Särskilda utskottets utlåtande nr 7 (Utlåtande 1954:Säru7 säru)

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

Nr 7.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om nykterhetsvård m. to., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 mars 1954 dagtecknad proposition, nr 159, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om nykterhetsvård; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om
verkställighet av bötesstraff.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma i andra kammaren väckta motioner, nämligen

nr 678 av herr Gustafsson i Bogla to. fl., samt

nr 679 av herr Lindberg.

I motionen 678 hemställes att riksdagen vid behandlingen av propositionen
ville företaga vissa av motionärerna föreslagna jämkningar i den föreliggande
lagtexten och/eller göra vissa uttalanden, som motionärerna påyrkat.

I motionen 679 yrkas att vid behandlingen av förslaget till lag om nykterhetsvård
måtte beaktas vad i motionen anförts.

Beträffande de skäl, som ligger till grund för de i propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 september 1946 tillkallade
dåvarande statsrådet Mossberg åtta sakkunniga för att biträda med utredning
rörande alkoholistvården. De sakkunniga, vilka antog benämningen
1946 års alkoholistvårdsutredning, utgjordes av landshövdingen Thorwald
Bergquist, tillika ordförande, presidenten i hovrätten över Skåne och
Blekinge Ivar Wieslander, förste provinsialläkaren Elof Edlund, byråföreståndaren
vid Göteborgs stads nykterhetsnämnd Julius Hedvall, ledamoten
av riksdagens första kammare, hemmansägaren Jon N. Jonsson,
överinspektören för sinnessjukvården, docenten Gunnar Lundquist, direktören
i centralförbundet för nykterhetsundervisning Nils Sundberg samt ordföranden
i Stockholms stads nykterhetsnämnd, medicine licentiaten Håns Öhman.
Den 14 februari 1948 avgav de sakkunniga betänkande med förslag till lag
om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948:23).

1—720 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 12 sand. Nr 7.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

I sitt betänkande har utredningen funnit en allmän upprustning av samhällets
alkoholistvård erforderlig samt förordat en betydande förstärkning —
bl. a. genom väsentligt ökade statsbidrag — av nykterhetsnämndemas och
alkoholistanstalternas ekonomiska och personella resurser ävensom viss nyordning
av systemet för behandling av alkoholmissbrukarna. Enligt utredningens
mening bör ingripande mot alkoholmissbruk kunna ske på ett tidigare stadium
än som är möjligt enligt gällande lagstiftning. I anslutning till denna
sin uppfattning har utredningen använt termen nykterhetsvård i stället för
alkoholistvård såsom en samlande beteckning för hela detta vårdområde. Utredningens
förslag till ny lagstiftning, avsedd att ersätta den nuvarande alkoholistlagen,
har i enlighet härmed givits form av ett förslag till lag om nykterhetsvård.

Över betänkandet har yttranden avgivits av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, statskontoret, kontrollstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statens pensionsanstalt, statens lönenämnd, överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser, universitetskanslern — med överlämnande av utlåtanden från de
medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt lärarkollegiet
vid karolinska institutet — direktionen för karolinska sjukhuset, styrelserna
för de tre socialinstituten i riket samt för statens alkoholistanstalter
å Yenngarn, Svartsjö och Haknäs samt i Västervik, styrelsen för statens polisskola,
strafflagberedningen, 1944 års nykterhetskommitté, 1944 års pensionsutredning,
1948 års länsstyrelseutredning, kommittén för social upplysning,
kommittén för partiellt arbetsföra, decentraliseringsutredningen, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska polisförbundet,
Föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges poliskommissarier,
styrelsen för polisskolan i Göteborg, Svenska läkarsällskapet
(med vidfogat diskussionsinlägg av professorn J. Tillgren), Svenska läkarnas
nykterhetsförening, Centralförbundet för nykterhetsundervisning, Sveriges
nykterhetsvänners landsförbund, Svenska nykterhetsvårdsförbundet (förut
Nykterhetsnämndemas riksförbund), Länsnykterhetsnämndernas tjänstemannaförening,
De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation, Sveriges
fångvårdsmannaförbund, Svenska diakonsällskapet och styrelsen för Strängnäs
stifts diakonistiftelse på Härnö.

Socialstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat yttranden av samtliga länsnykterhetsnämnder
och styrelserna för de erkända alkoholistanstalterna samt vissa
nykterhetsnämnder. Då även flera länsstyrelser inkommit med yttranden från
nykterhetsnämnder samt stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö
vid sina utlåtanden fogat yttranden av nykterhetsnämnderna i resp. städer,
föreligger yttranden av nykterhetsnämnderna i 25 städer (däribland samtliga
med över 25 000 invånare utom Västerås och Lund) och 5 landskommuner.

Överståthållarämbetet har överlämnat yttranden av polismästaren och kriminalpolisintendenten
i Stockholm. Vidare har överlämnats, av länsstyrelserna
i Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs län

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

yttrande av förste provinsialläkaren i resp. län; av länsstyrelsen i Jönköpings
län yttranden av poliskammaren i Jönköping ocIl landsfiskalerna i Sävsjö och
Gislaveds distrikt; av länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av poliskammaren
i Malmö; av länsstyrelsen i Hallands län yttrande av poliskammaren i Halmstad;
av länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden av landsfogden i länet,
Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler och Skaraborgs distrikt av nykterhetsnämndemas
riksförbund, ävensom av länsstyrelsen i Västernorrlands län
yttrande av länsavdelningen av Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Vid utlåtandena från styrelserna för alkoholistanstalterna å Venngarn och
Haknäs har fogats promemorior av föreståndaren för resp. anstalt. Stadsfullmäktige
i Stockholm, Göteborg och Malmö har åberopat eller överlämnat yttranden
från olika kommunala nämnder och styrelser, för Stockholms del bl. a.
sjukhusdirektionen i Stockholm, som hänvisat till utlåtanden av t. f. överläkaren
J. Ehrensvärd och överläkarna S. Izikowitz och S. Wohlfahrt.

Vid remissbehandlingen har behovet av en reformering av vårt lands
nykterhetsvård så gott som undantagslöst vitsordats, och utredningens lagförslag
har — även om vissa erinringar framförts mot detsamma — betecknats
såsom en god grund för en behövlig ny lagstiftning.

Sedan alkoholistvårdsutredningens betänkande avgivits, har ytterligare
förslag framlagts avseende nykterhetsvården. Dels har 1944 års nykterhetskommitté
i delbetänkandena V och VT (SOU 1952: 53 och 54), vilka närmare
redovisats i den till innevarande års riksdag framlagda propositionen angående
riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m. (nr 151), i
vissa avsnitt behandlat detta ämne, särskilt såvitt rör frågor av ekonomisk och
organisatorisk natur, dels har de s. k. nykterhetsnämndssakkunniga i sitt
den 19 november 1953 avgivna betänkande (stencilerat) förordat vissa
kompletteringar till av alkoholistvårdsutredningen och nykterhetskommittén
föreslagna reformer.

Över sistnämnda betänkande har yttranden efter remiss avgivits av socialstyrelsen.
statskontoret, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs
och Norrbottens län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Göteborgs
och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län, nykterhetsnämnderna
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro och Umeå, Svenska nykterhetsvårdsiörbundet,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund och Centralförbundet
för nykterhetsundervisning. Länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs
län har överlämnat yttranden av länsnykterhetsnämndema i resp. län, varjämte
länsstyrelsen i förstnämnda län överlämnat yttranden av statens
socialvårdskonsulent i sjätte distriktet, nykterhetsnämnderna i Hälsingborg,
Lund och Landskrona samt drätselkammaren i Lund.

Liksom alkoholistvårdsutredningens förslag innefattar jämväl nykterhetskommitténs
och de nykterhetsnämndssakkunnigas betänkanden spörsmål av
såväl legislativ som ekonomisk art. Vid övervägande av dessa skilda frågor har
departementschefen kommit till den uppfattningen, att en tidsenlig upprust -

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

ning av nykterhetsvården, jämväl med hänsyn till rusdrycksförsäljningens
framtida utformning, är av behovet starkt påkallad. Inom inrikesdepartementet
har därför på grundval av förenämnda betänkanden utarbetats förslag dels
till en ny lagstiftning om nykterhetsvården, innefattande vissa följdändringar
också i annan lagstiftning, dels till en allmän ekonomisk upprustning av den
öppna nykterhetsvården. Sistnämnda förslag redovisas i en särskild proposition,
som samtidigt framlagts (prop. nr 158).

Några grunddrag i det nuvarande systemet.

I vidare bemärkelse innefattar nykterhetsvård all verksamhet, som avser
att främja nykterheten samt bekämpa alkoholmissbruket och dess skadeverkningar.
Med denna bestämning innesluter nykterhetsvård även ordningen för
försäljning av alkoholhaltiga drycker, i varje fall sådan denna reglerats i vårt
land, f. n. särskilt genom förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning
av rusdrycker och förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av
pilsnerdricka. Jämväl den straffrättsliga regleringen av fylleribrott och liknande
förseelser kan anses som ett led i samhällets nykterhetsvård. Bortsett
härifrån återfinnes de huvudsakliga reglerna för nykterhetsvården i Sverige
i lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag).
Denna lag, som ersatte den första svenska alkoholistlagstiftningen av år
1913, var resultatet av ett omfattande utredningsarbete, redovisat i propositionen
nr 164 till 1931 års riksdag. Alkoholistlagen har vid flera tillfällen
ändrats; de betydelsefullaste ändringarna skedde genom lag den 3 juni 1938
(nr 215).

Alkoholistlagen innefattar några stadganden av betydelse för nykterhetsvården
i vidare bemärkelse. Den innehåller sålunda bestämmelser om organen
för samhällets nykterhetsvård — nykterhetsnämnderna — och ger dessa vissa
allmänna uppgifter. Enligt lagens 3 § har sålunda nykterhetsnämnd till uppgift
att övervaka nykterhetstillståndet inom sitt verksamhetsområde samt att
vidtaga åtgärder som fordras för dess höjande. Därvid åligger det nämnden
särskilt bl. a. att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap
genom upplysningar, råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare
av alkoholhaltiga drycker samt genom åtgärder mot olaglig försäljning av
sådana drycker ävensom att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom
framställningar och yttranden till vederbörande myndigheter.

I huvudsak reglerar emellertid alkoholistlagen behandlingen av alkoholmissbrukare.

Ingripande med stöd av alkoholistlagen kan ske mot den som är hemfallen
åt alkoholmissbruk, om detta hans levnadssätt tillika medför fara eller allvarlig
olägenhet för samhället i ett eller annat avseende, som närmare preciserats i
lagens första paragraf. Grunden för samhällets ingripande är sålunda av social
natur, och åtgärder kan i princip icke vidtagas mot alkoholmissbrukare
förrän mera allvarlig social skada eller fara för sådan skada uppkommit.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

Den närmaste befattningen med ärenden enligt alkoholistlagen tillkommer
i varje kommun en genom val utsedd nykterhetsnämnd. Om särskild nykterhetsnämnd
ej är tillsatt, utgöres nykterhetsnämnden av kommunens fattigvårdsstyrelse.
Inom varje län övar en länsnykterhetsnämnd tillsyn över de
kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet och lämnar dem vägledning och
bistånd. Länsnykterhetsnämnderna består i regel av fem ledamöter, utsedda
två (varav en läkare) av socialstyrelsen, en av länsstyrelsen och två av landstinget.
Högsta tillsynsmyndighet för nykterhetsvården är socialstyrelsen.

Nykterhetsnämnd har rätt — liksom även skyldighet — att på eget initiativ
vidtaga åtgärder mot den som är hemfallen åt alkoholmissbruk. I regel torde
nämnden få kännedom om att någon på sådant sätt missbrukar alkohol genom
anmälan t. ex. från polis, läkare eller anhörig. Polis, åklagarmyndighet och
läkare är pliktiga att i förekommande fall göra anmälan. Sedan nämnden
genom undersökning skaffat sig närmare kännedom om ett anmält fall, som
finnes böra föranleda ingripande enligt lagen, har nämnden i allmänhet att
i första hand vidtaga för alkoholmissbrukarens rättelse lämpade hjälpåtgärder
av förebyggande natur, såsom att ställa honom under övervakning. Det
kan även komma i fråga att förmå vederbörande att rådfråga läkare eller frivilligt
söka vård å lämplig anstalt. I övrigt finnes endast i så måtto föreskrifter
om medicinsk medverkan i den öppna vården, att nämnden som ett
led i den förberedande undersökningen kan ålägga den som är föremål för
denna att inställa sig inför läkare. — Kostnaderna för de kommunala nykterhetsnämndernas
verksamhet bestrides i huvudsak av vederbörande kommun,
som dock i viss begränsad omfattning härför erhåller stöd av statsmedel
(med 3/« av nämndens utgifter, dock med högst 1 500 kronor för år).

Om hjälpåtgärder uppenbarligen är utsiktslösa eller dessa icke lett till
åsyftat resultat, har nykterhetsnämnden att föranstalta om att alkoholmissbrukaren
intages å alkoholistanstalt. Nykterhetsnämnd samt jämväl polismyndigheten
på orten äger emellertid — även om situationen ej är den nyss
angivna — göra framställning om tvångsintagande å sådan anstalt, nämligen
om den åt alkoholmissbruk hemfallne i följd av sitt missbruk är farlig
för annans personliga säkerhet eller eget liv eller om han för ett kringflackande
liv. Är faran överhängande, kan provisoriskt omhändertagande ske. Beslut om
tvångsintagning meddelas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall dessförinnan
bereda den person, vars omhändertagande ifrågasatts, tillfälle att yttra sig
över ansökningen samt pröva, huruvida denne kan antagas låta sig rätta genom
hjälpåtgärd. och äger själv förordna om sådan åtgärd.

I trängande fall kan länsstyrelsen redan innan alkoholmissbrukaren hörts
föranstalta om att han tillfälligt omhändortages. Länsstyrelsen kan även förordna
om anstånd med verkställighet av beslut om omhändertagande. Besvär
över länsstyrelsens beslut om tvångsintagning får föras hos Kungl. Maj:t i
regeringsrätten, men beslutet må, om ej annorlunda förordnas, verkställas
utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Den med intagningsrätt utrustade slutna vården av alkoholister sker på all -

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

manna alkoholistanstalter. Dessa anstalter är antingen statliga eller av
Kungl. Maj:t erkända. Statliga anstalter finnes f. n. inrättade för män å
Venngarn och Svartsjö samt i Sala och för kvinnor å Haknäs samt i anslutning
till fångvårdsanstalten i Växjö. De erkända anstalterna, vilka i allmänhet
drives av för ändamålet inrättade stiftelser, är till antalet 15, varav
en för kvinnor. Det totala platsantalet i nykterhetsvårdens anstaltssystem
uppgick den 1 februari 1954 till 1 093. Vid samma tidpunkt var 2 436 personer
intagna på alkoholistanstalterna. Av dessa var dock 1420 permitterade
eller eljest frånvarande, varför den faktiska beläggningen utgjorde 1 016.

Den som på grund av slutligt beslut intages å allmän alkoholistanstalt kan
kvarhållas där under ett år. Har han förut varit intagen å en sådan anstalt
och har beslutet meddelats inom fem år från senaste utskrivningen, får han
kvarhållas under två år. I undantagsfall kan en kvarhållningstid på två år
utöver de sålunda angivna tiderna komma i fråga, nämligen för vårdtagare,
som är särskilt farliga eller straffriförklarade, samt beträffande dem som
förut minst tre gånger varit intagna å allmän alkoholistanstalt och på nytt
intagits där på grund av ett förordnande inom ett år från den senaste utskrivningen.

De sålunda bestämda tiderna är icke ovillkorligen bindande. Utskrivning
skall nämligen ske tidigare, om det finns grundad anledning antaga att den
intagne kommer att föra ett nyktert och ordentligt liv. Vidare får permittering
på försök ske, i allmänhet förenad med särskild övervakning ofta även
med lydnadsföreskrifter.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås — som ett led i omläggningen av samhällets nyk
terhetspolitik — att en lag om nykterhetsvård skall ersätta den nuvarande
alkoholistlagen av år 1931.

Förslaget åsyftar framför allt att ingripande mot alkoholmissbrukare skall
kunna ske på ett tidigare och ur förbättringssynpunkt gynnsammare stadium
av alkoholmissbruk än gällande lag medgiver. Medan enligt alkoholistlagen
åtgärder mot alkoholmissbrukare kan vidtagas först om denne är hemfallen
åt alkoholmissbruk samt dessutom någon av vissa i lagen särskilt angivna,
huvudsakligen sociala följder inträtt av missbruket, skall ingripande enligt
förslaget kunna ske, redan då någon, ej blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga
drycker till uppenbar skada för sig eller annan. Ingripandet skall vid
fall av sadant alkoholmissbruk få karaktären av s. k. hjälpåtgärder. För övervakning
och tvångsintagning på vårdanstalt avses samma förutsättningar
som de i nuvarande lag uppställda i stort sett skola gälla.

Som en följd av den sålunda tillämnade utvidgningen av lagens tillämplig
hetsområde föreslås en däremot svarande utsträckning av den för polis
och åklagarmyndighet stadgade anmälningsskyldigheten. Nya regler före
slås jämväl i fråga om den läkare åvilande anmälningsskvldigheten.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7. <

Organen för den öppna nykterhetsvården avses alltjämt skola utgöras av
kommunala nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder. Kommunal nykterhetsnämnd
skall vara för ändamålet särskilt tillsatt, såvida icke speciella
förhållanden gör sådan nämnd obehövlig, i vilka fall fattigvårdsstyrelsen
fungerar som nykterhetsnämnd.

Handläggningen av intagningsärenden skall t. v. även i fortsättningen
vara anförtrodd länsstyrelserna. Proceduren i sådana ärenden blir i stort
sett densamma som den nu föreskrivna. Dock föreslås att muntligt förhör
med alkoholmissbrukaren skall hållas, då denne begärt att bli muntligen
hörd och länsstyrelsen ej finner särskilda skäl däremot.

Beträffande den slutna vården föreslås åtskilliga detaljändringar förestavade
av önskemålet att effektivisera denna vårdform. Benämningen alkoholistanstalt
utmönstras enligt förslaget ur lagstiftningen och ersättes med
benämningen allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Den föreslagna lagstiftningen avses skola träda i kraft den 1 oktober 1955.

Departementschefen.

Föredragande departementschef en, statsrådet Hedlund, anför inledningsvis
rent allmänt i anslutning till det framlagda förslaget till lag om nykterhetsvård,
att i det förslag till allmän upprustning av nykterhetsvården, som
alkoholistvårdsutredningen utarbetat, innefattas vissa reformer som direkt
har avseende å alkoholistlagen. Härom yttras i det följande: »Dessa re former

kan i korthet sägas innebära att tyngdpunkten i nykterhetsvården
förskjutes till förebyggande, rikt differentierade åtgärder i ett begynnelseskede
av missbruk. Därjämte föreslås att de öppna nykterhetsvårdsorganen
erhåller en sådan förstärkning att de kan fullgöra de vidgade arbetsuppgifter,
som följer av denna omläggning.

För egen del kan jag instämma i utredningens omdöme, att den nuvarande
alkoholistlagstiftningen är behäftad med vissa brister. Otvivelaktigt har det
sedan länge varit angeläget att avhjälpa dessa brister. En reformerad lagstiftning
bör därför genomföras som ett led i den omläggning av samhällets
nykterhetspolitik, som nu förestår.»

Beträffande förslaget att lagens tillämpningsområde skall vidgas
så att redan den, som - ej blott tillfälligt - använder alkoholhaltiga
drycker till uppenbar skada för sig eller annan, hänföres under lagen, anför
departementschefen: »Sedan länge har det i nykterhetsvårdsarbetet framstått
som ett angeläget önskemål att nykterhetsnämnderna finge befogenhet att ingripa
redan på ett tidigt stadium av alkoholmissbruk, då det funnes större
utsikter till ett gott resultat. Det förhållandet att den nuvarande alkoholistlagen
icke ger direkt stöd ens för åtgärder av förebyggande natur mot andra
än grova missbrukare har ansetts vara till men för nykterhetsnämndernas
arbete för att förbättra nykterhetstillståndet. Visserligen synes vissa nämnder
utan direkt stöd i lag i tämligen stor utsträckning ha ingripit med lindrigare

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

hjälpåtgärder, även om icke vederbörande kunde anses ha varit hemfallen åt
missbruk. Men just på grund av oklarheten om nämndernas befogenheter och
skyldigheter torde man inom nämnder, där intresset och resurserna varit
mindre, många gånger ha förhållit sig passiv så länge alkoholmissbruket icke
fått allvarliga sociala konsekvenser.

Alkoholistvårdsutredningen har också tagit upp spörsmålet om att ge
nykterhetsnämnderna ökade befogenheter. Härvidlag har utredningen förordat,
att nykterhetsnämnd skall få ingripa mot var och en, som missbrukar
alkoholhaltiga drycker. I sitt lagförslag har utredningen definierat detta
så, att alkoholmissbruk föreligger, då någon använder alkoholhaltiga drycker
till uppenbar skada för sig eller annan. Ingripandet skulle emellertid endast
få avse hjälpåtgärder i mera inskränkt bemärkelse. Beträffande förutsättningarna
för övervakning och internering på vårdanstalt har utredningen i
huvudsak velat bibehålla det nuvarande systemet med krav på att vederbörande
är hemfallen åt alkoholmissbruk och hänförlig under någon eller
några av de i allmänhet sociala indikationer, som upptages i den nuvarande
lagens 1 §.

Detta förslag har vid remissbehandlingen i allmänhet tillstyrkts. På
sina håll har förslaget dock mött viss kritik. Denna kritik har delvis anknutit
till den förut återgivna diskussionen, om alkoholismen borde betraktas
som vanart eller sjukdom. Med utgångspunkt från den sistnämnda uppfattningen
att det här vore fråga om ett medicinskt problem har man sålunda
gjort gällande, att nykterhetsnämnderna icke borde få ökade befogenheter
gentemot sjuka människor. Andra remissinstanser har emellertid från
samma utgångspunkt kommit till motsatt resultat och förmenat, att nämnderna
borde ha rätt att ingripa även med tvångsåtgärder på rent medicinsk
indikation.

I frågan om alkoholmissbrukets karaktär och det därmed sammanhängande
spörsmålet om grunden för samhällets ingripanden mot missbrukarna har jag
i ett föregående avsnitt i huvudsak anslutit mig till utredningens uppfattning,
att det här gällde ett sammansatt problem, som icke torde kunna lösas
efter enhetliga linjer. De medicinska synpunkterna, som hittills i viss mån
kommit i skymundan, borde dock tillmätas ökad betydelse. Just från denna
utgångspunkt måste det emellertid vara angeläget, att ingripande kan ske
på ett tidigt stadium, innan missbruket ännu vållat några mera allvarliga
skador och det kanske blivit för sent att verkligen bota vederbörande. Om
alkoholmissbrukaren kommer under läkarbehandling, innan han ännu helt
hemfallit åt missbruket, och de nykterhetsvårdande myndigheterna, där så
befinnes lämpligt och påkallat, griper in med råd, upplysningar och annan
stödjande verksamhet, torde man kunna undgå mycken social skadegörelse.
Man slipper också tillgripa frihetsberövande åtgärder samt utge stora belopp
för sjukhus- eller anstaltsvård. Den förebyggande öppna vården synes mig
ur både den enskilde individens och samhällets synpunkt böra framstå
såsom den primära vårdformen. Den torde därför icke, såsom skett i nu

Särskilda utskottets iitlåtande nr 7. “

gällande alkoholistlag, böra bindas vid samma stränga förutsättningar som den
slutna vården. Med hänsyn till det anförda vill jag i princip ansluta mig till
utredningens förslag på denna punkt.

Om lagstiftningen således öppnar nya verksamhetsområden för nykterhetsnämnderna
är det av vikt att densamma vinner en sådan tillämpning
att den kommer att omfattas med förståelse och inbjuder till positiv medverkan
av dem, i vilkas intresse den tillkommit.

I nu angivna hänseenden har den av utredningen föreslagna legaldefinitionen
på alkoholmissbruk samt den närmare bestämning härav,
som utredningen lämnat i motiveringen, kritiserats. Utredningen anser
härutinnan, att även ett tillfälligt användande av alkoholhaltiga drycker till
uppenbar skada för sig eller annan bör betecknas som alkoholmissbruk.
Vid remissbehandlingen har man på sina håll häremot gjort gällande, att
en tillfällig alkoholförtäring icke bör betecknas som missbruk endast därför
att den — kanske till följd av olyckliga omständigheter — lett till skada.
Vid ett ställningstagande till denna fråga må till en början ånyo understrykas
att det för en framgångsrik behandling av en uppkommen alkoholskada
är av utomordentlig betydelse att denna redan på ett tidigt stadium ägnas
uppmärksamhet. Därför bör enligt min mening varje alkoholbetingad händelse,
som kommit till nykterhetsnämndens kännedom och som uppenbarligen
inneburit påtaglig skada för vederbörande själv eller annan person
eller orsakat sådan skada, åtminstone göras till föremål för undersökning,
så att nämnden blir i tillfälle att pröva, om händelsen varit ett utslag av
verkligt missbruk. Är så fallet, åligger det nämnden att skrida till aktivt
förebyggande åtgärder — s. k. hjälpåtgärder — till missbrukets hävande.
Undersökningen torde i åtskilliga fyllerifall kunna göras summarisk och
inskränka sig till en granskning av anmälningsmaterialet. Om exempelvis en
fylleriförseelse vid undersökningen visar sig vara en tillfällig händelse, bör
självfallet nämnden låta bero vid den företagna undersökningen av fallet. Men
det är att märka att just en fylleriförseelse, som ju förutsätter en ganska
kvalificerad grad av berusning, stundom markerar ett fortgående missbruk
eller utgör signalen till att ett missbruk håller på att utvecklas. I sådana fall
kan nämnden i allmänhet ej låta sig nöja med enbart en undersökning utan
denna måste följas av hjälpåtgärder, anpassade efter förhållandena i det individuella
fallet. Att någon har för vana att regelbundet — exempelvis någon
gång varje vecka — dricka sig berusad är självfallet en anledning för nykterhetsnämnden
att överväga ett ingripande.

Om jag alltså i förevarande avseende kan ansluta mig till den av utredningen
företrädda ståndpunkten är jag dock medveten om att själva tillämpningen
av den nu skisserade ordningen måste för nykterhetsnämndernas
del medföra höjda anspråk både i fråga om gott handlag och ökad arbetsinsats.
Genom att nämnderna skall befatta sig med även relativt lindriga
fall av missbruk, vilka i vissa fall ej bör leda till annat än en preliminär
undersökning, är det av synnerlig vikt att nämnderna går tillväga

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

med sådan takt och diskretion, att ej de berörda personerna med fog kan
göra gällande, att de utsattes för trakasseri. I ett fyllerifall kan mången
gång den översända polisrapporten jämte utdrag ur förekommande fylleriregister
ge tillräcklig upplysning om, huruvida det inträffade varit en tillfällig
förvillelse eller uttryck för ett påtagligt missbruk. På mindre orter
och särskilt i landskommunerna lär nämnden, genom den personkännedom
dess ledamöter besitter, lätt kunna konstatera, om en sådan tillfällig förvillelse
föreligger eller icke. Om det framgår, att förseelsen varit en tillfällighet,
kan nämndens åtgärder inskränka sig till en enkel registrering.
Kallelse till förhör inför nämnden eller besök i hemmet av någon
nämndens tjänsteman för utredning bör naturligtvis endast ifrågakomma,
om mer diskreta vägar ej står till buds. Särskilt bör återhållsamhet
iakttagas beträffande förhör med personer, som på ett eller annat
sätt står den, som utredningen avser, nära. För nämnden gäller det
således att göra en lämplig avvägning mellan å ena sidan intresset att
komma ett tidigt alkoholmissbruk på spåren och å andra sidan intresset
att i görligaste mån skydda den presumtive klienten från onödigt obehag.
Nämnden bör icke tillgripa metoder som är mindre grannlaga än vad
situationen kräver. Att, som synnerligen ofta torde vara fallet, den mot
vilken undersökningen riktas betraktar varje inblandning från nykterhetsnämndens
sida såsom opåkallad eller som en form av trakasseri får givetvis
ej komma nämnden att rygga för att vidtaga erforderliga åtgärder.

Den föreslagna ordningen kommer uppenbarligen att medföra att betydligt
fler ärenden än för närvarande kommer under nykterhetsnämnds bedömande.
Redan fall av tämligen lindrigt alkoholmissbruk kommer framdeles
att i betydande utsträckning bringas till nämndernas kännedom och
det skall åligga nämnderna att i samtliga inrapporterade fall verkställa
åtminstone en summarisk undersökning. I ett fall av förstagångsfylleri torde
det, som nyss antytts, räcka med att nämnden endast registrerar fallet och avvaktar
den fortsatta utvecklingen. Alkoholistvårdsutredningen, liksom även
vissa remissorgan, har befarat att särskilt nykterhetsnämnderna i de
större städerna skulle få svårigheter att bära denna ökade arbetsbelastning.
Utredningen har emellertid rekommenderat dessa nämnder att praktiskt lösa
problemet genom att koncentrera sin uppmärksamhet på de ungdomliga
alkoholmissbrukarna. Mot den begränsning av ingreppsskyldigheten mot
övriga alkoholmissbrukare, som härav skulle följa, har nykterhetskommittén
inlagt en gensaga och hävdat att nämnderna utan inskränkning borde ha
skyldighet att vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder mot samtliga alkoholmissbrukare,
oavsett ålder. För egen del finner jag den sistnämnda ståndpunkten
vara den principiellt riktiga. Just i storstäderna, där alkoholmissbruket
har sin största utbredning, bör de kraftigaste insatserna göras
till missbrukets stävjande. Det skulle knappast kunna anses försvarligt att
förorda en ordning, som skulle innebära att en mycket stor grupp alkoholmissbrukare
därstädes undandroges från nykterhetsnämndernas uppsikt.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

Jag är emellertid medveten om att den föreslagna utvidgningen av lagens
tillämpningsområde på sina håll kommer att kräva resurser, som de nykterhetsvårdande
organen icke nu besitter. Det är emellertid min avsikt såsom
i proposition nr 158 föreslås — att bl. a. de kommunala nykterhetsnämnderna
skall förstärkas, materiellt och personellt. Icke minst torde nykterhetsnämndernas
komplettering med frivilliga arbetskrafter vara ett sätt att
öka nämndernas möjligheter att fullgöra sina nya uppgifter. Sådana tillfälliga
hjälpkrafter är — som också påpekas i nyssnämnda proposition — avsedda att
sättas in framför allt vid själva övergångstiden till ett friare försäljningssystem.
Man får nämligen räkna med, att vissa övergångssvårigheter är förknippade
med detta. För att bemästra dessa svårigheter är det nödvändigt, att
särskilda motåtgärder vidtages. I propositionen nr 151 anges översiktligt,
hur dessa tankes bli utformade. Sålunda föreslås att ökade ekonomiska insatser
göres för nykterhetsupplysning samt att medel anslås till en upplysningskampanj
(prop. nr 153). En viktig åtgärd är vidare, att den planerade
utbyggnaden av nykterhetsvården snarast påbörjas. I denna utbyggnad, som
är avsedd att igångsättas redan under nästkommande budgetår, utgör de tillfälliga
medhjälparna ett betydelsefullt inslag. Framför allt torde dessa frivilliga
arbetskrafters befattning med hjälpåtgärder komma att bli nvkterhetsnämnderna
till verksamt stöd under övergångstiden.

Jämväl i övrigt anser jag utredningens definition av alkoholmissbruk
kunna godtagas. Jag vill emellertid särskilt understryka betydelsen av att
alkoholförtäringen skall ha lett till uppenbar skada. För att förtäringen
skall kunna betecknas som missbruk får skadan icke vara alltför obetydlig.
Enbart den omständigheten att förtäringen åstadkommer ett rus föranleder
därför icke att missbruk skall anses vara för handen. Ett olycksfall bör icke
leda till ingripande endast därför att detsamma inträffat i samband med
användande av alkohol. Utgör däremot olyckshändelsen en direkt följd av
en kraftig berusning, föreligger anledning till undersökning, huruvida fråga
är om ett mera kontinuerligt missbruk, som genom det inträffade kommit
i dagen. Skadan skall sålunda vara klart påvisbar i fysiskt, psykiskt, socialt
eller ekonomiskt hänseende, antingen hos vederbörande själv eller hos annan
person. Huruvida fysisk eller psykisk skada är för handen torde kunna ådagaläggas
genom den läkarundersökning av vederbörande, som förutsättes skola
kunna tillgripas. Sociala vådor av alkoholmissbruket torde vanligen manifestera
sig däri, att olägenheter av skilda slag uppstår för alkoholmissbrukarens
familj eller andra honom närstående personer; barnens skolgång hindras
eller försummas, förhållandena tvingar barnavårdsnämnden till ingripande,
missbruket leder till allvarliga slitningar i äktenskapet till skada för familjen
i dess helhet etc. Som social kan skadan också rubriceras, om en person till
följd av sitt alkoholmissbruk missköter sin anställning, exempelvis genom
upprepad frånvaro från arbetsplatsen. Denna skada står otvivelaktigt den
ekonomiska nära. Medför alkoholmissbruket att en person blir avskedad från
sin anställning, torde detta i de flesta fall innebära jämväl ekonomisk skada.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

Men det behöver givetvis ej ha gått så långt som till avskedande för att
sådan skada skall bli följden av tjänsteförsummelse; upprepad frånvaro från
arbetsplatsen kan t. ex. resultera i ett inkomstbortfall, som i hög grad skadar
vederbörandes ekonomi. Ännu ett exempel på ekonomisk skada kan vara att
en person förbrukar en oproportionerligt stor del av sin lön på spritinköp.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras att den nya lagstiftningen
ställer nykterhetsnämnderna inför vidgade och synnerligen ömtåliga arbetsuPPgiUer.
Undersökning, bedriven i en anda av grannlagenhet och urskillning,
skall verkställas i ett mycket stort antal fall, då något blivit nykterhetsnämnd
bekant som ger anledning misstänka alkoholmissbruk. Ger undersökningen
vid handen, att alkoholmissbruk i lagens mening föreligger, skall
åtgärder vidtagas för att återföra alkoholmissbrukaren till ett nyktert liv.
I första hand har nykterhetsnämnden därvid att tillgripa hjälpåtgärder, utformade
efter det individuella fallets särskilda beskaffenhet. Dessa åtgärder
är rikt differentierade, vilket innebär möjlighet för nämnden att välja just
den åtgärd, som lämpar sig bäst från fall till fall. Hjälpåtgärderna bör givetvis
så utformas, att man kan hysa förhoppning om att de verkligen efterkommes.
Framgår däremot av undersökningen att fråga är allenast om en tillfällighetsförsyndelse
bör nämnden låta bero vid vad i ärendet förevarit. Det
är givetvis ett angeläget intresse, att nykterhetsnämnderna ej i oträngt mål
skrider till åtgärd. Obefogade ingripanden kan — som påpekades redan i
1931 års proposition — lätt bringa nykterhetsvården i vanrykte och vara
till men för nykterhetsarbetet i allmänhet. Rätt nyttjad bör däremot den
föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde vara av stort värde
för detta arbete.»

I anslutning till vad nu återgivits må här endast beröras vissa specialfrågor
av större vikt, som av departementschefen behandlats. Den ena av
dessa frågor hänför sig till spörsmålet, om vilka förutsättningar som
skall gälla för tvångsåtgärder och omhändertagande. Härom yttrar
departementschefen bl. a.: »Redan av vad jag nu anfört torde framgå, att jag
är ense med utredningen om att det endast är området för ingripande genom
hjälpåtgärder, som bör utvidgas. Tvångsåtgärder bör alltjämt kunna användas
endast då missbruket är längre framskridet. För att i lagen markera denna
åtskillnad synes uttrycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» böra bibehållas
såsom en förutsättning för de strängare åtgärderna. Bland de övriga förutsättningarna
torde även de nuvarande sociala indikationerna böra kvarstå. De skäl
som utredningen anfört mot ett införande av en rent medicinsk indikation
synes mig bärande. Indikationen »ur stånd att taga vård om sig själv» torde
för övrigt innebära att ingripande redan nu kan ske på grunder, som i viss
män kan anses vara av medicinsk karaktär.

Utredningen har — som av den förut lämnade redogörelsen framgår —
icke funnit några nya specialindikationer erforderliga. Ej heller enligt min
mening föreligger behov av sådana. Att såsom några remissinstanser för -

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

ordat tillåta tvångsåtgärder mot åt alkoholmissbruk hemfallna personer under
25 år efter endast en fylleriförseelse torde icke vara tillrådligt. Visserligen
har alkoholmissbruket bland ungdomen tilltagit under de senaste åren, men
ungdomsfylleriet torde mest effektivt och bäst bekämpas genom upplysningsverksamhet
och förebyggande åtgärder. Av särskild betydelse för
den ungdomsvårdande verksamheten torde vara att nykterhetsnämnd såsom
hjälpåtgärd skall kunna föreskriva, att en alkoholmissbrukare fortlöpande
skall upprätthålla förbindelse med nykterhetsnämnden eller av
nämnden utsedd person. Förslaget härom kommer att behandlas närmare
i specialmotiveringen. I samband därmed kommer jag även att beröra
frågan om förutsättningarna för anordnande av övervakning för äldre
alkoholmissbrukare. Här må endast nämnas, att jag även på denna punkt
delar utredningens uppfattning, att övervakning bör anknytas till samma förutsättningar
som tvångsintagning på anstalt.

Vad härefter angår de nuvarande specialindikationerna för tvångsåtgärder
har utredningen förordat vissa ändringar. Den viktigaste av dessa
avser den s. k. farlighetsindikationen, som f. n. medger ingripande
mot den som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Denna
indikation är särskilt betydelsefull därför att personer, på vilka den är tilllämplig,
även provisoriskt kan omhändertagas av polismyndigheten. Det
tillägg till farlighetsindikationen, som utredningen föreslagit, nämligen att
även den som är farlig för annans själsliga hälsa uttryckligen faller under
densamma, har vid remissbehandlingen icke föranlett några erinringar. Såvitt
förslaget innebär, att jämväl sådan fara skall utgöra grund för beslut
om övervakning och tvångsintagning, finner jag detsamma kunna godtagas.
Det torde numera vara en allmänt omfattad åsikt att den psykiska fara,
som en alkoholist kan innebära för sin omgivning, ofta är fullt jämförlig
med fysiskt våld och många gånger på lång sikt kan vara verkligt förödande.
Enligt utredningens mening torde vissa grava fall av psykiskt våld redan
enligt lagens nuvarande lydelse kunna hänföras till farlighetsindikationen,
varför den ifrågasatta lagändringen endast skulle innebära ett förtydligande.
Då emellertid rättstillämpningen knappast kan sägas ha givit ett klart utslag
till förmån för uppfattningen att indikationen redan nu medger generellt
ingripande då man kan tala om psykiskt våld —- en tolkning som för övrigt
ej vinner stöd i lagens förarbeten —• är det enligt min mening erforderligt,
att indikationen jämkas i enlighet med vad utredningen föreslagit.

Då utredningen föreslagit, att farlighetsindikationen jämväl skall innefatta
fall av psykisk farlighet, synes dess förslag härutinnan mindre ha förestavats
av behovet att kunna ställa en psykiskt farlig alkoholmissbrukare
under övervakning eller att få honom i vederbörlig ordning intagen på alkoholistanstalt
än av önskemålet att en sådan person provisoriskt skall kunna
omhändertagas av polismyndighet. Vad utredningen anfört som motiv för
införandet av en regel, som skulle medge provisoriskt omhändertagande på
denna indikation, har emellertid ej övertygat mig om att en sådan regel skulle

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

vara nödvändig eller lämplig. Det är nämligen att märka, att den psykiska
påverkan, som här åsyftas, i allmänhet icke är någon momentan företeelse.
Den har i stället regelmässigt karaktären av en under en längre tid fortgående
press, som visserligen kan leda till allvarliga psykiska skador för den som
är utsatt för densamma, men som icke vid någon viss tidpunkt konstituerar
en omedelbar fara för sådana skador. Något behov av ett omedelbart ingripande
i preventivt syfte synes därför näppeligen föreligga. I stället bör
hänvändelse ske till nykterhetsnämnden, som utan större tidsutdräkt bör
kunna åstadkomma en utredning, som kan ligga till grund för ett beslut om
tvångsintagning på vårdanstalt, om detta är påkallat. Ett dylikt beslut kan
alltså — i enlighet med farlighetsindikationens nyss förordade avfattning —
grundas därpå, att vederbörande är farlig för någons själsliga hälsa.

Till det anförda kommer att det nya rekvisitet begreppsmässigt är så
obestämt och synes kunna medge en så elastisk tolkning, att det torde vara
föga ägnat att läggas till grund för snabba beslut av polismyndigheterna,
särskilt som dessa beslut kan gälla allvarliga ingrepp i den personliga integriteten.
Det är ju här fråga om lika ingripande åtgärder, som vissa
tvångsåtgärder inom straffprocessen. Kekvisitets införande skulle vidare
många gånger ställa polismyndigheterna inför ytterst svåra och vanskliga
avgöranden, för vilka de icke alltid är rustade. Sålunda torde endast i
undantagsfall psykiatrisk expertis stå till polismyndighets förfogande.

Jag kan följaktligen icke tillstyrka utredningens förslag att farlighet för
annans själsliga hälsa skulle berättiga polismyndighet att verkställa provisoriskt
omhändertagande. I övrigt bör däremot farlighetsrekvisitet som
grund för provisoriskt omhändertagande kvarstå orubbat. Eftersom en viss
tveksamhet synes råda rörande polisens befogenheter, då detta kan anses
tillämpligt, liksom även då omhändertagande på annan grund kan komma
i fråga, vill jag betona, att det för polisen får anses föreligga icke endast
en rätt utan också en skyldighet att inskrida och i sista hand omhändertaga
A7ederbörande. Det må också påpekas att omhändertagande av
exempelvis en farlig alkoholist ej med nödvändighet förutsätter en formlig
anmälan. Polisen har således att av eget initiativ ingripa. Särskilt vid fall
av farlighet torde det vara vanligt, att anhöriga eller andra närstående av
rädsla eller annan anledning förhåller sig passiva eller t. o. m. motsätter
sig polisens inblandning. Detta får emellertid ej avhålla polisen ifrån att
undanröja den farliga situationen, om denna objektivt sett kan anses konstaterad,
liksom ej heller återkallelse av skedd anmälan får verka hindrande
under motsvarande förhållanden. Av största vikt är givetvis att, då ett farlighetsfall
på ena eller andra sättet bringas till polisens kännedom, polisen
handlar med tillbörlig skyndsamhet.»

Beträffande alkoholistvårdsutredningens förslag om rätt i vissa fall
för alkoholmissbrukaren att erhålla biträde på det allmännas bekostnad
yttrar departementschefen inledningsvis, att den gällande lagstift -

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

ningen ej lägger hinder för en person att i ett alkoholistärende taga biträde
till sin hjälp. Departementschefen tillfogar: »I själva verket torde dock
mindre ofta förekomma att så sker. Införes nu i enlighet med alkoholistvårdsutredningens
förslag en regel om fri rättshjälp i alkoholistärenden är
emellertid att förvänta, att biträde praktiskt taget regelmässigt kommer att
begäras i dylika ärenden. Som alkoholistklientelet i allmänhet utgöres avpersoner
med svag ekonomisk ställning, torde länsstyrelserna i betydande
utsträckning bli nödsakade att villfara en sådan begäran. Ur alkoholmissbrukarens
synpunkt vore det givetvis en vinning att han på så sätt finge
en rådgivare i interneringsprocessen. Det kan emellertid göras gällande, att
denna vinning ofta ligger på det psykologiska planet. Med ett biträde
vid sin sida skulle han otvivelaktigt känna sig mindre ensam i sitt mellanhavande
med de nykterhetsvårdande organen och det är sannolikt, att han
därmed också skulle bli mer benägen att godtaga det beslut, som interneringsorganet
sedermera fattar. Men jämväl ur rättssäkerhetssynpunkt måste det
otvivelaktigt vara av värde, om någon form av offentlig rättshjälp kunde
ställas till hans förfogande. Alkoholmissbrukare är ofta personer, som
saknar förutsättningar att bedöma det material, som förebringas mot
dem. Detta material kan antyda lösningar, som alkoholmissbrukaren ej
själv förmår uppmärksamma men som för en mer insiktsfull person framstår
som mer ändamålsenliga och mindre ingripande ur alkoholmissbrukarens
synpunkt och som för denne måhända utgör en mer acceptabel utväg ur
den konfliktsituation, vari han råkat, utan att nykterhetsvårdens intresse av
att den lämpligaste behandlingsformen väljes för den skull åsidosättes. Risken
för rättsövergrepp, som alltid är större om stödet av rättshjälp ej står till
buds, blir givetvis mindre om sådant bistånd lämnas. Det är således ett
flertal synpunkter, som talar för att biträdesfrågan i alkoholistprocessen
bringas till en lösning, som innebär en förstärkning av alkoholmissbrukarens
ställning i interneringsprocessen.

Kunde spörsmålet om rättshjälp endast ses ur synpunkten av alkoholmissbrukarens
eget intresse skulle jag följaktligen ej tveka att biträda utredningens
i och för sig mycket beaktansvärda förslag härutinnan. Frågan
rymmer emellertid särskilda aspekter, främst den att diskretionskravet i
alkoholistärenden sättes i fara. Det är speciellt på denna punkt, som den vid
remissbehandlingen framkomna kritiken satt in. Man har sålunda påpekat, att
det av alkoholmissbrukaren anlitade biträdet självfallet måste lägga upp sin
hjälp efter rent processuella linjer, påkalla vittnesförhör och kräva tillgång
till alla handlingar i ärendet. Detta antagande har uppenbarligen visst fog
för sig, särskilt om — såsom är att förvänta — till biträden företrädesvis
anlitas advokater, vana att följa det rättegångsschema, som tillämpas vid
allmän domstol. Det är tydligt, att den ordinära domstolsprocessen icke
i alla delar utgör en lämplig förebild till interneringsprocessen. Ett viktigt
syfte med lagstiftningen är att anhöriga, närstående etc. utan fruktan
för repressalier skall kunna vända sig till nykterhetsnämnden med be -

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

gäran om dess bistånd. Den nya lagstiftningen vill främja en utveckling
som innebär, att många nu fördolda fall av alkoholmissbruk — fördolda
emedan de berörda av rädsla för alkoholmissbrukarens hämnd förhåller
sig passiva — bringas i dagen. Denna strävan skulle näppeligen främjas,
om dessa personer hade att räkna med att i sinom tid dragas in i en interneringsprocess
med vad denna skulle innebära av psykiska påfrestningar.
Det får nämligen tagas för givet, att en aktiv rådgivare i en sådan process
i avsevärd grad kommer att rikta sig mot dem, vilka står som sagesman i
ärendet.

Det sagda ger vid handen, att spörsmålet är en avvägningsfråga, där
alkoholmissbrukarens intresse ej kan tillgodoses annat än på bekostnad av
diskretionsintresset. Då — som tidigare nämnts — den förut omförmälda utredningen
rörande administrativa frihetsberövanden har att upptaga jämväl
spörsmålet om försvarare för dem, vilka det är aktuellt att i administrativ
ordning beröva friheten, synes det mig mest lämpligt att med förslagets
prövning i denna del får anstå i avbidan på det resultat, vartill utredningen
kan komma, detta desto hellre som det ej kan göras gällande att
frågan om rättshjälp åt alkoholmissbrukare kräver en omedelbar lösning.
Jag förutsätter därvid, att utredningen i enlighet med sina direktiv beaktar
de speciella synpunkter på spörsmålet, som i alkoholistprocessen gör sig
gällande.»

Lagrådet.

Lagrådet har i sitt yttrande icke ingått på de principiella grunderna
för förslaget till lag om nykterhetsvård och har alltså lämnat dessa utan
erinran. Yad lagrådet yttrat hänför sig till vissa närmare angivna stadganden
i detta lagförslag. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen
om verkställighet av bötesstraff har av lagrådet lämnats utan erinran.

Lagrådets yttrande finnes intaget i propositionen å sid. 295—304, vartill
torde få hänvisas.

Utskottet.

I den omläggning av samhällets nykterhetspolitik, som nu förestår, utgör
den föreslagna lagen om nykterhetsvård ett betydelsefullt led. Lagförslaget
innefattar ett mycket stort antal nyheter, varav åtskilliga dock är av detaljmässig
karaktär. Som viktigast framstår otvivelaktigt den ändringen att
lagstiftningens tillämpningsområde högst väsentligt vidgas. Under det att
enligt nuvarande lag hemfallenhet åt alkoholmissbruk utgör den grundläggande
förutsättningen för lagens tillämplighet, blir den nya lagen tillämplig
redan på den, som i lagförslagets mening missbrukar alkoholhaltiga drycker.
Missbruk skall anses föreligga, då någon — ej blott tillfälligt — använder
sådana drycker till uppenbar skada för sig eller annan. Har missbruk visats
föreligga, skall åtgärder vidtagas för att återföra vederbörande till ett nyktert
liv.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

Den vidgade möjlighet till ingripande, som lagförslaget sålunda öppnar,
markerar en brytning med den åskådning, som åtminstone formellt sett präglar
gällande lag. Eedan genom sitt namn ger alkoholistlagen tillkänna att
den endast befattar sig med dem, som är så svårt alkoholskadade, att de kan
betecknas som alkoholister. För praktiskt taget varje form av ingripande
enligt lagen —■ även den lindrigaste — fordras att vederbörande skall vara
hemfallen åt alkoholmissbruk samt dessutom att viss annan omständighet,
tydande på kvalificerad grad av missbruk, skall föreligga. Icke ens hjälpåtgärder
får vidtagas mot annan än den, som är alkoholist. I själva verket
är förutsättningarna för såväl hjälpåtgärder som tvångsintagning i stort sett
desamma.

Förslaget till lag om nykterhets vård kan främst sägas syfta till att göia
anstaltsvård om icke obehövlig så dock till eu vårdform av mer sekundär
betydelse. Lagförslaget bygger på den numera allmänt vedertagna uppfattningen,
att åtgärder mot alkoholmissbruk bör sättas in redan på ett så tidigt
stadium av missbruket som möjligt. Man menar med rätta, att utsikterna
till förbättring är långt större, om missbruket redan i sitt begynnelseskede
blir föremål för behandling. Följaktligen är det av vikt, att de nykterhetsvårdande
myndigheterna redan tidigt får vetskap om att missbruk föreliggei.
I konsekvens härmed föreskrives i lagförslaget, att det skall åligga polis- och
åklagarmyndighet att ofördröjligen till kommunal nykterhetsnämnd göra anmälan,
då kännedom vunnits, att någon gjort sig skyldig till fylleri eller
eljest, jämväl tillfälligt, använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada
för sig eller annan. Att någon gripits för fylleri förutsätter vanligen en så
kvalificerad grad av berusning, att det kan vara befogat att undersöka, om
fylleriet utgör en manifestation av missbruk. Som i propositionen framhålles
utgör fylleriet ofta signalen till att ett missbruk håller på att utvecklas.
Visar sig vid undersökningen, att fråga är om en tillfällig händelse, skall
några särskilda åtgärder givetvis ej vidtagas. Framgår däremot att missbruk
i lagens mening är förhanden, avses i första hand hjälpåtgärder skola komma
i fråga. Aiten av åtgärd skall kunna varieras efter fallets särart. De i lagförslaget
exemplifierade åtgärderna motsvarar i huvudsak dem, som i alkoholistlagen
finnes angivna. Fn nyhet är emellertid, att nykterhetsnämnd
skall kunna etablera viss varaktig personlig kontakt med sin klient; på så
sätt kan denne påräkna ett kontinuerligt stöd från nämndens sida. Det är
tänkt, att denna kontakt mellan nämnden och alkoholmissbrukaren skall kunna
upprätthållas genom förmedling av tillfälliga medhjälpare, som nykterhetsnämnderna
skall kunna knyta till sin verksamhet. Till skillnad mot vad nu
gäller har formlig övervakning icke upptagits bland hjälpåtgärderna. För
övervakning och tvångsintagning avses samma förutsättningar som de i
nuvarande lag uppställda skola i stort sett fortfarande gälla. Vederbörande
skall sålunda vara hemfallen åt sitt missbruk. Därjämte skall någon av de
s. k. specialindikationerna föreligga.

Lagstiftningens förskjutning till att lägga tyngdpunkten lika mycket på

2—720 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 12 samt. Nr 7.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

förebyggande åtgärder som på behandling av gravare fall av missbruk utgör
ett erkännande av en arbetsmetod, som modern nykterketsvård i viss utsträckning
redan följer. Det kan därför sägas, att den nya lagstiftningen i förevarande
hänseende ej innebär stort annat än ett lagfästande av en ordning,
som på åtskilliga platser — där resurserna så medgett — med ej ringa framgång
sedan länge tillämpats. Under det att det praktiska vårdarbetet ganska
väl anpassat sig efter den åskådning, som varit tongivande inom nykterhetsvården,
har lagstiftningen sålunda kommit att återspegla ett stadium, som
representerar delvis föråldrade idéer.

För utskottet framstår det som en avsevärd vinning att nu i lagen lämnas
ett klart stöd för ingripande mot sådana personer, som utan att vara direkt
hemfallna åt alkoholmissbruk ändå använder alkoholhaltiga drycker till
uppenbar skada för sig eller annan. Det är tydligt, att om nykterhetsvårdande
åtgärder kan sättas in redan då missbruket börjat ge sig till känna, möjligheterna
till varaktig förbättring är större än om sådana får tillgripas först
sedan stadiet av hemfallenhet uppnåtts. En given konsekvens av utvidgningen
av lagens tillämplighetsområde är också, att anmälningsskyldigheten
i motsvarande mån utsträckes. Enligt utskottets mening är i själva verket
de nya reglerna om anmälningsskyldighet en avgörande förutsättning för ett
framgångsrikt resultat utav nykterhetsvårdsarbetet. Vinner icke dessa stadganden
tillbörlig efterrättelse, torde näppeligen kunna förväntas, att den
förebyggande vården får det utrymme, som anses eftersträvansvärt. Särskilt
torde den polismyndigheten åvilande anmälningsskyldigheten härutinnan få
betydelse. Framför allt är det nämligen polisen, som i sin verksamhet får
kontakt med personer, som kan antagas missbruka alkohol. Dessa skall av
polisen ofördröjligen anmälas till nykterhetsnämnden. Som departementschefen
antytt kan detta ske exempelvis genom översändande av en kopia avpolisrapporten.
Det skall icke tillkomma polismyndigheten att själv pröva,
huruvida missbruk i lagens mening föreligger. Detta blir nykterhetsnämndens
uppgift.

Utskottet ger alltså sin anslutning till förslaget att lagstiftningsvägen
bereda nykterhetsnämnderna ökade möjligheter att inskrida mot alkoholmissbrukare.
Det står emellertid för utskottet fullt klart, att utfallet av den
nya lagstiftningen är helt avhängig av frågan, hur lagstiftningen av nykterhetsvårdens
företrädare kommer att tillämpas. Det blir en ömtålig uppgift,
som dessa får sig anförtrodd. Å ena sidan åvilar dem förpliktelsen att ingripa,
sa snart fall av missbruk yppats. De skall mottaga anmälan och pröva
vad fog som kan ligga i denna. De skall handha den rikt differentierade
skalan av hjälpåtgärder, som lagen anvisar, och utvälja den som i det enskilda
fallet synes bäst lämpad. Å andra sidan åligger dem att städse gå till väga
med takt och diskretion. De skall förfara på ett sådant sätt, att deras
klienter ej med rätta kan säga sig vara utsatta för trakasseri. I vad departementschefen
utförligt yttrat rörande dessa tillämpningsspörsmål instämmer
utskottet. Departementschefen har härutinnan bl. a. uttalat, att kallelse till

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

förhör inför nämnden endast bör ifrågakomma, om ej mer diskreta vägar
står till buds. I anslutning därtill vill utskottet för sin del framhålla önskvärdheten
av att man i görligaste mån undviker att hålla förhör inför nämnden
i dess helhet. Lagförslaget anvisar ju också möjligheten att förhöret
hålles inför exempelvis särskilt utsett ombud för nämnden. Denna möjlighet
synes alltså företrädesvis böra anlitas.

Som nyss nämnts avses nuvarande förutsättningar för övervakning och
tvångsintagning i huvudsak skola bestå. De s. k. specialindikationerna har
dock underkastats viss jämkning. Häremot har utskottet ej funnit anledning
till erinran. Som ett framsteg måste betecknas att jämväl psykisk farlighet
skall kunna åberopas som grund för tvångsintagning. Den psykiska press,
som en alkoholmissbrukare kan utöva gentemot sin omgivning, torde mången
gång vara väl så förödande som kroppslig misshandel. Alkoholistvårdsutredningen
hade emellertid förordat, att psykisk fara också skulle medföra
skyldighet för polismyndighet att ofördröjligen tillfälligt omhändertaga en
alkoholmissbrukare. Samma förslag har nu återkommit i motion II: 678.
Departementschefen ställde sig å sin sida avvisande till utredningsförslaget
på denna punkt. Som skäl härför anförde departementschefen bl. a. att den
psykiska påverkan, varom här vore fråga, i allmänhet icke vore någon
momentan företeelse. Den hade i stället regelmässigt karaktären av en under
längre tid fortgående press, som visserligen kunde leda till allvarliga psykiska
skador för den som vore utsatt för densamma, men som dock icke vid någon
viss tidpunkt konstituerade en omedelbar fara för sådana skador. Därtill
komme att det tilltänkta rekvisitet begreppsmässigt vore så obestämt och
syntes kunna ge utrymme för en så elastisk tolkning, att det torde vara föga
ägnat att läggas till grund för snabba beslut av polisen. Departementschefen
påpekar, att här ju vore fråga om lika allvarliga ingrepp i den personliga
friheten som vissa tvångsåtgärder inom straffprocessen. Rekvisitets införande
skulle vidare ofta ställa polismyndigheterna inför ytterst svåra och vanskliga
avgöranden, för vilka de ej alltid vore rustade. I dessa synpunkter kan
utskottet helt instämma. Det må uppmärksammas, att det för polismyndigheten
här skulle gälla att konstatera icke blott att allvarlig psykisk skada
vore för handen utan även att denna skada vore en direkt följd av alkoholmissbruk.
En sådan bedömning torde vara hart när omöjlig för den, som
ej äger ingående psykiatrisk skolning. Som departementschefen anmärkt
torde endast undantagsvis psykiatrisk expertis stå till polismyndighets
förfogande.

Yad departementschefen yttrat och hemställt beträffande organen för den
öppna nykterhetsvården har rönt utskottets gillande. Kommunala nykterhetsnämnder
bör alltså jämväl framgent intaga ställningen som den öppna vårdformens
primärorgan. Länsnykterhetsnämnderna får rollen av rådgivande och
vägledande organ. Endast i sällsynta undantagsfall avses länsnykterhetsnämnd
skola kunna ingripa i individuella vårdärenden. Länsnykterhetsnämndernas
arbetsuppgifter, som enligt nykterhetskommitténs förslag skulle

‘JO

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

avse viss befattning också med utminutering och utskänkning av spritdrycker
och Öl, har begränsats till de rent nykterhetsvårdande. I stort sett kommer
länsnykterhetsnämndernas åligganden således att förbli vid det gamla. Åliggandet
att övertaga den registrerings- och uppgiftsskyldighet rörande fylleri
och vissa andra brott, som nu åvilar kontrollstyrelsen, kommer — enligt
vad utskottet i sitt utlåtande nr 1 föreslagit •— åtminstone icke under nästkommande
budgetår att påläggas länsnykterhetsnämnderna. I nämnda utlåtande
har utskottet vidare förordat, att den nuvarande befogenheten att
meddela beslut om avstängning från rätten till inköp av rusdrycker utbytes
mot en anordning, som innebär möjlighet för länsnykterhetsnämnd att förbjuda
viss alkoholmissbrukare att inköpa sådana drycker. Denna befogenhet
avses, liksom avstängningsrätten, skola genom länsnykterhetsnämnds generella
bemyndigande kunna delegeras till kommunal nykterhetsnämnd. Det
nya institutet bör givetvis tillämpas med samma restriktivitet och meddelas
enligt de allmänna normer, som i propositionen angivits i fråga om rätten
att förordna om avstängning.

I fråga om handläggningen av interneringsärenden har gällande regler i
alla väsentliga stycken oförändrade överförts till lagförslaget. Länsstyrelserna
föreslås skola alltjämt intaga positionen som beslutande organ i interneringsärenden.
De skall därvid fungera i sin ordinarie sammansättning. Att
reformverksamheten ej annat än i fråga om vissa enskildheter ingripit i
interneringsreglerna, finner sin förklaring däri, att dessa regler och därmed
sammanhängande organisations- och procedurfrågor f. n. är föremål för särskild
utredning, som avses skola inriktas på samtliga de rättsområden, där
administrativa frihetsberövanden kan komma i fråga. Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att med prövningen av härutinnan nu föreliggande,
mer principiellt betonade reformförslag —• vilka för övrigt vid remissbehandlingen
rönt åtskillig kritik — bör anstå i avbidan på resultatet av nyssnämnda
utredning.

Utskottets ståndpunkt härvidlag gäller även den av departementschefen
utförligt behandlade frågan om rätt i vissa fall för alkoholmissbrukare att
på det allmännas bekostnad erhålla rättshjälp i alkoholistprocessen. Detta
spörsmål har ånyo aktualiserats genom motion II: 679. Häri ifrågasättes
huruvida möjlighet ej kunde öppnas att redan i nuvarande läge införa en
bestämmelse, enligt vilken sådan rättshjälp tillförsäkrades dem, som av polismyndighet
eller länsstyrelse tillfälligt omhändertagits. Även om det i motionen
framförda önskemålet sträcker sig mindre långt än alkoliolistvårdsutredningens
härutinnan väckta förslag, är det dock tydligt, att de av departementschefen
i ämnet anlagda synpunkterna även här äger giltighet. Det kan ock
göras gällande, att något behov av rättshjälp enbart vid omhändertagande
knappast föreligger. Omhändertagandet, som i sig självt är kringgärdat av
vissa garantier, är ju tillfälligt. Härtill kommer att om någon omhändertagits
av polismyndighet, det skall åligga länsstyrelsen att utan uppskov
pröva, huruvida han fortfarande skall vara omhändertagen. Länsstyrelsen

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

har vidare att utan oskäligt dröjsmål föranstalta om förhör i ärende, då någon
sålunda omhändertagits, samt företaga detsamma till slutligt avgörande
(26 § lagförslaget). Har omhändertagandet skett genom länsstyrelsens försorg,
äl- det givetvis nödvändigt, att samma skyndsamhet i handläggningen
iakttages. Genom nu angivna, i lagförslaget nytillkomna bestämmelser torde
en betydande vinning i rättssäkerhetshänseende ha ernåtts i förhållande till
vad nu gäller. Vad biträdesfrågan angår, sedd d sin helhet, förutsätter utskottet,
att förenämnda utredning angående administrativa frihetsberövanden
beaktar de speciella synpunkter, som måste anläggas i alkoholistprocessen.

Den lösning, som i propositionen ernåtts angående frågan om förhör inför
länsstyrelsen, finner utskottet tillfredsställande. Da förslaget härutinnan
närmast får sägas innebära ett lagfästande av en praxis, som av åtskilliga
länsstyrelser sedan länge redan tillämpas, torde några berättigade farhågor
knappast kunna hysas, att dislcretionskravet i interneringsprocessen trädes
för nära.

Beträffande lagförslaget i övrigt har utskottet ej funnit anledning till
annat yttrande än vad som nedan upptagits i anslutning till vissa, särskilt
angivna paragrafer i förslaget.

10 §.

Utskottet biträder departementschefens förslag att den i förevarande paragraf
stadgade anmälningsskyldigheten skall fullgöras gentemot den kommunala
nykterhetsnämnden. Som departementschefen påpekat utgör en sådan
ordning givetvis intet hinder för att anmälan ändock skall kunna göras
till länsnykterhetsnämnd. Ett sådant tillvägagångsätt torde i vissa speciella
fall vara att föredraga framför den i lagen anvisade ordningen. Har anmälan
gjorts till länsnykterhetsnämnd, åligger det denna att vidarebefordra anmälan
till vederbörande kommunala nykterhetsnämnd.

12 g.

Departementschefen har i propositionen bl. a. uttalat att enligt hans
mening varje alkoliolbetingad händelse, som kommit till nykterhetsnämndens
kännedom och som uppenbarligen inneburit påtaglig skada för vederbörande
själv eller annan, åtminstone bör göras till föremål för undersökning, så att
nämnden blir i tillfälle att pröva om händelsen varit ett utslag av verkligt
missbruk eller ej. Mot vad departementschefen sålunda anfört har utskottet
intet att erinra. Förevarande paragraf har emellertid erhållit en avfattning,
som enligt utskottets mening ej står i full samklang med detta yttrande. Enligt
paragrafens lydelse skall undersökning nämligen verkställas, då nykterhetsnämnd
genom anmälan eller eljest fått grundad anledning antaga, att
någon missbrukar alkoholhaltiga drycker. Tillfälligt användande av sådana
drycker hiinföros ej till missbruk, sådant detta i lagen definierats. Det är
emellertid till utrönande just om användandet varit en tillfällighet som undersökningen
tjänar eu uppgift. Bättre överensstämmelse med departements -

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

chefens ståndpunkt torde ernås, om i första stycket av förevarande paragraf
orden »fått grundad anledning antaga, att någon missbrukar alkoholhaltiga
drycker» ersättes av orden »erhållit kännedom om att någon använt alkoholhaltiga
drycker till uppenbar skada för sig eller annan». Det må i sammanhanget
erinras, att på lagrådets föranstaltande en liknande jämkning vidtagits i 10 §
departementsförslaget.

Genom vad utskottet sålunda föreslagit torde vad i motionen II: 678 härutinnan
anförts ha vunnit beaktande.

14 §.

Enligt första stycket av denna paragraf kan nykterhetsnämnd såsom hjälpåtgärd
bl. a. söka förmå en alkoholmissbrukare att ingå i nykterhetsförening.
Utskottet föreslår, att denna hjälpåtgärd på så sätt utbvgges, att densamma
jämväl skall kunna avse inträde i annan lämplig organisation, exempelvis
en länkförening. Lagtexten bör i enlighet härmed jämkas.

Under hänvisning till vad utskottet i sitt utlåtande nr 1 anfört har andra
stycket underkastats viss omarbetning. Den däri behandlade avstängningsrätten
har i utskottets förslag konstruerats som ett förbud att inköpa rusdrycker.
Detta förbud har förknippats med straffsanktion i 70 § utskottets
lagförslag. Den i förevarande stycke vidtagna jämkningen föranleder vissa
ändringar av redaktionell art i 59 § samt i övergångsbestämmelserna.

34 och 35 §§.

I förstnämnda paragraf har upptagits regler om vilket organ, som skall
föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning. Dessa
motsvarar i huvudsak gällande bestämmelser i ämnet. I 35 § 2 mom. stadgas
bl. a., att länsstyrelse skall äga bemyndiga nykterhetsnämnden att besluta
om förverkande av anstånd, som medgivits av länsstyrelsen.

Till dessa paragrafer hänför sig vissa yrkanden, upptagna i motion II: 679.
Det göres i motionen gällande, att av lagtexten ej klart framginge vilken
myndighet som skulle ombesörja verkställigheten, där nykterhetsnämnd enligt
bemyndigande förklarat medgivet anstånd förverkat. Dessutom föreslås
att verkställighetsreglerna underkastas viss revision. Nykterhetsnämnd eller
polismyndighet skulle föranstalta om verkställigheten i de fall, då länsstyrelsen
icke förordnat om anstånd med denna. Därjämte borde nykterhetsnämnd
i samtliga fall, då nykterhetsnämnden vore sökande, tillerkännas rätt att besluta
om villkorligt anstånd. Härtill borde fogas den föreskriften, att den
myndighet, som förklarat anstånd förverkat, jämväl hade att föranstalta om
verkställigheten.

Till bemötande av vad i motionen sålunda anförts vill utskottet endast
erinra, att 34 § innefattar en uttömmande reglering av verkställighetsbestämmelserna.
Dessa påverkas följaktligen icke därav, att nykterhetsnämnd enligt
bemyndigande äger förklara anstånd förverkat. Några bärande skäl för
en revision av verkställighetsreglerna på sätt i motionen framkastats anser
utskottet ej föreligga.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

44 §■

Utskottet biträder departementschefens förslag att som vårdtid beteckna
den tid, varunder den, som på grund av slutligt beslut intagits å allmän
vårdanstalt, må kvarhållas. Genom att lagen upptar en exakt definition av
vad som menas med vårdtid, lärer någon tvekan ej kunna uppstå om vad
som i lagen åsyftas med denna beteckning. Utskottet avstyrker följaktligen
det i motion 11:679 framförda förslaget, att ordet vårdtid ersättes av beteckningen
kvarhållningstid eller intagningstid, vilka beteckningar av olika
skäl synes mindre väl lämpade.

49 §.

Ej heller kan utskottet tillstyrka det i nyssnämnda motion väckta förslaget,
att den i förevarande paragraf stadgade regeln om skyldighet för anstaltsledning
att upptaga framställning om försökspermission med mindre
fyra månader förflutit av vårdtiden, utmönstras ur lagen och överföres till
de för anstalterna gällande särskilda stadgorna. I dessa skulle bestämmelser
intagas om i vilken utsträckning skyldighet förelåge för föreståndare att
förbereda eller till prövning företaga framställning om försökspermission,
varvid olika tidsgränser skulle anges för skilda kategorier av intagna. Det
torde kunna förutsättas, att socialstyrelsen och anstaltsstyrelserna i samverkan
blir i stånd att åvägabringa en ordning som innebär, att ifrågavarande
stadgande ej leder till den i motionen befarade konsekvensen, att en minimitid
av fyra månader kommer att tillämpas på rena asylfall.

54 §.

I denna paragraf stadgas bl. a. att vid utskrivning skall vad i 51 § är
stadgat äga motsvarande tillämpning. Enligt 51 § tredje stycket äger anstaltens
styrelse uppdraga åt föreståndaren att i fråga om den som av honom
permitteras ställa permittenten under övervakning samt meddela honom lydnadsföreskrifter.
Härav följer att anstaltens styrelse jämväl vid utskrivning
kan lämna sådant uppdrag. Något förtydligande på förevarande punkt —
vilket i motion 11:679 ifrågasatts — synes utskottet ej erforderligt.

Paragrafen reglerar bl. a. förutsättningarna för återintagning på anstalt.
Dessa är enligt departementschefens uttryckliga mening (prop. s. 307) desamma
som f. n. Stadgandet har dock — på lagrådets hemställan — underkastats
viss redaktionell omarbetning. I motion II: 679 göres nu gällande,
att lagrummet i sin nya lydelse innebär »en sannolikt ej avsedd saklig förändring
av förutsättningarna för återintagning». Det hemställes, att de i
paragrafen angivna förutsättningarna upptages som alternativa; som grund
lör återintagning skulle således få åberopas antingen att den utskrivne missbrukade
alkoholhaltiga drycker eller att han undandroge sig övervakning
eller bröte mot meddelade lydnadsföreskrifter.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

Som lagrådet och departementschefen uttalat bör den grundläggande
förutsättningen för återintagning vara att den utskrivne återfallit i alkoholmissbruk.
Samma gäller redan enligt nuvarande lag, vilket i lagtexten markerats
genom ordet återföra. Den nya redaktionen innebär endast ett förtydligande
av den ståndpunkt, som gällande rätt i förevarande hänseende
intager. Det i motionen resta yrkandet siktar däremot till en avsevärd uppmjukning
av förutsättningarna för återintagning. Enligt den uppfattning
motionen företräder skulle en person kunna återintagas på anstalt t. o. m.
i det fall, att den utskrivne efter utskrivningen helt avhållit sig från bruket
av alkoholhaltiga drycker; han måste givetvis dock ha undandragit sig
övervakning eller brutit mot meddelade föreskrifter. En sådan ordning kan
näppeligen betecknas som tillfredsställande. Utskottet finner följaktligen
ej anledning frångå gällande rätts ståndpunkt härvidlag. Det må tilläggas,
att också för återhämtande av försökspermitterad återfall i missbruk utgör
den avgörande förutsättningen. Härutinnan har departementschefen nämligen
givit till känna (prop. s. 218) att framställning om återhämtning ej
bör göras, om den permitterade fört ett nyktert liv. Att han vore på annat
sätt oordentlig, borde ej i och för sig föranleda återintagande på anstalt.

59—62 §§.

Under hänvisning till det i proposition nr 201 framlagda förslaget till
lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut —- vilken
proposition tillstyrkts av första lagutskottet — har i 59, 61 och 62 §§ vidtagits
härav föranledda jämkningar. Då tveksamhet inom doktrinen synes
råda, huruvida ledningen för erkänd alkoholistanstalt är att betrakta som
förvaltande myndighet, samt med hänsyn till den i paragrafen angivna utgångspunkten
för besvärstidens beräkning, bär någon ändring ej vidtagits
i 60 §.

I 59 § första stycket har viss omarbetning skett, föranledd av tidigare verkställd
jämkning i 14 § andra stycket.

64 §.

I anslutning till denna paragraf har departementschefen bl. a. yttrat att
den i andra stycket upptagna föreskriften att vad hos nykterlietsnämnd förekommit
rörande personer, som är föremål för nämndens behandling, ej må
yppas för obehöriga, icke innebär att ledamot av nykterhetsnämnd eller
tjänsteman hos nämnden kan undandraga sig att såsom vittne inför domstol
lämna av domstolen önskade upplysningar rörande person, som tillhör nämndens
klientel. För domstolen vore det givetvis av största intresse att exempelvis
i ett brottmål, där villkorlig dom kunde komma i fråga, eller i ett civilmål,
där vårdnaden om barn vore föremål för bedömande, erhålla alla de
uppgifter om en parts person, däribland hans skötsamhet i nykterlietshänseende,
som kunde inverka på målet. Intresset av diskretion torde enligt
departementschefens mening dock bäst främjas om domstolarna i stäl -

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

let för att hålla vittnesförhör med till nykterhetsnämnden knutna personer
inhämtade nämndens yttrande rörande det förhållande, varom domstolen
ville vinna upplysning. Mot vad departementschefen sålunda uttalat har
lagrådet ej rest någon invändning.

I motion II: 678 har nu framställts som önskvärt, att riksdagen starkare
än departementschefen understryker angelägenheten av att domstolarna ej
avkräver nykterhetsnämndernas funktionärer vittnesmål om vad de erfarit
i denna sin egenskap.

Utskottet kan för sin del ej annat än instämma i vad departementschefen
i ämnet anfört. Till kretsen av obehöriga bör domstolarna rimligen ej vara
att hänföra. Det må emellertid beaktas, att vad domstolarna av vederbörande
funktionärer främst önskar erfara, icke är en närmare redogörelse för källorna
till deras kunskap utan själva deras uppfattning om viss person i
nykterhetshänseende. Denna uppfattning torde kunna bringas till domstolarnas
kännedom utan att sagesmän och andra uppgiftslämnare bliver röjda.
Genom intimt samarbete mellan domstol och nykterhetsnämnd torde från
fall till fall kunna ernås en lösning, som främjar både domstolarnas intresse
av uttömmande bevisning och nykterhetsnämndernas intresse av diskretion.

66 §.

I motion II: 678 har hemställts att vid delgivning av ansökningshandlingar
i ärenden om tvångsintagning laglig möjlighet borde införas att efter förklaringstidens
utgång kunna återfordra handlingarna. Till stöd härför åberopas
i motionen det förhållandet, att alkoholmissbrukare ej sällan vore kverulantiskt
hämndgiriga och paranoiskt lagda och därför icke kunde i alla
avseenden likställas med normalt reagerande människor. Det vore således
ej lämpligt, att vid delgivning av ansökningshandlingar vederbörande tillhandahölles
en avskrift av dessa att av honom behållas. Ordningen för delgivning
enligt rättegångsbalken borde ej utan vidare vinna efterföljd på
nykterhetsvårdens område.

Utskottet, som hyser den största förståelse för de motiv, som härutinnan
uppbär motionen, är ej övertygat om att den lösning, som i motionen eftersträvas,
utgör någon fullgod garanti för att de befarade olägenheterna skulle
bli undanröjda; för de klienter, varom här är fråga, torde det exempelvis ligga
nära till hands att under förklaringstiden själva verkställa avskrift av ansökningshandlingarna
för att sedermera kunna begagna dem i otillbörligt syfte.
Spörsmålet rymmer emellertid också andra aspekter, främst av principiell
art. Rättssäkerhetsintresset kräver hänsyn också till alkoholmissbrukaren.
Hur detta skall i erforderlig utsträckning bli i interneringsprocessen tillgodosett,
torde i sinom tid få sitt svar efter avslutandet av förut omförmälda
utredning angående administrativa frihetsberövanden. I avvaktan på resultatet
av denna torde departementsförslaget t. v. kunna godtagas. Tilläggas
må att med stöd av sekretesslagen viss effekt torde kunna ernås i det önskvärda
syftet. Det må ock nämnas, att överståthållarämbetet •— enligt vad

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

i motionen anföres — praktiserar den ordningen, att ämbetet efter förklaringstidens
utgång återfordrar ansökningshandlingarna i de fall då risk för repressalier
framdeles föreligger. Tydligt är emellertid att detta förfarande
ej kan tillämpas med bindande verkan för den med vilken handlingarna
kommunicerats.

70 §.

Denna paragraf är ny och upptager den under 14 § förut omförmälda straffsanktionen.

71 §.

Denna paragraf överensstämmer med 70 § departementsförslaget.

Övergångsbestämmelserna.

I fjärde stycket har vidtagits viss redaktionell ändring, föranledd av förslaget
till ny lydelse av 14 § andra stycket.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte —- med förklarande att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om nykterhetsvård -—■ för sin del antaga
följande förslag till

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

1) Lag

om nykterhetsvård.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Missbrukar någon alkoholhaltiga drycker, skola enligt vad nedan sägs åtgärder
vidtagas för att återföra honom till ett nyktert liv.

Alkoholmissbruk föreligger, då någon, ej blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga
drycker till uppenbar skada för sig eller annan.

2 §•

Med alkoholhaltiga drycker förstås i denna lag spritdrycker och vin ävensom
sådana maltdrycker, som innehålla mer än en och åtta tiondels viktprocent
alkohol.

Yad i lagen sägs om alkoholhaltiga drycker skall ock gälla alkoholhaltiga
ersättningsmedel för sådana drycker.

Nykterhetsnämnder.

3§-

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje
län en länsnykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

När i denna lag stadgas, att viss åtgärd skall ankomma på eller anmälan
göras hos nykterhetsnämnden, åsyftas därmed, såvida ej annat utsäges, den
kommunala nykterhetsnämnden i den kommun, där den som avses med åtgärden
eller anmälan har hemortsrätt eller eljest vistas.

4 §■

1 mom. Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till
uppgift, var inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet
samt att i enlighet med vad i denna lag sägs eller eljest finnes stadgat
vidtaga åtgärder för dess förbättrande.

Därvid åligger det nykterhetsnämnd särskilt

att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar,
råd och anvisningar till försäljare av alkoholhaltiga drycker samt
genom åtgärder mot olovlig befattning med sådana drycker;

att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och
yttranden till vederbörande myndigheter; samt

att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar, som äga
samband med nämndens uppgifter.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de anvisningar angående
verksamheten som socialstyrelsen meddelar.

2 mom. Utöver vad i 1 mom. sägs åligger det länsnykterhetsnämnd att
hålla sig noggrant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet,
att öva tillsyn över att dessa fullgöra sina uppgifter samt att lämna
dem vägledning och bistånd.

Finner länsnykterhetsnämnd, att kommunal nykterhetsnämnd underlåter
att vidtaga åtgärd, som enligt denna lag ankommer på den kommunala nämnden,
eller att sådan nämnd ej handlägger ärende på nöjaktigt sätt, skall
länsnykterhetsnämnden söka åvägabringa rättelse genom råd och anvisningar.
Vinnes ej rättelse härigenom eller påfordrar ärendets art omedelbart ingripande,
har länsnykterhetsnämnden att vidtaga de åtgärder i ärendet, som
eljest ankomma på den kommunala nämnden. Har så skett, må den kommunala
nämnden ej taga befattning med ärendet d vidare män än länsnykterhetsnämnden
föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager åtgärd, varom i andra stycket sägs,
äger länsnykterhetsnämnden samma befogenheter, som tillkomma kommunal
nykterhetsnämnd.

3 mom. Angående nykterhetsnämnds åligganden i övrigt är särskilt
stadgat.

5 §•

Kommunal nykterhetsnämnd skall utgöras av särskilt tillsatt nämnd eller,
därest kommunens ringa folkmängd eller liknande förhållande gör sådan
obehövlig, av kommunens fattigvårdsstyrelse.

Konungen äger föreskriva, att kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd.
Framställning härom må göras av länsnykterhetsnämnden.

Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till
det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras,
dock minst fem. Suppleanter utses av kommunen till minst ledamöternas
hal\ a antal. Såväl män som kvinnor skola vara representerade i nämnden.
Om möjligt bör läkare vara ledamot av nämnden.

Beträffande valbarhet, obehörighet, rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots
och suppleants tjänstgöringstid och avgång, vissa prästers rätt att deltaga i
nämndens förhandlingar, val av ordförande, vice ordförande och kassaförvaltare,
ordningen för nämndens arbete, ordförandens åligganden, ersättning
åt ordförande och ledamöter, medelsförvaltning, avlämnande av utgifts- och
inkomstförslag, räkenskapers förande, redovisning, granskning av nämndens

räkenskaper och förvaltning samt ledamots ansvarighet äger vad i 10, 12__18

och 21 §§ i lagen om fattigvården finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse
motsvarande tillämpning.

I fråga om nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som
Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj :ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6 §•

Om i särskild kommunal nykterhetsnämnd icke finnes ledamot, som är
läkare, skall vederbörande tjänsteläkare närvara vid nämndens sammanträden,
i den mån han icke hindras av andra tjänsteåligganden. Han skall därvid
äga rätt att deltaga i överläggningarna samt att få sin mening antecknad
till protokollet.

I stad med mer än en tjänsteläkare skall vad sålunda stadgats gälla förste
stadsläkaren.

7 §•

I den män det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt
biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

8 §■

1 mom. I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen,
skall kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är
vald till ledamot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma
på nykterhetsnämnds prövning.

2 mom. Kommunal nykterhetsnämnd äger uppdraga åt ordföranden, en
eller flera ledamöter eller viss befattningshavare hos nämnden att avgiva
Yttrande till polismyndighet i ärende rörande ansökan om eller innehav av
körkort. Åtgärd, som vidtagits i anledning av sådant uppdrag, skall anmälas
för nämnden så snart det kan ske.

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden
i övrigt, vilka kommunal nykterhetsnämnd har att handlägga, må i den utsträckning
Konungen bestämmer tillkomma ett eller flera arbetsutskott, som
utsetts inom nämnden. Närmare föreskrifter om arbetsutskotts sammansättning
och verksamhet meddelas av Konungen.

9 §•

Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:

en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen,

en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd
med medicinalstyrelsen,

en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i län, som omfattar två
landsting, vartdera landstinget utse en ledamot samt i län, som omfattar eu
stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och stadsfullmäktige
i den staden en ledamot.

I län, som omfattar två städer, vilka ej deltaga i landsting, skola, utöver
de av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda ledamöterna, utses tre ledamöter,
av vilka landstinget utser en och vardera staden en ledamot.

För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män
och kvinnor, som fyllt tjugutre år. Beträffande obehörighet och rätt att
avsäga sig uppdraget äger vad i 12 § 1 mom. i lagen om fattigvården finnes
stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för två kalenderår. Avgår ledamot eller
suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare
för den tid, som återstått för den avgångne.

Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen.

Angående bestridandet av kostnaderna för länsnykterhetsnämndernas verksamhet
är särskilt stadgat.

Öppen vård.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet, som erhåller kännedom om att någon gjort
sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar
skada för sig eller annan, skall ofördröjligen göra anmälan därom hos
nykterhetsnämnden.

Läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar
alkoholhaltiga drycker, skall göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden.
Sådan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, genom
läkarens försorg blir föremål för behandling, ägnad att undanröja skadeverkningarna
av missbruket, eller då uttrycklig begäran, att anmälan ej skall
göras, framställes av någon alkoholmissbrukaren närstående person och
läkaren med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd
av nykterhetsnämnd icke böra ifrågakomma.

Om skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen
fråga om förvandling av böter för fylleri är särskilt stadgat.

11 §•

Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § sista stycket, åligger det
nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två månader efter det
anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande om de åtgärder, som vidtagits
i anledning av anmälan.

12 §.

Har nykterhetsnämnden genom an- Har nykterhetsnämnden genom anmälan
eller eljest fått grundad anled- mälan eller eljest erhållit kännening
antaga, att någon missbrukar dom om att någon använt alkoholalkoholhaltiga
drycker, skall nämn- haltiga drycker till uppenbar skada
den skyndsamt låta verkställa under- för sig eller annan, skall nämnden
sökning och därvid inhämta den kän- skyndsamt låta verkställa undersöknedom
om hans levnadsförhållanden ning och därvid inhämta, den känne -

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj-.ts förslag:)

och andra omständigheter för fallets
bedömande, vartill anledning förekommer.
I samband därmed skall nämnden,
där fråga är om tvångsintagning å
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller eljest anledning därtill föreligger,
föranstalta om läkarundersökning.

Ansökan om tvångsintagning som

(U tskottets förslag:)

dom om hans levnadsförhållanden och
andra omständigheter för fallets bedömande,
vartill anledning förekommer.
I samband därmed ekall nämnden,
där fråga är om tvångsintagning å
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller eljest anledning därtill föreligger,
föranstalta om läkarundersökning.

nyss sagts må, såvida icke särskilda

omständigheter föranleda till annat, ej göras av nykterhetsnämnd utan att
den, som ansökningen avser, personligen hörts av nämnden eller, där så
ej lämpligen kan ske, av ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma.

13 §■

1 mom. Där så erfordras, må nykterhetsnämnden kalla den som är föremål
för undersökning att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt
utsett ombud för nämnden eller av nämnden anvisad läkare.

Nykterhetsnämnd må ock kalla person, som förväntas kunna meddela upplysning
i något till nämndens behandling hörande ärende, att inställa sig inför
nämnden eller särskilt utsett ombud för nämnden.

Kallelse som ovan sagts må beslutas av nykterhetsnämndens ordförande.
Länsstyrelsen äger förordna, att nämnden må uppdraga åt viss tjänsteman
hos nämnden att besluta om kallelse.

2 mom. I kallelse må föreskrivas vite av högst femtio kronor.

Har kallelse delgivits minst fyra dagar före inställelsedagen och utebliver
den kallade utan anmält laga förfall, äger nämnden, dess ombud eller den
anvisade läkaren påkalla handräckning för hans hämtande. Blir han icke
samma dag inställd genom hämtning, må nämnden i fall av tredska fälla honom
till vite, som föreskrivits i kallelsen.

Yad sålunda stadgats skall dock icke gälla, då person, som avses i 1
mom. andra stycket, kallats att inställa sig å plats utanför den kommun, där
han bor eller eljest uppehåller sig.

14 §• 14 §.

Framgår av nykterhetsnämnds un- Framgår av nykterhetsnämnds undersökning,
att den, varom fråga dersökning, att den, varom fråga
är, missbrukar alkoholhaltiga dryc- är, missbrukar alkoholhaltiga drycker,
ekall nämnden, där så prövas er- ker, ekall nämnden, där så prövas erforderligt
och gagneligt, söka bibringa forderligt och gagneligt, söka bibringa
honom insikt om vådan av alkohol- honom insikt om vådan av alkoholmissbruk
samt vidtaga för hans rät- missbruk samt vidtaga för hans rät -

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

telse lämpade hjälpåtgärder, såsom
att söka

a) förmå honom att under viss tid,
dock högst ett år, fortlöpande upprätthålla
förbindelse med nämnden
eller av nämnden utsedd person;

b) förhjälpa honom till lämplig
anställning eller, i syfte att minska
frestelserna till bruk av alkoholhaltiga
drycker, bereda honom ombyte av
verksamhet eller vistelseort:

c) föranstalta, att alkoholhaltiga
drycker ej utlämnas till honom, samt
förmå honom att ej besöka lokaler,
där sådana utskänkas;

d) förmå honom att ingå i nykterhetsförening; e)

förmå honom act rådfråga läkare
och följa dennes föreskrifter eller att
frivilligt söka lämplig vård.

Där det prövas vara till gagn för
den, som befunnits missbruka alkoholhaltiga
drycker, äger länsnykterhetsnämnd
förordna, att under viss
tid, högst ett år i sänder, rusdrycker
icke må utminuteras till honom.
Enahanda befogenhet tillkommer efter
länsnykterhetsnämnds bemyndigande
jämväl kommunal nykterhetsnämnd.

(U tskottets förslag:)

telse lämpade hjälpåtgärder, såsom
att söka

a) förmå honom att under viss tid,
dock högst ett år, fortlöpande upprätthålla
förbindelse med nämnden
eller av nämnden utsedd person;

b) förhjälpa honom till lämplig
anställning eller, i syfte att minska
frestelserna till bruk av alkoholhaltiga
drycker, bereda honom ombyte av
verksamhet eller vistelseort;

c) föranstalta, att alkoholhaltiga
drycker ej utlämnas till honom, samt
förmå honom att ej besöka lokaler,
där sådana utskänkas;

d) förmå honom att ingå i nykterhetsförening
eller annan lämplig organisation; e)

förmå honom att rådfråga läkare
och följa dennes föreskrifter eller att
frivilligt söka lämplig vård.

Där det prövas vara till gagn för
den, som befunnits missbruka alkoholhaltiga
drycker, äger länsnykterhetsnämnd
för viss tid, högst ett år
i sänder, förbjuda honom att inköpa
rusdrycker hos det i rusdrycksförsäljningsförordningen
omnämnda detaljhandelsbolaget.
Enahanda befogenhet
tillkommer efter länsnykterhetsnämnds
bemyndigande jämväl kommunal
nykterhetsnämnd.

Närmare bestämmelser angående åtgärder enligt första stycket meddelas

av Konungen.

15 §.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk må av nykterhetsnämnden ställas
under övervakning, därest han till följd av sitt missbruk befinnes

a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga
hälsa eller för eget liv, eller

b) utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar
vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag.)

c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

d) vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller

e) föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begångna

gärningar, innefattande fylleri, brott, som i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen
sägs, därest han vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så
att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 § lagen
den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott, därest brottet varit
en följd av förtäring av starka drycker, eller

utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv.

16 §.

övervakning må fortgå under högst ett år från beslutet därom. Där särskilda
förhållanden påkalla längre övervakningstid, må övervakningen dock
fortgå under högst två år.

17 §.

Ställes någon under övervakning, skall till övervakare utses därtill lämplig
person.

övervakare har att öva tillsyn över den som är ställd under övervakning
och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör
noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller
onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett nyktert liv, städse hålla övervakaren underrättad
om sin bostad och adress samt på kallelse infinna sig hos honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

Tvångsintagning å vårdanstalt.

18 §.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk må tvångsintagas å allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare, då enligt 15 § förutsättningar föreligga
för anordnande av övervakning samt

a) hjälpåtgärder vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att han
kunnat återföras till ett nyktert liv, eller

b) hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa,
eller

c) försök med hjälpåtgärder eller övervakning med hänsyn till hans farlighet
icke kan avvaktas.

Om tvångsintagning beslutar länsstyrelsen.

3—720 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 12 samt. Nr 7.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

19 §•

1 mom. Ansökan om tvångsintagning göres hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden.

Ansökan skall dock göras av polismyndigheten i orten, om framställning
från nykterhetsnämnden finnes icke utan olägenhet kunna avvaktas med hänsyn
till att alkoholmissbrukaren

till följd av sitt missbruk är farlig för annans personliga säkerhet eller
kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv eller

utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv eller

på grund av oförmåga att taga vård om sig själv är i trängande behov av
omedelbar vård.

Innan polismyndigheten gör ansökan, skall den samråda med nykterhetsnämnden
i orten, dess ordförande eller tjänsteman hos nämnden i ansvarig
ställning.

2 mom. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, begått brottslig
gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar,
och har han vid prövning i vederbörlig ordning befunnits icke vara i behov
av vård å sinnessjukhus, må länsstyrelsen, även utan att ansökan därom
gjorts, besluta om tvångsintagning, om förutsättningar därför eljest föreligga.

20 §.

Har ansökan om tvångsintagning grundats på att någon är farlig för
annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för
eget liv, utgör återkallelse av ansökningen ej hinder för länsstyrelsen att fortsätta
med ärendets handläggning.

21 §.

1 mom. Polismyndighet skall ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare
omhändertaga den som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

om han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv och faran
är så överhängande, att länsstyrelsens beslut om tvångsintagning ej utan
våda kan avvaktas, eller

om han utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv och
det kan antagas, att han kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen
prövat ansökan om tvångsintagning.

Polismyndigheten må ock tills vidare omhändertaga den som är hemfallen
åt alkoholmissbruk och på grund av oförmåga att taga vård om sig
själv är i trängande behov av omedelbar vård.

2 mom. Varder någon omhändertagen enligt 1 mom. innan ansökan gjorts
om tvångsintagning, skall sådan ansökan utan uppskov göras.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

22 §.

Ansökan om tvångsintagning skall innehålla fullständig redogörelse för
den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder som vidtagits.
Har beträffande den som ansökningen avser anmälan gjorts enligt
10 § sista stycket, skall avskrift därav fogas vid ansökningen.

I övrigt böra vid ansökningen fogas prästbevis och läkarbetyg.

Formulär för sådant prästbevis och läkarbetyg, så ock för redogörelse,
som i första stycket sägs, fastställas av socialstyrelsen.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen
annorledes ofullständig, har länsstyrelsen att ombesörja erforderlig komplettering.
Vill länsstyrelsen föranstalta om läkarundersökning, äger länsstyrelsen
kalla den som ansökningen avser att inställa sig inför anvisad
läkare. I sådant fall skall vad i 13 § 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.

23 §.

Har ansökan hos länsstyrelsen gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna
ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser och,
om han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med
föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig
över ansökningen vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres.
Finnes någon böra lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som
inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, skall sådan handling
delgivas honom.

24 §.

Föreläggande, som i 23 § sägs, skall innehålla erinran om rätten att påkalla
förhör enligt 27 §. Har länsstyrelsen vid föreläggandets meddelande
beslutat anordna förhör, skall detta tillkännagivas i föreläggandet med angivande
tillika att förklaring kan avgivas vid förhöret.

Är den som ansökningen avser omhändertagen enligt 21 § 1 mom. må,
där länsstyrelsen av särskild anledning anordnar förhör med honom innan
ansökningshandlingarna utställts till delgivning enligt 23 §, sådan delgivning
underlåtas och handlingarnas innehåll i stället vid förhöret tillkännagivas
för den, varom fråga är; dock åligge länsstyrelsen att på begäran tillhandahålla
honom avskrift av ansökningshandlingarna.

25 §.

Föreligger, såvitt tillgänglig utredning visar, förutsättning för omhändertagande
enligt 21 § 1 mom., må länsstyrelsen, även innan den som ansökningen
avser blivit hörd i ärendet, föranstalta om att han i avbidan på slutligt
beslut tills vidare intages å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller, om plats å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och
vårdas på annat lämpligt sätt.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

När skäl äro därtill, må länsstyrelsen jämväl förordna, att alkoholmissbrukare,
som avses i 19 § 2 mom., i avbidan på slutligt beslut omhändertages
och vårdas på lämpligt sätt.

26 §.

Har någon omhändertagits enligt 21 § 1 mom., åligger det länsstyrelsen
att, sedan ansökan om tvångsintagning inkommit, utan uppskov pröva, huruvida
han fortfarande skall vara omhändertagen.

Sedan tid för förklaring över ansökningen utgått, har länsstyrelsen att
utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderligt förhör i ärendet samt företaga
detsamma till slutligt avgörande.

27 §.

Förhör med den, om vars intagning är fråga, skall, där ej särskilda skäl
däremot äro, av länsstyrelsen anordnas, om han i förklaring begärt att bliva
muntligen hörd. Länsstyrelsen må jämväl eljest förordna om dylikt förhör
ävensom förhör med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning
av betydelse för ärendets bedömande.

Beträffande kallelse till förhör inför länsstyrelsen, hämtning och annan
påföljd av utevaro skola bestämmelserna i 13 § 2 mom. första och andra
styckena äga motsvarande tillämpning; dock skall i fråga om hämtning till
förhör gälla dels att handräckning härför må meddelas, där den uteblivne
bevisligen kallats till förhöret så tidigt att han kunnat inställa sig å förelagd
dag, dels ock att person, som skall höras upplysningsvis, ej må hämtas förrän
det befunnits, att han ej genom viten kunnat förmås till inställelse.

28 §.

Vid förhör inför länsstyrelsen skola förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen
äger dock avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas må
ej fyllt tjuguett år. När den som ansökningen avser det begär, så ock eljest,
när länsstyrelsen finner omständigheterna föranleda därtill, skall handläggningen
äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva
hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta
under förhöret, att övervara detsamma.

Länsstyrelsen må höra person upplysningsvis utan att den som ansökningen
avser är närvarande.

Konsulent eller assistent hos länsnykterhetsnämnden eller annan, som
företräder denna nämnd, så ock representant för vederbörande kommunala
nykterhetsnämnd skola få tillfälle att närvara vid förhöret.

Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.

29 §.

Finner länsstyrelsen av förhållandena påkallat, att någon varder vid domstol
hörd såsom vittne, eller är den, som skall höras upplysningsvis, så

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

avlägset boende, att hans hörande vid länsstyrelsen är förenat med oskälig
omgång eller kostnad, äger länsstyrelsen förordna, att förhör angående uppgivna
omständigheter skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till
tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av
länsstyrelsen skall rättens ordförande låta till rätten inkalla dem, som skola
höras, ävensom underrätta sökanden i ärendet och den, om vars intagning är
fråga.

Där rätten finner det lämpligt, må rätten förordna, att förhöret skall hållas
inom stängda dörrar.

30 §.

I fråga om ersättning till den, som enligt förordnande av länsstyrelse inställt
sig för att vittna eller upplysningsvis höras, skall vad som finnes stadgat
angående ersättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande tilllämpning;
dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

Om ersättning, som avses i denna paragraf, beslutar länsstyrelsen. Ersättning
till den, vilken höres enligt 29 §, bestämmes dock av rätten.

31 §.

Finner länsstyrelsen vid slutlig prövning av ärende angående tvångsmtagning,
att den, om vars intagning är fråga, kan antagas låta sig rätta
genom hjälpåtgärd eller övervakning, må länsstyrelsen förordna om sådan
åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att föranstalta därom.

32 §.

Länsstyrelsens slutliga beslut jämte besvärshänvisning, där klagan över
beslutet må föras, skall skriftligen mot bevis ofördröjligen delgivas sökande
samt den som beslutet avser. Tillkännagives beslutet vid förhör inför länsstyrelsen
i den sistnämndes närvaro, må dock skriftlig delgivning med
honom underlåtas, och skall han i sådant fall anses hava fått del av beslutet
vid förhöret; dock åligger det länsstyrelsen att på begäran genast tillhandahålla
utskrift av beslutet.

Har beslutet tillkommit efter anmälan, som avses i 10 § sista stycket,
skall underrättelse om beslutet tillställas åklagaren.

Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse om beslutet översändas
till nykterhetsnämnden i hemortskommunen samt, om annan nykterhetsnämnd
tagit befattning med ärendet, till denna nämnd.

33 §.

Där länsstyrelsen ej annorlunda förordnar, må beslut om tvångsintagning
gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga kraft.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

34 §.

Länsstyrelsen har att föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om
tvångsintagning,

a) därest beslutet grundats därpå att den som beslutet avser är farlig
för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för
eget liv eller att han utan att söka- ärligen försörja sig fört ett kringflackande
liv;

b) då eljest polismyndighet gjort ansökan om tvångsintagning enligt 19
§ 1 mom.;

c) då fråga är om person som avses i 19 § 2 mom.; samt

d) då beslutet tillkommit efter anmälan, som avses i 10 § sista stycket.

I övriga fall ankommer det på nykterhetsnämnden att föranstalta om verkställigheten.

35 §.

1 mom. Den myndighet, som enligt 34 § har att föranstalta om verkställighet
av beslut om tvångsintagning, äger bevilja villkorligt anstånd därmed.

Där särskilda skäl föreligga, må länsstyrelsen i beslut om tvångsintagning
förordna om villkorligt anstånd, ändå att enligt 34 § beslutet skall verkställas
genom nykterhetsnämnds försorg.

2 mom. Den myndighet, som enligt 1 mom. förordnat om villkorligt anstånd,
äger förklara anståndet förverkat. Länsstyrelsen äger bemyndiga nykterhetsnämnden
att besluta om förverkande av anstånd, som medgivits av länsstyrelsen.

Har anstånd förklarats förverkat, skall beslutet om tvångsintagning omedelbart
verkställas utan hinder av att besvär anföras.

36 §.

I samband med beslut om villkorligt anstånd med tvångsintagning skall
den beslutande myndigheten ställa den som beslutet avser under övervakning.
Därvid skola bestämmelserna i 16 och 17 §§ äga motsvarande tilllämpning.

I den mån det finnes påkallat för att återföra den, som erhållit villkorligt
anstånd med tvångsintagning, till ett nyktert liv må, jämte det förordnande
meddelas om övervakning, tillika föreskrifter meddelas honom angående
hans sysselsättning, vistelseort eller annat (lydnadsföreskrifter). Lydnadsföreskrifter
kunna innehålla, att han skall

a) fullständigt avhålla sig från bruk av alkoholhaltiga drycker;

b) underkasta sig sjukhusvård eller vård å inackorderingshem eller inom
familjevården;

c) vistas inom viss eller vissa kommuner;

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. May.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

d) begagna sig av honom anvisad bostad eller antaga arbete eller anställning,
som kan beredas honom, och icke avflyttta från bostaden eller lämna
anställningen utan tillstånd av nykterhetsnämnden eller övervakaren;

e) bemyndiga person, som nykterhetsnämnden i orten eller övervakaren
finner lämplig, att uppbära honom tillkommande arbetsförtjänst eller andra
penningmedel, så ock att underkasta sig andra inskränkningar i fråga om
förfogandet däröver.

Då beslut om anstånd meddelas av länsstyrelse, må åt nykterhetsnämnd
uppdragas att förordna om övervakning och besluta om lydnadsföreskrifter.

Den myndighet, som meddelat lydnadsföreskrifter, må besluta om ändring
av eller tillägg till desamma.

37 §.

Finner länsstyrelsen vid sådant beslut om tvångsintagning, vars verkställande
ankommer på länsstyrelsen, att den som beslutet avser genast bör intagas
å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, men kan plats ej omedelbart
beredas, äger länsstyrelsen, när skäl därtill äro, draga försorg om att
han under tiden omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt; dock må
sådan provisorisk vård ej fortgå under längre tid än tre månader.

38 §.

Nykterhetsnämnd, som har att föranstalta om verkställighet av beslut om
tvångsintagning, äger därvid påkalla handräckning av polismyndigheten, om
så finnes erforderligt.

39 §.

Där verkställighet av beslut om tvångsintagning ej påbörjats genom att
den som beslutet avser intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
inom ett år eller, i fall varom i 34 § under d) sägs, inom två år efter beslutets
meddelande, vare det förfallet.

Anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

40 §.

Allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättats för sådant
ändamål;

2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt
eller avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Allmän vårdanstalt skall stå under ledning av en styrelse.

Vid allmän vårdanstalt skall finnas föreståndare. För avdelning av sådan
anstalt må särskild föreståndare tillsättas, och skall, där så sker, vad i denna

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

lag stadgas om föreståndare för anstalten äga tillämpning å föreståndare för
avdelningen.

Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet.

41 §.

De allmänna vårdanstalterna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

42 §.

Socialstyrelsen äger förordna om överflyttning av intagen person från en
allmän vårdanstalt till en annan; sådant förordnande må genast gå i verkställighet.

43 §.

Behandlingen av de intagna skall anpassas efter vårdens huvudsakliga
syfte att återföra dem till ett nyktert liv.

Envar intagen skall vara pliktig att följa de för anstalten gällande ordningsföreskrifterna
samt att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en
ändamålsenlig vård ålägges honom.

Om flitpenningar eller liknande ersättningar till de intagna förordnar
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, socialstyrelsen.

44 §.

Den tid, varunder den, som på grund av slutligt beslut intagits å allmän
vardanstalt, ma kvarhallas (vårdtid), utgör ett år. Har han förut varit intagen
å sådan anstalt och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen,
är dock vårdtiden två år.

Utskrivning från anstalten skall ske före vårdtidens utgång, om grundad
anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall
föra ett nyktert liv.

45 §.

Har beslut om intagande å allmän vårdanstalt grundats därpå, att den,
som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga
eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller har beslutet meddelats jämlikt
19 § 2 mom., eller har någon, som förut minst tre gånger varit intagen
å allmän vårdanstalt, ånyo intagits enligt slutligt beslut, som meddelats
inom ett år från senaste utskrivningen, då må, därest den intagne med hänsyn
till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten
måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att föra ett nyktert liv,
den i 44 § angivna vårdtiden förlängas med två år.

Beslut om kvarhållande enligt första stycket meddelas av anstaltens styrelse
för högst sex månader i sänder och bör styrelsen i god tid före den
förlängda vårdtidens utgång upptaga frågan om ytterligare förlängning till
prövning. Beslutet skall underställas socialstyrelsens prövning.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

46 §.

Vid beräkning av vårdtiden skall inräknas den tid, varunder den intagne
före intagningen varit omhändertagen enligt 21, 25 eller 37 §.

Har någon jämlikt 58 § frivilligt ingått å allmän vårdanstalt och påkallas,
medan han är intagen, verkställighet av beslut om tvångsintagning, skall
den tid, nnder vilken han frivilligt vistats å anstalten, likaledes inräknas i
vårdtiden.

47 §.

Har någon, som intagits å allmän vårdanstalt, blivit häktad eller överflyttad
till fångvårdsanstalt för att undergå frihetsstraff eller förvandlingsstraff
för böter, eller har han avvikit från vårdanstalten, skall den tid, under
vilken han sålunda ej vistats å anstalten, icke inräknas i vårdtiden.

48 §.

Yill någon, som är intagen å allmän vårdanstalt, frivilligt kvarstanna å
anstalten efter utgången av vårdtiden, må det, när skäl äro därtill, medgivas
för högst fyra månader under villkor, att han skriftligen förbinder sig att
kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke
av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

49 §.

1 mom. Där det prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva
den intagne att under återstoden av vårdtiden eller under viss del därav på
försök vistas utom anstalten (försökspermission).

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att besluta
om sådan permission.

Skyldighet för anstaltens styrelse eller föreståndare att upptaga framställning
om försökspermission föreligger icke, med mindre fyra månader
förflutit av vårdtiden.

2 mom. Permission under högst sju dagar i följd (tillfällig permission)
må beviljas av föreståndaren.

50 §.

Om beslutad försökspermission har föreståndaren att, i god tid innan den
intagne lämnar anstalten, underrätta nykterhetsnämnd, som enligt 19 § tagit
befattning med intagningsärendet, samt nykterhetsnämnden i den kommun,
dit den permitterade begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av arbetsförmedling,
organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild person söka
i tid bereda den permitterade lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom
till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans
bistånd.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

51 §.

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall
anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning eller uppdraga
åt nykterhetsnämnd att besörja därom. Därvid skall vad som stadgas i 17 §
äga motsvarande tillämpning.

Yare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse såsom villkor
för permission meddela den permitterade lydnadsföreskrifter, därvid bestämmelserna
i 36 § andra—fjärde styckena skola äga motsvarande tilllämpning.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren att i fråga om den,
som av honom permitteras, meddela beslut, som avses i denna paragraf,
samt att besluta om ändringar och tillägg av mindre vikt i lydnadsföreskrifter,
som styrelsen utfärdat.

52 §.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot
meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag,
föreståndaren för anstalten besluta om hans återhämtande.

Har ej före vårdtidens utgång beslut meddelats om den permitterades återhämtande,
skall han utskrivas å slutdagen.

Om den permitterade hämtas åter eller eljest återvänder till anstalten
efter det beslut om hans återhämtande meddelats, skall den tid, varunder
han vistats utom anstalten, icke inräknas i vårdtiden.

53 §.

Om utskrivning före vårdtidens utgång beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även socialstyrelsen, efter anstaltsstyrelsens
hörande, förordna om utskrivning.

54 §.

Vid utskrivning skall vad i 50 och 51 §§ är stadgat äga motsvarande tilllämpning.
Beslut att ställa den utskrivne under övervakning eller att meddela
honom lydnadsföreskrifter skall avse viss tid, högst ett år, från dagen
för utskrivningen.

55 §.

Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga drycker samt undandrager sig
övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter, må länsstyrelsen,
om han ej genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert liv eller sådan
åtgärd prövas vara gagnlös, besluta, att han skall återintagas å allmän vårdanstalt.

I ansökan om återintagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden den
utskrivne brutit mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas
för hans uppförande i övrigt under tiden efter utskrivningen. Ansökningen

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. ''Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

skall för att kunna föranleda beslut enligt första stycket hava inkommit till
länsstyrelsen före utgången av den tid, varunder den som ansökningen avser
är underkastad övervakning eller lydnadsföreskrifter.

Bestämmelserna i 19—21 och 23—39 §§ skola äga motsvarande tillämpning
för de fall, varom i denna paragraf är fråga.

56 §.

Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för återhämtande
till allmän vårdanstalt av den, som avvikit därifrån, och av permitterad, som
enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten, så ock för verkställighet
av beslut om intagens överflyttning från en allmän vårdanstalt till annan.

57 §.

Misstänkes den, som tvångsintagits å allmän vårdanstalt eller, på sätt i 58 §
sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna
å anstalten ett år, att hava före utskrivning från anstalten begått brott, varå
enligt lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader,
och hör brottet under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till
åtal, ankommer det å statsåklagaren att efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne
fyllt aderton år, skall frågan om åtal prövas i nämnda ordning ändå
att högre straff än nyss sagts kan följa å brottet.

58 §.

Vill någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän
vårdanstalt, må han intagas under villkor, att han i egenhändigt underskriven
ansökan hos anstaltens föreståndare eller hos socialstyrelsen gjort framställning
därom samt skriftligen förbundit sig att kvarstanna å allmän vårdanstalt
under viss tid, som dock ej må överskrida ett år. År han omyndig,
erfordras samtycke av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

Vid ansökningen skola fogas åldersbevis ävensom läkarbetyg, avfattat enligt
av socialstyrelsen meddelade anvisningar.

Den, som är sålunda intagen å allmän vårdanstalt, må kvarhållas under
den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen, men må, när omständigheterna
därtill föranleda, utskrivas tidigare.

Vad i 42, 43, 47 och 48 §§, 49 § utom 1 mom. tredje stycket samt 50 —
53 och 56 §§ stadgats äger motsvarande tillämpning rörande frivilligt intagna.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Besvär.

59 §.

Beslut av nykterhetsnämnd må
överklagas av den som beslutet rörer,
om beslutet innebär utdömande av
vite, förordnande enligt 15 § om övervakning,
meddelande av lydnadsföreskrift,
förverkande av anstånd med
verkställighet eller förordnande enligt
14 § andra stycket, över annat av nykterhetsnämnd
enligt denna lag meddelat
beslut må klagan ej föras.

Klagan föres genom besvär hos
länsstyrelsen inom tre veckor från
den dag, då klaganden erhöll del av
heslutet.

59 §.

Beslut av nykterhetsnämnd må
överklagas av den som beslutet rörer,
om beslutet innebär utdömande av
vite, förordnande enligt 15 § om övervakning,
meddelande av lydnadsföreskrift,
förverkande av anstånd med
verkställighet eller förbud som avses i
14 § andra stycket, över annat av nykterhetsnämnd
enligt denna lag meddelat
beslut må klagan ej föras.

Klagan föres genom besvär hos
länsstyrelsen.

60 §.

Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare må överklagas av den som
beslutet rörer, om beslutet avser fråga om försökspermission, utskrivning
eller annan vårdfråga eller om det innebär förordnande om övervakning eller
meddelande av lydnadsföreskrift.

Talan föres genom besvär hos socialstyrelsen inom tre veckor från det
klaganden erhöll kännedom om beslutet.

61 §.

Länsstyrelses beslut må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet
innebär förordnande om tvångsintagning, avslag å ansökan härom,
villkorligt anstånd med verkställighet, förverkande av dylikt anstånd eller
utdömande jämlikt 22 eller 27 § av vite, så ock då beslutet avser ersättning
åt den som inkallats att upplysningsvis höras inför länsstyrelsen.

Talan föres hos Konungen genom Talan föres hos Konungen genom
besvär, som skola hava inkommit till besvär, vilka skola ingivas till läns -

länsstyrelsen inom tre veckor från den
dag, då klaganden erhöll del av heslutet.
Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra
förklaring över besvären, om
anledning därtill ej uppenbarligen saknas,
samt, efter att hava införskaffat
den ytterligare utredning, som kan
vara erforderlig, till inrikesdepartementet
insända samtliga målet rörande
handlingar tillika med eget utlåtande.

styrelsen. Länsstyrelsen skall skyndsamt
infordra förklaring över besvären,
om anledning därtill ej uppenbarligen
saknas, samt, efter att hava
införskaffat den ytterligare utredning,
som kan vara erforderlig, till inrikesdepartementet
insända samtliga målet
rörande handlingar tillika med eget
utlåtande.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj :ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons omhändertagande,
må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning
till viss tid.

Över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan
ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes
handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

62 §. 62 §.

över beslut av socialstyrelsen må Över beslut av socialstyrelsen må
den som beslutet rörer söka ändring den som beslutet rörer söka ändring
hos Konungen genom besvär, som hos Konungen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till inrikesde- skola ingivas till inrikesdepartemenpartementet
inom tre veckor från den tet.
dag, då klaganden erhöll del av heslutet.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

63 §.

Yad i denna lag är stadgat om kommun skall äga motsvarande tillämpning
i avseende å fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera kommuner.

64 §.

Då undersökning eller annan åtgärd enligt denna lag vidtages, bör noga
tillses, att den som åtgärden avser icke utsättes för allmän uppmärksamhet
eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål
för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke
åtkommas av obehöriga.

65 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra samarbeta
med varandra. Inbördes samarbete bör ock äga rum mellan sådana myndigheter
samt fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra myndigheter
ävensom vårdanstalter och organisationer, vilka utöva social hjälpverksamhet.

66 §.

Delgivning av kallelser eller andra meddelanden enligt denna lag skall
ske genom posten, såvida icke vederbörande myndighet finner den böra verkställas
på annat sätt. Om postdelgivning ej användes, må biträde för delgivningen
påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som
finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

67 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,
bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller jämte honom
bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra anmälan härom hos
överförmyndaren.

68 §.

Hjälper någon den som är intagen å allmän vårdanstalt att avvika från
anstalten, straffes med dagsböter eller fängelse.

Försök straffes efter vad i 3 kap. strafflagen stadgas.

69 §.

Lämnar någon alkoholhaltiga drycker åt den som honom veterligen är
underkastad föreskrift enligt denna lag om avhållsamhet från bruk av sådana
drycker eller är intagen å allmän vårdanstalt eller hjälper någon eljest
sådan person att åtkomma dylika drycker, straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

70 §.

Köper någon rusdrycker i strid mot
förbud, som avses i 14 § andra stycket,
straffes med böter, högst trehundra
kronor.

70 §. 71 §.

Yiten, som omförmälas i 13 §, tillfalla kommunens kassa.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1955.

Genom lagen upphäves lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling
av alkoholister (alkoholistlag); dock att i fråga om anförande av besvär över
beslut, som meddelats före den 1 oktober 1955, förut gällande bestämmelser
skola tillämpas.

Förordnande, som meddelats jämlikt 14 § 2 mom. alkoholistlagen, upphör
att gälla i och med ikraftträdandet av denna lag.

Kommunal nykterhetsnämnd och Kommunal nykterhetsnämnd och
systembolag åligger att i god tid före systembolag åligger att i god tid före
lagens ikraftträdande lämna läns- lagens ikraftträdande lämna länsnykterhetsnämnd
uppgift om personer, nykterhetsnämnd uppgift om personer,
beträffande vilka beslut meddelats att beträffande vilka beslut meddelats att
rusdrycker icke må till dem utminute- rusdrycker icke må till dem utminuteras;
och har länsnykterhetsnämnden ras; och har länsnykterhetsnämnden
att pröva, huruvida förordnande där- att pröva, huruvida förbud enligt 14 §
om skall meddelas jämväl enligt denna andra stycket denna lag skall medla9-
delas beträffande sådana personer.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

(Kungl. Maj: ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas. Yad i lag
eller författning finnes stadgat om allmän alkoholistanstalt skall i stället
avse allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937 (ur 119) om
verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av
bötesstraff skall hava följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)''

11 §•

Uppkommer fråga om förvandling
av böter, som ådömts någon för fylleri
eller för fylleri jämte annat brott,
och har den bötfällde under de två senast
förflutna åren blivit tre eller
flera gånger dömd till ansvar för fylleri,
skall åklagaren, innan talan anhängiggöres
om böternas förvandling,
hos vederbörande nykterhetsnämnd
göra anmälan om förhållandet. Har
nämnden ej inom två månader därefter
hos länsstyrelsen gjort ansökan
om den bötfälldes intagande å allmän
alkoholistanstalt, före åklagaren talan
om böternas förvandling.

Yarder på grund av anmälan varom
i första stycket sägs genom lagakraftvunnet
beslut förordnande meddelat
om den bötfälldes intagande å
allmän alkoholistanstalt, skall frågan
om böternas förvandling vara förfallen.
Innefattar beslutet ej sådant förordnande,
före åklagaren talan om
böternas förvandling.

(Föreslagen lydelse:)

11 §•

Uppkommer fråga om förvandling
av böter, som ådömts någon för gärning,
varom förmäles i 15 § andra
stycket lagen om nykterhetsvård eller
för sådan gärning jämte annat brott,
och har den bötfällde blivit dömd för
minst tre under de två senast förflutna
åren begångna gärningar, som
nyss sagts, skall åklagaren, innan talan
anhängiggöres om böternas förvandling,
hos vederbörande nykterhetsnämnd
göra anmälan om förhållandet.
Har nämnden ej inom två månader
därefter hos länsstyrelsen gjort ansökan
om den bötfälldes intagande å
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
före åklagaren talan om böternas
förvandling.

Varder på grund av anmälan varom
i första stycket sägs genom lagakraftvunnet
beslut förordnande meddelat
om den bötfälldes intagande å
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
skall frågan om böternas förvandling
vara förfallen. Innefattar
beslutet ej sådant förordnande, före
.åklagaren talan om böternas förvandlinS''
_

Denna lag träder i kraft den 1
oktober 1955.

Särskilda utskottets utlåtande nr 7.

B) att motionerna II: 678 och II: 679, i den mån de icke
bifallits eller besvarats genom vad utskottet hemställt under A),
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1954.

På särskilda utskottets vägnar:

RICKARD SANDLER.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Sandler, Sundelin, Pettersson, Elowsson,
Nils, Wahlund, Pranzon, fru Carlqvist, herrar Lundqvist, Elfving, Huss,
Andersson, Alvar, och Söderquist; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sundström, Henriksson,
fröken Öberg, herr Onsjö, fru Johansson i Norrköping, herrar Braconier,
Rimmerfors, Hagård, Persson i Appuna, Nihlfors och Norrby.

Sthlm 1954. K. L. Beckmans Boktr.