 §•

Redare svare, der ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen, det
är med allt sitt gods, för de förpligtelser, han sjelf eller genom annan
ikläder sig med afseende å fartyget.

För fordringar, hvilka grunda sig på uteblifvet, ofullständigt eller felaktigt
fullgörande af förbindelser, som redaren sjelf eller annan på grund

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

af redarens fullmagt ingått men hvilkas fullgörande ålegat befälhafvaren i
denna hans egenskap, så ock för de förbindelser, fartygets befälhafvare i
denna sin egenskap, men icke på grund af redarens särskilda fullmagt,
ingått, häfte redaren allenast med fartyg och frakt; dock svare redaren
personligen för besättningens fordringar på grund af hyres- och tjensteaftal,
som befälhafvaren slutit.

För skada, som befälhafvare eller
någon af besättningen genom fel
eller försummelse i tjensten tillskyndar
annan, häfte redaren med fartyg
och frakt; vållas skada af någon, som,
utan att tillhöra besättningen, på
grund af redares eller befälhafvares
uppdrag förrättar skeppstjenst eller
utför arbete om bord, vare lag
samma.

Hvad redare sålunda nödgas utgifva
ege han söka åter af den, som
vållat skadan.

§•

För skada, som af befälhafvare
eller någon af besättningen genom
fel eller försummelse i tjensten åstadkommes,
häfte redaren med fartyg
och frakt; åstadkommes skadan af
någon, som, utan att tillhöra besättningen,
på grund af redares eller befälhafvares
uppdrag förrättar skeppstjenst
eller utför arbete om bord,
vare lag samma.

Hvad redare sålunda nödgas utgifva
ege han söka åter af den, som
vållat skadan.

9 §■

Aro flere redare i ett fartyg, svare en hvar allenast i förhållande till
sin lott i fartyget för sådana rederiets förbindelser, för hvilka redare svarar
personligen.

10 §.

För rederi skall utses eu hufvudredare.

I sak, som angår rederiet, må hufvudredaren sökas. År hufvudredare
ej vald, ege den, som vill söka rederiet, instämma hvilken han vill af redarne
att för rederiet svara.

11 §.

I förhållande till tredje man ege hufvudredaren i kraft af sitt uppdrag
sluta alla af handlingar och ingå alla förbindelser, hvilka rederirörelsen
vanligen medför; han ege sålunda antaga och afsätta befälhafvare samt

Särskilda Utskotts (N:o I) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

meddela honom föreskrifter, uppbära medel, som för rederiets räkning inbyta,
äfvensom företräda rederiet inför rätta. Utan särskilt bemyndigande
ege hufvudredaren icke upplåna penningar i rederiets namn eller sälja
eller förpanta fartyget eller derå taga försäkring.

Har rederiet genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, hvilken
sålunda tillkommer hufvudredaren, vare rederiet ej berättigadt att åberopa
sådan inskränkning mot tredje man i annat fall, än då denne ej varit i
god tro.

12 §.

Beslut i rederiets angelägenheter må ej af redarne fattas utan vid allmänt
sammanträde, dertill kallelse blifvit i tidning inom orten minst åtta
dagar förut kungjord eller annorledes delgifvits samtlige redarne. Uteblifver
redare från sammanträde, nöje han sig åt de närvarandes beslut.

Vid omröstning beräknas hvarje redares röstetal efter den andel, han
eger i fartyget, och gälle såsom beslut hvad de såga, hvilkas andelar tillsamman
stägn a äro de största. Hafva vid val af hufvudredare två eller
flere erhållit röster för lika andelar hvardera, skilje lotten dem emellan,
men eljest gälle vid lika röstetal den mening, hufvudredaren omfattar.
Beslut, som strider mot gällande rederiaftal eller angår ämne, hvilket faller
utom rederiets ändamål, vare ej gällande utan att det af samtlige redarne
biträdes.

Vid sammanträde skall föras protokoll, hvilket derefter hos hufvudredaren
förvaras. Af protokollet ege en hvar redare rätt att taga afskrift.

13 §.

I förhållande till medredarne gälle
om hufvudredarens befogenhet att å
rederiets vägnar handla hvad allmän
lag stadgar om syssloman. Der ej
tvingande omständigheter hindra,
åligge honom att till öfverläggning
sammankalla medredarne eller annorledes
inhemta deras föreskrift, när
vigtiga angelägenheter förekomma,
såsom när fråga uppstår om väsentlig j
förändring med afseende å den fart, j
hvari fartyget användes, befälhafvares
antagande eller afskedande eller
betydligare reparation å fartyget.

Der ej tvingande omständigheter
hindra, åligge hufvudredaren
att till öfverläggning sammankalla
medredarne eller annorledes inhemta
deras föreskrift, när vigtiga angelägenheter
förekomma, såsom när
fråga uppstår om väsentlig förändring
med afseende å den fart, hvari fartyget-
användes, eller betydligare reparation
å fartyget.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

14 §.

Hufvudredaren kan när som helst skiljas från sin befattning genom
beslut af redarne i den ordning, 12 § bestämmer; eger han sjelf hälften i
fartyget eller derutöfver, må domstol på medredare» käromål skilja honom
från befattningen, om giltiga skäl dertill äro.

15 §.

Hufvudredaren skall föra särskild räkenskap öfver förvaltningen af re
deriets angelägenheter och för denna afgifva redovisning inför rederiet.
Der ej åt rederiet annorlunda beslutes, skall redovisning afgifvas för kalenderår,
inom en månad efter dess utgång.

16 §.

Redovisning skall afgifvas å sammanträde, dertill redarne kallats på
sätt 12 § bestämmer, och skola vid sammanträdet räkenskaperna till granskning
framläggas.

Vill redare klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex
månader efter det redovisningen afgafs; försittes den tid, hafve redare
sin rätt till klander förlorat.

17 §.

Till bestridande af de utgifter, som af rederirörelsen påkallas, åligge
en hvar redare att i mån af behof bidraga i förhållande till sin andel i
fartyget. Försummar redare att vid anfordran erlägga beslutet bidrag och
varder detta af hufvudredaren eller annan redare förskjutet, vare den försumlige
skyldig att å förskjutna beloppet erlägga ränta efter åtta procent
om året, tills betalning sker, äfvensom ersätta kostnaden för den försäkring,
som förskottsgifvaren må hafva tagit till sin säkerhet. Borgenären
njute för sin fordran panträtt i den försumliges andel i fartyget och förmånsrätt
till betalning efter hvad i 17 kap. Handelsbalken sägs; ege ock,
i afräkning å sin fordran, i den försumliges ställe uppbära den utdelning,
som på dennes andel belöper.

Deri här stadgade panträtt och förmånsrätt upphör, derest icke genom
stämning betalning sökes inom ett år efter det fordringen uppkom.

18 §.

Beslutes ny resa eller reparation af fartyget efter slutad resa, ege redare,
som ej deltagit i beslutet, utan lösen afstå sin lott i fartyget till

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kong!. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

öfrige redare och dermed blifva befriad från gäldande af tillskott för beslutets
verkställande. Den, som vill sålunda afstå sin lott i fartyget, göre
derom skriftlig anmälan hos hufvudredaren inom tre dagar efter det beslutet
fattades eller, om han då icke var tillstädes, efter det han erhöll
del af beslutet. Den afträdda lotten skall fördelas mellan öfrige redare
efter förhållandet mellan deras andelar i fartyget.

År å den afträdda lotten tagen försäkring, gällande för tiden efter
dess afträdande, vare öfrige redare förbundne att mot försäkringens öfvertagande,
en för alla och alla för en, gälda motsvarande andel af premien.

19 §.

Vinst och förlust, som af rederirörelsen uppkommer, skall fördelas å
redarne i förhållande till en hvars andel i fartyget.

Finnes enligt, afgifven redovisning öfverskott, skall detta till redarne

utdelas i den mån, sådant kan ske
stridande.

Ej må rederi brytas derföre att
lott i fartyget genom arf, köp eller
annorledes öfvergår till annan man,
eller att redare förklaras omyndig
eller försättes i konkurs.

utan hinder för nödiga utgifters be §.

Ej må rederi brytas derföre att
lott i fartyget genom arf, köp eller
annorledes öfvergår till annan man,
eller att redare förklaras omyndig
eller försättes i konkurs.

Varder fartygslott af egaren såld
till annan än medredare, vare öfrige
delegare, eu eller flere, så framt icke
försäljningen skett å offentlig auktion,
berättigade att mot de vid försäljningen
betingade vilkor, sedan desamma,
der medredaren det äskar,
blifvit af säljaren och köparen inför
domstol med ed fästa, af köparen till
sig lösa fartyg slotten; åliggande det
den eller dem, som lösa vilja, att
moln fjorton dagar efter erhållen
kunskap om försäljningen gifva det
köparen tillkänna vid lösningsrättens
förlust. Aro de, som lösa vilja, flere,
ege dertill rätt i förhållande till den
andel, hvardera i fartyget eger.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ta förslag: Utskottets förslag:

21 §.

öfverlåter redare sill lott i fartyget
till annan man, inträder nye
egaren strax i eu redares alla rättigheter
och förpligtelser mot medredarne.
Hvad rederiet, förrän öfverlåtelsen
skedde, lagligen gjort och
beslutit vare jemväl mot nye egaren
gällande; häftar öfverlåtaren för oguldet
tillskott till rederirörelsen, ege
medredare jemväl mot nye egaren
rätt att afräkna sådan fordran å den
utdelning, som belöper å den öfverlåtna
skeppslotten. I förhållande till
tredje man svare nye egaren såsom
redare för de förbindelser, rederiet
ingår efter det öfverlåtelsen skett.

Det åligge öfverlåtaren att hos
hufvudredaren eller hos saintlige medredarne
göra anmälan om öfverlåtelsen
och tillika styrka, att denna blifva
af nye egaren godkänd; innan
sådan anmälan skett, ege öfverlåtaren
icke mot medredarne åberopa den
skedda öfverlåtelsen till sitt fredande
från ansvarighet. Mot tredje man
må öfverlåtelsen icke åberopas i annat
fall, än då denne icke varit i
god tro.

År fartyget infördt i fartygsregisti‘et,
skall, efter det anmälan om
öfverlåtelsen skett hos den myndighet,
hvilken förer registret, samma
myndighet ofördröjligen låta i allmänna
tidningarne kungöra öfverlåtelsen.
Sedan sådant kungörande
skett, skall öfverlåtelsen anses hafva
kommit till tredje mans kännedom,
der ej af omständigheterna framgår,

öfverlåter redare sin lott i fartyget
till annan man, inträder nye
egaren strax i en redares alla rättigheter
och förpligtelser mot medredarne.
Hvad rederiet, förrän öfverlåtelsen
skedde, lagligen gjort och
beslutit vare jemväl mot nye egaren
gällande; häftar öfverlåtaren för oguldet
tillskott till rederirörelsen, ege
medredare jemväl mot nye egaren
rätt att afräkna sådan fordran å den
utdelning, som belöper å den öfverlåtna
lotten i fartyget. I förhållande
till tredje man svare nye egaren såsom
redare för de förbindelser, rederiet
ingår efter det öfverlåtelsen skett.

Det åligge öfverlåtaren att hos
hufvudredaren eller hos samtlige medredarne
göra anmälan om öfverlåtelsen
och tillika styrka, att denna blifva
af nye egaren godkänd; innan
sådan anmälan skett, ege öfverlåtaren
icke mot medredarne åberopa den
skedda öfverlåtelsen till sitt fredande
från ansvarighet. Mot tredje man
må öfverlåtelsen icke åberopas i annat
fåll, än då denne icke varit i
god tro.

År fartyget infördt i fartygsregistret,
skall, efter det anmälan om
öfverlåtelsen skett hos den myndighet,
hvilken förer registret, samma
myndighet ofördröjligen låta i allmänna
tidningarne kungöra öfverlåtelsen.
Sedan sådant kungörande
skett, skall öfverlåtelsen anses hafva
kommit till tredje mans kännedom,
der ej af omständigheterna framgår,

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kong].. Maj:ts förslag:

att häri hvarken haft eller bort hafva
kunskap derom.

De redare, hvilka tillsammans
ega mer än hälften i fartyget, må
besluta, att rederiet skall upplösas.

Der någon redare det yrkar, skall
rederiet upplösas:

1. om fartyget till följd af förändring
i de förhållanden,

1 § omförmäler, utan redarens
åtgärd eller samtycke
upphört att vara svenskt och
på grund deraf blifvit aftördt
ur fartygsregistret;

2. om hufvudredaren blifvit genom
domstols beslut skild
från befattningen, såsom i
14 § sägs;

3. om redaren kan visa, att rederiet
förvaltas på sådant
sätt, att hans rätt derigenom
kränkes; eller

4. om, när fartyget efter slutad
resa befinner sig å ort inom
riket, rederiets gäld finnes
öfverstiga dess tillgångar.

Kunna i sist omförmälda fall
parterna icke enas om det värde,
hvartill fartyget bör beräknas, skall
värdet bestämmas af besigtningsman,
utsedde i den ordning, 41 § stadgar.

Varder rederi upplöst, skall fartyget
försäljas genom offentlig auktion.
Kunna ej redarne enas om or Bili.

till lliksd Prof. 1821. 8 Sami.

Utskottets förslag:

att han hvarken haft eller bort hafva
kunskap derom.

§•

De redare, hvilka tillsammans
ega mer än hälften i fartyget, må
besluta, att fartyget skall försäljas
och rederiet förty upplösas.

Der någon redare det yrkar, skall
rederiet upplösas:

1. om fartyget till följd af förändring
i de förhållanden,
1 § omförmäler, utan tydare!)
s åtgärd eller samtycke
upphört att vara svenskt och
på grund deraf blifvit affördt
ur fartygsregistret;

2. om hufvudredaren blifvit genom
domstols beslut skild
från befattningen, såsom i
14 § sägs; eller

3. om redaren kan visa, att rederiet
förvaltas på sådant
sätt, att hans rätt derigenom
kränkes.

§.

Vid rederis upplösning skall fartygets
försäljning ske å offentlig auktion.
Kunna ej redarne enas om or1
Afd. 2 Häft. Bil. 2

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (AT:o 2).

Kong].. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

ten, der auktionen skall ega rum, I ten, der auktionen skall ega rum,
eller om vilkoren för försäljningen, i eller om vilkoren för försäljningen,
skall tvisten afgöras af skiljemän. j skall tvisten afgöras af skiljemän.

Tredje kapitlet.

Om fartygs befälhafvare.

24 §.

Redare, som har större del i fartyget än hälften, ege rätt att öfvertaga
fartygets förande, om han dertill är behörig; kan ej öfverenskommelse
träffas om lönevilkoren, skola dessa bestämmas af skiljemän.

25 §.

Befälhafvare!) ege antaga och afskeda besättningen. Han må icke i
tjenst antaga någon för tid, under hvilken denne, befälhafvaren veterligen,

är förbunden att tjena å annat fartyg

Befälhafvaren skall, innan resa
anträdes, tillse, att fartyget är i sjövärdigt.
skick för resan, fullständigt
utrustadt, behörigen bemannadt och
tillräckligen försedt med proviant,
vatten, läkemedel samt, der fartyget
är ångfartyg, med kol och öfriga för
maskinens drift nödiga ämnen, äfvensom
att nödiga signalapparater, bergningsredskap,
sjökort och nautiska
instrument finnas om bord. Honom
åligge ock tillse, att ej större last
intages, än fartyget kan beqvämligen
bära och rymma, att gods, som inlastas,
behörigen stufvas, att fartyget
är försedt med allt hvad till lastens

Befälhafvaren skall, innan resa
anträdes, tillse, att fartyget är i sjövärdigt
skick för resan, behörigen
utrustadt och bemannadt så och
tillräckligen försedt med proviant,
vatten, läkemedel samt, der fartyget
är ångfartyg, med kol och öfriga för
maskinens drift nödiga ämnen, äfvensom
att nödiga signalapparater, bergningsredskap,
sjökort och nautiska
instrument finnas om bord. Honom
åligge ock tillse, att ej större last
intages, än fartyget kan beqvämligen
bära och rymma, att gods, som inlastas,
behörigen stufvas, att fartyget
är försedt med allt hvad till lastens

Särskilda Utskotts (N:o I) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

betryggande erfordras, såsom garnering,
stöttor, underlag och skott,
samt att skeppsluckorna behörigen
tillslutas och skalkas. Kan däckslast
lämpligen föras, bör den vara
försedd med stöttor och så anbragt,
att den icke väsentligen försvårar
fartygets manövrering. Går fartyget
i barlast, har befälhafvaren att tillse,
det barlasten är lämplig och tillräcklig
samt så anbragt, att den icke
må förskjuta sig under resan.

Utskottets förslag:

27 §.

Befälhafvaren skall hafva om bord å fartyget alla nödiga skeppshandlingar
äfvensom ett exemplar af denna lag och af den för besättningar å
svenska handelsfartyg faststälda spisordning.

28 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvaren icke i kajutan eller i andra
ruin, hvilka icke äro afsedda för last, medtaga handelsvaror för egen eller
annans räkning; sker det, skall befälhafvaren erlägga frakt för godset samt,
efter pröfning af skiljemän, ersätta den skada och förlust, som må hafva
tillskyndats redaren.

29 §•

Befälhafvaren må icke lemna fartyget utan att gifva styrmannen eller,
om denne icke är tillstädes, annan af besättningen nödig underrättelse och
föreskrift. När fartyget icke ligger förtöjdt i hamn eller eljest å säker
ankarplats, må befälhafvaren icke, utan att sådant är nödvändigt, lemna
fartyget, äfven om lots är om bord; är fara för hand, må han icke vara
borta från fartyget.

30 §.

Nödgas befälhafvaren af sjukdom eller annan tvingande anledning att
under resa lemna tjensten, bör redaren derom ofördröjligen underrättas
Kan icke redarens föreskrift utan olägenhet afvaktas, åligge befälhafvaren
att, å utrikes ort så vida ske kan efter rådplägning med svensk konsul,

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

uppdraga åt styrmannen eller annan skicklig och pålitlig man att tills vidare
föra fartyget. Öfvergifver befälhafvare!! fartyget eller kan han icke, när
han måste lemna befälet, vidtaga anordning för resans fortsättande, ege å
utrikes ort konsul förordna befälhafvare.

31 §.

Befälhafvare!) skall tillse, att lastning och lossning behörigen 1’ortskyndas
och att fartygets afresa, sedan last intagits eller lossats, icke fördröjes.
Under resa må han icke utan nödtvång afvika från vanlig väg
eller göra uppehåll, der det icke sker för att bispringa menniskor, som
äro stadda i sjönöd; allenast för bergande af annat fartyg eller af gods må
uppehåll icke göras, der icke bergningen kan utföras utan äfventyr för
fartyget och utan märkligt men för redare eller annan, hvars rätt och
bästa det tillhör befälhafvaren att bevaka.

32 §.

Befälhafvaren skall under resa göra hvad i hans magt står för att
hålla fartyget i sjOvårdigt, skick. Har fartyget grundstött eller har eljest
någon händelse inträffat, hvaraf skada kan antagas hafva uppstått, åligge
befälhafvaren att, så snart fartyget anländt till ort, der undersökning kan
ega rum, derom foga anstalt.

33 §.

Befälhafvaren åligge att göra sig underrättad om de, skeppsfarten rörande,
påbud och föreskrifter, som äro gällande å de orter, hvilka han
under resan skall anlöpa. I händelse af krig eller blokad bör han söka
upplysning om hvad han till fartygets och lastens säkerhet har att iakttaga.

34 §.

Befälhafvaren vare pligtig att till sådant antal och mot den betalning,
som af Konungen fastställes, till bestämmelseorten eller annan hamn, som
fartyget under resan skall anlöpa, medtaga svenskt sjöfolk, hvars hemsändande
det åligger konsulerna att besörja. Samma förbindelse ege ock
rum i afseende å norskt sjöfolk, så länge motsvarande bestämmelse är
gällande i Norge.

Sjöfolk, som sålunda hemsändes, vare pligtigt att i afseende å ordning
och skick om bord iakttaga allt hvad besättningen åligger samt att,
der det finnes nödvändigt, biträda vid skeppsarbetet.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kcragl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

35 §.

A alla segelfartyg, hvilka ega en drägtighet af femtio ton eller derutöfver,
sä ock å alla ångfartyg skall, när de afgå till andra orter utom riket, än
de vid Östersjön belägna samt orter i Danmark och Norge på denna
sidan om Skagens fyr och Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å ångfartyg
skall dessutom, såsom bihang till skeppsdagboken, föras särskild maskindagbok.

Dagboken, hvilken upprättas efter ett af Konungen faststäldt formulär,
tillhandahålles af sjömanshuset i afgångsorten.

36 §.

Skeppsdagboken föres af befälhafvaren eller, under hans tillsyn och
ansvar, af styrmannen; maskindagboken föres, likaledes under befälhafvare^
tillsyn och ansvar, af maskinisten. Anteckningarne i dagboken skola göras
efter tidsföljden, i hamn för hvarje dygn och till sjös för hvarje vakt;
hvad under en vakt förekommer må tills vidare upptecknas å eu kladd,
men det antecknade skall före dygnets utgång införas i dagboken.

Dagboken skall föras med ordning och tydlighet; hvad deri blifvit
infördt må icke utplånas, öfverstrykas eller på annat sätt göras oläsligt,
utan bör, i händelse origtig anteckning skett, rättelse införas å vederbörligt
ställe i dagboken.

37 §.

I skeppsdagboken böra noggranna
uppgifter införas om allt,
som under resan förefaller och hvarom
kännedom kan vara till nytta för
redare, lastegare, försäkringsgifvare
eller annan, hvars rätt kan vara beroende
af resans utgång. Deri bör
sålunda antecknas:

1. när besättningen inträder i
tjenst och derifrån afgår; när proviant
och vatten tagas om bord; när
lastning eller lossning börjar och
slutar, eller arbetet afbrytes, samt
huru mycket för hvarje dag inlastas

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

eller lossas; när barlast intages,
dennas beskaffenhet och vigt samt
huru den är anbragt; om och i hvilken
utsträckning främmande arbetsbiträde
användes; fartygets djupgående
för och akter då det lemnar
hamn, så ock i allmänhet det skick,
hvari fartyget och dess redskap befinnas,
samt lastens beskaffenhet och
tillstånd äfvensom, när däckslast intages,
dennas mängd och höjd; kompassernas
justering och dervid befinna
devotion; när fartyget afgår
från och ankommer till eller förflyttas
inom hamn; vind och väderlek,
härom eterstån d, ström, kurs, fart,
segelföring och tillryggalagd våglängd;
lyktföring, lödningar, pejlingar
och observationer samt de för
hvarje dygn gjorda ortbestämningar;
när och hvar lots tages om bord och
lemnar fartyget; huru ofta pumpning
eger rum, huru länge hvarje gång
dermed fortsättes och hvilken arbetsstyrka
dervid användes samt hvilken
vattenhöjd iakttages vid pumparne;

2. när skeppsråd hålles, de dervid
yttrade meningar och de beslut,
befälhafvare!! fattar; börande de,
hvilka med befälhafvaren deltagit i
skeppsrådet, med sin underskrift bestyrka
anteckningens rigtighet;

3. när någon af besättningen
insjuknar, dör eller rymmer; när befälhafvaren
finner nödvändigt att nedsätta
besättningens kost, som i 45 §
sägs; när någon begår brott eller
gör sig skyldig till fel eller försummelse
i tjensten, samt hvad vid för -

Utskottets förslag:

eller lossas; när barlast intages,
dennas beskaffenhet och ungefärliga
vigt samt huru den är anbragt; om
och i hvilken utsträckning främmande
arbetsbiträde användes; fartygets
djupgående för och akter då det
lemnar hamn, så ock i allmänhet det
skick, hvari fartyget och dess redskap
befinnas, samt lastens beskaffenhet
och tillstånd äfvensom, när
däckslast intages, dennas mängd och
höjd; kompassernas justering och dervid
befunna devotion; när fartyget
afgår från och ankommer till eller
förflyttas inom hamn; vind och väderlek,
barometerstånd, ström, kurs,
fart, segelföring och tillryggalagd
väglängd; lyktföring, lödningar, pejlingar
och observationer samt de för
hvarje dygn gjorda ortbestämningar;
när och hvar lots tages om bord och
lemnar fartyget; huru ofta pumpning
eger rum, huru länge hvarje gång
dermed fortsättes och hvilken arbetsstyrka
dervid användes samt hvilken
vattenhöjd iakttages vid pumparne;

2. när skeppsråd hålles, de dervid
yttrade meningar och de beslut,
befälhafvaren fattar; börande de,
hvilka med befälhafvaren deltagit i
skeppsrådet, med sin underskrift bestyrka
anteckningens rigtighet;

3. när någon af besättningen
insjuknar, dör eller rymmer; när och
af hvilken anledning befälhafvaren
finner nödvändigt att nedsätta besättningens
kost, som i 45 § sägs;
när någon begår brott eller gör sig
skyldig till fel eller försummelse i

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kong].. Maj:ts förslag:

hör, som med anledning deraf hålles,
förekommer;

4. när ofall träffar fartyg eller
last, under angifvande tillika af anledningen
till olyckan, dermed sammanhängande
omständigheter samt
den åtgärd, som vidtages.

I maskindagboken skall uppgifvas
förrådet af kol och öfriga för maskinens
drift nödiga ämnen vid fartygets
afgång från hamn, kolförbrukningen
för hvarje dygn samt i öfrigt
allt, som rör maskinens gång och
skötsel.

Utskottets förslag:

tjensten, samt hvad vid förhör, som
med anledning deraf hålles, förekommer; 4.

när ofall träffar fartyg eller
last, under angifvande tillika af anledningen
till olyckan, dermed sammanhängande
omständigheter samt
den åtgärd, som vidtages.

38 §.

Varder dagbok under resa fullskrifven eller af annan anledning icke
användbar, åligge befälhafvaren att, om fartyget befinner sig i svensk
hamn, anmäla sig hos ombudsmannen vid dervarande eller närmaste sjömanshus
till erhållande af ny dagbok; är fartyget å utrikes ort, skall befälhafvaren
i öfverensstämmelse med det faststälda formuläret upprätta ny
dagbok och vid fartygets ankomst till hamn, der svensk konsul finnes, för
denne förete dagboken, hvilken skall af konsuln genomdragas och förses
med embetssigill jemte intyg om sidornas antal. När ny dagbok sålunda
utfärdas eller för konsul uppvisas, skall befälhafvaren tillika förete den
förra dagboken; och meddele vederbörande sjömanshusombudsman eller
konsul, omedelbart efter den deri sist införda uppgift, intyg derom att dagboken
blifvit uppvisad och att ny sådan blifvit för fartyget utfärdad. Rån
befälhafvaren icke förete den förra dagboken, skall anledningen uppgifvas
och anteckning derom ske i den nya dagboken.

39 §.

Dagbok, som icke vidare må för
anteckning användas, skall, så snart
ske kan, inlemnas till sjömanshuset
i fartygets hemort att der förvaras.

Ej må någon, hvars rätt är deraf
beroende, förvägras att om dagboks
innehåll undfå nödig kännedom och
att deraf taga skriftligt utdrag. Dagbok
skall af redaren förvaras minst

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kong].. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

två år efter dess af slutning och, i
j händelse med anledning af deri antecknad
resa tvist inom nämnda tid
anhängiggjorts, till dess den tvist hlifvit
genom laga kraft egande dom afgjord.

40 §.

Inträffar å lastnings- eller lossningsort
eller under resa någon händelse,
som vållar skada å fartyg eller
last eller som skäligen kan antagas
hafva sådan skada till följd, eller har
genom olyckshändelse någon om bord
ljutit döden, eller har till följd af
sammanstötning med annat fartyg å
detta timat sådan skada eller olycka,
som nyss är sagd, skall befälhafvaren
afgifva sjöförklaring angående händelsen.

Inom riket afgifves förklaringen
inför Rådstufvurätt i stapelstad; och
åligge det befälhafvaren att, om olyckan
inträffade eller skadan upptäcktes
medan fartyget låg i hamn, der sjöförklaring
kunde ega rum, inom utgången
af nästa dag, men eljest så
snart ske kan, hos Rättens ordförande
anmäla sig till förklarings afgifvande.
Sådan anmälan skall göras skriftligen
och vara åtföljd af ej mindre en fullständig
afskrift af allt hvad angående
händelsen antecknats i dagboken eller,
der dagbok icke förts å fartyget eller
den gått förlorad, en skriftlig framställning
af den timade olyckan, än
äfven uppgift å hela besättningen och
de personer, hvilka antagas kunna
lemna upplysning i saken, samt, så

Inom riket afgifves förklaringen
inför Rådstufvurätt i stapelstad; och
åligge det befälhafvaren att, om olyckan
inträffade eller skadan upptäcktes
medan fartyget låg i hamn, der sjöförklaring
kunde ega rum, inom utgången
af tredje dagen derefter, den
dagen oräknad, då olyckan inträffade
eller skadan upptäcktes, men eljest
så snart ske kan, hos Rättens ordförande
anmäla sig till förklarings
afgifvande. Sådan anmälan skall
göras skriftligen och vara åtföljd af
ej mindre en fullständig afskrift åt
allt hvad angående händelsen antecknats
i dagboken eller, der dagbok
icke förts å fartyget eller den
gått förlorad, en skriftlig framställning
af den timade olyckan, än äfven

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Majtts förslag:

vidt ske kan, å de personer, hvilka
sakeno kan angå, eller deras ombud.

A utrikes ort skall befälhafvare^
så snart ske kan, afgifva förklaringen
inför den myndighet, som derstädes
är behörig att upptaga sådan
förklaring, eller ock inför svensk konsul;
åliggande det befälhafvaren att
för Svenske konsuln å den ort, der
förklaringen afgifves, eller, om der
icke finnes sådan tjensteman, för den
svenske konsul, som under resan först
anträffas, uppvisa dagboken och taga
konsulns intyg om uppvisandet.

Har fartyget genom inträffad
olyckshändelse under resa lidit skada,
som föranleder betydligare reparation
eller längre uppehåll, åligge befälhafvaren
att anordna besigtning af
fartyget. Besigtningsmännen skola ej
mindre uppskatta den genom olyckshändelsen
uppkomna skada och värdet
af fartyget i skadadt skick, än
äfven afgifva yttrande angående de
åtgärder, som för skadans botande
böra vidtagas, samt beräkna derför
nödig kostnad. Verkställes reparation,
bör, sedan denna afslutats, genom
ny besigtning utrönas, huru vida
fartyget är i det skick, att den tilltänkta
resan kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare
skada genom sjöolycka,
hårdt väder eller dylikt, eller företiih.
till Riksd. Prot. 18111. 8 Sand.

Utskottets förslag:

uppgift å hela besättningen och de
personer, hvilka antagas kunna lemna
upplysning i saken, samt, så vidt ske
kan, å de personer, hvilka saken kan
angå, o eller deras ombud.

Å utrikes ort skall befälhafvaren,
så snart ske kan, afgifva förklaringen
inför den myndighet, som derstädes
är behörig att upptaga sådan
förklaring, eller ock inför svensk konsul;
åliggande det befälhafvaren att
för svenske konsuln å den ort, der
förklaringen afgifves, eller, om der
icke finnes sådan tjensteman, för den
svenske konsul, som under resan först
anträffas, uppvisa dagboken och taga
konsulns intyg om uppvisandet.

§•

Har lasten under resa lidit betydligai’e
skada genom sjöolycka,
hårdt väder eller dylikt, eller före1
Afd. 2 Häft. Pil. 3

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

kommer anledning att lasten är i
sådant tillstånd, att särskild åtgärd
för dess bevarande erfordras, eller
är på grund af skada å fartyget
lossning nödvändig, skall befälhafvare!)
anordna besigtning af lasten.
Finnes lasten vara skadad, skola besigtningsmännen
utlåta sig angående
den orsak, som kan antagas hafva
vållat skadan, samt föreslå de åtgärder,
som böra vidtagas.

Besigtningsman förordnas af Magistrat
eller, der fartyget finnes utom
stads område, af kronofogden i orten.
Utom riket skall befälhafvaren begära
förordnande för besigtningsman
hos den myndighet, som enligt lag
eller sed å den ort, der besigtningen
skall ega rum, är behörig, eller ock
hos svensk konsul; finnes fartyget å
ort, der enligt gällande sed besigtningsman
icke af offentlig myndighet
förordnas, inhemte befälhafvaren yttrande
af sakkunnige män.

Utskottets förslag:

I kommer anledning att lasten är i
I sådant tillstånd, att särskild åtgärd
j för dess bevarande erfordras, eller
är på grund af skada å fartyget
i lossning nödvändig, skall befälhaf!
varen anordna besigtning af lasten.
Finnes lasten vara skadad, skola besigtningsmännen
utlåta sig angående
den orsak, som kan antagas hafva
vållat skadan, samt föreslå de åt!
gärder, som böra vidtagas.

Besigtningsman förordnas af Magistrat
eller, der fartyget finnes utom
stads område, af Magistraten i närmaste
stad eller af kronofogden i orten.
Utom riket skall befälhafvaren
begära förordnande för besigtningsman
hos den myndighet, som enligt
lag eller sed å den ort, der besigtningen
skall ega rum, är behörig,
eller ock hos svensk konsul; finnes
fartyget å ort, der enligt gällande
sed Sesigtningsmän icke af offentlig
myndighet förordnas, inhemte befälhafvaren
yttrande af sakkunnige män.

42 §.

Förekommer anledning att gods under resa tagit skada, bör befälhafvaren,
förrän godset till lastemottagaren utlemnas, låta genom tillkallade
besigtningsman, som i 332 § andra stycket sägs, besigtiga godset;
kan fråga uppstå derom att skadan må hafva vållats genom felaktighet vid
stufning, garnering eller skalkning af luckorna eller genom annat dylikt
fel, bör befälhafvaren tillkalla besigtningsmän att närvara redan vid
luckornas öppnande och godsets undersökning.

43 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhafvaren pligtig att göra allt hvad i
hans magt står för dess bevarande och må icke öfvergifva det, så länge

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kong].. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

hopp om dess räddning finnes. År räddning omöjlig och faran så hotande,
att häri nödgas öfvergifva fartyget, åligge honom att i synnerhet sörja för
dagbokens och skeppshandlingarnes bevarande äfvensom att draga försorg
om bergning af fartyg och gods och att dertill söka anskaffa nödigt biträde.

Eger bergning rum, har befälhafvaren att leda bergningsarbetet, der
icke sådant genom ortens lag är honom förbjudet eller genom aftal om
bergningen förhindras. Öfver allt, som bergås, så ock öfver antalet af
manskap, som vid bergningen och vid godsets forsling till upplagsställe
medverkar, samt det dervid utförda arbete före befälhafvaren, sjelf eller
genom styrmannen, noggranna anteckningar; vare ock skyldig att granska
och genom sin påskrift till rigtigheten bestyrka alla för bergningen afgifna
kostnadsräkningar.

Befälhafvaren läte, så snart ske kan, anordna besigtning, i den ordning
41 § bestämmer, af fartyget och af det bergade godset och sörje för
att detta sättes under lämplig vård.

Befälhafvaren skall behandla sina
underordnade så, som en god husfader
anstår, och vid anordnande af
det arbete, som erfordras, så vidt
ske kan, taga hänsyn till en hvars
ställning i tjensten; kroppslig aga
må han ej tilldela någon, som fylt
aderton år.

Befälhafvaren läte sig angeläget
vara, att bön och gudstjenst om bord
icke försummas; å söndagar eller
andra här i riket brukliga helgdagar
må han icke ålägga besättningen
annat arbete, än sådant, som tarfvas
för fartygets säkerhet och manövrering,
maskinens drift och skötsel,
seglens torkning, erforderlig båttjenst,
vanlig rengöring om bord samt kostens
tillredning, eller som eljest icke kan
tåla uppskof.

§•

Befälhafvaren läte sig angeläget
vara, att bön och gudstjenst om bord
icke försummas; å söndagar eller
andra här i riket brukliga helgdagar
må han icke ålägga besättningen arbete,
som han tåla uppskof.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kong].. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

45 §.

Befälhafvare!] skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig
kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg faststälda
spisordning. Finner befälhafvaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten,
ege han rätt dertill; dock skall besättningen derför undfå skälig ersättning,
hvilken i händelse af tvist bestämmes af skiljemän.

Dör sjöman under det han är i
tjenst, besörje befälhafvaren om hans
begrafning, så ock om uppteckning
af hvad han å fartyget efterlemnat.
Kan ej q vårlåten skapen genast aflemnas
till delegarne i boet eller till
annan för deras räkning, och kan
den ej heller utan skada eller olägenhet
behållas om bord till dess sådant
aflemnande kan ega rum, bör befälhafvaren
antingen öfverlemna den
till närmaste svenske konsul eller på
lämpligt sätt låta försälja densamma;
för hvilket han efter återkomsten till
svensk hamn har att redovisa inför
ombudsmannen vid sjömanshuset i
fartygets hemort.

§•

Dör sjöman under det han är i
tjenst, besörje befälhafvaren om hans
begrafning, så ock om uppteckning
af hvad han å fartyget efterlemnat.
Kan ej qvarlåtenskapen genast aflemnas
till delegarne i boet eller till
annan för deras räkning, och kan
den ej heller utan skada eller olägenhet
behållas om bord till dess sådant
aflemnande kan ega rum, bör befälhafvaren
antingen öfverlemna den
till närmaste svenske konsul eller på
lämpligt sätt låta försälja densamma,
för hvilket han efter ankomsten till
svensk hamn har att redovisa inför
ombudsmannen vid sjömanshuset
i fårtygets hemort.

47 §.

Begår någon, som är å fartyget anstäld eller medföljer såsom passagerare,
när fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott af den art, att
svårare straff än fängelse derå kan följa, skall befälhafvaren, der icke
brottet af ortens myndighet beifras, i närvaro af två de bäste männen om
bord hålla förhör med den brottslige och dervid jemväl söka erhålla all den
upplysning angående brottet, som af besättningen eller af andra personer kan
lemnas. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen upptecknas och
det antecknade, sedan det blifvit för de närvarande uppläst, till rigtigheten
bestyrkas genom deras underskrift. Föres dagbok om bord, skall anteckningen
ske i denna.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Befälhafvare!! skall tillse, att den brottslige icke lemnar fartyget, och
ege för sådant ändamål, der det pröfvas nödigt, hålla honom i fängsligt
förvar om bord till dess han kan till konsul eller till polismyndighet här i
riket öfverlemnas; befälhafvare!! vare dock ansvarig, att den brottslige ej
behandlas strängare än nödigt är.

48 §.

I förhållande till tredje man ege befälhafvare!) i denna sin egenskap,
när fartyget befinner sig utom hemorten, för redarens räkning sluta aftal
och ingå förbindelser angående allt sådant, som afser resans utförande,
såsom fartygets utrustning, proviantering och underhåll, äfvensom att bortfrakta
fartyget och att å redarens vägnar kära i mål, som angå fartyget.

I fartygets hemort ege befälhafvare!! icke utan särskilt bemyndigande
ingå annat aftal för redarens räkning, än angående besättningens förhyrande.

49 §.

Uppstår, när fartyget befinner sig utom hemorten, behof af penningar
för ändamål, som i 48 § är sagdt, ege befälhafvare!! anskaffa nödiga
medel genom lån eller genom att sälja af redarens gods eller af lasten.

Har befälhafvare!! utan laga anledning upptagit lån eller verkstält
försäljning, eller har han upptagit större lån eller sålt mer, än behofvet
kräfde, vare det utan verkan till förringande af långifvares eller köpares
rätt, der lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter,
att långifvaren eller köparen må antagas hafva varit i god tro.

50 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvare!! icke försälja fartyget i
annat fall, än när fartyget efter vederbörlig besigtning blifvit förklarad)
icke vara iståndsättligt. Försäljningen skall i ty fall ske genom offentlig
auktion.

51 §.

Har redaren genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som
enligt 48, 49 och 50 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap,
må sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fåll, än när
denne icke varit i god tro.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:tB förslag: Utskottets förslag:

52 §.

Befälhafvaren skall under resans fortgång gifva redaren underrättelse
om fartygets tillstånd, resans förlopp, derunder slutna aftal och ingångna
förbindelser samt angående allt, hvarom kännedom eljest kan vara till
nytta för redaren. Innan åtgärder af vigt vidtaga, bör han, der omständigheterna
det medgifva, inhemta föreskrift af redaren sjelf eller det ombud,
denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets behof och kan icke redarens
föreskrift afvaktas, åligge befälhafvaren att till medlens anskaffande
anlita den utväg, som för redaren är förenad med minsta uppoffring; ej
må han utan i yttersta nödfall föryttra något af lasten.

53 §.

Befälhafvaren skall under resan hafva noggrann vård om lasten samt
i öfrigt iakttaga lastegarens rätt och bästa.

54 §.

I förhållande till tredje man ege befälhafvaren i denna sin egenskap
att under resan för lastegarens räkning ingå förbindelser angående allt
sådant, som afser lastens bevarande eller vidare fortskaffande, så ock att
å lastegarens vägnar kära i mål, som angå lasten. Uppstår behof af penningar
för ändamål, som nyss är sagdt, ege han anskaffa nödiga medel
genom lån eller genom att sälja af lasten; och galle i ty fall hvad i 49 §
stadgas angående lån och försäljning för fartygets behof.

För de förbindelser, befälhafvaren sålunda för lastegaren ingår, häfte
denne allenast med det inlastade godset.

55 §.

Finnes last vid derå jemlikt 41 § anstäld besigtning vara i det tillstånd,
att den icke utan fara för förskämning kan förvaras, ege befälhafvaren
försälja lasten; har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara
iståndsättligt, må, ändå att godset utan skada kan förvaras, försäljning
ega rum, der vid besigtningen utrönes, att kostnaden för godsets förvarande
eller fortskaffande till bestämmelseorten skulle blifva alltför hög.

56 §.

Har lastegare genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som
enligt 54 och 55 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap, må

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kong!. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fall, än när
denne icke varit i god tro.

57 §.

Innan befälhafvare]! för lastens behof upptager lån eller försäljer något
af godset eller eljest vidtager särskild åtgärd för lastegarens räkning, bör
han, så vida ske kan, inhemta föreskrift af lastegaren eller det ombud,
denne anvisat.

Har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara iståndsättligt, åligge
befälhafvare!!, der lastegaren icke har ombud på stället och hans föreskrift
icke kan afvaktas, att, efter omständigheterna, antingen mot den lindrigaste
frakt, som kan betingas, försända godset med annan lägenhet till bestämmelseorten
eller låta upplägga eller försälja godset.

Försäljning af last bör, så vida ske kan, ega rum å offentlig auktion.

58 §.

Befälhafvare!) svare icke för de förbindelser, han i denna sin egenskap
å redares eller lastegares vägnar ingått.

Befälhafvare!! vare pligtig att
ersätta all skada och förlust, som
genom hans fel eller försummelse
tillskyndas redare eller lastegare; har
han i ty fall handlat efter redarens
föreskrift, ege han icke mot lastegaren
åberopa sådan föreskrift till
sitt fredande från ansvarighet. Har
åtgärd vidtagits på grund af beslut,
som i skeppsled fattats, vare befälhafvare!]
ensam ansvarig för åtgärden.

§•

Befälhafvare!! skall vid fullgörandet
af de skyldigheter, honom med
afseende å fartyg och last åligga, iakttaga
den omsorg, som tillhör en god,
sjöman. All skada och förlust, som
genom hans fel eller försummelse
tillskyndas redare eller lastegare, vare
han pligtig att ersätta; har han i ty
fall handlat efter redarens föreskrift,
ege han icke mot lastegaren åberopa
sådan föreskrift till sitt fredande från
ansvarighet. Har åtgärd vidtagits på
grund af beslut, som i skeppsled fattats,
vare befälhafvare!! ensam ansvarig
för åtgärden.

60 §.

När fartyget efter slutad resa ankommit till hemorten, så ock eljest när redaren
det äskar, skall befälhafvare!! afgifva redovisning. Vill redaren klandra

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

redovisning, göre det genom stämning inom sex månader efter det han mottog
densamma; försittes den tid, hafve redaren sin rätt till klander förlorat.

I redovisning skall befälhafvare!! föra redaren till godo all särskild
godtgörelse, som han erhållit af befraktare, lastegare, leverantörer eller andra,
med hvilka han i sin egenskap af befälhafvare haft att skaffa, der han icke
fått redarens uttryckliga medgifvande att den behålla.

Befälhafvaren kan när som helst
skiljas från sin befattning. År han
sjelf delegare i fartyget till mer än
hälften, ege domstol på medredares
käromål skilja honom från befattningen,
om giltiga skäl dertill äro.

Har befälhafvaren, utan att öfverskrida
sin befogenhet, sjelf iklädt sig
förpligtelse!'' för fartygets eller lastens
behof, vare han ej skyldig att lemna
befälet förrän säkerhet blifvit stäld
för hvad han på grund af sådan förpligtelse
kan komma att utgifva.

År befälhafvare icke antagen
för bestämd resa eller för bestämd
tid och innehåller icke heller eljest
tjensteaftalet någon bestämmelse om
hans rätt att lemna tjensten, skall
han qvarstanna i tjenst till dess fartyget
ankommit till svensk hamn,
der resan slutar; dock ege han, der
han varit i tjenst tre år utan att fartyget
under tiden slutat någon resa
i svensk hamn, rätt att lemna fartyget
vid pågående resas slut, så vida
han förut uppsäger tjensten i så god
tid, att redaren erhåller nödigt rådrum
för anskaffande af befälhafvare

§•

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

i hans ställe. Förordnar redaren, när
befälhafvaren sålunda uppsäger tjensten,
att fartyget från den ort, der
denne egde lemna tjensten, skall återvända
till hemlandet, vare befälhafvaren
pligtig att föra fartyget dit,
äfven om last förut skall intagas å
den ort, der han egde lemna fartyget,
samt derefter utlossas i hamn
under resan.

Skall last lossas i hamn, der
befälhafvaren, efter ty nu är sagdt,
eger frånträda tjensten, må han icke
lemna fartyget förrän lossningen afslutats.

Försäljes fartyget till inländsk
man eller upphör det annorledes att
vara svenskt, ege befälhafvaren strax
frånträda tjensten.

Utskottets förslag:

Skall last lossas i hamn, der befälhafvaren,
efter ty nu är sagdt, eger
frånträda tjensten, må han icke lemna
fartyget förrän lossningen afslutats.

Försäljes fartyget till utländsk
man eller upphör det annorledes att
vara svenskt, ege befälhafvaren strax
frånträda tjensten.

§.

Afskedas befälhafvare på grund af oduglighet eller försummelse i
tjensten, ege han åtnjuta hyra allenast för den tid, han varit i tjenst.

Lag samma vare, der befälhafvare afskedas derföre'' att resan inställes
till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud, ishinder eller
skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller derföre att fartyget af
sådan anledning för längre tid uppehälles i afgångshamnen eller under resa.

Förolyckas fartyget, eller varder det efter timad skada förklaradt icke
vara iståndsättligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tages det af sjöröfvare,
upphöre tjensteaftalet att vara gällande och befälhafvaren erhål le hyra
till och med den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge honom att efter
timad sjöolycka, mot åtnjutande af skälig godtgörelse, qvarstanna å olycksstället
till dess de fartyget och lasten rörande angelägenheter blifvit ordnade.

64 §.

Afskedas befälhafvare på grund ; Afskedas befälhafvare på grund
af skada eller sjukdom, som gör j af skada eller sjukdom, som gör
honom oförmögen att föra fartyget, | honom oförmögen att .föra fartyget,
Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. Bil. 4

Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

erhålle lian hyra för tiden intill afsked
andel

För skada eller sjukdom, som
befälhafvaren utan eget vållande
ådrager sig medan lian är i tjenst,
ege han åtnjuta vård på redarens
bekostnad, jemväl efter det han lemna!
tjensten, dock icke under längre
tid efter afskedandet än fyra veckor,
om han afskedas här i riket eller å
utrikes ort, der han enligt aftal skulle
lemna tjensten, men eljest åtta veckor.

Utskottets förslag:

erhålle han hyra för tiden intill afskedandet.

För skada eller sjukdom, som
befälhafvaren utan eget vållande
ådrager sig medan han är i tjenst,
ege han åtnjuta vård på redarens
bekostnad, jemväl efter det han lemna!
tjensten, dock icke under längre
tid efter afskedandet än fyra veckor.

65 §.

Afskedas befälhafvare utan att sådant skäl, som i 63 eller 64 § omförmäles,
dertill föranled!, ege han, derest han antagits för viss resa eller
viss tid eller tjensteaftalet eljest innehåller bestämmelse angående tjenstetidens
längd, tillgodonjuta den hyra, som genom aftalet tillförsäkrats
honom; innehåller aftalet icke någon bestämmelse om tjenstetidens längd
och afskedas befälhafvaren annanstädes än i svensk hamn, der han jemlik!
62 § egde erhålla entledigande, ege han, utöfver hvad af hans hyra redan
är förtjent, undfå sådan för en månad, om han afskedas i hamn bär i riket
eller i utländsk hamn vid Östersjön eller Nordsjön, för två månader, om
afskedandet eger rum i annan europeisk hamn, samt för tre månader, om
det sker i hamn utom Europa; dock att i sådant hänseende de vid Medelhafvet,
Svarta hafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar
räknas lika med europeiska.

Lag samma vare, der befälhafvare lemnar tjensten derföre att fartyget
upphört att vara svenskt.

66 §.

1 de fall, 65 § omförmäler, ege befälhafvaren, derest han lemnar
tjensten å annan ort, än der han jemlik! tjensteaftalet egde erhålla entledigande,
undfå godtgörelse för den kostnad, som beräknas åtgå för resa
till förhyrningsorten, om han antagits här i riket, men eljest till fartygets
hemort, äfvensom för underhåll under resan. Lag samma vare, der befälhafvare
å utländsk ort afskedas af anledning, som i 63 § andra stycket
sägs, eller han å sådan ort för sjukdom qvarlemnats, så vida redaren enligt
64 § var pligtig att bekosta hans vårdande.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Har fartyget å utländsk ort förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller
efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget
efter uppbringning förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist
lemnade hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälbafvaren kunnigt,
skall här omförmälda kostnad gäldas af allmänna medel.

67 §.

Dör befälhafvare medan han är i tjenst, utgår hyran till dödsdagen;
förolyckas fartyget med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om
tiden, då olyckan inträffade, skall vid beräknande af den hyra, som i ty
fall bör utgå, olyckan anses hafva timat då hälften af den tid förflutit,
som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det
ställe, der fartyget sist af hördes, till bestämmelseorten.

68 §.

Har befälhafvare betingat sig att såsom tjenstegodtgörelse bekomma
viss andel af frakt eller annan inkomst, som af fartygets resa kan uppstå,
ege han, der han lemnar tjensten före resans slut, af det belopp, som
under resan förtjenas, erhålla så mycket, som i förhållande till resans hela
längd belöper på den tid, han varit i tjenst. År han jemlikt 65 § berättigad
att erhålla aflöning för längre tid, skall aflöningen för tiden efter
det han lemnade tjensten utgå med dubbla beloppet af förste styrmans
hyra; dock att, der i tjensteaftalet utöfver omförmälda godtgörelse tillförsäkrats
honom viss hyra, aflöningen för nämnda tid ej må sättas lägre, än
hvad å samma tid belöper af hyran.

Uppstår tvist angående beräknande af den aflöning, som, efter ty nu är
sagdt, bör tillkomma befälhafvaren, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

69 §.

Efter det fartyg utklarerats och i öfrigt är segelfärdig^ må ej befälhafvaren
för gäld hindras att afresa, ej heller något af hvad han för
tjenstens behof fört om bord tagas i mät eller beläggas med qvarstad.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Fjerde kapitlet.

Om besättningen.

70 §.

När sjöman förhy res, bör, om han är inskrifven vid sjömanshus, den
vid inskrifningen honom tilldelade sjöfartsbok öfverlemnas till befälhafvaren,
hvilken eget'' förvara densamma till dess sjömannen lemnar tjensten.

71 §.

En hvar af besättningen skall, sedan han blifvit förhyrd, af befälhafvaren
förses med motbok, deri införes uppgift å den resa eller den tid,
för hvilken sjömannen blifvit förhyrd, hans blifvande befattning om bord
samt den hyra, som betingats; är hyran bestämd till visst belopp för resa,
skall i motboken anmärkas, huru lång tid antages åtgå till resan, och skall
denna anteckning lända till efterrättelse vid beräkning af hyra i de fall,
då sådan, jemlik! de här nedan gifna bestämmelser, bör beräknas för
viss tid.

I motboken skola antecknas förskott, som vid förhyrningen lemrias
sjömannen, och de afbetalningar å hyran, livilka under resan ega rum.

72 §.

Angående sjöfolks på- och afmönstring samt hvad dervid skall iakttagas
gälle hvad af Konungen förordnas.

73 §.

Har sjöman förhyrt sig till flere och tvista de, som honom förhyrde,
om bättre rätt, ege den företräde, som först hyrde; dock att, der den, som
senare förhyrde, utan kunskap om det äldre aftalet fått sjöfartsboken till
sig öfverlemnad, han skall ega bättre rätt än den andre.

74 §.

Förhyrd sjöman skall inställa sig till tjenstgöring om bord inom två
dygn efter påmönstringen, der ej annan tid för inställelsen blifvit af befälhafvaren
bestämd, och må sjömannen derefter icke utan befälhafvarens
tillstånd gå från skeppsbord.

Der ej annorlunda aftalats, löper hyran från och med den dag, sjömannen
kom om bord.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

75 §.

Underlåter sjöman, som blifvit påmönstrad eller som skriftligen förbundit
sig till inställelse å viss dag eller bevisligen erhållit del af skriftlig
kallelse att å viss dag iakttaga inställelse, att i rätt tid infinna sig om
bord, eller går sjöman derifrån utan befälhafvarens tillstånd, eller kommer
sjöman, som efter erhållet tillstånd gått i land, icke tillbaka i rätt tid; ege
befälhafvaren rätt att till hans inställande i tjensten anlita vederbörande
polismyndighet.

De kostnader, som uppstå för sjömannens inställande i tjenst, må afdragas
å hans hyra.

76 §.

Hvad i 69 § är med afseende å befälhafvare stadgadt galle ock för
besättningen.

77 §.

Eu hvar af besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,
noggrant iakttaga allt, som för bevarande af ordning och skick om
bord föreskrifves, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet
mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,
att dessa uppfattats.

78 §.

Eu hvar af besättningen åligge att i hamn och till sjös, om bord och
i land, noggrant åtlyda förmans befallningar angående tjensten, sorgfälligt
vårda fartyg och gods samt i öfrigt med omsorg och nit fullgöra tjensten,
vare sig natt eller dag, helg- eller söckendag. All skada och förlust, som
genom sjömans fel eller försummelse i tjensten uppkommer, vare han
pligtig att ersätta.

Råkar fartyget i sjönöd, skall besättningen göra allt, hvad i dess magt
står, för att rädda fartyget och må ej utan befälhafvarens tillstånd före
honom öfvergifva detsamma.

79 §.

Till styrmannens befattning hör särskildt att gå befälhafvaren tillhanda
vid seglatsen och dertill hörande observationer och beräkningar, att
biträda vid skeppsdagbokens förande samt att utöfva uppsigt öfver den

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Övriga besättningen och tillsyn å fartyg, skeppsredskap och proviant. Vid
lastning och lossning före han anteckning öfver godset och ansvare inför
befälhafvaren för allt, hvad han mottager, så ock för godsets stufning.
Förer styrmannen skeppsdagboken, vare han ansvarig för dess rigtighet,
Vid befälhafvarens frånvaro eller förfall ege styrmannen i fall, för
hvilka befälhafvaren icke meddelat föreskrift, i dennes ställe fatta beslut,
så vida ärendet ej kan tåla uppskof. Aflider befälhafvaren, eller varder
han eljest urståndsatt att föra fartyget, eller öfvergifver han tjensten, träde
styrmannen i hans ställe till dess befälhafvare i den ordning, som i 30 §
sägs, blifvit förordnad.

80 §.

Maskinisten åligge särskildt att hafva tillsyn å fartygets ångpannor
och maskiner samt ansvara för deras behöriga drift och skötsel äfvensom
att utöfva uppsigt öfver det för sådant ändamål anstälda manskap. Han
före maskindagboken under befälhafvarens tillsyn och vare ansvarig för
dess rigtighet.

81 §.

Ej må någon af besättningen utan befälhafvarens tillstånd medtaga
handelsvaror för egen eller annans räkning; sker det, vare lag, som i ‘28 §
sägs. Finner befälhafvaren anledning förekomma att handelsvaror olofligen
medtagits eller att något förts om bord, som kan vålla oordning bland
besättningen eller hvars förande kan utsätta fartyg eller last för äfventyr,
ege befälhafvaren låta undersöka besättningens gömmor.

Hvad olotiigen medtagits ege befälhafvaren föra i land eller, om förhållandet
uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och godset icke utan
äfventyr kan behållas i fartyget, kasta öfver bord.

82 §.

Förhyrd sjöman skall, der ej hyresaftalet annorlunda bestämmer, qvarstanna
i tjenst till. dess fartyget ankommit till förhyrningsorten eller, om
han förhyrts i Sverige, till annan svensk hamn, der resan slutar. Är han
förhyrd för viss tid, skall han, i händelse denna utlöper under resa, åtfölja
fartyget till närmaste lossnings- eller lastningsort. Är han förhyrd
för viss resa och ändras denna innan fartyget afgått från förhyrningsorten,
ege han der erhålla entledigande; sker förändringen under resan,
skall han åtfölja fartyget till resans slut, så vida icke, till följd af för -

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

ändringen, fartyget kommer att gå till utländsk hamn i stället för inländsk
eller till hamn utom Europa i stället för europeisk hamn, i hvilka fall
sjömannen eger rätt att erhålla entledigande i första hamn, som efter förändringen
anlöpes; skolande i berörda hänseende de vid Medelhafvet, Svarta
hafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar räknas lika med
europeiska.

Sjöman, som på grund af resans förändring afgår nr tjenst, erhålle
hyra för den tid, han tjenstgjort.

83 §.

Utan afseende å hvad i hyresaftalet
må vara bestämdt angående
tjenstetidens längd ege sjöman, när
han efter sista påmönstringen å fartyget
varit i tjenst två eller, på
resa bortom Kap Horn eller GodaHopp
sudderi, tre år, rätt att erhålla
entledigande å första ort, som för
lossning eller lastning derefter anlöpes;
dock att, om fartyget derifrån
skall afgå till ort, der sjömannen
jemlikt hyresaftalet eger erhålla entledigande,
sjömannen är skyldig att
följa fartyget, till den ort, äfven om
last förut skall intagas å den ort,
der han egde lemna fartyget, eller å
annan, i fartygets väg belägen ort
samt derefter utlossas i hamn under
resan.

Hyran utgår i ty fall, som i 82
§ sägs.

84 §.

Sjöman, som på grund af bestämmelse i hyresaftalet eller jemlikt 82
eller 83 § eger rätt att erhålla entledigande, vare dock pligtig att, der
befälhafvaren det äskar, lemna nödigt biträde vid lossning af last och barlast
samt vid fartygets förtöjning, afläggning och uppläggning; och må
förty befälhafvaren låta med afmönstring anstå till dess sådant arbete afslutats,
dock icke utöfver sjunde dagen efter fartygets ankomst.

Utan afseende å hvad i hyresaftalet
må vara bestämdt angående
tjenstetidens längd ege sjöman, när
han efter sista påmönstringen å fartyget
varit i tjenst två år, rätt att
erhålla entledigande å första ort,
som för lossning eller lastning derefter
anlöpes, så vida icke fartyget
derifrån skall omedelbart afgå till
ort, der sjömannen jemlikt hyresaftalet
eger erhålla entledigande.

Hyran utgår i ty fall, som i 82
§ sägs.

Särskilda Utskotts (N;o I) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

85 §.

Sjöman, som visar, att han kan få fartyg att föra, ege rätt att erhålla
entledigande, om han utan ökad utgift för redaren sätter annan duglig
karl i sitt ställe. Lag samma vare, der anställning såsom förste styrman
eller ansvarsmaskinist erbjudes sjöman, som är förhyrd i ringare ställning.

Utbryter krig, som till följd af fartygets nationalitet eller lastens beskaffenhet
samt resans rigtning medför fara för uppbringning, ege sjöman
ock rätt att erhålla entledigande.

I de fall, nu äro nämnda, utgår hyran efter ty i 82 § sägs.

86 §.

Visar sjöman, att befälhafvare!! mot honom öfvat grof misshandel eller
underlåtit att mot sådan misshandel, som af annan om bord föröfvats,
gifva honom påkalladt skydd, eller att befälhafvare!) förhållit honom försvarlig
kost; ege han rätt att erhålla entledigande.

Sjöman, som af sådan anledning frånträder tjensten, erhålle hyra för
den tid, han tjenstgjort, och derutöfver för en månad, så ock, derest häri
lernnar tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, hyra för den tid, som
beräknas åtgå för resa till afmönstringsorten, om sådan aftalats, men eljest
till förhyrningsorten; dock att, der hyran var bestämd till visst belopp
för resan, hyresersättningen ej må öfverstiga samma belopp. Lernnar han
tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, njute han ock reseersättning i
penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten, om sådan
aftalats, men eljest till förhyrningsorten samt för underhåll under resan.

År fartyget icke i sjövärdigt
skick för den resa, som dermed skall
företagas, och underlåter befälhafvaren
att vidtaga den åtgärd, som för
dess försättande i sjövärdigt skick
erfordras, ege besättningen rätt att
erhålla entledigande. Till utrönande
af fartygets sjövärdighet åligge befälhafvaren
att, när mer än halfva
antalet af besättningen derom gör
framställning, låta besigtiga fartyget
i den ordning, 41 § bestämmer; för-:
vägras det, ege besättningen rätt att

C7> * Ö Ö

§•

År fartyget icke i sjövärdigt
skick för den resa, som dermed skall
företagas, och underlåter befälhafvare!!
att vidtaga den åtgärd, som för
dess försättande i sjövärdigt skick
erfordras, ege besättningen rätt att
erhålla entledigande. Till utrönande
af fartygets sjövärdighet åligge befälhafvaren
att, när mer än halfva
antalet af besättningen derom gör
framställning, låta besigtiga fartyget
i den ordning, 41 § bestämmer; dock
att, der framställningen göres först

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

erhålla entledigande. Sjöman, som
af anledning, nu är sagd, lemna!-tj en sten, erhålle hyra och reseersättning,
som i 86 § sägs.

Betinnes vid anstäld besigtning,
att skälig anledning till klagan saknats,
skola de, som begärt besigtningen,
ersätta all derigenom orsakad
kostnad och förlust.

Försäljes fartyget till utländsk
vara svenskt, ege sjöman rätt att
hyra och reseersättning, som i 86
eganderätten till fartyget eller ombyi
för besättningen att lemna tjensten.

Utskottets förslag:

efter det last intagits, befälhafvaren
icke är pligtig nit efterkomma densamma,
med mindre styrman eller
maskinist å fartyget deltager i framställningen.
Efterkommer befälhafvaren
icke framställningen, ege sjöman
rätt att blifva entledigad samt att
erhålla hyra och reseersättning som
i 86 § sägs.

Betinnes vid anstäld besigtning,
att skälig anledning till klagan saknats,
skola de, som begärt besigtningen,
ersätta all derigenom orsakad
kostnad och förlust.

§•

man eller upphör det annorledes att
genast blifva entledigad samt. erhålla
§ sägs. Timar annan förändring af
:es befälhafvare, vare det ej laga skäl

89 §.

Finnes sjöman vara oduglig till den tjenst, för hvilken han blifvit
förhyrd, må sjömannen entledigas mot åtnjutande af hyra till afskedandet.
Lag samma vare, der sjöman bär våldsam hand å befälhafvaren eller annan
förman eller beträdes med att hafva om bord undanstuckit tullpligtigt eller
till utförsel i afgångsorten eller till införsel i bestämmelseorten förbjudet
gods eller upprepade gånger blifvit för fel i tjensten eller för brott mot
ordning och skick af befälhafvaren straffad, utan att han låtit sig deraf rätta.

Afskedas icke sjöman, som är oduglig till tjensten, ege befälhafvaren
för den kommande tiden nedsätta hans hyra, efter omständigheterna intill
hälften; dock med rätt för sjömannen att öfverklaga beslutet i den ordning,
som i 104 § stadgas.

De omständigheter, hvilka föranleda sjömannens entledigande eller
hyrans nedsättande, böra skriftligen upptecknas och det antecknade, sedan
det blifvit för sjömannen och den öfriga besättningen uppläst, till
rigtigheten bestyrkas genom intyg af två de bäste männen om bord;

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 8 Samt. 1 Afd. 2 Höft. Bil. 5

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

föres dagbok, skall anteckningen ske i denna. Beslut om hyrans nedsättande
vare utan verkan, der befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda
är föreskrifvet.

90 §.

Blifver sjöman sjuk eller skadad,
skall befälhafvaren åt honom bereda
nödig vård om bord eller i land;
är han till följd af sjukdomen eller
skadan för längre tid satt ur stånd
att fullgöra sin tjenst, eller är han
behäftad med venerisk sjukdom, ege
befälhafvaren entlediga honom ur
tjensten. Nödgas befälhafvare qvarlemna
sjuk sjöman å utländsk ort,
skall han öfverlemna honom till
svensk konsul eller, om sådan tjensteman
der icke finnes, annorledes
sörja för att han erhåller lämplig
vård.

Afskedas sjöman till följd af
skada eller sjukdom, som han genom
eget groft vållande ådragit sig, eller
derföre att han funnits behäftad med
venerisk sjukdom, njute han ej hyra
för längre tid, än han förrättat sin
tjenst, och kostnaden för hans skötsel
och vård må afkortas på hans
innestående hyra. Entledigas han
icke, njute han ej hyra för den tid,
han är ur stånd att förrätta sin
tjenst, och ersätte kostnaden för skötsel
och vård.

Sjöman, som eljest, medan han
är i tjenst, varder sjuk eller skadad,
njute full hyra äfvensom sjukvård
på redarens bekostnad så länge han
är qvar i tjensten; varder han entledigad,
erhålle han hyra till dess
han afmönstras eller, om afmön -

Blifver sjöman sjuk eller skadad,
skall befälhafvaren åt honom bereda
nödig vård om bord eller i land;
är han till följd af sjukdomen eller
skadan för längre tid satt ur stånd
att fullgöra sin tjenst, eller är han
behäftad med venerisk sjukdom, ege
befälhafvaren entlediga honom ur
tjensten. Nödgas befälhafvare qvarlemna
sjuk sjöman å utländsk ort,
skall han öfverlemna honom till
svensk konsul eller, om sådan tjensteman
. der icke finnes, annorledes
sörja för att ''häri erhåller lämplig
vård.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

string icke eger rum, till den dag,
då fartyget går vidare, äfvensom
sjukvård på redarens bekostnad under
fyra veckor, om han qvarlemnas
här i riket eller å utländsk ort, der
han enligt aftal skulle lemna tjensten,
men eljest under åtta veckor,
räknade från den dag, då hans rätt
till hyra upphörde.

Har befälhafvare å ort, der
svensk konsul ej tinnes, nödgats för
svensk sjömans sjukvård göra utgift,
som, enligt hvad ofvan är sagdt,
icke ålegat redaren, eller förskjuta
mer, än denne ålegat; ege redaren
derför undfå ersättning af allmänna
medel.

Utskottets förslag:

icke eger rum, till den dag, då fartyget
går vidare, äfvensom sjukvård
på redarens bekostnad under fyra
veckor, räknade från den dag, då
hans rätt till hyra upphörde.

Har befälhafvare å ort, der
svensk konsul ej finnes, nödgats för
svensk sjömans sjukvård göra utgift,
som, enligt hvad ofvan är sagdt,
icke ålegat redaren, eller förskjuta
mer, än denne ålegat; ege redaren
derför undfå ersättning af allmänna
medel.

91 §.

Inställes resa till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud,
ishinder eller skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller
varder fartyget i afgångshamnen eller under resan af sådan anledning för
längre tid uppehållet; må besättningen entledigas mot åtnjutande af hyra
till afskedandet. Förolyckas fartyget, eller förklaras det efter timad skada
icke vara iståndsättligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tages
det af sjöröfvare, upphöre hyresaftalet att vara gällande och besättningen
erhålle hyra till och med den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge
besättningen efter timad olycka att, mot skälig ersättning, deltaga i bergningen
äfvensom qvarstanna till dess sjöförklaringen afgifvits.

92 §.

Inställes resa af annan orsak, än i 91 § sägs, eller entledigas eljest
sjöman utan laga skäl, njute den entledigade hyra och reseersättning efter
ty i 86 § sägs; dock att, i händelse fartyget å utrikes ort upplägges i
vinterhamn och besättningen af sådan anledning afskedas, den i 86 § stadgade
tilläggshyra för en månad icke skall utgå.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kong].. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

93 §.

Afliden sjömans hyra utgår till dödsdagen, der icke hans rätt till hyra
på grund af sjukdom eller åt annan anledning förut upphört. Kostnaden
för hans begrafning skall redaren vidkännas.

förolyckas fartyg med man och allt, utan att upplysning kan vinnas
om tiden, då olyckan inträffade, vare om hyrans beräknande las:, som i
67 § sägs.

94 §.

År sjöman förhyrd mot visst belopp för resa och ändras denna, så
att den kommer att vara längre tid, än vid förhyrningen antogs, ege sjömannen
åtnjuta motsvarande tillägg till hyran; varder tjenstetiden genom
resans förändring förkortad, skall den betingade hyran ändock utgå till
fullo. Tilläggshyra skall ock, i händelse den för resan beräknade tid
öfverskrides, utgå icke allenast för uppehåll, som af redare eller befälhafvare
vållats, utan äfven för den tid, fartyget nödgats ligga stilla för krig,
blokad, embargo, ut- eller införselförbud eller ishinder eller uppehållits i
nödhamn, när fartyget för reparation eller för lastens behof nödgats anlöpa
sådan, så ock för den tid, fartyget för lastning eller lossning uppehållits
utöfver derför bestämda liggedagar; dock att tilläggshyra icke må
beräknas vid uppehåll, som icke varat åtta dagar å rad.

95 §.

Varder besättningen under resa förminskad, men fullgöres ändock
skeppstjensten af de qvarvarande, skall de afgångnes hyra för den tid,
fartyget är till sjös, fördelas mellan de qvarblifne i mån af det ökade
arbete, en hvar fått vidkännas.

Sådan fördelning må ej fordras, der besättningen minskats genom
rymning och denna egt rum under sådana omständigheter, att det berott
af de qvarvarande att hindra den.

96 §.

Finner befälhafvare i trängande fall nödigt att å söndagar eller andra
här i riket brukliga helgdagar ålägga besättningen att utföra arbete för
lossning eller lastning, erhålle en hvar, som deltager i arbetet, särskild
ersättning med en half dags hyra för hvarje påbörjad arbetstid af två
timmar.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning å fartyg, som gör
regelbundna resor mellan vissa orter efter en på förhand kungjord plan.

97 §.

År sjöman förhyrd för viss resa och kommer denna på grund af
bestämmelseortens förändring att sluta å annan ort, än der afmönstring
enligt hyresaftalet skulle ske, ege sjömannen rätt att erhålla reseersättning
i penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten samt
för underhåll under resan.

98 §.

Upphör, af ardedning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjenstgöring å
utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, derför
han enligt 90 § eger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort qvarlemnad,
ege sjömannen rätt att blifva fortskaffad till närmaste svenska
hamn. Har fartyget förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller efter timad
skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning
förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist lemnade
hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälhafvaren kunnigt,
skall kostnaden för hemresan bestridas af allmänna medel.

Hvad nu är sagdt skall ock ega tillämpning å norska sjömän, hvilka
tjenat å svenska fartyg, så länge motsvarande bestämmelse är gällande i
Norge; dock att norsk sjöman skall fortskaffas till närmaste norska hamn.

Kan åt sjöman, som af anledning, nu är sagd, skall hemsändas, beredas
tjenst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, hvilket är bestämdt till
det land, dit sjömannen skall fortskaffas, eller till hamn, hvarifrån han
beqvämligen kan befordras till hemlandet; vare sjömannen pligtig att antaga
tjensten, så framt han anställes i samma egenskap, som den, hvari
han förut var förhyrd, och på lika förmånliga vilkor.

99 §.

Af hyra ege sjöman, i den mån den är förtjent, under resan utbekomma
intill två tredjedelar; när fartyget ligger i hamn, skall hyran utbetalas
i reda penningar, men vill sjöman annanstädes utbekomma hyresfordran,
ege befälhafvaren för beloppet lemna anvisning å redaren. En
tredjedel af hyran ege befälhafvaren innehålla till dess sjömannen entledigas.

Befinnes vid sluträkning sjöman hafva i förskott uppburit mer, än
rätteligen tillkom honom i hyra, behålle han ändock hvad han uppburit,
der tjenstgöringen upphört af sådan anledning, som i 86, 87, 88 §, 90 §
tredje stycket, 91, 92 eller 93 § omförmäles.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2)

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

100 §.

Atnöjes sjöman icke med den afräkning, befälhafvaren för afmönstring
upprättat, ege han äska mönstringsförrättarens pröfning af dess rigtighet.

Uppstår, medan fartyget befinner sig å ort utom riket, tvist mellan
befälhafvare och någon af besättningen angående tjensteförhållandet, skall
tvisten hänskjutas till afgörande af svenske konsuln på stället eller, om
sådan tjensteman der icke finnes, den svenske konsul, som derefter under
resan först anträffas.

Mönstringsförrättarens eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse
intill dess saken kan komma under pröfning vid domstol här i riket.

101 §.

Vägrar sjöman att hörsamma gifven befallning eller är eljest motvillig
i tjensten, ege befälhafvaren eller, vid hans frånvaro eller förfall, den, som
i hans ställe förer befälet, medelst tvång skaffa sig lydnad. När fartyget
är stadt i fara eller myteri visar sig bland besättningen eller eljest, när
nöden kräfver, ege befälhafvaren bruka allt det våld, som för framtvingande
af lydnad eller återställande af ordningen är nödvändigt; och åligge
en hvar af besättningen att i ty fall, jemväl utan särskild anmaning,
lemna befälhafvaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada, vare gerningsmannen saklös,
der ej pröfvas, att större våld brukats, än nöden kräfde.

102 §.

Gör någon af besättningen sig skyldig till förseelse af den art, här
nedan sägs, må befälhafvaren ålägga den felande bestraffning genom mistning
af hyra

1. för högst en half månad: om någon ofvergifver sin post vid rodret
eller på utkik eller å sådan post finnes sofvande eller drucken, eller
om någon visar oaktsamhet om elden eller uppför sig oskickligt
mot förman eller visar olydnad i tjensten;

2. för högst en fjerdedels månad: om någon försummar sin vakt eller
annan honom ålagd tjenst, derunder finnes sofvande eller drucken,
eller om någon hemligen skaffar bränvin eller andra rusdrycker
om bord eller utan lof förer sina tillhörigheter från bord;

3. för högst en fjerdedels månad: om någon utan tillstånd går i land,
så vida han återvänder samma dag, men för högst en half månad,
om han kommer senare;

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kong].. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

4. för en eller två dagar: om någon efter erhållet tillstånd gått i
land men icke återkommer i rätt tid, så vida han dock kommer å
utsatt dag, men för högst en fjerdedels månad, om han kommer
senare;

5. för högst fyra dagar: om någon utan tillstånd lemnar farkost,
hvarmed han blifvit sänd i land, yppar gräl eller annan ofred om
bord eller eljest i tjensten, utan tillstånd låter obehörig person
komma om bord eller hålla sig dold å fartyget eller annorledes
bryter mot ordning och skick.

Är den felande styrman eller maskinist, må honom åläggas mistning
af hyra för högst dubbelt så lång tid, som annan sjöman.

Begår någon, efter det bestraffning ålagts honom, ånyo enahanda förseelse,
må bestraffningen skärpas till mistning af hyra för dubbelt så lång
tid, som ofvan sagts.

Ej må på grund af sålunda ålagd bestraffning innehållas mer, än
hälften af det hyresbelopp, som vid skeende afräkning finnes vara af den
felande förtjent under resan.

1 stället för mistning af hyra må i fall, som här äro nämnda, befälhafvaren
ålägga den felaktige arrest, dock ej för längre tid, än fyratioåtta
timmar hvarje gång.

ios

Innan befälhafvare utöfvar den rätt att straffa, som enligt 102 § tillkommer
honom, skall han, i närvaro af två de bäste männen om bord, anställa
förhör med den, hvilken förseelsen tillvitas, dock icke förrän tolf timmar
förflutit efter det förseelsen begicks, der ej särskild anledning förekommer
att tidigare företaga förhöret. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen
upptecknas, så ock hvilken bestraffning befälhafvaren ålägger, och
det antecknade, sedan det blifvit för den felaktige och vittnena uppläst,
till rigtigheten bestyrkas genom de närvarandes underskrift; föres dagbok,
skall anteckningen ske i denna.

Har befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda är föreskrifvet, vare
beslut om mistning af hyra utan verkan.

104 §.

Nöjes ej sjöman åt beslut, hvarigenom befälhafvaren ålagt honom
mistning af hyra, gifve han det till känna vid afinönstringen eller vare sin
talan qvitt.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (Nio 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Anmäles missnöje, skall mönstringsförrättaren undersöka, huru vida
vid bestraffningens åläggande så förfarits, som i 103 § är föreskrifvet, så
ock, der berörda förfarande iakttagits, huru vida bestraffningen må anses
vara laglig och skälig, samt deröfver meddela beslut; och ege sedan den,
som med beslutet icke åtnöjes, tid af ett år från afmönstringen att vid
domstol här i riket utföra sin talan.

Lemnar sjömannen fartyget utan afmönstring, skall han, der han vill
klaga öfver sådan bestraffning, taga stämning å redaren eller befälhafvaren
till domstol här i riket inom ett år efter det han lemnade tjensten, eller
vare sin talan qvitt.

Afskrift af hvad jemlikt 103 § antecknats angående den ålagda bestraffningen
skall på begäran meddelas sjömannen.

105 §.

Hyra, som enligt 102 § på grund af ålagd bestraffning frångår sjöman,
tillfälle sjömanshuset i fartygets hemort, dock med afdrag af hvad till
ersättande af kostnad och skada, som den felande under resan må hafva
tillskyndat redaren, erfordras utöfver sjömannens innestående hyresfordran.
Det sjömanshuset tillkommande belopp skall vid afmönstringen öfverleinnas
till mönstringsförrättaren eller, der sjömannen utan afmönstring lemnar fartyget,
af befälhafvaren redovisas till sjömanshuset.

106 §.

Rymmer sjöman och vänder han ej frivilligt tillbaka före fartygets
afgång från den ort, der rymningen skedde, vare hans innestående hyra
äfvensom de tillhörigheter, han qvarlemnat om bord, förbrutna till redaren.
Förslår det ej till betäckande af den förlust, som genom rymningen tillskyndas
redaren, ege denne hos den brottslige utsöka bristen.

För den tid, sjöman utan lof är borta från fartyget, utgår ej hyra.

107 §.

Förekommer anledning att rymning tillämnas, må befälhafvaren, så
länge faran för rymning fortvarar, hålla besättningens tillhörigheter under
särskildt förvar. Beträdes sjöman med försök till rymning eller gripes
förrymd sjöman, ege befälhafvaren hålla honom i fängsligt förvar, om bord
eller i land, till dess fartyget afsegla!’.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

108 §.

De år fartyget anstälda personer, hvilka ej höra till den egentliga besättningen,
vare skyldiga att hörsamma befälhafvarens föreskrifter med afseende
på ordning och skick om bord äfvensom att förrätta det arbete,
befälhafvaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem. Aro de
antagna af redaren eller befälhafvaren, tillkomme dem samma rättigheter,
som besättningen.

Hvad i 81, 101 och 102 §§ är stadgadt med afseende å besättningen skall
ock lända till efterrättelse med afseende å öfriga om bord anstälda personer.

Femte kapitlet.

Om befraktning.

109 §.

Slutes aftal angående fraktande af gods, skall derom upprättas skriftlig
afhandling (certeparti), så vida någondera parten det äskar.

no §.

Befraktning af helt fartyg omfattar icke, utan att särskilt förbehåll
skett, fartygets öppna däck, icke heller kajuta eller annat rum, som är afsedt
för besättningens behof eller till förvaring af skeppsredskap, proviant,
bränsle eller annat, som för resan erfordras. Ej må likväl å däcket eller
i nyss omförmälda rum utan befraktarens samtycke medtagas handelsvaror
för annans räkning; sker det, skall bortfraktaren till befraktaren erlägga frakt
för godset samt, efter pröfning af skiljemän, utgifva ersättning för skada och
förlust, som i följd af godsets medtagande må för befraktaren uppkomma.

in §•

År ej å den i befraktnin gsaftalet bestämda tid fartyget tillstädes å
lastningsorten och färdigt att intaga last, ege befraktaren håfva fraktslutet;
vare ock, der ej dröjsmålet bevisligen vållats af omständigheter, hvilka det
icke berott af bortfraktare, befälhafvare eller besättning att afvända, berättigad
till ersättning, efter pröfning af skiljemän, för all skada och förlust,
som genom dröjsmålet honom tillskyndats.

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Håft. Bil.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Innehåller befraktningsaftalet icke någon bestämmelse angående tiden
för lastningens början, ege befraktaren ej bäfva fraktslutet på grund af
uppehåll, som icke bevisligen varit af bortfraktare, befälhafvare eller besättning
vålladt.

Vill befraktare, oaktadt fraktslutet icke häfves, fordra ersättning för
uppehåll, vare han pligtig att sådant för befälhafvaren uppgifva innan hans
gods till inlastning aflemnas; försummas det, vare han sitt anspråk qvitt.

112 §.

Befraktare ege till annan öfverlåta de rättigheter, honom enligt befraktningsaftalet
tillkomma, men svare ändock för de förbindelser, aftalet
ålägger honom.

113 §.

Ej må befraktares gods utan hans samtycke försändas med annat fartyg
än det, som befraktats, så vida icke sådant nödfall, som i 159 eller 160 §
omförmäles, dertill föranleder; sker det ändock, njute befraktaren ersättning,
efter pröfning af skiljemän, för all derigenom uppkommande skada
och förlust.

114 §.

År ej viss lastningsplats genom
aftal bestämd, skall fartyget för lastens
intagande förläggas till vanlig lastningsplats
i hamnen; dock ege befraktare
af helt fartyg fordra, att
fartyget förlägges till den plats, han
anvisar, så vida hinder ej möter att
dit förlägga fartyget och detta kan
ej mindre under lastningen der ligga
flott och säkert, än äfven med intagen
last åter derifrån utlöpa; åliggande
det befraktaren, der han vill
hafva fartyget så förlagdt, att meddela
befälhafvaren behörig anvisning
förrän förhalning skett till annan
lastningsplats. Hafva flere befraktat
fartyget, hvar till viss del, och förena
sig samtlige befraktarne om viss last -

År ej viss lastningsplats genom
aftal bestämd, ege befraktare af helt
fartyg fordra, att fartyget förlägges
till den plats, han anvisar, så vida
hinder ej möter att dit förlägga fartyget
och detta kan ej mindre under
lastningen der ligga flott och säkert,
än äfven med intagen last åter derifrån
utlöpa; åliggande det befraktaren,
der han vill hafva fartyget så
förlagdt, att på anmaning ofördröjligen
meddela befälhafvaren behörig
anvisning. Hafva flere befraktat fartyget,
hvar till viss del, och förena
sig samtlige befraktarne om viss lastningsplats,
ege de enahanda rätt,
som, efter ty nyss är sagdt-, tillkommer
befraktare af helt fartyg.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

ningsplats, ege de enahanda rätt, som,
efter ty nyss är sagdt, tillkommer
befraktare af helt fartyg.

Befälhafvaren vare, der fartyget
befraktats i sin helhet eller till
viss del, pligtig att, på befraktarens
begäran, från den plats, dit
fartyget för lastningen förlagts, vidare
förhala det till annan beqväm lastningsplats,
men njute derför af betraktaren
ersättning, som i händelse
af tvist bestämmes af skiljemän.

Utskottets förslag:

Befälhafvaren vare, der fartyget
befraktats i sin helhet eller till
viss del, pligtig att, på befraktarens
begäran, från den plats, dit fartyget
för lastningen förlagts, vidare
förhala det till annan beqväm lastningsplats,
men njute derför af befraktaren
ersättning, som i händelse
af tvist bestämmes af skiljemän.

115 §.

Den, som inlastar gods, hvars förande kan medföra äfventyr för fartyget
eller för den öfriga lasten, utan att angifva denna godsets beskaffenhet
eller utan att iakttaga de föreskrifter, som för försändande af sådant
gods må vara gifna, svarc för afl kostnad och skada, som derigenom annan
tillskyndas; skolande ersättningen i händelse af tvist bestämmas af skiljemän.
Lag samma vare, der någon inlastar gods utan befälhafvarens vetskap eller
origtigt angifver gods, som inlastas; den, som godset inlastat, vare ock
pligtig att derför erlägga högsta frakt, som för dylikt gods gälde i lastningsorten
för sådan resa, som fartyget företager.

Gods, som sålunda inlastats, må på aflastare^ bekostnad åter föras i
land eller, om förhållandet uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och
godset icke utan äfventyr kan behållas i fartyget, kastas öfver bord; men
den, som inlastat godset, gälde ändock full frakt.

116

Vid inlastning åligge befrak- I
taren att till fartygets sida framföra I
godset; öfriga lastningskostnaden äfvensom
kostnaden för godsets stufning
samt för nödigt underlag och
garnering skall af bortfraktaren be o

stridas.

Är genom aftal viss plats bestämd
för lastens intagande, men är
fartyget så djupgående, att det icke |

§•

Vid inlastning åligge befraktaren
att till fartygets sida framföra
godset; öfriga lastningskostnaden äfvensom
kostnaden för godsets stufning
samt för nödigt underlag och
garnering skall af bortfraktaren bestridas.

Är genom aftal viss plats bestämd
för lastens intagande, men är
fartyget så djupgående, att det icke

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

kan förläggas till den plats, som aftalats,
skall bortfraktaren bekosta
godsets framförande från land till
fartygets sida; lag samma vare, der
icke viss lastningsplats aftalats men
fartyget af anledning, som nyss är
sagd, icke kan förläggas till vanlig
lastningsplats i hamnen.

Utskottets förslag:

kan förläggas dill den plats, som aftalats,
skall bortfraktaren bekosta
godsets framförande till fartygets
sida; lag samma vare, der icke viss
lastningsplats aftalats, men fartyget
af anledning, som nyss är sagd, icke
kan inkomma i d.en hamn, befraktning
saf talet bestämmer.

117 §.

Lian aflastarens samtycke må hans gods icke lastas å fartygets däck
eller i dess båt eller hängas på sidan utom bords.

118

År fartyg befraktadt i sin helhet
eller till viss del, vare befälhafvaren
skyldig att utan ersättning en
viss tid afbida, att godset aflemnas
(liggedagar). År ej lastningen inom
liggedagarne fullbordad, vare befälhafvaren
skyldig att mot ersättning
dertill lemna ytterligare rådrum (öfverliggedagar).
Liggedagarne tillsammans
med öfverliggedagarne utgöra
fartygets lastningstid.

Lastningstiden räknas från och
med nästa helgfria dag efter det
fartyget är färdigt att å behörig
lastningsplats mottaga last och befälhafvaren
derom underrättat aflastare
n ; dock att, der sådan underrättelse
meddelas å helgdag eller senare
än klockan fyra eftermiddagen
å söckendag, underrättelsen räknas
såsom afgifven först följande söckendag.
År aflastaren icke känd eller
icke att träffa, skall underrättelsen
meddelas genom kungörelse i tid -

§•

År fartyg befraktadt i sin helhet
eller till viss del, vare befälhafvaren
skyldig att utan ersättning eu
viss tid afbida, att godset aflemnas
(liggedagar). År ej lastningen inom
liggedagarne fullbordad, vare befälhafvaren
skyldig att mot ersättning
dertill lemna ytterligare rådrum (öfverliggedagar).
Liggedagarne tillsammans
med öfverliggedagarne utgöra
fartygets lastningstid.

Lastningstiden räknas från och
med nästa helgfria dag efter det
fartyget är färdigt att mottaga last
och befälhafvaren derom underrättat
aflastaren, så ock, der anvisning, som
i 114 § sägs, meddelats, fartyget blifva
förlagdt till den anvisade platsen;
dock att, der sådan underrättelse
meddelas å helgdag eller senare än
klockan fyra eftermiddagen å söckendag,
underrättelsen räknas såsom afgifven
först följande söckendag. År
aflastaren icke känd eller icke att

Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

ning inom orten eller på annat der träffa, skall underrättelsen meddelas
brukligt sätt. genom kungörelse i tidning inom

! orten eller på annat der brukligt sätt.

119 §.

1 brist af särskilt aftal beräknas liggedagarne, olika för segelfartyg
och för ångfartyg, sålunda:

För fartyg, som	icke är	öfver	Register- ton. 50	se 4	För igelfartyg. dagar.	Föl- ångfartyg. 2 dagar.
för fartyg öfver	50	men ej öfver	100	6	—
— — —	100	—	150	7		3 “
— — —	150	—	200	8	—	1
— — —	200	—	250	9	- j	\|
— — —	250	—	300	10	1	4 “
— — —	300	—	400	11	- 1	1
— — —	400	—	500	12	- 1	!6 -
— — —	500	—	600	13	- 1
— — —	600	—	750	14		16 -
— — —	750	—	900	15	- 1
— — —	900	—	1100	16	—	7 —
- - -	1100	—	1350	17	—	8 —
- - -	1350	—	1650	18	—	9 —
- - -	1650	—	2000	19	—	10 —

Har fartyget större drägtighet än 2000 registerton, beräknas ytterligare
eu liggedag för Överskjutande drägtighet af högst 400 ton och sä
vidare.

Såsom liggedagar räknas icke sön- och helgdagar, icke heller de dagar,
under hvilka lastning ej kunnat ske till följd af något från fartyget härrörande
hinder; dock att, der sådant hinder icke varat längre än en half
arbetsdag, endast en half dag afräknas. Aro genom öfverenskommelse
liggedagarne bestämda till visst antal löpande dagar, inräknas jemväl sönoch
helgdagar.

I liggedagarne inräknas jemväl de uppehåll, som orsakas genom fartygets
förhalning från eu lastningsplats till annan, efter ty i 114 § andra stycket sägs.

120 §.

Der ej annorlunda aftalats, skall antalet öfverliggedagar utgöra hälften
af liggedagarnes antal; de beräknas såsom löpande dagar.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Ersättning för öfverliggedagar skall, der ej annat aftal skett, utgå med
trettio öre om dagen för hvarje ton af fartygets drägtighet, om fartyget
är segelfartyg, och med fyratio öre, om det är ångfartyg; skolande ersättning
för del af en dag utgå såsom för hel öfverliggedag, der samma del
utgör mer än hälften af eu arbetsdag, men eljest för en half dag.

Ersättningen är för hvarje dag förfallen till betalning.

121 §.

Hvad här ofvan är stadgadt angående viss lastningstid vare ej gällande
för fartyg, som gör regelbundna resor mellan vissa orter efter en
på förhand kungjord plan.

122 §.

Befälhafvare!! vare ej pligtig att efter lastningstidens utgång mottaga
gods till inlastning. Allt gods, som inom nämnda tid aflemnats, vare han
pligtig att medtaga, ändå att fartyget för godsets intagande och stufning
uppehälles utöfver lastningstiden; befraktaren ersätte dock all deraf uppkommande
skada och förlust, hvilken ersättning i händelse af tvist skall
bestämmas af skiljemän och ej må sättas lägre än för öfverliggedagar.

123 §.

Angår befraktningen styckegods, åligge aflastare!] att på befälhafvare!^
tillsägelse aflemna godset till inlastning; är aflastare!) icke känd eller icke
att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för sådant fall stadgar. Aflemnas
icke, oaktadt tillsägelse skett, godset så tidigt, att det beqvämligen kan intagas
och stufvas, vare befälhafvare!! icke skyldig att medtaga godset, men
befraktaren gälde ändock full frakt.

Hvad här är sagdt om befälhafvares skyldighet att tillsäga aflastare
vare ej gällande med afseende å fartyg, som i 121 § omförmäles.

124 §.

Då inlastning sker, skall befälhafvare!), sjelf eller genom styrmannen,
på aflastarens begäran meddela bevis om godsets mottagande, allt efter
som det aflemnas. Sådant lastqvitto bör till befälhafvaren återställas när
konnossement af honom undertecknas; lossas godset innan konnossement
derå utfärdats, skall nämnda qvitto återställas när godset utlemnas.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Eongl. Maj:ts förslag:

Aflastare!) åligge att inom den
för lastningen bestämda tid tillställa
befälhafvaren alla nödiga, lasten rörande
handlingar; försummas det och
fördröjes till följd deraf fartygets afgång
utöfver lastningstiden, njute
bortfraktaren ersättning för uppehållet,
efter tv i 120 och 122 §§ sägs.

Befälhafvaren vare pligtig sörja
för att fartyget, sedan lasten intagits
och nödiga handlingar aflemnats, kan
ofördröjligen anträda resan; underlåter
han det eller fördröjer eljest
utan giltig anledning resans anträdande,
ege befraktaren rätt att hafva
aftal et och njute ersättning, efter
pröfning af skiljemän, för skada och
förlust, som genom dröjsmålet vållas.

Befraktare af helt fartyg ege rätt
att hafva fraktslutet mot erläggande
af half frakt äfvensom ersättning för
öfverliggedagar och ytterligare uppehåll,
som redan må hafva egt rum,
så vida han hos befälhafvaren uppsäger
aftalet innan fartyget anträdt
den resa, befraktningen angår; är
vid lastningstidens utgång icke någon
last aflemnad, anses fraktslutet från
befraktarens sida häfdt, ändå att uppsägning
ej skett. Angår befraktningsaftalet
flere resor, erlägges half
frakt för första resan och fjerdedels
frakt för de öfriga; dock att, der

Utskottets förslag:

§• ■

Aflastaren åligge att inom den
för lastningen bestämda tid tillställa
befälhafvaren alla nödiga, lasten rörande
handlingar; försummas det och
fördröjes till följd deraf fartygets afgång
utöfver lastningstiden, njute
bortfraktaren ersättning för uppehållet,
efter ty i 120 och 122 §§ sägs.

Befälhafvaren vare pligtig sörja
för att fartyget, sä snart lasten intagits
och nödiga handlingar aflemnats,
kan anträda resan; underlåter
han det eller fördröjer eljest utan
giltig anledning resans anträdande,
ege befraktaren rätt att njuta ersättning,
efter pröfning af skiljemän, för
skada och förlust, som genom dröjsmålet
vållas, samt att hufva aftalet,
om skäl dertill åro.

§•

Befraktare af helt fartyg ege rätt
att hafva fraktslutet mot erläggande
af half frakt äfvensom ersättning för
öfverliggedagar och ytterligare uppehåll,
som redan må hafva egt rum,
så vida han hos befälhafvaren uppsäger
aftalet innan fartyget anträdt
resa, som befraktningen angår; är vid
lastningstidens utgång icke någon
last aflemnad, anses fraktslutet från
befraktarens sida häfdt, ändå att uppsägning
ej skett. Angår befraktningsaftalet
flere resor, erlägges half
frakt för första resan och fjerdedels
frakt för en hvar af de öfriga; dock

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

aftalet angår resa till viss ort och
omedelbar återresa derifrån, half frakt
skall utgå jemväl för återresan.

Aflemnas icke gods till den i
aftalet bestämda myckenhet, vare befälhafvaren
ej pligtig att anträda
resan innan befraktaren erlagt frakt
för det gods, som icke försändes,
samt ersatt den kostnad, som kan för
bortfraktaren uppkomma till följd af
befraktarens underlåtenhet att lemna
full last, eller ock för bortfraktar ens
fordran stält säkerhet; har icke, oaktadt
anmaning skett, betalning erlagts
eller säkerhet blifvit stäld före
lastningstidens utgång, ege befälhafvaren
anse fraktslutet från befraktarens
sida häfdt, och denne gälde
frakt och ersättning, såsom förut är
sagdt.

År konnossement å inlastadt gods
redan utfärdadt, galle hvad i 141 §
sägs.

Utskottets förslag:

att, der aftalet angår endast resa till
viss ort och omedelbar återresa derifrån,
half frakt skall utgå jemväl
för återresan.

Aflemnas icke gods till den i
aftalet bestämda myckenhet, vare befälhafvaren
ej pligtig att anträda
resan, innan befraktaren erlagt frakt
för det gods, som icke försändes,
samt ersatt den kostnad, som kan för
bortfraktaren uppkomma till följd af
befraktarens underlåtenhet att lemna
full last, eller ock för bortfraktarens
fordran stält säkerhet; har icke, oaktadt
anmaning skett, betalning erlagts
eller säkerhet blifvit stäld före
lastningstidens utgång, ege befälhafvaren
anse fraktslutet från befraktarens
sida häfdt, och denne gälde
frakt och ersättning, såsom förut är
sagdt.

År konnossement å inlastadt gods
redan utfärdadt, galle hvad i 141 §
sägs.

127 §.

Der i fall, som 126 § omförmäler, på grund af fraktslutets häfvande
redan inlastadt gods skall åter lossas, njute bortfraktaren ersättning för alla
utgifter för godsets inlastning och lossning, så ock för uppehåll, efter tv
i 120 och 122 §§ sägs.

128 §.

Vill befraktare af helt fartyg håfva fraktslutet efter det fartyget anträdt
den resa, befraktningen angår, vare han pligtig att gälda full frakt
äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll, som må
hafva egt rum; dock skola endast tre fjerdedelar af frakten erläggas,
der fartyget befraktats att å annan ort intaga last och aftalet uppsäges
innan fartyget lemnat lastningsorten eller återgår till följd af befraktarens
underlåtenhet att aflemna last eller att vid ofullständigt aflemnande

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Majrts förslag: Utskottets förslag:

fullgöra hvad enligt 126 § honom åligger. Angår befraktningsaftalet flere
resor, erlägges full frakt för resa, som redan begynt, half frakt för den
derpå följande resan samt fjerdedels frakt för de öfriga; angår aftalet resa
till viss ort och omedelbar återresa derifrån, skola tre fjerdedelar af frakten
för begge resorna gäldas, der aftalet återgår innan återresan begynt.

Befraktaren ege ej fordra att fartyget för godsets utlossning skall
anlöpa hamn under resan; anlöpes af annan anledning ort, der lossning
kan ske, ege befraktaren der utbekomma godset, men vare pligtig att, efter
pröfning af skiljemän, ersätta ej mindre den särskilda kostnad, som för
lossning å den ort må uppkomma, än ock den skada och förlust, som
genom lossningen må tillskyndas bortfraktaren.

År konnossement å inlastadt gods utfärdadt, galle hvad i 141 § sägs.

129 §.

Hafva flere befraktat ett fartyg, hvar till viss del, och förena sig sarntlige
befraktarne om fraktslutets häfvande, vare lag, som i 126, 127 och
128 §§ sägs. Kunna de icke alla förena sig, gälde den, som vill för sin
del hafva fraktslutet, full frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar
och ytterligare uppehåll, som må hafva egt rum, i den mån, befraktaren
år derför ansvarig; ersätte ock den kostnad, som till följd af fraktslutets
häfvande kan för bortfraktaren uppkomma. Inlastadt gods ege befraktare
lossa, der det kan ske utan att skada genom resans fördröjande eller
annorledes tillskyndas öfrige befraktare; men bortfraktaren njute ersättning
för kostnad, skada och förlust, efter ty i 128 § sägs.

130 §.

År befraktare pligtig att gälda full frakt för gods, som icke med fartyget
föres fram till bestämmelseorten, ege han åtnjuta afdrag å frakten
för de särskilda utgifter, hvilka åt sådan anledning varda bortfraktaren
besparade: medtager befälhafvare!! i stället annat gods, skall af den frakt,
som derför betingas, hälften gå i afräkning å befraktarens skuld.

131 §.

Tages inlastadt gods i mät, må det ej lossas under andra vilkor, än
befraktaren egt utbekomma detsamma; varder godset utmätningsvis såldt,
galle hvad i 277 § stadgas.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. Bil.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

132 §.

När gods är inlastadt, vare befälhafvare!! eller den, som i befälhafvarens
ställe dertill bemyndigats, pligtig att, på aflastare^ begäran, utfärda
konnossement, innefattande erkännande om godsets mottagande och förbindelse
att å uppgifven ort aflemna godset.

Konnossementet skall innehålla, förutom ort och dag för utfärdandet
samt utfärdarens underskrift, uppgift å fartyget, det inlastade godset och
bestämmelseorten äfvensom angifva, till hvem godset skall i bestämmelseorten
aflemnas. Der sådant å någondera sidan äskas, skall tillika uppgifvas befälhafvareu,
när handlingen icke af denne utfärdats, aflastaren, fartygets hemort,
huru vida det är ångfartyg eller segelfartyg, lastens art och beskaffenhet,
vigt, mängd och märken samt den betingade frakten, så ock intagas hänvisning
till befraktangsaftalet i dess helhet eller i vissa delar.

£5 o

* 133 §.

Konnossement skall utfärdas i så många exemplar, som aflastaren
finner nödiga; önskar aflastaren särskilda konnossement å delar af lasten,
vare befälhafvaren skyldig att utfärda sådana. Aflastaren åligge att med
sin underskrift till rigtigheten erkänna ett exemplar af konnossementet,
som befälhafvaren behåller. Befälhafvaren må ej underteckna konnossement
förrän godset inlastats.

Utfärdas konnossementet i flera exemplar, skall hvarje exemplar utmärka,
huru många blifvit utfärdade. Samtliga exemplar skola vara af
lika innehåll; dock må, der aflastaren det äskar, de särskilda exemplaren
i konnossementets text betecknas med särskilda nummer, såsom första,
andra, tredje och så vidare.

134 §.

Konnossement må ställas till viss man eller till innehafvaren. Är
konnossementet stäldt till viss man, må det öfverlåtas till annan, ändå att
ej något derom är i konnossementet nämndt. Har utfärd aren genom
orden: »icke till order», eller dylikt, gjort förbehåll mot öfverlåtelse, ege
den, till hvilken konnossementet öfverlåtes, ej bättre rätt än den, till hvilken
konnossementet är stäldt.

En hvar, som genom innehållet af konnossementets text eller genom
behörigen sammanhängande och till honom fortgående följd af öfverlåtelser
eller genom öfverlåtelse in blanco visar sig vara rätt innehafvare af konnossementet,
ege på grund af detsamma fordra godsets utlemnande.

Särskilda Utskotts (A7:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

135

År icke viss lossningsplats genom
aftal bestämd, skall fartyget för
godsets utlossning förläggas till vanlig
lossningsplats i hamnen; dock ege
lastemottagare enahanda rätt att för
lossningen anvisa särskild plats, som,
efter ty i 114 § sägs, vid inlastning
tillkommer befraktare. Angående
lastemottagares rätt att för lossningen
fordra fartygets vidare förhalande
till annan plats i hamnen galle
ock hvad i 114 § är för befraktare
stadgadt.

Vid lossning skall befälhafvaren
aflemna godset vid fartygets sida,
men öfriga lossningskostnaden bäres
af lastemottagaren.

År fartyget så djupgående, att
det icke kan förläggas till vanlig
lossningsplats i hamnen eller, der
viss lossningsplats är genom aftal
bestämd, icke förläggas till denna,
skall bortfraktaren bekosta godsets
framförande till behörig lossningsplats.

Utskottets förslag:

§•

År icke viss lossningsplats genom
aftal bestämd, ege lastemottagare
enahanda rätt att för lossningen anvisa
särskild plats, som, efter ty i
114 § sägs, vid inlastning tillkommer
befraktare. Angående lastemottagares
rätt att för lossningen fordra
fartygets vidare förhalande till annan
plats i hamnen galle ock hvad i
114 § är för befraktare stadgadt.

§•

Vid lossning skall befälhafvaren
aflemna godset vid fartygets sida,
men öfriga lossningskostnaden bäres
af lastemottagaren.

År genom aftal viss plats bestämd
för lossning, men är fartyget
så djupgående, att det icke kan förläggas
till den plats, som aftalats,
skall bortfraktaren bekosta godsets
framförande från fartygets sida; lag
samma, vare, der icke viss lossningsplats
aftalats, men fartyget af anledning,
som nyss är sagd, icke kan
inkomma i den hamn, befraktningsaftalet
bestämmer.

137 §.

När fartyget är helt och hållet eller till viss del befraktadt, vare befälhafvaren
pligtig att lemna lastemottagaren viss tid till godsets mottagande
(lossningstid), dels utan ersättning (liggedagar), dels mot ersättning (öfverliggedagar);
dock vare med afseende å fartyg, som i 121 § omförmäles,

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kong].. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

lag, som der sägs. Angående befälhafvarens skyldighet att underrätta lastemottagaren,
när fartyget är färdigt att lossa, äfvensom angående antalet
af liggedagar och öfverliggedagar, grunden för lossningstidens beräkning

och den för öfverliggedagar utgående ersättning galle hvad i 118_120 §§

är för lastning stadgadt.

Eger lossning och lastning rum i ett sammanhang för samma persons
räkning, må öfverliggedagar ej beräknas förrän liggedagarne för hvardera
gått till ända.

138 §.

Mottagare af styckegods skall genast på befälhafvarens tillsägelse afhemta
godset i den ordning, befälhafvaren bestämmer; är mottagaren icke
känd eller icke att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för dylikt fall
stadgar.

Styckegods, som befordras med fartyg af den beskaffenhet, 121 § omförmäler,
ege befälhafvaren utan särskild tillsägelse utlossa.

139 §.

I bestämmelseorten skall befälhafvaren utlemna lasten till den, hvilken
är innehafvare af sådant exemplar af konnossementet, som enligt 134 §
berättigar honom att fordra godsets utlemnande. Sedan godset till lastemottagaren
aflemnats, skall konnossementet, med åtecknadt bevis om godsets
aflemnande, återställas till befälhafvaren.

Der befälhafvaren det äskar, åligge lastemottagaren att, innan lossningen
börjar, sätta konnossementet i taka händer att vid lossningens afsilande
hållas befälhafvaren till hända, så ock att i mån af lossningens
fortgång göra anteckning å konnossementet om hvad som aflemnats eller
derom meddela särskild! bevis.

140 §.

Anmäla sig flere behörige innehafvare
af konnossement, må befälhafvaren
icke till någon af dem utlemna
godset, utan åligge honom att
lemna det i förvar till den gode man,
parterne utse, eller, der de ej kunna
enas om sådan, upplägga godset under
säker vård och derom ofördröjligen
underrätta parterne; dock skall,

Anmäla sig flere behörige innehafvare
af konnossement, må befälhafvaren
icke till någon af dem utlemna
godset, utan åligge honom att
för vederbörande lastemottagares räkning
lemna det i förvar till den gode
man, parterne utse, eller, der de ej
kunna enas om sådan, upplägga godset
under säker vård och derom

Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande (N:o 2).

Kong!.. Maj:ts förslag:

der de särskilda exemplaren äro betecknade
med särskilda nummer, som
i 133 § sägs, godset utlemnas till den,
som är innehafvare af det exemplar,
hvilket är utmärkt med lägsta nummer.

Utskottets förslag:

ofördröjligen underrätta parterne;
dock skall, der de särskilda exemplaren
äro betecknade med särskilda
nummer, som i 133 § sägs, godset
utlemnas till den, som är innehafvare
af det exemplar, hvilket är utmärkt
med lägsta nummer.

141 §.

Annanstädes än i bestämmelseorten må befälhafvare!) icke, ändå att
fraktslutet häfves innan resan begynt, ” eller denna senare afbrytes, utlemna
godset utan att af konnossement, som ej innehåller förbehåll mot
öfverlåtelse, samtliga utfärdade exemplar till honom återställas; dock vare,
der exemplaren betecknats med särskilda nummer, som i 133 § sägs, innehafvaren
af det exemplar, hvilket betecknats såsom det första, berättigad
att få godset till sig utlemnadt, ändå att öfriga exemplar icke återställas.

142 §.

Har, efter det gods blifvit till inlastning mottaget och innan det aflemnats,
godset förkommit, skadats eller minskats, vare bortfraktaren derför
ansvarig, der ej antagas må, att förlusten, skadan eller minskningen
tillkommit genom sjöolycka, uppbringning eller annan olyckshändelse, som
det ej stått i befälhafvarens eller besättningens magt att afvärja, eller orsakats
af bristfällighet i godsets inpackning eller af dess egen beskaffenhet
att lätt förderfvas eller minskas, såsom när spanmål sammanbrinner, flytande
varor afdunsta eller utlaka, eller när kreatur dö.

Har skada uppkommit derigenom att fartyget vid resans början varit
i bristfälligt skick, vare bortfraktaren ej skyldig att ersätta skadan, der
bristen icke kunnat upptäckas, oaktadt all omsorg blifvit använd.

143 §.

Inlastas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant för befälhafvaren
uppgifvas och å godset tydligen utmärkas; försummas det, må ersättning
ej fordras för skada, som icke utan sådan vård kunnat afvändas.

Penningar, värdepapper eller dyrbarheter ersättas icke, så vida de icke
blifvit såsom sådana angifna och värdet uppgifvits.

Särskilda Utskotts (N:o I) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

144 §.

Konnossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och
1 astemottagaren, och skall förty i öfverensstämmelse med konnossementet
lasten till den sistnämnde utlemnas.

Betalning för öfverliggedagar eller för annat uppehåll, som vid godsets
inlastning egt rum, må ej affordras lastemottagaren, der ej konnossementet
utvisar, att fordringen är ogulden.

145 §.

Inlastas gods, som är slutet i packor, kistor eller käid, så att innehållet
är befälhafvaren obekant, eller har gods, som uppgifvits till mått,
vigt eller antal, icke af befälhafvaren mottagits efter mätning, vågning
eller räkning, ege befälhafvaren derom göra anmärkning i konnossementet;
har sådan anmärkning skett, vare bortfraktaren utan ansvarighet, der uppgiften
angående godsets art och beskaffenhet eller dess myckenhet finnes
origtig, så vida icke vid inlastningen utrönts eller med användande af
vanlig uppmärksamhet bort kunna utrönas, att uppgiften var origtig.

146 §.

Har vid godsets inlastning icke kunnat säkert utrönas, om godset var
i oskadadt skick och försedt med behörig beklädnad, ege befälhafvaren
i konnossementet genom orden »fri från läck, bräck eller skada», eller genom
annat dylikt förbehåll, fritaga bortfraktaren från ansvarighet för all skada,
som icke bevisligen tillkommit af sådan anledning, att denne jemlikt
142 § bör derför ansvara.

147 §.

Inlastas gods, som tydligen kan skönjas vara skadadt eller illa beklädt,
åligge befälhafvaren att sådant i konnossementet uttryckligen anmärka.
Underlåter han det, må förhållandet ej åberopas till bortfraktarens fritagande
från ansvarighet för skada, ändå att i konnossementet tecknats
sådant förbehåll, som i 146 § omförmäles.

148 §.

Innan lastemottagaren mottager godset ege han, till utrönande af dess
tillstånd, låta godset besigtiga* af besigtningsman, som i 382 § andra
stycket sägs.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Har gods utan förutgången besigtning blifvit utlemnadt till lastemottagaren
och vill han göra anmärkning angående godsets tillstånd, åligge
honom att före utgången af nästa söckendag efter utfåendet anordna besigtning
å godset; försummas det, ege han ej fordra ersättning för skada
eller minskning, som icke bevisligen tillkommit genom fel eller försummelse
af bortfraktare, befälhafvare eller besättning.

Om tiden för besigtningen bör béfäihafvaren underrättas; anordnar
befälhafvare!! sjelf, jemlikt 42 §, besigtning å godset, bör, så vida ske kan,
1 astemottagaren kallas att dervid närvara. Finnes vid besigtningen gods
skadadt eller minskadt, skola besigtningsmännen meddela utlåtande angående
den orsak, som må antagas hafva vållat skadan eller minskningen.

149 §.

Skall jemlikt 142 § bortfraktare ersätta felande, skadadt eller minskadt
gods, eller skall han utgifva ersättning för gods, som blifvit jemlikt 49 §
såldt för fartygets behof, bestämmes ersättningen efter tv i 200 och 201 §§
stadgas angående ersättande af gods i gemensamt haveri.

150

Har befälhafvare tagit gods om bord utan att aftal skett om fraktens
belopp, erlägges frakt efter hvad vid tiden för inlastningen var gångbar
frakt å lastningsorten. Har af gods, derom aftal skett, mer inlastats, än
aftaladt var, erlägges derför frakt efter enahanda grund, som för det gods,
aftal et angick.

151 §.

För gods, som icke finnes i behåll vid resans slut, utgår icke frakt,
så vida icke godset förlorats till följd af sin egen beskaffenhet att lätt
förderfvas eller till följd af bristfällig inpackning eller eljest till följd af
aflastare^ vållande, eller godset blifvit under resan såldt för egarens
räkning.

År frakt på förhand betald för gods, för hvilket befraktaren, efter ty
nu är sagdt, icke är pligtig att gälda frakt, skall förskottet återbäras, der
ej annat förbehåll skett.

152 §.

Kärl med flytande varor må egaren öfverlåta för frakten, der mer än
hälften af innehållet saknas. Denna rätt, som gäller hvarje särskildt kärl,

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

må icke utöfvas efter det kärlet till mottagaren aflemnats och ege ej rum,
der kärlet vid inlastningen varit bristfälligt eller illa beklädt och befälhafvaren,
der konnossement utfärdats, om förhållandet gjort anmärkning,
på sätt i 147 § sägs.

153 §.

Bortfraktaren skall vidkännas alla skepps umgälder, bogserings-, karantäns-
och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan från
lastningsorten till lossningsorten; och må förty godtgörelse derför ej affordras
betraktaren.

154 §.

Mottagandet af godset medför för mottagaren förpligtelse att gälda
frakt samt hvad bortfraktaren eljest eger att fordra af befraktaren enligt
konnossement eller annan handling, enligt hvilken godset motta ges.

155 §.

Befälhafvaren vare ej pligtig att utlemna godset innan lastemottagaren
guldit de i 154 § omförmälda fordringar äfvensom ersättning för öfverliggedagar
och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt
annan fordran, för hvilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar
eller hos enskild man, som af befälhafvaren godkännes, nedsatt fordringsbeloppet
att af befälhafvaren lyftas efter godsets aflemnande. För ännu
icke faststälda haveribidrag må gods ej qvarhållas, om lastemottagaren för
dem ställer säkerhet.

Hvad nu stadgats vare ock gällande, der lossning af gods eger rum
i lastningsorten eller under resan.

156 §.

Vägrar lastemottagare att mottaga
lasten, eller är mottagare icke
känd eller icke att träffa, åligge befälhafvaren
att, der det lämpligen
kan ske, om förhållandet genast underrätta
aflastare!!; har icke någon,
som till lastens mottagande är behörig,
anmält sig så tidigt, att lossningen
kan hinna afslutas före loss -

V ägrar lastemottagare att mottaga
lasten, eller är mottagare icke
känd eller icke att träffa, åligge befälhafvaren
att, der det lämpligen
kan ske, om förhållandet genast underrätta
aflastaren; har icke någon,
som till lastens mottagande är behörig,
anmält sig så tidigt, att loss|
ningen kan hinna afslutas före loss -

Särskilda Utskotts (N:o /) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

ningstidens utgång eller, der befraktningen
angår styckegods, ega rum
å den af befälhafvaren bestämda tid,
läte befälhafvaren lossa godset och
upplägga det under säker vård. Underlåter
lastemottagaren att fullgöra
hvad enligt 155 § för godsets utfående
åligger honom, eller uppehåller
han eljest fartyget för lossningen,
så att denna ej kan ega rum
i rätt tid, ege befälhafvaren lossa
godset och upplägga det, som nyss
är sagdt.

Upplägges godset, underrätte befälhafvaren
derom lastemottagaren,
der denne är känd och tillstädes å
lossningsorten, men kungöre det eljest
på sätt 118 § för dylikt fall
stadgar.

Varder befälhafvaren för godsets
uppläggning eller eljest för lossningen
utan eget vållande uppehållen
utöfver lossningstiden, njute bortfraktaren
ersättning för all skada
och förlust, hvilken ersättning i händelse
af tvist skall bestämmas af
skiljemän och ej må sättas lägre än
för öfverliggedagar.

Utskottets förslag:

ningstidens utgång eller, der befraktningen
angår styckegods, ega rum
å den af befälhafvaren bestämda tid,
läte befälhafvaren lossa godset och
för vederbörande lastemottagares räkning
upplägga det under säker vård.
Underlåter lastemottagaren att fullgöra
hvad enligt 155 § för godsets
utfående åligger honom, eller uppehåller
han eljest fartyget för lossningen,
så att denna ej kan ega rum
i rätt tid, ege befälhafvaren lossa
godset och upplägga det, som nyss
är sagdt.

Upplägges godset, underrätte befälhafvaren
derom lastemottagaren,
der denne är känd och tillstädes å
lossningsorten, men kungöre det eljest
på sätt 118 § för dylikt fall
stadgar.

157 §.

Varder gods upplagd! af anledning, som i 140 eller 156 § sägs, ege
befälhafvare!/ låta genom offentlig auktion sälja så mycket af godset, att,
utom tull och öfriga omkostnader, de i 155 § omförmälda fordringar dermed
betäckas.

158 §.

Utlemnas gods till lastemottagarens förfogande, ege bortfraktaren ej
vidare talan mot befraktaren för fordran, som bort af mottagaren gäldas;

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. Bil. 8

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

dock står)de honom öppet att hos betraktaren utsöka hvad denne till bortfraktarens
skada skulle vinna, om fordringen upphörde. Har befälhafvare!!
icke utlemnat godset men finnes det vid försäljning icke förslå till fordringens
gäldande, vare befraktaren ansvarig för bristen.

159 §.

Om före fartygets afgång från den hamn, der resan skall börja, fartyget
eller godset genom utbrott af krig blifver ofritt, fartyget belägges
med embargo, den hamn, der resan skall börja, eller den, dit den är stäld,
genom blokad stänges, det gods, befraktningen angår, förbjudes till utförsel
i aflastningsorten eller till införsel i bestämmelseorten, eller fartygets resa
eller godsets försändning genom annan åtgärd af högre hand hindras; då
ege såväl befälhafvare!! som befraktaren rätt att håfva fraktslutet; och
drage hvar sin kostnad och skada.

Angår sådant hinder endast en del af befraktares gods, ege han ej
hafva aftalet utan att betala frakt, efter ty i 126 och 129 §§ sägs; häfves
icke aftalet, må inlastadt gods, som af hindret träffas, på befraktarens bekostnad
åter lossas. Anmäler befraktaren före lastningstidens utgång sig vilja
i stället inlasta annat gods, som likaså beqvämt kan å fartyget föras, vare
befälhafvaren pligtig att medtaga godset, der det utan uppehåll aflemnas;
njute dock af befraktaren ersättning, efter pröfning af skiljemän, ej mindre
för den ökade kostnad, som för godsets inlastning må uppkomma, än äfven
för uppehållet, efter ty i 120 och 122 §§ sägs. Hafva flere befraktat
fartyget, hvar till viss del, må fartyget icke för intagande af annat
gods utan samtlige befraktares medgifvande uppehållas utöfver lastningstiden.

År fartyg befraktadt till flere, och varda på grund af hinder för en
eller flere af befraktarne de med dem slutna aftal häfda, ege befälhafvaren
uppsäga jemväl öfriga fraktsluten, der den frakt, som för resan skulle komma
att utgå, understiger hälften af hela det betingade fraktbeloppet.

160 §.

Går fartyg under resa förloradt eller förklaras det icke vara iståndsättligt,
upphöre befraktningsaftalet att vara gällande; dock vare befälhafvaren
pligtig att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd med
lasten, som i 57 § föreskrifves.

Frakt beräknas i ty fall efter det tillryggalagda afståndets förhållande
till hela den resa, fraktslutet afsåg, dock med fäst afseende å den tid, som

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

till resan åtgått, samt de dermed förbundna särskilda svårigheter och kostnader
i förhållande till den öfriga resans (afståndsfrakt). Kunna parterne
icke enas om den frakt, som bör utgå, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

Vill lastegaren för frakten öfverlåta det gods, som finnes i behåll,
stånde det honom öppet.

161 §.

Inträffar sådant hinder, som i 159 § omförmäles, efter det fartyget
lemnat den hamn, der resan börjat, stånde ändock hvardera parten fritt
att hafva fraktslutet, men befraktaren gälde för den vid aftalets häfvande
tillryggalagda delen af resan afståndsfrakt, efter ty i 160 § sägs. Häfves
aftalet, åligge befälhafvaren att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd
med lasten, som i 57 § föreskrifves.

Varder fartyget af sådant hinder efter lastens intagande uppehållet i
lastningsorten eller i hamn, som under resan anlöpes, skall kostnaden för
uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last, såsom för gemensamt haveri
stadgas; dock att, der aftalet häfves, sådan fördelning ej egen ruin i afseende
på kostnad, som derefter uppkommer.

162 §.

Häfves fraktslut på grund af sådant hinder, som i 159 § omförmäles,
och skall till följd deraf lossning af last ega rum, vare befraktaren skyldig
att vidkännas all kostnad, som för lossningen uppkommer, der hindret
angår godset allena; angår hindret tillika fartyget eller detta allena, eller
har befälhafvaren gjort bruk af den i nämnda § honom medgifna rätt att
uppsäga fraktslut, vare om lossningskostnadens bestridande lag, som i
136 § stadgas.

163 §.

Varder fartyg af någon anledning uppehållet i lastningsorten eller å
ort, som under resan anlöpes, och kan det skäligen antagas, att uppehållet
skall blifva af längre varaktighet, ege befraktaren tillsvidare utlossa sitt
gods, der han ställer säkerhet för betalning af de fordringar, som i 155 §
omförmälas, för den händelse att godset icke på befälhafvarens tillsägelse
i rätt tid åter inlastas. År fartyget befraktadt till flere, må lossning af
en befraktares gods icke utan öfriges samtycke ega rum, der skada eller
förlust skulle dem genom lossningen tillskyndas.

Särskilda Utskotts (N:o /) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

164 §.

Har fartyget för liden skada nödgats anlöpa nödhamn och befinnes
vid anstäld besigtning, i den ordning 41 § bestämmer, att till följd af
uppehållet för fartygets iståndsättning lasten i sin helhet eller till väsentlig
del skulle förderfvas, ege betraktaren hafva aftalet mot erläggande af afståndsfrakt,
efter ty i 160 § sägs; dock att, der fartyget är befraktadt
till flere, den rätt, nyss är sagd, icke eger rum, om någon af öfrige
befraktare yrkar resans fortsättande.

165 §.

Äro exemplar af konnossement
efter öfverlåtelse komna i särskilda
personers händer och tvista innehafvarne
om bättre rätt att utbekomma
godset, gifve det exemplar företräde,
hvilket öfverlåtaren först lemnat från
sig i sådant skick, att mottagaren
jemlikt 134 § erhöll behörighet att
fordra godsets utlemnande; dock att,
der exemplaren betecknats med särskilda
nummer, som i 133 § sägs,
det exemplar gifver bästa rätt, som
är utmärkt med lägsta nummer. Har,
innan den, hvilken, efter ty nu är
sagdt, eger utbekomma godset, dertill
anmält sig, lossning i bestämmelseorten
skett till annan behörig innehafvare
af konnossement, vare denne
icke pligtig att utlemna godset, der
det icke visas, att han vid konnossementets
förvärfvande icke varit i god
tro eller att han dervid handlat med
grof vårdslöshet.

Äro exemplar af konnossement
efter öfverlåtelse komna i särskilda
personers händer och tvista innehafvarne
om bättre rätt att utbekomma
godset, gifve det exemplar företräde,
hvilket öfverlåtaren först lemnat från
sig i sådant skick, att mottagaren
jemlikt 134 § erhöll behörighet att
fordra godsets utlemnande; dock att,
der exemplaren betecknats med särskilda
nummer, som i 133 § sägs,
det exemplar gifver bästa rätt, som
är utmärkt med lägsta nummer. Har,
innan den, hvilken, efter ty nu är
sagdt, eger utbekomma gods, dertill
anmält sig, lossning i bestämmelseorten
skett till annan behörig innehafvare
af konnossement, vare denne
icke pligtig att från sig lemna hvad han
redan utbekommit, der det icke visas,
att han vid konnossementets förvärfvande
icke varit i god tro eller att
han dervid handlat med grof vårdslöshet.

166 §.

Vägrar köpare af varor, å hvilka konnossement till honom öfverleinnats,
att godkänna eller betala rätteligen dragen vexel å köpesumman, eller

Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

undandrager han sig uppfyllande af de för öfverlåtelsen eljest stadgade
vilkor, ege säljaren rätt att inställa lossning af godset och deröfver annorledes
förfoga. Lag samma vare, der köparen, innan betalning för godset
till fullo erlagts, kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits
sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om han är köpman, instält
sina betalningar; dock med rätt för köparen eller konkursboet att mot
köpeskillingens erläggande utbekomma godset. . Har på grund af öfverlåtelse
af köparen konnossement, som icke innehåller förbehåll mot öfverlåtelse,
kommit i annan mans hand, ege säljaren ej mot denne den rätt,
nyss är sagd, der det ej visas, att innehafvaren vid konnossementets förvärfvande
icke varit i god tro eller att han dervid handlat med grof
vårdslöshet.

Har i de fall, då köp af varor sålunda återgår, köparen godkänt vexel
*å köpeskillingen eller derå gjort afbetalning eller eljest fått vidkännas utgift
för godset, vare säljaren skyldig att återställa vexeln eller det utbetalda
beloppet äfvensom ersätta köparens häfda utgifter.

167 §.

Har konnossement förkommit, ege den, som förlorat konnossementet,
hos Rätten i fartygets bestämmelseort göra ansökan om konnossementets dödande;
inlemne då afskrift af konnossementet eller sådan uppgift om dess
innehåll, som må vara nödig för konnossementets säkra igenkännande.
Visar sökanden sannolik anledning att konnossementet verkligen förkommit,
läte Rätten genom offentlig stämning, som å dess dörr skall anslås
och i allmänna tidningarne tre gånger, fjorton dagar mellan hvarje gång,
införas, kalla konnossementets innehafvare att inom viss förelagd tid, räknad
från den dag, stämningen sista gången i tidningarne infördes, uppvisa
konnossementet vid Rätten; skolande den tid, som förelägges, icke sättas
kortare än tre månader eller längre än ett år. Varder icke konnossementet
inom föreskrifven tid uppvist och fullföljes derefter ansökningen, gifve
Rätten utslag, hvarigenom konnossementet dödas.

Sedan offentlig stämning ågått, ege den, som begärt konnossementets
dödande, utbekomma godset, derest han hos Rättens ordförande ställer sällhet
för de anspråk å godset, hvilka lagligen må tillkomma innehafvare af
konnossementet.

168 §.

Den, hvilken med sådan åtkomst, som i 134 § sägs, har konnossement
i handom, vare ej pligtig att utlemna det till den, för hvilken det må hafva

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2),

Kong].. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

förkommit, der det ej visas, att häri vid konnossementets förvärfvande icke
varit i god tro eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

169 §.

Angår befraktningsaftal befordrande af viss person såsom passagerare
och dör denne före resans anträdande, eller varder han af laga förfall hindrad
att medfölja, skall endast half afgift för resan erläggas, så vida
hindret anmäles före fartygets afgång. Uteblifver eljest den, hvilken betingat
sig plats såsom passagerare, skall full afgift erläggas.

170 §.

Aftal angående passagerares befordrande vare utan ersättningsskyldighet
å någondera sidan förfallet, der sådant hinder för resan inträffar, som
i 159 eller 160 § sägs; var resan börjad när hindret inträffade, vare passageraren
dock pligtig att för den tillryggalagda delen af resan erlägga
afgift, efter ty 160 § bestämmer.

171 §.

Passagerare vare skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse allt,
hvad med afseende å ordning och skick om bord föreskrifves.

Hvad i 81 § är stadgadt med afseende å besättningen gälle ock för
passagerare.

172 §.

Gods, som passagerare förer med sig om bord, skall, när det öfverlemnats
till befälhafvare!! eller den, som af honom satt är att mottaga
godset, i händelse af förlust eller skada ersättas såsom annat gods, efter
ty här ofvan är stadgadt.

173 §.

Befälhafvaren vare ej pligtig att utlemna passagerares gods innan passagerareafgiften
guldits och betalning erlagts för kost under resan; ege ock,
der betalning icke erlägges, upplägga och försälja godset, som i 156 och
157 §§ sägs.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

Sjette kapitlet.

Om "bodmeri.

174 §.

Upptager befälhafvare i nöd till resans fortsättande eller lastens bevarande
eller vidare fortskaffande penningelån och pantförskrifver (förbodmar)
derför, på sätt här nedan sägs, fartyg, frakt eller last, ege borgenären
för sin fordrans betalning hålla sig allenast till de förbodmade föremålen
efter det resan slutat, men njute för sin fordran förmånsrätt, efter ty i 11
kap. sägs.

Långifvare och låntagare ege rätt att bestämma viss afgift (premie)
att för den försträckning och fara erläggas.

175 §.

För bodmerilån må befälhafvaren förpanta fartyg, frakt eller last, hvar
för sig eller gemensamt. Tages lån till bestridande af utgift, som angår
låsten allena, må denna särskild! förpantas; för annan utgift må lasten
icke förpantas utan gemensamt med fartyg och frakt. Äro fartyg och last
gemensamt pantförskrifna, skall, utan särskilt förbehåll, jemväl frakten
anses vara under pantsättningen innefattad.

Har föremål förbodmats för utgift, som icke angår samma föremål,
och varder till följd af pantsättningen betalning ur panten utsökt, ege
pantens egare söka sitt åter ur de föremål, hvilka utgiften angick, med
enahanda rätt, som, der samma föremål för lånet förbodmats, skulle hafva
tillkommit långifvaren.

176 §.

Innan befälhafvaren upptager lån å bodmeri, skall han låta noggrant
bestyrka behofvets verklighet och omfång, så vida ske kan, genom besigtning i
den ordning, 41 § bestämmer, men eljest genom intyg af svensk konsul
eller å ort, der sådan tjensteman icke finnes, af annan myndighet.

177 §.

När bodmerilån upptages, skall derom upprättas skriftlig handling
(bodmeribref) med alla de vilkor, som betingats. Sådan handling skall, för
att gälla såsom bodmeribref, innehålla:

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

1) benämning af bodmeribref eller annan beteckning, som angifver,
att aftalet är ingånget såsom bodmeri;

2) långifvarens namn;

3) uppgift å lånets och premiens belopp (bodmeriskulden);

4) uppgift å de pantförskrifna föremålen;

5) fartygets namn;

6) uppgift å den resa, för hvilken lånet upptages (bodmeriresan); och

7) befälhafvare^ underskrift tillika med ort och dag för utfärdandet.

178 §.

Bodmeribref skall, der långifvaren det äskar, utfärdas i flera exemplar,
hvilka alla skola vara lika lydande och utmärka, huru många blifvit utstälda.

öfverlåtes bodmeribref, deri långifvaren erhållit lof att låta brefvet komma
i annans hand, vare mot nye innehafvare!! invändning derom att laga anledning
till lånets upptagande saknats lika gällande, som mot långifvaren.

179 §.

För bidrag, som till gäldande af gemensamt haveri skall utgå af förbodmadt
föremål, sker ej afdrag å bodmeriskulden; varder af sådan anledning
panten otillräcklig till lånets betalande, vare förlusten borgenärens.

180 §.

Befälhafvaren åligge att noggrant sörja för de förpantade föremålens vård
och bevarande. Utan tvingande skäl må han icke företaga någon handling,
hvarigenom pant utsättes för annan eller större fara, än långifvaren på
grund af bodmeribrefvets innehåll hade anledning att förutsätta. Bryter
befälhafvaren häremot, vare han borgenären ansvarig för all skada och förlust,
som deraf kommer.

Har befälhafvaren, utan nödtvång och utan att långifvarens fördel
sådant bjudit, ändrat den resa, som i bodmeribrefvet tinnes bestämd, eller
har han, utan sådan anledning och utan att det skett för att bispringa
menniskor i sjönöd, afvikit från vanlig väg, eller har han efter bodmeriresans
slut utsatt panten för ny fara; vare befälhafvaren, der panten sedan tinnes
otillräcklig till lånets gäldande, ansvarig för bristen, så vida icke visas kan,
att förlusten skulle hafva uppstått, äfven om befälhafvaren iakttagit hvad
honom ålegat.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

181 §.

Bodmeriskulden skall, der icke annat är aftaladt, betalas å den oi''t,
der bodrneriresan enligt aftalet slutar, å sjunde dagen efter fartygets ankomst.

Slutar resan innan fartyget hunnit till den i bodmeribrefvet angifna
bestämmelseort, vare lånet till betalning förfallet å sjunde dagen efter det
resan instäldes, och skall betalningen erläggas å den ort, der resan sålunda
slutar; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen underrätta borgenären
om resans inställande. Inställes resan af annan anledning, än i 159 eller
160 § sägs, ege borgenären undfå ersättning för all kostnad, som till följd
af resans inställande ådrages honom.

182 §.

Uteblifver betalning utöfver förfallodagen, njute borgenären laga ränta
såväl å hufvudstol som å utfäst premie. Skall premien räknas efter tid,
löper den ej längre än till förfallodagen.

183 §.

Betalning skall erläggas till den,
som å förfallodagen visar sig vara
behörig innehafvare af ett exemplar
af bodmeribrefvet, mot dettas återställande
med åtecknadt bevis om
betalning. Anmäla sig flere innehafvare
af bodmeribref, må icke till
någon af dem betalning erläggas,
utan skall befälhafvaren för vederbörandes
räkning öfverlemna beloppet
till den gode man, parterne anvisa,
eller, der de icke kunna enas
om sådan, nedsätta det i allmänt
förvar samt derom underrätta parterne.

Före förfallodagen må icke, der
bodmeribrefvet gifver långifvaren lof
att låta det komma i annans hand,
betalning erläggas utan att samtliga
exemplaren återställas.

Bih. till Riksd. Prot. 1891. 8 Sami.

Betalning skall erläggas till den,
som å förfallodagen visar sig vara
behörig innehafvare af ett exemplar
af bodmeribrefvet, mot dettas återställande
med åtecknadt bevis om
betalning. Anmäla sig flere behörige
innehafvare af bodmeribref, må icke
till någon af dem betalning erläggas,
utan skall befälhafvaren för vederbörandes
räkning öfverlemna beloppet
till den gode man, parterne anvisa,
eller, der de icke kunna enas
om sådan, nedsätta det i allmänt
förvar samt derom underrätta parterne.

Före förfallodagen må icke, der
bodmeribrefvet gifver långifvaren lof
att låta det komma i annans hand,
betalning erläggas utan att samtliga
exemplaren återställas.

1 Afd. 2 Höft. Pil.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande {N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

184 §.

Uppvisas icke bodmeribrefvet å förfallodagen, ege befälhafvare!! sätta
bodmeriskuldens belopp i allmänt förvar och derefter förfoga öfver panten.
Varda sålunda penningar nedsatta, åligge befälhafvare!) att derom ofördröjligen
meddela borgenären underrättelse.

185 §.

När fartyget ankommit till den i bodmeribrefvet angifna bestämmelseort
eller när det blifvit afgjordt, att resan skall sluta a annan ort, ege
borgenären, ändå att förfallodag ej är inne, erhålla qvarstad å panten.

Betalas icke förfallen bodmeriskuld, ege borgenären hos vederbörande
öfverexekutor äska, att förbodmadt fartyg eller förbodmad last inå säljas
i den ordning, som för försäljning af sådan egendom, den der blifvit utmätt,
är stadgad, äfvensom att förbodmad frakt till honom öfverlemnas.

186 §.

Inställes bodmeriresan innan den börjat, vare lånet genast förfallet
till betalning i den hamn, der resan skulle börja; och gälde låntagaren i
ty fall, i stället för premie, ränta å hufvudstolen efter fem procent om året
jemte tre procent provision. Har fartyget redan afgått, skall betingad
premie gäldas, äfven om resan senare inställes.

Sjunde kapitlet.

Om haveri.

187 §.

Såsom gemensamt haveri räknas all skada, som till räddning ur en
fartyg och last gemensamt hotande fara med afsigt tillfogas fartyg eller
last, äfvensom all annan uppoffring, som göres för sådant ändamål, så ock
skada och kostnad, som vållas eller uppkommer till följd af dylik åtgärd.
Gemensamt haveri skall gäldas af fartyg, frakt och last i förhållande till
hvarderas värde, beräknadt på sätt här nedan i 207—211 §§ sägs.

Särskilda Utskotts (Ako /) Utlåtande (N:o 2).

fi7

Kongl. Maj:tB förslag:

Utskottets förslag:

188 §.

Såsom gemensamt, haveri ersättes i synnerhet:

1. Gods och fartygs tillbehör, som kastas öfver bord för att lätta
fartyget i sjönöd eller för att undkomma fiende eller sjöröfvare,
så ock gods och fartygs tillbehör, som vid kastningen bortspolas,
samt annan skada, som är eu följd af kastningen eller de derför
nödiga åtgärder.

2. Master, segel och annat redskap, som kapas, samt ankare och
ketting, som frånstickas, för att rädda fartyg och last ur en dem
gemensamt hotande fara, såsom för att förekomma skeppsbrott eller
sammanstötning, så ock skada, som af dylik åtgärd föranledes.

3. Skada, som tillfogas fartyg eller last för att afvärja eldfara eller
släcka utbruten eld eller för att leda vatten i fartyget till pumparne
eller för att bereda störtsjöar aflopp.

4. Kostnad för biträde, som i nöd anlitas för att rädda fartyg och
last ur en dem gemensamt hotande fara, så ock skada, som tillfogas
fartyg eller last af fartyg, hvars biträde anlitas.

5. Skada, som tillfogas fartyg eller last derigenom att fartyget med
afsigt sättes på grund för att undgå större gemensam fara.

6. Skada, som tillfogas fartyg eller last, och kostnad, som sker, för
att taga fartyget af grund samt föra det och lasten i säkerhet.
Varder resan ej fortsatt, emedan fartyget icke kan tagas af grund
eller det förklaras icke vara iståndsättligt, räknas såsom gemensamt
haveri allenast den skada och kostnad, som skett förrän det blef
uppenbart, att resan icke kunde komma att fortsättas.

7. Kostnad, som uppkommer till följd deraf att fartyget måste söka
nödhamn för räddning af fartyg och last, såsom då fartyget icke
längre är i sjövärdigt skick, eller resans fortsättande skulle till
följd af utbrutet krig eller tillfälligtvis uppkommen isgång utsätta
fartyg och last för uppenbar fara.

Till denna kostnad räknas i synnerhet: lotspenningar, fyr-,
bak-, hamn- och andra skeppsumgälder i nödhamnen; kostnad för
lastens lossning, uppläggning, återinlastning och stufning, när lossning
måste ske för att fartyget skall kunna inkomma i hamnen
eller påkallas af samma orsak, som föranledt nödhamnens anlöpande;
befälhafvarens och besättningens aflöning och underhåll i nödhamnen
under den tid, fartyget»der uppehälles af samma orsak, som föranledt
nödhamnens anlöpande, så vidt denna kostnad icke kunnat besparas

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

genom . afmönstring. Deremot ersättes icke befälhafvarens och
besättningens underhåll och aflöning för den tid, uppehållet af
annan anledning förlänges, såsom när resans fortsättande hindras
af is eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak, eller när
fartygets iståndsättande onödigt fördröjes. Slutar resan i nödhamnen,
beräknas såsom gemensamt haveri endast de utgifter,
som belöpa å tiden förrän det blef afgjordt, att resan der skulle
sluta.

Minskas lasten genom afdunstning eller utlakning, eller skadas
den eljest till följd af uppehållet i nödhamnen, skall det ej för
gemensamt haveri räknas, ej heller kostnad, som göres för att förekomma
sådan skada. Skada, som träffar lasten vid lossning eller
inlastning i nödhamnen, hänföres icke till gemensamt haveri, så
vida icke skadan uppkommit derigenom att lossning eller inlastning
måste ske medelst andra farkoster eller på annat icke vanligt
sätt.

Särskilda kostnader, hvilka i nödhamnen föranledas deraf att
lasten är af farlig beskaffenhet, hänföras icke till gemensamt haveri.

Utgift för tillfälligt afhjelpande i nödhamnen af skada, som
icke uppkommit i gemensamt haveri, räknas såsom gemensamt
haveri, så vidt derigenom besparas eljest nödvändig utgift, hvilken
skolat till sådant haveri hänföras.

8. Skada och förlust, som uppstår derigenom att i nöd lasten användes
till att bereda utväg för resans fortsättande eller annorledes till
räddning af fartyg och last, eller derigenom att fartygs tillbehör
begagnas för ändamål, hvartill det ej varit afsedt.

Såsom gemensamt haveri räknas ock hvad af ett ångfartygs
kolförråd och andra för maskinens drift afsedda ämnen förbrukas
för att taga fartyget af grund eller för pumpning, när fartyget
sprungit läck, eller för fartygets förflyttning till och från lossningsplats
äfvensom för lastens lossning och inlastning i nödhamn, när
kostnaden för sådan åtgärd eljest är att hänföra till gemensamt
haveri. Deremot ersättes icke hvad som förbrukas för att löpa in
i och åter ut ur nödhamn eller eljest till följd af resans förlängning,
äfven om denna vållats af gemensamt haveri.

9. Skada, som för att underlätta försvar mot fiende eller sjöröfvare
med afsigt tillfogas eller under försvaret träffar fartyg eller last,
krigsförnödenheter, som derunder förbrukas, så ock hvad till räddning
eller återlösen af fartyg och last utgifves.

Särskilda Utskotts (iV:o /) Utlåtande (N:o 2).

B 9

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

10. Kostnad för läkemedel, skötsel oeh underhåll åt den, som under
försvaret emot fiende eller sjöröfvare eller vid verkställande åt
åtgärd till räddning af fartyg och last blifvit skadad, kostnad för
begrafning af den, som ljutit döden, samt den ökade kostnad,
redaren» får vidkännas för anskaffande af annat manskap i de
sårades eller dödes ställe.

11. Frakt, som förloras till följd af gemensamt haveri.

12. Kostnad och förlust vid anskaffande af medel till bestridande af
utgifter, hvilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom:
provision, ränta och försäkringspremie å förskjutna medel, bodmeripremie,
då penningar måste genom bodmerilån anskaffas, och förlust,
uppkommen genom prisskilnad å gods, som till medels anskaffande
måste i nödhamn försäljas.

13. Arfvode till ombud, som antagits för besörjande af de haveriet
rörande angelägenheter.

14. Kostnad för sjöförklaring, besigtning och värdering samt för
anskaffande af annan bevisning, som erfordras för utredande af
haveriet, äfvensom kostnad för upprättande af haverifördelningen
(dispache).

189 §.

Till gemensamt haveri räknas icke skada, som af olyckshändelse timar
under verkställande af åtgärd till räddning af fartyg och last, äfven om
uppoffring derigenom varder obehöflig, ej heller skada eller förlust, som
står i endast medelbart eller tillfälligt samband med sådan åtgärd.

Sålunda ersättes icke i gemensamt haveri: stång, som vinden bräckt
medan kapning af masten pågick, äfven om kapningen till följd deraf instäldes;
skada, som åkommit fartyg eller last genom storm, eld, stöld eller
annan händelse under uppehåll i nödhamn; förlust, uppkommen derigenom
att lasten till följd af gemensamt haveri icke kunnat aflemnas i rätt tid;
den tillökning i försäkringskostnad eller den förlust af förväntad frakt,
hvilken orsakats genom uppehåll, som haveriet vållat.

190 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes icke:

1. Gods, som utan befälhafvarens vetskap inlastats å fartyget; penningar,
värdepapper eller dyrbarheter, hvilka icke blifvit, på sätt i
143 § sägs, angifna.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kong!, Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

2. Gods, hvilket föres såsom däckslast, när det kastats eller genom
annan dylik åtgärd uppoffrats eller skadats, så vida icke kastningen
skett för att lätta fartyget när det kommit på grund.

Till däckslast räknas icke allenast det gods, som stufvats å
fartygets öppna däck eller i dess båtar eller som varit hängdt
vid sidan utom bords, utan äfven hvad som lastats i sådant täckt
rum, som icke är infogadt i fartygets fasta spantresning eller eljest
lemnar tillräcklig säkerhet mot sjöskada och bortspelning.

3. Fartygs tillbehör, som kastats eller genom annan dylik åtgärd
uppoffrats eller skadats, när det vid tillfället var liggande å däcket
utan att der hafva sin rätta plats.

4. Skada, uppkommen genom pressning med segel, äfven om denna
företagits för att undgå strandning eller undkomma fiende eller
sjöröfvare; skada, som af annan orsak uppkommit å segel, eller skada
å ångfartygs pannor eller maskin, der ej skadan uppkommit vid
försök att taga fartyget af grund; skada å fartygs pumpar, uppkommen
vid pumpning för att hålla fartyget läns.

5. Mast, rundhult eller annat fartygets tillbehör, som kapats, när det
förut blifvit bräckt, äfven om åtgärden var nödvändig till förekommande
af fara för fartyg och last.

6. Skada, som genom besprutning med vatten eller annan släckningsåtgärd
tillfogats last, som af sig sjelf fattat eld eller tagit värme;
skada, som vid ''släckning af eld, hvilken annorledes uppstått, tillfogats
den del af lasten, hvilken redan var af elden angripen.

7. Kostnad, uppkommen derigenom att fartyget på grund af otillräcklig
proviantering eller eljest bristfällig utrustning eller till följd
af ishinder eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak
måst inlöpa i nödhamn.

191 §.

Fördelning af skada, uppkommen i gemensamt haveri, må ega rum,
oaktadt den fara, som föranledt haveriet, uppstått genom någons vållande;
dock ege denne ej åtnjuta någon ersättning i haveriet. Var faran vållad
genom fel eller försummelse, hvarför redaren jemlikt 8 § bör ansvara,
njute denne ej ersättning i haveriet.

Har befälhafvaren eller den, som egt handla å hans vägnar, felat vid
bedömande af farans beskaffenhet eller vid valet af medel till dess afvärjande,
må skadan ändock fördelas såsom gemensamt haveri; dock vare
redaren, der icke åtgärden på grund af de omständigheter, under hvilka
den vidtagits, må anses ursäktlig, förlustig rätt till ersättning.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N.o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Den, som sålunda går förlustig rätt till ersättning eller nödgas utgifva
bidrag till haveriet, ege söka sitt åter af den, som lagligen bör ansvara
för skadan.

192 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, oaktadt det
ändamål, som med uppoffringen afsågs, icke genom densamma uppnåtts.

193 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, ändå att fartyget
eller lasten för ändamålet fullständigt uppoffrats eller att efter haveriet
endast fartyg eller endast last, helt eller delvis, bergats.

194 §.

Skall uppoffring ske, åligge befälhafvare!) tillse, att förlusten icke
blifver större, än för ändamålet är nödvändigt. Vid kastning af gods eller
fartygs tillbehör skall, så vidt faran det medgifver, iakttagas, att det, som
är af svårare tyngd eller mindre värde, först kastas, men det lättare och
det dyrbarare godset så länge som möjligt behålles.

klar befälhafvare!) genom felaktigt förfarande orsakat större skada eller
förlust, än nödigt var, vare lag, som i 191 § sägs.

195 §.

Förrän befälhafvare!) vidtager åtgärd, hvaraf gemensamt haveri kan
följa, kalle han, der faran det medgifver, de kunnigaste och mest erfarne
af besättningen till rådplägning. Berättelse om rådplägningen skall, så
skyndsamt ske kan, af befälhafvare!) i dagboken intagas eller, der sådan
icke föres, annorledes upptecknas att vid sjöförklaringen framläggas; och
skall i berättelsen upptagas allt, som för haveriets utredning kan vara al
betydelse, dervid särskilt, bör redogöras för anledningen till uppoffringen
samt meddelas en, så vidt ske kan, fullständig uppgift å de uppoffrade
föremålen eller annan upplysning om skadans omfång.

196 §.

Skada å fartyg eller dess tillbehör skall af besigtningsinän, utsedde
på sätt 41 § bestämmer, värderas å den ort, der reparation verkställes,
om sådan sker under resan, men eljest å den ort, der resan slutar.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Vid värderingen skall särskild!, för hvarje skada upptagas den för dess
afhjelpande beräknade kostnad samt, der skadadt redskap beräknas att med
nytt ersättas, så väl kostnaden för det nya, som värdet af det skadade.

Skada, som härrör af fartygets ålder eller redskaps bristfällighet eller
annan dylik orsak, bör vid värderingen skiljas från den skada, som genom
haveri tillkommit.

197 §.

Vid beräkning af skada å fartyg eller dess tillbehör utgöres skadans
belopp af värderingssumman, när reparation ej verkställes eller värderingssumman
understiger det belopp, som åtgått till verkstäld reparation, men
af verkliga reparationskostnaden, när denna understiger värderingssumman.

198 §.

Vid ersättande af skada å jernfartyg
godtgöres beloppet fullt ut för
skada å skrof samt master och rundhult
af jern, om fartyget vid den tid,
då haveriet inträffade, icke varit fem
år i sjön; timar dylik skada senare
men innan fartvsret varit tio år i
sjön, afdrages en sjettedel för skilnad
af nytt mot gammalt och, om fartyget
varit längre tid i sjön, en tredjedel.
Skada å ångmaskin ersättes fullt
ut, om maskinen icke varit i bruk
tre år, när skadan skedde; timar skada
senare men innan maskinen vant sex
år i bruk, afdrages en sjettedel och,
om den varit i bruk längre tid, en
tredjedel. Skada å master och rundhult
af trä samt å stående rigg ersättes
fullt ut, om fartyget icke varit
ett år i sjön, samt annan skada ock
fullt ut, om fartyget icke varit ett
hälft är i sjön, når haveriet inträffade;
timar skada senare, afdrages
en tredjedel, dock med undantag för

Vid ersättande af skada å jernfartyg
godtgöres beloppet fullt ut för
skada å skrof samt master och rundhult
af jern, om fartyget vid den tid,
då haveriet inträffade, icke varit fem
år i sjön; timar dylik skada senare
men innan fartyget varit tio år i
sjön, afdrages en sjettedel för skilnad
af nytt mot gammalt och, om fartyget
varit längre tid i sjön, en tredjedel.
Skada å ångmaskin ersättes fullt
ut, om maskinen icke varit i bruk
tre år, när skadan skedde; timar skada
senare men innan maskinen varit sex
år i bruk, afdrages en sjettedel och,
om den varit i bruk längre tid, ep
tredjedel. Skada å master och rundhult
af trä samt å stående rigg ersättes
fullt ut, om fartyget icke varit
ett år i sjön, samt skada å ångpanna,
och annan skada ock fullt ut, om
fartyget icke varit ett hälft år i sjön,
när haveriet inträffade; timar skada
senare, afdrages eu tredjedel, dock

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

ankare, som ersättes fullt ut, och
för ankarketting, för hvilken afdrag
sker med endast eu sjettedel.

År fartyget af trä, ersättes skada
å skrofvet fullt ut, om fartyget icke
varit i sjön två år, när haveriet inträffade;
timar skada senare, afdrages
en tredjedel för skilnad af nytt mot
gammalt. Annan skada ersättes såsom
för jernfartyg är stadgadt.

Från det sålunda beräknade ersättningsbeloppet
skall derefter afdrag
ske för sådant, som beräknats
skola med nytt ersättas, med det vid
värderingen derå utrönta värde eller,
der det å auktion försålts, ined behållna
försälj ningsbeloppet.

Skall fartyget förses med ny
metallbeklädnad, beräknas ersättningen
sålunda, att, sedan från kostnaden
för anbringande af ny beklädnad
af samma ämne, som den skadade,
och af samma vigt, denna haft
såsom ny, afdragits den skadade beklädnadens
metallvärde, öfriga beloppet
godtgöres med afdrag: för beklädnad
af koppar eller gul metall
af en sextiondedel och för beklädnad
af annan metall af en trettiondedel
för hvarje hel månad, räknad till
trettio dagar, som förflutit efter det
den skadade beklädnaden åsattes fartyget.
Har beklädnad af koppar
eller gul metall under mer än fem
år och beklädnad af annan metall
under mer än två och ett hälft år
funnits å fartyget, ersåttes den icke.

Bill. till Riksd. Prot. 18111. 8 Sami.

Utskottets förslag:

med undantag för ankare, som ersättes
fullt ut, och för ankarketting,
för hvilken afdrag sker med endast
en sjettedel.

1 Afd. 2 Håft. Bil. 10

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (iV:o 2).

Kong!. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

199 §.

Har fartyg i gemensamt haveri antingen gått helt och hållet förloradt
eller lidit så betydlig skada, att det förklaras icke vara iståndsättligt, utgår
ersättningen med det belopp, hvartill fartygets värde antages hafva uppgått
vid den tid, då uppoffringen skedde, med afdrag, der något blifvit bergadt,
af dettas behållna värde.

200 §.

Ersättning för gods, som i gemensamt
haveri uppoffrats, beräknas
efter gångbart pris å sådant gods i
bestämmelseorten, när fartyget dit
anländer, eller, om det öfriga godset
ej dit framkommer, efter priset å
den ort, der resan slutar, dock med
afdrag af frakt, tull och öfriga omkostnader,
som till följd deraf att
godset icke föres fram till bestämmelseorten
varda egaren besparade.
Har godset blifvit i nödhamn försåldt
och understiger den beräknade
ersättningen hvad för godset, efter
afdrag af frakt, tull och öfriga omkostnader,
influtit, skall sistnämnda
belopp i haveriet ersättas.

Kan ej gångbart pris å godset
bestämmas, utrönes värdet genom
uppskattning af sakkunnige män, utsedde
på sätt 41 § stadgar.

Ersättning för gods, som i gemensamt
haveri uppoffrats, beräknas
efter gångbart pris å sådant gods i
bestämmelseorten, när fartyget dit
anländer eller, om det öfriga godset
ej dit framkommer, efter priset å
den ort, der resan slutar, dock med
afdrag af frakt, tull och öfriga omkostnader,
som varda egaren besparade.
Har godset blifvit i nödhamn
försåldt och understiger den beräknade
ersättningen det belopp, som
motsvarar behållna köpeskillingen med
afdrag för den besparade frakten,
skall sistnämnda belopp i haveriet
ersättas.

Kan ej gångbart pris å godset
bestämmas, utrönes värdet genom
uppskattning af sakkunnige män, utsedde
på sätt 41 § stadgar.

201 §.

Gods, som i gemensamt haveri blifvit skadadt, ersättes med skilnaden
mellan värdet å godset i oskadadt tillstånd, utrönt på sätt 200 § bestämmer,
och värdet å godset i skadadt skick med de i samma § stadgade
afdrag. Sistnämnda värde utgöres af behållna försäljningsbeloppet, der
godset före haveriets utredning blifvit försåldt, men bestämmes eljest genom
uppskattning af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

202 §.

Har gods, som gått förloradt eller skadats i gemensamt haveri, förut
minskats i värde till följd af enskild! haveri eller genom förskämning eller
af annan orsak, eller har gods, som skadats i gemensamt haveri, derefter
minskats i värde till följd af omständigheter, hvilka ej berott af haveriet;
då skall från ersättningsbeloppet afdragas ett mot sådan minskning svarande
belopp. Afdragets storlek bestämmes genom uppskattning af sakkunnige
män, utsedde på sätt 41 § stadgar; skolande dervid särskild hänsyn tagas
till skada, som vid samma tillfälle eller af samma orsak träffat annat gods
af dylikt slag, hvilket icke i det gemensamma haveriet skadats.

203 §.

I gemensamt haveri ersättes icke gods, derå konnossement icke utfärdats
och om hvars intagande i fartyget icke heller genom anteckning å manifest
eller i lastbok eller annorledes tillförlitlig upplysning kan vinnas; dock njute
befälhafvare, besättning och passagerare ersättning för kläder och reseförnödenheter,
när de med ed styrka hvad deraf i haveriet förlorats.

204 §.

Frakt för gods, som förlorats i gemensamt haveri eller i nödhamn
föryttrats till anskaffande af medel för gemensamt behof, ersättes med det
belopp, som skolat utgå, derest godset funnits i behåll när fartyget ankommer
till den ort, der godset skolat aflemnas, eller, om resan förut afbrytes,
till den ort, der resan sålunda slutar. Från ersättningsbeloppet afdragas
de omkostnader, som varda redaren besparade derigenom att godset blifvit
uppoffradt eller såldt.

205 §.

Har föremål, som skadats i gemensamt haveri, derefter gått förloradt
eller lidit ytterligare skada i enskildt haveri och kan för säkert antagas,
att, der det gemensamma haveriet icke föregått, den derigenom uppkomna
förlust i stället skulle hafva till större eller mindre del vållats genom det
senare haveriet; då ersättes icke skadan i det gemensamma haveriet, eller
ock nedsättes ersättningsbeloppet, efter ty i hvarje särskild! fall kan finnas
skäligt. Lag samma vare, der föremål, som i gemensamt haveri förlorats,
skulle hafva gått förloradt eller skadats i ett senare inträffad! enskildt
haveri, derest föremålet då ännu funnits om bord.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

206 §.

Skada och förlust, som är att hänföra dels till gemensamt och dels
till enskildt haveri, samt kostnader, som äro för båda haverierna gemensamma,
skola mellan dessa efter billighet fördelas.

207 §.

Fartyget deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. fartygets värde, utrönt genom besigtning i den ordning, 41 §
bestämmer, vid fartygets ankomst till den ort, der fartyg och last
skiljas åt; och

2. värdet af den skada å fartyget, hvilken beräknas till ersättande »i
gemensamt haveri, så vidt reparation af samma skada icke egt rum.

Har, efter det haveriet inträffade, fartyget undergått förbättring, eller
reparation egt rum af skada, som ej uppkommit i gemensamt haveri, skall
från fartygets vid besigtningen utrönta värde afdragas det värde, hvartill
sådan förbättring eller iståndsättning vid besigtningen uppskattas.

208 §.

Lasten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. värdet af allt det gods, som vid haveritillfället fans om bord och
som finnes i behåll när godset skiljes från fartyget, hvilket värde
för oskadadt gods utrönes på sätt i 200 § och för skadadt gods
på sätt i 201 § stadgas;

2. det belopp, hvilket tillkommer lastegaren såsom ersättning för gods,
uppoffradt eller skadadt i gemensamt haveri under resan; och

3 det belopp, redaren är pligtig att till lastegaren utgifva såsom
ersättning för gods, hvilket under resan förlorats eller skadats
eller blifvit af befälhafvaren såldt för fartygets behof.

209 §.

Frakten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter halfva beloppet
af:

1. den frakt, som är förtjent när fartyg och last skiljas åt; och

2. den ersättning, som i gemensamt haveri utgöres för förlorad frakt.

År ej viss frakt aftalad, vare om dess bestämmande lag, som i

150 § sägs.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ta förslag:

210

.. »

År fraktförskott lemnadt med
förbehåll att det ej skall återbära^ i
händelse af olycka., vare redaren ej
pligtig att för samma belopp deltaga
i gäldande af gemensamt haveri.

Utskottets förslag:

§•

År fraktförskott lemnadt utan
skyldighet för redaren att det återbära
i händelse af olycka, vare redaren
ej pligtig att för samma belopp
deltaga i gäldande af gemensamt
haveri.

211 §.

Vid beräknande af de värden, å hvilka enligt 207—210 §§ gemensamt
haveri bör fördelas, skall afdrag ske ej mindre för bidrag till senare under
resan inträffadt gemensamt haveri, än äfven för de kostnader, hvilka egt
rum för att rädda eller bevara de föremål, å hvilka haveriet fördelas och
ej äro af beskaffenhet att skola i haveriet ersättas.

212 §.

I gäldande af gemensamt haveri deltaga icke:

1. proviant, kol och andra för maskinens drift afsedda ämnen samt
krigsförråd;

2. befälhafvare^ och besättningens hyra;

3. om bord varande personers kläder och reseförnödenheter samt
hvad de bära på sig.

Har likväl sådant föremål, som under 3 är nämndt, uppoffrats eller
skadats i gemensamt haveri, skall egaren för det honom tillkommande
ersättningsbelopp deltaga i haveriets gäldande.

213 §.

Utredning och fördelning af gemensamt haveri skall ega rum å den
ort, der fartyg och last skiljas åt eller der dispache för den ort vanligen
upprättas, efter der gällande lag.

Dispache upprättas här i landet af dertill förordnad tjensteman (dispachör).

214 §.

Befälhafvare! åligge att utan dröjsmål föranstalta om upprättande af
dispache. Vill någon, som eljest eger del i haveriet, påkalla sådan utredning,
vare han dertill berättigad.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

En hvar, som haveriet rörer, vare skyldig att till dispachören aflemna
alla handlingar, hvilka denne för utredningen och fördelningen anser nödiga,
och att i öfrigt tillhandagå honom med upplysningar.

Dispachören åligge att, när dispache begäres, så fort ske kan, genom
kungörelse, som en gång införes i allmänna tidningarne samt i tidning
inom orten, anmana dem, hvilka i haveriet hafva del, att inom viss förelagd
kort tid skriftligen anföra hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt äfvensom
ingifva de handlingar, hvilka de vilja åberopa; finnas ingifna handlingar
ofullständiga, bör dispachören, så fort ske kan, infordra nödig upplysning
af vederbörande. Sedan den i kungörelsen förelagda tid gått till ända
eller, der ej å sagda tid fullständiga handlingar inkommit,. efter det sådant
skett, åligge dispachören att inom två månader, å dag, som genom anslag
å stadens rådstufva samt kungörelse i allmänna tidningarne och i tidning
inom orten tillkännagifves, hafva dispachen upprättad och tvefaldt utskrifven
med derå tecknad underrättelse, inom hvilken tid den missnöjde bör
till sin talans bevarande göra målet anhängigt vid domstol; utgifve ock
det ena exemplaret till den, som dispachen begärt, och hålle det andra
öfrige delegare i haveriet till hända.

215 §.

Kommer föremål, som i dispache upptagits såsom förloradt i gemensamt
haveri, senai''e till rätta, eller varder skada, som upptagits till fördelning,
senare ersatt af den, hvilken ersättningsskyldighet ålegat, skall
dispachen genom tilläggsberäkning derefter rättas. Ej må likväl dispachens
upprättande fördröjas allenast af anledning att utsigt må finnas att återfå
uppoffradt föremål eller erhålla ersättning för skada.

216 §.

För haveribidrag, som af föremål bör utgå, häfte egaren med samma
föremål men svare ej personligen.

217 §.

Fartyg, som häftar för haveribidrag, må ej lemna den ort, der fartyg
och last skiljas åt, ej heller gods, som för sådant bidrag häftar, af egaren
tagas i besittning förrän bidraget blifvit guldet, eller, der bidraget ännu
icke är till beloppet bestämdt, säkerhet derför blifvit stäld.

Särskilda Utskotts (Nio i) Utlåtande (Nio 2).

Kong!. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

218 §.

All skada och kostnad, som uppkommer genom olyckshändelse under
sjöresa och hvilken ej är att hänföra till gemensamt haveri eller jemlikt
161 § skall fördelas efter enahanda grund, fälle, såsom enskildt haveri, å
det föremål, som träffats af skadan eller föranledt kostnaden.

Hafva kostnader, som skola hänföras till enskildt haveri, blifvit gjorda
gemensamt för fartyg och last eller viss del af lasten eller ock för delar
af lasten, hvilka tillhöra särskilde egare; då skola dessa kostnader efter
billighet fördelas å de föremål, till hvilkas nytta de blifvit gjorda, enligt
de för gemensamt haveri gifna regler. Kostnad för bergning af last fördelas
å dennas värde och der: frakt, som för godset utgår.

Der någon, som har del i sådant haveri, det äskar, skall utredning
och fördelning af haveriet verkställas af vederbörande dispachör.

Åttonde kapitlet.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

219 §.

Hvad å fartyg bör iakttagas till undvikande af sammanstötning, derom
galle hvad af Konungen förordnas.

220 §. \ . a

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att deraf uppstår skada å det
ena fartyget eller dess last, och är sammanstötningen orsakad genom
vållande å endera sidan, ersätte den skyldige all skada och förlust, som
deraf kommer. År sammanstötningen orsakad genom vållande å båda
sidor, ege Rätten, med afseende på beskaffenheten af de å hvardera sidan
begångna fel, bestämma, om och i sådant fall till hvilket belopp ersättningsskyldighet
bör endera sidan åläggas, eller om hvardera sidan bör draga
sin skada.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall Rätten
taga i särskildt betraktande, huru vida tiden medgaf öfverläggning eller icke.

Särskilda Utskotts (N:o /) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

221 §.

Finnes sammanstötning hafva timat, af våda, eller kan det ej utredas,
att den orsakats af vållande å endera sidan, drage hvardera sidan sin skada.

222 §.

För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med
fartyg och frakt, der sammanstötningen orsakats genom fel eller försummelse,
hvarför han jemlikt 8 § är ansvarig.

223 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge en hvar af befälhafvarne
att, så vidt det, kan ske utan fara för eget fartyg samt besättningen och
passagerarne derå, ej mindre lemna det andra fartyget, dess besättning och
passagerare all hjelp, som är möjlig och behöflig för räddning ur den
genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas befälhafvare
uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort eller hamn,
hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.

Nionde kapitlet.

Om bergarelön.

224 §.

Hvar som bergar förolyckadt eller nödstäldt fartyg eller dess last eller
något, som hört till sådant fartyg eller dess last, så ock en hvar, som vid
bergningen medverkar, ege af det, som bergats, undfå bergarelön. Kunna
parterne icke enas om bergarelönens storlek, skall denna bestämmas af
domstol.

225 §.

Vid bestämmande af bergarelönens belopp har Rätten att i synnerhet
fästa afseende å följande omständigheter:

1. om det bergade var utsatt för synnerlig fara, om fartyget var
öfvergifvet af besättningen, onj besättningen biträdt vid bergningen,
eller om denna eljest underlättats genom användande af fartygets
egna hjelpmedel;

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

2. den fara, för hvilken bergarne eller deras redskap varit utsatta,
och den skada, bergarne må hafva lidit till lif, helsa eller gods;

3. den insigt och drift, hvarmed bergningsarbetet utförts, samt den
tid och möda, som dertill användts;

4. antalet af det manskap, som biträdt vid bergningen, värdet af
dervid använda redskap och de utgifter, bergarne sjelfva för bergningens
utförande må hafva fått vidkännas; och

5. det bergades värde.

226 §.

Bergarlön må i allmänhet icke sättas högre, än till eu tredjedel af
det bergades värde, sedan derifrån afdragits tull och öfriga afgifter, som
böra af det bergade utgå, äfvensom kostnad för dettas förvarande, värdering
och försäljning; är det bergade af ringa värde, eller var bergningen förenad
med särdeles stor möda eller fara, må bergarelönen dock sättas till högre belopp.

Under bergarelön innefattas jemväl godtgörelse för det bergades förande
i säkerhet och användande för sådant ändamål af farkoster eller annan
redskap.

227 §.

Har befälhafvare, redare eller
lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit om
viss bergarelön, ege ändock den, som
skall utgifva bergarelönen, att, der
det betingade beloppet betydligt öfverstiger
hvad skäligt är, vid domstol
dela erhålla jemkning; instämme
dock klander inom två månader
efter aftalets ingående eller hafve
förlorat sin talan. Innefattade öfverenskommelsen,
att bergarelönens belopp
skulle bestämmas af skiljemän
eller på annat dylikt sätt, vare det
aftal ej bindande för den, som skall
utgifva bergarelönen, der han inom
fjorton dagar efter det öfverenskommelsen
slöts hos bergarne uppsäger
aftal et.

Bih. till Riksd. Prot. 1891. 8 Sami.

Har befälhafvare, redare eller
lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit om
viss bergarelön, ege ändock den, som
skall utgifva bergarelönen, att, der
det betingade beloppet betydligt öfverstiger
hvad skäligt är, vid domstol
deri erhålla jemkning; instämme
dock, der bergarelönen jemväl guldits,
medan nöden ännu varade, klander
inom sex månader, efter det betalning
erlades, eller hafve förlorat sin talan.
Innefattade öfverenskommelsen, att
bergarelönens belopp skulle bestämmas
af skiljemän eller på annat dylikt
sätt, vare det aftal ej gällande.

1 Afd. 2 Väft. Bil.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

228 §.

Tvista bergare inbördes om bergarelönens fördelning, bestämmes denna
af Rätten med ledning af de i 225 § angifna omständigheter.

Har fartyg under resa något bergat, skall af bergarelönen, sedan deraf
först godtgjorts den skada, som genom bergningen må hafva tillfogats
fartyg eller last, redaren erhålla två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg,
men eljest hälften, samt återstoden lika fördelas mellan befälhafvaren och
besättningen; hvad besättningen tillfaller skall fördelas i förhållande till
den aflöning, en hvar åtnjuter. Aftal derom att af bergarlön, som kan
med fartyg förtjenas, ringare andel, än nu är sagdt, skall tillfalla befälhafvaren
eller besättningen vare ogild!, der ej fartyget är särskild! utrustadt
för bergningsarbete eller aftaiet angår utförande af visst bergningsföretag.

229 §.

Utan bergarnes medgifvande må icke, innan bergarelönen guldits eller
säkerhet derför blifvit stäld, bergad! fartyg lemna det ställe, dit det efter
bergningen förts, eller bergadt gods af egaren tagas i besittning.

Tionde kapitlet.

Om sjöförsäkring.

Allmänna bestämmelser.

230 §.

Föremål för försäkring är hvarje lagligt intresse, som kan uppskattas
i penningar och som är beroende deraf att fartyg eller last, som utsättes
för fara på sjön, icke förloras eller i värde minskas till följd af sådan fara.

I synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs
utrustning, last, förmodad vinst och provision å varor, bodmerifordran,
medel, förskjutna eller upplånta för haveri, så ock andra fordringar, som
skola gäldas ur fartyg, frakt eller last. Försäkringsgifvare ege sjelf för -

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

säkra det föremål, häri åt annan försäkrat, för den fara, han öfvertagit
(återförsäkring).

231 §.

Försäkring kan tagas för egen eller för annans räkning eller ock utan
tillkännagifvande, huru vida den tages för egen eller för annans räkning
(»för vederbörandes räkning» eller dylikt).

Tages försäkring för annans räkning utan uppdrag, skall den, som
tager försäkringen, för försäkringsgifvaren uttryckligen uppgifva denna
omständighet; underlåter han det, vare försäkringen ogild och premien förverkad,
ändå att den, för hvars räkning försäkringen tagits, densamma
derefter godkänner.

232 §.

Försäkringsgifvaren åligge att utfärda skriftligt erkännande angående
sluten försäkring (polis).

233 §.

Ett försäkradt föremåls verkliga värde är dess försäkringsvärde.

234 §.

Tager någon svikligen å ett föremål försäkring till belopp, som öfverstiger
föremålets verkliga värde, vare försäkringsaftalet eller, der försäkringen
slutits genom flera särskilda aftal, samtliga aftalen ogilda.

235 §.

Har föremål blifvit i god tro för högt försäkradt, vare försäkringen
gällande, dock icke för större belopp, än som motsvarar försäkringsvärdet.

År föremålet försäkradt hos flere, och hafva försäkringarne slutits å
samma dag, svare en hvar af försäkringsgifvarne för så stor del af försäkringsvärdet,
som belöper å den af honom tecknade försäkringssumma i
förhållande till samtliga försäkringssummornas belopp; äro försäkringarne
slutna å särskilda dagar, galle en senare försäkring endast för så stor del
af försäkringsvärdet, som icke blifvit genom en tidigare försäkring betäckt.

En senare försäkring vare dock gällande:

1. om vid dess ingående försäkringstagaren till försäkringsgifvaren
afstått de honom på grund af den tidigare försäkringen tillkommande
rättigheter;

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

2. om vid dess ingående försäkringstagaren förbehållit sig att göra
den gällande endast i den mån, han ej blifver betäckt genom den
tidigare försäkringen, till följd af vare sig dennas ogiltighet eller
försäkringsgifvarens obestånd;

3. om den tidigare försäkringen är tagen för annans räkning utan
uppdrag, men den senare af försäkringstagaren sjelf eller efter hans
uppdrag, så vida han vid den senare försäkringens ingående antingen
varit okunnig om den tidigare försäkringen eller förklarat
sig vilja derifrån afstå.

236 §.

Komitier tecknad försäkring på grund af bristande försäkringsintresse,
öfverförsäkring eller dubbel försäkring att helt och hållet eller till en del
förfalla, ege försäkringsgifvaren ändock rätt till premien, der han ej vid
försäkringens afslutande egde kunskap om den omständighet, som gjordé
försäkringen ogild; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno,
som i 266 § sägs.

237 §.

Understiger försäkringssumman försäkringsvärdet, ersätte vid timad
skada försäkringsgifvaren endast så stor del af skadan, som svarar mot försäkringssummans
förhållande till försäkringsvärdet.

238 §.

År genom öfverenskommelse mellan parterna visst värde åsatt försäkradt
föremål (taxerad eller sluten polis), vare det värde dem emellan
gällande såsom föremålets försäkringsvärde, dock med rätt för försäkringsgifvaren
att deri erhålla nedsättning, der det visas, att samma värde, när
det bestämdes, öfversteg hvad skäligen kunde anses utgöra föremålets verkliga
värde.

239 §.

Har försäkringsgifvare ersatt skada eller förlust, för hvilken försäkringstagaren
var berättigad att fordra ersättning af tredje man, inträder
han i försäkringstagarens rätt mot denne.

År försäkring tagen å fordran, för hvilken ett för fara å sjön utsatt
föremål häftar, och skadas det föremål eller går förloradt, vare försäkrings -

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

gifvaren, i den mån, han godtgör försäkringstagaren, berättigad att inträda
i dennes rätt mot gäldenären.

Försäkringstagaren ege fordra sin ersättning af försäkringsgifvaren
utan att först hafva gjort sitt anspråk gällande mot den, som bör ersätta
skadan, eller mot gäldenären.

240 §.

Har försäkringsgifvare kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning
funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock instält sina betalningar,
ege försäkringstagaren rätt att hafva försäkringen och återfå premien,
der icke försäkringsgifvaren vid anfordran ställer säkerhet för aftalets fullgörande;
har, när försäkring sålunda återgår, det försäkrade föremålet
redan varit utsatt för fara, ege försäkringsgifvaren behålla motsvarande
andel af premien.

II.

Om försäkringstagarens förbindelser.

241 §.

Försäkringstagaren, den som för hans räkning försäkringen sluter, så
ock en hvar annan, som med försäkringens afslutande tager befattning,
vare skyldig att vid aftalets ingående fullständigt och sannfärdigt uppgifva
alla de omständigheter, hvarom försäkringstagaren sjelf så väl som de,
hvilka i afseende å försäkringen handla för hans räkning, ega kännedom,
så vida samma omständigheter kunna vara af betydelse för bedömande
af den fara, försäkringsgifvaren öfvertager, och af vilkoren för dess öfvertagande.

242 §.

Lemnas icke sådan uppgift, som i 241 § omforma,les, vare försäkringen
ogild och premien förverkad, der icke den omständighet, hvilken icke uppgifvits,
vid aftalets ingående var eller skäligen kunde förutsättas vara försäkringsgifvaren
bekant; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno,
som i 266 § sägs.

Har försäkringstagaren eller annan, hvilken det ålegat att lemna uppgift,
som i 241 § sägs, så sent erhållit kunskap om den omständighet, som
bort uppgifvas, att han icke utan vidtagande af utomordentliga åtgärder

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

kunnat, vid aftalets ingående derom underrätta försäkringsgifvaren, vare
hans underlåtenhet i berörda hänseende icke till hinder för aftalets giltighet;
ej heller må, när försäkring tagits för annans räkning utan dennes
uppdrag eller vetskap, bristande uppgift af någon omständighet, som varit
försäkringstagaren men ej den, hvilken tog försäkringen, bekant, verka till
försäkringens återgång.

243 §.

Har angående sådan omständighet, som i 241 § omförmäles, ovigtig
uppgift lemnats, vare, ändå att uppgiften skett i god tro, försäkringen
ogild och premien förverkad, der icke rätta förhållandet var försäkringsgifvaren
bekant när aftalet ingicks; dock njute försäkringstagaren den rätt
till ristorno, som i 266 § sägs.

244 §.

Angår omständighet, som icke uppgifvits eller hvarom origtig uppgift
lemnats, endast en del af de försäkrade föremålen, vare aftalet i afseende
å den öfriga delen gällande, der icke antagas må, att försäkringsgifvaren,
om rätta förhållandet varit honom bekant, icke skulle hafva tecknat
försäkring å denna del allena på de vilkor, som- för det hela aftalats.

245 §.

Vid första underrättelse, försäkringstagaren erhåller om olycka, som
träffat försäkradt föremål och som faller under försäkringsgifvarens ansvarighet,
kungöre han det försäkringsgifvaren och inhemte dennes föreskrift
om hvad lämpligast bör åtgöras till de försäkrade föremålens bergning och
vård äfvensom till afvärjande af större förlust; besörje dock sjelf, till dess
försäkringsgifvarens föreskrift ankommer, hvad i sådant hänseende kan
erfordras. Uraktlåter försäkringstagaren utan giltigt skäl att underrätta
försäkringsgifvaren om olyckan eller att, på sätt nyss är sagdt, bevaka hans
rätt, vare försäkringsgifvaren ej pligtig att ersätta den förlust, som af sådan
anledning tillkommit.

246 §.

År försäkringsgifvare skyldig att ersätta skada eller förlust, för hvilken
försäkringstagaren eger fordra ersättning af tredje man, åligge försäkringstagaren
att, till dess försäkringsgifvaren kommer i tillfälle att bevaka sin

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

rätt, vidtaga de åtgärder, som i sådant hänseende kunna vara af nöden.
Försummas det, ege försäkringstagaren ej af försäkringsgifvaren fordra
ersättning för den förlust, som deraf må uppkomma.

247 §.

Premien skall, der ej annorlunda är öfverenskommet, mot polisens utbekommande
erläggas genast efter aftalets afslutande.

Om försäkring sgifvar etns förbindelser.

248 §.

Försäkringsgifvaren vare, der icke särskildt undantag skett, skyldig
att vidkännas följden af hvarje fara, för hvilken det försäkrade föremålet utsättes
medan försäkringen varar, så vida icke skadan tillkommit genom
försäkringstagarens vållande.

Ej vare försäkringsgifvaren fri från ansvarighet derföre att skadan tillkommit
genom vållande af befälhafvare eller besättning.

249 §.

Försäkringsgifvaren vare ej skyldig
att ersätta:

1. vid försäkring af fartyg eller
af frakt för redarens räkning
— skada, som uppkommer
deraf att fartyget vid
resans början icke varit i
sjövärdigt skick eller behörigen
utrustadt eller bemannad!
eller försedt med behöriga
skeppshandlingar eller försvarligt
lastadt, ej heller förlust,
hvilken uppstår såsom
följd deraf att af det försäkrade
föremålet skall utgå er -

Försäkringsgifvaren vare ej skyldig
att ersätta:

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

sättning till tredje man för
skada, som tillfogats denne,
i annat fall, än när skadan
uppkommit genom fartygs
sammanstötning;

2. vid försäkring af fartyg —
skada å fartyget eller dess
tillbehör, hvilken är eu följd
endast af slitning, ålder, röta
eller åverkan af mask, eller
som härleder sig deraf att den
skadade delen vid resans början
icke varit i fullgodt skick;

8. vid försäkring af frakt, last eller
förmodad vinst å gods —
skada, som härrör af godsets
bristfälliga inpackning eller
dess egen beskaffenhet, som
i 142 § sägs; dock vare försäkringsgifvaren
skyldig att
ersätta dylik skada, der resan
blifvit genom olyckshändelse,
för hvilken han ansvarar,
ovanligt länge fördröjd, så
vida icke antagas må, att
skadan icke är en följd af
uppehållet;

4. vid försäkring af last eller
förmodad vinst å gods eller
af fraktförskott, som ej i händelse
af olycka skall återbäras,
— skada, som uppstår
genom vållande af aflastare
eller lastemottagare i sådan
egenskap.

Utskottets förslag:

sättning till tredje man för
skada, som tillfogats denne,
i annat fall, än när skadan
uppkommit genom fartygs
sammanstötning;

2. vid försäkring af fartyg —
skada å fartyget eller dess
tillbehör, hvilken är en följd
endast af slitning, ålder eller
åverkan af mask, eller som
härleder sig deraf att den skadade
delen vid resans början
icke varit i fullgodt skick;

3. vid försäkring af frakt, last eller
förmodad vinst å gods —
skada, som härrör af godsets
bristfälliga inpackning eller
dess egen beskaffenhet, som
i 142 § sägs; dock vare försäkringsgifvaren
skyldig att
ersätta dylik skada, der resan
blifvit genom olyckshändelse,
för hvilken han ansvarar,
ovanligt länge fördröjd, så
vida icke antagas må, att
skadan icke är en följd af
uppehållet;

Har, vid försäkring af fartyg
eller frakt, försäkringsgifvare, efter
tagen kännedom om fartygets beskaffenhet,
uttryckligen godkänt detsamma

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

såsom sjövärdigt för viss fara, ege
han ej att, vid inträffad skada, vägra
ersättning på grund af fartygets bristande
sjövärdighet, med mindre han
visar, att denna brist vid försäkringens
afsilande varit försäkringstagaren
bekant och af honom fördolts.

250 §.

Har utredning af gemensamt haveri egt rum å vederbörlig ort i öfverensstämmelse
med der gällande lag, vare försäkringsgifvaren pligtig att
enligt utredningen ersätta ej mindre de bidrag, som af försäkradt föremål
skola utgå, än äfven de bidrag, som för skada å samma föremål skola af
annan deltagare i haveriet utgöras, så vida försäkringstagaren visar, att
han ej kunnat samma bidrag utfå. Denna skyldighet åligge försäkringsgifvaren,
äfven om det försäkrade föremålet blifvit i haveriutredningen
åsatt högre värde än försäkringsvärdet.

Har utan försäkringstagarens vållande utredning af haveriet uteblifvit,
ege försäkringstagaren fordra ersättning för hela skadan enligt försäkringsaftalets
innehåll.

251 §.

År utredning af gemensamt haveri upprättad af behörig person å
vederbörlig ort, ege försäkringsgifvaren ej mot försäkringstagaren åberopa,
att vid utredningen någon blifvit, mot den å utredningsorten gällande lag,
på försäkringstagarens bekostnad gynnad, så vida icke försäkringstagaren
sjelf vållat, att hans rätt icke behörigen iakttagits; dock vare försäkringstagaren
pligtig att till försäkringsgifvaren afstå sina anspråk mot den,
hvilken sålunda gynnats.

252 §.

Kostnad och uppoffring, som i god tro blifvit gjorda för att från försäkradt
föremål afvända fara, för hvilken försäkringsgifvaren svarar, eller
för att efter timad skada berga eller bevara försäkradt föremål eller eljest
till förekommande af ytterligare skada, vare försäkringsgifvaren skyldig
att ersätta, ändå att de ej äro att hänföra till gemensamt haveri, så ock
kostnad för bestämmande af försäkringsgifvarens ersättningsskyldighet i
dylikt fall.

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. Bil.

Särskilda Utskotts (lV:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

253 §.

Har under den tid, försäkringsgifvarens fara varar, haveri flere gånger
inträffat, ersätte försäkringsgifvaren skadan, ändå att ersättningsbeloppen
sammanlagda öfverstiga försäkringssumman. De i 252 § omförmälda utgifter
skola ock fullt ut godtgöras, ändå att försäkringssumman öfverskrides.

254 §.

Förändras den vid försäkringen uppgifna resa innan försäkringsgifvarens
fara begynt, då vare, vid försäkring af fartyg eller af frakt för
redarens räkning, försäkringsgifvaren fri från sin ansvarighet; vid försäkring
af frakt för annans räkning eller af annat föremål än fartyg eller frakt
vare försäkringen ändock gällande, der resans förändring egt rum utan
försäkringstagarens begifvande.

O o o

Utsättes försäkradt gods, innan försäkringsgifvarens fara börjat, för
fara med annat fartyg än det vid försäkringens afsilande uppgifna, vare
försäkringsgifvaren fri från sin ansvarighet.

255 §.

Har, efter det försäkringsgifvarens fara begynt, resan ändrats eller
faran annorledes förändrats eller förökats, vare försäkringsgifvaren fri från
ansvarighet för hvarje efter förändringen timad olycka, så vida icke farans
förändring eller förökande egt rum utan försäkringstagarens begifvande
eller till följd af nödfall, föranledt af en fara, för hvilken försäkringsgifvaren
svarar, eller ock för att rädda menniskolif.

IV.

Om skadan och dess betalning.

256 §.

Försäkringstagaren ege rätt att erhålla ersättning för total förlust:

1. vid försäkring af fartyg eller gods — när fartyget eller godset
gått helt och hållet förloradt eller förklarats för god pris eller
blifvit så skadadt, att det icke vidare kan för sitt ursprungliga
ändamål användas;

2. vid försäkring af frakt — när frakten gått helt och hållet förlorad;

Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande (N:o 2)

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

3. vid försäkring af förmodad vinst och provision å gods — när
godset icke framkommer till bestämmelseorten; och

4. vid försäkring af haveripenningar och bodmerifordran — när det
föremål, som för fordringen häftar, gått helt och hållet förloradt
eller eljest icke lemnar någon tillgång till fordringens gäldande.

257 §.

Vid total förlust gälde försäkringsgifvaren
hela försäkringssumman,
med afdrag af det belopp, som
motsvarar hvad till följd af olyckshändelsen
varder försäkringstagaren
besparadt å de under försäkringen
innefattade utgifter, och med rätt för
försäkringsgifvaren att öfvertaga det,
som må hafva bergats. Var ej hela
värdet försäkradt, skall afdraget ske
efter förhållandet mellan försäkringssumman
och hela försäkringsvärdet
samt försäkringsgifvaren erhålla andel
i det bergade efter samma förhållande.

Har försäkradt fartyg, som lidit
skada, blifvit efter vederbörlig besigtning
förklaradt icke vara iståndsättligt,
ege försäkringstagaren rätt
att, mot fartygets afträdande till försäkringstagaren,
fordra ersättning för
total förlust.

Vid total förlust gälde försäk•ringsgifvaren
hela försäkringssumman,
med afdrag af det belopp, som
motsvarar hvad till följd af olyckshändelsen
varder försäkringstagaren
besparadt å de under försäkringen
innefattade utgifter, och med rättför
försäkringsgifvaren att öfvertaga
det, som må hafva bergats. Var ej
hela värdet försäkradt, skall afdraget
ske efter förhållandet mellan försäkringssumman
och hela försäkringsvärdet
samt försäkringsgifvaren erhålla
andel i det bergade efter samma
förhållande.

Har försäkradt fartyg, som lidit
skada, blifvit efter vederbörlig besigtning
förklaradt icke vara iståndsättligt
eller hav skadan vid besigtningen
funnits uppgå till tre fjerdedelar
af försäkringsvärdet, ege försäkringstagaren
rätt att, mot fartygets
afträdande till försäkringsgifvaren,
fordra ersättning för total förlust.

258 §.

Har all underrättelse om fartyg uteblifvit under tre gånger så lång
tid, som kan antagas i allmänhet erfordras för ett segelfartygs resa från
den ort, der fartyget sist af hördes, till bestämmelseorten, dock under minst
tre månader; då må fartyget anses förloradt och försäkringstagaren ega
att, mot afstående af sin rätt till det försäkrade föremålet, fordra ersättning
såsom för total förlust.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

259 §.

Har fartyg eller gods blifvit lagd! under embargo eller anhållet genom
annan åtgärd af högre hand eller tagits af sjöröfvare, eller har fartyg
öfvergifvits af besättningen; då ege försäkringstagaren rätt att, mot afträdande
af det försäkrade föremålet, fordra ersättning såsom för total förlust,
så vida fartyget eller godset icke blifvit frigifvet eller stäldt till försäkringstagarens
förfogande

inom sex månader, om uppbringningen eller öfvergifvandet skett i
europeiskt farvatten eller i en utom Europa belägen del af Medelhafvet,
Svarta hafvet eller Azowska sjön;

inom nio månader, om det skett i annat farvatten, beläget på denna
sidan Goda Hoppsudden eller Kap Horn; och

inom tolf månader, om det skett i farvatten på andra sidan Goda
Hoppsudden eller Kap Horn.

De ofvan angifna tider räknas från den dag, då försäkringstagaren
underrättat försäkringsgifvaren om olyckan.

260 §.

Vill försäkringstagare afträda
försäkradt föremål, gifve han försäkringsgifvaren
det till känna, der
fartyget förklarats icke vara iståndsättligt,
inom en månad efter erhållen
kännedom af besigtningen och i de
fall, som omförmälas i 258 och 259
§§, inom sex månader efter utgången
af den der för hvarje särskildt fall
utsatta tid.

Vill försäkringstagare afträda
försäkradt föremål, gifve han försäkringsgifvaren
det till känna i det
fall, 251 § andra stycket omförmäler,
inom eu månad efter erhållen
kännedom af besigtningen och i de
fall, som omförmälas i 258 och 259 §§,
inom sex månader efter utgången af
den der för hvarje särskildt fall utsatta
tid.

261 §.

Har den i föregående § stadgade
tid förflutit utan att försäkringstagaren
begagnat sin rätt, vare han i de
fall, 257 § andra stycket samt 259 §
omförmäla, samma rätt förlustig.

Har den i föregående § stadgade
tid förflutit utan att försäkringstagaren
begagnat sin rätt att afträda det
försäkrade föremålet, vare han i det
fall, 257 § andra stycket omförmäler,
samma rätt förlustig.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (iV:o 2). 98

Kongl. Maj:ts förslag:

I det fall, 258 § omförmäler, ege !
försäkringstagaren, ändå att den för
afträdande bestämda tid gått till ända,
fordra ersättning såsom för total förlust,
men vare, om det försäkrade
föremålet kommer till rätta, skyldig
att, der försäkringsgifvaren det äskar,
återbära försäkringssumman och derå
gälda ränta med en half procent i
månaden, mot skyldighet för försäkringsgifvaren
att afstå rätten till det
försäkrade föremålet och ersätta den
under försäkringen hörande skada,
föremålet må hafva lidit.

Utskottets förslag:

Har i de fall, 258 och 259 ,§,§
omförmäla, den för afträdande bestämda.
; tid gått till ända, ege försäkringstagaren
ändock att fordra ersättning
såsom för total förlust, men
vare, om det försäkrade föremålet
kommer till rätta, frigifves eller ställes
till försäkringstagarens förfogande,
pligtig att, der försäkringsgifvaren
det äskar, återbära försäkringssumman
och derå gälda ränta med en
half procent i månaden mot skyldighet
för försäkringsgifvaren att ersätta
den under försäkringen hörande
skada, föremålet må hafva lidit.

262 §.

Afträdande af försäkradt föremål skall ske utan vilkor eller förbehåll
och omfatta hela det försäkrade föremålet eller hvad deraf å den tid, då
olyckan inträffade, var utsatt för fara samt må ej återkallas. Var ej hela
värdet försäkradt, vare försäkringstagaren skyldig att afträda endast så stor
del af det försäkrade föremålet, som motsvarar försäkringssummans förhållande
till hela värdet.

263 §.

När försäkringssumman utbetalas, vare försäkringsgifvaren berättigad
att af försäkringstagaren erhålla skriftlig öfverlåtelse af de rättigheter, som
till följd af afträdande! skola öfvergå till försäkringsgifvaren, äfvensom alla
det afträdda föremålet rörande handlingar, af hvilka försäkringstagaren må
vara i besittning.

264 §.

Uppstår tvist angående den ersättningsskyldighet,
som på grund af
försäkringsaftal må åligga försäkringsgifvaren,
skall saken hänskjutas till
utredande af dispachör. Sådan ut -

Uppstår tvist angående den ersättningsskyldighet,
som på grund åt
försäkringsaftal må åligga försäkringsgifvaren,
skall saken hänskjutas till
utredande af dispachör. Sådan ut -

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

redning verkställes, der ej annorlunda
aftalats, å den ort, der försäkringen
slutits eller der dispache för den ort
vanligen uppgöres; åliggande det
dispachören att i tillämpliga delar
iakttaga livad för utredning af gemensamt
haveri är i 214 § stadgadt.

Den, som har fordran på grund
af försäkringsaftal, skall inom fem år
från den dag, då fordringen tillkom,
genom stämning eller lagsökning bevaka
sin fordran; försummar han det,
hafve sin talan mot gäldenären förlorat.

Utskottets förslag:

| redning verkställes, der ej annorlunda
J aftalats, å den ort, der försäkringen
| slutits eller der dispache för den ort
vanligen uppgöres. Det åligger dispa|
chören att i tillämpliga delar iakt|
tag^ hvad för utredning af gemensamt
haveri är i 214 § stadgadt;
dock att kungörelse, som der sägs, ej
skall utfärdas, der såväl försäkringsgifvare
som försäkringstagare förkla\
rat sig icke påkalla sådan; skolande
[ i ty fall dispachen vara upprättad
inom två månader efter det fullständiga
handlingar inkommit.

Den, som har fordran på grund
af försäkringsaftal, skall inom fem år
från den dag, då fordringen tillkom,
genom stämning eller lagsökning bevaka
sin fordran; försummar han det,

| hafve sin talan mot gäldenären föri
lorat.

Om återbärande af premie (ristorno).

265 §.

Kommer försäkradt föremål icke att utsättas för sådan fara, som faller
under försäkringsgifvarens ansvarighet, ege försäkringstagaren fordra, att
försäkringen häfves och premien återbäres (ristorno); dock med afdrag, der
ej annat aftal skett, af en fjerdedels procent af försäkringssumman eller ock
af halfva premien, om denna är mindre än en half procent af försäkringssumman.

266 §.

Varder tecknad försäkring helt och hållet eller delvis ogild på grund
af bristande försäkringsintresse, öfverförsäkring, dubbel försäkring, bristande
eller origtig uppgift eller af annan dylik orsak,.men har den, som tagit
försäkringen, vid försäkringens afslutande och, när försäkringen tagits efter

Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

annans uppdrag, jemväl denne vid den tid, då han lemnade uppdraget,
varit i god tro; då må ristorno tillgodonjutas med sådant afdrag, som i 265
§ sägs, så vida yrkande derom göres innan det försäkrade föremålet utsattes
för fara.

Elfte kapitlet.

Om sjöpanträtt ocli om sjöfordringars preskription.

267 §.

Borgenär, som för sin fordran har panträtt i fartyg, frakt eller inlastadt
gods, efter ty här nedan sägs, njute betalning ur panten framför
de borgenärer, som i 17 kap. Handelsbalk^!} omförmälas.

268 §.

Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. lotspenningar, bergarelön och ersättning för fartygets befriande ur
fiendes våld;

2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godtgörelse,
hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro lagligen
berättigade;

3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan
kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);
bodmerifordran, så ock lastegares fordran för gods, som blifvit- under
resa såldt för fartygets behof; och

4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvaren i
denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på uteblifvet,
felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser, hvilka redaren
sjelf eller annan på grund af redarens fullmagt ingått och som
skolat af befälhafvaren i denna hans egenskap fullgöras, så ock
fordringar å ersättning för skada, hvilken vållats genom fel eller
försummelse, som i 8 § sägs; befälhafvarens fordi''an för hvad
han sjelf förskjutit för fartygets behof eller på grund af egen utfästelse
för sådant ändamål nödgats utgifva.

Panträtt i fartyg omfattar jemväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt
omfattar bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit.
Panträtt för bodmerifordran omfattar fartyg eller frakt eller beggedera,
enligt bodmeribrefvets innehåll.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Under fartygs tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller
å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda ämnen.

269 §. .

De i 268 § omförmälda fordringar ega, der de alla uppstått under
samma resa, rätt till betalning i den nummerordning, i hvilken de i samma
§ äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola
sig emellan njuta lika rätt; dock hvad angår de under 1 och 3 nämnda
fordringar endast så vida de härleda sig från samma nödfall; eljest skall
den yngre ega företräde till betalning framför den äldre.

Hafva fordringarne uppstått under olika resor, skola de, hvilka härleda
sig från en senare resa, ega företräde framför alla dem, som uppstått under
en tidigare; dock behålle befälhafvare och besättning den dem tillagda förmånsrätt
i fartyget för så mycket af hvad de på grund af sist ingångna
hyresaftal hafva att fordra, som belöper å senaste tolf månader, ändå att
fartyget under tiden gjort flere resor.

270 §.

Har fartyg i gemensamt haveri eller till följd af någons vållande gått
förloradt eller lidit skada, eller har frakt på sådant sätt helt och hållet
eller till någon del förlorats, skola de borgenärer, hvilka enligt 268 § hafva
panträtt i fartyget eller i frakten, ega enahanda rätt till den redaren tillkommande
ersättning.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i
pantens ställe.

271 §.

Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning,
som för försäljning af utmätt fartyg är stadgad, upphöre panträtten
i fartyget, men borgenären ege undfå del i köpeskillingen, som i Utsökningslagen
sägs.

Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och
derefter blifvit försåldt, upphöre panträtten i fartyget, men borgenären ege
i stället enahanda rätt till köpeskillingen, så vidt den utestår ogulden,
öfvergår eljest genom frivillig afhandling eganderätten till fartyg, häfte
det fortfarande för de fordringar, som i 268 § nämnas.

272 §.

Har redare uppburit ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt, som
häftade för fordran, för hvilken han icke personligen svarade, vare redaren

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

för samma fordrans betalning ansvarig, så långt det uppburna beloppet
förslår. Har redaren inlastat gods för egen räkning, vare han med det
belopp, som, derest godset inlastats för annans räkning, skolat utgå i frakt,
personligen ansvarig för fordran, som i ty fall skolat ega panträtt i frakten.

Hafva ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt blifvit inbetalda efter
det ansökning ingifvits om redarens försättande i konkurs, då ege, der
konkurs följer på den ansökning, borgenär, för hvars fordran det inbetalda
beloppet häftade, så långt samma belopp förslår, e:''hålla utdelning i konkursen
med den förmånsrätt, som skulle hafva tillkommit honom, der beloppet
utestått oguldet.

273 §.

Har eganderätten till fartyg genom frivillig afhandling öfvergått till
utländsk man, svare förre egaren personligen för fordran, för hvilken han
förut häftade allenast med fartyget och frakten, dock icke utöfver det
värde, fartyget hade vid tiden för öfverlåtelsen.

274 §.

Nu har redare till gäldande af sådan fordran, som i 268 § är nämnd,
utbetalt hvad jemlikt 272 och 273 §§ ålåg honom utgifva; kommer sedan
annan borgenär och visar sig ega bättre rätt än den, som fick betalningen,
vare redaren dock icke till vidare betalningsskyldighet förbunden, så vida
han icke, när betalningen erlades, egde kunskap om den andres fordran;
dock ege redaren icke att i sådant afseende räkna sig till godo hvad han
utgifvit till gäldande af fordran, för hvilken han svarade personligen.

Borgenär, som sålunda uppburit hvad rätteligen bort tillkomma annan,
svare med hvad han uppburit för den andres fordran, der han om samma
fordran egde kunskap när han erhöll betalningen.

275 §.

Har fartygs egare öfverlåtit fartyget till annan att nyttja det till
sjöfart för egen räkning, vare sådant utan verkan till förringande af den
rätt, som, efter ty i denna lag stadgas, tillkommer de i 268 § omförinälda
fordringar, de der uppstått efter det öfverlåtandet skedde.

276 §.

Panträtt i inlastadt gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bergarlön och ersättning för godsets befriande ur fiendes våld;

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 8 Sand. 1 Afd. 2 Häft Bil. 13

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

2. fordrar) å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan
kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);
bodmerifordran äfvensom lastegares fordran för gods, som blifvit
under resa såld! för annan lastegares räkning;

3. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvaren i
denna sin egenskap för lastens behof ingått; befälhafvarens fordran
för hvad han sjelf förskjutit för lastens behof eller på grund af egen
utfästelse för sådant ändamål nödgats utgifva; och

4. fordran å frakt och ersättning för öfverliggedagar eller för annat
uppehåll vid lastning eller lossning.

De här omförmälda fordringar skola sig emellan ega rätt till betalning
i den nummerordning, i hvilken de ofvan äro nämnda. Fordringar,
som äro upptagna under samma nummer, njute lika rätt; dock hvad angår
de under 1 och 2 upptagna fordringar endast så vida de härleda sig
från samma nödfall; eljest skall den yngre hafva företräde framför den äldre.

277 §.

Lossas gods, som häftar för fordran, till betraktares eller lastemottagares
förfogande, eller varder under resa gods såldt, för fartygets eller
lastens behof, upphöre panträtten i godset. Lag samma vare, der godset
säljes efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning
af utmätt gods i fartyg är stadgad; men borgenären ege undfå del i
köpeskillingen, som i Utsökningslagen sägs.

278 §.

År lastegare berättigad till ersättning för gods, som gått förloradt
eller skadats, eller har gods under resan blifvit såldt för fartygets behof
eller för annan lastegares räkning, vare om borgenärens rätt till den lastegaren
tillkommande ersättning lag, som i 270 § för fartyg stadgas.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i pantens
ställe.

279 §.

Har lastegare uppburit fordringsbelopp, hvartill borgenär egde sådan
rätt, som i 277 eller 278 § sägs, vare om lastegarens ansvarighet för
fordrans betalning lag, som i 272 och 274 §§ för redare stadgas.

Har sådant belopp blifvit inbetaldt efter det ansökning ingifvits om
lastegarens försättande i konkurs, galle hvad i 272 § sägs.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

280 §.

Utlemnar befälhafvare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för
fordran, till befraktares eller 1 astemottagares förfogande, svare befälhafvaren
för den fordrans betalning, dock icke utöfver det värde, godset vid lossningen
hade; enahanda ansvarighet åligge jemväl mottagaren för fordran,
för hvilken han eljest icke skolat personligen svara, så vida han egde
kunskap om fordringen när lossningen skedde.

281 §.

Har borgenär panträtt i flere panter, häfte en hvar af panterna för
gäldens hela belopp.

282 §.

Borgenär, som har panträtt i fartyg eller frakt, må för utfående af
sin fordran ur panten söka befälhafvaren eller redaren, hvilkendera han
helst vill. Söker annan borgenär, än redare eller befälhafvare, för fordran,
för hvilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, ege ock han rätt

att söka befälhafvaren.

Fordran, för hvilken gäldenär
enligt denna lag häftar allenast med
fartyg, frakt eller inlastadt gods,
upphöre, om icke genom stämning
eller lagsökning betalning sökes

för fordran å bidrag till gäldande
af gemensamt haveri eller af
kostnad, som skall fördelas
efter enahanda grund — inom
ett år från dispachens dag;

. för fordran å ersättning för bortkommet
eller skadadt gods —
inom ett år från det godset
lossades;

för fordran å ersättning i andra
fall — inom två år från den
dag, skadan timade;

§•

Fordran, för hvilken gäldenär
enligt denna lag häftar allenast med
fartyg, frakt eller inlastadt gods,
upphöre, om icke genom stämning
eller lagsökning betalning sökes

för fordran a bidrag till gäldande
af gemensamt haveri eller af
kostnad, som skall fördelas
efter enahanda grund — inom
ett år från dispachens dag;
för fordran å ersättning för bortkommet
eller skadadt gods —
inom ett år efter slutad lossning; för

fordran å ersättning i andra
fall - inom två år från den
dag, skadan timade;

100 Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

för öfriga fordringar — inom ett
år efter det fordringen förföll
till betalning.

Eger för sådan fordran, som nu
är sagd, borgenären rätt att jemväl
hålla sig till redare, lastegare eller
annan personligen, vare den rätt
honom öppen inom tid, som i allmän
lag stadgas.

Utskottets förslag:

för öfriga fordringar — inom ett
år efter det fordringen förföll
till betalning.

Eger för sådan fordran, som nu
är sagd, borgenären rätt att jemväl
hålla sig till redare, lastegare eller
annan personligen, vare den rätt
honom öppen inom tid, som i allmän
lag stadgas.

284 §.

Panträtt, som enligt 268 § tillkommer befälhafvare och besättning,
upphöre, om icke fordringen utsökes inom ett år från den dag, tjensten
om bord upphörde. Har borgenär eljest enligt denna lag i fartyg, frakt
eller inlastadt gods panträtt för fordran, hvarför gäldenär är personligen
betalningsskyldig, upphöre panträtten, der icke betalning sökes inom den
i 283 § för hvarje särskilt fall utsatta tid.

Tolfte kapitlet.

Om brott i tjensten af befälhafvare och besättning.

285 §.

Antager befälhafvare i redarens tjenst sjöman för tid, under hvilken
denne, befälhafvare!! veterligen, är förbunden att tjena å annat fartyg,
straffes med böter, högst två hundra kronor.

286 §.

Har befälhafvare icke om bord å fartyget ett exemplar af denna lag
och af den i 27 § omförmälda spisordning, straffes med böter, högst etthundra
kronor.

287 §.

Försummar befälhafvare hvad j Försummar befälhafvare hvad
honom med afseende å dagboks fö- | honom med afseende å dagboks förande
eller uppvisande åligger, eller j rande eller uppvisande åligger, straffes

Särskilda Utskotts (N:o I) Utlåtande (N:o 2).

101

Kongl. Maj:ts förslag:

underlåter han att öfverlemna dagboken
till sjömanshuset, som i 39 §
sägs, straffes med böter, högst två
hundra kronor. Har befälhafvare,
sig eller annan till nytta eller att
dermed skada göra, fört falsk dagbok
eller dagboken ändrat eller förstört,
undanstuckit eller oläslig gjort,
straffes med böter eller fängelse i
högst sex månader eller straffarbete
i högst två år; äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må tiden
för straffarbetet höjas till fyra år.

Samma lag vare, der styrman
eller maskinist så förbrutit sig, som
i denna § sägs. ''

Försummar befälhafvare att, när
het, som i 40 § sägs, derom göra
dömes till böter.

Missbrukar befälhafvare den i
101 § honom inedgifna tvångsrätt,
eller tilldelar han sjöman bestraffning
utan laga skäl eller utan iakttagande
af den ordning, som i 103
§ är föreskrifven, eller ålägger han
strängare straff, än 102 § föranleder,
eller missbrukar han den rätt att
taga sjöman i förvar, som i 47 §
omförmäles, eller förhåller han sjöman
dess lagliga kost, eller behandlar
han sjöman med onödig hårdhet;
straffes med böter, der ej gerningen
efter allmän lag bör beläggas med
strängare straff.

Utskottets förslag;

med böter, högst två hundra kronor.
Har befälhafvare, sig eller annan till
nytta eller att dermed skada göra,
fört falsk dagbok eller dagboken
ändrat eller förstört, undanstuckit
eller oläslig gjort, straffes med böter
eller fängelse i högst sex månader
eller straffarbete i högst två år; äro
omständigheterna synnerligen försvårande,
må tiden för straffarbetet
höjas till fyra år.

Samma lag vare, der styrman
eller maskinist så förbrutit sig, som
i denna § sägs.

i §•

sjöolycka inträffat af sådan beskaffen anmälan,

på sätt i samma § stadgas,

§•

Missbrukar befälhafvare den i
101 § honom medgifna tvångsrätt,
eller tilldelar han sjöman bestraffning
utan laga skäl eller utan iakttagande
af den ordning, som i 103
§ är föreskrifven, eller ålägger han
strängare straff, än 102 § föranleder,
eller missbrukar han den rätt att
taga sjöman eller passagerare i förvar,
som i 47 § omförmäles, eller
förhåller han sjöman dess lagliga
kost, eller behandlar han sjöman med
onödig hårdhet; straffes med böter,
der ej gerningen efter allmän lag
bör beläggas med strängare straff''.

102

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (Ako 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

290 §.

Gör befälhafvare sig skyld!

g till

oredlighet mot redare, lastegare, försäkringsgifvare
eller annan, hvars
rätt och bästa det enligt denna lag
åligger honom att bevaka, eller till
grof försummelse af deras rätt och
bästa, straffes högst med straffarbete
i två år, der ej gerningen efter allmän
lag bör beläggas med strängare
straff.

Gör befälhafvare sig skyldig till
oredlighet mot redare, lastegare, försäkringsgifvare
eller annan, hvars
rätt och bästa det enligt denna lag
åligger honom att bevaka, straffes
högst med straffarbete i två år, der
ej gerningen efter allmän lag bör
beläggas med strängare straff. För
grof försummelse af deras rätt och
bästa vare straffet böter eller fängelse
i högst ett år.

291 §.

Afviker befälhafvare!! ur tjensten och öfvergifver det honom anförtrodda
fartyg, straffes med straffarbete i högst två år eller fängelse eller,
der omständigheterna äro synnerligen mildrande, med böter, ej under
femtio kronor.

Lemnar befälhafvare fartyget när det är stadt i fara, utan att iakttaga
hvad i 43 § stadgas eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman,
straffes med böter, ej under ett hundra kronor, eller med fängelse.

292 §.

Har befälhafvare, utan att nödtvång dertill föranledt, gått till sjös
med fartyg, som haft sådana brister till skrof, maskin eller utrustning
eller som varit så hardt, eller så olämpligt lastadt eller så illa bemannadt,
att han bort inse, att resan var förbunden med uppenbar lifsfara för dem,
som voro om bord; straffes med fängelse i högst sex mSpader eller böter
från och med tjugufem till och med ett tusen kronor. Åsidosätter befälhafvai-e
annorledes de skyldigheter, som enligt 26 § åligga honom, straffes
med böter. Vållas genom åtgärd eller försummelse, som nu sagts, skada,
må till fängelse i högst ett är dömas, der ej gerningen efter allmän lag
bör beläggas med strängare straff.

Lika med befälhafvare straffes redare eller annan, som å redares vägnar
haft befattning med fartyget, der han uppsåtligen förledt befälhafvare!! till
sådan förbrytelse eller med råd eller dåd densamma främjat.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

103

Kongl. Maj:ts förslag;

Utskottets förslag:

293 §.

År befälhafvare genom vårdslöshet, eller försummelse i tjensten på
annat, sätt, än i 292 § sägs, vållande till sjöolycka, straffes med böter eller
med fängelse i högst ett år, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas
med strängare straff.

294 §.

Uraktlåter befälhafvare något af
hvad enligt 223 § åligger honom att
efter sammanstötning iakttaga, straffes
med böter, ej under ett hundra kronor,
eller med fängelse.

Uraktlåter befälhafvare något af
hvad enligt 223 § åligger honom att
efter sammanstötning iakttaga, straffes
med böter, ej under ett hundra
kronor, eller med fängelse. Äro
omständigheterna synnerligen försvårande,
må till straffarbete i högst två
är dömas.

295 §.

Vägrar befälhafvare utan lagligt hinder att i sådant fall, som i 34 §
omförmäles, å sitt fartyg medtaga sjöfolk, straffes med böter.

Lag samma vare, der befälhafvare i fall, som 100 § omförmäler,
underlåter att ställa sig till efterrättelse mönstringsförrättarens eller konsulns
beslut.

296 §.

Befälhafvare, som så förbrutit sig, som i 287, 289, 290, 291, 292,
293 eller 294 § sägs, må, der omständigheterna äro synnerligen försvårande,
för viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg,
för hvars utöfvande särskilda vilkor äro stadgade.

297 §.

Underlåter sjöman att. inställa sig i tjenst i vederbörlig tid, straffes
med böter, högst femtio kronor. Tager sjöman hyra å fartyg för tid,
under hvilken han på grund af äldre hyresaftal är pligtig att tjena å annat,
fartyg, straffes med böter, högst två hundra kronor.

104

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

298 §.

Rymmer sjöman ur tjensten, straffes med fängelse i högst tre månader.
Rymma flere af besättningen i förening eller efter föregående aftal, dömes
till fängelse i högst sex månader. Rymmer hela besättningen eller största
delen deraf, eller sker rymning under sådana omständigheter, att rymmaren
bort inse, att fartyget till följd af limningen utsattes för fara, må
till fängelse i högst ett år eller till straffarbete på lika tid dömas.

Vänder rymmare frivilligt tillbaka innan fartyget afgått från den ort,
der rymningen skedde, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande,
då må till böter dömas.

299 §.

Hvar, som förleder sjöman att. rymma eller med råd eller dåd främjar
rymningen, straffes med böter eller med fängelse i högst tre månader.

300 §.

Underlåter sjöman, som inmönstrats å fartyg, att inställa sig om bord
före fartygets afgång från den ort, der resan börjar, eller blifver sjöman
borta från skeppsbord mer än tjugufyra timmar utan lof eller utöfver
erhållet lof, straffes såsom rymmare, der ej af omständigheterna pröfvas,
att han icke haft för afsigt att afvika ur tjensten.

301 §.

öfvergifven sjöman fartyget när det är stadt, i nöd, utan att iakttaga
hvad 78 § stadgar eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman, dömes
till böter från och med femtio till och med tre hundra kronor eller
till fängelse i högst ett år.

302 §.

Har sjöman påkallat besigtning
af fartyg, på sätt i 87 § sägs, och
finnes vid företagen besigtning, att

Särskilda Utskotts (JV:o 1) Utlåtande (N:o 2).

105

Kongl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

uppgiften om fartygets bristande sjövärdighet
saknat rimlig grund, dörnes
till böter, ej under femtio kronor,
eller till fängelse
nader.

högst

sex ma -

uppgiften om fartygets bristande sjövärdighet
saknat rimlig grund, dömes
till böter, ej under femtio kronor,
eller till fängelse i högst två månader.
Har sjömannen härvid handlat
i uppsåt att bereda sig eller annan
fördel eller att göra skada, må till
straffarbete i högst två år dömas.

303 §.

Sätter sig sjöman upp mot befälhafvaren och vägrar honom lydnad,
straffes med böter eller fängelse i högst sex månader eller, der omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst ett år.

304 §.

Öfverfaller någon af besättningen med våld eller hot om våld befälhafvaren
i tjensten eller för att honom till någon tjensteåtgärd tvinga eller
derifrån hindra eller för att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes till
straffarbete i högst två år eller fängelse. Aro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till böter dömas.

305 §.

Sätter sig sjöfolk till samman och lägger det uppsåt å daga att med
förenadt våld bemägtiga sig ledningen af fartyget eller tvinga befälhafvaren
till någon åtgärd i tjensten eller att för sådan åtgärd å honom hämnas
eller att i förening göra våldsamt motstånd mot åtgärd, som befälhafvaren
anbefalt, men vända deltagarne i myteriet af egen drift eller på befälhafvarens
befallning åter till lydnad eller ordning, utan att våld å person
eller egendom blifvit öfvadt; då skola anstiftare eller anförare dömas till
fängelse i minst sex månader eller straffarbete från och med sex månader
till och med två år och annan deltagare till fängelse i högst sex
månader.

Vända deltagarne i myteriet ej åter till lydnad och ordning, utan visa
trotsighet mot befälhafvarens befallning, dömes anstiftare eller anförare till
fängelse i minst ett år eller straffarbete från och med ett till och med

Bill. till Iiiksd. Prot. 1891. 8 Sand. 1 Afd. 2 Håft. Bil. 14

106

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

fyra år och annan deltagare till fängelse i minst tre månader eller straffarbete
från och med tre månader till och med två år.

Öfvas vid myteriet våld å person eller egendom, straffes anstiftare
eller anförare med straffarbete från och med två till och med sex år och
annan deltagare i myteriet med fängelse i minst sex månader eller straffarbete
från och med sex månader till och med tre år.

För våld eller annan brottslig gerning, som vid myteri begås, varde
ock gerningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § Strafflagen skils.

306 §.

Är sjöman genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten vållande
till sjöolycka, straffes så, som i 293 § om befälhafvare sägs. Är den
skyldige styrman eller maskinist, må han, der omständigheterna äro synnerligen
försvårande, tillika förklaras för viss tid eller för alltid förlustig
rättigheten att i dylik beställning nyttjas, der för sådan rättighets utöfvande
särskilda vilkor äro stadgade.

307 §.

Medtager någon af besättningen om bord utan befälhafvarens tillstånd
gods, hvars förande utsätter fartyg eller last för äfventyr, straffes med
böter eller fängelse i högst sex månader.

308 §.

Har sjöman på annat sätt, än här ofvan är sagdt, gjort sig skyldig
till förseelse i tjensten, eller har lian brutit mot ordning och skick, straffes
med böter.

309 §.

Har sjöman, som begått brottslig handling, hvarom i 297—308 §§
förmäles, för samma handling undergått bestraffning enligt 102 §, skall
Rätten vid brottets bedömande derå fästa skäligt ■ afseende; och må i ty
fall, efter omständigheterna, straffet nedsättas under hvad eljest bort följa
å gerningen eller ock alldeles bortfalla.

310 §.

Hvad i detta kapitel stadgas angående brott af eller mot befälhafvare,
galle ock om brott af eller mot den, som är satt i befälhafvares ställe.

Särskilda Utskotts (N:o I) Utlåtande (N:o 2).

107

Kongl. Majrts förslag: Utskottets förslag:

311 §.

Brott, som i 285, 289, 290, 297, 298, 299, 300, 301, 302, 303, 307
eller 308 § omförmäles, må ej åtalas af allmän åklagare, utan att målsegande
angifvit brottet till åtal; skall brottet straffas efter allmän lag, lände
till efterrättelse hvad sådan lag stadgar i fråga om rätt till åtal.

312 §.

I afseende å straff, hvartill efter denna lag dömes, gälle, der ej här
ofvan är annorlunda stadgadt, hvad allmän lag föreskrifver.

Trettonde kapitlet.

Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål.

313 §.

Rådstufvurätt vare första domstol
i mål, som skall bedömas efter
denna lag och ej innefattar klander
af dispache.

314

När sjöförklaring af Rätten upptages,
skola två i sjöväsendet kunnige
och erfarne män vara tillstädes för
att såsom sakkunnige gå Rätten till
hända.

Desse sakkunnige utses af Rätten
före utgången af hvarje år, att under
det följande året tjenstgöra. För att
i deras ställe, vid inträffadt förfall,
biträda skola tillika två suppleanter
utses; uppstår hinder jemväl för dem,
ege Rätten för hvarje särskilt fall
tillkalla andra.

De sakkunnige njute ersättning
af allmänna medel till belopp, som j
Konungen bestämmer.

Rådstufvurätt vare första domstol
i mål, som skall bedömas efter
denna lag.

§•

1 mom. När sjöförklaring af
Rätten upptages, skola två i sjöväsendet
kunnige och erfarne män vara
tillstädes för att såsom sakkunnige
gå Rätten tillhanda.

De sakkunnige njute ersättning
af allmänna medel till belopp, som
Konungen bestämmer.

108

Särskilda .Utskotts (N:o /) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

2 mom. När vid Rådstufvurätt
till handläggning förekommer mål
angående klander af dispache, skola,
utom domfört antal af Rättens ledamöter,
tre i handel och sjöfart kunnige
och erfarne män hafva säte och stämma
i Rätten. Stadsfullmäktige i stad,
hvars Rådstufvurätt enligt 326 §
egen upptaga dylikt mål, skola före
utgången af hvarje av utse desse särskilde
ledamöter att utöfva befattningen
under det följande året. För
att i" deras ställe vid inteäffadt förfall
tjenstgöra skola tillika tre suppleanter
utses; uppstår hinder jemväl för
dem, ege Rätten för hvarje särskildt
fall tillkalla andra.

De särskilde ledamöterne njute
ersättning till belopp, som Konungen
bestämmer; skolande denna ersättning
af endera parten eller af parterna gemensamt
gäldas, efter ty Rätten, enligt
de i 21 kap. Rättegångsbalken
stadgade grunder, pröfvar skäligt.

315 §.

När anmälan skett om inträffad sjöolycka, på sätt i 40 § är stadgadt,
sammanträde Rätten, så snart ske kan, till sjöförklaringens upptagande. Till
sammanträdet inkalle ordföranden befälhafvaren, med förständigande att medhafva
alla de personer, som antagas kunna lemna upplysning i saken,
äfvensom att förete dagboken i hufvudskrift, der den tinnes i behåll; underrätte
ock, senast dagen förut, genom kungörelse i ortens tidning, och,
der sä ske kan, genom särskildt meddelande de personer, hvilka saken kan
angå, eller deras ombud om tiden för sammanträdet äfvensom hvar och
när den om händelsen ingifna anmälan med dertill hörande handlingar
finnes tillgänglig.

316 §,

Vid sjöförklarings upptagande skola först befälhafvaren och derefter
de till upplysning i saken inkallade personer hvar för sig afgifva en så

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

109

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

vidt möjligt sammanhängande berättelse angående händelsen; der någons
berättelse är ofullständig, otydlig eller obestämd, bör Rätten genom lämpliga
frågor söka erhålla säker upplysning om hvad han verkligen erfarit angående
händelsen. Sedan samtliga berättelser afgifvits, böra, der ej laga
hinder tinnes möta eller Rätten eljest med afseende å sakens omständigheter
finner edgång ej böra ega rum, de till upplysning i saken inkallade
personer sina berättelser, sedan de blifvit ur protokollet upplästa, med
vittnesed bekräfta.

Rätten ege till förhör inkalla jemväl andra af besättningen än dem,
befälhafvare!! medtagit.

317 §.

Har fartyg förolyckats, af besättningen öfvergifvits i sjön, råkat på
grund, så att det icke utan ovanliga åtgärder, såsom kapning af mast
eller kastning af last, kunnat åter blifva flott, eller har skada uppstått
derigenom att fartyget stött tillsammans med annat fartyg, eller har fartyget
drabbats af olycka, hvarmed förlust af menniskolif varit förenad;
åligge Rätten att i sammanhang med sjöförklaringens upptagande söka
åstadkomma fullständig utredning angående orsakerna till olyckan. Särskildt
bör dervid undersökas, huru vida olyckan härledt sig af

1. fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning;

2. orsaker, härrörande från lastningen, såsom att fartyget varit öfverlastadt,
eller att lasten varit af farlig beskaffenhet, eller att den
varit felaktigt fördelad eller stufvad eller icke behörigen försedd,
eller att barlasten varit otillräcklig, otjenlig eller icke behörigen
försedd;

3. förseelse eller försummelse under resan af befälhafvare!! eller någon
af besättningen å fartyget, eller af befälhafvare eller någon af besättningen
å annat fartyg;

4. förseelse af lots eller vägvisare, bristfällighet i sjökort eller å fyrar,
sjömärken eller andra inrättningar till sjöfartens säkerhet eller förseelse
eller försummelse af den, åt hvilken dylika inrättningars
skötsel och vård är anförtrodd.

Finner Rätten för upplysnings vinnande nödigt att höra jemväl personer,
som icke tillhöra besättningen, må de till vittnesförhör inkallas; och
njute de, som sålunda inkallats, ersättning af allmänna medel, efter ty om
ersättning till vittnen i brottmål är stadgadt.

110

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (Ako 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

318 §.

När anmälan skett om sådan sjöolycka, som i 317 § sägs, åligge
Rättens ordförande att om tiden för den deraf föranledda undersökning
underrätta vederbörande åklagare.

319 §.

Den i 317 § föreskrifna undersökning skall, när sjöförklaringen afgifves
utom de förenade rikena, verkställas af vederbörande konsul; och åligge
befälhafvare!!, som har att för sådant ändamål anmäla sig hos konsuln,
att till undersökningen medhafva dagboken äfvensom de personer, hvilka
antagas kunna gifva upplysning angående olyckshändelsen. Der det lämpligen
kan ske, bör konsuln tillkalla två ojäfvige, i sjöväsendet kunnige,
helst svenske, norske eller danske män att vid undersökningen närvara.

Har i här omforma,Ida fall undersökning angående den inträffade
olyckan hållits af dertill behörig utländsk myndighet, vare ytterligare
undersökning ej af nöden.

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att någon, som kunnat göra anmälan om
olyckan, blifvit räddad, eller har eljest undersökning med anledning af
sådan olyckshändelse, som i 317 § omförmäles, uteblifvit; ege Kommerskollegium
förordna om undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen
kan företagas.

321 §.

Sedan sådan undersökning, som i 317 § omförmäles, afslutats, skall
Rätten eller konsuln, som den förrättat, ofördröjligen insända protokoll öfver
undersökningen till Kommerskollegium. Har fartyget förolyckats, eller kan
eljest dagboken från fartyget undvaras, skall denna jemte protokollet insändas
men eljest en fullständig afskrift af dagboken i de delar, som angå
undersökningen. År å utländsk ort undersökningen verkstäld af vederbörlig
myndighet, åligge konsuln att till Kommerskollegium insända afskrift af
det vid undersökningen förda protokoll.

Finnes undersökning i något afseende ofullständig, ege Kommerskollegium
förordna om ny undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen
kan ega rum.

Särskilda Utskotts (AT:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Majt:s förslag: Utskottets förslag:

322 §.

Anmäler sig befälhafvare å norskt fartyg till afläggande af sjöförklaring
här i riket, åligge Rätten att, der sådant fall inträffat, som i 317 § omförmäles,
anställa undersökning angående orsakerna till olyckan och insända
protokollet till Kommerskollegium.

Detta stadgande skall ega tillämpning, så länge i Norge motsvarande
bestämmelse är gällande i afseende på sjöförklaringar, som der afläggas af
befälhafvare å svenska fartyg.

323 §.

Tvistemål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der ej här nedan
annorlunda stadgas, instämmas till Rådstufvurätten i den stad, der svaranden
har sitt bo och hemvist, eller der fartyget finnes; har svaranden icke
sitt hemvist i stad med Rådstufvurätt, eller finnes fartyget å ort, der Rådstufvurätt
icke är, gånge tvisten- till den Rådstufvurätt, som är närmast
endera af dessa orter.

Äro flere redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses såsom rederiets
hemvist.

324 §.

Hafva parter öfverenskoinmit, att tvist må instämmas till viss annan
Rådstufvurätt än den, som enligt 323 § är behörig; då må den rätt sökas.

325 §.

Vill någon för anspråk, som grundar sig på befälhafvarens görande
eller låtande, på en gång söka denne och redaren, ege han instämma båda
till den domstol, der endera är skyldig att svara.

326 §.

Den, som icke åtnöjes med dispache,
skall göra sin klandertalan
anhängig vid den Hofrätt, under
hvars domvärjo den stad hörer, der
dispachen är utgifven.

Den, som icke åtnöjes med dispache,
skall göra sin klandertalan
anhängig vid Rådstufvurätten i den
stad, der dispachen är utgifven.

327 §.

Har i tvistemål, som skall bedömas efter denna lag, Rätten ogillat
invändning angående domstols behörighet eller flere parters inkallande,

112

Särskilda Utskotts (.N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

må ej öfver det utslag klagas annorledes än i sammanhang med hufvudsaken.

328 §.

Brottmål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der brottet föröfvats
i stad med Rådstufvurätt, upptagas vid den stadens Rådstufvurätt, men om
brottet föröfvats å ort, der Rådstufvurätt icke är, vid den Rådstufvurätt,
som är närmast. Har brott skett under resa, gånge målet till Rådstufvurätten
i den stad, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller der
han eljest träffas; ligger den ort icke inom Rådstufvurätts dom värjo, gånge
målet till den Rådstufvurätt, som är närmast.

329 §.

Den, som vill söka ändring i
dispache, göre det genom tvefald
skriftlig inlaga, som skall jemte den
klandrade utredningen och de handlingar,
sökanden åberopar, ingifvas
till Hofrätten innan klockan tolf å
trettionde dagen från den, då dispachen
utgafs, den dagen likväl oräknad,
eller, om trettionde dagen infaller
å helgdag, å nästa söckendag.
A inställelsedagen vare ock vederparten
tillstädes att mottaga sökandens
inlaga, och gifve han sitt svar
tvefaldt in till Hofrätten sist å fjortonde
dagen derefter, den dagen
oräknad, då han mottog sökandens
inlaga. Ej må å någondera sidan
mer än en skrift ingifvas.

Har icke dispache blifvit öfverklagad
i den ordning, nu är sagd!,
lände den till efterrättelse.

1 mom. Den, som vill klandra
dispache, göre det genom tvefald
skriftlig inlaga, som skall ingifvas
till Rådstuf''vurätten innan klockan
tolf å trettionde dagen från den, då
dispachen utgafs, den dagen likväl
oräknad, eller, om trettionde dagen
infaller å helgdag, å nästa söckendag;
bifoge och den klandrade utredningen
samt deg handlingar, käranden
åberopar. Ä inställelsedagen
vare ock svaranden tillstädes att mottaga
vederpartens inlaga. Sist d
fjortonde dagen derefter gifve svaranden
sitt svar tvefaldt in och bifoge
de handlingar, han åberopar,
der de ej redan äro ingifna. Ej må
å någondera sidan mer än en skrift
ingifvas.

Har icke dispache blifvit öfverklagad
i den ordning, nu är sagdt,
lände den till efterrättelse.

2 mom. Vill part blifva muntligen
hörd, göre derom anmälan inom
en månad efter inställelsedag en.
Göres sådan anmälan, bestämme Rät -

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (A;o 2).

113

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

tens ordförande genast dag för förhöret,
som ofördröjligen skall inför
Rätten hållas. Har ej inom nyss
stadgade tid anmälan skett och pröfvar
ej heller Rätten nödigt höra parterna,
skall ofördröjligen genom anslag
å Rättens dörr tillkännagifvas
viss dag, då Rättens utslag kommer
att afsägas.

3 mom. 1 Rättens slutliga utslag
skall fullständig underrättelse
meddelas om hvad part för sökande
af ändring i utslaget har att iakttaga.

330 §.

Öfver Hofrätts utslag i mål,
som § 329 omförmäler, må klagan
föras hos Konungen inom den tid
och i den ordning, 30 kap. Rättegångsbalken
för tvistemål stadgar.

Den, som vill söka ändring i
Rådstufvur ättens utslag i mål, som
i 326 § omförmäles, skall vid talans
förlust innan klockan tolf å trettionde
dagen från utslagets dag, den dagen
dock oräknad, eller, om trettionde
dagen infäller å helgdag, å nästa
söckendag till Rådstuf vur ätten tvefaldt
ingifva sina till Konungen stälda
underdåniga besvär; bifoge och Rättens
protokoll och utslag i målet jemte
de till saken hörande handlingar,
klaganden kan anse nödigt förete.

Klagandens vederpart har alt
vid Rådstuf vur ätten sjelf efterhöra,
huru vida inom besvärstidens utgång
besvär inkommit, och, der besvär anförts,
uttaga ena exemplaret af besvär
sskriften; ege derefter tid af en
månad från besvärstidens utgång att
till Rådstuf vur ätten ingifva underdånig
förklaring jemte de handlingar,
han vill åberopa; för sittes den
tid, ege han ej vidare varda i saken

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Håft. Bil.

114

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

hord. Sedan förklaring inkommit,
eller tid för förklarings afgifvande
gått till ända, utan att sådan afgifvits,
skola de vexlade skrifterna jemte
samtliga till målet hörande handlingar
ofördröjligen af Rådstufvur ätten
insändas till Konungens Justitierevisions
expedition.

331 §.

De skiljemän, till hvilkas pröfning tvist enligt denna lag skall i vissa
fall hänskjutas, skola vara tre och utses i den ordning, lagen angående
skiljemän den 28 oktober 1887 bestämmer.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten vill
söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
annorlunda förordnar.

332 §.

De besigtningsman, som enligt denna lag böra af Magistrat eller
kronofogde förordnas, skola vara tre. 1 de städer, der handels- och sjöfartsnämnd
finnes, åligge Magistraten att för hvarje år från nämnden infordra
uppgift å personer, som till sådant uppdrags fullgörande anses skickliga.

Erfordras eljest besigtning, ege part derom anmoda den eller dem,
för hvilka han har förtroende; åliggande det Magistraten i de städer, der
handels- och sjöfartsnämnd finnes, att, efter förslag af nämnden, för hvarje
är utse lämpligt antal personer, hvilka hafva att med dylik besigtnings
verkställande gå parter till hända, äfvensom att kungöra förteckning å de
sålunda utsedde.

Denna lag träder i kraft den
1 Januari 1892; dock skola mål,
som vid nämnda tid äro anhängiga
vid domstol, behandlas efter äldre lag.

Denna lag träder i kraft den 1
Januari 1892; dock att de i 314 §
föreskrifva val skola för år 1892
förrättas före utgången af innevarande
år.

Mål, som den 1 Januari 1892
äro anhängiga vid domstol, skola
behandlas efter äldre lag.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

115

Bil. B.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hvar som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust
eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bergar öfvergifvet
fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods,

ehvad sådant upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet

eller drifvet å strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos närmaste
krono- eller tullbetjent, som har att derom ofördröjligen meddela
distriktets tullkammare underrättelse. Underlåter den, som funnit, att
göra sådan anmälan, eller undandöljer eller förskringrar han något af
det, som bergats, hafve förverkat bergarelön och straffes efter allmän lag.

Har fartyg under resa något bergat, aflemne befälhafvaren det
bergade till tullstation å den svenska ort, dit han först anländer. An löpes

ej svensk hamn, gifve han å den utländska ort, som han först

anlöper, hos svensk konsul eller, der sådan ej finnes, hos annan behörig
myndighet bergningen till känna och läte det bergade å offentlig auktion
försäljas; kungöre ock redaren om förloppet och redovise honom
försäljningssumman. Sedan vare å redarens omsorg och ansvar att de
insända medlen aflemna till Konungens Befallningshafvande i orten,
hvilken derefter har att förfara enligt hvad här nedan stadgas.

Underlåter befälhafvare eller redare att. på sätt nu är föreskrifvet,
tillkännagifva hvad bergadt blifvit eller att aflemna derför influtna
medel eller förskingrar eller undandöljer något deraf, ansvare såsom
förut är sagdt.

116

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

2 §•

Om angifvet fynd åligge tullkammaren att göra anmälan hos
Konungens Befallningshafvande i länet, som skall låta kungörelse om bergningen
tre gånger införas i allmänna tidningarne. Kommer egare inom
år och dag, sedan sist kungjordt var, och visar sin rätt, tage han sitt
åter, mot det att han till den, som bergat, utbetalar kostnaden för
godsets kungörande och vård samt den bergarlön, som domstol kan
pröfva skäligt att bestämma. Kommer han ej, tillfälle strandvrak Kronan,
efter afdrag af bergarelön och kostnad, som nyss är nämnd, men annat
fynd tillfälle den, som bergat. Kan hvad bergadt och angifvet är ej
vårdas utan fara för försämring, skall det försäljas å offentlig auktion
och de influtna medlen nedsättas i länets ränteri.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

117

Bil. C.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 2, 5 och 7 §§ af 17 kap. Handelsbalken,
sistnämnda lagrum sådant det lyder enligt förordningen den 13 April
1883, skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Hvad i gäldenär bo finnes, som hörer annan till, det skall först
uttagas, såsom: inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till
salu; stulet, röfvadt, lånt eller legdt gods; pantsatt gods, då lösen derföre
gifves; faddergåfva; hemgift och annat dylikt. År detta förvandladt
och ej i behåll; gånge dermed som i 16 § skils.

Sedan njute borgenärer betalning af boet, efter ty, som nedan sägs;
dock att angående vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg,
frakt och inlastadt gods gäller hvad i Sjölagen stadgas.

5 §•

Dernäst ege husvärd rätt till huslega för sista året, och för sista,
tre månaders kost, af det gods, som i huset är. Häfver husvärd ej
något af det gods inne; njute ej, bättre rätt, än andre borgenärer, derom
i 16 § sägs.

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, gifvit varfsegaren eller
byggmästaren förskott i penningar eller byggnadsämnen och har förskottet
blifvit intecknadt, på sätt i Sjölagen sägs, njute förskottsgifvaren
sedan förmånsrätt i de lemnade byggnadsämnena och det, som med
förskottet är tillverkadt.

118

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (AT;o 2).

7 §•

Har redare i fartyg för medredare lemnat förskott, som i 17 §
Sjölagen sägs, njute häri sedan för sin fordran förmånsrätt i fartyget.

Gifver man annan förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift,
äfven der denna ej är att till bergsbruk hänföra, eller till drifvande af
fabrik, mjöl- eller sågqvarn, boktryckeri, bryggeri, bränvins- eller kruttillverkning,
och varder förlaget intecknadt, på sätt särskildt är stadgadt,
njute förlagsman sedan förmånsrätt för sin fordran i det, som
tillverkadt är, i de för tillverkningen afsedda råämnen, i all den lösegendom,
vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som till
bergsbrukets, grufvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer, samt
i gäldenärens fordringar för sådana förskott i penningar eller varor, som
för rörelsen lemnade äro; så ock, vid förlag till bearbetande af andra
grufvor än jerngrufvor, i sjelfva grufvan; dock gälle ej förmånsrätt för
ränta, som före början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre
år. År förlagsinteckning beviljad för fleres fordringar, hafve den företräde,
som inteckning först sökt; hafva flere sökt inteckning å en dag,
ege lika rätt. Börjar konkurs inom en månad efter det förlagsinteckning
blifvit sökt, vare inteckningen utan verkan. Ej heller galle förlagsinteckning,
som blifvit sökt samma dag, då konkurs börjats, eller
derefter.''

Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning i förmån srättstvister,
hvilka göras anhängiga före utgången af December månad 1891.

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

119

Bil. D.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda §§ i Utsökningslagen den
10 Augusti 1877 skola erhålla följande ändrade lydelse:

71 §•

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant
gods till säkerhet för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta
för godsets utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och
njute sådan borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6
Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant eller eljest under
panträtt i handom, vare dock, der egendomen icke utgöres af fartyg
eller gods i fartyg, ej pligtig att lemna panten från sig, med mindre
full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning
hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga
lösen, då den, i fall som nu är sagdt, honom bjudes, ändå att hans
fordran ej är till betalning förfallen.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas
och värderas; och ege han, der så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige
män att vid värderingen biträda.

Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, affordre utmätningsmannen
befälhafvaren de handlingar, som tjena till upplysning angående eganderätten
till fartyget eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för
hvilka fartyget eller godset jemnlikt 11 kap. Sjölagen må häfta. Utestår
frakt ogulden, eller är fartygets eller godsets egare berättigad till sådan
ersättning, som i 270 eller 278 § Sjölagen omförmäles, skall sådan ersättning,
der borgenären det yrkar, uppbäras af utmätningsmannen

120

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

eller af syssloman, som af honom dertill förordnas. Utmätningsmannen
kungöre utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger,
förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan
auktionen hålles, der ej i fall, som i 88 § 2 mom. sägs, kortare tid
för kungörandet nödig finnes; auktion å fordran eller rättighet skall
kungöras minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom
kungöras mera än eu gång, vare det gildt, om första kungörandet
skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet må,
der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förrän förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om
försäljningen jemväl införd i allmänna tidningarne tre gånger, sista
gången minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika
innehålla, att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning,
ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant, på sätt i 118
§ sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla. De borgenärer,
hvilka jemlikt 11 kap. Sjölagen ega rätt till betalning ur det utmätta,
skola derjemte, der de äro kände och inom riket boende, underrättas
om auktionen genom särskilda kallelsebref, hvilka böra afsändas med
posten så tidigt, att de må kunna komma vederbörande till hända minst
fjorton dagar före auktionen.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest
under panträtt i handom, varde, der ej panthafvaren är pligtig att för
sin fordran taga betalning ur köpeskillingen eller på sätt i 71 § sägs
förklarat sig dermed nöjas, före utropet underrättelse meddelad, att
försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

117 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade
under panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat
sig nöjas med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njuta
han sin rätt till godo inom den tid, som i 116 § stadgas; dock att,
der i fråga om utmätningsvis såldt fartyg eller gods i fartyg annan
borgenär påstår betalning för fordran, som skall utgå med förmånsrätt

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2). 121

framför panthafvarens, denne ej eger njuta betalning i annan ordning,
än i 119 § sägs.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom,
eller ock egde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen
qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs,
undfå betalning, så vida han derom hos utmätningsmannen före auktionen
framstäf yrkande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg
utmätningsvis försäljas, ege jemväl borgenär, som för sin fordran
har förmånsrätt enligt 4 eller 7 § i 17 kap. Handelsbalken, den rätt,
nu är sagd.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt,
annan borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt,
än utmätningen medför, eller har sådant yrkande, som i 118
§ sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid framstäldt: tinnes ej
full tillgång för borgenärerne och kunna de ej åsämjas, huru medlen
skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens fördelning
och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran, hvarför
ej utmätning skett och för hvilken ej heller borgenären haft det
utmätta i handom såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen
å uppgifvet ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen
iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger, första gången
minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarne införas, der
ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet,
att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren
ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände
han genast de medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen
och öfriga till ärendet hörande handlingar till fogden, som derefter
vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 2 Håft. Bil.

122

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

Bil. E.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkurslagen.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda §§ i Konkurslagen den 18
September 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Hvad, efter konkursens början, i utsökningsmål mot gäldenären
göres, vare utan all verkan i konkurssaken, der ej intecknings- eller
panthafvare yrkar försäljning af egendom, hvari han förmånsrätt till
betalning eger. År lös egendom före konkursens början utmätt, men
ej försåld; upphöre Konungens Befallningshafvandes eller utmätningsmans
befattning dermed; dock att angående utmätt fartyg och gods i
fartyg gäller hvad bär nedan i 51 § stadgas.

51 §.

-irrl-ri''b-* •< fri i :•!•»! n r»‘f ''./Vi v(\

Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der
ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären,
dertill samtycka. Ar sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning
utom offentlig auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare,
hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill lemnat; sker försäljningen
å auktion, varde de inteckningshafvare, som kände äro, dertill
kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas under, infeckningarnes
värde, sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma
enligt lag bör ur egendomen utgå, der ej borgenärerne i den
ordning, 59 och 60 §§ stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas
rätt är deraf beroende, till den försäljning bifall lemna. Kan försälj -

Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2).

123

ning sålunda ej ske, ega borgenärerne hos vederbörande myndighet
äska försäljning i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt
blifvit, särskildt är stadgadt.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den der
blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerne i den ordning, som i 59
och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del deraf må
säljas under hand, samt Rättens ombudsman efter gäldenärens hörande
dertill lemnar bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt eller
annan förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej i något
fall utan hans samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg eller
gods i fartyg säljas, ega borgenärerne, der fartyget finnes å ort inom
riket, hos vederbörande utmätningsman äska försäljning i den ordning,
som om dylik egendom, den der blifvit utmätt, särskildt är stadgadt.

54 §.

Har borgenär lös egendom i pant eller eljest under panträtt i
handom, eller har fartyg eller gods i fartyg tagits i mät för fordran,
för hvilken borgenären har sådan rätt till fartyget eller godset, som i
11 kap. Sjölagen sägs, eller har eljest för fordran lös egendom blifvit
utmätt inom den tid och på det sätt, att, enligt hvad särskildt är
stadgadt, förmånsrätt i den egendom för samma fordran uppkommit;
ege borgenären besörja, att den pant eller egendom å offentlig auktion
såld varder, der ej gode männen eller sysslomännen vilja den lösa;
skolande försäljningen, der egendomen utgöres af fartyg eller gods i
fartyg, ske i den ordning, som om dylik egendom, den der blifvit utmätt,
särskildt är stadgad. Der ej egen dopen utmätningsvis försäljes,
läte borgenären gode männen eller sysslomännen minst en månad förut
veta, när försäljningen skall ske, och vise för dem reda för hvad som
influtit.

Vill ej borgenären om försäljningen föranstalta, som nu sagdt är;
ege sysslomännen derom besörja.

90 §.

Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom eller inteckning
i gäldenärens fasta gods eller rätt till betalning ur fartyg,
frakt eller gods i fartyg, som i 11 kap. Sjölagen sägs, njute, der han
fordringen i konkursen icke bevakat, ej rätt till betalning ur annan
konkursboets egendom, än den, som för fordringen sålunda häftar. Sådan
borgenär vare ock pligtig, der det äskas, att, innan han betalning

124

Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande (N:o 2).

ur egendomen njuta må, sin fordran med den i 82 § föreskrifna borgenärsed
fästa. Askas sådan ed; förelägge Rätten eller domaren, såsom
i 86 § sägs, borgenären viss tid, från det han af föreläggandet
erhållit del, att till Rätten eller domaren ingifva bevis, att han föreskrifven
ed aflagt: utsatte ock viss tid af högst en månad, inom hvilken
den, som edgången yrkat, har att delgifvandet ombesörja och
med bevis derom inkomma, vid den påföljd för underlåtenhet deraf,
som i sistnämnda § stadgas. Ej må i detta fall föreläggandets införande
i tidning såsom delgifning godkännas.

Försummar borgenären att inom den föreskrifna tiden med edgångsbevis
inkomma eller laga förfall derför visa; då må egendomen,
såsom annan konkursboets tillhörighet, af gode männen eller sysslomannen
om händer tagas, och utdelning derutur ske till andra borgenärer,
som sina fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan
sådan utdelning skett; vare vid sin rätt till betalning ur egendomen
bibehållen.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

Stockholm 1891. Kong!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.