Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11
Utlåtande 1901:Säru111
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
1
. N:o 11.
Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1901, kl. 4 e. m.
Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande (n:o 2), i anledning af Kongl.
Maj:ts propositioner n:o 2 angående ny härordning, n:o
3 med förslag till ny värnpligtslag, n:o 3 a med förslag
till lag om *''ändrad lydelse af 2 och 62 §§ strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881, och n:o 34, angående
en särskild tillagg sb evill ning för år 1901, äfvensom i
anledning af de inom Riksdagens båda kamrar väckta
motioner i dithörande ämnen.
Till särskilda utskottets n:o 1 behandling hafva, i fråga om ny
härordning och hvad dermed eger sammanhang, öfverlemnats:
Kongl. Maj:ts proposition, n:o 2, angående ny härordning;
Kongl. Maj:ts proposition, n:o 3, med förslag till ny värnpligtslag;
Kongl. Maj:ts proposition, n:o 3 a, med förslag till lag om ändrad
lydelse af 2 och 62 §§ strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881;
Kongl. Maj:ts proposition, n:o 34, angående en särskild tilläggsbevillning
för år 1901; samt
följande inom Riksdagens kamrar väckta motioner, som stå uti ett
närmare eller fjermare samband med den ifrågasatta ombildningen af försvaret,
nemligen:
inom Första Kammaren:
motion n:o 36, af herr af Buren, angående dagaflöning för arméns
officerare m. fl. efter ny härordnings genomförande;
Bih. till Riksd. Prof. IDOL 8 Sami. 1 Afd. 11 llåft. (Ako 11).
1
2
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
motion n:o 37, af herr af Buren, angående vissa aflöningsförmåner
för arméns officerare m. fl. efter ny härordnings införande;
motion n:o 39, af herr Sjöcrona, i anledning af bestämmelserna om
värnskatt i Kongl. Maj:ts förslag till värnpligtslag;
inom Andra Kammaren:
motion n:o 44, af herr A. Hedin i Stockholm, om revision af
krigslagarne;
motion n:o 80, af herr C. Johansson i Aflösa, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående en särskild tilläggsbevinning för år 1901;
motion n:o 100, af herr W. Styrlander, angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning angående möjligheten att i fredstid
vid civil domstol handlägga sådana mål, som nu behandlas af krigsdomstol
m. m.;
motion n:o 106 Va, af herr G. A. E. Kronlund, om eventuel tilläggsbevillnings
utgående i stigande skala med frihet från dylik bevillning
för de små inkomsterna och de små fastigheterna;
motion n:o 112, af herr J. Byström, med förslag till ändrad lydelse
af § 2 i värnpligtslagen den 5 juni 1885;
motion n;o 113, af herr David, Bergström, om uttagande efter
progressiv skala af den tilläggsbevillning, som af innevarande Riksdag kan
varda besluten;
motion n:o 116, af herr A. Hedin i Stockholm, om ändring i Kongl.
Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 62 i strafflagen för
krigsmagten;
motion n:o 117, af herr A. Hedin i Stockholm, om ändring i Kongl.
Maj:ts förslag till ny värnpligtslag;
motion n:o 119, af herr N. Wallmark, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående ny härordning i fråga om öfningstiden för de värnpligtige;
motion
n:o 126, af herr Hj. Branting, om befrielse för inkomst
under 3,000 kronor från eventuel tilläggsbevillning;
motion n:o 147, af herr K. A. Staaff, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om revision af de s. k. krigslagarne;
motion n:o 155, af herr J. Sjöberg, om befrielse under viss förutsättning
för rust- och rotehållare från och med år 1902 från rustnings
och
roteringsbesvärets utgörande;
motion n:o 156, af herr H. Pantzarhielm, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående ny härordning;
3
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11,
motion n:o 166, af herr A. G. Jönsson i Mårarp, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående ny härordning;
motion n:o 167, af herr P. O. Lundell, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående en särskild tilläggsbevillning för år 1901;
motion n:o 174, af herr I. Månsson, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ny värnpligtslag;
motion n:o 175, af herr A. Hedin i Stockholm, om ändring af 4 §
i Kongl. Maj:ts förslag till ny värnpligtslag;
motion n:o 177, af herr O. Nyländer, om tillägg till § 4 i Kongl.
Maj:ts förslag till ny värnpligtslag;
motion n:o 178, af herr K. Almqvist, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran, att, i anseende till de ökade kostnader för försvaret,
antagandet af den föreslagna härordningen skulle föranleda, Kongl. Maj:t
ville för nästa Riksdag framlägga förslag till bevillningsförordning, afsedd
att supplera nu gällande;
motion n:o 181, af herr L. P. Mallmin m. fl.., om tillägg till §§
27 och 52 i Kongl. Maj:ts förslag till ny värnpligtslag;
motion n:o 183, af herr S. Nordström i Höglunda, om upphäfvande
af 155 § i strafflagen för krigsmagten;
motion n:o 186, af herr H. Andersson i V. Nöbbelöf, om bemyndigande
för Kongl. Maj:t att, derest ny härordning med indelningsverkets
upphäfvande antages, under öfvergångstiden i mån af behof ersätta afgången
af indelte soldater genom anställande af manskap på grund af frivilligt
aftal.
Derjemte har särskilda utskottet till föremål för sina öfverläggningar
gjort innehållet af det vid Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
statsverkets tillstånd och behof fogade utdrag af protokollet öfver finansärenden,
som hållits inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 21 december 1900.
4
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kong!. Maj:ts förslag till ny härordning.
I propositionen n:o 2 angående ny härordning har Kongl. Maj:t,
med åberopande af ett vid propositionen fogadt protokoll öfver landtförsvarsärenden,
hållet inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 7 januari innevarande år, under förutsättning af bifall
till det förslag till ny värnpligtslag, som innehölles uti en samma dag
aflåten proposition n:o 3, och som längre fram i detta utlåtande kommer
att återgifvas, föreslagit Riksdagen:
Beträffande infanteriets organisation:
l:o) att Riksdagen måtte bifalla:
att af nuvarande Smålands grenadiercorps och Blekinge
bataljon bildas ett nytt infanteriregemente, afsedt
till besättning i Karlskrona;
att af nuvarande Vermlands fältjägarecorps bildas
ett nytt infanteriregemente, afsedt till besättning å Vaxholm
och Oscar Fredriksborg; och
att af nuvarande Vestgötadals regemente och
Hallands bataljon bildas ett nytt infanteriregemente,
afsedt för första armefördelningen; samt
2:o) att Riksdagen måtte besluta, att hvart och
ett af nedan uppräknade infanteritruppförband skall vid
slutligt genomförd härordning utgöras af den under
desamma upptagna, med fasta aflöningsförmåner anstälda
personal, nemligen:
a) Lif regementet till fot, Första lifgrenadier regementet,
An<lra lifgrenadierrrgementet, Vestgöta regemente,
Ujtlatids regemente, Skaraborgs regemente, Södermanlands
regemente, Kronobergs regemente, Jönköpings regemente,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Dalregementet, Helsinge regemente, Elfsborgs regemente,
Bohusläns regemente, Vestmanlands regemente, Norrbottens
regemente, Vesterbottens regemente, Kalmar regemente,
Vermlands regemente, Jemtlands fältjägareregemente,
Norra skånska infanteriregementet, Södra skånska infanteriregementet,
Vesternorrlands regemente samt det
nya här ofvan under l:o) upptagna, för första arméfördelningen
afsedda regementet:
Staben.
1 öfverste och chef,
1 öfverstelöjtnant,
3 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnantaf första klassen (försteregementsadjutant),
1 löjtnant af andra klassen (andre regementsadjutant),
1 underlöjtnant (tredje regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
2 bataljonsläkare,
3 sergeanter af första klassen (bataljonsadjutanter),
1 fanjunkare (regementsväbel),
1 sergeant af första klassen (sjukvårdssergeant),
4 sjukvårdskorpraler,
4 sjukvårdsvicekorpraler,
4 sjukvårdssoldater,
1 gevärshandtverkare,
1 gevärshandtverkarekorpral,
1 gevärshandtverkarevicekorpral,
1 gevärshandtverkaresoldat och
1 musikfanju likare.
Kompanistaten.
8 kaptener af första klassen,
6 kaptener af andra klassen,
9 löjtnanter af första klassen,
9 löjtnanter af andra klassen,
9 underlöjtnanter,
12 fanjunkare,
Säi’8kilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
9 sergeanter af första klassen,
12 sergeanter af andra klassen,
36 distinktionskorpraler,
48 korpraler,
48 vicekorpraler,
12 officers volontärer,
48 öfriga volontärer,
6 musiksergeanter af första klassen,
6 musiksergeanter af andra klassen och
24 trumslagare eller hornblåsare.
b) Svea och Göta lifgarden:
Staben.
1 öfverste och chef,
1 öfverstelöjtnant,
3 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (förste regementsadjutant),
1 löjtnant af andra klassen (andre regernentsadj utant),
1 underlöjtnant (tredje regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
2 bataljonsläkare,
3 sergeanter af första klassen (bataljonsadjutanter),
1 fanjunkare (regementsväbel),
1 sergeant af första klassen (sjukvårdssergeant),
4 sjukvårdskorpraler,
4 sjukvårdsvicekorpraler,
4 sjukvårdssoldater,
1 gevärshandtverkare,
1 gevärshandtverkarekorpral,
1 gevärshandtverkarevicekorpral,
1 gevärshandtverkaresoldat och
1 musikfanjunkare.
Kompanistaten.
8 kaptener af första klassen,
6 kaptener af andra klassen,
Särskilda Utskotts (N:o I) Utlåtande N:o 11.
7
9 löjtnanter af första klassen,
9 löjtnanter af andra klassen,
9 underlöjtnanter,
12 fanjunkare,
9 sergeanter af första klassen,
12 sergeanter af andra klassen,
36 distinktionskorpraler,
48 korpraler,
60 vicekorpraler,
12 officersvolontärer,
360 öfriga volontärer,
8 rausiksergeanter af första klassen,
8 musiksergeanter af andra klassen och
24 trumslagare eller hornblåsare.
c) Infanteriregementena i Karlskrona samt å Vaxholm
och Öscar Fredriksborg:
Staben.
1 öfverste och chef,
1 öfverstelöjtnant,
2 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af förstaklassen(försteregementsadjutant),
1 löjtnant af andra klassen (andreregementsadj utant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
2 sergeanter af första klassen (bataljonsadjutanter),
1 fanjunkare (regementsväbel),
1 sergeant af första klassen (sjukvårdssergeant),
2 sjukvårdskorpraler,
3 sjukvårdsvicekorpraler,
3 sjuk vårdssoldat er,
1 geva ^handtverkare,
1 gevärshandtverkarekorpral,
1 gevärshandtverkarevicekorpral,
1 gevärshandtverkaresoldat och
1 musikfanjunkare.
8
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kompanistaten.
6 kaptener af första klassen,
4 kaptener af andra klassen,
6 löjtnanter af första klassen,
6 löjtnanter af andra klassen*
6 underlöjtnanter,
8 fanjunkare,
6 sergeanter af första klassen,
8 sergeanter af andra klassen,
24 distinktionskorpraler,
36 korpraler,
36 vicekorpraler,
8 officersvolontärer,
32 öfriga volontärer,
6 musiksergeanter af första klassen,
6 musiksergeanter af andra klassen och
16 trumslagare eller hornblåsare.
d) Gotlands infanteriregemente jemte militärbefälhafvaren
å Gotland:
Militärbefälhafvare.
\s i'' '' i '' »ts!
1 militärbefälhafvare, öfverste.
Regementsstaben.
1 öfverstelöjtnant,
2 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (förste re <re men tsadj u tant),
1 löjtnant af andra klassen (andre regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
2 bataljonsläkare,
2 sergeanter af första klassen (bataljonsadjutanter),
1 fanjunkare (regementsväbel),
1 sergeant af första klassen (sjukvårdssergeant),
3 sjukvårdskorpraler,
3 sjukvårdsvicekorpraler,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
9
3 sjukvårdssoldater,
1 gevärshandtverkare,
1 gevärshandtverkarekorpral,
1 gevärshandtverkarevicekorpral,
1 gevärshandtverkaresoldat och
I musikfanjunkare.
Kompanistaten.
8 kaptener af första klassen,
4 kaptener af andra klassen,
II löjtnanter af första klassen, deraf 1 adjutant hus
militärbefälhafvaren,
10 löjtnanter af andra klassen,
10 underlöjtnanter,
8 fanjunkare,
11 sergeanter af första klassen,
16 sergeanter af andra klassen,
32 distinktionskorpraler,
40 korpraler,
48 vicekorpraler,
12 officersvolontärer,
240 öfriga volontärer,
6 musiksergeanter af första klassen,
6 musiksergeanter af andra klassen och
16 trumslagare eller hornblåsare.
Beträffande kavalleriets organisation:
3:o) att Riksdagen måtte besluta:
dels att hvart och ett af nedan uppräknade kavalleritruppförband
skall vid slutligt genomförd härordning
utgöras af den under desamma upptagna, med fasta
afiöningsförmåner anstälda personal, nemligen:
a) Lifgardet till häst, Lifregementets dragoner,
IAf regementets husarer, Smalands husarregemente, Kronprinsens
husarregemente och Norrlands dragonregemente:
Staben.
1 öfverste och chef,
1 öfverstelöjtnant eller major,
Bih. till Rikxd. Prat. Idol. H Sand. / Afd. II Höft. . 2
10
Särskilda Utskotts (K:o 1) Utlåtande N:o 11.
1 ryttmästare af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
1 regementsveterinär,
1 bataljonsveterinär,
1 fanjunkare (regementsväbel),
2 sjukvårdskorpraler,
2 sjukvårdsvicekorpraler,
2 sjukvårdsryttare,
3 hofslagarekorpraler,
4 hofslagarevicekorpraler,
4 hofslagareryttare,
1 gevärshandtverkare och
1 musikfanjunkare.
Sqvadronsstaten.
5 ryttmästare af första klassen,
1 ryttmästare af andra klassen,
6 löjtnanter af första klassen,
6 löjtnanter af andra klassen,
5 underlöjtnanter,
5 fanjunkare,
5 sergeanter af första klassen,
5 sergeanter af andra klassen,
20 distinktionskorpraler,
30 korpraler,
30 vicekorpraler,
6 officersvolontärer,
195 öfriga volontärer,
3 musiksergeanter af första klassen,
2 musiksergeanter af andra klassen och
10 trumpetare.
Särskilda Utskotts (N:o /) Utlåtande N:o ti -
ll
b) Skånska husar- och dragonregementena:
Staben.
1 öfverste och chef,
1 öfverstelöjtnant,
2 majorer,
1 ryttmästare af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (förste regementsadjutant),
1 löjtnant af andra klassen (andre regeinentsadjutant),
1 underlöjtnant (tredje regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
2 bataljonsläkare,
1 regementsveterinär,
2 bataljonsveterinärer,
1 fanjunkare (regementsväbel),
4 sjukvårdskorpraler,
4 sjukvårdsvicekorpraler,
4 sjukvårdsryttare,
7 hofslagarekorpraler,
7 hofslagarevicekorpraler,
8 hofslagareryttare,
2 gevärshandtverkare ocli
1 musikfanjunkare.
Sqvadronsstaten.
10 ryttmästare af första klassen,
2 ryttmästare af andra klassen,
13 löjtnanter af första klassen,
11 löjtnanter af andra klassen,
10 underlöjtnanter,
10 fanjunkare,
10 sergeanter af första klassen,
10 sergeanter af andra klassen,
40 distinktionskorpraler,
60 korpraler,
12
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
60 vicekorpraler,
12 officersvolontärer,
390 öfriga volontärer,
6 musiksergeanter af första klassen,
4 musiksergeanter af andra klassen och
20 trumpetare;
dels att vid hvart och ett af Lifgardet till häst,
Lifregementets dragoner, Lifregementets husarer, Smålands
husarregemente, Kronprinsens husarregemente och
Norrlands dragonregemente skola vid slutligt genomförd
härordning finnas 600 samt vid hvart och ett af Skånska
husar- och dragonregementena 1,200 kronan tillhöriga
stamhästar.
Beträffande artilleriets organisation:
4:o) att Riksdagen måtte bifalla:
att ett positionsartilleriregemente uppsättes; och
att äfvenledes ett landtfästningsartilleriregemente
uppsättes, och att i detsamma skall ingå Karlsborgs
artillericorps; samt
5:o) att Riksdagen måtte besluta:
dels att hvart och ett af nedan uppräknade artilleritruppförband
skall vid slutligt genomförd härordning
utgöras af den under desamma upptagna, med fasta
aflöningsförmåner anstälda personal, nemligen:
a) Första Svea, Första Göta, Norrlands, Andra
Svea och Andra Gala artilleriregementen:
Staben.
1 öfverste och chef,
2 öfverstelöjtnanter,
3 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),
13
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
1 regementspastor (vid Norrlands artilleriregemente
2 regementspastorer),
1 auditör (vid Norrlands artilleriregemente 2 auditör),
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
1 regementsveterinär,
1 bataljonsveterinär,
3 sj ukvårdsandrekonstaplar,
4 sjukvårdsvicekonstaplar,
4 sjukvårdsartillerister,
3 handtverksandrekonstaplar,
4 handtverksvicekonstaplar,
4 handtverksartillerister,
3 hofslagareandrekonstaplar,
4 hofslagarevicekonstaplar,
4 hofslagareartillerister och
1 musikstyck] unkare.
Batteristaten.
11 kaptener af första klassen,
8 kaptener af andra klassen,
10 löjtnanter af första klassen,
9 löjtnanter af andra klassen,
10 underlöjtnanter,
15 styckjunkare,
15 sergeanter af första klassen,
15 sergeanter af andra klassen,
55 förstekonstaplar,
55 andrekonstaplar,
55 vicekonstaplar,
18 officersvolontärer,
132 öfriga volontärer,
7 musiksergeanter af första klassen,
ti musiksergeanter af andra klassen och
7 trumpetare.
14
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
b) Wendes artilleriregemente:
Staben.
1 öfverste och chef,
2 öfverstelöjtnanter,
4 majorer,
1 kapten af andra klassen (regernentsq vartermästare),
1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
1 regements veterinär,
1 bataljonsveterinär,
4 sjukvårdsandrekonstaplar,
5 sjukvårdsvicekonstaplar,
5 sjukvårdsartillerister,
4 handtverksandrekonstaplar,
5 handtverksvicekonstaplar,
5 handtverksartillerister,
4 hofslagareandrekonstaplar,
5 hofslagarevicekonstaplar,
5 hofslagareartillerister och
1 musikstyckjunkare.
Batteristaten.
14 kaptener af första klassen,
9 kaptener af andra klassen,
13 löjtnanter af första klassen,
10 löjtnanter af andra klassen,
12 underlöjtnanter,
18 styckjunkare,
19 sergeanter af första klassen,
19 sergeanter af andra klassen,
70 förstekonstaplar,
70 andrekonstaplar,
70 vicekonstaplar,
20 officersvolontärer,
168 öfriga volontärer,
8 musiksergeanter af första klassen,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
15
7 musiksergeanter af andra klassen och
8 trumpetare.
c) Gotlands artillericorps :
Staben.
1 öfverstelöjtnant och chef,
1 löjtnant af andra klassen (adjutant),
1 bataljonsläkare,
1 bataljonsveterinär,
2 sjukvårdsandrekonstaplar,
2 sjukvårdsvicekonstaplar,
3 sjukvårdsartillerister,
1 handtverksandrekonstapel,
1 handtverksvicekonstapel,
2 handtverksartillerister,
1 hofslagareandrekonstapel,
1 hofslagarevicekonstapel,
1 hofslagareartillerist och
1 musiksergeant af första klassen.
Batteristaten.
4 kaptener af första klassen,
2 kaptener af andra klassen,
5 löjtnanter af första klassen, deraf eu adjutant
hos militärbefälhafvaren,
4 löjtnanter af andra klassen,
4 underlöjtnanter,
4 styckjunkare,
5 sergeanter af första klassen,
4 sergeanter af andra klassen,
22 förstekonstaplar,
22 andrekonstaplar,
22 vicekonstaplar,
4 offieersvolontärer,
67 öfriga volontärer och
5 trumpetare.
d) Positionsartilleriregernentet:
Staben.
1 öfverste och chef,
1 öfverstelöjtnant,
16
Särskilda Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 11.
2 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
1 bataljonsveterinär,
2 sjukvårdsandrekonstaplar,
2 sjukvårdsvicekonstaplar,
2 sjukvårdsartillerister,
2 handtverksandrekonstaplar,
2 handtverksvicekonstaplar,
2 handtverksartillerister,
2 hofslagareandrekonstaplar,
2 hofslagarevicekonstaplar,
2 hofslagareartillerister och
1 musikstyckjunkare.
Batteristaten.
6 kaptener af första klassen,
5 kaptener af andra klassen,
6 löjtnanter af första klassen,
5 löjtnanter af andra klassen,
6 underlöjtnanter,
12 styckjunkare,
12 sergeanter af första klassen,
12 sergeanter af andra klassen,
30 förstekonstaplar,
30 andrekonstaplar,
30 vicekonstaplar,
14 officersvolontärer,
72 öfriga volontärer,
3 musiksergeanter af första klassen,
3 musiksergeanter af andra klassen och
6 trumpetare.
ej Landtfästningmrtilleriregementet:
Staben.
1 öfverste och chef,
2 öfverstelöjtnanter,
Särskilda Utskotts (Nio 1) Utlåtande N:o 11.
17
2 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (regementsadjntant),
2 regementspastorer,,
2 auditörer,
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
3 sjukvårdsandrekonstaplar,
3 sjukvårdsvicekonstaplar,
4 sjukvårdsartillerister,
3 handtverksandrekonstaplar,
3 handtverksvicekonstaplar,
4 handtverksartillerister och
2 musikstyckjunkare.
Kompanistaten.
10 kaptener af första klassen,
9 kaptener af andra klassen,
10 löjtnanter af första klassen,
9 löjtnanter af andra klassen,
10 underlöjtnanter,
20 styckjunkare,
20 sergeanter af första klassen,
20 sergeanter af andra klassen,
50 förstekonstaplar,
50 andrekonstaplar,
50 vicekon staplar,
16 officersvolontärer,
130 öfriga volontärer,
3 musiksergeanter af första klassen,
2 musiksergeanter af andra klassen och
10 trumpetare;
dels att vid hvart och ett af Första Svea, Första
Göta, Norrlands, Andra Svea och Andra Göta artilleriregementen
skola vid slutligt genomförd härordning
finnas 440, vid Wendes artilleriregemente 584, vid Gotlands
artillericorps 85 och vid positionsartilleriregementet
60 kronan tillhöriga stamhästar.
Bih. till fliksd. Prot. 1901. <V Sami. I Afd. II Höft.
3
18
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Beträffande artilleriets tygstater:
6:o) att Riksdagen måtte besluta, att vid artilleriets
tygstater skall vid slutligt genomförd härordning finnas
följande, med fasta aflöningsförmåner anstälda personal,
nemligen:
1 tygingeniör,
13 tygförvaltare.
10 tygunderofficerai''e,
7 besigtningsrustmästare,
14 tygskrifvare och
87 tyghandtverkare.
Beträffande ingcniörtruppernas organisation:
^ . .. ! , ... > . . , i f * ^
7:o) att Riksdagen måtte bifalla:
att Svea och Göta ingeniörbataljoners ingeniöroch
parkkompanier ombildas till två fältingeniörregementen;
att
en fältte legrafcorps upprättas, och att i densamma
skall ingå Svea ingeniör bataljons fälttelegrafkompani;
och
att tre fästningsingeniörcorpser upprättas, en afsedd
för Karlskrona, en för Vaxholms och Oscar Fredriksborgs
och en för Bodens fästning; samt
8:o) att Riksdagen måtte besluta:
dels att vid Fortifikationen med fasta aflöningsförmåner
anstälda officerare och underofficerare med
vederlikar samt betjente skola vid slutligt genomförd
härordning utgöras af nedan upptagna personal, nemligen:
3 öfverstar,
3 öfverstelöjtnanter,
10 majorer,
34 kaptener af första klassen,
18 kaptener af andra klassen,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
19
42 löjtnanter af första klassen,
22 löjtnanter af andra klassen,
32 underlöjtnanter,
50 fanjunkare,
40 sergeanter af första klassen,
40 sergeanter af andra klassen,
5 regementspastorer,
1 sekreterare,
5 auditörer,
3 regementsläkare,
6 bataljonsläkare,
2 batalj onsveterinärer,
I fortifikationskassör och redogörare,
10 fortifikationskassörer och förrådsförvaltare,
II verkmästare,
15 tyghandtverkare,
6 gevärshandtverkare.
3 musikfanjunkare,
11 musik sergeanter af första klassen,
12 musiksergeanter af andra klassen,
1 förste vaktmästare och
3 förrådsvaktmästare;
dels att hvart och ett af nedan uppräknade ingeniörtruppförband
skall vid slutligt genomförd härordning
utgöras af den under densamma upptagna, med
fasta ailöningsför måner anstälda manskapspersonal, nemligen
:
a) Svea och Göta ingeniöregementett:
18 distinktionskorpraler, deraf 3 minör- eller handtverksdistinktionskorpraler,
42 korpraler, deraf 6 minör- eller handtverks-,
2 sjukvårds-, 2 gevärshandtverkare- och 2 hofslagarekorpraler,
45 vicekorpraler, deraf 9 minör- eller handtverks-,
2 sjukvårds-, 2 gevärshandtverkare- och 2 hofslagarevicekorpra
ler.
20
Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 11.
2 sjukvårdssoldater,
2 gevärshandtverkaresoldater,
18 officersvolontärer,
120 öfriga volontärer och
9 trumpetare.
b) Fälttelegraf''corpsen:
13 distinktionskorpraler, deraf 1 handtverksdistinktionskorpral,
28 korpraler, deraf 5 handtverks-, 2 sjukvårdsoch
1 hofslagarekorpral,
29 vicekorpraler, deraf 6 handtverks-, 2 sjukvårds-
och 1 hofslagarevicekorpral,
2 sjukvårdssoldater,
1 ge värs hand Iverkaresolda t,
1 hofsla,garesoldat,
76 volontärer och
5 trumpetare.
c) Ingen)nrcorpserna i Karlskrona och å Vaxholm
och Oscar Fredriksborg:
6 distinktionskorpraler, deraf 2 minör- eller handtverksdistinktionskorpraler,
13 korpraler, deraf 4 minör- eller handtverksoch
1 sjuk vårdskorpral,
12 vicekorpraler, deraf 4 minör- eller handtverksvicekorpraler,
1 sjukvårdssoldat,
1 gevärshandtverkaresoldat,
40 volontärer och
4 trumpetare.
d) Ingeniör corpsen i Boden:
12 distinktionskorpraler, deraf 4 minör- eller
handtverksdistinktionskorpraler,
Särskilda Utskotts (\:o 1) Utlåtande N:o 11.
21
25 korpraler, deraf 8 minör- eller handtverksoch
1 sjukvårdskorpral,
26 vicekorpraler, deraf 8 minör- eller handtverks-,
1 sjukvårds- och 1 gevärshandtverkarevicekorpral,
2 sjukvårdssoldater,
1 gevärshandtverkaresoldat,
80 volontärer och
8 trumpetare;
dels att vid hvart och ett af Svea och Göta ingeniörregementen
skola vid slutligt genomförd härordning
finnas 54, vid fälttelegrafcorpsen 25 och vid ingeniörcorpsen
i Boden 10 kronan tillhöriga stamhästar.
Beträffande trång- ocli sjukvårdstruppernas organisation:
9:o) att Riksdagen måtte bifalla, att två nya trängcorpser
upprättas; samt
10:o) att Riksdagen måtte besluta;
dels att hvar och en af häi''ens sex trängcorpser
skall vid slutligt genomförd härordning utgöras af följande,
med fasta aflöningsförmåner anstälda personal,
nemligen:
Staben.
1 öfverstelöjtnant och chef,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
2 bataljonsläkare,
1 bataljonsveterinär,
1 hofslagarekorpral,
1 hofslagarevicekorpral,
1 hofslagaresoldat,
1 gevärshandtverkaresoldat,
4 handtverkare,
1 musiksergeant af första klassen och
1 musiksergeant af andra klassen.
22
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kompanistaten.
4 kaptener af första klassen,
1 kapten af andra klassen,
4 löjtnanter af första klassen,
4 löjtnanter af andra klassen,
4 underlöjtnanter,
6 fanjunkare,
9 sergeanter af första klassen,
9 sergeanter af andra klassen,
12 distinktionskorpraler,
24 korpraler,
24 vicekorpraler,
2 offi ce rsvolontäre r.
30 öfriga volontärer och
6 trumpetare;
dels att vid hvarje trängcorps skola vid slutligt
genomförd härordning finnas 72 kronan tillhöriga stamhästar.
Beträffande generalitetsstateu:
11 :o) att Riksdagen måtte bifalla, att å generalitetsstaten
uppföras med fasta aflöningsförmåner inspektören
för kavalleriet samt sex fördelningsläkare.
Beträffande tränginspektionen:
12:o) att Riksdagen måtte bifalla, att en inspektör
för trängen uppföres med fasta aflöningsförmåner å
ordinarie stat.
Beträffande generalstaben:
13:o) att Riksdagen måtte bifalla, att generalstabens
personal ökas med följande fasta officersbeställningar,
nemligen: 1 öfverste, 2 majorer, 4 kaptener af första
klassen och 2 löjtnanter af första klassen.
Särskilda Utskotts (Ar;o 1) Utlåtande N:o 11.
23
Beträffande kommendantsstaten:
14:o) att Riksdagen måtte bifalla, att ett kommendantskap
upprättas i Boden.
Beträffande intendenturcorpsen:
15:o) att Riksdagen måtte bifalla:
att följande nya beställningar tillkomma vid intendenturcorpsen,
nemligen: 1 öfverfältintendents-, 1 fältintendents-
af första graden, 1 fältintendents- af andra
graden, 8 intendents- af första klassen, 3 intendents- af
andra klassen, 24 underintendents- och 23 förvaltarebeställningar;
samt <
att nuvarande extra intendentsbefattningar och 19
vaktmästarebeställningar indragas.
Beträffande fältläkarecorpsen och veterinärstaten:
16:o) att Riksdagen måtte bifalla:
att antalet fältläkarestipendiater ökas från 47 till
60, deraf 20 af första och 40 af andra klassen; samt
att antalet fältveterinärstipendiater ökas från
5 till 8.
Beträffande ridskolan:
17:o) att Riksdagen måtte bifalla, att chefen för
ridskolan uppföres med fasta atlöningsförmåner å staten
för ridskolan.
Beträffande infanteriskjutskolan:
18:o) att Riksdagen måtte bifalla, att chefen för
infanteriskjutskolan uppföres med fasta aflöningsförmåner
å staten för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet.
Beträffande remonteringsstyrelsen:
19:o) att Riksdagen måtte bifalla, att chefen för
remonteringsstyrelsen uppföres med fasta aflöningsförtnåner
a ordinarie stat.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Beträffande öfvergången till den nya härordningen:
20:o) att Riksdagen måtte besluta, att den nya turordningen,
sådan den här blifvit föreslagen, skall vara
genomförd under tolf år, räknade från och med år 1902;
21:o) att Riksdagen måtte bifalla, att under åren
1902, 1903, 1904, 1905, 1906 och 1907 den nuvarande
nummerstyrkan vid indelta infanteriet och kavalleriet
genom indragning, i den ordning Kongl. Maj:t pröfva!-lämpligt, minskas sålunda:
a) vid hvart och ett af Lifregementet till fot, Första
lifgrcnadierregementet, Andra lifgrenadierregementet, Vestgöta
regemente, Uplands regemente, Skaraborgs regemente,
Södermanlands regemente, Kronobergs regemente, Jönköpings
regemente, Dalregementet, Helsinge Regemente, Elfsborgs
regemente, Bohusläns regemente, Vestmanlands regemente,
Kalmar regemente, Ver mlands regemente, Norra
skanska infanteriregementet och Södra skånska infanteriregementet
till 520 nummer;
b) vid Smalands grenadier corps till 260 nummer;
c) vid Vestgötadals regemente till 490 nummer;
d) vid Norrbottens regemente till 300 nummer;
e) vid Vesterbottens regemente till 375 nummer;
f) vid Jemtlands fältjägareregemente till 480
nummer; och
g) vid hvart och ett åt Lifregementets dragoner,
Eif regementets husarer och Smålands husarregemente till
350 nummer;
22:o) att Riksdagen matte besluta, att den rusthållarne
vid de indelta kavalleriregementena åliggande
skyldighet att hålla häst skall i män af de nuvarande
rusthållshästarnes afgång upphöra från och med år 1902;
23:o) att Riksdagen måtte besluta, att från och med
år 1908 indelningsverket i sin helhet skall, så fort ske
kan, upphöra; samt
24:o) att Riksdagen måtte besluta, att likaledes
från och med år 1908 frälserusttjensten och presterskapets
åliggande att vid inträffande krig utgöra krigsgärd
i spån in ål skola upphöra.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
25
Kongl. Maj:ts förslag till ny värnpligtslag.
I propositionen n:o 3 med förslag till ny värnpligtslag har Kongl.
Maj:t, med åberopande af ett propositionen bilagdt protokoll öfver landtförsvarsärende,
hållet inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 7 januari innevarande år, föreslagit Riksdagen att antaga
nedanstående förslag till ny värnpligtslag. I samband härmed återgifvas,
för att underlätta jemförelsen och vinnande af nödig öfverskådlighet, motsvarande
stadganden i nu gällande värnpligtslag.
Kongl. Maj:ts förslag till
värnpligtslag:
Föreslagen lydelse:
Art. I.
Allmänna bestämmelser.
§ I
Hvarje
svensk man är värnpligtig
från och med det kalenderår, under
hvilket han fyller tjuguett år, till
och med det, under hvilket han fyller
fyratio år.
Bih. till Riksd. Prat. IDOL 8 Sami.
Motsvarande stadganden i
nu gällande värnpligtslag:
Nuvarande lydelse:
Art. I.
Allmänna bestämmelser.
§ 1.
Hvarje svensk man är värnpligtig
från och med det kalenderår, under
hvilket han fyller tjuguett år, till
och med det, under hvilket han fyller
fyratio år.
/ Afd. // Höft..
4
26
Särskilda Utskotts (N:o /) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
§ 2.
1. Vämpligten fullgöres i beväringen
och landstormen. Beväringen
delas i första och andra uppbådet.
Tjenstetiden är åtta år i
första och derefter fyra år i andra
uppbådet.
I krigstid bestämmer dock endast
behofvet tjenstetidens längd för det
inkallade manskapet.
2. Under den tid värnpligtig
icke tillhör beväringen, tillhör han
land stor men.
§ 3.
Från värnpligtens fullgörande
frikallas den, som till följd af lyte,
sjukdom eller annan dylik orsak är
till tjenst vid rikets försvar oförmögen.
§ 4.
1. Den, som frikallas från värnpligtens
fullgörande eller får uppskof
med inskrifning, skall för hvarje
år, hvarunder han sålunda undgår
att tillhöra beväringen, erlägga en
skatt till staten, under benämning
värnskatt.
2. Dylik skatt erlägges jemväl
af den, som afflyttar från riket, för
hans återstående tjenstetid i bevärinyen.
3. Om frikallelse från skyldighet
att erlägga värnskatt äfvensom
Nuvarande lydelse:
§ 3.
1. Vämpligten fullgöres i beväringen
och landstormen. Beväringen
delas i första och andra uppbådet.
Tjenstetiden är åtta år i
första och derefter fyra år i andra
uppbådet.
I krigstid bestämmer dock endast
behofvet tjenstetidens längd för det
uppkallade manskapet.
2. Under den tid värnpligtig
icke tillhör beväringen, tillhör han
landstormen.
8 2.
Från värnpligtens fullgörande
frikallas den, som till följd af lyte,
sjukdom eller annan dylik orsak är
till tjenst vid rikets försvar oförmögen.
[§ 4 i nu gällande värnpligtslag,
hvilken § enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle komma att utgå, lyder:
»Beväringen tillhör hären eller
flottan, landstormen endast hären».]
Särskilda Utskotts (N:o
Föreslagen lydelse:
rörande värnskattens belopp, dess påförande,
uttagande och redovisning
varder bestämdt i särskild lag.
1. Värnpligtig är skyldig att inställa
sig till inskrifning i hären
eller flottan det år, han fyller tjugnett
år.
2. Tjenstetid,en i beväring en beräknas
från början af nyss nämnda
År, äfven om den värnpligtige till
följd af laga förfall eller beviljadt
uppskof först ett senare ar skulle
blifva inskrifven.
Har sådan senare inskrifning skett
till följd af den värnpligtiges uteblifvande
utan laga förfall, räknas
tjenstetiden från början af inskrifningsåret.
Inställer inskrifven värnpligtig
sig icke till i § 21 föreskrifven tjenstgöring,
räknas sådant år, hvarunder
lian utan laga förfall eller beviljadt
uppskof uteblifvit, icke såsom fullgjord,
t tjensteär i beväring en. Huru
förhållas skall, då värnpligtig uteblifvit
frän endast en del af årets
tjenstgöring, bestämmer Konungen.
Äfven före det år, vämpligten
inträder, må yngling anmäla sig till
inskrifning och dervid uppgifva det
1) Utlåtande N:o 11. 27
Nuvarande ly delse:
§ b.
1. Värnpligtig är skyldig att inställa
sig till inskrifning i hären
eller flottan det år, han fyller tjuguett
år.
2. Tjenstetiden enligt § 3 inom. 1
beräknas från början af nyss nämnda
år, äfven om den värnpligtige till
följd af laga förfall eller beviljadt
uppskof först ett senare år skulle
blifva inskrifven.
Har sådan senare inskrifning skett
till följd af den värnpligtiges förfall,
olösa uteblifvande, räknas tjenstetiden
från början af inskrifningsåret.
Inställer inskrifven värnpligtig
sig icke till tjenstgöring det år, han
första gången blifvit till vapenöfning
inkallad, räknas hans tjenstetid från
början af det år, han inträder i
tjenstgöring.
§ 6.
Äfven före det år, värnpligten
inträder, må yngling anmäla sig till
inskrifning och dervid uppgifva den
28
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
truppslag vid hären eller den tjenst
vid jlottan, hvari han önskar inskrifvas.
För bifall härtill fordras, att
han är till krigstjenst duglig och i
öfrigt lämplig till den tjenstgöring,
hvartill han anmäler sig.
Han tillhör likväl första uppbådet,
intill dess åtta år förflutit
från och med det år, då han fylde
tjuguett år.
Hvad i denna lag stadgas om
värnpligtige gäller i tillämpliga delar
för de enligt denna § inskrifne, äfven
innan de i värnpligtsåldern inträdt.
§ 7.
Vapenföra värnpligtige inskrif
vas
till vapentjenst, öfriga värnpligtige
till annan befattning vid
hären eller flottan, hvartill de må
finnas lämpliga.
§ 8.
Rörande inskrifna värnpligtiges
befrielse från tjenstgöring under
krigstid meddelar Konungen de föreskrifter,
som för rikets tjenst och
det allmännas behof finnas vara påkallade.
,
§ 9.
Värnpligtig, som är lagstadd eller
annorledes i annans tjenst eller
Nuvarande lydelse:
truppå/delning eller flottans station,
hvilken han vill tillhöra. För bifall
härtill fordras, att häri är till krigstjenst
duglig och i öfrigt lämplig
till den tjenst, hvartill han anmäler
sign
Häri tillhör likväl första uppbådet,
intill dess åtta år förflutit
från och med det år, då häri fylde
tjuguett år.
Hvad i denna lag stadgas om
värnpligtige gäller i tillämpliga delar
för de enligt denna- § inskrifne, äfven
innan de i värnpligtsåldern inträdt.
§ 7.
Vapenför värnpligtig inskrifves
till vapentjenst, öfrige värnpligtige
till annan befattning vid hären eller
flottan, hvartill de ma finnas lämplige.
§ 8.
Rörande inskrifne värnpligtiges
befrielse från tjenstgöring under
krigstid meddelar Konungen de föreskrifter,
som för ri kets tjenst och
det allmännas behof finnas vara påkallade.
§ 9.
Värnpligtig, som är lagstadd eller
annorledes i annans tjenst eller
29
Särskilda Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
arbete antagen, må ej af husbonde
eller arbetsgivare hindras att i behörig
tid inställa sig till inskrifning,
tjenstgöring eller mönstring, eller att
fullgöra annan honom i denna lag
ålagd skyldighet.
§ io.
Värnpligtig, som är förlustig
medborgerligt förtroende, må ej vapenöfvas,
utan skall till lämpliga
arbeten användas.
Art. II.
Om de värnpligtig eu inskrifning
och redovisning.
§ 11.
1. liiket indelas för inskrifning
och redovisning af de värnpligtige,
med i mom. 2 stadgade undantag,
uti inskrifning sområden och rullföringsområden;
hvarje inskrijningsområde
omfattar visst antal rullföring
sömnad en. För hvart och ett eif
dessa områden för ord nas en befälhafvare.
2. För inskrifning af de värnpligtige,
som åro å sjömanshus ins
knif na, och för redovisning af flottans
å sjömanshus inskrifna värnpligtige
bestämmas särskilda sjörullfäring
som råden, hvart och ett om
-
arbete antagen, må ej af husbonde
eller arbetsgivare hindras att i behörig
tid inställa sig till inskrifning,
vapenöfning eller annan tjenstgöring.
§ io.
Värnpligtig, som är förlustig
medborgerligt förtroende, må ej vapenöfvas,
utan skall till lämpliga
arbeten användas.
Art. II.
Om inskrifning till utgörande af
värnpligten.
§ 11.
1. Riket indelas för de värnpliqtiges
inskrifning uti visst antal
inskrifning sområden.
2. Hvarje inskrifning sområde
delas i visst antal bataljons-, kompani-
och afdelningsområden.
3. För hvarje af här nämnda
områden förordnas en befälhafvare.
30
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
fattande ett eller flera sjömanshus.
För hvarje sjörullföringsområde förordnas
en befälhafvare, lydande under
stationsbefälhafvare vid station
af flottan.
§ 12-
1. Vederbörande mantalsskrifningsförrättare
åligger att, sedan
mantalsskrifningarna blifvit afslutade,
med ledning af mantalslängderna
uppsätta fullständiga listor
öfver inskrifning sskyldig a värnpligtig
e. Dessa listor skola för granskning
öfversändas till vederbörande
pastorsembeten, hvilka genom anteckning
å dem böra upplysa, dels
om någon af deruti upptagna värnpligtige
aflidit eller afflyttat till annan
ort, som, då den är känd, bör
uppgifvas, eller är inskrifven ä sjömanshus,
med uppgift på sjömanshuset,
dels om och hvilka inskrifningsskyldiga
värnpligtige efter mantalsskrifningen
inflyttat i församlingen,
med uppgifvande, der så ske
kan, från hvilken ort inflyttningen
skett, hvarefter listorna, bekräftade
med vederbörande pastorers underskrifter
och åtföljda af de värnpligtiges
prestbetyg, skola till inantalsskrifningsförrättaren
återsändas.
Mantalsskrifningsförrättaren insänder
dessa listor, behörigen transporterade
och summerade, äfvensom
prestbetygen till Konungens Befallningshafvande,
som ofördröjligen öf
-
Nuvarande lydelse:
§ 12.
1. Vederbörande mantalsskrifningsförrättare
åligger att, sedan
mantalsskrifningarna blifvit afslutade,
med ledning af mantalslängderna
och i enlighet med de föreskrifter,
Konungen utfärdar, uppsätta
fullständiga listor öfver beväring
och landstorm till. grund för
den stamrulla, som skall föras öfver
de värnpligtige inom hvarje kompaniområde.
Dessa listor skola för granskning
öfversändas till vederbörande
pastorsembeten. hvilka genom anteckning
å dem böra upplysa, dels
om någon af deruti upptagne värnpligtige
aflidit eller afflyttat till annan
ort, som, då den är känd, bör
uppgifvas, dels om och hvilka utom
de å listorna upptagne, men till
samma åldersklasser hörande personer
efter mantalsskrifningen inflyttat
i församlingen, hvarefter listorna,
bekräftade med vederbörande pastorers
underskrifter, skola af dem
till mantalsskrifningsförrättaren återsändas.
Mantalsskrifningsförrättaren
insänder dessa listor, behörigen transporterade
och summerade, till Konungens
Befallningshafvande, som ofördröjligen
öfversänder dem till in
-
Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande N:o It. 31
Föreslagen lydelse:
versänder dem till vederbörande inskrifning
somr ad esbefä l h af vare.
2. P rester sk apel samt landstatens
tjensteman, synnerligen mantalsskrifning
s förr ättarne, så ock sjömanshusombudsmännen
vare pligtige
att, i allt hvad på dem kan ankomma,
tillhandagå vederbörande
befäl med de upplysningar och det
bistånd, som af dem kunna äskas
för de värnpligtig^ inskrifning och
redovisning.
3. Der anteckningar motsvarande
för samling sböckerna föras af
annan myndighet än presterskapet,
skola presterskapets skyldigheter enligt
denna paragraf åligga sådan
myndighet.
4. Närmare föreskrifter om fullgörandet
af de åligganden, som i
fråga om de värnpligtiges inskrifning
och redovisning tillkomma, ornrådesbefälhafvare
och sjömanshus
-
Nuvarande lydelse:
skrifning sområdets befälhafvare. Om
den tid, inom hvilken mantalsskrifning
sförrättare samt pastorer skola
fullgöra förberörda åligganden, varder
särskildt stadgadt.
2. Direktionerna öfver sjömanshusen
skola på sätt och inom tid, som
Konungen bestämmer, hvarje är insända
uppgift å de i sjömanshusens
register inskrifrte värnpligtige till
Konungens Befallningshafvande, som
ofördröjligen öfversänder äfven dessa
uppgifter till inskrifningsområdets
befälhafvare.
3. Denne befälhafvare läte der-,
efter upprätta fullständiga rullor öfver
inskrifningsområdets värnpligtige.
4. Presterskapet samt landstatens
tjensteman, synnerligen man-''
talsskrifningsförrättare, så ock direktionerna
öfver sjömanshusen vare
pligtige att, i allt hvad på dem kan
ankomma, tillhandagå vederbörande
befäl med de upplysningar och det
bistånd, som af dem kunna äskas
för de värnpligtiges redovisande och
inskrifning.
5. Der anteckningar motsvarande
hus förhör släng derna föras af annan
myndighet än presterskapet, skola
presterskapets skyldigheter enligt
denna paragraf åligga sådan myndighet.
32
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
ombudsmän äfvensom mantalsskrifning
sförrättare och pastorer eller i
mom. 3 omförrnälda myndigheter, utfärdas
af Konungen.
§ 13.
1. Hvarje år skall inom de särskilda
rullföringsomrädena och för de
särskilda sjömanshusen å tider och
ställen, som, efter det vederbörande inskrifning
somrädes- eller sjörå llföringsområdesbefälhafvare
blifvit hörd, bestämmas
af Konungens Befallningshafvande
i det län, till hvilket rullföring
sområdet eller största delen
deraf liörer, eller hvarinom sjörullföring
so mrädesbefälhafvar ens expedition
är belägen, inskrifning förrättas
med de värnpligtige, som under året
fylla tjuguett år, samt med de äldre
värnpligtige, hvilka icke förut blifvit
inskrifna eller frikallade.
2. Inkallelse till inskrifningsförrättning
verkställes af Konungens
Befallningshafvande genom kungörelse
och offentligt anslag.
§ 14.
1. Vid inskrifningsförrättning
är hvarje till densamma inkallad
värnpligtig med undantag af å sjömanshus
inskrifven, hvilken är till
§ 13.
1. Hvarje år skall inom de särskilda
kompaniområdena, eller, der
kompaniområdes vidsträckthet dertill
föranleder, inom dess särskilda afdelningsområden,
å tider och ställen,
som, efter det inskrifning sområdets
befälhafvare blifvit hörd, bestämmas
af Konungens Befallningshafvande,
inskrifning förrättas med de värnpligtige,
som under året fylla tj uguett
år, samt med de äldre värnpligtige,
hvilka vid föregående inskrifningsförrättningar
bort vara tillstädes, men
uteblifvit eller vid sådan förrättning
erhållit uppskof med inskrifning.
2. Värnpligtig, som är inskrifven
vid sjömanshus, redovisas inom
det inskrifning sområde, der sjömanshuset
är beläget.
3. Inkallelse till inskrifningsförrättning
verkställes af Konungens
Befallningshafvande genom kungörelse.
§ 14.
Vid inskrifningsförrättning är
med undantag af den, som är å sjömanshus
inskrifven eller tillhör lotsoch
fyrinrättningarna med lifrödd
-
33
Särskilda Utskotts {N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
sjöfart inmönstrad, skyldig att personligen
inställa sig; dock må utan
•personlig inställelse inskrifvas värnpligtig,
som i den ordning, Konungen
föreskrifver, styrker, att lian är till
krigstjenst duglig, och som antingen
finnes hafva för uteblifvandet visat
laga förfall eller ock innehar fast
anställning utomlands eller derstädes
uppehåller sig för idkande af studieceller
för utbildning i sitt yrke.
2. Öfverstiger afständet mellan
inkallad värnpligtigs hemvist inom
den ort, der han är kyrkobokförd,
och förrättningsstället fem nymil, är
han berättigad att uppbära den godtgörelse
för fram- och återresan mellan
dessa orter, som varder särskildt bestämd.
Sådan godtgörelse tillkommer
dock icke värnpligtig, som tillförene
utan laga förfall uteblifvit från dylik
förrättning.
3. Efter inskrifningen erhåller
den värnpligtige en inskrifningsbok,
hvaruti skall af vederbörande befäl
antecknas hvad som beträffande hans
värnpligt är af vigt att kunna styrka,
såsom fullgjord tjenstgöringsskyldighet
in. m. dylikt, och med hvilken
bör följa ett utdrag af denna lag
samt af andra lagar och stadganden
rörande krigsmagten.
Bill. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami.
ningsanstalterna, hvarje till densamma
inkallad värnpligtig skyldig
att personligen inställa sig; dock
att vederbörande inskrifningsnämnd
må kunna, der omständigheterna sådant
påkalla, utan personlig inställelse
inskrifva den, som vid tiden
för förrättningen har fast anställning
utomlands eller derstädes uppehåller
sig för idkande af studieceller
utbildning i sitt yrke och tillika
i den ordning, Konungen föreskrifver,
styrker, att han är till krigstjenst
duglig.
Till inskrifning sförrättning skola
vederbörande tjenstemän införskaffa
de värnpligtiges prestbetyg.
Efter inskrifningen erhåller den
värnpligtige en inskrifningsbok, hvaruti
skall af vederbörande befäl antecknas
hvad som beträffande hans
värnpligt är af vigt att kunna styrka,
såsom fullgjord tjenstgöringsskyldighet
m. m. dylikt.
1 Afd. 11 Höft.
5
34 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
§ 15. <
''* i.v • •,, j, ..it i*x .
/. Inställelse till inskrifning sker
i allmänhet vid inskrifningsförrättning
för den ort, det'' den värnpligtige
är kyrkohokförd; dock må värnpligtig,
som vistas å annan ort, undergå
inskrifning å vistelseorten, men
skall i sådant fall utan kallelse anmäla
sig hos vederbörande inskrifningsnämnd
och dervid, aflemna prestbetyg.
Sådan värnpligtig tillhör dock
fortfarande det område, der han är
kyrkohokförd.
2. Inskrifning af å sjömanshus
inskrifven värnpligtig sker vid inskrifning
s förr ältning fjär det sjömanshus
han tillhör. A sjömanshus inskrifven
värnpligtig må dock undergå
inskrifning vid inskrifnings för rättning
för annat sjömanshus, men skall
i sådant fall utan kallelse anmäla
sig hos vederbörande inskrifningsnämnd
och dervid, förutom prestbetyg,
aflemna intyg från vederbörande
sjömanshusombudsman rörande
såväl sin befattning inom sjömansyrket
som den tid, hvarunder
han varit inmönstrad till sjöfart.
A sjömanshus inskrifven värnpligtig,
som inskrifves i hären, öfverföres
vid inskrifning sförrättning en
till det rullföring sområde, inom
hvilket han är kyrkohokförd.
§ 15.
o 1 ■’A
Värnpligtig må undergå inskrifning
å den ort, der han vistas,
äfven om han derstädes icke är
mantalsskrifven, men skall i sådant
fall hos vederbörande inskrifningsnämnd
anmäla sig och dervid förevisa
pr estbetyg, hvilket han är. skyldig
att sjelf sig förskaffa. Sådan
värnpligtig anses dock fortfarande
tillhöra det område, der han är
mantalsskrifven, så vidt han icke till
annat område i laga ordning öfverflyttar.
■\ -vin’ .V
i TYyjvA in
k. !j
•''l Tlji-firr/; /
11 '' > ''[''jH ni till •-
WtS>''
: .‘A iY .
35
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
Art. in.
Om uppskof med inskrifning eller
tjenstgöring, sä ock om frikallelse
efter inskrifning.
§ 16.
1. Uppskof med inskrifning till
nästföljande års inskrifningsförrättning
kan medgifvas värnpligtig, som
af en eller annan möjligen öfvergående
anledning, såsom tillfällig
sjukdom, försenad kroppsutveckling
eller dylikt, vid inskrifningsförrättningen
beiinnes till tjenstgöring oförmögen
eller olämplig.
2. Sådant uppskof kan ock meddelas
ende arbetsföre sonen, sonsonen
eller dottersonen till orkeslös
eller vanför fader, farfader, morfader
eller till enka eller ogift qvinna,
ende arbetsföre fostersonen till orkeslös
eller vanför fosterfader eller till
fostermoder, äfvensom ende arbetsföre
brodern till ett eller flera minderåriga
eller vanföra faderlösa syskon,
dock endast såvida sagda föräldrar,
far- eller morföräldrar eller
fosterföräldrar eller syskon äro af
hans arbete för sitt uppehälle beroende
och med honom sammanbo.
3. Förefinnes anledning till befrielse
eldigt denna paragraf ännu
vid inskrifningsförrättningen det år,
under hvilket den värnpligtige fyller
tjugufyra år, frikallas han från värn
-
Art. III.
Om uppskof med inskrifning och
tjenstgöring.
§ 16-
1. Uppskof med inskrifning till
nästföljande års inskrifningsförrättning
kan medgifvas värnpligtig, som
af en eller annan möjligen öfvergående
anledning, såsom tillfällig
sjukdom, försenad kroppsutveckling
eller dylikt, vid inskrifningsförrättningen
befinnes till tjensten oförmögen
eller olämplig.
2. Sådant uppskof kan ock meddelas
ende arbetsföre sonen, sonsonen
eller dottersonen till orkeslös
eller vanför fader, farfader, morfader
eller till enka eller ogift qvinna,
ende arbetsföre fostersonen till orkeslös
eller vanför fosterfader eller till
fostermoder, äfvensom ende arbetsföre
brodern till ett eller flera minderåriga
eller vanföra faderlösa syskon,
dock endast så vida sagda föräldrar,
far- eller morföräldrar eller
fosterföräldrar eller syskon äro af
hans arbete för sitt uppehälle beroende
och med honom sammanbo.
3. Förefinnes anledning till befrielse
enligt denna paragraf ännu
vid inskrifningsförrättningen det år,
under hvilket den värnpligtige fyller
sitt tjugu fjerde lefnadsår, frikallas
36 Särskilda Utskotts (N:<
Föreslagen lydelse:
plog tens fullgörande i beväringen under
fredstid.
4. Blifver inskrifven värnpligtig,
till följd af i § 3 omförmäld orsak,
oförmögen till tjenst vid rikets försvar,
eg er han att, på framställning
hos behörig inskrifning snämnd, varda
frikallad från värnpligtens vidare
fullgörande.''
§ 17.
1. Uppskof till nästföljande år
med i § 27 föreskrifven första tjenstgöring
kan vid in skriftligen medgift^:
-
a) å sjömanshus inskrifven värnpligtig,
som enligt intyg från sjömanshusombudsmannen
är förhyrd
för längre utrikes resa å handelsfartyg
och som till följd deraf icke
utan väsentlig olägenhet kan, så
länge resan fortvarar, inställa sig;
b) värnpligtig, som sjelf förvaltar
och brukar honom tillhörig fast egendom
eller sjelf drifver honom tillhörig
handels-, fabriks- eller annan
industriel rörelse och af en eller annan
anledning icke varit i tillfälle
att på lämpligt sätt ordna om fastighetens
eller rörelsens skötande under
den tid, han för sin militära tjenst
-
1) Utlåtande N:o 11.
Nuvarande lydelse:
han under fredstid från värnpligtens
fullgörande i beväringen.
§ 17.
1. Uppskof till nästföljande år
med den i § 27 omförmäla tjenstgöring
vid hären eller flottan under
fredstid kan vid inskrifningen medgift^
:
a) värnpligtig, som idkar studier
och styrker sig behöfva sådant uppskof
för afslutande af redan fortskriden
lärokurs;
b) å sjömanshus inskrifven värnpligtig,
som enligt intyg från sjömanshusdirektionen
är förhyrd för
längre resa å handelsfartyg och som
till följd deraf icke utan väsentlig
olägenhet kan, så länge resan fortvarar,
inställa sig;
c) annan värnpligtig, så vidt giltiga
skäl för uppskofvets beviljande
pröfvas vara anförda, såsom att han
sjelf förvaltar och brukar honom tillhörig
fast egendom eller sjelf drifver
honom tillhörig handels-, fabrikseller
annan industriel rörelse samt
vid inskrifning sförrättning en befinnes
af en eller annan anledning icke
37
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
göling skulle blifva frånvarande;
samt
c) värnpligtig, som visar annat
giltigt skäl för uppskof)? beviljande,
såsom att tjenstgöring ens fullgörande
skulle medföra afsevärdt afbräck i
fortskriden lärokurs eller eljest bereda
honom eller af hans arbete beroende
nära anhörige väsentliga svårigheter
eller olägenheter.
2. Visar värnpligtig, efter det
han blifvit inskrifven, sådan anledning
till uppskof, hvarom i mom. 1
är sagdt, må uppskof med i § 27
föreskrifven första tjenstgöring, hvarje
gång för ett år, kunna, i den ordning
Konungen bestämmer, den värnpligtige
medgifvas, dock icke längre
än att tjenstgöringen kommer att
taga sin början under det år, under
livilket den värnpligtige fyller tjugufyra
år.
3 Uppskof till nästföljande år
med i § 27 föreskrifven repetitionsöftiing
må beviljas i den ordning,
Konungen bestämmer.
4. Från redan påbörjad tjenstgöring
må värnpligtig, för hvilken
inträdt sådant förhållande, som omnämnes
i § 16 mom. 2, hemförlofvas
i den ordning Konungen bestämmer.
År slikt förfall för tjenstgöring
för handen ännu det år, under hvilket
värnpligtig fyller tjugufyra är,
eger han att, på framställning hos
behörig inskrifning snämnd, frikallas
hafva varit i tillfälle att på lämpligt
sätt ordna om fastighetens eller rörelsens
skötande under den tid, han för
sin militära tjenstgöring skulle blifva
frånvarande.
Fortfar anledning till uppskof
med tjenstgöringens fullgörande, och
varder sådant vid inskrifning sförrättning
styrkt, må fortsatt uppskof,
hvarje gång för ett år, kunna den
värnpligtige medgifvas, dock icke för
längre tid än att tjenstgöringen kommer
att fullgöras under tredje året
efter det, då den värnpligtiges inskrifning
egde rum.
. '' >''• 1 >'' ■
2. Uppskof till nästföljande år
med den i § 27 föreskrifna tjenstgöring
under andra tjenståret må
beviljas i den ordning, Konungen
bestämmer.
3. Har sådant förhållande, som
omnämnes i § 16 inom. 2, inträdt
för värnpligtig efter undergången inskrifning,
må i den ordning, Konungen
bestämmer, uppskof med föreskrifven
tjenstgöring eller entledigande
från redan påbörjad dylik
honom beviljas, önskar värnpligtig
förnyadt uppskof, åligger det honom
att vid nästla fallande inskrifnings
-
38
Särskilda Utskotts (N:
Föreslagen lydelse:
från värnpligtens vidare fullgörande
i beväringen under fredstid.
4. Befinnes värnpligtig, hvilken
instält sig till i § 27 föreskrifven
tjenstgöring, behäftad med tillfällig
sjukdom, som utgör hinder för hans
behöriga utbildning, och har sjukdomen
ej veterligen uppkommit efter
inställelsen eller efter samling för
marsch eller annan färd till öfningsorten,
må uppskof med tjenstgöringen,
i den ordning Konungen bestämmer,
jemväl utan ansökning honom
meddelas.
Alt, IV.
Om inskrifnmgsnämiid och
inskrifningsrevision.
§ 18.
1. För ruttföringsområde skall
finnas en inskrifningsnämnd, bestående
af en regementsofficer såsom
ordförande samt fyra ledamöter,
nemligen en af Konungens Befallningshafvande
i det lan, till hvilket
området etter största delen deraf
hörer, dertill förordnad lagfaren man,
äfvensom ruttföringsomrädesbefälhafvaren
samt två inom samma område
bosatta, icke militära personer, hvilka
jemte ett lika antal suppleanter väljas
hvarje gång för två år af landstinget
eller, der mdlföring sområde
1) Utlåtande N:o 11.
Nuvarande lydelse:
förrättning inställa sig inför behörig
inskrifning smyndighet; och skola dervid
å honom tillämpas bestämmelserna
i § 16 mom. 3.
\ .''-.i''- u. ->.T
Art. IV.
Om inskrifningsnämnd och
inskrifningsrevision.
§ 18.
För hvarje bataljonsomräde skall
finnas en inskrifningsnämnd, bestående
af områdets befälhafvare såsom
ordförande samt fyra ledamöter, nemligen
en af Konungens Befallningshafvande
i det län, till hvilket största
delen af området hörer, dertill förordnad
lagfaren man, äfvensom för
hvarje kompaniområde den rullfärande
kompaniofficern, samt två inom
samma område bosatte, icke militäre
personer, hvilka jemte ett lika antal
suppleanter väljas hvarje gång för
två år af landstinget eller, der kom
-
39
Särskilda Utskotts (N:o
Föreslagen lydelse:
utgöres af stad, som ej under landsting
lyder, af stadsfullmägtige. En
af de sålunda utsedda ledamöterna
och en af suppleanterna afgå dock
efter lottning vid slutet af det år,
då denna lag vunnit tillämpning,
hvarefter en ledamot och en suppleant
årligen väljas. Omfattar rullföring
sområde landsdelar, hörande
under olika landsting, eller landsdel
och stad, som ej under landsting
lyder, väljas särskildt för hvarje
sådan landsdel eller stad två ledamöter
i hämnden jemte lika antal
suppleanter. De af landsting
eller stadsfullmägtige valda ledamöter
eller, i händelse de äro hindrade,
deras suppleanter deltaga i
nämndens förrättningar endast i hvad
angår det område, för hvilket de
blifvit vålda.
Vid sammanträde af inskrifningsnämnd
för rullföringsomräde, ur
hvithet■ ett större antal värnpligtige
inskrifvas i flottan, må officer
af flottan närvara för att lemna
nämnden erforderliga upplysningar
och göra de yrkanden, som han finner
heliöfliga i fråga om inskrifningen
af , värnpligtige till tjenst eller
särskild befattning vid flottan, dock
utan rätt att i nämndens beslut deltaga.
2. För sjömanshus skall finnas
en inskrifning snämnd, bestående af
en regementsofficer såsom ordförande
och fyra ledamöter, nemligen en af
Konungens Befallningshafvande i det
1) Utlåtande. N:o 11.
Nuvarande lydelse;
paniomrdde utgöres af stad, som ej
under landsting lyder, af stadsfullmägtige.
En af de sålunda utsedde
ledamöterne och en af suppleanterne
afgå dock efter lottning vid slutet
af det år, då denna lag vunnit tilllämpning,
hvarefter en ledamot och
en suppleant årligen väljas. Omfattar
kompaniområde landsdelar,
hörande under olika landsting, eller
landsdel och stad, som ej under
landsting lyder, väljas särskildt för
hvarje sådan landsdel eller stad två
ledamöter i nämnden jemte lika
antal suppleanter. De af landsting
eller stadsfullmägtige valde ledamöter
eller, i händelse de äro hindrade,
deras suppleanter deltaga i
nämndens förrättningar endast i
hvad angår det område, för hvilket
de blifvit välde.
40
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
län, inom hvithet sjörullföring sområdesbefälhafvarens
expedition är belägen,
dertill förordnad lagfaren man
äfvensom nämnde befälhafvare och
två inom staden, der sjömanshuset
är beläget, bosatta, icke militära personer,
hvilka jemte ett lika antal
suppleanter väljas på sätt i mom. 1
är för hvarje fall stadgadt.
3. För att beslut må kunna af
nämnden fattas, erfordras, att minst
tre ledamöter, deribland en militär,
äro tillstädes. Falla vid omröstning
till beslut rösterna lika, galle ordförandens
eller, vid förfall för denne,
områdesbefälhafvarens mening.
Nämnden biträdes af en läkare.
§ 19.
1. Inskrifning snämnd för rullfäling
sområde sammankallas af Konungens
Befallningshafvande i det
län, hvartill området eller största
delen deraf hörer. Sådan nämnd
åligger:
a) att verkställa behörig inskrifning
af de värnpligtige;
b) att pröfva och besluta om de
i §§ 3 och 16 samt §17 mom. 1
och mom. 4 omnämnda frikallelser
och uppskof;
c) att, derest för frånvarande
värnpligtig företes intyg om kroppslig
eller andlig brist af sådan beskaffen
-
För att beslut må kunna af
nämnden fattas, erfordras, att ordföranden
och minst två ledamöter äro
tillstädes. Falla vid omröstning till
beslut rösterna lika, galle den mening,
ordföranden biträder.
Nämnden biträdes af en läkare.
§ 19.
* .; «/ r ''
Inskrifning snämnden, hvars ledamöter
sammankallas af Konungens
Befallningshafvande i det län, hvartill
största delen af bataljonsom rådet
hörer, tillkommer och åligger:
a) att verkställa de i § 13 omnämnda
inskrifningar samt dervid
i flottan inskrifva de värnpligtige,
hvilka i § 25 mom. 1 orti förmälas;
b) att pröfva och besluta om de
i §§ 2, 16 och 17 omnämnda frikallelser
och uppskof;
41
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
het, att den synes nämnden till fullo
ådagalägga hans oförmögenhet till
tjenst vid rikets försvar, utan hinder
af den värnpligtiges frånvaro besluta
hans frikallelse från värnpligtens
fullgörande;
d) att mottaga de värnpligtiges
anmälningar rörande det truppslag
vid hären eller den tjenst vid flottan,
hvari de önska blifva inskrifna;
e) att pröfva och yttra sig om
de värnpligtiges lämplighet för det
ena eller andra truppslaget, för den
ena eller andra tjensten eller för
särskild befattning vid hären eller
flottan;
f) att tillställa de inskrifne den
i § 14 omnämnda inskrifningsbok,
i hvilken nämndens beslut bör vara
antecknad!; samt
g) att förordna om de värnpligtiges
öfverförande vid behörig tid
från första till andra uppbådet i
beväringen och från beväringen till
landstormen.
öfver nämndens beslut föres protokoll
af den utaf Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamoten,
dervid, från beslut afvikande
Bih. till Riksd. Prof. 11)01. H Sand.
Nuvarande lydelse;
c) att mottaga de inskrifnes anmälningar
rörande de vapenslag de
önska tillhöra;
d) att pröfva och yttra sig om
de inskrifnes lämplighet för det ena
eller andra vapenslaget eller för annan
befattning vid hären eller flottan;
e) att tillställa de inskrifne den
i § 14 omnämnda inskrifningsbok, i
hvilken nämndens beslut bör vara
antecknadt, och med hvilken bör följa
ett utdrag af denna lag samt af
andra lagar och stadganäen rörande
krigsmagten; börande sådan inskrifningsbok
för värnpligtig, som är å
sjömanshus inskrifven och icke vid
förrättningen sig inställer, öfversändas
till vederbörande sjömanshusdirektion,
der inskrifning sboken får
af den värnpligtige afhemtas;
f) att förordna om de värnpligtiges
öfverförande vid behörig tid
till landstormen.
öfver nämndens beslut föres protokoll
af den utaf Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamoten,
och skola., innan nämnden lemnar
/ Afd. 11 Höft. 6
42
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
mening, som blifvit framstäld af ordförande
eller ledamot inom nämnden,
eller från beslut afvikande yrkande,
som blifvit gjordt af i § 18 utom. 1
omförmäld officer af flottan, antecknas
till protokollet; och skola, innan
nämnden lemnar förrättningsstället,
så väl inskrifningslängderna som protokollet
af nämnden underskrifvas.
2. In skrifning snämnd för sjömanshus
sammankallas af Konungens
Befallningshafvande i det län,
der sjörullfÖringsområdesbefälhafvarens
expedition är belägen, och gäller
för sådan inskrifningsnämncl i tilllämpliga
delar, hvad, för den i mom.
1 omförmälda inskrifning snämnd är
föreskrifvet.
3. Inskrifning af värnpligtig,
som uteblifvit från den i § 13 omförmälda
inskrifning sför rättning, må
under den tid af året, då inskrifning
sförrättning icke pågår, kunna
verkställas genom inskrifningsområdesbefälhafvaren,
eller beträffande å
sjömanshus inskrifven värnpligtig genom
sjörullföring sområdesbefålitafvaren
i den ordning, Konungen bestämmer.
§ 20.
1. öfver inskrifning snämnds beslut
må besvär anföras endast af
värnpligtig, som beslutet rörer. Dessa
besvär skola ställas till inskrifningsrevisionen
samt inom fjorton dagar
efter beslutets meddelande ingifvas
Nuvarande lydelse:.
förrättningsstället, så väl inskrifningslängderna
som protokollet åt
nämnden underskrifvas.
§ 20.
öfver inskrifning snämndens beslut
må besvär anföras endast af
ledamot i nämnden eller af värnpligtig,
som beslutet rörer. Dessa
besvär skola ställas till den i nästföljande
§ omförmälda inskrifnings
-
43
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o~*J 1.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
till Konungens Befallningshafvande
i det län, inom hvilket förrättningen
egt rum. Besvären må äfven inom
behörig tid med posten insändas;
dock skall i sådant fall behörigen
styrkas, att den klagande egenhändigt
undertecknat besvärsskriften
eller att densamma på hans begäran
eller med hans samtycke blifvit uppsatt.
2. öfver beslut, som meddelas
jemlikt § 19 mom. 3, må besvär på
lika sätt anföras af den värnpligtige,
der han icke skriftligen i vittnens
närvaro förklarat sig med beslutet
näjd. Har icke den värnpligtige afgifvit
sådan förklaring, skall beslut,
hvarigenom han inskrifvits, underställas
inskrifningsrevisionen och inskrifningen
ej gälla, förrän beslutet
blifvit af revisionen pröfvadt.
§ 21..
1. För inskrifningsområde jemte
inom detsamma belägna sjömanshus
skall finnas eu inskrifningsrevision,
bestående af landshöfdingen eller, i
händelse denne har förfall eller embete!
är ledigt, landssekreteraren i
det län, till hvilket största delen af
området hörer, såsom ordförande,
samt af fyra ledamöter, nemligen
inskrifningsområdesbefälhafvaren, äfvensom
af hvarje till området hörande
län, eller ej under landsting
lydande stad, tre inom länet eller
revision samt inom fjorton dagar
efter beslutets meddelande ingifvas
till Konungens Befallningshafvande i
det län, inom hvilket förrättningen
egt rum. Besvären må äfven inom
behörig tid med posten insändas;
dock skall i sådant fall behörigen
styrkas, att den klagande egenhändigt
undertecknat besvärsskriften eller att
densamma på hans begäran eller med
hans samtycke blifvit uppsatt.
§ 21.
För hvarje inskrifningsområde
skall finnas en inskrifningsrevision,
bestående af landshöfdingen eller, i
händelse denne har förfall eller embete!
är ledigt, landssekreteraren i
det län, till hvilket största delen af
området hörer, såsom ordförande
samt af fyra ledamöter, nemligen
inskrifning sområdets befälhafvare äfvensom
af hvarje till området hörande
län, eller ej under landsting
lydande stad, tre inom länet eller
staden bosatte män, som jemte tre
44
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
staden bosatte män, som jemte tre
suppleanter utses för tre år af landstinget
eller, för stad, som icke lyder
under landsting, af stadsfullmägtige.
Efter lottning afgå dock en af de
sålunda utsedde ledamöterne jemte
en suppleant vid slutet af första
året samt ytterligare en ledamot och
en suppleant vid slutet af andra
året från det denna lag vunnit tilllämpning.
En ledamot och en suppleant
väljas årligen i de afgåendes
ställe, hvarje gång för tre år.
Der inskrifningsområdesbefalhafvare
deltagit i inskrifningsnämnds
förhandlingar, förordnas annan lämplig
militärperson i hans ställe till
ledamot af den inskrifningsrevision,
som har att till pröfning upptaga
samma nämnds beslut.
De af landsting eller stadsfullmägtige
valda ledamöter eller, i händelse
de äro förhindrade, deras suppleanter
deltaga i nämnda förrättning
endast i hvad den angår det
område, för hvilket de blifvit valda.
2. För att beslut må kunna af
revision fattas, erfordras, att minst
tre ledamöter, deribland den militäre
ledamoten, äro tillstädes. Falla vid omröstning
till beslut rösterna lika, gälle
ordförandens, eller, vid förfall för
denne, den militäre ledamotens mening.
Revisionen biträdes af en militärläkare
och en dertill förordnad civil
läkare.
Nuvarande lydelse:
s uppleanter utses för tre år af landstinget
eller, för stad, som icke lyder
under landsting, af stadsfullmägtige.
Efter lottning afgå dock en af de
sålunda utsedde ledamöterna jemte
en suppleant vid slutet af första
året samt ytterligare en ledamot och
en suppleant vid slutet af andra
året från det, denna lag vunnit
tillämpning. En ledamot och en
suppleant väljas årligen i de afgåendes
ställe, hvarje gång för tre år.
Der befälhafvare för inskrifningsområde
i egenskap af befälhafvare
för bataljonsområde deltagit i inskrifningsnämnds
förhandlingar, förordnas
i kommandoväg annan lämplig
militärperson i hans ställe till
ledamot af den inskrifningsrevision,
som har att till pröfning upptaga
samma nämnds beslut.
De af landsting eller stadsfullmägtige
valde ledamöter eller, i
händelse de äro förhindrade, deras
suppleanter deltaga i nämnda förrättning
endast i hvad den angår det
område, för hvilket de blifvit valde.
Om det antal ledamöter'', som
för beslut erfordras, så ock om omröstning
gälle för inskrifningsrevision
hvad i § 18 är om inskrifningsnämnd
stadgadt.
Revisionen biträdes af en militärläkare
och en dertill förordnad civil -läkare.
45
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
§ 22.
Inskrifningsrevision sammanträder
på kallelse af ordföranden. Revisionen
åligger:
a) att pröfva och afdöma besvär
mot inskrifningsnämnds beslut;
b) att granska och, der så skäligt
finnes, ändra sådana inskrifningsnämnds
beslut, rörande hvilka
afvikande meningar eller yrkanden
äro till protokollet antecknade, äfvensom
hvarje beslut rörande ärende,
som omförrnäles i § 19 mom. 1 c);
c) att granska och, der så skäligt
finnes, ändra inskrifningsområdeseller
sjörullföringsområclesbefälhafvares
beslut i ärende, som jemlikt §20
mom. 2 blifvit revisionen underst olåt;
samt
d) att bland de värnpligtige, som
enligt § 19 dertill pröfvats lämpliga,
uttaga det antal, som skall
tilldelas särskilda truppslag vid hären,
viss tjenst vid flottan, eller särskild
befattning vid hären eller flottan,
hvarvid, vid lika lämplighet, i första,
rummet uttagas de, hvilka dertill
sig anmält.
Inskrifningsrevisionens beslut öfverlemnas
till Konungens Befallningshafvande
för att genom dess
försorg vederbörande kungöras.
Nuvarande lydelse:
§ 22.
Inskrifningsrevisionen, som sammanträder
på kallelse af ordföranden,
tillkommer:
a) att pröfva och afdöma besvär
mot inskrifningsnämnds beslut;
b) att granska och, der så skäligt
finnes, ändra sådana inskrifningsnämnds
beslut, öfver hvilka olika
meningar varit inom nämnden till
protokollet antecknade;
c) att bland de värnpligtige, som
enligt § 19 dertill pröfvats lämplige,
uttaga det antal, som från inskrifningsområdet
skall tilldelas rytteriet,
artilleriet, ingeniörtrupperna och
trängen, hvarvid i första rummet
till nyssnämnda vapen uttagas de,
hvilka dertill sig anmält;
d) att i afseende å dem, hvilka
enligt § 25 mom. 2 skola i flottan
inskrifvas, tillämpa hvad. här ofvan
blifvit om inskrifning till specialvapen
föreskrifvet.
Inskrifningsrevisionens beslut öfverlemna
s till Konungens Befallningshafvande
för att genom dess försorg
vederbörande kungöras.
46
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11
Föreslagen lydelse:
§ 23.
Ej må i inskrifning srevisions beslut
ändring sökas.
Art. Y.
Om de vfirnpligtiges tjenstgöringsskyldighet
i beväringen.
§ 24.
Värnpligtig är skyldig att tjenstgöra
vid det truppslag af hären
eller uti den tjenst vid flottan, hvartill
han inskrifvits eller öfverförts.
§ 25.
1. I flottan inskrifvas:
a) alla å sjömanshus inskrifva
maskinister och eldare samt af öfrig a
å sjömanshus inskrifna värnpligtige
de, som tolf månader eller derutöfver
varit inmönstrade till sjöfart; samt
b) andra värnpligtige, hvilka anses
vara för flottan behöfliga, till det
antal, som Konungen pröfvar erforderligt.
2. Alla värnpligtige, som icke
blifvit inskrifna i flottan, äro underkastade
inskrifning i hären.
3. Värnpligtig, som afgår från
fast anställning vid hären eller flottan
Nuvarande lydelse:
§ 23.
Ej må i inskrifning srevisionens
beslut ändring sökas.
Art. Y.
Om de värnpligtiges tjenstskyldighet
i beväringen.
§ 24.
Värnpligtig är skyldig att tjenstgöra
vid det vapen, i hvilket han
inskrifves.
§ 25.
1. I flottan inskrifvas:
a) å sjömanshus inskrifne värnpligtige,
samt
b) de, som hafva anställning vid
lots- och fyrinrättningarna med lifräddning
sanstalterna.
2. Dessutom skola till det antal,
som Konungen pröfvar erforderligt, i
flottan inskrifvas andra värnpligtige,
som anses vara för flottan behöflige.
3. Alla värnpligtige, som icke
blifvit inskrifne i flottan, äro underkastade
inskrifning i hären.
47
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
eller vid härens eller flottans reserv,
öfverföres till härens eller flottans
beväring eller landstorm.
'' § 26.
Värnpligtige uttagas till särskilda
truppslag vid hären och till tjenst
vid flottan, på sätt §§19 och 22
bestämma, hvarefter öfriga värnpligtige
tilldelas fotfolket.
§ 27.
1. Värnpligtig är, sedan han
blifvit inskrifven, skyldig att för
sin utbildning tjenstgöra under fredstid
i sammanlagdt trehundrasextiofem
dagar, hvilken tjenstgöring, på
sätt Konungen närmare förordnar,
skall fullgöras:
a) vid fotfolket, positionsarti/leriet,
fästningsarti/leriet, fästningsingeniörtrupperna
och träng en:
med en första tjenstgöring (rekrytskola)
om tvåhundrafyrtiofem dagar,
som tager sin början under första
året,
med en repetitions-(regements-)
öfning om trettiofem dagar under
hvart och ett af tredje, fjerde och
femte åren, samt
med eu repetitionsöfning om femton
dagar under nionde året;
b) vid rytteriet, fältartilleriet samt
fältingeniör- och fälttelegraf trupperna:
§ 26.
Värnpligtige uttagas ur inskrifning
sområden, på sätt §§ 19 och 22
bestämma, till rytteriet, artilleriet,
ingeniörtrupperna, trängen och flottan,
hvarefter öfrige värnpligtige tilldelas
fotfolket.
§ 27.
\
1. Värnpligtig är, sedan han
blifvit inskrifven, skyldig att för
sin utbildning tjenstgöra under fredstid
i nittio dagar, hvilken tjenstgöring
skall fullgöras vid flottan
samt vid rytteriet under det första
aret, men vid härens öfriga vapenslag
under två är med sextioåtta
dagar under det första året och tjugutvå
dagar under det derpå följande.
48
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: | Nuvarande lydelse |
med en första tjenstgöring (re-krytskola) om tvåhundraåttioen da-gar, som tager sin början under första med en repetitions-(regements-)öf-ning om fyrtiotvå dagar under hvart c) vid flottan: af de i § 25 mom. 1 a) nämnda | • -V • »\»\*\ i''i , v> |
af flottans öfrig a värnpligtige Värnpligtig, uttagen till trängen 2. Värnpligtig, som vid slutet | ■ ■ >!>V\ ,vn;% mWt.u\ h\\o\ |
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 49
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
hornsten till flottans station blifvit afmönstradt,
dervid dag aflöning en under
den Överskjutande tiden utgår
med ett belopp, som motsvarar den
månadshyra, hvilken skulle hafva tillkommit
honom, derest han tjenstgjort
å handelsfartyg.
3. Har värnpligtig under i mom.
I föreskrifven tjenstgöring blifvit
jcild till sträf för rymning, eller
har hans tjenstgöring afbrutits för
verkställighet afl straffarbete eller
omedelbart ådömdt fängelsestraff,
skall den tid, under hvilken han var
rymd eller hans tjenstgöring sålunda
var afbruten, ej tillgodoräknas honom
såsom tjenstgöringstid. I hvad i
mån den värnpligtige må tillgodoräkna
sig fullgjord del af tjenstgöringen,
samt i hvilken ordning han
skall fullgör a återstående tjenstgöringsskyldiqhet,
bestämmer Konungen.
[Mora. 2 i § 27 skall enligt
Kongl. Maj:ts förslag utgå. Momentet
lyder:
»2. Från all öfning i fredstid
befrias:
a) de i § 25 mom. 1 b) omförmälde
värnpligtige,
b) värnpligtig, som styrker, att
lian vid ingången af det år, då han
fyller tjuguett år, antingen varit vid
sjömanshus inskrifven minst fyra år
och deraf under minst tolf månader
haft anställning i utrikes sjöfart eller
ock, efter inskrifning å sjömanshus
såsom eldare eller maskinist, under
minst ett år varit i dylik befattning
Bih. till llikad. Prof. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 7
50 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
§ 28.
1. I)å rikets försvar det krafvel’,
så och när det erfordras till afvärjande
af uppror, må Konungen,
efter statsrådets hörande, till tjenstgöring
inkalla beväringens första
uppbåd eller de större eller mindre
delar deraf, som finnas behöfliga.
2. Derest i anseende till krig
eller fara för krig det för rikets
försvar finnes nödigt, att beväringens
andra uppbåd, eller någon del deraf
i skilda orter eller vid olika truppslag
af hären eller vid flottan, inkallas,
må Konungen derom förordna,
sedan Han statsrådet hört och, så
vida Riksdagen ej är samlad eller
inom trettio dagar sammanträda
skall, låtit riksdagskallelse utfärda.
3. Utom de förenade rikenas
gränser må beväringens första uppbåd
vid hären användas endast till
rikets försvar, och efter det att statsrådet
blifvit hördt samt riksdagskallelse
utfärdats. Utan Riksdagens
medgifvande må beväringens andra
uppbåd vid hären icke användas
utom de förenade rikenas gränser.
använd, med skyldighet likväl att
för åtnjutandet af sådan befrielse
tillhöra beväringens första uppbåd
och flottans reserv under hela sin
värnpligtstid».]
§ 28.
1. Då rikets försvar det klöfver,
må Konungen efter Statsrådets
hörande till tjenstgöring inkalla beväringens
första uppbåd eller de
större eller mindre delar deraf, som
finnas behöfliga.
2. Derest i anseende till krig
eller fara för krig det för rikets försvar
finnes nödigt, att äfven beväringens
andra uppbåd, eller någon
del deraf i skilda orter eller vid
olika vapen, inkallas, må Konungen
derom förordna, sedan Han Statsrådet
hört och, så vida Riksdagen
ej är samlad eller inom trettio dagar
sammanträda skall, låtit riksdagskallelse
utfärda.
3. Utom de förenade rikenas
gränser må beväringens första uppbåd
vid hären användas endast till
rikets försvar, och efter det att Statsrådet
blifvit hördt samt riksdagskallelse
utfärdats. Utan Riksdagens
medgifvande må beväringens andra
uppbåd vid hären icke användas
utom de förenad^ rikenas gränser.
51
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
§ 29.
1. Värnpligtig, som tillhör bevar
ingen, inkallas till tjenstgöring åt''
vederbörande befäl genom order, genom
kungörelse och offentligt anslag,
medelst ringning i kyrkorna, eller
på annat, efter ortens förhållande
lämpadt, på förhand kungjordt sätt.
Kungörelse om inkallelse till tjenstgöring
skall införas i en eller flere
af ortens tidningar samt, vid inkallelse
till i § 27 föreskrifven tjenstgöring,
dessutom uppläsas minst två
gånger i kyrkorna.
2. Vid utbrott af krig skall till
beväringens första uppbåd hörande
värnpligtig, som vistas utom riket,
oberoende af särskild inkallelse anträda
hemfärden, sä snart ske kan.
§ 30.
Värnpligtig vare skyldig att, dä
han är inkallad till tjenstgöring,
verkställa den tjensteförrättning, honom
åt vederbörande befälhafvare
anvisas.
Personer med särskild yrkeskunskap
användas företrädesvis i de förrättningar,
der denna deras yrkeskunskap
kan vara påkallad.
§ 31.
Värnpligtig, som tillhör beväringen,
är underkastad i krigslag gifna
Nuvarande lydelse,:
§ 29.
Värnpligtig inkallas till tjenstgöring
af vederbörande befäl antingen
genom kungörelse, som minst två
gånger uppläses i kyrkorna och införes
i en eller flere af ortens tidningar,
eller genom omedelbar order.
;\
§ 30.
Värnpligtig vare skyldig att, då
han är inkallad till tjenstgöring,
verkställa den tjensteförrättning, honom
af vederbörande befälhafvare
anvisas; dock att personer med särskild
yrkeskunskap företrädesvis användas
i de förrättningar, der denna
deras yrkeskunskap kan vara påkallad.
§ 31.
Till tjenstgöring inkallad värnpligtig
är underkastad de i krigslag
52
Särskilda Utskotts (N:o
Föreslagen lydelse:
bestämmelser, såväl under all tjenstgöring,
mönstring och marsch eller
annan färd, då han står under militärbefäl,
som ock i fråga om åtlydnad
af order eller annat påbud,
hvarigenom han inkallas till tjenstgöring.
§ 32.
1. Till beväringen hörande värnpligtig
e, med undantag af dem som
under årets lopp varit i tjenstgöring,
eller som äro å sjömanshus inskrifna
och till sjöfart inmönstrade, skola
hvarje år undergå mönstring, som i
denna § omförmäles.
2. Med värnpligtige, utom dem
som äro å sjömanshus inskrifna och
tillhöra flottan, förrättas mönstringen
å ett eller flera ställen inom
hvarje rullföring sområde. Från inställelse
vid dylik mönstring äro dock
befriade värnpligtige, hvilka, i enlighet
med de närmare föreskrifter Konungen
meddelar, till befälet afgifva
tillförlitlig uppgift om bostad och yrke.
3. Med värnpligtige, som äro å
sjömanshus inskrifna och tillhöra flottan,
förrättas mönstringen vid sjömanshus.
Från inställelse vid dylik
mönstring äro dock de befriade, som,
i enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen meddelar, till sjömanshusombudsman
afgifva tillförlitlig uppgift
om bostad och sysselsättning.
1) Utlåtande N:ö 11.
Nuvarande lydelse:
gifna bestämmelser, så väl under
all tjenstgöring och under marscher,
då han står under militärbefäl, som
ock i fråga om åtlydnad af påbud,
hvarigenom han vid utbrott af eller
fara för krig inkallas till tjenstgöring.
§ 32.
De till beväringen hörande värnpligtige,
som icke under årets lopp
varit inkallade till tjenstgöring, skola
undergå mönstring kompanivis eller,
då kompaniområdets vidsträckthet dertill
föranleder, socknevis; dock äro de
å sjömanshus inskrifne från inställelse
vid dylik mönstring befriade, så
ock öfrige värnpligtige, hvilka till
befälet aflemna tillförlitlig uppgift
om sin bostad.
53
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagön lydelse:
§ 33.
1. För värnpligtig, som tillhör
beväringen, gäller, så vidt Konungen
ej för särskilda fall finner godt annorlunda
bestämma:
a) att den värnpligtige under hela
sin tjenstetid tillhör det truppslag
vid hären eller den tjenst vid flottan,
hvartill han blifvit inskrifven eller
öfoerförd;
b) att den värnpligtige, om han
till annat område afflyttar, tillhör
den truppafdelning af hären eller den
flottans station, som erhåller sina
värnpligtige frän det område, till
hvilket han inflyttar; samt
c) att, om den värnpligtige icke
är till tjenstgöring inkallad, när
landstormen inom hans ort uppbådas,
han är pligtig utgå med densamma
och då har lika tjenstgöringsskyldighet
och förpligtelser i öfrigt
som värnpligtig tillhörande landstormen.
2. För till beväringen hörande
värnpligtige, utom dem som äro ä
sjömanshus inskrifna och tillhöra flottan,
gäller dessutom:
a) att, om värnpligtig vill för
längre tid än en månad vistas utom
Nuvarande lydelse:
§ 33.
:.y ;, i- >i. ijr:i
1. För värnpligtig, som tillhör
beväringen, gäller:
a) att han under hela sin tjenstetid
tillhör det vapen, vid hvilket
han fått sin första utbildning;
b) ätt den, som blifvit inskrifven
i hären, skall, då han till annat
inskrifning sområde afflyttar, tillhöra
den truppafdelning, som erhåller sins
värnpligtige från det område, i hvilket
han inflyttar, hvaremot värnpligtig
vid flottan tillhör, derest han är
å sjömanshus inskrifven, den flottans
station, som erhåller värnpligtige från
det sjömanshus, der han senast inskrifvits,
men i annat fall den station,
som är närmast belägen till det inskrifningsområde,
i hvilket han är bosatt;
c) att, om han icke är till tjenstgöring
inkallad, när landstormen
inom hans ort uppbådas, han är
pligtig utgå med densamma och då
har lika skyldighet med landstormsman.
2. För den i hären inskrifne
värnpligtige, som tillhör beväringens
första uppbåd, gäller dessutom:
a) att, om lian vill för längre
tid än två månader vistas utom
54
Särskilda Utskotts (N;o i) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
den ort, der lian är kyrkobokförd,
anmälan derom skall före afresan
göras hos vederbörande områdesbefäl,
samt detta befäl derefter hållas
underrättadt om hans adress, intill
dess han återkommer; dock att, der den
värnpligtige inmönstrats till sjöfart.
anmälan erfordras allenast om pämönstringen
och afmönstring en; samt
b) att värnpligtig, vid afflyttning
till annan ort, är pligtig att, om
flyttningen egt rum inom rullföringsområdet,
senast en månad efter densamma
derom göra anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvaren,
samt,
om lian afflyttat till annat rullföringsområde,
derom göra anmälan
såväl före afflyttningen hos befälhafvare?)
för det rullfäring sområde,
från hvilket han afflytta)’, som
ock, inom en månad, efter ankomsten
till det nya hemvistet, hos befälhafvaren
för det ndlför ing sområde, till
hvilket han inflyttat, och skola, så
vidt Konungen ej för särskilda fall
finner godt annorlunda bestämma,
dessa anmälningar, der de icke skett
omedelbart hos rullföringsområdesbefålhafvare,
ändock anses vara fullgjorda,
dä den värnpligtige hos vederbörande
myndighet uttagit och aflemnat
flyttning sbetyg.
3. Till beväringen hörande värnpligtig,
som är ä sjömanshus inskrifven
och tillhör flottan, skall, derest han
ej är i tjenstgöring eller till sjöfart
inmönstrad, hålla sjömanshusombudsmannen
underrättad om sin adress.
Nuvarande lydelse:
kompaniområdet, anmälan derom
skall före afresan göras hos vederbörande
kompanibefäl;
b) att, vid afflyttning till annat
kompaniområde för att der mantalsskrifvas,
han är pligtig derom gorå
anmälan, såväl före afflyttningen hos
det kompanibefäl, hvarunder han
förut stått, som ock, inom en månad
efter ankomsten till den nya boningsorten,
hos närmaste befäl vid
det kompani, inom hvars område han
inflyttat.
3. Den, hvilken enligt § 27
mom. 2 tillhör flottans reserv, så ock
annan värnpligtig vid flottan, som
är inskrifven å sjömanshus och tillhör
första uppbådet, är skyldig att,
då han flyttar frän ett sjömanshus
55
Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o It.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
§ 34.
1. Den, som innehaft fast anställning
vid hären eller flottan eller
vid härens eller flottans reserv under
sammanlagdt minst tvä år, skall efter
afgången från sagda, anställning,
till annat, derom göra anmälan hos
kompanibefälet vid så väl det ena
som det andra af de kompaniområden,
inom hvilka dessa sjömanshus
äro belägna, men, derest han upphör
att vara vid sjömanshus inskrifven,
skall dylik anmälan göras dels hos
kompanibefälet vid. det kompaniområde,
inom hvilket det sjömanshus är
beläget, der han senast varit inskrifven,
dels hos befälet vid det kompani,
inom hvars område han är bosatt;
börande sålunda föreskrifna
anmälningar ske senast en månad
efter det ombyte af eller afgång från
sjömanshus egt rum.
Första uppbådet tillhörande värnpligtig
vid flottan, hvilken icke är
vid sjömanshus inskrifven, vare underkastad
de i mom. 2 gifna bestämmelser
rörande anmälan vid tillfällig
vistelse utom kompaniområdet eller
vid afflyttning.
4. De i mom. 2 och 3 af denna
paragraf omförmäla anmälningar
må af den värnpligtige göras antingen
omedelbart eller oek genom
vederbörande presterskap eller sjömanshusdirektion.
§ 34.
1. Den, som innehaft anställning
vid härens eller flottarns stam eller
vid härens eller flottans reserv under
sammanlagdt minst två år, anses
hafva fullgjort sin beväring söfning,
56
Särskilda Utskotts (N:o /) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: .
så länge han i följd af sin värnpligt
qvarstår i beväringen, tillhöra dess
första uppbåd. Sådan värnpligtig
anses hafva fullgjort i § 27 föreskrifven
första tjenstgöring, men är
skyldig att med vederbörlig åldersklass
deltaga i repetitionsöfning.
2. Den, som under minst två
år varit inskrifven såsom studerande
vid universitet eller annan statens
högskola eller aflagt examen vid navigationsskola,
tillhör likaledes första
uppbådet under hela sin tjenstetid
i beväringen.
Art. Yl.
Om de värnpligtiges underhåll och
förmåner i beväringen.
§ 35.
1. Under marsch eller annan
färd till och från öfnings- eller mönstringsort
erhåller värnpligtig, tillhörande
beväringen, ersättning enligt
särskilda bestämmelser.
2. Under tjenstgöring erhåller
till beväringen hörande värnpligtig
underhåll, sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar
och annan erforderlig
utrustning samt dessutom dagaflöning,
likaledes enligt särskilda
bestämmelser.
Nuvarande lydelse:
men skall efter afgången från sagda
anställning, så länge han i följd af
sin värnpligt qvarstår i beväringen,
tillhöra dess första uppbåd.
2. Den, som under minst två
år varit inskrifven såsom studerande
vid universitet eller annan statens
högskola, tillhör likaledes första uppbådet
under hela sin tjenstetid i
beväringen.
Art. Yl.
Om de värnpligtiges underhåll ocli
förmåner i beväringen.
§ 35.
1. Under marsch till och från mö~
tesplatsen erhåller värnpligtig marsch~
aflöning enligt särskilda bestämmelser.
2. Under öfrig tjenstgöring erhåller
värnpligtig underhåll, sjukvård,
beklädnad, utredningspersedlar och
annan erforderlig utrustning samt
dessutom dagaflöning, likaledes enligt
särskilda bestämmelser.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
57
Föreslagen lydelse:
3. Till beväringen hörande värnpligtig,
som under tjenstgöring ådrager
sig sådan skada, att hans arbetsförmåga
derigenom i större eller
mindre grad minskas, är för sig och
efterlefvande berättigad till det understöd
eller den pension, som författningarna
rörande pensionering
vid hären eller flottan bestämma.
Alt. VII.
Om landstormen.
§ 36.
1. Till hemortens försvar md
Konungen, efter statsrådets hörande,
till tjenstgöring inkalla landstormen
eller de större eller mindre delar deraf,
som finnas behöfliga. Värnpligtig,
tillhörande landstormen, är underkastad
i krigslag gifna bestämmelse]-såväl under all tjenstgöring och marsch
eller annan färd, dä han står under
militärbefäl, som ock i fråga om åtlydnad
af order eller annat påbud,
hvarigenom han inkallas till tjenstgöring.
2. Inkallelsen verkställes på sätt,
i § 29 mom. 1 för värnpligtig tillhörande
beväringen stadgas.
Nuvarande lydelse:
3. Värnpligtig, som under tjenstgöring
ådrager sig sådan skada, att
hans arbetsförmåga derigenom i
större eller mindre män minskas,
erhåller det understöd eller den pension,
som författningarna rörande
pensionering vid hären eller flottan
bestämma.
Al t, VII.
Om landstormen.
§ 36.
1. Landstormen kan endast under
krig och till hemortens försvar
uppkallas efter derom af Konungen
i Statsrådet fattadt beslut. Uppbådad
landstormsman är underkastad
i krigslag gifna bestämmelser.
2. Uppkallelsen verkställes genom
omedelbar order enligt § 29
eller ock, vid öfverhängande fara,
medelst ringning i kyrkorna eller på
annat, efter ortens förhållande lämpadt,
på förhand kungjord! sätt.
Bill. till Rikad. Prat. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 11 Håft.
8
58
Särskilda Utskotts (A'':o 1) Utlåtande N:o II.
Föreslagen lydelse:
§ 37.
Landstormen må icke föras utom
eget och närmast tillgränsande inskrifningsområden,
dock att till landstormen
hörande värnpligtig, som erhållit
sin utbildning vid flottan, må,
äfven utom sagda inskrifningsområden,
användas för det lokala kustförsvaret.
§ 38.
Huru landstormen ordnas och indelas,
föreskrifter Konungen.
§ 39.
1. Värnpligtig, tillhörande landstormen,
är under tjenstgöring pligtig
att sjelf förse sig med kläder,
och att, derest staten icke kan genast
vid inkallandet anskaffa föda,
under tiden förse sig äfven med sådan,
mot ersättning af staten för
värdet af soldatportion.
Nuvarande lydelse:
§ 37.
Landstormen må icke föras utom
eget och närmast tillgränsande inskrifningsområden.
§ 38.
1. Befälhafvare inom inskrifnings-,
bataljons- och kompaniområdena
äro under fredstid befälhafvare
äfven för landstormen inom motsvarande
områden.
2. Befälhafvare för afdelningsområdes
landstorm förordnas af fördelning
sgener alen; och eg a desse befälhafvare
att utse behöfligt underbefäl.
3. Uåder krig förordnar Konungen
befälhafvare för de större afdelningar
af landstormen, som dä kunna
bildas.
§ 39.
1. Landstormsman är under
tjenstgöring pligtig att sjelf förse sig
med kläder och att, derest staten
icke kan genast vid uppkallandet anskaffa
föda, under tiden förse sig
äfven med sådan, mot ersättning af
staten för värdet af soldatportion.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
59
Föreslagen lydelse:
Vapen, ammunition samt fälttecken,
angifvande till landstormen
hörande värnpligtigs egenskap åt
krigsman, tillhandahållas af staten.
2. Till landstormen hörande värnpligtig,
som skadas under tjenstgöring,
har enahanda rätt till understöd
eller pension för sig och efterlefvande
som värnpligtig, hvilken
tillhör beväringen.
Art, VIII.
Om påföljd för åsidosättande af denna
lags föreskrifter, så ock om laga
förfall.
§ 40.
1. Värnpligtig, som utan laga
förfall uteblifver från inskrifningsförrättning,
böte, der lian icke, oaktadt
sin frånvaro, varder inskrifven
eller frän värnpligtens fullgörande
fri kallad, första aret tjuga kronor
och hvarje dr, han å nyo dermed
beträdes, fyratio kronor.
2. Värnpligtig, som på grund
af § 15 inställer sig vid inskrifningsförrättning
för annan ort, än der
lian är kyrkohokförd, eller för annat
sjömanshus än det han tillhör, men
dervid försummar aflemna prestbetyg
äfvensom i det fall, som i § 10 mom.
2 sägs, intyg frän sjömanshusombuds
-
Nuvarande lydelse:
Vapen, ammunition samt fälttecken,
angifvande landstormsmans
egenskap af krigsman, tillhandahållas
af staten.
2. Landstormsman, som skadas
under tjenstgöring, har enahanda rätt
till understöd eller pension för sig
och efterlefvande som värnpligtig,
hvilken tillhör beväringen.
Art. VIII.
Om påföljd för åsidosättande af denna
lags föreskrifter och om laga
förfall.
§ 41.
1. Värnpligtig, som förfallolöst
uteblifver från den i § 13 omförmäla
inskrifningsförrättning, böte
första gängen tio kronor, och för
hvarje gång, han å nyo dermed beträdes,
tjugu kronor, samt vare dessutom
i hvarje fall underkastad äfventyr
att blifva hemtad på egen
bekostnad.
2. Värnpligtig, som på grund
af § 15 inställer sig vid inskrifningsförrättning
ä annan ort, än der
han är mantalsskrifven, men dervid
försummar aflemna prestbetyg, samt
till följd deraf icke kan emottagas,
anses lika med den, som icke instält
sig till inskrifningsförrättning.
60 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
man samt till följd deraf icke kan
emottagas, anses lika med den, som
icke in stillt sig till inskrifningsförrättning.
§ 41.
1. Värnpligtig, som bort inställa
sig till i § 32 omförmäld mönstring,
men utan laga förfall uteblifver, böte
för hvarje gång tio kronor.
2. Värnpligtig, som utan laga
förfall underlåter fullgöra, hvad honom
enligt § 33 mom. 2 eller 3
åligger, böte för hvarje gång tio
kronor.
§ 42.
Värnpligtig, som utan anmäldt
laga förfall uteblifver från inskrifning
s förrättning, vare, der han icke,
oaktadt sin frånvaro, blifvit inskrifven
eller frän värnpligtens fullgörande
frikallad, underkastad äfventyr
Nuvarande lydelse:
3. Uraktlåter värnpligtig, som
blifvit i föreskrifven ordning inkallad
till tjenstgöring, utan laga
förfall att sig inställa, och är han
icke jemlikt § 31 att härför anse
efter krigslag, böte dubbelt mot hvad
i mom. 1 sägs och vare jemväl underkastad
der stadgadt hemtningsäfventyr.
§ 42.
Värnpligtig, som bort inställa
sig till sådan mönstring, som i § 32
omnämnes, men utan laga förfall uteblifvit,
böte hvarje gång fem kronor.
m
§ 40.
Värnpligtig, som utan laga förfall
underlåter fullgöra hvad honom
enligt § 33 mom 2 och mom. 3
aligger, böte för hvarje gång fem
kronor.
61
Särskilda Utskotts (iV:o I) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
att varda till inskrifnings undergående
hemtad på egen bekostnad.
Värnpligtig, som bilfvit inskrifven
och utan anmäldt laga förfall
uteblifver från tjenstgöring eller underlåter
att fullgöra honom åliggande
mönstring sskyldighet, vare likaledes
underkastad, äfventyr att varda till
tjenstgöring ens fullgörande eller mönstrings
undergående hemtad på egen
bekostnad.
§ 43.
1. Såsom laga förfall för uteblifvande
från inskrifning eller tjenstgöring
eller för annan uraktlåtenhet
att fullgöra denna lags bestämmelser
anses, om man är sjuk, om man är
i Konungens och rikets tjenst uppbådad
eller faren, eller om man sitter
i häkte; vederbörande ege dock att,
då andra än nu sagda förfall förebäras,
pröfva, huruvida de äro af
den vigt, att de må gälla såsom laga
förfall.
2. För å sjömanshus inskriften
värnpligtig skall i fråga om order
eller annat påbud, hvarigenom han
under krig eller vid utbrott af eller
fara för krig inkallas till tjenstgöring,
dessutom såsom laga förfall för inställelse
till tjenstgöring räknas att
vara på utrikes sjöresa stadd; åliggande
det, dock den värnpligtige att,
så snart ske kan, anträda hemfärden,
äfvensom att vid, ankomsten till,
§ 43.
1. Såsom laga förfall för uteblifvande
från inskrifning eller tjenstgöring
eller för annan uraktlåtenhet
att fullgöra denna lags bestämmelser
anses, om man är sjuk, om man är
i Konungens och rikets tjenst uppbådad
eller faren, eller om man sitter
i häkte; vederbörande dock obetaget
att, då andra, än nu sagda förfall
förebäras, pröfva, om de äro af den
vigt, att de må gälla såsom ursäkt.
2. För vid sjömanshus inskrifva!
värnpligtig skall under krigstid,
dessutom såsom laga förfall för inställelse
till tjenstgöring räknas att
vara på utrikes sjöresa stadd; inträdande
dock tjenstskyldigheten, så
snart den värnpligtige anländer till
svensk hamn eller samma,ntr affär med
svenskt örlogsfartyg.
62 Särskilda Utskotts (A7:i
Föreslagen lydelse:
svensk hamn eller sammanträffande
med svenskt örlogsfartyg omedelbart
inställa sig till tjenstgöring.
§ 44.
Sjukdom skall, för att såsom laga
förfall anses, styrkas med behörig
läkares intyg, hvilket den värnpligtige
är skyldig sjelf anskaffa. Kan
han ej skaffa läkarebetyg, vare honom
tillåtet att styrka förfallet med
intyg af statens embets- eller tjensteman,
eller af prest i församlingen,
eller af ordföranden i kommunalstämman,
eller af ordföranden eller
ledamot i kommunalnämnden, eller
af ledamot i häradsnämnden.
Art. IX.
Om åtgärder med anledning af
förseelser mot denna lag, så och''
om användning af böter.
§ 45.
1. Öfver värnp ligtige, hvilka utan
anmäldt laga förfall uteblifvit från
1) Utlåtande N:o 11.
Nuvarande lydelse:
§ 44.
Sjukdom skall, för att såsom laga
förfall anses, styrkas med behörig
läkares intyg, hvilket den värnpligtige
är skyldig sjelf anskaffa. Kan
han ej skaffa läkarebetyg, vare honom
tillåtet att styrka förfallet med
intyg af prest i församlingen eller
af ordförande i kommunalstämman
eller ordförande eller ledamot i komm
unalnämnd en.
Art. IX.
Om åtal, så och om påförande,
indrifning och användning af
böter enligt denna lag.
(§ 45 i nu gällande värnpligtslag,
hvilken § enligt Kongl. Maj:ts
förslag skall utgå, lyder:
»Förseelser mot lagbuden i § 33
mom. 2 och mom. 3 åtalas af allmän
åklagare vid laga domstol.»)
§ 46.
o
1. A böter, som jemnlikt §§ 41
och 42 anses böra påföras värnplig
-
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
(53
Föreslagen lydelse:
inskrifningsför rättning och icke, oaktadt
sin frånvaro, blifvit inskrifva
eller från värnpligtens fullgörande
frikallade, eller som underlåtit att
fullgöra, livad dem enligt § 32 och
§ 33 mom. 2 eller 3 åligger, skola
förteckningar länsvis uppgöras och
till Konungens Befallningshafvande
insändas; skolande å förteckningarna
för hvarje värnpligtig angifvas hans
hostad, der denna är känd, samt, till
ledning vid ansvars bestämmande,
tillgängliga upplysningar rörande försummelsens
beskaffenhet.
Uppgörande och insändande af
dylik förteckning åligger vid inskrifningsförrättning
den af Konungens
Befallningshafvande förordnade ledamot,
som öfver inskrifningsnämndens
beslut förer protokoll; skolande inskrifning
snämnden, innan den lemnar
förrättning sstället, sagda förteckning
granska och underteckna.
Upprättande och insändande af
förteckningar öfver försummelser mot
lagbuden i § 32 mom. 2 och § 33
mom. 2 åligger befälhafvare, som förrättat
mönstringen, eller hos hvilken
anmälan bort göras.
Upprättande af förteckningar
öfver försummelser mot lagbuden i §
32 mom. 3 och § 33 mom. 3 åligger
sjömanshusombudsman, hvilken öfversänder
dem till sjörullföringsområdesbefälhafvaren,
som, efter att hafva
granskat och påtecknat desamma, insänder
dem till Konungens Befallningshafvande.
Nuvarande lydelse:
tige, hvilka från inskrifningsförrättning,
mönstring eller vapenöfning uteblifvit
utan att hafva anmält och
med sådant intyg, som i § 44 sägs,
styrkt sjukdomsförfall, skola förteckningar
länsvis uppgöras och till Konungens
Befallningshafvande ofördröjligen
insändas. Uppgörande och
insändande af bötesförteckning åligger
vid inskrifningsförrättning den
af Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamot, som öfver inskrifningsnämndens
beslut förer protokoll,
vid mönstring den officer, som
förrättat mönstringen, och vid vapenöfnings
slut vederbörande chefsembete;
skolande inskrifning snämnden,
innan den lemnar förrättning sstället,
granska och underteckna den af protokollsföranden
uppgjorda bötesförteckning.
64
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
2. Af de enligt mom. 1 inkommande
förteckningar öfver värnpligtig
e skola särskilda utdrag, upptagande
dem, livilka Konungens Befallningshafvande
finner sig höra påföra
böter enligt § 40 eller 41, till
vederbörande kronofogdar och magistrater
öfversändas, försedda med
Konungens Befallningshafvandes resolution,
att de i utdragen upptagna
böter må hos de värnpligtige omedelbarligen
uttagas, derest de icke
deremot något invända, men att,
derest de vilja för uteblifvandet eller
försummelsen styrka laga förfall eller
eljest åberopa någon omständighet,
som kan leda till deras frikännande
från bötesansvar, i hvilken händelse
de ega undfå skriftlig del af resolutionen
i hvad dem rörer, de skola
inom trettio dagar derefter till vederbörande
kronofogde eller magi
#
c''
stråt ingifva de bevis, som till styrkande
af deras mot böternas indrifvande
gjorda invändningar åberopas,
vid påföljd för uraktlåtenhet deraf,
att böterna utan hinder af samma
invändningar må i laga ordning uttagas.
Inkommande bevis skola ofördröjligen
insändas till Konungens
Befallningshafvande, som, efter pröfning
af förekommande omständigheter,
ineddelar beslut i saken.
3. Atnöjes värnpligtig icke med
Konungens Befallningshafvandes beslut,
hvarigenom böter blifvit honom
slutligen påförda, eger han att inom
trettio dagar efter erhållen del af
Nuvarande lydelse:
2. Särskilda utdrag af de enligt
mom. 1 inkommande förteckningar
skola till vederbörande kronofogdar
och magistrater öfversändas försedda
med Konungens Befallningshafvandes
resolution, att de i utdragen
upptagna böter må hos de värnpligtige
omedelbarligen uttagas, derest
de icke deremot något invända,
men att, derest de vilja för uteblifvandet
styrka laga förfall eller eljest
åberopa någon omständighet, som
kan leda till deras frikännande från
bötesansvar, i hvilken händelse de
eg a undfå skriftlig del af resolutionen
i hvad dem rörer, de skola inom
trettio dagar derefter till vederbörande
kronofogde eller magistrat ingifva
de bevis, som till styrkande
af deras mot böternas indrifvande
gjorda invändningar åberopas, vid
påföljd för uraktlåtenhet deraf, att
böterna utan hinder af samma invändningar
må i laga ordning uttagas.
Inkommande bevis skola ofördröjligen
till Konungens Befallningshafvande
insändas, hvarefter Konungens
Befallningshafvande, efter pröfning
af förekommande omständigheter,
meddelar beslut i saken.
c
3. Atnöjes värnpligtig icke med
Konungens Befallningshafvandes beslut,
hvarigenom böter för uteblifvande
från inskrifnings- eller mönstrings
förrättning eller från vapen
-
65
Särskilda Utskotts (N:o
Föreslagen lydelse:
beslutet till Konungens Befallningshafvande
ingifva sina till Konungen
stälda, underdåniga besvär, hvilka
derpå af Konungens Befallningshafvande
jemte eget yttrande till landtförsvars-
eller sjöfarsvarsdepartementet
insändas. Besvären må äfven
till Konungens Befallningshafvande
med posten insändas; och skall i
sådant fall behörigen styrkas, att
den klagande egenhändigt undertecknat
besvärsskriften eller att densamma
på hans begäran eller med
hans samtycke blifvit uppsatt.
§ 46.
1. Böter, som påföras jemlikt
denna lag, tillfalla kronan; dock må
af sådana böter viss del, högst hälften,
enligt af Konungen meddelade föreskrifter,
användas till bötesindrifningens
befordrande. Till kronan inflytande
bötesmedel skola under särskild
titel i kronans räkenskaper redovisas
och ingå till den redan till
förmån för beväringsmanskapet bildade
invalid- och pensionsfond, hvilken
fonds ändamål skall vara att bereda
understöd åt värnpligtige, som
under tjenstgöring erhållit sådan
skada, att de derigenom blifvit i
större eller mindre man oförmögne
att si«'' med arbete försörja, samt
Bill. till Itiksd. Trut. Idol. <V Sami.
1) Utlåtande N:o 11.
Nuvarande lydelse:
öfning blifvit honom slutligen påförda,
eger han att inom trettio dagar
efter erhållen del af beslutet till
Konungens Befallningshafvande ingifva
sina till Konungen stälda underdåniga
besvär, hvilka derpå af
Konungens Befallningshafvande jemte
eget yttrande till Landtförsvars- eller
Sjöförsvarsdepartementet insändas.
Besvären inå äfven till Konungens
Befallningshafvande med posten insändas;
och skall i sådant fall behörigen
styrkas, att den klagande
egenhändigt undertecknat besvärsskriften
eller att densamma på hans
begäran eller med hans samtycke
blifvit uppsatt.
§ 48.
De enligt denna lag inflytande
böter skola under särskild titel i
kronans räkenskaper redovisas och
ingå till den redan till förmån för
beväringsmanskapet bildade invalidoch
pensionsfond, hvilken fonds ändamål
skall vara att bereda understöd
åt värnpligtige, som under tjenstgöring
erhållit sådan skada, att de
derigenom blifvit i större eller mindre
mån oförmögne att sig med arbete
försörja, samt för enkor och barn
efter värnpligtige, som aflidit i krig
eller till följd af i krig ådragen sjukdom
eller skada, dock utan att sadant
.för närvarande medför någon
rubbning af den de värnpligtige i
1 Afd. II Höft. y
66 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
för enkor och barn efter värnpligtige,
som aflidit i krig eller till följd
af i krig ådragen sjukdom eller skada,
dock utan att sådant för närvarande
medför någon rubbning af den de
värnpligtige i § 35 mom. 3 och §
39 mom. 2 tillförsäkrade rätt till
understöd.
2. Saknas tillgäng till gäldande
af böter enligt denna lag, skola de
förvandlas efter allmän strafflag.
Art. X. Särskilda bestämmelser.
§ 47.
Denna lag skall tillämpas från
ingången af år 1902, från hvilken
tid alltså ej mindre värnpligtslagen
af den 5 juni 1885 med deri sedermera
gjorda ändringar och tillägg,
än äfven de af Konungen för sagdalags
tillämpning meddelade närmare
föreskrifter, så vidt de strida mot
innehållet af denna lag, skola upphöra
att gälla.
§ 48.
Lots- och fyr inrättning ar nas personal
skall i fråga om bestämmelserna
Nuvarande lydelse:
§ 35 mom. 3 tillförsäkrade rätt till
understöd.
§ 47.
Böter enligt denna lag förvandlas,
vid bristande tillgång till deras
gäldande, enligt allmän strafflag.
§ 49.
Denna lag skall tillämpas från
ingången af år 1887, från hvilken
tid alltså ej mindre Kongl. kungörelsen
angående den allmänna beväringen
den 13 november 1860 med
deri sedermera gjorda ändringar och
tillägg, förutom stadgandena inämnda
kungörelses §§ 5 och 39, än äfven de af
Konungen i afseende å den allmänna
beväringens mönstringar och öfningsmöten
särskild! meddelade bestämmelser,
så vidt de strida mot innehållet
af denna lag, skola upphöra att
gälla.
67
Särskilda Utskotts (iV:o /) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
i denna lag anses likstäld med fast
anstälda vid flottan, med skyldighet
att, i den ordning Konungen bestämmer,
dä rikets försvar sådant krafvel'',
tjenstgöra såsom icke stridande
vid flottan, samt under fredstid
undergå derför erforderlig utbildning.
§ 4.9.
Af Konungen bestämmes, om och
i hvad man samt under hvilka vilkor
befrielse från de i denna lag
föreskrifna skyldigheter må kunna
tills vidare medgifvas den nomadiserande
lappbefolkningen.
§ -90.
För denna lags tillämpning erforderliga
närmare föreskrifter meddelas
af Konungen.
§ 51.
Denna lag må icke ändras eller
upphäfvas utan Konungs och Riksdags
sammanstämmande beslut.
§ ,54.
Af Konungen bestämmes, om och
i hvad mån samt under hvilka vilkor
befrielse från de i denna lag föreskrifna
skyldigheter må kunna tills
vidare medgifvas den nomadiserande
lappbefolkni ngen.
§ 50.
De för denna lags tillämpning erforderliga
närmare föreskrifter meddelas
af Konungen.
§ 51.
Denna lag må icke ändras eller
upphäfvas utan Konungs och Riksdags
sammanstämmande beslut.
68
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse:
Nuvarande lydelse:
Öfvergångsstadganden.
§ 52.
1. Under år 1902 skall värnpligtig,
som tillhör andra klassen och
är inskrifven vid fotfolket, artilleriet,
ingeniörtrupperna eller trängen, för
sin utbildning tjenstgöra under tjugutvå
dagar.
2. För värnpligtig, som inskrifves
under något af åren 1902, 1903,
1904, 1905, 1906 eller 1907, tilllämpas
icke föreskrifterna uti § 27
mom. 1 angående värnpligtigs tjenstgöringsskyldighet
under fredstid. Sådan
värnpligtig är i stället skyldig
att för sin utbildning tjenstgöra under
fredstid i sammanlagdt etthundranittiosju
dagar, hvilken tjenstgöring,
på sätt Konungen närmare
förordnar, skall fullgöras:
a) vid fotfolket, positionsartilleriet,
fästning sartilleriet, fästningsingeniörtrupperna
och trängen:
med en första tjenstgöring (rekrytskola)
om etthundratolf dagar,
som tager sin början under första
året,
med en repetitions-(regements-)
öfning om trettiofem dagar under
hvart och ett af andra och fjerde
åren, samt
med en repetitionsöfning om femton
dagar under nionde året;
1)9
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande A ro 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
b) vid rytteriet:
med en första tjenstgöring (rekrvtskola)
om etthundratretton dagar,
som tager sin början under
första året och omedelbart efterföljes
af en regementsöfning om
fyratiotvå dagar, samt
med en repetitions-(regements-)
öfning om fyratiotvå dagar under
andra året;
c) vid fältartilleriet, fältingeniöroch
fälttelegraf trupperna:
med en första tjenstgöring (vele
rytskola) om etthundra tretton dagar,
som tager sin början under
första året och omedelbart efterföljes
af eu regementsöfning om
fyratiotvå dagar, samt
med en repetitions-(regements-)
öfning om fyratiotvå dagar under
fjerde året;
d) vid flottan:
af de i § 25 mom. 1 a) nämnda
värnpligtige, äfvensom af andra å
sjömanshus inskrifna värnpligtige till
det antal Konungen bestämmer, i
en följd med början under första
året;
af till fästningstjenst inskrifna
värnpligtige med en första tjenstgöring
om etthundrasextiotvå dagar,
som tager sin början under första
eller andra året, och med en repetitionsöfning
om trettiofem dagar
under fjerde året;
af flottans öfriga värnpligtige med
en första tjenstgöring om etthundratretton
dagar, som tager sin början
70
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse
under första året, samt med en repetitionsöfning
om åttiofyra dagar under
andra året.
Värnpligtig, uttagen till trängen
i förvaltningstjenst eller egentlig
sjukvårdstjenst, till stationstjenst vid
flottan eller till särskild befattning
vid hären eller flottan, må, på sätt
Konungen finner godt förordna, fullgöra
honom åliggande tjenstgöring
i en följd.
3. Värnpligtig, som icke fullgjort
honom åliggande första tjenstgöring
samtidigt med den åldersklass,
som lian tillhör, är skyldig
fullgöra den tjenstgöringsskyldighet,
som åligger värnpligtig i den klass,
med hvilken han fullgör första tjenstgöringen.
§ 53.
Föreskriften i § 4 angående erläggande
af värnskatt skall tillämpas
från den dag, som i särskild lag om
värnskatt varder bestämd.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
71
Kongl. Maj:ts förslag om ändring af 2 och 62 §§
af strafflagen för krigsmagten.
I propositionen n:o 3 a med förslag till lag om ändrad lydelse af
2 och G2 §§ i strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881 har Kongl.
Maj:t, med åberopande af propositionen bilagdt utdrag af protokoll öfver
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 7 januari innevarande år, föreslagit Riksdagen
att antaga nedanstående
Förslag
i
till
LAG
om ändrad lydelse af 2 och 62 §§ i strafflagen för krigsmagten den 7
oktober 1881.
Härigenom förordnas, att 2 och 62 §§ i strafflagen för krigsmagten
den 7 oktober 1881 skola erhålla följande ändrade lydelse:
2 §.
Till krigsmän hänföras:
a) officerare och underofficerare vid krigsmagten;
b) manskap och spel, som innehafva fast anställning vid krigsmagten
;
1-1
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
c) värnpligtige i de fall, som i värnpligtslagen bestämmas;
d) skeppsgossar vid flottan, till tjenstgöring å krigsfartyg förhyrda
sjömän, äfvensom derå anstälda maskinister och arbetare; samt
e) andra personer i de fall, då de, efter hvad särskilda författningar
innehålla, äro krigslag underkastade.
1 de fall, då, enligt särskilda författningar, de, som höra till frivilliga
för nationalförsvaret bildade kårer, äro krigslag underkastade, vare å dem,
der ej i omförmälda författningar annorlunda sägs, tillämpligt hvad om
krigsmän i denna lag stadgadt är.
( •* ;.v/"T, fV''4 i •< l > %''
62 §.
Begår officer eller underofficer rymning i andra fall, än de, som äro
nämnda i 60 och 61 §§; dömes till afsättning.
Gör det någon af manskapet; belägges första gången med disciplinstraff,
och dömes andra gången till fängelse i högst sex månader, tredje
gången till fängelse från och med sex månader till och med ett år, samt
fjerde och följande gånger till straffarbete från och med sex månader till
och med två år.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 73
Sammandrag af chefens för finansdepartementet anförande till
statsrådsprotokollet den 21 december 1900.
I fråga om det spörsmål, huruvida landet må utan att öfveransträngas
kunna bära de betydligt ökade bördor, som påkallas af försvarets ombildning,
har, enligt det vid Kongl. Maj:ts till innevarande års Riksdag
aflåtna proposition angående statsverket fogade statsrådsprotokoll öfver
finansärenden den 21 december 1900, chefen för finansdepartementet
åstadkommit en utredning, hvars hufvudsakliga innehåll iiär nedan
återgifves.
Enligt hvad cheferne för landt- och sjöförsvarsdepartementen meddelat,
hade beräknats, att, efter den nya härordningens genomförande,
de ordinarie anslagen å riksstatens fjerde hufvudtitel, som i riksstaten
för år 1901 upptoges till 28,220,040 kronor, skulle komma att uppgå
till 45,338,000 kronor, och enahanda anslag uuder femte hufvudtiteln,
som för år 1901 äro upptagna till 8,652,295 kronor, till 13,889,004
kronor. Ökningen under fjerde hufvudtiteln utgjorde sålunda 17,117,916
kronor och under femte hufvudtiteln 5,236,709 kronor, tillsammans således
22,354,625 kronor eller i rundt tal 22,350,000 kronor.
Nyssnämnda summa vore otvifvelaktigt för våra förhållanden så
stor, att ett förslag till stärkt försvar, som för sitt genomförande
kräfde kostnader af dylik omfattning, måste bygga på den förutsättning,
att hos vårt folk rörde sig en lefvande öfvertygelse om nödvändigheten
af kraftiga ansträngningar för tryggandet af värt nationella
oberoende och en icke mindre stark beredvillighet att underkasta
sig de för målets vinnande oundgängliga offer. För visso bedroge
man sig ej heller, då man förutsatte tillvaron af denna öfvertygelse
och denna offervillighet. Men äfven om man egde rätt att lita härtill,
läge det i sakens natur, att, när det under fredens dagar gälde att
Bih. till Eilcsd. Prof. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 10
Chefens för
finansdepartementet
finansutredning.
74
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
bereda sig för den stund, då det kunde gälla afgörandet, om vårt folk
vidare skulle föra en sjelfständig tillvaro eller ej, hänsynen till landets
förmåga att bära dryga bördor för försvaret måste göra sig gällande
på helt annat sätt, än då nämnda afgörandets stund vore inne. Det
kunde ej fordras, att folket skulle åtaga sig bördor så stora, att under
deras tryck landets utveckling på de många områden, öfver hvilka ett
nutida kultursamhälle sträckte sin verksamhet, hämmades eller kanske
ginge tillbaka.
Vid undersökning om möjligheten att bereda nya statstillgångar
för täckande af en ökad ordinarie statsutgift af 22,350,000 kronor borde
dock berörda summa ökas med ett ytterligare belopp, detta beroende
derpå, att af de nya statstillgångarna en del måste afses för täckande
af statens allmänna behof, de ökade försvarskostnaderna oberäknade.
För att ådagalägga detta, borde man gå tillbaka till tiden för de vid
1892 års urtima Riksdag beslutade reformerna i skatte- och försvarsväsendet.
Den minskning i årlig tillgång, som för staten skulle uppkomma
genom det vid nämnda riksdag beslutade eftergifvandet af den då
ännu återstående delen af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären,
beräknades till 6,700,000 kronor, deraf på grundskatterna belöpte
i rundt tal 3,250,000 kronor samt på rustnings- och roteringsbördan
likaledes i rundt tal 3,450,000 kronor. Det hade alltid varit
förutsatt, att den sålunda eftergifna statstillgången skulle af andra inkomster
ersättas; och borde, enligt den af dåvarande herr statsministern
den 23 september 1892 till statsrådsprotokollet uttalade, af statsrådets
öfriga ledamöter biträdda och af Kongl. Maj:t godkända mening, medel
härtill anskaffas, icke genom indirekta konsumtionsskatter, utan genom
direkta och förmögenhetsskatter. I skrifvelse den 27 november samma
år uttalade Riksdagen sin anslutning till nämnda mening.
Då chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet den 14
oktober 1892 framlade en kalkyl i fråga om beloppet och arten af de
nya tillgångar, som borde beredas för skatteregleringens genomförande,
sammanfattade han sina åsigter i ämnet sålunda, att enligt hans mening
i berörda afseende kunde påräknas:
genom jordbruksfastighetsbevillningens höjning från 3 till 6 öre för hvarje
fulla 100 kronor af taxeringsvärdet......... kronor 660,000: —
särskild fastighetsskatt (utgående i form af
tilläggsbevillning) ......................................... „ 1,830,000: —
särskild inkomstskatt (d:o d:o) ..................... „ 2,520,000: —
Transport kronor 0,010,000: —
75
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Transport kronor 5,010,000: —
................... „ 700,000: —
................... „ 500,000: —
summa kronor 6,210,000: —
Det återstående beloppet, i rundt tal 500,000 kronor, ansåg departementschefen
kunna fyllas genom påräknad ökning af skogsmedel.
Höjningen i bevillningen för jordbruksfastighet från 3 till 6 öre
för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet, hvilken åtgärd beräknats
medföra en ökad statsinkomst af 660,000 kronor, genomfördes redan
vid 1892 års urtima riksdag. Då bevillningen för jordbruksfastighet år
1899 uppgick till 1,412,539 kronor 52 öre kunde den årliga statsinkomst,
som uppkommit genom höjningen af nämnda bevillning, numera
upptagas till i rundt tal 700,000 kronor.
Den arfsskatt, hvars införande, såsom nyss blifvit nämndt, år 1892
stäldes i utsigt, kom till stånd vid 1894 års riksdag, då med anledning
af en utaf Kongl. Maj:t aflåten nådig proposition sådana ändringar
i förordningen angående stämpelafgiften beslötos, hvarigenom den
förut bestående bouppteckningsstämpeln förändrades till en efter mera
rationella grunder utgående arfsskatt. Det belopp, hvarmed denna arfsskatt
kunde antagas komma att öfverstiga den förra bouppteckningsstämpeln,
hvilket belopp år 1892 upptogs till 700,000 kronor, beräknades
vid skattens införande år 1894 till 1,000,000 kronor och kunde,
med frånseende af de från år till år helt naturligt förekommande vexlingarna,
äfven för närvarande upptagas till sistnämnda belopp.
Genom höjning af stämpelafgiften för andra handlingar än bouppteckningar
beräknades år 1892 kunna och böra beredas en ökad
statsinkomst af 500,000 kronor. Samtidigt med arfsskattens införande
år 1894 underkastades äfven inrikes vexlar, obligationer och depositionsbevis
m. fl. affärspapper stämpelafgift, hvarigenom beräknades komma
att uppstå eu ökad statsinkomst af 800,000 kronor. Den vigtigaste af
dessa nya stämpelafgifter, eller den för inrikes vexlar, bortföll emellertid
åter genom beslut af 1898 års Riksdag. Då denna afgift härvid
beräknades lemna staten en årlig inkomst af omkring. 600,000 kronor,
kunde afkastningen af de återstående nya stämpelafgifterna icke upptagas
till högre belopp än 200,000 kronor.
Märkas borde vidare, att tilläggsbevillning upptagits i riksstaterna
för åren 1893, 189r4, 1895 och 1896 med respektive 1,160,850 kronor,
4,400,000 kronor, 4,900,000 kronor och 1,350,000 kronor. Tilläggsbevillningen
utgick för åren 1893 och 1896 med 30 öre för bevillnings
-
genom arfsskatt ................
„ ökad stämpelskatt
76
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
krona samt för åren 1894 och 1895 med 1 krona för bevillningskrona.
Från utgörande af tilläggsbevillningen voro åren 1893, 1894 och 1895
de befriade, Indika för inkomst voro taxerade till belopp, understigande
800 kronor. Skattelättnaden för de lägst taxerade utsträcktes år 1896
sålunda, att de, hvilka för inkomst voro taxerade till belopp, lör hvilka
jemlikt § 11 mom. 1 i bevillningsförordningen lindring i bevillningen
egde rum, skulle, då inkomsten icke uppginge till 1,200 kronor, från
tilläggsbevillningens utgörande vara befriade och, då inkomsten upp1
ginge till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, erlägga tilläggsbevillning
med endast 15 öre för bevillningskrona, d. v. s. endast half
tilläggsbevillning.
För tiden efter år 1896 hade deremot tilläggsbevillning icke utgått.
Af de skatter, som voro afsedda att ersätta grundskatterna samt
rustnings- och roteringsbördan, qvarstode sålunda fortfarande endast
följande:
höjd bevillning för jordbruksfastighet............ kronor 700,000: —
arfsskatt.................................................................. „ 1,000,000: —
nya stämpelafgifter ........................................... „ 200,000: —
summa kronor 1,900,000: —
För grundskatterna, som fullständigt bortfölle med år 1904, samt
rustnings- och roteringsbesvären, hvilkas fulla värde från och med samma
tid skulle ersättas de rustnings- och roteringsskyldige, hade sålunda
hittills beredts ersättning i nya direkta skatter endast med 1,900,000
kronor, medan de bortfallande skatternas och besvärens årliga värde upptagits
till 6,700,000 kronor. Den gynsamma ställning för statsverket,
som varit utmärkande för åren efter år 1896, hade icke påkallat eller
medgifvit fortgång på den beträdda vägen. Men då det nu gälde att
beräkna, hvilka nya tillgångar kunde beredas för täckande af de nya
statsbehof, som uppkomme såsom följd af försvarsväsendets nu ifrågasatta
utveckling, borde vid sådan kalkyl upptagas ett belopp i direkt skatt af
1,350,000 kronor, motsvarande det årliga belopp af grundskatter, som icke
blifvit ersatt af nyss omförmälda nya direkta skatter, och detta innan nya
tillgångar för mötande af kostnaderna för härordningen beräknades. Hvad
åter anginge den bortfallande tillgång, som för statsverket förefunnits i
rustnings- och roteringsbesvären och som, enligt hvad ofvan blifvit sagdt,
år 1892 beräknats till i rundt tal 3,450,000 kronor, vore förhållandet ett
annat, då den utgift, som i riksstaten betecknade ersättningen eller lindringen
till de rustnings- och roteringsskyldige, äfven''i sammanhang med
den nya härordningen bortfölle. Visserligen kunde i fråga om en del af
rustning- och roteringsbesvärens kapitalvärde, nemligen den del, som
Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 77
successivt förminskades genom afskrifning af vakansafgifter, icke påvisas
ett dylikt bortfallande af statsutgifter i sammanhang med den
nya härordningens genomförande, men i öfrigt skulle ju icke heller
sagda del af rustnings- och roteringsbördan kunna tänkas förpesta,
sedan försvaret blifvit uteslutande bygdt på den allmänna värnpligtens
grund. Någon ersättning för den sålunda upphörande statsinkomsten behöfde
derför icke uppföras, innan tillgångarne för härordningen beräknades,
men i hvarje fall borde iakttagas, att bland de nya skatter, som
kunde ifrågakomma, upptoges direkt skatt, jemväl motsvarande det årliga
värdet af sagda besvär, hvilket med afseende på det genom senare
tiders prisstegringar ökade värdet af de med besvären förenade prestationer
nu kunde upptagas till något högre belopp än det år 1892 beräknade,
eller 3,450,000 kronor.
Till det belopp, som uttryckte den ökade årliga kostnaden på
landt- och sjöförsvarets ordinarie budget, eller 22,350,000 kronor, borde
sålunda läggas ett belopp af 1,350,000 kronor, till följd hvaraf frågan
komme att gälla, huruvida nya statstillgångar kunde beredas till en
sammanlagd summa af 23,700,000 kronor.
Väl vore fosterlandets försvar en angelägenhet af lika vigt för
alla samhällsklasser, bemedlade som obemedlade, och den uppoffring af
lefvande kraft, som af befolkningen kräfdes, vore ock lika för alla klasser.
De ekonomiska bördor, hvilkas åtagande det nya härordningsförslaget
oundgängligen kräfde, äro ock af den omfattning, att alla klasser i
samhället måste komma att af dem drabbas. Men då för främjandet af
en lifssak för landet af detta kräfdes en ekonomisk ansträngning till
äfventyr mera betydande än någon, som tillförene under fredens dagar
förekommit, måste det ur alla synpunkter anses med billighetens och
rättvisans fordringar förenligt, att bördorna så fördelades, att en icke
alltför ringa del af dem komme att särskildt hvila på de förmögnare
klasserna i samhället. Denna bördornas fördelning kunde endast åvägabringas
derigenom, att kostnadsbeloppet till så stor del som möjligt
uttoges genom direkt skatt. En så mycket större uppfordran att i
möjligaste mån anlita den direkta skatteformen förelåge deruti, att, såsom
nyss blifvit erinradt, den hufvuddel af den tillförene bestående
direkta beskattningen, som utgjorts af grundskatterna samt rustningsoch
roteringsbesvären, till större delen redan bortfallit och under de
allra närmaste åren komme att fullständigt upphöra, utan att hittills
hafva till mer än en jemförelsevis ringa del blifvit af annan direkt
skatt ersatt.
78
Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Bortsåge man från de ännu återstående och snart upphörande andelära
af grundskatterna samt sådana afgifter, som egde sammanhang
med rustning och rotering, upptoge det svenska skattesystemet, då
fråga vore om skatter till staten, ej många former af direkt skatt. Missförhållandet
mellan direkt och indirekt beskattning utjemnades visserligen,
då man öfverblickade beskattningen till staten och kommunen såsom
ett samladt helt, i sin mån derigenom, att på det kommunala
skatteområdet den direkta beskattningen intoge det vida större utrymmet.
Men intet tvifvel förefunnes derom, att, äfven alldeles frånsedt
den nu föreliggande frågan om täckande af den ökade kostnaden för
försvaret, en rigtigare proportion borde åstadkommas mellan den direkta
och den indirekta beskattningen inom statsbeskattningens område.
Menade man med direkta sådana skatter, som utginge för besittningen
af ett kapital eller annat förmögenhetsobjekt eller åtnjutandet
af en inkomst, och med indirekta sådana, som erlades vid företagandet
af en handling, som ansåges utvisa skatteförmåga, kunde, grundskatterna
samt vissa vakansafgifter oberäknade, bland skatterna till staten endast
följande anses såsom direkta, nemligen bevillning af fast egendom samt
af inkomst, bevillningsafgifter af särskilda förmåner och rättigheter,
lastpenningar samt vissa stämpelafgifter. Den ojemförligt vigtigaste
af dessa skatter vore bevillningen af fast egendom samt af inkomst.
Bland bevillning safgifterna af särskilda förmåner och rättigheter vore,
jemte bevillningen af vissa handlande och handelsexpediter, som år 1899
uppgått till 275,016 kronor 50 öre, endast bevillningen af bankbolag
med sedelutgifningsrätt af någon betydenhet i finansielt afseende. Denna
bevillningsafgift inbragte år 1899 ett belopp af 812,228 kronor 54 öre,
men då enligt 1897 års banklagstiftning de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
skulle upphöra med utgången af år 1903, komme nyssnämnda
bevillningsafgift att inom den närmaste framtiden bortfalla. De
under tullmedlen bokförda lastpenningarna lemnade staten år 1899 en
inkomst af 614,079 kronor 3 öre. Denna å en viss näring lagda skatt
måste numera anses föråldrad och skulle antagligen i likhet med öfriga
direkta produktionsskatter redan hafva varit afskaffad, derest icke vissa
betänkligheter deremot mött. I alla händelser saknade denna skatt
hvarje möjlighet till vidare utveckling.
Flertalet af de under stämpelskatten hörande afgifter vore af blandad
natur, i det att sagda afgifter, jemte det de i många fall temligen direkt
träffade kapitalförmögenheten, i andra åter sträckte sina verkningar
åt annat håll. Den bland dessa afgifter, som hade den mest omisskänliga
karakteren af direkt förmögenhetsskatt, vore arfsskatten, såsom man
79
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
med ett gemensamt namn kunde benämna de under § 8 A) i gällande
förordning i ämnet upptagna stämpelafgifterna för bouppteckningar,
fideikonimissbref om fast egendom, gåfvobref, morgongåfvobref, testamenten
och äktenskapsförord. Stämpeln a bouppteckningar förändrades
år 1894 från en å den samlade behållningen i boet beräknad skatt af
0,5 och i vissa fall 0,6 procent af behållningen till en å hvarje sterbhusdelegares
andel af behållningen beräknad skatt, som efter en i dubbelt
hänseende, nemligen i förhållande dels till slägtskapsgradens närhet
och dels till arfslott ens storlek, progressiv skala vexlade från 0,5 till
6 procent.
Arfsskatten, sådan den nu bestode, vore visserligen lägre än motsvarande
skatt i vissa andra länder, men kunde i och för sig icke
sägas vara låg.. Att redan nu ställa i utsigt en förhöjning i denna
skatt, hvilken allenast varit gällande i sex år, syntes icke rådligt. I
alla länder hade man undvikit att med skatt alltför hårdt drabba arf,
som ginge i rätt nedstigande led, och det kunde antagas, att en förhöjning
af skattesatsen i andra fall icke annat än undantagsvis skulle
inbringa staten någon i mera afsevärd män ökad inkomst.
Den direkta statsbeskattningens hufvudbeståndsdel eller bevillningen
af fast egendom samt af inkomst vore så anordnad, att densamma vore
sammansatt af eu partiel inkomstskatt och en fastighetsskatt och utgjorde
underlaget för den direkta beskattningen till kommunen. Hurusom bevilluingens
nyssnämnda dubbelnatur och dess ovilkorliga samband med
kommunalbeskattningen, intill dess bevillningen förvandlades till eu
allmän, ren inkomstskatt och nyssberörda samband med kommunalbeskattningen
lossades, utgjorde oöfverstigliga hinder för tillämpning hos
oss åt de skatteprinciper, som i de flesta länder stå på dagordningen
och i många erhållit en mer eller mindre genomgripande lösning, såsom
den fonderade inkomstens högre beskattning, skattefotens successiva
stegring i visst förhållande till inkomstens ökning, eller s. k.. progressiv
beskattning, eller ock blott utsträckning åt skattelindringen för
smärre inkomstbelopp, beskattning å utdelning i aktiebolag, med flera
frågor, hade utförligt utvecklats i statsrådsprotokollet den 26 februari
1897, då inför Kongl. Maj:t anmäldes ett af särskilda komiterade utarbetadt
förslag till ny bevillningsförordning. Ett vigtigt steg framåt
hade frågan om en reform af bevillningsförordningen tagit, sedan med
anledning af en af Riksdagen i skrifvelse den 5 maj 1897 gjord framställning''
Kongl. Maj:t den 15 oktober samma ar nedsatt en komité
med uppdrag att afgifva förslag till ändringar i gällande bestämmelser
om kommunalbeskattningen i syfte, bland annat, att genom upplösning
80
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
af det bestående sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala
skattskyldigheten utväg måtte beredas till vidtagande af sådana
förändringar i bevillningslagstiftningen, hvilka ur statsbeskaftningens
synpunkt ansåges önskvärda, men för hvilka den af nämnda samband
beroende hänsynen till kommunernas skatteintresse för närvarande lade
hinder i vägen, samt denna komité den 18 maj 1900 afgifvit underdånigt
betänkande med förslag till, bland andra författningar, förordning
angående bevillning af inkomst, hvilket betänkande vore remitteradt
till utlåtande af öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen.
Hufvuddragen af den form, komitén önskat gifva den nya inkomstskatten,
hade komitén sammanfattat väsentligen sålunda. Komitén hade
gjort bevillningen till en allmän och ren inkomstskatt. I stället för den
nuvarande söndersplittringen i fråga om beskattningsort skulle träda ett
system, i hvilket beskattningsorten vore endast en. Afdrag för skuldräntor
vore utan inskränkning medgifvet. Till inkomst i beskattningsafseende
hade hänförts förmögenhetsvinster, likasom afdrag medgifvits
äfven för förmögenhetsförluster.
Det af komitén upprättade förslaget till bevillningsförordning vore,
såsom redan af denna korta antydan om förslagets innehåll framginge,
sålunda affattadt, att det, i motsats till den nuvarande bevillningsförordningen,
medgåfve upptagandet i författningen af nyare beskattningsprinciper.
Komitén hade visserligen icke i sitt förslag tillämpat principerna
om den fonderade inkomstens högre beskattning än den ofonderade
och om progressiv beskattning, men komitén hade, enligt hvad
komitén särskildt framhållit, tillsett, att affattningen af förordningens
bestämmelser icke måtte lägga hinder i vägen för införande af högre
skattefot för vissa slag af inkomst eller för träffande af de skattetekniska
anordningar vid bevillningsprocentens bestämmande, som kunde erfordras
för genomförandet af progression i beskattningen. Komitén hade
löst frågan om beskattning af inkomst af aktier sålunda, att, medan
aktieegaren skulle skatta för hela den honom tillfallande inkomsten,
aktiebolaget väl äfven skattade för sin inkomst, men skulle ega rätt
till afdrag för ett belopp, motsvarande fyra procent på inbetaldt kapital.
I särskildt af komitén afgifvet förslag till förordning angående
taxeringsmyndigheter och förfarande vid taxering vore principen om
obligatorisk sjelfdeklaration tillämpad.
Bevillningen af fast egendom samt af inkomst hade icke, åtminstone
icke sedan lång tid tillbaka, varit någon af statens mera betydande
inkomstkällor. Dess uppgift hade varit att utgöra en fyllnads
-
81
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
skatt, att täcka det behof, som återstått, sedan statens öfriga inkomster
blifvit beräknade. Äfven denna uppgift hade bevillningen endast i jemförelsevis
ringa mån förmått fylla, detta just på grund af dess ofvan
framhållna ringa smidighet, dess af skattens dubbelnatur af inkomstoch
fastighetsskatt och samband med kommunalbeskattningen beroende
brist på förmåga att i sig upptaga sådana skatteprinciper, som kunnat,
utan att göra skatten alltför betungande, höja dess afkastning i förhållande
till statsverkets behof vid hvarje särskildt tillfälle. Inkomsttiteln
bevillning af fast egendom samt af inkomst hade på grund af
nämnda samband med kommunalbeskattningen blifvit och måst blifva
en till skattefoten i hufvudsak konstant post på budgetens inkomstsida.
Då ökad inkomst af denna skattetitel skolat uttagas, hade detta måst
ske genom tilläggsbevillning, hvilken dock icke förekommit i den utsträckning,
man på grund af bevillningens natur af fyllnadsskatt kunnat
vänta, och hittills aldrig uttagits till högre belopp än 1 krona för bevillningskrona,
eller 100 procents tillägg till bevillningen. Af motiveringen
till kommunalskattekomiténs betänkande framginge, att komitén
vid affattningen af sitt förslag till bevillningsförordning utgått från
bevillningens hittillsvarande natur af fyllnadsskatt och, ehuru komitén
stält sig gynsam gent emot principerna om den fonderade inkomstens
starkare beskattning och om progressiv beskattning, likväl hufvudsakligen
af hänsyn till statsverkets nuvarande goda ställning icke i
sitt förslag till bevillningsförordning tillämpat dessa principer. Framgent
måste emellertid bevillningens plats i skattesystemet otvifvelaktigt
varda en annan och mera betydande. Jemte det nämnda inkomsttitel
fortfarande naturligen måste bibehålla sin, för öfrigt äfven af grundlagen
densamma anvisade ställning såsom fyllnadsskatt, måste den del
af skatten, hvilken kunde anses ingå i budgeten såsom en mera konstant
inkomstpost, svälla ut till en i finansielt hänseende mera betydande
faktor än hittills. Denna slutsats följde af sig sjelf ur det ofvan sagda.
Utom arfsskatten vore bevillningen den enda direkta skatt af någon
betydenhet, som inginge i skattesystemet. Förut vore framhållet, att,
oberoende af de ökade kostnaderna för försvaret, ersättning genom
direkt skatt borde beredas för 1,350,000 kronor bortfallande grundskatt.
Ytterligare var vid 1892 års reform af skatte- och härordningsväsendet
förutsatt, att med direkt skatt skulle ersättas genom lindring
i rustnings- och roteringsbesvären afgången årlig statstillgång till belopp
af minst 3,450,000 kronor, hvilket ersättningsbelopp visserligen enligt
det förut sagda kunde tagas i beräkning såsom tillgång för täckande åt
Bih. till Rilcsd. Prof. 1901. 8 Sami. 1 Afd. It Häft. 11
82 Särskilda tltskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
kostnaderna för den nya härordningen. Men om dessa belopp, sammanlagdt
4,800,000 kronor, uttoges genom direkt beskattning, både man
endast fullföljt den af Konung och Riksdag år 1892 samstämmigt godkända
plan för grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
ersättande. Nu hade i och med behofvet af tillgångar för täckande af
de ökade kostnaderna för försvaret ett nytt kraf på den direkta beskattningens
ökande gjort sig gällande. Intet tvifvel syntes derför böra
råda derom, att icke ett väsentligt högre belopp än det nyssnämnda
borde uttagas genom direkt beskattning.
Den nuvarande inkomsttiteln bevillning af fast egendom samt af
inkomst, hvilken utginge med 1 procent af uppskattad inkomst samt 0,0 6
procent af jordbruksfastighets och 0,0 5 procent af annan fastighets uppskattade
värde, både för år 1900 varit beräknad till 6,000,000 kronor
och vore jemväl för år 1901 faktiskt beräknad till samma belopp, ehuru
i sammanhang med åtgärder för bevillningens upptagande i riksstaten
för det år, under hvilket den inflöte, i riksstaten för år 1901 endast
upptagits bevillning till halfva det normala beloppet. De belopp, med
hvilka bevillningen under de sista åren influtit, hade dock varit högre
än det sålunda för åren 1900 och 1901 beräknade, och i allmänhet hade
inkomsttitelns afkastning befunnit sig i rask stegring, såsom framginge
af följande uppgifter angående de belopp, med hvilka bevillningen af
fast egendom samt af inkomst influtit under den senaste lioårsperioden:
1890 ................................................. kronor 4,373,879: 70
1891 .................................................. „ 4,416,318:67
1892 ............ „ 4,455,025: 9 5
1893 .................................................. „ 5,224,662:72
1894 ................................................. „ 5,376,652:81
1895 .................................................. „ 5,515,141:76
1896 ................................................... „ 5,829,797:74
1897 ................................................... „ 6,202,336:2 9
1898 .................................................. „ 6,846,227:01
1899 ................................................. „ 7,314,199:05;
dock borde härvid anmärkas, att stegringen från år 1892 till år 1893
väsentligen berott deraf, att bevillningen för jordbruksfastighet från och
med sistnämnda år höjts från 3 till 6 öre för hvarje fulla 100 kronor
af taxeringsvärdet.
Då ökad statsinkomst skolat uttagas under formen af bevillning
af fast egendom samt af inkomst, hade man, såsom förut blifvit erinradt,
måst begagna sig af formen af tilläggsbevillnino''. I mån som större
belopp uttagits genom bevillning, hade naturligen behofvet af lindring
83
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
vid skattens utgörande gjort sig gällande i fråga om de lägst taxerade
inkornsttagarne, och då lindringen icke, utan att tillika utöfva en icke
afsedd inverkan på kommunalbeskattningen, kunnat sättas lika för bevillningen
och tilläggsbevillningen, hade lindringen måst. utmätas rymligare
i fråga om den senare bevillningen. Då tilläggsbevillning år 1896
senast uttogs, befriades, såsom redan nämnts, från sådan bevillning inkomster
under 1,200 kronor, medan för inkomster från och med 1,200
till 1,800 kronor endast utgjordes half tilläggsbevillning. Med stöd af
en på 1891 års bevillningstaxering grundad utredning, hvilken vore
bifogad den till 1893 års Riksdag atlåtna statsverksproposition, hade
beräknats, att sagda lättuader skulle verka en minskning med 10 procent
af bevillningssumman i dess helhet.
Skulle bevillningen, såsom den främsta direkta skatten, framgent
intaga en mera framskjuten plats i skattesystemet än hittills, måste
den utan tvifvel, såsom ju ock redan länge varit allmänt erkändt,
undergå en genomgripande reform, och intet tvifvel syntes heller böra
råda derom, att icke denna reform borde gå i den af kommunalskattekomitén
angifna rigtning eller bevillningens utveckling till en allmän
och ren inkomstskatt. Men en dylik reform ingrepe på många områden
af samhällslifvet och dess genomförande kräfde sin tid. De många af
nyssnämnda komité utarbetade författningsförslagen vore, såsom ofvan
nämnts, för närvarande under remiss till vederbörande myndigheter, och
den tidpunkt kunde ännu icke med bestämdhet angifvas, då förslagen
kunde framläggas för Riksdagen. Med åtgärder för ökning af den
direkta statsbeskattningen kunde emellertid icke anstå till nämnda tidpunkt,
utan borde en sådan Ökning vidtagas redan från och med det
år, under hvilket tillämpningen af den nya härordningen vore afsedd
att begynna, eller år 1902. Annan utväg aterstode då ej än att för
detta år anlita formen af tilläggsbevilluing. Denna syntes då böra
bestämmas till 100 procent med nyss omförmälda lättnader. Med utgångspunkt
från den beräknade bevillningssumman för år 1902 eller
7,000,000 kronor, borde tilläggsbevillningen tillföra staten en inkomst
af 6,300,000 kronor.
Att på grundvalen af den nuvarande bevillningen af fast egendom
samt af inkomst uttaga större tilläggsbevillning än 100 procents mötte
af förut anförda orsaker betänklighet, dervid särskild hänsyn borde fästas
vid det förhållande, att, medan vid utgörande af den del af tilläggsbevillningen,
som belöpte pa inkomst af kapital och arbete, lättnader
kunde beredas de lägst taxerade inkornsttagarne, motsvarande lättnader
icke kunde beredas inuehafvarne af smärre fastigheter, detta på grund
84 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
deraf, att fastighetsbevillningen hade naturen af en fastighetsskatt, en
real- eller afkastningsskatt, hvilken utginge i förhållande till fastighetens
beräknade afkastningsförmåga och ej toge någon hänsyn till egarens
personliga förhållanden. Då emellertid högre belopp i direkt beskattning
än det nyss angifna behöfde uttagas, läge här en kraftig påminnelse
om behofvet af den å bane bragta reformen af bevillningslagstiftningen.
Att hvad det finansiella utbytet beträffade jemföra den nuvarande
bevillningen af fast egendom samt af inkomst med en allmän inkomstskatt
sådan som den af komitén föreslagna vore för visso ingen lätt
sak. Till minskning i afkastningen komme att verka det allmänt medgifna
afdraget för skuldräntor äfvensom otvifvelaktigt äfven fastighetsbeskattningens
utbytande mot skatt för inkomst af fastighet, ehuru
såsom, motvigt i sistnämnda hänseende i sin mån komme att verka den
effektivare beskattningen af inkomsten utaf skogsrörelse, hvilken inkomst
för närvarande, enligt hvad kändt vore, på grund af bevillningsförordningens
affattning icke droge den beskattning, som rätteligen vederbort.
Ökning af bevillningssumman kunde åter förväntas genom införandet
af obligatorisk sjelf deklaration och genom aktieutdelningars
beskattande hos aktieegarne. Anslöte man sig derjemte till principerna
om progressiv beskattning och starkare beskattning af den fonderade
inkomsten — det sistnämnda måtte nu komma att ske genom högre
skattefot för sådan inkomst eller genom en fristående förmögenhetsskatt
vore det klart, att tillämpningen af dessa grundsatser äfven
skulle resultera i en ökning af bevillningssumman.
En reform af bevillningsförordningen, företagen i syfte att vinna
större rättvisa och jemnhet i beskattningen, utan att i sammanhang
dermed ökad statsinkomst omedelbart åsyftades, borde företagas sålunda,
att genom noggrant afpassande af de nya bestämmelserna bevillningen
komme att inflyta med belopp, ungefärligen motsvarande hvad före
reformen varit normalt. Man hade då funnit en ram, inom hvilken i
fall af behof en ökad beskattning med större lätthet än förut kunde
uttagas; och då man vid föregående tillfällen ansett sig kunna ålägga
dubbel bevillning (bevillning och tilläggsbevillning), om ock med vissa
lättnader, borde det, sedan bevillningen blifvit förvandlad till en rationel
inkomstskatt, väl kunna låta sig göra att, när sådant för statens behof
oundgängligen erfordrades, på denna väg uttaga ett belopp, som svarar
mot bevillning och tilläggsbevillning, denna senare bestämd till en och
en half gånger bevillningens belopp. Dock förutsättes, att skatten icke
85
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
borde sättas till så högt belopp, utan att de större inkomsterna dragas
in under skatten i icke oväsentligt starkare proportion än de mindre.
Den efter nuvarande skattefot utgående bevillningen jemte 100
procents tilläggsbevillning med förut omförmälda lättnader i den senare
kunde beräknas för år 1902 lemna en afkastning af 13,300,000 kronor.
Att, sedan bevillningslagstifrningen blifvit reviderad, genom bevillning
eller inkomstskatt (möjligen i förening med en supplementär förmögenhetsskatt
såsom form för den fonderade inkomstens högre beskattning)
uttaga ytterligare 4,200,000 kronor, hvarigenom den samlade bevillningssumman
skulle komma att motsvara en efter nuvarande regler utgående
bevillning med tilläggsbevillning, den senare bestämd till en och en
half gånger bevillningens belopp utan de nyssnämnda lättnaderna, kunde
icke sägas komma att innebära ett öfverdrifvet betungande af de skattskyldige,
helst om man besinnade, att med den årliga stegring, bevillningssumman
hittills utvisat, sagda summa antagligen vid den tidpunkt,
då fulla höjningen af skatten skulle behöfva tagas i anspråk, skulle
hafva ökats så mycket, att till äfventyrs skattefoten då ej behöfde höjas
till det belopp, som nu skulle erfordras för det behöfliga skattebeloppets
uppbringande. Ökningen i bevillningssumman hade utgjort:
från år 1895 till år 1896: kronor 314,655: 9 8
„ „ 1896 „ „ 1897: „ 372,538:55
„ „ 1897 „ „ 1898: „ 643,890:72
„ „ 1898 „ „ 1899: „ 467,972: 04
eller i medeltal under dessa fyra år 449,764 kronor 32 öre om året.
Visserligen hade den nu åsyftade perioden varit en tid af ovanligt
kraftig ekonomisk utveckling för landet, hvilken utveckling icke kunde
antagas komma att framgent orubbadt fortgå, men å andra sidan borde
ej heller lemnas ur sigte, att den senare tiden för vårt land medfört
en tillväxt i dess kapitalförmögenhet, som tidigare varit utan motstycke.
Landets ekonomiska nivå hade omisskänligen höjts och de under den
gångna tiden samlade kapitalen komme äfven under mindre gynsamma
konjunkturer att lemna sin afkastning.
Att såsom tillgång för täckande af kostnaderna för härordningen
upptaga en ökad inkomst af bevillningen till belopp af 10,500,000 kronor
torde under sådana förhållanden icke anses förmätet.
Förslaget till ny värnpligtslag förutsatte tillkomsten af en hittills
hos oss icke förekommande form af direkt beskattning. Enligt § 4 i
detta förslag skulle nemligen den, som på grund af oförmåga till tjenst
vid rikets försvar frikallades från värnpligtens fullgörande eller som
86
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It
får uppskof med inskrifning, för hvarje år, hvarunder han sålunda undgår
att tillhöra beväringen, erlägga en skatt till staten, under benämning
värnskatt. I motiveringen till det af generalstaben afgifna förslag
till härordning (sid. 96 och 97) anfördes, bland annat, att oduglighet
till krigstjenst och oduglighet till arbete eller enskildt förvärf alldeles
icke vore med hvarandra öfverensstämmande eller liktydiga begrepp
och att, då den, som frikallats från värnpligtens fullgörande, onekligen
undginge ekonomiska uppoffringar, men stode i skuld till staten för
åtnjuten uppfostran och andra fördelar, värnskatten näppeligen kunde
betraktas såsom en orättvis eller obillig pålaga. I fråga om värnskattens
belopp förelåge ännu intet förslag, men vid ett föregående tillfälle —
i det inom generalstaben år 1890 utarbetade förslag till värnpligtslag -—
var föreslaget, att värnskatten icke finge understiga 3 kronor, men i
öfrigt för en hvar, som erlade bevillning enligt andra artikeln i bevillningsstadgan,
skulle uppgå till lika belopp med sagda bevillning.
På frågans nuvarande ståndpunkt kunde naturligen icke någon
exakt beräkning företagas angående det belopp, en värnskatt komme
att tillföra statskassan, men i och för den nu förevarande kalkylen torde
beloppet approximativt kunna upptagas till 500,000 kronor.
Jemförde man vår svenska budget med de flesta andra länders,
störres som mindres, folie genast i ögonen den undanskjutna ställning,
stämpelskatten hos oss intoge. I Frankrike beräknades sålunda stämpelskatten
(med inberäkning af de med denna skatt till deras skattepolitiska
natur likstälda inregistreringsafgifterna m. fl. afgifter) för år 1899
till 711,649,400 francs eller 21 procent af samtliga statsinkomster. I
Belgien beräknades enahanda afgifter för samma år till 52,060,000 francs
eller 11 procent af statsinkomsterna. I England uppgingo stämpelafgifterna
under budgetåret 1898—1899 till 23,649,341 pund sterling eller
omkring 19 procent af samtliga statsinkomster. I Holland beräknades
nu ifrågavarande afgifter för år 1899 till 20,732,000 floriner, motsvarande
14 procent af statsinkomsterna. I Sverige deremot vore stämpelafgiften
i riksstaten för år 1901 beräknad till allenast 5,000,000 kronor, hvilket
belopp motsvarade endast 4,2 procent af samtliga till 118,341,000 kronor
upptagna statsinkomster. Skilnaden blefve än mera i ögonen fallande,
då man besinnade, att — oafsedt att kortstämpelafgiften med omkring
140,000 kronor inginge under inkomsttiteln stämpelafgift, dit den äfven
hänfördes i vissa andra länder — stämpelafgiften bestode af två till sin
natur sins emellan helt olikartade afgifter, af hvilka den ena, stämpelafgiften
för statsmyndigheternas expeditioner, icke vore en skatt i
87
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
egentlig mening, utan afsåge att ersätta staten vissa den enskilde genom
det allmännas försorg lemnade tjenster, medan den andra, stämpeln till
enskilda handlingar, vore en skatt på transaktioner eller på öfverflyttning
af värdebelopp från en hand till en annan. Den förra af dessa
afgifter, stämpelafgiften för expeditioner, hade sedan lång tid tillbaka
här i landet varit ganska utvecklad, under det att åter den senare,
den egentliga skatten, först på sista tiden börjat i något mera utsträckt
omfattning tagas i anspråk för fyllande af statens behof.
Obenägenheten för en kraftigare utveckling af stämpelbeskattningen
hade här i landet varit påfallande och framträdde i bjert motsats till
den stora användning, sagda beskattning, såsom nyss nämnts, erhållit i
vissa andra länder. I samtliga ofvan omförmälda länder intoge stämpelavgifterna
och med dem likartade afgifter å egendoms öfvergång från en
hand till en annan en större plats i budgeten än t. ex. tullinkomsterna;
i Frankrike inbringade de nära dubbelt så mycket som tullarna; i
Holland mellan två och tre gånger så mycket; särskilda poster i stämpeltarifferna
höjdes och sänktes i dessa länder ofta i mån som statens
behof ökades eller minskades. Denna olikhet hade nog sin förklaring.
I kapitalstarka länder med af ålder rikt utveckladt näringslif hade
staten tidigt och i stor utsträckning begagnat sig af den lätt tillgängliga
utvägen att med skatt belägga de värdebelopp, som öfvergingo
från en hand till en annan och sålunda likasom visade sig. Sedan
lång tid tillbaka hade derför hos den skattdragande allmänheten den
föreställningen rotfäst sig, att hvarje handling, hvarigenom någon öfverläte
en rättighet eller åtoge sig en förbindelse, skulle draga stämpel.
Detta hade, som sagdt, ingått i det allmänna föreställningssättet, och
skatten bures, enligt hvad från sakkunniga håll vitsordats, i allmänhet
med lätthet. Hos oss hade det icke varit så. Landets fattigdom på
kapital hade i äldre tider icke inbjudit till ett vidsträcktare anlitande
af denna skatteform, och då med stigande kapitaltillgång och ökade
statsutgifter anledningar uppstått till ökad användning af stämpelskatten,
hade, der skatten icke haft stödet af gammal häfd, öfvertygelsen om
rättmätigheten af denna skatteform haft svårt att vinna insteg. Här
vore icke stället att iitveckla de skäl af olika slag, som plägade anföras
för att begrunda stämpelskattens rättighet till eu plats i skattesystemet.
Det vore nog att erinra derom, att det mest talande skälet vore det,
att, då vid inkomstskattens påförande mycken inkomst, särskilt inkomst
af kapital, lyckades undandraga sig beskattning, stämpelskatten, som
träffade kapitalet vid dess framträdande, verkade som ett komplement
till inkomstskatten. Att skattens verkan ock i stort sedt blefve denna,
88
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
vore otviivelaktigt, men lika gifvet vore, att skatten till följd af sitt
anläggningssätt stundom måste komma att drabba, der skatteförmågan
vore ringa. Lättheten att uppvisa fall, der skattens verkan icke blefve
den afsedda eller snarare motsatsen till den afsedda, både stått i vägen,
då en vidare utveckling af skatten varit ifrågasatt. Härvid borde dock
erinras om den gamla satsen, att i ett utveckladt samhälle kräfdes ett
flertal skatteformer. Det läte sig icke göra att uttaga statens hela
skattebehof i omedelbart förhållande till hvarje individs skatteförmåga.
Men hvarje skatt, som icke vore anlagd i ett sådant förhållande, måste
stundom drabba på ställen, der ringa skatteförmåga funnes. Framför
allt gälde detta om den stora gruppen af indirekta skatter, tullar och
andra konsumtionsskatter, hvilka dock ingen stat kunde undvara. Naturligen
borde man söka anordna så, att de antydda, menliga verkningarna
af skatterna i möjligaste mån reducerades. Att de aldrig helt kunde
undvikas, finge icke utgöra något skäl för staten att afstå från användandet
af en viss skatteform.
I. mån som vårt lands nationalförmögenhet, dess handel och
industri allt mer tillväxte och i bredd dermed ock statsutgifterna ökades,
borde stämpelskatten äfven hos oss kunna komma till utsträcktare
användning.
Ett vittnesbörd om den föga framträdande plats, stämpelskatten
hos oss intagit, läge äfven deruti, att intill senaste tid man i regeln
icke ansett sig kunna stadga stämpelafgift för andra handlingar än
sadana, som måste företes inför offentlig myndighet för någon åtgärd.
Om man bortsåge från bouppteckningsstämpeln, utgjorde sedan gammalt
stämpeln till lagfarter och inteckningar hufvudstommen bland stämpelafgifterna.
De afgifter, som jemte dessa förekommo, voro af mindre
betydenhet. En ringa motsvarighet till den i andra länder brukliga
omfattande stämpelbeskattningen af affärspapper förefans i den fixa
stämpeln af 1 krona för utrikes vexel.
Jemte det bouppteckningsstämpeln år 1894 förvandlades till en
verklig, arfsskatt, togs samma år det första mera afsevärda steget till
utveckling af stämpelbeskattningen äfven i öfrigt. En för ändamålet
tillsatt komité hade föreslagit införandet af stämpelafgifter för vissa
slag af affärspapper. I fråga om vexlar föreslog komitén, med förändring
af den förut stadgade fixa 1-kronestämpeln för utrikes vexlar, att med
vissa särskildt angifna undantag både inrikes och utrikes vexlar skulle
draga en proportionel stämpel af i medeltal Vs per mille, sålunda
närmare bestämd, att stämpeln skulle utgöra 50 öre för belopp, ej öfverstigande
1,000 kronor, och derutöfver 50 öre för hvarje påbörjadt
tusental kronor. Enahanda stämpel föreslogs för depositionsbevis, skulde
-
89
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
bref och handlingar, innefattande inkassering supp dr ag. För obligationer
föreslogs en afgift af 0,3 procent eller 30 öre för belopp, ej öfverstigande
100 kronor, och derutöfver 30 öre för hvarje påbörjadt hundratal
kronor. För anvisningar å bankräkning samt postremissvexlar föreslogs
en fix afgift af 10 öre stycket. Komitén hade äfven tagit i
öfvervägande lämpligheten att stadga stämpelafgift för aktier, men af
anförda skäl afstått från tanken härpå. Komitén beräknade det finansiella
utbytet af de föreslagna nya stämpelafgifterna (utom arfsskatten)
sålunda:
Depositionsbevis ......................................................... kronor 335,000
Skuldebref ................................................................. „ 274,000
Vexlar.............................................................................. „ 693,00C
Handlingar, innefattande inkasseringsuppdrag ... „ 20,000
Obligationer .................................................................. „ 60,000
Bankanvisningar och postrememissvexlar .......... „ 210,000
Summa kronor 1,592,000: —
Sedan komiténs berörda förslag blifvit genom nådig proposition
för Riksdagen framlagda, godkände Riksdagen de föreslagna stämpelafgifterna
för depositionsbevis (dock med frihet för bevis å belopp, ej
öfverstigande 100 kronor, samt med vissa lägre afgifter för bevis å
belopp, ej öfverstigande 500 kronor), för vexlar och handlingar, innefattande
inkasseringsuppdrag, samt för obligationer, hvaremot Riksdagen
afslog förslagen om stämpel för skuldebref, bankanvisningar och postremissvexlar.
Den sålunda för vexlar och handlingar, innefattande inkasseringsuppdrag,
införda stämpelafgiften afskaffades emellertid åter,
hvad inrikes vexlar och inkasseringshandlingar angår, vid 1898 års
riksdag.
Att inom stämpelbeskattningens område förelåge ett ännu till
stor del obrutet fält för upptagande af inkomster för staten, framginge
af det förut sagda. Men på samma gång manar den motvilja mot
denna skatteform, som ofta vid förhandlingar om dess vidare utveckling
hos oss kommit till synes, att framgå med varsamhet. Utan att man
behöfde ifrågasätta någonting motsvarande de vidt omfattande system
af stämpelskatter, som i flertalet andra länder förefunnes, kunde dock
utan den allmänna rörelsens oskäliga betungande från denna skatteform
hemtas ett afsevärdt bidrag till bestridande af de ökade kostnaderna
för försvaret. Ofvan omförmälda, vid 1894 års riksdag föreslagna
stämpel för skuldebref möttes med afgjord obenägenhet inom Riksdagen
och torde derför måhända icke böra på nytt ifrågasättas, men stämpeln
för inrikes vexlar, som afskaffades vid en tidpunkt, då statens finanser
Bill. till Biksd. Prat. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 11 Käft. 12
90 Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 11.
voro exceptionelt goda, borde åter kunna införas, då staten vore i behof
af densamma. Denna stämpel beräknades år 1898 inbringa 600,000
kronor. Likaså borde den allmänna rörelsen icke blifva betungad, om
för bankanvisningar infördes en fix stämpel af 10 öre, såsom år 1894
föreslogs, samt för postremissvexlar en likaledes fix stämpel, som, i
enlighet med hvad kammarrätten och statskontoret i deras öfver ofvan
omförmälda komitébetänkande afgifna utlåtande föreslogo, torde kunna
bestämmas till 20 öre. Enligt de af sagda komité följda beräkningsgrunder
skulle stämpelafgifter till nu angifna belopp för bankanvisningar
och postremissvexlar inbringa, lågt räknadt, 330,000 kronor.
1 stämpel för inrikes vexlar, bankanvisningar och postremissvexlar
borde sålunda kunna inflyta ett belopp af sammanlagdt omkring 930,000
kronor, hvilket torde kunna afjemnas uppåt till 1,000,000 kronor.
Dessa stämpelafgifter komme att i alldeles öfvervägande grad drabba
de förmögnare klasserna, framför allt affärsverlden. Att denna skulle
i afsevärd mån betungas genom ett bidrag till det allmänna till nyssnämnda
belopp, syntes icke kunna påstås. Deremot vore det en gifven
sak, att, såsom ock vid föregående tillfällen blifvit framhållet, den form,
under hvilken beloppet vore afsedt att uttagas, komme att i någon
mån verka besvärande för rörelsen. Denna besvärlighet minskades
dock i mån som under tidens lopp allmänheten hunne vänja sig vid
dessa stämpelafgifter. Allt för stor vigt behöfde ej heller fästas vid
den stundom uttalade farhågan, att stämpelbeläggning af nu ifrågavarande
papper skulle motverka deras användande. Vårt ekonomiska
lif finge väl anses hafva vuxit sig så starkt, att en sådan påföljd af
skatten icke torde vara att befara.
Den stämpelafgift, som skall utgöras vid lagfart å köpe- eller
bytesbref angående fast egendom, hade sedan år 1857, då afgiften faststäldes
till 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af fastighetens värde,
varit oförändrad, allenast med det undantag, att år 1883 afgiften för
det fall, att lagfart söktes för aktiebolag, som icke drefve bankrörelse,
höjdes till 1 krona 20 öre för hvarje fulla 100 kronor af fastighetens
värde. Redan i den omständighet, att sagda laglärtsstämpel närmare
ett hälft århundrade utgått med oförändradt belopp, oaktadt den nedgång
i penningvärdet, som under tiden egt rum, kunde ligga ett skäl
att genom afgiftens höjning återföra skatten till det belopp, hvarmed
den afsetts att träffa fast egendom vid dess öfvergång till annan egare.
Men härtill komme ytterligare, att den vid lagfarter utgående stämpel
äfven till sin i författningen stadgade siffra direkt minskats. Utöfver
stämpeln till köpe- eller bytesbrefvet skulle nemligen före år 1875 för
91
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
fastebref vet erläggas en stämpel, som ännu år 1874 utgick med 15 öre
för hvarje fulla 100 kronor af värdet, ehvad det utgjordes af egendom
i stad eller på landet, men genom den vid samma års riksdag antagna
stämpelförordning ökades med en tilläggsstämpcd, motsvarande den vid
landtdomstol indragna lösen för dessa handlingar, och belädes derefter
fastebref med olika stämpelbelopp i stad med egen domstol, i stad, som
lydde under landsrätt, och å landet. För egendom å landet skulle
erläggas 35 öre för hvarje fulla 100 kronor af värdet till och med
20,000 kronor och sedermera 25 öre för hvarje fulla 100 kronor.
Denna stämpel hade emellertid upphört att utgå, sedan genom
förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart a fång till fast egendom
fastebrefven blifvit ersatta med lagfartsbevis.
I nådig proposition till 1883 års Riksdag föreslogs, att såsom
vederlag för den bortfallna fastebrefstämpeln stämpeln för köpe- och
bytesbref skulle höjas med 15 öre från 60 öre till 75 öre lör 100
kronor af fastighetens värde. Den sålunda föreslagna höjningen i
lagfartsstämpeln blef emellertid, jemte flera andra af då för Riksdagen
framlagda förslag rörande försvars- och skatteväsendet löranledda stämpelförhöj
mngar, af Riksdagen afslagen såsom följd deiaf, att sist omlörmälda
förslag icke vunno Riksdagens bifall.
Under nuvarande förhållanden, då behof af ökade statsinkomster
komme att föreligga, kunde väl ifrågasättas att höja den allmänna
lagf artsstämpeln från 60 öre till 1 krona. Stannade man vid en förhöjning
med 15 öre från 60 öre till 75 öre, då i allt fall afgifterna vid
lagfart på landet blefve väsentligt lägre, än de voro för närmare 50 år
sedan, borde all nödig1 varsamhet anses vara iakttagen. För bibehållande
af samma proportion som hittills mellan den allmänna lagfartsstämpeln
och den lagfartsstämpel, som borde af aktiebolag utgöras, torde den
senare böra höjas till 1 krona 50 öre.
Stämpelafgifterna för köpe- och bytesbref (efter såväl 60 öre
som 1 krona 20 öre för 100 kronor) inbragte åren 1897—1899 i årligt
medeltal för denna treårsperiod kronor 1,941,771: 93, i rundt tal således
omkring 2,000,000 kronor. Fn förhöjning af lagfartsstämpeln med en
fjerdedel af dess nuvarande belopp kunde således beräknas komma
ätt lemna staten eu inkomst af 500,000 kronor. Lädes härtill den
förut beräknade stämpeln för inrikes vexlar, bankanvisningar och postremissvexlar,
skulle af nya eller höjda stämpel utgifter kunna påräknas
en ökad inkomst af 1,500,000 kronor.
När under de senast förflutna två årtiondena fråga varit om beredande
af nya tillgångar för fyllande af statens ökade behof, hade
92
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
städse bland de skatter, som kunde komma i fråga att i första rummet
anlitas, nämnts beskattning å tillverkningen af maltdrycker. Redan den
30 juni 1881 afgaf den för öfverseende af gillande bränvinslagstiftning
år 1877 tillsatta komité på nådig befallning särskildt betänkande
angåande beskattning af maltdrycker och föreslog dervid påläggande
af en maltskatt för det malt, som uppmättes eller uppvägdes för dryckestillveikning.
Detta förslag blef emellertid icke för Riksdagen framlagdt.
för ändamålet tillsatt komité afgaf derefter i betänkande af den
11 december 1891 förslag till förordning angående beskattning af maltdrycker,
enligt hvilket förslag vid tillverkning af maltdryck skulle, med
undantag hufvudsakligen för tillverkning för husbehof, erläggas tillverkningsskatt
med 10 öre för hvarje kilogram torkadt, rostadt eller
brändt malt, som användes för tillverkningen. Sedan Kongl. Maj:t
uppdragit åt samma komité, förstärkt med ett par nya ledamöter,
att, med anledning af ett utaf finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå
den 8 oktober 1892 afgifvet utlåtande, taga under förnyad
ompröfning den i komiténs förenämnda betänkande omhandlade frågan
om drickats undantagande från beskattning samt att afgifva förslag till
sådana ändringar uti och tillägg till de af komitén utarbetade författningsförslag,
som kunde erfordras för beredande af skattefrihet för
dricka, afgaf komitén den 26 november 1892 förnyadt utlåtande. I
det nya af komitén utarbetade författningsförslaget befriades från tillverkningsskatt
den, hvilken ej till afsalu tillverkade annan maltdryck
än svagdiicka, hvarmed i förordningen förstods sådan maltdryck, hvars
stamvört ej hade högre extrakthalt än 5 procent.
I sitt betänkande af den 11 december 1891, deri icke föreslagits
skattefrihet för svagdrickstillverkning, uppskattade komitén maltskattens
afkastning till 3,300,000 kronor, hvarifrån borde afgå den till 300,000
kronor beräknade kontrollkostnaden, då en behållen inkomst af omkring
3,000,000 kronor återstode. I fråga om beloppet af den nedsättning,
som af svagdrickats undantagande från skattens tillämpning kunde föranledas
i den uti nyssnämnda betänkande meddelade beräkning angående
maltskattens afkastning, hade komitén uti sitt betänkande af den 26
november 1892 framhållit, att dylik beräkning mötte svårighet, bland
annafi på den grund, att det vore ovisst, i hvad mån de bryggerier,
hvilka tillverkade såväl svagdricka som starkare maltdrycker, komme
att fortsätta med svagdrickstillverkningen, eller huruvida denna komme
att ofvertagas af särskilda _ bryggerier. Enligt af komitén verkstälda
beräkningar skulle skatteminskningen utgöra minst 300,000 kronor,
men i den man svagdrickstillverkningen komme att handhafvas af
93
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
särskilda bryggerier, komme minskningen att ökas, så att den möjligen
kunde uppgå till 900,000 kronor.
Då, på sätt förenämnda komité anfört, maltdryckerna, om de ock
af många ansåges som en nödvändighetsvara, dock ofta torde användas
så, att de borde i likhet med andra alkoholhaltiga drycker hänföras till
njutningsmedlens klass, samt förbrukningen af dessa drycker numera
blifvit så vidsträckt, att en måttlig skatt borde kunna lemna statskassan
ett afsevärdt tillskott, finge maltdryckerna betraktas som ett lämpligt
skatteobjekt. Såsom sådant hade de ock anlitats i flertalet andra länder.
Skattens belopp borde bestämmas så, att den å ena sidan icke verkade
för allmänheten betungande, men att den å andra sidan lemnade staten
så stor inkomst, att införandet af en ny konsumtionsskatt, som alltid
medförde vissa rubbningar i förut bestående förhållanden, vore motiveradt.
För bedömande af frågan om skattens belopp vore af vigt att
ega kännedom om den utsträckning, hvari maltdrycker för närvarande
tillverkades.
Efter att i detta afseende hafva meddelat åtskilliga uppgifter (sid.
24—26) anför departementschefen vidare, att under förutsättning, att
svagdricka komme att undantagas från beskattning, återstode omkring
330,000 deciton malt, hvilket efter en skattesats af 15 öre för kilogram
eller 15 kronor för deciton skulle gifva ett belopp af 4,950,000 kronor
eller något mer än det belopp af omkring 4,600,000 kronor, skatten
med 10 öres skattesats skulle inbringa, om äfven svagdrickat underkastades
densamma.
Från nyssnämnda belopp, 4,950,000 kronor, borde emellertid dragas
kontrollkostnaden, hvilken af 1891 års komité beräknades till 300,000
kronor. Om sagda kostnad för säkerhets skull under nuvarande förhållanden
upptoges till 450,000 kronor, skulle för staten återstå en
behållen inkomst af maltskatten till belopp af 4,500,000 kronor.
En skatt af 15 öre per kilogram malt skulle enligt den af sistnämnda
komité använda beräkningsgrund utgöra 3 kronor 75 öre för
en hektoliter Öl.
I fråga om skattens belopp borde erinras derom, att 1891 års
komité, som beräknat, att den af komitén föreslagna skattesatsen, 10
öre för 1 kilogram malt, utgjorde 0,8 9 öre per halfbutelj Öl, framhållit
vigten deraf, att skatten bestämmes så, att den förhöjning i försäljningspriset
å den färdiga varan, som af beskattningen skäligen kunde böra
följa, vid försäljning af minsta brukliga qvantitet läte så nära som
möjligt uttrycka sig i minsta gällande myntenhet, enär det kunde antagas,
att, om det skattebelopp, som folie t. ex. på en tredjedels liter
94
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
eller en vanlig halfbutelj Öl, endast utgjorde en mindre bråkdel af ett
öre, priset på half buteljen skulle höjas med ett helt öre. Om, såsom
ofvan blifvit förutsatt, skatten bestämdes till 15 öre per kilogram, skulle
denna komma att utgöra 1,3 3 öre per halfbutelj, och det skulle således
enligt komiténs mening kunna befaras, att priset per halfbutelj skulle
komma att höjas med 2 öre. Häremot torde dock kunna erinras, att
konkurrensen inom bryggerinäringen i våra dagar är så stor, att, om
ock till en början en dylik prisstegring å sina stållen skulle ega rum,
densamma snart åter skulle bringas att gå tillbaka.
Vidare kunde en förhöjning af bränvinstillverknivgsskatten ifrågasättas,
och detta så mycket mera, som i annat fall den stegring i priset
på öl, som kunde förväntas såsom följd af införandet af maltskatt,
skulle kunna föranleda en ökad konsumtion af bränvin. Under de
senare åren hade ock en afgjord stegring i denna konsumtion visat sig.
Bränvinstillverkningsskatten utgjorde, såsom bekant, 50 öre för
hvarje liter bränvin af normalstyrka.
Efter afdrag af restitution för utfördt och denatureradt bränvin
uppgick tillverkningsskatten under åren 1897—1899 i årligt medeltal
till 18,611,817 kronor.
En höjning med 10 öre för liter eller 20 procent af den nuvarande
skatten skulle, beräknadt å nämnda medeltal, medföra en
ökning i skattens afkastning med 3,722,363 kronor. Skattehöjningen
komme emellertid säkerligen att medföra en nedgång i tillverkningen,
men med fästadt afseende derå, att konsumtionen under de senare åren
varit i jemnt stigande samt att i sammanhang med höjningen af tillverkningsskatten
motsvarande höjning äfven borde vidtagas i tullsatserna
för spirituösa, torde afdraget för motsedd nedgång i tillverkningen icke
behöfva upptagas större, än att för statsverket återstode en ökad inkomst
af 3,000,000 kronor.
Biksbankens vinst hade under de senast förflutna åren uppgått till
följande belopp:
år 1896 ........................................ kronor 3,118,211: 54
„ 1897 ............ „ 3,327,923; 13
„ 1898 ............................................ „ 3,886,374:09
„ 1999 ........................................... „ 4,355,078: 99.
Jemlikt § 26 i lagen för riksbanken skulle minst en tiondedel af
årliga vinsten till reservfonden afsättas, intill dess densamma uppgått
95
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It
till 25 procent af grundfonden, eller till 127a millioner kronor. Reservfonden
utgjorde för närvarande 6 millioner kronor.
I riksstaterna för åren 1900 och 1901 hade ingen del af bankovinsten
tagits i anspråk för statsverkets behof.
Från och med ingången af år 1904 komme riksbanken ensam att
öfvertaga all sedelutgifning i riket. En betydande ökning i riksbankens
årliga vinst borde derefter komma att inträda. Huru stor denna ökning
komme att blifva, undandroge sig för närvarande all beräkning. Dock
kunde man utan fara för misstag antaga, att den komme att blifva
åtminstone så stor, att, sedan i lag föreskrifven och eljest måhända
behöflig afsättning för riksbankens egen räkning egt rum, till disposition
för statsverkets räkning återstode ett belopp, i storlek motsvarande riksbankens
senast intj enade vinst.
Å andra sidan bortfölle bevillningen af bankbolag med sedelutgifningsrätt,
hvilken år 1899 uppgått till 812,228 kronor 54 öre.
I förevarande kalkyl torde derför kunna under rubriken bankovinst
med trygghet upptagas ett belopp af 3,500,000 kronor.
Såsom förut erinrats, uppginge den ökade ordinarie årskostnaden
för försvaret till i rundt tal 22,350,000 kronor. Då fråga vore om
beredande af nya statstillgångar, bör af ofvan anförda skäl härtill läggas
en summa af 1,350,000 kronor, utgörande det belopp i afskinna grundskatter,
som ännu icke blifvit med annan direkt skatt ersatt. Dessa
summor, sammanlagdt utgörande 23,700,000 kronor, motsvarades i det
närmaste af summan af de i det föregående angifna statsinkomster,
nemligen:
ökad bevillning af fast egendom samt af inkomst kronor 10,500,000
värnskatt ...... ................................................................. it 500,000
ökad stämpelskatt .................................................
maltskatt .................................................................
ökad bränvinstillverkningsskatt ............................
bankovinst .................................................................
V)
n
n
•n
1.500.000
4.500.000
3,000,000
3.500.000
summa kronor 23,500,000
96
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Den förestående undersökningen hade gått ut på att visa, att, om
det, under i öfrigt oförändrade förhållanden, gälde att genom nya
statstillgångar eller sådana, som icke för närvarande toges i anspråk
för statsverket, täcka kostnaden för den nytillkommande stora post på
utgiftssidan, som betecknades af de ökade försvarskostnaderna, utväg
härtill icke saknades, utan att statsverket derigenom ansträngdes utöfver
dess förmåga. Åtagandet af de i det föregående omförmälda nya skatterna
blefve naturligen för de skattdragande känbart, särskildt derigenom, att,
då ökningen af försvarskostnaden redan år 1907 skulle uppgå till
16,463,314 kronor, en stor del af skatterna måste införas under loppet
af en jemförelsevis kort tid. I och för sig kunde dock icke med fog
sägas, att genom dem oskäliga skattebördor komme att läggas på landet.
Men frågan vore då den: under förutsättning, att den obegagnade
skattereserv, som läge i de förut omförmälda skatterna, nu toges i
anspråk för det enda ändamålet: försvaret, hade statens inkomster i
öfrigt tillräcklig utvecklingsförmåga att tillgodose statens alla öfriga,
med all säkerhet växande behof, då dervid särskildt beaktades, att
bland dessa behof under en tid af tolf år framåt förekomme en post
af i medeltal fyra millioner kronor om året för kasernbyggnader? Och
ännu mer: förutsatt, att en återgång inträffade i de för statens finanser
gynsamma konjunkturer, som nu under några år varit rådande, skulle
ens statens nuvarande utgifter, utan att någon ökning i dem toges
i betraktande, kunna bestridas, utan att sagda skattereserv behöfde
anlitas?
Intet vore vanskligare än att i ekonomiska ting söka förutsäga
framtiden; den, som derpå inläte sig, utsatte sig för att af händelserna
få en snabb och kraftig dementi. På tal om de stora öfverskott, som
uppstått på de senare årens statsregleringar, och de stundom uttalade
farhågorna för starka rubbningar i statsregleringen, som"kunde befaras
komma att inträffa, om och när dessa öfverskott en gång upphörde,
borde man emellertid fasthålla ett sakförhållande, som finge anses ovedersägligt,
det nemligen, att vårt lands hela ekonomiska nivå på jemförelsevis
kort tid höjt sig på ett sätt, som hittills saknat motstycke.
Ett talande vittnesbörd i detta afseende lemnades af en siffersammanställning,
som, utförd af sakkunnig person, funnes införd i den på framställning
af 1898 års Riksdag utarbetade statistiska handboken öfver
Sverige. Dessa siffror afsågo att medelst en jemförelse mellan storleken
af Sveriges nationalförmögenhet hvartdera af åren 1885 och 1898 uppvisa
sagda förmögenhets tillväxt under ifrågavarande period. Sammanställningen
vore af följande innehåll:
97
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
t s Jordbruksfastighet........................... | År 1885. | kr. | År 1898. | kr. |
Annan fastighet .............................. | 1,458,500,000 | 77 | 2,348,700,000 | 77 |
Kreatursstocken ............................. | 441,000,000 | 77 | 465,000,000 | 77 |
Jordbrukets döda inventarier...... | 139,000,000 | 77 | 163,000,000 | 77 |
Lager, maskiner, personlig lös-egendom etc...................... . . | 1,380,000,000 | 77 | 2,324,000,000 | 77 |
grufvor och andra större fyndig-heter .......................................... | 43,100,000 | 77 | 91,700,000 | 77 |
Fisken och fiskevatten................. | 36,500,000 | 77 | 45,000,000 | 77 |
Kommunikationsmedel .................. | 442,200,000 | 77 | 760,700,000 | 77 |
Handelsflottan ................................. | 79,400,000 | 77 | 104,000,000 | 77 |
Myntstock och myntmetall ......... | 43,700,000 | 77 | 68,500,000 | 77 |
Fordringar af utlandet................ | 50,000,000 | 77 | 98,000,000 | 77 |
Summa | 7,206,300,000 | kr. | 9,568,700,000 | kr. |
Af går: Skulder till utlandet 664,000,000
•n
570,000,000 „
Behållning 6,542,300,000 kr. 8,998,700,000 kr.
Enligt dessa uppgifter hade Sveriges nationalförmögenhet på dessa
tretton år stigit från 6,542 millioner kronor till 8,999 millioner kronor,
eller med 2,457 millioner kronor, motsvarande 37,5 procent eller nära
3 procent för år. Då Sveriges folkmängd vid 1885 års slut var
4,683,000 personer, vid 1898 års slut åter 5,063,000, komme på hvarje
inbyggare 1,397 kronor det förra året och 1,777 kronor det senare.
Dessa uppgifter kunde enligt sakens natur endast vara approximativa,
men då beräkningarna för båda åren utförts enligt enahanda
grunder, för hvilka i handboken redogöres, kunde beviskraft icke frånkännas
dem.
Ett ytterligare vittnesbörd om kapitaltillökningen inom landet
erhölles, om man med hvarandra jemförde de siffror, som angifva enskildes
tillgodohafvanden i bankinrättningarna vid slutet af hvardera
året 1885 och 1899 (för sparbanker och folkbanker 1898). Dessa siffror
utvisade följande tillgodohafvanden i kronor:
år 1885 år 1898
i sparbanker och folkbanker.................. 224,278,000:— 415,436,000: —
i riksbanken, de enskilda bankerna och
aktiebankerna:
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 11 Höft.
13
98
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
fy ^ Vv!f * 1 V ''>\>V a*‘. ‘
ar 1885
på sparkasseräkning....................... 8,059,000: —
„ upp- och afskrifningsräkning 50,159,000: —
,, löpande räkning ..................... — — —
„ depositionsräkning .............. 275,087,000: —
i postsparbanken .................................. 1,455,000: —
år 1899
75,460,000: —
96,195,000: —
38,478,000: —
478,351,000: —
59,934,000: —
Om landets utveckling finge fortgå utan att störas af yttre eller
inre förvecklingar, egde man grundad''anledning hoppas, att, om ock
konjunkturerna kundé vexla, dåliga tider omskifta med goda, landets
kapitalrikedom skulle äfven framgent fortsätta att tillväxa. De nytillkomna
kapitalen skulle söka användning och kalla till lif de ännu
oanvända naturtillgångar, hvarpå vårt land vore rikt. Våra talrika
vattenfall skulle komma till användning i industriens tjenst, vår handelssjöfart
genom kloka åtgärder till dess främjande uppblomstra.
I korthet sagt: om man ock kunde vänta en återgång i den nuvarande
gynsamma ställningen för statens finanser, syntes man på
grund af den i allmänhet höjda ekonomiska nivån, statens såväl som
den enskilda hushållningens, icke behöfva befara, att bakslaget skulle
kännetecknas af någon större våldsamhet.
De inkomsttitlar, som tillförde statsverket hufvudparten af dess
inkomster, vore (om man bortsåge från postmedlen, hvilka till större
delen atgiuge för bestridande af postverkets egna utgifter) jernvägstrafikmedel,
skogsmedel, tullmedel, stämpelmedel, bränvinstillverkningsskatt,
kvitbetssockertillverkningsafgift och bevillning af fast egendom
samt af inkomst.
Af jernvägstrafikmedlen hade nedannämnda år följande belopp
aflevererats till statskontoret:
år 1890
„ 1891
„ 1892.
„ 1893
„ 1894..
„ 1895.
„ 1896..
„ 1897..
„ 1898.
„ 1899
kronor 6,500,000: —
„ 6,500,000: —
„ 6,500,000: —
„ 6,700,000: —
„ 7,500,000: —
„ 9,000,000: —
„ 9,800,000: —
„ 13,800,000: —
„ 11,000,000: —
„ 10,500,000: —
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o ll.
99
Under innevarande år torde ej mer än sammanlagt 7,000,000
kronor komma att afleverera.
Den nedgång i jernvägstrafikmedlen, som under de sista åren
inträffat, kade väsentligen berott på de betydligt böjda stenkolsprisen
ock äfven andra prisstegringar, hvilka måste inverka på drift- och
underhållskostnaderna vid statens jernvägar. Det vore emellertid förhastadt
att af dessa på mer eller mindre tillfälliga konjunkturer beroende
förhållanden draga någon slutsats om en för framtiden förminskad
afkastningsförmåga hos statens järnvägsnät. Här öppnade sig
för öfrig! utsigten att såsom drifkraft för jernvägarne kunna använda
bränntorfven i landets torfmossar och vattenkraften i dess vattenfall,
förvandlad i elektrisk kraft. Omöjligt vore att i detta ögonblick kunna
förutsäga, i hvilken mån dessa utsigter komme att motsvaras af en
blifvande verklighet; man finge blott hoppas, att framtiden måtte varda
dem förbehållen, tvifvelsutan till stor fromma för statsjernvägarnes afkastning.
Bland statens nuvarande inkomstkällor torde det knappt gifvas
någon, som erbjöde större utvecklingsmöjligheter än afkastningen af
statens skogar, hvilken, efter att år 1890 hafva utgjort 3,190,426 kronor,
deraf nettobehållning 2,242,543 kronor, år 190Ö ökats till 7,779,983
kronor, deraf nettobehållningen, sedan utgifterna för skogsväsendet,
beräknade efter förhållandet år 1899, fråndragits, utgjorde 5,933,933
kronor.
Man finge hoppas, att nettobehållningen af statens skogar äfven
under den närmaste tiden skulle tillväxa, hastigare eller långsammare,
allt efter som konjunkturerna på trävarumarknaden stälde sig mer eller
mindre gynsamma. Men den stora tillväxten kunde först väntas ett
par årtionden eller något längre tid härefter, då de på åstadkommandet
af en intensivare skogshushållning på de äldre kronoskogarne nedlagda
kostnader började bära frukt, då de vidsträckta skogsarealerna i öfre
Norrland genom förbättrade kommunikationer och flottledsanläggningar
blifvit lättare åtkomliga än för närvarande och då de betydande, kala
eller med hufvudsakligen ungskog beväxta skogsegendomar, som staten
på de senare åren inköpt och, efter hvad man borde hoppas, äfven
framgent komme att inköpa, började lemna riklig afkastning. Det vore
icke förmätet att antaga, att i en framtid skogsmedlen komme att
utgöra en af do allra främsta posterna på budgetens inkomstsida.
Bland alla statsinkomster vore af påtagliga skäl tullmedlen de till
beloppet mest vexlande. Den ökade konsumtionsförmågan bland befolkningens
olika lager samt det uppsving i industriel afseende, som
100 Särskilda Utskotts (ls:o 1) Utlåtande N:o 11.
X
kännetecknat de senaste åren, kade orsakat en ökad import och ökade
tullinkomster. Det gynsamma utfallet af 1900 års skörd hade orsakat,
att 1900 års inkomstsiffra komme att visa någon nedgång i jemförelse
med motsvarande inkomst för år 1899.
Vi hade under de senare åren befunnit oss i en svallvåg af uppåtgående
konjunkturer. Enligt tingens vanliga ordning kunde man vänta,
att denna i sin tid skulle gå tillbaka och konjunkturerna gå nedåt.
Tullinkomsterna komme då utan tvifvel att sjunka. Men om ock det
ekonomiska lifvets periodiska vågrörelser undandroge sig all beräkning,
kunde man vara berättigad att uti vissheten om nationalförmögenhetens
förut antydda, betydliga tillväxt och den förkofran, landets ekonomiska
lif vunnit, se en borgen för, att vågen, i hvad dess inverkan på tullmedlen
anginge, ej skulle draga sig så långt tillbaka, att statsfinanserna
deraf komme att röna en allt för djupgående inverkan.
I fråga om stämpelmedlen, bränvinstillverkningsskatten samt bevillningen
vore uppgifter redan meddelade, uppgifter, som utvisade, att
afkastningen af dessa inkomsttitlar under senare tider varit i jemnt
stigande. Denna stegring hade, särskildt hvad anginge bränvinstillverkningsafgiften,
nog stått i visst sammanhang med den senare tidens goda
konjunkturer, men, äfven oafsedt dessa, funnes ingen anledning betvifla,
att icke, enstaka vexlingar undantagna, utvecklingen i stort sedt skulle
gå i samma rigtning som hittills.
Anledning att vänta någon stadigvarande nedgång i statens inkomst
af sockerbeskattningen funnes icke. Accisens afkastning kunde
väl år från år vexla, i mån som utfallet af betskörden vore bättre eller
sämre, men den brist, som uppstode i den inhemska sockerproduktionen,
fyldes då genom import från utlandet. Förhållandena i detta afseende
hunne icke alltid att regleras under loppet af hvarje särskildt år, hvadan
stundom någon rubbning i statsverkets inkomst af sockerbeskattningen
på det hela uppstode, men denna rubbning utjemnades snart åter.
Med undantag för tullmedlen, beträffande hvilka man måste vara
beredd på vexlingar af rätt stor omfattning, förelåge sålunda, så vidt
sådant läte sig med någon grad af sannolikhet beräkna, inga särskilda
skäl att vänta någon större eller varaktigare minskning i afkastningen
af statens nuvarande, mera betydande inkomstkällor. Naturligtvis kunde,
oberoende af de ökade kostnaderna för försvaret, vid statsregleringens
uppgörande för något år behof hädanefter som hittills uppstå att anlita
någon ny inkomstkälla. Utväg härtill komme då ingalunda att saknas.
iöl
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Först och främst borde erinras, att, ehuru i det förestående nya statstillgångar
angifvits till mötande af den ökade försvarskostnäden till
hela dess belopp, det derför ingalunda vore gifvet, att dessa till fullo
behöfde för ändamålet tagas i anspråk; i huru stor grad detta kunde
komma att ske, måste naturligtvis komma att bero på statsverkets
tillstånd vid hvarje särskildt statsregleringstillfälle. Skulle verkligen så
ske, att de alla vid någon viss tidpunkt måste anlitas, kunde man tryggt
antaga, att de särskilda nya inkomsttitlarne skulle besitta sådan expansionsförmåga,
att en del af inkomsterna, snart åter skulle frigöras
och varda disponibla för andra statsändamål. I hvarje fall borde
hågkommas, att af de ifrågavarande nya inkomsterna ett belopp af
1,350,000 kronor, motsvarande det af annan direkt skatt ännu icke
ersatta beloppet grundskatter, uttryckligen angifvits såsom afsedt att
fylla andra statsbehof än försvarskostnader.
Tullen å kaffe nedsattes år 1888 från 26 öre med 14 öre per kilogram.
Det hade vid flera tillfällen under de senare åren varit förutsatt,
att vid ökade statsbehof den sålunda nedsatta kaffetullen kunde
och borde återföras till sitt förra belopp. Tullsatsen torde dock i förekommande
fall böra jemnas till 25 öre. En nedgång1 i importen kunde
väl såsom följd af en sådan tullförhöjning motses, men torde snart åter
utjemnas, hvadan den under denna rubrik uppkommande ökade statsinkomsten
torde kunna upptagas till 2,500,000 kronor.
Vidare kunde höjning af tullen å tobak och vin sättas i fråga.
Utginge man från 1899 års införselbelopp, skulle man med nedan angifna
tullförhöjningar komma till följande ökade inkomstbelopp:
• r • .,
Tobak:
Oarbetad: införsel 3,736,272 kg.; nuv. tull 1 kr. pr kg.
En höjning med 25 öre pr kg. skulle inbringa kr. 934,068: —
Cigarrer och cigarretter: införsel 166,865 kg., tull 4 kr. pr kg.
En höjning med 1 kr. pr kg. skulle inbringa „ 166,865: —
Andra slag: införsel 26,739 kg.; tull kr. 1: 20 pr kg.
En höjning med 30 öre pr kg. skulle inbringa ,, ^8,022j_—
Summa kr. 1,108,955: —
Vin:
på fat: införsel 3,179,325 kg.; tull 50 öre pr kg.
En höjning med 10 öre pr kg. skulle inbringa kr. 317,933: -—
Transport kr. 317,933: —
102
Särskilda Utskotts (N:o 1) UMtttMe N:o 11,
Transport kr. 317933: —
på andra kärl:
mousserande: införsel 328,543 liter; tull kr. 1: 50 pr liter.
En höjning med 50 öre pr liter skulle inbringa „ 164,272: —
icke mousserande: införsel 265,574 liter; tull 80 öre pr liter.
En höjning med 20 öre pr liter skulle inbringa „ 53,115: —
Summa kr. 535,320: —
Med afdrag för möjlig nedgång i import borde i förhöjd tull för
tobak och vin kunna beräknas ett sammanlagdt belopp af 1,500,000 kr.
Beträffande skatten å tillverkningen af hvitbetssocker framhålles,
att, om sockerutbytet från betorna, hvilket nu vore bestämdt till 10,5
procent, höjdes till 11,5 procent, en ökning i nämnda skatt skulle uppkomma
af omkring 1,000,000 kronor.
Det förhölle sig så, att i arten af ett nutida kultursamhälle läge,
att det i ständigt stigande grad uppstälde nya behof af allmängiltigt
intresse, hvilka kräfde att uppfyllas. I hvilken mån dessa kraf kunde
tillfredsställas, berodde åter på den vid hvarje särskild tid rådande
tillgång på de erforderliga materiella medlen. I en tid, då, såsom under
de senast förflutna åren, dessa flödat rikligt, hade många allmännyttiga
syftemål kunnat befrämjas, hvilka vid en mindre gynsäm tidpunkt''
skulle fått stå tillbaka för att vid lägligare tid upptagas. Eu blick på
de senaste statsregleringarna visade'', huru rikligt mångå olika grönår af
samhällets verksamhet kunnat tillgodoses, att icke tala derom, att i stor
utsträckning yigtigä jern vägs! inier blifvit byggda, utan att upplåning
måst tillgripas. Blefve tillgången på statsmedel knappare, kunde det
komma att visa sig nödvändigt att afstå från att i riksstaten uppföra
anslag till jernvägsbyggnader, likasom ock att på andra områden af
samhällsverksamheten något inskränka utgifterna. Denna vexling mellan
hastigare och långsammare utveckling vore en naturlig sak och ingalunda
liktydig med stillastående eller tillbakagång. Man kunde under
alla förhållanden med stöd af erfarenhetens vittnesbörd förutse, att
en sådan period af långsammare utveckling skulle följa på dé sista årens
liflighet på det ekonomiska området. Möjligt vore, att nödvändigheten
att nedlägga ökade kostnader på åstadkommandet af ett betryggande
försvar kunde medföra ett mindre rikligt tillgodoseende af andra samhällsbehof.
Detta finge ej anses såsom någon olycka. Alla vigtiga
samhällsbehof kunde ej samtidigt lika kraftigt befordras, och intet af
dem vore vigtigare än landets försvar. Förhållandena komme under
tideris lopp åter att utjemnas. Vårt land vore ett lifskraftigt samhälle.
108
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Finge dess utveckling under den närmaste tiden ostördt fortgå, hade
man rätt att motse den dag, då landets ekonomiska styrka så tillväxt,
att den summa, som uttryckte den ökade kostnaden för försvaret, skall
väga med långt mindre tyngd i budgeten än nu.
Om, såsom redan framhållits, genomförandet af det föreliggande
förslaget till förstärkning af försvaret komme att kräfva en allvarlig
ansträngning af vårt lands ekonomiska bärkraft, funnes intet, som antydde,
att denna ansträngning skulle varda större, än att landet förmådde
bära den.
I samband med chefens för finansdepartementet utredning torde här
böra återgifvas cheferna för landt- och sjöförsvarsdepartementena kostnadsberäkningar
uti yttrandena till statsrådsprotokollena för den 7
januari 1901.
I detta afseende har chefen för landtförsvarsdeparmentet anfört
följande:
I det inom generalstaben utarbetade förslaget till ny härordning
vore landtförsvarets årliga ordinarie kostnad, då härordningen blefve
fullt genomförd, beräknad till 45,338,000 kronor. De ordinarie anslagen
under riksstatens fjerde hufvudtitel för år 1901 slutade å ett belopp
af 28,220,084 kronor. Skilnaden mellan dessa båda summor, 17,117,916
kronor, utvisade dock icke det exakta belopp, hvarmed landtförsvarets
ordinarie budget skulle komma att ökas vid fullt genomförd härordning,
enär dels uti den förstnämnda summan inginge utgifter, som för närvarande
vore upptagna på extra stat, dels den sistnämnda summan
borde ökas med de belopp, hvarmed förslagsanslagen öfverskridits och
hvilka vore medräknade uti landtförsvarets årliga ordinarie kostnad
enligt den nya härordningen. Med hänsyn härtill borde vid en jemförelse
gent emot de 45,338,000 kronorna uppställas följande poster,
nemligen:
de ordinarie anslagen under riksstatens 4:de hufvudtitel
för år 1901 .............................................. kr. 28,220,084: —
följande å den extra staten anvisade anslag, hvilka
i kostnadsberäkningarne för den nya härordningen
öfverförts till den ordinarie anslagsstaten, nämligen:
för tillfällig förbättring åt underbefäl m. fl........... „ 299,875: —
för tillämpning af värnpligtslagens föreskrifter om
de värnpligtiges inskrifning och redovisning m. m. „ 53,000: —
Transport kr. 28,572,959: —
Chefens för
landtförsvarsdepartementet
kostnadsberäkning.
104
Särskilda XJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Transport kr. 28,572,959: —
anslaget till reseunderstöd åt officerare och inten
denturtjenstemän
....................................................... „ 9,000: —
de belopp, hvarmed förslagsanslagen öfverskridits
och som ingå uti den ordinarie anslagsberäkningen
för den nya härordningen, och som för år 1899
i rundt tal utgjorde .................................................. „ 742,000: —
tillsammans kr. 29,323,959:—.
Skilnaden mellan 45,338,000 kronor och 29,323,959 kronor utgjorde
16,014,041 kronor och utvisade ökningen af landtförsvarets ordinarie
utgifter, sådana de beräknats uti förslaget till ny härordning.
Vidare anförde departementschefen, hurusom för genomförandet
af förslaget kräfdes vissa utgifter på en gång eller extra anslag, nemligen
till ordnandet af arméns förläggning (kasernetablissement och
barackbyggnader), till anskaffandet af fälthaubitsmateriel och fullständigande
af positionsartillerimaterielen, till eldhandvapen, till ingeniörsmateriel
och till extra remonteringskostnader.
För ordnandet af arméns förläggning med tillhörande byggnader
och lokaler vore beräknadt i rundt tal 48,000,000 kronor.
Innan vinterförläggningen hunne att fullständigt ordnas blefve
det dock nödvändigt att tillgripa provisoriska förläggningsanordningar
under början af andra öfvergångsperioden. De härmed förenade kostnaderna
läte sig svårligen på förhand beräknas, men blefve mindre i den
mån byggnadsverksamheten påskyndades. Anskaffandet af den erforderliga
artillerimaterielen, ej blott till fälttrupperna utan ock till reservtrupperna,
beräknades att, utöfver de 12,000,000 kronor Riksdagen
redan beviljat, medföra en utgift af i rundt tal 14,000,000 kronor.
Hvad anginge arméns eldhandvapen, vore det afsedt att med utgången
af 1903 skulle finnas 150,000 6,5 mm. gevär, för hvilkas anskaffande
medel redan beviljats. Enligt departementschefens mening
borde tillverkningen derefter så bedrifvas, att under åren 1904—1907
årligen tillverkades 15,000 gevär, hvarefter anskaffningen kunde minskas
till 10,000, intilldess det antal erhölles, som slutligen borde finnas äfven
med hänsyn till landstormens beväpning. Kostnaden för anskaffandet
af ytterligare 150,000 gevär kunde beräknas till i rundt tal 8,500,000 kr.
Anmärkas borde dock, att denna utgift, utan afseende på den nya härordningen,
i allt fall skulle hafva tillkommit.
• STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.
105
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Uppsättandet af den ingeniör materiel (verktygsutrustning, krigsbromateriel
och fälttelegrafmateriel, som blefve en följd af ingeniörkompaniernas
och fälttelegraftruppernas ökade styrka samt krigsbrokolonnernas
fullständigande, beräknades medföra en kostnad af 360,000 kronor.
1 sammanhang med det i förslaget till härordning förutsatta anordnandet
af remontdepoter, förutom den vid Ottenby befintliga, uppstode
behofvet af en extra remontering, som beräknades kräfva 300,000 kronor.
Angående de ökade ordinarie kostnader för sjöförsvaret, som blifva Chefens för
nödvändiga på grund såväl af den ifrågasatta utsträckningen af de värn- ^epårt^menpligtiges
öfningstid och den föreslagna organisationen af kustartilleriet tet kostnadssom
ock af ökningen af flottans stampersonal, har chefen för sjöförsvars- era nin9''
departementet i yttrande till statsrådsprotokollet den 7 nästlidne januari
anfört följande.
I jemförelse med slutsumman af 5:te hufvudtitelns ordinarie anslag
i 1901 års riksstat, hvilken utgjorde 8,652,295 kronor, utvisade
de ordinarie anslagsbehofven för år 1912 en ökning af 5,236,709 kronor
35 öre. Denna ökning vore dock till ej oväsentlig del uppkommen
dels genom att de kostnader, som bestredos af anslag, å hvilka brist
under senare år uppstått, för år 1912 upptogos till de förhöjda belopp,
som beräknades motsvara verkliga kostnaderna, dels genom att å femte
hufvudtiteln för kustartilleriet uppförts anslagsbelopp, som nu vore uppförda
för Vaxholms artillerikår och sjöfästningarne under fjerde hufvudtiteln.
Den verkliga ökningen i kostnaderna erhölles sålunda genom att
minska den för år 1912 angifna anslagsökningen med dels bristen i
femte hufvudtitelns nuvarande förslagsanslag, hvilken enligt kapitalkonto
till rikshufvudboken för år 1899 utgjorde 526,362 kronor 64 öre,
dels de belopp, hvarmed kostnaderna under fjerde hufvudtiteln genom
den för kustartilleriet föreslagna organisationen skulle komma att nedbringas,
utgörande 429,859 kronor 34 öre, eller tillsammans 956,221
kronor 98 öre. Af den återstående ökningen 4,280,487 kronor 37 öre motsvarades
något mer än 1,000,000 kronor af kostnaden för den ökning
af stampersonalen, som enligt nådiga propositionen till 1900 års Riksdag
angående statsverkets tillstånd och behof beräknades böra vara genomförd
vid ingången af år 1912.
Bill. till Riksd. Prot. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 11 Höft.
14
106
Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande N:o 11.
Motioner.
De till särskilda utskottets behandling öfverlemnade, i samband med
försvarets ombildning stående motioner kunna med hänsyn till sitt innehåll
särskiljas i fyra grupper: 1) de motioner, som afse förslaget till ny
härordning; 2) de motioner, som afse förslaget till ny värnpligtslag; 3)
de motioner, som afse krigslagstiftningen; och 4) de motioner, som afse
beskattningen.
Till den grupp af motioner, som afse förslaget till ny härordning,
höra vissa delar af herr Pantzarhielms motion äfvensom de af herrar Sjöberg,
Jönsson i Mårarp, af Burén och Andersson i Nöbbelöf afgifna.
I motion n:o 156 i Andra Kammaren föreslår herr Pantzarhielm:
att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
af den 7 januari 1901, angående ny härordning, måtte besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta
och i sinom tid för Riksdagen framlägga nytt förslag till härordning,
fotad hufvudsakligen på följande grunder, nemligen:
Armé- och marinförvaltningarna omorganiseras i ändamål att vinna
mera reda och öfverskådlighet i de olika förvaltningsgrenarne och anslagstitlarne.
En befordringslag införes.
En militärteknisk kår upprättas, under särskild chef, genom öfverflyttning
af löner från fältartilleriet och fortifikationen.
Härens sammansättning och indelning bestämmes så, att fälthären
kommer att utgöras af sex fullständiga, likformigt sammansatta arméfördelningar,
att fästningarna erhålla nödiga besättningstrupper samt att
erforderligt antal reservtrupper och landstormstrupper bildas.
Kavallerifördelningen samt de tvenne ridande batterierna af Wendes
artilleriregemente indragas.
De sex kavalleriregementena organiseras i enlighet med den för Kronprinsens
husarregemente nu gällande plan.
De sex fältartilleriregementena bibehållas vid sin nuvarande organisation,
med undantag af den förändring, som betingas af indragandet
af de två ridande batterierna. .
Särskilda Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 11.
107
Härens fast anstälda befälskader begränsas till fälthärens behof och
består af officerare: från löjtnantsgraden uppåt; af underofficerare: fanjunkare
och sergeanter, samt af korpraler. Härens icke fast anstälda befäl,
som uttages bland de derför lämpligaste värnpligtige, består af officerare:
kaptener, löjtnanter och underlöjtnanter; af underofficerare: sergeanter,
samt af korpraler.
Fast anstälde menige förekomma endast vid specialvapnen.
De värnpligtiges aflöning utgår med 10 öre om dagen under rekryt
utbildningen samt med 50 öre om dagen under repetitionsöfningarna.
Det icke fast anstälda befälets dagaflöning, som erhålles under all tjenstgöring,
utgår med 10 kronor om dagen för kapten, 8 kronor om dagen
för löjtnant, 6 kronor om dagen för underlöjtnant, 4 kronor om dagen
för sergeant samt 2 kronor om dagen för korpral.
I motion n:o 155 i Andra Kammaren föreslår herr Sjöberg:
att, under förutsättning att Kongl. Maj:ts förslag angående ny härordning
af Riksdagen helt och hållet eller till dess hufvudsakliga delar
godkännes, Riksdagen måtte för sin del besluta, att rust- och rotehållarne
från och med år 1902 skola vara fullständigt befriade från rustnings- och
roteringsbesvärets utgörande.
I motion n:o 166 i Andra Kammaren föreslår herr Jönsson:
att, om Riksdagen besluter förlänga de värnpligtiges vapenöfningstid,
deras dagaflöning må i likhet med hvad nu är förhållandet utgå med
50 öre för öfningsdag och på så sätt, att 10 öre per dag erhålles under
öfningstiden, och återstående 40 öre insättas i en för ändamålet bildad
fond eller annan inrättning, som befinnes lämplig, för att värnpligtige
må vid en viss ålder, förslagsvis 55 år, erhålla en årlig pension under
sin återstående lifstid till det belopp, som de insatta medlen medgifva;
att från denna förmån uteslutas de, som från riket utflyttat, samt de,
som erhålla eller ega rätt att erhålla pension för tjenst i staten, kommun
eller från annan inrättning öfver ett visst minimum, förslagsvis 200 kronor;
att om under utredningen af förslaget så betänkliga hinder för pensioneringens
genomförande skulle yppa sig, att vid dess tillämpning olägenheterna
anses öfverväga fördelarna, må de värnpligtiges dagaflöning
utgå med samma, belopp och efter de bestämmelser, som nu gälla för
beväringsmanskapet, men med tillämpning på det ökade antalet öfningsdagar;
och
att utskottet behagade föreslå det anslagsbelopp, som anses behöfligt
för förslagets genomförande.
108
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
I motion n:o 186 i Andra Kammaren föreslår herr Andersson i
Nöbbelöf:
att, om Kongl. Maj:ts förslag till ny härordning helt och hållet
eller i hufvudsak af Riksdagen bifalles, den rust- och rotehållare vid de
indelta truppförbanden åliggande skyldighet att hålla karl skall i mån af
det nuvarande manskapets afgång upphöra från och med år 1902; egande
Kongl. Maj:t att intill 1908 i mån af behof genom anställande af manskap
på grund af frivilligt aftal ersätta afgången, för så vidt genom densamma
den indelta nummerstyrkan — förutom spel — skulle komma att
understiga
ö) vid hvart och ett af Lifregementet till fot, Första lifgrenadierregementet,
Andra lifgrenadierregementet, Vestgöta regemente, Uplands regemente,
Skaraborgs regemente, Södermanlands regemente, Kronobergs regemente,
Jönköpings regemente, Dalregementet, Helsinge regemente, Elfsborgs
regemente, Vestgötadals regemente, Bohusläns regemente, Vestmanlands regemente,
Kalmar regemente, Vermlands regemente, Norra Skånska infanteriregementet
och Södra Skånska infanteriregementet 520 nummer;
b) vid Smålands grenadierkår 260 nummer;
c) vid Norrbottens regemente 300 nummer;
d) vid Vesterbottens regemente 375 nummer;
e) vid Jemtlands fältjägareregemente 480 nummer; och
f) vid hvart och ett af Lifregementets dragoner, Lifregementets husarer
och Smålands husarregemente 350 nummer.
I motionerna n:is 36 och 37 i Första Kammaren föreslår herr af
Burén :
att, om Riksdagen beslutar en ny härordning i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts förslag, arméns officerares och med dem
likstälde tjensternäns dagaflöning och aflöningsförmåner i öfrigt, såsom
inqvarterings- och servisersättning m. m., måtte uppföras i enlighet
med generalstabsförslaget och särskildt utsedde sakkunniges förslag beträffande
aflöriingen vid sjöförsvaret, samt att nödiga medel, i den mån de
ej kunna utgå af anslag under vederbörande hufvudtitlar i riksstaten,
anvisas till utbetalning från riksgäldskontoret.
Till den grupp af motioner, som afser förslaget till ny värnpligtslag,
höra de af herrar Sjöcrona och Nyländer, Byström, Hedin (n:is 117
och 175 i Andra Kammaren), Månsson samt af herr Mallmin m. fl. afgifna
äfvensom vissa delar af herr Pantzarhielins motion.
I motionen n:o 39 i Första Kammaren föreslår herr Sjöcrona och i
motionen n:o 177 i Andra Kammaren herr Nyländer:
Särskilda Utskotts (Aro 1) Utlåtande N:o 11.
109
att Riksdagen, med förklarande, att § 4 i förslaget till värn pligtslag
icke kan i oförändradt skick antagas, måtte besluta, att till första
momentet af nyssnämnda paragraf skall fogas ett nytt stycke af följande
lydelse:
»Värnpligtig, som i anledning af uteblifvande från inskrifmngsförrättning
icke varder inskrifven, skall jemväl för hvarje år, inskrifningen
sålunda fördröjes, erlägga sådan skatt».
I motionen n:o 112 i Andra Kammaren föreslår herr Byström:.
att Riksdagen behagade för sin del besluta, att § 2 i värnpligtslagen
af den 5 juni 1885 med senare gjorda ändringar måtte erhålla följande
ändrade lydelse:
Från värnpligtens fullgörande frikallas:
a) den, som till följd af lyte, sjukdom eller annan dylik orsak är
till tjenst vid rikets försvar oförmögen, samt
b) den, som af samvetsskäl ej kan förmås att låta sig vapenöfvas;
dock är sådan värnpligtig skyldig att i den ordning, Konungen eger närmare
bestämma, under tid, motsvarande minst den stadgade öfningstiden,
för kronans räkning uträtta annat arbete, som för den värnpligtige kan
anses vara lämpligt.
I detta yrkande hafva herrar E. Wavrinsky och J. Olsson instämt.
I motionen n:o 117 i Andra Kammaren föreslår herr Hedin:
att de af Kongl. Maj:t föreslagna ändringarna af § 28 mom. 1 och
§ 31 värnpligtslagen icke måtte af Riksdagen antagas, samt att vederbörande
utskott måtte formulera ett stadgande rörande en sådan form för
inkallelse af beväringen, att inkallelsens lagligen förpligtande beskaffenhet
derigenom betryggades.
I motionen n:o 119 i Andra Kammaren föreslår herr Wallmark:
att Riksdagen behagade bestämma de värnpligtiges sammanlagda
öfningstid till högst 245 dagar, och att af denna tid högst 45 dagar, fördelade
på tre år, måtte användas till de i mom. l a) § 27 i förslaget till
ny värnpligtslag uppräknade vapnens repetitionsöfningar.
I motionen n:o 156 i Andra Kammaren föreslår herr Pantzarhielm,
att, hvad föreskrifterna i värnpligtslagen angår, den af honom ifrågasatta
nya härordningen skulle fotas på följande grunder:
Hvarje svensk man är värnpligtig från och med det år, under hvilket
han fyller 18, till och med det år, under hvilket han fyller 37 år.
Ilo Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Den värnpligtige är under denna tid skyldig att, när så påfordras, tråda
i vapen . till fosterlandets försvar samt underkasta sig härför erforderlig
fredsutbildning.
Värnpligten fullgöres under tre perioder, således: att den värnpligtige
från och med 20 till och med 27 lefnadsåret (3—10 värnpligtsåret)
= 8 år tillhör fälthären; 18, 19 samt 28, 29 lefnadsåret (1, 2 och 11, 12
värnpligtsåren) = 4 år fälthärens reserv; samt 30—37 lefnadsåret (13—20
värnpligtsåren) = 8 år landstormen.
Ofningstiden bestämmes till sammanlagdt 240 dagar. Vid infanteriet
bör den första öfningen (rekrytskola), som undergås det år, under hvilket
den värnpligtige fyller. 18 år, börja den 1 mars och fortgå 150 dagar eller
till och med den 28 juli; den andra öfningen (fortsatt rekrytskola), som
fullgöres det år, under hvilket den värnpligtige fyller 19 år, börjar den
4 juli och fortgår till och med den 28 samma månad eller 25 dagar; den
tredje öfningen (repetitionsöfning), som fullgöres det år, under hvilket den
värnpligtige fyller 20 år, börjar å dag i augusti, september eller januari
månad, som Konungen bestämmer, och fortgår 20 dagar; under samma
tid femte och sjunde åren (22 och 24 lefnadsåren) skola repetitionsöfningar
ega rum af samma varaktighet; under 12 året eger »nationalskjutfest» rum
under 5 dagar, hvarunder de värnpligtige tillika ordnas i landstormen;
denna öfning bör ega rum i juni månad. Följande år inträda de värnpligtig
i landstormen. Vid de öfriga vapenslagen fördelas öfningstiden
för. de värnpligtige på en första och en andra öfning samt repetitionsöfningar
efter vapenslagens olika behof.
De värnpligtige, som icke äro till krigstjenst duglige, äro, om de
icke uteslutits från den aktiva tjensten på grund af sjukdom eller vanfräjd,
skyldige antingen till för dem lämpligt arbete i arméns verkstäder
eller vid befästningar och dylikt under sammanlagdt lika lång tid, som den
öfriga delen af årsklassen utbildas i militära öfningar, eller, om de icke
passa för sådant arbete, förbundne att betala en värnskatt, att utgå i förhållande
till förmögenhetsvilkoren. De, som sålunda betala värnskatt, ingå
omedelbart i landstormen.
.De medel, som inflyta af denna värnskatt, användas dels till skjutskicklighetens
befrämjande i allmänhet och särskildt inom armén och dels
till anordnande af militära öfningar, målskjutning in. in. bland skolungdomen.
Derjemte föreslår hr Pantzarhielm i samma motion:
att Riksdagen för sin del ville besluta, att tiden för de värnpligtiges
vapenöfningar från och med år 1902 ökas med 30 dagar eller till
120 dagar..
Särskilda Utskotts (lV:o 1) Utlåtande N:o 11.
in
I motionen n:o 174 i Andra Kammaren föreslår herr Månsson:
a. att till Kongl. Maj:ts förslag om ny värnpligtslag § 35 mom. 2 måtte
fogas en så lydande punkt: Derjemte skall sådan värnpligtig erhålla af
vederbörande befäl eller andra sakkunnige handledning i medborgerliga
kunskaper, meddelad genom föredrag och praktiska kurser eller
äfven på annat sätt, likaledes enligt särskilda föreskrifter;
b. att till samma förslags § 30 lägges en tredje punkt:
Värnpligtige, som åtnjutit undervisning vid statens läroverk eller
högskola eller vid enskildt läroverk eller högskola eller som eljest ega
ett större mått af fackbildning, äro pligtige att biträda med den
handledning i medborgerliga kunskaper, hvarom talas i § 35 mom.
2, andra punkten.
I motionens syfte hafva herrar J. Johansson i Noraskog och P.
Pehr son i Törneryd instämt.
I motionen n:o 175 i Andra Kammaren föreslår herr Hedin, att
§ 4 mom. 3 af förslaget till ny värnpligtslag måtte erhålla följande eller
till syftet dermed öfverensstämmande lydelse:
»öfriga erforderliga föreskrifter angående denna bevillning meddelas
genom särskild författning».
I motionen n:o 181 i Andra Kammaren föreslår herr Mallmin m.Jl.,
att Riksdagen måtte för sin del besluta ett tillägg till värnpligtslagens §§
27 och 52 af i sak följande lydelse:
»Repetitionsöfning må ej förläggas mellan den 10 juli och den 10
september».
Till den grupp af motioner, som afse lerig slag stiftning en, höra de
af herrar Hedin (n:is 44 och 116), Styrlander, Staaff och Nordström i
Höglunda afgifna.
I motionen n:o 44 i Andra Kammaren föreslår herr Hedin:
att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande genom
en komité, i hvilken krigsmagten representeras af för detta officerare
och underofficerare, och framläggande för nästa riksmöte af förslag till
förändringar af de s. k. krigslagarne och vissa andra författningar, med
iakttagande af följande grundsatser:
1) att disciplinstraffbestämmelserna införlifvas med strafflagen för
krigsmagten och sålunda underkastas Riksdagens delaktighet i stiftandet
af denna lag;
112 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
2) att för handläggning af krigsrättsmål bestämmes rådsturätt, med
tillkallande af militärpersoner att upplysningsvis höras, inom hvart och ett
af lämpligt antal jurisdiktionsområden; att krigsrätt i de fall, då sådan
behöfver förordnas vid mobiliserad trupp, äfven skall bestå af lagfarna
personer, med tillkallande af militärpersoner för upplysningars meddelande,
eller att, om särskilda krigsrätter finnas böra bibehållas, dessa bildas
af lagfarna ledamöter;
3) att krigshofrättens funktioner öfverflyttas till Svea hofrätt, väsentligen
efter det i justitiedepartementets år 1881 utarbetade förslag dock
att militärpersonerna blott tillkallas för att meddela upplysningar;
4) att den åtalade inför första instansen erhåller juridiskt biträde
på det allmännas bekostnad;
5) att all olikhet i straff för manskap och befäl afskaffas;
6) att Kongl. Maj:t endast på grund af lag, stiftad enligt 87 §
regeringsformen, må ega att förklara, att personer, ej tillhörande krigsmagten,
skola lyda under krigslagarne och krigsdomstolarne;
7) att komiténs granskning skall omfatta en undersökning om hvilka
bestämmelser i tjenstgöringsreglementen och dylika författningar ej tillkommit
i behörig ordning.
I motionen n:o 100 i Andra Kammaren föreslår herr Styrlander:
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville taga i ompröfning, dels huruvida icke de mål, som nu behandlas
af krigsdomstolarne, måtte i fredstid kunna behandlas af vanliga
domstolar, och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade bestämmelser
i antydda rigtning, och dels om icke strafflagen för krigsmagten
borde underkastas en noggrann och fullständig revision i syfte att få
straffbestämmelserna mildrade.
I motionens syfte har herr Bromée instämt.
I motionen n:o 116 i Andra Kammaren föreslår herr Hedin:
att Riksdagen antingen afslår mom. e) i 2 § af Kongl. Maj:ts förslag
till lag om ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten, eller
ock antager momentet endast med den ändring, att det skall gälla blott
de personer, som blifvit krigslag underkastade på grund af en af Riksdagen
godkätid bestämmelse vare sig i särskilda författningar, som i öfrigt
höra under Kongl. Maj:ts lagstiftningsmagt enligt § 89 regeringsformen;
eller i den lag enligt § 87, som härom meddelar föreskrifter för samtliga
de särskilda fallen.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
113
I motionen n:o 147 i Andra Kammaren föreslår herr Staaff:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t för förberedande af de s. k. krigslagarnes fullständiga
revision anordna en allsidig utredning samt derefter för Riksdagen framlägga
förslag till nya eller omarbetade krigslagar, byggda på de grundsatser:
att all dylik lag stiftas af Konung och Riksdag gemensamt;
att krigslagstiftningen, såsom varande en undantagslagstiftning, icke
får undantränga eller afvika ifrån den allmänna lagstiftningen i andra
fall, än der det kan påvisas vara absolut nödvändigt;
att sålunda krigslagstiftningen aldrig bör utan nödvändighet träda i
stället för den allmänna lagstiftningen, hvarken så, att vissa personer onödigtvis
indragas under krigslagarne, eller så, att vissa brott i onödan dragas dit;
att inga nya brott utöfver hvad den allmänna lagstiftningen innehåller
onödigtvis tillskapas genom krigslagarne;
att inga nya straff utöfver hvad den allmänna lagstiftningen innehåller
onödigtvis deri införas, eller att, om något sådant finnes oundgängligt,
det åtminstone icke tillämpas i större utsträckning, än som är
absolut nödvändigt;
att inga särskilda grundsatser tillämpas vid förbrytelsernas beläggande
med straff; samt
att inga särskilda former för rättskipningens utöfvande onödigtvis
stadgas.
I motionen n:o 183 i Andra Kammaren föreslår herr Nordström i
Höglunda:
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att, såsom vilkor för bifall
till hvarje utsträckning af de värnpligtiges öfningstid, § 155 af strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881 måtte upphäfvas, och att Riksdagens
särskilda utskott n:o 1 måtte föreslå de nödiga bestämmelser, som
torde ifrågakomma för disciplinens upprätthållande, och hvilka böra i strafflagen
för krigsmagten införas.
Till den grupp af motioner, som afse beskattningen, höra de af herrar
Johansson i Aflösa, Kronlund, Bergström, Branting, Lundell och Almqvist
afgifna.
1 motionen n:o 80 i Andra Kammaren föreslår herr Johansson i Aflösa:
att, för den händelse Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts förslag om
tilläggsbevillning för innevarande år, Riksdagen då måtte besluta, det
fastighet, ej uppgående till ett taxeringsvärde af 10,000 kronor, befrias
från tilläggsbevillnings utgörande, samt att fastighet, hvars taxeringsvärde
Bih. till Riksd. Prat. WU1. 8 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 15
114
Särskilda Utskotts (N:o t) Utlåtande N:o 11.
uppgår till näranda belopp, mer/ ej öfverstiger 15,000 kronor, skall erlägga
endast half tilläggsbevillning.
I motionen n:o 106 g i Andra Kammaren föreslår herr Kronlund:
att Riksdagen ville besluta, att, derest tilläggsbevillning skall uttagas,
densamma måtte utgå i stigande skala med frihet från sådan bevillning
för de små inkomsterna och de små fastigheterna; och anhåller,
att särskilda utskottet måtte närmare bestämma, huru och i hvilken grad
denna progression i tilläggsbevillningen skall anordnas.
I motionen n:o 113 i Andra Kammaren föreslår herr D. Bergström:
att den tilläggsbevillning, som af innevarande års Riksdag kan
varda beslutad, må uttagas efter en progressiv skala.
I motionen n:o 126 i Andra Kammaren föreslår herr Branting:
att Riksdagen, derest tilläggsbevillning för försvarsändamål beslutas
för år 1902, måtte besluta att derifrån befria alla upp till 3,000 kronors
inkomst.
I motionen n:o 167 i Andra Kammaren föreslår herr Lundell:
att Riksdagen måtte, med afslag å Kongl. Majrts framställning angående
tilläggsbevillning för 1901, besluta om uttagande af en särskild
försvarsskatt, att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med i motionen angifna
grunder utgå för 1902, i den händelse att ny härordning varder af innevarande
års Riksdag antagen.
I motionen n:o 178 i Andra Kammare föreslår herr Almqvist:
att Riksdagen behagade besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan, att det täcktes Kongl. Maj:t, i följd af de väsentligen ökade
kostnaderna för försvaret, som den för Riksdagen framlagda kongl. propositionen
om ny härordning skulle föranleda, samt i följd af att Kongl.
Maj:t sannolikt kommer att finna tilläggsbevillning behöflig för följande
år liksom för det innevarande, för nästa Riksdag framlägga förslag till en
bevillningsförordning, som, utgörande ett supplement eller bihang till nu
gällande bevillningsförordning, i hvilken obligatorisk sjelfdeldaration borde
införas, innehåller föreskrifter om eu, utan inverkan på den kommunala
skattskyldigheten, till staten utgående särskild bevillning, hvilken, i förening
med rätt att göra afdrag för skuldräntor, skulle under användande
af den progressiva skatteformen erläggas för inkomst af kapital och arbete,
utdelning å aktier och lotter i banker samt för en efter vissa procent
af taxeringsvärdet beräknad inkomst af fastighet.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11,
115
Utskottets yttrande och förslag.
Då utskottet nu går att afgifva yttrande öfver Kongl. Maj:ts förslag
till ny härordning och ny värnpligtig samt öfriga i det föregående
här ornförmälda framställningar, anser utskottet icke behöfligt att särskildt
redogöra för den motivering, som ligger till grund för desamma, utan får
i detta hänseende hänvisa till vederbörliga statsrådsprotokoll och motioner.
Innan emellertid utskottet tager enskildheterna af de särskilda förslagen
under ompröfning och gör de hemställanden, som med anledning
af detaljgranskningen må anses lämpliga, har utskottet ansett sig böra i
korthet beröra de allmänna synpunkter och grunder, som synas böra beaktas
vid fattandet af ett afgörande beslut i detta för vårt land så utomordentligt
vigtiga ärende.
Utskottet instämmer till fullo i statsrådets och chefens för landtförsvarsdepartementet
uttalande, att Sveriges försvarskraft, måste stärkas i
högst väsentlig grad, för att vårt freds- och på samma gång frihetsälskande
folk må med tillförsigt kunna lita till densamma i farans stund. Redan
den omständigheten, att af samtliga europeiska staters värnpligtige
den svenske beväringsmannen är i fredstid underkastad den kortaste
utbildningen för deltagandet i fäderneslandets försvar, är egnad att påkalla
Riksdagens synnerliga uppmärksamhet och kraftiga medverkan för en afsevärd
ökning af densamma. År nemligen de värnpligtiges krigsduglighet
ofullständig eller otillräcklig, är det fara för att de för försvaret gjorda
uppoffringarna icke fylla sin stora uppgift. Ehuru Sveriges försvarskrafter
icke kunna afse något annat än tryggandet af fäderneslandets sjelfständighet
och upprätthållandet af dess neutralitet, måste dock för vinnandet
af detta ändamål riket ega en krigsduglig här och tillräckligt stark
flotta, stödda på ett väl ordnadt fast försvar. De allmänna politiska
förhållandena och det läge, hvaruti de mindre staterna befinna sig gent emot
de större och mägtigare, tala äfven kraftigt för, att vi utan uppskof skrida
till eu genomgripande ombildning af vår härordning, byggd hufvudsakligen
på tillämpningen af den allmänna värnpligten — den säkraste grund
-
116
Särskilda Utskotts N(:o 1) Utlåtande N:o 11.
valen för ordnandet af ett lands krigsmagt och för värnandet af dess
politiska oberoende.
Med hänsyn till dessa i korthet berörda omständigheter och faran
af att för en längre eller kortare tid uppskjuta försvarsfrågans lösning,
vore en framställning till Kong!. Maj:t med begäran om ny utredning
eller om ett nytt härordningsförslag helt visst mindre ändamålsenlig,
alldenstund tidpunkten för den nya arméorganisationens genomförande
skulle uppskjutas och derigenom dyrbar tid för försvarets ombildning gå
förlorad. Då dertill kommer, att det skrifvelseförslag, som i sådant syfte
blifvit framstäldt uti den af herr Pantzarhielm inom Andra Kammaren
väckta motion, icke synes vara fotadt på sådana grunder, att en tillfredsställande
härordning derpå skulle kunna byggas, har utskottet ansett sig
hafva dess större skäl att icke förorda ifrågavarande af nyssnämnde motionär
gjorda framställning.
Utskottet, som finner de af statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
anförda skälen för ''öfningstidens utsträckande till den omfattning,
som Kongl. Maj:t föreslagit, väl grundade, anser sig med anledning
derutaf böra förorda bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna del.
Antalet repetitions-(regements-)öfningar uti beväringens första uppbåd
äfvensom längden af hvarje sådan öfning har icke föranledt någon
erinran från utskottets sida. Utskottet, som uppskattat den stora betydelsen
af en fältmessig utbildning äfvensom vigten af, att härens tillämpningsöfningar
i allmänhet och särskildt större fälttjenstöfningar med flera truppslag
komma att hållas å derför lämplig årstid, vill emellertid framhålla
önskvärdheten deraf, att repetitions-(regements-)öfningarna, dock utan
att det med dem afsedda ändamålet äfventyras, anordnas å sådan tid af
året, att jordbrukets intressen komma att lida så ringa intrång som möjligt.
Det förslag, som herr Mallmin m. fl. i denna fråga framstäf,
nemligen att repetitionsöfning icke må försiggå under tiden mellan den 10
juli och den 10 september, har utskottet dock icke kunnat i allo biträda.
Utskottet vill erinra, att anordnandet af specialvapnens repetitionsöfningar på
lämpligt sätt derigenom kommer att möta svårigheter. Likaledes skulle, vid
tillämpande å de till besättning å sjöfästningarne afsedda infanteriregementena
af den föreslagna bestämmelsen, den olägenheten inträffa, att under
den i motionen angifna tid af året nämnda fästningar skulle sakna tillräcklig
säkerhetsbesättning. Vid infanteriet i öfrigt — dock med någon
inskränkning för de uti Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län förlagda infanteriregementena — torde det deremot vara
Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 11.
117
möjligt att utan allt för stora olägenheter anordna repetitionsöfningarne
så, att de icke komina att infalla under nämnda tid. Skulle dock i något
fall befinnas oundgängligen nödvändigt att inkalla de värnpligtige till repetitionsöfning
under högsommaren, synes Konungen böra ega att derom
förordna. I öfverensstämmelse med hvad utskottet sålunda yttrat har utskottet
affattat sitt förslag i denna punkt, hvilket utskottet emellertid
anser böra tillämpas först efter det de värnpligtiges öfningstid nått sin
fulla utsträckning.
Uti sin inom Andra Kammaren afgifna motion har herr Wallmark
föreslagit, att de värnpligtiges sammanlagda öfningstid skulle bestämmas
till högst 245 dagar, och att af denna tid högst 45 dagar, fördelade på
tre år, måtte användas till infanteriets och dermed jemförliga truppslags
repetitionsöfningar. En minskning af tiden för de värnpligtiges utbildning,
vare sig den afser rekrytskolan eller repetitionsöfningarna, nedsätter icke blott
de värnpligtiges krigsduglighet, i och för sig, derigenom att deras soldatutbildning
icke varder tillfredsställande, utan utöfvar i flera andra afseenden
sina försvagande inverkningar på härordningen i dess helhet. I samma mån
som utbildningstiden minskas, blifver det svårare att ur de värnpligtiges
led rekrytera de fast anstälda volontärerna, att anskaffa det erforderliga
antalet reservofficerare och att utbilda reserv underbefäl. Härens utbildningför
sommar- eller för vintertjenstgöring eller för bådadera kommer att
lida. Särskilda åtgärder måste vidtagas för att upprätthålla den inre
tjenstgöringen vid de beridna truppslagen. Hvad särskildt angår den för
nionde värnpligtsklassen föreslagna repetitionsöfningen om 15 dagar, skulle
genom densammas borttagande uppsättandet vid mobilisering af krigsdugliga
reservtrupper, hvilka vid infanteriet utgöra den högst afsevärda förstärkningen
af närmare 30 bataljoner, i hög grad försvåras. Dessa antydningar torde
vara nog för att visa den ofördelaktiga inverkan på härordningen, som
en minskning af den föreslagna tiden för de värnpligtiges fredstjenstgöring
kommer att utöfva och för att angifva, hvarför utskottet icke funnit
sig kunna förorda bifall till ifrågavarande motion.
Utskottet har icke funnit något att erinra mot föreskrifterna i § 52
i förslaget till värnpligtslag beträffande tiden för de värnpligtiges utbildning
under åren 1902—1907 eller den första perioden af öfvergången till
den nya härordningen. Att denna period måst bestämmas så lång som
sex år, är visserligen en olägenhet, men hvad som i denna del föreslagits
har sin naturliga förklaringsgrund i de svårigheter, som äro förena,de med
ordnandet af vinterförläggning för hären i dess helhet.
I sammanhang med frågan om de värnpligtiges utbildningstid samt,
den allmänna lydelsen af §§ 27 och 52 i förslaget till värnpligtslag torde
118 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
redan nu ett dithörande spörsmål böra beröras. Utskottet, som anser det
vara en behjertansvärd angelägenhet, att säkerhetsbesättningen å Gotland
stärkes genom att till utbildning vid Gotlands infanteriregemente från
lämpligt belägna inskrifningsområden å fastlandet uttages ett visst antal
värnpligtige, har funnit många skäl tala för, att ifrågavarande värnpligtige,
hvartill i främsta rummet borde uttagas de, som frivilligt anmäla
sig, skulle få fullgöra dem åliggande fredstjenstgöring uti en följd. I
sådant syfte har sista stycket uti § 27 mom. 1 ''i förslaget"till värnpligtslag,
äfvensom motsvarande stadgande uti § 52, blifvit affattadt.
Utskottet, som med nyssberörda tillägg i fråga om de värnpligtiges
^tjenstgöring, hvilka äro afsedda att å fastlandet uttagas till utbildning
vid Gotlands infanteriregemente — kommer att tillstyrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag beträffande de värnpligtiges tjenstgöring i fredstid och
tjenstgöringstidens fördelning, vill emellertid på samma gång gifva uttryck
åt den förhoppningen, att denna tid måtte blifva använd på i möjligaste
mån fruktbringande sätt, att således den värnpligtiges uppfostran, samtidigt
dermed att han utbildas till en i bästa mening disciplinerad soldat,
rigtas först och främst på uppträdandet i fält, samt att dervid kriget, dess
kraf och förhållanden skarpt hållas i sigte. Särskildt vill utskottet betona
betydelsen deraf, att skjutöfningarna, fältskjutningarna icke minst, erhålla
behörigt utrymme å utbildningsprogrammet. Utskottet får äfven framhålla
önskvärdheten af, att tjenstgöringen och förhållandena i öfrigt inom
truppförbandens kaserner och å deras mötesplatser så ordnas, att de värnpligtige
uppfostras till goda medborgare, att deras fosterlandskärlek stärkes
samt att deras förstånds- och själsegenskaper utvecklas. Derjemte synes
det utskottet, bland annat, vara ett önskemål, att utskänkningen af rusdrycker
inom kasernområden och å mötesplatser så långt möjligt är inskränkcs,
äfvensom att ett förtroendefullt förhållande skapas mellan befäl
och värnpligtige, hvartill ett välvilligt, men på samma gång allvarligt
uppträdande från befälets sida ej minst torde bidraga.
Hvad angår den af Kongl. Maj:t föreslagna nya härordningen, d. v. s.
sammansättningen och organisationen af härens högre och lägre truppförband,
har utskottet, i allmänhet sedt, funnit densamma ändamålsenligt
afvägd och för våra förhållanden lämplig. Utskottet har dock, vid
pröfningen af sammansättningen af den fast anstälda personalen vid de
olika truppförbanden, kommit till den uppfattning, att ifrågavarande per
-
119
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
i
sonal skulle vid vissa truppförband kunna undergå någon minskning,
utan att sjelf va organisationen derigenom skulle i allt för afsevärd män
rubbas eller försämras. Särskild! har det synts utskottet, att ökningen
af ingeniörtrupperna samt träng- och sjukvårdstrupperna varit
väl stor, för att densamma skulle kunna behörigen blifva tillgodosedd
under de tolf år, efter h vilkas utgång den nya härordningen skulle vara
genomförd. Äfvenledes har utskottet funnit, att de båda kavalleriregementen,
som äro afsedda att bilda svenska arméns kavallerifördelning,
skulle utan alltför stor olägenhet kunna ordnas på fem sqvadroner i stället
för på tio, hvarigenom för armén i dess helhet skulle vid mobilisering
komma att finnas en kavalleribrigad om två fem-sqvadronersregementen.
För dessa ändringar äfvensom för öfriga afvikelser från Kongl. Maj:ts
förslag till ny härordning, som utskottet i fråga om truppförbandens sammansättning
ansett sig böra förorda, blifver emellertid utskottet i tillfälle
att längre fram i detta utlåtande angifva sina skäl. Utskottet får emellertid
redan nu i detta sammanhang framhålla nödvändigheten deraf, att
med hänsyn till de stora kostnader, som försvarets ombildning krafvel’,
mera afsevärda, besparingar komma att göras uti de delar af härordningen,
der detta med minsta olägenhet låter sig göra.
För att utgöra säkerhetsbesättning i Karlskrona samt å Vaxholm
och Oscar Fredriksborg har Kongl. Maj:t föreslagit upprättandet af två
mindre (två bataljoners-) regementen. Denna anordning synes dock kunna
medföra vissa olägenheter, enär derigenom skulle måhända komma att
skapas ett infanteri, som vore förtroget endast med tjensten å vederbörlig
fästning. Utskottet förutsätter emellertid, att ifrågavarande regementen
komma att erhålla utbildning ej blott för nämnda tjenst, utan äfven för
fältinfanteritjensten, samt har under denna förutsättning ansett sig böra
förorda upprättandet af dessa båda regementen — dock utan att inlåta
sig på frågan angående deras förläggning.
Beträffande sättet för bildandet af det ena af dessa regementen,
nemligen det för Vaxholm och Oscar Fredriksborg afsedda, äfvensom
af det nya för första arméfördelningen afsedda fältinfanteriregementet,
hyser utskottet eu från hvad Kongl. Maj:t föreslagit i denna del afvikande
mening. 1 likhet med statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
finner utskottet det förenad! med olägenheter att, såsom chefen för
generalstaben föreslagit, genom afskiljande af delar från hvart och ett
af Vestgötadals och Bohusläns regementen upprätta två nya regementen.
Men å andra sidan har utskottet icke heller ansett lämpligt att frångå
det inom generalstaben utarbetade förslaget, i hvad detta afser bildandet
120 Särskilda Utskotts {N:o 1) Utlåtande N:o 11.
I
:if det nya infanteriregementet å Vaxholm och Oscar Fredriksborg. Enligt
sistnämnda förslag skulle Vermlands fältjägarekår och Hallands bataljon
bilda stommen för ifrågavarande regemente, enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle detsamma bildas allenast af Vermlands fältjägarekår, under det att
Vestgötadals regemente och Hallands bataljon skulle sammanslås till det nya
för första arméfördelningen afsedda fältinfanteriregementet, Till infanteriregementet
å Vaxholm skulle dock löner kunna öfverflyttas från de båda
nyssnämnda truppförbanden. Det synes emellertid utskottet, som om den
nya organisationen lättare skulle kunna genomföras och kustbefästningarna
i Stockholms skärgård erhålla sin infanteribesättning tidigare ordnad, om
Vermlands fältjägarekår och Hallands bataljon konune att bilda fästningsinfanteriregementet
å Vaxholm, medan Vestgötadals regemente omorganiserades
till ett nytt fältinfanteriregemente för första arméfördelningen.
I sammanhang härmed får utskottet framhålla betydelsen deraf,
att, då det gäller att upprätta nya infanteritruppförband och bestämma
dessas inskrifningsområden, denna områdesindelning afpassas så mycket
sig göra låter efter rikets administrativa indelning, äfvensom att de värnpligtige
komma att undergå sina vapenöfningar så nära sina hemorter
som möjligt.
En enligt utskottets förmenande vigtig fråga är det sätt, hvarpå
den meniga volontärpersonalen bör anskaffas. Då de menige volontärerna
hafva till hufvudsaklig uppgift att rekrytera korpralsgraden, är det gifvetvis
af stor betydelse att för volontärklassen vinna så goda krafter som
möjligt. Med hänsyn härtill synes det vara i hög grad önskvärdt, att
volontärerna komma att anskaffas ur de värnpligtiges led och att sålunda
värnpligtige efter genomgången rekrytskola antagas till volontärer, och för
förverkligandet af detta önskningsmål synas lämpliga åtgärder böra vidtagas.
En annan vigtig fråga är den angående rekryteringen af de fast anstälda
offioerarne samt anskaffandet och utbildandet af det erforderliga antalet
reservofficerare. Enligt det föreliggande förslaget till ny härordning
skulle samtliga unga män, som önskade blifva vare sig fast anstälda officerare
eller reservofficerare, taga anställning såsom officersvolontärer. Deras
utbildning skulle vara gemensam till och med genomgången officersvolontärskola
och derpå fullgjord repetitions-(regements-)öfning, hvarefter en
delning af officersvolontärerna skulle ega rum i två grupper: officersaspiranter
och reservofficersaspiranter med hvar sina skilda utbildningskurser.
I fråga härom kan utskottet emellertid icke undertrycka den farhågan, att
genom den gallring af officersvolontärerna, som sålunda skulle komma att
Särskilda Utskotts (N:o /) Utlåtande N:o 11.
121
ske efter omkring 15 månaders gemensam tjenstgöring, reservofficerarnes
ställning skulle kunna blifva lidande, och att detta förhållande skulle komma
att utöfva en menlig inverkan på hela reservofficersinrättningen. Ur denna
synpunkt torde det med skäl kunna sättas i fråga, huruvida det icke
skulle vara ändamålsenligare, att de unga män, som från början hafva för
afsigt att blifva reservofficerare, finge taga anställning såsom reservofficersvolontärer,
och huruvida icke för dem en särskild utbildning, utan sammanblandning
med officersaspiranternas utbildning, skulle kunna anordnas.
Med hänsyn härtill har utskottet ansett, att uti de olika truppförbandens
personalsammansättning bör upptagas, i stället för ett visst antal »officersvolontärer»,
ett motsvarande antal »officers- och reservofficersvolontärer»,
för att derigenom skulle angifvas, att en annan väg än den af Kongl. Maj:t
föreslagna skulle kunna ifrågakomma för erhållandet af det stora antal
reservofficerare, som kräfves särskilt vid härens försättande på krigsfot.
För öfrigt vill utskottet hafva gjort gällande den meningen, att alla lämpliga
utvägar böra anlitas för att fylla behofvet af sådana officerare, och
att således kan ifrågasättas, huruvida anställning såsom reservofficer bör
göras beroende af en enda väg eller ett enda sätt för rekrytering och utbildning.
Dessutom torde böra tagas under ompröfning, i hvad mån reservofficerare
skulle kunna rekryteras äfven ur andra grupper af unga män
än dem, som för närvarande ifrågakomma.
Ehuru uti Kongl. Maj:ts förslag till ny härordning någon framställning
angående landstormens organisation icke blifvit gjord — enär frågan
derom är föremål för ytterligare utredning — tillåter sig dock utskottet,
i betraktande af landstormsorganisationens stora betydelse för försvaret,
ansluta sig till den tanke, som statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
uttalat i denna fråga. Landstormens organisation synes
äfven göra det möjligt att, med anslutning till det frivilliga skytteväsendet,
verka till höjande af skjutskickligheten hos landets vapenföra befolkning.
Enligt utskottets förmenande är det nemligen till synnerligt
gagn för försvaret, att den unge vapenföre mannen före sitt inträde uti
värnpligtsåldern kan beredas tillfälle till undervisning i skjutning, liksom
äfven att beväringsmannen såväl som landstormsinannen vidinagthåller och,
om möjligt, förkofrar den skjutfärdighet, som han förvärfvat under sin
militära utbildning.
Beträffande iifvergängen till den nya härordningen har Kongl. Maj:t
föreslagit, att indelningsverket, hvars nummerstyrka under åren 1902
—1907 borde minskas med omkring 30 procent, skulle i sin helhet från och
Bill. till Riksd. Prof. 1901. S Samt. 1 Afd. 11 Häft. IG
122
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
med år 1908, så fort ske kunde, upphöra. Då det emellertid gäller att
öfvergå till en alldeles ny arméorganisation, och det dervid måste anses
såsom angeläget, att den gamla organisationen snarast möjligt afvecklas,
så att icke ett stort antal indelta soldater och ryttare komma att qvarstå
i tjenst, sedan den nya härordningen i öfrigt blifvit fullständigt genomförd,
har utskottet funnit det ändamålsenligt, att eu tidigare tidpunkt än
år 1908 bestämmes för upphörandet af rust- och rotehållarnes rekryteringsskyldighet.
Visserligen har statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
uti sitt anförande till statsrådsprotokollet (dels å sid. 41,
dels å sid. 109) uttalat, att icke några definitiva åtgärder kunde vidtagas
för indelningsverkets upphörande, förrän de värnpligtiges utbildning i
fredstid erhållit den utsträckning, som afväges uti den nya härordningen,
d. v. s. då § 27 i den föreslagna värnpligtslagen börjat tillämpas. Skulle
stammanskapets numerär vid de indelta regementena under den första öfvergångsperioden
(1902—1907) minskas i större grad, än som Kongl. Maj:t
föreslagit, blefve nemligen härordningen under öfvergångstiden för svag.
Men statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet tillägger, att, när
ett beslut om 365 dagars sammanlagd utbildningstid för de värnpligtige
förelåge, hinder syntes honom icke böra möta för att under den första
öfvergångsperioden minska den indelta stamtruppen, om tillfälle härtill
komrne att förefinnas, i större grad än hvad som blifvit föreslaget, under
förutsättning dock, att de nummer, som sålunda skulle komma att ytterligare
vakanssättas, kunde ersättas med volontärer. Med stöd af detta
uttalande och då mobiliseringsresultatet under öfvergångstiden, äfven med
en starkare afgång af stammanskap under åren 1902—1907, än hvad Kongl.
Maj:t antagit, icke torde blifva alltför ogynsamt, har utskottet ansett
indelningsverkets definitiva afveckling böra inträda redan från och med år
1904, då lindring i rust- och rotehålIsbesvären börjar utgå med hela det
uppskattade värdet. Men utskottet har, derest afgången af stammanskap
skulle blifva större, än hvad som beräknats och föreslagits, icke något att
erinra mot att de öfverskjutande numren komma att ersättas med på grund
af frivilligt aftal anstäldt manskap.
I fråga om de grunder, som tillämpats vid beräknandet af landtförsvarets
kostnad, samt om kostnaden i dess helhet och bestridandet af dermed
förenade ökade utgifter kommer utskottet att uttala sig längre fram
i detta utlåtande. I detta sammanhang må dock upptagas tvenne vigtiga
spörsmål. Det ena gäller befälets aflöningsförmåner, det andra de värnpligtiges
dagaflöning.
123
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet ansluter sig på
det lifligaste till det förslag angående förenkling och reglering af befälets
aflöning sför maner, som framlagts uti det inom generalstaben utarbetade
förslaget till ny härordning, men påyrkar för närvarande endast en lönereglering
för underbefälet, dock under den bestämda förutsättningen, att
löneregleringen för officerare måtte vara att emotse under den närmaste
framtiden. Följdrigtigheten skulle dock kunna fordra, att löneregleringen
för officerare och underofficerare skedde samtidigt, enär ett visst samband
förefinnes mellan dessa befälsgrader i afseende på löneförmånerna, och anser
sig utskottet i detta sammanhang böra omförmäla, att enligt anstälda
beräkningar utgöra de sammanlagda ökade utgifterna för en sådan lönereglering,
som generalstaben föreslagit, i jemförelse med de aflöningsbelopp,
som enligt nu gällande aflöningsgrunder, tillämpade på den nya
härordningen, skulle utgå, omkring 1,250,000 kronor, Indika äro inberäknade
i totalkostnaden för den fullt genomförda härordningen. Hvad i
öfrigt angår atlöningsförmånerna för den fast anstälda personalen, således
äfven beträffande de af herr af Buren i ämnet väckta motionerna, varder
utskottet i tillfälle att derom yttra sig vid behandlingen af fjerde hufvudtiteln.
Enligt förslaget till ny härordning skulle de värnpligtiges dagaflöning
utgå med allenast 10 öre per dag. Detta belopp synes utskottet
vara för ringa för att den värnpligtige skulle dermed kunna bestrida under
öfningstiden förekommande mindre utgifter. Enligt hvad utskottet inhemtat,
utgör de värnpligtiges dagaflöning i Norge 15 öre, i Danmark, efter vederbörliga
afdrag och under förutsättning af gemensam utspisning för truppen,
omkring 20 öre, i Schweiz minst 22 öre och i Holland minst 15 öre.
Utskottet anser, att ifrågavarande ersättning, hvilken i utskottets
förslag till ny värnpligtslag § 35 mom. 2 benämnts penningebidrag, lämpligen
bör bestämmas under tiden för den första tjenstgöringen och under den
tid, då värnpligtig fullgör hela den honom åliggande tjenstgöringen uti eu
följd, till 20 öre om dagen, hvithet motsvarar den del af den nu .föreskri
fn a daga!!(Miingen, som kontant utbetalas till de värnpligtige pa öfningsorten.
Under repetitions-(regements-)öfningarna torde på grund af åtskilliga
omständigheter den värnpligtiges dagliga utgifter ställa sig högre
än under rekrytutbildningen, hvarför billigheten synes kräfva, att under
ifrågavarande öfningar penningebidraget utgår med högre belopp, hvilket
lämpligen torde kunna bestämmas till 50 öre. Med afseende på ändamålet
med ifrågavarande penningebidrag synes det icke vara skål att bibehålla
det nu gällande förfaringssättet med insättning i postsparbanken åt
en del deraf, allra helst som det kan betvifla,"?, huruvida hvad dermed af
-
1-4 Särskilda Utskotts (J\r:o 1) Utlåtande N:o 11.
setts verkligen vunnits. Deremot får utskottet uttala den meningen, att
penningebidraget måtte utbetalas till de värnpligtige med kortare mellantider,
helst öfverensstämmande med de ordinarie kassadagarne.
Utskottet kommer sålunda och med anledning af herr Jönssons i
Mårarp uti ämnet väckta motion att tillstyrka, att Riksdagen måtte besluta,
att penningebidraget till de värnpligtige bestämmes till 20 öre om dagen
under den första tjänstgöringen (rekrytskolan) äfvensom under den tid,
värnpligtig fullgör hela den honom åliggande tjenstgöring i en följd, och
till 50 öre om dagen under annan tjenstgöring. Den ökade kostnad, som
härigenom skulle uppstå, har utskottet beräknat för hären till 1,425,960
kronor.
Vid bestämmandet af det till de värnpligtige utgående penningebidraget
har utskottet antagit, att nu gällande grunder för anskaffning
och underhåll af värnpligtiges s. k. småpersedlar fortfarande skola tillämpad.
Beträffande för öfrigt underhållskostnaderna för truppen tillåter sig
utskottet uttala önskvärdheten deraf, att truppens proviantering varder
tillräcklig och närande med nödig omvexling, samt att en så sparsam och
planmessig förvaltning som möjligt måtte göras gällande i fråga om anskaffandet
af och hushållningen med erforderliga utrustnings- in. fl. persedlar,
och att således alla försök i fråga om utrustningen noga planläggas
och till kostnaderna i möjligaste mån begränsas.
t»
Genom de ändringar i fråga om sammansättningen af truppförbanden
och det höjda penningebidrag till de värnpligtige, som utskottet ansett
sig böra förorda, uppstår å ena sidan en besparing och å den andra eu
kostnadsökning, hvilkas belopp framgå af nedanstående.
Kostnadsminskning genom ändrad sammansättning af
truppförbanden ................................... ........... ......... kronor 2,206,352
Kostnadsökning till följd af det höjda penningebidraget
till de värnpligtige................. ........................................ > 1,425,960
Summa kostnadsminskning kronor 780,392.
Den totala årliga ordinarie kostnaden för den af utskottet förordade
härordningen utgör således, med tillämpning af de grunder, som använd,ts
för att. beräkna landtförsvarets ordinarie kostnad efter slutligt genomförd
härordning, kronor 44,557,608 kronor.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It.
125
Utskottet går nu att taga under ompröfning det sätt, hvarpå de
med ombildningen af försvaret i dess helhet förenade kostnader lämpligen
höra bestridas och särskildt den utredning, som chefen för finansdepartementet
för ändamålet framställt uti sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 21 december 1900.
Vid en jemförelse mellan de af cheferna för finans-, landtförsvarsoch
sjöförsvarsdepartementen uti det föregående återgifva beräkningar angående
de ordinarie kostnaderna för'' den nya härordningens genomförande,
befinnas de öfverensstämma deruti, att den slutliga kostnaden för landtförsvaret
skulle uppgå till 45,338,000 kronor och för sjöförsvaret till
13,889,004 kronor årligen.
Hvad åter angår beloppet af den ökning i de ordinarie anslagen
a fjerde och femte hufvudtitlarne, som nödvändiggöres genom det nya
härordningsförslaget, råder någon skiljaktighet. Chefen för finansdepartementet
har från ofvannämnda slutsummor dragit de ordinarie anslagen å
hufvudtitlarne, sådana de upptagas i riksstaten för ar 1901, och derigenom
funnit de ökade anslagsbehofven utgöra 17,117,916 kronor för landtförsvaret
och 5,236,709 kronor för sjöförsvaret. Chefen för landtförsvarsdepartementet
har deremot ansett, att nyssnämnda summa, 17,117,916
kronor, borde minskas dels med tre af honom anförda anslag, som i riksstaten
för år 1901 anvisats a extra stat, men som i kostnadsberäkningen
för den nya härordningen öfverförts till ordinarie stat, dels ock med de
belopp, hvarmed förslagsanslagen öfverskridits. Då dessa tillsammans utgöra
1,103,875 kronor, har departementschefen funnit, att den verkliga
ökningen i de ordinarie kostnaderna borde upptagas till allenast 16.014,041
kronor.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet har äfven ansett att den af
chefen för finansdepartementet beräknade summan 5,236,709 kronor borde
minskas dels med bristen å hufvudtitelns nuvarande förslagsanslag, dels
ock med de belopp, hvarmed kostnaderna under fjerde hufvudtiteln, genom
den för kustartilleriet föreslagna organisationen, skulle nedbringas, tillsammans
956,221 kronor, hvarigenom ökningen å hufvudtiteln endast skulle
uppgå till 4,280,488 kronor.
Om än i kostnadsberäkningen för den nya försvarsorganisationen ett
mot bristen i förslagsanslagen svarande belopp blifvit medräknadt, anser
flock utskottet, med afseende derå, att vid den tid, då den nya organisationen
blifvit genomförd, prisförhållanden eller andra omständigheter kunna
föranleda brist i något eller några för nämnda organisation beräknade
anslag, att något afdrag från de ökade kostnaderna icke bör ega
rum för ifrågavarande brister. Utskottet vill dessutom erinra, att chefen
Skatte
frågan.
126
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
för landtförsvarsdepartementet vid den ofvan anförda beräkningen af den
verkliga ökningen i de ordinarie kostnaderna för landtförsvaret icke afdraga
de för närvarande af fjerde hufvudtitels ordinarie anslag utgående
belopp för Vaxholms artillerikår och sjöfästningarne, hvilka. belopp enligt
nya försvarsorganisationen komma att uppföras å femte hufvudtiteln för
kustartilleriet, under det att chefen för sjöförsvarsdepartementet vid beräkningen
af den verkliga ökningen i de ordinarie kostnaderna för sjöförsvaret
gjort afdrag för nämnda, till 429,859 kronor 34 öre uppgående
an slagsbelopp.
I fråga om de omförmälda trenne extra anslagen, å tillhopa 361,875
kronor, som i kostnadsförslaget för den nya härordningen upptagits å
ordinarie stat, finner utskottet visserligen, att dessa, vid beräkningen af
de ökade ordinarie utgifterna, rätteligen bort afdragas, men då beloppen,
i förhållande till försvarskostnaderna i sin helhet, äro af underordnad
betydelse, har utskottet, för undvikande af de anledningar till missuppfattning,
som kunde uppstå genom vidtagandet af några i allt fall oväsentliga
förändringar i det framlagda kostnadsförslaget, till grund för sin
pröfning af landets förmåga att bära de ökade försvarsbördorna lagt den
af chefen för finansdepartementet framstälda högre kostnadsberäkningen
oförändrad.
Den årliga De ordinarie kostnaderna för landtförsvaret komma, såsom ofvan
de ordinarie blifvit nämndt, under tiden för den nya härordningens genomförande att
kostnaderna q kas från 28,220,084 kronor i riksstaten för år 1901 till 45,338,000 kronor
*sjöförsvaret för år 1912 eller med 17,117,916 kronor samt de ordinarie kostnaderna
under öfver-för sjöförsvaret under motsvarande tid från 8,652,295 kronor till 13,889,004
gängs kronor eller med 5,236,709 kronor — tillsammans 22,354,625 kronor.
Med ledning dels af genom utskottets försorg uppgjorda approximativa
beräkningar, dels ock af det sammandrag af de ordinarie anslagsbehofven,
som finnes bilagdt chefens för sjöförsvarsdepartementet yttrande till statsi’ådsprotokollet
den 7 januari 1901, kan den årliga ökningen under öfvergångstiden
bestämmas till följande belopp:
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
127
År. | Landtförsvaret. Kronor. | Sjöförsvaret. Kronor. | Summa. Kronor. |
1902.............................. | 5,544,916 | 1,879,287 | 7,424,203 |
1903................................ | 6,989,916 | 3,078,027 | 10,067,943 |
1904.................................. | 8,429,916 | 3,346,718 | 11,776,634 |
1905................................. | 9,879,916 | 3,493,707 | 13,373,623 |
1906.................................. | 11,309,916 | 3,645,075 | 14,955,091 |
1907................................. | 12,751,916 | 3,711,398 | 16,463,314 |
1908................................. | 10,879,916 | 3,683,540 | 14,563,456 |
1909................................. | 15,379,916 | 3,736,246 | 19,116,162 |
1910 ........................... | 16,379,916 | 3,846,169 | 20,226,185 |
1911 ........... ................ | 16,479,916 | 4,146,786 | 20,626,702 |
1912................................. | 17,117,916 | 5,236,709 | 22,354,625 |
Förutom denna ökning i de ordinarie utgifterna förekomma i sam~narieutgif
manhang
med den nya härordningen följande extra ordinarie utgifter: ter i sam
manhang
med den nya
hör landtförsvaret. härordnin
gen.
l:o) Till kasernbyggnader 48,000,000 kronor, att utgå under år
1902 med 4,000,000 kronor, under åren 1903—1907 med 6,000,000 kronor
årligen, under år 1908 med 7,000,000 kronor, under år 1909 med 5,000,000
kronor samt under år 1910 med 2,000,000 kronor.
2:o) Till artillerimateriel 14,000,000 kronor, att utgå under år 1907
med 1,000,000 kronor, under år 1908 med 3,000,000 kronor samt under
åren 1909—1913 med 2,000,000 kronor årligen. Härvid må anmärkas,
att detta anslag ej kommer att utgå förr än redan af Riksdagen till ny
fältartillerimateriel beviljade 12 millioner kronor blifvit till fullo anvisade.
3:o) För uppsättande af ingeniör materiel 360,000 kronor, att utgå
under åren 1903—1908 med 60,000 kronor årligen, samt
4:o) till inköp af remonter 300,000 kronor, att utgå med 100,000
kronor under hvart och ett af åren 1902—1904.
För sjöförsvaret.
Till nybyggnader för kustartilleriets ordinarie förläggning i fred
erfordras, derest tiden för beväringens vapenöfningar utsträckes från 90
till 365 dagar, en särskild kostnad af 214,423 kronor 50 öre.
128
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Härvid torde böra anmärkas, att, enligt statsrådsprotokollet öfver
sjöförsvarsärenden den 11 januari 1901, om Riksdagen beslutar uppsättandet
af ett kustartilleri, hela kostnaden för detta artilleris ordinarie
förläggning i fred — deri sålunda inbegripen ofvannämnda summa af
214,423 kronor 50 öre — beräknas uppgå till 1,975,802 kronor, hvartill
kommer en till 797,485 kronor beräknad kostnad för minförsvarets ordnande
samt inqvarteringen vid mobilisering. Derjemte bör nämnas, att
Kongl. Mäj:t i nådig proposition till Riksdagen den 22 sistlidne mars
äskat 350,000 kronor till nybyggnader m. m. för kustartilleriets inqvartering
å det s. k. Nya Narfvet vid Göteborg.
Ehuru det ej står i sammanhang med försvarsfrågan, anser sig utskottet
dock böra erinra derom, att den i 1901 års riksstat uppförda inkomsten
af grundskatt, 960,000 kronor, för hvartdera af åren 1902 och
1903 kommer att nedgå till hälften af nämnda belopp samt frän och med
år 1904 kommer att upphöra. De i riksstaten för år 1901 upptagna inkomsttitlar,
som härleda sig från rustnings- och roteringsbesvären, nemligen
kavalleriregementenas hästvakansspanmål, utgifter för persedelunderhållet
vid rusthållsinfanteriet, trosspassevolansafgift, tillfälliga rotevakansafgifter,
soldatvakansafgift och båtsmansvakansafgift, tillsammans utgörande
701,000 kronor, kunna, när de upphöra, icke föranleda någon afsevärd
förlust för staten, enär de delvis ersättas genom minskning i de å riksstaten
uppförda anslag till lindring i rustning och rotering.
Såsom chefen för finansdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 21 december 1900 erinrat, uttalade vid 1892 års urtima
riksdag så väl Kongl. Maj:t som Riksdagen den åsigt, att ersättning för
den vid samma riksdag beslutade successiva afskrifning af grundskatterna
samt godtgörelse för rustnings- och roteringsbesvären skulle beredas icke
genom indirekta konsumtionsskatter utan genom direkta och förmögenhetsskatter.
Denna grundsats har, såsom af nämnda anförande framgår, ännu
icke vunnit full tillämpning.
Särskild Då det af Kongl. Maj:t nu framlagda förslaget till omorganisation
direkt skatt. af ]an(]ets försvar klöfver betydligt ökade utgifter, framträder ännu mera
den frågan, i hvad mån den direkta skatten bör tagas i anspråk i högre
grad än för närvarande är fallet. De indirekta konsumtionsskatterna äro
i allmänhet jemförelsevis mera betungande för de mindre bemedlade än
för dem, hvilka befinna sig i en mera fördelaktig ekonomisk ställning, och
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
129
är det derför utan tvifvel med rättvisans fordringar öfverensstämmande,
att en afsevärd del åt de ökade kostnader, som genom antagande af ifrågavarande
förslag uppkomma, varder betäckt medelst direkta och förmögenhetsskatter,
hvarvid den direkta skatten bör i sammanhang med obligatorisk
sjelf deklaration så anordnas, att för lägre inkomstbelopp befrielse från eller
lindring i skatten medgifves samt att för högre inkomstbelopp den progressiva
skatteformen användes. I likhet med chefen för finansdepartementet
anser utskottet, att medelst en på dessa grunder anordnad inkomstskatt
en statsinkomst af omkring 10,500,000 kronor kan erhållas.
Beträffande den i § 4 af Kongl. Maj:ts förslag till värnpligtslag om- Värnskatt.
förmälda värnskatt af värnpligtig, som frikallas från värnpligtens fullgörande
eller får uppskof med inskrifning eller afflytta!- från riket, hvilken
skatt departementschefen beräknat lemna en inkomst af 500,000 kronor,
anser visserligen utskottet, af skål för hvilka nedan närmare kommer att
redogöras, att bestämmelser om en dylik skatt icke för närvarande böra i
värnpligtslagen införas. Skulle emellertid framdeles värnskatt komma att
påbjudas, finner utskottet det vara önskvärdt, att ifrågavarande skatt åtminstone
till det belopp, som icke öfverstiger nyssnämnda summa, komme
att användas till förmån för värnpligtig^ och deras anhöriga. I detta
sammanhang anser sig utskottet böra erinra, att det redan finnes en till
förmån för värnpligtig^ under statskontorets förvaltning stäld fond, benämnd
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, hvilken vid sistlidet
års utgång egde en behållning af 1,627,323 kronor 18 öre. Denna fonds
ändamål är att bereda understöd åt värnpligtige, som under tjenstgöring
erhållit sådan skada, att de derigenom blifvit i större eller mindre mån
oförmögne att sig med arbete försörja, samt för enkor och barn efter värnpligtige,
som aflidit i krig eller till följd af i krig ådragen sjukdom eldskada.
Derest ofvannämnda belopp af värnskatten komme att ingå till
nämnda fond, skulle från densamma, på sätt Kongl. Maj:t och Riksdagen
må komma att bestämma, understöd kunna lemnas åt värnpligtige och deras
anhöriga i större omfattning än nu är förhållandet. Skulle skatten komma
att öfverstiga det af chefen för finansdepartementet beräknade beloppet,
kunde ifrågasättas, huruvida icke öfverskottet borde ingå till statsverket
att för dess ändamål användas.
Då all erfarenhet saknas om till hvilket belopp värnskatten skulle
komma att uppgå, har utskottet, på grund af hvad här ofvan blifvit anfördt,
ansett sig icke böra beräkna densamma såsom tillgång till de ökade
utgifterna för försvaret.
Såsom departementschefen erinrat, intager stämpelskatten hos oss i stämpeljeinförelse
med hvad förhållandet är i de flesta, andra länder en undan- skatt.
Bill. till Rikad. Prof. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 11 Höft.
17
130
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Hvitbets
sockerskatt.
Bränvins
tillverk
ningsskatt.
Maltskatt.
skjuten stallning. Utskottet vill visserligen icke förneka, att ju icke
stämpelskatten kan hos oss vidare utvecklas, men då, såsom förut är
nämndt, Riksdagen år 1894 afslog Kongl. Maj:ts proposition angående
stämpelafgiften i hvad den afsåg stämpel å bankanvisningar och postremissvexlar
samt 1898 afskaffade de år 1894 bestämda stämpelafgift ernå för
inrikes vexlar och inkasseringsuppdrag, anser utskottet dessa afgifter icke
för närvarande böra beräknas såsom en tillgång för bestridande al kostnaderna
för den nya härordningen, hvadan för detta ändamål här upptages
endast den af departementschefen ifrågasatta förhöjning af lagfartsstämpeln
med eu fjerdedel af dess nuvarande belopp, hvilket skulle åt
statsverket bereda en ökad inkomst af 500,000 kronor.
Hvitbetssockerskatten har hittills utgått efter beräkning att sockerutbytet
utgör 10,r. procent af betornas vigt. Sedan innevarande Riksdag
höjt det beräknade sockerutbytet till 11,5 procent, kommer detta att medföra
en ökning i skatten af omkring 1,000,000 kronor.
I likhet med departementschefen anser utskottet en höjning åt bränvinstillverkningsskatten
från 50 till (JO öre pr liter vara lämplig, helst sådant
måhända skulle i någon mån minska bränvinskonsumtionen. Denna
skatteförhöjning och deraf påkallad förhöjning i tullsatserna å spirituösa
lärer dock kunna antagas bereda statsverket en ökad inkomst af 3,500,000
kronor.
Redan nu gällande tillverkningsskatt å bränvin påkallar utan tvifvel,
att tillverkningsskatt åsättes jemväl eu annan alkohol haltig vara, ölet. Det
berättigade i en sådan skatt framträder än tydligare, då, såsom här är
ifrågasatt, tillverkningsskatten å bränvin varder förhöjd. Såsom ofvan är
nämndt, har departementschefen hänvisat på en skatt till belopp af 15 öre
pr kilogram torkadt, rostadt eller brändt malt, som användes för öltillverkning,
hvarigenom skatten skulle komma att utgöra 3 kronor 75 öre
för en hektoliter öl, motsvarande enligt hans beräkning 1,35 öre pr halfbutelj.
Denna i derå andra länder tillämpade och äfven hos oss flera gånger
ifrågasatta skatt är äfven i Norge införd och utgör numera 37,i öre pr
kilogram korn, motsvarande ungefär 48 öre pr kilogram torkadt malt och
12 kronor 36 öre pr hektoliter öl eller något mer än 4 öre pr halfbutelj.
1 det betänkande, som den för utredning af frågan om maltdrycksbeskattningen
tillsatta komité den 26 november 1892 afgaf, föreslog komitén
eu skattesats af 10 öre pr kilogram malt, hvilket motsvarade 0,89 öre
pr halfbutelj Öl, och komitén framhöll dervid, såsom departementschefen
äfven omnämnt, vigten deraf att skattesatsen bestämdes så, att den förhöjning
i försäljningspriset å den färdiga varan, som af beskattningen
131
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
skäligen kunde böra följa, vid försäljning af minsta brukliga qvantitet,
läte sa nära som möjligt uttrycka sig i minsta gällande myntenhet, enär
det kunde antagas att, om det skattebelopp, som folie t. ex. på en tredjedels
liter eller en halfbutelj Öl, endast utgjorde en mindre bråkdel af ett
öre, priset på halfbuteljen komme att ökas med ett helt öre. Utskottet
delar denna uppfattning. Med afseende å skattens storlek anser utskottet,
att hänsyn bör tagas å ena sidan dertill, att staten bör beredas en i jemförelse
med bränvinstillverkningsskatten skälig inkomst, och å andra sidan
dertill, att den konsumerande allmänheten icke öfver höfvan betungas.
Med fäst afseende härå äfvensom å de omkostnader, som äro förenade med
kontrollen, torde en skattesats, som motsvarade ungefär två. öre pr halfbutelj,
vara lämplig; den skulle då bestämmas till 22 öre pr kilogram malt,
hvilket med tillämpning af det utaf departementschefen använda beräkningssätt
motsvarade 1,95 öre pr halfbutelj öl. Då emellertid maltskatt hos oss
ännu är oförsökt, torde, om och när en sådan skatt finnes erforderlig,
densamma till en början ej böra sättas högre än till exempelvis 11 öre
pr kilogram, hvilket skulle motsvara omkring 0,98 öre pr halfbutelj öl..
Under förutsättning att svagdricka, såsom utskottet anser vara rigtigt,
komme att undantagas från beskattning, skulle man med ledning af
förhållandet år 1897 kunna antaga, att en qvantitet af omkring 330,000
deciton malt komme att användas för tillverkning af porter och öl. Efter
en skattesats af 22 öre pr kilogram skulle bruttoinkomsten uppgå till
7.260.000 kronor. Om härifrån afräkna^ den af departementschefen antagna
kontrollkostnaden 450,000 kronor, skulle nettoinkomsten utgöra
6.810.000 kronor, hvilken med afseende derå, att i följd af skatten förbrukningen
antagligen komme att minskas, icke i denna kalkyl torde böra
upptagas till högre belopp än 6,000,000 kronor. En skatt af endast 11 öre
pr kilogram malt kunde beräknas gifva en behållen inkomst af omkring
3,000,000 kronor.
Om man med hänsyn till alkoliolhaltcn vill bestämma skatteförhållandet
mellan bränvin och öl, skulle detta senare, då skatten ä bränvin bestämmes
till 60 öre pr liter, åsättas eu skatt åt 24 öre pr kilogram malt. )
Enligt från kongl. finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå inhomtad
beräknas 25 kilogram malt. gifva i utbyte eu hektoliter Öl af de vanliga
kräkas alkoholhalt uppgår till omkring 5 volymprocent, i följd hvaraf ett kiloskulle
gifva 4 liter Öl, innehållande 0,2 liter alkohol å 100 procent eller 0,4 liter
it 50 procent. Bestämmes skatten å 50-procenthaltigt bränvin till 60 öre per liter, skulle
skatten ä den nyssnämnda alkoholmängden i det åt 1 kilogram malt framstälda ölet utgöras
af 4/io af 60 öre eller 24 öre.
*)
upplysning
ölsorterna,
Kram malt
132
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
e\ Utskottet ånger i likhet med departementschefen, att ökade tullsatser
å kafle och vin vid behof kunna införas, men finner i afseende å den förstnämnda
det icke vara nödigt att för närvarande ifrågasätta en större höjning
än 7 öre per kilogram, hvilken tullsats, under beräkning att såsom
antagligt är importen fortfarande kommer att uppgå till det för de senaste
5 åren beräknade medeltalet af omkring 22,000,000 kilogram, bör medföra
eu inkomst för statsverket af 1,500,000 kronor.
Här ofvan angifna skatter jemte den af departementschefen för statsbehof
ven beräknade andel i riksbankens vinst utgöra:
särskild direkt skatt............................................................ kronor 10,500,000
ökade stämpelmedel ..... »
ökad hvitbetsockertillverkningsafgift ..... ......................... »
ökad bränvinstillverkningsskatt och förhöjd tull å spirituösa »
maltskatt............... >:>
ökade tullsatser:
å kaffe.........................
500,000
1,000,000
3,500,000
6,000,000
a vin....
bankovinst....
1.500.000
500,000
3.500.000
Summa kronor 27,000,000
o Bland utvägar, som jemte de ofvan angifna kunna anlitas för att,
då så erfordras, öka statsverkets tillgångar, anser utskottet, lika med departementschefen,
ökad beskattning på tobak böra särskilt framhållas. Men
utskottet finner det vara ovisst, i hvad mån det åsyftade ändamålet må
kunna vinnas genom den af departementschefen ifrågasatta höjningen af
tobakstullen utöfver nu gällande tullsatser, så vida icke, i samband med
höjningen af tullsatsen för oarbetad tobak, skatt införes å tobak som inom
landet frambringas, något som dock kräfver en utredning, hvilken utskottet
icke varit i tillfälle att verkställa.
Förutom genom nu nämnda skatter torde statsverket kunna beredas
ökad inkomst genom en ytterligare utveckling af stämpelbeskattningen.
Uj allenast ur synpunkten att bereda staten ökade inkomster, utan
äfven för att åtminstone i någon mån inskränka förbrukningen af en
alkoholhaltig och särskildt i vårt land begagnad dryck, hvilken utan gensägelse^
kan betraktas såsom en öfverflödsvara, torde vidare kunna hänvisas
till införande af accis å punsch, som tillverkas för försäljning, hvarigenom
en icke obetydlig inkomst borde kunna beredas statsverket.
Af den redogörelse chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet
den 21 december 1900 lemnat angående beloppet af de jernvägs
-
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:u 11.
133
trafikmedel, som under åren 1890—1899 kommit statsverket till godo, inhemtas,
att denna inkomsttitel för hvartdera af åren 1894—1899 uppgått
till högre belopp än hvad som för år 1900 influtit eller 7,000,000 kronor.
Särskild! under år 1897 uppgick inkomsten till 13,800,000 kronor. På
grund af nu rådande förhållanden torde denna inkomsttitel under de närmaste
åi''en icke kunna antagas uppgå till högre belopp än det för år 1900
här ofvan angifna, men man bör kunna hysa förhoppning derom, att före
den tidpunkt, då den nya härordningen blifvit fullständigt genomförd,
inkomsten af statens jernvägar skall hafva ej obetydligt ökats utöfver hvad
nu är förhållandet.
I detta sammanhang anser utskottet sig böra här lemna eu redogörelse
för de belopp, som af statsverkets inkomster under åren 1890—
1901 i riksstaterna anvisats vare sig till nya jernvägsanläggningar eller
eljest för jernvägstrafiken och hvilka icke afsett att ersätta försliten materiel,
utan anskaffande af ny och tillökad sådan.
| För nya bygg-nader och an-läggningar vid | För nya jern-band- samt ut-läggning af | För ny rörlig | bor kom-pletterings-arbeten | Summa. Kronor. |
o År 1890______ | 500,000 | 1,400,000 | 1,000,000 |
| 2,900,000 |
» 1891...... | 800,000 | 4,665,000 | 1,300,000 | — | 6,765,000 |
» 1892...... | 450,000 | 4,823,000 | 1,200,000 | — | 6,473,000 |
» 1893______ | 500,000 | 4,000,000 | 1,200,000 | — | 5,700,000 |
» 1894...... | 400,000 | 700,000 | 500,000 | — | 1,600,000 |
» 1895...... | 220,000 |
| — | — | 220,000 |
» 1896...... | 375,000 |
| 850,000 | __ | 1,225,000 |
» 1*97..... | 350,000 | — | 2,000,000 | 700,000 | 3,050,000 |
» 1898...... | 465,000 | 4,300,000 | 2,565,000 | 325,000 | 7,655,000 |
» 1899...... | 1,357,000 | 6,985,000 | 3,500,000 | — | 11,842,000 : |
» 1900...... | 2,228,600 | 1,600,000 | 5,590,000 |
| 9,418,600 ! |
» 1901... | 3,178,000 | 1,671,000 | 5,000,000 | — | 9,849,000 |
För år 1902 har Riksdagen redan anvisat å riksstatens sjette hufvudtitel
till nya byggnader och anläggningar vid jernvägarne 2,745,400
kronor samt utom hufvudtitlarne till ny rörlig materiel 5,500,000 kronor
och till fullbordande af jernvägen Boden—Yttermorjerv 652,000 kronor.
134
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Såsom belysande för den utveckling vårt land undergått under de
sistförflntna tjugufem åren får utskottet anföra, att bevillningen af fast
egendom och af inkomst, hvilken år 1876 uppgick till i rundt tal 8,156,000
kronor, år 1885 hade ökats till 3,835,000 kronor eller med 21 ,:> procent,
oaktadt den lägsta beskattningsbara inkomsten från och med år 1884 höjdes
från 400 till 500 kronor samt ökad lindring medgafs för inkomstbelopp
mellan 500 och 1,200 kronor; att ökningen från och med år 1885 till och
med 1892, då bevillningssumman uppgick till 4,449,000 kronor, utgjorde
16 procent; samt att ökningen från och med år 1893, då bevillningen för
jordbruksfastighet höjdes från 3 till 6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet
och bevillningssumman hufvudsakligen i följd deraf uppgick
till 5,223,000 kronor, till och med år 1900, då bevillningssumman utgjorde
7,771,000 kronor, belöpte sig till 48 procent.
Bevillningen af fast egendom samt af inkomst är utan tvifvel eu god
mätare för bedömande af tillväxten i förmögenhet och inkomst af arbete.
Denna tillväxt har visserligen under vissa perioder från och med år 1876
varit jemförelsevis ringa, och det har till och med inträffat, att ett eller
annat år haft att uppvisa eu något lägre bevillningssumma än det närmast
föregående, men skilnaden har i sådana fall varit så obetydlig, att densamma
måste antagas hafva berott på tillfälliga förhållanden och icke på
en tillbakagång i utvecklingen.
Med hänsyn till den stora utveckling af landets hjelpkällor, som
angifves såväl genom den ökade kapitalbildningen som genom ökningen i
bevillningen af fast egendom samt af inkomst, kan det antagas, att landet
skall utan större svårighet bära de ökade utgifter, som för försvarets omorganisation
enligt Kong!. Maj:ts förslag erfordras.
Vidkommande de med den nya härordningen förenade extra utgifter
och särskilt den betydligaste af dem, nemligen den beräknade kostnaden
för uppförande af kaserner, hvilken utgift erfordras efter hand under åren
1902—1908, vill utskottet ingalunda förneka, att, om tillgång till bestridande
af denna utgift skall beredas allenast genom skattemedel, sådant
kan, derest icke någon mera afsevärd minskning i de uti senare årens
riksstater uppförda anslag för jernvägarne kan åvägabringas, åtminstone
emellanåt varda betungande. Då här emellertid gäller att åt staten anskaffa
fastigheter, hvilka med nödiga underhållskostnader under en längre
tid komma att ega bestånd, kan det ifrågasättas, huruvida icke för beredande
af tillgång till ifrågavarande utgift det skulle vara lämpligt att
afyttra annan staten tillhörig ieke inkomstgifvande fastighet, hvilken icke
vore för sitt hittills afsedda ändamål oundvikligen erforderlig, men för
hvilken med hänsyn till läget en betydande köpeskilling kunde påräknas.
135
‘Särskilda Utskotts (N:o t) Utlåtande N:o 11.
Sålunda borde exempelvis vissa delar af det Kronan tillhöriga, norr om
Djurgård sbrunnsviken och Djurgårdskanalen belägna, vidsträckta området
kunna med fördel för staten försäljas.
I fråga om den ordning, i hvilken här ofvan ifrågasatta skatter och
inkomster böra tagas i anspråk, har utskottet här endast funnit sig böra
uttala den mening, att jemte hankovinsten den direkta skatten bör i första
rummet anlitas.
Den af Kongl. Maj:t framlagda propositionen angående ändring i Krigslagvissa
§§ af strafflagen för krigsmagten har utskottet funnit sig böra i huf.s lJ nin9envudsak
tillstyrka.
Beträffande de inom Riksdagen väckta motioner rörande ändring i
samma lag kommer utskottet att här nedan afgifva yttrande. Hvad angår
ofvan omförmälda motioner rörande revision af de s. k. krigslagarne, finner
utskottet, särskilt med hänsyn till det samband denna fråga eger med
härorganisationens grundande hufvudsakligen å allmän värnpligt, en sådan
revision vara af omständigheterna påkallad; och kommer utskottet att
derom här nedan närmare yttra sig.
Sedan utskottet sålunda angifvit de allmänna grunder och synpunkter,
som enligt dess förmenande äro särskildt att beakta vid frågan om försvarets
ombildning, öfvergår utskottet till de särskilda uti ämnet gjorda
framställningarna, och synes dervid ändamålsenligt att begynna med förslaget
till ny värnpligtslag, såsom varande det för frågans lösning grundläggande.
Då emellertid utskottet i allt väsentligt uttalat sin anslutning
till de af Kongl. Maj:t framlagda förslagen, och då dessa senare torde kunna
förutsättas vara allmänt kända, inskränker utskottet sig här nedan till att
blott redogöra för och motivera de förändringar, som utskottet anser sig
höra förorda beträffande förslagens enskildheter, samt att, i den mån så
synes erforderligt, ingå i de yttranden, hvartill enskilda motionärers framställningar
i särskilda fall föranleda.
136
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
A. Förslaget till ny värnpligtslag.
Förutom de i den allmänna motiveringen redan afhandlade förändringarne
i gällande värnpligtslag, hvilka afse utsträckningen af de värnpligtiges
tjenstgöring i fredstid, innefattar det Ivongl. förslaget till ny
värnpligtslag jemväl åtskilliga andra vigtiga ändringar i samma lag. De
vigtigare eller mera omfattande af dessa ändringar röra hufvudsakligen
dels inskrifning sväsendets organisation, dels sättet för uttagande af värnpligtige
för flottans behof, dels bestämmelserna angående de värnpligtiges
skyldigheter i fråga om inställelse, tjenstgöring och mönstring in. in., dels
ock landstormens användning. Dessutom förekomma i förslaget äfven
vissa andra, mindre genomgripande ändringar.
På sätt af ofvanberörda, vid förevarande Kongl. proposition fogade
statsrådsprotokoll framgår, hafva vid den omarbetning af värnpligtslagen,
som sålunda egt rum, jemväl tagits under ompröfning de förslag, som
den utaf Kongl. Maj:t tillsätta, komité för verkställande af utredning beträffande
vin sa. spörsmål inom värnpligtslagstiftningen — den s. k. värnpligtskomitén
— framstäf i sitt den 12 december 1899 afgifna betänkande
äfvensom innehållet af deröfver infordrade utlåtanden. Nämnda komité
hade nemligen i uppdrag, bland annat, att utreda, dels i hvad män genom
ändring af värnpligtslagens bestämmelser antalet öfverträdelse!- af samma
lag kunde nedbringas, dels huruvida och i hvad mån de nuvarande bötesoch
förvandlingsstraffen för dylika öfverträdelse!- kunde mot annan lämplig
bestraffning utbytas.
Slutligen har i det nu föreliggande förslaget upptagits frågan om
införande af värnskatt.
Såsom förenämnda statsrådsprotokoll utvisar, har det ifrågavarande
lagförslaget affattats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af chefen
för generalstaben, enligt vederbörligt uppdrag, efter samråd med chefen
för flottans stab afgifvet förslag till ändringar i värnpligtslagen.
137
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Enligt den motivering, som åtföljer det af chefen för generalstaben
sålunda afgifna förslag i ämnet och till hvilken chefen för landtförsvarsdepartementet
väsentligen anslutit sig, har det sätt, hvarpå inskrifning sväsendet
vid genomförande af nu gällande värnpligtslag ordnats, enligt vunnen
erfarenhet icke i allo befunnits ändamålsenligt, utan fasthellre förknippadt
med vissa olägenheter dels derutinnan, att deri för inskrifningen vidtagna
områdesindelningen, som grundats på den gamla rotehålls- och rusthållsindelningen
medfört alltför stora ojemnheter och vexlingar i fråga om folkmängd
och följaktligen äfven i fråga om tillgång på värnpligtige, och dels
särskild! derutinnan, att det ordinarie befäl, som tjenstgör såsom kompaniområdesbefälhafvare,
med de nuvarande anordningame i ifrågavarande afseende
måste vid mobilisering i främsta rummet tagas i anspråk för inkallandet
af de värnpligtige i stället för att deltaga uti det å vederbörliga
mobiliserings- eller utrustningsorter pågående vigtiga arbetet för truppförbandens
försättande på krigsfot, en olägenhet som, derest den föreslagna
nya härordningen blefve genomförd, vore desto angelägnare att söka afhjelpa,
som enligt denna det ordinarie befälet i regel vore afsedt att ligga i ständig
tjenstgöring.
För vinnande af en lämpligare områdesindelning är föreslaget, att
med bibehållande af den nuvarande indelningen i inskrifningsoinråden med
den ändring allenast, som betingas af infanteriets förändrade organisation,
uppdelningen i bataljons-, kompani- och afdelningsområden skulle upphäfvas
och ersättas med s. k. rullföringsområden, till antalet färre än de
nuvarande kompaniområdena.
I sammanhang härmed har man, enligt hvad förslagets motivering
upplyser, tänkt sig, att såsom rullföringsområdesbefälhafvare skulle tjenstgöra
officerare i reserven med erforderliga biträden, hvarigenom det ordinarie
befälet skulle hufvudsakligen befrias från bestyret med de värnpligtig
inskrifning och redovisning, äfvensom, för att fullständigare nå
det med inskrifningsväsendet afsedda ändamål, inrättandet af fasta rullföringsområdesexpeditioner.
1 samband med den föreslagna ombildningen af inskrifningsväsendet
är jemväl den ändring i gällande värnpligtslag föreslagen, att, i likhet med
hvad förhållandet är i en del andra länder, såsom Norge ocli Frankrike,
der institutioner i viss män liknande våra sjömanshus finnas, de angelägenheter,
som äro förenade med inskrifningen och redovisningen af sjöfarande
värnpligtige, skulle, med anknytning till sjömanshusen, skiljas från inskrifningsväsendet
i öfrig!. För inskrifning af de värnpligtige, som tillhöra
sjömanshus, och för redovisning af flottans å sjömanshus inskrifne värnpligtige
skulle nemligen riket indelas i särskilda sjörullföringsområden,
Bill. till Piksd. Prof. 1901. fl Sami. 1 Afd. // Höft. 13
138
Särskilda Utskotts (AD 1) Utlåtande N:o 11.
hvart och ett omfattande ett eller flera sjömanshus samt stående under en
officer eller en f. d. officer af flottan såsom sjörullföringsområdesbefälhafvare,
hvilken i sin ordning skulle lyda under stationsbefälhafvaren vid
vederbörlig flottans station, hvarjemte sjömanshusombudsmännen, såsom
redan nu är fallet, skulle vara skyldige att medverka vid inskrifningen
och redovisningen af de å sjömanshus inskrifne värnpligtige.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, som i anslutning till hvad
chefen för flottans stab i nyssberörda ämne anfört, funnit ifrågavarande
anordning äfven för våra förhållanden lämplig, har i sitt till ofvanberörda
statsrådsprotokoll afgifna yttrande i ämnet framhållit, att förutom den
förenkling, som genom den föreslagna anordningen skulle åstadkommas i
rullföringsväsendet i öfrigt, och den minskning i rullföringsområdenas antal,
som sålunda möjliggjordes, derigenom ock skulle, i större mån än hittills,
kunna vinnas erforderlig kontroll öfver de å sjömanshus inskrifne värnpligtige
och i följd deraf större trygghet för deras hastiga och säkra inkallelse vid
mobilisering, ett önskningsmål, som vore af särskild vigt för flottan, hvars
behof af värnpligtige redan nu och jemväl enligt det nya härordningsförslaget
vore afsedt att rekryteras hufvudsakligen från sjömanshusen.
I sammanhang med den utsträckning af beväringens öfningstid i
fred, som härordningsförslaget innebär, har emellertid ur sjöförsvarets synpunkt
ansetts böra vidtagas vissa ändringar i gällande värnpligtslag jemväl
i fråga om flottans rekrytering med värnpligtige. 1 detta afseende
har chefen för sjöförsvarsdepartementet i sitt förenäinnda yttrande till
statsrådsprotokollet anfört:
»Enligt flottans nuvarande organisation erfordras för flottans mobilisering
beväringsmän, utbildade för tjenstgöring — förutom vid Karlskrona
artillerikår och fasta minförsvaret — dels såsom besättning å flottans fartyg,
dels i särskilda befattningar företrädesvis i land å flottans stationer.
För att under nuvarande korta öfningstid af 90 dagar kunna nöjaktigt
utbilda de för tjenstgöring såsom besättning å flottans fartyg afsedde
beväringsmännen, hafva dessa hufvudsakligen uttagits bland å sjömanshus
inskrifne värnpligtige, Indika genom sin i handelssjöfart förvärfvade
insigt i sjömansyrket hafva lättare att tillgodogöra sig den sjömilitära
utbildningen. Dessutom uttages till tjenstgöring ombord ett mindre
antal å sjömanshus ej inskrifne eldare, äfvensom vapensmeder och timmermän.
Detta sätt att fylla bemanningsbehofvet medför emellertid vid mobilisering
betydande olägenheter, i det att flertalet å sjömanshus inskrifne
värnpligtige äro använda i utrikes sjöfart och sålunda under större delen
af året i händelse af mobilisering icke kunna inställa sig å flottans stationer
i så god tid, att de kunna påräknas för mobiliseringsbehofvets fyllande.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
139
Antalet å sjömanshus inskrifne beväringsmän, som vid mobilisering kommer
att inställa sig, är jemväl beroende på, vid hvilken tid på året mobiliseringen
sker, äfvensom på rådande sjöfartskonjunkturer och en del andra
förhållanden, hvilka svårligen låta sig på förhand bestämmas eller beräknas.
Till förekommande af att flottans mobilisering varder fördröjd genom
att för fartygens bemannande erforderligt antal beväringsmän icke finnes
att tillgå, bör en del af detta behof fyllas genom att till sjötjenst vid
flottan, inom lämpligt belägna kustområden, uttaga visst antal å sjömanshus
ej inskrifne värnpligtige, hvilka kunna påräknas vid mobilisering inställa
sig hastigare och säkrare än de å sjömanshus inskrifne beväringsmännen.
Det störa antal å sjömanshus inskrifne, som enligt nu gällande
värnpligtslag årligen tilldelas flottan, medgifver dock icke att samtidigt
med dessa till sjötjenst utbilda behöflig! antal å sjömanshus'' ej inskrifne
beväringsmän.
Af de statistiska uppgifterna öfver vid flottan vapenöfvade beväringsmäns
sjötid vid inträdet i värnpligtsåldern framgår emellertid, att en väsentlig
del af de å sjömanshus inskrifne värnpligtige, som tilldelas flottan
i allmän tjenst, antingen alls icke eller blott en kortare tid varit inmönstrade
till sjöfart, och anledningen härtill torde vara, att en del personer,
som icke egna sig åt sjömansyrket, inskrifva sig å sjömanshus endast
i afsigt att såsom värnpligtige blifva tilldelade flottan och få fullgöra
sin vapenöfning i en följd under första året. Äfven om detta missbruk till
större delen skulle kunna förekommas genom att i sjömanshusreglementet
skärpa vilkoren för att blifva å sjömanshus inskrifven, torde det dock på
grund af det ofvan anförda, särskild! i händelse af en utsträckning af
vapenöfningstiden under fredstid, vara nödvändigt att genom bestämmelser
i värnpligtslagen söka förekomma, att andra än de, som verkligen egna
sig åt sjöyrket, blifva på grund af inskrifning å sjömanshus tilldelade flottans
beväring; och gjord utredning gifver vid handen, att förutom maskinister
och eldare — af hvilka alla å sjömanshus inskrifne, oberoende af sjötid,
böra inskrifvas i flottans beväring — böra af å sjömanshus inskrifne värnpligtige
i regeln blott de, som minst 12 månader varit inmönstrade till
sjöfart, uttagas till flottans beväring.
På grund af föreskriften i § 27 mom. 2 i nu gällande värnpligtslag
hafva vissa värnpligtige, som hafva längre tids sjöfart, medgifvits befrielse
från vapenöfning under fredstid, mot skyldighet att under hela sin värnpligtstid
tillhöra flottans reserv, men då dessa värnpligtige framför öfriga.
lämpa sig för att utbildas för örlogstjensten, torde denna bestämmelse
höra bortfalla, och alla värnpligtige, som tilldelas flottan, åläggas lika lång
tids vapenöfning under fredstid.
140
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Gjord utredning gifver vid handen, att det, under förutsättning att
ofvan berörda ändringar i värnpligtslagen komma till stånd, kan antagas,
att af sjömanshusskrifne värnpligtige skulle årligen omkring 584 matroser
och 166 eldare tilldelas Karlskrona station och respektive 330 och 100
Stockholms station, och att omkring 60 % af nämnda antal kunna beräknas
årligen komma att inställa sig till vapenöfning.
Att ytterligare inskränka antalet å sjömanshus inskrifne värnpligtige,
som årligen inskrifves i flottan, torde ej vara tillrådligt. Flottans beväring
har nemligen till ändamål icke blott att fylla mobiliseringsbehofvet utan
äfven att, sedan första inkallelsen vid mobilisering blifvit gjord, dels ersätta
den afgång, som under loppet af ett krig uppstår, dels tillgodose
de nya försv^rsbehof, som efter ett krigsutbrott med nödvändighet måste
uppstå, och särskildt för sistnämnda behofs fyllande utgöra flottans å sjömanshus
inskrifne värnpligtige, äfven om eu stor del af dem först småningom
kan inställa sig, en synnerligen värdefull tillgång, som under
krigets lopp med större fördel kan tillgodogöras för att stärka försvaret
af våra kuster än vid någon annan gren af försvaret. En genomförd tilllämpning
af den allmänna värnpligtens grundprincip att för landets försvar
tillgodogöra nationens hela kraft fordrar derför, att hufvudstyrkan
af de sjöfarande värnpligtige fortfarande inskrifves i flottan.
Skulle emellertid antalet å sjömanshus inskrifne, som årligen inskrifves
och inställer sig till vapenöfning vid flottan, väsentligen understiga
det här beräknade antalet, torde, om så anses nödigt, antalet å sjömanshus
inskrifne, som tilldelas flottan, kunna ökas genom i inskrifningsförordningen
och i kommandoväg utfärdade föreskrifter om, att visst antal
af sådana å sjömanshus inskrifne, som hafva mindre än 12 månaders sjötid,
skall tilldelas flottans beväring.»
Mot de ändringar i värnpligtslagen, som Kongl. Maj:t, på sätt ofvan
nämnts, föreslagit i fråga om inskrifningsväsendets omorganisation äfvensom
angående uttagande af flottans behof af värnpligtige har utskottet icke
något att erinra.
Gällande värnpligtslags bestämmelser angående de värnpliktiges skyldigheter
i fråga om inställelse till inskrifning, tjenstgöring och mönstring
äfvensom beträffande stadgade anmälningar hafva, på sätt det föreliggande
förslaget utvisar, blifvit i vissa delar omarbetade. Värnpligtskomiténs
derutinnan afgifna förslag hafva dervid särskildt tagits i öfvervägande.
I detta ämne anför chefen för landtförsvarsdepartementet, bland annat:
»Det ligger naturligen mycken vigt uppå, att föreskrifterna i en värnpligtslag
rörande de värnpligtiges skyldigheter under fredstid äro v$l afvägda,
så att desamma uti tillämpningen motsvara sitt ändamål. A ena
Särskilja Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
141
sidan höra de hafva den innebörden, att de tvinga till efterlefnad och
hörsamhet mot lagens bud, men å andra sidan böra de icke pålägga de
värnpligtige några förpligtelse!1, som icke kunna sägas vara oundgängligen
nödvändiga. Hvad som nu blifvit sagd! gäller de värnpligtiges skyldigheter
i fråga om inställelse till inskrifning, tjenstgöring och mönstring
äfvensom beträffande anmälningar. Att nu gällande värnpligtslags bestämmelser
i förevarande afseenden öfver hufvud icke äro tillfredsställande,
synes erfarenheten hafva ådagalagt. Antalet förseelser och försummelser
mot de lagbud, som afse nu berörda skyldigheter, är nemligen, såsom den
förut omnämnda värnpligtskomitén visat, ganska stort, och denna komité
hade, bland annat, till uppgift att verkställa utredning, i hvad män genom
ändring af värnpligtslagens bestämmelser antalet öfverträdelse!- af samma,
lag måtte kunna nedbringas.»
Af ofvanstående redogörelse för den nuvarande värnpligtslagens bestämmelser
synes, att förfallolöst uteblifvande från inskrifningsförrättning
är belagdt med ansvar af tio kronors böter, som vid upprepad förseelse
höjas till tjugu kronor, sådant uteblifvande från tjenstgöring i fredstid
med böter af tjugu kronor eller, om förseelsen upprepas, fyrtio kronor
samt uteblifvande från mönstring med fem kronors böter, hvarjemte värnpligtig,
som utan laga förfall uteblifver från inskrifningsförrättning eller
från tjenstgöring i fredstid, dessutom är underkastad äfventyret att blifva
liemtad på egen bekostnad.
Det stora antalet försummelser i afseende å skyldigheten att iakttaga
inställelse vid inskrifning, som nu årligen förekommer, har chefen för
landtförsvarsdepartementet ansett böra kunna afsevärdt nedbringas genom
fördubbling af de nu bestämda bötesbeloppen för förfallolöst uteblifvande
samt genom en allvarlig och följdrigtig tillämpning af föreskriften, att
den värnpligtige är till inskrifnings undergående underkastad hemtningsäfventyr.
I syfte, bland annat, att gorå sistnämnda tvångsmedel meia
effektivt har ock, med anledning af värnpligtskomiténs i sådan retning
gjorda hemställan, i det förevarande förslaget till värnpligtslag upptagits
en föreskrift derom, att inskrifning af värnpligtig, som uteblifver från inskrifningsförrättning,
må under den tid af året, då sådan förrättning icke
pågår, kunna verkställas genom inskrifningsoinrådesbefälhafveren i den
ordning Konungen bestämmer. .
Beträffande värnpligtigs uteblifvande utan laga förfall från tjenstgöring
i fredstid utgår det Kongl. förslaget till värnpligtslag derifrån, att
sådant uteblifvande rätteligen är att betrakta såsom en rent militär förseelse
och bör såsom sådan bestraffas. 1 anseende dertill är föreslaget, att
de värnpligtige skola vara underkastade krigslag icke endast under tjenst
-
142
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It.
göring och i fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom de inkallas till
tjenstgöring vid utbrott af eller fara för krig, utan ock när inkallelsen
afser annan tjenstgöring.
Med afseende å vigten af de värnpligtiges personliga inställelse vid
mönstring i hemorten har af Kongl. Maj:t föreslagits, att böterna för uteblifvande
utan laga förfall från dylik förrättning skulle höjas till tio kronor
och den utcblifne dessutom vara underkastad hemtningsäfventyr. Derjemte
är föreslaget, att de värnpligtige jemväl under mönstring skulle stå
under krigslag.
Vidare hafva de nuvarande bestämmelserna i fråga om de värnpliktiges
skyldighet att i vissa fall anmäla flyttning och adress delvis omarbetats
i syfte att fullständigare än hittills nå det med samma bestämmelser
afsedda ändamålet eller att hålla vederbörande rullföringsområdesbefälhafvare
underrättade om de värnpligtiges vistelseort eller hemvist vid
resa eller flyttning, och derigenom gorå det möjligt för denne att städse
anträffa de värnpligtige med tjenstemeddelanden rörande vare sig fredstjenstgöring
eller mobilisering, hvarjemte föreslagits, att ansvaret för värnpligtigs
underlåtenhet att fullgöra i sådant afseende stadgad anmälningsskyldighet
skulle höjas från fem till tio kronor.
Utskottet, som väl inser vigten och nödvändigheten deraf, att lagens
bestämmelser om de värnpligtiges skyldigheter i ifrågavarande hänseenden,
synnerligast beträffande inställelsen till inskrifning och tjenstgöring, med
kraft upprätthållas, helst, med antagande af den nya härorganisationen, de
värnpligtige skulle komma att i vida högre grad än hittills utgöra den
egentliga hären, anser sig böra i hufvudsakliga delar tillstyrka hvad af
Kongl. Maj:t i hithörande ämnen blifvit föreslaget. Dock hyser utskottet
beträffande dessa delar af lagförslaget i vissa punkter en afvikande mening,
derför utskottet här nedan kommer att närmare redogöra.
Landstormen kan enligt gällande lag användas endast under krig.
I afseende härå innefattar Kongl. Maj:ts förslag den ändring, att landstormen
eller de större eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga, skulle
kunna uppbådas redan vid fara för krig, dock, såsom hittills, allenast till
hemortens försvar. Enär detta ändringsförslag är af jemförelsevis fristående
natur och berör endast en enda § i lagen, vill utskottet vid genomgående
af förslaget paragrafvis närmare yttra sig derom.
Då de föreslagna bestämmelserna om värnskatt sammanförts i en §
och icke i någon mån ingripa i lagförslagets öfriga delar, kommer utskottet
att äfven derutinnan här nedan afgifva yttrande.
Sedan utskottet sålunda sökt att i korthet sammanfatta de vigtigare
af de ändringar, som, utöfver det med den nya härordningsorganisationen
Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 11.
143
oskiljaktigt sammanhängande förslaget om de värnpligtiges öfningstid, innefattas
i det föreliggande förslaget till ny vämpligtslag, och i sammanhang
dermed i hufvudsak angifvit sin ståndpunkt beträffande vissa delar af förslaget,
öfvergår utskottet till behandling af lagförslagets särskilda §§, dervid
utskottet kommer att följa den ordning, hvari desamma i förslaget
till ny vämpligtslag förekomma; viljande utskottet i sammanhang med
behandlingen af de §§, hvilka af ofvan omförmälda till utskottet remitterade
motioner beröras, afgifva de yttranden, hvartill desamma kunna föranleda.
§ 1.
Emot de af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelser i denna §, hvilken
bibehållits oförändrad sådan densamma i nu gällande vämpligtslag är lydande,
har utskottet icke något att erinra.
Då förslaget till vämpligtslag likasom nu gällande lag stadgar,
att hvarje svensk man är värnpligtig under viss tid af sin lefnad, följer
deraf visserligen otvetydigt, att så snart en förutvarande utländsk man,
som uppnått den föreskrift^ åldern, förvärfva!'' svensk medborgarerätt, han
derigenom blifver underkastad värnpligtslagen. Men det torde dock vara
lämpligt, att uttrycklig bestämmelse derom meddelas i lagen. Den nu
gällande lagen innehåller nemligen i detta afseende icke något stadgande,
och något dylikt har icke heller i det nu föreliggande förslaget upptagits.
Visserligen är i värnpligtslagen stadgadt, att de närmare föreskrifter, som
för lagens tillämpning äro erforderliga, meddelas af Konungen, hvadan
ock i gällande inskrifningsförordning meddelats bestämmelser i, bland andra,
nyssnämnda afseende. Då det emellertid synes vara mindre följdrigtigt och
lämpligt, att bestämmelserna om sådana medborgares värnpligt, som här
afses, i värnpligtslagen helt och hållet förbigås och upptagas allenast i en
förordning af helt och hållet administrativ natur, hemställer utskottet, att
i värnpligtslagen införes ett särskilt stadgande af innehåll, att för den,
som förvärfva!'' svensk medborgarrätt det kalenderår, under hvilket han
fyller tjuguett år, eller derefter, värnpligten inträder från och med det
år, som infaller näst efter det han förvärfvat nämnda rätt. Derest
stadgandet gifves eu dylik affattning, torde det icke behöfva särskilt
utsägas, att värnpligten äfven slutar med utgången af det år,
då den värnpligtige fyller fyrtio år. Genom införande i lagen af ett
sådant stadgande, som nyss nämnts, är emellertid icke frågan oni värnpligtstidens
beräkning i (ifrigt beträffande här afsedda fall besvarad. I
144
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
gällande inskrifningsförordning, § 29 inom. 3, är föreskrifvet, att sådan
person, hvarom nu är fråga, vid inskrifning, som infaller närmast efter
det medborgarerätten vunnits, anses lika med dem, som erhållit uppskof
med inskrifning. Då det betraktelsesätt, som ligger till grund för nämnda
föreskrift, synes utskottet rigtigt, har utskottet tänkt sig, att i värnpligtslagens
femte paragraf, hvilken handlar om värnpligtigs skyldighet att inställa
sig till inskrifning äfvensom sättet för beräkningen af tjenstetiden i
beväringen, lämpligen borde införas ett nytt moment af hufvudsakligen
enahanda innebörd som nyssberörda, nu i inskrifningsförordningen meddelade
föreskrift. Den föreslagna bestämmelsen angående tiden för värnpligtens
inträde i här afsedda fall medför visserligen den ändring i den nu tilllämpade
ordningen, att den, som under aneifna förutsättningar vinner
medborgarerätt i början af året, först det följande året är pligtig inställa
sig till inskrifning, hvaremot sådant nu i dylikt fall bör ske redan samma
år. Då emellertid de föreslagna stadgandena synas leda till större bestämdhet
och reda i ifrågavarande afseende, torde berörda afvikelse från
den nu tillämpade ordningen icke vara af någon vidare betydelse.
De närmare föreskrifter, som i fråga om nu omordade värnpligtige
må finnas påkallade, anser utskottet för undvikande af alltför stor vidlyftighet
icke höra införas i värnpligtslagen, utan lämpligare i annan ordning
meddelas.
Hvad angår platsen för det af utskottet nu föreslagna stadgandet,
torde detsamma, under förutsättning att utskottets här nedan under § 4
uttalade uppfattning tillvinner sig godkännande och i följd deraf den föreslagna
§ 4 ur lagen kommer att utgå, till undvikande i möjligaste mån
af rubbning i paragrafföljden lämpligen införas såsom § 2, samt följaktligen
två närmast följande §§ erhålla motsvarande högre nummer.
§ 2.
Enligt Ivongl. Maj:ts förslag hafva de nuvarande 2:dra och 3:dje §§
fått byta plats, emedan det ansetts lämpligt, att det stadgande, som handlar
om värnpligtens fullgörande, föregår bestämmelserna om frikallelse derifrån.
Beträffande lydelsen af § 2 (enligt utskottets förslag § 3) hemställer utskottet,
att efter ordet »tjenstetiden» i mom. 1 första, stycket inskjutas
orden n beväringen är tolf år». I öfrigt har utskottet icke något att
erinra.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
145
§ 3.
Denna paragraf, som i utskottets förslag betecknats med § 4, har
— särskilt vid jemförelse med § 16 mom. 1, som handlar om uppskof
med inskrifning och såsom uppskofsanledningar angifver vissa förhållanden
af öfvergående beskaffenhet, såsom »tillfällig sjukdom» eller
»försenad kroppsutveckling» — ansetts böra erhålla en redaktion, som
tydligare än den nuvarande gifver vid handen å ena sidan, att ej allenast
lyte eller sjukdom utan äfven kroppslig svaghet af sådan beskaffenhet, att
den värnpiigtige, ehuru frisk, uppenbarligen är till tjenst vid rikets försvar
oförmögen, bör vara anledning till frikallelse, samt å andra sidan
jemväl, att med stadgandet endast afses sådana värnpiigtige, som på grund
af en till sin natur stadigvarande kroppslig eller andlig brist anses för all
framtid oförmögne till tjenst vid rikets försvar. Utskottet föreslår derför,
att ifrågavarande stadgande måtte erhålla den lydelse, som nedan angifves.
1 sammanhang med förevarande paragraf har utskottet till behandling
förehaft ofvan omförmälda af herr Byström väckta motion, att
paragrafen skulle erhålla, ett tillägg af innehåll, att jemväl den, som af
samvetsskäl icke kunde förmås att låta sig vapenöfvas, skulle från värnpligtens
fullgörande frikallas, med skyldighet dock för honom att i den
ordning, Konungen egde närmare bestämma, under tid, som motsvarade
minst den stadgade öfningstiden, för Kronans räkning uträtta annat lämpligt
arbete.
Till stöd för sin motion anför motionären hufvudsakligen följande.
Efter den allmänna värnpligtens införande i vårt land hade många,
unge män, som hyst samvetsbetänkligheter mot att låta öfva sig i vapnens
bruk, kunnat landet eller, derest de varit för fattiga att emigrera eller
icke velat lemna fosterlandet, för sin vägran att bära vapen måst underkasta-
sig svåra lidanden. Sålunda hade i en mängd fall, som af motionären
närmare angifva,s, värnpiigtige af sådan anledning dömts till fängelse eller
straffarbete, och detta i vissa fall icke allenast en gång utan upprepade
gånger. Det lidande, som dessa personer måst utstå, vore desto större,
som de voro fredliga medborgare, som lefde ett fromt lif och ville vara
trogna undersåtar. Äfven om man ansåge, att de, som på grund af sin
religiösa öfvertygelse icke ville bära vapen, hade en origtig uppfattning
af bibelordet, borde man dock icke glömma, att samma mening omfattats åt
många, så i äldre som nyare tider, och att vissa religiösa samfund i senare tid,
såsom qväkame eller »vännerna», ansett krigstjensten oförenlig med kristendomen.
Hvarje menniska vore skyldig handla enligt sitt samvetes bud och
Bih. till ! lik sd. Prof. IDOL 8 Sund. / AJd. // Höft. 19
146
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
egde icke rätt att med frångående häraf öfverflytta ansvarigheten för sina
handlingar på staten. En menniskas samvete kunde till den grad vara förmörkadt,
att det tilläte, ja manade till att göra sådant, som vore moraliskt
orätt och förkastligt under alla omständigheter, och här skulle och borde
staten naturligtvis icke gifva efter. Men icke följde deraf, att staten skulle
martera menniskor, som icke begärde bättre än att få lefva i fred och
lemna andra i fred, för det de af samvetsbetänkligheter, låt vara genom
missförstånd af ett kristendomens bud, icke kunde tjena samhället i en
sak, der deras tjenst, ett jemförelsevis ringa fåtal som de vore, mycket
väl kunde umbäras. Det vore emellertid hvad som nu skedde hos oss
med dem, som af denna orsak vägrade att deltaga i vapenöfningarna.
Emellertid borde man ej anse vägran att göra krigstjenst, då det
skedde af samvetsskäl, såsom ett brott, hvilket skulle straffas. Ville man
likväl betrakta en sådan vägran såsom en förbrytelse, vore det dock upprörande,
att personer, såsom flerfaldiga gånger skett, gång efter annan
ådömdes bestraffning derför, att de af religiös öfvertygelse vidhölle sin
vägran. Opinionen ginge ock allt mer och mer i den rigtningen, att de,
som af samvetsbetänkligheter icke ville öfva sig i vapnens bruk, ej borde
behandlas såsom brottslingar och såsom sådana straffas. Uttalanden inom
Riksdagen hade ock vid frågans tidigare behandling derstädes förekommit
till förmån för en sådan mening. Uti 16 § Regeringsformen vore ju äfven
stadgadt, att »Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan
skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom
icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer».
Dermed vore äfven uttryckt, att också dessa i god tro handlande försvarsvägrare
hade rätt till skydd för sina samveten inom samma gränser som
alla andra, och att staten inom dessa gränser måste i sin lagstiftning taga,
hänsyn äfven till dem.
Äfven ur klokhetens synpunkt vore befrielse från krigstjenst för
dem, hvilka af samvetsskäl icke kunde vara med, i hög grad att tillstyrka.
Redan med hänsyn till härens krigsduglighet vore derför afskaffandet åt
straffbestämmelser för vägran att deltaga i vapenöfningar en nyttig och
välbetänkt åtgärd. Fruktan för att, om de verkligen samvetsömme befriades
från vapenöfning, många skulle låtsa sig hysa samvetsbetänkligheter
för att såmedelst vinna en lätt befrielse från militärtjensten vore obefogad.
Det vore icke sannolikt, att i nämnvärd grad de unge män, som här vore
i fråga, skulle offentligen framträda som lögnare eller ens att landets
ungdom skulle fattas af en sådan obenägenhet för vapenöfningar, att den
till något afsevärdt antal skulle vilja under ett dylikt förebärande undandraga
sig desamma. Det vore icke heller motionärens mening, att de
147
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
unge man, som på grund af samvetsskäl befriades från militär öfning,
också skulle befrias från att uträtta annat arbete för statens räkning.
Desse skulle åläggas lika besvärligt arbete som att exercera och, om så
ansåges rätt, äfven för en längre tid än den, vapenöfningarna upptoge.
För desse samvetsömme borde det ock kunna gifvas lämplig sysselsättning
i Kronans tjenst, t. ex. vid utdikning af mossar, odlande af jord, vägars
anläggning, jernvägsbyggnader, broarbeten, skogsskötsel, vissa ångbåtsfarleders
upprensning och dylikt. Men de närmare bestämmelserna härom
borde lemnas åt Ivongl. Maj:t. Något liknande vore ju redan nu stadgadt
rörande lapparne i värnpligtslagens 54 §.
De ynglingar, som ej hyste samvetsbetänkligheter mot krigstjensten,
skulle säkerligen under sådana förhållanden föredraga att vapenöfvas hellre
än att kommenderas ut på arbeten, hvilka dels kanske vore svårare och
dels kunde taga längre tid i anspråk.
Det funnes ju ock i fråga, om skyldigheten att vapenöfvas flera
undantag gjorda i värnpligtslagen. Då så vore, syntes det ej vara alldeles
omöjligt, att något undantag skulle kunna på ett eller annat sätt göras
äfven för de här ifrågavarande unge männen.
1 andra länder hade det visat sig möjligt att utan fara för krigsmagten
tillmötesgå ifrågavarande kraf. Om man nu hos oss toge ett liknande
steg, hade man ju dermed icke afhändt sig möjligheten att sedermera
ingripa korrektiv!,, om detta skulle visa sig vara behöflig!.
Vid 1898 års Riksdag väcktes motion i enahanda rigtning som den
nu ifrågavarande. Motionen blef emellertid af lagutskottet afstyrkt. Första
Kammaren biföll denna lagutskottets hemställan, hvaremot Andra Kammaren
biföll ett under öfverläggningen framstäldt yrkande om skrifvelse till
Kong]. Maj:t i ämnet. Frågan förföll således ‘för denna gång. Derefter
har densamma varit liänskjuten till värnpligtskomiténs bepröfvande. Då
komitén i sitt afgifna betänkande Klimat en synnerligen grundlig utredning
af ämnet, anser sig utskottet här böra lemna en redogörelse för densamma.
Komitén ingick vid behandlingen af denna fråga till eu början i en
undersökning af rättmätigheten ur principiel synpunkt af den åskådning,
som fordrar, att de värnpligtige, som hysa, samvetsbetänkligheter mot
vapenöfning, skola derifrån befrias, och sökte dervid först besvara frågan,
huruvida det, i vår svenska lagstiftning funnes någon erkänd princip,
hvarur eu sådan fordran kunde härledas. Man hade till stöd härför
åberopat 18 § Regeringsformen. Häremot erinrar komitén, att en uppfattning,
enligt hvilken samvetsfriheten skulle innebära obegränsad rätt
för den enskilde att uti alla sina handlingar bita bestämma sig endast af
148
Särskilda Utskotts (N:o t) Utlåtande N:o 11.
sitt eget samvetes bud, kornme i uppenbar strid med principen för staten
sjelf. Emedan hvarje individens handling kunde blifva föremål för bedömande
af samvetet, och detta bedömande, efter hvad alla tiders erfarenhet
bestyrkte, företedde väsentliga olikheter hos olika individer, skulle staten
genom att erkänna samvetsfrihet i sådan bemärkelse och omfattning hafva
eftergifvit den för statens bestånd oundgängliga rätten att af sina medlemmar
erhålla deras medverkan för befrämjande och vinnande af statens egna
ändamål. Den enskilde samhällsmedlemmen skulle då hafva erhållit öfverhöghet
öfver staten sjelf, i det han egde från sitt eget samvetes synpunkt
afgöra, huruvida han ville ställa sig statens föreskrifter till efterrättelse
eller ej, och den enskilde samhällsmedlemmens lydnadspligt gent emot
statens lagar eller sjelfva grundprincipen för hvarje stat vore derigenom
fullständigt upphäfd. Derefter vore det endast mellan liktänkande individer
som någon sammanslutning för gemensamma ändamål kunde förekomma.
Det sade sig sjelf t, att staten ej kunde såsom för sig ledande erkänna en
princip, som medförde dylika konseqvenser, och att alltså samvetsfriheten,
derest den skulle kunna erkännas som statsprincip, ej finge fattas i nyssnämnda
vidsträckta mening.
Ville man vidare undersöka, i hvad mån eu begränsning vore nödvändig,
linge man fasthålla dervid, att, såsom ofvan visats, statsverksamhet
kunde blifva omöjlig på hvarje område, der åt den enskilde leinnades alldeles
fritt att handla efter sitt samvete. Det skulle då blifva klart, att så beskaffad
frihet ej kunde medgifvas inom de områden, der det gälde egentliga
statsändamål. Detta ville med andra ord säga, att den enskilde samhällsmedlemmens
uppfattning, då densamma kornme i motsats mot statens uppfattning
rörande statens egna ändamål och de medel, som för dessas
vinnande borde tillitas, måste vika och ej kunde tillerkännas rätt att göra
sig gällande.
Komitén framhöll vidare, hurusom samvetsfriheten genom en dylik begränsning
ingalunda upphäfdes, utan att det moderna samhället tvärtom åt
individens sjelfverksamhet lemnade ett mycket vidsträckt område, inom hvilken
denne egde handla fritt och obundet. På vissa områden kunde emellertid
statens verksamhet icke ersättas af individernas, och detta gälde
särskildt beträffande statens verksamhet utåt, gent emot andra stater. På
detta område vore statssamhällets enhetlighet särskildt nödvändig, och det
torde ej kunna i princip medgifvas den enskilde statsmedlemmen att efter
sitt eget samvetes synpunkt afgöra, huruvida han ville eller icke ville på
det sätt, staten bestämt, medverka på nämnda område till statens värnande
mot yttre faror. Mera än på något annat område framträdde här nöd
-
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It.
140
vändigheten för staten att, med förbindande verkan för alla dess medlemmar,
bestämma, hvad som skulle göras och sättet derför.
Men vore det så, att staten ej kunde och Unge antagas hafva af sett
att erkänna samvetsfriheten i vidare mån, än som vore förenligt med statens
egen princip, så kunde bestämmelsen i § 16 Regeringsformen om
samvetsfrihet redan af principiella skäl ej med fog åberopas till stöd för
de värnpligtiges befrielse från vapenöfning i fall af samvetsbetänkligheter.
Innehållet af ifrågavarande grundlagsbud i dess hela sammanhang stode
också med denna uppfattning i full öfverensstämmelse. Den samvetsfrihet,
som der garanterades, angåfves nemligen uttryckligen innefatta ett
skyddande af individen vid fri utöfning af hans religion, »så vidt han
derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer».
Näppeligen kunde för samhället uppstå större fara än den, att
statens verksamhet till skydd för dess egen tillvaro förlamades. En sådan
fara skulle kunna uppstå genom medgifvande åt de enskilde värnpligtige
att i det fall, hvarom nu vore fråga, handla endast efter samvetets ingifvelse.
Äfven om till närvarande tid antalet fall, då samvetsbetänkligheter
mot vapenöfning yppats, varit helt ringa, och sålunda någon betänklig
minskning af landets försvarskraft ej skulle hafva föranledts af de
värnpligtiges befrielse från vapenöfning i alla hittills förekomna fall af
vägran på grund af samvetsbetänkligheter att deltaga i sådan öfning,
funnes icke någon säkerhet, att förhållandet i nämnda hänseenden framgent
skulle blifva oförändradt. Snarare torde kunna med stor sannolikhet
antagas, att ett medgifvande af rätt för individen att efter sitt eget
samvetes bud afgöra, huruvida han ville i landets försvar deltaga eller ej,
skulle alstra hos de värnpligtige benägenhet att omfatta den åskådning, som
ansåge bruk af vapen stridande mot Guds lag, och sålunda i väsentlig mån
befordra spridande af nämnda åskådning till allt vidare kretsar.
Bemärkas borde ock särskildt, att ett, medgifvande af de ifrågavarande;
värnpligtiges befrielse från vapenöfning i fredstid faktiskt måste
föranleda till samme värnpligtiges befrielse från tjenst under vapen äfven
i händelse af krig, då ju försvaret ej i krig kunde med fördel betjena sig
af krigsmän, som fullständigt saknade öfning i vapnens bruk. I hvarje
fall hade staten, om den erkände rätt för de värnpligtige att på grund af
samvetsbetänkligheter vinna befrielse från vapenöfning i fredstid, också
afsagt sig möjligheten att af dessa värnpligtige fordra medverkan till försvaret
i händelse af krig. Från statens synpunkt vore det följaktligen
omöjligt att i princip erkänna de värnpligtiges rätt att på grund af samvetsbetänkligheter
erhålla befrielse från vapenöfning.
150
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Sedan komité» derefter ur mera allmän synpunkt erinrat derom,
att det åskådningssätt, enligt hvilket bruket af vapen till fosterlandets
försvar emot främmande inkränktare stode i strid mot bibelns läror, aldrig
varit inom kristenheten allmänt erkändt, utan att tvärtom under alla tidsåldrar
och inom de mest olika kristna trossamfund personer med erkänd
förståndsskärpa samt utmärkta för den största kristliga fromhet och förtrogenhet
med bibelns läror och deras anda ansett fäderneslandets värnande
såsom en den heligaste pligt, samt vidare påpekat, att ohållbarheten
af den åskådning, som ej* under några omständigheter tillstadde bruket
af vapen, dessutom vunne en slående bekräftelse deraf, att denna åskådning
vid tillämpningen måste komma i strid med en grundsats, hvars
rigtighet borde vara och väl också vore allmänt erkänd såsom sjelfkär,
nemligen grundsatsen om den naturliga rättigheten att mot våldsverkare
i nödfall med vapen värna maka och barn och sitt eget lif, öfvergår
komité» till frågan, huruvida icke staten, om än densamma principielt
icke kan efterskänka rätten att af sina medlemmar fordra medverkan till
försvaret, skulle kunna i någon mån tillmötesgå de i ifrågavarande afseende
framstälda önskningarne utan att de vådor eller olägenheter, som
deraf uppkomme, blefve alltför stora, och särskild^ huruvida det icke
lämpligen skulle låta sig göra att åt värnpligtige, som åberopade samvetsbetänkligheter
mot vapenöfning, medgifva befrielse från sådan öfning mot
skyldighet att uträtta annat passande arbete.
I detta afseende hade komitén trott sig finna, att arbete af civil art
icke lämpligen skulle kunna sättas i stället för vapenöfning. Det torde
knappast kunna antagas, att staten under alla omständigheter vore i tillfälle
att anordna allmänna arbeten af sådan beskaffenhet, att värnpligtige,
oafsedt föregående olika uppfostran och verksamhet, skulle kunna i dessa
arbeten med fördel användas, och i alla händelser skulle för de värnpligtiges
användande i allmänna arbeten — desamma måste bestå i odlingsföretag,
jernvägsanläggningar, vägbyggnader eller annat — erfordras särskilda
anordningar, hvilka komme att för statsverket leda till afsevärda
uppoffringar. Sålunda vore ju nödvändigt att beordra särskildt befäl att
öfver desse värnpligtige hålla uppsigt och anställa ledare af arbetena, att
vidtaga åtskilliga anstalter för de värnpligtiges befordrande till arbetsplatsen,
för deras inqvartering och underhåll, för läkarevård samt för
disciplinens upprätthållande o. s. v. Kostnaderna för nämnda anstalter
ökades, derest det blefve nödvändigt att anordna arbeten på olika orter
inom landet eller att förlägga arbetet från ort till annan; och om det läte
sig göra att bringa tillsammans alla ifrågavarande värnpligtige och använda
dem till arbete år efter år å samma plats, blefve i stället kostna
-
151
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
derna dryga för deras sammanförande från olika delar af landet. Anordningarna
komme naturligtvis att i viss mån försvåras af omöjligheten att
på förhand beräkna antalet af de värnpligtige, som kunde komma att under
olika år användas i de allmänna arbetena. Det vore för öfrigt att
befara, att dessa arbeten skulle alltför myeket till sin karakter närma sig
vanligt tvångsarbete. Skulle de värnpligtige under deltagandet i de civila
arbetena ej vara underkastade krigslagarne, blefve jemväl nödigt, att särskilda
bestämmelser gåfves i fråga om ansvar för (lera, som icke fullgjorde
förelagdt arbete eller eljest visade olydnad eller i ett eller annat afseende
förbröte sig i tjenstgöringen.
De här påpekade olägenheterna och svårigheterna hade komitén dock
icke funnit vara sådana, att de innebure alldeles bestämdt hinder för den
i fr å ga v arande förän d ringen.
Hvad som deremot enligt komiténs uppfattning omöjliggjorde att
utbyta vapenöfningen mot civilt arbete, vore den förut vidrörda konseqvensen
af befrielse från vapenöfning i fredstid med afseende å värnpligten
i händelse af krig. Att skicka fullkomligt oöfvadt manskap mot fienden
vore nemligen en uppenbar orimlighet, och att låta ett utbyte af
vapenöfningen i fredstid mot civilt arbete draga med sig frihet från verklig
krigstjenst skulle vid annalkande krigsfara innebära en allt för stor frestelse.
Något gynsammare, fortsätter komitén, ställer sig frågan, huruvida
vapenöfningen skulle för värnpligtige, som hysa samvetsbetänkligheter
mot sådan öfning, kunna utbytas mot något arbete, som faller inom
området för den militära organisationen, nemligen mot sjukvårds- eller
handräckningstjenst. De värnpligtige, som inöfvades till sådant arbete,
finge åtminstone någon militärisk utbildning och behöfde derför ej vara
alldeles oanvändbara i krigstid, då ju alltid ett visst antal sjukvårdare
erfordrades och handräckningsgöromål förekomma i ganska stor omfattning.
Vid närmare eftersinnande fann emellertid komitén äfven en dylik
anordning innebära betänkliga vådor. Om i lag medgåfves dem, som af
samvetsskäl vägrade att deltaga i vapenöfning, att i stället få fullgöra
sin värnpligt genom annan militär tjenst, läge den faran nära, att detta
komme att blifva eu lockelse, som till äfventyra kunde komma att utöfva
sin verkan inom ganska vidsträckta kretsar. Hittills hade väl i allmänhet
vägran att öfva sig i vapnens bruk stödts på religiösa motiv, men samvetsskäl
kunde åberopas äfven af dem, som på annan väg kommit att
omfatta enahanda mening i ifrågavarande afseende. Att härvid uppställa
gränser vore svårligen möjligt. Särskilt i vår tid med dess mångskiftande
andliga rörelser af skilda slag kunde derför ett sådant i lag
152
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
gjordt medgifvande lätt nog för landets försvarskraft leda till verkligfara.
Det praktiska gagn, som med ett sådant medgifvande skulle vinnas,
blefve icke heller stort, då, enligt hvad komitén inhemtat, de värnpligtige,
som för vägran att bära vapen hittills ådömts bestraffning, i regel
förklarat sig af samma anledning förhindrade att uträtta något som helst
arbete, som afsåge krigsändamål.
På hufvudsakligen nu återgifva skäl stannade derför komitén vid
den mening, att någon ändring af gällande lagstiftning i ändamål att bereda
rätt till befrielse från vapenöfning mot uträttande i stället af annat
arbete ej kunde af komitén förordas.
Efter den uttömmande behandling, som af värnpligtskomitén egnats
nu förevarande fråga, och på grund af de, enligt utskottets mening, talande
skäl, som af komitén anförts mot en lagändring- i den rigtning,
motionären afser, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka, att i värnpligtslagen
införes ett stadgande, hvarigenom den, som af samvetsskäl
förklarade sig ej vilja deltaga i vapenöfning, skulle utan vidare blifva
derifrån befriad, om än mot skyldighet att i stället förrätta annat arbete.
Då emellertid de förhållanden, som motionären berört, onekligen ej
sällan äro af synnerligen ömmande beskaffenhet, har utskottet likväl tagit
i öfvervägande, huruvida det icke skulle vara möjligt att, utan egentligrisk
för rikets försvar, i någon mån gå de i motionen framstälda önskningsmål
till mötes. Väl har det sagts, att här ifrågavarande värnpligtige
ofta nog förklara sig af samvetsskäl hindrade ej allenast att bära vapen
utan ock att förrätta hvarje annat arbete, som med vapenöfningarne ega
samband. I de flesta fall torde- väl dock dessa personers vägran härröra
hufvudsakligen af motvilja mot sjelfva striden såsom sådan eller mot
skyldigheten att i visst fall bära vapen mot sina medmenniskor. Kunde
man genom lämpliga åtgärder åstadkomma, att de i förevarande hänseende
verkligen samvetsömme blefve, såvidt möjligt, från den egentlig.-!
vapentjensten befriade, skulle väl derför det väsentliga i de framstälda
önskningsinålen vara vunnet. Att gå längre i medgifvande!) torde deremot
icke utan risk för försvaret vara tillrådligt. Det lämpligaste sättet
för meddelande af dylik befrielse synes utskottet vara att öfverlemna åt
vederbörande truppbefälhafvare befogenhet att, efter pröfning af omständigheterna
i hvarje särskilt fall, tillåta dem, som befinnas hysa verkliga
samvetsbetänkligheter i förevarande afseende, att i stället fullgöra sin
värnpligt genom förrättande af annan lämplig tjenst vid truppen, såsom
sjukvård eller annat. Väl lärer det, såsom värnpligtskomitén antydt,
stundom redan nu förekomma, att vederbörande befälhafvare, der omständigheterna
sådant föranleda, söka att vid utöfvande af sin rätt att bland
Särskilda Utskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o 11.
153
manskapet uttaga sjukbärare i någon man taga hänsyn jemväl till ifrågavarande
förhållanden. Men, om än ett dylikt förfarande icke kan sägas
vara stridande mot gällande lag, förefaller det dock utskottet för vinnande
af klarhet och likformighet i nämnda punkt vara ömkligt, att ett uttryckligt
stadgande rörande befälets befogenheter härutinnan blefve meddeladt.
Med stöd af hvad utskottet sålunda anfört anser sig utskottet böra
hemställa, att Riksdagen måtte, med erkännande af ifrågavarande motions behjertansvärda
syfte, uttala sig för önskvärdheten deraf, att genom särskilt
af Kong!. Maj:t meddeladt stadgande vederbörande truppbefälhafvare bemyndigades
att, i den män omständigheterna kunde dertill föranleda, meddela
värnpligtige, som funnes hysa samvetsbetänkligheter mot vapen tjenst,
befrielse från sådan tjenst och i stället använda dem till annan lämplig
tjenstgöring vid truppen.
§ 4. '''' / \
I denna § är föreslaget införande af en ny skatt, under benämning
värnskatt, hvilken enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle erläggas af värnpligtig,
som frikallades från värnpligtens fullgörande eller erhölle uppskof
med inskrifning för hvarje år, hvarunder han sålunda undginge att tillhöra
beväringen, äfvensom af värnpligtig, som afflyttade från riket, för
hans återstående tjenstetid i beväringen.
Frågan om införande af värnskatt, hvilken skatteform, ehuru på
olika sätt bestämd, förekommer i åtskilliga främmande länder, såsom
Frankrike, Osterrike-Ungern, Schweiz in. fl. och för närvarande är ifrågasatt
att införas i Norge, har flera gånger förut varit föremål för Riksdagens
pröfning, nemligen vid 1869 samt vid 1871 års lagtima och urtima
riksdagar, i samband med då framlagda förslag till ny härordning. Då
emellertid intet af sistnämnda förslag lyckades tillvinna sig Riksdagens
bifall, förföll dermed äfven förslaget om värnskatt. I det inom generalstaben
år 1890 utarbetade härordninesförslag äfvensom i det af den s. k.
generalskomitén deröfver afgifna utlåtande återupptogs frågan utan att
detta dock då föranledde till något för Riksdagen framlagdt förslag i
ämnet. , >
Chefen för landtförsvarsdepartementet anför i sitt till statsrådsprotokollet
af den 7 sistlidne januari afgifna yttrande:
»Af fullaste öfvertygelse ansluter jag mig till grundsatsen om införande
af värnskatt. — — Visserligen kan det sägas, att — då en värnpligtig
är af naturen så utrustad, att han icke kan godkännas vid den
flik. till Riksd. Prot. li>Öl. S Sami. 1 Afd. U Ifäft. 20
154
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o U.
vid inskrifningsförrättningen förekommande läkarebesigtningen — det icke
är med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att sådan värnpligtig
underkastas särskild beskattning, då naturen gjort honom oförmögen till
tjenst vid rikets försvar. Detta åskådningssätt synes mig emellertid vittna
om en ensidigt teoretisk uppfattning. Frågan om värnskatt bör fastmera
betraktas från den praktiska synpunkten, att de värnpligtiges tjenstgöring
i fredstid är förenad med ekonomiska uppoffringar, enär de derunder
måste afstå från enskildt förvärf, medan åter de, som frikallats från värnpligtens
fullgörande eller erhållit uppskof med sin inskrifning, kunna fortfarande
egna sig åt sina borgerliga sysselsättningar och således icke få
vidkännas den ekonomiska uppoffring, som drabbar de inskrifne värnpligtige.
Den omständigheten, att värnpligtig på grund af bristande kroppsutveckling,
lyte eller annan orsak blifver kasserad, innebär i och för sig
icke, att han är oförmögen till enskildt förvärf. Betraktas saken från nu
antydd synpunkt, torde man finna, att värnskatten företräder en utjemnande
princip, samt att den är både rättvis och billig. Att äfven den,
som, innan han öfverskridit beväringsåldern, utvandrar ur riket och derigenom
undgår att helt och hållet eller för ett eller flere år fullgöra värn -pligten i beväringen, blifver underkastad värnskatt, finner jag äfvenledes
vara i sin ordning, då en sådan person onekligen står i skuld till staten
för åtnjuten uppfostran och andra fördelar, och det icke kan vara obilligt,
att han, då han genom sin afflyttning från fäderneslandet icke vidare
kommer att bidraga till dess försvar, förpligtas att i någon mån gälda
denna sin skuld.
Jag får alltså på det lifligaste tillstyrka, att grundsatsen om utgörande
af värnskatt införes uti värnpligtslagen».
Utskottet finner väl goda skäl kunna förebringas för införande af
en värnskatt. Lämpligheten eller olämpligheten af en sådan skatt måste
dock naturligen blifva väsentligen beroende af de grunder, enligt hvilka
densamma kommer att utgå.
För närvarande föreligger emellertid allenast förslag om införande i
värnpligtslagen af vissa allmänna stadganden rörande hvilka personer i
värnpligtsåldern skulle vara skyldiga atf erlägga värnskatt, utan att samtidigf
framlagts något fullständigt författningsförslag i ämnet. Vid sådant
förhållande och då värnskatten kan tänkas ordnad på flera olika sätt, är
det tydligen nu icke möjligt att bilda sig någon föreställning om, huru
den tilltänkta nya skatten i tillämpningen skulle komma att verka. Då
härtill kommer, att meningarne ännu torde vara ganska delade rörande de
närmare grunder, som i fråga om värnskatten böra göras gällande, och
frågan huruvida enighet härutinnan kan ernås svårligen låter sig afgöra,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
155
förrän ett fullständigt förslag i ämnet föreligger till pröfning, anser utskottet
sig icke höra tillstyrka, att de af Kong! Maj:t föreslagna bestämmelserna
om värnskatten i värnpligtslagen införas, helst hinder icke torde
möta att i en blifvande författning om värnskatten införa motsvarande
bestämmelser.
Under förutsättning, att utskottets nämnda uppfattning vinner godkännande,
lära icke heller de af herrar Sjöcrona, Nyländer och A. Hedin
i nu ifrågavarande ämne väckta motioner till någon vidare åtgärd föranleda.
§ 5.
Mom. 2 i denna § har utskottet ansett böra i vissa delar omredigeras,
på sätt utskottets nedan intagna förslag utvisar. Att någon
ändring i sak af Kong]. Maj:ts förslag dermed icke är afsedd, torde knappast
behöfva påpekas.
1 öfverensstämmelse med hvad utskottet här ofvan under § 1 yttrat
rörande införande i värnpligtslagen af vissa bestämmelser i fråga om
vämpligtige, som förvärfva svensk medborgarerätt det kalenderår, under
hvilket de fylla tjuguett år, eller derefter, har utskottet tänkt sig, att i
förevarande § skulle införas ett4 tredje moment, så lydande: »Värnpligtig,
hvarom i § 2 förmärs, är skyldig att inställa sig till inskrifning det
år, hans värnpligt tager sin början. Sådan värnpligtig anses dervid
likstäld med den, som förut erhållit uppskof med inskrifning. Närmare
bestämmelser i fråga om denna lags tillämpning beträffande sådan värnpligtig
meddelas af Konungen.»
§ 6.
Rörande den föreslagna lydelsen af denna § har utskottet icke något
att ''erinra.
§ 7.
Beträffande den föreslagna lydelsen af denna § har utskottet företagit
en mindre betydande redaktionsändring.
§§ 8 och 9.
I fråga om dessa §§ bär utskottet icke något att erinra.
156
Särskilda Utskotts (Ar:o 1) Utlåtande N:o 11.
§ 10.
Vid förehafvande af denna §, hvilken i förslaget upptagits oförändrad
från gällande värnpligtslag, har hos utskottet uppstått den tanken, huruvida
icke den här uttalade grundsatsen borde utsträckas längre, än enligt
nuvarande lag är fallet.
tTr flera synpunkter torde det nemligen kunna ifrågasättas, huruvida
det bör tillåtas eu hvar, jemväl den, som genom ett eller flera
grofva brott förverkat sina medborgares förtroende och af domstol ådömts
förlust af medborgerligt förtroende, att inträda i härens led. Att detta
icke kan verka till höjande af dennas anseende är uppenbart. Också torde
den nytta, försvaret kan vinna af dylika personers medverkan, vara till
sitt värde synnerligen tvifvelaktig. Då man emellertid svårligen torde
kunna ifrågasätta, att personer, som ådömts förlust af medborgerligt förtroende
för viss tid, af sådan anledning skulle i värnpligtshänseende försättas
i annan ställning än öfrige värnpligtige under längre tid än straffpåföljden
varar, och uppskof med eller afbrott i fullgörandet af dem
åliggande vämpligt skulle blifva förenad med åtskilliga olämpor, har utskottet
trott sig böra stanna vid en hemställan, att i värnpligtslagens tionde
paragraf måtte införas eu bestämmelse, att värnpligtig, som är förlustig
medborgerligt förtroende för alltid, ej må tillhöra hären eller flottan.
Under förutsättning af bifall härtill måste paragrafen i öfrigt erhålla
en ändrad lydelse, i hvilket afseende utskottet här nedan kommer att
afgifva förslag.
I sammanhang med ofvan berörda fråga har äfven ett annat, dermed
i nära samband stående ämne inom utskottet af handlats.
Enligt 28 § i strafflagen för krigsmagten är stadgadt, att, om krigsman,
soin liörer till det vid krigsmagten fast anstälda manskap, begår
brott, derför han dömes till straffarbete eller svårare straff, han skall från
sin anställning vid krigsmagten skiljas; ankommande dock på vederbörande
befälhafvare att i vissa lindrigare fall bibehålla den dömde vid sin anställning.
Med anledning häraf har det synts utskottet kunna ifrågasättas,
huruvida icke den i strafflagen för krigsmagten sålunda uttalade grundsats
borde vinna motsvarande tillämpning å värnpligtige, så att värnpligtig, som
sakfälles för brott, hvilket, om det blifvit begånget af en vid krigsmagten
fast anstäld krigsman, skulle medfört dennes skiljande från hans
anställning v id krigsmagten, icke heller finge tillhöra hären eller flottan.
För en dylik åtgärd föreligger nu desto mera anledning, som enligt den
föreslagna nya härordningen de värnpligtige komme att utgöra det egen!-
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
157
liga krigsman skåpet och följaktligen pa ett vida intimare sätt ån förut
sammanbindas med härväsendet. Då emellertid något förslag i ämnet icke
föreligger samt omarbetning af gällande strafflag för krigsmagten nu är
ifrågasatt, har utskottet ansett sig icke höra framställa något förslag till
bestämmelser i ofvanberörda syfte. Deremot anser utskottet önskvärd!,
att, sedan utredning vunnits, i hvilken omfattning förenämnda i strafflagen
för krigsmagten uttalade grundsats om vid krigsmagten fast anstäld krigsmans
skiljande från krigsmagten i anledning af begånget brott bör fortfarande
vinna tillämpning, Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida
icke de härutinnan antagna grunder böra erhålla motsvarande tillämpning
med afseende å de värnpligtige, samt, der utredningen dertill föranleder,
för Riksdagen framlägga förslag till de bestämmelser i ämnet,
som för vinnande af öfverensstämmelse i nämnda hänseende må finnas
erforderliga.
S 11—15.
fråga om dessa
hänvisar utskottet till sitt ofvan afgifna ytt -
rörande förslagets allmänna grunder för inskrifningsväséndets ord -
rande
nan de.
Mot förslagets mera detaljerade
delar har utskottet icke någon
träffande ett par punkter.
bestämmelser
i nu ifrågavarande
erinran att göra, med undantag dock be
-
§
inom. 2 är
föreslaget, att inkallelse till inskrifningsförrätt -
nm
er skall verkställas af Konungens Befallningshafvande genom kungörelse
Ö
endast genom kungörelse.
och offentligt anslag, i stället för, såsom hittills
Förslaget att för ändamålet använda jemväl offentligt anslag synes utskottet
synnerligen välbetänkt. På det att det dermed afveckla ändamålet må vinnas,
torde emellertid vara nödigt, att kallelsen anslås på sådana platser, der
menige man med hänsyn till förhållandena i orten lätt kan inhemta kännedom
om densamma. Med hänsyn härtill anser utskottet det böra uttryckligen
stadgas, att kallelsen skall offentligen anslås inom hvarje kommun.
14 mom. 1 innehåller enligt förslaget, likasom hittills, bland annat
om befrielse i vissa fall från personlig inställelse vid inskrifningsförrättning.
Sådan befrielse är enligt gällande lag och jemväl enligt
förslaget medgifven, utom andra, den, som innehar fast anställning utomlands
och i viss ordning styrker, att han är till krigstjenst duglig. Häraf
följer, att den, hvars anställning utomlands icke kan betecknas såsom »fast»,
måste, der lian ej vill riskera att blifva betraktad såsom förfallolöst ute
-
§
stadganden
158
Särskilda Utskotts (X:o 1) Utlåtande N:o It.
blifyen, iakttaga personlig inställelse. Detta synes vara onödigt strängt,
dä ju bär är fråga allenast om personer, som sjelfva önska att i laga ordning
fullgöra sin värnpligt och på föreskrifvet sätt styrka, att de äro till
krigstjenst duglige. Då ifrågavarande bestämmelse lätteligen ock kan
föranleda olika tolkningar, hemställer utskottet, att ordet »fast» ur paragrafen
måtte utgå.
I mom. 2 af samma § är föreslaget införande af en bestämmelse
om rätt för värnpligtig att i visst fall erhålla ersättning för fram- och
återresan från sitt hemvist till den plats, der inskrifningsförrättningen eger
ruin. Omnämnas bör, att enahanda bestämmelse nu förekommer i gällande
inskrifningsförordning, men att man nu ansett bestämmelsen böra inflyta,
i värnpligtslagen, der Ofri ga
redan förut äro upptagna.
Då nu ifrågavarande moment af handlar ett ämne, som icke egentligen
hörer till sjelfva inskrifningsförrättningen, hemställer utskottet, att
momentet må byta plats med det föreslagna mom. 3 i samma §.
De mindre redaktionsändringar i öfrig!, som utskottet i nu omhandJade
§§ ansett sig böra föreslå, torde icke kräfva någon särskild motivering.
Mom. 2 i denna- §. hvilket oförändradt upptagits från den, nu
gällande värnpligtslagen, innehåller stadgande om uppskof i vissa fall med
inskrifning för värnpligtig, som utgör det ekonomiska stödet för föräldrar
eller andra nära anhörige. Möjligheten till uppskof af dylik anledning är
begränsad till de fall, då den värnpligtige sammanbor med de ifrågavarande
anhörige. Härutinnan synes stadgandet vara något för trångt.
Fall kunna nemligen förekomma, då den värnpligtige väl icke. sammanbor
med sina föräldrar eller de andra anhörige, som här äro i fråga, men omständigheterna
ändock äro fullt ut lika ömmande som i de fall, hvilka
stadgandet närmast är afsedt att träffa. A andra sidan förefaller stadgandet
väl vidsträckt derutinnan, att detsamma allenast fordrar, att de
anhörige skola vara för sitt uppehälle af den värnpligtiges arbete beroende.
Utskottet hemställer derför, att momentets afsilning måtte, i
stället för den föreslagna, erhålla följande lydelse: »för sitt uppehälle väsentligen
beroende».
Mot de i denna § föreslagna bestämmelser i öfrigt har utskottet
intet att erinra.
Särskilda Utskotts (U:o 1) Utlåtande A:o 11.
159
§ 17.
De stadgande*, som innehållas i § 17 af nu gällande värnpligtslag,
hafva, enligt hvad motiveringen till det föreliggande lagförslaget utvisar,
blifvit omarbetade hufvudsakligen med föranledande af värnpligtskomiténs
derutinnan framstälda förslag.
Komiténs framställning gifter vid handen, att syltet med de föreslagna
ändringarna i denna § varit dels att vidga möjligheterna för de
vämpligtige att vid inskrifning erhålla uppskof med dem åliggande tjenstgöring
i fredstid derhän, att sådant uppskof må kunna erhållas i hvarje
fall, då giltigt skäl dertill kan anses föreligga, dels att bereda de värnpligtige
tillfälle att jemväl efter undergången inskrifning i enahanda utsträckning
erhålla dylikt uppskof.
Enligt nu gällande lag kan uppskof med tjenstgöring i allmänhet
meddelas endast af inskrifningsmyndighet, d. v. s. inskrifningsnämnd eller
i de fall, då nämndens beslut blir föremål för inskrifningsrevisionens pröfning,
af denna. Häraf följer, att, om anledning till uppskof yppas efter
inskrifningen, den värnpligtig^ i regel saknar utväg att erhålla sådant.
Dock kan värnpligtig redan nu i vissa särskilda fall, nemligen då
uppskofsanledningen utgöres af ömmande familjeförhållanden af den beskaffenhet,
som i § 16 mom. 2 af värnpligtslagen afses, eller uppskofvet
gäller allenast den föreskri fila tjenstgöringen under andra tjenstebref, äfven
efter inskrifningen undfå uppskof, hvilket enligt värnpligtslagen i dylika
fall meddelas i den ordning, Konungen bestämmer. 1 gällande inskrifningsförordning
äro ock härom meddelade bestämmelser, enligt hvilka den
värnpligtige för erhållande af uppskof i sådana fall bär att vända sig till
inskrifningsområdesbefälhafvaren. Dock eger denne icke i något fall medgifva
uppskof med första årets tjenstgöring längre än till nästföljande år,
utan skall enligt värnpligtslagen värnpligtig, som önskar förlängd! uppskof
dermed, vare sig han förut erhållit sådant i sammanhang med inskrifningen
eller derefter af befälhafvare]!, alltid derom göra framställning
vid nästföljande inskrifningsförrättning. Inskrifningsområdesbéfälhafvare
eger således nu endast undantagsvis bevilja uppskof med tjenstgöring.
Häri är nu föreslagen den ändring, att redan inskrifven värnpligtig,
som derför visar laga skäl, skulle kunna för ett ar i sänder erhålla uppskof
jemväl med sin första tjenstgöring »i den ordning, Konungen bestämmer».
Då, enligt hvad nyss nämnts, sådana ärenden redan nu till någon
del handläggas af inskrifningsområdesbefälhafvarne, lärer med nämnda
160
Särskilda Utskotts (A'':o 1) Utlåtande N:o II.
stadgande vara afsedt, att frågor om meddelande af uppskof med tjenstgöring
för värnpligtig, efter det han undergått inskrifning, hädanefter i
regel skulle tillkomma desse.
Utskottet erkänner till fullo vigten deraf, att ifrågavarande bestämmelser
kompletteras och förtydligas i syfte, att värnpligtig, som deraf är
i verkligt behof, må kunna vare sig vid eller efter inskrifningen erhålla
uppskof med honom åliggande tjenstgöring, och finner jemväl de i mom. 1
föreslagna bestämmelserna angående v i lkoren för erhållande af sådant uppskof
hafva fått en fullständigare och klarare affattning än de nuvarande.
Deremot anser utskottet det icke vara ändamålsenligt och lämpligt, att de
göromål, som enligt gällande ordning tillkomma inskrifningsmyndigheterna,
i större■ utsträckning än som nödvändiggöres deraf, att desamma endast
viss kortare tid af året fungera, undandragas samma myndigheter och i
stället uppdragas åt inskrifningsområdesbefälhafvarne. De ärenden, som
tillhöra inskrifningsnämndens eller inskrifninffsrevisionens handlägemine,
äro otta nog — och så är helt visst ej sällan förhållandet äfven med de
nu ifrågavarande -— af beskaffenhet att fordra närmare kännedom om de
värnpligtiges personliga förhållanden, hvilken kännedom nämnden eller
revisionen på grund af sin sammansättning jemförelsevis lätt, men befälhafvaren
mången gång icke utan svårighet är i tillfälle att förskaffa sig,
hvarjemte det icke heller synes vara önskvärdt, att vederbörande regementschefer,
Indika, såsom redan förut antydts, enligt det föreliggande
förslaget jemväl skulle hafva att under vissa förhållanden verkställa inskrifning
af värnpligtige, mera än nödvändigt betungas med för dem jemförelsevis
främmande göromål, som kunna verka hindrande för deras främsta
och egentliga uppgift eller under deras befäl stående truppers allsidiga
militära utbildning.
Med hänsyn härtill har utskottet företagit en omarbetning af nu afhandlade
§ i hithörande delar i syfte att inskrifningsområdesbefälhafvarnes
befattning med ifrågavarande ärenden icke må utsträckas längre än hvad
för tillgodoseende af de värnpligtiges berättigade intressen i förevarande
afseende är nödvändigt.
Mom. 2 af denna § har enligt Kong!. Maj:ts förslag en affattning,
som skulle kunna föranleda dertill, att värnpligtig, hvilken efter inskrifningen
visar giltigt skäl till uppskof, kunde erhålla sådant, äfven om uppskofsanledningen
uppkommit före inskrifningen och då kunnat styrkas. DS
sådant icke synes vara med god ordning öfverensstämmande, har utskottet
gifvit momentet en redaktion, deraf torde framgå, att uppskof efter inskrifningen
bör medgifva^ endast i fall anledningen dertill uppstått efter det
inskrifningen egt rum.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
161
I fjerde momentet a.f förevarande § är stadgadt rörande värnpligtig»
rätt att i visst fall varda hemförlofvad från redan påbörjad tjenstgöring.
Sådant kan jemlikt gällande lag, äfvensom enligt förslaget, ega rum endast,
i händelse sådant fall, som omförinäles i § 16 mom. 2 värnpligtslagen,
föreligger. I)å emellertid jemväl andra fall kunna inträffa, då värnpligtig»
hemförlofvande från påbörjad tjenstgöring med fog kan ifrågasättas, t. ex.
om eu värnpligtig i anledning af dödsfall förvärfva!’eller eljest utan någon
sin åtgärd sjelf måste öfvertaga skötseln af en fastighet eller rörelse, beträffande
hvilken» förvaltning han icke under pågående tjenstgöring är i
tillfälle att vidtaga lämpliga åtgärder, synes det utskottet, som om ifrågavarande
stadgande billigtvis borde medelst en lämplig hänvisning till § 17
mom. 1 punkterna b) och c), derunder det i § 16 mom. 2 af sedda fall är
att hänföra, gifva» ett något vidsträcktare tillämplighetsområde, än nu är
förhållandet.
I anseende till den föreslagna, af utskottet tillstyrkta förlängningen
af de värnpligtiges öfningstid torde jemväl vara nödigt, att bestämmelser
meddelas derom, huruvida och i hvad mån värnpligtig, som i enlighet
med ofvannämnda föreskrifter från påbörjad tjenstgöring hemförlofvas, må
anses hafva fullgjort nämnda tjenstgöring äfvensom i hvilken ordning
honom åliggande återstående tjenstgöringsskyldighet bör fullgöras.
Med iakttagande af nu berörda förhållanden och med tillämpning i
öfrig! af hvad ofvan nämnts rörande önskvärdheten deraf, att inskrifningsområdesbefälhafvarnes
befattning med ärenden af ifrågavarande art, såvidt
möjligt, begränsas, har utskottet utarbetat förslag till ändrad redaktion åt
ifrågavarande moment.
Mom. 5 af paragrafen innehåller enligt det Kongl. förslaget ett
stadgande om uppskof i visst fall med sådan värnpligtig» tjenstgöring,
som redan vid inställelsen är behäftad med sjukdom. En bestämmelse al
ungefär enahanda lydelse föreslogs af värnpligtskomitén i anledning åt
vissa till densamma hänskjuta frågor rörande den verkan, som uppkommet
afbrott i värnpligtig» tjenstgöring i fredstid skulle under olika omständigheter
anses medföra i afseende å tjenstgöringstidens beräkning.
Komitén anför i nu ifrågavarande punkt:
»Afbrott i den värnpligtiges tjenstgöring kan uppkomma åt hvarjehanda
olika anledningar samt vara af olika tidslängd, och dessa förhållanden
böra naturligtvis öfva inflytande på verkan åt åt brottet i de särskilda
fallen. De anledningar, som kunna orsaka afbrott uti påbörjad tjenstgöring.
kunna sägas vara af tvä väsentligt skilda slag, sådana, som äro åt
den värnpligtiges vilja oberoende, och sådana, som berott på den värnpliktige
sjelf. Hvad angår de förra eller sjukdomar, lära desamma ej skola
Bill. till liiksd. Frat. 1901. 9 Sand. 1 Afd. // Uäft. ''11
162
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It.
föranleda utsträckning af den värnpligtiges tjenstgöringstid. Ur försvarets
synpunkt måste det visserligen vara mindre tillfredsställande, att värnpligtig
till följd af sjukdom går miste om en del af utbildningen, men
hänsyn till den värnpligtige kraf ver, att det icke pålägges honom att godtgöra
de. olägenheter för försvaret, hvilka härröra af sjukdom, som drabbat
honom under tjenstgöringstiden. Att tjenstgöringen skall anses fortfarande
pågå under sådan sjukdom, bär ej heller ansetts vara tvifvel underkastadt.
Det bör deremot anmärkas, .att de militäre befälhafvarne hittills på grund
af värnpligtslagens innehåll funnit sig icke kunna vägra att i tjenstgöring
emottaga jemväl sådane värnpligtige, som redan vid inställelsen varit behäftade
med sjukdomar eller yttre åkommor af beskaffenhet att utgöra
verkligt hinder för deltagande i öfningar. Understundom har till och
med inträffat, att sådane värnpligtige måst emottaga», om hvilka man
kunnat med visshet förutse, att deras tillfrisknande (iller botande icke
kunde inträffa före öfningstidens slut, och att de korarae att å; mötesplatsen
endast åtnjuta sjukvård. Missförhållandet beror uppenbarligen
derpå, att uppskof med tjenstgöring icke enligt värnpligtslagen kan meddelas
värnpligtig, med mindre han sjelf derom framstäf begäran. Den
värnpligtige, hvilken lider af sådan tillfällig sjukdom, som utgör verkligt
hinder för hans öfvande, borde dock icke ega anspråk att få inträda i
tjenst och att få tillgodoräkna sig vistelsen på sjukhus såsom tjenstgöring,
utan borde i sådant fall uppskof kunna meddelas honom oberoende af
hans egen vilja- Den lucka i lagstiftningen, som sålunda anmärkts, synes
komitén; böra afhjelpa» genom införande i § 17 värnpligtslagen af stadgande
derom att, i händelse värnpligtig, hvilken instält sig till tjenstgöring,
befinnes vara behäftad med tillfällig sjukdom, som utgör hinder
för hans behöriga utbildning, och sjukdomen ej veterligen uppkommit
efter inställelsen eller efter samlingen för marsch till mötesplatsen, uppskof
med tjenstgöringen må kunna meddelas den värnpligtige jemväl utan
ansökning. I detta liksom i andra tall, då anledning till uppskof yppas
först efter inskrifningen, borde det enligt komiténs omdöme tillhöra befälhafvaren
att besluta om uppskof, dervid bedömandet, huruvida den
tillfälliga sjukdomen utgjorde hinder för behörig utbildning, naturligtvis
komme att i hvarje särskild! fall grundas på utlåtande af vederbörande
läkare.»
Af detta komiténs anförande framgår, att det ifrågavarande stadgandet
egentligen är rigtadt mot det missförhållande, att värnpligtig, som
före tjänstgöringens början ådragit sig sjukdom af beskaffenhet att för
någon tid hindra hans tjenstgöring samt i följd deraf omedelbarligen och
måhända under hela eller större delen af tjenstgöringstiden måste såsom
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
163
sjuk vårdas pa det allmännas bekostnad, likväl får tillgodoräkna sig denna
tid såsom tjenstgöringstid.
Utan att vilja förneka, att dylika missförhållanden stundom kunna
förekomma, hyser dock utskottet stora tvifvelsmål om lämpligheten åt ett
sådant stadgande som det föreslagna. Komitén utgår — enligt utskottets
mening med full rätt — derifrån, att sjukdom, som drabbat värnpligtig under
tjenstgöringstid en, icke utan obillighet kan räknas den värnpligtig#, som
deraf hindras tjenstgöra, till nackdel vid beräkningen åt tjenstgöringstiden.
Stadgandet har derför begränsats till sådana tall, då sjukdomen
kan antagas hafva uppkommit före inställelsen till tjenstgöring eller samlingen
för färd eller marsch till öfrringsorten. Men häraf uppstår den påfallande
oegentlighet, att den, som måhända kort efter tjänstgöringens början
ådrager sig en sjukdom, som till äfventyra utgör lika stort eller vida större
hinder för utbildningen än den, hvarå det föreslagna stadgandet skulle
ega tillämpning, icke hemförlofvas utan far räkna sig den tid, hvarunder
han af sjukdom är hindrad att tjenstgöra, till godo såsom tjenstgöringstid.
Att detta kan leda till betänkliga orättvisor, syne» uppenbart. Oafsedt
berörda förhållande, torde stadgandet med sin på grund af sakens egen
natur timligen sväfvande affattning i tillämpningen ställa sig ganska vanskligt
och lätteligen blifva föremål för olika tolkningar. Då härtill kommer,
att stadgandet säkerligen finge ringa praktisk betydelse, svnnerligast efter
genomförande af den nya härordningen,'' enligt hvilken den egentliga
öfningstiden ju är afsedd att utsträckas till eu tid ''åf åtta månader eller,
för vissa vapenslag, ännu längre tid i en följd, finner utskottet sig böra
afstyrka, att stadgandet i lagen införes
§
18.
1 fråga om mom. 1 och 2 af denna § har utskottet icke något i
sak att anmärka.
I mom- 3> är i afseende å inskrifningsnäinnds beslvrtmessighet föreslaget.
att härför skulle erfordras närvaro af minst tre ledamöter, bland
dem en militär. Då i § 19 inom. 1 sista stycket är föreslagen eu
bestämmelse, att, liksom hittills, protokollet vid nämndens sammanträden
skall föras af den utaf Konungens Befallningshafvande förord®ade,
lagfame ledamoten, kan visserligen deraf sägas följa, att denne måste
vara en af de tre ledamöter, hvilkas närvaro för nämndens heslutmessighet
kräfves, men icke dess mindre synes utskottet lämpligt, att detta,
till förebyggande af missförstånd, i ifrågavarande moment, som bestämmer
vil koren för nämndens rätt att fatta beslut, uttryckligen afväges.
164
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o II.
§ 19.
De föreslagna bestämmelserna i inom. 1 och 2 föranleder icke någon
anmärkning från utskottets sida. Den ändring, som utskottet, på sätt
nedan synes, vidtagit beträffande mom. 1 b), följer af den omredaktion,
som utskottet föreslagit i fråga om § 17.
Mom. 3 innehåller eu nyhet för var värnpligtslagstiftning. Enligt
stadgandet skulle nemligen inskrifning af värnpligtige under den tid af
året, då inskrifningsförrättning icke pågår, kunna verkställas genom områdesbefäl
hafva ren i viss, af Konungen föreskrifven ordning.
Såsom redan ofvan blifvit antydt, lärer det hufvudsakliga ändamålet
med förevarande stadgande vara att möjliggöra, att värnpligtige, som uteblifvit
från den, så att säga, ordinarie inskrifningsförrättningen, må kunna
varda efter hemtning genom vederbörande oinrådesbefälhafvare inskrifne.
Tydligt är ock, att, då inskrifningsnämnden är i verksamhet endast eu
kort tid, den värnpligtige, som vill undandraga sig inskrifning, har jemförelsevis
lätt att under denna tid hålla sig undan och derigenom göra
lagens bud om hemtning illusoriskt. Kan inskrifning deremot ske under
någon längre tid af året, är uppenbart, att hemtningen bör kunna gentemot
de försumlige användas i vida större utsträckning, än hittills kunnat ske,
och derigenom blifva ett kraftigt medel att åstadkomma en fulltaligare
inskrifning än förut. Ivongl. Maj:ts förslag torde emellertid, enligt hvad af
den särskilda motiveringen till ifrågavarande § framgår, äfven vara afsedt
att bereda dem, som af laga förfall hindrats att inställa sig inför nämnden
eller som, derutinnan försumlige, sedermera vilja godvilligt godtgöra
sitt fel, tillfälle att varda genom befälhafvare!! inskrifne.
Att den föreslagna bestämmelsen är egnad att i hög grad befordra
det ändamål, man derigenom velat vinna, eller en, såvidt möjligt, fullständig
inskrifning af de värnpligtige, synes utskottet uppenbart. Såsom
ofvan nämnts vid behandlingen af frågan om öfverflyttandet i större omfattning
än hittills af pröfningen utaf de värnpligtiges framställningar om
uppskof med tjenstgöring å inskrifningsområdesbefälhafvarne, hyser utskottet
deremot betänkligheter emot att i större mån, än som kan visas vara
nödvändigt, öfverflytta de egentliga inskrifningsmyndigheternas befogenheter
å inskrifningsområdesbefälhaivarne. Inskrifningsnämnden äfvensom
inskrifningsrevisionen hafva utan tvifvel erhållit den sammansättning, som
lagen föreskrifver, i ändamål att derigenom vinna största möjliga trygghet
för en allsidig pröfning af de för de enskilde vigtiga och mången gång
grannlaga frågor, som med inskrifningen äro förenade. Blefve nu, såsom
Särskilda Utskotts (X:o t) Utlåtande N:o 11.
165
af Kong]. Maj:ts förslag synes följa, inskrifningsområdesbefälhafvarne en
under så godt som hela året fungerande myndighet med hufvudsakligen
enahanda befogenheten- som inskrifningsnämnden, ligger den faran nära,
att nämndens ställning skulle; helt och hållet förryckas samt i stället
för ordning och reda inom inskrifningsväsendet i viss män alstras
motsatsen. Derjemte skulle en sådan anordning sannolikt medföra, att
inskrifningsområdesbefälhafvarne blefven i ganska stor utsträckning betungade
med inskrifningsgöromål och derigenom till men för deras hufvudsakliga
tjensteåligganden dragna ifrån elessa till andra för dem jemförelsevis främmande
uppgifter. Härtill kommer ock en annan omständighet. Enligt
förslaget skulle af befälhafvare]! meddeladt beslut i ärende, som här afses,
icke gälla, förrän detsamma af inskrifningsrevisionen pröfvats, en bestämmelse,
som ock synes erforderlig för bevarande af nödig garanti för
här ifrågavarande ärendens noggranna pröfning. Af nämnda begränsning
i befälhafvare!!» befogenhet torde emellertid följa, att, derest denne, på
sätt är föreslaget, skulle aret om, då inskrifningsförrättning eljest icke
egde rum, verkställa inskrifning af värnpligtige, de, som genom befälhafvaren
inskrifvas någon tid efter det årets tjenstgöring tagit sin början,
icke samma år kunna mottagas till tjenstgöring. Sådana värnpligtige
skulle derför med enahanda verkan kunna inskrifvas vid nästföljande af
nämnden hållna inskrifningsförrättning.
Med hänsyn till berörda omständigheter anser utskottet önskvärdt
och lämpligt, att den tid, under hvilken inskrifning af värnpligtige genom
vederbörande befälhafvares försorg må kunna ega ruin. begränsas till den
del af året, som infaller emellan inskrifningsnämndens och inskrifningsrevisionens
sammanträden. Utskottet har härvid förutsatt, att tiden för
revisionens sammanträden kommer att förläggas till en något senare årstid,
än nu är fallet. En sådan anordning lärer vid genomförande af den nya
härordningen, enligt hvilken första årets öfningar ju äro afsedda att taga
sin början först under hösten, icke möta något hinder. Under nämnda
förutsättningar synes man i hufvudsak kunna vinna det med den föreslagna
bestämmelsen afsedda ändamålet, med undvikande i möjligaste män
af de olägenheter, som eljest dermed synas vara förbundna.
Dä det uppenbarligen är nödvändigt, att de befälhafvare, som fungera
i egenskap af inskrifningsförråttare, bemyndigas ej allenast att verkställa
inskrifning af värnpligtige, utan ock att — åtminstone i eu viss omfattning
— meddela enahanda beslut om frikallelse in. in., som vid inskrifningsförrättning
eljest kunna ifrågakomma, men detta åt det föreslagna
stadgandets redaktion ej med tydlighet framgå]-, bär utskottet vid den
omarbetning af stadgandet, som med anledning åt det förut anförda egt
1(16
Särskilda Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 11.
ram, sökt gifva detsamma ten jemväl med hänsyn till nyssnämnda förhållande
af passad redaktion.
I § 20 mom. 2 åt Kongl. Maj:ts förslag äro införda bestämmelser
om underställande af beslut, hvarigenom värnpligtig jemlikt § 19 mom. 3
inskrifvits, äfvensom angående den värnpligtiges rätt att anföra besvär
öfver sådant beslut. Såväl beslutets underställande som besvärsrätten hafva
enligt förslaget gjorts beroende deraf, att den värnpligtige icke skriftligen
i vittnens närvaro förklarat sig nöjd med beslutet. En sådan inskränkningsynes
utskottet pa skäl, som af det förbigående torde framgå, icke vara
lämplig, utan anser utskottet fast hellre, att alla af vederbörande befälhafvare
jemlikt nu ifrågavarande lagrum meddelade beslut böra underställas
revisionen äfvensom besvärsrätten i sådana ärenden vara oinskränkt.
föreskriften om dylikt besluts underställande torde lämpligen böra
sammanföras med bestämmelserna angående befälhafvares rätt att i ämnet
meddela beslut. Nämnda föreskrift har derför öfverflyttate till § 19 inom. 3,
hvaremot stadgandet rörande värnpligtig rätt att i förevarande fall anföra
besvär, med anslutning till da i § 20 mom. 1 meddelade bestämmelserna
angående besvär öfver inskrifningsnäinnds beslut, bibehållits under
sistnämnda § inom. 2.
§ 20.
Beträffande mom. 2 af denna § hänvisar utskottet till land nyss anförts
vid behandlingen af § 19 inom. 3.
Enär besvärstiden i här ifrågavarande fåll möjligen kan blifva kortare
än fjorton dagar, torde uttrycket »på lika sätt»''höra, utbytas mot en
föreskrift derom, att vid anförande af besvär öfver beslut, meddeladt jemlikt
§ 19 mom. 3-, hvad i inom. 1 af § 20 är stadgadt rörande besvär
öfver inskrifningsnämnds beslut i tillämpliga delar skall gälla,
$ 21.
I denna § har vidtagits eu mindre redaktionsändring. Eljest föranleder
paragrafen icke någon erinran från utskottets sida.
1 stycket c) böra orden »jemlikt § 20 inom. 2», i anledning af den
föreslagna ändrade aftåttningen af nämnda moment äfvensom af § 19
mmn. 3, utbytas mot orden »jemlikt § 19 mom. 3».
Sär skilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande, N:o 11.
1Ö7
§ 23
föranleder icke någon anmärkning från utskottets sida.
Då nästföljande underafdelning af värnpligtslagen handlar om icke
allenast de värnpligtiges tjenstgöringsskyldighet i beväringen utan ock
deras fördelning å olika vapen, hav utskottet ansett lämpligt, att rubriken
till samma underafdelning ändras sålunda: »Om de värnpligtiges fördelning
och tjenstgöringsskyldighet i beväringen».
vidiu.i Ku <4 r • Hj,,,'';* •• •.'' ; .‘r ;r{d «u> ''• .......
§24.. • .
•• . ''pr. ; ; '' ‘ ;.v . v ... . i ,
Härom gäller detsamma, som blifvit sagdt angående nästföregående §.
§ 25.
I fråga om denna § torde utskottet fä hänvisa till den här ofvan
lemnade redogörelsen angående de föreslagna ändrade grunderna för flottans
rekrytering med värnpligtige. >•'' > •
Hvad särskildt angår lots- och fyrinrättningar nas jemte lifräddningsanstalternas
personal, får utskottet anledning att derom här nedan yttra sig.
Beträffande paragrafens redaktion har. utskottet för vinnande af större
öfv erensstämmelse med lydelsen af rubriken för ifrågavarande del af lagen,
vidtagit vissa smärre ändringar.
§ 23.
Utskottet har i denna § vidtagit en mindre redaktionsändring.
Beträffande inom. 1 i denna § hänvisar utskottet, till sitt förut här
ofvan i denna del afgifna yttrande.
Särskilda Utskotts (iY:o 1) Utlåtande \:o //.
Ifi8
Mom. 2 eif denna § innehåller en ny bestämmelse. Enligt den vid
lagförslaget fogade motivering afser bestämmelsen sådana fall, der på expedition
varande fartyg genom väderleks- eller andra oförutsedda förhållanden
hindras att inom utgången af beväringens tjenstgöringstid återkomma
till flottans station. Då stadgandets mening icke svnes med full
tydlighet framgå af dess föreslagna lydelse, har utskottet sökt att medelst
en något ändrad redaktion häråt gifva ett tydligare uttryck.
Att, på sätt det föreslagna stadgandet innehåller, i lag fastslå, att
den ersättning, som må tillkomma å fartyget tjenstgörande värnpligtig
för den tid, han nödgas å fartyget tjenstgöra utöfver den eljest lagstadgade
tjenstetiden, skall utgå i form af dagaflöning med ett, belopp, motsvarande
den månadshyra, som skulle hafva tillkommit honom, derest han tjenstgjort
å handelsfartyg, synes utskottet föga lämpligt, da den sålunda stadgade
normen skulle blifva alltför obestämd och vexlande. Enligt utskottets
mening vore lämpligare att i lagen allenast stadga, att värnpligtig
under de antagna förutsättningarne är berättigad till ersättning men, i
likhet med hvad angående beväringen tillkommande penningebidrag vid
tjenstgöring i allmänhet är föreskrifvet, jemväl i förevarande fall låta
ersättningens belopp bero af särskilda bestämmelser.
1 anledning af vissa utaf vämpligtskomitén i ämnet framstälda förslag
har i mom. 3 af förevarande § intagits eu bestämmelse derom, att värnpligtig,
som under tjenstgöring blifvit tåld till straff för rymning, eller hvars
tjenstgöring afbrutits för verkställighet af straffarbete eller omedelbart
ådömdt fängelsestraff, icke må såsom tjenstgöringstid tillgodoräkna sig den
tid, hvarunder han varit rymd eller tjenstgöringen sålunda afbrutits.
Utskottet anser den grundsats, hvaråt nämnda bestämmelse gifver
uttryck, vara i princip rigtig. Densamma har ock förut vunnit tillämpning
i strafflagen för krigsmagten i fråga om krigsmän,'' som förbundit
sig till viss tjenstetid vid krigsmagten. Då emellertid enligt det föreslagna
stadgandets lydelse den tid, hvarunder i följd af någon utaf nyss
nämnda anledningar afbrott i värnpligtigs tjenstgöring komine att inträda,
icke under några förhållanden finge tillgodoräknas honom såsom tjenstgöringstid,
men detta vid kortare afbrott synes i vissa fall med hänsyn
till den utbildning, den värnpligtige må hafva hunnit att under den af
honom fullgjorda tjenstgöringen förvärfva, kunna komma att ställa sig
onödigtvis hårdt samt till äfventyra jemväl vålla olägenheter i fråga om
ordnande af den återstående tjenstgöringens fullgörande, har utskottet
velat, medelst en föreslagen bestämmelse derom, att Konungen skulle eg a
att i särskilda fall annorledes förordna, gifva stadgandet större böjlighet
i tillämpningen och derigenom beträffande fall, dä. sådant kunde v isa sig
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
169
vara af omständigheterna påkalladt, i ofvanberörda hänseende möjliggöra
en jemkning i beräkningen af tjenstgöringstiden.
§ 28.
Enligt det kongl. förslaget skulle i första momentet af denna § införas
ett tillägg af innehåll, att beväringens första uppbåd eller viss del
deraf skulle kunna inkallas icke endast för rikets försvar, utan ock, när
så erfordrades, till afvärjande af uppror.
Såsom skäl för införande af nämnda tillägg har chefen för landtförsvarsdepartementet
åberopat den minskning, som den fast anstälda meniga
personalen skulle komma att undergå genom den nya härordningen.
Enligt hvad ofvan nämnts, har herr A. Hedin i en inom Andra
Kammaren väckt motion yrkat, att det föreslagna tillägget i ifrågavarande
moment icke måtte af Riksdagen antagas.
Till stöd för sin mening har motionären hufvudsakligen anfört, att
pligten att försvara fosterlandet mot en inkräktare och skyldigheten att
gå i fält mot landsmän för ordningens upprätthållande icke borde i lagen
med hvarandra jemnställas såsom nationens i vapen främsta skyldigheter,
och detta allra minst nu, då vårt folk manades till en stor kraftansträngning
för värnande af sin dyrbaraste egendom och för uppfyllande af sina
förpligtelse!* mot kommande slägten. Ordningens upprätthållande vore
polisens och frivilligt anmäldes sak. Beväringens användande för dylikt
ändamål skulle ock i sjelfva verket innefatta ovilkorlig skyldighet för de
värnpligtige att på kommando bruka vapen äfven mot sina närmaste an
-
Med den organisation, vårt härväsende för närvarande eger, har väl
en bestämmelse i värnpligtslagen rörande ifrågavarande ämne icke ansetts
erforderlig, men, då genomförandet af den nya härorganisationen skulle,
såsom föredragande departementschefen antydt, medföra, att de flesta regementen
inom armén koinme att bestå nästan uteslutande af värnpligtige,
torde en bestämmelse i värnpligtslagen i förevarande hänseende numera
få anses nödvändig. Dock bör en dylik bestämmelse enligt utskottets
tanke sättas i full öfverensstämmelse med de i allmänna strafflagen för
häi* afscdda fall stadgade grunder. I 10 kap. 12 § strafflagen heter det
nemligen, att krigsmanskap må användas till upprors stillande. Utskottet
anser derför, att ordet »afvärjande» i det nu omhandlade momentet af
§ 28 bör utbytas mot ordet »stillande». Derigenom blefve ock i lagen
tydligare utsagdt, att beväringens användande för ordningens upprättBih.
till Riksd. Prof.. Idol. H Sami. 1 Afd. 11 Häft. 22
170
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
hållande endast må ifrågakomma der uppror redan utbrutit, men icke för
afvärjande af ett befaradt dylikt.
Såsom ofvan nämnts, har motionären fäst uppmärksamheten derå,
att genom en bestämmelse om beväringens användande för ifrågavarande
ändamål värnpligtige skulle kunna blifva försatta i sådant läge, att de
nödgades bruka våld äfven mot sina närmaste.
Att dylika pligtkollisioner möjligen kunna uppkomma, må ju icke
förnekas. Det synes dock utskottet icke möjligt att i vmwpligtsiag sti firning
en taga hänsyn till nämnda förhållanden. Deremot torde vid den
förestående revisionen af krigslagstiftningen böra tagas under ompröfning,
huruvida och i hvad man berörda förhållanden eller dermed
likartade må vid bedömande af brott emot krigslydnaden föranleda strafffrihet
eller minskning i de för sådana brott eljest stadgade straff eller,
med andra ord, huruvida och i hvad man de inom vår allmänna strafflagstiftning
gällande grunder för uteslutande eller minskning af straffbarhet
böra med hänsyn till omständigheter af ofvannämnda eller dermed
jemförlig beskaffenhet inom den särskilda strafflagstiftningen för krigsmagten
undergå modifikation.
I Kong!. Maj:ts förslag hafva de i andra momentet af denna § enligt
nu gällande lag förekommande stadganden angående förutsättningarne för
inkallande till rikets försvar af beväringens andra uppbåd bibehållits oförändrade.
Det här använda uttrycket »fara för krig» synes vara mindre
egentligt. Den grundsats, som man dermed velat fastslå, skulle enligt
utskottets mening rigtigare återgifva^ medelst användande af det i § 74
Regeringsformen för betecknande af enahanda förhållanden begagnade uttrycket
»för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepp». Den öfverensstämmelse
i uttryckssätt, som derigenom emellan nämnda båda lagrum
skulle vinnas, synes utskottet icke vara annat än till fördel.
§ 29.
Beträffande denna § anför chefen för landtförsvarsdepartementet i
sitt yttrande till statsrådsprotokollet, att densamma affattats såsom skett
i syfte att åstadkomma, att vid mobilisering måtte för beväringens eller
landstormens inkallande till tjenstgöring kunna anlitas alla tillgängliga utvägar.
Utskottet anser i likhet med departementschefen nämnda syftemål
högeligen beaktansvärdt. Med den affattning, det föreliggande stadgandet
erhållit, skulle emellertid samtliga de föreslagna förfaringssätten för de
Särskilda Utskotts (N:o /) Utlåtande N:o 11.
171
värnpligtiges inkallelse till tjenstgöring kunna få användas jemväl i andra
fall än vid mobilisering och således äfven vid inkallelse till de sedvanliga,
i lag bestämda öfningarne i fredstid. Detta synes dock icke vara af behofvét
påkalladt, då det ju vid sådan inkallelse icke kommer så mycket
an pa att inställelsen sker hastigt, utan mera derpå, att kallelsen verkligen
kommer till allmän kännedom. Man torde derför beträffande sistnämnda
fall böra stanna vid de nu stadgade formerna för beväringens inkallande,
kungörelse eller order, hvilka inkallelsesätt tvifvelsutan lemna största säkerheten
för att hvarje särskild värnpligtig af kallelsen träffas. Utskottet anser
sä mycket större skäl föreligga för en dylik begränsning, som enligt
Kong!. Maj:ts, på sätt af det nedanstående framgår, af utskottet tillstyrkta
förslag, de värnpligtige komrne att ställas under krigslag äfven i fråga
om skyldigheten att åtlyda påbud om inkallelse till tjenstgöring under
fredstid, och följaktligen underlåtenhet att ställa sig ett dylikt påbud till
efterrättelse komme att medföra ett betydligt strängare ansvar än nu.
Deremot anser sig utskottet böra tillstyrka, att samtliga de i den
föreslagna paragrafen omförmälda inkallelsesätten må kunna anlitas vid
inkallelse till sådan tjenstgöring, som afses i § 28 värnpligtslagen, och
äfven vid anordnande af mobiliseringsöfningar, hvilka öfningar ju hafva
till uppgift att gifva en, sa vidt möjligt, trogen bild af förhållandena
i krigstid och derigenom, bland annat, söka göra de värnpligtige
förtrogne med hvad de under dylika förhållanden hafva att iakttaga.
Dock har utskottet trott sig böra tillstyrka, att, i händelse inkallelsen
sker genom ringning i kyrkklockorna, kallelsen tillika skall, till vinnande
af större säkerhet för densammas åtlydnad, offentligen anslås inom hvarje
kommun.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts har utskottet utarbetat
förslag till ändrad lydelse af paragrafen.
Vidkommande det föreslagna andra momentet i samma § har vidtagits
en förtydligande redaktionsändring.
§ 30.
I ofvannämnda af herr 1. Månsson inom Andra Kammaren väckta
motion har föreslagits införande i värnpligtslagen af bestämmelser, åsyftande
att den till de värnpligtiges öfningar anslagna tiden måtte tillgodogöras
icke allenast för de värnpligtiges rent militära utbildning, utan jemväl,
genom en på lämpligt sätt ordnad undervisning, för deras allmänt
medborgerliga utbildning i öfrigt.
172
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Motionären anför:
»För alla, som önska eu för vårt land och folk lycklig lösning af
den nu till pröfning föreliggande försvarsfrågan, är det en pligt att söka
undanrödja de hinder, som kunna ställa sig i vägen för en sådan lösning.
Ett bland dessa hinder, och, enligt min tanke, det icke minsta, ligger i
den visserligen icke ogrundade farhågan, att vår nuvarande militära utbildnings
brister skulle fortplanta sig i den nya härordningen, ja, der till
och med visa sig i förvärrad skepnad: såsom en »militarism» i sämre mening.
Man fruktar, bland annat, att de värnpligtiges förlängda öfningstid
skulle prisgifva många af dem åt kasernlifvets dåliga inflytelser, att eu
ensidig militär utbildning skulle kunna hämma, kanske någon gång qväfva,
de andliga anlagen och motverka både karakterens utveckling och daningen
för det medborgerliga kallet.
Sådana farhågor kunna ej skingras på ett bättre sätt, än att man
söker verksamt förebygga det fruktade onda. Och medlet härtill är hvarken
nytt eller alldeles opröfvadt. Det finnes såsom ett gammalt önskningsmål
af fosterländskt sinnade, bildningsälskande män, hvilket nu allt kraftigare
och flerstämmigare gör sig hördt, och det kan uttryckas i få ord
så: må den medborgerliga och karaktersutbildningen gå hand i hand med
den militära!
Ty detta är ju innebörden i talrika meningsjdtringar vid offentliga
möten rörande försvarsfrågan och i varmhjertade upprop af bepröfvade
målsmän för den högre, allra ytterst på utdaningen till fosterlandssinne
och medborgaredygd rigtade folkundervisningen. Dessa upprops ädla syfte
har icke kunnat förringas, äfven om de begagnat sig af ord och uttryck,
som torde förefallit mången allt för poetiskt högstämda och förhoppningsfulla,
såsom t. ex. att folkhögskolan bör flytta in i kasernen, att denna
bör blifva eu skola äfven för rnedborgarelifvet, en folkhögskola, en medborgareskola.
Må man beteckna dessa tankar såsom öfverspända; de tåla
dock väl vid det praktiska förståndets granskning. De innehålla en kärna,
som kan alstra växt med rik frukt.»
Motionären erinrar vidare, att chefen för landtförsvarsdepartementet
i sitt till statsrådsprotokollet afgifna yttrande i fråga om användningen
och fördelningen af den tid, som enligt det nya härordningsförslaget
komme att blifva anslagen till rekrytutbildningen, antydt, att enligt den
härför uppgjorda planen värnpligtige, som saknade tillräcklig kunskap i
innanläsning eller nöjaktig färdighet i skrifning och räkning, vid rekrytskolan
komme att beredas öfning i dessa ämnen.
Med uttalande af sin anslutning till nämnda tanke, såsom innefattande
ett steg i den rätta rigtningen, framhåller motionären emellertid,
att ett fortgående på den härmed inslagna vägen borde leda till häfdandet af
173
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
grundsatsen om förmånen af ett visst mått af medborgerlig utbildning för
samtlige de till bevåringen hörande värnpligtige. Sannolikt korame den
invändningen att framställas, att de värnpligtiges öfningstid icke medgåfve
en så beskaffad utbildning, men man finge härvid icke förbise, att det
militära utbildningsarbetet icke finge vara öfveransträngande för rekryten,
utan måste åtföljas af en daglig hvilotid, och att denna kunde delvis utfyllas
med en uppfostrande och underhållande handledning i medborgerliga
kunskaper. Sjelfva omvexlingen mellan å ena sidan de militära öfningarna,
och å andra sidan inhemtandet af de medborgerliga kunskaperna blefve en
hvila i arbetet. Framstående, erfarne skolman hade ock nyligen offentligt
uttalat sig för anordnande af föredrag för de värnpligtige i allmänt uppfostrande
rigtning, med framhållande dervid, att en dylik handledning af
de värnpligtige helt visst skulle visa sig icke vara till hinder för deras
militära utbildning, utan tvärtom egnad att genom deraf alstrad större lifaktighet
och villighet hos de unge befordra och underlätta nämnda utbildning.
Helt visst vore denna uppfattning vigtig. Grundtanken i motionärens
förslag vore ock, att den medborgerliga utbildningen för de
värnpligtige ej skulle inkräkta på eller stå hindrande i vägen för den
militära, utan tvärt om kraftigt samverka med och främja den senare.
Motionärens öfvertygelse härom hade vunnit i styrka, då han från
början gjort klart för sig såväl hvilken omfattning denna af honom åsyftade
medborgerliga bildning borde taga som dess beskaffenhet. Såsom nyss
nämnts, borde den utfylla endast eu del af de värnpligtiges dagliga hvilotid.
Denna utbildning torde till och med böra blifva hufvudsakligen en
söndags- och aftonskola, men ej taga i anspråk någon större del af söndagen"
eller för många aftnar i veckan. Vigten läge nemligen härvid icke
så mycket på omfånget, qvantiteten, som fast mer på arten, qvaliteten.
I sistnämnda hänseende hade erfarne skolman tänkt sig, att de värnpligtiges
medborgerliga utbildning ej skulle omfatta andra kurser än de enklare,
som man trott vara behöfliga för de minst kunnige. 1 öfrigt skulle
handledningen meddelas hufvudsakligen genom föredrag, uppläsningar, omvexlande
med sång eller instrumentalmusik, förevisningar, beledsagade af
förklaringar öfver företeelser i naturen, konsten in. in., utfärder ej blott
för nöjes skull, utan äfven i syfte af undervisning o. s. v. Vid en sådan
handledning i medborgerliga kunskaper borde ett ögonmärke vara, att
dessa tjenade icke endast såsom ett ändamål i sig, utan förnämligast såsom
ett medel till karakterens utmaning, eu väckelse till sjelfverksamhet, fosterlandskärlek,
känsla för lag och rätt. Olika meningar hade uttalats derom,
huruvida den ifrågavarande utbildningen lämpligen borde meddelas de
värnpligtige genom en särskild civil lärarekår eller icke. Motionären an
-
174
Särskilda Utskott* (N:o /) Utlåtande N:o 11.
slötc sig till dem, som ansåge, att man icke borde ställa civile lärare
emellan befälet och manskapet. Det militära befälet borde handhafva ledningen
äfven af den medborgerliga utbildningen för de värnpligtige, men
skulle ega rätt att anlita all god hjelp, som dervid kunde stå till huds,
närmast inom de värnpligtiges egna led. Att sålunda de skolbildadc bland
de värnpligtige komme att af sin kunskaps håfvor dela med sig åt sina
mindre lyckligt lottade kamrater, syntes endast vara en skyldig tacksamhet
af många bland de förstnämnde för statens kostnadsfria undervisning och
kunde för öfrigt endast stärka förtroendet, utjemna klasskilnaden de värnpligtige
emellan.
Med framhållande deraf, att yrkandet på utsträckning af öfningstiden
för de värnpligtige helt visst inom breda samhällslager i vårt land skulle
vinna större sympatier, derest i värnpligtslugen infogades uttryckliga bestämmelser
i den rigtning, motionären angifvit, yttrar motionären slutligen:
»Mitt förslag innefattar dels en rättighet för värnpligtige af bevftringen
att erhålla handledning i medborgerliga kunskaper, dels eu
skyldighet för de mer skolbildade bland desse värnpligtige att biträda
befälet vid meddelandet af en sådan handledning. Dessa syften kunna
vinnas genom tvenne tillägg i Kong!. Maj-.ts förslag till värnpligtslag,
nemligen dels vid det moment deri, som handlar om de värnpligtiges i
be vänligen förmåner under tjenstgöring, dels vid den paragraf, som bestämmer
de värnpligtiges skyldighet att utföra tjensteförrättningar.»
Det syfte, motionären med de föreslagna bestämmelserna velat vinna,
synes utskottet beaktansvärdt.
Visserligen lära väl alla vara ense derom, att den till de värnpligtiges
öfningar anslagna tiden i främsta rummet maste egnas åt deras militära
utbildning. Men klart är, att, derest vid sidan af de militära öfningarne
jemväl de värnpligtiges allmänt medborgerliga utbildning i öfrigt
skulle kunna genom eu på lämpligt sätt ordnad undervisning tillgodoses
och befrämjas, sådant skulle vara af allra största betydelse. Såsom motionären
omförmäler, är, enligt hvad chefen för landtförsvarsdepartementet
till statsrådsprotokollet anfört, afsedt, att i de värnpligtiges tillernade
rekrytutbildning jemväl skulle ingå undervisning i läsning, skrifning
och räkning, i den män så kunde befinnas behörigt. Att redan detta kan
medföra en afsevärd vinst för folkbildningens höjande, är tydligt. Skulle
dessutom inom ramen för öfningstiden kunna utan intrång på militäröfningarne
anordnas undervisningskurser jemväl i andra allmänt medborgerliga
ämnen samt genom hållande af fria föredrag eller annorledes de värnpligtiges
andliga utbildning i allmänhet främjas, skulle ju detta ur flera
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
175
synpunkter icke kunna skattas nog högt. Det synes derför böra tagas under
ompröfning, huruvida icke med den utsträckning i öfningstiden, som den
nya härordningen skulle komma att medföra, utan intrång på de militära
öfningarna tid skulle kunna beredas äfven för sådana sysselsättningar,
som här afses. Utskottet har härutinnan särskild! fäst sig dervid, att enligt
det föreliggande härordningsförslaget rekrytutbildningen till väsentlig
del skulle förläggas till den mörka årstiden.
Tydligt är emellertid, att anordningar af den räckvidd, som här äro
i fråga, icke låta sig åstadkomma med ens, utan för sitt genomförande
kräfva tid. På ett område sådant som detta torde man ock, derest man
vill på ett varaktigt sätt befordra det mål, man önskar vinna, låta de
idéer, man vill genomföra, göra sig gällande och växa fram så fritt som
möjligt. Eljest löper man lätt fara att genom lagbud uppkonstruera förhållanden,
som måhända sedermera icke i verkligheten kunna genomföras,
eller till äfventyra att rent af qväfva den växt, hvars utveckling man velat
befordra. Man bör nemligen besinna, att en undervisning, för att varda
verkligt fruktbringande, måste ledas väl och oundgängligen fordrar tillgång
till krafter, som äro derför fullt lämpade. Att, såsom motionären föreslagit,
i värnpligtslagen införa kategoriska stadganden derom, att värnpligtig
af vederbörande befäl eller andra sakkunnige skall erhålla handledning
i medborgerliga kunskaper, meddelad genom föredrag och praktiska
kurser, eller annorledes, samt att vissa värnpligtige skulle vara skyldige
att biträda vid denna undervisning, synes derför vara mindre lämpligt.
Om än således enligt utskottets tanke •motionärens ifrågavarande
förslag icke innefattar en tillfredsställande lösning af hithörande spörsmål,
finner utskottet likväl de af motionären berörda frågor vara af den vigt,
att desamma böra göras till föremål för närmare ompröfning.
Utskottet anser sig derför böra hemställa, att Riksdagen, under förutsättning,
att en utsträckning af de värnpligtiges öfningstid varder af
Riksdagen beslutad, måtte, i anledning af ifrågavarande motion, i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning,
huruvida icke anordningar må kunna vidtagas, hvarigenom utan hinder
för de värnpligtiges militära utbildning tillfälle må beredas dem att under
den tid, tjenstgöring^! för denna utbildning pågår, erhålla undervisning i
andra ämnen, af hvilkas inhemtande de för framtiden kunna draga nytta,
samt i sådant afseende meddela de föreskrifter och vidtaga de åtgärder,
som må finnas erforderliga.
Mot den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen af de i paragrafen nu
meddelade bestämmelser har utskottet icke något att erinra.
176
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
§ 31.
Nu gällande värnpligtslag föreskrifter i § 31, att till tjenstgöring
inkallad värnpligtig är underkastad de i krigslag gifna bestämmelser, såväl
under all tjenstgöring och under marscher, då han står under militärbefäl,
som ock i fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom han vid utbrott
af eller fara för krig inkallas till tjenstgöring. Men hvad angår värnpligtig#
uteblifvande utan laga förfall från tjenstgöring i fredstid är sådan
förseelse belagd endast med böter, första gången tjugu, andra och följande
gånger fyratio kronor, hvarjemte den värnpligtige är underkastad hemtningsäfventyr.
Värnpligtskomitén framhöll i sitt ofvannämnda betänkande, att för
sådant uteblifvande, som nyss nämnts, borde stadgas militärt straff, samt
föreslog, att förseelsen skulle första gången beläggas med disciplinstraff af
vaktarrest i sex dagar, och, om den värnpligtige å nyo utan laga förfall
uteblefve, innan han undergått det förut ådömda straffet, skulle i en bot
straffas med vaktarrest i tio dagar. Vid upprepadt uteblifvande från
tjenstgöring i fredstid efter förut undergången bestraffning för sådan förseelse
skulle värnpligtig straffas för hvarje gång med fängelse från och
med en till och med fyra månader eller, der omständigheterna vore mildrande,
med disciplinstraff.
Chefen för generalstaben gjorde vid utarbetandet af förslaget till
värnpligtslag häremot gällande, att, då de värnpligtige enligt den nya härordningen
kunde sägas bilda sjelfva hären, det icke kunde vara lämpligt
att, i fråga om deras uteblifvande utan laga förfall från tjenstgöring i
fredstid, stifta särskilda lagbestämmelser, utan borde värnpligtig i stället,
äfven i fråga om åtlydnad af order eller annat påbud, hvarigenom han
inkallats till sådan tjenstgöring, vara underkastad i krigslag gifna föreskrifter.
Rörande förevarande ämne yttrar chefen för landtförsvarsdepartementet
i sitt anförande till statsrådsprotokollet, efter att hafva redogjort
för komiténs och generalstabschefens förslag, bland annat följande: »Chefen
för generalstaben synes mig hafva stält sig på en i principielt afseende
fast ståndpunkt. Följdrigtigheten fordrar onekligen, att, då de värnpligtige
under tjenstgöring i fredstid lyda under krigslag, samma lags bestämmelser
tillämpas på dem äfven i det fall, att de icke iakttaga inställelse till sådan
tjenstgöring. Dylik uraktlåtenhet är i sjelfva verket en rent militär förseelse,
alldenstund den värnpligtige redan är inskrifven och har erhållit
177
Särskilda Utskotts (A7:o 1) Utlåtande N:o 11.
inskrifningsbok samt sålunda bör vara underrättad om sina skyldigheter i
fråga om inställelse till tjenstgöring och straffpåföljder för uteblifvande
utan laga förfall. Enligt mitt förmenande är det oafvisligen nödvändigt,
att straffbestämmelserna för värnpligtigs uraktlåtenhet att inställa sig till
tjenstgöring i fredstid skärpas, men med den betydelse, som den värnpligtige
är afsedd att erhålla uti den nya härordningen, kan en dubbel lagstiftning
i förevarande afseende ingalunda vara att förorda, och det torde
i sammanhang härmed vara obehöfligt att erinra om att värnpligtskomiten
utarbetat sitt förslag under förutsättning af nuvarande värnpligtsförhållanden.
»
I öfverensstämmelse med den af departementschefen uttalade mening
har ock § 31 i det kongl. förslaget blifvit affattad.
Utskottet anser sig i detta sammanhang böra erinra derom, att då
på grund af nyssnämnda bestämmelser i värnpligtslagen värnpligtig, som
uraktlåtit att inställa sig till tjenstgöring i fredstid, skulle, der undanhållandet
räckt öfver åtta dagar, jemlikt 62 § i strafflagen för krigsmagten,
straffas för rymning och påföljden för sådant uteblifvande, första gången,
följaktligen enligt sistnämnda lagrums nuvarande lydelse icke skulle kunna
i något fall sättas lindrigare än till sträng arrest, Kongl. Maj:t i särskild
till Riksdagen aflåten proposition (n:o 3 a) föreslagit en mildring i straffbestämmelsen
för rymning, första gången, derhän att sådan förbrytelse
skulle kunna försonas äfven med annat, lindrigare disciplinstraff än nu är
fallet.
I ofvan omförinälda motion, n:o 117, har herr A. Hedin yrkat, att
enär den föreslagna lydelsen af § 31 vore till sitt innehåll oklar och ointvistelig,
i det att deraf hvarken framginge, hvem som egde utfärda order
eller påbud om inkallelse till tjenstgöring eller hvilken slags tjenstgöring,
som här åsyftades, den af Kongl. Maj:t föreslagna ändringen icke måtte
af Riksdagen antagas, samt hemstält, att vederbörande utskott måtte formulera
ett tillägg rörande eu sådan inkallelsepåbudets form, hvarigenom
dess lagligt förpligtande beskaffenhet betryggades.
Utskottet, som tagit nu förevarande frågor i noggrant öfvervägande,
har på de af departementschefen anförda skäl funnit sig böra tillstyrka
ett stadgande i syfte, att värnpligtig jemväl i fredstid skulle för försummelse
att inställa sig till tjenstgöring vara underkastad i krigslag stadgad
straffpåföljd.
Med föranledande af den i här ofvan omförinälda motion gjorda
hemställan har utskottet emellertid gifvit ifrågavarande stadgande en ändrad
redaktion i afsigt att tydligare utmärka, att straffpåföljden skall inträda
allenast der inkallelsen afsett sådan tjenstgöring, som omförmäles i
Bill. till Riksd. Prut. Idol. 8 Sami. 1 Afl. It Haft. 23
178 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
§ 27 eller § 28 värnpligtslagen, och verkstälts på det i samma lag föreskrifna
sätt.
Den af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelsen, att värnpligtig skulle
vara underkastad krigslag jemväl under mönstring, har icke vunnit utskottets
godkännande. Mönstringen är nemligen enligt utskottets uppfattning
icke en förrättning af sådan karakter, att deraf med nödvändighet påkallas,
att under förrättningen begångna förseelser böra bedömas efter krigslag.
Redan allmänna strafflagen stadgar, att om våldsgerning mot annan begås
vid tillfälle, då allmänt ärende förehafves, detta vid straffets bestämmande
skall anses såsom försvårande omständighet, och bestämmer jemväl särskildt
straff för svordom, oljud eller förargelse vid sådant tillfälle. Att härutöfver
skärpa straffbestämmelserna för förseelser vid mönstring synes knappast
vara erforderligt.
Utskottet har slutligen ansett det i paragrafen begagnade ordet
»krigslag» böra utbytas mot ett lämpligare och klarare uttryck. Någon
bestämmelse i gällande lag angående hvad under krigslag rätteligen är
att hänföra, finnes icke, och ordet har äfven i allmänna språkbruket en i
viss mån sväfvande betydelse. Ordet förekommer nemligen dels i en mera
inskränkt och egentlig bemärkelse, såsom åsyftande allenast de lagar och
författningar, som röra krigstukten, dels i en mera vidsträckt betydelse.
Dock torde väl knappast någon tvekan råda derom, att uttrycket i värnpligtslagen
användts i den mera inskränkta och egentliga bemärkelsen
samt följaktligen, med den nuvarande lagstiftningen i ämnet, afser att
beteckna hufvudsakligen följande lagar och författningar, nemligen: Strafflagen
för krigsmagten, Promulgationslagen till samma lag, Förordningen
om krigsdomstolar och rättegången derstädes samt Disciplinstadgan för
krigsmagten. Till undanrödjande af hvarje tvekan om rätta innebörden af
ifrågavarande stadgande, synes likväl utskottet lämpligt, att deri ordet
»krigslag» utbytes mot det i § 87 Regeringsformen använda uttrycket
»kriminallag för krigsmagten».
Med detta sitt förslag har utskottet, såsom af det föregående torde
framgå, icke åsyftat att göra någon ändring i sak. Något tvifvel torde
väl icke heller råda derom, att begreppet »kriminallag för krigsmagten»
eger enahanda omfattning som begreppet krigslag, taget i ofvannämnda
mera inskränkta bemärkelse, och att följaktligen under uttrycket »kriminallag
för krigsmagten» är att hänföra såväl sjelfva strafflagen för krigsmagten
som dertill hörande promulgationslag och rättegångsordning; och då strafflagen
för krigsmagten i § 9 stadgar, att vissa tillrättavisningar må, på sätt
Konungen närmare förordnar, användas för mindre förseelser och oarter,
hvilka icke finnas påkalla ansvar efter nämnda lag, äfvensom i § 155
179
Särskilda Utskotts (N:0 1) Utlåtande N:o 11.
bestämmer, att Konungen eger förordna, af hvilken befälhafvare bestraffningsrätten
i disciplinmål i hvarje fall må utöfvas, om sättet för bestraffningsrättens
utöfning och om vederbörandes rättighet att i vissa fall tillsäga
arrest, samt de meddelade närmare bestämmelserna i dessa ämnen
innehållas i disciplinstadgan, synes häraf ock uppenbarligen följa, att, äfven
med användande i nu ifrågavarande paragraf af uttrycket »kriminallag
för krigsmagten», de värnpligtige i de fall, som med paragrafen afses,
fortfarande måste anses vara underkastade disciplinstadgan.
§ 32.
Rörande mom. 1 och 3 af denna paragraf har utskottet icke något
att erinra.
Då rullföringsområdena enligt den nya lagen i allmänhet komma
att få större utsträckning än de nuvarande kompaniområdena, och mönstring
af rullföringsområdets värnpligtige derför icke i något fall lärer ega
rum å endast en plats inom området, har utskottet i andra momentet utbytt
orden »ett eller flera» mot »lämpliga».
Hvarken gällande värnpligtslag eller Kongl. Maj:ts förslag innehåller
något om sättet för kallelse till mönstring. De nuvarande bestämmelserna
derom återfinnas i inskrifningsförordningen. Då uteblifvande från mönstring
i värnpligtslagen är belagdt med straff, torde dock sättet för kallelsen
jemväl böra i lagen bestämmas. Sådan kallelse synes lämpligen böra verkställas
genom kungörelse, som införes i en eller flera af ortens tidningar
och uppläses minst två gånger i kyrkorna samt offentligen anslås inom
vederbörande kommuner.
§ 33.
1 mom. 2 b), hvarest vissa föreskrifter meddelas angående skyldighet
för värnpligtig att vid flyttning derom göra anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvaren,
förekommer äfven ett stadgande, som afser, att, der ej
för särskilda fall annorlunda förordnats, från den föreskrifna anmälningsskyldigheten
hos befälhafvaren befria värnpligtig, som hos vederbörande
myndighet uttagit och aflemnat flyttningsbetyg. Sistberörda stadgande har
enligt utskottets mening i lagförslaget erhållit en onödigt invecklad form,
hvarför utskottet gifvit stadgandet en annan redaktion.
180
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Beträffande paragrafens innehåll i öfrigt har utskottet, med frånseende
af en i början af andra momentet af utskottet vidtagen oväsentlig redaktionsändring,
icke något att anmärka.
§ 34.
Mom. 1 gifver ej anledning till någon utskottets erinran.
I mom. 2 har införts det tillägg, att jemväl den, som aflagt examen
vid navigationsskola, skulle i likhet med den, som under minst två år
varit inskrifven såsom studerande vid universitet eller annan statens högskola,
tillhöra första uppbådet under hela sin tjenstetid i beväringen.
Härom anför chefen för sjöförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet,
bland annat:
»Medelåldern vid afläggande af examen vid navigationsskola har under
åren 1885—1899 varit för styrmän 22.7, för sjökaptener 24.5, för
maskinister 25.3 och för öfvermaskinister 28.i år, och såsom följd deraf
tillhöra de, som aflagt examen vid navigationsskola, företrädesvis beväringens
äldre åldersklasser. ''
Då det, särskilt med hänsyn till det stora antal värnpligtige maskinister,
som erfordras för flottans mobilisering, är af vigt att utan den
inskränkning, som beträffande beväringens andra uppbåd finnes föreskrifven
i värnpligtslagen, vid mobilisering kunna disponera de beväringsmän,
som, efter vid rikets navigationsskolor åtnjuten kostnadsfri undervisning,
aflagt ofvannämnda examina, torde dessa i likhet med dem, som minst 2
år varit inskrift^ såsom studerande vid universitet eller annan statens
högskola, böra tillhöra beväringens första uppbåd under hela sin tjenstetid
i beväringen.»
På de af departementschefen anförda skäl tillstyrker utskottet det
föreslagna tillägget.
§ 35.
För den af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelsen, att värnpligtig, tillhörande
beväringen, skulle jemväl under marsch eller annan färd till
mönstringsort erhålla ersättning, finner utskottet tillräckliga skäl icke
föreligga.
Mönstringens hufvudsakliga uppgift är ju att förskaffa vederbörande
befäl kännedom om de värnpligtiges bostad och yrke. I § 32 af det före
-
181
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
liggande förslaget är derför ock stadgadt, att värnpligtig, som i enlighet
med vissa närmare föreskrifter meddelar befälet tillförlitlig uppgift i
nämnda hänseende, är befriad från personlig inställelse vid mönstring.
Men då den personliga inställelsen sålunda kan ersättas med en dylik uppgift,
synes det mindre lämpligt att medgifva rätt till ersättning för inställelse,
hvilket lätt skulle kunna leda till missbruk i enskilda fall.
I öfrigt har utskottet icke något annat att erinra i fråga om denna
§, än att i andra momentet det hittills använda ordet »dagaflöning» såsom
oegentligt ansetts böra utbytas mot ordet »penningebidrag».
Att utskottet, såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits,
icke afsett någon ändring i beräkningsgrunderna för den slitningsersättning,
som i fråga ''om de s. k. småpersedlarne tillkommer värnpligtig, torde
knappast behöfva påpekas.
Beträffande det af herr I. Månsson i ofvanberörda af honom väckta
motion föreslagna tillägg till paragrafens andra moment hänvisar utskottet
till sitt derutinnan förut under § 30 afgifna yttrande.
§ 36.
Såsom redan här ofvan Olif vi t nämndt, innefattar Kongl. Maj:ts förslag,
bland annat, ändring i bestämmelserna angående landstormens användning.
Nuvarande lag föreskrifver i § 36, att landstonnen får användas
endast under krig och till hemortens försvar. Förslaget after
deremot, att landstormen skulle kunna inkallas äfven vid fara för krig,
dock fortfarande endast till hemortens försvar.
I proposition till 1898 års Riksdag föreslog Kongl- Maj:t, att landstormen
å Gotland skulle kunna användas äfven vid fara för krig. Nämnda
proposition, hvilken af lagutskottet afstyrktes hufvudsakligen på grund af
betänkligheter mot en undantagslagstiftning för Gotland, blef dock icke
af Riksdagen bifallen.
Nyssnämnda förslag föranleddes närmast af en under ar 1896 af
dåvarande t. f. chefen för generalstaben gjord framställning rörande önskvärdheten
af en sådan ändring i värnpligtslagen, att landstormen för afkunna
fullt tillgodogöras för kust- eller gränsförsvaret måtte kunna till
hemortens försvar inkallas redan då fara för krig förefunnes.
I denna framställning anfördes, bland annat, följande:
»För en hastigt påkommande fiendtlig brandskattning af! vigtigare orter
utefter Sveriges vidsträckta kuster under mobiliseringstiden eller för afvärjande
af mindre, fiendtliga företag mot kustbanor och telegraflinier i afsigt
att fördröja svenska härens mobilisering och koncentrering eller ock
för förhindrande af fiendens ostörda besittningstagande af för hans flotta
182
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
lämpliga hamnplatser, för alla sådana företag vore landstormen nu till
ingen nytta, enär kriget ofta först utbröte i och med dessa fiendtligheter,
och Konungen således icke kunnat på förhand, enligt värnpligtslagens nuvarande
lydelse, fatta beslut om landstormens inkallande. Någon tid för
landstormens organisation vore jemväl af nöden, innan densamma kunde
träda i verksamhet. Erfarenheten gåfve dessutom i afseende på tidpunkten
för krigsutbrott vid handen, att endast i ett fåtal fall krigsförklaringföregått
fiendtligheternas öppnande. Att landstormen icke för närvarande
kunde tagas i anspråk under sjelfva mobiliseringen, innebure så mycket
större fara, som under denna tidpunkt öfriga trupper — bundna som de
då vore genom det pågående mobiliseringsarbetet — omöjligen kunde påräknas
för kustförsvaret.»
Efter att hafva redogjort för hvad sålunda förut i nu ifrågavarande
ämne förekommit, yttra]- chefen för landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet
vidare:
»Alltmer har, enligt min uppfattning, betydelsen af att redan vid fara
för krig kunna taga landstormen i anspråk för hemortens försvar trängt
in uti vårt folks medvetande. Derom vittna bland annat de önskningsmål,
som framburits, och de åtgärder, som framhållits vara behöfliga för att
mot fiendtliga öfverfall trygga vissa kuststäder, äfvensom i sin mån den
utveckling, som den frivilliga skytterörelsen under senaste åren erhållit.
Ju mer man söker göra sig förtrogen med kust- och gränsförsvaret, dess
mer framträder ock vigten af att uti de särskilda orterna, redan under
mobiliseringstiden, ja, före densamma, vid behof kunna uppbåda landstormsmännen
för vidtagandet af vid sådan tidpunkt erforderliga försvarsåtgärder,
såsom: att hindra fiendtliga afdelningar uti deras företag mot kuststäder
och hamnplatser, mot jernvägs- och telegraflinier; att uppehålla
framträngandet af sådana afdelningar; att skydda signalstationer och kabelfästen
in. in. d. Det är i betraktande häraf som jag finner det synnerligen
angeläget, att § 36 mom. 1 uti värnpligtslagen erhåller den ändrade
lydelse, som förverkligandet af nu antydda ändamål betingar.»
En ändring af ifrågavarande lagrum i det af departementschefen
sålunda angifna syfte finner utskottet vara af synnerlig vigt. Enligt Kongl.
Maj:ts förslag skulle emellertid Konungen eg a rätt att vid fara för krig
till hemortens försvar inkalla landstormen, oberoende deraf, huruvida order
om mobilisering af beväringens första eller andra uppbåd utgått eller
beslut derom ens fattats samt utan att riksdagskallelse behöfde utfärdas.
Då värnpligtslagens mening hittills uppenbarligen varit, att landstorraen i
regel skulle kunna för rikets försvar anlitas endast i sista hand, sedan rikets
försvarskrafter i öfrigt hufvudsakligen redan tagits i anspråk, samt
Särskilda Utskotts (iV;o 1) Utlåtande M:o 11.
183
denna grundsats icke lärer böra undergå rubbning i annan mån än som
för vinnande af det med Kongl. Maj:ts förslag afsedda ändamål är nödvändigt,
anser utskottet, att landstormens inkallande icke bör ifrågakomma
förr än beslut om inkallande af beväringens första uppbåd jemlikt § 28
mom. 1 värnpligtslagen i statsrådet fattats. Att såsom vilkor för landstormens
uppbådande ovilkorligen stadga, att förordnande om inkallelse
jemväl af beväringens andra uppbåd beslutats, torde deremot icke vara
lämpligt. Andra uppbådets hufvudsakliga uppgift vid mobilisering torde
nemligen vara att bilda reserv- och ersättningstrupper, hvadan det icke
synes vara klokt att med nödvändighet binda landstormens inkallande vid
nyssnämnda vilkor. För öfrigt är att märka, att, jemlikt § 33 värnpligtslagen,
de värnpligtige, som icke äro till tjenstgöring inkallade, när landstormen
inom orten uppbådas, äro, der Konungen ej för särskilda fall
annorlunda förordnar, pligtige att utgå med densamma och då hafva lika
tjenstgöringsskyldighet och förpligtelse!'' i öfrigt som värnpligtige, tillhörande
landstormen.
Om än således enligt utskottets mening andra uppbådets inkallande
icke i lagen bör göras till uttryckligt vilkor för landstormens uppbådande,
synas dock enahanda konstitutionella former, som värnpligtslagen fordrar
för inkallande af andra uppbådet, böra stadgas för landstormens inkallande.
Att i nu gällande lag så icke skett beror uppenbarligen deraf, att landstormen
nu endast får inkallas sedan krig redan utbrutit, men då landstormens
ställning nu skulle i viss mån blifva en annan än hittills, torde
en dylik bestämmelse böra inflyta, i lagen.
Inkallelse af landstormen bör naturligen verkställas på samma sätt
som beväringens inkallelse till sådan tjenstgöring, som afses i § 28 värnpligtslagen.
Bestämmelsen derom synes emellertid lämpligen böra uppflyttas
till paragrafens första moment, som handlar om vilkoren för inkallelsen,
och der utgöra ett särskilt stycke, hvaremot de enligt Kongl.
Maj:ts förslag i första momentet införda bestämmelserna rörande i hvilka.
fall värnpligtig, som tillhör landstormen, är underkastad krigslag, torde
böra bilda ett särskilt moment för sig.
I enlighet med hvad sålunda nämnts har utskottet uppgjort ändradt
förslag till lydelse af ifrågavarande §, dervid nyssberörda bestämmelser
om krigslags tillämplighet å värnpligtige, tillhörande landstormen, jemväl
bragts i öfverensstämmelse med den af utskottet föreslagna redaktionen
af § 31.
184
Särskilda Utskotts {N:o 1) Utlåtande N:o 11.
§ 37.
I denna § har föreslagits ett tillägg till nu gällande bestämmelse
om landstormens tjenstgöringsoinråde af innehåll, att till landstormen hörande
värnpligtig, som erhållit sin utbildning vid flottan, må användas för
det lokala kustförsvaret äfven utom sitt eget och närmast angränsande
inskrifningsområden. Beträffande nämnda tillägg, hvilket eger sammanhang
med nu ifrågasatt ändring i kustartilleriets organisation, yttrar chefen för
sjöförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
den 7 januari 1901:
»För att landstormsmän, hvilka erhållit utbildning vid flottan, skolakunna
användas för det lokala kustförsvaret, som — enligt det förslag
till organisation af kustartilleriet, för hvilket jag i mitt anförande till
statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden denna dag redogjort — till
större utsträckning, än hittills varit förhållandet, skulle komma att läggas
under flottan, synes mig föreskriften, att landstormen tillhör endast hären,
böra utgå ur vämpligtslagen. Af samma anledning synes det ändamålsenligt,
att § 37 uti vämpligtslagen erhåller det tillägg, att landstormsman,
som undergått utbildning vid flottan, må användas vid lokala försvaret
äfven utanför »närmast tillgränsande inskrifningsområden». I flertalet fall
torde, med hänsyn till inskrifningsområdenas och de hotade kustorternas
läge i förhållande till hvarandra, icke något bruk behöfva göras af ifrågavarande
tilläggsbestämmelse. Men sådana fall låta sig dock tänkas, då
behof kan uppstå för en vidsträcktare användning af ifrågavarande landstormsmån,
än hvad som i allmänhet kan betraktas såsom regel.»
Utskottet har mot det föreslagna stadgandet icke något att erinra.
Beträffande § 38
har utskottet icke heller någon erinran att framställa.
§ 39.
De två särskilda styckena i mom. 1 synas ega så pass nära sammanhang,
att de lämpligen böra sammanföras till ett stycke, dervid orden »till
landstormen hörande värnpligtigs» torde utbytas mot ordet »hans».
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
185
§ 40.
Denna § bestämmer ansvaret för uteblifvande utan la-ra förfall frän
inskrifning. Enligt förslaget skulle detta, skärpas sålunda, att straffet föx*
uteblifvande första aret skulle höjas från tio till tjugu kronor och för
upprepad t uteblifvande för hvarje år utgöra, i stället för tjugu, fyrtio
kronor. >• ■'' ■ ''■■■■■■: 1 • ■:
Värnpligtskomitén, som till behandling förehade, bland annat, äfven
hithörande frågor, ansåg väl, att eu förhöjning af det nu bestämda bötesansvaret
för uteblifvande utan laga förfall från inskrifning första gången
kunde ifrågasättas, då detsamma hittills icke visat sig tillräckligt verksamt,
men framhöll å andra sidan, att en sådan höjning måste antagas hafva
till följd, att de fall tillväxte i antal, då bötfälde värnpligtige i saknad af tillgång
till böternas gäldande måste befordras till förvandlingsstraff. Komitén
förordade derför bibehållande af det nuvarande bötesbeloppet för sådan
försummelse. Detta skedde dock under förutsättning, att vissa andra
af komitén till nedbringande af inskrifniugsförsuuimelserna föreslagna åtgärder
vunne tillämpning. Komitén tänkte sig nemligen, att hemtning
af värnpligtige till inskrifning borde i vidsträcktare mån än hittills ifrågakomma.
För sådant ändamål föreslog komitén, såsom redan förut omförmälts,
att inskrifning af värnpligtige skulle kunna verkställas jemväl under
den tid af året, då inskrifningsförrättning eljest icke eger rum, genom
inskrifningsområdesbefälhafvarne —'' ett förslag som ock, enligt hvad af
det föregående framgår,'' af Kongl. Maj:t upptagits — hvarjemte komitén
vidare hemstälde, att värnpligtig, som gjort sig skyldig till förfallolöst
uteblifvande vid inskrifning, skulle gä i mistning af en del utaf den honom
eljest, under tjenstgöring tillkommande daga,Honing.
I fråga åter om upprepad försummelse af ifrågavarande slag efter
undergången bestraffning, föreslog komitén en betydlig skärpning i straffet,
fängelse under viss tid eller, der mildrande omständigheter förelåge, böter
från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.
Hvad angår förfallolöst uteblifvande första gången anser sig utskottet
icke böra tillstyrka eu skärpning af den nuvarande ansvarsbestämmelsen.
Väl är det sant, att det nuvarande straffet- för sådan försummelse
kan synas lågt, men a andra sidan får man icke förbise, att anledningen
till en dylik försummelse ofta nog icke beror af bristande vilja hos den
försumlige att, fullgöra sina skyldigheter, utan af okunnighet, eller lörbiBih.
till Hiksd. Prof. Hull. S Sami. 1 Afd. II Käft. 24
186 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
seende eller ock af andra orsaker, som väl icke äro att hänföra till laga
förfall, men dock gorå förseelsen jemförelsevis ursäktlig.
Härtill kommer, att genom den af utskottet tillstyrkta anordning,
enligt hvilken inskrifning af värnpligtige må kunna ske under viss tid af
året genom vederbörande befälhafvare, hemtningen, på sätt af värnpligtskomitén
framhållits, bör kunna i långt större utsträckning än hittills anlitas,
och följaktligen påföljden af försummelsen för den värnpligtige, som
ej skyndar att råtta sitt fel och godvilligt anmäla sig till inskrifning hos
befälhafvaren, i allmänhet torde blifva ganska kännbar, helst ju hemtningen
sker på den försumliges bekostnad.
Beträffande: de af värnpligtskomitén föreslagna straffbestämmelserna
för upprepad dylik försummelse förutsatte dessa, såsom nflmndt, dels att den
värnpligtige förut undergått bestraffning för enahanda slags förseelse dels
äfven, i följd af de latitudinärt bestämda straffen, att förseelserna skulle bedömas
af allmän domstol. Då eu sådan anordning ansetts mindre lämplig,
har i Kong!. Maj:ts förslag de fixa straffen bibehållits och endast den
ändring vidtagits, att böterna för här afsedda fall fördubblats.
Utskottet, som jemväl hyser den uppfattningen, att förseelser af
ifrågavarande art icke lämpligen böra dragas under domstol, men anser att
upprepad sådan förseelse måste bedömas vida strängare än när den egt
rum första gången, har icke något emot Kong]. Majtts förslag i denna del
att erinra.
§ 41.
Enligt mom. 1 i förslaget skulle ansvarspåföljden för uteblifvande
utan laga förfall från mönstring höjas från fem till tio kronor.
Under förutsättning att, på sätt utskottet tillstyrkt, böterna för uteblifvande
från inskrifning bibehållas vid tio kronor, anser utskottet, att
icke heller någon skärpning bör ifrågakomma beträffande ansvaret för uteblifvande
från mönstring, hvilken förseelse är af lindrigan'' beskaffenhet än
uteblifvande från inskrifning.
I mom. 2 af denna § är föreslaget, att böterna för värnpligtig, som
utan laga förfall underlåter att fullgöra honom jemlikt § 33 mom. 2 eller
3 åliggande anmälningsskyldighet, jemväl skulle höjas från fem till tio
kronor.
Då ifrågavarande förseelse närmast är att likställa med försummad
mönstringsskvldighet, får utskottet, med åberopande af hvad derom nyss
blifvit anfördt, hemställa att förslaget icke heller i denna del måtte bifallas.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
187
§ 42.
I denna § hafva på ett ställe sammanförts bestämmelserna angående
de fall, då värnpligtig enligt det föreliggande förslaget skulle vara
underkastad hemtningsäfventyr.
§ 41 i nu gällande värnpligtslag stadgar, att värnpligtig, som utan laga
förfall uteblifver från inskrifningsförrättning eller uraktlåter att inställa sig
till tjenstgöring, dertill han blifvit i laga ordning kallad, är underkastad
äfventyret att blifva hemtad på egen bekostnad.
I förslaget äro dessa bestämmelser bibehållna; men har dessutom föreslagits,
att jemväl värnpligtig, som underlåter att fullgöra honom åliggande
mönstringsskyldighet, skulle våra underkastad nämnda äfventyr.
Då, såsom förut omförmälts, föreskriften om personlig inställelse
vid mönstring icke är ovilkorlig, utan den personliga inställelsen kan ersättas
med eu till befälet aflemnad tillförlitlig uppgift om bostad och yrke,
synes det vara mindre lämpligt att stadga hemtningsäfventyr för försummad
mönstringsskyldighet. Skulle stadgandet tillämpas endast med afseende
å dem, som underlåtit att lemna någon som helst uppgift i nyssnämnda
hänseende, blefve detsamma ej fullt effektivt, hvarjemte fäll kunde förekomma,
dä uppgift till befälet afsändts efter det beslutet om hemtning
meddelats men innan detsamma hunnit verkställas. År stadgandet åter
afsedt att erhålla tillämpning äfven beträffande sådana värnpligtige, hvilkas
till befälet afleinnade uppgifter angående bostad och yrke icke äro att anse
såsom »tillförlitliga», lemnar detsamma spelrum för godtycke eller olika
tolkningar. Utskottet hemställer derför, att stadgandet angående hemtningsäfventyr
såsom påföljd för försummad mönstringsskyldighet måtte utgå
och paragrafens andra stycke i följd deraf erhålla eu ändrad redaktion.
I öfrigt har utskottet icke mot de i denna § innehållna bestämmelser
något att erinra.
. . . . i ; l , i .. . '' { Ce) v ■ • • ( ;''•*;[ {; ■ •}«?;»••
§ 43.
Utskottet har ansett det föreslagna andra momentet af denna § böra
undergå en mindre redaktionsä.näring i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med utskottets hemställan rörande lydelsen af § 29 mom. 2.
■
188
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o //.
Beträffande § 44
har utskottet icke något att erinra.
§ 45.
I fråga om denna § är att märka, bland annat, att, medan förseelser
emot föreskrifterna i § 33 inom. 2 och 3 angående vårnpligtigs skyldighet
att i vissa fall anmäla flyttning in. in. enligt nu gällande värnpligtslag
(§ 45) äro föremål för åtal vid allmän domstol, Kongl. Maj:ts förslag afser,
att det nu stadgade förfarandet angående påförande af böter för uteblifvande
från inskrifning eller mönstring äfvensom klagan öfver dylik bötespåföring
skall tillämpas äfven i fråga om förseelser af förstnämnda slag.
Dessa förseelser synas icke heller vid jemförelse med öfriga nyss
omförmälda förseelser mot värnpligtslagen ega en så säregen karakter,
att deraf bör följa den väsentliga olikhet i förfarandet för ansvarets utkräfvande,
som nu är stadgadt. Utskottet har derför icke emot förslaget
härutinnan liksom icke heller mot den föreslagna affattningen af förevarande
§ i öfrig! något att erinra.
§ 46.
1 mom. 1 af denna § är föreslaget, att af de böter, som på grund
af värnpligtlagens bestämmelser inflyta, viss del, högst hälften, skulle få
användas till bötesindrifningens befordrande.
Då utskottet anser detta mindre lämpligt, finner utskottet sig icke
kunna tillstyrka förslaget i denna del.
Under förutsättning, att utskottets uppfattning härutinnan godkännes,
torde första momentet af förevarande § kunna erhålla samma lydelse som
motsvarande stadgande i gällande värnpligtslag (§ 48), allenast med den
ändring, att i slutet af paragrafen införas orden »och § 39 mom. 2».
Beträdande mom. 2 har utskottet icke funnit anledning till anmärkning.
§ 47
synes utskottet lämpligen böra få sin plats efter de i förslaget med §§
48, 49 och 50 betecknade stadgandena, hvilka, med hänsyn såväl till sitt
Särskilda Utskotts (X:o t) Utlåtande N:o 11.
18»
innehåll som lagens uppställning i öfrigt, äro att anse såsom delar af
sjelfva lagen. I följd häraf skulle den föreslagna § 47 blifva § 50 samt
paragrafbeteckningen å de nämnda tre öfrig?» paragraferna ändras.
Beträffande lydelsen af förevarande §, har deri vidtagits en mindre
redaktionsändring.
§ 48 (§ 47).
Denna § är till sitt innehåll ny oeh afse?1, enligt hvad chefen för
sjöförsvjirsdepartemeiitet i sitt anförande till statsrådsprotokollet yttrat,
hufvudsakligen att ordna frågan om bemanningen af signalstationerna vid
rikets klister.
Departementschefen anför i ämnet följande:
»Redan uti den till 1891 års Riksdag afgifna nådiga propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof anfördes under femte hufvudtiteln,
punkt 14r att sign;dstationerna vid rikets kuster voro afsedda att
betjenas af lots- och fyrpersonalen. För detta ändamål erfordras dock
blott eu mindre del af nämnda personal och hufvudsakligast de, som
under vanliga förhållanden hafva sin tjenstgöring å eller i närheten af de
platser, der signalstationerna skola upprättas.
Fullständiga planer för personalens uttagande och användning för
detta ändamål äro utarbetade af chefen för flottans stab och lotsstyrelsen,
men frågan om personalens tjenstskyldighet i berörda afseende bar ännu
icke blifvit slutligt ordnad.
Enligt nu gällande värnpligtslag inskrifves personalen vid lots- och
fyrinrättningarna samt lifräddningsanstiiltema i flottans beväring men är
frikallad från skyldighet att inställa sig till in sk rifningsför rättning eller
mönstring, äfvensom från vapenöfning under fredstid, och icke heller vid
mobilisering skall densamma af kompaniområdesbefälet inkallas.
Enär det visat sig, att personalens vid lots- och fyrinrättningarna
tjenstskyldighet vid knstsignalväsendet icke lämpligen kan ordnas genom
tillämpning af de för våmpligtige i allmänhet gällande bestämmelser,
hafva lotsstyrelsen och chefen för flottans stab uti skrifvelse till sjöförsvarsdepartementet.
den 7 maj 1897 afgifvit gemensamt yttrande och förslag
rörande detta ärende, af hvil ket framgår, att denna personals vämpligtsförhållanden
och densammas tjenstskyldighet vid knstsignalväsendet
stå i sådant, inbördes sammanhang, att dessa båda frågor böra ordnas
samtidigt.
Då lots- och fyrpersonals inskrifning såsom värnpligtig*: förorsakar
ett. ej oväsentligt redovisningsarbete, utan att något egentligt ändamål
190
Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o //.
dermed vinnes, synes frågan erhålla sin enklaste och på samma gång
ändamålsenligaste lösning genom att personalen i fråga om sina värnpligtsförhållanden
likställes med fast anstälde vid flottan med skyldighet
att, i den ordning, Konungen bestämmer, då rikets försvar sådant krafvel'',
tjenstgöra såsom icke stridande vid flottan, samt under fredstid undergå
derför erforderlig utbildning. Hvad personalen vid lifräddningsanstalterna
angår, är dess anställning vid lotsverket af mera tillfällig art, och har
denna personal derför i nu ifrågavarande fall icke ansetts böra likställas
med lots- och fyrinrättningarnas personal.
De föreslagna bestämmelserna afse sålunda, icke någon förändring i
lotsverkets organisation, utan blott ett fastslående af de grunder, som af
vederbörande myndigheter föreslagits för lösning af kustsignalväsendets
bemanningsfråga».
Värnpligtige, som äro anstälde vid lots- och fyrinrättningarne, äro,
på sätt departementschefen omförmäla nu befriade från all öfning i fredstid
men deremot skyldige att tillhöra beväringens första uppbåd och flottans
reserv under hela sin värnpligtstid (§ 27 mom. 2 värnpligtslagen). I
krigstid hafva följaktligen sådana värnpligtige en i visst afseende mera
utsträckt tjenstgöringsskyldighet än värnpligtige i allmänhet.
Beträffande lotsinrättningens personal är dessutom i det för lotsverket
gällande tjenstgöringsreglemente föreskrifvet, att densamma vid inträffande
krig eller större rustningar är skyldig att, när Konungen derom
förordnar, tjenstgöra vid flottan. Denna skyldighet qvarstår följaktligen
icke allenast under värnpligtstiden utan hela den tid, den vid lotsinrättningen
anstälde tillhör densamma.
Såsom departementschefen antydt och enligt hvad utskottet i öfrigt
inhemta t, har med de nu föreskrifna stadgandena, i förevarande § åsyftats,
att såväl lots- som fyrinrättningens personal skulle i krigstid vara att
påräkna för bemanningen af flottans signalstationer eller för kustsignalväsendet
i öfrigt: och detta skulle beträffande dem, som tillhöra nämnda
personal, gälla icke allenast den tid, de qvarstå i värnpligtsåldern utan
så länge de äro i lotsverkets tjenst. Skulle deras tjenstgöringsskyldighet
i nämnda afseende upphöra efter fyrtio års ålder, blefve nemligen ofta
nog följden, att den personal, som redan funnes tillgänglig på en plats,
der signalstation vore förlagd, och på grund af sin kännedom om farvattnet
särskildt lämpad för tjenstgöring på samma plats, icke finge dertill
användas. För bestridande af nämnda tjenstgöring skulle personalen i
fråga undergå erforderlig utbildning och öfningar i fredstid. Nämnda
utbildning och öfningar skulle dock, enligt härför uppgjord plan, komma
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o II.
191
att kräfva en i förhållande till öfrige värnpligtiges öfning i fredstid, jemförelsevis
ringa tid.
För att ordna hithörande förhållanden har nu ansetts nödigt att,
med upphäfvande af de i gällande värnpligtig förekommande bestämmelserna
rörande lots- och fyrinrättningarnes personal, i den nya värnpligtslagen
införa ett stadgande, hvarigenom nämnda personals skyldigheter
i fråga om försvaret blefve till sina allmänna grunder reglerade;
och har derför föreslagits, att i värnpligtslagen skulle införas ett stadgande
derom, att personalen vid omförmälda inrättningar skulle i fråga
om bestämmelserna i nämnda lag anses likstäld med fast anstälde vid
flottan samt ega skyldighet att, i den ordning Konungen bestämmer, då
rikets försvar det krafvel-, tjenstgöra såsom icke stridande vid flottan och
under fredstid undergå derför erforderlig utbildning.
Det föreslagna stadgandet innebär således i sjelfva verket icke endast
att lemna föreskrifter angående ifrågavarande personals skyldigheter under
värnpligtstiden utan ock att ordna samma personals ställning till försvarsorganisationen
i allmänhet.
Utskottet förbiser ingalunda vigten af det ändamål, som man med
det föreslagna stadgandet velat vinna, och har icke något att erinra emot,
att sådana ändringar i värnpligtslagen vidtagas, att samma ändamål må
kunna behörigen tillgodoses. Men att, på sätt blifvit föreslaget, för
nämnda ändamål i värnjjligtslagen inrycka bestämmelser, som till sin innebörd
delvis ligga på sidan om de förhållanden, samma lag är afsedd att
reglera, eller den allmänna värnpligten, anser utskottet vara hvarken
lämpligt eller behöfligt. Lots- och fyrinrättningarnes personal måste nemligen
liksom hvarje annan statens tjenstemannapersonal vara pligtig underkasta
sig den tjenstgöringsskyldighet, som för samma personal är stadgad,
och, i den mån vederbörligt förbehåll derom vid antagandet i tjensten
gjorts, jemväl de ändringar, som derefter må varda i sådant afseende bestämda.
Såsom ofvan nämnts, äro redan nu i tjenstgöringsreglementet
för lotsverket bestämmelser meddelade om den tjenstgöringsskyldighet,
som åligger lotsinrättningens personal i krigstid. Det synes då icke heller
föreligga något hinder för utfärdande i enahanda ordning af bestämmelser
i dylikt syfte rörande fyrinrättningens personal eller af stadganden i fråga
om den utbildning, som de vid lots- och fyrinrättningarne anstälde äro
pligtige att underkasta sig för fullgörande af de med deras tjensteanställning
förbundna åligganden.
Den anordning, man i förevarande afseende velat åstadkomma, synes
derför utskottet icke kräfva annan ändring i värnpligtslagen än att, på
sätt nu blifvit föreslaget, de i gällande värnpligtslag förekommande be
-
192
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande A:o //.
s tämmelser tia rörande lots- och fyrinrättningarnes personal upphäfvas och
att dessa bestämmelser ersättas med ett stadgande i samma lag, att värnpligtige,
som tillhöra nämnda inrättningar, i värnpligtshänseende likställas
med dem, som äro vid flottan fast anstälde. Då värnpligtslagen angående
flottans fasta personal endast innehåller föreskrifter om huruledes sådane
värnpligtige, som afgått från dylik anställning, skola i värnpligtshänseende
betraktas, biefve visserligen genom ett sådant nytt stadgande, som nyss
angifvits, den i tjenst varande lots- och fyrpersonalens ställning inom försvarsorganisationen
lika litet ordnad som nu är förhållandet beträffande
härens och flottans stam, men, såsom af det förestående torde framgå,
ega, enligt utskottets uppfattning, härför erforderliga bestämmelser icke
sin råtta plats i värnpligtslagen utan tillhöra den särskilda lagstiftning,
som afser att reglera berörda personals tjensteåligganden i allmänhet.
Utskottet hemställer derför, att ifrågavarande § måtte erhålla följande
lydelse: »värnpligtige, tillhörande lots- och fyrinrättningarnes personal,
likställas enligt denna lag med de vid flottan fast anstälde».
§§ 49—51.
Beträffande dessa §§, af hvilka de två första enligt utskottets förslag
skulle erhålla ändrad nummerföljd, har utskottet icke något att erinra.
§ 52.
1 fråga om denna § hänvisar utskottet till sitt derutinnan förut afgifna
yttrande.
§ 53.
I öfverensstämmelse med utskottets hemställan i fråga om den föreslagna
§ 4, torde § 53 böra ur lagen utgå.
i. v i.1;
j •,;
''J H:
»rå Tf i ‘
■ > ;J
193
Säl skilda Utskotta (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Beträffande den föreslagna lydelsen af rubrikerna för'' värnpligtslagens
särskilda underafdelningar har utskottet intet annat att erinra än hvad
ofvan nämnts angående lydelsen af rubriken till den med Art. V. i lagen
betecknade afdelningen. Slutligen har utskottet ansett den å lagens underafdelningar
i förslaget bibehållna benämningen artikel lämpligen böra utbytas
mot kapitel.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa:
l:o) att Riksdagen — under förutsättning att Riksdagens
båda Kamrar fatta sammanstämmande beslut,
som af Kongl. Maj:t godkännes, om antagande af en
härordning, hvarigenom indelningsverket varder upphäfdt
— med förklarande att Kongl. Maj:ts förslag till värnpligtslag
icke kunnat af Riksdagen oförändradt antagas,
måtte, i anledning af Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition
äfvensom hei’r A. Hedins motion n:o 117 samt
t med afslag å de af herrar Sjöcrona och Nyländer väckta
motioner och herr A. Hedins motion n:o 175, för sin
del besluta att antaga följande värnpligtslag:
, • •>< ii:..... ■ ! \ ■ , : - i-'' Öl : -M !
Värnpligtslag.
Kong!. Moj.is förslag: Utskottets förslag:
Art. I.
Allmänna bestämmelser.
§ 1> '' '' :
Hvarje svensk man är värnpligtig
från och med det kalenderår, under
hvilket han fyller tjuguett år, till
och med det, under hvilket han fyller
fyratio år.
Bill. till Rikad. .Prof. 1901. 8 Sand.
Kap. I.
Allmänna bestämmelser.
§ 1.
1. Hvarje svensk man är värnpligtig
från och med det kalenderår,
under hvilket han fyller tjuguett år,
till och med det, under hvilket han
fyller fyratio År.
1 Afd. II Höft. 25
194
Särskilda Utskotts (N:
Kong!. Maj:ts förslag:
t
§ 2.
■ti * ii'' : V ;,*.<-*«;■ u . '' • • ;■
1. Värnpligten fullgöres i beväringen
och landstormen. Beväringen
delas i första och andra uppbådet.
Tjenstetiden är åtta år i
första och derefter fyra år i andra,
uppbådet.
I krigstid bestämmer dock endast
behofvet tjenstetidens längd för det
inkallade manskapet.
2. Under den tid värnpligtig
icke tillhör beväringen, tillhör han
landstormen.
Från värnpligtens fullgörande frikallas
den, som till följd af lyte,
sjukdom eller annan dylik orsak är
till tjenst vid rikets försvar oförmögen.
1) Utlåtande N:o 11.
Utskottets förslag:
S 2.
■ ■.:r Uj . e: :> ''< ■: i
För den, som förvärfvar svensk
medborgarerätt det kalenderår, under
hvithet han fyller tjuguett är, eller
derefter, inträder värnpligten frän
och med det år, som infaller näst
efter det lian förvärfvät nämnda rätt.
§ 3.
1. Värnpligten fullgöres i beväringen
och landstormen. Beväringen
delas i första och andra uppbådet.
Tjenstetiden i beväringen är
tolf är, åtta år i första och derefter
fyra år i andra uppbådet.
I krigstid bestämmer dock endast
behofvet tjenstetidens längd för det
inkallade manskapet.
2. Under den tid värnpligtig
icke tillhör beväringen, tillhör han
landstormen.
i A v»
$ 4-
>: i'' till jl? I i ■, /
Från värnpligtens fullgörande frikallas
den, som till följd af lyte,
stadigvarande sjukdom, bestående
kroppslig svaghet eller annan dylik
orsak är till tjenst vid rikets försvar
oförmögen.
195
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Majds förslag: Utskottets förslag:'' •''
§ 4.
1. Den, som frikallas från värnpliktens
fullgörande eller får uppskof
med inskrifning, skall för hvarje
år, hvarunder han sålunda undgår
att tillhöra beväringen, erlägga en
skatt till staten, under benämning
värnskatt.
2. Dylik skatt erlägges jemväl
af den, som afjlyttar från riket, för
lams återstående tjenstetid i beväringen.
3. Om frikallelse från skyldighet
att erlägga värnskatt äfvensom rörande
värnskattens belopp, dess påförande,
uttagande och redovisning
varder bestämdt i särskild lag.
1. Värnpligtig är skyldig att
inställa sig till inskrifning i hären
eller flottan dét år, han fyller tjugoett
år.
2. Tjenstetiden i beväringen beräknas
från början af nyss nämnda
år, äfven om den värnpligtige till
följd af laga förfall eller beviljadt
uppskof först ett senare år skulle
1 »lifva inskrifven.
Har sådan senare inskrifning
skett till följd af den värnpligtiges
uteblifvande utan laga förfall, räknas
tjenstetiden från början'' af inskrifningsåret.
§ 5.
1. Värnpligtig är skyldig att
inställa sig till inskrifning i hären
eller flottan det år, han fyller tjugoett
år.
2. Tjenstetiden i beväringen beräknas
från början af nyss nämnda
år, äfven om den värnpligtige till
följd af laga förfall eller beviljadt
uppskof först ett senai’e år skulle
blifva inskrifven.
Der inskrifning ett senare är
skett till följd af den värnpligtiges
uteblifvande utan laga förfall, räknas
tjenstetiden från början af inskrifningsåret.
19(5
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o IL
Kongl. Maj.ts förslag:
%
Inställer inskrifcen värnpligtig
sig icke till i § 27 föreskrifven tjenstgöring,
räknas sådant år, hvarunder
han utan laga förfall eller heviljadt
uppskof uteblifvit, icke såsom ftillgjordt
tjensteår i beväringen. Huru
förhållas skall, då värnpligtig uteblifvit
från endast en de! af åi’ets
tjenstgöring, bestämmer Konungen.
§ 6.
Äfven före det år, värnpligten
inträder, må yngling anmäla sig till
inskrifning och dervid uppgifva
det truppslag vid hären eller den
tjenst vid flottan, hvari han önskar
inskrifvas. För bifall härtill fordras,
att t i. han är till krigstjenst duglig
och i öfrig! lämplig till den tjenstgöring,
hvartill han anmäler sig.
Han tillhör likväl första uppbådet,
intill dess åtta år förflutit från
och med det år, då han fylde tjuguett.
år.
Utskottets förslag:
Hav värnpligtig utan laga förfall
eller beviljadt uppskof under något
år af tjenstetiden uteblifvit frän honom
enligt § 27 under samma år
åliggande tjenstgöring, må det år icke
räknas honom till godo såsom tjensteår
i beväringen. Huru förhållas
skall, då värnpligtig uteblifvit från
endast eu del af årets tjenstgöring,
bestämmer Konungen.
3. Värnpligtig, hvarom, i § 2
förmäles, är skyldig att inställa
sig till inskrifning det dr hans
värnpligt tager sin början. Sådan
värnpligtig anses dervid likstäld med
den, som förut erhållit uppskof med
inskrifning. Närmare bestämmelser
i fråga om denna lags tillämpning
beträffande sådan värnpligtig meddelas
af Konungen.
§ 6.
Äfven före det år, värnpligten
inträder, må yngling anmäla si? till
inskrifning och dervid uppgifva det
truppslag vid hären eller den tjenst
vid flottan, hvari han önskar inskrifvas.
För bifall härtill fordras, att
han är till krigstjenst duglig och i
öfrigt lämplig till den tjenstgöring,
hvartill han anmäler sig.
Han tillhör likväl första uppbådet,
intill dess åtta år förflutit från
och med det år, då han fylde tjuguott
år.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 197
Kongl. Maj:ts förslag:
Hvad i denna lag stadgas om
värnpligtige gäller i tillämpliga delar
för de enligt denna § inskrifne,
äfven innan de i värnpligtsåldern
inträdt.
§ 7.
Vapenföra värnpligtige inskrifvas
till vapentjenst, öfriga värnpligtige
till annan befattning vid hären eller
flottan, hvartill de må finnas lämpliga.
.fl av»''A
§ 8.
/f .<» f • - r»grl<|tnn/ ds n<>
Rörande inskrifna värnpligtiges
befrielse frän tjenstgöring under
krigstid meddelar Konungen de föreskrifter,
som för rikets tjenst och
det allmännas behof finnas vara påkallade.
,
§ 9.
Värnpligtig, som är lagstadd eller
annorledes i annans tjenst eller arbete
antagen, må ej af husbonde eller arbetsgivare
hindras att i behörig tid
inställa sig till inskrifning, tjenstgöring
eller mönstring, eller att fullgöra
annan honom i donna lag ålagd
skyldighet.
Utskottets förslag:
Hvad i denna lag stadgas om
värnpligtige gäller i tillämpliga delar
för de enligt denna § inskrifne,
äfven innan de i värnpligtsåldern
inträdt.
§ 7.
Vapenför värnpligtig inskrifves
till vapentjenst, annan värnpligtig
till den befattning vid hären eller
flottan, hvartill lian må finnas lämplig.
Rörande inskrifne värnpligtiges
befrielse från tjenstgöring under
krigstid meddelar Konungen de föreskrifter,
som för rikets tjenst och det
allmännas behof finnas vara påkallade.
§ 9.
Värnpligtig* som är lagstadd eller
annorledes i annans tjenst eller arbete
antagen, må ej af husbonde eller arbetsgivare
hindras att i behörig tid
inställa sig till inskrifning, tjenstgöring
eller mönstring, eller att fullgöra
annan honom i denna lag ålagd
skyldighet.
198
Särskilda Utskotts (N:
Konffl. Maj:ts förslag:
§ 10.
Värnpligtig, som är förlustig medborgerligt
förtroende, må ej vapenöfvas,
utan skall till lämpliga arbeten
användas.
Art. II.
Om de värnpligtiges inskrifning
och redovisning.
§ 11.
1. Riket indelas för inskrifning
och redovisning af de värn pligt ige,
med i mom. 2 stadgade undantag,
uti inskrifningsområden och rullföringsområden;
hvarje inskrifningsområde
omfatta]- visst antal rullföringsområden.
För hvart och ett af
dessa områden förordnas en befälhafvare.
2. För inskrifning af de värnpligtig^
»om äro å sjömanshus inskrifna,
och för redovisning af flottans
å sjömanshus inskrifva värnpligtige
bestämmas särskilda, sjörullföringsområden,
hvart och ett om
-
/) Utlåtande N:o II.
Utskottets förslag:
§ 10.
Värnpligtig, som är förlustig medborgerligt
förtroende för alltid, vid
ej tillhöra hären eller flottan.
År värnpligtig förlustig medborgerligt
förtroende intill dess viss tid
förflutit från det han efter utstdndet
straff blifyit frigifven, vid han under
samma tid ej vapenöfvas utan skall
till lämpliga arbeten vid hären eller
flottan användas.
Kap. II.
Om de värnpligtiges inskrifning och
redovisning.
§11.
1. Föi- inskrifning och redovisning
af de värnpligtige med det i
inom. 2 stadgade undantag, indelas
riket uti inskrifningsområden och
rullföringsområden; hvarje inskrifningsområde
omfattar visst antal
rullföringsområden. För hvart och
ett af dessa områden förordnas en
befälhafvare.
2. För inskrifning af de värnpligtige,
som äro å sjömanshus inskrifne
och för redovisning af flottans
å sjömanshus inskrifne värnpligtige
bestämmas särskilda sjörullföringsområden,
hvart och ett om
-
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
199
Kongl. Maj:ts förslag :
fattande ett eller flera sjömanshus.
För hvarje sjörullföringsområde förordnas
en befälhafvare, lydande under
stationsbefälhafvare vid station af
flottan.
§ 12.
1. Vederbörande mantalsskrifningsförrättare
åligger att, sedan
mantalsskrifningarna blifvit afslutade,
med ledning af mantalslängderna
uppsätta fullständiga listor
öfver inskrifningsskyldiga värnpligtige.
Dessa listor skola för granskning
öfversändas till vederbörande
pastorsembeten, hvilka genom anteckning
å dem böra upplysa, dels
om någon af deruti upptagna värnpligtige
aflidit eller afflytta! till
annan ort, som, då. den är känd,
bör uppgifvas, eller är inskrifven å
sjömanshus, med uppgift på sjömanshuset,
dels om och hvilka inskrifningsskyldiga
värnpligtige efter
mantalsskrifningen inflyttat i församlingen,
med uppgifvande, der så ske
kan, från hvilken ort inflyttningen
skett, hvarefter listorna, bekräftade
med vederbörande pastorers underskrifter
och åtföljda af de värnpligtiges
prestbetyg, skola, till mantalsskrifningsförrättarenåtersändas.
Mantalsskrifningsförrättaren
insänder dessa
listor, behörigen transporterade
och summerade, äfvensom prestbetygen
till Konungens Befallningshafvande,
som ofördröjligen öfver
-
Utskottets förslag:
fattande ett eller flera sjömanshus.
För hvarje sjörullföringsområde förordnas
eu befälhafvare, lydande under
stationsbefälhafvare vid station
af flottan.
§ 12.
1. Vederbörande mantalsskrifningsförrättare
åligger att, sedan
mantalsskrifningarna blifvit afslutade,
med ledning af mantalslängderna
uppsätta fullständiga listor
öfver inskrifningsskyldige värnpligtige.
Dessa listor skola för granskning
öfversändas till vederbörande
pastorsembeten, hvilka genom anteckning
å dem böra upplysa, dels
om någon af deruti upptagne värnpligtige
aflidit eller afflytta! till annan
ort, som, då den är känd, bör
uppgifvas, eller är inskrifven å sjömanshus,
med uppgift på sjömanshuset,
dels om och hvilka inskrifningsskyldige
värnpligtige efter mantalsskrifningen
inflyttat i församlingen,
med uppgifvande, der så ske
kan, från hvilken ort inflyttningen
skett, hvarefter listorna, bekräftade
med vederbörande pastorers underskrifter
och åtföljda af de värnpligtiges
prestbetyg, skola till mantalsskrifningsförrättaren
återsändas.
Mantalsskrifningsförrättaren insänder
dessa listor, behörigen transporterade
och summerade, äfvensom
prestbetygen till Konungens Befallningshafvande.
som ofördröjligen öf
-
200
Särskilda Utskotts (M:o 1) Utlåtande N:o It.
Kongl. Maj ds förslag:
sänder dem till vederbörande inskrifningsområdesbefälhafvare.
2. Presterskap>et samt landstatens
tjensteman, synnerligen mantalsskrifningsförrättarne,
så ock sjömanshusombudsmännen
vare pligtige
att, i allt hvad på dem kan ankomma,
tillhandagå vederbörande befäl med
de upplysningar och det bistånd, som
af dem kunna äskas för de värnpligtiges
inskrifning och redovisning.
3. Der anteckningar motsvarande
församlingsböckerna föras af
annan myndighet än presterskapet,
skola presterskapets skyldigheter enligt
denna paragraf åligga sådan
myndighet.
J O
4. Närmare föreskrifter om full*
görandet af de åligganden, som i
fråga om de värnpligtiges inskrifning
och redovisning tillkomma områdesbefälhafvare
och sjömanshusombudsmän
äfvensom mantalsskrifningsförrättare
och pastorer eller i mom. 3
omförmälda myndigheter, utfärdas
af Konungen.
§ 13.
1. Hvarje år skall inom de särskilda
rullföringsområdena och för
de särskilda sjömanshusen å tider
och ställen, som, efter det vederbörande
inskrifningsområdes- eller sjörullföringsområdesbefäl
häfvare blifvit
hörd, bestämmas af Konungens Be
-
Utskottets förslag:
versänder dem till vederbörande inskrifningsområdesbefälhafvare.
2. Presterskapet samt landstatens
tjensteman, synnerligen mantalsskrifningsförrättame,
så ock sjömanshusombudsmännen
vare pligtige
att, i allt hvad på dem kan
ankomma, tillhandagå vedei''börande
befäl med de upplysningar och det
bistånd, som af dem kunna äskas
för de värnpligtiges inskrifning och
redovisning.
3. Der anteckningar motsvarande
församlingsböckerna föras af
annan myndighet än presterskapet,
skola presterskapets skyldigheter enligt
denna paragraf åligga sådan
myndighet.
4. Närmare föreskrifter om fullgörandet
af de åligganden, som i
fråga om de värnpligtiges inskrifning
och redovisning tillkomma områdesbefälhafvare
och sjömanshusombudsmän
äfvensom mantalsskrifningsförrättare
och pastorer eller i
mom. 3 omförmälda myndigheter,
utfärdas af Konungen.
§ 13.
1. Hvarje ar skall inom de
särskilda rullföringsområdena och
för de särskilda sjömanshusen å tider
och ställen, som, efter det vederbörande
inski-ifningsområdes- eller
sjörullföringsområdesbefälhafvare
blifvit hörd, bestämmas af Konun
-
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It.
m
Kong!. Maj:ts förslag:
fallningshafvande i det län, till hvilket
rullföringsområdet eller största
delen deraf hörer, eller hvarinom sjörullföringsområdesbefälhafvarens
expedition
är belägen, inskrifning förrättas
med de värnpligtige, som under
året fylla tjuguett år, samt med de
äldre värnpligtige, hvilka icke förut
blifvit inskrift^ eller frikallade.
2. Inkallelse till inskrifningsförrättning
verkställes af Konungens
Befallningshafvande genom kungörelse
och offentligt anslag.
§ 14.
1. Vid inskrifningsförrättning
är hvarje till densamma inkallad
värnpligtig med undantag af a sjömanshus
inskrifven, hvilken är till
sjöfart inmönstrad, skyldig att personligen
inställa sig; dock må utan
personlig inställelse inskrifvas värnpligtig,
som i den ordning, Konungen
föreskrifver, styrker, att han är
till krigstjenst duglig, och som antingen
tinnes hafva för uteblifvandet
visat laga förfall eller ock innehar
fast anställning utomlands eller derstädes
uppehåller sig för idkande af
studier eller för utbildning i sitt
yrke.
2. Ofverstiger afståndet mellan
inkallad värnpligtigs hemvist inom
den ort, der han är kyrkobokförd,
Bill. till Jtiksd. Prof. IDOL & Samt.
Utskottets förslag:
gens Befallningshafvande i det län,
till hvilket rullföringsområdet eller
största delen deraf hörer, eller hvarinom
sjörullföringsområdesbefä Harfva
rens expedition är belägen, inskrifning-
förrättas med de värnpligtige,
som under året fylla tjuguett
år, samt med de äldre värnpligtige,
hvilka icke förut blifvit inskrift^
eller frikallade.
2. Inkallelse till inskrifningsförrättning
verkställes af Konungens
Befallningshafvande genom kungörelse
och offentligt anslag inom
hvarje kommun.
§ M;
1. Vid inskrifningsförrättning
är hvarje till densamma inkallad
värnpligtig med undantag af den,
som är å sjömanshus inskrifven och
till sjöfart inmönstrad, skyldig att
personligen inställa sig; dock må
utan personlig inställelse inskrifvas
värnpligtig, som i den ordning, Konungen
föreskrifver, styrker, att han
är till krigstjenst duglig, och som
antingen finnes enligt § 43 inom. 1
hafva för uteblifvandet visat laga
förfall eller ock innehar anställning
utomlands eller derstädes uppehåller
sig för idkande af studier eller för
utbildning i sitt yrke.
2. Efter inskrifningen erhåller
den värnpligtige en inskrifningsbok,
hvaruti skall af vederbörande befäl
/ Afd. // Höft. 2t!
202
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj ds förslag:
och förrättningsstället fem nymil, är
han berättigad att uppbära den godtgörelse
för fram- och återresan mellan
dessa orter, som varder särskild!
bestämd. Sådan godtgörelse tillkommer
dock icke värnpligtig, som
tillförene utan laga förfall uteblifvit
från dylik förrättning.
3. Efter inskrifningen erhåller
den värnpligtige en inskrifningsbok.
hvaruti skall af vederbörande befäl
antecknas hvad som beträffande hans
värnpligt är af vigt att kunna styrka,
såsom fullgjord tjenstgöringsskyldighet
m. in. dylikt, och med hvilken
bör följa ett utdrag af denna lag
samt af andra lagar och stadganden
rörande krigsmagten.
§ 15.
1. Inställelse till inskrifning sker
i allmänhet vid inskrifningsförrättning
för den ort, der den värnpligtige
är kyrkobokförd; dock må värnpligtig,
som vistas å annan ort, undergå
inskrifning å vistelseorten, men
skall i sådant fall utan kallelse anmäla
sig hos vederbörande inskrifningsnämnd
och dervid aflemna prestbetyg.
Sådan värnpligtig tillhör dock
fortfarande det område, der han är
kyrkobokförd.
2. Inskrifning af ä sjömanshus
inskrifven värnpligtig sker vid in
-
Utskottets förslag:
antecknas hvad som beträffande hans
värnpligt är af vigt att kunna styrka,
såsom fullgjord tjetistgöringsskyldighet
m. m. dylikt, och med hvilken
bör följa ett utdrag af denna
lag samt af andra lagar och stadganden
rörande krigsmagten.
3. Öfverstiger afståndet mellan
inkallad värnpligtigs hemvist inom
den ort, der han är kyrkobokförd,
och förrättningsstället fem nymil,
är han berättigad att uppbära den
godtgörelse för fram- och återresan
mellan dessa orter, som varder särskildt
bestämd. Sådan godtgörelse
tillkommer dock icke värnpligtig, som
tillförene utan laga förfall uteblifvit
från dylik förrättning.
§ 15.
1. Inställelse till inskrifning sker
vid inskrifningsförrättning för den
ort, der den värnpligtige är kyrkobokförd.
Värnpligtig,; som vistas å annan
ort, må dock undergå inskrifning
å vistelseorten, men skall i sådant
fall utan kallelse anmäla sig hos
vederbörande inskrifningsnämnd och
dervid aflemna prestbetyg. Sålunda
inskrifven, • värnpligtig tillhör dock
fortfarande det område, der han är
kyrkobokförd.
r
2. Inskrifning af värnpligtig,
som, är inskrifven å sjömanshus, sker
2as
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kong!. Maj:ts förslag:
skrifningsförrättning för det sjömanshus
han tillhöri''"\A sjömanshus inskrifven
värnpligtig må dock undergå
inskrifning vid inskrifningsförrättning
för annat sjömanshus, men skall
i sådant fall utan kallelse anmäla
sig hos vederbörande inskrifningsnämnd
och dervid, förutom prestbetyg,
aflemna intyg från vederbörande
sjömanshusombudsman rörande
såväl sin befattning inom sjömansyrket
som den tid, hvarunder
han 0varit, inmönstrad till sjöfart.
A sjömanshus inskrifven värnpligtig,
som inskrifves i hären, öfverföres
vid inskrifningsförrättningen
till det rullföringsområde, inom hvilket
han är kyrkobokförd.
Art. III.
Om uppskof med inskrifning eller
tjenstgöring, så ock om frikallelse
efter inskrifning.
. . il ‘(''i;
§ 16.
‘ivi : r •; * '' ■1 ’ uv,:
1. Uppskof med inskrifning till
nästföljande års inskrifhingsförrättning
kan medgifvas värnpligtig, som
af en eller annan möjligen öfvergående
anledning, såsom tillfällig
sjukdom, försenad kroppsutveckling
eller dylikt, vid inskrifningsförrätt
-
Utslcottets förslag:
vid inskrifningsförrättning för det
sjömanshus häri tillhör. Sådan värnpligtig
må dock undergå inskrifning
vid inskrifningsförrättning för annat
sjömanshus, i livilket fall det åligger
honom att utan kallelse anmäla sig
hos inskrifning snämnden för sistnämnda
sjömanshus och dervid, förutom
prestbetyg, aflemna intyg från
vederbörande sjömanshusombudsman
rörande såväl sin befattning inom
sjömansyrket som den tid, hvarunder
han 0varit inmönstrad till sjöfart.
A sjömanshus inskrifven värnpligtig,
som inskrifves i hären, öfverföres
vid inskrifningsförrättningen
till det rullföringsområde, inom hvilket
han är kyrkobokförd.
Kap. III.
Om uppskof med inskrifning eller
tjenstgöring, så ock om frikallelse
efter inskrifning.
'' § 16.
1. Uppskof med inskrifning till
nästföljande års inskrifningsförrättning
kan meddelas värnpligtig, som
af eu eller annan möjligen öfvergående
anledning, såsom tillfällig
sjukdom, försenad kroppsutveckling
eller dylikt, vid inskrifningsförätt
-
204
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande Nio 11.
Kongl. Maj:tv förslag: Utskottets förslag:
ningen befinnes till tjenstgöring oförmögen
eller olämplig.
2. Sådant uppskof kan ock meddelas
ende arbetsföre sonen, sonsonen
eller dottersonen till orkeslös
eller vanför fader, farfader, morfader
eller till enka eller ogift qvinna,
ende arbetsföre fostersonen till orkeslös
eller vanför fosterfader eller
till fostermoder, äfvensom ende arbetsföre
brodern till ett eller flera
minderåriga eller vanföra faderlösa
syskon, dock endast såvida sagda
föräldrar, far- eller morföräldrar eller
fosterföräldrar eller syskon äro af
hans arbete för sitt uppehälle beroende
och med honom sammanbo.
3. Förefinnes anledning till befrielse
enligt denna paragraf ännu
vid inskrifningsförrättningen det år,
under hvilket den värnpligtige fyller
tjugufyra år, frikallas han från
värnpligtens fullgörande i beväringen
under fredstid.
4. Blifver inskrifven värnpligtig,
till följd af i § 3 omförmäld orsak,
oförmögen till tjenst vid rikets försvar,
eger han att, på framställning
hos behörig inskrifningsnämnd, varda
frikallad från värnpligtens vidare
fullgörande.
§ 17.
1. Uppskof till nästföljande år
med i § 27 föreskrifven första tjenst
-
ningen beiinnes till tjenstgöring oförmögen
eller olämplig.
2. Sådant uppskof kan ock medg
i fras ende arbetsföre sonen, sonsonen
eller dottersonen till orkeslös eller
vanför fader, farfader, morfader eller
till enka eller ogift qvinna, ende
arbetsföre fostersonen till orkeslös
eller vanför fosterfader eller till
fostermoder, äfvensom ende arbetsföre
brodern till ett eller flera mindaråriga
eller vanföra faderlösa syskon,
dock endast såvida sagda föräldrar,
far- eller morföräldrar eller
fosterföräldrar eller syskon äro af
hans arbete för sitt uppehälle väsentligen
beroende.
3. Förefinnes anledning till befrielse
enligt denna paragraf ännu
vid inskrifningsförrättningen det ar,
under hvilket den värnpligtige fyller
tjugufyra år, frikallas lian från värnpligtens
fullgörande i beväringen
under fredstid.
4. Blifver inskrifven värnpligtig,
till följd af mdan orsak, som omförmäles
i ,§ 3, oförmögen till tjenst
vid rikets försvar, eger han att, på
framställning hos behörig inskrifningsnämnd,
varda frikallad från
värnpligtens vidare fullgörande.
§ 17.
1. Uppskof till nästföljande år
med den i § 27 föreskrifva första
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande Nio 11.
205
Kongl. Maj:ts förslag:
göring kan vid inskrifning^] medgifva:
a)
å sjömanshus inskrifven värnpligtig,
som enligt intyg från sjömanshusombudsmannen
är förhyrd
för längre utrikes resa å handelsfartyg
och som till följd deraf icke
utan väsentlig olägenhet kan, så
länge resan fortvarar, inställa sig;
b) värnpligtig, som sjelf förvaltar
och brukar honom tillhörig fast
egendom eller sjelf drifver honom
tillhörig handels-, fabriks- eller annan
industriel rörelse och af en eller
annan anledning icke varit i tillfälle
att på lämpligt sätt ordna om fastighetens
eller rörelsens skötande
under den tid, han för sin militära
tjenstgöring skulle blifva frånvarande
; samt
c) värnpligtig, som visar annat
giltigt skäl för uppskof» beviljande,
såsom att tjenstgöringens fullgörande
skulle medföra afsevärdt afbräck i
fortskriden lärokurs eller eljest bereda
honom eller af hans arbete beroende
nära anhörige väsentliga svårigheter
eller olägenheter.
2. Visar värnpligtig, efter det
han blifvit inskrifven, sådan anhå
-
ll t skottets förslag:
tjenstgöring kan vid inskrifningen
medgifva^:
a) å sjömanshus inskrifven värnpligtig,
som enligt intyg från sjömanshusombudsmannen
är förhyrd
för längre utrikes resa å handelsfartyg
och som till följd deraf icke
utan väsentlig olägenhet kan, sa
länge resan fortvarar, inställa sig;
b) värnpligtig, som sjelf förvaltar
och brukar honom tillhörig fast
egendom eller sjelf drifver honom
tillhörig handels-, fabriks- eller annan
industriel rörelse och af eu eller
annan anledning icke vant i tillfälle
att på lämpligt sätt ordna om fastighetens
eller rörelsens skötande
under den tid, han för sin militära,
tjenstgöring skulle blifva frånvarande;
samt
c) värnpligtig, som visar annat
giltigt skal för uppskof» beviljande,
såsom att tjenstgöringens fullgörande
skulle medföra afsevärdt afbräck i
fortskriden lärokurs eller eljest bereda
honom eller af hans arbete beroende
nära anhörige väsentliga svårigheter
eller olägenheter.
Fortfar anledning till uppskof
med den i § 21 stadgade första tjenstgöring,
vid förläng dt uppskof, hvarje
gäng för ett dr, af vederbörande
inskrifning snämnd, åen värnpligtige
beviljas; dock att tjenstgöringen skall
taga sin början det år, under hvilket
han fuller tjugufyra är.
2. Yppas för inskrifven värnpligtig,
efter det inskrifning sfer rätt
-
206
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kong1. Maj:ts förslag:
ning till uppskof, hvarom i mom. 1
är sagd.t, må uppskof med i § 27
föreskriften första tjenstgöring, hvarje
gång för ett år, kunna, i den ordning
Konungen bestämmer, den värnpligtige
medgifvas, dock icke längre
än. att tjenstgöringen kommer att taga
sin början under det är, under hvilket
den värnpligtige fyller tjugufyra
år.
3. Uppskof till nästföljande år
med i § 27 föreskrifven repetitionsöfning
må beviljas i den ordning,
Konungen bestämmer.
4. Från redan påbörjad tjenstgöring
må värnpligtig, för hvilken
inträdt sådant förhållande, som omnämnes
i §16 mom. 2, hemförlo fnas
i den ordning Konungen bestämmer.
År slikt förfall för tjenstgöring
för handen ännu det år, under hvilket
värnpligtig fyller tjugufyra år,
eget'' han att, på framställning hos
behörig inskrifning snämnd, frikallas
frän värnpligtens vidare fullgörande
i beväringen under fredstid.
Utskottets förslag:
ningarna äfslutats, sådan anledning
till uppskof med den i § 27 föreskrifna
första tjenstgöring, hvarom
i inom. 1 här ofvan förmäles, må
uppskof med nämnda tjenstgöring
till nästföljande år den värnpligtige
medgifvas i den ordning, Konungen
bestämmer; åliggande den värnpligtige.
der < han önskar ytterligare uppskof
med samma tjenstgöring, att vid.
följande årets inskrifläng»förrättn ing
hos vederbörande inskrifning snämnd
derom göra framställning.
3. Uppskof till nästföljande år
med i § 27 föreskrifven repetitionsöfning
må beviljas i den ordning,
Konungen bestämmer.
4. Från redan påbörjad tjenstgöring
må i den ordning Konungen
bestämmer hemförlo fnas. värnpligtig,
för hvilken efter tjenstgöring ens början
i anledning af dödsfall eller
annan af honom oberoende händelse
inträdt förhållande, på grund hvaraf
han är att likställa med. här ofvan
i mom. 1 b) eller c) omförmäld, värnpligtig.
Huruvida och i hvad mån
sålunda hemförlofvad värnpligtig må
anses hafva fullgjort nämnda tjenstgöring,
äfvensom i hvilken ordning
honom åliggande återstående tjenstgöring
skall fullgöras, derom förordnar
Konungen.
Fortfar sådant förfall, som nu
blifvit sagdt, och önskar den värnpligtige
på grund deraf uppskof med
den tjenstgöring, som icke anses af
honom fullgjord, göre derom fram
-
207
Särskilda Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 11.
Kongl; Maj:ts förslag:
JUO JM/iil ''!'' lin .ris! f ■''
* -''fi.jr (•''«?>'' . • i; i . ■:'' '' v: / f
*S/5’i /i! ■ '' >>,; ! : ■ i
<|t!i • »is 11 s '' '' 1 i ■ p ■ ■
: 5. Befintlig värnpligtig, hvilken
instält sig till i § 27 föreskrifven
tjenstgöring, behäftad med tillfällig
sjukdom, som utgör hinder för hans
behöriga utbildning, och hav sjukdomen
ej veterligen uppkommit efter
inställelsen eller efter samling för
marsch eller annan färd till öfningsorten,
må uppskof méd tjenstgöring en,
i den ordning Konungen bestämmer,
jemväl utan ansökning honom meddelas.
Art. IV.
Om inskrifningsnämnd och inskrifuingsrevision.
* v * '' ■ I.J* i '' ? '' { '' . : 1 ‘ f ) '' I
§ 18.
i ;j | .. 1;''/ il i [
1. För v u 11 föringso m råd e skall
finnas en inskrift ngsnärilnd, bestående
af en regementsofficer såsom
ordförande samt fyra ledamöter,
nemligen en af Konungens Befalla
Utskottets förslag:
ställning hos vederbörande inskrifning
snämnd vid den inskrifning sförrältning,
som infaller näst efter
det han hemförlofvats.
År förfallet af beskaffenhet, som
i § 16 mom. 2 omförmäles, och förefinnes
detsamma ännu det år, under
hvilkei den värnpligtige fyller tjugufyra
år, galle hvad i mom. 3 af
samma § är stadgadt.
il,] ‘./.i 7 v \ ! {tr 1 -1, - * \ * ,‘i HJk u1- A-i
rnVlV-m.vK:\ ,r;.:d...7 -.b" b
(I
• 1 ''
/■{*«\.i i ‘ t*i.< V: s.'' ■:1 • f* ; -V ■ r<\; i i uHm !
Kap. IV.
Om inskrifningsn&rand och inskrifi
ningsreyision.
» .. . .. , J. .
•l’ : ’ M > tf'' ! i i ■! ■; ? i ? . J
§ 18.
1. För rullföringsområde skall
finnas en inskrifningsnämnd, bestående
af en regementsofficer såsom
ordförande samt fyra ledamöter, nemligen
en af Konungens Befallnings
-
208
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:ts förslag:
ningshafvande i det lan, till hvilket
området eller största delen deraf
hörer, dertill förordnad lagfaren man,
äfvensom rullföringsområdesbefälhafvaren
samt två inom samma område
bosatta, icke militära personer, Indika
jemte ett lika antal suppleanter väljas
hvarje gång för två år af landstinget,
eller, der rullföringsområde
utgöres af stad, som ej under landsting
lyder, af stadsfullmägtige. Eu
af de sålunda utsedda ledamöterna
och en af suppleanterna afgå dock
efter lottning vid slutet af det år,
då denna lag vunnit tillämpning,
hvarefter en ledamot, och en suppleant
årligen väljas. Omfattar rullföringsområde
landsdela r, hörande
under olika landsting, eller landsdel
och stad, som ej under landsting
lyder, väljas särskildt för hvarje sådan
landsdel eller stad två ledamöter
i nämnden jemte lika antal suppleanter.
De af landsting eller stadsfullmägtige
valda ledamöter eller, i
händelse de äro hindrade, deras
suppleanter, deltaga i nämndens förrättningar
endast i hvad angår det
område, för hvilket de blifvit valda.
Vid sammanträde af inskrifningsnämnd
för rullföringsområde, ur
hvilket ett större antal värnpligtige
inskrifvas i flottan, må officer af
flottan närvara för att lemna nämnden
erforderliga upplysningar och
göra de yrkanden, som han finner
behöfiiga i fråga om inskritningen
af ■värnpligtige till tjenst eller sär
-
Utskottets förslag:
hafvande i det län, till hvilket området
eller största delen deraf hörer,
dertill förordnad lagfaren man, äfvensom
rullföringsområdesbefälhafvaren
samt två inom samma område bosatte,
icke militäre personer, hvilka
jemte ett lika antal suppleanter väljas
hvarje gång för två år af landstinget
eller, der rullföringsområde
utgöres af stad, som ej under landsting
lyder, af stadsfullmägtige. En
af de sålunda utsedde ledamöterne
och en af suppleanterne afgå dock
efter lottning vid slutet af det år,
då denna lag vunnit tillämpning,
hvarefter en ledamot och en suppleant
årligen väljas. Omfattar rullföringsområde
landsdelar, hörande
under olika landsting, eller landsdel
och stad, som ej under landsting
lyder, väljas särskildt för hvarje sådan
landsdel eller stad två ledamöter
i nämnden jemte lika antal suppleanter.
De af landsting eller stadsfullmägtige
välde ledamöter eller, i
händelse de äro hindrade, deras suppleanter
deltaga i nämndens förrättningar
endast i hvad angår det område,
för hvilket de blifvit välde1.
Vid sammanträde af inskrifningsnämnd
för rullföringsområde, från
hvilket ett större antal värnpligtige
inskrifvas i flottan, må officer af
flottan närvara för att lemna nämnden
erforderliga upplysningar och
göra de yrkanden, som lian flnner
behöfiiga i fråga om inskrifningen
af värnpligtig till tjenst eller särskild
209
Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande A ro 11.
Kong!. Maj:ts förslag:
skild befattning vid flottan, dock
utan rätt att i nämndens beslut deltaga.
2. För sjömanshus skall finnas
en inskrifningsnämnd, bestående af
en regementsofficer såsom ordförande
och fyra ledamöter, nemligen en af
Konungens Befallningshafvande i det
län, inom hvilket sjörå! lföringsområdesbefälhafvarens
expedition är
belägen, dertill förordnad lagfaren
man äfvensom nämnde befälhafvare
och två inom staden, der sjömanshuset
är beläget, bosatta, icke militära
personer, hvilka jemte ett lika
antal suppleanter väljas på sätt i
mom. 1 är för hvarje fall stadgadt.
3. För att beslut må kunna af
nämnden fattas, erfordras, att minst
tre ledamöter, deribland en militär,
äro tillstädes. Falla vid omröstning
till beslut rösterna lika, galle ordförandens
eller, vid förfall för denne,
områdesbefälhafvarens mening.
Nämnden biträdes af eu läkare.
§ 19.
1. Inskrifningsnämnd för rullföringsområde
sammankallas af Konungens
Befallningshafvande i det
län, hvartill området eller största
delen deraf hörer. Sådan nämnd
åligger:
Bill. till Riksd. Prof. Idol. H Sami.
Utskottets förslag:
befattning vid flottan, dock utan rätt
att i nämndens beslut deltaga.
2. För sjömanshus skall finnas
en inskrifningsnämnd, bestående af
en regementsofficer såsom ordförande
och fyra ledamöter, nemligen en åt
Konungens Befallningshafvande i det
län, inom hvilket sjörullföringsområdesbefälhafvarens
expedition är belägen,
dertill förordnad lagfaren man
äfvensom nämnde befälhafvare och
två inom staden, der sjömanshuset
är beläget, bosatte, icke militäre personer,
hvilka jemte ett lika antal
suppleanter väljas på sätt i mom. 1
är för hvarje fall stadgadt.
3. För att beslut må kunna af
nämnden fattas, erfordras, att minst
tre ledamöter, deribland en militär
samt den af Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamoten, äro
tillstädes. Falla vid omröstning till
beslut rösterna lika, galle ordförandens
eller, vid förfall för denne,
områdesbefälhafvarens mening.
Nämnden biträdes af en läkare.
§ 19.
1. Inskrifningsnämnd för rullföringsområde
sammankallas af Konungens
Befallningshafvande i det
län, hvartill området eller största,
delen deraf hörer. Sådan nämnd
åligger:
/ A/d. n Höft.
27
210
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Körtel. Maj:ts förslag:
a) att verkställa behörig inskrifning
af de värnpligtige;
b) att pröfva och besluta om de
i §§ 3 och 16 samt § 17 inom. 1 och
mom. 4 omnämnda frikallelser och
uppskof;
c) att, derest för frånvarande
värnpligtig företes intyg om kroppslig
eller andlig brist af sådan beskaffenhet,
att den synes nämnden
till fullo ådagalägga hans oförmögenhet
till tjenst vid rikets försvar,
utan hinder af den värnpligtiges
frånvaro besluta hans frikallelse från
värnpligtens fullgörande;
d) att mottaga de värnpligtiges
anmälningar rörande det truppslag
vid hären eller den tjenst vid flottan,
hvari de önska blifva inskrifna;
c) att pröfva och yttra sig om
de värnpligtiges lämplighet för det
ena eller andra truppslaget, för den
ena eller andra tjensten eller för
särskild befattning vid hären eller
flottan;
/) att tillställa, de inskrifne den
i § 14 omnämnda inskrifningsbok, i
hvilken nämndens beslut bör vara
antecknadt; samt
g) att förordna om de värnpligtiges
öfverförande vid behörig tid
från första till andra uppbådet i
beväringen och från beväringen till
landstormen.
öfver nämndens beslut föres protokoll
af den utaf Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamoten,
dervid från beslut afvikande
Utskottets förslag:
a) att verkställa behörig inskrifning
af de värnpligtige;
b) att pröfva och besluta om de
i §§ 3, 16 och 17 omnämnda frikallelser
och uppskof;
c) att, derest för frånvarande
värnpligtig företes intyg om kroppslig
eller andlig brist af sådan beskaffenhet,
att den synes nämnden
till fullo ådagalägga hans oförmögenhet
till tjenst vid rikets försvar, utan
bindel'' af den värnpligtiges frånvaro
besluta hans frikallelse från värnpligtens
fullgörande;
d) att mottaga de värnpligtiges
anmälningar rörande det truppslag
vid hären eller den tjenst vid flottan,
hvari de önska, blifva inskrifne;
e) att pröfva och yttra sig om
värnpligtigs lämplighet för det ena
eller andra truppslaget, för den ena
eller andra tjensten eller för särskild
befattning vid hären eller flottan;
f) att tillställa de inskrifne den
i § 14 omnämnda inskrifningsbok,
i hvilken nämndens beslut bör vara
antecknadt; samt
g) att förordna om de värnpligtiges
öfverförande vid behörig tid
från första till andra uppbådet i beväringen
och från beväringen till
landstormen.
Öfver nämndens beslut föres
protokoll af den utaf Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamoten,
dervid från beslut afvikande
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
211
Kongl. Maj:ts förslag:
mening, som blifvit framställe! af
ordförande eller ledamot inom nämnden,
eller från beslut afvikande yrkande,
som blifvit gjordt af i § 18
mom. 1 omförmäld officer af flottan,
antecknas till protokollet; och skola,
innan nämnden lemnar förrättningsstället,
så väl inskrifningslängderna
som protokollet af nämnden underskrifvas.
2. Inskrifningsnämnd för sjömanshus
sammankallas af Konungens
Befallningshafvande i det län, der sjörullföringsområdesbefälhafvarens
expedition
är belägen, och gäller för
sådan inskrifningsnämnd i tillämpliga
delar, hvad för den i mom. 1
omförraälda inskrifningsnämnd är
föreskri fvet.
3. Inskrifning af värnpligtig,
som uteblifvit från den i § 13 omförmälda
inskrifningsför rättning, må
under den tid af året, då inskrifning
sförrättning icke pågår, kunna
verkställas genom inskrifning sömn ådesbefälhafvaren,
eller beträffande å
sjömanshus inskrifven värnpligtig genom
sjörullföringsområdesbefälhafvaren
i den ordning Konungen bestämmer.
Utskottets förslag:
mening, som blifvit framstäld al
ordförande eller ledamot inom nämnden,
eller från beslut afvikande yrkande,
som blifvit gjordt af den i
§ 18 mom. 1 omförmälde officer af
flottan, antecknas till protokollet;
och skola, innan nämnden lemnar
förrättningsstället, så väl inskrifningslängdermi
som protokollet af
nämnden underskrifvas.
2. Inskrifningsnämnd för sjömanshus
sammankallas af Konungens
Befallningshafvande i det län, der sjörullföringsområdesbefälhafvarens
expedition
är belägen, och gäller för
sådan inskrifningsnämnd i tillämpliga
delar, hvad för den i mom. 1
omförmäld a inskrifningsnämnd är
föreskrifvet.
3. Under den del af året, som infaller
emellan inskrifning snämndens
och inskrifning srevisionens sammanträden,
må för inskrifning af värnpligtige,
som uteblifvit från den i $
13 omförmälda inskrifningsförrdaning,
de åligganden och befogenheter,
som enligt mom. 1 tillhöra inskrifningsnämnd,
i den omfattning och i
enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen meddelar, utöfvas af inskrifningsom
rådesbefälhafvarm eller,
beträffande ä sjömanshus inskrifne
värnpligtige, af sjörullföringsområdesbefälhaf
varen.
Beslut, som af områdesbefälh af varen
i sådant ärende meddelas, skall
underställas inskrif ''ningsrevisionen och
212
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o JJ.
Kongl. Majds förslag:
§ 20.
1. öfver insk r ifni n gsnä m nds beslut
må besvär anföras endast af
värnpligtig, som beslutet rörer. Dessa
besvär skola ställas till inskrifningsrevisionen
samt inom fjorton dagar
efter beslutets meddelande ingifvas
till Konungens Befallningshafvande
i det län, inom hvilket förrättningen
egt rum. Besvären må äfven inom
behörig tid med posten insändas;
dock skall i sådant fall behörigen
styrkas* att den klagande egenhändigt
undertecknat besvärsskrift^
eller att densamma på hans begäran
eller med hans samtycke blifvit uppsåt
b
2. öfver beslut, som meddelas
jemlik! § 19 inom. 3, må besvär på
lika sätt anföras af den vårnpKgtige,
der han icke skriftligen i vittnens närvaro
förklarat sig med beslutet nöjd.
Hav icke den värnpligtige afgifvit
sådan förklaring, skall beslut, hvarigenom
han inskrifvits, underställas
inskrifning srevisionen och inskrifningen
ej gälla, förrän beslutet blifva
af revisionen graf vadd.
§ 21. ''
1. För inskrifningsområde jemte
inom detsamma belägna sjömanshus
Utskottets förslag:
må ej gälla förr än detsamma blifvit
af revisionen pröfvadt.
f. > ’• ■ 1 il 1 ■ ■
§ 20.
1. Öfver inskrifningsnämnds beslut
må besvär anföras endast af
värnpligtig, som beslutet rörer. Dessa
besvär skola ställas till inskrifningsrevisionen
samt inom fjorton dagar
efter beslutets meddelande ingifvas
till Konungens Befallningshafvande
i det län, inom hvilket förrättningen
egt rum. Besvären må äfven inom
behörig tid med posten insändas;
dock skall i sådant fall behörigen
styrkas, att den klagande egenhändigt
undertecknat besvärsskrift^ eller att
densamma på hans begäran eller med
hans samtycke blifvit uppsatt.
2. öfver beslut, som meddelas
jemlikt § 19 inom. 3, må besvär anföras
af den värnpligtige; skolande
dervid i tillämpliga delar gälla hvad v
mani. 1 rörande besvär öfver inskrifningsnämnds
beslut är föreskrifvet.
§ 21.
1. För inskrifningsområde jemte
inom detsamma belägna sjömanshus
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
213
Kongl. Maj:ts förslag:
skall finnas eu inskrifningsrevision,
bestående af landshöfdingen (iller, i
händelse denne hav förfall eller embete
är ledigt, landssekreteraren i
det län, till hvilket största delen af
området hörer, såsom ordförande samt
af fyra ledamöter, nemligen inskrifningsområdesbefälhafvaren
äfvensom
af hvarje till området hörande län,
eller ej under landsting lydande stad,
tre inom länet eller staden bosatte
män, som jemte tre suppleanter utses
för tre år af landstinget eller,
för stad, som icke lyder under landsting,
af stadsfulluiägtige. Efter lottning
afgå dock en af de sålunda utsedda
ledamöterne jemte en suppleant
vid slutet af första året samt
ytterligare en ledamot och en suppleant
vid slutet af andra året från det,
denna lag vunnit tillämpning. En
ledamot och en suppleant väljas årligen
i de afgåendes ställe, hvarje
gång för tre år.
Der inskrifningsområdesbefäl häfvare
deltagit i inskrifningsnäiunds
förhandlingar, förordna^ annan lämplig
militärperson i hans ställe till
ledamot af den inskrifningsrevision,
som har att till pröfning upptaga
samma nämnds beslut.
De af landsting eller stadsfullmägtige
valda ledamöter eller, i händelse
de äro förhindrade, deras
suppleanter deltaga i nämnda förrättning
endast i hvad den angår det
område, för hvilket de blifvit valda..
Utskottets förslag:
skall finnas en inskrifningsrevision,
bestående af landshöfdingen eller, i
händelse denne har förfall eller embetet
är ledigt, landssekreteraren i
det län, till hvilket största delen af
området hörer, såsom ordförande samt
af fyra ledamöter, nemligen inskrifningsområdesbefälhafvaren
äfvensom
från hvarje till området hörande län
eller ej under landsting lydande stad,
tre inom länet eller staden bosatte
män, som jemte tre suppleanter utses
för tre år af landstinget eller,
för stad, som icke lyder under landsting,
af stadsfullmägtige. Efter lottning
afgå dock en af de sålunda utsedde
ledamöterne jemte en suppleant
vid slutet af första året samt
ytterligare en ledamot och en suppleant
vid slutet af andra året från det,
denna lag vunnit tillämpning. Eu
ledamot och en suppleant väljas årligen
i de afgåendes ställe, hvarje
gång för tre år.
Der inskrifningsområdesbefälhafvare
deltagit i inskrifningsnämnds
förhandlingar, förordnas annan lämplig
militärperson i hans ställe till
ledamot af den inskrifningsrevision,
som hav att till pröfning upptaga
samma nämnds beslut.
De af landsting eller stadsfullmägtige
valde ledamöter eller, i händelse
de äro förhindrade, deras suppleanter
deltaga i nämnda förrättning
endast i hvad den angår det område,
för hvilket; de blifvit valde.
214
Särskilda Utskotts (iV.v
Kongl. Mcij:ts förslag:
2. För ätt beslut må kunna
af revision fattas, erfordras, att minst
tre ledamöter, deribland den militära
ledamoten, äro tillstädes. Falla
vid omröstning till beslut rösterna
lika, galle ordförandens, eller vid förfall
för denne, den militäre ledamotens
mening.
Revisionen biträdes af en militärläkare
och en dertill förordnad civil
läkare.
§ 22.
Inskrifningsrevision sammanträder
på kallelse af ordföranden. Revisionen
åligger:
a) att pröfva och afdöma besvär
mot inskrifningsnämnds beslut;
b) att granska och, der så skäligt
finnes, ändra sådana inskrifningsnämnds
beslut, rörande hvilka
afvikande meningar eller yrkanden
äro till protokollet antecknade, äfvensom
hvarje beslut rörande ärende,
som omförmäles i § 19 mom. 1 c);
c) att granska och, der så skäligt
finnes, ändra inskrifningsområdes-
eller sjörullföringsområdesbefälhafvares
beslut i ärende, som jemlikt
$ 20 inom. 2 blifvit revisionen understäldt;
samt
d) att bland de värnpligtige, som
enligt § 19 dertill pröfvats lämpliga,
uttaga det antal, som skall tilldelas
särskilda truppslag vid hären, viss
tjenst vid flottan, eller särskild befattning
vid hären eller flottan, hvar
-
1) Utlåtande N:o 11.
Utskottets förslag:
2. För att beslut må kunna af
revision fattas, erfordras, att minst
tre ledamöter, deribland den militäre
ledamoten, äro tillstädes. Falla
vid omröstning till beslut rösterna
lika, galle ordförandens, eller vid förfall
för denne, den militäre ledamotens
mening.
Revisionen biträdes af en militärläkare
och en dertill förordnad civil
läkare.
§ 22.
Inskrifningsrevision sammanträder
på kallelse af ordföranden. Revisionen
åli £ o-er:
a) att pröfva och afdöma besvär
mot inskrifningsnämnds beslut;
b) att granska, och der så skäligt
finnes, ändra sådana inskrifningsnämnds
beslut, rörande hvilka afvikande
meningar eller yrkanden äro
till protokollet antecknade, äfvensom
hvarje beslut rörande ärende, som
omförmäles i § 19 mom. 1 c);
c) att granska och, der så skäligt
finnes, ändra inskrifningsomrädes-
eller sjörullföringsområdesbefälhafvares
beslut i ärende, som jemlikt
§ 19 mom. 3 blifvit revisionen
understäldt; samt
d) att bland de värnpligtige, som
enligt § 19 dertill pröfvats lämplige,
uttaga det antal, som skall tilldelas
särskilda truppslag vid hären, viss
tjenst vid flottan, eller särskild befattning
vid hären eller flottan, hvar
-
215
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Ma,j:ts förslag:
vid, vid lika lämplighet, i första
rummet uttagas de, hyilka dertill sig
anmält.
Inskrifningsrevisionens beslut öfverlemnas
till Konungens Befallningshafvande
för att genom dess försorg
vederbörande kungöras.
§ 23.
Ej må i inskrifningsrevisions beslut
ändring sökas.
Art. V.
Om de värnpligtiges tjenstgöringsskyldighet
i beväringen.
r
§ 24.
Värnpligtig är skyldig att tjenstgöra
vid det truppslag af hären eller
uti den tjenst vid flottan, hvartill
han inskrifvits eller öfverförts.
1. 1 flottan inskrifvas:
a) alla å sjömanshus inskrifna
maskinister och eldare samt af öfriga
å sjömanshus inskrifna värnpligtige
de, rsom tolf månader eller derutöfver
varit inmönstrade till sjöfart;
samt
Utskottets förslag
vid, vid lika lämplighet, i första
rummet uttagas de, hvilka dertill sig
anmält.
Inskrifningsrevisionens beslut öfverlemnas
till KonungensBefallningshafvande
för att genom dess försorg
vederbörande kungöras.
§ 23.
Ej må i inskrifningsrevisions
beslut ändring sökas.
Kap. V.
Om de värnpligtiges fördelning och
tjenstgöringsskyldighet i
beväringen.
§ 24.
Värnpligtig är skyldig att tjenstgöra
vid det truppslag af hären eller
uti den tjenst vid flottan, hvartill
han inskrifvits eller öfverförts.
('':• i ;; ) j f)j ''7 • « • ; /* ./'' ‘ 1 ''''■''.■•ti;!
• : *!. > ; •.} MII! j- '' > i
§ 25,v
1. Flottan tilldelas:
a) alla å sjömanshus inskrift^
maskinister och eldare samt af öfrige
ä sjömanshus inskrift^ värnpligtige
de, som tolf månader eller derutöfver
varit inmönstrade till sjöfart^
samt
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
21 f!
Kongl. Majds förslag:
b) andra värnpligtige, hvilka anse»
vara för flottan behöfliga, till
det antal, »om Konungen pröfvar erforderligt.
2. Alla värnpligtige, som icke
blifvit inskrifna i flottan, äro underkastade
inskrifning i hären.
3. Värnpligtig, som af går från
fast anställning vid hären eller flottan
eller vid härens eller flottans
reserv, öfverföres till härens eller
flottans beväring eller landstorm.
§ 26.
Värnpligtige uttagas till särskilda
truppslag vid liären och till tjenst
vid flottan, på sätt §§19 och 22
bestämma, hvarefter Ofri ga värnpligtige
tilldelas fotfolket.
§ 27.
1. Värnpligtig är, sedan han
blifvit inskrifven, skyldig att för sin
utbildning tjenstgöra under fredstid
i samraanlagdt trehundrasextiofem
dagar, hvilken tjenstgöring, på sätt
Konungen närmare förordnar, skall
fullgöras:
a) vid fotfolket, positionsartilleriet,
fästning sartilleriet, fästningsingeniörtrupperna
och trängen:
med en första tjenstgöring (rekrytskola)
om tvåhundrafyrtiofem
Utskottets förslag:
b) andra värnpligtige, hvilka anses
vara för flottan behöflige, till det
antal, som Konungen pröfvar erforderligt.
2. Alla värnpligtige, som icke
blifvit inskrifne i flottan, tilldelas
hären.
3. Värnpligtig, som afgar från
fast anställning vid hären eller flottan
eller vid härens eller flottans reserv,
öfverföres till härens eller flottans
beväring eller landstorm.
§ 26.
Värnpligtige uttagas till rytteriet,
artilleriet, ingeniörtruppernaoch trängen
samt till tjenst vid flottan, på
sätt §§ 19 och 22 bestämma, hvarefter
öfrige värnpligtige tilldelas fotfolket.
§ 27.
1. Värnpligtig är, sedan han
blifvit inskrifven, skyldig att för sin
utbildning tjenstgöra under fredstid
i sammanlagdt trehundrasextiofem
dagar, hvilken tjenstgöring, på sätt
Konungen närmare förordnar, skall
fullgöras:
a) vid fotfolket, positionsartilleriet,
fästning sartilleriet, fästningsingeniörtrupperna
och trängen:
med en förstå tjenstgöring (rekrytskola)
om tvåhundrafyrtiofem
217
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl: May.ts förslag:
dagar, som lager sin början under
första året,
med en repetitions-(regements-)
öfning om trettiofem dagar under
hvart och ett af tredje, fjerde och
femte åren, samt
med en repetitionsöfning om femton
dagar under nionde året;
b) vid rytteriet, fältartilleriet samt
fältingeniör- och -fälttelegraftrupperna:
med
en första tjenstgöring (rekrytskola)
om tvåhundraåttioen dagar,
som tager sin början under första
året, samt
med en repetitions-(regements-)
öfning om fyrtiotvå dagar under
hvart och ett af andra och fjerde
åren;
c) vid flottan:
af de i § 25 mom. 1 a) nämnda
värnpligtige, äfvensom af andra å
sjömanshus inskrifna värnpligtige till
det antal Konungen bestämmer, i
en följd med början under andra året,
af till fästningstjenst inskrifna
värnpligtige med en första tjenstgöring
om trehundratjugutre dagar,
som tager sin början under första
året, och med en repetitionsöfning
om fyrtiotvå dagar under fjerde året,
samt
af flottans öfriga värnpligtige med
en första tjenstgöring om tvåhundrasextiofem
dagar, som tager sin början
under andra Aret, samt med en repetitionsöfning
om etthundra dagar
under fjerde året.
Bill. till Hiksd. Prof. IDOL. H Sami.
Utskottets förslag:
dagar, som tager sin början under
första året, no''ro: vne
med en repetitions-(regementsi)
öfning om trettiofem dagar under
hvart och ett af tredje, fjerde och
femte åren, samt
med eu repetitionsöfning om femton
dagar under nionde året; ‘
b) vid rytteriet, fältartilleriet samt
fältingeniör- och fälttelegraf trupper
na:
med en första tjenstgöring (rekrytskola)
om tvåhundraåttioen dagar,
som tager sin början under första
året, samt
med en repetitions-(regements-)
öfning om fyrtiotvå dagar under
hvart och ett af andra och fjerde
åren;
c) vid flottan:
af de i § 25 mom. 1 a) nämnde
värnpligtige, äfvensom af andra å
sjömanshus inskrifne värnpligtige till
det antal Konungen bestämmer i en
följd med början under andra året,
af till fästningstjenst inskrifne
värnpligtige med en första tjenstgöring
om trehundratjugutre dagar,
som tager sin början under första
året och med en repetitionsöfning om
fyrtiotvå dagar under fjerde året,
samt
af flottans öfrige värnpligtige med
en första tjenstgöring om tvåhundrasextiofem
dagar under andra året
samt med en repetitionsöfning om
etthundra dagar under fjerde året.
/ Afd. // Höft. 2 <s
218
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:ts förslag:
Värnpligtig, uttagen till trängen
i förvaltningstjenst eller egentlig
sjukvårdstjenst, till stationstjenst vid
flottan eller till särskild befattning
vid hären eller flottan må, på sätt
Konungen finner godt förordna, fullgöra
honom åliggande tjenstgöring
i en följd.
2. Värnpligtig, som vid, slutet
af tjenstgöring stid är kommenderad
till sjötjenst, är skyldig att tjenstgöra
ombord, till dess fartyget efter återkomsten
till flottans station blifvit
afmönstradt, dervid dagaflöningen
under den Överskjutande tiden utgår
med ett belopp, som motsvarar den
månadshyrci, hvilken skulle hafva tillkommit
honom, derest han tjenstgjort
å handelsfartyg.
Utskottets förslag:
Värnpligtig, uttagen till trängen i
förvaltningstjenst eller egentlig sjukvårdstjenst,
till stationstjenst vid flottan
eller till särskild befattning vid hären
eller flottan så ock värnpligtig,
somför utbildning vid Gotlands inf anteriregemente
uttagits från annat regementes
inskrifning sområde må, på sätt
Konungen finner godt förordna, fullgöra
honom åliggande tjenstgöring
i en följd.
Repetitionsöfning må icke, der ej
Konungen finner nödigt att för särskilda
fall annorlunda förordna, ega
rum
vid de inom Gefleborgs, Vesternorrlands,
Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län förlagda fotfolksregementen
under tiden frän och
med den 11 juli till och med den
31 augusti samt
vid öfriga fotfolksregementen, med
undantag af de för sjöfästningarne
afsedda, under tiden frän och med
den 11 juli till och med den 9 september.
2. Varder fartyg, derå värnpligtig
tjenstgör, hindradt att återkomma
till station af flottan och
blifva afmönstradt innan tiden för
den tjenstgöring, till hvilken den värnpligtige
inkallats, gått till ända, är
denne likväl skyldig att tjenstgöra ombord,
till dess af mönstringen egt rum.
Ersättning för den öfverskjutande
tjenstgöringstiden erhåller den, värnpligtige
enligt särskilda bestämmelser.
219
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:tS förslag:
3. Har värnpligtig under i inom.
1 föreskrifven tjenstgöring blifvit
fäld till straff för rymning, eller här
hans tjenstgöring afbrutits för verkställighet
af straffarbete eller omedelbart
ådömdt fängelsestraff'', skall
den tid, under hvilken han var rymd
eller hans tjenstgöring sålunda var
afbruten, ej tillgodoräknas honom
såsom tjenstgöringstid. I hvad mån
den värnpligtige må tillgodoräkna
sig fullgjord del af tjenstgöringen,
samt i hvilken ordning han skall fullgöra
återståendetjenstgöringsskyldighet,
bestämmer Konungen.
§ 28.
1. Då rikets försvar det krafvel1,
så ock när det erfordras till afvärjande
af uppror, må Konungen, efter
statsrådets hörande, till tjenstgöring
inkalla beväringens första uppbåd
eller de större eller mindre delar
deraf, som finnas behöfliga.
2. Derest i anseende till krig
eller fara för krig det för rikets försvar
finnes nödigt, att beväringens
andra uppbåd, eller någon del deraf
i skilda orter eller vid olika truppslag
af hären eller vid flottan, inkallas,
må Konungen derom förordna,
sedan Han statsrådet hört och, så
vida Riksdagen ej är samlad eller
inom trettio dagar sammanträdaskall,
låtit riksdagskallelse utfärda.
Utskottets förslag:
3. Har värnpligtig under i mom.
1 föreskrifven tjenstgöring blifvit
fäld till straff för rymning, eller har
hans tjenstgöring afbrutits för verkställighet
af straffarbete eller omedelbart
ådömdt fängelsestraff, skall den
tid, under hvilken hatt'' var rymd
eller hans tjenstgöring sålunda var afbruten,
ej tillgodoräknas honom såsom
tjenstgöringstid, der ej Konungen för
särskilda fall annorledes förordnar. I
hvad mån den värnpligtige må tillgodoräkna
sig fullgjord del af tjenstgöringen,
samt i hvilken ordning han skall
fullgöra återstående tjenstgöringsskyldighet,
bestämmer Konungen.
§ 28.
1. Da rikets försvar det kräfver,
så ock när det erfordras till stillande
af uppror, må Konungen, efter statsrådets
hörande, till tjenstgöring inkalla
beväringens första uppbåd eller
de större eller mindre delar deraf,
som finnas behöfliga.
2. Derest i anseeende till krig
eller för afvärjande af befaradt eller
börjadt angrepp det för rikets försvar
finnes nödigt, att beväringens andra
uppbåd, eller någon del deraf i skilda
orter eller vid olika truppslag af
hären eller vid flottan, inkallas, må
Konungen derom förordna, sedan
Han statsrådet hört och, såvida Riksdagen
ej är samlad eller inom trettio
dagar sammanträda skall, låtit riksdagskallelse
utfärda.
220
Särskilda Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:ts förslag:
3. Utom de förenade rikenas
gränser må beväringens första uppbåd
vid hären användas endast till
rikets försvar, och efter det att statsrådet
blifvit hördt samt riksdagskallelse
utfärdats. Utan Riksdagens
medgifvande må beväringens andra
uppbåd vid hären icke användas utom
de förenade rikenas gränser.
§ 29.
1. Värnpligtig, som tillhör beväringen,
inkallas till tjenstgöring
af vederbörande befäl genom order,
genom kungörelse och offentligt anslag,
medelst ringning i kyrkorna,
eller på annat, efter ortens förhållande
lärnpadt, på förhand kungjordt
sätt.
Kungörelse om inkallelse till
tjenstgöring skall införas i en eller
flera af ortens tidningar samt, vid
inkallelse till i § 27 föreskrifven
tjenstgöring, dessutom uppläsas minst
två gånger i kyrkorna.
Ö o J
Utskottets förslag:
3. Utom de förenade rikenas
gränser må beväringens första uppbåd
vid hären användas endast till
rikets försvar, och efter det att statsrådet
blifvit hördt samt riksdagskallelse
utfärdats. Utan Riksdagens
medgifvande må beväringens andra
uppbåd vid hären icke användas utom
de förenade rikenas gränser.
§ 29.
1. Värnpligtig, som tillhör beväringen,
inkallas af vederbörande
befäl till den i § 27 föreskrifva
tjenstgöring:
genom kungörelse, som skall införas
i en eller flera af ortens tidningar
och uppläsas minst två gånger
i kyrkorna samt offentligen anslås
inom hvarje till r ullföring sområdet
hörande kommun; eller
■genom order.
2. Till tjenstgöring, som i § 28
omförmäles, verkställes inkallelsen:
genom kungörelse, som införes i
tidningarna och offentligen anslås, på
sätt i mom. 1 stadgas, samt, der omständigheterna
sådant medgifva, uppläses
i kyrkorna; eller
■ genom order; eller .
genom ringning med kyrkklockorna
och offentligt anslag inom hvarje till
rullföringsområd''et hörande kommun;
eller ock på annat, efter ortens
förhållande lärnpadt, på förhand, tillkännagifvet
sätt.
Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande N:o 11. 221
Kongl. Maj:ts förslag:
2. Vid utbrott af krig skall till
beväringens första uppbåd hörande
värnpligtig, som vistas utom riket,
oberoende af särskild inkallelse anträda
hemfärden, så snart ske kan.
§ 30.
Värnpligtig vare skyldig att,
då han är inkallad till tjenstgöring,
verkställa den tjensteförrättning, honom
af vederbörande befälhafvare
anvisas.
Personer med särskild yrkeskunskap
användas företrädesvis i de förrättningar,
der denna deras yrkeskunskap
kan vara påkallad.
§ 31.
Värnpligtig, som tillhör beväringen,
är underkastad i krigslag
gifna bestämmelser, såväl under all
tjenstgöring, mönstring och marsch
eller annan färd, då han står under
militärbefäl, som ock i fråga om
åtlydnad af order eller annat påbud,
hvarigenom han inkallas till tjenstgöring.
§ 32.
1. Till beväringen hörande värnpligtige,
med undantag af dem som
Utskottets förslag:
Enahanda förfarande iakttages
vid inkallelse till annan tjenstgöring,
som kan varda i särkild lag föreskrifven
(gnobiliseringsöfning).
3. Vid utbrott af krig skall
värnpligtig, som tillhör beväringens
första uppbåd och vistas utom riket,
oberoende af särskild inkallelse, så
snart ske kan, återvända till hemorten.
§ 30.
Värnpligtig vare skyldig att,
då han är inkallad till tjenstgöring,
verkställa den tjensteförrättning, honom
af vederbörande befälhafvare
anvisas.
Personer med särskild yrkeskunskap
användas företrädesvis i de förrättningar,
der denna deras yrkeskunskap
kan vara påkallad.
§ 31.
Värnpligtig, som tillhör beväringen,
är underkastad de i kriminallag
för krigsmagten gifna bestämmelser,
såväl under all tjenstgöring
och marsch eller annan färd, då han
står under militärbefäl, som ock i
fråga om åtlydnad af inkallelse i
enlighet med § 29 till tjenstgöring,
som omförrnäles i §27 och §28.
§ 32.
1. Till beväringen hörande värnpligtige,
med undantag af dem som
222
Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kong!. Majds förslag: Utskottets förslag:
under årets lopp varit i tjenstgöring,
eller som är o å sjömanshus inskrifna
och till sjöfart inmönstrade, skola
hvarje år undergå mönstring, som i
denna § omförmäles.
2. Med värnpligtige, utom dem
som äro å sjömanshus inskrifna och
tillhöra flottan, förrättas mönstringen
å ett eller flera ställen inom
hvarje rullföringsområde. Från inställelse
vid dylik mönstring äro
dock befriade värnpligtig^, hvilka, i
enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen meddelar, till befälet afgifva
tillförlitlig uppgift om bostad
och yrke.
3. Med värnpligtige, som äro å
sjömanshus inskrifna och tillhöra
flottan, förrättas mönstringen vid
sjömanshus. Från inställelse vid
dylik mönstring äro dock de befriade,
som, i enlighet med de närmare
föreskrifter Konungen meddelar,
till sjömanshusombudsman afgifva
tillförlitlig uppgift om bostad
och sysselsättning.
§ 33.
1. För värnpligtig, söm tillhör
beväringen, gäller, så vidt Konungen
under årets lopp varit i tjenstgöring,
eller som äro å sjömanshus inskrifne
och till sjöfart inmönstrade, skola
hvarje år undergå mönstring, som
i denna § omförmäles.
2. Med värnpligtige, utom dem
som äro å sjömanshus inskrifne och
tillhöra flottan, förrättas mönstringen
å lämpliga ställen inom hvarje rullföringsområde.
Från inställelse vid
dylik mönstring äro dock befriade
värnpligtige, hvilka, i enlighet med
de närmare föreskrifter Konungen
meddelar, till befälet afgifva tillförÄtlig
uppgift om bostad och yrke.
3. Med värnpligtige, som äro å
sjömanshus inskrifne och tillhöra
flottan, förrättas mönstringen vid
sjömanshus. Från inställelse vid
dylik mönstring äro dock de befriade,
som, i enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen meddelar, till sjömanshusombudsman
afgifva tillförlitlig
uppgift om bostad och sysselsättning.
•
4. Kallelse till mönstring verkställes
genom kungörelse, som skall
införas i en eller flera af ortens tidningar
och uppläsas minst två gånger
i kyrkorna samt offentligen anslås
inom vederbörande kommuner.
§ 33.
1. För värnpligtig, som tillhör
beväringen, gäller, så vidt Konungen
223
Särskilda Utskotts (,\T:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj ds förslag:
ej för särskilda fall tinne]'' godt annorlunda
bestämma:
a) att den värnpligtige under
hela sin tjenstetid tillhör det truppslag
vid hären eller den tjenst vid
flottan, hvartill han blifvit inskrifven
eller öfverbörd;
b) att den värnpligtige, om han
till annat område afflyttar, tillhör
den truppafdelning af hären eller
den flottans station, som erhåller
sina värnpligtige från det område,
till hvilket han inflyttar; samt
c) att, om den värnpligtige icke
är till tjenstgöring inkallad, när
landstormen inom hans ort uppbådas,
han är pligtig utgå med densamma
och då har lika tjenstgöringsskyldighet
och förpligtelser i öfrigt som
värnpligtig tillhörande landstormen.
2. För till beväringen hörande
värnpligtige utom dem som äro å
sjömanshus inskrifna och tillhöra
flottan, gäller dessutom:
a) att, om värnpligtig vill för
längre tid än en månad vistas utom
den ort, der han är kyrkobokförd,
anmälan derom skall före afresan
göras hos vederbörande områdesbefäl,
samt detta befäl derefter hällas underrättadt
om hans adress, intill dess
han återkommer; dock att der den
värnpligtige inmönstrats till sjöfart,
anmälan erfordras allenast om påmönstringen
och afmönstringen; samt
h) att värnpligtig, vid afflyttning
till annan ort, är pligtig att, om
flyttningen egt rum inom rullförings
-
Utskottets förslag:
ej för särskilda fall finner godt annorlunda
bestämma:
a) att den värnpligtige under
hela sin tjenstetid tillhör det truppslag
vid hären eller den tjenst vid
flottan, hvartill han blifvit inskrifven
eller öfverförd;
b) att den värnpligtige, om han
till annat område afflyttar, tillhör
den truppafdelning af hären eller
den flottans station, som erhåller
sina värnpligtige från det område,
till hvilket han inflyttar; samt
c) att, om den värnpligtige icke
är till tjenstgöring inkallad, när landstormen
inom hans ort uppbådas,
han är pligtig utgå med densamma
och då har lika tjenstgöringsskyldighet
och förpligtelser i öfrigt som
värnpligtig tillhörande landstormen.
2. För värnpligtige, tillhörande
beväringen med undantag af dem,
som äro å sjömanshus inskrifne och
tillhöra flottan, gäller dessutom:
a) att, om värnpligtig vill för
längre tid än en månad vistas utom
den ort, der han är kyrkobokförd,
anmälan derom skall före afresan
göras hos vederbörande områdesbefäl,
samt detta befäl derefter hållas underrättadt
om hans adress, intill dess
han återkommer; dock att, der den
värnpligtige inmönstrats till sjöfart,
anmälan erfordras allenast om påmönstringen
och afmönstringen; samt
h) att värnpligtig, vid afflyttning
till annan ort, är pligtig att, om
flyttningen egt rum inom rullförings
-
224
Särskilda Utskotts (N:o f) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:ts förslag:
området, senast en månad efter densamma
derom göra anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvaren,
samtom
han afflyttat till annat rullföringsområde
derom göra anmälan, såväl
före afflyttningen hos befälhafvaren
för det rullföringsområde, från hvilket
han afflyttar, som ock, inom en
månad efter ankomsten till det nya
hemvistet, hos befälhafvaren för det
rullföringsområde, till hvilket han
inflyttat, och skola, sä vidt Konungen
ej för särskilda fall finner godt
annorlunda bestämma, dessa anmälningar,
der de icke skett omedelbart
hos ru llföringsområdesbefälhafvare,
ändock anses vara fullgjorda, dä den
värnpligtige hos vederbörande myndighet
uttagit och af enmat flyttningsbetyg.
3. Till beväringen hörande värnpligtig,
som är å sjömanshus inskrifven
och tillhör flottan, skall, derest
han ej är i tjenstgöring eller till sjöfart
inmönstrad, hålla sjömanshusombudsmannen
underrättad om sin
adress.
§ 34.
1. Den, som innehaft fast anställning
vid hären eller flottan eller
vid härens eller flottans reserv under
sammanlagdt minst två år, skall efter
afgången från sagda anställning, så
länge han i följd af sin värnpligt
qvarstår i beväringen, tillhöra dess
första uppbåd. Sådan värnpligtig
Utskottets förslag:
området, senast en månad efter densamma
derom göra anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvaren,
samt,
om han afflyttat till annat rullföringsområde,
derom göra anmälan såväl
före afflyttningen hos befälhafvaren
för det rullföringsområde, från hvilket
han afflyttar, som ock, inom en
månad efter ankomsten till det nya
hemvistet, hos befälhafvaren för det
rullföringsområde, till hvilket han
inflyttat; dock vare värnpligtig, som
hos vederbörande myndighet uttagit
och afemnat flyttning sb edlig, befriad
från berörda anmälningsskyldighet,
der ej Konungen för särskilda fall
annorlunda förordnar.
3. Till beväringen hörande värnpligtig,
som är å sjömanshus inskrifven
och tillhör flottan, skall, derest
han ej är i tjenstgöring eller till
sjöfart inmönstrad, hålla sjömanshusombudsmannen
underrättad om sin
adress.
1. Den, som innehaft fast anställning
vid hären eller flottan eller
vid härens eller flottans reserv under
sammanlagdt minst två år, skall
efter afgången från sagda anställning,
så länge han i följd af sin
värnpligt qvarstår i beväringen, tillhöra
dess första uppbåd. Sådan
Särskilda Utskotts (N:o
Kongl. Maj:ts förslag:
anses hafva fullgjort i § 27 föreskriften
första tjenstgöring, men är
skyldig att med vederbörlig åldersklass
deltaga i repetitionsöfning.
2. Den, som under minst två
år varit inskrifven såsom studerande
vid universitet eller annan statens
högskola eller aflagt. examen vid navigationsskola,
tillhör likaledes första
uppbådet under hela sin tjenstetid i
beväringen.
Art. VI.
Om de värnpligtiges underhåll och
förmåner i beväringen.
§ 35.
1. Under marsch eller annan
färd till och från öfnings- eller mönstringsort
erhåller värnpligtig, tillhörande
beväringen, ersättning enligt
särskilda bestämmelser.
2. Under tjenstgöring erhåller
till beväringen hörande värnpligtig
underhåll, sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar
och annan erforderlig
utrustning samt dessutom dagaflåning,
likaledes enligt särskilda
bestämmelser.
3. Till beväringen hörande värnpligtig,
som under tjenstgöring ådrager
sig sådan skada, att hans arbetsförmåga
derigenom i större eller
Bill. till Piksd. Prot. 1901. 8 Sand.
1) Utlåtande N:o 11. 225
Utskottets förslag:
värnpligtig anses hafva fullgjort den
i § 2/''föreskriftna första tjenstgöring,
men är skyldig att med vederbörlig
åldersklass deltaga i repetitionsöfning.
. ;
2. Den, som under minst två år
varit inskrifven såsom studerande
vid universitet eller annan statens
högskola eller aflagt examen vid navigationsskola,
tillhör likaledes första
uppbådet under hela sin tjenstetid i
beväringen.
Kap. VI.
Om de värnpligtiges underhåll och
förmåner 1 beväringen.
§ 35.
1. Under marsch eller annan
färd till och från öfningsort erhåller
värnpligtig, tillhörande beväringen,
ersättning enligt särskilda bestämmelser.
2. Under tjenstgöring erhåller
till beväringen hörande värnpligtig
underhåll, sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar
och annan erforderlig
utrustning samt dessutom penningebidrag
likaledes enligt särskilda
bestämmelser.
3. Till beväringen hörande värn
pligtig,
som under tjenstgöring ådrager
sig sådan skada, att hans arbetsförmåga
derigenom i större eller
1 Afd. 11 Höft. 29
226
Särskilda Utskotts (NfO f) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
mindre mån minskas, är lör sig och
efterlefvande berättigad till det understöd
eller den pension, som författningarna
rörande pensionering
vid hären eller flottan bestämma.
ooiii,’ ■ ..f''! ;11 ■,
pif''1} i i It i * 1 ’ *- > * t ; ''• i. ? i'': r
Art. VII.
Om landstormen.
§ 36.
1. Till hemortens försvar må
Konungen, efter statsrådets hörande,
till tjenstgöring inkalla landstorvien
eller de större eller mindre delar
deraf, som finnas behöfliga. Värnpligtig,
tillhörande landstormen, är
underkastad i krigslag gifna bestämmelser
såväl under all tjenstgöring
och marsch eller annan färd, då han
står under militärbefäl, som ock i
fråga om åtlydnad af order eller annat
påbud, hvarigenom han inkallas
till tjenstgöring.
2. Inkallelsen verkställes på sätt
i § 29 mom. I för värnpligtig tillhörande
beväringen stadgas.
mindre mån minskas, är för sig och
efterlefvande berättigad till det understöd
eller den pension, som författningarna
rörande pensioneringvid
hären eller flottan bestämma.
Kap. VII.
Om landstormen.
§ 36.
1. Sedan jemlikt § 28 mom. 1
beslut fattats att för rikets försvar
till tjenstgöring inkalla beväringens
första uppbåd eller viss del deraf,
må Konungen i den ordning, som
för inkallande af beväringens andra
uppbåd i mom. 2 af samma § är
föreskrifven, för hemortens försvar
till tjenstgöring inkalla landstormen
eller de större eller mindre delar
deraf, som finnas behöfliga.
Landstormens inkallande till
tjenstgöring sker på sätt i § 29 mom.
2 är föreskrifvet.
2. Värnpligtig, som tillhör landstormen,
är undei''kastad de i kriminallag
för krigsmagten gifna bestämmelser
såväl under all tjenstgöring
och marsch eller annan färd, då han
står under militärbefäl, som ock i
fråga om åtlydnad af inkallelse i
enlighet med § 29 mom. 2 till tjenst
-
237
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:ts förslag:
§ 37.
Landstormen må icke föras utom
eget och närmast tillgränsande inskrifningsområden,
dock att till landstormen
hörande värnpligtig, som
erhållit sin utbildning vid flottan,
må, äfven utom sagda inskrifningsområden,
användas för det lokala
kustförsvaret.
§ 38.
Huru landstormen ordnas och
indelas, föreskrifver Konungen.
§ 39.
1. Värnpligtig, tillhörande landstormen,
är under tjenstgöring pligtig
att sjelf förse sig med kläder,
och att, derest staten icke kan genast
vid inkallandet anskaffa föda,
under tiden förse sig äfven med sådan,
mot ersättning af staten för
värdet af soldatportion.
Vapen, ammunition samt fälttecken,
angifvande till landstormen
hörande värnpligtigs egenskap af
krigsman, tillhandahållas af staten.
2. Till landstormen hörande
värnpligtig, som skadas under tjenstgöring,
har enahanda rätt till under
-
Utskottets förslag:
göling, som i mom. t hav ofvan
omförmäla.
ts»d ''u Jill/
§ 37.
Landstormen må icke föras utom
eget och närmast tillgränsande inskrifningsområden,
dock att till landstormen
hörande värnpligtig, som
erhållit sin utbildning vid flottan,
må, äfven utom sagda inskrifningsområden,
användas för det lokala
kustförsvaret.
• >UV •• •*??•< *"• f '' ill* '' l
■. , . . v , •: • j , L , j ^g/j j.J t f ^ V rj y i ,,Vy{
§ 38.
Huru land stormen ordnas och
indelas, föreskrifver Konungen.
§ 39.
1. Värnpligtig, tillhörande landstormen,
är under tjenstgöring pligtig
att sjelf förse sig med kläder,
och att, derest staten icke kan genast
vid inkallandet anskaffa föda,
under tiden förse sig äfven med sådan,
mot ersättning af staten för
värdet af soldatportiom Vapen,
ammunition samt fälttecken, angifvande
hans egenskap af krigsman,
tillhandahållas af staten.
2. Till landstormen hörande
värnpligtig, som skadas under tjenstgöring,
har enahanda rätt till un
-
228
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:ts förslag:
stöd eller pension för sig och efterlefvande
som värnpligtig, hvilken
tillhör beväringen.
Art. ym.
Om påföljd för åsidosättande af denna
lags föreskrifter, så ock om laga
förfall.
§ 40.
1. Värnpligtig, som utan laga
förfall uteblifver från inskrifningsförrättning,
böte, der han icke, oaktadt
sin frånvaro, varder inskrifven
eller frän värnpligtens fullgörande
frikallad, första året tjugu kronor
och hvarje år, han ånyo dermed
beträdes, fyratio kronor.
2. Värnpligtig, som på grund
af § 15 inställer sig vid inskrifningsförrättning
för annan ort, än der
han är kyrkobokförd, eller för annat
sjömanshus än det han tillhör, men
dervid försummar aflemna prestbetyg
äfvensom i det fall, som i § 15
mom. 2 sägs, intyg frän sjömanshusombudsman
samt till följd deraf
icke kan emottagas, anses lika med
den, som icke instält sig till ins
k rifhingsförrättni ng.
§41.
1. Värnpligtig, som bort inställa
sig till i § 32 omförmäld mön
-
Utskottets förslag:
derstöd eller pension för sig och
efterlefvande som värnpligtig, hvilken
tillhör beväringen.
Kap. Till.
Om påföljd för åsidosättande af denna
lags föreskrifter, så ock om laga
förfall.
§ 40.
1. Värnpligtig, som utan laga
förfall uteblifver från inskrifningsförrättning,
böte, der han icke, oaktadt
sin frånvaro, varder inskrifven
eller från värnpligtens fullgörande
frikallad, första året tio kronor och
hvarje år, häri å nyo dermed beträdes,
fyratio kronor.
2. Värnpligtig, som på grund
af § 15 inställer sig vid inskrifningsförrättning
för annan ort, än der
han är kyrkobokförd, eller för annat
sjömanshus än det han tillhör, men
dervid försummar aflemna prestbetyg
äfvensom i det fall, som i § 15
mom. 2 sägs, intyg från sjömanshusombudsman
samt till följd deraf
icke kan emottagas, anses lika med
den, som icke instält sig till inskrifningsförrättning.
§ 41.
1. Värnpligtig, som bort inställa
sig till i § 32 omförmäld mönstring,
229
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It.
Kongl. Maj:ts förslag:
string, men utan laga förfall uteblifver,
böte för hvarje gång tio
kronor.
2. Värnpligtig, som utan laga
förfall underlåter fullgöra, hvad honom
enligt § 33 mom. 2 eller 3
åligger, böte för hvarje gång tio
kronor.
§ 42.
Värnpligtig, som utan anrnäldt
laga förfall uteblifver från inskrifningsförrättning
vare, der han icke,
oaktadt sin frånvaro, blifvit inskrifva!
eller från värnpligtens fullgörande
frikallad, underkastad äfventyr
att varda till inskrifnings undergående
hemtad på egen bekostnad.
Värnpligtig, som blifvit inskrifven
och utan anrnäldt laga förfall
uteblifver från tjenstgöring eller underlåter
att fullgöra honom åliggande
mönstring sskyldighet, vare likaledes
underkastad äfventyr att varda till
tjenstgöring ens fullgörande eller mönstrings
undergående hemtad på egen
bekostnad.
§ 43.
1. Såsom laga förfall för uteblifvande
från inskrifning eller tjenstgöring
eller för annan uraktlåtenhet
att fullgöra denna lags bestämmelser
anses, om man är sjuk, om man
är i Konungens och rikets tjenst uppbådad
eller faren, eller om man sitter
Utskottets förslag:
men utan laga förfall uteblifver,
böte för hvarje gång fem kronor.
2. Värnpligtig, som utan laga
förfall underlåter fullgöra, hvad honom
enligt § 33 mom. 2 eller 3
åligger, böte för hvarje gång fem
kronor.
§ 42.
Värnpligtig, som utan anrnäldt
laga förfall uteblifver från inskrifningsförrättning,
vare, der han icke,
oaktadt sin frånvaro, blifvit inskrifven
eller från värnpligtens fullgörande
frikallad, underkastad äfventyr
att varda till inskrifnings undergående
hemtad på egen bekostnad.
Uteblifver värnpligtig utan anmäldi
laga förfall från tjenstgöring,
dertill han blifvit i laga ordning inkallad,
må han till tjenstgöringens
fullgörande likaledes hemtas på egen
bekostnad.
§ 43.
I. Såsom laga förfall för uteblifvande
från inskrifning eller tjenstgöring
eller för annan uraktlåtenhet
att fullgöra denna lags bestämmelser
anses, om man är sjuk, om man är
i Konungens och rikets tjenst uppbådad
eller faren, eller om man sitter
230
Särskilda Utskotts (N:o
Kongl. Maj:ts förslag:
i häkte; vederbörande ege dock att,
då andra än nu sagda förfall förebäras,
pröfva, huruvida de äro af
den vigt, att de må gälla såsom laga
förfall.
2. För å sjömanshus inskrifven
värnpligtig skall i fråga om order
eller annat påbud, hvarigenom han
under krig eller vid utbrott af eller
fara för krig inkallas till tjenstgöring,
dessutom såsom laga förfall för inställelse
till tjenstgöring räknas att
vara på utrikes sjöresa stadd; åliggande
det dock den värnpligtige att,
så snart ske kan, anträda hemfärden
äfvensom att vid ankomsten till svensk
hamn eller sammanträffande med
svenskt örlogsfartyg omedelbart inställa
sig till tjenstgöring.
§ 44.
Sjukdom skall, för att såsom laga
förfall anses, styrkas med behörig
läkares intyg, hvilket den värnpligtige
är skyldig sjelf anskaffa. Kan
han ej skaffa läkarebetyg, vare honom
tillåtet att styrka förfallet med
intyg af statens embets- eller tjensteman,
eller af prest i församlingen,
eller af ordföranden i kommunalstämman,
eller af ordföranden eller
ledamot i kommunalnämnden, eller af
ledamot i häradsnämnden.
1) Utlåtande N:o 11.
Utskottets förslag:
i häkte; vederbörande ege dock att,
då andra än nu sagda förfall förebäras,
pröfva, huruvida de äro af
den vigt, att de må gälla såsom
laga förfall.
2. För å sjömanshus inskrifven
värnpligtig skall i fråga om order
eller annat påbud, hvarigenom han
under krig eller vid utbrott af eller
fara för krig inkallas till tjenstgöring,
dessutom såsom laga förfall
för inställelse till tjenstgöring räknas
att vara på utrikes sjöresa stadd;
åliggande dock den värnpligtige att,
så snart ske kan, återvända till hemlandet
äfvensom att vid ankomsten
till svensk hamn eller sammanträffande
med svenskt örlogsfartyg omedelbart
inställa sig till tjenstgöring.
§ 44.
Sjukdom skall, för att såsom laga
förfall anses, styrkas med behörig
läkares intyg, hvilket den värnpligtige
är skyldig sjelf anskaffa. Kan
han ej skaffa läkarebetyg, vare honom
tillåtet att styrka förfallet med intyg
af statens embets- eller tjensteman,
eller af prest i församlingen, eller
af ordföranden i kommunalstämman,
eller af ordföranden eller ledamot i
kommunalnämnden, eller af ledamot
i häradsnämnden.
Särskilda Utskotts (N:o
Kongl. Maj:ts förslag:
Art. IX.
Om åtgärder med anledning af förseelser
mot denna lag, så ock om användning
af böter.
§ 45.
1. Öfver vämpligtige, hvilka
utan anmäldt laga förfall uteblifvit
från inskrifningsförrättning och icke,
oaktadt sin frånvaro, blifvit inskrift^
eller från värnpligtens fullgörande
frikallade, eller som underlåtit att
fullgöra, hvad dem enligt § 32 och
§ 33 mom. 2 eller 3 åligger, skola
förteckningar länsvis uppgöras och
till Konungens Befallningshafvande
insändas; skolande å förteckningarna
för hvarje värnpligtig angifva^ hans
bostad, der denna är känd, samt, till
ledning vid ansvars bestämmande,
tillgängliga upplysningar rörande
försummelsens beskaffenhet.
Uppgörande och insändande af
dylik förteckning åligger vid inskrifningsförrättning
den af Konungens
Befallningshafvande förordnade ledamot,
som öfver inskrifningsnämndens
beslut förer protokoll; skolande inskrifningsnämnden,
innan den lemnar
förrättningsstället, sagda förteckning
granska och underteckna.
Upprättande och insändande af
förteckningar öfver försummelsermot
lagbuden i § 32 mom. 2 och § 33
mom. 2 åligger befälhafvare, som förrättat.
mönstringen, eller hos hvilken
anmälan bort göras.
1) Utlåtande N:o 11. 231
Utskottets förslag:
Kap. IX.
Om åtgärder med anledning af förseelser
mot denna lag, så ock om
användning af böter.
§ 45.
1. Öfver värnpligtige, hvilka
utan anmäldt laga förfall uteblifvit
från inskrifningsförrättning och icke,
oaktadt sin frånvaro, blifvit inskrifne
eller från värnpligtens fullgörande
frikallade, eller som underlåtit att
fullgöra, hvad dem enligt § 32 och
§ 33 mom. 2 eller 3 åligger, skola
förteckningar länsvis uppgöras och
till Konungens Befallningshafvande
insändas; skolande å förteckningarna
för hvarje värnpligtig angifvas hans
bostad, der denna är känd, samt,
till ledning vid ansvars bestämmande,
tillgängliga upplysningar rörande försummelsens
beskaffenhet.
Uppgörande och insändande af
dylik förteckning åligger vid inskrifningsförrättning
den af Konungens
Befallningshafvande förordnade ledamot,
som öfver inskrifningsnämndens
beslut förer protokoll; skolande inskrifningsnåmnden,
innan den lemnar
förrättningsstället, sagda förteckning
granska och underteckna.
Upprättande och insändande af
förteckningar öfver försummelser mot
lagbuden i § 32 mom. 2 och § 33
mom 2 åligger befälhafvare, som förrättat
mönstringen, eller hos hvilken
anmälan bort göras.
232
Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:ts förslag:
Upprättande af förteckningar öfver
försummelser mot lagbuden i §
32 mom. 3 och § 33 mom. 3 åligger
sjömanshusombudsman, hvilken öfversänder
dem till sjörullföringsområdesbefälhafvaren,
som, efter att
hafva granskat och påtecknat desamma,
insänder dem till Konungens
Befallningshafvande.
2. Af de enligt mom. 1 inkommande
förteckningar öfver värnpligtige,
skola särskilda utdrag, upptagande
dem, hvilka Konungens Befallningshafvande
finner sig böra påföra
böter enligt § 40 eller 41, till
vederbörande kronofogdar och magistrater
öfversändas, försedda med
Konungens Befallningshafvandes resolution,
att de i utdragen upptagna
böter må hos de värnpligtige
omedelbarligen uttagas, derest de
icke deremot något invända, men att,
derest de vilja för uteblifvandet eller
försummelsen styrka laga förfall eller
eljest åberopa någon omständighet,
som kan leda till deras frikännande
från bötesansvar, i hvilken händelse
de ega undfå skriftlig del af resolutionen
i hvad dem rörer, de skola
inom trettio dagar derefter till vederbörande
kronofogde eller magistrat
ingifva de bevis, som till styrkande
af . deras mot böternas indrifvande
gjorda invändningar åberopas, vid
påföljd för uraktlåtenhet deraf, att
böterna utan hinder af samma invändningar
må i laga ordning uttagas.
Inkommande bevis skola oför
-
Utskottets förslag:
Upprättande af förteckningar öfver
försummelser mot lagbuden i
§ 32 mom. 3 och § 33 mom. 3
åligger sjömanshusombudsman, hvilken
öfversänder dem till sjörullföringsområdesbefälhafvaren,
som,
efter att hafva granskat och påtecknat
desamma, insänder dem till
Konungens Befallningshafvande.
2. Af de enligt mom. 1 inkommande
förteckningar öfver värnpligtige
skola särskilda utdrag, upptagande
dem, hvilka Konungens Befallningshafvande
finner sig böra
påföra böter enligt § 40 eller § 41,
till vederbörande kronofogdar och
magistrater öfversändas, försedda
med Konungens Befallningshafvandes
resolution, att de i utdragen upptagna
böter må hos de värnpligtige
omedelbarligen uttagas, derest de
icke deremot något invända, men
att, derest de vilja för uteblifvandet
eller försummelsen styrka laga förfall
eller eljest åberopa någon omständighet,
som kan leda till deras
frikännande från bötesansvar, i hvilken
händelse de ega undfå skriftlig
del af resolutionen i hvad dem rörer,
de skola inom trettio dagar derefter
till vederbörande kronofogde eller
magistrat ingifva de bevis, som till
styrkande af deras mot böternas indrifvande
gjorda invändningar åberopas,
vid påföljd för uraktlåtenhet
deraf, att böterna utan hinder af
samma invändningar må i laga ordning
uttagas. Inkommande bevis
233
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:ts förslag:
dröjligen insändas till Konungens Befallningshafvande,
som efter pröfning
af förekommande omständigheter
meddela!; beslut i saken.
3. Atnöjes värnpligtig icke med
Konungens Befallningshafvandes beslut,
hvarigenom böter blifvit honom
slutligen påförda, eger han att inom
trettio dagar efter erhållen del af
beslutet till Konungens Befallningshafvande
ingifva sina till Konungen
stälda underdåniga besvär, hvilka
derpå af Konungens Befallningshafvande
jemte eget yttrande till landtförsvars-
eller sjöförsvarsdepartementet
insändas. Besvären må äfven till
Konungens Befallningshafvande med
posten insändas; och skall i sådant
fall behörigen styrkas, att den klagande
egenhändigt undertecknat besvärsskriften
eller att densamma på
hans begäran eller med hans samtycke
blifvit uppsatt.
§ 46.
1. Böter, som påföras jemnlikt
denna lag, tillfalla kronan; dock må
af sådana böter viss ded, högst hälften,
enligt af Konungen meddelade
föreskrifter, användas till bötesindrifningens
befordrande. Till kronan
inflytande bötesmedel skola under
särskild titel i kronans räkenskaper
redovisas och ingå till den redan till
förmån för beväringsmanskapet bildade
invalid- och pensionsfond, hvilken
fonds ändamål skall vara att be
Bih.
till Riksd. Prot. IDOL 8 Sami.
Utskottets förslag:
skola ofördröjligen insändas till Konungens
Befallningshafvande, som
efter pröfning af förekommande omständigheter
meddelar beslut i saken.
3. Atnöjes värnpligtig icke med
Konungens Befallningshafvandes beslut,
hvarigenom böter blifvit honom
slutligen påförda, eger han att inom
trettio dagar efter erhållen del af
beslutet till Konungens Befallningshafvande
ingifva sina till Konungen
stälda, underdåniga besvär, hvilka
derpå af Konungens Befallningshafvande
jemte eget yttrande till landtförsvars-
eller sjöförsvarsdepartementet
insändas. Besvären må äfven
till Konungens Befallningshafvande
med posten insändas; och skall i
sådant fall behörigen styrkas, att
den klagande egenhändigt undertecknat
besvärsskriften eller att densamma
på hans begäran eller med
hans samtycke blifvit uppsatt.
§ 46.
1. De enligt denna lag inflytande
böter skola under särskild
titel i kronans räkenskaper redovisas
och ingå till den redan
till förmån för beväringsmanskapet
bildade invalid- och pensionsfond,
hvilken fonds ändamål skall vara
att bereda understöd åt värnpligtige,
som under tjenstgöring erhållit sådan
skada, att de derigenom blifvit
i större eller mindre mån oförmögne
att sig med arbete försörja, samt
1 Afd. It Iläft. 30
234 Särskilda Utskotts (N:<
Kongl. Maj ds förslag:
reda understöd åt värnpliktige, som
under tjenstgöring erhålla sådan
skada, att de derigenom blifvit i
större eller mindre mån oförmögne
att sig med arbete försörja, samt för
enkor och barn efter värnpligtige,
som aflidit i krig eller till följd af
i krig ådragen sjukdom eller skada,
dock utan att sådant för närvarande
medför någon rubbning af den de
värnpligtige i § 35 mom 3 och § 39
mom. 2 tillförsäkrade rätt till understöd.
2. Saknas tillgång till gäldande
af böter enligt denna lag, skola de
förvandlas efter allmän strafflag.
Art. X.
Särskilda bestämmelser.
§ 47.
Denna lag skall tillämpas frän
ingången af år 1902, från hvilken
tid alltså ej mindre värnpligtslagen
af den 5 juni 1885 med deri sedermera
gjorda ändringar och tillägg,
än äfven de af Konungen för sagda
lags tillämpning meddelade närmare
föreskrifter, så vidt de strida mot
innehållet af denna lag, skola upphöra
att gälla.
§ 48.
Lots- och fyrinrättningarnas personal
skall i fråga om bestämmel
-
1) Utlåtande N:o 11.
Utskottets förslag:
för enkor och barn efter värnpligtige,
som aflidit i krig eller till följd af
i krig ådragen sjukdom eller skada,
dock utan att sådant för närvarande
medför någon rubbning af den de
värnpligtige i § 35 mom. 3 och § 39
mom. 2 tillförsäkrade rätt till understöd.
2. Saknas tillgång till gäldande
af böter enligt denna lag, skola de
förvandlas efter allmän strafflag.
Kap. X.
Särskilda bestämmelser.
§ 47.
Värnpligtige, tillhörande lots- och
fyrinrättnivgarnes personal, likställas
enligt denna lag med de vid flottan
fast anstälde.
§ 48.
Af Konungen bestämmes, om och
i hvad mån samt under hvilka vilkor
befrielse från de i denna lag före
-
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
235
Kongl. Maj:ts förslag:
serna i denna lag anses likstäld med
fast anstälda vid flottan, med skyldighet
att, i den ordning Konungen
bestämmer, dä rikets försvar sådant
kräfver, tjenstgöra såsom icke stridande
vid flottan, samt under fredstid
undergå derför erforderlig utbildning.
§ 49.
Af Konungen bestämmes, om och
i hvad mån samt under hvilka vilkor
befrielse från de i denna lag
föreskrifna skyldigheter må kunna
tills vidare medgifvas den nomadiserande
lappbefolkningen.
§ 50.
För denna lags tillämpning erforderliga
närmare föreskrifter meddelas
af Konungen.
§ 51.
Denna lag må icke ändras eller
upphåfvas utan Konungs och Riksdags
sammanstämmande beslut.
Öfvergångsstadganden.
§ 52.
1. Under år 1902 skall värnpligtig.
som tillhör andra klassen
och är inskrifven vid fotfolket, artilleriet,
ingeniörtrupperna eller trängen,
Utskottets förslag:
skrifna skyldigheter må kunna tills
vidare medgifvas den nomadiserande
lappbefolkningen.
§ 49.
För denna lags tillämpning erforderliga
närmare föreskrifter meddelas
af Konungen.
§ 50.
Denna lag skall tillämpas från
och med deri 1 januari 1902, då
följaktligen ej mindre värnpligtslagen
af den 5 juni 1885 med deri sedermera
gjorda ändringar och tillägg,
än äfven de af Konungen för sagda
lags tillämpning meddelade närmare
föreskrifter, så vidt de strida mot
innehållet af denna lag, skola upphöra
att gälla.
§ 51.
*
Denna lag må icke ändras eller
upphäfvas utan Konungs och Riksdags
sammanstämmande beslut.
Öf vergångsstadganden.
§ 52.
1. Under år 1902 skall värnpligtig,
som tillhör andra klassen
och är inskrifven vid fotfolket,
artilleriet, ingeniörtrupperna eller
236
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:ts förslag:
för sin utbildning tjenstgöra under
tjugutvå dagar.
2. För värnpligtig, som inskrifves
under något af åren 1902, 1903,
1904, 1905, 1906 eller 1907, tilllämpas
icke föreskrifterna uti § 27
mom. 1 angående värnpligtigs tjenstgöringsskyldighet
under fredstid.
Sådan värnpligtig är i stället skyldig
att för sin utbildning tjenstgöra
under fredstid i sammanlagdt etthundranittiosju
dagar, hvilken tjenstgöring,
på sätt Konungen närmare
förordnar, skall fullgöras:
a) vid fotfolket, positionsartilleriet,
fästning sartilleriet, fästningsingeniörtrupperna
och träng en:
med en första tjenstgöring (rekrytskola)
om etthundratolf dagar,
som tager sin början under första året,
med en repetitions-(regements-)
öfning om trettiofem dagar under
hvart och ett af andra och fjerde
åren, samt
med en repetitionsöfning om femton
dagar under nionde året;
b) vid rytteriet:
med en första tjenstgöring (rekrytskola)
om etthundratretton dagar,
som tager sin början under första
året och omedelbart efterföljes af en
regeinentsöfning om fyratiotvå dagar,
samt
med en repetitions-(regements-)
öfning om fyratiotvå dagar under
andra året;
c) vid fältartilleriet, fältingeniöroch
fälttelegraf trupperna:
Utskottets förslag:
trängen för sin utbildning tjenstgöra
under tjugutvå dagar.
2. Beträffande värnpligtig, som
inskrifves under något af åren 1902,
1903, 1904, 1905, 1906 eller 1907,
tillämpas icke föreskrifterna uti §
27 mom. 1 angående värnpligtigs
tjenstgöringsskyldighet under fredstid.
Sådan värnpligtig är i stället
skyldig att för sin utbildning tjenstgöra
under fredstid i sammanlagdt
etthundranittiosju dagar, hvilken
tjenstgöring, på sätt Konungen närmare
förordnar, skall fullgöras:
a) vid fotfolket, position sartilleriet,
fästning sartilleriet, fästningsingeniör
trupper na och trängen:
med en första tjenstgöring (rekrytskola)
om etthundratolf dagar,
under första året,
med en repetitions-(regements-)
öfning om trettiofem dagar under
hvart och ett af andra och fjerde
åren, samt
med en repetitionsöfning om
femton dagar under nionde året;
b) vid rytteriet:
med en första tjenstgöring (rekrytskola)
om etthundratretton dagar
under första året och med en omedelbart
derpå följande regementsöfning
om fyratiotvå dagar, samt
med en repetitions-(regements-)
öfning om fyratiotvå dagar under
andra året;
c) vid fältartilleriet, fältingeniöroch
fälttelegraf trupperna:
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 237
Kongl. Maj:ts förslag:
med en första tjenstgöring (rekrytskola)
om etthundratretton dagar,
som tager sin början under första
året och omedelbart ef ter följes af en
regementsöfning om fyratiotvå dagar,
samt
med en repetitions-(regements-)
öfning om fyratiotvå dagar under
fjerde året;
d) vid flottan:
af de i § 25 mom. 1 a) nämnda
värnpligtige, äfvensom af andra å
sjömanshus inskrifna värnpligtige till
det antal Konungen bestämmer, i
en följd med början under första
året,
af till fästnings tjenst inskrifna
värnpligtige med en första tjenstgöring
om etthundrasextiotvå dagar,
som tager sin böi''jan under första
eller andra året, och med en repetitionsöfning
om trettiofem dagar
under fjerde året;
af flottans öfriga värnpligtige med
en första tjenstgöring om etthundratretton
dagar, som tager sin början
under första året, samt med en repetitionsöfning
om åttiofyra dagar under
andra året.
Värnpligtig, uttagen till trängen
i förvaltningstjenst eller egentlig
sjukvårdstjenst, till stationstjenst vid
flottan eller till särskild befattning
vid hären eller flottan må, på sätt
Konungen finner godt förordna, fullgöra
honom åliggande tjenstgöring
i en följd.
Utskottets förslag:
med en första tjenstgöring (rekrytskola)
om etthundratretton dagar
under första året och med en omedelbart
derpå följande regementsöfning
om fyratiotvå dagar, samt
med en repetitions-(regements-)
öfning om fyratiotvå dagar under
fjerde året;
d) vid flottan:
af de i § 25 mom. 1 a) nämnde
värnpligtige, äfvensom af andra å
sjömanshus inskrift^ värnpligtige till
det antal Konungen bestämmer, i
en följd med början under första
året,
af till fästningstjenst inskrift^
värnpligtige med en första tjenstgöring
om etthundrasextiotvå dagar,
som tager sin början under första
året, och med en repetitionsöfning
om trettiofem dagar under fjerde
året;
af flottans öfrige värnpligtige med
en första tjenstgöring om etthundratretton
dagar under första året, samt
med en repetitionsöfning om åttiofyra
dagar under andra året.
Värnpligtig, uttagen till trängen i
förvaltningstjenst eller egentlig sjukvårdstjenst,
till stationstjenst vid flottan
eller till särskild befattning vid
hären eller flottan så ock värnpligtig,
som för utbildning vid Gotlands infanteriregemente
uttagits från annat regementes
inskrifning sområde, må, på
sätt Konungen finner godt förordn a
238 Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 11.
Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
3. Värnpligtig, som icke fullgjort
honom åliggande första tjenst
göring samtidigt med den åldersklass,
som han tillhör, är skyldig fullgöra
den tjenstgöringsskyldighet, som åligger
värnpligtig i den klass, med
hvilken han fullgör första tjenstgöringen.
§ 53.
Föreskriften i § 4 angående erläggande
af värnskatt skall tillämpas,
från den dag, som i särskild lag om
värnskatt varder bestämd.
fullgöra honom åliggande tjenstgöring
i en följd.
3. Värnpligtig, som icke full’-gjort honom åliggande första tjenstgöring
samtidigt med den åldersklass,
som han tillhör, är skyldig fullgöra
den tjenstgöringsskyldighet, som åligger
värnpligtig i den klass, med
hvilken han fullgör första tjenstgöringen.
2:o) att herr Pantzarhielms ofvannämnda motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
3:o) att, vid bifall till utskottets hemställan i
fråga om § 28 mom. 1 och § 31 värnpligtslagen, herr
A. Hedins förenämnda motion, n:o 117, måtte anses
besvarad;
4:o) att Riksdagen, med anledning af ofvannämnda
af herr Byström väckta motion, måtte i den skrifvelse,
som med föranledande af Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition om antagande af ny värnpligtslag kommer
att af Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåtas, med erkännande
af motionens behjertansvärda syfte, uttala sig för önskvärdheten
deraf, att genom särskildt af Kongl. Maj:t
meddeladt stadgande vederbörande truppbefäl häfvare bemyndigades
att, i den mån omständigheterna dertill
kunde föranleda, meddela värnpligtige, som funnes hysa
samvetsbetänkligheter mot vapentjenst, befrielse från
sådan tjenst och i stället använda dem till annan lämplig
tjenstgöring vid truppen;
239
'' Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
5:o) att Riksdagen, under förutsättning att en
utsträckning af de värnpligtiges öfningstid varder af
Riksdagen beslutad, måtte, i anledning af herr 1. Månssons
förut omnämnda motion, i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning,
huruvida icke anordningar må kunna vidtagas,
hvarigenom utan hinder för de värnpligtiges militära
utbildning tillfälle må beredas dem att under den tid,
tjenstgöringen för denna utbildning pågår, erhålla undervisning
i andra ämnen, af hvilkas inhemtande de för
framtiden kunna draga nytta, samt i sådant afseende
meddela de föreskrifter och vidtaga de åtgärder, som
må finnas erforderliga.
■ - ''-ij. b* . } • r t > I’*;! r:-. ■, 1 ,
240
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
B. Förslaget till ny härordning.
Bildandet af Utskottet hav redan i sin allmänna motivering i fråga om infam
nya infam- tCriets organisation angifvit de skäl, hvarför utskottet ansett sig icke böra
förband, biträda Kongl. Maj:ts förslag angående sättet för bildandet af vissa nya
truppförband, nemligen det för första arméfördelningen afsedda fältinfanteriregementet
samt det ena af de mindre infanteriregementena å fastlandet.
Med hänvisning till dessa skål kommer utskottet derför att här
nedan hemställa, att af nuvarande Vermlands fältjägarekär och Hallands
bataljon bildas ett nytt infanteriregemente samt att nuvarande Vestgötadals
regemente ombildas till ett infanteriregemente, afsedt för första arméfördelningen.
Vid pröfning af infanteritruppförbandens sammansättning har utskottet
funnit sig böra föreslå någon minskning af den uti Kongl. Maj:ts
proposition angående ny härordning föreslagna, med fasta aflöningsförmåner
anstälda personal.
Minskning Hvad först vidkommer det i härordningsförslaget upptagna antalet
a {intalet na a^'' ^ majorer vid hvart och ett af Lifregeinentet till fot och de 22 dermajors-
och med lika organiserade infanteriregementena samt de båda lifgardesregestäflnir^ar
mentena> har utskottet visserligen icke förbisett betydelsen deraf, att vid
s a nmgar. jnfanterjetg mobilisering ett tillräckligt antal öfverstelöjtnanter och majorer
tinnes att tillgå för att tjenstgöra vid linie-, reserv- och depotbataljonerna
och för att ersätta de regementschefer, som komma att förordnas till
brigadchefer, men utskottet har likväl ansett, att med beslut om ökande
af majorernas antal vid nämnda regementen utöfver de nuvarande två kan
tills vidare anstå, och har alltså för närvarande afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag
i denna del.
Utskottet har ej heller ansett sig kunna tillstyrka Riksdagen att för
närvarande bifalla Kongl. Maj:ts framställning om inrättande af 2 majorsbeställningar
vid de båda mindre infanteriregementena å fastlandet samt
af 2 nya kaptensbeställningar af andra klassen vid Lifregemente!, till fot
och de 22 dermed likstälda infanteriregementena äfvensom vid Svea och
Göta lifgarden. I proportion till det af utskottet föreslagna antalet
241
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
majorer vid ofri ga regementen synes allenast 1 majorsbeställning böra på
stat uppföras vid nämnda mindre infanteriregementen, hvarjemte omförmälda
kaptensbeställningar af andra klassen icke torde vara oundgängligen
nödvändiga.
Beträffande den till spelet hörande personalen på fast stat, har utskottet
icke kunnat finna de skäl, som möjligen tala för en förstärkning
af musikkårerna vid fotgardesregementena vara så betydande, att någon
ökning af musikpersonalen på stat utöfver den vid andra regementen anställa
bör förekomma; och någon anledning att vid de båda mindre infanteriregementena
å fastlandet anställa samma antal musiksergeanter som
vid de större torde icke förefinnas. Utskottet har med anledning häraf
föreslagit, att antalet musiksergeanter vid hvart och ett af Svea och Göta
lifgarde!! samt de två mindre infanteriregementena måtte minskas med 4,
två af hvardera klassen.
Hvad angår antalet officers- och reservofiicersvolontärer vid Gotlands
infanteriregemente, torde derstädes behofvet af officerare och reservofficerare
kunna behörigen tillgodoses, om nämnda antal nedsätta» från 12 till 10.
Genom indragning af den tredje majoren vid 25
infanteriregementen komma kostnaderna för den föreslagna
härordningen att minskas med*)........................................ kr. 135,055: —
Indragning af 1 major vid hvardera af de båda
mindre infanteriregementena kommer att medföra en
kostnadsminskning af............................................................ » 9,700: —
Derest 2 kaptener indragas vid hvartdera af ofvannämnda
25 regementen, uppstår en minskning i kostnader
af................................................................................... » 129,600: —
Indragning af 16 musiksergeanter minskar kostnaderna
med................................................................................ » 19,416: —
Genom indragning af 2 volontärer vid Gotlands infanteriregemente
besparas...................................................... » . 1,256: —
Summa kronor 295,177: —
I fråga om Kongl. Magt» förslag till organisation af kavalleriet har
utskottet uti sin allmänna motivering redan framhållit, att de båda tiosqvadronsnegementena,
Skånska husar- och dragonregementena, torde utan
*) Utskottet tiar vid förekommande kostnadsberäkningar följt samma grunder, som
tillämpats i det inom generalstaben utarbetade förslaget till ny härordning.
Uti ifrågavarande beräkningar har hänsyn ieke tagits till den besparing, som i vissa
fall uppkommer genom indragning af beställning, hvarmed följer inqvartering in natura.
Bill. till liiksd. Prut. IHOP S Sami. / Afd. II Höft. 31
Minskning
af musikpersonalens
antal.
Minskning
af volontärantalet
vid
Gotlands
inf-reg.
Kostnads
minsk
ningar.
Minskning
af Skånska
husar- och
dragonregementena.
242
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
alltför stora olägenheter kunna ordnas på allenast fem sqvadroner. Derigenom
blifva kavalleriets samtliga regementen likformigt organiserade, och
en mycket afsevärd besparing göres uti de med försvarets ombildning förenade
kostnaderna. Utskottet har ansett sig med så mycket större skäl
kunna förorda denna indragning åt'' två kavalleribataljoner som fördelningskavalleriets
regementen blifvit försedda med så många hästar, att hela hästantalet
vid kavalleriet blifver ungefär detsamma, som för närvarande. Därtill
kommer enligt utskottets förmenande, att det synes vara tvifvel underkastadt,
huruvida vid försvaret af vårt land ett så talrikt kavalleri som
det af Kongl. Maj:t föreslagna är oundgängligen af behofvet påkalladt.
Vid bifall härtill komma kostnaderna för kavalleriets organisation
att minskas med — — — — — — — — — kr. 1,288,975: —
Förändring Beträffande artilleriets organisation hemställer Kongl. Maj:t, bland
p/rsonalens annat, att å Wendes artilleriregementes batteristat måtte uppföras 8 musiksamman-
sergeanter af första och 7 af andra klassen samt 8 trumpetare, äfvensom
vid fält- vid hvart och ett af de öfriga fält-artilleriregementena 7 musiksergeanter
artilleriet, af första och 6 af andra klassen samt 7 trumpetare. Utskottet, som icke
har något att erinra mot det föreslagna antalet af musikpersonalen i dess
helhet, har dock ansett, att vid hvarje af ifrågavarande regementen en
musiksergeant af hvardera klassen utan olägenhet kan ersättas af en trumpetare.
Den besparing, som härigenom åstadkommes, uppgår till kr. 6,198: —
1 detta sammanhang anser sig utskottet böra framhålla önskvärdheten
af, att öfvergången från den nuvarande till den nya härordningen
måtte vid fältartilleriets truppförband ske så likformigt som möjligt.
I öfrigt har Kongl. Maj:ts förslag i fråga om artilleriet icke gifvit
utskottet anledning till erinran.
Förändring Vid pröfning af Kong]. Maj:ts förslag beträffande ingeniörtruppernas
truppernas organisation har utskottet icke förbisett betydelsen för eu armé att ega
organisation. ingeniörtrupper, som förstå att begagna sig af de många tekniska hjelpmedel,
hvilka kunna komma till användning i ett nutida krig, eller behofvet
af, att svenska hårens ingeniörtrupper förstärkas, men utskottet har
likväl, såsom förut blifvit nämndt, trött sig kunna tillstyrka Riksdagen
vidtagandet af några inskränkningar i nämnda organisation.
Särskilda Utskotts (N:o 1)’Utlåtande N:o 11.
245
Utskottet har nemligen hyst någon tvekan, huruvida den af Kongl.
Maj:t föreslagna, jemförelsevis störa ökningen af ingeniörofficerare och
underofficerare under en tidrymd af 12 år skall kunna fyllas med för sin
uppgift fullt lämplig och grundligt utbildad personal. Utskottet, som derjemte
icke kunnat förbise önskvärdheten af att om möjligt nedbringa kostnaderna
för den nya härordningen, har trott en minskning företrädesvis
kunna åstadkommas vid de truppslag, som icke i främsta rummet äro
stridande.
Det har icke undgått utskottet, att med utvecklingen af det fasta
försvaret äfven framträda behofvet af att redan i fredstid ega fästningsingeniörtrupper.
Utskottet har likväl ansett, att dessas betydelse är jemförelsevis
mindre för sjöfästningar ne och har med anledning häraf trott
sig kunna förorda uppsättandet af endast 6 fästningsingeniörkompanier.
Jemväl fälttelegraftrupperna äro enligt utskottets mening i behof af någon
förstärkning. Deremot har utskottet icke funnit sig öfvertygadt om nödvändigheten
af, att parkkompaniernas antal ökas och att i samband dermed
Svea och Göta ingeniörbataljoner ombildas till regementen och att eu
särskild fälttelegrafkår uppsättes.
Med anledning af hvad sålunda anförts, kommer utskottet, som låtit
uppgöra ett nytt förslag till sammansättningen af den fast anstälda personalen
vid fortifikationen och ingeniörtrupperna, att föreslå Riksdagen att
för sin del besluta, att ett nytt fälttelegraf kompani och sex fästningsingeniörkompanier
uppsättas, utan att utskottet härvid velat inlåta sig på
frågan om ingeniörtruppernas förläggning och fördelning.
Den besparing, som vinnes genom antagande af utskottet förslag,
utgör ........................ ............................................................. kr. 297,225: 50.
Hvad angår de för ingeniörtrupperna erforderliga hästarne, har utskottet
endast velat uttala önskvärdheten af, att dessa lemnades från kavalleriet,
hvarigenom vid ingeniörtrupperna tid och arbetskraft icke behöfde
tagas i anspråk för hästdressyren.
Beträffande träng- och sjuk vårdstruppernas organisation hemställer Förändring
Kongl. Maj:t, bland annat, om godkännande af den för de ifrågasatta sex a{«Unsmmt
rängkårerna föreslagna organisationen. Det har icke undgått utskottets mansättning
uppmärksamhet, att det stora antalet värnpligtige, hvilka måste utbildas md tranden
vid trängen, också krafvel’ ett talrikt befäl, men utskottet bär likväl trott
sig kunna tillstyrka Riksdagen vidtagandet af några inskränkningar, hvari
-
244
Särskilda Utskotts \N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Uppförande
af kavalleriinspektören
på ordinarie
stat.
Ifrågasatt
uppförande
af fördelningsläkarnt
å ordinarie
stat.
Ifrågasatt
uppförande
af inspektören
för tvungen
å ordinarie
stat.
genom, utan att derför utbildningen af de värnpligtige åsidosattes, kostnaderna
skulle kunna nedbringas för ifrågavarande truppslag. Med anledning
häraf hemställer utskottet, att den sammansättning af den fast
anställa personalen, som här nedan kominer att af utskottet föreslås, matte,
i stället för den af Kongl. Maj:t framlagda, af Riksdagen varda godkänd.
Det af Kongl. Magt vid hvarje trängkår föreslagna antalet hästar,
72 st., har utskottet ansett utan större olägenhet kunna nedsättas till 54, dä
redan detta antal innebär en afsevärd ökning i jemförelse med nuvarande
förhållanden. Hvad i öfrigt angår hästarne, har utskottet, liksom vid
ingeniörtrupperna, velat framhålla lämpligheten af, att trängen genom
kavalleriets försorg förses med inridna hästar.
Den besparing, som vinnes, om utskottets förslag bifalles, uppgår
till............................................................................................... kr. ‘262,416,60.
Hvad beträffar (/meralitetsstaten bär utskottet funnit Kongl. Maj:ts
förslag, att kavalleriinspektören skulle ä nämnda stat uppföras med fasta
afföningsförmåner, vara välgrundadt, och tillstyrker alltså bifall till detsamma.
Deremot har utskottet icke kunnat finna nödvändigt, att fördelningsläkarne
uppföras ä ordinarie stat. De göromål, som under fredstid falla
inom fördelningsläkarnes verksamhetsområde, torde i allt fall icke under
den närmaste framtiden vara så många och betungande, att de kräfva eu
persons hela arbetsförmåga. Utskottet underskattar emellertid ingalunda
dessa tjensters vigt och betydelse, och anser derför, att arfvodena skäligen
böra förhöjas från femhundra till ett tusen kronor, hvarom utskottet
framdeles, i annat sammanhang, torde få tillfälle att närmare
yttra sig.
Vid bifall till utskottets hemställan i denna del besparas kr. 30,750: —
Förslaget om uppförande å ordinarie stat af en inspektör för tvungen
med öfverstes afföningsförmåner har utskottet icke kunnat biträda.
Utskottet håller före, att ifrågavarande inspektioner utan olägenhet kunna
handhafvas af vederbörande arméfördelningschefer.
Om utskottets hemställan härutinnan bifalles, besparas de beräknade
kostnaderna för tränginspektionen — — — — — — kr. 12,920: —.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
245
Emot hvad Kongl. Maj-.t föreslagit angående generalstaben och korn- ^fowmenmcndantsstaten
har utskottet icke haft något att erinra. dantsstaten.
Beträffande intendentur kår en har utskottet allenast föreslagit den Förändring
ändring, som betingas af utskottets framställning i fråga om ingeniör- a{u^rsonatruppernas
organisation. Om nämnda framställning bifalles, erfordras nem- hus samligen
icke några nya intendentsbeställningar af andra klassen, och de af
Kongl. Maj:t föreslagna 23 nya förvaltarebeställningarna böra nedbringas
till 22.
Härigenom uppkommer en besparing i kostnaderna för intendent.
urkåren af .............................................................................. kr. 12,690:
Kongl. Maj:ts förslag om ökande af antalet fältläkare- och fältveterinärstipendiater
har utskottet funnit sig böra, tillstyrka.
Uti punkterna 17:o—19:o i härordningspropositionen har Kongl. Ma.j:t
föreslagit Riksdagen att uppföra cheferna för ridskolan, infanteriskjut- ^ordinarie
skolan och remonteringsstyrelsen å ordinarie stat med fasta aflöning^- »M
förmåner, och af den å sid. 102 och 104 i det nämnda proposition vidfogade cffdsMan,’
utdraget af statsrådsprotokollet förekommande motivering till berörda för- infanteri-^
slag har angifvits, att dessa aflöningsförmåner skulle motsvara öfverste- s0ch remrnlöjtnants.
Utskottet har visserligen icke haft något att erinra mot det
för ifrågavarande chefer föreslagna lönebeloppet, men hav deremot hyst
betänkligheter mot att tillstyrka dess uppförande å ordinarie stat. En
dylik åtgärd skulle nemligen kunna medföra att ifrågävarande befattningar,
som torde komma att beklädas af jemförelsevis yngre officerare,
komme att till men för tjensternas behöriga skötande innehafvas under
längre följd af år af samma personer, kanske utan utsigt att derifrån kunna
befordras eller transporteras.
Utskottet har ansett, att detta förhållande skulle kunna undvikas, om
ifrågavarande befattningar komme att aflönas allenast med arfvoden, motsvarande
öfverstelöjtnants aflöningsförmåner, till följd hvaraf befattningsinnehafvarne
skulle komma att qvarstå på vederbörande truppförbands
stat, dock utan rätt att uppbära någon del af de dermed förenade inkomster.
Kong
bär
I sammanhang med behandlingen af
laude öfvergång en till dm nya härordningen
herr </. Sjöbergs inom Andra Kammaren väckta
lidelse under viss förutsättning för rust- och rotehållare från och med år
1902 från rustnings- och roteringsbesvärets utgörande, dels ock herr U.
Maj:ts förslag beträfutskottet
förehaft dels
motion (n:o 155) om be
-
Öfvergång
till ny härordning
samt indelningsverkets
upphörande.
Särskilda Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 11.
246
Anderssons i Nöbbelöf inom Andra Kammaren väckta motion (n:o 186)
angående rätt för Kongl. Maj:t att i mån af behof ersätta afgång af indelte
soldater med manskap, anstäldt genom frivilligt aftal.
Utskottet har, såsom förut blifvit anfördt, i likhet med nämnde
motionärer funnit det önskvärdt, att rustnings- och roteringsbesväret må
vid bifall till Kongl. Maj:ts förslag angående ny härordning, så snart ske
kan, upphöra, och har ansett, att detta önskningsmål skulle kunna vinnas
något hastigare, än hvad enligt Kongl. Maj:ts förslag i denna del skulle
låta sig gorå. Om nemligen rust- och rotehållarnes rekryteringsskyldighet
koimne att, såsom härordningsförslaget förutsätter, fortfara intill år 1908,
skulle den slutliga afgången af de indelte soldaterna i samma mån fördröjas.
Emellertid torde det, med hänsyn dertill, att full ersättning för rustnings- och
roteringsprestationema först från och med ar 1904 kommer att utgå samt
rust- och rotehållarne alltså intill nämnda tid i viss mån qvarstå vid sina pa
indelningsverket grundade stote-förpligtelser till kronan, icke vara möjligt
att sätta tidpunkten, hvarifrån nämnda besvärs upphörande skall räknas,
till 1902, hvilket eljest varit mest önskvärd^ utan torde den få bestämmas
till 1904 års ingång. Från och med sistnämnda år bör indelningsverket
i sin helhet upphöra så fort ske kan, d. v. s. vid infanteriet, så
snart soldaten afgått, samt vid kavalleriet, då såväl ryttare som häst
afgått.
Deremot anser sig utskottet böra biträda Kongl. Maj:ts förslag, att
den rusthållare vid de indelta kavalleriregementena åliggande skyldighet
att hålla häst skall från och med år 1902 upphöra i män af de nuvarande
rusthållshästarnes afgång. Ej heller torde något hinder möta att,
på sätt i herr EL Anderssons motion föreslagits, befria rust- och rotehållarne
från skyldigheten att rekrytera vakantblifna nummer redan från och
med år 1902, under förutsättning nemligen, att Kongl. Maj:t medgifves
rätt att genom antagande af manskap på grund af frivilligt aftal ersätta
den ^minskning i den indelta nummerstyrkan under det i härordningsförslaget
angifna minimum, som möjligen kan blifva en följd af det omedelbara
upphörandet af rust- och rotehållarnes rekryteringsskyldighet.
1 öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt har utskottet
affatta! sin hemställan till Riksdagen i denna punkt.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa:
att Riksdagen — under förutsättning, att Riksdagens
båda kamrar fatta sammanstämmande beslut,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
247
som af Kongl. Maj:t. godkännes, om antagande af en ny
värnpligtslag — må bifalla hvad utskottet, med anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående ny härordning
samt herrar H. Anderssons i Nöbbelöf, J. Sjöbergs
och A. G. Jönssons i Mårarp ofvan omförmålda motioner,
här nedan under punkterna l:o—26:o föreslår,
nemligen:
Beträffande infanteriets organisation:
l:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta:
att af nuvarande Smålands grenadierkår och
Blekinge bataljon bildas ett nytt infanteriregemente;
att af nuvarande Vermlands fältjägarekår och
Hallands bataljon bildas ett nytt infanteriregemente; och
att nuvarande Vestgötadals regemente ombildas
till ett infanteriregemente, afsedt för första arméfördelningen;
samt
2:o) att Riksdagen måtte besluta, att hvart och
ett af nedan uppräknade infanteritruppförband skall vid
slutligt genomförd härordning utgöras af den under
desamma upptagna, med fasta aflöningsförmåner anstälda
personal, nemligen:
a) Lifregementet till fot, Första lifgrenadier regementet,
Andra lifgrenadierregementet, Vestgöta regemente,
Uplands regemente, Skaraborgs regemente, Södermanlands
regemente, Kronobergs regemente, Jönköpings regemente,
Dalregementet, Helsinge regemente, Elfsborgs regemente,
Bohusläns regemente, Vestmanlands regemente, Norrbottens
regemente, Vesterbottens regemente, Kalmar regemente,
Vermlands regemente, Jemtlands fältjägareregemente,
Norra skånska infanteriregementet, Södra skånska infanteriregementet,
Vesternorrlands regemente samt det
här ofvan under Ro) upptagna, för första arméfördelningen
afsedda regementet:
Staben.
1 öfverste och chef,
248
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o ll.
1 öfverstelöjtnant,
2 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löj tnant af första klassen ( förste regementsadj utant),
1 löjtnant af andra klassen (andre regementsadj utan t),
1 underlöjtnant (tredje regementsadj utant),
1 regementspastor, •
1 auditör,
1 regementsläkare,
2 bataljonsläkare,
3 sergeanter af första klassen (bataljonsadjutanter),
1 fanjunkare (regementsväbel),
1 sergeant af första klassen (sjukvårdssergeant),
4 sjukvårdskorpraler,
4 sjukvårdsvicekorpraler,
4 sjukvårdssoldater,
1 gevärshandtverkare,
1 gevärshandtverkarekorpral,
1 gevärshandtverkarevicekorpral,
1 gevärshandtverkaresoldat och
1 musikfanjunkare.
Kompanistaten.
8 kaptener af förste klassen,
4 kaptener af andra klassen,
9 löjtnanter af första klassen,
9 löjtnanter af andra klassen,
9 underlöjtnanter,
12 fanjunkare,
9 sergeanter af första klassen,
12 sergeanter af andra klassen,
36 distinktionskorpraler,
48 korpraler,
48 vicekorpraler,
12 officers- och reservofficersvolontärer,
48 öfriga volontärer,
6 musiksergeanter af första klassen,
6 musiksergeanter af andra klassen och
24 trumslagare eller hornblåsare.
Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 11.
b) Svea och Göta lifgarden:
249
Staben.
1 öfverste och chef,
1 öfverstelöjtnant,
2 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af förstaklassen (förste regementsadjutant),
1 löjtnant af andra klassen (andre regementsadjutant),
1 underlöjtnant (tredje regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
2 bataljonsläkare,
3 sergeanter af första klassen (bataljonsadjutanter),
1 fanjunkare (regementsväbel),
1 sergeant af första klassen (sjukvårdssergeant),
4 sjukvårdskorpraler,
4 sjuk vårds vicekorpraler,
4 sjukvårdssoldater,
1 gevärshandtverkare,
1 gevärshandtverkarekorpral,
1 gevärshandtverkarevicekorpral,
1 gevärshandtverkaresoldat och
1 musikfanjunkare.
Kompanistaten.
8 kaptener af första klassen,
4 kaptener af andra klassen,
9 löjtnanter af första klassen,
9 löjtnanter af andra klassen,
9 underlöjtnanter,
12 fanjunkare,
9 sergeanter af första klassen,
12 sergeanter af andra klassen,
36 distinktionskorpraler,
48 korpraler,
60 vicekorpraler,
12 officers- och reservofficersvolontärer,
360 öfriga volontärer,
Bill. till Riksd. Prof,. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 11 Höft.
32
250
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
6 musiksergeanter af första klassen,
6 musiksergeanter af andra klassen,
24 trumslagare eller hornblåsare.
c) De af Smålands grenadierkår och Blekinge
bataljon samt af Vermlands fältjägarekår och Hallands
bataljon bildade regementena:
Staben.
1 öfverste och chef,
1 öfverstelöjtnant,
1 major,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (förste regementsadjutant),
1 löjtnant af andra klassen (andre regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
2 sergeanter af första klassen (bataljonsadjutanter),
1 fanjunkare (regementsväbel),
1 sergeant af första klassen (sjukvårdssergeant),
2 sjukvårdskorpraler,
3 sjukvård svicekorpraler,
3 sjukvårdssoldater,
1 gevärshandtverkare,
1 gevärshandtverkarekorpral,
1 gevärshandtverkarevicekorpral,
1 gevärshandtverkaresoldat och
1 musikfanjunkare.
Kompanistaten.
6 kaptener af första klassen,
4 kaptener af andra klassen,
6 löjtnanter af första klassen,
6 löjtnanter af andra klassen,
6 underlöjtnanter,
8 fanjunkare,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
251
6 sergeanter af första klassen,
8 sergeanter af andra klassen,
24 distinktionskorpraler,
36 korpraler,
36 vicekorpraler,
8 officers- och reservofficersvolontärer,
32 öfriga volontärer,
4 musiksergeanter af första klassen,
4 musiksergeanter af andra klassen,
16 trumslagare eller hornblåsare.
d) Gotlands infanteriregemente jemte militärbefälhafvaren
ä Gotland:
Milit&rb efälhafv are.
1 militärbefälhafvare, öfverste.
Regementsstaben.
1 öfverstelöjtnant,
2 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (förste regementsadjutant),
1 löjtnant af andra klassen (andre regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
2 bataljonsläkare,
2 sergeanter af första klassen (bataljonsadjutanter),
1 fanjunkare (regementsväbel),
1 sergeant af första klassen (sjukvårdssergeant),
3 sj ukvårdskorpraler,
3 sjukvårdsvicekorpraler,
3 sjuk vårdssoldater,
1 gevärshandtverkare,
1 gevärshandtverkarekorpral,
1 gevärshandtverkarevicekorpral,
1 gevärshandtverkaresoldat och
1 musikfanjunkare.
252
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Kompanistaten.
8 kaptener af första klassen,
4 kaptener af andra klassen,
11 löjtnanter af första klassen, deraf 1 adjutant
hos militärbefälhafvaren,
10 löjtnanter af andra klassen,
10 underlöjtnanter,
8 fanjunkare,
11 sergeanter af första klassen,
16 sergeanter af andra klassen,
32 distinktionskorpraler,
40 korpraler,
48 vicekorpraler,
10 officers- och reserv officersvolontärer,
240 öfriga volontärer,
6 musiksergeanter af första klassen,
6 musiksergeanter af andra klassen och
16 trumslagare eller hornblåsare.
Beträffande kavalleriets organisation:
3:o) att Kongl. Maj:ts proposition måtte på det
sätt bifallas:
dels att hvart och ett af nedan uppräknade ka♦
valleritruppförband skall vid slutligt genomförd härordning
utgöras af den under desamma upptagna, med fasta
aflöningsförmåner anstälda personal, nemligen:
Lifgardet till häst, Lifregementets dragoner, Lifregementets
husarer, Smålands husarregemente, Skånska
husarregementet, Skånska dragonregementet, Kronprinsens
husarregemente och Norrlands dragonregemente:
Staben.
1 öfverste och chef,
1 öfverstelöjtnant eller major,
1 ryttmästare af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),
1 regementspastor,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
253
1 auditör,
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
1 regementsveterinär,
1 bataljonsveterinär,
1 fanjunkare (regementsväbel),
2 sjuk vårdskorpraler,
2 sjukvårdsvicekorpraler,
2 sjukvårdsryttare,
3 hofslagarekorpraler,
4 hofslagarevicekorpraler,
4 hofslagareryttare,
1 gevärshandtverkare och
1 musikfanjunkare.
Sqadronsstaten.
5 ryttmästare af första klassen,
1 ryttmästare af andra klassen,
6 löjtnanter af första klassen,
6 löjtnanter af andra klassen,
5 underlöjtnanter,
5 fanjunkare,
5 sergeanter af första klassen,
5 sergeanter af andra klassen,
20 distinktionskorpraler,
30 korpraler,
30 vicekorpraler,
6 officers- och reservofficersvolontärer,
195 öfriga volontärer,
3 musiksergeanter af första klassen,
2 musiksergeanter af andra klassen och
10 trumpetare.
dels att vid hvart och ett af Lifgardet till häst,
Lifregementets dragoner, Lifregeinentets husarer, Smålands
husarregemente, Skånska husarregementet, Skånska
dragonregementet, Kronprinsens husarregemente och
Norrlands dragonregemente skola vid slutligt genomförd
härordning finnas 600 kronan tillhöriga stamhästar.
»
254 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Beträffande artilleriets organisation:
4:o) att Riksdagen måtte bifalla:
att ett positionsartilleriregemente uppsättes; och
att äfvenledes ett landtfästningsartilleriregemente
uppsättes, och att i detsamma skall ingå Karlsborgs
artillerikår; samt
5:o) att Riksdagen måtte besluta:
dels att hvart och ett af nedan uppräknade artilleritruppförband
skall vid slutligt genomförd härordning
utgöras af den under desamma upptagna, med fasta
aflöningsförmåner anstälda personal, nemligen:
a) Första Svea, Första Göta, Norrlands, Andra
Svea och Andra Göta artilleriregementen:
Staben.
1 öfverste och chef,
2 öfverstelöjtnanter,
3 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),
1 regementspastor (vid Norrlands artilleriregemente
2 regementspastorer),
1 auditör (vid Norrlands artilleriregemente 2 audi
törer),
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
1 regementsveterinär,
1 batalj onsveterinär,
3 sjukvårdsandrekonstaplar,
4 sjukvårdsvicekonstaplar,
4 sjukvårdsartillerister,
3 handtverksandrekonstaplar,
4 handtverksvicekonstaplar,
4 handtverksartillerister,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
255
3 hofslagareandrekonstaplar,
4 hofslagarevicekonstaplar,
4 hofslagareartillerister och
I musikstyckj vinkare.
Batteristaten.
II kaptener af första klassen,
8 kaptener af andra klassen,
10 löjtnanter af första klassen,
9 löjtnanter af andra klassen,
10 underlöjtnanter,
15 styckjunkare,
15 sergeanter af första klassen,
15 sergeanter af andra klassen,
55 förstekonstaplar,
55 andrekonstaplar,
55 vicekonstaplar,
18 officers- och reservofficersvolontärer,
132 öfriga volontärer,
6 musiksergeanter af första klassen,
5 musiksergeanter af andra klassen och
9 trumpetare.
b) Wendes artilleriregemente:
Staben.
1 öfverste och chef,
2 öfverstelöjtnanter,
4 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
1 regementsveterinär,
1 bataljonsveterinär,
4 sjukvårdsandrekonstaplar,
5 sjukvårdsvicekonstaplar,
256
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
5 sj ukvårdsartillerister,
4 handtverksandrekonstaplar,
5 handtverksvicekonstaplar,
5 handtverksartillerister,
4 hofslagareandrekonstaplar,
5 hofslagarevicekonstaplar,
5 hofslagareartillerister och
1 musikstyckjunkare.
Batteristaten.
14 kaptener af första klassen.
9 kaptener af andra klassen,
13 löjtnanter af första klassen,
10 löjtnanter af andra klassen,
12 underlöjtnanter,
18 styckjunkare,
19 sergeanter af första klassen,
19 sergeanter af andra klassen,
70 förstekonstaplar,
70 andrekonstaplar,
70 vicekonstaplar,
20 officers- och reservofficersvolontärer,
168 öfriga volontärer,
7 musiksergeanter af första klassen,
6 musiksergeanter af andra klassen och
10 trumpetare.
c) Gotlands artillerikår:
Staben.
1 öfverstelöjtnant och chef,
1 löjtnant af andra klassen (adjutant),
1 bataljonsläkare,
1 batalj onsveterinär,
2 sjukvårdsandrekonstaplar,
2 sjukvårdsvicekonstaplar,
3 sjukvårdsartillerister,
1 handtverksandrekonstapel,
1 handtverksvicekonstapel,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
257
2 handtverksartillerister,
1 hof slagur eandre k o n skap el,
1 hofslagarevicekonstapel,
1 hofslagareartillerist och
1 musiksergeant af första klassen.
Batteristaten.
4 kaptener af första klassen,
2 kaptener af andra klassen,
5 löjtnanter af första klassen, deraf en adjutant
hos militärbefälhaf varen,
4 löjtnanter af andra klassen,
4 underlöjtnanter,
4 styckjunkare,
5 sergeanter af första klassen,
4 sergeanter af andra klassen,
22 förs tekonstaplar,
22 andrekonstaplar,
22 vicekonstaplar,
4 officers- och reservofficersvolontärer,
67 öfriga volontärer och
5 trumpetare.
d) Positionsartilleriregementet:
Staben.
1 öfverste och chef,
1 öfverstelöjtnant,
2 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
1 bataljonsveterinär,
2 sj uk vårdsandrekonstaplar,
2 sjukvårdsvicekonstaplar,
2 sjukvårdsartillerister,
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 11 Höft.
33
258
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
2 handtverksandrekonstaplar,
2 handtverksvicekonstaplar,
2 handtverksartillerister,
2 hofslagareandrekonstaplar,
2 hofslagarevicekonstaplar,
2 hofslagareartillerister och
1 musikstyckjunkare.
Batteristaten.
6 kaptener af första klassen,
5 kaptener af andra klassen,
6 löjtnanter af första klassen,
5 löjtnanter af andra klassen,
6 underlöjtnanter,
12 styckjunkare,
12 sergeanter af första klassen,
12 sergeanter af andra klassen,
30 förstekonstaplar,
30 andrekonstaplar,
30 vicekonstaplar,
14 officers- och reservofficersvolontärer,
72 öfriga volontärer,
3 musiksergeanter af första klassen,
3 musiksergeanter af andra klassen och
6 trumpetare.
e) Lavdtfästningsartilleriregementet:
Staben.
1 öfverste och chef,
2 öfverstelöjtnanter,
2 majorer,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare)
1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),
2 regementspastorer,
2 auditörer,
1 regementsläkare,
1 bataljonsläkare,
3 sjukvårdsandrekonstaplar,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
259
3 sjukvårdsvicekonstaplar.
4 sjuk vård sar ti] ler i ster,
3 handtverksandrekonstaplar,
3 han dtverksvicekon staplar,
4 handtverksartillerister och
2 musikstyckjunkare.
Kompanistaten.
10 kaptener af första klassen,
9 kaptener af andra klassen,
10 löjtnanter af första klassen,
. 9 löjtnanter af andra klassen,
10 underlöjtnanter,
20 styckjunkare,
20 sergeanter af första klassen,
20 sergeanter af andra klassen,
50 förstekonstaplar,
50 andrekonstaplar,
50 vicekonstaplar,
16 officers- och reservofficersvolontärer,
130 öfriga volontärer,
3 musiksergeanter af första klassen,
2 musiksergeanter af andra klassen och
10 trumpetare;
dels att vid hvart och ett af Första Svea, Första
Göta, Norrlands, Andra Svea och Andra Göta artilleriregementen
skola vid slutligt genomförd härordning
finnas 440, vid Wendes artilleriregemente 584, vid Gotlands
artillerikår 85 och vid positionsartilleriregementet
60 kronan tillhöriga stamhästar.
Beträffande artilleriets tygstater:
6:o) att Riksdagen måtte besluta, att vid artilleriets
tygstater skall vid slutligt genomförd härordning finnas
följande, med fasta aflöningsförmåner anstälda personal,
nemligen:
260
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o it.
1 tygingeniör,
13 tygförvaltare,
10 tygunderofficerare,
7 besigtningsrustmästare,
14 tygskrifvare och
87 tyghandtverkare.
Beträffande ingeniörtruppernas organisation:
7:o) att Kongl. Maj:ts proposition i denna del
måtte på det sått bifallas:
att ett nytt fälttelegrafkompani uppsattes; och
att sex fästningsingeniörkompanier likaledes uppsättas;
samt
8:o) att Riksdagen måtte besluta:
dels att vid Fortifikationen med fasta aflöningsförmårier
anstälda officerare och underofficerare med
vederlikar samt betjente skola vid slutligt genomförd
härordning utgöras af nedan upptagna personal, nemligen:
2 öfverstar,
3 öfverstelöjtnanter,
8 majorer,
26 kaptener af första klassen,
14 kaptener af andra klassen,
33 löjtnanter af första klassen,
17 löjtnanter af andra klassen,
25 underlöjtnanter,
42 fanjunkare,
33 sergeanter af första klassen,
33 sergeanter af andra klassen,
1 regementspastor,
1 sekreterare,
2 au di törel*,
2 regementsläkare,
3 bataljonsläkare,
2 bataljonsveterinärer,
1 fortifikation skassör och redogörare,
10 fortifikationskassörer och förrådsförvaltare,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
261
9 verkmästare,
15 tyghandtverkare,
3 gevärshandtverkare,
3 musikfanjunkare,
6 musiksergeanter af första klassen,
6 musiksergeanter af andra klassen,
1 förste vaktmästare och
3 förrådsvaktmästare;
dels att nedan uppräknade ingeniörtruppförband
skola vid slutligt genomförd härordning utgöras af den
under desamma upptagna, med fasta aflöningsförmåner
anstälda manskapspersonal, nemligen:
a) Svea och Göta ingeniörbataljoner hvardera:
16 distinktionskorpraler, deraf 3 minör- eller handtverksdistinktionskorpraler,
35 korpraler, deraf 6 minör- eller handtverks-,
1 sjukvårds-, 1 gevärshandtverkare- och 1 hofslagarekorpral,
38 vicekorpraler, deraf 9 minör- eller handtverks-,
1 sjukvårds-, 1 gevärshandtverkare- och 1 hofslagare
vicekorpral,
3 sjukvårdssoldater,
2 gevärshandtverkaresoldater,
2 hofslagaresoldater,
15 officers- och reservofficersvolontärer,
104 öfriga volontärer och
8 trumpetare.
b) De tvä fälttelegraf kompanierna tillsammans:
12 distinktionskorpraler, deraf 1 handtverksdistinktionskorpral,
29 korpraler, deraf 5 handtverks-, 2 sjukvårdsoch
1 hofslagarekorpral,
29 vicekorpraler, deraf 6 handtverks-, 2 sjukvårds-
och 1 hofslagarevicekorpral,
262
Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 11.
2 sjukvårdssoldater,
1 gevärshandtverkaresoldat,
1 hofslagaresoldat,
76 volontärer och
4 trumpetare.
c) De sex fästningsingeniörkompanierna tillsammans:
18
distinktionskorpraler, deraf 6 minör- eller handtverksdistinktionskorpraler,
39 korpraler, deraf 12 minör- eller handtverksoch
3 sjukvårdskorpraler,
36 vicekorpraler, deraf 12 minör- eller handtverk
svicekorpraler,
3 sjukvårdssoldater,
3 gevärshandtverkaresoldater,
120 volontärer och
12 trumpetare.
dels att vid hvar och en af Svea och Göta ingeni
örbataljoner skola vid slutligt genomförd härordning
finnas 54, vid fälttelegrafkompaniema 25 och vid fästningsingeniörkompanierna
10 kronan tillhöriga stamhästar.
Beträffande träng- och sjukvårdstruppernas organisation:
9:o) att Riksdagen måtte bifalla, att två nya trängkårer
upprättas; samt
10:o) att Riksdagen måtte besluta:
dels att hvar och en af härens sex trängkårer
skall vid slutligt genomförd härordning utgöras af följande,
med fasta aflöningsförmåner anstälda personal,
nemligen:
Staben.
1 öfverstelöjtnant eller major, chef,
1 kapten af andra klassen (regementsqvartermästare),
Särskilda Uskotts (iV.-o 1) Utlåtande N:0 11.
263
1 regementspastor,
1 auditör,
1 regementsläkare,
2 bataljonsläkare,
1 bataljonsveterinär,
1 hofslagarekorpral,
1 hofslagarevicekorpral.
1 hofslagaresoldat,
1 gevärshandtverkaresoldat,
4 handtverkare,
1 musiksergeant af första klassen och
1 musiksergeant af andra klassen.
Kompanistaten.
3 kaptener af första klassen,
1 kapten af andra klassen,
3 löjtnanter af första klassen,
3 löjtnanter af andra klassen,
3 underlöjtnanter,
6 fanjunkare,
6 sergeanter af första klassen,
6 sergeanter af andra klassen,
9 distinktionskorpraler,
18 korpraler,
18 vicekorpraler,
2 officers- och reservofficersvolontärer,
24 öfriga volontärer och
6 trumpetare;
dels att vid hvarje trängkår skola vid slutligt
genomförd härordning finnas 54 kronan tillhöriga stamhästar.
Beträffande generalitetsstaten:
ll:o a) att Riksdagen måtte bifalla, att å generalitetsstaten
uppföres med fasta aflöningsförmåner inspektören
för kavalleriet.
264
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande JV:o 11.
ll:o b) att Riksdagen icke måtte bifalla Kongl.
Maj:ts förslag om uppförande å generalitetsstaten af sex
fördelningsläkare med fasta afiöningsförmåner.
Beträffande tränginspektionen:
12:o) att Riksdagen icke måtte bifalla, att en inspektör
för trängen uppföres med fasta aflöningsförmåner
å ordinarie stat.
Beträffande generalstaben:
13:o) att Riksdagen måtte bifalla, att generalstabens
personal ökas med följande fasta officersbeställningar,
nemligen: 1 öfverste, 2 majorer, 4 kaptener af första
klassen och 2 löjtnanter af första klassen.
Beträffande kommendantsstaten:
14:o) att Riksdagen måtte bifalla, att ett kommendantskap
upprättas i Boden.
Beträffande fntendentnrkåren:
15:o) att Riksdagen måtte besluta:
att följande nya beställningar tillkomma vid intendenturkåren,
nemligen: 1 öfverfältintendents-, 1 fältintendents-
af första graden, 1 fältintendents- af andra
graden, 8 intendents- af första klassen, 24 underintendents-
och 22 förvaltarebeställningar; samt
att nuvarande extra intendentsbefattningar och 19
vaktmästarebeställningar indragas.
Beträffande fältläkarekåren och veterinärstaten:
16:o) att Riksdagen måtte bifalla:
att antalet fältläkarestipendiater ökas från 47 till
60, deraf 20 af första och 40 af andra klassen; samt
Särskilda Utskotts (JV:o 1) Utlåtande N:o 11.
265
att antalet fältveterinärstipendiater ökas från
5 till 8.
Beträffande ridskolan:
17:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
för chefen för ridskolan uppföres å nämnda skolas stat
ett arfvode, motsvarande öfverstelöjtnants aflöningsförmåner.
Beträffande infanteriskjntskolan:
18:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
för chefen för infanteriskj utskolan uppföres å nämnda
skolas stat ett arfvode, motsvarande öfverstelöjtnants
aflöningsförmåner.
Beträffande remonteringsstyrelsen:
19:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
för chefen för remonteringsstyrelsen uppföres å ordinarie
stat ett arfvode, motsvarande öfverstelöjtnants aflöningsförmåner.
Beträffande öfvergången till den nya härordningen:
20:o) att Riksdagen måtte, besluta, att den nya
härordningen, sådan den här blifvit föreslagen, skall
vara genomförd under tolf år, räknade från och med
år 1902;
21:o) att Riksdagen måtte, med bifall till herr
H. Anderssons i V. Nöbbelöf motion, besluta, att den rustoch
rotehållarne vid de indelta truppförbanden åliggande
skyldighet att hålla karl skall i mån af det nuvarande
manskapets afgång upphöra från och med år 1902; egande
Kongl. Maj:t att intill år 1908 i mån af behof genom
Bill. till Riksd. Prot. 1901. 8 Sami. 1 Afd. llnHåft. 34
266
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
anställande af manskap på grund af frivilligt aftal ersätta
afgången, för så vidt genom densamma den indelta
nummerstyrkan, utom spel, skulle komma att understiga:
a)
vid hvart och ett af Lifregementet till fot,
Första lifgrenadier regementet, Andra lifgrenadierregementet,
Vestgöta regemente, Uplands regemente, Skaraborgs
regemente, Södermanlands regemente, Kronobergs
regemente, Jönköpings regemente, Dalregementet, Helsingregemente,
Elfsborgs regemente, Vestgötadals regemente,
Bohusläns regemente, Vestmanlands regemente, Kalmar
regemente, Vermlands regemente, Norra skånska infanteriregementet
och Södra skånska infanteriregementet 520
nummer;
b) vid Smålands grenadierkår 260 nummer;
c) vid Norrbottens regemente 300 nummer;
d) vid Vesterbottens regemente 375 nummer;
e) vid Jemtlands fältjägareregemente 480 nummer;
och
f) vid hvart och ett af Eif regementets dragoner,
Eif regementets husarer och Smålands husarregemente 350
nummer;
22:o) att Riksdagen måtte besluta, att den rusthållare
vid de indelta kavalleriregementena åliggande
skyldighet att hålla häst skall i mån af de nuvarande
rusthållshästarnes afgång upphöra från och med år 1902;
23:o) att Riksdagen måtte besluta, att från och
med år 1904 indelningsverket i sin helhet skall, så fort
ske kan, upphöra; •:<; : s
24:o) att Riksdagen måtte besluta, att likaledes
från och med år 1904 frälserusttjensten och presterskapets
åliggande att vid inträffande krig utgöra krigsgärd
i spån in ål skola upphöra; samt
25:o) att herr J. Sjöbergs motion må, vid bifall till
hvad utskottet under punkterna 21:o—24:o föreslagit,
anses besvarad;
26:o) att Riksdagen, med föranledande af herr
A. G. Jönssons i Mårarp motion, måtte besluta, att det
värnpligtig tillkommande penningebidrag bestämmes:
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
267
till 20 öre om dagen under den första tjenstgöringen
(rekrytskolan) äfvensom under den tid, värnpligtig
fullgör hela den honom åliggande tjenstgöring i
en följd, och
till 50 öre om dagen under annan tjenstgöring.
i. I i*.v. .tf ><:
J '' T-1; Kl - -
•öy * i ''h - 1''. v 1 v)'' -•<.v w*r.u•’
‘rjyi ‘liv /uv r-. ’4V t-:!;*
268
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Herr Almqvists
motion.
.
C. Skattefrågan.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 178, har herr Knut
Almqvist, under åberopande af hvad chefen för finansdepartementet till
statsrådsprotokollet den 21 december 1900 yttrat till förmån för införande
af ökad direkt skatt till staten, anfört, att man ej torde kunna
förneka, det så väl statens behof som rättvisa och billighet kräfde, då
ett dyrbart försvarsväsende skulle införas, att större inkomster än hittills
borde förvärfvas åt staten på den direkta beskattningens väg, men
att den nuvarande anordningen af bevillningen af fast egendom och
inkomst hindrade en tidsenlig utveckling af denna skatteform till större
rättvisa i skattebestämmelserna och till större finansiel betydelse för staten.
Frågan om förändring i bevillningsförordningen och dermed förenade
förändringar i den kommunala skattskyldigheten kunde ej väntas
varda framlagd för Riksdagen och af densamma pröfvad och afgjord, innan
flera år förgått, under hvilka behofvet af högre direkt skatt än den
nuvarande gjorde sig oafvisligen gällande. Under mellantiden skulle
man för den direkta skattens uttagande vara hänvisad till en på den nu
varande bevillningsförordningen grundad tilläggsbevillning, som visserligen
förr blifvit använd, men obestridligen träffade på ett ojemnt och orättvist
sätt och af denna anledning ej kunde uttagas efter en högre beräkning
än den vid denna Riksdag af Kongl. Maj:t föreslagna.
Under afvaktan på den vigtiga frågans lösning i hela dess vidd,
borde man emellertid kunna genom en särskild bevillningsförordning,
som blefve ett supplement eller bihang till den nuvarande, afhjelpa en
del olägenheter uti ifrågavarande hänseende och derigenom på ett lättare
och rättvisare sätt än nu förskaffa staten ökade inkomster på den direkta
beskattningens väg. Den särskilda bevillning, som enligt en sådan förordning
skulle erläggas utöfver den vanliga enligt nu gällande förordning,
borde anordnas på sådant sätt, att den i högre grad, än för närvarande
egde rum, kunde uttagas efter den verkliga skatteförmågan.
Lämpligt vore utan tvifrel att i en sådan förordning införa skatt till staten
för utdelning å aktier äfvensom å lotter i enskilda banker, på samma
269
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
gång det medgåfves sådana bolag rätt till afdrag efter någon viss grund å
den vinst eller inkomst, för hvilken de sjelfva hade att skatta. Äfven
borde den särskilda bevillningen anordnas efter progressiv skattefot, hvilken
form för beskattningen syntes rättvis, då skatteförmågan i regel stege
i starkare progression än inkomstens belopp. Progressionen i skatten
borde dock sluta vid ett visst inkomstbelopp. Utan medgifvande af afdrag
å inkomsten för ränta å gäld, äfven den personliga, kunde ej denna
särskilda beskattning motsvara rättvisans kraf, i synnerhet om beskattningen
blefve progressiv. För att en sådan särskild beskattning skulle
medföra åsyftadt resultadt blefve det äfven nödvändigt att införa obligatorisk
sjelfdeklaration. Då en kongl. proposition angående förändrad
bevillningsförordning, förelagd 1897 års Riksdag, innehöll bestämmelse
härom, hade Riksdagen redan förut behandlat denna fråga. Ett hufvudskål,
som då anfördes deremot, var, att man ej organiserat taxeringsmyndigheterna
på sådant sätt, att nödig garanti gåfves för sekretessens
bevarande; blefve detta skäl undanröjdt, torde införandet af denna institution
ej möta synnerligt motstånd.
Det minsta inkomstbelopp, för hvilket man blefve skyldig att
deklarera, borde blifva olika i afseende å inkomst af kapital och inkomst
af arbete samt behöfde naturligtvis ej sammanfalla med de minsta
belopp, för hvilka bevillning efter den särskilda förordningen skulle utgå.
I afseende å fast egendom borde ifrågavarande bevillning erläggas
för en inkomst deraf, som beräknades efter vissa procent af taxeringsvärdet.
A den sålunda beräknade inkomsten skulle, liksom vid annan
inkomst, afdrag få göras för skuldräntor. Någon deklareringsskyldighet
af inkomsten för fastighet blefve ej behöflig, då taxeringsvärdet funnes i
taxeringslängden. Men för att vederbörande taxeringsmyndighet vid beräkningen
af inkomsten af en fastighet måtte varda i tillfälle att taga
hänsyn till möjligen befintlig skuldränta, vore det nödvändigt, att egaren
deklarerade sådan ränta, hvarvid origtig uppgift, som medförde för stort
afdrag, borde vara åtföljd af samma äfventyr som origtig deklarering af
inkomst. Samma skattefot borde begagnas för den beräknade inkomsten
af faslighet som för motsvarande inkomst af andra skatteföremål; huruvida
bevillningsfritt afdrag borde förekomma i afseende å den beräknade
inkomsten af fastighet, derom kunde dock tvifvel råda. Uppginge fastighetsegares
beräknade inkomst till mindre belopp än den minsta inkomst
af kapital eller arbete, hvarför särskild bevillning skulle erläggas, syntes
han ändock ej böra blifva fri från sådan bevillning; en minimisumma
af hvad som skulle åläggas fastighet segare i särskild bevillning borde måhända
för underlättande af redovisningen vara faststäld.
270
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Egare af fastighet torde böra åläggas att efter anmaning deklarera
arrende- och hyresbelopp samt, om fastigheten hade ett taxeringsvärde
öfver ett visst belopp, arealen å olika slags mark.
Om skattskyldig egde inkomst inom flera än ett taxeringsdistrikt,
borde deklareringen verkställas och skatten åsättas efter sammanlagda beloppet.
På samma sätt borde förfaras och beräknas, när skattskyldig
egde inkomst både af kapital, arbete, aktier och fastighet eller af några
af dessa.
På grund häraf har motionären föreslagit, att Riksdagen behagade
besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att det täcktes Kong].
Maj:t, i följd af de väsentligen ökade kostnaderna för försvaret, som den
för Riksdagen framlagda konifl. propositionen om ny härordning skulle
föranleda, samt i följd af att Kongl. Maj:t sannolikt kommer att finna
tilläggsbevillning behöflig för följande år liksom för det innevarande,
för nästa Riksdag framlägga förslag till en bevillningsförordning, som,
utgörande ett supplement eller bihang till nu gällande bevillningsförordning,
i hvilken obligatorisk sjelfdeklaration borde införas, innehåller föreskrifter
om en, utan inverkan på den kommunala skattskyldigheten, till
staten utgående särskild bevillning, hvilken, i förening med rätt att göra
afdrag för skuldräntor, skulle under användande af den progressiva skatteformen
erläggas för inkomst af kapital och arbete, utdelning å aktier,
lotter i banker samt för en efter vissa procent af taxeringsvärdet beräknad
inkomst af fastighet.
Den af Kongl. Maj:t i särskild proposition till Riksdagen föreslagna
tilläggsbevillning, i hvilket ärende utskottet .framdeles kommer att
afgifva utlåtande, förekommer icke såsom en nyhet inom bevillningslagstiftningen.
Då staten haft behof af ökade inkomster, har detta flera
gånger tillgodosetts genom tilläggsbevillning. De anspråk, som komma att
ställas på staten, i händelse innevarande Riksdag kommer att antaga en
ny härordning, som medför afsevärdt ökade utgifter, lära emellertid varda
så stora, att en tilläggsbevillning i den form denna skatt hittills innehaft
icke kan antagas komma att motsvara behofvet och än mindre gent emot
de skattskyldige uppfylla krafvet på en skatteform, som är lämpad efter
skatteförmågan.
Utskottet har redan här ofvan uttalat den åsigt, att en afsevärd del
af de ökade kostnader, som genom den föreslagna omorganisationen af landets
försvarsväsende uppkomna, bör betäckas genom direkta och förmögenhetsskatter,
och i likhet med motionären anser utskottet, att obligatorisk
sjelfdeklaration af inkomst bör införas för att en så vidt möjligt rättvis
direkt beskattning må-kunna anordnas. Men då nation er i denna-fråga
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
271
blifvit hänvisade till bevillningsutskottet, soiri ej lärer underlåta att deröfver
till Riksdagen inkomma med betänkande, vill utskottet här endast
framhålla, att för den s. k. progressiva skattemetodens tillämpning en
sådan deklaration är af synnerlig vigt. Särskilt skulle det sannolikt
möta svårighet att använda denna skattemetod, så vida ej skattskyldig,
som åtnjuter inkomst inom flera taxeringsdistrikt, får sig ålagdt att för
en taxeringsmyndighet, exempelvis den i den skattskyldiges mantalskrifningsort
befintliga, uppgifva sina samtliga inkomster. Äfven vill utskottet
erinra om att den förordning motionären föreslår kräfver, att
inkomst af aktier, kommanditlotter, lotter i enskilda banker och ekonomiska
föreningar skall uppgifvas, om sådan inkomst ensam eller i förening
med annan inkomst ej understiger det minsta belopp, för hvilket
uppgiftsskyldighet skall ega rum. Genom samma förordning skulle för
öfrigt rättighet medgifvas fastighetsegare och andra, som enligt nu gällande
bevillningsförordning ej ega rätt till afdrag af skuldräntor från
inkomsten, att med den verkan förordningen bestämmer inför vederbörande
uppgifva desamma.
På grund af hvad såväl i motionen blifvit anfördt som utskottet
här ofvan yttrat, får utskottet hemställa,
att, för den händelse kamrarne fatta sammanstämmande
beslut angående utsträckning af värnpligten
och om en ny härordning, Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t för nästa
Riksdag framlägga förslag till förordning om en särskild
såsom bevillning till staten utgående, men från
allmänna bevillningen fristående, direkt skatt, att, efter
viss progression, med rätt till afdrag för skuldräntor,
erläggas för alla slag af inkomst, hvarvid inkomst af
fastighet beräknas efter viss procent af taxeringsvärdet.
Beträffande Kongl. Maj-.ts proposition (n:o 34) angående en särskild
tilläggsbevillning för år 1901 samt de i sammanhang dermed inom Andra
Kammaren väckta motioner af herrar J. Johansson i Aflösa (n:o 80), G.
A. E. Kronlund (n:o 106 V2), D. Bergström (n:o 113), Hj. Branting
(n:o .126) samt P. C. Lundell (n:o 167), kommer utskottet framdeles att
afgifva utlåtande.
272
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
D. Krigslagstiftningen.
Kongl. Maj:ts ofvannämnda proposition rörande ändringar i strafflagen
för krigsmagten är föranledd hufvudsakligen af anmärkningar, som
af högsta domstolen framstäf i afgifvet utlåtande beträffande vissa delar
af det för Riksdagen framlagda förslaget till ny värnpligtslag.
§ 2 c) i den nu gällande strafflagen för krigsmagten stadgar, jemförd
med § 1, att värnpligtige, som icke tillhöra, det vid krigsmagten fast
anstälda manskap och spel, äro underkastade nämnda lag under den tid,
som i särskild författning är bestämd.
Förslaget till ny värnpligtslag innehåller i §§ 31 och 36, att värnpligtig
skall vara underkastad krigslag såväl under tjenstgöring etc., som
ock i fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom han inkallas till tjenstgöring.
#
Med anledning häraf anmärkte högsta domstolen, att, då i strafflagen
för krigsmagten stadgades, att värnpligtig vore underkastad krigslag
under den tid, som i särskild författning bestämdes, men. nämnda bestämmelser
i värnpligtslagen afsåge, bland annat, att värnpligtig i fråga
om åtlydnad af vissa order skulle under tid, då han i öfrig! icke stode
under krigslag, vara underkastad sådan lags föreskrifter, sistberörda bestämmelser
syntes förutsätta, att strafflagen för krigsmagten blefve i anförda
hänseende i öfverensstämmelse härmed jemkad.
På grund af denna anmärkning har af Kongl. Maj:t föreslagits, att
2 § c) i strafflagen för krigsmagten måtte erhålla den lydelse, som
ofvan angifvits.
Med afseende derå, att Gotland numera är i värnpligtshänseende
likståt dt med fastlandet, har dervid tillika ur nämnda § uteslutits den
särskilda bestämmelse om Gotlands nationalbeväring, som nu förekommer
i paragrafens sista stycke.
På sätt af det föregående framgår har utskottet vid behandlingen af
förenämnda §§ i förslaget till värnpligtslag ansett sig böra tillstyrka, att
värnpligtig jemväl i fråga om uraktlåtenhet att inställa sig till tjenstgöring
ställes under strafflagen för krigsmagten.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
2 73
Enligt den föreslagna lydelsen af § 2 c) i nämnda lag skulle värnpligtige
hänföras till krigsmän i de fall, som i värnpligtslagen bestämmas.
De stadganden, som härmed åsyftas, äro tydligen 31 och 36 §§ i förslaget
till värnpligtslag. I dessa §§ omförmäles emellertid icke, i hvilka fall de
värnpligtige äro att hänföra till krigsmän utan i hvilka fall de äro underkastade
krigslag eller, enligt den af utskottet föreslagna redaktionen, kriminallag
för krigsmagten. Det synes derför, på sätt ock af två justitieråd
inom högsta domstolen erinrats, vara nödigt, att ifrågavarande stadgande
i strafflagen för krigsmagten gifves en lydelse, som bättre än den
föreslagna står i öfverensstämmelse med värnpligtslagen, och har utskottet
af sådan anledning vidtagit en ändring af stadgandets redaktion.
§ 2 e) i strafflagen för krigsmagten, hvilket stadgande afses i ofvannämnda
af herr A. Hedin väckta motion, har i det af Kongl. Maj:t framlagda
förslaget upptagits i oförändradt skick från nu gällande lag.
Till stöd för sitt härutinnan gjorda yrkande har motionären åberopat
hvad af honom i eu annan jemväl till utskottet hänvisad motion, n:o 44,
rörande revision af krigslagarne i enahanda ämne blifvit anfördt. I sistnämnda
motion, beträffande hvilken utskottet här nedan kommer att närmare
yttra sig, har motionären, bland annat, sökt visa, att Kongl. Maj:t
hvarken enligt grundlag eller eljest enligt lag, stiftad af Konung och Riksdag
gemensamt, nu kan anses ega befogenhet att påbjuda, att personer,
som icke tillhöra krigsmagten, skola vara underkastade strafflagen för
krigsmagten, men att så likväl i åtskilliga fall syntes hafva skett, hvadan
motionären hemstält, att vid en af honom föreslagen revision af krigslagarne
måtte fastslås den grundsats, att Kongl. Maj:t endast på grund af
lag, stiftad enligt 87 § Regeringsformen, skulle ega att förklara, att personer,
ej tillhörande krigsmagten, skulle lyda under krigslagarne och krigsdomstolarne.
Ömkligt är, att med den lydelse § 2 e) i strafflagen för krigsmagten
nu har, den tolkning icke kan sägas vara utesluten, att stadgandet gäller
alla de personer, som enligt särskilda författningar underkastats krigslag,
vare sig författningen tillkommit före eller efter strafflagens utfärdande.
Att detta icke varit meningen med berörda stadgande framgår emellertid
tydligen af det utdrag af statsrådsprotokollet för den 7 oktober
1881, som i sammanhang med strafflagens tillkomst offentliggjordes i Postoch
Inrikes Tidningar. Vid föredragning af det förslag till ny strafflag
för krigsmagten, som låg till grund för den nuvarande lagen i ämnet,
anförde nemligen enligt berörda, protokoll dåvarande chefen för justitiedepartementet,
bland annat, följande:
Bill. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami. 1 Afd. II Höft. 35
274
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
»Med § 2 inom. e) afses vissa till krigsmagten ej hörande kårer,
som redan nu äro enligt särskilda författningar, helt och hållet eller i
vissa hänseenden, lydande under krigslag, förnämligast lots- och fyrstaternas
befäl, underbefäl och betjening, väg- och vattenbyggnadkåren samt
mariningeniörsstaten. Utöfver hvad sålunda redan är "bestämdt skulle,
sedan Riksdagen vunnit andel i krigslagstiftningsmagten, området för krigslagames
tillämpning ej kunna utsträckas utan Riksdagens begifvande.»
Häraf framgår ju med all önskvärd tydlighet, att stadgandet endast
afsett dem, som redan före strafflagens tillkomst genom särskild författning
stälts under krigslag, och att, sedan Riksdagen erhallif andel i krigslagstiftningen,
en utvidgning af lagens tillämplighetsområde ansetts icke
kunna ske utan Riksdagens medverkan. I sjelfva verket torde väl ock vara
klart, att, då kriminallag för krigsmagten numera stiftas af Konung och
Riksdag gemensamt, en dylik utsträckning af sådan lags tillämplighet icke
kan ske utan båda statsmagternas sammanstämmande beslut, så snart nemligen
icke i samma lag åt Kongl. Maj:t uttryckligen inrymts bemyndigande
i sådant afseende.
Då likväl ifrågavarande lagrum, såsom ofvan nämnts, lider af otydlighet,
anser utskottet, att detsamma bör ersättas med ett stadgande, deri
uppräknas alla de kategorier af personer, som dermed äro afsedda.
Sedan numera af Kongl. Maj:t tillsatts en komité för revision af
strafflagen för krigsmagten jemte dertill hörande rättegångsordning, lärer
emellertid den utredning, som i ofvannämnda afseende må erfordras, lämpligast
verkställas i samband med nämnda revision; och har utskottet derför
icke ansett sig böra biträda motionärens yrkande om afslag å Kongl. Maj:ts
proposition i nu ifrågavarande del eller för närvarande tillstyrka ändring
i dess lydelse i den af motionären angifna rigtning.
Kongl. Maj:ts proposition innefattar jemväl förslag till ändring i 62
§ i strafflagen för krigsmagten.
I 68 § samma lag är stadgadt, att till manskapet hörande krigsman,
som utan laga förfall underlåtit att inställa sig till tjenstgöring, dertill
han blifvit särskildt inkallad, skall bestraffas såsom rymmare, när undanhållandet
räckt öfver åtta dagar; och i 62 § enligt dess nuvarande lydelse är
straffet för rymning första gången bestämdt till disciplinstraff af sträng arrest.
Högsta domstolen erinrade häremot, att tillämpningen i nu ifrågavarande
fall af strafflagen för krigsmagten syntes så till vida kunna leda
till obehörig stränghet, som för värnpligtig, hvilken, efter det han inkallats
till tjenstgöring, derifrån olofligen uteblefve under mera än åtta dagar,
påföljden icke under några förhållanden kunde sättas lindrigare än till
sträng arrest.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
275
Med afseende härå har Kong]. Maj:t föreslagit, att ansvaret för ifrågavarande
förseelse i stället skulle sättas till disciplinstraff. Deraf skulle
således följa, att äfven lindrigare ålder af detta slags straff skulle kunna
för dvlik förseelse ådömas.
%! 1
Mot Kong!. Maj:ts i denna del framstälda förslag har utskottet icke
något att erinra.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition icke kan af Riksdagen i oförändradt
skick bifallas samt med afslag å herr A. Hedins
ofvannämnda motion, n:o 116, måtte för sin del antaga
följande
{Kongl. Majds förslag i) {Utskottets förslag i)
LAG
om ändrad lydelse af 2 och 62 §§ i strafflagen för krigsmagten den 7
oktober 1881.
Härigenom förordnas, att 2 och 62 §§ i strafflagen för krigsmagten
den 7 oktober 1881 skola erhålla följande ändrade lydelse:
2 §•
Till krigsmän hänföras:
a) officerare och underofficerare
vid krigsmagten;
tb) manskap och spel, som innehafva
fast anställning vid krigsmagten
;
c) värnpligtige i de fall, som i
värnpligtslagen bestämmas;
d) skeppsgossar vid flottan, till
tjenstgöring å krigsfartyg förhyrda
sjömän, äfvensom derå anstälda maskinister
och arbetare; samt
2 §•
Till krigsmän hänföras:
a) officerare och underofficerare
vid krigsmagten;
b) manskap och spel, som innehafva
fast anställning vid krigsmagten
;
c) värnpligtige i de fall, dä de,
enligt hvad i värnpligtslagen sägs,
äro underkastade kriminallag för
krigsmagten;
d) skeppsgossar vid flottan, till
tjenstgöring å krigsfartyg förhyrda
sjömän, äfvensom derå anstälde maskinister
och arbetare; samt
276
Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande No 11.
e) andra personer i de fall, då
de, efter hvad särskilda författningar
innehålla, äro krigslag underkastade.
I de fall, då, enligt särskilda
föl*fattningar, de, som höra till frivilliga
för nationalförsvaret bildade
kårer, äro krigslag underkastade,
vare å dem, der ej i omförmälda
författningar annorlunda sägs, tilllämpligt
hvad om krigsmän i denna
la«- stadgadt är.
Ö Ö
e) andra personer i de fall, då
de, efter hvad särskilda författningar
innehålla, äro krigslag underkastade.
I de fall, då, enligt särskilda
författningar, de, som höra till frivilliga
för nationalförsvaret bildade
kårer, äro krigslag underkastade,
vare å dem, der ej i omförmälda
författningar annorlunda sägs, tilllämpligt
hvad om krigsmän i denna
lag stadgadt är.
62 §.
Begår officer eller underofficer rymning i andra fall, än de, som äro
nämnda i 60 och 61 §§; dömes till afsättning.
Gör det någon af manskapet; belägges första gången med disciplinstraff,
och dömes andra gången till fängelse i högst sex månader, tredje
gången till fängelse från och med sex månader till och med ett år samt
fjerde och följande gånger till straffarbete från och med sex månader till
och med två år.
Såsom ofvan nämnts, har herr S. Nordström i en inom Andra
Kammaren väckt, till utskottet remitterad motion, n:o 183, yrkat:
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att, såsom vilkor för bifall
till hvarje utsträckning af de värnpligtjges öfningstid, § 155 af strafflagen
för krigsmagten måtte upphäfvas, och att vederbörande utskott måtte
föreslå de nödiga bestämmelser, som torde ifrågakomma för disciplinens
upprätthållande, och hvilka böra i strafflagen för krigsmagten införas.
Ifrågavarande §, som endast rörer s. k. disciplinmål, lyder:
»Af hvilken befälhafvare bestraffningsrätten i hvarje fall må utöfvas,
om sättet för bestraffningsrättens utöfning, så ock om vederbörandes rättighet
att tillsäga arrest, förordne Konungen.»
Motionären erinrar, att, enligt den af Konungen pågrund häraf utfärdade
disciplinstadgan för krigsmagten, krigsmän af alla grader, och följaktligen
äfven värnpligtige, då de äro inkallade till tjenstgöring, kunna bestraffas
utan föregående domstolsförhandling, samt att enligt nämnda stadga äfven
hvarje förman vid krigsmagten eger att tillsäga underlydande, således
Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande N:o 11. 211
äfven värnpligtige, arrest eller, med andra ord, eger att häkta honom.
Detta utgjorde således ett undantag från de eljest gällande, i kongl. förordningen
om den allmänna strafflagens införande den 16 februari 1864
stadgade vilkoren för häktning.
En reform härutinnan anser motionären önskvärd särskildt ur synpunkten
deraf, att en betydlig utsträckning af de värnpligtiges öfningstid
nu är ifrågasatt.
Såsom ofvan nämnts, hafva till utskottet jemväl hänvisats åtskilliga
motioner rörande revision af krigslagarne. I dessa motioner, hvilka utmynna
i hemställan om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till nya eller ändrade
krigslagar, har väckts fråga, bland annat, derom, att disciplinstadgan skulle
förläggas under Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsmagt.
På sätt af hvad utskottet här nedan kommer att anföra närmare
framgår, har utskottet i anledning af den sålunda väckta frågan funnit en
utredning böra ske, huruvida icke genom en ändring af 155 § i strafflagen
för krigsmagten vissa delar af disciplinstadgan böra indragas under
Riksdagens medbestämningsrätt.
Då Kongl. Maj:t nu tillsatt en komité för revision af krigslagstiftningen
och ofvan berörda fråga dervid äfven lärer komma under ompröfning,
torde det nemligen icke vara lämpligt, att Riksdagen, utan att afvakta
den utredning, som sålunda kan vinnas, skulle göra något bestämdt
uttalande rörande upphäfvande af ifrågavarande §.
Än mindre synes det böra ifrågasättas, att omförmälda paragraf
redan nu skulle* upphäfvas eller ändras, helst det under den korta tid,
som vid förevarande motions remitterande till utskottet för riksdagsarbetet
återstod, icke låtit sig göra att åstadkomma en tillfredsställande utredning
rörande hvilka delar af disciplinstadgan till äfventyr böra öfverflyttas till
strafflagen för krigsmagten, och att verkställa flen omarbetning af sistnämnda
lag, som deraf torde följa.
Utskottet hemställer följaktligen:
2:o) att herr S. Nordströms ifrågavarande motion
icke må till någon Riksdagens särskilda åtgärd föranleda.
Utskottet öfvergå!- härefter till behandlingen af ofvan omförmälda
motioner angående revision af de s. k. krigslagarne.
Herr Staaff framhåller i sin motion till en början såsom ett enligt
hans mening obestridligt faktum, att under lång tid ett allmänt missnöje
278
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
inom vårt land försports med den militära lagstiftningen och rättsskipningen.
Fall förekomme då och då, hvilka kastade ett bjert ljus öfver hithörande
förhållanden, vare sig de ådagalade, huru inskränkta krigsmannens medborgerliga
rättsbefogenheter vore (eller af hans förmän ansåges vara), eller
de visade, huru förseelser, som beginges af dem, hvilka vore underkastade
s. k. krigslag, belädes med straff, hvilka för den allmänna meningen tedde
sig som oproportionerligt härda, eller ock på annat sätt belyste, huru vidt
skild den militära rättsåskådningen vore från den civila och såmedelst indirekt
antydde, att den förra utbildats under alldeles särskilda och för
folket i det hela främmande förutsättningar.
Att en omfattande och djupgående reform härutinnan vore af nöden,
hade nog redan länge stått klart för en stor del af dem, hvilka icke vore
benägna att böja sig för det bestående såsom sådant. Och om ansatser
till en dylik reform icke åtminstone i'' någon större utsträckning försports,
vore orsaken dertill helt visst att söka i reformvännernas öfvertygelse om
sådana ansatsers ringa- utsigt att åstadkomma nämnvärda resultat.
Då emellertid regeringen nu framlagt ett förslag till ny härordning,
och då i breda och djupa lager af det svenska folket öfvertygelsen om
nödvändigheten af ett bättre försvar torde allt kraftigare göra sig gällande,
syntes tiden vara inne att med allvar föra fram fordringarne på genomgripande
förändringar i den militära lagstiftningen. Utan att på något
sätt vilja föregripa det slutliga resultatet i fråga om regeringsförslaget
kunde de, hvilka lifligt hoppades på eu verkligt effektiv förbättring af
vårt försvar, utgå från den förutsättningen såsom något gifvet, att en
dylik förbättring ej kunde vinnas utan en väsentligen, utsträckt allmän
värnpligt. Men en väsentligen utsträckt allmän värnpligt komme ju att
under vida längre tid, än nu vore fallet, ställa landets ungdom under
fanorna och dermed under krigslagarne. Redan deri läge således en maning
att i sammanhang med en reform af härordningen också reformera,
krigslagarne. Och skulle den i regeringsförslaget ingående förändringen
blifva antagen, som innebure, att officerarne — från att nu till stor del
hafva bredvid sitt yrke kunnat egna sig åt en hel del civila sysselsättningar
— skulle öfvergå till att blifva uteslutande yrkesmilitärer året om,
så läge deruti en gifven anledning att — på samma gång officerskårens
rent militära värde sannolikt skulle höjas — också en kraftigare växt
skulle beredas åt de specifikt militära tendenser, hvilka såsom ett helt betraktade
plägade betecknas med ordet »militarism». Men ju mera den militaristiska
andan tillväxte, desto farligare kunde krigslagarnes tillämpning
gestalta sig för medborgarne i allmänhet.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
279
Hvad man måste söka ernå vore en fullständig och genomgående
revision af krigslagarne. Dervid vore först och främst nödvändigt att betona,
att den måste göras på sådant sätt, att den blefve fullt effektiv eller,
med andra ord, att det resultat, soin af densamma vunnes, icke sedan måtte
kunna godtyckligt förändras. I sådant afseende borde erinras, dels att
samtliga de författningar, af hvilka krigslagstiftningen bestode, borde indragas
under Riksdagens medbestämningsrätt och dels att sådana åtgärder
måste vidtagas, att Kongl. Maj:t icke kunde i form af rena tjensteföreskrifter
gifva påbud, som gjorde intrång på den lagstiftning, hvilken sålunda
borde tillkomma de begge statsmagterna gemensamt. Denna erinran vore
enligt motionärens mening ingalunda öfverflödig. Såsom ett härutinnan bevisande
exempel fäster motionären uppmärksamheten å ett i tjenstgöringsreglementet
för arméen del I kap. I § 5 mom. 6 förekommande stadgande om
förbud för annan än målsegande att till åtal angifva förbrytelse, som hör
under allmänt åtal, ett förbud, som stode i strid mot den i allmän lag
hvarje medborgare tillerkända rätten till sådan angifvelse och hvars öfverträdelse
syntes kunna medföra ansvar enligt 144 § i strafflagen för krigsmagten.
Det vore sålunda af synnerlig vigt att tillse, att, så vidt ske kunde,
alla möjligheter stängdes att bredvid eller utöfver den krigslagstifning,
som genom begge statsmagternas sammanstämmande beslut borde åvägabringas,
nya påbud eller bestämmelser af hvad slag som helst tillskapades,
hvilka skulle kunna, så att säga, under skyddande förklädnad faktiskt ändra
denna lagstiftning.
Såsom ledande grundsats för den åstundade revisionen borde efter
motionärens mening uppställas, att krigslagstiftningen, såsom varande eu
undantagslagstiftning, icke finge undantränga eller afvika från den allmänna
lagstiftningen i andra fall, än der det kunde påvisas vara nödvändigt.
Man kunde anse detta för en axiomatisk sats, och den vore det, men
deraf följde ej, att den vore allmänt insedd såsom ett axiom. Fastmera
torde det nog finnas en helt annan uppfattning, nemligen den, som betraktade
krigsmannen såsom den der borde från vanliga medborgare helt och
hållet afskiljas samt ställas under särskilda lagar, ju specifikare och mera
egendomligt utbildade, dess bättre. Eu militärisk åskådning folie lätt in
i dylika förvillelser, ty för den vore krigsmannen framför allt eller uteslutande
krigsman, under det han efter motionärens mening borde med all
magt fostras att framför allt vara medborgare.
Tillsåge man nu, huru den nyss uppstäda ledande grundsatsen
skulle komma att verka i olika rigtningar inom krigslagstiftningen, så
funne man, att den innebure följande.
280
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
1. Krigslagstiftningen borde aldrig utan nödvändighet träda istället
för allmänna lagstiftningen, hvarken så, att vissa personer onödigtvis indroges
under krigslagarne, eller så, att vissa brott i onödan droges dit.
2. Inga nya brott borde onödigtvis tillskapas genom krigslagarne.
3. Inga nya straff borde onödigtvis införas genom krigslagarne
eller tillämpas i större utsträckning, än som vore nödvändigt.
4. Inga särskilda grundsatser borde onödigtvis tillämpas vid förbrytelsernas
beläggande med straff.
5. Inga särskilda former för rättsskipningens utöfvande borde onödigtvis
stadgas.
Ett önskningsmål vore naturligtvis, att strafflagen för krigsmagten
förändrades till ett kapitel i allmänna strafflagen och att all särskild
militär rättegångsordning helt och hållet bortfölle. Detta önskningsmål
torde emellertid svårligen kunna nu — eller kanske ens någonsin — helt
uppnås. Men om också krigslagarne komine att bestå, kunde de likväl
för visso undergå så pass stora och gagneliga förändringar, som förde dem
mera än halfvägs emot det antydda målet.
Sedan motionären förutskickat den erinran, att hans motion ej afsåge
att på ett ens tillnärmelsevis uttömmande sätt angifva, huru reformen
i detalj skulle genomföras, samt att de exempel, som i det följande framdroges
på stadganden, som erfordrade ändring, således vore ämnade att
gifva grund för revisionens nödvändighet, men ej att annat än antydningsvis
föregripa sättet för dess genomförande, öfvergår motionären till
en närmare behandling af de särskilda, af honom såsom ledande synpunkter
vid den tilltänkta revisionen af krigslagarne uppstäda grundsatser.
Den första af dessa grundsatser vore den, att krigslagstiftningen
aldrig utan nödvändighet borde träda i stället för den allmänna lagstiftningen.
I § 1 af strafflagen för krigsmagten stadgades, hvilka personer som
vore underkastade nämnda lag. Till dessa hörde, bland andra, de vid
krigsmagten anstälde civile ernbets- och tjensteman äfvensom andra, som
vid krigsmagten innehade stadig befattning. Motionären vågade emellertid
starkt ifrågasätta, huruvida verklig grund funnes för att — åtminstone
under fredstid — indraga de under nyssnämnda kategorier inbegripna
personer under krigslagarne. Man torde ej på något bindande sätt kunna
ådagalägga eller ens göra sannolikt, att ej dessa personer — läkare, auditörer,
intendenter o. s. v. — skulle på ett fullkomligt lika tillfredsställande sätt
utöfva sina verkliga förpligtelse!’, äfven om de ej stode under krigslagarne.
Ej heller torde man kunna visa, att de ej i embetsutöfningen skulle ådagalägga
vanlig nödig grad af hänsyn och höflighet, om så ej vore fallet.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
281
Man mötte i dessa stadganden en framträdande benägenhet att utsträcka
den militära lagstiftningen utanför dess egentliga område. Men med motionärens
ståndpunkt, som vore, att det civila elementet öfverallt i möjligaste
måtto borde stödjas och upprätthållas för att bilda motvigt mot de
militära ensidigheterna, funne motionären det ej allenast omotiveradt, utan
skadligt, att ej de antydda tjenstepersonerna helt bibehölles vid en civil
ställning. Åtminstone kunde detta helt säkert låta sig göra med en del
af dem. Stadgandet vore för öfrigt så pass svårtolkadt, att missuppfattningar
understundom uppstode hos vederbörande sjelfva, framför allt beroende
på obestämbarheten i uttrycket »krigsmagten», hvartill enligt ett
nyligen gifvet prejudikat räknades t. ex. garnisonssjukhuset.
Likasom det funnes en del personer, som säkerligen skulle kunna
helt och hållet befrias från krigslagarnes välde, så funnes för närvarande
en del förbrytelser deri upptagna, som helt visst utan skada kunde utgå
derifrån. Grunden, hvarför en förbrytelse upptoges i strafflagen för
krigsmagten, skulle ju vara den, att förbrytelsen antingen vore en rent
militär förbrytelse, hvilken således alls ej funnes upptagen i allmänna
lagen eller åtminstone, då den beginges af de under krigslagarne stälde,
finge en särskild karakter. Men det vore svårt att inse, att t. ex. stöld
af krigsmagtens förråd eller egendom, då den icke egde rum under krig
eller krigsfara, hade någon annan karakter än vanlig stöld (113 § strafflagen
för krigsmagten), eller att uppror och upplopp, hvarom talades i
6 kap. af strafflagen för krigsmagten, hade någon specifikt militär
karakter.
Vidare borde icke onödigtvis några särskilda brott konstitueras genom
krigslagarne.
Exempel på ett brott, som utan allt skäl konstruerats, vore det,
hvarom 81 § strafflagen för krigsmagten talade. »Håller krigsfolk», hette
det der, »sammankomst för rådplägning i ämnen, genom hvilkas afhandlande
fruktan, misströstan eller missbelåtenhet kan hos krigsfolket utbredas,
såsom:
om faran eller olämpligheten af krigsföretag eller annan tjensteförrättning,
dertill befallning är gifven eller förväntas;
om vådan af den ställning, hvari krigsmagten eller någon del deraf
sig befinner;
om förmans förhållande eller åtgärder;
om otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll; eller
om annat dylikt;
då skola de, som deltaga i sammankomsten, straffas såsom i 80 §
sägs, der de ej efter 51 § gjort sig förfallna till högre ansvar.
Bill. till Riksd. Prot. 1901. 8 Sami. I Afd II Höft.
36
282
Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande _Y:o 11.
Här vore således en medborgerlig rättighet, som eljest ansåges vara
bland de allra vigtigaste — församlings- och diskussionsfriheten — beröfvad
den under fanorna stälde medborgaren. Men hvilken rimlighet
funnes det väl i att några värnpligtige, som ansåge sig illa behandlade
och ville öfverlägga om bästa sättet att derom göra anmälan eller som
funne födan dålig och rådsloge om hvilka åtgärder de borde vidtaga för
vinnande af ändring, skulle straffas med disciplinstraff eller fängelse? Sådana
rättsinskränkningar vore åtminstone under fredstid uppenbarligen
helt och hållet obefogade.
Ej heller borde enligt motionärens mening några särskilda straff
onödigtvis införas genom krigslagarne eller tillämpas i större utsträckning,
än som vore nödvändigt.
Ett nytt, för den allmänna lagstiftningen okänd! straff, hvithet krigslagarne
i stor utsträckning upptagit, vore det, som benämndes sträng arrest.
Detta straffs utmärkande drag vore, att det vore rent och oblandad!
pinostraff. Hvarje frihetsstraff hade visserligen i sig en karakter af plåga
för den bestraffade, men, som väl vore bekant, lade man med allt större
ifver an på, att bredvid det plågsamma momentet skulle finnas ett annat,
ett uppfostrande. Den straffade, menade man, må väl i samhället se en
sträng tuktomästare, men ingen bödel, som blott pinade. Men från den
stränga arresten vore hvarje element af annat än fysisk art uteslutet.
Den verkstäldes i mörkt enrum, och någon sysselsättning vare sig tvungen
eller frivillig kunde således ej ifrågakomma. Sådana straff kunde i sjelfva
verket aldrig ega berättigande annat än möjligen i de undantagsfall, att
det tillämpades å naturer, som vore så förhärdade, att ingenting annat
ån en rent rå behandling kunde tänkas påverka dem. Men om detta straff
nu också för sådana undantagsfall kunde anses berättigad!, hvilket motionären
lemnade derhän, så vore det dock långt ifrån, att det inom krigslagstiftningen
användes med denna urskilning. Detta visades af ett nyligen
inträffadt, af motionären närmare angifvet fall, som föranledt justiteoinbudsmannens
ingripande.
Att motionärens uppfattning af sjelfva straffartens beskaffenhet ej
vore oriktig, syntes framgå af det faktum, att strafflagen för krigsmagten
sjelf föreskrefve, att efter hvar tredje dag en dags afbrott skulle göras i
bestraffningen — dermed på det eklatantaste sätt erkännande straffets
ytterligt svåra innebörd.
För visso borde detta straff antingen afskaffas eller, derest det bevisligen
vore nödvändigt, bibehållas allenast med de noggrant inskränkande
föreskrifter i fråga, om användningen deraf, som ofvan antydts.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 283
Ingå särskilda grundsatser borde onödigtvis tillämpas vid förbrytelsernas
beläggande med straff.
En af de grundsatser, hvars rigtighet allra mest genomträngt det
moderna samhällets åskådning, om den ock tyvärr på många områden
ännu ej vunnit tillämpning i lagstiftningen, vore den, som plägade uttryckas
i orden: likhet inför lagen. Man menade dermed, att rikedom,
rang eller andra ekonomiska eller sociala företräden icke borde få gälla
vid lags stiftande eller rätts skipande. Det vore sant, att denna grundsats
ännu ej på långt när vore ens fattad i hela sitt djup. Vore den det,
skulle man inse, att det icke vore likhet inför lagen, då t. ex. dagakarlen
för samma förseelse finge höta lika belopp med millionären eller då den
rike, som stode tilltalad för brott, kunde skaffa sig ett i’ättsbildadt biträde,
som skötte hans sak, under det den fattige vore lemnad åt sin egen
okunnighet och sitt eget oförstånd. Men om också mycket återstode,
innan uppfattningen fördjupats till ett genomträngande af hela det rika
innehåll, som, rätt sedt, gömdes i de ofta upprepade orden: likhet inför
lagen, så vore det dock visst, att satsen, så långt den vore fattad, inginge
såsom en integrerande del af medborgarnas rättsåskådning i det hela. Det
folie ingen det beståendes upprätthållare in att i något särskildt fall försvara
en afvikelse från denna grundsats, om han väl bringades att medgifva,
att en afvikelse förelåge. Han skulle alltid söka att visa, att afvikelse
ej vore för handen.
Motionären påstode emellertid, att i strafflagen för krigsmagten
väsentliga afvikelse!- vore gjorda från grundsatsen om likhet inför lagen.
För att ådagalägga detta, anför motionären åtskilliga exempel. Det
vore redan i det föregående anmärkt, att strafflagen för krigsmagten infört
ett speciel! hårdt straff, som ej funnes i den allmänna strafflagen,
nemligen sträng arrest. Men det skulle i detta sammanhang erinras, att
detta straff ej voi*e tillämpligt å alla militärer, utan endast å manskapet.
Skälet dertill kunde vara tveggehanda. Dels hade man kanske ansett, att
befälets högre bildning för alla fall onödiggjorde ett straff, som afsåge att
verka med sådana medel, dels förestält sig, att befälets anseende skulle
alltför mycket spillas genom undergående af slik behandling. För en
sund åskådning förfölle emellertid begge dessa skäl. Erfarenheten visade,
att äfven den mera bildade kunde förfalla i lika stor råhet och brutalitet
som den mindre bildade, och för öfrigt vore det i ett land med värnpligt
alldeles meningslöst att tala om befälet såsom mera bildadt än manskapet
— förhållandet kunde ofta vara tvärtom. Och hvad befälets anseende
anginge, spildes detta mera genom undgående af rättvisa straff än genom
undergående deraf.
284
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Motionären ansåge, som sagdt, för sin del högeligen tvifvelaktigt,
huruvida hela denna straffart borde bibehållas. Men om den bibehölles,
borde den utan tvifvel utsträckas till att kunna användas å såväl befäl
som manskap.
Ett annat exempel på olikhet inför lagen utgjordes af den alldeles
olika behandling, som komme en öfverordnad till del, hvilken misshandlade
en soldat, och en soldat, som misshandlade en öfverordnad.
De mera hufvudsakliga bestämmelserna härom återfunnes i 88 och
97 §§ strafflagen för krigsmagten. Med frånseende af de särskilda förhållanden,
som afsåges i § 88 första stycket, hette det vidare i denna §:
»Gör krigsman eljest våld eller annan misshandel å öfverordnad
krigsman, i eller för embetet eller tjensten, eller utom tjensten, då den
öfverordnade bär sin tjenstedrägt, och det sker å tid eller ort, att gerningen
väcker stor uppmärksamhet och förargelse; dömes, om den våldförde
är officer eller underofficer, till straffarbete från och med två till och
med sex år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande,
tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader. Tillhör den våldförde
manskapet, dömes den brottslige till straffarbete i högst två år eller fängelse
i högst sex månader.
Sker brottet i andra fall, dömes till fängelse i högst sex månader
eller straffarbete i högst ett år.»
97 § åter stadgade: »Gör krigsman våld eller annan misshandel å
underordnad krigsman i eller för dennes embete eller tjenst — — — —
dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var våldet ringa eller
äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må till disciplinstraff
dömas.»
Nu ville man förmodligen för att undkomma anklagelsen mot krigs -lagarne för bristande likhet inför lagen i detta fall invända, att den underordnades
lydnad vore en vida- vigtigare grundsats inom det militära än
den öfverordnades humanitet emot den underordnade, att då den menige
sloge en befälsperson, bröte han mot lydnadspligten, men då den öfverordnade
sloge en menig, åsidosatte han humaniteten, samt att någon olikhet
inför lagen ej kunde med rätta finnas vara för handen derför, att
öfverträdelse af en vigtigare rättsnorm straffades strängare än öfverträdelse
af en mindre vigtig.
Men förhölle det sig verkligen så? Vore det så, att officeren icke
åsidosatte lydnadspligtens omvårdnad genom att misshandla den underordnade?
Motionären hade härutinnan en afvikande uppfattning.
^ör att närmare klargöra sin mening i denna punkt återger motionären
hvad i detta ämne anförts i en uti en hufvudstadstidning nyligen
285
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
förekommande, insänd artikel, deri framhållits, hurusom förtroende för
befälet vore ett oeftergifligt kraf på en disciplinerad soldat. Detta förtroende,
som endast kunde vinnas under daglig sammanvaro, kräfde lång
tid för att göra sig gällande och stälde stora fordringar på befälhafvaren.
Men om det funnes, utgjorde det en den säkraste borgen för att hvarje
man alltid skulle göra sin pligt, men att fruktan för straff eller endast
förhoppning om belöning icke vore disciplin, om än fall kunde tänkas, då
man måste genom straff tvinga motspänstiga naturer in på lydnadens väg.
Här vore, enligt motionärens tanke, om ock i koncentrerad form, ej
illa uttryckt åtskilnaden mellan den äkta verkliga disciplinen å ena sidan
och det disciplinsurrogat, som hvilade på fruktan eller skrämsel, å den
andra.
Men det förtroende, å hvilket den förra arten af disciplin hvilade,
kunde svårligen framkallas, om ej till befälets tjenstenit sällade sig en
hög anda af humanitet mot och värdighet i behandlingen af manskapet.
Huru skulle soldaten, om han af sitt befäl rönte öfvermodig kitslighet
och rå brutalitet, vinna den säkra förvissningen, att de uppoffringar och
mödor, som kräfdes af honom, verkligen vore framkallade af insigtsfullt
öfvervägande om hvad som vore nödigt för tjensten, ej af vårdslös nonchalans?
En af de vigtigaste sidorna af soldatens förtroende till sina
öfverordnade vore utan tvifvel just hans tillit till befälets omtanke om
sina underordnades lif och helsa, Vore han öfvertygad, att man ej fordrade
mer än nödvändigt af honom, skulle han säkert med glädje kunna
bringas att utföra hvad som fordrades. Men huru skulle han vinna denna
tillit och denna öfvertygelse, om han hade de mest positiva bevis på befälets
fullständiga missaktning för hans person?
Ur denna synpunkt syntes motionären den öfverordnades öfverträdelse
af ett aktningsfullt och värdigt förhållande gent emot den underordnade
böra bedömas rätt strängt. Soldaten, som glömde sig ända derhän
att förgå sig med ord eller handling mot sitt befäl, satte disciplinen i fara.
Men befälet, som förginge sig i ord eller handling mot soldaten, satte —
och säkert ej mindre — disciplinen i fara. Den ene som den andre
borde straffas. Men det vore en orimlighet att straffa den ene ojemförligt
mycket hårdare än den andre.
Man borde således ej tala ensamt om brott mot lydnadspligt nedifrån
såsom något, hvartill ej motsvarighet funnes uppifrån, utan man
borde såsom »brott mot förhållandet mellan öfver- och underordnad» beteckna
å ena sidan den öfverordnades förlöpningar mot den underordnade
och å andra sidan den underordnades förlöpningar mot den öfverordnade.
286 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Om den likhet inför lagen, som det allmänna rättsmedvetandet
kräfde, ingalunda vore i krigslagstiftningen tillfredsställande genomförd,
så vore ej heller den grundsats, som åtminstone i viss mån genomginge
sjelfva bestraffningssystemet i den allmänna lagstiftningen, upprätthållen
i krigslagarne.
En hufvudsaklig skilnad mellan flydda tiders straffrätt och nutidens
vore den, att man förr byggde på den s. k. afskräekningsprincipen, det
vill säga man straffade den felaktige ej blott för hvad han sjelf förskyllat,
utan företrädesvis för att afhålla andra från att begå brott. Stränga straff,
skamliga straff, hela lifvet ödeläggande straff inginge såsom eftersträfvansvärda
moment i ett dylikt straffsystem. Men det hade allt mera fått
maka åt sig, allt efter som den åskådning, på hvilken det hvilade, underminerats.
Med allt större styrka hade framhäfts, huru erfarenheten ej bestyrkte
antagandet, att stränga och grymma straff skulle framkalla en allmännare
afhållsamhet från förbrytelser än milda och humana, huru å ena sidan
brott beginges af så många och kombinerade motiv, eller framkallades så
konstant af vissa yttre lefnadsförhållanden, att det motiv för afhållande
från förbrytelser, som skulle ligga i att andra underginge strängt straff
för liknande brott, hade en försvinnande liten betydelse, och huru å andra
sidan ingenting med större säkerhet vore egnadt att framkalla råhet i
tänkesätt och seder, än att den straffande myndigheten sjelf visade sig
beherskad af råa tänkesätt och uppenbarade sin öfverinagt på ett rått sätt.
Allt mera hade i följd häraf afskräckningens grundsats fått gifva vika för
andra principer, vare sig den som såge straffets mål i ett värnande gent emot
den enskilde förbrytaren, eller i en yttre tuktan eller i en djupare moralisk
förbättring af hans person — men som alla hade det gemensamma
draget, att de icke medgåfve, att förbrytare straffades hufvudsakligen för
att statuera exempel och injaga skräck hos andra.
I de flesta länders allmänna strafflagstiftningar kämpade ännu de olika
principerna med hvarandra, och man skulle nog äfven i vår kunna framleta
exempel på straffbelopp, som syntes tillskurna efter afskräckningsprincipens
breda mått. Men likafullt vore det ett mycket långt steg från de
exempel, som den allmänna strafflagen i sådant afseende kunde innesluta,
och dem man funne i strafflagen för krigsmagten.
Ty der florerade ännu afskräekningsprincipen i en högst motbjudande
skepnad.
Enligt strafflagens för krigsmagten 88 § skulle ju den krigsman,
som gjorde våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman, i eller
för embetet eller tjensten, eller utom tjensten då den öfverordnade bure
sin tjenstedrägt, och det skedde å tid eller ort, att gerningen väckte stor
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. ■ 287
uppmärksamhet och förargelse, dömas, om den våldförde vore officer eller
underofficer, till straffarbete från och med två till och med sex år. Endast
om omständigheterna vore synnerligen mildrande, finge tiden för straffarbetet
nedsättas till sex månader.
Tillsåge man närmare, hvad detta innebure, visade erfarenheten, att
det brott, hvarom här vore fråga, vanligen beginges i sådant tillstånd, då
den handlande ej vore sig sjelf mägtig. En öfverilning, framkallad af
rusets inflytande, vore det psykiska tillstånd, som vanligen bildade bakgrund
för en dylik handling.
Men icke desto mindre vore här ifrågavarande misshandelsbrott i
fråga om straffets stränghet i sjelfva verket likstäldt med sådana i allmänna
strafflagen omförmälda förbrytelser som misshandel med berådt
mod af annan, så att denne förlorade syn och hörsel, utan att dock sådan
skada vore åsyftad (14: 11 Str. L.), utsättande af hjelplöst barn eller sjuklig,
bräcklig eller hjelplös person, som man vore pligtig vårda (14: 30 och
33 Str. L.), öfvergifvande i hjelplöst tillstånd af den, man åtagit sig att
fortskaffa eller ledsaga (14: 34 Str. L.), öfvande af otukt med qvinna,
som gerningsmannen veterligen genom yrsel, sömn eller vanmagt vore ur
stånd att värja sig (15: 15 Str. L.) o. s. v. och — om man frånsåge den
här tillkommande påföljden af förlust af medborgerligt förtroende likstäldt
med mened (13: 1 Str. L.), vissa slag af mordbrand (19: 3 Str. L.)
och bedrägeri i konkurs (23: 1 Str. L.), men strängare bedömdt än förfalskning
af enskilda handlingar eller af mynt (12: 4 och 12 Str. L.),
bedrägeri (22: 1 Str. L.) och lögnaktigt förtal (16: 7 Str.. L.).
Den, som misshandlade far eller mor, kunde slippa undan med
två månaders straffarbete, men den krigsman, som misshandlade en officer
eller underofficer, kunde ej slippa undan med mindre än två års i normala
fall och, allenast i händelse af synnerligen mildrande omständigheter, med
allra minst sex månader. Barnens vördnad för föräldrar vore således vida
mindre kraftigt inskärpt än den underordnade krigsmannens för den öfverordnade.
Enligt motionärens mening borde vid en revision af krigslåga^
stor omsorg nedläggas derpå att utfinna väl proportionerade tillrättavisningar
och tuktomedel för öfverträdelser af reglerna för förhållandet mellan
öfver- och underordnad. Men man borde dervid såsom en gifven sak
utgå från att aldrig dylika öfverträdelser såsom sådana skulle beläggas
med straff, som likstälde den dömde med svåra brottslingar och kunde
ödelägga hela hans återstående lif.
Eu af de allra vigtigaste fordringar man kunde ställa på en strafflag
vore, att den skulle vara bestämd, att således de förbrytelser och
288
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
förseelser, för hvilka ansvar i en sådan lag funnes satt, skulle vara så
tydligt och klart angifna och beskrifna, att den under lagen stälde aldrig
behöfde tveka, om han handlade med eller mot densamma. Man kunde
icke medgifva, att denna fordran blifvit tillfredsställande uppfödd genom
exempelvis den vigtiga 102 § i strafflagen för krigsmakten.
Särskilt vore detta icke förhållandet i fråga om andra punkten i
nämnda §, hvilken punkt lydde:
»Krigsman, som eljest i eller utom tjensten brister i anständigt uppförande,
eller visar opålitlighet, eller vanvårdar den aktning, som han af
andra bör ega, varde ock, der han ej derför enligt denna eller annan lag
gjort sig förfallen till särskildt ansvar, belagd med disciplinstraff.»
Obestämdheten och tänjbarheten af denna straffbestämmelse vore i
ögonen fallande. »Bristande anständighet», »visande af opålitlighet», »vanvårdande
af den aktning, man af andra bör ega» vore uppenbarligen uttryck,
som kunde gifva anledning till de mest skilda tolkningar.
Enligt hvad motionären funnit hade hos det militära befälet just
till följd af detta lagrums ytterliga obestämdhet utbildat sig den föreställningen,
att allt hvad man ansåge böra bestraffas, men för hvilket straff
ej i öfrigt funnes satt i strafflagen för krigsmagten, utan vidare hänfördes
till 102 §. Momentet tolkades med andra ord, som om der stode, att
allt hvad som ansåges strida mot disciplin och ej vore särskildt belagdt
med straff kunde straffas enligt 102 §. Detta kunde ej vara rigtigt.
Disciplinen, huru strängt den än inom tjensten behöfde uppehållas, finge
ej derutom sträcka sig öfver vissa klart uppdragna gränser. Det vore
väl sant, att man ej torde kunna helt och hållet inskränka den militära
strafflagens välde till hvad som skedde i tjensten. Men man kunde ännu mindre
utsträcka det till att gälla hela förhållandet utom tjensten. Det syntes i
sjelfva verket vara tydligt, att oväsende, allmän förargelse eller dryckenskap
vore hvad som äfven utom tjensten borde beläggas med straff.
Slutligen borde enligt motionärens mening icke onödigtvis stadgas
särskilda former för den militära rättsskipningens utöfvande.
Den militära rättsskipningen följde, som bekant, helt andra normer
och lagar än den allmänna.
Den första mötte oss redan i indelningen af de militära målen i
sådana, som afdömas af vissa af Kongl. Magt dertill bemyndigade befälhafvare,
och sådana, som afdömas af krigsdomstol. De förra, de s. k.
disciplinmålen, vore de mål, som anginge öfverträdelse!- af strafflagen för
krigsmagten, då de efter vissa bestämmelser i samma lag kunde försonas
med disciplinstraff. Dessa lagrum äro enligt 148 § ej mindre än 36 till
antalet. Domstolsmål vore alla andra.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. ^89
Hvad först anginge disciplinmålen, vore det för att klargöra omfånget
af den domsrätt, som härutinnan tillkomme vissa befälhafvare,
nödigt att erinra om hvilka straff sådan befälhafvare kunde ålägga. Disciplinstraff
vore arrest af tre slag, nemligen arrest utan bevakning, vaktarrest
och sträng arrest. Maximitiden för arrest utan bevakning (som ej
finge användas för manskap) vore femton dagar, för vaktarrest vore maximitiden
trettio dagar för officerare, femton dagar för underofficerare och
tio dagar för manskap; sträng arrest (som ej användes för officerare) finge
ådömas underofficerare och manskap i högst åtta dagar. Då hvarje dags
sträng arrest ansåges motsvara tre dagars fängelse och efter hvarje tredje
dag ett afbrott skulle göras, då den straffskyldige hölles i ljust rum, kunde
man således i korthet säga, att en befälhafvare kunde ådöma ett straff,
som ansåges motsvara ända till tjugusex dagars fängelse, ehuru det naturligtvis
faktiskt innebure ett vida större lidande.
Enligt 154 § strafflagen för krigsmagten kunde vidare den, som
blifvit af befälhafvare belagd med disciplinstraff och dermed ej åtnöjdes,
visserligen öfverklaga befälhafvarens bestraffningsåtgäi’d, men det vore väl
att märka, att straffet utan hinder af anförda besvär skulle i föreskrifven
ordning verkställas, hvadan öfverklagandet ej hade annan betydelse, än att
domstolen »egde att utlåta sig ej mindre angående befälhafvarens förhållande
än äfven om och i hvad mån det undergångna straffet borde räknas
klaganden till last».
Dessa stadganden, sammanhållna med hvarandra, egde en stor betydelse,
då de innefattade följande afvikelse!’ från allmänna rättsliga grundsatser
:
att en ej för domarekallet qvalificerad person finge i stor utsträckning
ådöma frihetsstraff af svår beskaffenhet, samt
att detta straff måste verkställas, om det vore aldrig så obefogadt
och orättvist.
Ett sådant förhållande syntes vara ur rättvisans synpunkt mycket
betänkligt.
Motionären hölle sålunda före, att synnerlig omsorg borde nedläggas
på sträfvandet att till minsta möjliga område inskränka befälhafvarens
bestraffningsrätt, och ville ifrågasätta, huruvida den någonsin borde få
utöfvas annat iin i samråd med en civil domareqvalificerad embetsman, som
vore medansvarig för beslutet, derest han ej deremot reserverat sig.
Härefter öfvergår motionären till frågan om den militära rättsskipningen
vid krigsdomstolarne.
Dessa utmärktes som bekant deraf, att i såväl krigsrätt som i krigshofrätt
det militära elementet vore alldeles öfverväldigande representerad t
Bill. till Kikad. Prof. 1901. d Sami. 1 Afd. !1 ffåft. 37
290 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
i förhållande till det civila. Krigsrätten bestode af fyra militära ledamöter
och en auditör, krigshofrätten af fyra militära ledamöter och ett krigshofrättsråd.
Båda dessa domstolar hade en militärperson till ordförande.
I högsta domstolen skulle två militärpersoner deltaga i afgörandet af krigsrättsmål.
Det kunde svårligen bestridas, att rättssäkerheten genom en sådan
sammansättning som de båda egentliga krigsdomstolarnes vore mindre val
tillgodosedd. Fem domare, Indika samtliga egde lika magt och myndighet
i alla afgöranden, men af hvilka allenast en enda vore lagkunnig, kunde
uppenbarligen ej bilda eu tillfredsställande garanti för rigtig rättsbehandling
och Tätta domar. Det vore väl sant, att rättssäkerheten växte med
högre eller åtminstone högsta instans, men det vore ej i instanssystemet
som nyare tiders processuella åskådning ville finna trygghet för en säker
rättsskipning. Erfarenheten visade alltid, att i största antalet fall saken
stannade vid lägsta instansens afgörande, och erfarenheten lärde, att detta
ej vore beroende på att de dömde vore i verkligheten nöjde, utan kanske
lika ofta på oförstånd, oförmåga eller bristande medel att gå vidare.
Man borde således aldrig underlåta att, der så ske kunde, förbättra
en lägre domstol derför, att möjlighet i teorien funnes att anlita en högre,
utan man borde se till, att hvarje domstol erbjöde största möjliga rättsskydd.
Till stöd för bibehållandet af krigsdomstolarne i deras nuvarande
skick torde anföras, att den militära sakkunskapen hos domarena vore
nödvändig för måls bedömande. Men om så verkligen vore förhållandet,
då skulle i sanning hos oss vara illa stäldt. med den allmänna rättsskipningen.
Ty ingen som tagit någon kännedom om å ena sidan krigsmål
och å den andra t. ex. handelsmål, sjörättsmål, patentmål, kunde väl ett
ögonblick stanna i tvekan om att de senare vore i alldeles ojemförlig grad
svårare och mera- invecklade, att de erfordrade en långt större sakkunskap
för ett rätt afgörande än de förra. Likväl hade vi ej specialdomstolar för
handelsmål, för sjörättsmål och patentmål, utan dessa mål handlades af de
allmänna domstolarne, hvilka dervid genom parternas plädering och sakkunniges
hörande finge fylla luckorna i sin sakkunskap.
Och i öfrigt kunde ju under inga förhållanden detta skal verka
ända derhän, att fyra femtedelar af domstolen skulle utgöras af militärer
eller ens att militärerna skulle med lika rätt som den civile ledamoten
deltaga i sjelfva dömandet, utan på sin höjd att de skulle i någon form
närvara såsom bisittare.
Om således några verkliga skäl säkerligen ej kunde anföras för den
nuvarande anordningen, syntes det deremot vara alldeles visst, att denna
anordning verkade synnerligen skadligt i mera än ett afseende.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
291
Först och främst vore det ju — särdeles vid de mål, som rörde
förhållandet mellan öfver- och underordnad — orimligt att ställa den tilltalade
af manskapet, hvilken förgått sig mot någon öfverordnad, inför
domare, som framför allt hade karakteren af förmän till den tilltalade och
af kamrater till målseganden. Icke kunde man af sådana domare vänta
eller begära den stränga opartiskhet, den fullständiga frihet från både
medvetna och omedvetna sym- och antipatier, som man ville förutsätta
hos domare. Och lika litet kunde man hoppas, att den underordnade
för en så sammansatt domstol skulle fatta den tillit och det förtroende,
som vore så vigtiga för att rättsskipningen skulle utöfvas på ett fruktbärande
sätt.
Det vore ett af alla- tiders erfarenhet bestyrkt faktum, att arméns
officerare genom den nära sammanslutningen sins emellan, den relativa
afskildheten från folkets öfriga lager, de specifikt militära intressena och
militära idealen hade en viss benägenhet att utbilda ett för den allmänna
medborgarandan farligt kastväsende, hvilket i utomordentligt hög grad
underhjelptes och befordrades genom den stränga disciplinen, som undertryckte
enskilda individers möjligen afvikande meningar och tendenser.
Intet kunde vara mera egnadt att låta kårandan öfvergå till ett rent kastväsende
än den hittillsvarande militära rättsordningen.
Man hade i sjelfva verket genom vår nuvarande krigsdomstolsförfattning
öfverflyttat på fredens förhållande hvad som endast (möjligen)
borde gälla krigets. I fred vore det ej blott onödigt, utan bestämdt skadligt
att afvika från de civila förhållandena mera än som vore alldeles
oundgängligt.
ÖOO # ,
Motionären ville för sin del såsom ett önskmngsrnål uppställa, att
hvad som nu gälde om högsta domstolen finge gälla äfven underdomstolarne,
nemligen att i krigsmål ett par militäre ledamöter tillkallades såsom
bisittare vid de allmänna domstolarne. Någon rösträtt syntes de icke
böra ega hvarken i högsta domstolen eller i underdomstolarne. De skulle
kort sa gd t vara sakkunnige, men ej domare. Derigenom komine man
också ifrån den mot allt verkligt begrepp om domaremagten stridande
principen om att de militära domstolsledamöterna ovilkorligen skulle ega
viss militär rang i förhållande till parten. Det vore ej såsom rangperson,
utan såsom domare, som en domstolsledamot hade sin auktoritet.
Skulle en så genomgripande förändring stöta på alltför intensivt
motstånd, torde andra utvägar finnas. En sådan vore att bilda krigsrätt
i enlighet med underrätt å landet, att låta krigshofrätten ersättas af en
afdelning af Svea hofrätt med tvenne tillkallade militära ledamöter samt
att bibehålla den nuvarande ordningen i högsta domstolen.
292
Särskilda Utskotts (i\7:o 1) Utlåtande N:o 11.
Krigsrätten skulle då fortfarande bestå af en civil och fyra militära
ledamöter, men den civile ledamoten skulle vara sjelfskrifven ordförande
och ensam ansvarig för besluten i alla de fall, då han ej blifvit öfverröstad
af den militära nämnden, hvilket endast skulle kunna ske i händelse
denna vore , enhällig. Dock borde härvid iakttagas, dels att den
civile ledamoten ej borde vara en permanent auditör utan en för hvarje
fall af hofrätten förordnad ordinarie domare, dels att i de fall, då den
militära nämnden öfverröstade domaren, skulle målet underställas högre
domstol. Den senare bestämmelsen skulle afse att i möjligaste måtto förebygga,
att militär ensidighet finge göra sig gällande, den förra, att domstolsordförandens
egenskap af så att säga alltigenom civil skulle på det
sättet bättre och säkrare bevaras än genom ett permanent utöfvande af
befattningen, hvarjemte de nuvarande auditörernas tillsättning ej erbjöde
full säkerhet för att alltid erhålla det bästa domarematerialet.
Motionären hade på mera än ett ställe i sin framställning antydt,
att i fråga om hithörande lagbestämmelser det naturligtvis vore möjligt
att forma dem olika efter krigets och fredens förhållanden. Detta vore i
sjelfva verket en mycket vigtig synpunkt att fasthålla, ehuru många föreskrifter
i strafflagen för krigsmagten synts tydligt uppenbara, att lagstiftaren
helt och hållet förbisett densamma och utan vidare tillämpat hvad
som kanske vore nödvändigt i krig på förhållandet i fred. Endast en
mångsidig och omfattande utredning af alla på saken inverkande faktorer
— en utredning som man icke kunde förvänta af en enskild man — kunde
här i hvarje fall finna den rätta lösningen.
Herr Hedin inleder sin omförmälda motion med eu erinran, hurusom
redan i samband med den kort efter 1809 års statshvälfning införda beväringsinstitutionen
från Riksens ständers sida framstälts vissa önskningsmål
angående den dåvarande militära strafflagstiftningens omarbetning i
en humanare anda i hvad anginge dess tillämpning å beväringsmanskapet,
särskild! derutinnan, att beväringen icke skulle i och för fel i tjensten
eller utan föregående laglig dom kunna bestraffas med nesliga eller kroppsstraff
af hvad beskaffenhet som helst, men att den sålunda begärda reformen
icke blifvit i sin helhet genomförd förr än i och med utfärdandet
af de nya krigslagarne af den 11 juni 1868.
Motionären påpekar vidare, att Kongl. Maj:t vid framläggande af
förslag till de grundlagsändringar, hvarigenom stadgades, att kriminallag
för krigsmagten skulle stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt,
utgått från den förutsättning, att representationen enligt grundlagens rätta
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
293
mening dittills icke egt andel i nämnda lagstiftning. I den kongl. propositionen
i ämnet till 1880 års Riksdag hette det nemligen, bland annat:
»Strafflagen för krigsmagten torde obestridligen efter allmänna
konstitutionella grunder falla inom det lagstiftningsområde, som tillhör
konungen och representationen gemensamt. Enligt 1809 års Regeringsform
är dock åt representationen icke tillerkänd rätt att deltaga i stiftandet af
sådan strafflag, utan tillkommer denna lagstiftning konungen ensam. Den
sålunda åt konungen inrymda magt erhåller emellertid en mera omfattande
betydelse, än den vid grundlagens antagande egde, i samma mån som hela
landets manliga, befolkning för kortare eller längre tid underkastas värn]iligt
och ställes under krigslag.»
I det af föredragande departementschefen till det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet afgifna yttrande vore samma uppfattning
uttalad.
Enligt motionärens mening vore emellertid nämnda uppfattning icke
med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Tvärtom syntes af förhandlingarna
vid 1809 års riksdag framgå, att 1809 års grundlagstiftare
ansett de delar af krigslagstiftningen, som till sin beskaffenhet vore att
likställa med civil- eller kriminallag, böra behandlas enligt 87 § Regeringsformen
och allenast mindre vigtiga, detaljer af samma lagstiftning af
Kongl. Maj:t i administrativ väg ordnas, ett betraktelsesätt som ju för
öfrigt stode i öfverensstämmelse med förfarandet inom öfriga lagstiftningsområden.
Emellertid hade Kongl. Maj:t faktiskt ensam utöfvat, lagstiftningsmagten
inom nu ifrågavarande område intilldess genom de år 1882 vidtagna
grundlagsändringarne Riksdagen tillerkänts rätt till andel i stiftandet
af kriminallag för krigsmagten och följaktligen äfven af dithörande rättegångsväsende.
Efter dessa inledande anmärkningar öfvergår motionären till frågan
om den disciplinära straffrättens ställning och betydelse; och söker motionären
dervid visa, att lagstiftningen härom borde såväl ur allmänt
konstitutionel synpunkt som ock enligt grundlagens mening rätteligen
tillhöra Konungen och Riksdagen gemensamt.
Att Kongl. Maj :t i administrativ väg lagstiftade om »disciplinstraff»,
kunde ej ur någon synpunkt försvaras, ehvad de disciplinära straff bestämmelserna,
gälde personer i civila befattningar eller dem, som tillhörde
krigsmagten. Hvar skulle väl ett giltigt motiv sökas, som kunde rättfärdiga
en grundlagsbestämmelse, den der åt hä nde folkrepresentationen
delaktighet i lagstiftningen om större eller mindre del af ett så liufvudsakligt
område som straffrätten? Att grundlagsstiftarne ej ansett sig hafva
294 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
ur straffrätten afsöndrat och åt Kongl. Maj:ts envälde enligt 89 § Regeringsformen
öfverlemnat en del af strafflagstiftningen, framginge af hvad
motionären ofvan anfört. Endast en uttrycklig bestämmelse i grundlagen
skulle kunna legalisera en afvikelse, ett mer eller mindre betydligt undantag
från en så väsentlig konstitutionel princip som representationens strafflagstiftningsmagt.
En sådan undantagsbestämmelse funnes ju ej i grundlagen.
Kongl. Maj:t hade emellertid uti författningar, utfärdade af alldeles
sjelftagen myndighet, tillagt sig en mycket betydlig rätt att på egen hand
stifta strafflagsbestämmelser.
De disciplinära straffen syntes i sjelfva verket icke ega annan karakter
än de straff, som ådömdes af domstol. Straff vore straff med hvad
namn det än nämndes, det måtte förekomma i den ena eller andra af
hithörande förordningar; det vore omöjligt att upptäcka någon väsensskilnad
mellan viss tids mistning af embete och lön, ådömd af domstol, och
samma straff, ålagd t en tjensteman af den myndighet, såsom förman, under
hvilken han lyder.
Någon rationel grund för att afsöndra ifrågavarande straffbestämmelser
från strafflagens område och hänvisa dem till annan legislatorisk
behandling än enligt 87 § Regeringsformen funnes derför icke.
Det vore visserligen ej ovanligt, att lagbestämmelser för ett rättsområde
meddelades dels genom lag, stiftad af Kongl. Maj:t och Riksdagen
samfäldt, dels af Kongl. Maj:t ensam. Men detta förfarande hade eu
helt annan orsak och ett helt annat syfte: man nedlade i lagen ämnets
stora, väsentliga hufvudbestämmelser och läte lagen i afseende på oumbärliga
men underordnade detalj- och verkställighetsföreskrifter hänvisa
till eu administrativ förordning. Dermed kunde vissa fördelar vinnas,
såsom att lagens innehåll blefve mera öfverskådligt och föreskrifter i förordningen
lättare kunde ändras, när omständigheterna det påkallade.
Detta till vägagående — som kunde hafva vissa fördelar, men också sina
olägenheter — hade igenting gemensamt med afsöndringen från allmänna
strafflagens kap. 25 och öfverflyttning till instruktionerna för
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, kollegier, centrala styrelser af straffrättsbestämmelser,
som alldeles icke vore en underordnad mindre betydande
detalj, utan en absolut koordinerad, lika värd del af straffrättsreglerna
för öfvervakande af förvaltningens organ.
Härmed hade motionären velat visa, att hvarje afsöndring från den
af Kongl. Maj:t och Riksdagen stiftade lagens område af straffrättsbestämmelser
och dessas hemfallande under Kong!. Maj:ts lagstiftningsenvälde
stode i afgjord strid med konstitutionella principer. Emellertid torde den
uppfattningen ej vara sällsynt, att man här finge göra eu skilnad mellan den
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
295
disciplinära straffrätt inom den civila förvaltningen, hvarom Kongl. Maj:t
lagstiftat uti instruktionerna för embetsverken, och den för krlgsmagten
utfärdade disciplinstadga: nemligen så, som skulle Kongl. Maj:ts enväldiga
magtutöfning väcka mindre betänkligheter i det senare fallet än i det
först nämnda. Den omständigheten, att orden disciplin, disciplinstraff m.
fl. föga förekomme i tal och skrift annat än om militära förhållanden och
mera rigtade tanken på militäriskt befäl, förmanskap in. m., hade föranleda
att disciplinföreskrifter och dylika uttryck hos mången snarare
väckte föreställningen om en befälhafuares order än om en lagstiftande
myndighets förordningar och behöriga former för dessas tillkomst. I den
rådande begreppskonfusionen å detta lagstiftnings- och rättskipningsfält
vore väl en af anledningarna att söka, hvarför Kongl. Maj:ts allena-lagstiftning
i fråga om disciplinstraffrätten beträffande krigsmagten af flere
torde hållas för mindre egnad att väcka konstitutionella betänkligheter,
än samma magtutöfning beträffande disciplinstraffrätten inom den civila
förvaltningen. Men detta vore en felsyn på saken. Den alldeles motsatta
uppfattningen kunde stödjas på en betraktelse, som kanske icke vore
afgörande, men icke heller betydelselös.
Det vore nemligen en vigtig åtskilnad mellan de personers ställning,
som vore underkastade den civila, och deras, som vore underkastade
den militära disciplinstraffrätten, att den förra kategorien, statens embetsoch
tjensteman samt betjente, alla frivilligt inträdt i offentlig tjenst på de
dermed förbundna vilkor, hvaremot af krigsmagten ju blott en ringa del
hörde till statstjenarne. Man kunde ju på sätt och vis med statstjenare
jemnställa det indelta värfvade manskap, som frivilligt och mot lön tagit
krigstjenst Men äfven i så fall blefve försvarets värnpligtiga element den
största delen, dessa som hade att fullgöra eu af lagen dem pålagd medborgerlig
skyldighet, de utgjorde flertalet af dem. för hvilka krigslagarne
skrefves.
Skilnaden emellan, å ena sidan, deras ställning, som genom sitt
frivilliga inträde i civil statstjenst blefve underkastade en i administrativ
väg stiftad så kallad disciplinär straffrätt, och å andra sidan deras, hvilka
såsom värnpligtige underkastades den på samma sätt stiftade disciplinstraffstadgan,
vore ganska betydlig. Ofvervägandet af denna skilnad
borde göra påtagligt, att utfärdandet i administrativ väg af den senare
vore åtminstone hvad den värnpligtiga delen af krigsmagten anginge fullkomligt
lika inkonstitutionelt som detta i förutnämnda kongl. proposition
1880 erkändes vara fallet med den militära strafflagen, ur hvilken
den militära disciplinstraffstadgan vore utan minsta tillstymmelse till sakligt
skäl undantagen.
296
Särskilda Utskotts (JST:o 1) Utlåtande N:o 11.
Härmed ansage sig motionären hafva tillräckligt ådagalagt, att vår
krigsmagt ej kunde utan öfverträdelse af konstitutionella lagstiftningsgrundsatsey
underkastas några i administrativ väg påbjudna straffstadganden.
A andra sidan hade medgifvits, att ett sådant förfarande kunde
synas mindre betänkligt i fråga om disciplinstraffrätten inom den civila
förvaltningen.
Vid närmare påseende skulle man emellertid finna, att detta förhållande
ej heller inom sistnämnda område vare sig kunde formelt ur
grundlagssynpunkt anses berättigadt. eller erbjöde tillräcklig garanti för
opartisk utöfning.
Visserligen vore tjensteåtagandet här frivilligt, men detta — d. v. s.
alla tjenstemannens rättigheter och skyldigheter — innefattades uti af staten,
af Kongl. Maj:t. och representationen meddelade lag- och budgetbestäminelser,
hvilka ej kunde hållas för likartade med arbetsaftal.
Det vore en administrativ stadga, som föreskrefve allt hvad till
denna straffrätt hörde: den bestämde, hvilka fel deraf drabbades, hvilka
straffen vore, hvar beslut om sådan bestraffning finge öfverklagas, der så
kunde ske, hvilken myndighet egde att utöfva denna straffrätt, samt hvilka
former för undersökning och beslut finge användas. Om man nu ansett,
att en viss del af straffrätten kunde öfverlemnas åt en administrativ myndighet
att under enklare än vanliga domstolsformer utöfvas, så borde det
i alla händelser ej hafva kunnat ifrågasättas att i administrativ författning
meddela alla de nyss angifna bestämmelser, som konstituerade denna straffrätts
beskaffenhet och omfång. Men Kongl. Maj:t hade i sina instruktioner
för embetsverken ensam beslutit om både att och hvad, om både princip
och sätt.
Såge man åter på proceduren, så vore det påtagligt, att den ej
erbjöde den trygghet, som denna borde, såvidt möjligt, erbjuda den
åtalade.
Vid utöfningen af den disciplinära straffrätten blefve i sjelfva verket
förmannen, som utöfvade densamma, domare och vittne, ja angifvare
och domare i samma person. Men huru föga tillfredsställande detta än
syntes, kunde det dock ej råda minsta tvekan derom, att behandlingen af
ett disciplinstraffsinål hos en civil styrelse erbjöde ojemförligt större garantier
än i deras händer, som egde att tillämpa disciplinstadgan för krigsmagten.
Utöfningen af den disciplinära bestraffningsrätten vore nemligen
en yttring af myndighetens allmänna embetsverksamhet och skulle
ske under samma former, som för ärendenas handläggning inom embetsverket
eller hos myndigheten vore i allmänhet stadgade, hvaremot enahanda
befogenhet inom det militära området vore lagd i händerna på per
-
Särskilda Utskotts (X:o 1) Utlåtande N:o 11.
297
soner, som ofta i anmärkningsvärd grad saknade de förres kompetensförutsättningar
för lagtillämpning.
1 grundlagen funnes icke någon hemul för denna Kongl. Maj:ts lagstiftning.
Man hade visserligen till stöd härför åberopat 89 § Regeringsformen.
Denna § förlänade åt Kongl. Maj:t Lägst!ftningsenvälde i ämnen,
som rörde »rikets allmänna hushållning», och beträffande »grunderna för
allmänna inrättningar af alla slag». Dessa uttryck sammanfattades mot
paragrafens slut i orden »rikets allmänna styrelse rörer». Sökte man i
konstitutionsutskottets memorial med förslag till regeringsform förklaring
af paragrafens stadgande, att Riksdagen ej finge i sådana mål besluta,
annat än föreställningar eller önskningar, sa funne man, att utskottet afsett,
att förläggandet i Kongl. Maj:ts hand allena af denna så kallade »ekonomiska
lagstiftning», som här i alldeles bokstaflig mening bure detta
namn, skulle hindra enskilda »små intressen» att göra sig gällande till
andra lika berättigade intressens (»de öfriga delarnes») eller »det helas» förfång.
Och då utskottet säde sig hafva härvidlag sökt att förekomma »den
lagstiftande magtens insteg i den verkställande», borde åtminstone det v ara
klart, att 89 § i alla händelser ej innebure den minsta hemul för något
Kongl. Maj:ts ingripande på strafflagens område.
En annan fordran, som af motionären uppställes, rörer en genomgripanda
reform af rättsskipningen.
I ju högre grad de allmänna domstolarna inom hvar sitt jurisdiktionsområde
egde eu med hänsyn till personernas samhällsställning och
rättsfrågornas sakliga natur oinskränkt kompetens, i dess högre grad karakteriserade
de den moderna rättsstaten. Speeialdomstolarne åter, en anomali
uti vår tid. ledde sitt ursprung från eu tid, hvars samhällsskick
företedde en sådan olikhet mot vårt. tidehvarfs, att man näppeligen torde
våga att beteckna någon annan åtskilnad såsom mera väsentlig. Medeltidsstaten
visade oss en ytterst svag statsmagt öfver de stånd och korporationer,
som hvar för sig voro ganska kraftfulla, men hvilkas förbund
till en stat var mycket löst. Tendensen att närmare förena dessa avtonoma
organisationer karakteriserade öfvergången till nyare tiden, och
häri finge den nyare monarkien sin egentliga uppgift. Likasom den egna
domsrätten, hvilkens princip uttrycktes i formeln dom af likar, vore för
alla dessa stånd och korporationer ett, hufvud sakligt intresse, så blefve
det ock för statsmagtens centraliseringsarbete en hufvudsak, pa en gångmål
och medel, att lägga alla statsborgare under eu lag och en rättsskipning.
1 våra krigsrätter och krigshofrätten bestode, såsom qvarlefva från
eu tid med andra samhällsidéer, specialdomstolar, som stode i afgjord strid
mot eljest erkända hufvudgrundsatser vid rättsskipningens organisation.
Bih. till Riksd. Prof. 1!U)1. S Sami / Afd. L1 Höft. 38
298
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Att bland de förmåner samhället borde tillförsäkra alla sina medlemmar,
äfven de ringaste bland de ringa, domaremagtens samvetsgranna,
opartiska utöfning vore den främsta af alla, eller åtminstone ej öfverträffades
af någon, torde vara en allmän folkmening. Och att denna förmån
förutsatte domarens fulla oberoende af annan vilja, andra föreskrifter än
lagens bud, det vore mer eller mindre klart insedt inom alla samhällslager,
likasom ock den regeln, att »de som bekläda domareembeten icke kunna
utan medelst ransakning och dom ifrån sina innehafvande sysslor af konungen
af sättas», ej blott vore inskrifven i 36 § Regeringsformen, utan ock
inginge i det allmänna föreställningssättet.
Det oaktadt vore i krigsdomstolarne ledamöternas oafsättlighet undantag,
i det att de i regel endast tillsattes på förordnande. Enligt Ivongl.
förordningen om krigsdomstolar den 11 juni 1868 egde nemligen den
befälhafvare, som förordnade om tillsättande af krigsrätt, att bestämma,
hvilka ledamöter som skulle tjenstgöra i rätten. I krigshofrätten förordnades
de militära ledamöterna af Konungen för tre år i sänder. Grundsatsen
om domares oafsättlighet vore således ingenstädes inom denna del
af rättskipningen upprätthållen.
Krigsrätt utgjordes af fyra militära ledamöter och en auditör, krigshofrätten
af fyra militära ledamöter och ett krigshofrättsråd. Det icke
lagfarna elementet egde följaktligen i dessa domstolar en betydlig röstöfvervigt.
Härmed vore äfven en annan vigtig princip uppgifven.
Väl sutte äfven i andra domstolar ledamöter, som ej vore lagfarna,
men under förhållanden, som undanröjde eller väsentligen förminskade
betänkligheterna mot denna afvikelse från en vigtig regel. Sålunda funnes
kyrkliga, specialdomstolar af icke lagfarne män. De icke lagfarne — »illiterate»
— medlemmarne i rådsturätten torde väl snart nog lemna skådeplatsen.
— Och hvad slutligen anginge nämnden i häradsrätt, så rådde
dess mening mot häradshöfdingens blott då, när alla i nämnden vore ense.
Med dessa afvikelse!'' gälde ju eljest utanför krigsdomstolarnes område
att den, som till domareembete nämndes, skulle vara, lagfaren, och
skulle det vara på föreskrifvet sätt styrkt, att han uppfylde detta vilkor
— en regel, som ledde sitt första upphof tillbaka till 1749.
En domstol, der för tillfället förordnade, icke lagfarne personer,
den åtalades förmän, uppträdde som domare — sådan vore deremot den
rättsskipning, som erbjödes de värnpligtige. Väl utöfvades inom den civila
förvaltningen den disciplinära myndigheten af förmän. Men de, som stode
under krigslag finge öfverallt möta sina förmän, ej blott vid disciplinstraffen,
utan också i krigsdomstolarne, der jemväl strafflagen tillämpades af förmän.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
299
Att försvara militära specialdomstolar med det förebärandet, att dessa
bestode af »sakkunnige» och att de allmänna domstolarne icke skulle ega
tillräcklig »sakkunskap», vore icke rimligt. Krigsrättsmålen vore väl oftast
särdeles enkla i jemförelse med ett ej ringa antal bland den numera mycket
vexlande mångfalden af invecklade rättsfall, så kriminella som civila.
Inför dem, äfven när de företedde helt nya synpunkter, komme den vetenskapligt
skolade juristen utan svårighet till rätta. IIvilka svårigheter
skulle väl ett krigsrättsmål kunna förete, jemfördt med ett kompliceradt
sjörättsmål eller sådana mål, hvartill stora affärsföretag numera gåfve anledning?
Det kunde ej gerna falla någon in, att de exempelvis nämnda
ärendena skulle få en grundligare faktisk utredning och en mera precis
juridisk karakterisering hos en domstol bestående af »sakkunnige», det ville
bär säga affärsmän.
Den juridiska domstolen kunde behöfva faktiska upplysningar angående
militära förhållanden, och de förvärfvades ju på lämpligt sätt
genom inkallande af militärpersoner, hvilket kunde regleras genom rättegångsordningsföreskrifter.
Enligt motionärens åsigt borde derför fördomsfritt pröfvas, om ej
krigsrättsmålen kunde, under normala förhållanden, lämpligen handläggas
af allmän domstol, nemligen rådsturätt i en stad inom hvart och ett af
de jurisdiktionsomraden, hvari riket funnes böra för sådant ändamål indelas
— till hvilken domstol militär personer inkallades, äfven af manskapet
— äfvensom huru behandlingen af dessa mål vid mobiliserad trupp
borde inrättas med iakttagande af, att domen läge i lagfarne domares hand.
Att häri se eu oberättigad och förödmjukande »misstro» till militärerna,
vore alldeles meningslöst. Man egde ju lika litet att af dem
fordra juridiska, som att af juristerna begära militärvetenskapliga irisigter.
Indragning af krigshofrätten hade många gånger sedan lång tid
tillbaka varit ifrågasatt. Besparandet af en statsutgift vore visserligen
giltigt skäl för indragning af en onyttig institution, äfven om besparingen
ej vore någon mera betydlig summa, men härvidlag vore det skälet mycket
underordnadt. Vida vigtigare vore det motivet, att denna domstol ej
kunde fylla sin uppgift i den militära rättskipningen, vare sig att den
fungerade såsom första instans eller som apellationsdomstol.
Att detta omdöme icke vore obefogadt framginge enligt motionärens
mening af ett utaf nämnda domstol meddeladt, af motionären närmare
omförmäldt utslag i anledning af ett mot krigsrätt väckt åtal.
Regeringen hade icke heller förhållit sig likgiltig till frågan om
krigshofrätten. Sedan två i samband med förslaget till 1868 års strafflag
i justitiedepartementet utarbetade alternativa förslag till fullständig ny
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It.
300
rättegångsordning för krigsmagten fått förfalla, föranledde nya i Riksdagen
väckta förslag om krigshofrättens indragning, att i departementet
ett förslag till partiel ändring af 1868 års rättegångsordning utarbetades
(1881), hvilket efter granskning i Svea hofrätt och krigshofrätten i någon
mån modifierades. Båda förslagen, det ursprungliga och det omarbetade,
gjorde Svea hofrätt till krigshofrätt. Enligt det förra skulle krigshofrättsmålen
handläggas af presidenten såsom ordförande, två ledamöter å
den division dit målet hörde, samt två af Konungen förordnade militärpersoner.
Det omarbetade förslaget skilde sig ej från det förra i något
afseende af vigt från den synpunkt, som här vore den väsentliga. I följd
af Högsta Domstolens afstyrkan hade emellertid det ganska antagliga förslaget
fått förfalla, i och hvarmed det ytterst angelägna ändamålet att få
eu förbättrad mellaninstans uppoffrades. Efter flere framställningar från
Riksdagens sida hade Kong!. Maj:t hänskjuta frågan till Nya lagberedningen,
och sedan beredningen afgifvit utlåtande, hade till Riksdagen år
1894 kommit ett väsentligen försämradt förslag, enligt hvilket krigshofrätten
skulle utgöras af presidenten i Svea hofrätt såsom ordförande, en
ledamot af hofrätten såsom öfverauditör och tre militära ledamöter.
Krigshofrätten, med hvilken cheferna för landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
instämt, ogillade emellertid det civila elementets förstärkande,
emedan eu sådan förändring »helt och hållet strider mot den
militära uppfattningen».
Första Kammaren förkastade också det kungliga förslaget, hvadan
frågan för den gången förfallit.
Enligt motionärens uppfattning skulle den militära sakkunskapen
blifva tillräckligt tillgodosedd, om regeringens förslag från 1881 upptoges,
med den ändring att militärer endast tillkallades för att höras. ’
Eu arman vigtig reformfordran vore, enligt motionärens förmenande
vidare, att den åtalade berättigades att på hvarje rättegångens skede låta
sig af sakförare biträdas, samt att, äfven om han sjelf vore i tillfälle att
såsom sådan anmäla person, som egde behöriga egenskaper, domstolen
skulle åt honom förordna juridiskt biträde på det offentligas bekostnad.
I pressen hade anförts mycket talande exempel uppå, hur rättskunnig
persons ingripande lätt och skyndsamt stält till råtta för en oskyldigt
åtalad, och andra exempel, huru okunnighet i rättegångsformer, rädsla
in. m. hindrat den åtalade att på egen hand lägga i dagen sin skuldfrihet.
Det torde ej kunna bestridas, att det för mannen ur ledet vore synnerligen
vanskligt att föra sin talan inför öfverordnade, äfven om dessa vore tillstädes
blott för att höras.
Vidare borde all olikhet i straff'' för manskap och befäl afskaffa».
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
;w)i
Såsom exempel på den olikhet inför lagen, som i detta afseende nu
vore rådande, erinrar motionären om de olika straffbestämmelserna för
våld eller annan misshandel mot öfverordnad i eller för tjensten och samma
slags brott emot underordnade. En jemförelse mellan § 88 och § 97 i
strafflagen för krigsmagten visade, att våld eller annan misshandel mot
öfverordnad i eller för tjensten straffades, om den våldförde vore officer
eller underofficer, med straffarbete från och med 2 till och med 6 år,
under det samma brott mot underordnad belädes med fängelse eller högst
2 års straffarbete. Om synnerligen mildrande omständigheter vore för
handen, kunde straffet nedsättas, i förra fallet till 6 månaders straffarbete,
i senare fallet till disciplinstraff (som för officer vore kort tids vaktarrest
eller arrest utan bevakning). Uti strafflagen för krigsmagten 9 § samt
disciplinstadgan för krigsmagten 24 § föreskrefves, att för mindre förseelser
och oarter, som icke funnes påkalla ansvar efter strafflagen för krigsmagten,
finge användas varning och vägran af tjenstledighet, samt för
manskapet »dessutom» en hel råd af bestraffningar, om Indika det befunnits
nödigt att tillägga en erinran, att, de ej finge på sådant sätt användas,
att »genom öfveransträngning eller annan orsak men för den felaktiges
helsa och tjenstbarhet deraf kommer». — När man i strafflagens 16 §
läste, att disciplinstraff vore arrest af tre slag: arrest utan bevakning —
vaktarrest — sträng arrest, toge man naturligtvis för gifvet, att användningen
af dessa tre slag endast berodde af den straffbara förseelsens mer
eller mindre svåra beskaffenhet. Men i 19 § inhemtade man, att sträng
arrest — som verkstäldes i mörkt enrum — »då den användes för manskapet,
kan skärpas genom mistning af sängkläder», äfvensom att å fartyg
manskap, som fått sig sträng arrest ådömd, då lämpligt rum saknades, kunde
»hållas under Renligt fängsel». Och i 20 § tillädes, att »för officer må ej
sträng arrest användas.»
Från den här ifrågavarande synpunkten tarfvade 7:de kap. i strafflagen
för krigsmagten (Om brott mot krigslydnaden in. in.) eu grundlig
omarbetning, ej blott för bestämmelsers skull, livilkas betänkliga innehåll
vore ganska tydligt uttryckt, utan ock med hänsyn till andra, hvilka vore
så illa redigerade, att de kunde tillämpas på ett sätt, som man borde fä
antaga, att lagstiftaren ej kunnat afse.
Bland dylika bestämmelser nämner motionären särskilt 81 §, som
med disciplinstraff eller fängelse beläde krigsfolks rådplägning om »otillräckligheten
af lön, beklädnad eller underhåll», i'' fall derigenom »missbelåtenhet
kan utbredas», 85 §, enligt hvilken krigsman, som genom »onödig
förfrågan» uppehölle verkställigheten af eu befallning, ehuru utan afsigt
att hindra den, kunde, om han hörde till manskapet, straffas med ända
302
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
till två års fängelse, äfvensom 144 Sådana bestämmelser skulle väl,
säger .motionären, ej vara, mycket vådliga inför en domstol, bestående af lagfarna
ledamöter. Men annorlunda vore förhållandet vid krigsdomstolarne..
De militära lagskipare, hvilkas obetviflade redbarhet och hvilkas insigter
å andra områden än lagkunskapens ju icke kunde ersätta saknaden af
juridiska studier eller motväga inflytelsen af en uppfostran och en omgifning,
som vore ogynsamma för utvecklingen af ett juridiskt åskådningssätt,
vore det folkrepresentationens pligt att ej låta folket kufvas af. Det vore
likaså en skyldighet att befria samvetsgranna militärer från ett uppdrag,
hvilket, de visste med sig att ej vara vuxna, men som de vore skyldiga
att åtaga sig och som »disciplin»begreppet torde hindra dem att söka undandraga
sig, äfven om det för dem blefve eu verklig samvetspina. Såsom
tillkallade militäriske sakkunnige skulle de inför en af jurister bestående
domstol hos dem så mycket bättre kunna skaffa gehör åt hvad berättigad!
kunde finnas i deras meningar, som de endast hade skäl att anlita och ej
längre egde den beqväma utvägen att med röstöfvervigt göra dem gällande.
Det funnes äfven ett annat skäl af den allra största vigt, hvarför
befälet borde befrias från ett åliggande, hvartill det helt och hållet saknade
förberedelse och kompetens. Och det skälet vore, att åliggandet
vore i hög grad egnadt att motverka det förtroende och den tillgifvenhet
*■ för befälet, som utgjorde en försvarskraft, den der af intet annat ersattes.
Ty allt hvad af missnöje och bitterhet militärstrafflagens stränghet väckte
och qvarlemnade i sinnena, det rigtades ej mot lagen — ej mot lagstiftaren—
mot eu magt, som vore för litet personlig, synlig och möjlig att
angifva, utan mot dessa öfverordnade, som, när de strängt straffade öfverträdelse
af en lagparagraf, syntes obilligt straffa eu förseelse mot förmän
och mot denna ovilkorliga fydnadspligt, som samvetet protesterade emot.
Inför en borgerlig domstol äter kände sig ej den åtalade stå inför förmän,
och derför öfverflyttade han ej, på sätt som nyss nämnts, ansvaret för en
dom, som han hölle för orättvis, från lagen och lagstiftaren till lagtillämparen.
I detta sammanhang fäster motionären jemväl uppmärksamheten på
innehållet i 19 § disciplinstadgan. 1 denna § stadgades: »För fel och
försummelser, som begås i tjensten eller under tjenstgöring, eger förman,
då så finnes nödigt, tillsäga arrest åt underlydande. Enahanda rätt tillkommer
ock utom tjensten förman i afseende på underlydande, då denne
förgått sig och hans arresterande finnes nödigt för upprätthållande af allmän
ordning, ordningen inom krigsmagten eller dess anseende.»
Enligt motionärens mening vore genom detta stadgande åt »förman»
förlänad en magt, som rent af inbjöde till missbruk. Stadgandet inne
-
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
303
hölle nemligen intet om beskaffenheten af de fel eller försummelser, som
åsyftades eller huru de skulle konstateras eller hvad som menades med
det utan någon vidare qvalifikation alldeles intetsägande och derför på
en godtycklig tolkning beroende uttrycket »förgått sig».
Motionären framhåller vidare, att eu blifvande revision af krigslagarne
borde, med anledning af dessa förhållanden, böra omfatta alla de
af Kongl. Maj:t påbjudna bestärimielser, som utvidgat dessa lagars giltighet
— ej blott den militära strafflagens, utan ock den militära rättegångsordningens
— utöfver krigsmagtens område, och deras tillämpning utanför
detta område ej i något fall få ega ruin, med mindre det vore uttryckligen
medgifvet i lag, stiftad enligt 87 § Regeringsformen.
Enligt förordningen af den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande, § 18 mom. 1, gälde fortfarande »straffbestämmelserna efter
krigslag för brott af dem, som till krigsmagten höra eller i och för embete
eller tjenst under sådan lag lyda».
Men kunde väl häraf anses följa, att Kongl. Maj:t egde rätt att
-ensam påbjuda, hvilka ej till krigsmagten hörande personer skulle »i och
för embete eller tjenst» lyda under strafflagen för krigsmagten?
Kongl. Maj:t hade emellertid genom en mängd af instruktioner eller
andra i administrativ väg utfärdade påbud förklarat krigslagarne i större
eller mindre omfattning tillämpliga å personer, ej tillhörande krigsmagten.
Regeringsformen § 16 bjöde, att Konungen skulle låta en hvar blifva
dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörde och lydde. Då
detta vore, i andra ordalag, samma föreskrift, som innehölles i rättegångsbalkens
kap. 10 § 11, så visade dess upprepande, hvilken vigt grundlagsstiftaren
fäste vid denna stora rättsprincip. Enär bestämmelser om
laga forum innehölles i nämnda med flera kapitel i rättegångsbalken, så
följde häraf, att sådana tillhörde allmän lag och ej rätteligen kunde meddelas
i administrativ lagstiftningsväg, med mindre Kongl. Maj:t i ett eller
annat fall vore genom lag dertill bemyndigad. — Ett bemyndigande för
Kongl. Maj:t att förordna om forum förekomme i rättegångsbalken
kap. 10 § 26. »De mål, som den allmänna hushållningen i riket, kronans
hvarjehanda ingälder, så ock de, som någons embete och tjenst, högre eller
ringare, och fel deri, röra, prof ees och dörnes af dem, som Konungen vård
och inseende häröfver betrott häfver, efter ty som i särskilda stadgar härom
sägs.» Om nu detta berättigade Kongl. Magt att föreskrifva domstol, der
embets- och tjenstemän kunde dömas för fel i tjensten, så kunde dock
detta ej rimligen innebära, att Kongl. Maj:t egde att till krigsdomstol hänvisa
civila personer. Reglementet för arméns pensionskassa åt den 15 de•cember
1893 föreskrefve emellertid i §§ 86—87, att fel och förseelser i
304
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
embetet af direktionen eller någon dess .ledamot — att i enahanda fall
byråchefen — att af samma orsak annan ordinarie tjensteman vid kassan,
som ej genom disciplinstraff låtit sig rätta, skulle åtalas inför krigshofr
ätten.
Slutligen fäster motionären uppmärksamheten derå, att benämningen
»krigslagar» förekommer i olika vidsträckt betydelse. Ofta användes den
blott om följande lagar: strafflagen för krigsmagten, förordningen om densammas
införande, disciplinstadgan samt förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes.
Den genomgripande krigslagsreform, som nu vore oundgängligen
nödvändig, skulle, säger motionären, emellertid i större eller mindre män
förfelas, om ej revisionen utsträcktes till åtskilliga andra författningar.
Härvid borde åtskilliga reglementen — mellanting af läroböcker och föreskrifter
att vid ansvar lyda — noga granskas för utrönande af, huruvida de
i grundlagsenlig ordning tillkommit; huruvida de ej innehölle bestämmelser,
som inkräktade på Riksdagens lagstiftningsrätt; och huruvida ej andra,
som kunde af Kongl. Maj:t i statsrådet beslutas (89 § Regeringsformen),
blifvit i kommandoväg utfärdade. Det vore påtagligt, att, om ej så svåra
och vådliga missbruk blefve af Riksdagen stäfjade, ingen säkerhet funnes
för lag och rätt åt dem, som stode under krigslagar.
Om än vid revision af dessa författningar frågan om deras lagliga
tillkomst i främsta rummet erbjöde sig till undersökning, så torde likväl
revisionen kunna lända till väsentligt gagn äfven derigenom, att den ej
lemnade ur sigte innehållet af bestämmelser, som, uteslutande dikterade
af ytterligt ensidiga militära föreställningar, behöfde komma under belysning
af ett annat åskådningssätt.
Vid en något så när uppmärksam genomläsning af hvarjehanda
hithörande författningar kunde det ej undfalla en, att de, som redigerat
dessa lagtexter, nöjt sig med en ganska anmärkningsvärd brist på klarhet
och precision, ehuru häraf mycket ledsamma följder vore att befara,
i ty att ordalagens oklarhet kunde inverka till förvärrande af straff, hvartill
någon dömdes. Ett synnerligen olyckligt uttryck, det ofta återkommande,
som det tycktes rent af med förkärlek använda: »ovilkorlig lydnad»,
förtjenade särskild uppmärksamhet, såsom högst förvillande och vådligt,
i stånd att komma mycken olycka åstad. I disciplinstadgans § 3 stadgades:
»Underlydande krigsman är, under tjenstens utöfning och i hvad
som angår tjensten, skyldig förman ovilkorlig lydnad»; samma bud om
»ovilkorlig lydnad» upprepades i tjenstgöringsreglementet för armén, l:a
delen, X:a kap., l:a § 1 och 2. Likaså i »korpralsundervisning för infanteriet»,
1889. I »undervisning för infanteristen», 1890, vore ordalydelsen:.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It.
305
»Soldaten skall ovilkorligen åtlyda förmans i tjensten gifna befallningar.»
Hvad betydde nu dessa orden »i tjensten», eller »i hvad som angår tjensten»?
T samma § och mom. af tjenstgö ringsreglementet, der dessa ord
förekomme, begagnades om den lydnadspligt, som ålåge vid krigsmagten
anstäld person, som ej vore krigsman, helt andra uttryck, nemligen:
» — — — skyldig att åtlyda hvad den, som enligt tjenstereglemente eller
särskilt förordnande öfver honom har befålsrätt i tjensten, inom gränsen
af denna rätt anbefalt.» Och i § 3 af disciplinstadgan hette det: »Annan
underlydande är pligtig att åtlyda hvad förman inom gränsen af sin befälsrått
anbefalt.» Den lydnadspligt, som föreskrefves i de senare formuleringarna,
vore således väsentligen olik den »ovilkorliga», tv här erkändes
rätten att pröfva, om den befallande stannat inom sin befogenhets gränser
eller öfvei''skridit dem, och i senare fallet ej blott rätt att vägra lydnad,
utan ock skyldighet att icke lyda, derest befallningen t. ex. ginge ut på
en lagöfverträdelse, enär ej förmanskap eller befäl srätt rättfärdigade den
eller undanröjde vare sig moraliskt eller juridiskt ansvar derför.
Herr Styrlander framhåller i sin motion hufvudsakligen följande:
Den utsträckning af värnpligten, som nu vore ifrågasatt, hade, enligt
motionärens uppfattning, icke de sympatier hos landets befolkning, som
vore önskligt. Detta hade helt säkert sin grund i, bland annat, fruktan
för hvad motionären kallar »militarism». Det vore af sådan anledning för
försvarsvännen ett önskemål att söka hafva denna fruktan, som tvifvelsutan
vore till en viss grad berättigad; och de enda medlen att vinna
detta mål vore enligt motionärens åsigt eu omarbetning af strafflagen för
krigsmagten i humanare anda samt en omorganisation af krigsdomstolarne,
hvarigenom den deri nu otillräckligt företrädda juridiska sakkunskapen
blefve bättre tillgodosedd, än för närvarande vore fallet.
Tydligt är, att, då eu omdaning af rikets försvarsväsende, hvarigenom
detta skulle grundas hufvudsakligen å allmän värnpligt, är ifrågasatt,
den särskilda lagstiftning, som gäller för krigsmagten, får en långt större
betydelse än förut. Oafsedt andra förhållanden, påkallar enligt utskottets
mening redan denna omständighet en noggrann undersökning, huruvida
den nuvarande lagstiftningen i ämnet är lämpad för de nya förhållanden,
för hvilka den är afsedd att gälla, och Indika ändringar i hithörande lagbestämmelser
med afseende derå böra vidtagas. Att eu dylik undersökning
bör omfatta ej allenast sjelfva strafflagen för krigsmagten utan ock
deri militära rättegångsordningen säger sig sjelf!. Gifvet är ock, att de
Uih. till Riktsd. /''rot. HW1. H Smid. 1 Afd. // Haft. 39
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande Nso II.
ant;
författningar eller stadgande!! i öfrig!, som beröra förevarande Sinne, böra
i samband dermed underkastas granskning såväl i fråga om deras innehåll
i och för sig som ock beträffande huruvida och i hvad mån desamma må
anses rätteligen vara af beskaffenhet att böra öfverflytta» till strafflagen
för krigsmagten.
I hvilken omfattning ändringar inom ifrågavarande lagstiftningsornråde
nu böra vidtagas, lärer icke kunna i alla delar med bestämdhet afgöras
förr än efter en grundlig utredning af alla hithörande frågor.
Sedan Kong]. Magt numera tillsatt en komité med uppdrag att företaga
en revision af strafflagen för krigsmagten samt förordningen om
krigsdomstolar och rättegången derstädes i syfte att bestämmelserna i dessa
lagar må blifva lämpade efter förhållandena vid en krigsmagt, bestående af
värnpligtige, kunde möjligen ifrågasättas, att Riksdagen icke förr, än en sådan
utredning verkstälts, borde göra några närmare uttalanden angående de
grunder, som vid omarbetningen af krigslagarne borde göras gällande. Det
torde icke heller vara lämpligt, att Riksdagen i frågans nuvarande skede
uttala!- sig på ett sådant sätt, att deraf tilläfventyrs redan på förhand
kunde, till men för resultatet, föranledas en begränsning af den blifvande
utredningen till vissa delar af ifrågavarande lagstiftningsområde. Tvärtom
är ju önskvärd!, att denna utredning må blifva så allsidig som möjligt
och att dervid alla på den omfattande och vigtiga frågan inverkande förhållanden
må tagas under ompröfning.
Dock anser utskottet uppenbart, att Riksdagen, i den mån de i ämnet
väckta motioner dertill föranleda, bör till ledning vid det förestående arbetet
med revisionen af krigslagstiftningen angifva vissa synpunkter och önskningsmål,
som dervid enligt Riksdagens mening särskilt böra beaktas.
Herr Staaff har i sin motion hemstält, att all lag, som till sin natur
vore att hänföra till krigslag, skulle förläggas under Konungens och Riksdagens
gemensamma lagstiftningsmagt; och har jemväl herr Hedin, med
uttalande af samma tanke, påyrkat, att den nuvarande disciplinstadgans
bestämmelser skulle införlifvas med strafflagen för krigsmagten och således
underkastas äfven Riksdagens pröfning.
Sistnämnde motionär har sökt uppvisa, att det vore oförenligt med
grundlagens mening och konstitutionella grundsatser i allmänhet, att s. k.
disciplinära straffbestämmelser meddelas af Konungen ensam, och detta särskilt
inom det militära området, der det gälde ej allenast vissa cmbetsoch
tjensteman, som i och med embete!» eller tjenstens åtagande frivilligt
underkastat sig samma bestämmelser, utan äfven de värnpligtige.
I detta sammanhang anser sig utskottet böra erinra, att förutom
andra ändringar, som år 1881 vidtogos i den dittills gällande strafflagstift
-
307
Särskilda Utskotts {N:o l) Utlåtande N:o 11.
ningen för krigsmagten, väsentliga delar af den dåvarande disciplinstadgan
derifrån utbrutos och förlädes till strafflagen för krigsmagten, emedan de i
dessa delar förekommande bestämmelser ansågos vara af beskaffenhet att böra
utgöra föremål för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning. Sålunda
öfverflyttades till strafflagen bestämmelserna om disciplinstraffens arter
och sättet för deras verkställande äfvensom stadgandena angående hvilka
brott, som befälhafvare eger bestraffa, samt förhållandet emellan befälhafvares
och domstols straffmyndighet i vissa fall, ordningen för verkställande
af disciplinstraff och klagan öfver beslut, hvarigenom sådant straff blifvit
af befälhafvare ålagdt.
Samtidigt inrycktes i strafflagen (§ 9) eu bestämmelse angående hvilka
särskilda slag af tillrättavisningar finge användas för mindre förseelser och
oarter, som icke funnes påkalla ansvar efter strafflagen. Dock förbehölls
Konungen att närmare förordna om sättet härför, med bestämmelse dervid
tillika, att de ifrågavarande tillrättavisningarne ej finge användas så, att
genom öfveransträngning eller annan orsak men för den felaktiges helsa
och tjenstbarhet deraf komme.
I 155 § i strafflagen stadgades slutligen — såsom redan förut i annat
sammanhang ornförmälts — att Konungen egde förordna om hvilken befälhafvare
bestraffningsrätten i disciplinmål i hvarje fall tillkomme, om sättet
för utöfningen af denna rätt samt om vederbörandes rättighet att tillsäga
arrest.
Såsom häraf framgår, äro i den nuvarande strafflagen för krigsmagten
vissa gränser för Konungens lagstiftningsmagt inom ifrågavarande
område uppdragna.
Tydligt är, att, då dessa gränser äro bestämda i en till Konungens
och Riksdagens gemensamma lagstiftning hörande lag, nämnda gränser
kunna genom ändring i samma lag förflyttas och dymedelst eu ytterligare
öfverflyttning till strafflagen af i disciplinstadgan förekommande bestämmelser
ega rum och Konungens bestämmanderätt i dithörande ämnen sålunda
begränsas.
I hvilken utsträckning detta bör ske, måste enligt utskottets uppfattning
bero af en närmare undersökning af de i disciplinstadgan meddelade
bestämmelsers natur. För så vidt och i den män samma bestämmelsers
innehåll är helt och hållet eller väsentligen af kriminallags natur, bör det nemligen
i enlighet med 87 § Regeringsformen tillkomma Riksdagen att deltaga
i lagstiftningen härom. Utan att för närvarande vilja ingå i eu närmare
undersökning häraf, anser dock utskottet med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida icke på sådan grund väsentliga delar af den nuvarande disciplinstadgans
bestämmelser böra indragas under Riksdagens modbestämnings
-
308
Särskilda Utskotts (A7:o /) Utlåtande N:o 11.
rätt. Att så ej hittills skett må ega sin förklaring deraf, att stadgan, med
nu gällande härordning, hufvudsakligen eger tillämpning å de vid krigsmagten
fast anstälde. Men då härväsendet nu är afsedt att grundas å
allmän värnpligt och i följd deraf landets befolkning i afsevärdt större utsträckning
än hittills skulle komma att ställas under krigslag, är gifvet,
att ifrågavarande del af lagstiftningen är egnad att tillvinna sig vida större
uppmärksamhet än förut från representationens sida och att hithörande
spörsmål följaktligen böra tagas under allvarlig ompröfning.
En af motionärerna i förevarande ämne, herr Staaff, har framhållit,
att såsom en ledande grundsats vid den tilltänkta revisionen af krigslagarne
bör uppställas, att dessa lagar, såsom utgörande en undantagslagstiftning,
icke få undantränga eller afvika från den allmänna lagstiftningen i
andra fall, än der detta kan påvisas vara nödvändigt.
Den särskilda uppgift inom samhället, som är krigsmagten anförtrodd,
fordrar enligt utskottets mening med nödvändighet eu krigslagstiftning,
så inrättad, att disciplin, ordning och tukt kunna inom krigsmagten
upprätthållas. För att denna skall kunna med nödig sammanhållning
och kraft fylla sitt vigtiga värf, måste derför för visso lagens sammanhållande
band bär vara fastare än inom samhällslifvets öfriga områden, och
följaktligen individens ställning, om eller så länge han tillhör krigsmagten,
blifva i viss mån eu annan, än då så ej är förhållandet.
Visserligen är sant, att pligttrohet, ordning och disciplin här, lika
litet som på andra lifsområden, skapas genom stränga lagar allena utan
att härför framför allt fordras andra, långt vigtigare faktorer, samt att
en öfverdrifven stränghet i krigslagarne eller deras tillämpning till och
med lätt nog kan vara egnad att motverka den goda anda inom krigshären,
som desamma ytterst måste afse att upprätthålla och befrämja, men
å andra sidan får man icke heller förbise, att, när det gäller en sådan institution
som den ifrågavarande, samhället, om det vill vinna det ändamål,
som med samma institution är afsedt, icke får rygga tillbaka för att lemna
lagskipningen medel i händer att, der denna goda anda brister, upprätthålla
ordning och tukt inom krigsmagten. Att härvid, såsom motionären erinrat,
krigslagstiftningen såsom en undantagslagstiftning icke bör afvika från den
allmänna lagstiftningen i större mån än för vinnande af ofvan angifna
ändamål är oundgängligen nödigt, finner utskottet emellertid uppenbart,
likasom ock att nu gällande krigslagstiftning i åtskilliga fall innehåller
sådana afvikelser,"som med skäl kunna anses dels obehöfliga och dels för
vidtgående.
Af synnerlig vigt anser utskottet derför äfven vara, att bestämmelserna
i strafflagen ; för krigsmagten erhålla nödig bestämdhet och tydlig
-
Särskilda Utskotts (iV:o /) Utlåtande N:o It.
309
het, sär skild t i fråga om brottens qvalifikationer, så att dess tillämpning
icke må utsträckas längre än det gifna ändamålet fordrar.
Särskildt vill utskottet ock framhålla vigten deraf, att vid eu lagstiftning
sådan som den förevarande skilnaden mellan förhållandena under
c
fred och i krigstid behörigen beaktas.
En följd af ofvannämnda grundsats är jemväl, att området för krigslagarnes
tillämpning icke bör utsträckas till andra personer, och afvikelserna
från de i allmänna strafflagen antagna grunder i fråga om brott och
straff in. m. icke böra göras större än förhållandena med nödvändighet kräfva.
Beträffande frågan, om Indika personer som böra vara underkastade
krigslag, har utskottet redan här ofvan, på grund af herr Hedins motion,
n:o 116, rörande punkten e). i 2 § af strafflagen för krigsmagten, haft
anledning yttra sig; och framhöll utskottet dervid önskvärdheten af att
nämnda bestämmelse ersattes af ett stadgande, deri uppräknades samtliga
de kategorier af personer, som dermed vore afsedda.
Herr Staaff har vidare ifrågasatt, huruvida grundad anledning funnes,
att de under b) och c) i 1 § af samma lag omförmälda personer — eller
vid krigsmagten anstälde civila embets- och tjensteman samt andra som,
utan att vara krigsmän, vid krigsmagten innehafva stadig befattning —
böra vara underkastade krigslag eller huruvida, derest så befunnes nödigt
under krig, detsamma bör gälla jemväl under fredstid.
Då uttrycket krigsmagten är i viss mån sväfvande, synes det böra
tagas i öfvervägande, huruvida icke jemväl sistberörda stadganden kunde
gifvas eu tydligare affattning, så att all tvekan måtte varda undanröjd i
fråga om hvilka personer, som äro underkastade krigslag.
Huruvida och i hvilken mån de personer, som med nämnda stadganden
afses, fortfarande böra lyda under krigslag eller om undantag derifrån
utan skada kan göras, tilltror sig utskottet icke att utan en närmare
föregående utredning afgöra; men anser utskottet jemväl hithörande
spörsmål vid den stundande revisionen af krigslagarne böra tagas under
ompröfning.
Likaledes synes dervid böra tagas i öfvervägande, huruvida och i hvilken
omfattning de i allmänna strafflagen omnämnda brott, hvilka i strafflagen
för krigsmagten behandlas såsom qvalificerade och i följd deraf bestraffas
strängare, fortfarande böra af lagen gifvas eu dylik qvalificerad karakter
eller de i sådant afseende meddelade bestämmelser utan skada kunna ur
sistnämnda lag utgå för att ersättas af den allmänna strafflagens bud.
Tydligt är äfven, att vid den förestående revisionen bör tillses, att
gerningar, som i den allmänna strafflagen icke äro belagda med straff,
icke heller i strafflagen för krigsmagten beläggas med straff'' i vidsträck
-
310
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
inre mån ån som af krigsmagtens ändamål nödvändiggöres, och att följaktligen
inga andra särskilda brott i sistnämnda lag konstitueras än sådana,
som af berörda ändamål betingas.
1 detta hänseende hafva vissa motionärer i ämnet fäst uppmärksamheten
å vissa i 7 kap. af strafflagen för krigsmagten (om brott mot
krigslydnaden m. in.) förekommande bestämmelser och särskild! det i
§ 81 af strafflagen för krigsmagten meddelade förbudet mot hållande af
sammankomst för rådplägning i vissa ämnen, bland annat angående otillräckligheten
åt lön, beklädnad, underhåll eller »annat dylikt».
Då ifrågavarande stadgande erhållit en affattning, som möjligen kan
föranleda dess tillämpning äfven å handlingar, Indika utan att ådagalägga
någon som helst ond afsigt eller uppstudsighet, icke heller eljest ä ro af
beskaffenhet att kunna sätta disciplinen inom krigsmagten i fara. synes
en omredaktion af nämnda stadgande böra ske, i syfte att detsamma^
tillämplighet begränsas till sådana fall, då en dylik''fara med fog kan
anses föreligga.
Eu följd af grundsatsen derom, att krigslagstiftningen såsom eu undantagslagstiftning
icke bör mera än behöflig^ afvika från den allmänna strafflagens
principer, är gifvctvis vidare, att straff, som i sistnämnda lag icke
förekomma, icke heller böra i den särskilda strafflagstiftningen för krigsmagten
bibehållas i annan mån än behofvet föranleder, och att icke heller
åt dem gifvas större tillämplighetsområde än nödvändigt.
Hvad särskild! angår den stränga arresten, hvilket straff ju egen
karakteren icke endast af frihetsstraff utan ock af kroppsstraff) anser
utskottet det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke nämnda straffart
skulle kunna utan fara för disciplinen helt och hållet afskaffas och ersättas
med andra straff, finnes detta efter omsorgsfull pröfning icke tillrådligt,
håller utskottet likväl före, att ifrågavarande straftarts användning bör
noggrant begränsas och endast komma i fråga för sådana fall, der andra
straff visat sig otillräckliga eller sjelfva förseelsens beskaffenhet vittnar om
en ovanlig grad af råhet.
I ofvanberörda åt herrar Staaff och Hedin väckta motioner har
äfven framhållits, att inom ifrågavarande lagstiftning inga särskilda grundsatser
onödigtvis böra tillämpas i fråga om förbrytelsers beläggande med
straff, och dervid särskild! uppmärksamhet egnats åt den olikhet i straff
för manskap och befäl, som den nuvarande strafflagen bestämmer för brott,
som i och för sig äro att hänföra till samma kategori, såsom t. ex. våld
och annan misshandel af underordnad mot öfverordnad eller tvärtom.
Gifvet är, att en ledande grundsats för all strafflagstiftning måste
vara, att straffet för hvarje brott bestämmes allenast med hänsyn till
Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande Nso H
311
sjelfva förbrytelsens beskaffenhet, så att den omständigheten, huruvida den,
som begått förbrytelsen, intager en högre eller lägre ställning inom samhället,
icke i och för sig får utgöra anledning till mildring eller skärpning
af straffet. Men lika gifvet är ock, att en förbrytelses beskaffenhet icke
kan bedömas med afseende allenast ä sjelfva den yttre handlingen sålunda,
att t. ex. vid ett misshandelsbrott straffet derför bör bestämmas endast
med hänsyn till antalet slag och styrkan af desamma, utan att för ett rigtigt
bedömande af brottets karakter fordras iakttagande af alla de omständigheter,
hvarunder det blifvit begånget. Häri ligger naturligen, bland
annat, att, der brottet i sig innefattar kränkning af de särskilda pligter,
som en viss ställning i förhållande till staten eller andra medborgare
ålägger, detta uppenbarar en högre grad af ondska eller pligtförgätenhet,
än om en till det yttre dermed likartad handling begås af en person, som
icke befinner sig i eu sådan ställning.
Af det sagda följer, att, för så vidt ifrågavarande i de föreliggande
motionerna uppstälda grundsatser skulle anses innebära, att olikhet i
bestraffningen af eu till det yttre lika handling, vare sig densamma begås
af en öfverordnad mot en underordnad eller tvärtom, skulle såsom principvidrig
utdömas, utskottet icke kan gilla ett dylikt åskådningssätt, utan
att enligt utskottets tanke fast hellre straffsatsen för hvarje brott måste
afväga^ med hänsyn till alla på brottets karakter inverkande omständigheter.
Dermed är emellertid icke sagdt, att, om en öfverordnad på visst
sätt förgår sig mot en underordnad, den förre under alla: förhållanden bör
straffas lindrigare än om förhållandet varit det motsatta. Omständigheterna
kunna vara sådana, att den öfverordnade just på grund af sin särskilda
ställning såsom öfverordnad och de särskilda pligter, denna ställning ålägger
honom, bör straffas strängare än den underordnade.
Hvad särskildt de nuvarande straffbestämmelserna för våld eller
annan misshandel mot förman eller annan öfverordnad angår, anser utskottet
uppenbart, att en mildring i dessa bestämmelser eller i allt fall en
utvidgning i sådan rigtning af strafflatituden för vissa af hithörande förbrytelser
är påkallad.
Vid eu revision af krigslagstiftningen måste naturligen den största
uppmärksamhet egnas åt domstolsorganisationen och den militära rättegångsordningen
i allmänhet. Äfven den yppersta strafflag båtar föga, om
icke de organ, som äro safta att tillämpa densamma, åro skickade att på
ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.
Våra- krigsrätter bestå, som bekant, enligt den nuvarande organisationen
af fyra militära och en lagfaren ledamot. Denna krigsrätternas
sammansättning egen uppenbarligen sin grund deri, att de militära målen
312
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
ansetts ega en så säregen karakter, att desamma för sitt afgörande framför
allt kräfva militära fackinsigter och en intim kännedom om de militära
förhållandena i allmänhet, hvaremot lagkunskapen ansetts tillräckligt
tillgodosedd medelst en lagfaren ledamot.
Att våra krigsrätter med sin nuvarande sammansättning i sistberörda
hänseende lida af en högst betänklig svaghet, kan emellertid svårligen förnekas.
Hvarje domstols uppgift är ju att skipa lag och rätt. För fyllande
åt denna uppgift fordras tydligen hos domstolens ledamöter såväl
kännedom om de faktiska förhållanden, som det gäller att bedöma, som
ock insigt i lagar och författningar samt förmåga af och vana vid lagtolkning.
Fordras för sakförhållandenas bedömande särskilda fackinsigter,
och förefinnes icke den härför erforderliga sakkunskapen i tillräckligt mått
hos domstolen, är denna i regel hänvisad till den utredning, som kan
vinnas genom sakkunniges hörande. Rättstillämpningen åter eller sakförhållandenas
subsumerande under lagbudet måste deremot- i regel vara
den rättsbildade domaren förbehållet. Detta behöfver emellertid icke
med nödvändighet utesluta, att i en domstol, som har att bedöma
speciella lifsområden, de der kräfva särskilda fackinsigter, vid sidan af
den rättsbildade domaren insättas äfven icke rättsbildade personer med
den speciella utbildning, som facket fordrar. Exempel härpå saknas ju icke
heller inom vår allmänna domstolsorganisation. Att i fråga om militärdomstolarnes
organisation förhållanden föreligga, som kunna förklara, att
en dylik anordning der ansetts påkallad, lärer icke heller kunna förnekas.
De mål. som tillhöra dessa domstolars pröfning, äro nemligen helt visst
ofta nog af beskaffenhet att kräfva särskilda militära insigter och erfarenhet,
egenskaper som icke alltid kunna förefinnas i tillräckligt mått hos
civila domare. På hvad sätt vid sådant förhållande den militära sakkunskapen
skall tillföras domstolen, kan vara föremål för olika meningar.
Visserligen skulle detta kunna ske genom blotta hörandet af i domstolen
ej ingående militärer. Men det torde vara tvifvel underkastadt-, om detta
är lämpligaste sättet. Alldeles oafsedt detta, kan utskottet emellertid ej i
sakens nuvarande läge förorda förslaget att helt och hållet afskaffa krigsrätterna
och förlägga nu dithörande mål till de allmänna domstolarne,
enkannerligen rådstufvurätterna. Vid bedömande af denna fråga måste
nemligen tagas i betraktande en mängd omständigheter, hvilka kräfva en
närmare utredning. Särskilt synes dervid böra beaktas, att ej krigsrätterna
i fred erhålla en sådan organisation, att en motsvarande organisation icke
skulle blifva användbar i krigstid. Med skäl torde dessutom kunna ifrågasättas,
huruvida de värnpligtig^ eget intresse skulle bäst tillgodoses derigenom
att de vid åtal för mindre militära förseelser skulle nödgas möta
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
313
inför allmän domstol och der måhända inför eu större allmänhet i omedelbar
följd med handläggningen af gröfre brottmål afgifva svaromål.
Vidare synes det utskottet, såsom redan ofvan blifvit antydt, vara
uppenbart, att krigsrätternas nuvarande sammansättning icke erbjuder tillräckliga
garantier för den säkerhet i rättstillämpningen, som hos hvarje
domstol oundgängligen måste fordras. Huru duglige och insigtsfull de
militäre ledamöterna i sitt fack än må vara, sakna de dock alldeles den
särskilda utbildning, som i allmänhet kräfves för domarekallets utöfning.
Då härtill kommer, att desse ledamöter icke äro fasta, utan endast tillsättas
på förordnande af vederbörande befälhafvare, är tydligt, att desse ledamöter
i allmänhet icke heller hinna samla någon större erfarenhet såsom krigsrättsdomare.
Visserligen linnes ju i krigsrätten en civil ledamot, auditören, hvilken
har att leda förhören med parter och vittnen och naturligen äfven
eljest har till uppgift att med sin större kännedom af lagar och författningar
utfylla de luckor, som härutinnan kunna förelinnas hos domstolens
ledamöter i öfrigt. Men, då samtlige ledamöter inom rätten eg a lika rösträtt,
synes dock den juridiska insigten och erfarenheten der vara alltför
svagt representerad. Än mera framträdande blir denna svaghet derigenom,
att auditörerna numera tillsättas allenast på förordnande. Detta i förening
med den omständigheten, att auditörerna i denna sin egenskap ega att uppbära
endast ett jemförelsevis ringa arfvode, måste tydligen medföra, att
auditörsbeställningarne i regel blifva besatta med yngre, såsom domare
temligen oerfarne jurister, hvilka icke odeladt kunna egna sig åt denna
sin befattning, utan nödgas förlägga sin hufvudsakliga verksamhet å andra,
för deras uppgift såsom domare till äfventyrs ganska främmande områden.
Den nuvarande organisationen medför ock den olägenhet, att den
tilltalade i här ifrågavarande fall i regel ställes inför en domstol, bestående
helt och hållet eller förnämligast af förmän i tjensten. Om än, såsom
ofvan nämnts, ifrågavarande mål ej sällan fordra speciella militära insigter
och bibehållandet af militäre ledamöter i rätten derför kan synas önskvärdt,
är dock uppenbart, att nyssnämnda förhållande med afseende å den inbördes
ställningen mellan domare och parter kan vara egnad att, åtminstone
i den tilltalades ögon, i viss mån förrycka den domstolens opartiska
ställning, förutan hvilken densamma svårligen i längden kan med framgång
utföra sitt värf, en synpunkt som skulle få än större betydelse efter
genomförande af den nya härordningen, då landets hela unga manliga
befolkning skulle i vida större utsträckning än hittills komma att ställas
under krigslag.
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 8 Sami. I Afd. 1! Höft.
40
314
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
På hufvudsakligen här ofvan anförda skäl anser utskottet — utan
att i öfrigt i sakens nuvarande skick uttala någon bestämd mening om
huruvida speciella krigsdomstolar böra bibehållas — att, derest så finnes
böra ske, det lagfarna elementet bör erhålla öfvervigt i dessa domstolar,
och anser utskottet tillika, att en af de lagfarna ledamöterna bör såsom
dertill mest kompetent vara ordförande i domstolen. Huru organisationen
i öfrigt bör gestalta sig, derom torde icke förr ån en närmare utredning
vunnits något bestämdt uttalande böra göras. Dock anser sig utskottet
böra omförmäla, hurusom under öfverläggningen förslagsvis framkastats
den tanken, att, under förutsättning att, med anknytning till arméfördelningarne,
fördelningsauditörer tillsattes på fast stat, en inom hvarje arméfördelning,
krigsrätt skulle kunna lämpligen erhålla en sådan sammansättning,
att densamma koinme att bestå af en fördelningsauditör såsom ordförande
jemte två auditörer och två militära ledamöter- Ett annat sätt
har äfven blifvit ifrågasatt, nemligen att krigsrätt skulle bestå af endast
tre ledamöter, deraf två lagfarne och en militär.
I samband med frågan om krigsrätternas omorganisation anser
utskottet ock angeläget, att särskild uppmärksamhet egnas deråt, att
åklagaremyndigheten vid dessa domstolar varder ordnad på ett mera tillfredsställande
sätt än hittills. Allmän åklagare vid krigsrätt är enligt nu
gällande lag väbeln eller, vid förfall för denne, en af vederbörande befälhafvare
förordnad underofficer. Undantag härifrån eger rum endast då
åtalet är rigtadt mot officer eller eljest af så grannlaga eller vigtig beskaffenhet,
att dess utförande ej lämpligen kan anförtros åt väbel eller
underofficer. I sådant fall förordnas i allmänhet af justitiekanslern efter
anmodan af befälhafvare!! särskild åklagare.
Att väbeln i regel saknar erforderliga förutsättningar för utöfning
af befattningen såsom allmän åklagare, torde vara obestridligt. Utskottet
anser det derför vara af vigt, att åklagaremyndigheten vid krigsrätterna
lägges i händerna på personer med härför nödiga qvalifikationer.
Herr Hedin har i sin motion beträffande rättegångsväsendet vid
krigsdomstolarne framhållit vigten deraf, att vid krigsrätt åtalade personer
skulle under rättegången i första instans erhålla juridiskt biträde på det
allmännas bekostnad.
Utskottet anser väl frågan om anordnande af juridiskt biträde i
vissa fall åt tilltalade personer hafva sin stora betydelse. Detta gäller
dock icke allenast beträffande dem, som tilltalas vid krigsrätt, utan äfven
i fråga om de vid de allmänna domstolarne åtalade. Då den af motionären
framkastade frågan följaktligen står i sammanhang med ordnandet
af brottmålsprocessen vid våra domstolar i allmänhet, synes den grundsats,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande iV;o 11.
315
som motionären i nu berörda hänseende velat göra gällande, svårligen
kunna vinna tillämpning vid krigsrätterna, med mindre en reform i sådan
rigtning kommer till stånd äfven beträffande de allmänna domstolarne.
Hvad angår bestraffningsrätten i disciplinmål, utöfvas denna enligt
nu gällande lag i vissa fall af vederbörande befälhafvare ensam. Då detta
förfarande icke synes innebära tillräcklig garanti för dessa måls lagenliga
behandling, anser utskottet det böra ifrågasättas, huruvida icke eu sådan
förändring deri bör vidtagas, att i sådana måls afgörande komme att deltaga
jemväl en civil, domareqvalificerad person med ansvarighet för dervid
fattade beslut, derest han icke deremot anmält sin reservation.
Krigshofrätten är enligt nu gällande lag sammansatt af fyra, af
Konungen för tre år i sänder förordnade militära ledamöter, nemligen eu
generalsperson såsom ordförande och tre regementsofficerare, samt ett
krigshofrättsråd.
I fråga härom har herr Hedin, i anslutning hufvudsakligen till det
år 1881 inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till ändringar i
gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången derstädes, tänkt
sig, att den nuvarande krigshofrättens funktioner skulle öfverflyttas till
Svea hofrätt.
Enligt 1881 års förslag skulle de militära målen inom Svea hofrätt
handläggas af hofrättens president såsom ordförande, två ledamöter å den
division, dit målen hörde, samt två åt Konungen förordnade militärpersoner.
Häri föreslår motionären endast den ändring, att militärpersonerna skulle
tillkallas endast för att meddela upplysningar.
Ehuru krigshofrättens ledamöter utgöras af till mera mogen ålder
komne officerare, hvilka förordnas till ledamöter för tre år i sänder, och
den lagfarne ledamotens jemförelsevis större domareerfarenhet måste antagas
medföra större garanti för en vigtig lagtillämpning än den nuvarande
organisationen af krigsrätterna kan anses innebära, samt i följd
häraf de olägenheter, som synas vara förbundna med krigsrätternas nuvarande
organisation, i fråga om krigshofrätten icke framträda med samma
styrka, anser dock utskottet af skäl, som af det föregående hufvudsakligen
torde framgå, det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke äfven här eu
förstärkning af det rättskunniga elementet erfordras, med iakttagande dervid
att enahanda grundsatser, som ofvan uttalats rörande en blifvande
omorganisation af krigsdoinstolame i första instansen, i hufvudsak äfven
beträffande samma domstolar i andra instans böra göras gällande.
Huruvida krigshofrätten bör såsom särskild institution bibehållas
eller icke, är deremot en fråga, angående hvilken utskottet icke anser sig
böra i frågans nuvarande läge afgifva något yttrande.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
316
Utskottet har ingalunda förbisett, att krigsdomstolarnes organisation
i krigstid med afseende å de särskilda förhållanden, som då äro rådande,
tilläfventyrs kräfva särskilda bestämmelser, i viss mån afvikande från de
eljest gällande. På hithörande frågor anser sig utskottet dock för närvarande
sakna anledning att närmare ingå. Dock vill utskottet äfven här
erinra om önskvärdheten deraf, att krigsdomstolarne, såsom ock nu är förhållandet,
jemväl för krigstid erhålla en organisation, som i hufvudsak
eger sin motsvarighet under fredstid och sålunda redan under fred kan
till sina verkningar pröfvas.
I sammanhang härmed anser sig utskottet emellertid böra fästa uppmärksamheten
å en hithörande fråga.
Angående behandlingen af krigsrä tf smålen i högsta instans är i 20 §
Regeringsformen stadgadt, att dessa uti fredstider skola företagas och afgöras
i högsta domstolen, dervid två af Konungen dertill förordnade
militärpersoner af högre grad deltaga i målens afgörande, men att under
krig härmed skall förhållas efter krigsartiklarne. I de vid Regeringsformens
tillkomst gällande krigsartiklarne af år 1798 voro ock meddelade vissa
bestämmelser angående behandlingen af krigsrättsmålen under krigstid.
Dessa i krigsartiklarne förekommande bestämmelser blefvo, i enlighet med
eu af Kongl. Maj:t till 1809 års Riksdag aflåten, af Riksens Ständer bifallen
proposition, föremål för särskild förklaring, enligt hvilken alla de
militära förbrytelser, som under krig föröfvades och från krigsdomstolarne
antingen hemställningsvis eller genom besvär underkastades Konungens
pröfning, skulle pröfvas och afgöras af Kongl. Magt eller dess högste befälhafvare
enligt den instruktion, som meddelades dem af Konungen, utan
tillämpning, af hvad för sådana måls handterande i fredstid jemlikt Regeringsformen
funnes stadgadt.
1798 års krigsartiklar upphäfdes emellertid uttryckligen genom
Kongl. förordningen den 11 juni 1868 om införande af de nya krigslagarne.
1 § 3 af den ännu gällande förordningen om krigsdomstolar och rättegången
derstädes heter det endast, att öfver krigshofrätt eller öfverkrigsrätt
(för armé, som är utom riket, eller för flotta, stadd på sjötåg) är
högsta domstolen, »efter hvad i grundlagen stadgadt är». Då grundlagen
icke innehåller något annat stadgande rörande ifrågavarande måls behandling
i krigstid än det ofvan nämnda i 20 § Regeringsformen, eller att
under krig härmed förhålles efter krigsartiklarne, synes numera härutinnan
i lagstiftningen förefinnas en lucka, som bör utfyllas, eller i hvarje fall
en otydlighet, som bör afhjelpas.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 317
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,
3:o) att Riksdagen, i anledning af ofvan nämnda,
af herrar Hedin, Styrlander och Staaff väckta motioner,
måtte besluta att i skrifvelse till Kong], Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid den förestående
revisionen af strafflagen för krigsmagten samt förordningen
om krigsdoinstolar och rättegången derstädes måtte
tagas under ompröfning, bland annat:
a) huruvida icke vissa delar af disciplin stadgan,
såsom varande af kriminallags natur, böra göras till
föremål för Konungens och Riksdagens gemensamma
lagstiftning och öfverflyttas till strafflagen för krigsmagten
;
b) huruvida icke — med iakttagande såväl deraf,
att ifrågavarande lagstiftning, såsom utgörande en
undantagslagstiftning, icke bör undantränga eller afvika
från den allmänna lagstiftningen i andra fall, än
der detta med nödvändighet af krigsmagtens ändamål
påkallas, vare sig i fråga om de personer, som ställas
under krigslag, eller i fråga om brott och straff, och
att hithörande bestämmelser erhålla nödig tydlighet
och bestämdhet, som ock deraf, att de stadganden, som
må vara erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning,
än förhållandena påfordra, erhålla tillämpning jemväl
under fredstid — de i den särskilda strafflagstiftningen
för krigsmagten förekommande afvikelser från
den allmänna strafflagen må i vissa hänseenden kunna
bortfalla eller i större män, än nu är fallet, begränsas;
c) huruvida icke, derest särskilda krigsdoinstolar
i första och andra instans anses böra bibehållas, desamma
för vinnande af ökad rättssäkerhet lämpligen
böra omorganiseras sålunda, att de rättsbildade ledamöterna
i samma domstol komma att utgöra flertalet;
d) huruvida icke, med ändring af de nuvarande
bestämmelserna rörande åklagareväsendet vid krigsrätterna,
stadganden böra meddelas i syfte, att åklagarebefattningarna
vid krigsrätterna anförtros åt personer, som
i större mån, än med den nu rådande ordningen i allmänhet
är fallet, ega nödiga förutsättningar för utöfvande
318
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
af de med nämnda befattningar förenade åligganden och
befogenheter;
e) huruvida icke bestämmelser böra meddelas
angående behandlingen af militära mål i högsta instans
under krigstid; samt
/) huruvida icke vid afgörande af disciplinmål,
som handläggas af befälhafvare, bör jemte vederbörande
befälhafvare deltaga en rättsbildad person med domareansvar
för dervid meddelade beslut, derest han icke
deremot reserverat sig.
Stockholm den 4 maj 1901.
På särskilda utskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Särskilda Utskotts {N:o I) Utlåtande N:o 11.
319
fi..
Reservationer.
A. Beträffande förslaget till ny värnpligtslag.
Vid §§ 1, 5, 6, 13 och 52.
af herr Ollas Å. Ericsson, med hvilken herrar H. F. A. E. Pantzarhielm,
S. O. Nyländer och E. A. Lindblad instämt:
»Enligt det förslag till ny härordning, som nu är på Riksdagens
pröfning beroende, skulle svenska folket komma att påläggas väsentligt
ökade bördor för rikets försvar, ej allenast genom ökade skatter, utan ock,
i följd af de värnpligtiges utsträckta öfningstid, i form af andra uppoffringar
af de enskilde, dels af ekonomisk, dels af rent personlig art. Den
utsträckta öfningstiden innebär nemligen icke blott för den enskilde värnpligtige
i vida större grad, än med den nuvarande korta öfningstiden varit förhållandet,
ett hinder i hans möjlighet till förvärf eller utbildning i sitt yrke,
utan skulle ock komma att medföra, att de arbetskrafter, som inom landet
finnas tillgängliga för det produktiva arbetet, blefve ej oväsentligt minskade,
i följd hvaraf de svårigheter, hvarmed vissa näringar hafva att
kämpa, skulle komma alt ytterligare stegras. I anseende till nu nämnda
omständigheter har det synts mig nödigt att söka en utväg för att,
åtminstone i någon man, mildra berörda, med den ökade öfningstiden
skarpare än hittills framträdande olägenheter. Detta synes kunna åstadkommas
genom att låta värnpligtsåldern inträda något tidigare, än nu är
stadgadt. Finge den värnpligtige fullgöra sin vapenöfning tidigare, än nu
är fallet, är nemligen klart, att de olägenheter, som den utsträckta öfningstiden
skulle medföra särskildt för honom personligen, blefve mindre känbara,
än om värnpligten fortfarande skall inträda först vid den nu lagstadgade
åldern eller tjuguett år. Jag har mig väl bekant, att förevarande
fråga vid dera föregående tillfällen varit föremål för undersökning och att
de medicinska auktoriteterna dervid i allmänhet icke ansett sig kunna förorda,
att värnpligtens fullgörande förlädes till en tidigare ålder än den
nu föreskrifna, emedan vår unga manliga befolkning i regel icke förr än
320
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
vid omkring tjuguett års ålder uppnått den kroppsliga utbildning och
styrka, som kräfves för att utan men kunna uthärda fältlifvets ansträngningar
och mödor, och följaktligen icke heller förr kan anses utgöra ett
fullgodt materiel för utbildning af fältdugliga soldater. Emellertid föreligger
nu en omständighet, som vid bedömande af denna fråga synes mig
vara förtjent af synnerligt beaktande. Enligt den i sammanhang med det
nya härordningsförslaget framlagda plan för de värnpligtiges öfning i
fredstid, skulle denna, efter den nya organisationens fullständiga genomförande,
taga sin början först omkring den 1 november hvarje år eller vid
pass ett hälft år senare än enligt den nuvarande ordningen. Om värnpligten
derför bestämdes att inträda det år, under hvilket det tjugonde
året uppnås, blefve i sjelfva verket, efter genomförd ny organisation, de
värnpligtige vid början af öfningarnes fullgörande allenast ett hälft år
yngre än nu och, om man tager i betraktande, att större delen af öfningarne,
i allt fall väl det hufvuclsakliga af de öfningar i fält, som i någon
högre grad taga de värnpligtiges krafter i anspråk, eldigt den nya ordningen
komma att förläggas till andra värnpligtsåret, vid dessa öfningars
fullgörande endast helt obetydligt yngre, än nu är förhållandet. Besinnar
man vidare, att efter den nya härordningens genomförande det svårligen
under några förhållanden lärer vara möjligt att i krig använda beväringens
första årsklass, hvilkens vapenöfningar ju först mot slutet af året taga sin
början, torde betänkligheterna mot reformens genomförande i den utsträckning,
ofvan angifvits, till äfventyrs böra vika.
Emot införande af en tidigare lagstadgad värnpligtsålder än den nu
gällande kan väl invändas, att redan med nuvarande värnpligtslagstiftning
och jemväl enligt Kongl. Maj:ts förslag möjlighet är beredd de ynglingar,
som vid en tidigare ålder än den i allmänhet föreskrifna befinnas vara till
krigstjenst dugliga, att efter anmälan få fullgöra sin värnpligt tidigare än
under det år, då de uppnå tjuguett år; men uppenbart är, att det är väsentlig
skilnad emellan att undantagsvis medgifva den enskilde, som finner
detta med sin fördel förenligt, en dylik förmån och att såsom regel föreskrifva,
att värnpligten inträder tidigare. Möjligt är visserligen, att derigenom
ett större antal värnpligtige ynglingar, än nu är fallet, skulle vid
de årliga inskrifningsförrättningarne erhålla uppskof med inskrifningen till
ett följande år, men den tilltänkta förändringen skulle dock medföra den
vinst, att alla sådana ynglingar, som finnas vara till krigstjenst duglige
under första värnpligtsåret, då finge påbörja undergåendet af sin militära
utbildning.
Med afseende å hvad sålunda anförts, anser jag ifrågavarande paragraf
höra ändras i den rigtning ofvan angifvits.
Särskilda Utskotts (JV:o 1) Utlåtande N:o 11. 321
Under förutsättning, att nu omförmälda förslag tillvinner sig Riksdagens
bifall, följer häraf, att en motsvarande ändring bör vidtagas i § 5
mom. 1, § 6 och § 13 mom. 1 i fråga om der meddelade bestämmelser
rörande åldern hos de värnpligtige, som äro skyldige att undergå inskrifning,
äfvensom angående beräkningen af den tid, hvarunder yngling, som
inskrifves, innan värnpligtsåldern inträdt, tillhör första uppbådet.
Då emellertid under öfvergången till den nya härordningen de värnpligtiges
första öfning fortfarande intill år 1908 skulle ega rum under
sommarförläggning och taga sin början under en tidigare del af året, än
sedermera är afsedt, torde dock den föreslagna bestämmelsen om värnpligtens
tidigare inträde icke tillämpas förr än från och med år 1908.
Häraf blir en följd, att de värnpligtige, som nämnda år fylla tjuguett år,
måste påbörja sin första öfning samma år som den närmast yngre årsklassen,
men då den militära organisationen icke lärer medgifva, att två
årsklasser samtidigt genomgå första öfningen (rekrytskolan), synes det
lämpligaste vara, att den äldre af nämnda två årsklasser i fråga om sina
öfningar i fredstid likställes med de årsklasser, som inskrifvas under åren
1902—1907, och således kommer att undergå sammanlagdt endast etthundranitfiosju
dagars öfning.
På grund af hvad sålunda anförts, har jag ansett, att utskottet
bort tillstyrka:
dels att i § 1, § 5 mom. 1, § 6 och § 13 mom. 1
ordet »tjuguett» utbytes mot ordet »tjugu»,
dels ock att i § 52 måtte tilläggas efter mom. 1
ett nytt, så lydande moment:
2. De i § 1, § 5 mom. 1 och § 13 mom. 1
meddelade bestämmelser rörande tiden för värnpligtsalderns
inträde äfvensom angående den ålder, vid hvilken
de värnpligtige äro skyldige att undergå inskrifning,
skola icke ega tillämpning förr än från och med 1908
års början, utan skall hvad i dessa hänseenden hittills
varit stadgadt intill nämnda tid fortfarande lända till
efterrättelse;
samt efter nuvarande mom. 3, som således skulle
betecknas såsom mom. 4, två moment af följande lydelse:
5. Värnpligtig, som fyller tjuguett år under år
1908, är skyldig att samma år inställa sig till inskrifning
i hären eller flottan.
Beträffande sådan under år 1908 inskrifven värnpligtigs
tjenstgöringsskyldighet under fredstid galle hvad
Bill. till Riksd. Brok 1901. S Sand. 1 Afd. // Höft. 41
322
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
i mom. 3 och mom. 4 angående der omförmäld värnpligtig
är stadgadt.
6. Hvad i § 5 mom. 2 första och andra stycket
är föreskrifvet rörande beräkningen af tjenstetiden i beväringen,
så ock i § 6 angående den tid, under hvilken
yngling, som blifvit inskrifven förr än värnpligten inträder,
tillhör första uppbådet, skall i fråga om värnpligtig,
som omförmäles i mom. 3 och mom. 5 af denna §,
icke ega tillämpning, utan skall beträffande sådan värnpligtig
i nämnda hänseenden gälla hvad hittills varit
stadgadt.»
vid § 4
af herr J. Hjelmérus, som ansett, att utskottet bort tillstyrka antagande
af den utaf Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen af ifrågavarande §
allenast med den ändring, att i tredje momentet ordet »lag» utbytes mot
»författning»;
vid § 6
af herr K. G. Bildt, med hvilken herr G. Björlin i hufvudsak
instämt:
»Genom utskottets beslut att föreslå förhöjdt penningebidrag till de
värnpligtige utan att volontärernas aflöning samtidigt skolat ökas, uppstår
fara för stammens rekrytering. Likaså försvåras, om icke omöjliggöres, härigenom
förverkligandet af det önskemål, utskottet uttalat, att volontärerna
måtte komma att rekryteras ur de värnpligtiges led. Då utskottet
föreslagit en så väsentlig förändring i de grunder, på hvilka Kongl. Maj:ts
förslag är bygdt, varder det enligt min förmening nödvändigt att samtidigt
företaga motsvarande förändringar i de delar af värnpligtslagen, som
stå i omedelbart samband med och kunna utöfva inflytande på stammens
rekrytering, nemligen §§ 6, 25 och 34.
Hitintills har den stamanstälde, i vederlag för sin frivilligt åta<ma
militärt]enst, åtnjutit åtskilliga lättnader i tjenstgöringsskyldigheten såsom
värnpligtig, af hvilka den vigtigaste varit den, att han efter 2 års stamanställning
ansetts hafva fullgjort hela den honom åliggande tjenstgöringen
såsom värnpligtig.
Enligt utskottets förslag skulle han gå miste om denna fördel icke
blott, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, under repetitionsöfningarna, utan jemväl
— under öfvergångstiden — hvad den första tjenstgöringen beträffar.
För den, som söker stamanställning, skulle emellertid alltid återstå den för
-
323
Särskilda Utskotts (A:o Tf Utlåtande N:o 11.
del, som möjligen för honom kan ligga deruti, att han inträder i tjenst före
den lagliga värnpligtsåldern. Nu inrymmer dock gällande värnpligtig
§ 6, hvilken såväl af Kongl. Maj:t som af utskottet föreslagits qvarstå i sak
oförändrad, tillfälle äfven för värnpligtig att fullgöra sin tjenstgöring före
den i § 1 stadgade tid. Detta skulle kanske icke gynna sådan värnpligtig
så mycket i förhållande till volontären, om han icke derjemte erhölle
fördelen att framför andra värnpligtige, som inskrifvas i laglig tid, få
välja vapenslag. Redan nu är denna fördel icke oväsentlig, enär de vid
flottan och kavalleriet inskrifne få fullgöra sina 90 dagar på ett år. Den
är hufvudsakligen eftertraktad af de bildade klassernas söner, hvilka mer
än andra äro i tillfälle att erhålla kännedom om de lättnader, som med
stöd af gällande författningar på omvägar kunna uppnås. Uppenbart är
emellertid, att fördelen af att kunna välja vapenslag genom antagandet af
Kongl. Maj:ts förslag skulle blifva högst betydligt större och i följd deraf
också mera eftersträfvad. Rätten att söka inskrifning före den lagliga
värnpligtsåldern komme alltså att sökas mindre för tidens skull än för att
få inträda vid ett vapenslag, der tjenstgöringen vore mindre betungande.
Det är nemligen en högst betydlig lindring att få fullgöra tjenstgöringen
i eu följd eller med färre repetitionsöfningar mot att vid infanteriet få
tjenstgöra i fem olika omgångar.
Nu har erinrats, att orden i 6 §: »och dervid uppgifva det truppslag
vid hären eller den tjenst vid flottan, hvari han önskar inskrifvas»
icke skulle innebära företrädesrätt till val framför de enligt § 1 inskrifne.
Lydelsen af § 6 har emellertid föranledt inrymmandet — i nuvarande
inskrifningsförordning — af en sådan företrädesrätt, och det är svårt att
förstå, livad de ofvan nämnda orden eljest skulle innebära. Borttagandet
af dessa ord skulle deremot göra samtlige inskrifningsskyldige, vare sig
de voro 21 år eller yngre, likstälda. Förmånen att, om man så önska i'',
tidigare få fullgöra sin värnplikt torde icke böra ovilkorligen förbindas
med ytterligare en, ännu större, förmån, den att få välja vapenslag.
Slutorden i § 6, 1. stycket: »och i öfrigt lämplig till den tjenstgöring,
hvartill han anmäler sig» synas innebära, att han, i händelse af olämplighet
för det valda vapenslaget, skall tillbakavisas. Då lämpligheten i
vissa fall är svär att definiera och ej slutligt afgöres förr än af inskrifningsrevisionen,
alltså efter redan skedd inskrifning, torde sådan värnpligtig,
hvarom här är fråga, i praxis hafva af inskrifningsrevisionen tilldelats
annat vapenslag i de fall, då han befunnits olämplig för eller ej kunnat
få plats vid det af honom valda. Genom borttagandet af de nämnda
orden skulle den värnpligtiges rätt blifva, i lag fastslagen och ej längre
beroende af inskrifningsmyndigheternas beslut.
324 Särskilda Utskotts (JST:o Z) Utlåtande AZro 11.
Då den föreslagna lydelsen af § 6 synes egnad att försvåra stammens
rekrytering och tillika innebär ett otillbörligt gynnande af de bildade
klasserna, tillåter jag mig hemställa, att dess första stycke måtte
erhålla följande lydelse:
Äfven före det år, värnpligten inträder, må yngling
anmäla sig till inskrifning. För bifall härtill fordras,
att han är till krigstjenst duglig.»
vid § 7
af herr J. G. Björlin, med hvilken herrar C. 0. Moberg, C. A. Sjöcrona
och J. Hjelmkrus instämt:
»I åtskilliga andra länder, särskild! i vårt broderland Norge, äro
värnpligtige, som egnat sig åt det presterliga kallet, befriade från egentlig
vapentjenst, d. v. s. från skyldighet att öfva sig i vapnens bruk.
Frågan härom är icke heller hos oss ny. I det förslag till värnpligtslag,
som vid 1875 års Riksdag var föremål för pröfning, var ett
stadgande i sådan rigtning intaget och synes då icke från vederbörande
utskotts eller Riksdagens sida hafva mött någon gensägelse, ehuru något
dylikt stadgande då, i följd af det samtidigt framlagda härordningsförslagets
fall, icke blef i värnpligtslagen infördt. Äfven i 1877 års förslag
till värnpligtslag, som af liknande anledning icke blef antaget, förekom en
sådan bestämmelse.
Med den nuvarande korta öfningstiden är, åtminstone i fredstid,
frågan om presternas tjenstgöringsskyldighet af föga praktisk betydelse,
enär de, som egnat sig åt teologiens studium, i regel icke få till prestembetet
invigas förr än vid tjugutre års ålder, då ju vapenöfningarne i
fredstid enligt den nu gällande ordningen i allmänhet redan äro undangjorda.
Annorlunda ställer sig förhållandet enligt det nya härordningsförslaget,
som ju skulle medföra, att dessa öfningar delvis blefve förlagda
till en betydligt senare ålder än nu. I betraktande häraf och då det,
enligt min åsigt, icke är med det presterliga kallet fullt förenligt, att dess
utöfvare äro underkastade vapentjenst, har jag ansett, att stadgande borde
meddelas derom, att till svenska kyrkan hörande prest, som fullgör sin
värnpligt, icke må åläggas annan än presterlig tjenstgöring.
I hvad män prestman, som tillhöra annat trossamfund än svenska
kyrkan, böra i förevarande afseende likställas med denna kyrkas prester,
måste tydligtvis bero af särskild pröfning beträffande hvarje sådant samfund
eller möjligen i hvarje särskilt fall.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
325
På dessa grunder har jag ansett, att utskottet bort tillstyrka, att
till § 7 värnpligtslagen skulle fogas ett nytt stycke af följande lydelse:
Prest, tillhörande svenska kyrkan, må ej åläggas
annan än presterlig tjenstgöring. I hvad män prestman,
som tillhör annat trossamfund, må befrias från
vapenkonst, derom förordnar Konungen.»
vid § 25
af herr K. G. Bildt, med hvilken herr J. G. Björlin förklarat sig
i hufvudsak instämma:
»I värnpligtslagens § 25 har utskottet föreslagit den förändring i
Kongl. Maj:ts förslag, att i 1 mom. orden »I flottan inskrifvas» utbytts
mot »Flottan tilldelas» och att i 2 mom. orden »äro underkastade inskrifning
1 hären» utbytts mot »tilldelas hären».
I konseqvens härmed torde 3 mom. böra erhålla en med nyss nämnda
ändring öfverensstämmande lydelse. Kongl. Maj:ts förslag talar i 1 och
2 mom. om inskrifning, i 3 inom., som utgör ett tillägg till nu gällande
lag, om öfverföring från stamanställning till egenskap af värnpligtig. Då
i utskottets förslag emellertid nu talas om tilldelning, torde äfven i 3 mom.
orden »öfverföres till härens eller flottans beväring eller landstorm» böra
utbytas mot »tilldelas hären eller flottan». Tillika torde ordet »afgå?’» böra
ändras till »afgått», hvarigenom sådan värnpligtig, som innehaft stamanställning,
skulle vara tryggad i sin rätt att qvarstå vid det vapen han
tillhört, vare sig han afgått efter fylda 21 år och sålunda blifvit öfv urförd
eller han afgått tidigare och sålunda blifvit med vederbörlig åldersklass
inskrifven.
Att f. d. stamanstälds rätt varder i lag tryggad och ej beroende af
inskrifningsförordningens möjliga affattning synes mig vara icke blott i
allmänhet rigtigt, utan äfven för stammens rekrytering af vigt, på de
grunder jag i min reservation vid § 6 anfört. Till tryggandet af denna
rätt synes mig äfven nödvändigt, att i § 25 mom. 3 — liksom äfven i
§ 34 mom. 1, hvarom jag i reservation vid samma § skall yttra mig —
orden »fast anställning» utbytas mot »anställning». Uttrycket »anställning»
innefattar alla, medan »fast anställning» synes kunna få olika tolkningar.
Uttrycket »anställning», som förefinnes i nu gällande värnpligtslag § 34
mom. 1, har mig veterligt hittills icke framkallat någon ovisshet, och för
tillägget »fast» är i Kongl. Maj:ts förslag icke någon motivering anförd.
Tillägget »fast» kan deremot komma att vålla mångahanda missförstånd.
Vid flottan finnas benämningarna »fast stam» och »värfvad stam», vid ar
-
326
Särskilda Utskotts (Ä:o 1) Utlåtande N:o 11.
mén benämningarna »fast anstälda volontärer» och »volontärer». Hvilka,
som vore att anse såsom »fast anstälda» eller såsom blott »anstälda», skulle
alltså af Kongl. Maj:t i administrativ väg eller i kommandoväg bestämmas.
Huru detta bestämmande kan komma att utfalla torde vara svårt att
förutse, särskildt för den olärde, som söker inträde såsom volontär, men
gerna skulle vilja veta, hurudan hans ställning till värnpligten derigenom
bl ifver.
I strafflagen för krigsmagten § 2 användes visserligen uttrycket »fast
anställning», men der i motsats till »värnpligtig», och då det ju är sannolikt,
att nämnda lag blifver underkastad revision, synes det olämpligt att
taga dess uttryckssätt till förebild i värnpligtslagen. I allt fall talar strafflagen
för krigsmagten icke om fast anställning vid härens och flottans
reserv. Efter en liknande uppfattning af begreppet »fast» skulle då exempelvis
en värnpligtig, som undergått sin första tjenstgöring och derefter
ingått som volontär på 1 år, icke heller falla under 34 § 1 mom.
Efter de ändringar, som här ofvan föreslagits, skulle § 25 mom. 3
kunna erhålla följande lydelse: »Värnpligtig, som afgått från anställning
vid hären eller flottan eller vid härens eller flottans reserv, tilldelas hären
eller flottan.»
Mot denna lydelse kan dock erinras, att den icke är tillräckligt klar.
Konjunktionen »eller», som i utskottets förslag förekommer 5 gånger, förekommer
här i allt fall 3 gånger. Den uttrycker icke heller precis det
man vill uttrycka, nemligen f. d. stamanstälds rätt att fortfarande få tillhöra
samma truppslag som förut.
På grund häraf får jag hemställa, att § 25 mom. 3 måtte erhålla
följande lydelse:
Värnpligtig, som afgått från anställning vid hären
eller härens reserv, tilldelas hären och det truppslag, han
förut tillhört.
Värnpligtig, som afgått från anställning vid flottan
eller flottans reserv, tilldelas flottan och den tjenst, han
förut tillhört.»
vid § 27
af herrar H. Andersson i Nöbbelöf, C. Persson i Stallerhult, J.
Bromée, J. A. Sjö, Ollas A. Ericsson och A. T. Carlheim-Gyllensköld,
hvilka anfört:
»Allt oftare har under de senaste åren af sakkunnige personer uttalats,
att vår nuvarande härordning icke längre motsvarar tidens kraf, och
att Sveriges försvarskraft i högst väsentlig mån måste stärkas, för att vårt
''Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande N:o 11.
327
folk i farans stund skall med tillförsigt kunna lita till densamma. Dessa
uttalanden, som med allt större styrka upprepats, tyda på, att svenska
folket åter står inför nödvändigheten att ikläda sig betydande bördor för
stärkande af landets försvar. Ehuru det må kännas än mer tyngande, att
dessa bördor redan nu måste påtagas, då icke tio år förflutit, sedan representationen
ej utan väsentliga uppoffringar antog den nuvarande härordningen,
om hvilken — såsom det då syntes — berättigade förhoppningar
kunde hysas, att den för en längre tid framåt skulle vara tillfredsställande,
så må dock ingen, som är öfvertygad om nödvändigheten af försvarets
stärkande, undandraga sig att i sin mån bidraga dertill.
Då det emellertid kan dragas i starka tvifvelsmål, huruvida landets
ekonomiska ställning är sådan, att det förmår bära kostnaderna för den
af Kongl. Maj:t föreslagna och af utskottet nu tillstyrkta härordningen, är
det — framför allt för Riksdagen — en bjudande pligt att med yttersta
noggrannhet öfverväga och pröfva
dels huruvida ett betryggande försvar icke möjligen kan, till gagn
för samhällslifvet i dess helhet, åstadkommas med mindre uppoffringar än
de, som nu af utskottet tillstyrkts;
dels huruvida dessa uppoffringar komma att efter en rättvis och
billig grund hvila på landets inbyggare.
Då vi i dessa synnerligen vigtiga frågor hysa en från utskottets
majoritet afvikande mening, hafva vi på detta sätt velat för Riksdagen
framlägga våra åsigter i berörda ämnen.
Hvad först angår frågan, huruvida det nödvändiga stärkandet af
landets försvar måste kräfva de af utskottet föreslagna bördorna, särskildt
en så stor utsträckning af de värnpligtiges öfningstid som till 365 dagar,
hålla vi före, att den inom vårt land hittills vunna erfarenheten icke gifver
vid handen något sådant. Såsom stöd för detta vårt påstående vilja vi
erinra derom, att de nuvarande indelte soldaternas utbildning består i en
rekrytskola, fördelad på 14 öfningsveckor det ena året och 7 öfningsveckor
det andra, eller sålunda tillsammans ungefär 150 dagar, efter hvilken tid
rekryten anses utbildad till soldat; och hvad man än haft att anmärka
mot våra indelte soldater, icke liar det varit, att de fått bristande utbildning.
Yi anse oss sålunda vara stödda af den bästa auktoritet —
erfarenhetens, då vi anse, att en rekrytutbildning af 150 dagar är tillräcklig.
Dertill kommer, att denna utbildningstid helt visst kan genom
reformer på det militära området tillgodogöras vida bättre, än hvad nu är
fallet. Om ock ett eller annat, som på programmet för rekrytutbildningen
förefaller den civile öfverflödigt och ändamålslöst, måste bibehållas, finnes
328
Särskilda Utskotts (X:o 1) Utlåtande N:o 11.
dock säkerligen mycket, som kan uteslutas, till fromma för det mera väsentliga
och vigtiga.
En rekrytutbildningstid af 150 dagar anse vi således tillräcklig.
Emot Kongl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag att låta denna utbildning
efterföljas af repetitionsöfningar hafva vi intet att erinra, ehuru vi
icke förbise, att framför allt dessa medföra stora personliga uppoffringar.
Emellertid hafva vi icke kunnat finna nödvändigheten af den för nionde
årsklassen föreslagna öfningen, och tiden för de föregående tre repetitionsöfningarne
hafva vi ansett utan olägenhet kunna begränsas till 30 dagar
för hvardera. Tillika vilja vi såsom synnerligen önskvärd! framhålla, att
den första af dessa repetitionsöfningar anordnas i omedelbar följd med
rekry tutbil dningen.
En sammanlagd öfningstid för de värnpligtige af 240 dagar är sålunda,
enligt vår mening, den längsta, som må antagas, och vi äro förvissade
derom, att- denna tid, ändamålsenligt använd, skall vara fullt tillräcklig
att utbilda goda värnpligtssoldater.
Dessutom vilja vi framhålla önskvärdheten af, att i sammanhang med
ett, förslag till ny härordning en fullständig utredning för Riksdagen framlägga
angående de åtgärder, som må anses ändamålsenliga för ordnande
af vårt sjöförsvar på ett tillfredsställande sätt, särskild! med hänsyn till
nödvändigheten af samverkan mellan armén och flottan till åstadkommande
af ett fullt betryggande försvar.
Vi öfvergå nu till bedömande af spörsmålet, huruvida de ifrågasatta
ekonomiska uppoffringarne för försvaret skulle komma att hvila på eu
rättvis och billig grund.
Så blir, enligt vårt förmenande, icke förhållandet, om de för försvaret
erforderliga skatterna komma att uttagas enligt hittills följda principer.
Vår åsigt är, att utgifter af ifrågavarande art i första rummet och
så långt som möjligt böra bestridas af direkta skatter, uttagna efter progressiv
skala. Likaledes anse vi, att såsom grund för beskattningen bör
läggas den genom obligatorisk sjelfdeklaration uppgifna inkomsten, till
hvilken bör räknas äfven afkastningen af aktier, kommanditlotter samt
lotter i enskilda banker och ekonomiska föreningar.
Dessa grundsatser i fråga om beskattningen för försvaret, hvilka vi
bär allenast i deras allmänna hufvuddrag och i största korthet kunnat antyda,
anse vi vara '' så vigtiga, att vi icke kunna för vår del biträda ett
härordningsförslag, hvarigenom nyp skattebördor framkallas, förrän i samband
med detsamma för representationen framlägges ett förslag till vårt
skatteväsendes ordnande på basis af förut nämnda grunder.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
329
Till de af oss nu framlagda skid, hvarför vi icke för närvarande
kunnat understödja det föreliggande förslaget till ny värnpligtslag och ny
härordning, vilja vi lägga ytterligare det, att, då Kongl. Magt nu gått i
författning om revision af krigslagstiftningen, resultaten af arbetena dermed
torde böra afvaktas, innan den allmänna värnpligten utsträckes. Nämnda
lagstiftning lemnar nemligen, enligt vår åsigt, som vunnit ytter] gare stöd
af flere inom riksdagen i detta ämne väckta motioner, mycket öfrigt att
önska; vi vilja endast framhålla den allmänt uttalade och äfven af oss
delade åsigten, att disciplinstadgan för krigsmagten i hufvudsakliga delar
bör indragas under Riksdagens medbestämningsrätt, till vinnande af största
möjliga rättssäkerhet för de värnpligtige.
Med anledning af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi,
att Riksdagen -- med afslag å såväl Kongl. Maj:ts
propositioner angående ny härordning och ny värnpligtslag
som ock utskottets förevarande förslag •— måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om nytt förslag till
förbättrad härordning, grundad hufvudsakligen å indelningsverkets
upphörande samt å utsträckning af de värnpligtiges
öfningstid till 240 dagar, för I el ad på en rekrytskola
om 150 dagar samt tre repetitionsöfningar,
hvardera om 30 dagar, och af hvilka den första omedelbart
efterföljer rekrytskolan, äfvensom att Kongl. Maj:t
i sammanhang härmed måtte förelägga Riksdagen förslag
dels till skatteväsendets ordnande, hufvudsakligen
med tillämpande af ofvan uttalade grundsatser, och dels
till ny krigslagstiftning, som jemväl bör omfatta de för
disciplinens upprätthållande nödiga bestämmelser.»
af herrar J. Hjelmérus, S. O. Nyländer och E. A. Lindblad, hvilka
anfört:
»Att vårt försvar för tryggande af fosterlandets frihet och sjelfständighet
är i behof af förstärkning torde vara en inom nationen allmänt
utbredd mening. Likaså torde man numera vara allmänt ense derom, att
härväsendet bör, med upphäfvande af indelningsverket, grundas hufvudsakligen
å allmän värnpligt. I)å det gäller att afföra, till hvilket mått
de värnpligtiges öfningstid bör utsträckas för att dessa skola bibringas en
tillfredsställande soldatutbildning och landet dymedelst erhålla en fullt
fältduglig armé, hafva deremot meningarne visat sig mycket delade.
Bill. till Riksd. Prof. IDOL 8 Sand. 1 Afd. 11 Höft.
42
330
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Vid öfvervägande först af frågan om hvilken öfningstid, som må
anses erforderlig för infanteriet — härens hufvudsakligaste truppslag —
erbjuder sig osökt en utgångspunkt i den nuvarande utbildningstiden —
150 dagar — för indelta arméns stamrekryter, hvilket manskap med den
nuvarande härorganisationen onekligen kan betecknas såsom härens egentliga
kärna. Det torde nemligen vara ett — äfven bland militära fackmän
— temligen allmänt erkändt sakförhållande, att de nuvarande indelta stamrekryternas
utbildning är god och tillfredsställande, en uppfattning som
ock bestyrkes af en flerårig erfarenhet.
Det synes då ligga nära för handen, att, äfven under förutsättning
af en arméorganisation, byggd hufvudsakligen å allmän värnpligt, ett nöjaktigt
resultat skulle kunna vinnas, derest de värnpligtiges vid infanteriet
rekrytutbildning (rekrytskolan) bestämdes till en tid af fem månader eller
150 dagar.
Under förutsättning att rekrytskolan tager sin början i förra hälften
af januari under andra värnpligtsåret, skulle densamma följaktligen vara
afslutad i början af juni månad.
Att emellertid äfven repetionsöfningar äro nödiga såväl för upplifvande!
af de kunskaper och färdigheter, som under rekrytskoleperioden
inhemtats, som ock för beredande af tillfälle till öfningar i större truppförband
är påtagligt. Utgår man ifrån, att dessa öfningar — såsom chefen
för generalstaben efter hvad det synes på goda skäl föreslagit — för
första uppbådet böra bestämmas till tre, torde dock utan afsevärd olägenhet
tiden för hvarje sådan öfning kunna begränsas till 30 dagar.
Enär det uppenbarligen är af största vigt för de värnpligtige att få
fullgöra sin värnpligt så snart som möjligt efter värnpligtsålderns inträde,
så att de sedermera må kunna utan hinder af de afbrott, som militäröfningarne
medföra, egna sig åt sin egentliga verksamhet, är det tydligen
ett önskningsmål, att dessa öfningar icke uppskjutas längre än som
är alldeles oundgängligt utan fast hellre förläggas till de tidigare värnpligtsåren.
Under antagande att, såsom ofvan nämnts, rekrytskolan afslutas
de första dagarne af juni månad under andra värnpligtsåret, skulle
den första repetitionsöfningen kunna eg a rum till största delen under juni
månad samma år i omedelbar följd med rekrytskolan. Härigenom skulle
ock vinnas den mycket beaktansvärda fördelen, att soldatens mera fältmessiga
utbildning skulle kunna i högre grad, än vid antagande åt Kongl.
Maj:ts förslag är möjligt, tillgodoses redan på ett tidigare stadium af de
värnpligtiges utbildning, en fördel som ock vid den af Kongl. Maj:t anbefalda
granskningen af förslaget till ny härordning af flere militära
reservanter blifvit särskildt framhållen.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
331
Af skäl, som ofvan nämnts, synas de återstående två repetitionsöfningarne
helst böra förläggas till tredje och fjerde värnpligtsåren.
Tydligt är, att den af Kongl Maj:t föreslagna repetitionsöfningen
under nionde värnpligtsåret skulle för de värnpligtige, som då ej sällan
redan hunnit bilda familj eller erhållit en mera fast verksamhet, blifva
förbunden med väsentliga olägenheter. Ur denna synpunkt är det uppenbarligen
önskvärdt, att denna repetitionsöfning icke måtte ifrågakomma. I
sjelfva verket lärer väl ock en sådan öfning knappast vara af den afgörande
betydelse för försvaret, att densamma, i betraktande af nämnda
olägenheter, bör i organisationsplanen ingå.
På grund af ofvan anförda skäl torde man således kunna stanna
vid en öfningstid för infanteriet af — repetitionsöfningarne inberäknade
— 240 dagar eller 8 månader.
Då, såsom statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet till
statsrådsprotokollet erinrat, öfningstiden för infanteriet, eller härens talrikaste
vapen, bör vara måttgifvande äfven för andra truppslag, synes
öfningstiden äfven för dessa nu böra föreslås att blifva lika lång.
Öfningarnes fördelning lärer emellertid i fråga om rytteriet, fältartilleriet
samt fältingeniör- och fälttelegraftrupperna böra ordnas något
annorlunda, enär rekrytutbildningen der erfordrar längre tid.
I hufvudsaklig proportion till den af Kongl. Maj:t föreslagna fördelningen
af öfningstiden för sistnämnda truppslag, torde densamma kunna
så fördelas, att den första utbildningen (rekrytskolan) bestämmes till 170
dagar och påbörjas under första värnpligtsåret samt att två repetitionsöfningar,
hvardera om 35 dagar, förläggas till andra och fjerde åren.
Hvad angår flottan torde, under förutsättning af den nu föreslagna
utbildningstiden, öfningarne med de i § 25 mom. 1 a) af förslaget till
värnpligtslag omförmälde samt dermed i fråga om öfningarnes fullgörande
likstälde värnpligtige utan olägenhet kunna taga sin början under första
året; likasom ock, beträffande öfriga till flottan uttagne värnpligtige, de
der icke inskrifvits till fästningstjenst, dessa värnpligtiges öfningar under
nämnda förutsättning lära kunna fullgöras i en följd med början under
andra året.
Beträffande den årstid, då repetitionsöfningarna lämpligast böra ega
rum, torde man kunna instämma med hvad utskottet härutinnan anfört i
anledning af herr L. P. Mallmins in. flis motion, dock med det icke oväsentliga
förbehåll, att det af utskottet i sådant afseende föreslagna tillägget i
värnpligtslagen bör ega tillämpning äfven under den öfvergå ngstid, som
för den nya härorganisationens genomförande är erforderlig. Något rimligt
skäl, hvarför eu sådan inskränkning i fråga om tiden för repetitions
-
332
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
öfningarna icke skulle vinna tillämpning äfven under öfvergångstiden, utan
först sedermera, lärer icke förefinnas. Något sådant har icke heller af
utskottet anförts.
Antages ett härordningsförslag, bygdt på en öfningstid af 8 månader
för de värnpligtige, kan icke förnekas, att äfven härigenom en högst
betydlig förstärkning af landets försvarskraft skulle vinnas.
Då öfningstiden enligt det nu framlagda förslaget i jemförelse med
Kongl. Maj:ts af utskottet härutinnan förordade förslag kommer att minskas
med 125 dagar, blifva uppenbarligen ock kostnaderna för de till hären
uttagne värnpligtiges utbildning afsevärdt mindre. Under förutsättning
af 240 dagars sammanlagd öfningstid uppgår antalet tjenstgöringsdagar
för de värnpligtige årligen till endast 5,040,728 dagar eller 2,593,090
tjenstgöringsdagar mindre än enligt utskottets förslag. Med tillämpande
af samma grunder i fråga om det till de värnpligtige utgående penningebidraget.
s belopp m. m., som utskottet förordat, har den besparing, som
genom tjenstgöringsdagarnes minskning till 240 dagar skulle vinnas, beräknats
till 3,050,391 kronor om året.
Den kortare öfningstiden skulle vidare medföra en besparing äfven
i fråga om kavalleriets stamhästar, i det att ett afsevärdt antal af dessa
skulle kunna ställas i depot under tiden från repetitionsöfningarnes slut,
till dess rekrytskolan följande år tager sin början. Den härigenom uppkommande
årliga besparingen uppgår till 46,092 kronor.
Genom begränsningen af fältartilleriets repetitionsöfningar från 42
till 35 dagar skulle äfven kostnaden för artilleriets legda hästar kunna
nedbringas med 71,140 kronor om året.
Den förordade begränsningen af öfningstiden från 365 till 240 dagar
skulle således medföra en årlig besparing af sammanlagdt minst 3,167,623
kronor och följaktligen den årliga ordinarie totalkostnaden för landtförsvaret
belöpa sig till 41,389,985 kronor i stället för 44,557,608 kronor enligt
utskottets förslag.
Utan förringande af värdet utaf de utredningar, som af chefen för
finansdepartementet och äfven af utskottet, i hufvudsaklig anslutning dertill,
verkstälts rörande landets ekonomiska bärkraft, lärer det dock få anses
uppenbart, att en sådan beräkning under alla förhållanden måste ställa sig
synnerligen vansklig.
Det torde derför tvifvelsutan för tillvaratagande af landets sanna intressen
vara klokast att vid en dylik beräkning gå till väga med försigtighet,
särskilt under nuvarande förhållanden, då åtskilliga tecken tyda på
en tillbakagång i det uppsving, vårt ekonomiska lif under senare
åren tagit.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
333
Då i hvarje fall kostnaderna för förstärkningen af landets försvar
måste medföra väsentligen ökade skattebördor, synes billigheten fordra, att
vid fördelningen af dessa bördor vederbörlig hänsyn tages till förmågan
att bära desamma. Det är derför med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att, såsom utskottet jemväl förordat, de ökade kostnaderna
för försvaret böra i främsta rummet uttagas på den direkta beskattningens
väg med tillämpning af grundsatsen om obligatorisk sjelfdeklaration i
förening med en lämpligen afvägd progression i beskattningen.
På grund af hvad sålunda anförts, tillåta vi oss hemställa,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att § 27
mom. 1 värnpligtslagen skall erhålla följande lydelse:
§ 27.
1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin
utbildning tjenstgöra under fredstid i sammanlagdt tvåhundrafyrtio dagar,
hvilken tjenstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:
a) vid fotfolket, positionsartilUriet, fästningsartilleriet, fästning sing eniörtrupperna
och tv än gen:
med en första tjenstgöring (rekrytskola) om etthundrafemtio dagar,
som tager sin början under andra året, samt
med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under hvart
och ett af andra, tredje och f erde åren;
b) vid rytteriet, fältartilleriet samt fältingeniör- och fälttelegraftrupperna
:
med en första tjenstgöring (rekrytskola) om etthundrasjuttio dagar,
som tager sin böljan under första året, samt
med en r<petitions-(regements-)öfning om trettiofem dagar under
hvart och ett af andra och fjerde åren;
c) vid flottan:
af de i § 25 mom. 1 a) nämnde värnpligtige, äfvensom af andra å
sjömanshus inskrifne värnpligtige till det antal Konungen bestämmer i en
följd med början under törsta året,
af till fästningstjenst inskrifne värnpligtige med en första tjenstgöring
om tvåhundra dagar, som tager sin början under första eller andra
året, och med en repetitionsöfning om fyrtio dagar under fjerde året, samt
af flottans öfrige värnpligtige i en följd med början under andra året.
334
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
Värnpligtig, uttagen till trängen i förvaltningstjenst eller egentlig
sjukvårdstjenst, till stationstjenst vid flottan eller till särskild befattning
vid hären eller flottan, så ock värnpligtig, som för utbildning vid Gotlands
infanteriregemente uttagits från annat regementes inskrifningsområde, må,
på sätt Konungen finner godt förordna, fullgöra honom åliggande tjenstgöring
i en följd.
Repetitionsöfning må icke, der ej Konungen för särskilda fall annorlunda
förordnar, ega rum
vid de inom Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län förlagda fotfolksregementen under tiden från och med
den 11 juli till och med den 31 augusti samt
vid öfriga fotfolksregementen, med undantag af de för sjöfästningarne
afstäda, under tiden från och med den 11 juli till och med den 9
september.»
af herr S. G. von Frusen, som anfört:
»Vid behandlingen af den stora och i nationens lif djupt ingripande
frågan om ett i väsentliga delar förändradt system för ordnandet af landets
försvar har utskottet i särskilda fall icke underlåtit att taga hänsyn till
kraf, som från vissa samhällsklasser blifvit uppstälda för vinnande af en
motvigt mot eller lindring af den tunga, som den ökade försvarsbördan
skulle komma att medföra. I ett hänseende har utskottet emellertid iakttagit
fullständig tystnad. Den med nödvändighet hos en hvar, som under
en lång öfning förberedt sig att i farans stund värna landet, uppstigande
känslan, att han, på hvilken plats i samhället han än må komma att hamna,
bör erhålla möjlighet att få ett ord med vid bestämmandet af detta samma
lands öden och utveckling genom rätten att deltaga i val till Riksdagens
Andra Kammare, denna känsla har af utskottet lemnats utan beaktande.
Då, oafsedt denna uraktlåtenhet, på grund af förhållanden, hvilka det här
icke är af nöden att närmare undersöka, ställningen nu faktiskt är sådan,
att frågan om utsträckning af den politiska rösträtten vid denna riksdag
icke kan föras fram mot sin lösning på ett tillfredsställande sätt, kan jag
icke intaga annan ståndpunkt än den, att försvarsfrågan bör afgöras först
vid en kommande riksdag, då äfven rösträttsfrågan kan förekomma. Ett
sådant på grund af nu anförda skäl i min tanke nödvändigt uppskof
medför äfven andra högst afsevärda fördelar. Man skall då samtidigt med
försvarets ordnande kunna besluta en skattelagsstiftning, som möjliggör
att i mån af behof på ett rättvist sätt uppbringa de penriingemedel, som
för försvaret erfordras. Man skall ock genom en förbättrad lagstiftning
kunna sörja för, att den värnpligtige, då han, på grund af lagens bud,
335
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
utan tvifvel med en viss oro intager för längre tid den för honom ovana
platsen i ledet, skall känna sig lugnad af den trygga vissheten att af
rättvisa lagar samt opartisk och sakkunnig rättsskipning vara skyddad mot
hårdhet och Övergrepp. Och man skall äfven kunna se till, huruvida
icke väsentliga förbättringar kunna vidtagas i det nu framlagda förslaget
till försvarsfrågans lösning.
Ehuru jag icke är fackman på förevarande område, torde det dock
icke anses förmätet, om jag, som nu under en tid haft till pligt att så
godt som uteslutande sysselsätta mig med denna fråga, i sistnämnda hänseende
framlägger några tankar till öfvervägande.
En anmärkning, som mot Kongl. Maj:ts förslag i främsta rummet
kan framställas och hvars befogenhet svårligen lär kunna förnekas, är, att
det förutsätter bibehållandet af en betydande styrka fast ansläldt manskap,
särskildt vid specialvapnen. Värfning måste derföre fortfarande
årligen ega rum i betydande utsträckning, och då man vet, att framgången
af denna är mycket beroende af de vexlande konjunkturerna, måste nämnda
förhållande ovilkorligen anses innebära en svaghet i förslaeet. Anledningen,
hvarför denna brist icke kunnat undvikas, är påtaglig: den föreslagna
öfningstiden för de värnpligtige är, hvad vissa specialvapen beträffar,
för kort för att å ena sidan den värnpligtig utbildning skall
kunna blifva sådan, som vapnet fordrar, och å andra sidan den inre tjensten
inom vapnet skall kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthållas.
För att motväga dessa brister har förslaget måst upptaga för de ifrågavarande
vapnen dels en större numerär befäl af manskapsklassen, än som
eljest varit erforderlig, dels ett förhållandevis stort antal ’öfriga volontärer’.
Vid sidan af denna anmärkning har med stor styrka framträdt en
annan, nemligen att vid fotfolket och med detta i förevarande hänseende
likstälda vapen öfningstiden är längre, än som under vissa förutsättningar
vore behöfligt. De skäl, som ur borgerlig synpunkt med styrka anförts
för nedbringandet af öfningstiden, äro för väl kända för att här behöfva
upprepas, och de skäl, som ur militär synpunkt anförts för de 365 dagarna,
synas mig antingen icke nå målet eller ock skjuta öfver målet
och i båda fallen således vara otillfredsställande.
Om hvad jag här i sistnämnda båda hänseenden anfört är rigtigt,
lärer den enda rätta vägen att följa vara den sedan gammalt inslagna,
nemligen att, med öfvergifvande af principen af lika öfningstid för alla
värnpligtige, afpassa öfningstiden vid de särskilda vapnen efter deras
olika kraf.
Hvad först beträffar fotfolket och vissa andra vapenslag, har det
synts mig böra tagas i allvarligt öfvervägande, om icke öfningstiden för
336
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
dem, särdeles om rekrytöfningarna förlädes till en tjenlig årstid, kunde
nedbringas till 8 månader. Följderna af en sådan öfningstidens minskning
lära icke nu kunna öfverskådas, utan först en af sakkunnige verkstad
utredning kan gifva vid handen, hvilken inverkan en sådan förändring
bör hafva på organisationen i skilda hänseenden i syfte att mobiliseringsresultatet
må blifva fullt tillfredsställande. Frågorna om öfningstidens
förläggning och indelning samt dess ändamålsenliga utnyttjande
komma ock härvid att sjelfmant framträda. Men en annan åtgärd, som
i sammanhang härmed jemväl borde vidtagas, vore att sätta skytteväsendet
i landet i organiskt samband med det officiella försvarsväsendet. Det
borde vara ett åliggande för hvarje svensk vapenför yngling att genom
deltagande i väl ordnade skjutöfningar i hembygden före värnpligtsålderns
inträde skaffa sig så stor individuel skjutskicklighet, som med hänsyn
till hans anlag lör sådana öfningar kunde skäligen fordras. Utan tvifvel
skulle härigenom af de värnpligtiges utbildning en vigtig och tidsödande
del vara undangjord redan vid rekrytskolans början.
Annorlunda ställer sig frågan om öfningstidens längd vid vissa
andra vapen, särskildt kavalleriet. Beträffande dessa vapenslag torde det,,
om man dels vill minska antalet befäl af manskapsklassen, dels skall
kunna nöja sig med endast det antal ''öfriga volontärer’, som är erforderligt
för underbefälets rekrytering, vara nödvändigt att öka de värnpligtiges
öfningstid utöfver den här ofvan för fotfolket ifrågasatta och
jemväl utöfver den af Kongl. Maj:t föreslagna eller 12 månader — olika
för olika vapenslag. Huru stor öfningstiden under den gifna förutsättningen
bör vara för de särskilda vapenslagen, tilltror jag mig icke att
bedöma, ej heller huru stora årskontingenter af värnpligtige behöfde dem
tilldelas. Deremot vill jag framhålla, att trots den längre öfningstiden
det icke bör möta svårigheter att, utan anlitande af lottning, till dessa
vapen erhålla ett tillräckligt antal värnpligtige på frivillighetens väg. Såsom
skäl härför vill jag nämna ej blott, att dessa vapenslag i och för sig
utöfva en viss dragningskraft på ynglingen, utan äfven att öfningstidens
Överskjutande längd i viss mån skulle motvägas af minskningen i antalet
repetitionsöfningar. När härtill kommer, att för den Överskjutande öfningstiden
lämplig dagaflöning kunde bestämmas, tror jag icke, att det
vore att befara, att ej det jemförelsevis mindre antal värnpligtige, som
för dessa vapenslag erfordras, frivilligt skulle låta sig vid dem inskrifvas.
En annan fråga, som jag icke kan anse vara lyckligt löst genom
det föreliggande förslaget, är den om officerarnes utbildning och beredande
af tillgång på reservofficerare, hvilka sistnämnda vid mobilisering
skulle behöfva i stor utsträckning tagas i anspråk.
337
Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande N:o 11.
Blifvande officerare och reservofficerare skulle enligt departementschefens
plan icke komma att erhålla sin första utbildning tillsammans med
de värnpligtige, utan i särskilda för dem inrättade skolor. Det synes mig
vara principielt origtigt, att den, som skall föra befäl inom en armé af
värnpligtige, icke skall hafva under någon del af sin utbildningstid lefvat
den vanlige värnpligtiges lif och derigenom på närmaste håll lärt känna
deras lefnadsvilkor, vanor och föreställningssätt, hvilka det skall blifva hans
lifsuppgift att leda och befalla. Någon förlängning af den blifvande officerens
utbildningstid behöfde icke blifva en följd af den af mig åsyftade
förändringen, enär den särskilda utbildning, som för befordran till underofficer
är af nöden, väl utan större svårighet skulle kunna bibringas officersaspiranterna
före och under rekrytskoletiden. Genom samma förändring
skulle det ock blifva möjligt att träffa lämpligare anordningar än de i
statsrådsprotokollet ifrågasatta för erhållande af ett tillräckligt antal dugliga
reservofficerare, enär dessa då icke skulle behöfva framstå såsom några,
hvilka befunnits undermåliga, då det galt att komma, in på den militära
banan. Anordningarna för befälets utbildning äro af den största betydelse,
särskilt, då det gäller befälet inom en armé af värnpligtige. Af dessa
anordningar beror i väsentlig mån icke blott den skicklighet, med hvilken
befälet kommer att föras, utan ock den anda, i hvilken de värnpligtiges
fostran till fäderneslandets försvar kommer att ledas.
Slutligen kan jag ej underlåta att såsom min åsigt uttala, att, det
är en afgjord brist, att icke Kongl. Maj:t samtidigt med framläggande af
förslag till ny härordning — i synnerhet ett, som är af så genomgripande
art, som det förevarande — äfven aflåtit proposition till Riksdagen om
fullständig lönereglering för såväl armén som flottan.
Då således å ena sidan vissa enligt min mening ovilkorliga förutsättningar
för genomförandet af en ny försvarsorganisation ännu icke förefinnas
och å andra sidan förändringar i det framlagda förslaget böra vidtagas
för lättande af bördan för landet och den enskilde samt för vinnande
af ändamålsenlighet, anser jag, huru öfvertygad jag än är om nödvändigheten
af en snar och genomgripande förändring af landets försvarsväsende,
dock icke, att ett afgörande beslut angående försvarsfrågans lösning kan
eller bör fattas af innevarande Riksdag.»
af herr friherre 1. fl. ron Knorr imf, som anfört:
»Då jag ej kunnat biträda Kongl. Maj:ts och utskottets förslag rörande
värnpligtiges tjenstgöringstid under fredstid i sammanlagdt 365
dagar, grundar sig min afvikande mening hufvudsakligen påföljande skäl:
Bil,, till Riksd. Prof. 11)01. S Sand. / A/d. // Höft. 43
338
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
l:o. En utsträckning af värnpligtiges tjenstgöringstid från nu gällande
90 dagar till 365 dagar skulle vara ett för stort steg, som ej öfverensstämde
med svenska folkets uppfattning angående reformers genomförande
i allmänhet. Äfven synes mig ej öfvertygande skäl vara framlagda
af Kongl. Maj:t och utskottet, hvarför eu så lång tjenstgöringstid
i fredstid vore nödvändig för infanteriet, hvilket vapens utbildningskraf,
enligt chefens för landtförsvarsdepartementet uttalande till statsrådsprotokollet
den 7 januari 1901, borde vara måttgifvande.
2:o. Värnpligtiges tjenstgöring i fredstid skulle, enligt förslaget,
för de flesta truppslagen fördelas på sex år, hvilket förhållande, i betraktande
af att rekryttjenstgöringen borde begynna i slutet af första året och
fortgå i en följd under andra året, medförde, att de värnpligtige blefve i
allmänhet skyldige att i fem olika omgångar lycka in till tjenstgöring.
Det torde väl ej kunna förnekas, att värnpligtige af alla samhällsklasser
komme att erfara stora olägenheter af att nödgas så många gånger,„ för
den militära tjenstgöringens skull, afbryta de fredliga sysselsättningarne.
Särskildt skulle sannolikt de, hvilka bildat familj och hade att i tjugunionde
året inställa sig till femton dagars tjenstgöring, med mycken olägenhet
och motvilja fullgöra denna.
3:o. Förläggandet af repetitions-(regements-)öfningarne till hösten
från sista veckan af augusti månad till september månads slut, i enlighet
med den för härordningen uppgjorda planen, skulle, med afseende å det
nödvändiga inkallandet af trenne årsklasser på en gång, blifva eu mycket
tung börda för svenska jordbruket, som lider och sannolikt kommer att
lida allt framgent af en ringa tillgång på arbetskrafter under skördetiden.
Visserligen har utskottet föreslagit den bestämmelsen i 27 §, att repetitionsöfningar
med fotfolket ej skulle få hållas från och med den 11 juli
och till och med den 9 september; men då skördens inbergande norr om
Skåne ej brukar vara i allmänhet verkstäld till den 9 sept., torde den
erbjudna lättnaden ej komma att betraktas såsom väsentlig. Äfven torde
vara sannolikt, att det inom kort komme att visa sig medföra stora olägenheter
såväl från militärisk synpunkt som från synpunkten af de värnpligtiges
helsa att verkställa ifrågavarande öfningar under den merendels
regniga oktober månad, i följd hvaraf man snart skulle förklara det nödvändigt
att skjuta tillbaka dem till den i härordningsplanen beräknade tiden.
Deremot synes mig en tjenstgöringstid af 300 dagar vara vid de
flesta truppslag fullt tillräcklig från militärisk synpunkt. Om af denna
tid 210 dagar användes till rekryttjenstgöring, skulle denna visserligen
blifva 35 dagar kortare, än Kongl. Maj:t och utskottet föreslagit, men
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
339
skilnaden borde kunna ersättas genom diverse inskränkningar i sådant,
som ej direkt befordrar den värnpligtiges utbildning till fältduglig
soldat. Genom öfningstidens förminskning till 300 dagar blefve det
nödvändigt att utesluta den föreslagna repetitionsöfningen å femton
dagar och förändra de trenne öfriga föreslagna repetitionsöfningarna å
trettiofem dagar till trenne sådana å trettio dagar (210 -j- 90 = 300),
men denna åtgärd borde ej kunna medföra .någon afsevärd skada i afseende
å de värnpligtiges utbildning. Repetitionsöfningarne borde förläggas
till försommaren på det sätt, att den omkring 1 juni afslutade
rekrytskolan omedelbart efterföljdes af en repetitionsöfning, till hvilken
fjerde och femte klasserna äfven inkallades. Den olägenhet i militäriskt
hänseende, som möjligen uppkomme genom sådan anordning, torde mångfaldigt
uppvägas deraf, att antalet år, under hvilka de värnpligtige skulle
särskild! rycka in till ny tjenstgöring, förminskades från fem till tre och
att jordbruket undginge den väsentliga skada det skulle lida genom repetition
söfningarnes förläggande till hösten. Då fälttjenstöfningar mellan
tvenne arméfördelningar sannolikt med större lätthet kunde anordnas å
hösten än å sommaren, borde det för öfrigt medgifvas, att sådana finge
anställas med hvarje fördelning hvart tredje år efter den 15 september
under något antal dagar af den till repetitionsöfningarne anslagna tiden.
För att en härordning skall vara fullt ändamålsenlig, fordras det enligt
mitt förmenande, att det i värnpligtslagen föreskrifves olika tjenstgöringstid
i fredstid för de värnpligtige allt efter utbildningskrafvet vid de olika
truppslagen. Sålunda borde det vara bestämdt t. ex. längre tjenstgöring
för en värnpligtig vid rytteriet, der utbildningen är svårare, än för en
värnpligtig vid infanteriet och å andra sidan en vida kortare tjenstgöring
för en trängsoldat än för en infanterist. Men äfven om särskild ersättning
tilldelades för längre tjenstgöringstid än den allmänna vid infanteriet,
skulle Riksdagen sannolikt ej medgifva, att längre tjenstgöring vid vissa
specialvapen ålades i värnpligtslagen såsom ett tvång, enär den allmänna
uppfattningen hos svenska folket hittills fordrat lika lång utbildningstid
för alla värnpligtige.
Då 300 dagars öfningstid, ehuru tillräcklig vid de flesta, truppslag,
måhända ej är tillräcklig vid rytteriet, ridande artilleriet samt fältingeniöroch
fälttelegraftrupperna, men en längre öfningstid ej kunde genom lag
åläggas värnpligtige, som tilldelades nämnda truppslag, synes den utvägen
böra anlitas att genom frivillig öfverenskommelse vid inskrifningen förmå
dessa värnpligtige, som utgöra ett relativt mindre antal (något öfver 2,000),
att mot särskild ersättning tjenstgöra 60 dagar utöfver de 300. Första tjenstgöringen
eller rekrytskolan, som vid ifrågavarande truppslag skulle isänka
340
Särskilda Utskotts (JSr:o 1) Utlåtande N:o 11.
230 dagar, kunde derigenom ökas med 50 dagar till 280 och hvardera af
de tvenne erforderliga repetitionsöfningarne å 35 dagar kunde derigenom
ökas med 5 dagar till 40 (280 —{— 40 —{— 40 = 360). Rekrytskolan borde
börja omkring 1 november under första året och fortgå i en följd under
andra året samtidigt med tredje och fjerde årsklassernas repetitionsöfningar,
derest sådant vore möjligt att åstadkomma, eller ock upphöra vid nämnda
repetitionsöfningars början för att derefter fortsätta omedelbart efter deras slut.
Repetitionsöfningarne skulle utföras ungefär samtidigt med infanteriets.
Första tjenstgöringen eller rekrytskolan vid fotfolket, positionsartilleriet,
fästningsartilleriet, fästningsingeniörtrupperna och trängen borde
begynna i första veckan af november under första året och fortgå 210
dagar till tiden omkring 1 juni andra året samt efterföljas omedelbart af
en repetitionsöfning å 30 dagar, hvartill fjerde och femte klasserna äfven
inkallades. Endast vid trupperna i Norrland, der våren och sommaren
inträffa väsentligt senare än i öfriga Sverige, borde första tjenstgöringen
eller rekrytskolan begynna något senare än i första veckan af november.
Första tjenstgöringen eller rekrytskolan vid fältartilleriet, utom det
ridande artilleriet, borde begynna i sista veckan af oktober under första
året och fortgå 230 dagar till midten af juni andra året samt efterföljas
omedelbart af en repetitionsöfning å 35 dagar, till hvilken äfven fjerde
klassen inkallades.
Hvad flottan angår, borde de i § 25 mom. 1 a) nämnde värnpligtige
äfvensom andra å sjömanshus inskrift^ värnpligtige till det antal,
Konungen bestämmer, tjenstgöra 300 dagar i en följd under andra året,
de till fästningstjenst inskrifne värnpligtige begynna sin tjenstgöring under
första eller andra året med 258 dagar i en följd och fortsätta den
med en repetitionsöfning å 42 dagar under fjerde året samt flottans öfrige
värnpligtige utföra sin första tjenstgöring å 200 dagar under andra året
och en repetitionsöfning å 100 dagar under fjerde året.
Mot de delar af 27 §, som ej beröras af ofvanstående uttalande,,
har jag ingen erinran att göra.»
af herr H. F. A. E. Pantzarhielm, som anfört:
Dä de af Kongl. Maj:t för innevarande års Riksdag framlagda förslagen
om utsträckning af värnpligten och om ny härordning äro byggda
icke på den allmänna värnpligtens princip, sådan denna hos andra nationer
blifvit tillämpad och pröfvad, utan på en kombination af värnpligt
och värfning, som helt och hållet gör härens krigsduglighet beroende af
värfningens utgång;
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
341
dä under en följd af år erfarenheten oförtydbart gifvit vid handen,
att, under tider med höga arbetslöner, värfningen icke ens med abnorma
kostnader kan i vårt land upprätthållas, hvilket förhållande torde hafva
varit ett af de kraftigaste motiven för framläggandet af det nya härordningsförslaget;
då
principen »lika öfningstid åt alla» blifvit uti härordningsförslaget
fastslagen, utan att likväl der hafva kunnat likformigt tillämpas, samt då
nämnda princip, som icke inom andra arméer kunnat godkännas eller vinna
tillämpning, innebär eu motsägelse och, från försvarets synpunkt sedd,
är opraktisk och skadlig;
dä genom den i det kongl. förslaget ifrågasatta öfningstiden af
365 dagar för alla vapenföra värnpligtige skulle åt de värnpligtige vid
vissa vapenslag gifvas en obehöfligt lång och i såväl direkt som indirekt
hänseende onödigt kostsam och betungande utbildning samt åt de värnpligtige
vid andra vapenslag en otillräcklig utbildning, hvarigenom försvarets
effektivitet på ett betänkligt sätt försvagas;
då i regeringens härordningsförslag beträffande öfningstidens användning
för de värnpligtiges militära utbildning den mening uttalas,
att i de vigtiga utbildningsgrenarna exercis, fälttjenst och målskjutning,
man skall »följdrigtigt fortgå på den väg, på hvilken inslagits genom
nu gällande utbildningsinstruktioner», och regeringen dermed stält sig
afvisande gent emot de kraf pa den formella trupputbildningens anordnande,
som en från pedanteri frigjord militäråskådning numera i alla
länder kraftigt påyrkar utan att derigenom härens krigsduglighet och
försvarets kraft lenmas i någon man obeaktade;
dä, såsom jag i min vid denna riksdag aflåtna motion närmare påvisar,
frågan om officers- och reservofficersutbildningen samt underofficersklassens
rekrytering genom de i det kongl. härordningsförslaget gifna bestämmelserna
derom icke kan anses vara på ett tillfredsställande sätt löst;
dä Riksdagen icke blifvit satt i tillfälle att samtidigt med behandlingen
af förslagen om utsträckt värnpligt och om ny härordning taga i
öfvervägande frågan om den af en ökad tjenstgöringsskyldighet betingade
regleringen af officerarnes aflöningsföfmåner samt då den i härordningsförslaget
framlagda planen för reglering af underofficerarnes aflöning
icke synes vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande;
då enligt mitt förmenande frågorna om härens organisation samt
skatteväsendets och det militära rättsväsendets ordnande böra i ett sammanhang
framläggas till Riksdagens pröfning och då jag, såsom jag i min
motion vidare utvecklat, anser, att en förlängning af de värnpligtiges öf
-
342
Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande ,AT:o 11.
ningstid icke bör påläggas folket utan i förening med en afsevärd utsträckning
af den politiska rösträtten;
dä den af utskottet förebragta finansutredningen uteslutande är byggd
på flygtiga sannolikhetskalkyler, uppgjorda utan något fast underlag och
då densamma således icke torde kunna anses vara af beskaffenhet att böra
läggas till grund för ett omdöme beträffande landets förmåga att bära de
så betydligt ökade kostnaderna för försvaret samt ett afvägande af det rättvisaste
och bästa sättet för dessa kostnaders uttagande, hvadan utskottets
hemställan i detta hänseende också utmynnar i ett skrifvelseförslag till
Kongl. Maj:t, hvars handläggning och slutliga resultat icke lärer kunna
förutsägas;
dä jemväl det militära rättsväsendets ordnande är föremål för utredning
af en särskildt för detta ändamål af Kongl. Maj:t tillsatt komité,
hvars arbeten ännu icke påbörjats; så har jag icke kunnat biträda det beslut,
hvartill utskottet kommit, nemligen att tillråda Riksdagen att redan
nu fatta ett definitivt beslut och i hufvudsak antaga de af Kongl. Maj:t
framlagda förslagen om utsträckning af den allmänna värnpligten samt
om ny härordning.»
af herr J. G. Björlin, med hvilken herr K. G. Bildt förklarat sig
instämma:
»Då en bestämmelse, hvarigenom i regeln den ojemförligt största
delen af fotfolket skulle förhindras att, på sätt Kong]. Maj:t föreslagit, å
den derför mest lämpliga tiden anställa tillämpningsöfningar i terrängen
är egnad att väsentligen försvaga det resultat man vill vinna af de med
genomförandet af förslaget förenade stora uppoffringar samt, organisativt
sedt, nödvändigtvis förutsätter en sänkning af öfning stiden för fotfolket till
10 månader, så vida icke hela systemet för de olika truppslagens utbildning
skall sönderbrytas och möjligheten af att bilda reservtrupper uppgifvas,
har jag ansett, att ofvannämnda bestämmelse ej bort i paragrafen
intagas, samt att herr L. P. Mallmins m. flis motion till följd deraf ej
bort föranleda till någon åtgärd.»
♦
af friherre N. A. H. Palmstierna, med hvilken herr H. F. A. E.
Pantzarhielm instämt:
»Att uti värnpligtslagen intaga, att repetitionsöfningar med fotfolket
i regel ej få ske mellan den 10 juli och den 10 september anser jag
olämpligt,
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
343
dels emedan det torde vara något enastående och föga konstitutionelt,
att Riksdagen så att säga förbjuder högste befälhafvaren för krigsmagten
att en viss tid på året anställa föreskrifna öfningar,
dels emedan repetitionsöfningarne härigenom skulle förläggas antingen
till försommaren, då privat mark ej kan beträdas utan högst betydliga
kostnader, eller ock så sent på hösten med slut den 15 oktober, att det
ställer sig svårt att, då det blifver mörkt före klockan 6 eftermiddagen,
sysselsätta trupperna uti de eldfarliga träbarackerna, att det blifver svårt
att vid regnig väderlek få kläder och skodon torra, och att det vid bivackering
fram uti oktober blifver särdeles farligt för de unge värnpligtiges
helsa.»
vid § 30
af herrar H. F. A. E. Pantzarhielm, J- Bromée, Ullas A. Ericsson
och A. T. Carlheim-Gyllensköld, hvilka anfört:
»Då vi icke kunna biträda något förslag om längre öfningstid för de
värnpligtige än deras utbildning till fältdugliga soldater oundgängligen
krafvel’ samt vi dessutom anse, att medborgerliga kunskaper lämpligast
inhemtas vid de skolor och andra läroanstalter, som derför inrättats, och
hvilka inom vårt land ganska talrikt förekomma, hafva vi inom utskottet
yrkat afslag å herr I. Månssons inom Andra Kammaren väckta motion,
n:o 174.»
vid § 34
af herr K. G. Bildt, med hvilken herr J. G. Björlin förklarat sig
i hufvudsak instämma:
»Af samma skäl, som jag i min reservation vid § 25 anfört, anser
jag orden »fast anställning» i första punkten i § 34 mom. 1 böra utbytas
mot »anställning». Den andra punkten i samma moment kan tolkas på
många sätt och torde derför böra undergå en omredigering till tryggande
af de f. d. stamanstäldes ställning.
Vid Kongl. Maj:ts förslag skulle, derest det antoges i hela sin omfattning,
mindre varit att erinra. Satsen: »Sådan värnpligtig anses hafva
fullgjort i § 21 föreskrifven första tjenstgöring» skulle ju möjligen kunna
tolkas så, att den vunne tillämpning äfven på i § 52 föreskrifven första
tjenstgöring. Men utskottets redaktion: »Sådan värnpligtig anses hafva
fullgjort den i § 27 föreskrifna första tjenstgöring» utesluter alldeles en
sådan tolkning, emedan den kraftigare betonar just § 27 och dermed utesluter
tanken på § 52. Det skulle väl dock vara hårdt, om de f. d.
stamanstälde, som nu äro frie från all tjenstgöring såsom värnpligtige, under
344
Särskilda Utskotts (iY:o /) Utlåtande N:o 11.
öfvergångstidens 6 år ej skulle få räkna sin stamanställning sig till godo
såsom första tjenstgöring. De skulle då under denna tid påläggas större
förpligtelse!'' än efter öfvergångstidens slut fordrades.
Äfven den andra satsen af i fråga varande punkt synes mig mycket
sväfvande affattad i fråga om de sk3ddigheter, som åläggas f. d. stamanstäld
vid flottan. Skall en sådan fullgöra repetitionsöfning eller icke?
Om han efter stamanställningen icke inskrifvits å sjömanshus, synes han
vara skyldig fullgöra repetitionsöfning. Om han deremot inskrifvit sig
å sjömanshus, är maskinist eller eldare, eller eljest varit inmönstrad
till sjöfart under minst 12 månader, synes han böra blifva fri. Huru
åter lagligen bör förfaras, om han inskrifvits å sjömanshus såsom matros,
men ännu ej varit inmönstrad i 12 månader, torde vara omöjligt
att säga.
Jag får alltså hemställa, att § 34 mom. 1 måtte erhålla följande
lydelse:
Den, som innehaft anställning vid hären eller flottan
eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt
minst två år, skall efter afgången från sagda
anställning, så länge han i följd af sin värnpligt qvarstår
i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Sådan
värnpligtig anses hafva fullgjort den honom efter denna
lag åliggande första tjenstgöring, men är skyldig att
med vederbörlig åldersklass fullgöra repetitionsöfning,
som i denna lag är bestämd för motsvarande truppslag
vid hären och för motsvarande tjenst i flottan».
vid § 52.
af herrar J. Hjelmérus, S. O. Nylancler och E. A. Lindblad, hvilka
på grund af hvad under § 27 anförts hemstält,
att Riksdagen måtte för sin del besluta att § 52
mom. 1 och 2 i värnpligtslagen måtte erhålla följande
lydelse:
§ 52.
1. Under år 1902 skall värnpligtig, som tillhör andra klassen och
är inskrifven vid fotfolket, artilleriet, ingeniörtrupperna eller trängen, för
sin utbildning tjenstgöra under tjugutvå dagar.
345
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
2. Beträffande värnpligtig, som inskrifves under något af åren 1902,
1903, 1904, 1905, 1906 eller 1907, tillämpas icke föreskrifterna uti § 27
mom* 1 angående värnpligtigs tjenstgöringsskyldighet under fredstid. Sådan
värnpligtig är i stället skyldig att för sin utbildning tjenstgöra under
fredstid i sammanlagdt etthundrafemtio dagar, hvilken tjenstgöring, på sätt
Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:
a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästning sartilleriet, fästningsingeniörtrupperna
och trången:
med en första tjenstgöring (rekrytskola) om nittio dagar under
första året,
med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under hvart
och ett af andra och tredje åren;
b) vid rytteriet, fältartilleri, fältingeniör- och fälttelegraftrupperna:
med en första tjenstgöring (rekrytskola) om etthundrafemton dagar
under första året, samt
med en repetitions-(regements-)öfning om trettiofem dagar under
andra året;
c) vid flottan:
af de i § 25 mom. 1 a) nämnde värnpligtige, äfvensom af andra å
sjömanshus inskrifne värnpligtige till det antal Konungen bestämmer, i en
följd med början under första året,
af till fästningstjenst inskrifne värnpligtige med en första tjenstgöring
om etthundratjugu dagar, som tager sin början under första eller
andra året och med eu repetitionsöfning om trettio dagar under fjerde året;
af flottans öfrige värnpligtige i en följd med början under
andra året.
Värnpligtig, uttagen till trängen i förvaltningstjenst eller egentlig
sjukvårdstjenst, till stationstjenst vid flottan eller till särskild befattning
vid hären eller flottan så ock värnpligtig, som för utbildning vid Gotlands
infanteriregemente uttagits från annat regementes inskrifningsområde, må,
på sätt Konungen finner godt förordna, fullgöra honom åliggande tjenstgöring
i en följd.
Repetitionsöfning må icke, der ej Konungen för särskilda fall annorlunda
förordnar, ega rum
vid de inom Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län förlagda fotfolksregementen under tiden från och med
den 11 juli till och med den 31 augusti samt
vid öfriga fotfolksregementen med undantag af de för sjöfästningarne
afsedda under tiden från och med den 11 juli till och med den 9
september.
Bill. till Riksd. Prof. IDOL 8 Sami, 1 Afd. 11 IJäft.
44
346 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
af herr friherre S. A. von Knorling, hvilken anfört:
»Kongl. Maj:ts och utskottets förslag angående de värnpligtig fjenstgöringstid
under öfvergångsåren kan jag ej biträda. I öfverensstämmelse
med min reservation under 27 § anser jag, att vid fotfolket och dermed
likstälda truppslag borde den föreslagna repetitionsöfningen å 15 dagar i
nionde värnpligtsåret bortfalla och hvarje af de tvenne öfriga repetitionsöfningarne
ej tilldelas mer än 30 dagar i stället för 35. Den föreslagna
utbildningstiden för värnpligtige vid nämnda truppslag och således äfven
för värnpligtige vid de öfriga truppslagen borde således förminskas från
197 till 172 dagar.
Repetitionsöfningarne borde förläggas till maj månad.
Vid fotfolket, positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästningsingeniörtrupperna
och trängen borde värnpligten under öfvergångsåren fullgöras
med en första tjenstgöring (rekrytskola) om 112 dagar, som tager sin
början under första året i första veckan af juni månad samt med en repetitionsöfning
om 30 dagar under hvart och ett af andra och fjerde åren.
Vid rytteriet, fältartilleriet, fältingeniör- och fälttelegraftrupperna borde
första tjenstgöringen (rekrytskolan) räcka 137 dagar och taga sin början
äfven i första veckan af juni, derest man ej funne det möjligt att låta
den begynna tidigare; blott en repetitionsöfning om 35 dagar skulle ega
rum, den skulle begynna i sista veckan af april, för rytteriet under andra
året samt för fältartilleriet, fältingeniör- och fälttelegraftrupperna under
fjerde året.
Vid flottan borde de i § 25 mom. 1 a) nämnde värnpligtige i en
följd under första året fullgöra sin tjenstgöring om 172 dagar. De till
fästningstjenst inskrifne skulle fullgöra den första tjenstgöringen, som toge
sin början under första eller andra året, med 137 dagar, hvarefter skulle
följa en repetitionsöfning om 35 dagar under fjerde året. Flottans öfrige
värnpligtige skulle hafva en första tjenstgöring om 88 dagar, som tager
sin början under första året, och en repetitionsöfning om 84 dagar under
andra året.»
B. Beträffande förslaget till ny härordning.
vid punkt B, l:o (beträffande om bildandet af Vestgötadals regemente,
Vermlands fältjägarekår och Hallands bataljon)
af herr J. G. Björlin, med hvilken herr K. G. Bildt förklarat sig
instämma:
Särskilda Utskotts (N:o /) Utlåtande N:o 11.
347
»Ehuru jag varit tveksam om det kloka uti, öfver hufvud taget, att
indraga kadrer, hvilka, såsom fallet är med Yestgötadals regemente,
kunna åberopa sig på århundradens traditioner och bära sådana namn på
sina fanor som Liltzen 1632 in. fl., och hvilka måste förutsättas hafva så
att säga inväxt uti de provinsers inre lif, uti hvilka de äro förlagda, har
jag ej velat deremot uttala en afvikande mening, oaktadt jag ej kan finna,
att dess bibehållande skulle vållat någon större olägenhet i organisativt
hänseende. Deremot vill jag, i valet mellan utskottets förslag och Kong].
Maj:ts, bestämdt förorda det senare, såsom innebärande fördelar i fråga
om öfvergången till den nya härordningen.
Jag anser mig derför i denna punkt böra yrka på att utskottets
förslag ej må vinna bifall, utan att Kong!. Maj:ts förslag må oförändradt
antagas»;
vid punkt B, 2:o, a), b) och c) (beträffande antalet majorer och kaptener
vid infanteriet)
af herr J. G■ Björlin, med hvilken herrar JR. Almström och K. G.
Bildt förklarat sig instämma:
»Genom den, under ofvan nämnda punkt, af utskottet beslutade nedsättningen
af majorernas och kaptenernas antal vid infanteriet försvåras,
om icke omintetgöres uppsättningen vid mobilisering af krigsdugliga reservtrupper,
en förstärkning, beträffande infanteriet, af omkring 30 bataljoner,
så mycket betydelsefullare som infanteriet i qvantitativt hänseende
genom det föreliggande förslaget i öfrigt icke erhåller någon förstärkning.
På denna grund och då jag håller före, att infanteriet är arméns hufvudvapen,
hvilket derför i främsta rummet måste tillgodoses, kan jag ej gilla
utskottets förslag, utan får hemställa om bifall till Kong!. Maj:ts förslag
oförändradt»;
vid punkt B, 2:o a) (angående antalet kaptener af andra klassen vid
Lifregementet till fot m. fl. regementen)
af herrar C. Lundeberg, C. O. Moberg, W. Walldén, grefve L. 11.
A. Douglas, C. G. S. Ehrenborg, friherre C. G. A. Klingspor, C. A. Sjöcrona
och friherre N. A. H. Palmstierna, hvilka ansett, att Kongl. Maj:t,s
proposition i denna del bort oförändrad bifallas, samt att således under
»Kompanistaten» vid Lifregementet till fot och 22 dermed lika organiserade
regementen skulle upptagas »6 kaptener af andra klassen» i stället för
af utskottet föreslagna »4 kaptener af andra klassen»;
348
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It.
vid punkt B, 2:o b) (angående antalet kaptener af andra klassen vid
Svea och Göta lifgarden)
af herrar C. Lundeberg, C. 0. Moberg, TF. Walldén, B. Almström,
grefve L. TF. A. Douglas, C. G. S. Ehrenborg, friherre C. G. A. Klingspor,
C. A. Sjöcrona och friherre iV. A. H. Palmstierna, hvilka ansett,
att Kongl. Maj:ts proposition i denna del bort oförändrad bifallas samt att
således under »Kompanistaten» vid Svea och Göta lifgarden skulle upptagas
»6 kaptener af andra klassen» i stället för af utskottet föreslagna »4
kaptener af andra klassen»;
vid punkt B, 2:o c) (angående antalet majorer vid de af Smålands
grenadierkår samt af Vermlands fältjägarekår och Hallands bataljon bildade
regementena)
af herrar C. Lundeberg, C. 0. Moberg, TF. Walldén, F. A. Anderson,
grefve L. W. A. Douglas, C. G. S. Ehrenborg, friherre C■ A. Kling spor
och friherre N- A. H. Palmstierna, hvilka ansett, att Kongl. Maj:ts proposition
i denna del bort oförändrad bibehållas, samt att således under
»Staben» vid de af Smålands grenadierkår och Blekinge bataljon samt af
Vermlands fältjägarekår bildade regementena skulle upptagas »2 majorer»
i stället för hvad utskottet föreslagit: »1 major»;
vid punkt B, 3:o (beträffande kavalleriets organisation)
af herrar C. Lundeberg, C. 0. Moberg, W. Walldén, R. Almström,
F. A. Anderson, K. G. Bildt, J. G. Björlin, grefve X. W. A. Douglas,
C. G. S. Ehrenborg, friherre C. G. A. Klingspor, C. A. Sjöcrona och friherre
N. A. H. Palmstierna, hvilka ansett, att utskottets yttrande och
hemställan i denna del bort afse tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
»Den ändring i fråga om kavalleriets organisation, som utskottet
förordat, nemligen att ordna Skånska husar- och dragonregementena på
allenast fem sqvadroner i stället för tio, d. v. s. att minska antalet truppförband
vid kavalleriet från nuvarande 10 bataljoner och 50 sqvadroner
till resp. 8 bataljoner och 40 sqvadroner, kunna vi icke biträda. Det för
armén i dess helhet i fält afsedda kavalleriet, kavallerifördelningen, —
hvilken enligt utskottets hemställan skulle nedsättas till halfva styrkan
eller till en kavalleribrigad — synes, med hänsyn såväl till spaningstjenstens
utförande före och under ett krig som till önskvärdheten att
kunna med kraft rigta anfallsföretag mot en i landet inbrytande fiendes
flank och rygg (förbindelser), hafva en så stor betydelse, att den af utskottet
förordade minskningen af truppslaget i fråga icke kan vara till
-
349
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
rådlig. Erfarenheten under allra, senaste krig har också visat, hvilken
stor roll kavalleriet kan spela uti den nutida krigföringen. På dessa i
korthet anförda skäl synes oss:
att hvad utskottet i fråga om kavalleriets organisation yttrat å sid.
119, nemligen: »Äfvenledes — — — två fem-sqvadronsregementen»
bort ur den allmänna motiveringen utgå;
att utskottets yttrande å sid. 241 i fråga om kavalleriets organisation
bort hafva följande lydelse:
»I fråga'' om Kongl. Majtts förslag till organisation af kavalleriet har
utskottet icke haft anledning till erinran»; samt
att utskottets hemställan vid punkt B 3:o bort affattas i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts proposition»;
vid punkt B, 5:o a), b) (beträffande antalet öfverstelöjtnanter vid
fältartilleriregementena)
af herrar Ed. Andersson, S. G. von Frusen, C. Persson, H. F. A. E.
Pantzarhielm, J. Bromée, J. A. Sjö, Ollas A. Ericsson, A. T. CarlheimGyllensköld,
J. Hjelmkrus, S. 0. Nyländer,, E. A. Lindblad och friherre
I. A. von Knorring, hvilka ansett att utskottets yttrande i denna del bort
hafva följande lydelse:
»Hvad angår Kongl. Maj:ts förslag i fråga om artilleripersonalens
sammansättning i öfrigt, har utskottet icke af de skål, som förebragts för
ökningen af öfverstelöjtnantsgraden från 1 beställning till 2 vid hvarje
regemente, funnit sig öfvertygadt om nödvändigheten af denna förändring.
Särskildt med hänsyn till de jemförelsevis afsevärda kostnaderna för aflöning
åt ökadt antal personal i de högre graderna, har utskottet ansett
sig icke kunna tillstyrka denna ökning, då icke ett oafvisligt behof deraf
biff vi t ådagalagdt.»;
samt att utskottets hemställan bort hafva följande lydelse vid punkt
B, o:o a):
»a) Första Svea, Första Göta, Norrlands, Andra Svea och Andra
Göta artilleriregementen:
Staben.
1 öfverstelöjtnant
och vid punkt B, 5:o b):
350
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
b) Wendes artilleriregemente:
Staben.
1 öfverstelöjtnant
vid punkterna B, 7:o och 8:o (beträffande ingeniörtruppernas organisation)
af
herrar C. Persson, J. Bromée och (Bläs A. Ericsson;
vid punkt B, ll:o a) (beträffande inspektörens för kavalleriet uppförande
med fasta aflöningsförmåner å generalitetsstaten)
af herrar H. Andersson, S. G. ron Frusen, C. Persson, H. F. A. E.
Pantzarhielm, ./. Bromée, J. A. Sjö, O lins A. Ericsson, A. T. CarlheimGyllensköld,
J. Hjelmérus, S. O. Nyländer, E. A. Lindblad och friherre
1. A. von Knorring, hvilka ansett, att utskottets yttrande i denna del bort
hafva följande lydelse:
»Utskottet har icke funnit sig öfvertygadt om nödvändigheten af
att kavalleriinspektören uppföres å ordinarie stat med fasta aflöningsförmåner.
Oafsedt att för närvarande det förhållande är rådande, att
kavalleriinspektören bestrider sin befattning utan hinder af annan tjenst,
hvadan sålunda den föreslagna organisationen ännu icke är af behofvet
påkallad, har utskottet icke kunnat finna sadana olägenheter vara med
den år 1892 beslutade anordningen af kavalleriinspektörsbefattningen förbundna,
att någon förändring derutinnan för närvarande är nödvändig.»;
samt att utskottets hemställan bort afmattas sålunda:
»att Riksdagen icke måtte bifalla Kongl. Maj:ts
framställning om kavalleriinspektörens uppförande med
fasta aflöningsförmåner å generalitetsstaten.»;
vid punkt B, 12:o (beträffande trånginspektionen)
af herrar C. Lundeberg, C. O. Moberg, TF. Walldén, R. Almström,
F. A. Anderson, K. G. Bildt, J. G. Björlin, grefve L. TF. A. Douglas,
C. G. S. Ehrenborg, friherre C. G. A. Klingspor, C. A. Sjöcrona och friherre
N. A. H. Palmstierna, hvilka ansett, att utskottets yttrande i denna
del bort hafva följande lydelse:
»Den af departementschefen anförda motivering för inrättandet af en
fast aflönad inspektör för trängen har utskottet funnit öfvertygande och har
med anledning deraf ansett sig böra tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag
i denna del.»;
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
351
samt att såsom följd häraf utskottets hemställan vid punkt B, 12:o
bort affattas sålunda:
»12:o) att Riksdagen måtte bifalla, att en inspektör
för trängen uppföres med fasta aflöningsförmåner
å ordinarie stat.»;
vid punkterna B, 17:o, 18:o och 19:o (beträffande chefernas för ridskolan,
infanterist utskolan och remonteringsstyrelsen aflöningsförmåner)
af herr C. Persson, som ansett, att arfvodena för cheferna för ridskolan,
infanteristut.skolan och remonteringsstyrelsen bort motsvara majors
aflöningsförmåner;
vid punkt B, 26:o (beträffande penningebidraget till de värnpiigtige)
af herrar W. Walidén, F. A. Anderson och grefve L. W. A. Douglas,
hvilka ansett, att det värnpligtig tillkommande penningebidrag bort bestämmas
till 20 öre om dagen under hela tjenstgöringstiden;
af herr friherre N. A. H. Palmstierna, med hvilken herr friherre
C. G. A. Klingspor förklarat sig instämma:
»Att penningebidraget till de värnpiigtige sättes till 20 öre under
rekrytskolan in. in. och till 50 öre under de andra öfningarne, hvilket
skulle medföra en ökad kostnad, endast för de värnpligtiges aflöning, af
nära IV2 million samt en inkomst för hvarje värnpligtig af öfver 100
kronor per år räknadt, synes mig stridande mot värnpligtens idé, att den
värnpiigtige icke för sin tjenstgöring skall erhålla någon ersättning utöfver
det verkliga behofvet, samt åstadkomma allt för stora utgifter.
Då man likvisst möjligen kan säga, att under de kortvariga repetitionsöfningarne
på mötesplatserna och dervid förekommande marscher och
fälttjenstöfningar 10 öre ej äro tillräckliga för de nödvändiga behofven,
vill jag föreslå, att nämnda penningebidrag då sättes till 30 öre, så att
siffrorna uti utskottets förslag i denna punkt blifva resp. 10 och 30 öre.»;
af herr Öl las A. Ericsson, som ansett, att det värnpligtig tillkommande
penningebidrag bort bestämmas till 50 öre om dagen under hela
tj en stgöringstiden.
C. Vid skattefrågan.
a) beträffande förslaget till skrifvelse till Kongl. Maj:t
af herr friherre N. A. H. Palmstierna, som anfört:
»Utskottets förslag till skrifvelse till Ivongl. Maj:t med begäran om
en särskild bevillningsförordning kan jag icke gilla, dels emedan eu
352
Särskilda Utskotts (Nio 1) Utlåtande N:o 11.
dylik förordning med så många nya principer sannolikt icke kan
hinna fullständigt utarbetas till nästa riksdag, dels enär det skulle
vara förenadt med stora svårigheter att samtidigt tillämpa två till sina
principer vidt skilda bevillningsförordningar, dels ock emedan de ifrågasatta
nya principerna om sjelfdeklaration, afdrag för skulderäntor, dubbel
beskattning af aktier samt progressiv beskattning äro alltför djupt ingripande
uti hela vårt skatteväsende för att böra införas utan efter moget
öfvervägande».
b) beträffande utskottets utlåtande med anledning af statsrådets och
chefens för finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 21 december
1900
af herrar H. Andersson och C. Persson mot vissa delar af berörda
utlåtande;
af hekrar 5, G. von Frusen, H. F. A. E. Pantzarhielrn, J. Bromée,
Ollas A. Ericsson och A. T. Carlheim-Gyllensköld, hvilka ansett, att sedan
bankovinsten och hvitbetssockerskatten, sammanlagdt 4V2 millioner kronor,
anlitats, den direkta progressiva beskattningsformen borde användas för
uttagande af de skattebelopp, som ytterligare kunde erfordras för bestridande
af genom den nya härordningen betingade förhöjda kostnader för
försvaret;
af herr friherre N. A. H. Palmstierna, som anfört:
»Utskottets å sid. 135 gjorda häntydan på försäljning af vissa delar
utaf Ladugårdsgärdet''med omgifningar synes icke lämplig, då denna, nu
af 5 kaserner omgifna, utmärkta öfningsterräng fortfarande är väl behöflig
för sitt nuvarande ändamål.»
S&D. Beträffande krigslagstiftningen:
vid punkt D, 3:o, c) och f) (angående vissa krigsdomstolars sammansättning
och disciplinmåls afgörande)
af herr friherre N. A. H. Palmstierna, som ansett, att nämnda moment
ej bort i utskottets hemställan upptagas.
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
353
Beträffande allmänna motiveringen:
af herr O Ras A. Ericsson, som ansett, att utskottet bort uttala sig
för förbud mot försäljning och utskärning inom kasernområden och å
lägerplatser af spirituösa, vin och maltdrycker, med undantag af svagdricka
;
samt af herr A. T. Carlheim-Gyllensköld mot vissa delar af motiveringen.
. $ n i« 4* h t i: a ii e h f * i
. ; ''il i {s i . > « d fl» J&jfi -iht • '' 3» 0 ijj ftAJfUi W tf. ''.v.''?-
Herrar K. G. Bildt, J. G. Björlin och J. Hjelmkrus hafva begärt
få antecknadt, att de icke deltagit uti krigslagstiftningen berörande ärendens
slutliga behandling inom utskottet.
■vi. i ,■''./ ■ .i,,in (: äi’'' Wféfdt U i, i;f 1 in .<
-—---—-I 1 ‘ rh f'',: ir.->.b V/Uor
U ...V
/u Ur'' ;ö’3 1
.‘Vi . ij ''(it j*»vpliru/i - ,.H
. x'' i '' . , . , 0..... i ti f ''>
>,t'' V ''■'' ■ Unnri»,V•.)i-»<<2/I •..(>
:*trri''J'':7 ii
Bill. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami, 1 A/d, 11 Håft.
45
354
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.
S i»
''OiV ■ i I'' i
Innehållsförteckning.
Sid.
Sammanfattning af till utskottet öfverlemnade ärenden.......... 1
Kongl: Maj:ts förslag till ny härordning .................. 4
Kong! Maj:ts förslag till ny värnpligtslag .................. 25
Kongl. Maj:ts förslag om ändring af 2 och 62 §§ strafflagen för krigsmagten 71
Sammandrag af chefens för finansdepartementet anförande till statsrådsprotokollet
den 21 december 1900 ..................... 73
Utskottets yttrande och förslag.................■ ....115
A. Förslaget till ny värnpligtslag..................137
B. Förslaget till ny härordning...................240
C. Skattefrågan......... 268
D. Krigslagstiftningen............ 272
Reservationer..............................319
•’ i
Stockholm 1901. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.