Särskilda utskottets utlåtande nr 2 (Utlåtande 1947:Säru2 säru)

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Nr 2.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 75, vilken
hänvisats till särskilda utskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om kronans förköpsrätt,

2) lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt,
samt

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; dels

medgiva att åtgärder för jordbruksnäringens främjande finge vidtagas
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som enligt berörda statsrådsprotokoll
angivits av föredragande departementschefen;

dels till Förberedande organisatoriska åtgärder i samband med jordbrukets
rationalisering m. m. för budgetåret 1947/48 å riksstaten under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 750 000 kronor.

Beträffande författningsförslagens lydelse hänvisas till utskottets hemställan.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

I: 111 av herr Persson, Karl, m. fl.,

I: 251 av herr Grånebo m. fl., i vad den gäller i propositionen behandlade
frågor,

1:252 av herr Sundelin m. fl.,

I: 253 av herr Persson, Karl,

I: 254 av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl.,

1:255 av herrar Andersson, Lars, och Persson, Karl,

1:256 av herr Näsgård m. fl.,

I: 257 av herr Domö m. fl., i vad den gäller i propositionen behandlade
frågor.

Bihang till riksdagens protokoll 19M. 11 samt. Nr 2.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

II: 175 av herr Carlsson i Bakeröd in. fl., likalydande med motionen nr 111
i första kammaren,

11:370 av herr Ståhl,

II: 377 av herr Ohlin in. fl., likalydande med motionen nr 252 i första
kammaren,

II: 379 av herr Svensson i Grönvik m. fl., likalydande med motionen nr
251 i första kammaren, i vad den gäller i propositionen behandlade
frågor,

II: 380 av herr Karlsson i Stuvsta in. fl..

II: 381 av herrar Johansson i Mysinge och Svensson i Stenkyrka, likalydande
med motionen nr 254 i första kammaren,

11:382 av herr Staxäng,

11:383 av herr Persson i Svensköp m. fl.,

11:385 av herr Stenvall m. fl., likalydande med motionen nr 255 i första
kammaren,

11:387 av herr Sandberg,

II: 388 av herr Mattsson m. fl., likalydande med motionen nr 256 i första
kammaren,

11:389 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl., likalydande med motionen
nr 257 i första kammaren, i vad den berör i propositionen behandlade
frågor.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda
förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande,
hänvisa till propositionen.

Vad motionärerna hemställt återgives i Idet följande i samband med
behandlingen av de frågor, som beröras av motionerna. Beträffande motiveringen
för motionärernas yrkanden får utskottet hänvisa till motionerna.

De genom propositionen framlagda förslagen ha utarbetats på grundval
av ett av särskilda sakkunniga — 1942 års jordbrukskommitlé — den 1 juni
1946 avgivet betänkande angående riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken
(SOU 1946:42, 46 och 61).

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, statistiska
centralbyrån, statens byggnadslånebyrå, tekniska högskolan, statens
livsmedelskommission, statens arbetsmarknadskommission, statens sockernämnd,
statens lagerhus- och fryshusstyrelse, samtliga länsstyrelser, förvaltningsutskotten
i samtliga hushållningssällskap, hushållningssällskapens ombud,
samtliga jordbrukskommissioner, samtliga torrläggningsnämnder, lånenämnden
för sekundär jordbrukskredit, Svenska jordbrukskreditkassan,
norrlandskommittén, utredningen rörande ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk,
fastighetsbildningssakkunniga, lantbruksakademien, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska lantarbe -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

tareförbundet, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Småbrukarnas riksförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges betodlares
centralförening, Sveriges lantmätareförening, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter,
Svenska arkitekters riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation,
Föreningen statens lantbruksingenjörer, Sveriges köpmannaförbund,
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, Svenska spannmåls- och foderämnesimportörers
förening, Svenska kvarnföreningen, Föreningen Sveriges
handelskvamar och Sveriges fjäderfäavelsförening.

På sätt framgår av propositionen ha vidare till jordbruksdepartementet inkommit
åtskilliga skrivelser rörande de frågor, som behandlas i betänkandet.

Rörande innehållet av betänkandet och de däröver avgivna yttrandena
ävensom nyssnämnda skrivelser får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet kommer i det följande att vid sin behandling av de i propositionen
behandlade frågorna i huvudsak tillämpa den uppdelning av dessa i
olika avsnitt, som gjorts i propositionen.

Målsättningen för jordbrukspolitiken.
Jordbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
s. 12—24.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen
bland annat anfört följande.

»Det närmaste målet för de statliga åtgärderna på jordbrukets område bör
enligt min uppfattning vara att den i jordbruket arbetande befolkningen skall
få samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig
inkomstnivå och att bliva delaktig i den allmänna välslåndsstegring, som
kan ske i fortsättningen. För att detta mål skall kunna förverkligas fordras
betydande insatser såväl av jordbruksbefolkningen som av det allmänna. Rationaliseringsmöjligheterna
inom jordbruket måste tillvaratagas. Särskilt
måste strävandena härvid inriktas på att brukningsdelarna skola bliva sådana,
att de möjliggöra ett effektivt utnyttjande av arbetskraften hos de i
jordbruket sysselsatta personerna. Den nuvarande fastighetsindelningen, vilken
till största delen tillkommit under tider, då förutsättningarna för jordbruksnäringen
voro helt annorlunda än de nu äro och i framtiden kunna
väntas bliva, får härvid ej stå hindrande i vägen om man, utan att andra
viktiga intressen åsidosättas, genom ändringar av densamma kan förbättra

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

förutsättningarna för jordbruksdriften och inkomstmöjligheterna för jordbrukets
utövare. Den på många håll alltför långt gångna ägosplittringen
måste därför avhjälpas genom åtgärder i syfte att giva de brukningsdelar,
vilkas innehavare väsentligen hämta sin inkomst från jordbruket, en sådan
storlek och form, att framstegen på det jordbrukstekniska området kunna
utnyttjas och brukarna få full och effektiv sysselsättning. Redan de topografiska
förhållandena göra emellertid, att en mera allmän förändring av det
svenska jordbrukets struktur i riktning mot verkliga storbruk icke kan
komma i fråga. Man torde därför enligt min mening vid arbetet med förbättring
av de till storlek och form olämpliga brukningsdelarna böra utgå
från att vårt jordbruk även framgent i huvudsak kommer att vara ett bondejordbruk
och att strävandena böra inriktas på att få till stånd brukningsdelar
av bondejordbrukets storlekstyp. Såväl beträffande denna som övriga
sidor av rationaliseringsarbetet bör gälla, att arbetet i första rummet bör vara
en jordbrukets egen verksamhet, till vilken statsmakterna lämna sitt biträde
genom ekonomiskt stöd och genom lagstiftningsåtgärder, vilka avse att undanröja
eventuella hinder för densamma. Med hänsyn till den vikt det ur det
allmännas synpunkt har att utvecklingen inom jordbruksnäringen går i
den riktning, som bäst överensstämmer med hela samhällets intressen, är
det dock samtidigt nödvändigt, att en planering på detta område kommer
till stånd under medverkan från det allmännas sida samt att det allmänna
följer och leder utvecklingen på området.

Enbart en fortsatt rationalisering inom jordbruket kan ej väntas vara tillräcklig
för att den i jordbruket sysselsatta befolkningen skall kunna uppnå
en tillfredsställande inkomstnivå. Statsmakterna måste därför vara beredda
att vidtaga de åtgärder som, vid sidan av nyssnämnda rationaliseringsverksamhet,
kunna erfordras för förverkligande av detta önskemål. Dessa åtgärder
böra i första hand gå ut på att även i fortsättningen lämna jordbruket ett
gränsskydd gentemot den utländska konkurrensen, avvägt med hänsyn till
det genomsnittliga stödbehovet för näringen. Dessutom måste man räkna
med att det under en relativt lång övergångstid av sociala skäl kommer att
bliva nödvändigt att lämna ett särskilt stöd åt innehavarna av sådana brukningsdelar,
vilka i sitt nuvarande skick ej erbjuda tillfredsställande försörjningsmöjligheter
och vilkas brister kunna avhjälpas först genom en genomgripande
förändring av brukningsdelarnas struktur. Detta stöd bör syfta till
att åtminstone delvis utjämna dessa brukningsdelars bristande lönsamhet under
den övergångstid, som kan åtgå till dess en dylik rationalisering av desamma
kan genomföras.

I detta sammanhang må anmärkas att jag, då här och i det följande talas
om att åtgärder böra vidtagas för att bereda den i jordbruket sysselsatta befolkningen
en tillfredsställande inkomstnivå, givetvis ej bortser från att för
vissa grupper av jordbrukare förhållandena redan nu äro sådana, att detta
önskemål kan anses ti’lgodosett, och att åtgärderna därför i främsta rummet
böra taga sikte på att åstadkomma en förbättring av förhållandena för övriga
kategorier av jordbrukare.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Jordbrukskommittén har framhållit önskvärdheten av att det vid uppdragandet
av riktlinjerna för jordbrukspolitiken överhuvud taget och framför
allt för rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område uppställes en
riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som det allmänna
bör söka att uppehålla på lång sikt. Otvivelaktigt är även en dylik
målsättning ur många synpunkter av värde. Sålunda synes det påkallat, att
man, då det gäller att angiva riktlinjerna för den önskvärda utvecklingen av
jordbruket och att avgöra, vilka åtgärder som böra vidtagas för att främja
denna utveckling, uppställer ett handlingsprogram, vilket ej endast tar sikte
på den för dagen föreliggande situationen utan även är ägnat att underlätta
och gagna utvecklingen på lång sikt. Den ställning man intager till frågan
om jordbrukets betydelse och omfattning på lång sikt blir vidare utslagsgivande
för ståndpunkttagandet till ett flertal spörsmål av mycket stor praktisk
betydelse, exempelvis frågan om målsättningen på fastighetsbildningens område
och frågan, i vad mån man bör eftersträva nyodling eller intensifiering
av jordbruksdriften.

Vad angår de synpunkter, som böra vara vägledande vid en dylik målsättning,
torde det i princip knappast råda någon meningsskiljaktighet om att
jordbruket ej — liksom ej heller någon annan näringsgren — kan göra anspråk
på att statsmakterna enbart för tillvaratagande av näringsgrenens egna
intressen skola söka att inom densamma uppehålla en produktion eller bevara
en befolkning av viss storlek. Avgörandena härvidlag måste i stället träffas
med hänsyn till vad som för samhället i dess helhet framstår som mest
gagneligt. Likaså torde det i stort sett råda enighet om att ett dylikt avgörande
bör ske efter en avvägning mellan olika faktorer, därvid man främst
mot varandra bör ställa å ena sidan rent ekonomiska hänsynstaganden samt
å andra sidan beredskapssynpunkter, befolkningspolitiska, kommunalekonomiska
och sociala faktorer ävensom hänsynen till sambandet mellan jordbruks
och andra näringsgrenar. Däremot råda givetvis delade meningar rörande
den vikt man bör tillmäta de olika faktorerna. I detta sammanhang
anser jag det icke nödvändigt att närmare ingå härpå. Emellertid vill jag här
framhålla att jag, såsom torde ha framgått redan av vad jag tidigare anfört,
i likhet med kommittén anser att man vid uppdragandet av riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken ej bör utgå från ett antagande om att det
svenska jordbruket -—- därest dess utövare skola erhålla eu ersättning för
sitt arbete som är likvärdig med den jämförliga befolkningsgrupper erhålla
— inom överskådlig tid skall bliva konkurrenskraftigt i förhållande till de stora
jordbruksländerna vare sig på världsmarknaden eller, annat än i begränsad
omfattning, på hemmamarknaden. Likaså synes det mig med hänsyn särskilt
till den befolkningspolitiska situationen sannolikt, att en stark efterfrågan
på arbetskraft även framgent kommer att föreligga från de s. k. stadsnäringarnas
sida och att det därför ej kommer att möta svårigheter för den
arbetskraft, som kan frigöras genom en fortsatt rationalisering inom jordbruket,
att finna annan och mera lönande sysselsättning. Åtskilligt tyder
tvärtom på att utströmningen av arbetskraft från jordbruket blir den pri -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

mära företeelsen, gentemot vilken rationaliseringen måste utgöra en nödvändig
motvikt. Det torde vidare vara nödvändigt, att man av beredskapsskäl
under normala förhållanden uppehåller en produktion av den storlek, som
erfordras för tryggande av landets försörjning i en avspärrningssituation, även
om eu dylik produktion rent ekonomiskt sett ej skulle vara konkurrenskraftig
i förhållande till utlandets.

Det erbjuder uppenbarligen i och för sig mycket stora svårigheter att företaga
en riktig avvägning mellan de förut nämnda synpunkterna, eftersom
dessa delvis ligga på skilda plan. Dessa svårigheter ökas ytterligare därav att
man i nuvarande läge måste nöja sig med mer eller mindre ovissa antaganden
rörande flera av de faktorer, som böra vara avgörande för avvägningen.
Bland annat med hänsyn till det synnerligen osäkra läge, som för närvarande
kännetecknar den internationella politiska situationen, är det utomordentligt
vanskligt att nu bedöma, vilken vikt man på längre sikt bör fästa
vid kravet på uppehållande av en beredskap på livsmedelsförsörjningens
område. De extraordinära förhållanden, som råda på den internationella varumarknaden,
göra det likaledes svårt att förutse, hurudana pris- och avsättningsförhållandena
för jordbruksprodukter i fortsättningen komma att
bliva på världsmarknaden, och därmed också vanskligt att säkert bedöma,
vilken betydelse man på längre sikt bör tillmäta de rent ekonomiska synpunkterna.
Såsom framhållits både av kommitténs majoritet och i ett av de
vid betänkandet fogade särskilda yttrandena kan man härvid näppeligen
utgå från att 1930-talets relation mellan prisnivån för jordbruksprodukter på
världsmarknaden och den inhemska producentprisnivån kommer att bestå
även i fortsättningen eller att relationen mellan dessa båda prisnivåer — hurudan
denna nu må bliva i fortsättningen — kommer att giva ett riktigt uttryck
för den samhälleliga merkostnad uppehållandet av en jordbruksproduktion
utöver en viss miniminivå kan innebära. Den i ett flertal yttranden
berörda frågan om möjligheterna att i viss omfattning tillgodose beredskapen
genom lagring synes vidare förtjänt av fortsatt uppmärksamhet.

Med hänsyn till vad jag sagt om osäkerheten i de förhållanden, på vilka en
avvägning i nuvarande stund måste grundas, synes det mig ej sannolikt att
man, därest en sådan målsättning nu göres, kan underlåta att ompröva denna
sedan förhållandena på det internationella området och övriga av mig berörda
fält klarnat och man därmed även fått möjlighet att med större säkerhet
bedöma, vilken vikt som bör tillmätas de olika i avvägningen ingående
faktorerna. Detta betyder åter, att en målsättning, som göres nu, även om den
angives som ett långsiktsprogram, i realiteten knappast kan bliva annat än
ett provisorium, eftersom man, i den mån de faktorer, som varit avgörande
för densamma, förändras mera avsevärt, även måste vidtaga de justeringar
av densamma, som betingas av de ändrade förhållandena.

Enligt min uppfattning är det vidare för de aktuella uppgifter, som föreligga
på jordbrukets område, icke nödvändigt eller ens lämpligt att man, trots
de svårigheter som äro förenade därmed, nu skall söka att uppställa någon
bestämd riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

bör eftersträvas på lång sikt. Alla torde vara ense om att man så länge det
internationella läget ej klarnat bör söka uppehålla vår livsmedelsproduktion
på en betryggande nivå. Enligt de av jordbrukskommittén verkställda
utredningarna rörande produktions- och konsumtionsutvecklingen torde på
grund av den väntade konsumtionsökningen självförsörjningsgraden under
det närmaste decenniet och något längre snarast komma att bliva förhållandevis
lägre än 1930-talets och även lägre än den självförsörjningsgrad, som
det av kommittén rekommenderade medelalternativet tager sikte på. Frågan
om en begränsning av jordbruksproduktionen (bortsett från den produktion,
som bygger på importerade fodermedel) kan under sådana förhållanden
ej väntas få aktualitet förrän efter en relativt lång tidrymd. Jag vill
i detta sammanhang jämväl erinra om att statsmakterna under krigsåren
vidtagit omfattande åtgärder i syfte att stimulera jordbrukarna till att
uppehålla och om möjligt öka sin produktion. Även med hänsyn härtill synes
det mig uteslutet, att omfattningen av den jordbruksproduktion, som
skall åtnjuta statligt stöd, på kortare sikt skulle bestämmas så, att densamma
skulle understiga vad som faktiskt normalt kan beräknas bliva producerat.
På grund av de svårigheter det erbjuder för jordbruket att snabbt vidtaga
någon mera omfattande produktionsbegränsning skulle en dylik ståndpunkt
nämligen innebära, att det förhållandet, att produktionen genom jordbrukarnas
ansträngningar under kriget kunnat hållas på en relativt hög nivå,
i fortsättningen skulle medföra en försämring av jordbrukarnas ställning,
eftersom dessa då skulle bliva utan stöd för en del av sin produktion.

Med vad jag nu sagt avser jag dock ingalunda, alt frågan om jordbruksproduktionens
utveckling bör lämnas helt obeaktad av statsmakterna. För
att ett sådant gränsskydd, som förut nämnts, skall ha avsedd effekt, bör
produktionen tydligen ej vara större än att den väl rymmes inom ramen för
vårt normala behov. Det bör sålunda finnas en betryggande marginal mellan
produktionen och den normala konsumtionen. Eftersom verkningarna av
gränsskyddet ur konsumenternas synpunkt bliva mest påtagliga i fråga om
kostnaderna för matfettsförsörjningen, bör marginalen inom detta område av
hänsyn till konsumenternas intressen vara så vid, att den lämnar ett tillräckligt
utrymme för konsumtion av billigare matfett än smör. En marginal, som
skall tillgodose nu nämnda önskemål, synes böra ha åtminstone den storlek,
som representeras av skillnaden mellan det av kommittén förordade medelalternativet
och den normala konsumtionen.

Det måste ur det allmännas synpunkt framstå som angeläget, att produktionen
ej skall överstiga det totala avsättningsutrymmet, minskat med en dylik
marginal. Vid arbetet med jordbrukets rationalisering bör en produktion av
denna storlek följaktligen anses representera den övre gräns, över vilken
produktionen ej bör stiga, och rationaliseringsåtgärderna, i den mån så är
erforderligt, utformas på sådant sätt, att man skall kunna förhindra, att produktionen
skall stiga över sagda gräns. Borisetl från det nu nämnda bör man
i rationaliseringsarbetet inrikta sig på att söka höja jordbrukets effektivitet
och förbättra inkomstnivån för den i jordbruket arbetande befolkningen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Jordbruksproduktionen bör alltså i stort sett få utveckla sig fritt under nyssnämnda
gräns. Detta bör dock endast gälla, såvida produktionen ej sjunker
till en nivå, som ingiver mera allvarliga betänkligheter ur beredskapssynpunkt.
Därest så skulle bliva fallet, torde frågan om formerna för och omfattningen
av det statliga stödet åt jordbruksnäringen böra omprövas i syfte
att förhindra, att produktionen skall sjunka under den lägsta nivå, som kan
anses acceptabel ur beredskapssynpunkt.

Huvudlinjerna för den jordbrukspolitik, som statsmakterna under den tid
som nu kan överblickas böra föra, synas alltså sammanfattningsvis kunna
angivas på följande sätt.

Det närmaste målet bör vara att bereda jordbruksbefolkningen möjlighet att
uppnå och bevara jämställdhet i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper.
För att detta skall bliva möjligt bör staten lämna jordbruksproduktionen
ett gränsskydd gentemot utlandet. Vidare bör staten medverka till
en omfattande rationalisering inom jordbruket i syfte att nedbringa jordbrukets
produktionskostnader. Fn dylik rationalisering torde vara en av förutsättningarna
för nyssnämnda inkomstförbättring. Särskild uppmärksamhet
bör i rationaliseringsarbetet ägnas behovet av en förvandling av sådana brukningsdelar,
som med hänsyn till storlek och form icke kunna anses lämpliga
under nuvarande förhållanden. Bland annat på grund av vikten av att nyssnämnda
gränsskydd skall bliva fullt effektivt bör man vid utformningen av
rationaliseringsåtgärderna utgå från att produktionen ej bör vara större än
att den väl ligger inom ramen för de inhemska avsättningsmöjligheterna. Då
stöd i princip icke bör lämnas för export av jordbruksprodukter, torde den
övre gränsen i praktiken tämligen lätt giva sig själv. Denna gräns torde
komma att nå upp i närheten av det av kommittén förordade medelalternativet.
Under sagda gräns bör produktionens storlek få anpassa sig fritt efter
de föreliggande förhållandena, såvida ej produktionen skulle visa tendenser
att sjunka ned till en nivå, som ingiver mera allvarliga betänkligheter ur
beredskapssynpunkt.

Till förtydligande av innebörden av vad jag nu sagt angående den omfattning,
i vilken jordbruket tills vidare bör åtnjuta stöd för sin produktion, skall
jag närmare behandla vissa frågor, nämligen frågorna om den utsträckning,
i vilken import av fodermedel bör få ske, om förhållandet mellan smör och
margarin på den inhemska marknaden samt om den önskvärda omfattningen
av odlingen av sockerbetor och oljeväxter.

Då jag sagt, att jordbruket tills vidare bör erhålla stöd för hela sin produktion,
har jag i fråga om animalieproduktionen närmast åsyftat den produktion,
som kan frambringas medelst inhemska fodermedel. Vid bedömningen
av, i vad mån en på importerade fodermedel grundad animalieproduktion
bör anses önskvärd ur det allmännas synpunkt, torde böra beaktas, att det
tydligen är angeläget, att man ej genom att möjliggöra en på importerade
fodermedel grundad animalieproduktion stimulerar till en produktionsökning,
som är så stor att den medför risk för avsättningssvårigheter. Det synes
mig därför vara att tillråda, att man tills vidare, i den mån en fodermedels -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

import ej är önskvärd med hänsyn till det aktuella försörjningsläget, iakttager
återhållsamhet vid medgivande av dylik import. Dock torde man, så
länge balanserade foderstater ej kunna uppställas medelst inhemska fodermedel,
böra tillåta import av kraftfodermedel i den utsträckning, som erfordras
för detta ändamål.

Med det nu sagda har jag även angivit min inställning till frågan om det
förhållande, som tills vidare bör råda mellan smör och margarin på den
inhemska marknaden. Det innebär nämligen, att jordbruket tills vidare i
första hand bör åtnjuta avsättningsskydd för en smörproduktion, motsvarande
vad som kan frambringas medelst inhemska fodermedel och sådana
importerade fodermedel, som erfordras för att uppnå balans i foderstaterna.
Återstoden av det inhemska avsättningsutrymmet för matfett bör i första
hand utfyllas medelst margarin (häri inbegripet även vegetabiliska oljor och
fetter samt andra ersättningsmedel för smör och margarin), och endast i den
mån det ej är möjligt att anskaffa råvaror för en margarinproduktion av
denna storleksordning eller efterfrågan på smör skulle överstiga de smörkvantiteter,
för vilka avsättningsutrymme beräknats i första hand, bör man
möjliggöra en ökning av den för inhemsk konsumtion avsedda smörproduktionen
genom att medgiva import av fodermedel.

Det är icke möjligt att exakt angiva, vad denna linje kommer att innebära
i fråga om storleken av de margarinkvantiteter, för vilka avsättningsutrymme
under de närmaste åren kommer att finnas här i landet. Med hänsyn
särskilt till den ökning i matfettskonsumtionen, som kan väntas vid ett slopande
av det nuvarande ransoneringssystemet, synes det dock sannolikt att,
även om export av smör ej förekommer, utrymme kommer att finnas för en
margarinkonsumtion, som är större än den i jordbrukskommitténs förslag
angivna minimikvantiteten. Skulle export av smör kunna ske till med det inhemska
marknadsläget konkurrerande priser, kan denna margarinkonsumtion,
om efterfrågan finnes, ökas ytterligare.

I fråga om sockerbetsodlingen anser jag, att statsmakterna i första hand
böra inrikta sig på att söka uppehålla en sockerbetsproduktion av ungefärligen
den storlek, som kommittén förordat. I vad mån en större produktion
bör anses önskvärd torde böra avgöras från år till år med beaktande av det
försörjningspolitiska läget och de kostnader uppehållandet av en större produktion
skulle draga.

Vad till sist angår oljeväxtodlingen hyser jag den uppfattningen, att en
oljeväxtodling av ej alltför ringa omfattning bör ingå i den jordbruksproduktion
som, bland annat av beredskapsskäl, på lång sikt bör uppehållas här i
landet. Jag finner det dock i nuvarande läge ej möjligt att göra något uttalande
rörande storleken av den oljeväxtodling, som sålunda hör finnas på
lång sikt. Avgörandet härvidlag torde bland annat böra bliva beroende av
mjölkproduktionens utveckling ävensom av de erfarenheter, som i fortsättningen
kunna vinnas rörande betingelserna för ifrågavarande odling. Emellertid
anser jag, att statsmakterna tills vidare böra stödja en dylik odling,
motsvarande upp till 10 000 ton margarin. Härvid har jag då ej tagit hänsyn

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

till möjligheten av alt det av aktuella försörjningspolitiska skäl kan befinnas
önskvärt med en större oljeväxtodling. Denna fråga torde böra prövas för
varje särskilt produktionsår i samband med fastställandet av storleken av
stödet åt oljeväxtodlingen.»

Motioner.

I motionerna I: 251 och II: 379 har hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att målsättningen för jordbrukspolitiken bör vara dels att i hela landets intresse
en jordbruksproduktion skall upprätthållas av sådan storleksordning,
att livsmedelsförsörjningen kan tryggas genom landets egna resurser
och hållas på en sådan nivå, att en god näringsstandard kan upprätthållas,
dels att den jordbruksbefolkning, som behövs för att frambringa denna produktion,
skall under de produktionsförutsättningar, som förefinnas vid skilda
tidpunkter, uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig med andra befolkningsgruppers.
Samtidigt har understrukits att denna målsättning bör förverkligas
snarast möjligt.

Med utgångspunkt från den sålunda förordade målsättningen har beträffande
storleken av den jordbruksproduktion, som bör stödjas av det allmänna,
anförts, att det svenska jordbruket borde ha företrädesrätt att avsätta
sina produkter på den inhemska marknaden och att produktionsvolymen
således borde ansluta sig till konsumtionsbehovet. Bestämda riktlinjer
för produktionsvolymens storlek enligt denna målsättning borde redan nu
fastställas. För att den avsedda prisnivån skulle kunna upprätthållas borde
dock en viss marginal finnas mellan produktionsvolym och konsumtionsbehov.
Denna marginal borde emellertid vara mindre än den av jordbrukskommittén
förordade. Fn produktion upp till genomsnittligt 96 procent av
konsumtionsbehovet i kalorier räknat borde tillåtas och skyddas.

Vad härefter angår omfattningen av stödet åt olika produktionsgrenar har
uttalats, att den syn på förhållandet mellan smör och margarin, som departementschefen
utvecklat, icke kunde accepteras utan att importen av margarin
borde kunna avsevärt minskas till förmån för en ökad konsumtion av
smör. I den mån så visade sig erforderligt borde man därför söka begränsa
margarinkonsumtionen även då en mera konstant ökning av smörproduktionen
påkallade ett vidgat avsättningsbehov. Vidare har beträffande stödet
åt sockerbetsodlingen uttalats, att statsmakterna borde tillåta och stödja en
successivt ökad odling, i den mån en sådan bleve möjlig utan att arbetskraftsbehovet
för odlingen nämnvärt ökades.

I motionerna I: 257 och II: 389 har uttalats, att det av jordbrukskommittén
angivna medelalternativet syntes representera en lämplig avvägning beträffande
storleken av den jordbruksproduktion, som borde stödjas genom
ett gränsskydd. Vad speciellt angår stödet åt smörproduktionen har anförts,
att med hänsyn till den avgörande betydelse, som mjölkproduktionen har
för jordbrukets ekonomi, icke minst i de mindre gynnsamt lottade bygderna,
särskild uppmärksamhet borde ägnas åt avsättningen av mjölkproduktio -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

nens produkter, ävensom betonats nödvändigheten att bereda prioritet för
smörets avsättning. Beträffande storleken av den inhemska oljeväxtodling,
som borde stödjas av det allmänna, har yrkats, att det förslag om utvidgning
av denna odling till att avse leverans av råvaror för produktion av
20 000 ton margarin, vilket enhälligt framlagts av representanter för växtförädlingen,
margarinindustrien och jordbruket, måtte godtagas som ett
lämpligt minimum och att sålunda frågan om oljeväxtodlingens lämpliga
omfattning icke skulle ställas på framtiden.

I motionen II: 380 har — samtidigt som motionärerna förklarat sig kunna
ansluta sig till den i propositionen förordade målsättningen — beträffande
de synpunkter, som borde ligga till grund för målsättningen, bland annat
anmärkts, att intet talade för att det svenska jordbruket på längre sikt behövde
vara tekniskt-ekonomiskt underlägset utlandets, med reservation för
eventuell framtida utländsk dumpingpolitik. Vidare har som en brist i de
föreliggande förslagen betecknats, att förslag saknades i fråga om åtgärder
till åstadkommande av en planmässig jordbruksproduktion, varjämte föreslagits
att det blivande centrala regleringsorganet jämsides med den prisreglerande
verksamheten skulle få till uppgift att i samverkan med jordbrukets
ekonomiska organisationer verka för en planmässig utveckling av jordbruksproduktionen
dels i regional skala och dels i riksmåttstock samt att dessutom
planlägga produktionens utvidgning till nya områden.

Utskottet.

Jordbruket hgr under senare tid undergått en imponerande utveckling. Det
oaktat har jordbruket att kämpa med betydande svårigheter. För stora delar
av jordbruksbefolkningen ligger inkomstnivån ännu ej oväsentligt under inkomstnivån
för jämförliga yrkesgrupper. Den avgång av arbetskraft från
jordbruket, som ägt rum bland annat till följd av nyssnämnda förhållande
och alltjämt fortgår med oförminskad styrka, har medfört att det, trots en
omfattande mekanisering av driften, erbjuder betydande svårigheter för jordbruket
att täcka sitt behov av arbetskraft. Speciell uppmärksamhet tilldraga
sig slutligen förhållandena å de många mindre brukningsdelar, där brukarna
på grund av att deras arbetskraft ej kan effektivt utnyttjas få nöja sig med
en inkomst, som ofta ligger avsevärt under vad som kan anses genomsnittligt
för jordbruket i dess helhet.

Att jordbrukets problem upptagits till en allsidig och ingående prövning
måste under sådana förhållanden hälsas med tillfredsställelse. Utskottet finner
även de i propositionen framlagda förslagen vara i stort sett väl avvägda
och ett genomförande av desamma ägnat att verksamt förbättra ställningen
för jordbruksnäringen och dess utövare och därigenom även att bliva avstort
värde för hela det ekonomiska och sociala framåtskridandet i landet.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att man vid uppdragandet
av riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken icke bör utgå från ett
antagande om att det svenska jordbruket som helhet betraktat skall under

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

normala förhållanden bliva i stånd att i fri konkurrens med världsmarknaden
bereda den i jordbruket sysselsatta arbetskraften en inkomst, som är likvärdig
med vad andra befolkningsgrupper erhålla. Med anledning av vad i
motionen 11:380 anförts rörande ifrågavarande spörsmål må framhållas, att
denna ståndpunkt ingalunda innebär, att jordbrukets möjligheter att genom
fortsatta rationaliseringsåtgärder av olika slag höja näringsgrenens effektivitet
i och för sig bedömas pessimistiskt, eller att man bör utesluta möjligheten
av att jordbruket i framtiden, mera permanent eller under kortare perioder,
kommer att kunna förverkliga sagda önskemål utan något särskilt statligt
stöd. Mot bakgrunden av de förhållanden som hittills rått och av det handikap
i form av relativt ogynnsamma topografiska och klimatiska förutsättningar,
som jordbruket i stora delar av landet har att kämpa mot, förefaller
emellertid en sådan utveckling ej så sannolik, att det kan anses befogat
att under nuvarande förhållanden bygga jordbrukspolitiken på ett antagande
om att det svenska jordbruket mera permanent skall bliva fullt konkurrenskraftigt
på världsmarknaden. Hela det nu berörda spörsmålet synes
för övrigt ej äga någon större omedelbar praktisk betydelse, då det å ena
sidan ej från något håll ifrågasättes, att man bör eftersträva en jordbruksproduktion,
som är så stor att den ej blott förslår till att täcka det inhemska
konsumtionsbehovet utan även till en del är avsedd för export, och det å
andra sidan ej heller från något håll torde ifrågasättas att man i vart fall
såvitt angår den närmaste tiden bör inrikta jordbrukspolitiken på att åstadkomma
någon egentlig begränsning av produktionens storlek.

Tydligt är emellertid att det, särskilt om man hyser den av utskottet uttalade
uppfattningen angående sannolikheten av att ett visst statligt stöd åt
jordbruket kommer att behövas på längre sikt för att näringen skall kunna
uppehållas och dess utövare beredas skäliga arbetsvillkor, ur flera synpunkter
skulle vara av värde, därest man nu kunde uppdraga en preciserad riktlinje
beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som bör eftersträvas på
lång sikt. Bland annat skulle därigenom erhållas ett fastare underlag för arbetet
med den yttre rationaliseringen, vilket framför allt skulle vara av betydelse,
därest någon mera genomgripande förändring beträffande jordbrukets
struktur eller beträffande jordbruksproduktionens omfattning ansåges
önskvärd. Enighet torde råda om att fastställandet av en dylik riktlinje bör
ske efter en avvägning mellan olika synpunkter, därvid i främsta rummet
böra mot varandra vägas å ena sidan de rent ekonomiska synpunkterna samt
å andra sidan beredskapssynpunkten ävensom befolkningspolitiska, kommunalekonomiska
och sociala synpunkter. Delade meningar kunna däremot
helt naturligt råda rörande den vikt, som vid avvägningen bör tillmätas den
ena eller den andra av dessa synpunkter, och olika uppfattningar härvidlag
ha även kommit till uttryck såväl i jordbrukskommitténs betänkande som i
de över detsamma avgivna yttrandena.

Emellertid saknas för närvarande sådana utgångspunkter, som erfordras
för att man skall kunna företaga en dylik avvägning och precisering av stor -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

leken av den jordbruksproduktion, som på lång sikt kan vara önskvärd ur
det allmännas synpunkt. För den tid, som nu kan överblickas, synes det
dock med hänsyn till de internationella förhållanden, som nu råda, uteslutet
att föra en politik, som äventyrar vår förmåga till självförsörjning.

Utskottet finner det under sådana förhållanden ej påkallat att ingå i någon
närmare prövning av den vikt, som bör tillmätas en var av de nyss berörda
synpunkterna, utan vill inskränka sig till att i största korthet beröra
ett par av dessa. Vad beredskapssynpunkten angår torde ett understrykande
av densamma vara överflödigt. Med hänsyn till den betydelse, som jordbruket
har för näringslivet i dess helhet å landsbygden, såväl på grund av
den roll jordbruksbefolkningen ur arbetskraftssynpunkt spelar för andra näringsgrenar
som på grund av att jordbruket utgör ett väsentligt och mångenstädes
dominerande underlag för hela landsbygdens ekonomiska liv, måste
bevarandet av ett betydande jordbruk i landets olika delar enligt utskottets
uppfattning under alla förhållanden framstå som en av grundpelarna för
jordbrukspolitiken. Att slutligen de samhällsekonomiska synpunkterna måste
tillmätas den största vikt, är självklart, då detta ju i betraktande av jordbrukets
betydelse för landets näringsliv — både med hänsyn till produktionens
värde och till storleken av den i jordbruket sysselsatta befolkningen
— måste vara en förutsättning för att önskemålet om ett snabbt ekonomiskt
framåtskridande för befolkningen i dess helhet skall kunna förverkligas.

Mycket betydelsefulla arbetsuppgifter på jordbrukets område föreligga
för närvarande för det allmänna. Den mest trängande av dessa är enligt utskottets
uppfattning, i överensstämmelse med vad som uttalats i propositionen,
att snarast möjligt söka åstadkomma den likställdhet i inkomsthänseende
mellan jordbruksbefolkningen och jämförliga befolkningsgrupper,
som vid upprepade tillfällen under krigsåren angivits såsom ett av målen
för jordbrukspolitiken.

Frågan om en förbättring av jordbruksbefolkningens inkomstförhållanden
kan självfallet icke ses isolerad utan står i mycket nära samband med
spörsmålet om jordbrukets fortsatta rationalisering. En förutsättning för förverkligandet
av nyssnämnda önskemål om likställighet mellan jordbruksbefolkningen
och andra befolkningsgrupper måste vara, att befintliga möjligheter
till fortsatt rationalisering tillvaratagas i skälig omfattning. Härtill bör
det allmänna medverka i väsentligt större utsträckning än hittills.

Därest man i likhet med utskottet utgår från att ett mer eller mindre omfattande
statligt stöd åt jordbruksnäringen kommer att erfordras på lång
sikt och att förutsättningar i allmänhet ej komma att föreligga för en på
export inriktad produktion, är det tydligen angeläget, att produktionen ej
skall vara större än att den väl kan få plats inom ramen för det inhemska
avsättningsutrymmet. Hänsyn måste vidare tagas till konsumenternas intresse
av att åtminstone i viss utsträckning ha tillgång till billigare matfett
än smör. Departementschefen har uttalat, att en marginal, som skulle tillgodose
nu nämnda önskemål, syntes böra ha åtminstone den storlek, som

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

representerades av skillnaden mellan det av kommittén förordade medelalternativet
och den normala konsumtionen, ävensom att vid arbetet med jordbrukets
rationalisering en produktion av medelalternativets storlek följaktligen
borde anses representera den övre gräns, över vilken produktionen ej
borde stiga, och rationaliseringsåtgärderna, i den mån så vore erforderligt,
uttormas på sådant sätt, att man skulle kunna förhindra, att produktionen
stege över sagda gräns.

Vad angår innebörden av det av kommittén förordade medelalternativet
må här erinras om att enligt detta alternativ prisstöd borde utgå till en
jordbruksproduktion, som beträffande andra produkter än matfett och socker
motsvarade hela det inhemska avsättningsutrymmet. I fråga om matfett
borde statsmakterna stödja en produktion av smör, motsvarande hela
den normala inhemska matfettskonsumtionen minskad med omkring 40 000
ton. Av sistnämnda kvantitet förutsattes upp till 10 000 ton skola täckas med
margarin, framställt av råvaror som framvunnits genom en med statligt stöd
uppehållen inhemsk oljeväxtodling, och återstoden genom importerade fettvaror.
Beträffande socker borde statsmakterna i första hand stödja en produktion,
motsvarande den genomsnittliga odlingen under åren närmast före
krigsutbrottet. Slutligen borde utrymme normalt lämnas för en mindre import
av fodermedel, exempelvis omkring 75 000 ton, vilken import emellertid
borde begränsas eller helt slopas, därest den inhemska fodersädsskörden
något år bleve större än normalt. I övrigt förutsattes fodermedelsimporten
skola bortfalla successivt, om och i den mån den inhemska produktionen
närmade sig den bestämda marginalen, varvid kommittén emellertid
uttalat att man, sa länge balanserade foderstater ej kunde uppställas
medelst inhemska fodermedel, borde tillåta import av kraftfodermedel i den
utsträckning, som erfordrades för detta ändamål. Enligt vad kommittén angivit
skulle en produktion av nu angivna storlek i kalorier räknat motsvara
ungefär 92 procent av den konsumtion, som under vissa förutsättningar kunde
antagas föreligga på 1960-talet.

I motionerna 1:251 och 11:379 har förordats, att marginalen mellan produktionsvolym
och konsumtionsbehov skulle hållas något lägre än vad i propositionen
angivits, och att en produktion upp till genomsnittligt 96 procent
av konsumtionsbehovet, i kalorier räknat, borde tillåtas och skyddas. Beträffande
de viktigaste av de produktionsgrenar, där enligt medelalternativet
en marginal normalt skulle föreligga mellan produktion och konsumtion,
nämligen matfett och socker, har vidare i sagda motioner anförts, i fråga
om matfettet att den av kommittén föreslagna importen av margarin borde
kunna avsevärt minskas till förmån för smör, och beträffande sockret att
statsmakterna borde tillåta och stödja en successivt ökande odling i den mån
eu sådan bleve möjlig utan att arbetskraftsbehovet för odlingen nämnvärt
ökades. I detta sammanhang kan även erinras om vad i motionerna 1: 257
och 11:389 anförts rörande avsättningen av mjölkproduktionens produkter
samt om nödvändigheten att bereda prioritet för smörets avsättning.

Nyss återgivna uttalanden i propositionen gälla närmast frågan om stor -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

leken av den marginal mellan produktion och konsumtion, som i och för
sig bör anses önskvärd bland annat för att förebygga avsättningssvårigheter
på den inhemska marknaden. I sak synes det på ifrågavarande punkt ej
föreligga någon nämnvärd skiljaktighet mellan propositionen och motionerna.
De kvantiteter av omkring 30 000 ton matfett och 75 000 ton fodermedel,
som förutsatts normalt skola täckas med import och vilka tydligen i detta sammanhang
ha den största betydelsen för jordbruket i dess helhet, motsvara
ej mer än knappa 4 procent av den beräknade framtida kaloriförbrukningen.
Redan med hänsyn till risken för avsättningssvårigheter vid tillfälliga
skördevariationer bör enligt utskottets uppfattning någon minskning av
den marginal, vilken i propositionen angivits som behövlig inom dessa produktionsgrenar
vid en skörd av genomsnittlig storlek, ej ifrågasättas. Vad
sockerbetsodlingen angår blir den blivande konsumtionsutveckligen avgörande
för i vad mån det vid en produktion av samma storleksordning som under
åren närmast före kriget kommer att uppstå en marginal mellan produktionen
och den totala konsumtionen. Med hänsyn särskilt till arbetskraftsförhållandena
förefaller det synnerligen ovisst om det, därest konsumtionen
skulle stiga mera avsevärt, överhuvud är möjligt att utvidga den inhemska
odlingen så att man därigenom kan täcka någon större del av en dylik konsumtionsökning.
Härvidlag blir det av stor betydelse, om de försök att nedbringa
arbetskraftsförbrukningen vid sockerbetsodlingen, som nu pågå, krönas
med framgång. I det läge som nu föreligger finner utskottet emellertid i
likhet med departementschefen det lämpligt, att statsmakterna i första hand
skola inrikta sig på att söka uppehålla en odling av ungefärligen den storleksordning,
som kommittén angivit, och att frågan, i vad mån en större
odling bör anses önskvärd, avgöres från år till år med beaktande av det
försörjningspolitiska läget och de kostnader uppehållandet av en större produktion
skulle draga.

Beträffande den inhemska oljeväxtodlingen har i motionerna 1: 257 och
11:389 — bland annat med hänsyn till önskemålet att minska spänningen
mellan de kvantiteter smör respektive margarin, som skola avsättas på den
inhemska marknaden — förordats, att den inhemska odlingen av oljeväxter
skulle ökas på foderodlingens bekostnad och att därför det statliga stödet
åt oljeväxtodlingen borde utvidgas till att avse en odling motsvarande
lägst 20 000 ton margarin. Utskottet finner det väl ingalunda uteslutet, att
under vissa omständigheter en odling av oljeväxter utöver den i propositionen
angivna ramen —- motsvarande omkring 10 000 ton margarin -—- även
under normala förhållanden kan anses önskvärd ur det allmännas synpunkt.
Särskilt kan detta tänkas bliva fallet, därest mjölkproduktionen, exempelvis
på grund av svårigheter att anskaffa erforderlig arbetskraft, skulle komma
att ligga mera avsevärt under den nivå, upp till vilken densamma enligt den
av departementschefen angivna målsättningen bör kunna erhålla stöd av det
allmänna. Med hänsyn till de osäkerhetsmoment, som ännu föreligga rörande
såväl de odlingstekniska som de ekonomiska betingelserna för oljeväxtodlingen,
särskilt om denna skulle bedrivas i väsentligt större skala än

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

hittills, finner utskottet det emellertid icke lämpligt att, på sätt i motionerna
förordats, som miniminivå beträffande den önskvärda omfattningen av ifrågavarande
odling uppställes en odling, vilken skulle vara ej oväsentligt högre
än den högsta under det senaste kriget'' uppnådda odlingen. Utskottet ansluter
sig på denna punkt till vad departementschefen uttalat.

Mot vad i propositionen anförts rörande de synpunkter, som böra anläggas
på import av fodermedel, har utskottet ej funnit anledning till erinran. Utskottet
vill i detta sammanhang framhålla att det, därest produktionen skulle
stiga i sådan utsträckning, att densamma tenderar att gå in på den önskade
marginalen, är angeläget, att strävandena att här i landet få fram tillräckliga
kvantiteter äggviterika fodermedel intensifieras och importen av dylika
fodermedel minskas i motsvarande mån. Med hänsyn till att de större jordbruken
ha de bästa möjligheterna att genom egen produktion täcka sitt behov
av dylika fodermedel är det givetvis önskvärt att dessa jordbruk i första
hand skola söka göra sig oberoende av importerade fodermedel av ifrågavarande
slag.

De uttalanden i propositionen rörande storleken av den erforderliga marginalen
mellan normal produktion och normal konsumtion, vid vilka utskottet
uppehållit sig, äro, såsom där framhållits, närmast avsedda att utgöra
en riktpunkt för arbetet med jordbrukets rationalisering på så sätt, att
man i rationaliseringsarbetet bör söka förebygga, att produktionen skall gå
in på sagda marginal. En annan fråga är vilken betydelse denna marginal
bör tillmätas i den prisstödjande verksamheten eller, med andra ord, om och
i vad mån stöd bör kunna utgå även för den del av produktionen, som eventuellt
kan komma att överstiga den angivna gränsen. I likhet med departementschefen
anser utskottet sannolikheten tala för att ett dylikt problem ej
kommer att bliva aktuellt under den tid, som nu närmast kan överblickas.
Givetvis kan man emellertid ej helt utesluta möjligheten av att konsumtionsökningen
blir svagare eller produktionsökningen starkare än härvid antagits,
och att produktionen därigenom kommer att överstiga sagda gräns. Därest
ett sådant läge skulle uppstå, bör enligt utskottets uppfattning den vägledande
principen i fråga om utformningen av de prisstödjande åtgärderna från
statsmakternas sida vara, att man framför allt bör söka att uppnå respektive
bevara likställigheten i inkomsthänseende mellan jordbruksbefolkningen och
jämförliga befolkningsgrupper. Utskottet vill i detta sammanhang understryka
vad departementschefen anfört därom att det synes uteslutet att omfattningen
av den jordbruksproduktion, som skall åtnjuta statligt stöd, på
kortare sikt skulle bestämmas så, att densamma skulle understiga vad som
faktiskt normalt kan beräknas bliva producerat, bland annat därför att en
dylik ståndpunkt — på grund av de svårigheter det erbjuder för jordbruket
att snabbt vidtaga någon mera omfattande produktionsbegränsning -— skulle
innebära att det förhållandet att produktionen genom jordbrukarnas ansträngningar
under kriget kunnat hållas på en relativt hög nivå, i fortsättningen
skulle medföra en försämring av dessas ställning, eftersom dessa då
skulle bli utan stöd för en del av sin produktion. Stöd bör därför i en sådan

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

situation som nyss berörts kunna utgå för hela den faktiska produktionen,
även om man härvid skulle behöva gå in på den marginal, vilken i och för
sig angivits som önskvärd. Sålunda bör exempelvis i en dyiik situation, om
så skulle vara behövligt för att uppehålla den avsedda lönsamheten för jordbruket
och därmed också den avsedda likställigheten i inkomsthänseende,
stöd temporärt kunna utgå för en större smörproduktion än som förutsatts
i det av kommittén angivna medelalternativet. Härvid vill utskottet dock
framhålla, att det ej bör ifrågasättas, att stöd skulle utgå för en produktion,
överstigande det totala inhemska konsumtionsutrymmet. Därest den faktiska
marginalen mellan produktion och konsumtion i ett dylikt läge måste minskas,
bör emellertid rationaliseringsarbetet bland annat inriktas på att få till
stånd en sådan begränsning av produktionen, att denna åter kommer att
ligga under sagda gräns.

Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket.

J or dbr ukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
s. 26-—29.

Departementschefen.

»Att avväga det allmänna prisstödet åt jordbruket så att samtliga jordbruk
i en viss storleksgrupp eller i en viss del av landet skola få full lönsamhet
är uppenbarligen icke möjligt. En dylik ståndpunkt skulle ju innebära, att
stödets storlek skulle bestämmas med hänsyn till behovet vid de jordbruk,
som utvisa de sämsta driftsresultaten, och sålunda leda till att de övriga
jordbruken skulle få ett stöd som ofta högst avsevärt skulle överstiga vad
som erfordrades för att bereda dem den avsedda lönsamheten. Den enda
framkomliga vägen är i stället att utgå från en viss genomsnittlig rationaliseringsgrad
och sedan avväga stödet så att det för jordbruk av ungefärligen
den åsyftade rationaliseringsgraden skall giva full lönsamhet. Med uttrycket
full lönsamhet avser jag då, att avkastningen av jorbruket skall förslå till
att dels täcka samtliga kostnader för jordbruksdriften, däri inräknat ränta
å investerat kapital och erforderliga avskrivningar, dels giva den i jordbruket
sysselsatta arbetskraften en ersättning för dess arbete, som i princip skall
motsvara arbetsersättningen till jämförliga arbetargrupper.

Som ett skäligt hänsynstagande till de olika intressen, vilka böra beaktas i
detta sammanhang, kan det enligt min mening anses, om prisstödet avväges
med beaktande av det genomsnittliga behovet vid jordbruk av den typ,
som representerar och även i fortsättningen måste väntas komma att representera
huvuddelen av de egentliga bondejordbruken, d. v. s. jordbruk av
ungefärligen den typ, som för närvarande är uppställd som mål i den statliga
egnahemsverksamheten.

Bihan;/ till riksdagens protokoll 19V7. 11 samt. Nr 2. 2

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Från dessa utgångspunkter kan jag lör min del acceptera kommitténs förslag,
att avvägningen av det allmänna prisstödet skall ske med hänsyn till
behovet vid jordbruk, vilka till storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen
10—20 hektar och vilka fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingen
och de fasta anläggningarnas beskaffenhet.

Det bör understrykas, att det här endast är fråga om sättet för beräknande
av de priser å jordbrukets produkter, som det allmänna bör stödja. Förslaget
innebär, att man i detta hänseende bör utgå från de faktiska driftsresultat,
som genomsnittligt föreligga vid jordbruk av nyssnämnda storlek och beskaffenhet.
En dylik ståndpunkt innefattar givetvis ingalunda, att endast
jordbruk av sagda storleksordning skulle kunna påräkna att uppnå full lönsamhet.
För den enskilda brukningsdelen är det ju, såsom nyss framhållits,
ej endast brukningsdelens storlek utan även en hel rad av andra omständigheter,
som påverka driftsresultatet. Ej heller böra de nu angivna arealsiffrorna
anses utslagsgivande för de olika brukningsdelarnas möjligheter att
bestå på lång sikt, utan det avgörande bör då vara, huruvida avkastningen
av brukningsdelen jämte de övriga inkomster, som kunna beräknas stå en
genomsnittlig innehavare av brukningsdelen till buds, kunna väntas bliva tillräckliga
för att brukaren skall kunna uppnå en skälig inkomstnivå. Fastighetens
storlek blir sålunda endast en av de faktorer, som komma att inverka
på en dylik prövning av brukningsdelens möjligheter att bestå på lång
sikt.

I fråga om den rationaliseringsgrad, som bör läggas till grund för avvägningen
av prisstödet, har kommittén vidare uttalat, att man i princip för
södra och mellersta Sveriges slättbygder bör eftersträva en höjning av anspråken
på jordbrukets yttre rationalisering därhän, att man på lång sikt
vid prisavvägningen skall utgå från lönsamhetsgraden vid jordbruk i storleksgruppen
20—30 hektar, men att man i övriga delar av landet även på
lång sikt bör tänka sig att avväga jordbruksstödets storlek efter behovet för
något mindre brukningsdelar. Denna kommitténs uppfattning om den utveckling,
som bör eftersträvas i slättbygderna, står i samband med kommitténs
uppfattning om önskvärdheten av att de egentliga bondejordhruken,
där förutsättningarna därför finnas, mera allmänt skola bliva av sådan storlek,
att de kunna utgöra s. k. tvåfamiljsjordbruk.

I viss mån delar jag kommitténs uppfattning om fördelarna med tvåfamiljsjordbruken.
Särskilt synes det uppenbart, att möjligheterna att bereda arbetskraften
ordnad ledighet och semester äro väsentligt större å dessa brukningsdelar
än å de mindre jordbruken. Detta gäller dock endast under förutsättning
att den för skötseln av dessa beräknade arbetskraften verkligen finns
tillgänglig. Man får emellertid ej bortse från att det här föreligger ett betydande
osäkerhetsmoment och att brukarna med hänsyn till svårigheterna
att lösa arbetskraftsfrågan kunna komma att draga sig för en utvidgning
av brukningsdelarna, som skulle medföra att de i en helt amian grad än
tidigare bleve beroende av lejd arbetskraft. Även om jag anser det önskvärt,
att utvecklingen i slättbygderna åtminstone i viss utsträckning skall gå

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

i den av kommittén angivna riktningen, kan man därför enligt min uppfattning
knappast räkna med att detta skall ske i sådan omfattning eller så
snabbt, att man nu kan förutsäga, om eller när en höjning av den storleksgrupp,
som skall ligga till grund för avvägningen av det allmänna prisstödet,
skall kunna ske i slättbygderna.

Mot den av mig nu förordade principen för avvägningen av det allmänna
prisstödet har invänts att man för skogsbygdernas och särskilt då för Norrlands
del borde utgå från en lägre storleksgrupp än den nu angivna, eftersom
jordbruket där till övervägande del består av mindre brukningsdelar.
Med anledning härav vill jag erinra om att, enligt vad som framgår av
kommitténs utredningar, inkomstläget för jordbrukarna i Norrland under senare
år faktiskt varit bättre än för jordbrukarna i övriga delar av landet.
Detta förhållande torde visserligen delvis få tillskrivas de goda konjunkturer,
som rått inom skogsbruket under ifrågavarande år. Även om hänsyn tages
till att en försämring av inkomstläget givetvis kan inträffa under en period
med vikande konjunkturer synes det, såvitt kan bedömas på grundval
av föreliggande material, sannolikt att för de norrländska jordbrukarna i
fortsättningen de inkomstmöjligheter, som skogsbruket erbjuder, genomsnittligt
komma att åtminstone i huvudsak utgöra en motvikt mot den delvis av
de topografiska förhållandena därstädes föranledda stora splittringen av inägojorden.
Någon anledning att för Norrlands vidkommande tillämpa en annan
grund för avvägningen av det allmänna prisstödet än för landet i övrigt
synes därför icke föreligga. Jag vill vidare i detta sammanhang nämna, att
man enligt min uppfattning i regel icke kan räkna med att i de skogrikare
delarna av landet enbart själva jordbruket skall bliva fullt bärkraftigt, utan
att bärkraften där i stället normalt skall ernås genom en kombination av
jordbruk och skogsbruk. Vid avvägningen av prisstödet bör man då givetvis,
såsom kommittén framhållit, beakta även de inkomstkällor, som avkastningen
av egen skog och skogskörslor genomsnittligt utgöra.

I vissa yttranden ha uttalats farhågor för att en avvägning av prisstödet
i anslutning till den nu angivna riktlinjen skulle leda till att jordbruken i de
högre storleksgruppema genomsnittligt skulle få en betydligt högre lönsamhetsgrad
än som vore avsikten med det statliga stödet och följaktligen till
alt kostnaderna för jordbruksstödet eller med andra ord belastningen för
konsumenterna skulle bliva större än nödvändigt. Det har även ifrågasatts,
huruvida man ej för alt förebygga ett dylikt förhållande borde avväga det allmänna
prisstödet åt jordbruksproduktionen efter behovet vid jordbruk av
större typ än den av kommittén föreslagna men samtidigt lämna särskilda
arealbidrag till alla jordbruk, som vore mindre än den sålunda valda typen.
Jag vill med anledning härav framhålla, att det i och för sig ej behöver ingiva
några betänkligheter, om de mest rationella jordbruken kunna uppnå en
lönsamhetsgrad, som något överstiger det genomsnittliga. Tvärtom bör möjligheten
till en viss merinkomst utgöra en värdefull stimulans till fortsatt
rationalisering. Däremot kan jag såtillvida instämma i den uppfattning, som
kommit till uttryck i nyssnämnda yttranden, att jag självfallet finner det

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

angeläget, att det allmänna jordbruksstödet ej avväges på ett sådant sätt,
att betydande delar av det svenska jordbruket genomsnittligt erhålla ett stöd.
som mera avsevärt överstiger det för dem erforderliga gränsskyddet. Risken
för att så skall bliva fallet vid en tillämpning av kommitténs förslag synes
mig dock ganska ringa. I första hand synes man böra söka förhindra en dylik
utveckling genom det sätt, på vilket man avväger prisstödet åt olika
grenar av jordbruksproduktionen. Då animalieproduktionen spelar den
största rollen för de mindre jordbruken och vegetabilieproduktionen den
största rollen för de större jordbruken, bör man redan genom avvägningen
av stödet mellan dessa båda produktionsgrenar kunna eliminera i vart fall
en betydande del av de differenser i fråga om lönsamheten, som eljest skulle
kunna uppstå mellan basjordbruken och jordbruken i därovanför liggande
storleksgrupper. För att ej en för animalieproduktion förmånlig prisavvägning
skall motverka sitt syfte, kan det vidare befinnas nödvändigt att uttaga
en särskild mjölkavgift å mjölkproduktionen från de större jordbruken.

Nu angivna medel kunna antagas bliva tillräckliga för att förhindra, att
de större jordbruken till följd av den av mig förordade avvägningen av prisstödet
skola erhålla företagarvinster av sådan storleksordning, att de i någon
mera märkbar grad komma att påverka de totala kostnaderna för jordbruksstödet.

Någon anledning att vid sidan av det allmänna prisstödet såsom ett permanent
led i regleringssystemet lämna ett särskilt stöd åt de jordbruk, vilkas
lönsamhet är lägre än basjordbrukets, föreligger enligt min mening icke.
Dessa jordbruks värde bör framträda just däri att kombinationen mellan
jordbruket och övriga förvärvskällor trots jordbrukets relativt låga lönsamhetsgrad
sammanlagt giver brukaren en skälig inkomst. Dock torde man vid
sidan av det allmänna prisstödet av sociala skäl böra lämna ett särskilt stöd
till de nuvarande innehavarna av dylika brukningsdelar. Detta stöd bör
emellertid endast ha till syfte att lindra de svårigheter, som eljest skulle
uppstå för innehavarna av dylika jordbruk under den övergångstid, som
kan åtgå innan en rationalisering av brukningsdelarna hunnit genomföras.»

Motioner.

I motionerna 1:251 och 1:379 har hemställts, att basjordbruket måtte
fastställas att omfatta jordbruken i storleksgruppen 10—15 hektar åker
samt att i överensstämmelse härmed typjordbrukskalkyler måtte upprättas
för jordbruk av denna storleksordning, varvid borde tillses, att de jordbruk,
som utvaldes för räkenskapskontroll, komme att på ett riktigt sätt representera
den genomsnittliga rationaliserings- och lönsamhetsgraden inom denna
grupp.

I motionerna 1:257 och 11:389 har uttalats att det av tillgängliga räkenskapsresultat
syntes framgå, att prissättningen ur jordbrukets synpunkt bleve
minst lika tillfredsställande, om typjordbruken utvaldes inom hela storleksgruppen
10—20 hektar som om de toges inom en mindre sektion av denna

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

grupp. Samtidigt har emellertid anförts, att oklarhet om detta förhållande
dock förelåge och att det kanske kunde med visst fog sägas, att det föreliggande
siffermaterialet icke vore tillräckligt representativt. Under åberopande
av att det skulle vara olyckligt, om en betydande del småbrukare, däribland
majoriteten av Norrlands jordbrukare, skulle komma att betrakta sig som
missgynnade genom valet av typjordbruk, har i motionerna uttalats, att det
kunde vara klokast att ej nu binda statsmakterna i denna fråga utan låta
den stå öppen för förhandlingar mellan vederbörande centrala regleringsorgan
och jordbrukarnas organisationer, sedan noggrannare utredningar
gjorts rörande det verkliga läget. I motionerna bär vidare anförts att, därest
en mjölkavgift ansåges böra upptagas, detta borde ske i form av en allmän
mjölkavgift, vilken ej vore differentierad mellan jordbruk av olika storlek,
samt att de inflytande medlen borde användas för att stödja mjölkpriset i de
områden — framför allt Norrland — där detta kunde anses befogat.

I motionen 11:380 har uttalats anslutning till vad i propositionen föreslagits
om avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen, detta
likväl under förutsättning att lantarbetarkåren med hänsyn till de gynnsamma
förhållanden, som en dylik prisavvägning skulle medföra för de större
och rationellare brukningsdelarnas vidkommande, gåves fria händer att med
stöd av sin fackliga organisation tillkämpa sig de löner och arbetsbetingelser
i övrigt, som vore möjliga att ernå utan sammankoppling med en viss
prisnivå å jordbruksprodukter och utöver en schematisk likställighet med
viss annan arbetarlön.

I motionen 11:387 har yrkats, att riksdagen måtte uttala, att för norra
Sverige typjordbrukskalkyler skola upprättas, omfattande även jordbruk i
storleken 5—10 hektar, och att driftsresultaten vid dessa jordbruk skola beaktas
vid bestämmandet av det särskilda differentieringsbädraget till jordbruket
i Norrland.

Härutöver må erinras om att, på sätt angives i redogörelsen för de motioner
som väckts i frågan om utformningen av ett särskilt stöd åt innehavarna
av vissa mindre jordbruk, i flera motioner framförts tanken på en icke tidsbegränsad
prisdifferentiering til! förmån för vissa grupper av mindre jordbruk.

Utskottet.

Vad angår avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket vill utskottet
erinra om att statsmakterna vid olika tillfällen under senare år uttalat,
att jordbrukspolitiken bör syfta till att bereda jordbruket, bedrivet
efter rationella förhållanden, full lönsamhet. Riktpunkten för den önskade
inkomstförbättringen har även uttryckts så, att reallönen för jordbrukets arbetskraft
principiellt bör vara likvärdig med reallönen för jämförliga arbetargrupper.

En dylik målsättning innebär naturligen ej, att envar i jordbruket sysselsatt
person under alla förhållanden bör kunna påräkna att erhålla en in -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

komst motsvarande den genomsnittliga arbetsinkomsten under samma tidsperiod
för viss eller vissa andra arbetargrupper. Här liksom inom andra näringsgrenar
måste även framgent komma att föreligga vissa skiljaktigheter
beträffande arbetsinkomsten i form av lön eller avkastning från egen fastighet,
beroende på arbetets beskaffenhet, de naturliga produktionsförutsättningarna,
den personliga dugligheten och andra faktorer. Jordbrukspolitiken
varken kan eller bör syfta till att utjämna alla dylika skiljaktigheter. Målet
för prisstödspolitiken bör i stället vara att inkomstmöjligheterna inom jordbruket
genomsnittligt sett skola vara lika goda som inkomstmöjligheterna
i jämförliga näringsgrenar.

Om detta mål skall kunna förverkligas måste, såsom även understrukits i
propositionen, vid avvägningen av det allmänna prisstödet bland annat tagas
hänsyn till den struktur och den rationaliseringsgrad i övrigt, som jordbruket
faktiskt nu bär, och till de begränsningar i rationaliseringsmöjligheterna,
som topografiska och andra förhållanden medföra. Denna ståndpunkt kan
dock å andra sidan icke föras så långt, att man genom det allmänna prisstödet
bör söka att under alla förhållanden bereda även sådana brukningsdelar,
som redan i nuvarande läge framstå som klart irrationella, full lönsamhet.
Beträffande dylika brukningsdelar böra strävandena i stället inriktas på att
i den mån så är möjligt avhjälpa bristerna å brukningsdelen och därmed
även höja jordbrukets lönsamhetsgrad och brukarens inkomst. Till dess så
kan ske kan vidare ett särskilt stöd åt brukarna vid sidan av det allmänna
prisstödet vara påkallat.

Vid avvägningen av det allmänna prisstödet måste vidare beaktas, att den
betydelse, som storleken av inkomsten av det egentliga jordbruksarbetet har
för brukarens ekonomiska ställning, varierar avsevärt för olika brukare. Vid
en mycket stor del av de nu befintliga mindre jordbruken är brukaren i
större eller mindre utsträckning sysselsatt med arbete utanför den egna brukningsdelen.
Vid de brukningsdelar, där den huvudsakliga inkomsten hämtas
utanför det egna jordbruket, får dettas värde för brukaren väsentligen ses ur
andra synpunkter än sådana som sammanhänga med lönsamheten. För stödjordbruken
och dem närstående jordbruk kan därför ett krav på full lönsamhet
av själva jordbruksdriften ej uppställas. Detta gäller i viss mån även
sådana brukningsdelar, där brukaren, genom att andra inkomstkällor, främst
skog, finnas å fastigheten, har möjlighet att trots en relativt låg lönsamhetsgrad
hos själva jordbruket sammanlagt komma upp till en inkomst, som är
likvärdig med andra arbetargruppers. När man däremot kommer till sådana
brukare, vilka helt eller huvudsakligen äro sysselsatta med jordbruksarbete
och få sin försörjning av detta arbete, är det som kravet på en sådan avvägning
av stödet, att detta skall ge jordbruksbefolkningen likställighet med jämförliga
arbetargrupper, får sin reella betydelse.

Till frågan om de riktlinjer, efter vilka rationaliseringsarbetet inom jordbruket
bör bedrivas, återkommer utskottet i följande avsnitt. Redan här vill
utskottet emellertid understryka departementschefens uttalande om att man
vid arbetet med den yttre rationaliseringen bör utgå från att jordbruket även

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

framgent i huvudsak kommer att vara ett bondejordbruk och att strävandena
i denna del av rationaliseringsverksamheten därför måste inriktas på
att få till stånd brukningsdelar av bondejordbrukets storlekstyp. Det är då
också naturligt, att tanken riktas på bondejordbruken, när det gäller att
avväga det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen.

Bristerna i de system för avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket,
som hittills prövats, äro allmänt erkända. Det under 1930-talet tilllämpade
systemet innebar, att stödets storlek anknöts till den faktiska prisnivå,
som genomsnittligt rått å jordbrukets produkter under en viss tidigare
period. En dylik metod är emellertid tydligen ej användbar annat än som
ett provisorium och kan ej komma i fråga, då man söker att finna en mer
definitiv lösning av problemet. Av skäl, som redovisats i jordbrukskommitténs
betänkande, kan ej heller det under de senaste åren tillämpade systemet
med en totalkalkyl för jordbruket, där man söker åstadkomma en indexmässig
balans mellan inkomst- och kostnadsutvecklingen för jordbruket
i dess helhet, i längden komma i fråga såsom enda eller huvudsakliga metod
för prisavvägningen. Utskottet anser i stället, i likhet med jordbrukskommittén
och departementschefen, att man i princip, så snart förutsättningarna
härför föreligga, bör utgå från förhållandena vid jordbruk av en viss genomsnittlig
rationaliseringsgrad och sedan avväga stödet så att det skall
giva full lönsamhet för jordbruk av ungefärligen den åsyftade rationaliseringsgraden.
Detta bör i praktiken ske så, att stödets storlek avväges med
hänsyn till vad som enligt s. k. typjordbrukskalkyler, upprättade på basis
av de faktiska driftsresultaten vid ett representativt antal jordbruk i en viss
storleksgrupp, genomsnittligt kan bedömas bliva erforderligt för att bereda
dessa jordbruk full lönsamhet.

Departementschefen har framhållit, att det av olika skäl åtminstone ännu
en tid torde vara nödvändigt att bibehålla ett system med en totalkalkyl.
Till detta uttalande ävensom till vad departementschefen i övrigt anfört rörande
användningen av kalkyler av nu nämnda båda typer kan utskottet
ansluta sig.

Angeläget är att det material, på vilket typjordbrukskalkylerna skola bygga,
är fullt tillförlitligt. Det nuvarande antalet i räkenskapsundersökningar
deltagande jordbruk är emellertid alltför lågt för att kunna anses utgöra ett
tillfredsställande underlag för dylika kalkyler. Utskottet delar därför departementschefens
uppfattning, att detta antal hör ökas. Utskottet vill likaså
understryka angelägenheten av att urvalet av de jordbruk, vilkas driftsresultat
skola användas vid upprättandet av typjordbrukskalkylerna, blir sådant,
att genomsnittet av dem verkligen ger den önskade utgångspunkten, nämligen
jordbruk av för gruppen genomsnittlig storlek och med rimliga arronderings-
och anläggningsförhållanden. Utskottet finner ej anledning att nu närmare
gå in på frågan, hur eller av vem detta urval skall göras, men vill
framhålla, att det synes naturligt, att urvalet skall ske i samråd med lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen.

2-1

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Under det att i propositionen — i anslutning till vad som förordats i jordbrukskommitténs
betänkande — föreslagits, att avvägningen av det allmänna
jordbruksstödet skall ske med hänsyn till behovet vid jordbruk, vilka till
storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20 hektar och fylla
rimliga anspråk i fråga om arronderingens och de fasta anläggningarnas beskaffenhet,
har i motionerna I: 251 och II: 379 uttalats att man vad storleken
angår i stället bör välja storleksgruppen 10—15 hektar. Vidare har i motionerna
I: 257 och II: 389 anförts att det visserligen av nu tillgängliga räkenskapsresultat
syntes framgå, att prissättningen ur jordbrukets synpunkt
skulle bliva minst lika tillfredsställande, om man valde hela storleksgruppen
10—20 hektar, som om man utginge från en mindre sektion inom denna
grupp. Samtidigt har emellertid i sagda motioner uttalats, att oklarhet om
detta förhållande dock förelåge och att det måhända med visst fog kunde
anföras, att det föreliggande siffermaterialet icke vore tillräckligt representativt.
Under hänvisning bland annat härtill har i sistnämnda båda motioner
intagits den ståndpunkten att det kunde vara klokast att icke nu binda
statsmakterna i denna fråga utan låta den stå öppen för förhandlingar mellan
det statliga centrala organet för den prisreglerande verksamheten och
jordbrukarnas organisationer, sedan noggrannare utredningar gjorts rörande
det verkliga läget. Slutligen har i motionen II: 387 yrkats, att för norra Sverige
särskilda kalkyler skola upprättas, omfattande jordbruk i storleken
5—10 hektar, och att de därvid erhållna resultaten skola beaktas vid bestämmande
av de särskilda differentieringsbidrag, som enligt vad i motionen uttalats
böra utgå till jordbruket i Norrland.

Inom bondejordbruken rymmas jordbruk av skiftande storlek, från sådana
som närma sig egentliga storbruk till sådana, där arbetet helt eller huvudsakligen
utföres av brukaren själv eventuellt med hjälp av familjemedlemmar.

Av de tillgängliga driftsresultaten från räkenskapskontrollerade jordbruk
framgår, att lönsamheten vid jordbruken i storleksgruppen 20—30 hektar
och följande storleksgrupper under senare år genomsnittligt sett varit ej
oväsentligt bättre än vid jordbruken i gruppen 10—20 hektar. Eftersom endast
en mindre del av de egentliga bondejordbruken ligga inom förstnämnda
grupper, bör det dock enligt utskottets mening ej ifrågasättas, att det allmänna
prisstödet skulle avvägas efter behovet inom en högre storleksgrupp
än 10—20 hektar. Utskottet anser det för övrigt i viss mån tvivelaktigt, i
vad mån det företräde som jordbruken i gruppen 20—30 hektar hittills utvisat
gentemot gruppen 10—20 hektar, kan väntas bliva bestående i fortsättningen.
I vart fall en del av den nu föreliggande skillnaden i lönsamheten
torde nämligen kunna hänföras till faktorer, som ej komma att göra sig
gällande under normala förhållanden, speciellt den till vegetabilieproduktionens
förmån gjorda avvägningen av prisstödet mellan olika produktionsgrenar,
som tillämpats under krigsåren. Ej heller synes det böra ifrågasättas,
att det allmänna prisstödet genomsnittligt skall avvägas efter förhållandena
vid mindre jordbruk än 10 hektar. Inom gruppen 10—20 hektar rymmes

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

däremot huvuddelen av de egentliga bondejordbruken, vilkas brukare helt
eller till allra största delen erhålla sin försörjning genom arbete i det egna
jordbruket. Utskottet finner under sådana förhållanden en avvägning av det
allmänna prisstödet med hänsyn till förhållandena inom storleksgruppen 10—
20 hektar innebära ett skäligt hänsynstagande till de faktiska förhållandena
inom jordbruket och till önskemålet om att jordbruksbefolkningen skall uppnå
likställighet i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper. Huruvida
man i så fall bör basera avvägningen på förhållandena inom gruppen i
dess helhet eller vid brukningsdelar i storleksordningen 10—15 hektar, synes
vara en fråga av tämligen ringa praktisk betydelse. Eftersom avvägningen
i förra fallet bör baseras på driftsresultaten vid jordbruk, vilka till storleken
motsvara genomsnittet i hela gruppen 10—20 hektar, och större delen av
jordbruken i denna grupp har en areal understigande 15 hektar, blir nämligen
den siffermässiga skillnaden mellan genomsnittsarealen i det förra och
det senare fallet så pass obetydlig, att det redan därav kan slutas, att skillnaden
mellan de båda metoderna i fråga om prisstödets storlek måste bliva
oväsentlig. Detta bestyrkes även av de räkenskapsresultat, som nu föreligga,
låt vara att dessas värde i och för sig på grund av materialets relativt ringa
omfattning ej får överskattas. Att avvägningen skall baseras på förhållandena
i hela gruppen 10—20 hektar synes emellertid vara att föredraga särskilt
med hänsyn till att man då får en förhållandevis bred bas för undersökningsmaterialet.
Utskottet ansluter sig därför i princip till departementschefens
ståndpunkt beträffande ifrågavarande spörsmål.

I propositionen har i detta sammanhang även berörts frågan om de företräden,
som s. k. tvåfamiljsjordbruk ur vissa synpunkter kunna anses äga
framför de mindre jordbruken.

I likhet med departementschefen finner utskottet, att dylika jordbruk ur
flera synpunkter få anses äga vissa företräden framför s. k. familjejordbruk.
Samtidigt vill utskottet emellertid understryka, att dessa fördelar föreligga
endast om tillräcklig arbetskraft finnes att tillgå. År så ej fallet, kan situationen
ofta i stället bli den, att brukaren erhåller en oskälig arbetsbörda. Utskottet
anser därför att statsmakterna i sin rationaliseringsverksamhet ej
böra medverka till bildandet av dylika större jordbruk utan att det bör ankomma
på brukarna själva att bedöma när förutsättningar därför föreligga
och att vidtaga de åtgärder, som erfordras för ändamålet.

Med anledning av vad i motionen 11:380 anförts därom att i propositionen
saknas förslag till åtgärder för åstadkommande av en planmässig jordbruksproduktion
vill utskottet framhålla, att den i propositionen intagna
ståndpunkten i fråga om utformningen av de prisreglerande åtgärderna på
jordbrukets område, till vilken jämväl utskottet ansluter sig, innebär, att det
i huvudsak skall ankomma på jordbruket självt att med det stöd, som ett
gränsskydd innebär, ordna avsättningen av produktionen. Det kommer då
uppenbarligen att ligga i jordbrukets och dess ekonomiska organisationers
intresse att söka komma fram till en ändamålsenlig fördelning av produktio -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

nen på olika produktionsgrenar, och det torde kunna förutsättas, att de sistnämnda
komma att ha uppmärksamheten fästad på hithörande spörsmål.
Även statsmakterna måste vid sin avvägning av prisstödet åt olika produktionsgrenar
beakta, i vad mån en utvidgning eller en minskning av en viss
produktionsgren framstår som önskvärd med hänsyn till de föreliggande avsättningsmöjligheterna
m. m. Slutligen måste den i propositionen förordade
regionalplaneringen väntas komma att främja strävandena att få till stånd en
ändamålsenlig planläggning av produktionen. Att i vidare mån än nu sagts
vidtaga statliga åtgärder för att få till stånd en planmässig jordbruksproduktion
finner utskottet icke påkallat.

En av de viktigaste uppgifterna i samband med avvägningen av det allmänna
prisstödet är att tillse, alt avvägningen verkligen leder till avsedd lönsamhet
i olika delar av landet. Vidare måste även beaktas, att den omständigheten,
att stödet avväges med hänsyn till behovet vid jordbruk av bondejordbrukets
typ, ej bör få leda till att sådana grupper av jordbruk, som
genomsnittligt kunna ha lägre produktionskostnader, erhålla ett stöd, som
mera avsevärt överstiger vad de i och för sig behöva för att uppnå full lönsamhet.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att lösningen av
dessa båda problem i första hand bör sökas i en justering av den inbördes
avvägningen av stödet åt animalieproduktionen och stödet åt vegetabilieproduktionen
till förmån för den förra produktionsgrenen. Utskottet vill
emellertid betona att detta medel, i vart fall på längre sikt, givetvis kan användas
endast i begränsad utsträckning.

Rörande de skillnader i lönsamhet, som eventuellt kunna uppstå mellan
olika grupper av jordbruk, har departementschefen uttalat, att det i och för
sig ej behövde ingiva några betänkligheter, om de mest rationella jordbruken
kunde uppnå en lönsamhetsgrad, som något överstege det genomsnittliga,
utan att tvärtom möjligheten till en dylik merinkomst borde utgöra en
värdefull stimulans till fortsatt rationalisering. Samtidigt har emellertid betonats
angelägenheten av att det allmänna jordbruksstödet icke avväges på
ett sådant sätt, att betydande delar av det svenska jordbruket genomsnittligt
erhålla ett stöd, som mera avsevärt överstiger det för dem erforderliga
gränsskyddet. Vad sålunda anförts vill utskottet för sin del understryka.

I propositionen har uttalats, att det, för att ej en för animalieproduktionen
gynnsam prisavvägning skall motverka sitt syfte, kan befinnas nödvändigt
att uttaga en särskild mjölkavgift å mjölkproduktionen vid de större
brukningsdelarna. I motionerna 1:257 och 11:389 har däremot anförts att,
därest en mjölkavgift skulle uttagas, denna borde få karaktären av en allmän
mjölkavgift och ej begränsas till vissa storleksgrupper.

Rörande det nu berörda spörsmålet vill utskottet först framhålla, att det
skäl, som motiverar att ett uttagande av en särskild mjölkavgift å produktionen
vid de större jordbruken kan övervägas, är att justeringen av prisstödet
till animalieproduktionens fördel skulle, därest produktionen å de
större brukningsdelarna till någon större del utgjordes av animaliska produkter,
faktiskt kunna medföra, att dessa jordbruk alltjämt komme i åt -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

njutande av ett ej oväsentligt högre stöd än som i och för sig vore behövligt
för att bereda dem full lönsamhet, och att sålunda den eventuellt befintliga
skillnaden i lönsamhet mellan dessa jordbruk och basjordbruken
alltjämt skulle komma att bestå. Även om man varken kan eller bör försöka
hindra att lönsamheten å enskilda brukningsdelar skall kunna överstiga den
nivå, vartill det allmänna prisstödet syftar, kan enligt utskottets uppfattning
en sådan utveckling som nu nämnts — innebärande att jordbruk med
lägre produktionskostnader än genomsnittet tillgodogöra sig en justering av
stödet, vilken företagits i avsikt att förebygga, att dessa jordbruk skola erhålla
ett högre stöd än som är påkallat med hänsyn till deras driftsförhållanden
— icke anses lämplig. Utskottet anser det även fullt befogat att,
om en dylik situation skulle uppstå, sådana regleringsåtgärder vidtagas, som
äro ägnade att åstadkomma rättelse härutinnan. Härvid synes i första hand
en mjölkavgift böra komma i fråga. Huruvida avgiftsskyldigheten i så fall
bör begränsas till vissa grupper av jordbruk — varvid av praktiska skäl
mejerileveransernas storlek torde böra vara avgörande — eller en allmän
mjölkavgift bör uttagas, synes närmast vara en teknisk fråga. Skulle den
senare vägen väljas, bör det nämligen uppenbarligen vid dispositionen av
de genom avgiften influtna medlen tillses dels att medel skola tillfalla basjordbruken
och de mindre jordbruken i sådan utsträckning, att basjordbrukets
lönsamhet ej rubbas, dels att medel ej böra utgå till större jordbruk, om
dessa genomsnittligt ändock uppnå full lönsamhet.

I detta sammanhang vill utskottet påpeka, att det, även om prisrelationerna
mellan animalier och vegetabilier skulle justeras till animaliernas fördel,
ingalunda är säkert att förhållandena komma att utveckla sig så att uttagandet
av en särskild mjölkavgift å de större jordbrukens produktion framstår
som påkallat ur här ovan anförda synpunkter. Animalieproduktionen
och särskilt mjölkproduktionen å de större brukningsdelarna har redan nu
att kämpa med stora svårigheter till följd av bristen på arbetskraft. Det bör
enligt utskottets mening ej ifrågasättas, att man genom avgiftsbeläggning
skulle belasta mjölkproduktionen å dessa jordbruk i sådan utsträckning, att
förutsättningarna för ett uppehållande av denna produktion skulle äventyras.
Vid bedömandet av huruvida eu dylik avgift är motiverad torde för
övrigt böra beaktas ej blott utbytet av mjölkproduktionen i och för sig utan
resultatet av jordbruksdriften som helhet betraktad, och en avgiftsbeläggning
böra ifrågakomma endast om dessa jordbruk kunna uppvisa företagarvinster,
vilka äro högre än vad som kan anses skäligt med hänsyn till sättet
för avvägningen av det allmänna prisstödet.

Vad i nästföregående båda stycken sagts förutsätter, att avvägningen av
det allmänna prisstödet ej för basjordbruken i någon del av landet leder
till en högre lönsamhetsgrad än den, som statsmakterna i och för sig avse
att stödja. Med hänsyn till de relativt betydande skillnader i fråga om naturliga
produktionsförutsättningar och därmed också i fråga om produktionskostnader.
som föreligga mellan jordbruken i olika delar av landet, är de!
emellertid ej uteslutet att de!, för alt basjordbruken i de mindre gynnsamt

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

lottade jordbruksområdena skola beredas avsedd lönsamhet, kan befinnas
erforderligt att i fråga om viss eller vissa produktionsgrenar avväga det allmänna
prisstödet så, att det blir högre än som i andra delar av landet behövs
för att basjordbruken därstädes skola uppnå full lönsamhet. Speciellt
kan detta tänkas bli fallet i fråga om prisstödet åt mjölkproduktionen. I en
dylik situation kan det tydligen vara påkallat att söka utjämna denna icke
avsedda effekt genom uttagande av en geografiskt differentierad mjölkavgift.
Ett system med Uttagande av dylika avgifter kan givetvis även tänkas
kombinerat med ett system med utbetalande av differentieringsbidrag å
mjölk i andra delar av landet.

Utskottet vill till slut beträffande samtliga de nu berörda problemen framhålla,
att de principer, efter vilka dessa böra lösas, böra vara dels att prisstödet
verkligen skall ge avsedd lönsamhet åt basjordbruken i olika delar av
landet, dels att särskilda regleringsåtgärder äro befogade, i den mån denna
avvägning för jordbruken i vissa delar av landet eller för vissa grupper av
jordbruk genomsnittligt skulle leda till en lönsamhetsgrad, mera avsevärt
överstigande den som statsmakterna avse att stödja. Till frågan hur en lösning
enligt dessa principer tekniskt sett bör utformas, synes det icke nödvändigt
att nu taga ställning.

Med anledning av vad i motionen 11:387 anförts rörande avvägningen av.
prisstödet åt jordbruket i Norrland vill utskottet framhålla, att utskottet i
likhet med departementschefen anser, att vid utformningen av de prisreglerande
ågärderna hänsyn måste tagas till de särskilda förhållanden, under vilka
det norrländska jordbruket har att arbeta, och tillses, att förutsättningar
skapas för ett uppehållande av detta jordbruk. Härvid måste beaktas, att
man i stora delar av Norrland varken kan eller bör åsyfta en sådan förvandling
av de nuvarande brukningsdelarna, att det mera allmänt skulle bildas
brukningsdelar av den storlek, som motsvarar genomsnittet för basjordbruk.
Hänsyn måste även tagas till de förhållandevis ogynnsamma klimatiska och
topografiska betingelser, under vilka stora delar av det norrländska jordbruket
har att arbeta. Samtidigt måste emellertid jämväl uppmärksammas, att
dessa negativa faktorer i stor utsträckning motverkas av positiva sådana.
Till de senare höra i främsta rummet de förtjänstmöjligheter, som innehavet
av egen skog och möjligheterna till skogsarbete eller annat arbete utanför
den egna brukningsdelen erbjuda. I själva verket har i Norrland kombinationen
mellan jordbruket samt skogen och andra förvärvskällor väsentligt
större betydelse än vad som genomsnittligt är fallet. Det är där i regel ej,
såsom fallet är i de egentliga jordbruksbygderna, enbart eller huvudsakligen
den siffermässiga lönsamheten hos själva jordbruket, som är avgörande för
brukarnas möjligheter att uppnå en tillfredsställande inkomstnivå. Huvudsynpunkten
vid avvägningen av prisstödet åt jordbruket i Norrland synes
därför böra vara den, att prisstödet bör tillmätas så, att jordbrukarna i
Norrland genomsnittligt skola ha möjlighet att genom jordbruket och andra
till buds stående inkomstkällor sammanlagt komma upp till en skälig inkomstnivå.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Utskottet finner det ur denna synpunkt till en början riktigt att, såsom i
propositionen förordats, vid avvägningen av det allmänna prisstödet för
Norrlands vidkommande hänsyn skall tagas till de inkomstkällor, som den
egna skogen och skogskörslor utgöra. Vad angår frågan om lämpligheten av
att jämväl för Norrlands del grunda denna avvägning på kalkyler, avseende
förhållandena vid jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar, må erinras om
att, såsom även framhållits i propositionen, inkomstläget för de norrländska
jordbrukarna i allmänhet under de senare åren icke varit sämre än inkomstläget
för jordbrukarna i övriga delar av landet. Det liandikap, som den
genomsnittligt låga arealen av inägojord samt övriga produktionsfördvrande
faktorer utgjort, har sålunda uppvägts därav, att jordbrukarna i Norrland
i större utsträckning än vad fallet är i de egentliga jordbruksbygderna
haft inkomst av egen skog och av arbete utanför den egna brukningsdelen.
Utskottet finner under sådana förhållanden tillräckliga skäl ej föreligga för
att man nu skulle överväga att grunda avvägningen av det allmänna prisstödet
åt jordbruket i Norrland på driftsresultaten vid jordbruk i en lägre storleksgrupp
än den för riket i övrigt förordade. Utskottet vill emellertid samtidigt
framhålla, att man givetvis bör följa inkomstutvecklingen för jordbruksbefolkningen
i dess helhet i Norrland och tillse, att möjligheterna för
denna att uppnå och bevara den önskade likställigheten med andra befolkningsgrupper
ej skola bliva sämre än för jordbrukarna i övriga delar av
riket.

Prisstödet åt jordbruket bör enligt utskottets mening i princip utgöras av
ett gränsskydd, avvägt enligt de grunder, som nyss förordats. Något stöd
härutöver bör sålunda i princip ej utgå till vissa grupper av jordbruk. I stället
bör eftersträvas, att brukningsdelarnas storlek och beskaffenhet, brukningsmetoderna
samt brukarnas sysselsättningsförhållanden i övrigt skola
anpassas till de rådande ekonomiska betingelserna för jordbruksnäringen.
Till frågan, vilka åtgärder, som böra vidtagas för detta ändamål, och hur en
sådan anpassning bör ske, återkommer utskottet på tal om den statliga verksamheten
för yttre rationalisering. Eftersom en dylik anpassningsprocedur
under alla förhållanden måste beräknas taga en avsevärd tid, synes det emellertid
skäligt att under en övergångstid ett visst stöd vid sidan av det allmänna
prisstödet skall utgå till sådana brukningsdelar, där anpassningen
ännu ej hunnit genomföras.

Om särskilda typjordbrukskalkyler ej upprättas för jordbruk i lägre storleksgrupper
än gruppen 10—20 hektar, innebär detta icke, att man skulle
helt sakna möjlighet att bedöma lönsamheten vid dylika jordbruk. Såsom
framhållits i jordbrukskommitténs betänkande torde det böra förutsättas, att
den jordbruksekonomiska undersökningen kommer att fortsättas även beträffande
andra storleksgruppcr än dem, som omfattas av typjordbrukskalkylerna.
Man kommer sålunda ändock att kunna utläsa lönsamheten inom
de lägre storleksgrupperna både absolut och i förhållande till gruppen 10—
20 hektar samt de ovanför densamma liggande grupperna. Vad som under

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

sådana förhållanden är av särskild betydelse är ej att de speciella beräkningar,
som upprättandet av typjordbrukskalkyler innebär, komma till stånd
för flera storleksgrupper än dem, som angivits i propositionen, utan att man
även beträffande de grupper, som ej omfattas av tvpjordbrukskalkylerna,
har ett underlag i form av i räkenskapsundersökningen deltagande brukningsdelar,
vilket är tillräckligt omfattande och representativt för vederbörande
grupp. Så är emellertid för närvarande knappast fallet. Detta underlag
bör därför utvidgas. Med anledning av vad i motionen II: 387 anförts
angående upprättande för Norrland av särskilda typjordbrukskalkyler för
storleksgruppen 5—10 hektar vill utskottet i detta sammanhang framhålla,
att enligt utskottets mening — med hänsyn till att det övervägande flertalet
norrländska jordbruk har och även i fortsättningen torde komma att ha lägre
åkerareal än 10 hektar — en sådan utvidgning är särskilt angelägen för
Norrlands del. Huruvida det material, som därigenom erhålles för bedömande
av det faktiska inkomstlaget för brukarna av dessa grupper av jordbruk,
bör anses tillräckligt eller på grundval av detsamma särskilda typjordbrukskalkyler
skola upprättas även för någon grupp under 10 hektar, torde vara
en fråga, som i första hand bör prövas av vederbörande centrala regleringsorgan.

Den yttre rationaliseringen.

Jordbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
s. 24—26, 29—49 och 76—81.

Departementschefen vid remissen till lagrådet.

Departementschefen har vid remissen till lagrådet beträffande förevarande
avsnitt inledningsvis bland annat erinrat om att rationaliseringsåtgärderna
av kommittén uppdelats i tre grupper, nämligen åtgärder för yttre rationalisering,
åtgärder för inre rationalisering och åtgärder för rationalisering av
driftsförhållandena, därvid till yttre rationalisering hänförts sådana åtgärder,
som gå ut på att få till stånd en utvidgning av en brukningsdels areal
eller en förbättring av arronderingen eller ägosammansättningen, till inre
ratinalisering sådana åtgärder av mera permanent art i fråga om jord eller
byggnader, som ha till ändamål att förbättra produktions- och driftsförhållandena
å en till storlek och gränser given brukningsdel, samt till åtgärder
för rationalisering av driftsförhållandena sådana åtgärder för förbättring av
driftsresultaten å en given brukningsdel, som ej på mera permanent sätt beröra
brukningsdelens jord eller byggnader.

Rörande gränsdragningen mellan de olika grupperna har departementschefen
uttalat, att han i stort sett ej hade något att erinra mot det sätt, på vilket
kommittén verkställt denna, dock att enligt departementschefens mening
siloanläggning och betesförbättring borde hänföras till inre rationalisering

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

och ej, såsom kommittén föreslagit, till rationalisering av driftsförhållandena.

Departementschefen har härefter anfört bland annat följande:

>Då jag skall angiva min ståndpunkt till kommitténs förslag rörande riktlinjerna
och medlen för den yttre rationaliseringen, torde jag först få
beröra en fråga, som i olika avseenden är av stor betydelse för utformningen
av åtgärderna på detta område, nämligen frågan i vad mån särskilda åtgärder
böra vidtagas för att hindra, att produktionen skall stiga över en viss
gläns.

Rörande behovet av dylika åtgärder har kommittén hänvisat till de utredningar
angående produktions- och konsumtionsutvecklingen, som kommittén
låtit verkställa och enligt vilka man under vissa i och för sig såsom rimliga
betecknade antaganden om takten i sagda utveckling med mera samt under
antagande jämväl, att produktionen ej skulle hämmas av brist på arbetskraft,
kunde räkna med att produktionen redan i mitten av 1960-talet skulle
överstiga de kvantiteter, som avses i det av kommittén förordade medelalternativet.

Såsom kommittén själv framhållit och ytterligare understrukits i flera yttranden,
äro dylika prognoser behäftade med en betydande grad av osäkerhet.
Att fördenskull helt bortse från dem torde det emellertid icke finnas skäl till.
Jag har förut nämnt, att det såväl ur jordbruksbefolkningens som ur det allmännas
synpunkt bör anses angeläget, att jordbruksproduktionen ej skall
bliva större än att den väl skall rymmas inom den ram, som den inhemska
konsumtionen erbjuder, samt att den sålunda önskvärda marginalen ej torde
böra vara mindre än den, vilken borde finnas enligt kommitténs ståndpunkt.
Med hänsyn härtill framstår det såsom viktigt att en tendens hos produktionen
att gå in på sagda marginal motverkas. De resultat, som erhållits vid
nyssnämnda utredningar angående produktions- och konsumtionsutvecklingen,
torde giva vid handen, att någon egentlig utvidgning av jordbrukets
nuvarande sammanlagda åkerareal ej bör eftersträvas. Där en utvidgning
av en brukningsdels åkerareal är behövlig för att brukaren skall kunna erhålla
en tillfredsställande bärgning, bör man i allmänhet söka genomföra
denna utvidgning genom att taga i anspråk redan uppodlad jord. Särskilt
i Norrland torde emellertid ännu föreligga ett visst behov av nyodling för
att förstärka befintliga brukningsdelar, och där torde även i viss utsträckning
statligt stöd till bildande av helt nya brukningsdelar kunna anses påkallat.
Mot bakgrunden av den visserligen ej omedelbart överhängande risk
för överproduktion, som föreligger enligt de förut nämnda utredningarna,
synes det dock angeläget, att man ej stödjer en nyodling i större skala, vilken
inom en ej alltför avlägsen framtid kan leda till att motsvarande arealer
åkerjord måste nedläggas på annat håll.

Då jag härefter övergår till frågan om den statliga verksamheten för yttre
rationalisering vill jag först påpeka, att kommittén i huvudsak uppehållit
sig vid den yttre rationalisering, vilken består i en sammanläggning av bruk -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ningsdelar eller i utvidgning av en brukningsdels åkerareal genom anskaffande
av tillskottsjord från en annan fastighet. I vissa yttranden har pekats
på den betydelse arronderingsfrågan har i detta sammanhang samt anförts,
att åtgärder för förbättring av brukningsdelarnas arrondering ofta i det
praktiska rationaliseringsarbetet komma att utgöra en minst lika viktig de!
av den yttre rationaliseringsverksamheten. Jag vill med anledning härav
framhålla, att arronderingsfrågan givetvis vid den sammanläggnings- och utvidgningsverksamhet,
som nyss berörts, måste ägnas den största uppmärksamhet
och att man härvid måste sträva efter att få till stånd även ur
arronderingssynpunkt tillfredsställande lösningar. Sagda verksamhet bör vidare
enligt min mening bedrivas jämväl i det primära syftet att få till stånd
en förbättring av arronderingen, och de medel för den yttre rationaliseringen,
som jag i det följande kommer att förorda, böra användas även för att genomföra
sådana jordförvärv, som visserligen ej skulle medföra någon nämnvärd
utökning av arealen men däremot en bättre arrondering. Vid sidan av
de arronderingsproblem, som kunna komma att lösas genom dylika åtgärder,
kommer det säkerligen att finnas ett stort antal arronderingsfrågor,
vilka böra lösas genom omskiften, ägoutbvten och liknande åtgärder inom
fastighetsbildningslagstiftningens ram. För att lösningen av dessa frågor skall
underlättas torde åtskilliga ändringar böra vidtagas i denna lagstiftning.
Detta spörsmål är emellertid för närvarande under utredning hos fastighetsbildningssakkunniga
och torde därför lämpligen ej böra upptagas till behandling
i detta sammanhang.

Att sålunda lösningen av vissa arronderingsspörsmål tills vidare torde få
anstå utgör dock ej någon anledning att jämväl låta arbetet med den yttre
rationaliseringen i övrigt vila. Det synes mig innebära en betydande överdrift,
då i lantbruksstyrelsens yttrande göres gällande, att de problem, som
dölja sig bakom behovet av ändrad fastighetslagstiftning, enklare sammanläggningsinstitut
och enklare lantmäteriförrättningar med mera, böra lösas
före vidtagandet av de långtgående rationaliseringsåtgärder, som kommittén
föreslagit. Utan att därmed i någon mån vilja förringa betydelsen av de av
lantbruksstyrelsen berörda problemen -vill jag såsom min uppfattning framhålla,
att en yttre rationaliseringsverksamhet av det slag, som behandlats
i kommitténs betänkande och som avser en förstärkning av brukningsdelar
såväl genom utvidgning av deras åkerareal som genom förbättring av deras
arrondering, både kan och bör snarast igångsättas. Enligt vad jag inhämtat
har chefen för justitiedepartementet för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att
för årets riksdag framlägga förslag till ändringar i lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet, vilka ändringar innebära avsevärda förenklingar
av nu gällande sammanläggningsregler. Jag vill vidare framhålla,
att jag, då jag i det följande i fråga om den yttre rationaliseringen talar om
åtgärder för utvidgning eller förstärkning av vissa jordbruk, därunder även
innefattar åtgärder, vilka i första hand syfta till en förbättring av brukningsdelarnas
arrondering.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Kommittén har var för sig behandlat frågorna om den yttre rationaliseringen
av själva jordbruket och om behandlingen av skogen i samband med
sagda rationaliseringsverksamhet, visserligen med understrykande av att
de båda frågorna i praktiken i skogsbygderna ofta utgöra delar av ett och
samma problem. Enligt min mening vinner emellertid framställningen av
den förvandling av brukningsdelarnas struktur, som man eftersträvar, och
de medel, som härvid böra användas, i överskådlighet, om man ser frågorna
om förstärkning av brukningsdelar med jordbruksjord och med skog i ett
sammanhang. Vad jag i det följande anför om yttre rationalisering av jordbruket
avser därför ej blott bildande av brukningsdelar, som med hänsyn
till åkerarealens storlek och arrondering erbjuda större förutsättningar för
en lönsam jordbruksdrift än vad nu ofta är fallet, utan även förstärkning av
jordbruk med skog.

Såsom jag tidigare framhållit, är jag av den uppfattningen, att ej blott
den inre rationaliseringen och rationaliseringen av driftsförhållandena utan
även den yttre rationaliseringen i största möjliga utsträckning böra föras fram
av jordbrukarna själva. Lika önskvärt som det ur samhällets synpunkt är
att den yttre rationaliseringen skall fortskrida snabbt och effektivt, lika påkallat
är det nämligen, att man så långt möjligt söker genomföra detta
arbete i samförstånd med och med hjälp av jordbruksbefolkningen. För att
man skall kunna nå de eftersträvade målen måste det allmänna emellertid
biträda med upplysningsverksamhet och ekonomiskt stöd ävensom, i den
mån så är erforderligt, genom lagstiftning undanröja hindren för de av jordbrukarna
planerade åtgärderna. Fn konsekvens av denna min inställning
till rationaliseringsproblemet torde dock bliva, att de jordbrukare, som underlåta
att begagna sig av förefintliga rationaliseringsmöjligheter, på lång
sikt ej böra kunna påräkna något särskilt stöd från det allmännas sida på
grund av att deras jordbruk icke är av tillfredsställande beskaffenhet.

I likhet med kommittén anser även jag, att man vid rationaliseringsarbetet
i vissa fall bör kunna använda sig av expropriationsinstitutet för att genomföra
en önskad yttre rationalisering. Till frågan om de fall, där expropriation
sålunda bör kunna ske, återkommer jag i det följande.

Jag har för avsikt att framdeles i annat sammanhang föreslå genomförandet
av en lagstiftning för att reglera de förhållanden, under vilka jordbruk
skall kunna i föreningsform ägas och drivas gemensamt av flera brukare.
Även möjligheterna att anordna dylika gemensamhetsjordbruk böra enligt
min mening prövas, då man överväger, vilka åtgärder som böra vidtagas
för en rationalisering av vårt lands jordbruk. Bortsett från en dylik lagstiftning
måste man emellertid även i fortsättningen räkna med att det svenska
jordbruket åtminstone i huvudsak kommer att liksom hittills drivas i
form av från varandra fristående brukningsdelar med självständig drift.
Jag vill dock härvid ånyo betona vikten av att alla möjligheter att genom
Bihang till riksdagens protokoll 1947. il samt Nr 2.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

samverkan mellan jordbrukare åstadkomma en lösning av jordbrukens driftsproblem
skola tillvaratagas.

Vad angår omfattningen av den statliga verksamheten
för yttre rationalisering torde böra framhållas att man, därest
det allmänna prisstödet åt jordbruket avväges enligt de grunder, som i det
föregående ha förordats, måste räkna med att det vid ett betydande antal
brukningsdelar, även om möjligheterna till inre rationalisering och till rationalisering
av driftsförhållandena tillvaratagas i full utsträckning, icke
kommer att bliva möjligt att göra jordbruket fullt lönsamt eller att bereda
brukaren full och effektiv sysselsättning å den egna brukningsdelen. Å många
av dessa brukningsdelar kommer väl jordbrukets bristande lönsamhet att
kompenseras av andra inkomstkällor antingen å brukningsdelen eller utanför
denna. Av inkomstkällorna å den egna brukningsdelen är det givetvis,
frånsett jordbruket, skogen, som i praktiken har den största betydelsen. Härjämte
måste man emellertid räkna med att det finnes många brukningsdelar,
där brukaren ej har möjlighet att genom andra inkomstkällor få ersättning
för jordbrukets blastande lönsamhet. Enligt kommitténs ståndpunkt är det
på dessa jordbruk, av kommittén kallade övergångsjordbruk, som den statliga
verksamheten för yttre rationalisering i första hand bör inriktas.

I stort sett delar jag denna kommitténs uppfattning. Jag anser sålunda, att
från de statliga rationaliseringsorganens sida åtgärder ej böra vidtagas i det
primära syftet att främja en utvidgning av fullständiga brukningsdelar, även
om utvidgningen rent driftsekonomiskt skulle innebära en förbättring, och
att sagda organ ej heller böra ha skyldighet att taga initiativ till en utvidgning
av ofullständiga brukningsdelar i de fall, då brukaren ändock kan antagas
ha möjlighet att på lång sikt erhålla en tillfredsställande bärgning.

Vad som bör anses som en angelägen uppgift för det allmänna är däremot
att få till stånd en yttre rationalisering av sådana brukningsdelar, där brukaren
eljest vid den avvägning av det allmänna prisstödet åt jordbruket, som
statsmakterna bestämt sig för, ej kan påräkna att på lång sikt erhålla en tillfredsställande
inkomst. Eu begränsning av den statliga verksamheten på detta
område till att åtminstone huvudsakligen avse fastigheter av det slag, som
nu nämnts, synes även motiverad därav att redan en på dylikt sätt inskränkt
rationaliseringsverksamhet kommer att bliva mycket arbetskrävande och
taga en avsevärd tid i anspråk.

En bedömning av försörjningsmöjligheterna för en brukare av en jordbruksfastighet
erbjuder uppenbarligen betydande svårigheter. När det gäller
sådana brukningsdelar, där försörjningen regelmässigt helt eller i det allra
närmaste erhålles genom brukningsdelens egen avkastning, rör man sig väl
på någorlunda säker grund. Ehuru även här alltid finnas de osäkerhetsmoment,
som sammanhänga med brukarens personliga förutsättningar, kan
man dock genom en jämförelse med den avkastning, som genomsnittligt erhålles
å brukningsdelar av ungefärligen samma storlek och med ungefärligen
samma produktionsförutsättningar, få en ganska klar uppfattning av de för -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

sörjningsmöjligheter, som brukningsdelen kan erbjuda en genomsnittlig brukare.
Avsevärt svårare blir däremot bedömningen, då man kommer till sådana
brukningsdelar, där en relativt stor del av den sammanlagda inkomsten
hämtas eller bör hämtas från inkomstkällor utanför den egna brukningsdelen.
Man kan visserligen även här göra prognoser rörande de arbetstillfällen, som
varaktigt kunna väntas komma att stå till buds i orten, och med ledning därav
söka bedöma utsikterna för brukaren att på lång sikt erhålla en tillfredsställande
inkomst. Det är dock klart, att dylika inkomstmöjligheter alltid
måste bliva osäkrare än vad fallet är, då inkomsten kan hämtas från den
egna brukningsdelen. Vad man med säkerhet kan bedöma är i stort sett endast,
hurudana inkomstmöjligheterna äro för brukaren i själva bedömningsögonblicket.
Med ledning härav ävensom av sådana prognoser, som nyss
nämnts, kan man vidare uppställa vissa antaganden rörande utvecklingen i
framtiden, men dessa antaganden måste alltid bliva mer eller mindre
ovissa.

Jag finner det med hänsyn till nu anförda förhållanden icke möjligt att,
såvitt angår den statliga verksamheten för yttre rationalisering, bland de icke
bärkraftiga jordbruken uppdraga någon absolut fast skiljelinje mellan å ena
sidan sådana brukningsdelar, där brukaren på lång sikt icke kan väntas uppnå
en tillfredsställande inkomst — övergångsjordbruk — och å andra sidan
sådana brukningsdelar, som med hänsyn till de sammanlagda försörjningsmöjligheterna
för brukaren kunna anses ha förutsättningar att bestå på lång
sikt — bestående småbruk. Även om sagda verksamhet i huvudsak torde
böra inriktas på de brukningsdelar, som vid en bedömning av försörjningsmöjligheterna
anses böra hänföras till övergångsjordbruk, böra rationaliseringsorganen
alltså i viss utsträckning medverka till en yttre rationalisering
även av andra icke bärkraftiga brukningsdelar.

I vissa fall kan det redan för genomförandet av yttre rationalisering av
visst eller vissa övergångsjordbruk vara nödvändigt att rationaliseringsarbetet
kommer att beröra även en eller flera närliggande brukningsdelar, vilka
äro att anse såsom bestående småbruk. I dylika fall böra rationaliseringsorganen
tydligen söka få innehavarna av sistnämnda jordbruk att deltaga i
rationaliseringsarbetet. Även i övrigt torde sagda organ efter framställning
från innehavaren av ett bestående småbruk böra medverka till en utvidgning
av dennes brukningsdel, om åtgärden skulle innebära en rationalisering
av jordbruksdriften eller giva möjlighet till ett mera effektivt utnyttjande
av brukarens arbetskraft eller överhuvud taget förbättra brukarens
ställning. Såsom jag förut antytt bör det ej föreligga hinder för rationaliseringsorganen
att, när de finna att en förstärkning av en dylik brukningsdel
skulle vara till gagn för brukaren, framlägga saken för denne och få honom
att överväga densamma. Det nu sagda bör gälla även sådana bestående småbruk,
som äro att hänföra till stödjordbruk.

Vid bedömningen av lämpligheten av sådana utvidgningar, som omförmälas
i nästföregående stycke, bör självfallet stor vikt fästas vid den omfattning,
i vilken andra förvärvskällor stå till buds för brukaren, och vid be -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

skaffenheten av dessa förvärvskällor. Särskilt gäller detta stödjordbruken.
För en dylik brukningsdel torde ej från det allmännas sida böra lämnas stöd
till en utvidgning, som skulle medföra, att brukningsdelen skulle förlora sin
karaktär av ett komplement till annan huvudsaklig förvärvskälla. Därest
valet står mellan att använda en viss disponibel markareal för förstärkning
av ett övergångsjordbruk och att lägga densamma till ett bestående småbruk,
bör vidare givetvis önskemålet att få till stånd en förbättring av övergångsjordbruket
äga företräde.

I arbetet med att förstärka ofullständiga jordbruk torde det, särskilt på
grund av de topografiska förhållandena, ej alltid vara möjligt att genomföra
så långt gående utvidgningar, att brukningsdelarna kunna förvandlas
till fullständiga jordbruk. Man kan då bliva nödsakad att nöja sig med mindre
omfattande förbättringsåtgärder. Om åtgärden ej är att betrakta som en
etapp på vägen mot en ytterligare utvidgning av brukningsdelen torde dock,
såsom kommittén framhållit och ytterligare understrukits av fastighetsbildningssakkunniga,
böra krävas att brukningsdelarna skola bliva sådana, att
de verkligen ha möjligheter att bestå på lång sikt.

I vissa fall torde slutligen det allmänna böra medverka till yttre rationalisering
även av fullständiga brukningsdelar. De rationaliseringsåtgärder, som
planläggas beträffande övergångsjordbruken, måste i åtskilliga fall komma
att beröra även fullständiga brukningsdelar. Att, då ett övergångsjordbruk
bör sammanläggas med en i och för sig bärkraftig fastighet, statligt stöd bör
utgå till rationaliseringsåtgärden synes självklart, eftersom åtgärden är motiverad
av behovet att få till stånd en ändring i fråga om övergångsjordbruket.
Men även eljest torde fall kunna uppkomma, då det befinnes ändamålsenligt
att i samband med yttre rationalisering av ofullständiga jordbruk
söka genomföra vissa omregleringar av i och för sig bärkraftiga brukningsdelar.
Till dylika omregleringar torde det allmänna böra lämna sin medverkan,
såvida detta skulle underlätta genomförandet av den yttre rationaliseringen
av de ofullständiga jordbruken.

Genom normer av nu angiven innebörd vinnes dels att de mera direkta
statliga ingripandena i jordbrukets rationaliseringsprocess begränsas till de
fall, där rationaliseringsbehovet måste anses vara mest trängande, dels att
härutöver lämnas utrymme för en omfattande rationaliseringsverksamhet på
jordbrukarnas eget initiativ och med stöd från det allmännas sida.

Otvivelaktigt kommer det att finnas utrymme för och behov av åtgärder
för yttre rationalisering även i många andra fall än dem, där enligt vad nu
sagts det allmänna bör medverka vid utförande av dylika åtgärder. Från det
allmännas sida bör ej resas hinder för en sådan yttre rationalisering, som
jordbrukarna själva kunna vilja genomföra. Tvärtom bör en dylik verksamhet
uppmuntras.

Den nu angivna målsättningen innebär, att det även på lång sikt kommer
att kunna finnas brukningsdelar av vitt skiftande typer och storlek. Det avgörande
vid bedömningen av frågan, om yttre rationalisering av en bruk -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ningsdel bör eftersträvas ur det allmännas synpunkt eller ej, blir, huruvida
försörjningsmöjligheterna för en genomsnittlig innehavare av brukningsdelen,
om hänsyn tages till alla förvärvskällor, som föreligga eller kunna beräknas
komma att föreligga, faktiskt bedömas vara så pass tillfredsställande,
att brukaren på lång sikt kan väntas uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig
med jämförliga befolkningsgruppers, och följaktligen även brukningsdelen
kan antagas ha förutsättningar att bestå på lång sikt.

Vad angår utgångspunkterna vid en dylik bedömning vill jag särskilt framhålla,
att man ej bör utgå från att statsmakterna på lång sikt skola stödja
uppehållandet av högre producentpriser vid småbruken än vid övriga jordbruk
eller på annat sätt på lång sikt lämna småbruken ett särskilt stöd vid
sidan av det allmänna jordbruksstödet. Där småbruket utgör en lämplig
driftsform, bör detta komma till uttryck just däri att detsamma kan bestå
utan något speciellt stöd från det allmännas sida utöver det allmänna jordbruksstödet.

Såväl av reservanter inom kommittén som i en del av yttrandena över
kommitténs betänkande ha uttalats farhågor för att ett av huvudsyftena med
den statliga verksamheten för yttre rationalisering av jordbruket skulle bliva
att genom bortrationalisering av mindre brukningsdelar söka tillgodose efterfrågan
på arbetskraft från stadsnäringarnas sida. Jag vill med anledning
härav framhålla att jag för min del, såsom torde framgå redan av den målsättning
i fråga om den statliga verksamheten för yttre rationalisering, vilken
jag nyss förordat, anser att det primära syftet med sagda verksamhet bör
vara ej att frigöra arbetskraft från jordbruket för att därmed täcka behovet
inom andra näringsgrenar utan att genom bildande av ändamålsenliga brukningsdelar
och avhjälpande av andra brister i jordbruket möjliggöra en effektivisering
av jordbruksdriften och därmed en förbättring av brukarnas
ställning. Denna rationaliseringsprocess kan visserligen väntas leda till en
nedgång i antalet mindre brukningsdelar och i arbetskraftåtgången överhuvud
i jordbruket samt därmed även till en viss minskning av antalet av den
i jordbruket sysselsatta befolkningen. Detta kan dock ej heller ur jordbruksbefolkningens
synpunkt anses olyckligt. Tvärtom måste ju ett försök att vid
jordbruket kvarhålla en större befolkning än som där kan erhålla effektiv
sysselsättning leda till en försämring av jordbruksbefolkningens ställning
jämfört med andra samhällsgruppers. Det är för övrigt att märka, att den
befolkningsöverflyttning, som sker från jordbruket till andra näringsgrenar,
torde fortsätta oavsett om staten ingriper genom rationaliseringsåtgärder eller
ej. Dessa åtgärder komma därför att i icke ringa utsträckning endast få
till följd ett underlättande av arbets- och förvärvsförhållandena för den del
av befolkningen, som kvarbliver vid jordbruket. Jag delar till fullo kommitténs
uppfattning, alt man om möjligt bör söka hindra, att minskningen av
jordbrukets arbetskraft skall leda till en motsvarande nedgång av landsbygdens
befolkning. Detta spörsmål bör bland andra uppmärksammas vid den
planläggning, varom talas i det följande. På lång sikt torde vidare rationaliseringsåtgärderna
komma att motverka flykten från jordbruket. Däremot kan

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

jag, såsom jag redan tidigare antytt, icke anse det riktigt att man, på sätt
från visst håll ifrågasatts, skulle för att motverka en avflyttning från landsbygden
söka bevara ett större antal små brukningsdelar än som ur andra
synpunkter befunnits lämpligt och genom särskilda prisstödjande åtgärder
åt dylika brukningsdelar söka få deras brukare att stanna kvar å sina jordbruk.

Uppgifterna för den statliga verksamheten på ifrågavarande område har
jag nyss angivit böra vara att dels och i första hand söka genomföra en yttre
rationalisering av sådana ofullständiga jordbruk, där det med hänsyn till
brukningsdelens beskaffenhet och försörjningsmöjligheterna utanför brukningsdelen
icke kan väntas bliva möjligt för brukaren att på lång sikt uppnå
en tillfredsställande inkomst, dels medverka till en förstärkning av andra
ofullständiga jordbruk, då deras brukare framställa begäran därom, dels
slutligen medverka till yttre rationalisering även av fullständiga brukningsdelar,
då detta skulle undeUätta genomförandet av sådana åtgärder som nyss
nämnts. Vad angår de riktlinjer efter vilka denna verksamhet bör bedrivas
må först understrykas, att det här givetvis aldrig får bliva fråga om
att tillämpa schematiska regler, utan att avgörandena måste träffas med
hänsyn till vad som efter en prövning av förhållandena i det enskilda fallet
framstår såsom mest ändamålsenligt.

I fråga om de allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen torde
vidare en viss skillnad böra göras mellan slättbygderna och skogsbygderna.
I de förra bör den yttre rationaliseringen i främsta rummet gå ut på att bilda
brukningsdelar, där själva jordbruket kan beräknas få full lönsamhet. Även
i skogsbygderna torde den yttre rationaliseringen åtminstone i viss utsträckning
böra inriktas på att åstadkomma en höjning av själva jordbrukets lönsamhet
genom sammanslagning av mindre brukningsdelar eller komplettering
av sådana med tillskott av jordbruksjord från angränsande brukningsdelar.
De topografiska förhållandena komma emellertid ej sällan att sätta
en gräns för genomförbarheten av dylika utvidgningar. I dessa bygder får
man vidare räkna med att det ofta till följd av skogsbrukets behov av arbetskraft
kan bliva möjligt att bevara ett proportionsvis större antal av de
befintliga brukningsdelarna än i övriga delar av landet.

Beträffande skogsbygderna uppställer sig som ett särskilt problem frågan
om sambandet mellan jordbruket och skogen och om de åtgärder, som böra
vidtagas för att förstärka jordbruksfastigheter med skog.

Sedan flera årtionden ha statsmakterna genom lagstiftningsåtgärder av olika
slag sökt begränsa eller hindra ett avskiljande av skog från jordbruket.
Dessa åtgärder ha vilat på den uppfattningen, att det i dessa trakter förelåge
ett naturligt samband mellan jordbruket och skogsbruket och att ett jordbruk
därstädes i regel behövde ha tillgång till egen skog för att brukningsdelen
skulle bliva bärkraftig och brukaren erhålla full sysselsättning och en
tillfredsställande försörjning.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Beträffande den betydelse, som bör tillmätas skogen i kombination med
jordbruk, ha delade meningar framkommit såväl i kommittén som i de avgivna
yttrandena. För min del kan jag i huvudsak ansluta mig till den asikt,
som uttalats av kommitténs majoritet. Jag är sålunda av den uppfattningen,
att innehavet av egen skog till en början regelmässigt är av betydande värde
för jordbrukarna ur sysselsättningssynpunkt. Det torde väl vara riktigt, att
jordbrukarna nu i stor utsträckning ha möjlighet att få arbete hos andra
skogsägare och att så åtminstone i viss omfattning kan väntas bliva fallet även
i fortsättningen. Enligt min mening måste det dock, bland annat med hänsyn
till den bundenhet, som skötseln av jordbruket medför, och därmed följande
svårighet för brukaren att begagna sig av arbetstillfällen på längre avstånd
från hemmet, anses vara av väsentligt värde för en jordbrukare att för den
tid, då han ej har sysselsättning i själva jordbruket, ej vara huvudsakligen
beroende av arbetstillfällen utanför den egna brukningsdelen. I detta sammanhang
må även pekas på den utveckling som skett inom skogsbruket i
riktning mot årsarbetare och som, om den fortsätter, kan medföra en betydande
minskning av de egentliga jordbrukarnas möjligheter att få arbete
utanför den egna brukningsdelen. I likhet med kommittén anser jag vidare,
att innehav av egen skog -— även bortsett från vad nu sagts om skogens betydelse
ur sysselsättningssynpunkt — måste anses medföra en förstärkning av
ett i och för sig icke lönsamt jordbruk bland annat därigenom att skogen dels
åtminstone på lång sikt regelmässigt kan väntas giva brukaren ett visst tillskott
till utjämnande av jordbrukets bristande lönsamhet, dels giver brukaren
tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare pris än om desamma
skolat inköpas i allmänna marknaden.

Enligt vad jag yttrat på tal om avvägningen av det allmänna prisstödet
torde man icke kunna räkna med att jordbruken i skogsbygderna skola erhålla
full lönsamhet, om man ser jordbruksdriften som ett isolerat företag,
utan man bör vid avvägningen av stödets storlek även beakta de inkomstkällor,
som avkastningen av egen skog och skogskörslor utgöra.

I betraktande av nu anförda förhållanden finner jag det naturligt, att i
skogsbygderna arbetet med den yttre rationaliseringen, vid sidan av den rationalisering
av själva jordbruket som lämpligen kan genomföras, också skall
inriktas på att komplettera brukningsdelarna med skog, så att de brukningsdelar,
där jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största
möjliga utsträckning skola bliva bärkraftiga brukningsdelar, där vad som
kan brista i jordbrukets lönsamhet uppväges av tillgången på egen skog. En
dylik utveckling synes mig utgöra en förutsättning för alt man i dessa trakter
skall kunna uppehålla jordbruket i önskvärd omfattning och på ett effektivt
sätt utnyttja den till jordbruket knutna arbetskraften. Till frågan, i vad
mån man för att genomföra en dylik komplettering bör låta skog avskiljas
från befintliga skogskomplex, återkommer jag i det följande. Understundom
torde det i detta arbete kunna ifrågasättas, att kompletteringen skall genomföras
i form av bildande av gemensamhetsskog. Till de synpunkter på detta
spörsmål, som jordbrukskommittén anfört, kan jag ansluta mig.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Stundom torde å ett ofullständigt jordbruk den erforderliga förbättringen
av brukarens ställning kunna åvägabringas genom en intensifiering av driften.
En ökning av animalieproduktionen å de mindre jordbruken kan dock ej
tänkas komma att utgöra nagon allmän lösning av dessa jordbruks svårigheter,
eftersom man med hänsyn till överproduktionsrisken måste räkna med
att importen av fodermedel efter hand kan behöva begränsas eller helt slopas
och det ej heller är antagligt, att inhemska fodermedel skola saluföras i
den utsträckning, som skulle erfordras för att möjliggöra en dylik allmän
ökning av de mindre jordbrukens animalieproduktion. Däremot kan det väl
tänkas att i en del fall, där produktions- och avsättningsförhållandena äro
gynnsamma, den behövliga förbättringen kan ske genom en övergång till
specialodlingar, främst odling av trädgårdsprodukter. I dylikt fall behöver
rationaliseringsarbetet ej nödvändigtvis taga sikte på en utvidgning av brukningsdelens
areal.

\ ad nu sagts har gällt möjligheterna att förbättra brukarens ställning genom
att öka avkastningen av den egna brukningsdelen så att brukaren kan
erhalla sin fulla försörjning av denna. Lösningen kan även vara en anpassning
av brukningsdelens storlek och omfattningen av arbetet å denna efter
förekomsten av andra inkomstmöjligheter i orten. Härvid kan i vissa fall
erfordras en utvidgning av brukningsdelen, i andra fall en omläggning av
jordbruksdriften i sådan riktning, att brukaren huvudsakligen kan ägna sig
åt arbete utanför brukningsdelen och denna sålunda får karaktären av
stödjordbruk. En dylik omläggning kan ske genom en övergång till mer
extensiv drift men även på så sätt, att en del av åkerarealen överföres till
en angränsande fastighet. Både dessa vägar och de nyss angivna — en utvidgning
av själva brukningsdelen eller en övergång till mera inkomstbringande
odlingar — måste prövas i rationaliseringsarbetet.

Två frågor av stor betydelse för den praktiska utformningen av rationaliseringsarbetet
äro, i vilken utsträckning man för förbättring av ofullständiga
brukningsdelar bör taga i anspråk tillskottsjord från rationella jordbruk
samt i vilken utsträckning man bör förstärka dylika brukningsdelar
med skog från större skogskomplex. Vad den förra frågan angår anser
jag det med hänsyn till att de större jordbruken tillhöra en ur driftsekonomisk
synpunkt rationell storleksgrupp vara av vikt att man iakttager försiktighet
med åtgärder, som kunna leda till en splittring och försvagning av dylika
jordbruk. Man synes, såsom kommittén även uttalat, böra mot varandra
väga å ena sidan den förbättring, som tillskottsjorden kan medföra för övergångsjordbrukets
lönsamhet, och å andra sidan den försämring, som avskiljandet
av denna jord kan medföra för lönsamheten av det större jordbruket,
samt medgiva överföring av tillskottsjord från det sistnämnda till övergångsjordbruket
blott om värdet av förbättringen för övergångs jordbruket överstiger
värdet av försämringen för det större jordbruket. En dylik princip synes
mig innebära en skälig avvägning mellan de olika intressen, som böra beaktas
i detta sajnmanhang. Såsom kommittén framhåller torde det ligga i

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

sakens natur, att det vid tillämpningen av en dylik princip ej kan bliva
fråga om att överföra jord i kompletteringssyfte från ett större till ett mindre
jordbruk, om överföringen skulle mera avsevärt försämra det större jordbrukets
lönsamhet. Däremot synes det mig ej erforderligt att, på _sätt kommittén
föreslagit, såsom en särskild regel uppställa, att överföring ej bör få
ske i sådan utsträckning, att det avstående jordbruket bringas under normjordbrukets
nivå. En överföring av någon mera betydande del av den totala
åkerarealen torde nämligen så gott som alltid få anses utesluten redan enligt
den förut angivna huvudregeln, och vad angår överföring av mindre
områden skulle en dylik regel kunna komma att förhindra även sådan
komplettering, som endast i ringa mån skulle inverka på den avstående
fastighetens lönsamhet men däremot skulle möjliggöra en avsevärd förbättring
av övergångsjordbruket.

Vad härefter angår frågan om den utsträckning, i vdken man för att
genomföra en förstärkning av ofullständiga brukningsdelar bör taga i anspråk
skog från andra fastigheter, uppkommer här ett avvägningsspörsmål,
besläktat med det, som föreligger vid komplettering av dylika brukningsdelar
med tillskottsjord från rationella jordbruk. De betänkligheter, som
anförts mot att man från befintliga större skogskomplex skulle överföra
skog till skoglösa eller skogfattiga brukningsdelar, ha främst motiverats
med att överföringen dels skulle innebära en ur skogssynpunkt skadlig
parcellering av skogsmarken, dels, såvitt densamma komme att beröra
trävaruindustriernas skogar, skulle kunna leda till en försvagning av dessa
industriers råvarubas, vilken skulle kunna få menliga inverkningar för
sagda industrier och därmed även för den vid dem sysselsatta arbetarstammen.
Jag vill rörande denna fråga först framhålla, att man åtminstone i
några av de yttranden, där dylika betänkligheter anförts, synes ha överskattat
den omfattning, i vilken sådan överföring kan tänkas komma till
stånd. Den, som genom det allmännas biträde erhåller skog till komplettering
av sin fastighet, bör enligt min mening ej åtnjuta något bidrag av allmänna
medel för att nedbringa anskaffningskostnaden under det värde skogen
objektivt sett har med hänsyn till den avkastning, som kan påräknas
av densamma. Om detta iakttages, torde man kunna förutsätta, att jordbrukarna
ej komma att söka genom statens medverkan erhålla skog till komplettering
av sina jordbruk i andra fall än sådana, där en dylik komplettering
verkligen framstår som påkallad med hänsyn till omständigheterna.
Den omfattning, i vilken dylik överföring i praktiken kan tänkas komma
i fråga, torde därför, särskilt vad beträffar överföring genom tvångsåtgärder,
komma att bliva relativt ringa i förhållande till de totala skogstillgångarna.
Någon anledning befara, att överföringen skulle bliva till verklig skada för
trävaruindustrierna på grund av den minskning den skulle medföra för de
enskilda företagens råvarubas, föreligger enligt min uppfattning icke.

En fråga, rörande vilken meningarna starkt brutit sig i yttrandena, är
huruvida den parcellering av skogsmarken, som överföringen skulle komma
att innebära, skulle medföra några olägenheter ur skogsvårdande synpunk -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ter. Det synes mig svårt att bedöma, i vad mån fog kan finnas för de farhågor,
som från vissa håll uttalats i detta hänseende. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att skogstilldelningen i flertalet fall torde komma att
innebära en komplettering av tidigare befintliga mindre skogslotter och att
densamma sålunda i viss mån kan sägas medföra en förstoring av de nuvarande
skogslotterna. Risken för att skogskapitalet i de nya ägarnas händer
skall spolieras genom alltför snabba uttag eller för att skogen eljest ej skall
skötas på ett tillfredsställande sätt torde vidare åtminstone i huvudsak kunna
elimineras på annat sätt. Denna fråga har för övrigt beaktats i det förslag
till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen nyligen framlagt (SOU 1946:41).

Även om så skulle vara, att ur skogsvårdande synpunkter vissa olägenheter
skulle uppstå vid en komplettering av ofullständiga brukningsdelar med skog.
synas vidare dessa olägenheter böra vägas mot de fördelar som det innebär,
att man kan bilda bärkraftiga brukningsdelar, där brukarens arbetskraft kan
effektivt utnyttjas och brukaren beredas en mera tryggad ställning. För min
del tvekar jag ej att vid en dylik avvägning giva de senare synpunkterna
företräde. I enlighet härmed anser jag alltså, att överföring av skog för komplettering
av mindre jordbruk principiellt bör få ske, då syftet med överföringen
är att möjliggöra skapande av bärkraftiga jordbruk eller att eljest
åstadkomma en ur det allmännas synpunkt önskvärd förstärkning av ofullständiga
jordbruk. Från denna regel torde dock vissa undantag böra göras.
Sålunda bör överföring ej få ske, om densamma i visst fall på grund av särskilda
omständigheter skulle medföra mera betydande olägenheter ur skogsvårdande
synpunkter. Vidare bör man givetvis även i övrigt vid frågans prövning
i varje särskilt fall beakta, vilken effekt överföringen skulle få för den
fastighet, som skulle avstå skogsmarken. Överföring bör sålunda icke medgivas,
om därigenom bärkraften hos sistnämnda fastighet skulle försvagas i
sådan utsträckning, att densamma ej längre skulle utgöra en bärkraftig brukningsdel.

Av vad jag förut anfört torde ha framgått, att ett flertal olika faktorer
böra beaktas vid den yttre rationaliseringen. Vid bedömningen av i vad
mån behov av yttre rationalisering föreligger, har man att taga hänsyn till
de möjligheter, som kunna finnas att förbättra brukningsdelen genom inre
rationalisering och rationalisering av driftsförhållandena. Av betydelse blir
vidare bland annat, vilka sysselsättningsmöjligheter som finnas i orten,
huruvida dessa sysselsättningsmöjligheter kunna komma att bestå, möjligheten
att öka arbetstillfällena i orten och att i större eller mindre utsträckning
utnyttja den vid de ofullständiga jordbruken knutna arbetskraften i
arbete utanför den egna brukningsdelen. Där behov av yttre rationalisering
anses föreligga i fråga om en viss fastighet, kan man vidare ofta ej bedöma,
hur denna rationalisering lämpligen bör genomföras, förrän man tagit i
betraktande, i vad mån dylika åtgärder äro erforderliga även vid andra
fastigheter och hur de åtgärder, som vidtagas beträffande en fastighet, inverka
på rationaliseringsmöjligheterna i fråga om de övriga.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Om rationaliseringsverksamheten skall giva avsett resultat och investering
av allmänna medel i åtgärder, som ej äro ägnade att leda till detta mål, kunna
undvikas, synes det nödvändigt, att en planläggning av denna verksamhet
skall ske. Man kan visserligen ej utesluta möjligheten av att utvecklingen
i ett planeringsområde kan komma att gå i en annan riktning än
den, som förutsatts vid uppgörandet av planerna. Dylika osäkerhetsmoment,
som ju äro oundvikliga vid all planeringsverksamhet, synas dock ej
kunna anföras som ett skäl mot att man, då det gäller att genomföra en
rationalisering av jordbruket, skall underlåta att grunda utformningen av
rationaliseringsåtgärderna på det säkraste underlag, som kan anskaffas. De
planer som uppgöras få vidare självfallet ej betraktas som bindande, utan
man måste städse vara beredd att justera dem, om de förutsättningar på vilka
de bygga skulle förändras.

För att planeringsverksamheten skall giva avsett resultat torde det vara
nödvändigt, att densamma anpassas efter de skiftande förhållanden, som
föreligga i olika delar av landet och i skilda trakter. Att i förväg uppdraga
några bindande riktlinjer för det sätt, på vilket densamma bör organiseras
och bedrivas, synes mig med hänsyn härtill icke lämpligt. Det torde i stället
böra ankomma på rationaliseringsorganen att med ledning av de erfarenheter,
som efter hand vinnas på detta område, söka komma fram till de arbetsformer,
som i det enskilda fallet äro mest ändamålsenliga. Jag vill emellertid
här i korthet beröra vissa frågor angående huvudlinjerna för planeringsverksamheten.
I stort sett kan jag härvid ansluta mig till de synpunkter,
som kommittén anlagt på denna fråga.

Jag anser sålunda att det första ledet i denna planeringsverksamhet bör
vara att för områden av enhetlig karaktär komma fram till en uppfattning
om de viktigaste av de problem, som föreligga för jordbruket i området, och
att uppdraga mera allmänna riktlinjer för lösandet av dessa problem (regionalplanering).
Bland de uppgifter, som böra upptagas i samband med en
dylik regionalplanering, vill jag nämna den att mera konkret angiva den
eller de jordbrukstyper, som böra anses önskvärda i planeringsområdet med
hänsyn till de där föreliggande förhållandena. Planeringsverksamheten bör
på så sätt utgöra en garanti för att schablonartade lösningar av rationaliseringsproblemen
ej skola förekomma. Vidare bör man bland annat vid regionalplaneringen
söka komma fram till en allmän uppfattning rörande frågan,
i vad mån en begränsning av antalet mindre brukningsdelar i området
bör eftersträvas med hänsyn till försörjningsmöjligheterna för deras brukare,
möjligheterna att lösa de ofullständiga jordbrukens problem genom att brukarna
i ökad utsträckning erhålla arbete utanför den egna brukningsdelen
med mera. Fn annan uppgift för regionalplaneringen kan, såsom kommittén
anfört, vara att åtminstone preliminärt fastställa, i vilka delar av planeringsområdet
ett omskiftesförfarande kan anses påkallat. De resultat, som erhållas
vid regionalplaneringen, böra för övrigt kunna bliva av värde även i andra
avseenden än enbart för jordbruket. Sålunda bör exempelvis regionalplaneringen
ofta kunna giva en uppfattning om förhållandet mellan tillgång och

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

efterfrågan på arbetskraft i området, vilken kan vara till gagn vid övervägande
av frågor om planering av nya industriföretag.

Med ledning av den uppfattning om de föreliggande problemen och sätten
för dessas lösande, som vunnits vid regionalplaneringen, böra sedan beträffande
de fastigheter, som funnits vara i behov av mera omfattande yttre
och inre rationaliseringsåtgärder, ske närmare överväganden rörande den
lämpliga formen för dessa rationaliseringsåtgärder (individuell jordbruksplanering).
Sistnämnda planering bör självfallet omfatta begränsade områden
eller enskilda fastigheter. En individualplanering kan vidare beträffande sådana
problem, som aktualiseras i det praktiska rationaliseringsarbetet, komma
att företagas sida vid sida med regionalplaneringen.

Liksom själva rationaliseringsverksamheten, enligt vad jag tidigare anfört,
i princip bör utgöra en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna
på olika sätt bör stödja och leda, bör man enligt min mening eftersträva,
att även ifrågavarande planeringsverksamhet skall ske under intim medverkan
med jordbrukarna samt övriga näringsgrenar och befolkningsgrupper,
som direkt beröras av densamma. Som ett önskemål synes kunna uppställas,
att man bör söka behandla de föreliggande problemen under sådana
former, att de närmast berörda grupperna direkt deltaga i arbetet och att
den särskilda sakkunskap, som kan erfordras, utnyttjas på bästa sätt utan
uppbyggande av någon mera fast och dyrbar organisation. Från dessa utgångspunkter
kan jag ansluta mig till grundtankarna i kommitténs förslag
beträffande organisationen av planeringsverksamheten. Jag anser alltså,
såvitt angår regionalplaneringen, att det på initiativ av det organ, som skall
handhava den statliga verksamheten för yttre rationalisering, bör för varje
planeringsområde bildas en särskild planeringskommitté, vilken skall ha till
uppgift att leda det förberedande utrednings- och planeringsarbetet. I denna
kommitté böra till en början ingå åtminstone ett par representanter för jordbruksnäringen
i orten och vidare några personer med särskild sakkunskap
rörande de olika problem, som kunna väntas möta i planeringsarbetet. Enligt
vad jordbrukskommittén nämnt borde regelmässigt i en planeringskommitté
ingå en person från lantbruksnämnden, en person från hushållningssällskapet,
en person från skogsvårdsstyrelsen och en representant för lantmäteriorganisationen.

I vissa yttranden ha framställts erinringar mot vad jordbrukskommittén
sålunda anfört rörande planeringskommitténs sammansättning. Bland annat
har framhållits, att det på grund av den betydelse arbetskraftsspörsmålen
komme att få för planeringsverksamheten vore av vikt att sakkunskap rörande
dessa frågor skulle ingå i planeringskommittén. Detta påpekande är
enligt min mening värt beaktande. Jag finner det emellertid, som jag redan
antytt, icke lämpligt att några bindande föreskrifter skola meddelas angående
antalet ledamöter i en planeringskommitté eller angående de organ,
som böra vara representerade i denna. Den ledande synpunkten vid tillsättandet
av en planeringskommitté bör vara, att den skall innehålla personer
med sakkunskap om de förhållanden, som kunna väntas bliva av särskild
betydelse vid planeringsverksamheten.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Valet av ordförande torde böra ankomma på lantbruksnämnden. Detta
val bör, såsom kommittén anfört, träffas helt med hänsyn till vederbörandes
personliga kvalifikationer och till de problem som kunna väntas möta.

Planeringskommittén bör i sitt arbete erhålla nödigt biträde från lantbruksnämnden
och övriga lokalorgan.

På grundval av det förberedande utrednings- och planeringsarbete, som
verkställts av planeringskommittén, böra hållas mera ingående överläggningar
med representanter för de näringsgrenar och organ, som beröras av
rationaliseringsverksamheten. Efter dessa överläggningar bör planeringskommittén
slutligen utarbeta de rekommendationer och angiva de riktlinjer för ralionaliseringsarbetet,
som planeringskommittén finner ändamålsenliga.

Även i fråga om den individuella jordbruksplaneringen bör organisationen
anpassas efter de speciella problem, som föreligga i varje särskilt fall. I stort
sett bör denna planeringsverksamhet bedrivas på så sätt, att det åt någon
sakkunnig person uppdrages att i samråd med representanter för de berörda
jordbrukarna och andra parter utarbeta förslag till de åtgärder, som böra
vidtagas, och att dessa förslag sedan bliva föremål för närmare granskning
och diskussion vid sammanträden med dem, som beröras av förslagen. Vem
som skall leda arbetet och vilken sakkunskap, som i övrigt bör stå till förfogande,
torde böra avgöras allt efter beskaffenheten av de föreliggande bristerna
och de åtgärder som böra vidtagas för att avhjälpa dessa. Där fastighetsbildningsfrågor
i första hand tilldraga sig uppmärksamheten, synes det
naturligt, att arbetet i regel bör ledas av en lantmätare. Även då så ej är fallet
bör givetvis lantmäteriteknisk sakkunskap anlitas så snart förhållandena så
påkalla.

Rationaliseringsorganels roll i samband med planeringsverksamheten blir
i enlighet med det nu anförda huvudsakligen att tillkalla de personer, som
skola handhava denna verksamhet, att tillhandahålla erforderlig arbetskraft
åt dessa samt att tillse, att planeringsarbetet fortskrider på ett tillfredsställande
sätt och överhuvud utöva en allmän ledning av planeringsverksamheten.

I fråga om medlen för den yttre rationaliseringen
biträder jag kommitténs förslag rörande statlig låne- och bidragsverksamhet.
Såsom kommittén framhållit, torde ett ekonomiskt stöd från det allmännas
sida ofta vara nödvändigt för att i och för sig önskvärda yttre rationaliseiingsåtgärder
skola kunna genomföras. Man kan i allmänhet ej räkna med
alt en jordbrukare skall vare sig vilja eller kunna förvärva mark för rationaliseringsändamål,
om kostnaden för förvärvet skulle överstiga det värde
marken objektivt sett har för honom. Även där priset för marken i och för
sig är skäligt ur köparens synpunkt, kan det vidare ej sällan erbjuda svårigheter
för köparen att anskaffa de medel, som erfordras för köpet. Ifrågavarande
ekonomiska stöd bör därför bestå dels i bidrag till utjämnande av
skillnaden mellan en fastighets eller fastighetsdcls värde i fria marknaden
och dess värde för sammanläggningsändamål, dels i lån för att underlätta
finansieringen av fastighetsförvärv i rationaliseringssyfte.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Möjligheten att lämna sådana bidrag, som nu nämnts, bör givetvis ej användas
på ett sätt, som medför en uppskruvning av fastighetsvärdena eller
onödiga kostnader för det allmänna. Beträffande obebyggd jord samt skogsmark
bör man enligt min uppfattning utgå från att det pris dylik mark bör
betinga i allmänna marknaden i regel ej bör överstiga det värde densamma
har för sammanläggningsändamål utan tvärtom snarare bör anses ligga
lägre med hänsyn till den förbättring av den köpande fastighetens lönsamhet,
som bör bliva en följd av utvidgningen. I allmänhet torde därför bidrag
ej böra utgå vid dylika markförvärv. Då en hel brukningsdel säljes, komma
däremot byggnaderna å densamma ofta att bliva av större värde för den köpare,
som har för avsikt att låta brukningsdelen bestå såsom en självständig
brukningsdel, än för den köpare, som ämnar sammanlägga brukningsdelen
med ett honom tillhörigt jordbruk. Ofta torde därför i dylika fall det pris,
som kan erhållas för brukningsdelen i fria marknaden, överstiga brukningsdelens
värde för sammanläggningsändamål. Samma situation kan vidare även
uppkomma vid försäljning av en del av en fastighet, om byggnader finnas
å densamma. I dylika fall bör bidrag kunna utgå till utjämnande av skillnaden
mellan fastighetens eller fastighetsdelens värde vid försäljning i fria
marknaden och dess värde för sammanläggningsändamål. I vissa fall torde
vidare bidrag böra utgå även vid försäljning av obebyggd jord, exempelvis i
sådana fall, då avskiljande av del av en fastighets mark medför, att byggnaderna
å den kvarvarande delen bliva onödigt stora för sitt ändamål eller
avskiljandet eljest medför en försämring av den återstående delen av fastigheten.

Nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet bör givetvis endast avse
jordförvärv inom ramen för den yttre rationalisering, som det allmänna bör
direkt stödja. I enlighet med vad jag tidigare anfört rörande sistnämnda
fråga böra sålunda lån och bidrag i första hand utgå för yttre rationalisering
av sådana brukningsdelar, som äro att anse som övergångsjordbruk, samt i
andra hand, på begäran av brukarna, för yttre rationalisering av andra
ofullständiga brukningsdelar. Till innehavare av fullständiga jordbruk böra
lån och bidrag till åtgärder för yttre rationalisering utgå endast om åtgärderna
äro ägnade att underlätta en yttre rationalisering av ofullständiga
brukningsdelar i sådana fall, som nyss nämnts. Sålunda böra lån och bidrag
kunna utgå för att få till stånd en sammanläggning av ett övergångsjordbruk
med en fullständig brukningsdel eller för att till en fullständig brukningsdel
lägga delar av en för rationaliseringsändamål förvärvad fastighet, vilka ej
lämpligen kunna läggas till något ofullständigt jordbruk.

Bidragen medföra ej någon ekonomisk vinst för mottagarna utan äro endast
avsedda att undanröja ett ekonomiskt hinder för rationaliseringen. De
böra därför utgå oberoende av brukarnas inkomst- och förmögenhetsställning.
Detsamma bör i princip gälla lånen.

För nu nämnda lån och bidrag torde lämpligen i regel kunna användas
samma former, som jag i fortsättningen kommer alt föreslå i fråga om lån
och bidrag till den inre rationaliseringen. Jag kommer därför att i samband

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

med framläggande av förslag till regler för statens medverkan till den inre
rationaliseringen närmare behandla frågan om de former i vilka lån och
bidrag till den yttre rationaliseringen böra lämnas.

Vid sidan av låne- och bidragsverksamheten har kommittén såsom ett
medel för en yttre rationalisering av jordbruket föreslagit en aktiv inköpspolitik
från rationaliseringsorganens sida. Även jag anser en dylik verksamhet
vara ägnad att underlätta den yttre rationaliseringen och förordar alltså
kommitténs förslag i denna del. Denna aktiva inköpspolitik bör ha samma
inriktning som nyss angivits för låne- och bidragsverksamheten.

Vad angår det sätt, på vilket den aktiva inköpspolitiken bör bedrivas, må
framhållas, att rationaliseringsorganen ej enbart böra söka få till stånd avtal
om överlåtelse av jord för rationaliseringsändamål utan även böra beakta de
möjligheter, som vid exekutiv försäljning av jordbruksfastigheter kunna
yppa sig att förvärva för rationaliseringen erforderliga fastigheter. Till undvikande
av missförstånd må vidare framhållas, att den aktiva inköpspolitiken
ingalunda enbart bör taga sikte på att staten skall förvärva sådana
brukningsdelar, som behövas för den yttre rationaliseringens genomförande,
och sedan i sin tur överlåta dessa. En minst lika viktig uppgift bör vara att
förmedla överlåtelser av jord i rationaliseiängssyfte från den ene jordägaren
till den andre.

Vad nu sagts angående låne- och bidragsverksamhet och aktiv inköpspolitik
från statsmakternas sida i syfte att främja en yttre rationalisering av
jordbruket innebär, såsom jordbrukskommittén påpekat, ett fullföljande och
en utbyggnad av den verksamhet på detta område, som redan bedrives inom
egnahemsorganisationen. Kostnaderna för de bidrag, som härvid utbetalats
till jordbrukare, ha bestritts från ett under nionde huvudtiteln upptaget anslag
till bidrag till inlösen av vissa byggnader vid utökning av ofullständiga
jordbruk, och de lån, som utlämnats för att underlätta förvärv av jord eller
skog i rationaliseringssyfte, ha utgått ur egnahemslånefonden. Jag vill erinra
om att jag i årets statsverksproposition föreslagit en höjning av förstnämnda
anslag i syfte att möjliggöra för egnahemsorganen att under instundande
budgetår intensifiera denna frivilliga rationaliseringsverksamhet.

Från och med den 1 juli 1948 torde ifrågavarande anslag böra uppgå i
ett nytt anslag, ur vilket skola bestridas alla de bidrag av olika slag, vilka
böra utlämnas i samband med arbetet på den yttre rationaliseringen. Likaså
torde en särskild lånefond böra inrättas för utlämnande av lån för sagda
ändamål. Ur denna fond torde böra utgå alla lån för inköp av jord i rationaliseringssyfte,
oberoende av huruvida låntagaren i och för sig tillhör den grupp,
för vilken de nuvarande egnahemslånebestämmelserna äro avsedda, eller ej.
Fonden kommer alltså att övertaga eu betydande del av den långivning, som
hittills skett med anlitande av egnahemslånefonden. Under sådana förhållanden
synes det mig ändamålsenligt, att egnahemslånefonden skall uppgå i
sagda fond.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2

Som ett komplement till låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva
inköpspolitiken har kommittén föreslagit införande av en förköpsrätt för
kronan till jordbruksfastigheter, vilken skulle innebära rätt för kronan att,
då en för rationaliseringsarbetet behövlig fastighet såldes till annan än vissa
r.ärskylda, övertaga fastigheten till det pris, som avtalats mellan köpare och
säljare. En dylik förköpsrätt synes mig ägnad att verksamt underlätta rationaliseringsarbetet.
Då förköpsrätten dessutom i regel ej skulle medföra något
nämnvärt intrång i berättigade enskilda intressen, tvekar jag ej att biträda
kommitténs förslag även i denna del.

Förköpsrätten bör å kronans vägnar utövas av de organ, som lokalt handlägga
ärenden angående yttre rationalisering.

I likhet med låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken
bör även förköpsrätten få användas i hela den verksamhet, som staten
bedriver för främjande av den yttre rationaliseringen.

De punkter i fråga om utformningen av förköpsrätten, där delade meningar
främst kommit till uttryck inom kommittén samt i de avgivna yttrandena,
avse dels frågan, vilka fastigheter förköpsrätten skall omfatta, dels
frågan, huruvida förköpsrätten skall gälla vid försäljning till vissa närskylda
och till arrendator, dels slutligen frågan om edgångsskyldighet för den, som
köpt en fastighet, vartill kronan har förköpsrätt.

Vad den första frågan angår har det i vissa yttranden gjorts gällande, att
förköpsrätten endast borde omfatta sådana fastigheter, som själva vore i behov
av yttre rationalisering. Såsom kommittén framhållit kan det emellertid
i vissa fall vara lämpligt att använda förköpsrätten för inköp av ett fullständigt
jordbruk, vilket kan användas för komplettering av angränsande mindre
brukningsdelar. Förköpsrätten bör även kunna användas för förvärv av
skog. Det är slutligen ej möjligt att en gång för alla avgöra, huruvida en viss
fastighet kan bliva behövlig för rationaliseringsarbetet eller ej. Förhållandena
kunna härvidlag ändras, så att behovet av yttre rationalisering vid en viss
framtida tidpunkt framstår såsom större än man förut räknat med. Bland
annat med hänsyn till nu nämnda förhållanden anser jag, att förköpsrätten i
princip bör avse alla jordbruksfastigheter. Avgörande för en fastighets karaktär
av jordbruksfastighet torde böra vara det sätt, på vilket densamma
upptagits vid senaste fastighetstaxering. Förköpsrätten bör vidare självfallet
gälla även vid försäljning av del av eller andel i jordbruksfastighet.

Även om förköpsrätten gives en dylik generell utformning, är det emellertid
klart, att det vid flertalet försäljningar av jordbruksfastigheter ej kan
bliva fråga om att förköpsrätten skall användas, i regel därför att fastigheten
överhuvud ej kan anses behövlig för rationaliseringsarbetet men i vissa
fall därför att, ehuru ett sådant behov i och för sig kan anses föreligga, rationaliseringen
ej kan genomföras förrän vid en längre fram liggande tidpunkt
och rationaliseringsorganet icke lämpligen bör övertaga fastigheten i avbidan
på att ett tillfälle att genomföra rationaliseringen skall yppa sig. Det kan tydligen
ofta, även då en försäljning ej är omedelbart förestående, föreligga ett
legitimt intresse för ägaren av en jordbruksfastighet att veta, huruvida ratio -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

naliseringsorganet i och för sig önskar förvärva fastigheten för rationaliseringsändamål.
Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att det vid
sidan av de bestämmelser om hembud med mera, som i det följande komma
att beröras, bör finnas möjlighet för en ägare av en jordbruksfastighet att —
utan att behöva hembjuda fastigheten till rationaliseringsorganet —- få ett
för viss tid bindande besked av detta i frågan. För tillgodoseende av detta
önskemål har kommittén föreslagit att den, som ägde en jordbruksfastighet,
skulle äga hos vederbörande rationaliseringsorgan begära besked, huruvida
detta önskade förvärva hans fastighet för rationaliseringsarbetet eller ej. Besvarades
frågan nekande, skulie rationaliseringsorganet ej äga använda förköpsrätten
vid överlåtelse, som skedde inom viss av organet bestämd tid,
lägst ett och högst fem år från det beskedet lämnades. Vad kommittén sålunda
föreslagit synes mig i stort sett ändamålsenligt. Dock kan enligt min
uppfattning den minimitid, under vilken organet skall vara bundet av sådant
nekande besked som nu sagts utan olägenhet höjas från ett till två år.

Den prövning, som rationaliseringsorganet bör företaga i anledning av
framställning om sådant besked som nu nämnts, bör i främsta rummet taga
sikte på huruvida behov av fastigheten för rationaliseringsändamål över huvud
kan anses föreligga. Eftersom beskedets verkan avses skola vara begränsad
till viss tid, bör organet emellertid härjämte även kunna beakta, huruvida
detta behov kan väntas framträda under en på dylikt sätt begränsad
tidrymd. Förhåller det sig så, att det visserligen i och för sig är önskvärt att
fastigheten sammanlägges med annan brukningsdel men det på grund av
inställningen hos ägaren av sistnämnda brukningsdel och andra förhållanden
icke kan antagas bliva möjligt att genomföra sammanläggningen under
den närmaste femårsperioden, bör sålunda frågan om fastighetens behövlighet
för rationaliseringsändamål kunna besvaras nekande. Vill rationaliseringsorganet
ej binda sig för så lång tid som fem år, bör beslutets giltighetstid
kunna sättas kortare, enligt vad nyss nämnts dock lägst till två år. Att
märka är emellertid att ett beslut, varigenom rationaliseringsorganet avhänder
sig möjligheten att använda förköpsrätten under viss tid, kan, därest
fastigheten säljes under denna tid, komma att medföra, att verkställigheten
av den planerade yttre rationaliseringen måste uppskjutas ända till
dess fastigheten nästa gång kommer i marknaden, vilket uppenbarligen kan
dröja länge. Att rationaliseringsorganet, trots att fastigheten i och för sig anses
behövlig för genomförande av den yttre rationaliseringen, skulle lämna
nekande svar på en sådan fråga som nu nämnts, synes därför ej böra i frågakomma
annat än om det på grund av omständigheterna måste antagas komma
att dröja avsevärd tid, innan övriga förutsättningar för genomförande av
den yttre rationaliseringen komma att föreligga, och det skulle erbjuda särskilda
svårigheter för organet att innehava fastigheten under denna tid. Ett
nekande svar på sådan fråga som nu nämnts utesluter naturligen ej att, om
samma fråga ånyo framställes efter utgången av den i beslutet angivna tiden,
den då besvaras jakande. Påpekas må vidare att, därest rationaliseringsorga Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 11 samt. AV 2. 4

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

net förklarar fastigheten behövlig för rationaliseringsändamål, detta icke innebär,
att organet därmed skulle förbinda sig att inlösa fastigheten, därest
denna senare skulle säljas. Frågan om lämpligheten av att vid en dylik försäljning
använda förköpsrätten måste prövas med hänsyn till storleken av
köpeskillingen och övriga då föreliggande omständigheter. Såsom kommittén
påpekat, torde det emellertid, därest frågan besvarats jakande och jordägaren
har för avsikt att mera omedelbart överlåta fastigheten, få förutsättas,
att närmare överläggningar komma att upptagas mellan jordägaren och rationaliseringsorganet
om försäljning av fastigheten till detta eller genom dess
förmedling till den jordbrukare, som behöver fastigheten för förstärkning
av sin brukningsdel. Jordägaren har då även möjligheten att hembjuda fastigheten
till organet. Frågan om möjligheten att överklaga beslut, varigenom
fastighet förklarats behövlig för rationaliseringsändamål, kommer jag att behandla
längre fram.

Genom ett sådant förfaringssätt, som nu nämnts, undanröjas i stort sett de
olägenheter, som kunna ligga däri, att förköpsrätten ej formellt är begränsad
till vissa speciella jordbruksfastigheter eller vissa grupper av jordbruksfastigheter.

Beträffande förköpsrättens omfattning vill jag i detta sammanhang även
understryka den begränsning, som ligger däri, att sagda rätt ej skall användas
annat än för att underlätta en yttre rationalisering av jordbruket enligt
de riktlinjer, som jag tidigare angivit.

Enligt kommitténs förslag skulle förköpsrätten ej gälla vid försäljning till
make eller barn eller dess avkomling eller adoptivbarn eller dess avkomling
och ej heller vid försäljning till syskon i sådana fall, då köparen vuxit upp
å brukningsdelen samt hade för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket. I ett
flertal yttranden har däremot yrkats, att undantagen skulle utvidgas till att
avse även vissa andra grupper av anhöriga. I allmänhet har därvid föreslagits,
att undantagen skulle omfatta samma kategorier, som enligt arvslagen
skulle kunna taga arv efter säljaren. För den av kommittén föreslagna begränsningen
av undantagsbestämmelsen tala emellertid enligt min mening
goda skäl. I fråga om andra anhöriga än de av kommittén nämnda torde
endast sällan föreligga sådana speciella omständigheter, som böra föranleda,
att deras intresse av att besitta fastigheten bör givas företräde framför önskemålet
att fastigheten skall kunna användas för att få till stånd en ändamålsenlig
fastighetsindelning i orten. Om dylika speciella omständigheter undantagsvis
skulle föreligga, synes man vidare kunna förutsätta, att rationaliseringsorganen
skola taga erforderlig hänsyn därtill.

Även om jag sålunda i stort sett ej har något att erinra mot kommitténs
förslag på denna punkt, kan dock enligt min mening en viss jämkning av
detta övervägas. Mellan den av kommittén föreslagna undantagsbestämmelsen
och motsvarande bestämmelse i lagen om arrendators förköpsrätt föreligger
den skillnaden, att enligt kommitténs förslag försäljning till syskon
skulle vara undantagen från kronans förköpsrätt endast under vissa förutsättningar,
medan enligt sistnämnda lag arrendator aldrig har förköpsrätt,

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

då köparen är syskon till säljaren. Denna skillnad mellan de båda bestämmelserna
torde endast sällan vid rationaliseringsarbetet få någon praktisk
betydelse. Då det därjämte synes önskvärt att få överensstämmelse mellan
de båda bestämmelserna, vill jag förorda, att försäljning till syskon alltid
skall vara undantagen från kronans förköpsrätt.

Med anledning av vad jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra hushållningssällskaps
område anfört rörande det fall, att anledning finnes till
antagande, att personliga förhållanden påverkat köpevillkoren i för köparen
förmånlig riktning, vill jag framhålla att jag förutsätter att rationaliseringsorganet
i dylikt fall, även om förköpsrätt formellt skulle föreligga, icke skall
använda denna för att förvärva fastigheten till ett pris, som jämfört med
fastighetens marknadsvärde ter sig oskäligt lågt. I sådant fall, som förvaltningsutskottet
åsyftar, bör rationaliseringsorganet därför, om ett förvärv av
fastigheten skulle vara påkallat ur rationaliseringssynpunkt, erbjuda sig att
för fastigheten betala ett pris, som motsvarar fastighetens verkliga värde.

Vad angår förhållandet mellan kronans och arrendators förköpsrätt delar
jag kommitténs uppfattning att i de fall, då förköpsrätt föreligger både för
kronan och arrendatorn, kronans förköpsrätt bör ha företräde. Intresset av
att få till stånd en varaktig förbättring av brukningsdelarna torde böra anses
väga tyngre än arrendatorns intresse av att förvärva äganderätt till fastigheten,
detta desto mera som man bör kunna räkna med att kronans förköpsrätt
i regel ej kommer att användas beträffande andra fastigheter än sådana,
som anses sakna förutsättningar att bestå på lång sikt. Jag utgår emellertid
från att rationaliseringsorganen i det praktiska rationaliseringsarbetet skola
taga all erforderlig hänsyn till arrendatorns berättigade intressen. Om så i
visst fall kan ske utan allvarligare olägenhet för sagda arbetes fortskridande,
bör organet därför avstå från kronans förköpsrätt till förmån för arrendatorn,
och om det skulle anses nödvändigt att begagna kronans förköpsrätt,
bör organet söka att i största möjliga utsträckning tillgodose arrendatorns
eventuella önskemål att få kvarstanna å fastigheten under viss tid eller söka
bereda honom tillfälle att inköpa eller arrendera annat lämpligt jordbruk.

För den av kommittén föreslagna edgångsskyldigheten torde otvivelaktigt
vissa skäl kunna åberopas. Det är emellertid svårt att redan nu bedöma, hur
stor risken är för sådana förfaranden, som edgångsskyldigheten är avsedd
att förhindra. Med hänsyn härtill och då från jordbrukarehåll framförts
invändningar mot förslaget anser jag, att man i vart fall tills vidare icke bör
upptaga några bestämmelser om edgångsskyldighet.

I ett yttrande har ifrågasatts införandet av ett stadgande av innebörd att
lösesumman icke i något fall skulle få sättas lägre än taxeringsvärdet (med
möjlighet till jämkningar för nybyggnad eller brandskada med mera). En
dylik bestämmelse synes emellertid icke lämplig. Ej heller torde det vara
lämpligt att, såsom i ett yttrande förordats, föreskriva att kronan, då förköpsrätten
utnyttjas, alltid skall vara skyldig ersätta köparen dennes samtliga
kostnader för domstolsförfarandet. Synpunkten att den, mot vilken talan
om förköp riktas, ej bör behöva vidkännas några kostnader i anledning av

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

domstolsförfarandet synes mig emellertid böra beaktas i så måtto att domstolen,
i överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen den 20 juni 1924
om återköpsrätt till fast egendom, bör tillerkännas befogenhet att fördela
rättegångskostnaderna mellan parterna så som i varje fall prövas skäligt.

I överensstämmelse med den uppfattning, som uttalats av kommittén, anser
jag att förköpsrätten i regel icke bör få begränsas till allenast en del av den
mark, som säljes. Därest försäljningen omfattar flera särskilda brukningsenheter
samt endast viss eller vissa av dessa behövas för rationaliseringsarbetet,
synes det dock böra medgivas, att förköpsrätten må utövas allenast
beträffande sådan särskild brukningsenhet.

Med anledning av att i några yttranden anförts, att en förutsättning för
införandet av förköpsrätt för kronan borde vara, att lagen den 21 december
1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet upphävdes,
vill jag framhålla, att ett införande av förköpsrätt i och för sig ej innebär
någon begränsning av kretsen av de köpare, som kunna reflektera på
fastigheten, utöver de begränsningar, som kunna ha genomförts genom annan
lagstiftning. Man har därför enligt min uppfattning ej någon anledning att
sammankoppla frågan om införande av förköpsrätt för kronan i rationaliseringsändamål
med frågan om bibehållande av nyssnämnda lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Sistnämnda fråga torde i sinom
tid få prövas med ledning av de erfarenheter, som vunnits rörande tilllämpningen
av nu gällande lag på området.

I likhet med kommittén anser jag att det, då rationaliseringsorganet vill
använda förköpsrätten, bör finnas möjlighet för den, vars rätt direkt beröres
härav, att få befogenheten av detta ingripande prövad. Sådan prövning
bör kunna begäras av säljare och köpare av fastigheten samt av sådan arrendator,
vilken har förköpsrätt till fastigheten.

Prövningen av det befogade av att i ett visst fall använda förköpsrätten bör
ske i administrativ väg. Besvär över det lokala rationaliseringsorganets beslut
torde då i första hand böra få anföras hos vederbörande centralorgan —
lantbruksstyrelsen — och i sista hand hos Kungl. Maj:t.

Vad angår den besvärsrätt, som bör tillkomma säljare och köpare av en
jordbruksfastighet, må först nämnas att en fastighetsägare bör äga anföra
besvär över beslut av det lokala rationaliseringsorganet, varigenom detta
förklarat fastigheten behövlig för rationaliseringsändamål. Underlåter ägaren
att överklaga beslutet eller blir detta efter besvär fastställt, bör därmed också
organets befogenhet att använda förköpsrätten vara definitivt avgjord för
viss tid, såvitt angår ifrågavarande ägare och dem, som kunna komma att
förvärva fastigheten under sagda tid. Denna tid har av kommittén föreslagits
till ett år. En förlängning av densamma synes emellertid utan olägenhet kunna
ske. Enligt min mening bör giltighetstiden kunna bestämmas på samma
sätt som i fråga om beslut, varigenom organet avsäger sig möjligheten att
använda förköpsrätten under viss tid, nämligen så att beslutet skall ha bindande
verkan under viss av organet bestämd tid, lägst två och högst fem år.

Har fastigheten sålts och beslutar rationaliseringsorganet instämma talan

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

om förköp, bör köparen, såvida frågan om befogenheten av att taga fastigheten
i anspråk för rationaliseringsändamål ej redan är avgjord på sätt som
angives i nästföregående stycke, äga anföra besvär över detta beslut.

Vad angår arrendators besvärsrält må först nämnas att det ej synes påkallat
att giva förköpsberättigad arrendator befogenhet att själv hos rationaliseringsorganet
begära prövning av fastighetens behövlighet för rationaliseringsändamål.
I någon mån tveksamt synes däremot vara, huruvida ej
dylik arrendator bör äga överklaga ett i anledning av framställning från
fastighetens ägare meddelat beslut, varigenom fastigheten förklarats behövlig
för sagda ändamål. Att märka är emellertid, att det på detta stadium, innan
villkoren för en försäljning ens preliminärt bestämts, är svårt för arrendatorn
att bedöma i vad mån kronans förköpsrätt verkligen kan anses innebära
risk för ett intrång i hans intressen. Detta blir nämligen helt beroende på faktorer,
som han då ännu ej kan överblicka, särskilt på det pris, till vilket
fastigheten kommer att säljas, på frågan, huruvida kronan faktiskt kommer
att utnyttja förköpsrätten, och på de åtgärder som kronan, därest så sker,
eventuellt kan vara villig att vidtaga för att låta honom sitta kvar å fastigheten
under viss tid eller övertaga annan fastighet. Något egentligt behov
av besvärsrätt för arrendatorn redan på detta stadium synes därför ej föreligga.
Däremot bör besvärsrätt finnas, därest rationaliseringsorganet i anledning
av skedd försäljning beslutar instämma talan om förköp. Arrendatorn
har då situationen klar för sig och kan bedöma, huruvida han själv vill
begagna sin förköpsrätt. Med hänsyn till den besvärsrätt, som sålunda bör
tillkomma arrendatorn, torde det böra åligga rationaliseringsorganet att,
då detta beslutar väcka talan om förköp, delgiva arrendatorn detta beslut.
Dylik underrättelse kan givetvis ske i samband med att rationaliseringsorganet
instämmer talan om förköp. Hinder bör emellertid ej föreligga, att underrättelse
om beslutet lämnas redan innan stämning utfärdats. Ett dylikt
tillvägagångssätt innebär den fördelen, att den tid, under vilken avgörandet
av målet om förköp fördröjes, förkortas eller, i särskilt gynnsamma fall, att
dylikt dröjsmål helt kan undvikas.

Det torde ligga i sakens natur, alt mål om förköp ej bör avgöras, förrän
tiden för anförande av besvär över här omförmälda beslut utgått eller ock
besvären blivit avgjorda genom utslag, vilket vunnit laga kraft.

Enligt de bestämmelser, som gälla i fråga om arrendators förköpsrätt, får
talan om förköp ej återkallas utan köparens medgivande. En motsvarande
bestämmelse torde böra gälla i nu ifrågavarande fall. Uppenbarligen måste
dock återkallelse kunna ske även i det fall att efter besvär beslut om begagnande
av förköpsrätten blivit upphävt.

Då den fastighet, till vilken förköpsrätten göres gällande, är avsedd alt
omedelbart överlåtas till annan jordbrukare, kan det såsom kommittén framhållit
vara ändamålsenligt, att den sistnämnde skall få träda i kronans ställe
vid utövande av förköpsrätten. I så fall uppkommer frågan, hur köparen av
fastigheten skall skyddas mot insolvens hos den förköpsberättigade. Jord -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

brukskommittén har här föreslagit den lösningen att kronan, då rationaliseringsorganet
satt annan i kronans ställe vid utövande av förköpsrätten, skulle
svara för fullgörandet av dennes betalningsskyldighet. I lagen den 22 december
1943 om förköpsrätt är motsvarande spörsmål löst så, att den, som
vill föra talan om förköp, är pliktig att hos överexekutor ställa säkerhet för
vad han skall utgiva i lösen för fastigheten ävensom för den ersättning han
kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej å den dag, då målet första
gången handlägges, att dylik säkerhet blivit ställd, är käromålet förfallet,
där köparen det yrkar. Med hänsyn till önskvärdheten av största möjliga
överensstämmelse mellan de båda lagarna synes det mig vara att föredraga,
att man på denna punkt följer bestämmelserna i lagen den 22 december 1943.
Med hänsyn till de förändringar i rättegångsförfarandet, som tillämpningen
av nya rättegångsbalken kommer att medföra, torde dock böra föreskrivas,
att säkerheten skall ställas under målets förberedelse. Motsvarande ändring
torde även böra göras i lagen den 22 december 1943.

Bland annat med hänsyn till det i nästföregående stycke anförda synes
beslut om delegation av förköpsrätten böra få meddelas endast i samband
med att rationaliseringsorganet fattar beslut om utövande av förköpsrätten.

Beträffande innebörden av förköpsrätten och förfarandet vid utövandet
av densamma torde i övrigt, såsom kommittén föreslagit, nu gällande bestämmelser
om arrendators förköpsrätt i stort sett böra äga motsvarande tilllämpning.

Beträffande förköpsrätten vill jag till sist nämna, att densamma, liksom
arrendators förköpsrätt, bör gälla ej blott vid försäljning utan även vid byte.
På sätt kommittén framhållit kunna dock omständigheterna här ofta vara
sådana, att det skulle vara obilligt mot den, som bytt en honom tillhörig
jordbruksfastighet mot en annan sådan fastighet, att under åberopande av
förköpsrätten inlösa sistnämnda fastighet.

Införandet av den nu föreslagna förköpsrätten för kronan synes böra föranleda
vissa justeringar av nu gällande lag den 22 december 1943 om förköpsrätt.
Sålunda synes rubriken till sagda lag böra ändras, så att av densamma
framgår, att lagen endast avser arrendators förköpsrätt, och i 2 §
böra anmärkas, att kronans förköpsrätt går före arrendatorns. En konsekvens
av att kronans förköpsrätt anses böra gå före arrendators bör vidare
vara, att arrendatorns förköpsrätt ej heller skall gälla, då en fastighet säljes
till kronan för rationaliseringsändamål, liksom ej heller i det fall att fastighet,
vilken inköpts av kronan för dylikt ändamål eller förvärvats medelst
kronans förköpsrätt, säljes under det att arrendatom alltjämt är bibehållen
vid sin förköpsrätt till fastigheten. Undantag för dylika försäljningar torde
därför böra göras i sagda lag. Slutligen böra, som redan nämnts, bestämmelserna
i 6 § i fråga om tidpunkten för ställande av säkerhet med mera
ändras i anledning av nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Inom jordbruksdepartementet har, i anslutning till vad nu anförts, upprättats
förslag till lag om kronans förköpsrätt samt till lag angående ändring
i lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I några yttranden har på tal om förköpsrätten förordats, att i stället för
eller som ett komplement till denna skulle stadgas skyldighet för kronan att
inköpa jordbruksfastigheter, som utbjödes till visst pris, exempelvis till taxeringsvärdet.
För min del kan jag ej inse, att en dylik bestämmelse skulle vara
till gagn för rationaliseringsarbetet eller att det eljest finnes något fog för
densamma. Det synes svårt att förstå, varför de stödåtgärder till förmån för
jordbruket, som här föreslås bland annat i syfte att underlätta en förstärkning
av ofullständiga brukningsdelar, skola tagas till intäkt för den uppfattningen,
att staten borde åtaga sig att till visst pris inlösa till kronan utbjudna
fastigheter. Självfallet böra rationaliseringsorganen begagna sig avalla
de möjligheter, som finnas att genom inköp av jord i kompletteringssyfte
främja rationaliseringsarbetet. Takten i detta arbete måste emellertid bland
annat bliva beroende av huruvida de jordbrukare, som äro i behov av en
förstärkning av sina jordbruk, äro intresserade av att densamma skall komma
till stånd eller villiga att betala ett skäligt pris för tillskottsjorden. Där denna
förutsättning är för handen, lärer något stadgande om inköpsskyldighet näppeligen
behövas, och saknas densamma, skulle ett dylikt stadgande kunna
medföra stora olägenheter, eftersom det skulle medföra, att rationaliseringsorganen
bleve nödsakade att omhändertaga fastigheter, vilka måhända först
efter en längre tid skulle kunna användas för rationaliseringsarbetet.

Vid sidan av de medel för den yttre rationaliseringen, som hittills behandlats,
nämligen låne- och bidragsverksamhet, aktiv inköpspolitik och förköpsrätt,
bör såsom jag redan antytt i vissa fall expropriation i sista hand kunna
användas för sagda ändamål.

Att rationaliseringen inom jordbruket skall fortskrida på ett tillfredsställande
sätt är, såsom tidigare framhållits i olika sammanhang, ej enbart ur
jordbrukets utan även ur samhällets synpunkt synnerligen önskvärt. Redan
med hänsyn till de mycket betydande insatser, bland annat av ekonomisk
art, som förutsättas från det allmännas sida, framstår det såsom angeläget,
att de medel, som skola stå till rationaliseringsorganens förfogande för genomförande
av den yttre rationaliseringen, skola vara sådana, att de verkligen
giva möjlighet att på ett tillfredsställande sätt lösa denna viktiga fråga.

Genom åtgärder av de slag, som jag angivit i det föregående, torde otvivelaktigt
betydande framsteg i rationaliseringsarbetet kunna göras. Man kan
emellertid ej bortse från att dessa medel i en del fall ej kunna väntas vara
tillfyllest för att den yttre rationaliseringen skall kunna genomföras utan
onödig tidsutdräkt eller utan oskäliga kostnader för det allmänna.

Då rationaliseringsorganen söka att medelst låne- och bidragsverksamhet
eller aktiv inköpspolitik förvärva mark, som erfordras för den yttre rationaliseringens
genomförande, kan man således ej alltid räkna med att en jordägare
skall vara villig att avhända sig marken eller att han för densamma
kommer att ålnöjas med ett skäligt pris. Dessa svårigheter kunna icke helt
lösas medelst förköpsrätten. Beträffande fastigheter, som ägas av bolag eller
andra samfälligheter, blir förköpsrätten uppenbarligen av ringa värde, och

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

för fastigheter i enskild ägo minskas förköpsrättens användbarhet för rationaliseringsarbetet
därav att densamma ej gäller vid överlåtelse till nära anhöriga.
Om andra medel ej finnas att tillgripa, föreligger det alltså risk för
att viktiga delar av arbetet med den yttre rationaliseringen ej skola kunna
fullföljas. Särskilt gäller detta den förstärkning av ofullständiga jordbruk,
som är avsedd att genomföras genom att dessa erhålla skog. Men även då
det är fråga om att bereda dylika brukningsdelar tillskott av jordbruksjord
från angränsande fastigheter torde den nu angivna situationen ej sällan
kunna inträffa.

För att rationaliseringsorganen skola kunna effektivt hjälpa de jordbrukare,
som vilja få till stånd yttre rationaliseringsåtgärder, och kunna lämna
denna hjälp utan oskäliga kostnader för det allmänna synes det därför nödvändigt
att de förut berörda medlen för genomförande av den yttre rationaliseringen
kompletteras med möjligheten att i vissa fall tillgripa expropriation.

Jag har tidigare betonat, att den yttre rationaliseringen i princip bör vara
en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna bör leda och underlätta
på olika sätt. Den bör alltså ske i form av en naturlig anpassning till de ändringar
i fråga om produktionsförutsättningarna och övriga för jordbrukets
förhållanden betydelsefulla faktorer, som utvecklingen medfört. En verksamhet
enligt dessa linjer kan visserligen komma att gå något långsammare än
vad som skulle bliva fallet, därest man sökte att genom djupt ingripande åtgärder
på kortast möjliga tid genomföra en förändring av jordbrukets struktur
enligt vissa uppdragna linjer. Den nackdel, som kan ligga häri, uppväges
emellertid avgjort av det värde det har att rationaliseringsarbetet kan genomföras
utan de slitningar, som eljest med säkerhet skulle uppkomma. Att rationaliseringen
i stort sett skall ske såsom en jordbrukets egen verksamhet
torde för övrigt utgöra en nödvändig förutsättning för att man i detta arbete
skall komma fram till sådana lösningar, som i tillräcklig utsträckning taga
hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

Att man medgiver expropriation av jordbruksjord eller skog för komplettering
av ofullständiga jordbruk i sådana fall, där expropriationen kan ske utan
att annan jordbrukare nödgas lämna sin fastighet eller får sina försörjningsmöjligheter
försämrade, synes mig ej utgöra något avsteg från den i nästföregående
stycke angivna uppfattningen. Då det dessutom, såsom nyss
nämnts, i dessa fall föreligger ett starkt behov av ett dylikt komplement till
de förut behandlade rationaliseringsmedlen, förordar jag i princip, att expropriation
skall kunna användas i dessa fall.

Då det däremot är fråga om att för rationaliseringsändamål förvärva en
hel jordbruksfastighet, vilken bör sammanläggas med annan eller andra fastigheter,
torde man — åtminstone vad gäller de ofullständiga jordbruken,
vilka i detta sammanhang uppenbarligen bliva de talrikaste — i allmänhet
kunna räkna med att rationaliseringen förr eller senare skall kunna genomföras
till rimliga kostnader även utan att expropriationsinstitutet behöver tillgripas.
Vad det här främst kan bliva fråga om torde vara ett dröjsmål med

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

verkställigheten av rationaliseringsåtgärderna. Olägenheten av ett dylikt
dröjsmål kan i regel ej anses vara så stor, att man på grund av densamma
skall tillgripa expropriation trots vad nyss sagts om verkningarna av ett dylikt
ingrepp för brukaren och trots det avsteg det skulle innebära från principen
att rationaliseringen bör vara en jordbrukets egen verksamhet.

På grund av det nu anförda anser jag alltså, att expropriation av hela
brukningsdelar i regel ej bör få förekomma som ett medel för att genomföra
den yttre rationaliseringen. Undantag från denna regel böra emellertid
göras i vissa fall, där behovet av expropriation är särskilt trängande eller där
expropriation på grund av speciella omständigheter måste anses medföra
mindre olägenhet för brukningsdelens ägare än vad genomsnittligt kan antagas
vara fallet vid avstående av en hel jordbruksfastighet. Jag åsyftar här
dels de fall, då en yttre rationalisering av vissa brukningsdelar bör genomföras
i samband med ett omskifte, dels vissa fall, då ägaren av en brukningsdel,
som erfordras för den yttre rationaliseringens genomförande, ej själv
ägnar sig åt jordbruket å brukningsdelen, dels de fall, då brukningsdelen
är en ren skogsfastighet.

Vad förstnämnda fall angår vill jag framhålla, att det, då ett omskifte är
nödvändigt för att ordna brukningsförhållandena inom ett område, måste
anses angeläget, att omskiftet skall leda till en verklig sanering av fastighetsförhållandena
inom skifteslaget, och att man således ej är nödsakad att vid
skiftet utlägga ägolotter, vilka redan från början framstå som olämpliga med
hänsyn till sin beskaffenhet och de försörjningsmöjligheter, som föreligga
för brukaren. Risk föreligger ju eljest för att den arbetskrävande och kostsamma
rationaliseringsåtgärd, som omskiftet innebär, helt eller delvis blir
förfelad och att ett nytt omskifte måste företagas längre fram. Frågan om
de åtgärder, som böra vidtagas för att undvika dylika konsekvenser, är
emellertid närmast ett skiftesrättsligt spörsmål och bör ses i samband med utformningen
av skifteslagstiftningen i dess helhet. Såsom tidigare nämnts är
hela detta problemkomplex för närvarande under utredning hos fastighetsbildningssakkunniga.
Det torde därför vara lämpligast, att med behandlingen
av frågan om expropriation i samband med omskifte får anstå i avbidan på
slutförandet av denna utredning.

Vad angår de fall, då ägaren av en brukningsdel, som erfordras för den
yttre rationaliseringens genomförande, ej själv ägnar sig åt jordbruket, må
erinras om att de förut berörda olägenheterna av att medelst expropriation
taga i anspråk en hel brukningsdel tydligen i främsta rummet göra sig gällande,
då brukningsdelens ägare själv är sysselsatt med jordbruket å densamma.
Äges en brukningsdel av bolag eller annan samfällighet eller av enskild
person, vilken ej är bosatt å fastigheten och ej ens besitter denna för
att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket, innebär däremot ett
avstående av brukningsdelen ej ett ingripande av samma allvarliga natur
med hänsyn till ägarens sysselsättnings- och försörjningsmöjligheter. Detsamma
gäller rena skogsfastigheter. I den mån ett införande av rätt till
expropriation av dylika fastigheter ökar möjligheterna att förbättra ofull -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ständiga jordbruk, bör det därför ej möta några betänkligheter, att man i
dessa fall i sista hand använder sig av expropriation såsom medel för att
genomföra denna förbättring.

I fråga om de grupper av fastighetsägare, från vilka expropriation av hel
fastighet, innehållande jordbruk, bör kunna ske, synes man böra tillämpa
i stort sett samma gränsdragning som skett i den sociala arrendelagstiftningen
och således medgiva expropriation av fastighet med jordbruk, vilken tillhör
bolag, förening, stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, som
ej är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med
densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än
att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket. Att, såsom en ledamot
av kommittén förordat, begränsa expropriationsrätten så att expropriation
ej skulle kunna ske från enskild person som blott ägde en fastighet synes
mig ej böra komma i fråga. En dylik begränsning skulle tydligen leda till
att expropriationsbestämmelsen i själva verket så gott som helt sattes ur
kraft såvitt angår här avsedda enskilda jordägare.

Kommittén har föreslagit att expropriation av fastighet med jordbruk från
nyssnämnda kategorier av jordägare skulle få ske endast då fastigheten
utgjorde ett ofullständigt jordbruk. Tillräckliga skäl synas emellertid ej föreligga
för en dylik begränsning. Jag anser därför, att möjlighet i nu förevarande
fall bör finnas att expropriera även fullständiga brukningsdelar. Understrykas
må emellertid, att expropriationsinstitutet icke vare sig i detta
eller andra fall bör användas för att förvärva mer mark än som erfordras
för att genomföra den avsedda förstärkningen av ofullständiga jordbruk.

Då fråga uppkommer om expropriation av ren skogsfastighet, synes någon
anledning att begränsa expropriationsrätten till fastigheter, som ägas avvissa
speciella kategorier av jordägare, ej föreligga. Såsom jag i det följande
kommer att beröra, bör man emellertid vid all expropriation av skog söka
undvika att försvaga bärkraften hos befintliga brukningsenheter. I den praktiska
bedömningen av dylika expropriationsfrågor bör därför hänsyn tagas
till, huruvida skogsfastigheten faktiskt brukas såsom sammanhängande med
en samme ägare tillhörig jordbruksfastighet.

I enlighet med vad jag nu anfört bör alltså expropriation såsom ett medel
att genomföra en förstärkning av ofullständiga jordbruk — bortsett från
frågan om expropriation i samband med omskifte, vilken fråga bör upptagas
till behandling i annat sammanhang — principiellt kunna komma i
fråga för ianspråktagande dels av jordbruksjord eller skog från annan brukningsdel,
vilken efter avskiljandet skulle kunna bestå som en bärkraftig
brukningsdel, dels av skogsfastighet, dels slutligen av fastighet med jordbruk,
som äges av någon av nyssnämnda grupper av jordägare.

Att det enligt min uppfattning i princip bör finnas möjlighet att använda
expropriation för att genomföra den yttre rationaliseringen, innebär ej, att
jag anser det i och för sig önskvärt, att detta medel tillgripes. Tvärtom vill
jag starkt betona, att expropriation bör ske först då det visat sig omöjligt

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

att på andra vägar nå det åsyftade målet. Jag är vidare av den åsikten, att
man även i dylika fall bör iakttaga varsamhet vid användande av expropriationsinstitutet
och att eventuellt erforderliga ingrepp av detta slag ej skola
göras mer omfattande än som är nödvändigt för att undanröja de föreliggande
svårigheterna.

Kommittén har ingående behandlat frågan om de förutsättningar, som
borde vara uppfyllda för att expropriation skulle få ske, och om expropriationens
omfattning, samt, särskilt vad angår expropriation av jordbruksjord
från större jordbruk, angivit åtskilliga dylika förutsättningar. Kommittén
synes ha avsett, att detaljerade regler härom skulle ingå i den lagstiftning,
varigenom möjlighet att expropriera mark för rationaliseringsändamål infördes.
Såsom bland annat framhållits i fastighetsbildningssakkunnigas yttrande
uppstår det emellertid, om så sker, risk för att man därigenom i så hög grad
inskränker möjligheten att använda detta medel, att det i praktiken förlorar
en stor del av sin betydelse. Kommitténs förslag går enligt min mening ej
helt fritt från denna invändning. Såsom kommittén själv berört torde det ej
kunna undvikas, att man genom begränsningar av den art, som där angivits,
utesluter en del fall, där det redan nu kan förutses, att det i och för sig skulle
vara påkallat att kunna använda expropriation. För att rationaliseringsarbetet
skall giva ett lyckligt resultat är det emellertid av stor vikt, att man ej
i förväg är bunden vid ett visst handlingssätt utan att rationaliseringsåtgärderna
kunna utformas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.
Jag anser därför, att lagbestämmelserna om expropriation ej böra vara alltför
snäva men alt å andra sidan vid tillämpningen av dem bör iakttagas all
möjlig varsamhet och hänsyn till de olika förhållandena. Redan här må
nämnas, att beslutanderätten i frågor om expropriation för rationaliseringsändamål
bör utövas av Kungl. Maj:t.

Expropriationen skall ju utgöra ett medel för genomförande av den yttre
rationalisering, vilken det allmänna enligt de i det föregående uppdragna
riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten bör direkt främja. Expropriation
bör sålunda självfallet ej komma i fråga, med mindre den förändring,
som därigenom skulle komma till stånd, ligger inom ramen för vad som enligt
dessa riktlinjer bör eftersträvas. Å andra sidan bör dock expropriation
ej ske i varje fall, då den ifrågasatta förändringen står i överensstämmelse
med dessa riktlinjer, utan endast för mera angelägna åtgärder.

En första förutsättning för att expropriation skall tillgripas bör vara, att
ändamålet med åtgärden är att stärka ett ofullständigt jordbruk. Om ägaren
av ett övergångsjordbruk skulle tillhöra någon av de speciella kategorier
av jordägare, som förut nämnts, bör alltså expropriation av övergångsjordbruket
ändock ej ske, såvida brukningsdelen ej behövs för att komplettera
något eller några ofullständiga jordbruk.

Vad angår frågan, huruvida expropriation bör kunna ske för förstärkning
av ofullständiga jordbruk i alla de fall, där rationaliseringsorganen enligt de
i det föregående angivna allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksam -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

heten böra medverka till dylika förstärkningar, eller endast i vissa av dessa
fall, må framhållas, att expropriation tydligen bör kunna ske för att genomföra
en förstärkning av ett övergångsjordbruk. Mera tveksamt synes vara,
huruvida detta medel bör kunna användas även för att åstadkomma en förstärkning
av bestående småbruk. Enligt min mening finnes det i allmänhet
ej tillräcklig anledning att medgiva ett så långt gående ingrepp till förmån
för brukningsdelar, vilkas brukare ändock bedömas ha möjlighet att på lång
sikt uppnå en tillfredsställande inkomstnivå. I enstaka fall torde dock även
här förhållandena kunna vara sådana, att det, därest en i och för sig välbehövlig
förbättring av försörjningsmöjligheterna kan ernås genom en förstärkning
av brukningsdelen med jord eller skog och denna förstärkning ej
kan genomföras med andra medel, kan anses befogat att använda expropriation
för detta ändamål. Särskilt kan detta tänkas bliva fallet i fråga om
fastigheter, vilka med hänsyn till utkomstmöjligheterna för brukaren ligga
nära gränsen till övergångsjordbruk. Ett starkt behov av dylik förstärkning
torde sålunda exempelvis stundom kunna finnas vid för sig liggande mindre
brukningsdelar i skogsbygderna, vilka ej ha någon nämnvärd egen skogstillgång.
Även om innehavaren av en dylik brukningsdel kan väntas ha möjlighet
att, huvudsakligen genom arbete utanför den egna brukningsdelen, uppnå
en någorlunda tillfredsställande inkomst, torde här i vissa fall en tilldelning
av skog i den utsträckning, som motsvarar fastighetens husbehov,
samt av betesmark, om sådan saknas, kunna medföra en avsevärd förbättring
av brukarens ställning.

För att möjliggöra en yttre rationalisering av fullständiga brukningsdelar
bör expropriation ej ske. Detta bör givetvis ej utesluta att, om en fastighet
exproprierats för att man skall få till stånd en förstärkning av ett eller flera
övergångsjordbruk samt vissa av den exproprierade fastighetens ägor härvid
på grund av de topografiska förhållandena icke lämpligen kunna läggas till
någon av sistnämnda brukningsdelar, sagda ägor i stället överlåtas till ägaren
av eu angränsande fullständig brukningsdel.

Då expropriation sker för att genomföra en förstärkning av övergångsjordbruk,
torde målet för verksamheten böra vara att förvandla de ifrågavarande
brukningsdelarna till bärkraftiga brukningsdelar — i slättbygderna i
regel till jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad och i skogsbygderna
till kombinerade jordbruk.

Vad slättbygderna angår har jag i annat sammanhang uttalat att man i
vissa fall bör kunna vid förvandlingen av övergångsjordbruken söka bilda
jordbruk av normjordbrukets karaktär. Då expropriation skall ske, synes det
mig dock rimligt att man, även om möjlighet teoretiskt sett skulle finnas till
längre gående ingripanden, begränsar sig till att söka åstadkomma jordbruk
med basjordbrukets lönsamhetsgrad. En dylik regel bör givetvis ej tillämpas
så, att man under alla förhållanden skulle vara nödsakad att låta tilldelningen
av jordbruksjord stanna vid vad som utgör ett minimum för att den
brukningsdel, som erhåller tillskottsjorden, skall kunna uppnå full lönsam -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

het. Hänsyn bör naturligen även tagas till arronderingsförhållandena och
området bestämmas så, att en ur arrcnderingssynpunkt för båda fastigheterna
acceptabel lösning erhålles.

Ej heller i fråga om skogen bör expropriationen sträcka sig längre än som
kan anses erforderligt för att det ifrågavarande jordbruket skall förvandlas
till en bärkraftig brukningsenhet. Att uppställa någon enhetlig regel i fråga
om storleken av den skogsareal, som i skogsbygderna bör finnas å en jordbruksfastighet
för att denna skall anses kunna bestå som ett kombinerat
jordbruk, är självfallet icke möjligt. Det är sålunda ej heller möjligt att angiva
något visst arealmått för hur långt man bör gå, då fråga uppkommer
om att medelst expropriation förstärka ett övergångsjordbruk med skog. Härvidlag
komma ju ett flertal olika faktorer att bliva av betydelse, bland andra
jordbrukets storlek och de sysselsättningsmöjligheter detta erbjuder. Bedömningen
i ett dylikt expropriationsärende synes mig böra vara densamma som
den bedömning man i ett fastighetsbildningsärende, exempelvis ett avstyckningsärende,
har att göra beträffande frågan, huruvida en viss fastighetsdel
med hänsyn till storlek och ägosammansättning kan anses lämplig att utgöra
en självständig jordbruksfastighet. Hänsyn måste här i stor utsträckning
tagas till vad som i olika trakter erfarenhetsmässigt befunnits såsom en lämplig
fastighetstyp. Jag vill i detta sammanhang även erinra om den betydelse
regionalplaneringen kan komma att få för avgörandet av dessa frågor. Denna
planering bör, såsom jag förut nämnt, bland annat ha till uppgift att för
varje planeringsområde fastställa vad som med hänsyn till förhållandena
inom området bör anses såsom lämpliga jordbrukstyper.

Hur långt expropriationen bör få sträcka sig i sådana fall, där det anses
befogat att använda detta medel för att genomföra en förstärkning av bestående
småbruk, torde böra bliva beroende av en prövning från fall till fall.
Där tilldelning av skog anses böra ske, torde denna dock i regel ej böra gå
utöver vad som är erforderligt för att förse fastigheten med skog till husbehov.
Expropriation av jordbruksjord torde endast i undantagsfall böra gå
längre än till att tillgodose fastighetens behov av betesmark.

Att i expropriationslagen angiva något mått beträffande den omfattning,
i vilken expropriation må ske, synes icke erforderligt. En allmän begränsning
ligger redan i det sätt, på vilket ändamålet med expropriationen angivits,
nämligen att stärka ofullständiga jordbruk. När det gäller att avgöra, hur
långt åtgärderna för detta ändamål böra sträcka sig, torde detta avgörande
få träffas efter en prövning av förhållandena i varje särskilt fall med utgångspunkt
från de allmänna riktlinjer, som jag nu angivit.

Vad jag hittills anfört angående expropriationsförutsättningarna har gällt
frågorna, till förmån för vilka fastigheter expropriation bör få ske samt hur
långt expropriationen i och för sig bör syfta. Då expropriation av del av eu
fastighet ifrågasättes, måste man tydligen även beakta de verkningar expropriationen
skulle få för den fastighet, som skulle avstå marken.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vad först angår expropriation av jordbruksjord från en större fastighet har
kommittén — som en skärpning av den i allmänhet för avskiljande av jordbruksjord
i kompletteringssyfte uppställda regeln, att nyttan av överföringen
för den fastighet, som erhåller tillskottsjorden, skall överstiga skadan för den
fastighet, som avstår densamma — angivit, att expropriation av tillskottsjord
från ett större jordbruk ej bör få ske, såvida avskiljandet av jorden i märkbar
mån skulle försvaga lönsamheten av expropriationsfastighetens jordbruk.
Innebörden härav har kommittén angivit vara, att expropriation borde få
ske endast om den ej medförde någon skada för expropriationsfastighetens
jordbruk eller ock medförde blott ringa skada för detta.

Även jag anser det motiverat, att man vid prövningen av om expropriation
av tillskottsjord från större jordbruk bör ske, intager en förhållandevis restriktiv
hållning. Såsom jag förut anfört anser jag det vara av vikt, att man
iakttager försiktighet med åtgärder, vilka kunna leda till en försvagning av
bestående rationella brukningsdelar. Då det avskiljande av mark från en
dylik brukningsdel, som behövs för att förstärka ett ofullständigt jordbruk,
skall genomföras på frivillighetens väg, har man i den prövning, som då ankommer
på den större fastighetens ägare själv och på de myndigheter vilka
ha att handlägga ärendet om markens avskiljande, en garanti för att avskiljandet
ej skall ske på ett sätt, som skadar jordbruket. Samma garanti förefinnes
ej, då avskiljandet skall genomföras medelst expropriation. Även bortsett
härifrån synes det mig befogat, att man i detta fall ej skall tillgripa expropriation,
med mindre avskiljandet klart framstår såsom en ur det allmännas
synpunkt lämplig lösning av det föreliggande rationaliseringsproblemet.
I första hand bör detta anses vara fallet beträffande ägor, som äro så
belägna, att avskiljandet ej medför någon olägenhet för det större jordbruket
men däremot möjliggör en förbättring av ett angränsande ofullständigt
jordbruk. Även i andra fall kan emellertid ett avskiljande av mark från det
större jordbruket te sig som den lämpligaste lösningen. Jag tänker härvid
bland annat på sådana fall, då det ofullständiga jordbruk, som behöver tillskottsjord,
är utrustat med ändamålsenliga byggnader eller då eljest med
hänsyn till förhållandena i orten ett bibehållande och ett förstärkande av
det ofullständiga jordbruket framstår som önskvärt. Den av kommittén föreslagna
regeln synes emellertid knappast giva tillräckligt utrymme för att
i dylika fall använda expropriation som ett medel för genomförandet av den
yttre rationaliseringen. Även då den mark, som skulle avskiljas från det större
jordbruket, utgör endast en relativt ringa del av dettas totala åkerareal, lärer
det nämligen, eftersom det senares fasta kostnader skulle kvarstå så gott
som helt oförändrade, i regel kunna göras gällande, att avskiljandet »i märkbar
mån» skulle försämra det större jordbrukets lönsamhet.

^ Att> såsom föreslagits i ett par yttranden, stadga att expropriation ej skulle
få ske, om densamma skulle medföra en avsevärd försämring av lönsamheten
för jordbruket å expropriationsfastigheten, synes ej heller lämpligt. Om man
därmed skulle avse, att expropriation av tillskottsjord borde få ifrågakomma,
så snart den skada, den vållade expropriationsfastighetens jordbruk, ej kun -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

de betecknas som avsevärd, skulle detta kunna komma att innebära ett avsteg
från den för rationaliseringsarbetet i allmänhet uppställda huvudprincipen,
att en överföring av mark från ett större till ett mindre jordbruk ej
bör få ske annat än då nyttan för det senare överstiger skadan för det förra.
Anledning att göra ett dylikt avsteg föreligger emellertid icke.

I detta sammanhang vill jag erinra om att kommittén såsom förutsättning
för expropriation av jordbruksjord från en större fastighet för komplettering
av ett ofullständigt jordbruk även uppställt, att den erforderliga förstärkningen
av sistnämnda brukningsdel ej skulle kunna genomföras genom sammanläggning
med ett annat övergångsjordbruk. Härvid skulle man, enligt vad
kommittén anfört, utgå från att övergångsjordbruken förr eller senare skulle
bliva disponibla för rationaliseringsändamål genom låne- och bidragsverksamheten,
den aktiva inköpspolitiken och förköpsrätten. I överensstämmelse
med den uppfattning, som bland annat kommit till uttryck i en reservation
mot kommitténs förslag, anser jag det emellertid icke lämpligt att uppställa
en dylik kategorisk regel. Visserligen är även jag av den åsikten, att det, med
hänsyn till angelägenheten av att undvika en ur jordbruksekonomiska synpunkter
olämplig splittring av befintliga, väl arronderade större jordbruksenheter,
i allmänhet är lämpligast att, då så kan ske, genomföra en yttre rationalisering
av övergångsjordbruken genom att sammanlägga dylika jordbruk
med varandra. Fall kunna emellertid tänkas då det, ehuru en dylik sammanläggning
i och för sig är möjlig, exempelvis på grund av topografiska förhållanden
framstår som mera förmånligt att båda övergångsjordbruken skola
bestå samt kompletteras med tillskottsjord från ett angränsande större jordbruk.
Även bär synes det därför lämpligt, att möjlighet skall finnas att välja
den väg, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är att
föredraga.

Enligt kommitténs förslag skulle expropriation av jordbruksjord från ett
större jordbruk ej heller få ske, om expropriationsfastigheten därigenom
skulle bringas under normjordbrukets nivå. I princip delar jag kommitténs
uppfattning, att en dylik försvagning av ett rationellt jordbruk ej bör tilllåtas.
Skulle erforderlig förbättring av övergångsjordbruket ej kunna åstadkommas
genom anskaffande av tillskottsjord från annat håll och sagda jordbruk
ej heller kunna bestå såsom stödjordbruk, torde därför i regel den lämpligaste
lösningen vara, att övergångsjordbruket sammanlägges med en annan
fastighet. Situationer kunna dock tänkas, då en mindre marköverföring, exempelvis
en överföring som blott berör mindre väl belägna ägor eller eljest
närmast har karaktären av en justering av arronderingsförhållandena, bör
kunna tillåtas även om den större fastigheten därigenom skulle bringas ned
mot eller eventuellt till och med något under normjordbrukets nivå. Jämväl
i de nu berörda fallen synes det mig därför mindre lämpligt att uppställa en
så kategorisk och sträng begränsning som den kommittén ifrågasatt utan en
något större frihet att beakta förhållandena i det enskilda fallet vara att
föredraga.

I enlighet med vad jag nu anfört anser jag alltså, att vid prövningen av

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

frågor om expropriation av jordbruksjord från en större fastighet för komplettering
av ett övergångsjordbruk bör iakttagas, att expropriation ej bör
tillåtas, om den avsedda överföringen av mark skulle strida mot de i det föregående
angivna allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen, samt
att till och med en något mer restriktiv hållning än som angivits i sagda riktlinjer
bör iakttagas i fråga om åtgärder, som skulle medföra en försämring
av bestående rationella driftsenheter. De av kommittén i detta hänseende föreslagna
och av mig nu berörda begränsningarna synas mig å andra sidan gå
så långt, att det föreligger risk att expropriationsinstitutet genom desamma
skulle förlora en väsentlig del av sin betydelse som ett medel för genomförande
av den yttre rationaliseringen. Vidare skulle genom desamma möjligheten
att anpassa utformningen av rationaliseringsåtgärderna efter förhållandena i
varje enskilt fall inskränkas i alltför hög grad. Liksom rationaliseringsorganen
i övrigt vid sitt handhavande av de förut omnämnda medlen för genomförande
av den yttre rationaliseringen förutsättas ej skola vara bundna av
detaljerade föreskrifter utan — inom ramen för de allmänna riktlinjerna för
rationaliseringen — äga fritt pröva lämpligheten av att i visst fall använda
något av sagda medel, synes det mig därför lämpligast, att även prövningen,
huruvida expropriation bör ifrågakomma med hänsyn till dess inverkan på de
berörda fastigheterna, skall ske fritt inom ramen för sagda riktlinjer. För angivande
härav synes det tillräckligt att fastslå, att expropriation i nu förevarande
fall ej må ske, med mindre en lämplig fastighetsbildning därigenom
befordras.

Vad jag nu sagt har gällt den avvägning, som vid expropriation av jordbruksjord
från en större fastighet bör ske mellan den nytta åtgärden medför
för den exproprierande fastigheten och den skada den åsamkar expropriationsfastigheten.
Även vid expropriation av skog kan ett liknande av
vägningsproblem uppstå. Skulle i ett visst fall expropriationen medföra mera
allvarliga olägenheter ur skogsvårdande synpunkter, kan detta sålunda böra
föranleda, att tillstånd till expropriation icke bör lämnas. Det torde vidare
ligga i sakens natur, att man i en verksamhet, som syftar till en förstärkning
av ofullständiga jordbruk, bör undvika att vidtaga åtgärder, vilka skulle
leda till en försvagning av bärkraften hos redan befintliga brukningsdelar.
Expropriation av skog från en jordbruksfastighet bör därför ej tillåtas, om
fastighetens skogsinnehav ej är större än vad som behövs för att brukningsdelen
skall utgöra en fullt bärkraftig brukningsdel, och från jordbruksfastighet
med större skogstillgång bör expropriation ej tillåtas i vidare mån än
att fastigheten har kvar skog i sådan omfattning, att den alltjämt kan anses
såsom en fullt bärkraftig fastighet. Till frågan, huruvida expropriation av
skog i första hand bör ske från vissa speciella kategorier av skogsägare,
återkommer jag i det följande.

Även för skogens vidkommande torde alltså frågan, om expropriation bör
få ske med hänsyn till dess inverkan på de därav berörda fastigheterna, böra
prövas under hänsynstagande till förhållandena i det enskilda fallet. Som
en grundförutsättning för att expropriation skall tillåtas synes även här kun -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

na uppställas, alt en lämplig fastighetsbildning befordras genom densamma.
Detta bör givetvis gälla vare sig den skogsmark, som skulle överföras, skulle
tagas från en större jordbruks- eller skogsfastighet eller den utgör en självständig
fastighet. Beträffande expropriation av hel skogsfastighet vill jag i
detta sammanhang framhålla att man, såsom jag förut antytt, då en dylik
fastighet faktiskt brukas tillsammans med en samme ägare tillhörig jordbruksfastighet,
bör bedöma lämpligheten av expropriationen så, som om jordbruksjorden
och skogen även i rättsligt hänseende utgjorde en enhet, och således
ej medgiva expropriation, om bärkraften hos denna enhet därigenom
skulle äventyras.

I enlighet med det nu anförda anser jag alltså, att man beträffande samtliga
här ifrågavarande expropriationsfall — i stället för de av kommittén
uppställda begränsningarna med avseende å expropriationens inverkan på
expropriationsfastighetens lönsamhet med mera — bör såsom en generell
cxpropriationsförutsättning uppställa, att expropriationen skulle befordra en
lämplig fastighetsbildning.

Vad hittills sagts om den hänsyn, som vid prövningen av frågor om tillstånd
till expropriation bör tagas till verkningarna för expropriationsfastigheten,
har gällt den skada expropriationen skulle medföra ur jordbruksekonomisk
synpunkt eller ur skogsvårdande synpunkter. Härjämte måste tydligen
även beaktas den skada, som eljest genom expropriation kan tillfogas
ägaren eller brukaren av det exproprierade området. För dylik skada av
ekonomisk art skall enligt gällande ersättningsbestämmelser utgå full gottgörelse.
Sålunda utgående belopp motsvaras i regel ej av något för den exproprierande
fastighetens ägare befintligt värde i den mark han erhåller.
Det torde därför, på sätt jag närmare kommer att angiva längre fram, bliva
nödvändigt att dylika särskilda ersättningsbelopp skola gäldas av det allmänna.
Det ligger då tydligen i det allmännas eget intresse, att expropriation
ej skall medgivas i fall, då expropriationsfastighetens ägare eller brukare
genom expropriationen skulle åsamkas en ekonomisk skada, som ej
står i skäligt förhållande till den rationaliseringsvinst expropriationen skulle
möjliggöra. Med hänsyn härtill torde det väl ej föreligga något större behov
av ett stadgande om att expropriation ej må ske, därest genom densamma
avsevärd skada skulle tillfogas expropriationsfastighetens ägare eller brukare.
Ett dylikt stadgande torde emellertid vara ägnat att understryka den betydelse,
som vid prövningen av expropriationsfrågor måste tillmätas de allmänna
ekonomiska synpunkterna, och därför kunna anses vara av ett visst
värde.

Den skada eller olägenhet, som expropriationen skulle medföra för ägaren
eller brukaren av expropriationsfastigheten, behöver vidare givetvis ej vara
uteslutande av ekonomisk art. Särskilt vid expropriation av hela fastigheter
torde avståendet av brukningsdelen ofta komma att innebära en viss olägenhet
för ägaren utöver vad som skall ersättas i penningar. Då jag förordat, att
expropriation utav hela brukningsdelar i princip skulle kunna ifrågakomma

Ilihanr) titt riksdagens protokoll 1947. II samt. Nr 2. ■''>

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

från vissa speciella kategorier av fastighetsägare, har jag framhållit, att intresset
av att den yttre rationaliseringen skall komma till stånd bör anses
överväga de olägenheter expropriationen kan åsamka ägarna av expropriationsfastigheterna.
Det principiella företräde, som sålunda tillerkänts rationaliseringsintresset,
bör naturligen icke föranleda, att man vid behandlingen
av de enskilda expropriationsärendena helt avstår från att pröva expropriationens
lämplighet även med hänsyn till de olägenheter av icke ekonomisk
art, som skulle tillskyndas expropriationsfastighetens ägare. Skulle dessa olägenheter
överstiga vad ägaren rimligen bör vara nödsakad att finna sig i med
hänsyn till vikten av att den yttre rationaliseringen skall komma till stånd,
torde expropriationsansökan böra avslås. De förhållanden, som böra beaktas
vid en dylik prövning, kunna självfallet vara av de mest skiftande slag. Som
ett exempel må nämnas det, att brukningsdelen utgör en släktgård. I fråga
om sådana mindre brukningsdelar, som erfordras för att tillförsäkra jordägaren
stadigvarande arbetskraft för jordbruk, skogsbruk eller industriell
rörelse, torde den betydelse dessa ha för sagda rörelse i regel böra föranleda,
att expropriation av desamma ej bör få ske. Beträffande utarrenderade brukningsdelar
bör vidare beaktas den verkan expropriationen skulle få för arrendatorn.
Ofta torde det här vara berättigat att anlägga samma synpunkter
som de, vilka lett till att expropriation av hela brukningsdelar från personer,
vilka själva ägna sig åt jordbruket, ej ansetts böra medgivas.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag, att bland expropriationsbestämmelserna
bör ingå ett stadgande om att expropriation ej må ske, om genom
expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare''eller
innehavare.

Eftersom expropriationen bör utgöra ett sista medel för att genomföra
den önskade yttre rationaliseringen, synes det ligga i sakens natur, att man
ej bör tillgripa detta medel, såvida ej försök att på frivillighetens väg förvärva
den erforderliga marken gjorts men misslyckats. Det bör således förutsättas,
att fråga om expropriation ej väckes, med mindre rationaliseringsorganet
varit i kontakt med ägaren av denna mark och denne därvid vägrat
att överlåta marken eller begärt ett oskäligt högt pris för densamma. I enlighet
härmed torde såsom förutsättning för expropriationsrätt böra uppställas,
att särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig mark
till skäligt pris.

En fråga rörande expropriation av jordbruksjord från större jordbruk samt
av skog, som behandlats såväl av kommittén som i ett flertal yttranden,
är den, huruvida expropriationskrav i första hand bör riktas mot viss eller
vissa kategorier av markägare. I samband härmed har även berörts spörsmålet,
i vad mån kronan bör ställa kronan tillhörig jordbruksjord och skog
till förfogande för genomförande av den yttre rationaliseringen. Rörande
dessa frågor vill jag framhålla följande.

Vid handläggning av ärenden om expropriation av jordbruksjord från ett

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

större jordbruk torde det väl i regel förhålla sig så, att det ej finnes mer än
en fastighet, som med hänsyn till storlek och läge lämpligen kan ifrågakomma
för avstående av den erforderliga tillskottsjorden. Skulle flera brukningsdelar
kunna komma i fråga, torde valet mellan dessa, utan att någon
skillnad göres mellan olika kategorier av jordägare, böra träffas i enlighet
med de principer, som angivas i 5 § expropriationslagen.

Vid expropriation av skog kommer situationen däremot säkerligen betydligt
oftare att bliva den, att det i en viss ort finnes flera skogsägare, vilka ha
skog i sådan omfattning och i sådant läge, att en ur fastighetsbildningssynpunkt
lämplig förstärkning av ett därstädes befintligt ofullständigt jordbruk
kan åstadkommas genom ianspråktagande av deras skogsmark eller
en del av denna. Det är även för detta fall som frågan, huruvida expropriationskrav
i första hand bör riktas mot någon viss grupp av fastighetsägare,
tilldragit sig den största uppmärksamheten. Medan kommitténs majoritet
intagit den ståndpunkten, att någon skillnad ej bör göras mellan olika grupper
av markägare utan att det avgörande vid valet av expropriationsobjekt bör
vara, att den önskade förstärkningen skall genomföras med minsta möjliga
skada å andra intressen, har från en del håll hävdats, att de ofullständiga
jordbrukens behov av skog i första hand borde täckas ur bolagens och
andra samfälligheters innehav av skog ävensom ur ecklesiastika skogar och
kronoskogar, och från andra håll att bolagen, därest de nödgades avstå
skog för ifrågavarande ändamål, borde beredas kompensation härför genom
att de skulle erhålla tillstånd att övertaga skog från kronans skogar eller att
förvärva skog från enskilda skogsägare.

Enligt min uppfattning föreligger emellertid ej heller här någon anledning
att göra skillnad mellan olika grupper av markägare. Jag kan sålunda ej
finna, att något berättigat intresse kan åberopas till stöd för att man ej
skulle genom expropriation kunna taga i anspråk en del av den till en viss
jordbruksfastighet hörande skogsmarken för stärkande av ett närliggande
ofullständigt jordbruk, om en dylik åtgärd med hänsyn till skogsmarkens
belägenhet framstår som lämplig ur fastighetsbildningssynpunkt och jämväl
skulle vålla mindre skada ur skogsvårdande synpunkter än ett ianspråktagande
av skog från annan fastighet i trakten. En annan sak är att man
bör iakttaga stor försiktighet med åtgärder, som kunna anses medföra risk
för en försvagning av befintliga bärkraftiga brukningsdelar. Jag vill därvidlag
erinra om vad jag förut nämnt om att expropriation av skog från
jordbruksfastighet ej bör få ske i sådan utsträckning, att fastigheten upphör
att utgöra en bärkraftig brukningsdel. Det synes mig rimligt, att man vid
bedömningen härav ej mäter den skog, som bör finnas kvar å fastigheten,
i underkant, ulan tillser, att den kvarvarande skogsmarken under alla förhållanden
skall vara så stor, att fastighetens bärkraft är fullt tryggad.

Å andra sidan kan jag ej heller finna fog för den av bland andra skogsstyrelsen
framförda uppfattningen, alt den nuvarande fördelningen av skogsmarken
mellan bondejordbruk och bolag ej borde rubbas genom åtgärder
av ifrågavarande art och att bolagen följaktligen, därest de nödgades avstå

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

skogsmark för komplettering av ofullständiga jordbruk, borde erhålla kompensation
därför genom att möjlighet bereddes dem att förvärva motsvarande
skogsmark på annat håll.

Valet av expropriationsområde bör alltså enligt min mening jämväl då
fråga är om expropriation av skog ske oberoende av de kategorier, som de
olika skogsägarna tillhöra. Det bör nalurligen krävas, att området skall
vara så beläget i förhållande till den exproprierande fastigheten, att det får
avsedd betydelse för stärkande av denna, bland annat med hänsyn till föreliggande
sysselsättningsbehov för brukaren. Även med beaktande av denna
synpunkt torde emellertid ofta flera olika områden kunna komma i fråga.
Valet mellan dessa torde då böra ske efter en prövning av förhållandena i
varje särskilt fall, därvid man särskilt bör söka tillse att expropriationen
skall medföra så liten skada som möjligt ur skogsvårdande synpunkter. De i
5 § expropriationslagen meddelade principerna för valet mellan olika områden
torde även här vara tillfyllest.

Vad särskilt angår frågan om behandlingen av kronans mark må framhållas,
att kronan ej bör undandraga sig att, i den mån så kan anses behövligt,
med sin mark medverka till den yttre rationalisering av det svenska
jordbruket, som här förordats och för vilken även förutsättas andra statliga
åtgärder av betydande omfattning. Denna medverkan bör enligt min mening
följa de allmänna riktlinjer för den yttre rationaliseringen, som uppdragits
i det föregående. Kronans jordbruksjord bör sålunda ställas till förfogande
för stärkande av ofullständiga jordbruk i de fall, då en dylik åtgärd
framstår som lämplig enligt dessa riktlinjer. Däremot är jag icke beredd
att förorda, att kronan tillhöriga, i och för sig bärkraftiga jordbruksfastigheter
skola styckas för sagda ändamål i andra fall eller i större omfattning
än som enligt nyssnämnda riktlinjer kan anses önskvärt ur jordbruksekonomiska
och andra synpunkter. Kronan bör vidare ställa skogsmark
till förfogande för stärkande av ofullständiga jordbruk, då sådana förhållanden
föreligga, att marken bort tagas i anspråk medelst expropriation,
därest densamma tillhört annan än kronan. Huruvida kronan härutöver bör
ställa skog till förfogande torde böra bliva beroende på en prövning från
fall till fall.

Någon särställning såtillvida att kronans mark i första hand skulle tagas i
anspråk för den yttre rationaliseringen bör däremot ej föreskrivas.

Även då mark medelst expropriation skall överföras till ett ofullständigt
jordbruk torde, såsom jag förut antytt, ekonomiskt stöd från det allmännas
sida bliva behövligt för att den avsedda yttre rationaliseringen skall komma
till stånd. Rörande de kostnader, som uppkomma i samband med expropriation,
må erinras om att för den mark, som tages i anspråk, skall erläggas
löseskilling med belopp motsvarande markens fulla värde. Omfattar expropriationen
blott del av fastighet, skall vidare utgå full ersättning för den
skada eller det intrång, som återstoden av fastigheten lider genom expropriationen.
Uppkommer eljest genom expropriationen skada för ägaren eller bni -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

karen, skall även sådan skada fullt ersättas. Slutligen är den exproprierande
pliktig att gälda all av expropriationsraålets handläggning, expropriationsersättningens
bestämmande och fördelning eller eljest av expropriationen följande
kostnad.

Såsom jag framhållit på tal om den statliga låne- och bidragsverksamheten
för främjande av den yttre rationaliseringen torde det vara nödvändigt,
att det allmänna vid jordförvärv i rationaliseringssyfte skall bestrida
den del av kostnaden för förvärvet, som överstiger det värde marken har för
sammanläggningsändamål. Denna princip torde böra tillämpas även vid expropriation.
I första hand torde det allmänna härvid böra svara för kostnaderna
för förfarandet samt för den del av expropriationsersättningen, som
ej utgör löseskilling för själva den exproprierade fastigheten eller fastighetsdelen,
d. v. s. ersättning för särskild skada, som åsamkas ägaren eller
brukaren, ävensom, vid expropriation av del av fastighet, för skada
eller intrång å återstoden av fastigheten. Här ifrågavarande poster motsvaras
tydligen ej av något värde i själva den exproprierade marken. Huruvida
det allmänna härjämte bör svara även för någon del av själva löseskillingen
för den exproprierade fastigheten eller fastighetsdelen, synes i främsta
rummet böra bliva beroende på om det exproprierade området är bebyggt
eller ej. Skogsmark och obebyggd jordbruksjord torde för den, som erhåller
tillskottsjorden, böra anses ha ett värde, motsvarande den vid expropriationen
fastställda löseskillingen. Är marken bebyggd och kan den exproprierande
fastighetens ägare ej helt nyttiggöra sig byggnaderna, torde det däremot
här, liksom då rationaliseringsorganen förmedla överlåtelser av bebyggd
mark på frivillighetens väg, böra utgå bidrag av allmänna medel till utjämnande
av skillnaden mellan löseskillingen och det värde egendomen har för
sammanläggningsändamål.

Vid sidan av de nu nämnda bidragen torde det allmänna vidare även vid
expropriation böra lämna lån för att underlätta finansieringen av förvärvet.

Beträffande formerna för ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet torde
böra gälla detsamma som för övrig låne- och bidragsverksamhet på den yttre
rationaliseringens område.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt, att fråga om expropriation
för rationaliseringsändamål endast skall få väckas av vederbörande lokala
rationaliseringsorgan.

Vad i övrigt angår expropriationsförfarandet, däri inbegripet förfarandet
vid bestämmandet av expropriationsersättningen, anser jag, att man här åtminstone
i huvudsak bör följa de för expropriationsfall i allmänhet gällande
bestämmelserna. Särskilt vad angår förfarandet vid bestämmandet av expropriationsersättningen
torde visserligen en del ändringar i nu gällande föreskrifter
vara påkallade i syfte att förenkla förfarandet och skapa större
garantier för en enhetlig och riktig bedömning. Denna fråga är emellertid
för närvarande under utredning genom särskilda av chefen för justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga. 1 avbidan på resultatet av denna utredning

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

har jag ej funnit anledning att nu föreslå några särbestämmelser för de här
ifrågavarande expropriationsfallen, detta desto mindre som det torde kunna
förväntas, att resultatet av sagda utredning skall föreligga, innan bestämmelserna
om expropriation för rationaliseringsändamål hunnit tillämpas i
någon nämnvärd utsträckning.

Inom jordbruksdepartementet har i anslutning till det nu anförda utarbetats
förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Lagrådet.

Lagrådet, som ansett sig icke ha att yttra sig om lämpligheten av den målsättning
för den framtida jordbrukspolitiken, som ligger till grund för de
till lagrådet remitterade förslagen, har beträffande 3, 6, 8—10 och 14 §§ i
förslaget till lag om kronans förköpsrätt anfört följande.

»3 §.

Enligt 1943 års lag om förköpsrätt, vilken närmare reglerar den rätt av dylikt
slag som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom tillkommer
arrendator, då försäljning sker av den arrenderade fastigheten, må
denne icke utöva sin förköpsrätt allenast i fråga om en del av den sålda
fastigheten. Som skäl härför anfördes i förarbetena, att det vore en uppenbart
olämplig anordning, att köparen skulle behöva finna sig i att fastigheten
bleve föremål för samäganderätt mellan honom och arrendatorn eller att
visst område genom avstyckning eller annorledes frånskildes fastigheten och
tillädes arrendatorn. En bestämmelse av enahanda innebörd hade upptagits
i 6 kap. av lagberedningens förslag till jordabalk, vilket kapitel innehöll stadganden
om förköpsrätt som tillförsäkrats ägare av viss annan fastighet eller
kronan, stad eller annan kommun eller ock municipalsamhälle. Enligt det nu
remitterade förslaget åter skall förköpsrätt få utövas i fråga om del av den
sålda egendom, som är underkastad sagda rätt, om sådan del utgör självständig
brukningsenhet. Förslaget innebär således två modifikationer i förhållande
till 1943 års lag, nämligen dels att förköpsrätten aldrig skall vara
förbunden med en plikt att lösa annan egendom än den förköpsrätten omfattar,
dels att även i fråga om sådan egendom förköpsrätten skall få utövas
beträffande allenast en del därav, blott sagda del utgör självständig brukningsenhet.

Den sistnämnda modifikationen synes väl för de flesta fall godtagbar. Emellertid
lärer det ej vara uteslutet, att frånskiljandet av en del av en fastighet,
även om denna del utgör en självständig brukningsenhet, kan verka därhän
att återstoden av fastigheten i och för sig minskar i värde eller att eljest olägenhet
av frånskiljandet uppkommer. Försiktigheten synes bjuda, att i 3 §
reservation göres för detta fall.

Vidkommande frågan huruvida icke under vissa omständigheter med förköpsrätten
bör vara förbunden en skyldighet att inlösa i köpet ingående egendom,
som ej omfattas av nämnda rätt, har lagberedningen i sitt ovannämnda

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

förslag upptagit ett stadgande av innehåll att om fastighet, vartill förköpsrätt
äger rum, gått i ett köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet
skiljas från den förra, eller om i köpet ingå kreatur, redskap eller andra sådana
lösören, som finnas å den sålda fastigheten, skall den som vill utöva
förköpsrätten vara pliktig att lösa jämväl vad sålunda ingått i köpet. Stadgandet
anslöt sig till vad som enligt 5 kap. jordabalken i 1734 års lag gällde
i fråga om bördsrätt. Det remitterade förslaget innehåller inga häremot svarande
regler. Särskilt med avseende å köp, vari yttre inventarier ingå, torde
detta vara ägnat att inge viss betänklighet. Det synes i sådana fall obilligt att,
om kronan inlöser fastigheten, köparen, som väl då i regel saknar användning
för inventarierna, skall åsamkas besväret med och kostnaderna för realisation
därav samt risken för därvid uppkommande förlust, och skulle köparen
måhända på grund av att förköpsrätten utövas lyckas få köpet i övrigt hävt,
gäller detsamma för säljarens del. Enahanda förhållande torde understundom
kunna inträffa därest i köpet ingått annan fastighet, om nämligen denna ej
kan utan olägenhet skiljas från den, vartill förköpsrätt äger rum. På nu anförda
skäl hemställer lagrådet, dels att till den föreslagna lagtexten fogas
orden »och utan olägenhet kan skiljas från återstoden av egendomen», dels
att i ett andra stycke av paragrafen stadgas, att om fastighet, beträffande vilken
kronan vill utöva förköpsrätt, gått i ett köp med annan fastighet, som ej
kan utan olägenhet skiljas från den förra, skall kronan vara pliktig att lösa
även den senare fastigheten, dels ock att i paragrafen införes ett tredje stycke
av innehåll att om i köpet ingå kreatur, redskap eller andra sådana lösören,
vilka finnas å fastighet som skall lösas, skall vad i andra stycket stadgas
äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Därest, på sätt lagrådet under 3 § hemställt, kronan under vissa omständigheter
skall vara skyldig lösa egendom, som ej omfattas av förköpsrätten,
lärer kronan skäligen kunna fordra att senast under förberedelsen i den rättegång
mot köparen, som kronan har att anhängiggöra, få besked huruvida
köparen önskar påkalla att lösningsplikten fullgöres eller om köparen hellre
vill behålla egendomen. I detta sammanhang bör emellertid beaktas, att enligt
det remitterade förslaget talan om förköpsrätt ej får — utom i visst fall
varom nu ej är fråga —- återkallas utan köparens medgivande. Framställer
köparen yrkande att inlösningen skall omfatta annan egendom än den kronan
vill lösa, torde förbudet mot återkallelse ej böra gälla. Då det kan vara
ovisst huruvida ett av köparen framställt yrkande av detta innehåll kan komma
att bifallas, lärer kronan ej sällan komma att förklara sig återkalla sin
talan under förutsättning att den icke kan bifallas sådan den av kronan framställts.
Med hänsyn till vad nu anförts torde lämpligen dels efter andra stycket
i förevarande paragraf införas ett nytt stycke av den lydelse, att vill köparen
göra gällande lösningsplikt varom i 3 § andra och tredje styckena sägs,
skall han framställa yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

eller vara sin rätt härtill förlustig, dels ock till paragrafens sista stycke fogas
orden »eller köparen framställt yrkande som i tredje stycket sägs».

Vidare synas i tydlighetens intresse böra i andra stycket efter ordet »stämning»
inskjutas orden »i tvistemål».

8-10 §§.

Enligt 9 § skall, om lantbruksnämndens talan bifalles, rätten i samband
med fastställandet av vad kronan enligt 10 § har att betala även utsätta viss
dag, ej tidigare än tre månader från domens dag, då fastigheten skall anses
övergå i kronans ägo. Föreskriften överensstämmer med vad som i 8 § av 1943
ars lag är stadgat med avseende å anendators förköpsrätt. I allo synes dock
föreskriften icke vara lämpad för fall då förköpsrätt enligt den nu föreslagna
lagen skall utövas. Väl är genom att rätten erhållit fria händer i fråga om
bestämmandet av den övre tidsgränsen sörjt för att, när t. ex. köparen haft
att vidkännas förskottsutgifter, ersättning härför skall kunna beredas honom;
om så erfordras kan ju rätten låta honom sitta kvar på fastigheten och njuta
avkastningen under helt år, räknat från dagen för hans eget tillträde. Å andra
sidan kan emellertid den ovillkorliga skyldigheten för rätten att bestämma
dagern för äganderättens övergång så, att den ej infaller tidigare än i lagrummet
sägs, i vissa fall föranleda att rätten, till undvikande av att ombytet av
ägare kommer att infalla under en löpande vegetationsperiod, nödgas uppskjuta
detsamma längre än förhållandet i och för sig kräver. Med hänsyn
härtill synes det böra medgivas rätten att fritt efter föreliggande omständigheter
bedöma fragan vilken dag lämpligen bör fastställas för äganderättens
övergång till kronan. Lagrådet hemställer därför, att orden »ej tidigare än tre
månader från domens dag» måtte få utgå ur 9 §.

14 §.

Med förslagets ståndpunkt, att då fastighet gått i ett köp med annan fastighet
kronan icke under några förhållanden skall vara pliktig att lösa även
den senare fastigheten samt att lösningsskyldighet ej heller föreligger i fråga
om lösören som ingå i det köp beträffande vilket förköpsrätten utövas, torde
såsom under 3 § antytts säljaren, om lantbruksnämndens talan bifalles,
kunna bliva nödsakad finna sig i att köpet går åter i vad gäller nyssnämnda
fastighet respektive lösörena. Med hänsyn till de olägenheter som detta kan
innebära för säljaren lärer — om vad lagrådet hemställt vid 3 § ej varder
iakttaget — rätt att föra klagan över beslut som avses i andra stycket av
14 § böra tillerkännas även honom.»

Övriga lagförslag ha av lagrådet lämnats utan erinran.

Departementschefen i anledning av lagrådets yttrande.

Departementschefen har förklarat sig anse de av lagrådet framställda erinringarna
böra beaktas, i anledning varav 3, 6 och 9 §§ i det till lagrådet remitterade
förslaget till lag om kronans förköpsrätt ändrats på sätt lagrådet
hemställt.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Härjämte ha i nämnda förslag och i det till lagrådet remitterade förslaget
till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
vidtagits vissa mindre jämkningar av redaktionell innebörd.

Motioner.

I motionerna 1:251 och 11:379 ha till en början anförts vissa allmänna
synpunkter beträffande de i propositionen framlagda förslagen till statliga
åtgärder för främjande av jordbrukets yttre rationalisering. Härvid har bland
annat framhållits, att man, i den mån förutsättningar därför förelåge, borde
söka komplettera ofullständiga jordbruk med jord och skog samt genomföra
inre förbättringar av brukningsdelarna. Sammanslagning av två eller flera
jordbruk av denna typ borde få ifrågakomma endast i sista hand. Beträffande
sammanslagning av brukningsdelar har vidare uttalats, att'' sådan
icke borde få ske i annan omfattning än som betingades av den därvid berörda
jordbruksbefolkningens och bygdens intressen. 1 motionerna har ytterligare
uttalats, att det icke blott ur landsbygdens ulan även ur hela landets
synpunkt vore önskvärt att man sökte bevara den väsentligaste delen av de
ofullständiga jordbruk, som icke genom yttre rationalisering kunde göras
fullständiga, och att det därför borde ligga i statens intresse att medverka
till att småbrukarbefolkningen kunde skapa sig goda inkomstmöjligheter
inom landsbygdens eget näringsliv samt att lämna småbrukarna det ekonomiska
stöd de behövde för att i olika hänseenden förbättra sin ställning.
Slutligen har framhållits att i rationaliseringsarbetet intet tvång, vare sig
direkt eller indirekt, borde få utövas mot den enskilde jordbrukaren.

I fråga om medlen för den yttre rationaliseringen ha i ifrågavarande motioner
framställts vissa anmärkningar mot utformningen av förslagen om
förköpsrätt och rätt till expropriation. Beträffande förköpsrätten har yrkats
att denna ej skall få användas vid försäljning till syskons barn och att arrendators
förköpsrätt alltid skall gå före statens. Vidare har yrkats, att förköpsrätten
ej skall få användas för inköp av fastigheter på lager för kompletteringsåtgärder,
som måhända bliva aktuella först i en rätt avlägsen framtid.
Härjämte har framhållits att det, om förköpsrätten skulle tillämpas och
annan köpare icke funnes, kunde bli svårt för jordägaren att erhålla ett
skäligt pris för fastigheten, eftersom någon jämförelse mellan olika köpeanbud
icke kunde göras, och att man därför borde överväga, om icke i dylika
fall jordägaren borde ha rätt att kräva expropriationsförfarande, så att
garanti förelåge för att jordägaren erhölle eu skälig köpesumma. Den i 6 §
i förslaget till lag om kronans förköpsrätt angivna tidsfristen av tre månader
bär yrkats förkortad till eu månad, och slutligen har yrkats att i stället för
vad i lagförslaget stadgats om fördelning av kostnaderna i mål om förköp
skall gälla, att dylika kostnader i sin helhet skola bäras av staten.

Beträffande förslaget om expropriation såsom ett hjälpmedel för genomförande
av den yttre rationaliseringen har uttalats, alt detta institut borde
få användas i sista hand, om det icke vore möjligt att genomföra förstärkningarna
av ofullständiga jordbruk på frivillighetens väg. Vidare har utta -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

lats, att i sådana fall, då expropriation ansåges böra komma i fråga, bolag
och enskilda skogsspekulanter ävensom staten och allmänna institutioner i
första hand borde avstå skog och jordbruksjord. Det har även anförts att
det, eftersom det framstode som ett det allmännas intresse, att de ofullständiga
jordbruken bleve förstärkta med tilläggsjord och skog, borde få anses
rimligt att staten och allmänna institutioner visade sig beredda att avstå jord
och skog för detta ändamål i större omfattning än vad som rimligen kunde
fordras av enskilda ägare.

I motionerna I: 252 och II: 377 ha i fråga om medlen för den yttre rationaliseringen
framställts yrkanden om vissa ändringar i de vid propositionen
fogade lagförslagen. Lagen om förköpsrätt har ansetts böra givas en begränsad
giltighetstid, förslagsvis tre år. Vidare har yrkats att förköpsrätten ej
skall gälla vid försäljning till syskons barn och att arrendators förköpsrätt
skall gå före kronans dels om arrendatorn eller hans familj innehaft arrendet
före den 1 april 1947 och dels om arrendatorn visserligen tillträtt arrendet
efter nämnda tidpunkt men sedan innehaft detsamma under minst tio
år. Den i 4 § första stycket i förslaget till lag om kronans förköpsrätt angivna
maximitiden av fem år har föreslagits utsträckt till tio år, medan den
i 5 § i samma lagförslag angivna tidsfristen av tre månader föreslagits förkortad
till en månad. Den i sistnämnda paragraf stadgade tid, under vilken
lantbruksnämnd, sedan den avvisat hembud, skall vara förhindrad att göra
förköpsrätten gällande, har föreslagits förlängd från ett till två år. I fråga
om kostnaderna i mål om förköp har yrkats, att dessa normalt skola bäras
av kronan och att köpare skall kunna åläggas att deltaga i detsamma endast
då det kan visas att han genom illojalt uppträdande orsakat extra kostnader.
I fråga om det sätt, på vilket förköpsrätten bör användas, har i motionerna
uttalats bland annat att förköpsrätten icke bör få begagnas som
ett instrumnet för att öka statens jordinnehav på de enskilda jordägarnas
bekostnad samt att lantbruksnämnderna ej böra få utnyttja förköpsrätten för
att köpa fastigheter på lager utan endast för att förvärva sådana fastigheter,
som utan längre dröjsmål kunna användas för att komplettera andra jordbruk.

I de föreslagna expropriationsbestämmelserna bär yrkats den ändringen,
att hel brukningsdel icke skall få exproprieras från enskild person, som
blott äger en jordbrukslägenhet, samt att den som äger flera lägenheter skall
äga rätt att själv bestämma vilken av dessa han vill fritaga från expropriation,
därest sådan skulle komma i fråga. Vidare har yrkats, att utarrenderad
brukningsdel icke skall få exproprieras, om arrendatorn äger förköpsrätt
och vill göra denna gällande.

I motionerna 1:254 och 11:381 har hemställts att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte besluta att möjlighet skall skapas
för att jordbruk, tillhörande staten, bolag, akademier, stiftelser, fideikommiss
och likställda fastighetsägare skola kunna göras till föremål för rationaliseringsåtgärder
i samma utsträckning som jordbruk tillhöriga enskilda
ägare.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2. 75

I motionerna 1:257 och 11:389 har yrkats avslag å de vid propositionen
fogade lagförslagen.

I motionen II: 380 har beträffande den allmänna uppläggning av jordbrukets
rationaliseringsproblem, som skett i propositionen, bland annat anmärkts,
att man förbisett den betydelse, som införandet av kooperativa och
mera räntabla driftsformer vid de mindre brukningsdelarna ägde för dessa
jordbruks lönsamhet. I anslutning härtill har uttalats, att de föreslagna nya
statliga jordbruksorganens verksamhet främst borde inriktas på att understödja
och befordra den bland annat i producentkooperativa former pågående
rationaliseringen av jordbrukets driftsförhållanden. Vidare har anförts
att i propositionen saknades praktiska förslag för att åstadkomma en bättre
fastighetsarrondering samt yrkats, att riksdagen måtte som sin mening uttala,
att åtgärder för åstadkommande av en bättre fastighetsarrondering
borde ställas i förgrunden för rationaliseringsorganens verksamhet för yttre
rationalisering, ävensom i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsamt
utarbetande av förslag till förenklat förfarande vid omskifte och vidtagande
av andra åtgärder för en förbättrad fastighetsarrondering.

I fråga om riktlinjerna för den statliga verksamheten för yttre rationalisering
har bland annat anmärkts, att en förvandling av de ofullständiga jordbruken
till familjejordbruk icke vare sig nu eller för framtiden kunde anses
innebära någon verklig lösning av småbrukets rationaliseringsproblem. Beträffande
tanken på att komplettera mindre jordbruk med jord och skog har
uttalats att sådan utvidgning borde ske blott på brukarens önskan och att
densamma ej borde utgöra förutsättning för att brukaren skulle erhålla stöd
till andra förbättringsåtgärder på fastigheten. I fråga om förslaget om införande
av förköpsrätt för kronan har yrkats, att arrendators förköpsrätt
skall gå före kronans. Slutligen har yrkats att, där komplettering av mindre
brukningsdelars jord- och skogsinnehav bör äga rum, detta om möjligt skall
ske genom avstyckning av mark från större egendomar ävensom från fastigheter
som ägas av andra än jordbruksnäringens utövare.

I motionen II: 383 slutligen har yrkats avslag på de vid propositionen fogade
lagförslagen.

Utskottet.

Innan utskottet ingår på behandlingen av de i propositionen framlagda
förslagen till åtgärder för främjande av jordbrukets yttre rationalisering,
torde utskottet få något uppehålla sig vid vissa frågor rörande rationaliseringsverksamheten
i dess helhet inom jordbruket.

Det må då först understrykas, alt frågan om jordbrukets fortsatta rationalisering
är av mycket stor betydelse ej blott för de enskilda jordbrukarna
utan också för hela samhället. Oavsett att ett visst gränsskydd åt jordbruksnäringen
regelmässigt torde komma att behövas för att uppehållandet avjordbruksproduktionen
skall tryggas och jordbruksbefolkningen erhålla likställighet
i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper, måste det här
lika väl som i fråga om andra näringsgrenar ligga i det allmännas intresse, att

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

befintliga rationaliseringsmöjligheter tillvaratagas och att sålunda produktionsfaktorerna
bliva utnyttjade så effektivt som möjligt. Det ligger likaså i
jordbruksbefolkningens eget intresse att största möjliga förbättring av produktionsförhållandena
skall åstadkommas och på så sätt jordbruket som helhet
betraktat — bortsett från det behov av gränsskydd gentemot utlandet,
som torde komma att föreligga bland annat på grund av de i vissa avseenden
mindre gynnsamma naturliga produktionsförutsättningama — blir en självständig
och bärkraftig näringsgren.

Då frågan om jordbrukets fortsatta rationalisering är på tal, bör ej förbises
att mycket betydande framsteg redan gjorts på detta område, trots att
jordbruket haft att arbeta under ofta ganska betryckta förhållanden och rationaliseringen
därför ej sällan torde ha hämmats av brist på medel för densamma.
Dessa framsteg ha emellertid varit rätt ojämnt fördelade å de olika
grenarna av rationaliseringsverksamheten. Gynnsammast'' har utvecklingen
varit på driftsrationaliseringens och den inre rationaliseringens område, medan
däremot mindre blivit gjort i fråga om yttre rationalisering. Detta är ej
förvånande, då dylika förändringar i regel beröra flera brukare med ofta
skiljaktiga intressen. Även på detta område har emellertid framträtt ett livligt
intresse hos jordbrukarna. Bland annat ha många innehavare av sådana
brukningsdelar, som varit i behov av komplettering med jordbruksjord eller
skog, visat sig angelägna om att få till stånd en förstärkning av dessa, ehuru
strävandena i denna riktning ofta hämmats av svårigheter att anskaffa erforderlig
tillskottsjord ävensom av ekonomiska skäl.

Det råder enligt utskottets uppfattning ej något något tvivel om att, såvida
jordbruket i fortsättningen beredes möjlighet att arbeta under tillfredsställande
förhållanden, rationaliseringsintresset hos brukarna även framgent kommer
att göra sig gällande och leda till nya framsteg. Det ter sig under sådana
förhållanden naturligt att, såsom även understrukits i propositionen, strävandena
från det allmännas sida att ytterligare höja jordbrukets nivå skola
bygga på detta rationaliseringsintresse hos de enskilda jordbrukarna. Rationaliseringsarbetet
bör därför även i fortsättningen bedrivas så, att det i stort
sett får karaktären av en jordbrukets egen verksamhet.

Självfallet bör man i arbetet med en fortsatt utveckling av jordbruksnäringen
ej ensidigt inrikta sig på något visst slag av rationaliseringsåtgärder
utan sträva efter att på alla områden tillvarataga förefintliga rationaliseringsmöjligheter.
Detta gäller rationaliseringen av driftsförhållandena — vilken ej
särskilt behandlats i propositionen ■— i lika hög grad som övriga delar av
rationaliseringsverksamheten. På lång sikt torde för övrigt sannolikt just rationaliseringen
av driftsförhållandena komma att bliva den del av rationaliseringsverksamheten,
som för jordbruket i dess helhet får den största betydelsen.
Statsmakternas insatser böra här i främsta rummet bestå i ett främjande avforsknings-
och försöksverksamheten ävensom i undervisnings- och upplysningsverksamhet.
I viss mån annan karaktär måste den statliga verksamheten
för yttre och inre rationalisering ha. Här gäller det i betydligt högre grad än vad
fallet är vid rationaliseringen av driftsförhållandena att genom ekonomiskt

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

stöd och på annat sätt direkt medverka till utförande av speciella åtgärder
på de särskilda fastigheterna. Den omständigheten, att i proi>ositionen liksom
i jordbrukskommitténs betänkande ej framlagts några förslag beträffande
utformningen av den statliga verksamheten för rationaliseringen av driftsförhållandena
—- vilket förhållande synes väl motiverat bl. a. med hänsyn till
det utredningsarbete, som för närvarande pågår på detta område — bör därför
ej hindra, att man nu tager ställning till de förslag, som föreligga i fråga om
den yttre och inre rationaliseringen- Nalurligen bör emellertid i den praktiska
rationaliseringsverksamheten vid bedömandet av behovet av en rationaliseringsåtgärd
av visst slag och av den lämpliga utformningen av densamma
alltid beaktas vad som kan vinnas genom andra slag av ralionaliseringsåtgärder.
Sålunda böra exempelvis vid bedömningen av behovet av yttre rationalisering
beaktas möjligheterna att genom inre rationalisering och rationalisering
av driften förbättra brukningsförhållandena och lönsamheten. Härvid
torde bland annat ofta böra undersökas möjligheterna att genom gemensam
maskinanvändning minska arbetskraftsåtgången och nedbringa produktionskostnaderna.

Vad speciellt angår den yttre rationaliseringen föreligga för närvarande
obestridligen mångenstädes stora brister i fråga om de enskilda brukningsdelarnas
form och struktur. Den nuvarande fastighetsindelningen har ju till
största delen tillkommit under tider, då både de tekniska förutsättningarna
för jordbruksdriften och försörjningsmöjligheterna voro helt annorlunda än
vad de för närvarande äro. Arronderingen lämnar på allt för många håll
mycket övrigt att önska beträffande brukningsdelar av alla storlekar. Härtill
komma de speciella problem som föreligga för många mindre jordbruk. De
fördelar, som den hittills skedda mekaniseringen av jordbruksdriften inneburit,
ha av kända orsaker ej kunnat utnyttjas å de mindre brukningsdelarna
i samma utsträckning som å de medelstora och större brukningsdelarna.
Lönsamhetsgraden har därför ofta blivit avsevärt lägre för de mindre brukningsdelarna
än för jordbruket i dess helhet. Även där möjlighet fuimits att
genom ökad maskinanvändning eller på annat sätt minska arbetsförbrukningen
å dylika mindre brukningsdelar, har vidare ofta värdet av denna arbetshesparing
och därmed också intresset för att genomföra densamma väsentligt
reducerats därav att det erbjudit svårigheter för brukaren att finna annan och
lönande sysselsättning under den tid, som skulle frigöras från jordbruket.

Ett konstaterande av dessa förhållanden innebär icke någon underskattning
av det mindre jordbrukets existensmöjligheter överhuvud tagel. Ofta ha dessa
brukningsdelar —- till följd av gynnsamma naturliga produktionsbetingelser
eller goda personliga förutsättningar hos brukaren — visat sig kunna giva
driftsresultat, som väl tålt en jämförelse med större brukningsdelars. Olägenheterna
av att en mekanisering av driften kunnat genomföras endast i begränsad
utsträckning ha vidare ej gjort sig alltför starkt gällande, där brukaren
inriktat driften på specialodlingar eller på animalieproduktion. Slutligen
må understrykas, att småbruket mycket ofta utgör eu lämplig brukningstyp
i kombination med annat förvärvsarbete. De nackdelar, som den

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

relativt höga arbetsåtgången per produktenhet och övriga produktionsfördyrande
faktorer utgöra, uppvägas nämligen här av att brukaren har möjlighet
att för skötseln av jordbruket använda tid, som annars ofta ej kunnat nyttiggöras.

Även om hänsyn tages till det nu anförda, kvarstår emellertid det faktum,
att försörjningsmöjligheterna å en avsevärd del av de nu befintliga mindre
brukningsdelarna av skäl som tidigare angivits icke äro tillfredsställande.
Det problem som — vid sidan av spörsmålet om en utjämning av den genomsnittligt
sett föreliggande löneklyftan mellan jordbruksbefolkningen och andra
samhällsgrupper •— under senare tid stått i förgrunden i den jordbrukspolitiska
debatten, har även varit frågan om de åtgärder, som böra vidtagas för
att förbättra ställningen för innehavarna av dylika s. k. ofullständiga jordbruk.
Det är likaså på detta problem, som de i propositionen framlagda förslagen
till åtgärder för yttre rationalisering i främsta rummet taga sikte.

För utformningen av de statliga åtgärderna för yttre rationalisering är det
av betydelse, huruvida man räknar med att vid sidan av det allmänna prisstödet
åt jordbruket ett speciellt stöd mera permanent skall utgå till vissa
grupper av mindre jordbruk. Som motiv för ett dylikt speciellt stöd har i
motionerna I: 251 och II: 379 ävensom i motionerna I: 252 och II: 377 bland
annat anförts, att ett sådant vore behövligt för att man i önskvärd utsträckning
skulle kunna bevara de nu befintliga mindre brukningsdelarna och därigenom
hindra en nedgång i jordbruksbefolkningen, vilken skulle medföra en
alltför stark uttunning av landsbygdens befolkning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning därom att man bör söka hindra
en bland annat ur befolkningspolitiska och kommunalekonomiska synpunkter
olycklig uttunning av landsbygdsbefolkningen. Med hänsyn till den omfattning,
som avflyttningen från landsbygden redan haft och alltjämt har,
framstår det även som angeläget, att åtgärder vidtagas för att motverka en
fortsatt sådan avflyttning. Att förutsätta, att det för detta ändamål skulle behövas
ett mera permanent statligt stöd till vissa grupper av mindre jordbruk
vid sidan av det allmänna prisstödet, innebär emellertid enligt utskottets
uppfattning en undervärdering av de möjligheter, som de mindre jordbruken
i stor utsträckning ha att även utan speciella stödåtgärder bestå och
giva sina brukare en skälig bärgning. Utskottet vill härvidlag till en början
hänvisa till alt redan den av utskottet förordade avvägningen av det allmänna
prisstödet åt jordbruket innebär ett hänsynstagande till jordbrukets
nuvarande strukturförhållanden. Denna avvägning innebär för övrigt ingalunda,
att jordbruk i lägre storleksgrupper än 10—20 hektar åker skulle vara
utestängda från möjligheten att uppnå full lönsamhet för jordbruksdriften.
Tvärtom visar, såsom nyss berörts, erfarenheten att ett stort antal jordbruk
inom lägre storleksgrupper, särskilt i slättbygderna, kunna uppvisa driftsresultat,
som väl motsvara eller till och med överträffa det genomsnittliga
driftsresultatet i storleksgruppen 10—20 hektar. Då man talar om behovet
av ett särskilt statligt stöd åt innehavarna av sådana mindre brukningsdelar,

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

där själva jordbruket ej kan beräknas uppnå full lönsamhet, bör man vidare
tydligen bortse från alla de brukningsdelar, där den bristande lönsamheten
hos jordbruket uppväges av andra naturtillgångar å fastigheten, främst
skog. Ett dylikt speciellt stöd kan ej heller anses motiverat beträffande alla
de mindre jordbruk, där brukaren hämtar en relativt stor del av sin sammanlagda
inkomst genom arbete utanför den egna brukningsdelen och på
så sätt uppnår en skälig inkomstnivå. Såsom utskottet tidigare framhållit
uttryckes jordbrukets betydelse för brukaren i dylika fall ej av den siffermässiga
lönsamhetsgraden hos jordbruket. De fali, där ett speciellt stöd vid
sidan av det allmänna prisstödet skulle kunna anses erforderligt för att möjliggöra
ett bevarande av nu befintliga mindre brukningsdelar, begränsas alltså
till sådana fastigheter, där man ej genom inre rationalisering och rationalisering
av driftsförhållandena kan göra jordbruket fullt lönsamt och där en
lämplig kombination av arbete å den egna brukningsdelen med arbete utanför
densamma ej heller kan åstadkommas. Beträffande dylika under nuvarande
förhållanden irrationella brukningsdelar måste det emellertid enligt
utskottets uppfattning — hellre än att man genom speciella subventioner till
brukarna skall söka bevara brukningsdelarna i sitt nuvarande icke ändamålsenliga
skick — på längre sikt anses eftersträvansvärt, att de skola förstärkas
till bärkraftiga brukningsdelar eller att man på annat sätt skall få
till stånd en sådan förändring, att brukarna utan speciella subventioner få
tillfredsställande försörjningsmöjligheter. Visserligen torde det ej kunna undvikas,
att en dylik utveckling leder till en minskning av antalet brukningsdelar.
I den mån så skulle bli fallet, synes det emellertid vara både för orten
och för samhället i dess helhet mer gagneligt, att man söker motverka, att
utvecklingen skall leda till en minskning av landsbygdsbefolkningen, därigenom
att man på ett ändamålsenligt sätt tillvaratager möjligheterna att utvidga
andra grenar av landsbygdens näringsliv. I den mån dessa strävanden
krönas med framgång torde för övrigt därigenom även skapas förutsättningar
för ett bevarande av många av de här avsedda brukningsdelarna, i
det att de då kunna få karaktären av stödjordbruk och sålunda jordbruket å
dem i högre grad än tidigare blir en bisyssla vid sidan av annan huvudsaklig
sysselsättning.

Departementschefens förslag i fråga om målsättningen för den yttre rationaliseringen
innebär, att uppgiften för den statliga verksamheten på ifrågavarande
område i första hand bör vara att söka genomföra en yttre rationalisering
av sådana ofullständiga jordbruk, där det med hänsyn till brukningsdelens
beskaffenhet och försörjningsmöjligheterna utanför brukningsdelen
icke kan väntas bliva möjligt för brukaren att på lång sikt uppnå en
tillfredsställande inkomst — övergångsjordbruk. Härjämte har angivits att
statsmakterna även böra medverka till en förstärkning av andra ofullständiga
jordbruk, då deras brukare framställa begäran därom. Till yttre rationalisering
av fullständiga brukningsdelar böra statsmakterna däremot enligt
vad i propositionen uttalats medverka endast då delta skulle underlätta genomförandet
av sådana åtgärder som nyss nämnts.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Otvivelaktigt finns det även inom andra grupper av jordbruk än dem,
som direkt beröras av den sålunda förordade målsättningen, ett betydande
utrymme för yttre rationaliseringsåtgärder. Då redan de arbetsuppgifter,
som rymmas inom sagda målsättning, måste väntas bliva mycket omfattande
samt dessutom äro de mest trängande, finner utskottet emellertid förslaget
innebära eu ändamålsenlig och välmotiverad begränsning av de statliga uppgifterna
på detta område.

Av de angivna uppgifterna är det tydligen förvandlingen av övergångsjordbruken,
som är den mest angelägna. Beträffande de riktlinjer, efter vilka
detta arbete bör bedrivas, vill utskottet betona att det, om verksamheten skall
leda till åsyftat resultat, icke är möjligt att handla efter schematiska linjer,
utan att avgörandet i stället alltid måste bli beroende på vad som vid en
prövning av förhållandena i det enskilda fallet funnits mest ändamålsenligt.
Härvid måste man givetvis alltid söka finna en lösning som innebär, att tillfredsställande
försörjningsmöjligheter skapas för brukarna av de brukningsdelar,
som avses skola bestå. En vägledande synpunkt måste vidare vara, att
man så långt möjligt skall utforma åtgärderna för yttre rationalisering på
del sätt som bäst överensstämmer med hela ortens intressen. Såsom i propositionen
anförts kunna här olika lösningar komma i fråga. Då en förstärkning
av ett övergångsjordbruk med jord eller skog anses böra ske, bör man,
såsom i propositionen framhållits, syfta till att åstadkomma en sådan förstärkning
att fastigheten i fortsättningen kommer att utgöra en bärkraftig
brukningsdel. Utskottet vill i detta sammanhang än en gång understryka
vad departementschefen anfört därom, att man i arbetet med den yttre rationaliseringen
bör utgå från att vårt lands jordbruk även i fortsättningen i
huvudsak kommer att utgöra ett bondejordbruk och att rationaliseringssträvandena
böra inriktas på att få till stånd brukningsdelar av bondejordbrukets
storlekstyp, ävensom att man i ifrågavarande arbete ej bör vidtaga längre
gående kompletteringsåtgärder än som behövas för bildandet av bärkraftiga
brukningsdelar.

Vad som skall anses såsom en med hänsyn till ortens förhållanden lämplig
typ av ett bärkraftigt jordbruk kan givetvis ej angivas med några för hela
riket gällande arealsiffror utan måste i mycket stor utsträckning bliva beroende
på förhållandena i varje särskild trakt. I enlighet härmed bör man
också i strävandena att förvandla övergångsjordbruk till bärkraftiga brukningsdelar
beakta förhållandena i varje särskild bygd och utforma åtgärderna
med ledning av praktiska erfarenheter om vad som i orten utgör en
lämplig jordbrukstyp. Härvid böra enligt utskottets mening de resultat, som
kunna erhållas vid regionalplanering, bli av värde.

En utvidgning av övergångsjordbruken med jord eller skog i sådan omfattning,
att de förvandlas till bärkraftiga brukningsdelar, är självfallet ej
det enda sättet att lösa övergångsjordbrukens problem. Såsom i propositionen
framhållits kan det i en del fall tänkas vara möjligt att utan någon
dylik utvidgning öka avkastningen från brukningsdelen i sådan utsträckning,
att brukaren kan få en tillfredsställande försörjning av denna. Utskot -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

tet vill i detta sammanhang understryka, att åtgärder för yttre rationalisering
icke böra anses erforderliga i sådana fall, där man genom inre rationalisering
och rationalisering av driftsförhållandena kan åstadkomma den erforderliga
förbättringen av brukarens ställning. Ej sällan torde det vidare vara
möjligt att åstadkomma en dylik förbättring genom en lämplig kombination
av arbete på brukningsdelen och utanför denna. En sådan lösning, vilken i
praktiken ofta torde komma att innebära, att brukningsdelen helt eller i huvudsak
får karaktären av stödjordbruk, torde framför allt böra eftersträvas
i de bygder, där det ter sig särskilt angeläget att motverka en nedgång
av den bofasta befolkningens antal. Strävandena att skapa nya arbetstillfällen
å landsbygden för att därigenom differentiera dess näringsliv och motverka
avflyttningen av arbetskraft från landsbygden till tätorterna komma
därför såsom redan berörts även att bli av stor betydelse vid utformningen
av åtgärderna för yttre rationalisering av jordbruket. Bedömningen av vilka
fastigheter som böra räknas som övergångsjordbruk kan sålunda komma
att förändras, beroende på förändringar i arbetstillgången å orten m. m.

I motionerna 1:251 och 11:379 har uttalats att, då ett ofullständigt jordbruk
ej vore lämpat att bestå i sitt nuvarande skick utan borde utvidgas,
den erforderliga förstärkningen i första hand borde åstadkommas genom
ianspråktagande av tillskottsjord eller skog från angränsande större brukningsdel
och att sammanläggning av ett ofullständigt jordbruk med annan
dylik brukningsdel borde ifrågakomma endast om sådan kompletteringsmöjlighet,
som nu nämnts, ej stode till buds. Utskottet vill i anledning härav
framhålla, att det enligt utskottets uppfattning, bland annat med hänsyn till
vad nyss sagts om angelägenheten av att motverka avflyttning av arbetskraft
från landsbygden till tätorterna, är önskvärt att jordbruket skall bestå av ett
betydande antal självständiga och bärkraftiga brukningsdelar. Det synes
emellertid ej möjligt att uppställa någon sådan generell regel som i motionerna
ifrågasatts, utan avgörandet bör även här ske efter en prövning från
fall till fall. Givet är, såsom förut framhållits, att man härvid bör taga hänsyn
till ortens intressen. Vid en dylik prövning måste dock även beaktas de
konsekvenser ett avskiljande av mark från den större fastigheten skulle få
ur jordbruksekonomisk synpunkt, och överhuvud taget bör alltid beaktas
vikten av att det befintliga byggnadsbeståndet skall utnyttjas på ett rationellt
sätt. Vad angår frågan under vilka förutsättningar ett dylikt avskiljande i
och för sig bör kunna ifrågakomma ansluter sig utskottet till departementschefens
ståndpunkt, att överföring av jordbruksjord från en fastighet till
en annan bör kunna ske, då värdet av förbättringen av den fastighet, som
skulle erhålla tillskottsjorden, överstiger den försämring som skulle ske i
fråga om den andra fastigheten. Liknande synpunkter synas böra tillämpas
även då fråga uppkommer om att dela en i och för sig bärkraftig brukningsdel
och använda delarna för förbättring av angränsande ofullständiga
jordbruk.

Bihang till riksdagens protokoll 1047. 11 samt. AV 2.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I skogsbygderna möter ett rationaliseringsproblem av delvis annan art än
det sist berörda. I likhet med departementschefen anser utskottet, att åtgärderna
för den yttre rationaliseringen här måste inriktas på att — vid sidan
av den rationalisering av själva jordbruket som lämpligen kan åstadkommas
— förstärka brukningsdelarna med skog så att de brukningsdelar, där
jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största möjliga utsträckning
skola bliva bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kan brista i
jordbrukets lönsamhet uppväges av tillgången på egen skog. En dylik förstärkning
bör enligt utskottets mening kunna genomföras utan menliga inverkningar
på de övriga intressen, som böra beaktas i detta sammanhang.

I motionen II: 380 har beträffande den allmänna uppläggning, som i propositionen
gjorts beträffande jordbrukets rationaliseringsfrågor, anmärkts,
att den möjlighet till lösande av de mindre jordbrukens problem, som införandet
av kooperativa och mera räntabla driftsformer innebure, icke beaktats,
samt att en strukturell rationalisering av den art, som i propositionen
förordats, ej utgjorde någon verklig lösning av det föreliggande problemet.

Utskottet vill med anledning härav betona att man, såsom redan förut
framhållits, självfallet vid bedömningen av behovet av yttre rationalisering
å en viss brukningsdel även bör beakta möjligheterna att genom åtgärder
av det slag, som i motionen nämnts, åstadkomma en tillräcklig förbättring
av brukarens ställning. Det torde även i vissa fall vara möjligt att'' lösa problemet
genom dylika åtgärder. Särskilt kan detta tänkas bli fallet, där goda
möjligheter till sysselsättning utanför den egna brukningsdelen finnas och
jordbruket därför i fortsättningen i huvudsak kan få karaktären av stödjordbruk.
Däremot kan man enligt utskottets mening ej vänta, att det skall
befinnas möjligt att genom införande av kooperativa driftsformer åstadkomma
en generell lösning av de mindre jordbrukens problem i sådana fall, där
brukarna för sin utkomst helt eller i huvudsak äro beroende av avkastningen
från den egna brukningsdelen. Utskottet vill i detta hänseende endast peka
på att de topografiska förhållandena i stor utsträckning lägga hinder i vägen
för en sådan drift samt på att det, även om man genom dylika metoder
kan nedbringa arbetsförbrukningen å brukningsdelen, ingalunda är säkert,
att brukaren kommer att ha möjlighet att använda den sålunda frigjorda
arbetstiden till produktivt arbete på annat håll. Utskottet anser det därför
i likhet med departementschefen angeläget, att arbetet med den yttre rationaliseringen
bland annat inriktas på att åstadkomma en utvidgning av sådana
brukningsdelar, där brukningsdelens alltför ringa omfattning för närvarande
utgör ett hinder för brukaren i dennes strävanden att uppnå en tillfredsställande
inkomstnivå. Tydligt är, att en dylik utveckling ingalunda utesluter
en övergång till kooperativ drift i större eller mindre omfattning, därest
en sådan övergång skulle vara möjlig och lämplig att genomföra.

En annan invändning mot de i propositionen framlagda förslagen i fråga
om den yttre rationaliseringen, vilken framställts såväl i nyssnämnda motion
II: 380 som i motionerna I: 257 och II: 389, är den att i propositionen

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

underskattats betydelsen av att snabba åtgärder vidtagas för att få till stånd
en bättre fastighetsarrondering. Med anledning härav må framhållas, att det
icke torde råda någon meningsskiljaktighet om att åtgärder för avhjälpande
av föreliggande brister i arronderingen komma att spela stor roll i det fortsatta
rationaliseringsarbetet. Utskottet vill även betona att, i enlighet med
vad i propositionen uttalats, de där föreslagna medlen för den yttre rationaliseringen
böra kunna komma till användning ej blott för genomförande av
sådana åtgärder, vilka direkt syfta till en arealutvidgning, utan även för
genomförande av sådana åtgärder, som i främsta rummet avse att förbättra
arronderingen. Bortsett härifrån synes det första steget i strävandena att få
till stånd en lösning av arronderingsproblemen böra vara en revision av
jorddelningslagstiftningen och av bestämmelserna om statens medverkan till
att täcka kostnaderna för sådana jorddelningsförrättningar, som äro av betydelse
ur arronderingssynpunkt, främst då givetvis bestämmelserna rörande
omskifte. Med hänsyn härtill och då, såsom även framhållits i propositionen,
frågan om ändringar i jorddelningslagstiftningen, avseende bland annat utformningen
av omskiftesbestämmelsema, för närvarande är under utredning
genom särskilt tillkallade sakkunniga, avstyrker utskottet det i motionen
II: 380 väckta förslaget, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om skyndsamt utarbetande av praktiska förslag för att påskynda genomförandet
av en bättre fastighetsarrondering.

Det är angeläget, att rationaliseringsåtgärderna skola utformas i intim
kontakt ej blott'' — såsom naturligt är — med jordbrukarna utan även med
näringslivet och befolkningen i övrigt i orten. Vad i propositionen anföres
om att utformningen av rationaliseringsåtgärderna i regel bör föregås av en
regionalplanering och en individuell jordbruksplanering synes ägnat att
skapa en sådan kontakt. Utskottet kan även ansluta sig till vad i propositionen
sägs om behovet av en dylik planering och om det sätt, på vilket densamma
bör bedrivas. Härvid vill utskottet understryka vikten av att vid
planeringen ej tillämpas schematiska regler utan att arbetet i varje särskilt
område tager sikte på de speciella problem, som där kunna förekomma, och
på det lämpligaste sättet att lösa dessa.

Vad angår de medel, som böra användas för att få till stånd en yttre rationalisering
av jordbruket enligt de riktlinjer som nu berörts, vill utskottet
starkt betona vikten av att denna rationalisering i största möjliga utsträckning
skall genomföras på frivillighetens väg. En dylik ståndpunkt är en förutsättning
för att rationaliseringsverksamheten skall framstå såsom en jordbrukets
egen verksamhet och för att de statliga åtgärderna på detta område
skola omfattas med förtroende av jordbrukarna och av dessa uppfattas
som ett stöd i strävandena att förbättra jordbrukets ställning. Bland annat
ur denna synpunkt vill utskottet livligt tillstyrka vad i propositionen anförts
om statlig låne- och bidragsverksamhet för främjande av den yttre
rationaliseringen samt om en aktiv inköpspolitik från de statliga rationa -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

liseringsorganens sida, vilken skall ha till syfte att genom inköp av jord i
fria marknaden och genom förmedling av överlåtelser enskilda jordbrukare
emellan underlätta yttre rationaliseringsåtgärder.

Även om det framstår som angeläget, att den yttre rationaliseringen i
största möjliga utsträckning skall genomföras på frivillighetens väg, och
man därför bör söka att såvitt möjligt komma tillrätta med de föreliggande
problemen med användande av de instrument, som nyss berörts, är det emellertid
enligt utskottets mening, om denna rationalisering och därmed följande
förbättring av läget för de berörda brukarna skola komma till stånd utan
ett för brukarna alltför betungande dröjsmål och utan oskäliga kostnader,
nödvändigt att i vissa fall även andra medel stå till buds för genomförande
av erforderliga rationaliseringsåtgärder. Den i propositionen föreslagna förköpsrätten
för kronan till jordbruksfastigheter skulle enligt utskottets uppfattning
utgöra ett värdefullt instrument i detta arbete och, utan att användningen
av detsamma i allmänhet behövde innebära någon nämnvärd
olägenhet för jordbrukarna, underlätta ett genomförande av önskade förvandlingar
av ofullständiga jordbruk. En dylik förköpsrätt innebär, ehuru
den formellt har karaktären av en förköpsrätt för kronan, i realiteten, att
den innehavare av ett ofullständigt jordbruk, som behöver kompletteringsjord,
tillerkännes företrädesrätt framför utomstående att förvärva den mark,
som erfordras för förstärkning av hans fastighet. Det synes även rimligt, att
i dylika fall intresset av att få till stånd en förbättring av det ofullständiga
jordbruket och av ställningen för dess brukare skall givas företräde. Utskottet
vill därför i princip tillstyrka införandet av den i propositionen föreslagna
förköpsrätten. Beträffande utformningen av densamma har utskottet
ej heller funnit anledning till erinran mot förslaget, med undantag för
vissa jämkningar, som skola angivas i det följande i samband med behandlingen
av motionsvis framställda ändringsyrkanden.

I motionerna 1:252 och 11:377 har förordats, att lagen om kronans förköpsrätt
skulle givas allenast begränsad giltighetstid, förslagsvis tre år, vid
vars utgång skulle tagas under omprövning dels huruvida en förköpsrätt
fortfarande borde bibehållas, dels, därest denna fråga besvarades jakande,
vilka förändringar som borde vidtagas i bestämmelserna om förköpsrätten.
Enligt utskottets uppfattning måste man emellertid räkna med att behov av
en förköpsrätt såsom ett komplement till de i det föregående berörda medlen
för främjande av den yttre rationaliseringen på frivillighétens väg kommer
att föreligga under hela den tid rationaliseringsarbetet pågår eller i vart
fall under avsevärd tid framåt. Någon anledning att på grund av ovisshet
om behovet av en dylik lag nu giva denna allenast provisorisk karaktär föreligger
därför enligt utskottets mening icke. Även om lagen nu ej göres tidsbegränsad,
utesluter detta givetvis ej att det, sedan erfarenhet vunnits rörande
tillämpningen av densamma, kan befinnas lämpligt att i visst eller
vissa avseenden företaga en omprövning av bestämmelserna i denna. Det är
emellertid uppenbarligen svårt att redan nu bedöma hur lång tid som kan
komma att förflyta, innan tillräckliga erfarenheter i detta hänseende vunnits.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vad angår förköpsrättens omfattning har i motionerna 1:257 och 11:389
■— där avslag yrkats å samtliga de föreliggande lagförslagen — uttalats, att
en begränsning av förköpsrätten till att allenast avse övergångs jordbruk
skulle ha gjort sagda rätt mer acceptabel. Något sakligt skäl för att man i
fråga om medverkan i rationaliseringsarbetet skulle göra en dylik gränsdragning
mellan olika grupper av fastigheter föreligger emellertid enligt utskottets
uppfattning icke. Mot densamma talar vidare bland annat det tidigare
berörda förhållandet att det, där två eller flera övergångsjordbruk
äro i behov av utvidgning, under vissa omständigheter kan vara lämpligt
att åstadkomma denna utvidgning på så sätt, att en angränsande i och för
sig bärkraftig brukningsdel styckas och de olika delarna läggas till övergångsjordbruken.
Därest förköpsrätten skulle begränsas till att allenast avse
fastigheter, som själva ha övergångsjordbrukets karaktär, skulle alltså möjligheterna
att genomföra den önskade yttre rationaliseringen minskas. En
annan och sannolikt allvarligare konsekvens av en dylik begränsning är att
man då ej skulle kunna medelst förköpsrätten förvärva rena skogsfastigheter
eller fastigheter med skogstillgång överstigande det egna behovet, och
att sålunda förköpsrätten överhuvud icke skulle kunna komma till användning
i strävandena att förstärka ofullständiga jordbruk med skog. Slutligen
må framhållas, att gränsdragningen mellan de fastigheter, som skulle
omfattas av förköpsrätten, och andra fastigheter skulle framkalla en råd
problem, vilkas lösande skulle taga mycken tid och arbetskraft i anspråk
och där man ändock i viss mån skulle bli nödsakad att stanna vid en subjektiv
och diskutabel bedömning. Utskottet anser därför i likhet med departementschefen,
att förköpsrätten i princip bör omfatta alla jordbruksfastigheter.
Avgörande för vad som skall räknas såsom jordbruksfastighet
torde, på sätt i propositionen förordats, böra vara det sätt, på vilket fastigheten
upptagits vid senaste fastighetstaxering.

Beträffande det ändamål, för vilket förköpsrätten skall få begagnas, anser
utskottet det naturligt, att förköpsrätten skall få användas i hela den yttre
rationaliseringsverksamhet, till vilken staten enligt de i propositionen angivna
och av utskottet förordade riktlinjerna för sagda verksamhet bör direkt
medverka, nämligen i första hand för förvandling av övergångsjordbruk
och i vissa fall även för förstärkning av andra ofullständiga jordbruk,
men däremot'' ej för förstärkning av redan bärkraftiga brukningsdelar
annat än i det fall, att åtgärden skulle underlätta en yttre rationalisesering
av ofullständiga jordbruk. Utskottet har därför intet'' att erinra
mot vad i detta hänseende anförts i propositionen. Samtidigt vill utskottet
emellertid — såsom även skett i propositionen — understryka alt förköpsrätten
ej bör få användas i vidare utsträckning eller för annat ändamål än
sålunda angivits. Det bör alltså icke vara tillåtet att använda förköpsrätten
för utvidgning av redan bärkraftiga brukningsdelar annat än i de särskilda
fall, som nyss nämnts. Då förköpsrätten utnyttjas för att förstärka ofullständiga
jordbruk bör vidare beaktas, att åtgärderna ej skola gå längre än som
erfordras för att göra dessa jordbruk till bärkraftiga enheter. Av det nu

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

sagda följer jämväl att det ej bör få ifrågakomma, att förköpsrätten användes
på sådant sätt, att den leder till någon egentlig ökning av statens eget
fastighetsinnehav.

I fråga om sättet för utövande av förköpsrätten har i motionerna 1:251
och II: 379 ävensom i motionerna I: 252 och II: 377 uttalats att förköpsrätten
ej borde få användas annat än för genomförande av aktuella förvandlingsåtgärder
och att sålunda något förvärv av jordbruksfastigheter på lager med
tanke på blivande rationaliseringsåtgärder ej borde få äga rum. Utskottet
vill i anledning härav framhålla, att åtskilliga faktorer kunna medföra, att
det ofta kan framstå såsom olämpligt med sådana markförvärv i rationaliseringssyfte,
där staten skulle behöva kvarstå såsom ägare av marken under
viss tid, innan densamma kunde överlåtas till ägaren av den brukningsdel,
med vilken den varit avsedd att sammanläggas. Sålunda måste förvaltningen
av dylik mark ej sällan bli besvärlig och kostsam, beroende på att det ej finnes
någon som är villig att bruka marken eller att betala en skälig ersättning
för nyttjanderätten till denna. Även om det lyckas att tillfälligt utarrendera
marken måste det vidare understundom föreligga risk för att denna
och å densamma befintliga byggnader komma att vanhävdas. Slutligen böra
ej heller förbises de svårigheter, som kunna yppa sig då marken skall överlåtas,
i det att det då, eftersom någon egentlig konkurrens är utesluten, kan
visa sig svårt att få en köpeskilling, som motsvarar markens verkliga värde.
Med hänsyn härtill är det enligt utskottets uppfattning angeläget, att vederbörande
rationaliseringsorgan, då fråga uppkommer om att organet skall förvärva
mark för rationaliseringsändamål, skall söka att'' redan i samband med
förvärvet träffa överenskommelse med den, till vars fastighet marken är
avsedd att läggas, om försäljning av marken till denne. Detta gäller givetvis
både sådana fastighetsförvärv, som ske på frivillighetens väg, och sådana
förvärv, som ske medelst anlitande av förköpsrätten. Samtidigt som man bör
vara på det klara med de olägenheter, som kunna uppstå vid sådana markförvärv,
där rationaliseringsorganet ej omedelbart kan låta marken gå vidare,
bör emellertid även uppmärksammas, att dylika förvärv kunna vara den
enda möjligheten att få den yttre rationaliseringen genomförd inom rimlig
tid. Utskottet finner det med hänsyn härtill icke lämpligt, att ett generellt
förbud uppställes mot att använda förköpsrätten för andra än aktuella
kompletteringsåtgärder. Det bör i stället förutsättas, att rationaliseringsorganet
i dylikt fall skall mot varandra väga den fördel det innebär, att förvärvet
ger ökade möjligheter att längre fram genomföra den yttre rationaliseringen,
samt de nackdelar, som eventuella förvaltningssvårigheter och svårigheter
i samband med den blivande försäljningen av marken kunna anses
innebära.

Vad angår kretsen av de anhöriga, mot vilka förköpsrätt ej skall få göras
gällande, har i motionerna I: 251 och II: 379 samt motionerna I: 252 och II:
377 yrkats den ändringen av de i propositionen föreslagna bestämmelserna,
att förköpsrätten ej skulle gälla vid försäljning till syskons bana. Utskottet
finner väl åtskilliga skäl tala för den i propositionen intagna ståndpunkten,

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

enligt vilken något generellt undantag ej bör göras vid försäljning till syskons
barn men däremot rationaliseringsorganen i förekommande fall vid dylik
försäljning böra pröva, huruvida sådana speciella förhållanden föreligga
att det med hänsyn till de band, som förena köparen med fastigheten, kan
anses skäligt att organet skall avstå från att utöva förköpsrätten. Å andra
sidan är det tydligt, att dylika försäljningar i realiteten ofta äro så likartade
med försäljning till syskon eller avkomlingar, att en åtskillnad på
denna punkt mellan syskon och syskons barn framstår som omotiverad. De
fall, där det i praktiken kan tänkas bli fråga om att förköpsrätten skulle
användas vid försäljning till syskons barn, torde ej heller bli så talrika, att en
utvidgning av undantagsbestämmelsen till att även avse dylika anhöriga behöver
befaras medföra något nämnvärt avbräck i rationaliseringsarbetet.
Utskottet förordar för den skull, att förköpsrätten ej skall gälla vid försäljning
till syskons barn.

En annan fråga rörande förköpsrättens omfattning, som berörts i flera
motioner, är huruvida kronans förköpsrätt skall ha företräde framför den
förköpsrätt, som enligt den sociala arrendelagstiftningen tillkommer vissa
arrendatorer. Medan i propositionen föreslagits, att kronans förköpsrätt skall
gå före arrendators, har sålunda i motionerna 1:251 och 11:379 ävensom i
motionen 31: 380 yrkats, att arrendators förköpsrätt alltid skall gå före kronans,
varjämte i motionerna 1:252 och 11: 377 yrkats, att arrendators förköpsrätt
skall gå före kronans dels om arrendatorn eller hans familj innehaft
arrendet före den 1 april 1947, dels om arrendatorn visserligen tillträtt
arrendet efter denna tidpunkt men sedan innehaft detsamma under minst
tio år. Enligt utskottets mening är det icke sannolikt, att berörda spörsmål
kommer att få någon större praktisk betydelse. Såsom i propositionen framhållits
torde det nämligen, därest den utarrenderade fastigheten i och för sig
utgör en bärkraftig brukningsdel, i regel ej böra ifrågasättas att lantbruksnämnden
skall söka förvärva densamma för att förstärka andra brukningsdelar.
Även om fastigheten ej är fullt bärkraftig torde densamma vidare ofta
vara lämpad att utgöra kärnan i en fullständig brukningsdel och rationaliseringsorganens
strävanden därför böra inriktas på att, sedan arrendatorn
övertagit fastigheten, anskaffa nödig tillskottsjord till denna. De fall, där
det i praktiken kan tänkas föreligga ett intresse ur rationaliseringssynpunkt
av att kronans förköpsrätt skall gå före arrendators, synas alltså i huvudsak
komma att begränsa sig till sådana brukningsdelar, som äro uppenbart otillfredsställande
med hänsyn till de försörjningsmöjligheter som föreligga för
en brukare. Med hänsyn till det anförda synes det ej behöva möta några
större betänkligheter, om arrendatorerna även formellt oinskränkt bibehållas
vid den förköpsrätt, som tillförsäkrats dem genom 1943 års lagstiftning. Utskottet
anser därför, att arrendators förköpsrätt i princip bör gå före kronans.
Att, på sätt ifrågasatts i motionerna I: 252 och II: 377, i detta avseende
skilja mellan arrenden, som tilltriitts före den 1 april 1947, och arrenden
som tillträtts efter sagda tid, synes icke påkallat. Någon anledning befara att,
därest en dylik skillnad ej göres, arrendatorernas förköpsrätt skulle använ -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

das för att kringgå bestämmelserna om kronans förköpsrätt på ett sätt, som
skulle bli till verkligt men för rationaliseringsarbetet, föreligger nämligen
enligt utskottets uppfattning icke.

I motionerna I: 252 och I: 377 har vidare yrkats, att den i 4 § första stycket
i förslaget till lag om kronans förköpsrätt angivna maximitiden av fem
år skulle höjas till 10 år. Rörande detta yrkande må framhållas, att i de
fall, där det kan anses uppenbart, att en viss fastighet ej kommer att behöva
beröras av verksamheten för den yttre rationaliseringen, möta givetvis
i och för sig inga betänkligheter mot en dylik höjning. Å andra sidan
får det förutsättas, att det i dessa fall ej kommer att erbjuda någon svårighet
att efter 5-årsperiodens slut få en ny förklaring från nämnden, därest
planer på försäljning av fastigheten då alltjämt skulle föreligga. Och vad
angår de fall, där det kan anses tveksamt, huruvida fastigheten behövs för
rationaliseringsarbetet, eller det eventuellt rent av är klart, att dylikt behov
föreligger men lantbruksnämnden av speciella skäl icke anser sig böra söka
erhålla dispositionsrätt till fastigheten under den närmaste tiden, synes det
icke lämpligt, att lantbruksnämnden skulle för längre tid än fem år framåt
avhända sig möjligheten att utöva förköpsrätten vid eventuell försäljning
av fastigheten. Utskottet avstyrker därför den i motionerna förordade ändringen.

Med anledning av det i samma motioner framställda yrkandet, att den i
5 § i lagförslaget angivna tidsfristen av tre månader, inom vilken lantbruksnämnd
skall ha att taga ställning till hembud, skall förkortas till en månad,
vill utskottet påpeka, att det självfallet är synnerligen önskvärt, att besked
i anledning av hembud skall lämnas så snart som möjligt. Man måste emellertid
räkna med att behandlingen av ett dylikt ärende i lantbruksnämnden
på grund av olika omständigheter kan draga ut på tiden. Bland annat måste
nämnden i regel, för att kunna bedöma om hembudet bör antagas, söka kontakt
med ägaren av angränsande ofullständigt jordbruk, vilket är i behov
av komplettering, för att utröna, huruvida och på vilka villkor denne i sin
tur vill förvärva fastigheten. Dylika förhandlingar måste uppenbarligen väntas
komma att taga viss tid. Utskottet finner därför någon förkortning av
den föreslagna tidsfristen icke tillrådlig samtidigt som utskottet emellertid
vill understryka angelägenheten av att besked lämnas snarast möjligt.

I sistnämnda motioner har vidare föreslagits den ändringen i 5 §, att den
tid under vilken lantbruksnämnd, sedan den avvisat hembud, i vissa fall skall
vara förhindrad att göra förköpsrätten gällande, skall förlängas från ett till
två år. Rörande detta yrkande vill utskottet framhålla, att det är önskvärt
att de fall, där förköpsrätten faktiskt kommer att begagnas, skola bliva så
få som möjligt och att i stället eventuella överlåtelser till nämnden skola ske
på frivillighetens väg. Ur denna synpunkt är det av betydelse att jordägaren
har möjlighet att genom hembud till nämnden få denna att taga ställning
till frågan om förvärv av fastigheten och att han, därest nämnden avböjt
anbudet, under viss tid kan utbjuda fastigheten till lägst samma pris till
andra spekulanter utan att dessa löpa risken att förköpsrätten skall utnytt -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

jas. Visserligen torde, då en jordägare överväger att sälja sin fastighet, sådan
försäljning i allmänhet kunna komma till stånd inom ett år från den tidpunkt,
då hembud gjordes, men detta är ingalunda säkert. En förlängning
av ifrågavarande tid kommer därför att ge möjligheten att genom hembud
till lantbruksnämnden få denna att taga ställning till frågan ökat värde för
jordägaren och på så sätt vara ägnad att främja användandet av hembudsrätten.
Såvitt nämndens arbete angår synes vidare en förlängning av ifrågavarande
tid från ett till två år ej behöva befaras medföra några nämnvärda
olägenheter. Utskottet anser därför att, såsom i motionerna yrkats, ifrågavarande
tidsperiod bör förlängas från ett till två år.

Då försäljning skett, vid vilken kronans förköpsrätt får utövas, finnas enligt
förslaget två möjligheter för köparen att erhålla besked från nämnden,
huruvida denna ämnar använda förköpsrätten eller ej. Den ena, som
angives i 7 §, är att köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt
avskrift, anmäler sitt fång för lantbruksnämnden. Den andra, varom
stadgas i 6 §, är att köparen, utan att ha gjort någon dylik anmälan,
söker lagfart å sitt fång. I förra fallet är nämnden, om den vill göra bruk av
förköpsrätten, skyldig att vid äventyr av talans förlust instämma sin talan
inom en månad från det anmälan skedde, medan i senare fallet talan skall
instämmas inom tre månader från det köparen sökte lagfart å sitt fång. Då
köparen alltid måste ha intresse av att snabbt få besked om lantbruksnämndens
inställning, torde det kunna förutsättas, att det så gott som undantagslöst
blir den förra utvägen, som kommer att begagnas. Då denna väg alltid står
öppen för köparen, synes det ej heller förefinnas tillräckliga skäl för att
man — med avvikelse från motsvarande stadgande i lagen om arrendators
förköpsrätt — skulle nedsätta den i det senare fallet stadgade tidsfristen
från tre månader till kortare tid. Även här vill utskottet emellertid understryka
angelägenheten av att nämndens ställningstagande skall ske utan
onödigt dröjsmål.

Med anledning av vad i motionerna 1:251 och 11:379 ävensom i motionerna
1:252 och 11:377 anförts rörande fördelningen av kostnaderna i mål
om förköp vill utskottet framhålla, att enligt dess uppfattning en skälighetsprövning
i normala fall bör leda till samma resultat som en tillämpning
av den i expropriationslagen angivna regeln för fördelningen av kostnaderna,
d. v. s. att köparen erhåller ersättning för sina kostnader å målet.
Utskottet finner under sådana förhållanden en ändring av ifrågavarande
stadgande i lagförslaget ej påkallad.

Vad angår det i motionerna 1:251 och 11:379 gjorda uttalandet om att
det, då förköpsrätten skulle tillämpas och annan köpare icke funnes, kunde
bli svårt för jordägaren att erhålla ett skäligt pris, eftersom någon jämförelse
mellan olika köpeanbud icke kunde göras, och att det därför borde
övervägas, om icke i sådana fall jordägaren borde ha rätt att kräva expropriationsförfarande,
så att garanti för bestämmande av en skälig köpesumma
erhölles, vill utskottet anföra följande: En förutsättning för att
förköpsrätten skall kunna användas är ju, att försäljning redan skett, och

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

detta förutsätter i sin tur att säljaren funnit sig böra acceptera den köpeskilling,
som bjudits honom av en spekulant på fastigheten. Om säljaren
gåves möjlighet att, då lantbruksnämnden vill använda förköpsrätten, i stället
kräva expropriationsförfarande, skulle detta alltså innebära att säljaren
skulle ges möjlighet att få ut ett högre pris för fastigheten än han kunnat
få i öppna marknaden och även själv accepterat. Någon anledning att
säljaren, sedan väl försäljning ägt rum, skulle komma i bättre ställning,
om förköpsrätten utnyttjas än om så ej blir fallet utan det ursprungliga köpeavtalet
blir beståndande, synes emellertid ej föreligga.

Vad till slut angår frågan om att använda expropriation såsom ett medel
för att genomföra den yttre rationaliseringen, anser utskottet att det, om
den önskade förvandlingen verkligen skall kunna komma till stånd, är nödvändigt,
att man i vissa fall har möjlighet att tillgripa detta medel. Expropriationsbestämmelserna
böra emellertid utformas så, afl de bli förenliga
med principen, att den yttre rationaliseringen skall utgöra en jordbrukets
egen verksamhet, ävensom så, att ett ingripande medelst expropriation
ej kommer att'' ske, såvida det kan antagas vara möjligt att på andra vägar
nå det åsyftade målet. Ur dessa synpunkter har utskottet intet att erinra
mot de i propositionen föreslagna expropriationsbestämmelsema. Att möjlighet
skapas att för förstärkning av ofullständiga jordbruk expropriera tillskottsjord
från större brukningsdelar eller skog i sådana fall, där det ej varit
möjligt att'' genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris, är enligt
utskottets uppfattning tillfullo motiverat av den betydelse en rationalisering
av jordbruket och förbättring av försörjningsmöjligheterna för dettas utövare
har ur hela samhällets synpunkt. Där man för att åstadkomma en dylik
förstärkning behöver disponera över hela fastigheter med jordbruk, måste
likaså enligt utskottets åsikt nyss berörda intressen i regel ges företräde
framför det intresse ägarna inom vissa speciella ägarekategorier, vilka ej äro
direkt anknutna till jordbruket, kunna ha av att få behålla sina fastigheter.
Utskottet tillstyrker därför vad i propositionen föreslagits om införande av
rätt till expropriation i samband med den yttre rationaliseringen. Härvid
vill utskottet emellertid särskilt understryka departementschefens uttalande
om att expropriation endast bör ifrågakomma såsom ett sista medel för
att'' genomföra den önskade yttre rationaliseringen och alltså ej bör tillgripas,
såvida ej försök att på frivillighetens väg förvärva den erforderliga marken
gjorts men misslyckats.

Beträffande expropriation av hela fastigheter med jordbruk från vissa speciella
kategorier av jordägare har i motionerna 1:252 och 11:377 förordats
den ändringen i förhållande till Kungl. Maj ds förslag, att hel brukningsdel
icke borde få exproprieras från enskild person, som blott ägde en jordbrukslägenhet,
samt att enskild person, som ägde flera lägenheter, borde medgivas
rätt att själv bestämma, vilken av dessa han ville fritaga från expropriation.
Till stöd för en dylik inskränkning har åberopats, att det beträffande enskilda
personer av de kategorier som här avses, kan tänkas, att mellan äga -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ren och hans jordbruk finnas ideella band av sådan styrka, att det för ägaren
skulle te sig som en uppenbar kränkning, om lian skulle fråntagas sin
fastighet. Utskottet vill rörande denna fråga framhålla, att det otvivelaktigt
inom ifrågavarande ägarkategorier kan föreligga fall, där det med hänsyn
till styrkan av de band, som finnas mellan ägaren och hans fastighet, skulle
vara obilligt att bryta dessa band genom expropriation av fastigheten. Särskilt
gäller detta brukningsdelar, vilka ha karaktären av släktgårdar. De fall,
där dylika speciella omständigheter kunna åberopas till stöd för att exproriationsrätt
ej bör föreligga, torde emellertid vara ganska få i förhållande
till hela antalet av de brukningsdelar, om vilka det här är fråga. Att märka
är vidare, att värdet av expropriationsrätten skulle minskas avsevärt genom
den inskränkning som förordats i motionerna. Särskilt skulle då praktiskt
taget helt komma att saknas möjlighet att använda densamma beträffande
det ej obetydliga antal jordbruksfastigheter, som förvärvats för sommarnöjesändamål
eller liknande ändamål.

Med hänsyn till vad nu anförts anser utskottet, att lösningen av det i
motionerna berörda problemet bör sökas ej i en inskränkning av expropriationsrätten,
vilken skulle komma att'' gå långt över vad som med hänsyn
till syftet med densamma kan anses påkallat, utan däri att vid handläggningen
av expropriationsärenden skälig hänsyn tages till omständigheter av
det'' slag, som berörts i motionerna. I detta sammanhang vill utskottet erinra
om att i det i propositionen framlagda förslaget till expropriationsbestämmelser
stadgas, att expropriationsrätt ej må medgivas, om genom expropriationen
avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare,
samt1 att i motiveringen såsom exempel å fall, där dylik olägenhet kan anses
föreligga, nämnts det'' fallet att fastigheten utgör en släktgård. Ett sådant
stadgande synes vidare erbjuda tillräckligt skydd även för arrendatorn av
en fastighet, i fråga om vilken expropriation ifrågasättes. Utskottet finner
det därför ej heller lämpligt att, på sätt i motionerna I: 252 och II: 377 förordats,
undantag skulle göras beträffande vissa utarrenderade brukningsdelar.

I motionerna 1:251 och 11:379 ävensom i motionen 11:380 har slutligen
berörts frågan, från vem mark i första hand bör tagas för genomförande av
önskvärda kompletteringsåtgärder. I motsats till den i motionerna uttalade
meningen finner utskottet det emellertid icke möjligt att uppställa någon
allmängiltig regel om att vissa ägarkategorier i första hand skola aystå
mark för detta ändamål. Det avgörande måste enligt utskottets mening vara,
vad som vid planeringen av rationaliseringsåtgärden befunnits vara den
lämpligaste lösningen, och man bör sedan söka genomföra denna lösning
utan avseende å vem som äger marken.

I motionerna I: 254 och II: 381 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att möjlighet skall skapas till att jordbruk tillhörande staten, bolag, akademier,
stiftelser och likställda fastighetsägare skola kunna göras till föremål

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

för rationaliseringsåtgärder i samma utsträckning som jordbruk, tillhörande
enskilda ägare. I anledning härav må erinras om att de i propositionen förordade
medlen för förstärkning av ofullständiga jordbruk äro avsedda att
kunna användas oberoende av vilken kategori ägaren av ett dylikt jordbruk
tillhör. Genom de i propositionen föreslagna och av utskottet tillstyrkta
expropriationsbestämmelserna kommer vidare att öppnas möjlighet att för
förstärkning av andra ofullständiga jordbruk expropriera jordbruksfastigheter,
tillhörande sådana ägarkategorier, som avses i motionen. Även bortsett
från de möjligheter till förvandling av ofullständiga jordbruk, tillhörande sagda
ägarkategorier, som sålunda föreligga, måste det enligt utskottets mening
antagas att, i den mån fastigheter tillhörande ifrågavarande ägarkategorier
för närvarande äro i behov av yttre eller inre rationalisering, det i samband
med den allmänna upprustning av jordbruket, som nu avses skola ske, kommer
att bliva nödvändigt för ägarna att bringa sina brukningsdelar i ett
tillfredsställande skick, om de överhuvud skola kunna få några brukare
till dessa. Utskottet finner alltså några särskilda statliga åtgärder för detta
ändamål i vart fall för närvarande icke erforderliga utan avstyrker motionerna.

Beträffande den statliga verksamheten för yttre rationalisering vill utskottet
till sist nämna, att det synes erforderligt att rationaliseringsorganen
skola äga en viss frihet att disponera över de fastigheter, som de förvärvat
för rationaliseringsändamål. Utskottet har därför intet att erinra mot
att ett sådant icke tidsbegränsat bemyndigande att utan riksdagens hörande
avyttra kronan tillhörig egendom, som för närvarande lämnats egnahemsstyrelsen,
även skall lämnas de blivande lantbruksnämnderna.

Vad utskottet anfört rörande förköpsbestämmelserna föranleder vissa ändringar
i de vid propositionen fogade förslagen till lag om kronans förköpsrätt
samt lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om
förköpsrätt. 2 § förstnämnda lagförslag bör sålunda ändras därhän att förköpsrätten
ej heller skall gälla vid försäljning till syskons barn. Härjämte
torde i sagda paragraf böra införas stadgande om att kronans förköpsrätt ej
må utövas, då fastigheten säljes till arrendator, som jämlikt 2 kap. 57 §
lagen om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till densamma,
eller inlöses jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt. Vidare bör 5 § ändras
på sätt utskottet tidigare angivit. Att arrendators förköpsrätt anses böra gå
före kronans medför slutligen jämväl vissa ändringar i 6, 7 och 14 §§. Beträffande
det senare lagförslaget synes med den ståndpunkt, som utskottet
intagit till frågan om förhållandet mellan arrendators och kronans förköpsrätt,
2 § böra bibehållas i sin nuvarande lydelse.

Vad slutligen gäller förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation har utskottet i och för sig ej funnit anledning
till erinran mot detta. Efter det propositionen avlämnades har emellertid
genom proposition nr 241 framlagts ett annat förslag till lag angåen -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

de ändring i expropriationslagen, innebärande bland annat viss ändring i 1 §
sagda lag. Denna proposition har numera bifallits av riksdagen. Med anledning
härav bör en justering av formell art vidtagas i 1 § i det nu ifrågavarande
förslaget.

Den inre rationaliseringen.

Jordbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
s. 50—57.

Departementschefen har bland annat anfört följande.

»Det statliga stödet till inre rationalisering har hittills i regel utgått endast
för vissa särskilt angivna slag av förbättringsåtgärder. Då man strävar efter
att få till stånd en allmän upprustning av de brukningsdelar, som efter nuvarande
förhållanden ej kunna anses tillfredsställande, synes det emellertid
ej lämpligt att på dylikt sätt allt för mycket begränsa den statliga stödverksamheten.
Jag anser därför, att i princip statens ekonomiska medverkan till
den inre rationaliseringen bör omfatta i stort sett alla de olika förbättringsåtgärder,
som härvid kunna komma i fråga.

Intages en dylik ståndpunkt, blir uppenbarligen gränsdragningen mellan
verksamheten för inre rationalisering och verksamheten för rationalisering
av driftsförhållandena av stor betydelse. Jag har redan förut nämnt, att jag
principiellt sett delar kommitténs mening, att till åtgärder för inre rationalisering
böra räknas alla mera permanenta förbättringsåtgärder beträffande
jord och ekonomibyggnader å en till storlek och gränser given brukningsdel
samt till rationalisering av driftsförhållandena övriga åtgärder för förbättring
av driftsresultatet å en sådan brukningsdel, men att jag i de två gränsfall,
som kommittén särskilt behandlat, nämligen betesförbättring och siloanläggning,
i motsats till kommittén anser att dylika åtgärder böra hänföras till
inre rationalisering. I enlighet med denna min uppfattning bör alltså statens
ekonomiska medverkan till inre rationalisering till en början avse alla de
mera permanenta jordförbättringsåtgärder av olika slag, för vilka lån och
bidrag av statsmedel hittills utgått, nämligen nyodling, stenröjning, jordkörning,
torrläggning, täckdikning och avloppsförbättring. Vidare bör densamma
avse betesförbättringsåtgärder ävensom anläggning av ägovägar. Däremot böra
exempelvis sådana åtgärder som grundgödsling och markkartering hänföras
till rationalisering av driftsförhållandena och följaktligen ej omfattas av
de låne- och bidragsbestämmelser, som här föreslås. Vad ekonomibyggnaderna
angår bör statens ekonomiska medverkan på detta område avse alla slag av
förbättringsåtgärder (inbegripet nybyggnad) beträffande för driften erforderliga
ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar, exempelvis gödselstäder
och siloanläggningar. Förbättringsåtgärder avseende bostäder å jordbruksfastigheter
böra däremot cj hänföras till åtgärder för inre rationalise -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ring. Självfallet böra slutligen till åtgärder för inre rationalisering ej hänföras
sådana åtgärder, som ha karaktären av underhållsåtgärder.

Beträffande de grundläggande principerna vid utformningen av statens
ekonomiska medverkan på ifrågavarande område delar jag kommitténs
uppfattning, att man bör söka få till stånd så enhetliga låne- och bidragsbestämmelser
som möjligt ävensom icke i alltför stor utsträckning binda
dispositionen av medlen genom särskilda föreskrifter om att de endast få
användas för visst eller vissa slag av förbättringsåtgärder. Den uppdelning
av för det inre rationaliseringsarbetet avsedda medel på olika lånefonder
och olika anslag, som hittills skett, har otvivelaktigt medfört vissa olägenheter
såväl ur rent administrativ synpunkt som med hänsyn till önskvärdheten
av att medlen skola kunna disponeras så ändamålsenligt som möjligt.
De olika lånefonderna för ifrågavarande ändamål torde alltså böra uppgå i
en enda fond, liksom anslagen till bidrag till olika slag av åtgärder för
inre rationalisering böra sammanföras till ett gemensamt anslag. Ur denna
fond respektive detta anslag böra sedan utgå lån och bidrag till alla
slag av inre rationaliseringsåtgärder. Någon skillnad mellan egnahemsbelånade
och andra fastigheter bör i fortsättningen icke uppehållas, såvitt angår
lån och bidrag till inre rationaliseringsåtgärder. De särskilda bestämmelser
om beviljande av premielån, som nu finnas i egnahemsverksamheten, böra
därför ersättas av för alla jordbruksfastigheter gemensamma bestämmelser
om lån och bidrag till dylika åtgärder. Givetvis bör dock staten även i fortsättningen
bedriva långivning i syfte att för mindre bemedlade och obemedlade
underlätta förvärv av jordbruksfastigheter. Denna sociala långivning
bör åtminstone formellt hållas åtskild från låne- och bidragsverksamheten
för upprustning av jordbruket. Det jynes emellertid önskvärt och även möjligt
att i fråga om långivningen för nu nämnda båda ändamål tillämpa likartade
lånebestämmelser.

I det av mig nu framförda förslaget att sammanföra lånefonderna och
anslagen för ifrågavarande ändamål till en enda fond respektive till ett enda
anslag samt att skapa enhetliga låne- och bidragsbestämmelser torde ett
undantag böra göras. Av skäl som kommittén anfört anser jag det lämpligast,
att bestämmelserna om lån och bidrag för torrläggningsföretag skola
bibehållas i huvudsak oförändrade. Även låne- och bidragsmedlen för dylika
företag synas med hänsyn härtill lämpligen böra hållas i sär från fonder
och anslag för andra grenar av verksamheten för inre rationalisering.

I enlighet med det anförda böra alltså allmänna nyodlingslånefonden, norrländska
nvodlingsfonden, täckdikningslånefonden och gödselvårdslånefonden
uppgå i en för hela den inre rationaliseringsverksamheten med undantag
av torrläggningsverksamheten avsedd lånefond. Likaså böra de i riksstaten
under nionde huvudtiteln upptagna anslagen till bidrag till täckdikning,
gödselvårdsanläggningar, förstärkning av ofullständiga jordbruk,
ladugårdsförbättringar och uppförande av siloanläggningar samt fonden
för premielån till egnahemslåntagare med mera uppgå i ett likaledes för

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

hela den inre rationaliseringsverksamheten med undantag av torrläggningsverksamheten
avsett anslag. Omläggningarna torde böra genomföras vid den
tidpunkt, då de nya låne- och bidragsbestämmelserna avses träda i tillämpning,
d. v. s. från och med den 1 juli 1948. Statens avdikningslånefond och
statens avdikningsanslag böra däremot kvarstå. Vad i det följande anföres om
de former, som i allmänhet böra gälla för statens ekonomiska medverkan till
den inre rationaliseringen, gäller därför icke torrläggningsverksamheten. Till
frågan, i vad mån jämkningar böra vidtagas i nu gällande bestämmelser rörande
sistnämnda verksamhet, skall jag återkomma efter det jag redogjort
för min inställning till formerna för övriga grenar av den statliga verksamheten
för inre rationalisering av jordbruket.

I fråga om förutsättningarna för att en åtgärd för den inre rationaliseringen
skall få statens medverkan torde böra gälla, att en dylik åtgärd i
första hand måste gagna de syften, som hela rationaliseringsverksamheten
skall tjäna. Beviljandet av lån och bidrag måste därför föregås av en prövning
av åtgärdens önskvärdhet ur det allmännas synpunkt. Denna prövning
bör i allmänhet avse att giva svar på frågan, huruvida åtgärden kan
anses som en ekonomiskt försvarlig investering med hänsyn till den förbättring
av brukningsdelens driftsekonomi och brukarens försörjningsmöjligheter,
som densamma kan väntas medföra. Endast om så är fallet bör
lån eller bidrag av statsmedel i regel kunna utgå till åtgärden. Vid denna bedömning
bör man taga hänsyn ej enbart till de för dagen föreliggande förhållandena
utan även till den utveckling, som bör eftersträvas enligt de
av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Hänsyn
bör sålunda tagas bland annat till behovet av yttre rationalisering av brukningsdelen
och till det sätt, på vilket densamma bör genomföras. Detta blir
givetvis av särskild betydelse i fråga om förbättringsåtgärder beträffande
ekonomibyggnader. Stöd åt mera genomgripande åtgärder av detta slag bör
sålunda utgå endast under förutsättning att byggnaderna beräknas bliva
behövliga även efter det eventuellt erforderliga yttre rationaliseringsåtgärder
genomförts. Regeln att lån och bidrag av statsmedel ej böra utgå till andra
förbättringsåtgärder än sådana, som — med hänsyn tagen även till den
förvandling av brukningsdelen, som kan böra genomföras i samband med
den yttre rationaliseringen — kunna anses såsom ekonomiskt försvarliga
investeringar, torde dock ej böra uppehållas alldeles undantagslöst. Det
kan i en del fall tänkas, att en ifrågasatt förbättringsåtgärd å ett övergångsjordbruk
är nödvändig för att jordbruksdriften skall kunna uppehållas
och brukaren kvarslanna å fastigheten intill dess den yttre rationaliseringen
av brukningsdelen kan beräknas bliva genomförd. Hänsyn till de
nuvarande brukarna nödvändiggör enligt min uppfattning, att lån och bidrag
i dylika fall skola kunna utgå, även om förbättringsåtgärden icke kan
vänlas bliva fullt räntabel. Om så sker, bör emellertid noga beaktas, att
åtgärderna ej göras mer omfattande eller kostsamma än som kan anses erforderligt
för vinnande av det angivna syftet.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I enlighet med vad nu anförts anser jag alltså att en förutsättning för att
staten skall ekonomiskt medverka till åtgärder för inre rationalisering bör
vara att åtgärderna, för att använda kommitténs uttryckssätt, kunna anses
vara antingen lönsamma eller ock av sociala skäl önskvärda.

Såsom framhållits på tal om de allmänna riktlinjerna för det yttre rationaliseringsarbetet
kan det i vissa fall befinnas önskvärt, att en utvidgning
av ett bestående småbruk skall komma till stånd. Detta förhållande bör
dock, därest brukaren ej skulle önska en dylik utvidgning, ej föranleda att
frågor om stöd till inre rationalisering av brukningsdelen behandlas annorlunda
än som eljest skulle ha blivit fallet. Kan en inre rationaliseringsåtgärd
anses lönsam, bör således ansökan om lån eller bidrag till åtgärden avgöras
helt oberoende av den ifrågasatta utvidgningen.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag i samband med äskande av
anslag till avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare för
budgetåret 1946/47 underströk, att man ej borde genom premielån tillföra
sådana jordbruk förbättringsarbeten, beträffande vilka det redan nu vore
uppenbart, att de i framtiden icke komme att bestå såsom självständiga
jordbruk, samt att jordbruksutskottet i anledning härav i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 1/1946 förklarade sig dela uppfattningen, att olämplig
fastighetsbildning icke borde stödjas med statsmedel.

Beträffande valet av former för statens ekonomiska medverkan till den
inre rationaliseringen ansluter jag mig till kommitténs förslag. Jag anser
således, att staten bör dels utlämna lån, vilka principiellt ej skola innefatta
någon subvention utan endast ha till uppgift att underlätta finansieringen
av dylika åtgärder, dels bidrag, vilka skola ha till syfte att stimulera till utförande
av åtgärder av detta slag i fall, där med hänsyn till brukningsdelens
beskaffenhet och brukarens ställning en dylik stimulans genomsnittligt kan
anses påkallad. Förstnämnda hjälp till finansieringen bör lämnas i form
av amorteringslån. Även vad bidragen angår synes det, såsom redan hushållningssällskapsutredningen
framhållit, bland annat ur kontrollsynpunkt vara
att föredraga, att dessa formellt utlämnas såsom lån, vilka emellertid normalt
ej skola återbetalas utan avskrivas efter viss tid, såvida det företag, till
vilket lånet lämnats, blivit utfört och ordentligt underhållet under denna
tid. Jag kan därför biträda förslaget, att de statliga bidragen till inre rationaliseringsåtgärder
böra utlämnas i form av avskrivningslån. Med anledning
av de betänkligheter mot sistnämnda stödform, som anförts i ett par yttranden,
vill jag framhålla, att det ej torde vara riktigt, som där sagts, att
den rena bidragsformen ur administrativ synpunkt skulle vara att föredraga
framför avskrivningslåneformen. Arbetet med prövningen av inkomna ansökningar
och utbetalandet av beloppen blir i stort sett detsamma i båda
fallen, liksom behovet av kontroll och avsyning också blir enahanda, vare
sig stödet kallas bidrag eller avskrivningslån. Till undvikande av eventuella
missförstånd vill jag i detta sammanhang även påpeka, att avsikten givetvis
icke är att den jordbrukare, som erhåller avskrivningslån för utförande av

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

en viss rationaliseringsåtgärd, även skall vara skyldig att upptaga amorteringslån
hos rationaliseringsorganet, om han är i behov av ytterligare medel
för arbetet, utan att det självfallet skall stå honom fritt att ordna sitt kreditbehov
på annat sätt, om han så önskar.

Då jag härefter övergår till att behandla de detaljbestämmelser, som enligt
min uppfattning böra gälla i fråga om amorteringslån och avskrivningslån,
vill jag förutskicka att jag på flertalet punkter kan ansluta mig till kommitténs
förslag, vilket även i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena.
Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som möta i det praktiska rationaliseringsarbetet,
anser jag det för effektiviteten av detta arbete nödvändigt,
att de organ, som skola handhava den statliga verksamheten, skola ha en
ganska stor handlingsfrihet. Författningsbestämmelserna angående amorteringslån
och avskrivningslån böra därför i regel endast uppdraga de gränser,
inom vilka rationaliseringsorganen ha att röra sig, och ange vissa normer
för dessa organs handlande. Därefter bör det ankomma på sagda organ
att med iakttagande av dessa bestämmelser förfara på det sätt, som i varje
särskilt fall finnes mest ändamålsenligt.

Vad angår de allmänna förutsättningarna för erhållande av amorteringslån
har jag redan berört frågan om de fordringar, som böra uppställas med
avseende å åtgärdens lönsamhet. Anledning att uppställa nagon särskild
arealgräns synes mig icke föreligga. Amorteringslån bör således kunna utlämnas
oberoende av storleken av den brukningsdel, å vilken förbättringsåtgärden
skall utföras. Mera tveksamt synes mig vara, huruvida någon begränsning
bör uppställas med avseende å lånesökandens ekonomiska ställning.
I åtskilliga yttranden har anförts, att det av olika skäl icke syntes
lämpligt, att de statliga amorteringslånen skulle få användas för att tillgodose
jordbrukarnas behoV av bottenkredit. Denna uppfattning delar jag.
Särskilt därest bestämmelserna om amorteringsskyldighet utformas på sätt
jag nedan kommer att föreslå, synes mig dock risken för att amorteringslånen
skola användas på dylikt sätt bliva ganska ringa. Enligt min mening
kan det därför knappast anses erforderligt att uppställa någon särskild begränsning
i detta hänseende. Det synes mig emellertid ligga i sakens natur
att, därest efterfrågan på amorteringslån skulle överstiga medelstillgången,
lån i första hand skall utlämnas till de lånesökande, som eljest skulle ha
svårast att ordna finansieringen av sina företag.

I fråga om storleken av de belopp, som böra få utlämnas i amorteringslån,
torde tillräcklig anledning ej föreligga att begränsa dessa belopp till
viss procent av den beräknade kostnaden för åtgärden eller till vissa maximibelopp
i kronor räknat. En dylik begränsning skulle tydligen i någon mån
motverka själva syftet med lånen och torde ej heller kunna anses erforderlig
ur det allmännas synpunkt, såvida man, såsom jag förordar, kräver tillfredsställande
säkerhet för hela lånesumman och utformar lånevillkoren så,
att lånet ej skall åsamka det allmänna någon egentlig kostnad. Ainorteringslån
bör alltså kunna utgå med hela den beräknade kostnaden för åtgärden.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 11 samt. Nr 2. 7

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Skulle sökanden jämväl erhålla avskrivningslån, bör dock givetvis amorteringslånet
reduceras så, att sagda lån och avskrivningslånet sammanlagt ej
överstiga den beräknade kostnaden för åtgärden. Vid en uppskattning av kostnaderna
för en planerad förbättringsåtgärd bör vidare hänsyn ej tagas till
sådana merkostnader, som föranledas av att sökanden önskar utföra åtgärden
på ett sätt, som medför att kostnaderna för densamma bliva större än
nödvändigt.

Vad angår räntan å här ifrågavarande lån vill jag erinra om att jag i årets
statsverksproposition framhållit, att frågan om egnahemslåneräntans storlek
borde behandlas i samband med en inom socialdepartementet pågående omprövning
av lånevillkoren för den övriga statliga fastighetskrediten och att
jag med hänsyn därtill hade för avsikt att längre fram under innevarande år
återkomma med förslag rörande storleken av räntan å nya egnahemslån. I
samband därmed har jag även angivit, att det vid 1946 års riksdag behandlade
spörsmålet om införande av rörlig räntefot å egnahemslån borde närmare
utredas.

Under nu angivna förhållanden är jag ej för närvarande beredd att taga
ställning till frågorna om räntefoten för de av kommittén föreslagna amorteringslånen
och huruvida räntan å dessa bör vara fast eller rörlig utan torde
få återkomma till dessa frågor i samband med framläggande av nyssnämnda
förslag angående egnahemsräntan. Ej heller kan jag nu taga slutgiltig ställning
till kommitténs förslag om amorteringstidens längd och amorteringsskyldighetens
omfattning. Jag vill emellertid framhålla, att jag i och för sig
ej har något att erinra mot de principer, på vilka kommitténs förslag i förevarande
delar vilar. Amorteringarna torde ej behöva påbörjas omedelbart
efter lånets lyftande, utan en amorteringsfri tid bör kunna medgivas. Denna
tid synes ej böra överstiga fem år från lyftandet av lånet. Amorteringsskyldigheten
bör vidare i regel omfatta hela lånebeloppet, och någon uppdelning
av lånet i en stående del och en amorteringsdel bör sålunda i allmänhet ej
förekomma. Dylik uppdelning bör dock kunna medgivas, då amorteringsskyldigheten
eljest skulle kunna tänkas bliva alltför betungande.

Vad kommittén anfört rörande de förutsättningar, under vilka amorteringslån
bör kunna uppsägas vid ägareskifte å fastigheten eller eljest, har ej
föranlett någon erinran från min sida. Vad särskilt ägareskifte angår anser
jag alltså, att amorteringslån i allmänhet bör kvarstå vid fastighetens övergång
till ny ägare men att rationaliseringsorganet dock bör ha möjlighet att
i dylikt fall uppsäga lånet till återbetalning, för den händelse så skulle befinnas
önskvärt med hänsyn till att säkerheten ej längre kan anses tillfredsställande
eller till att den nye ägaren ej kan anses vara i behov av krediten.

Ränta bör i regel erläggas från tidpunkten för lyftandet av lånet. Därest
amorteringsskyldigheten skall börja först viss tid efter det låntagaren lyft
lånet, bör sålunda låntagaren under denna tid ha att erlägga ränta å lånet.
Frågan huruvida denna regel skall vara undantagslös eller rationaliseringsorganen
skall medgivas befogenhet att i vissa fall vid beviljande av amorteringslån
medgiva ränteuppskov under en kortare tid och lägga den på

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

denna tid belöpande räntan till det kapitalbelopp, som därefter skall förräntas
och amorteras, synes mig vara av tämligen ringa betydelse. Så som
förutsättningarna för beviljande av ränteuppskov äro angivna i kommitténs
förslag torde det nämligen endast i ett förhållandevis ringa antal fall kunna
bliva fråga om att bevilja dylikt uppskov. Då det emellertid torde kunna
antagas, att möjligheten att bevilja ränteuppskov i en del fall kan befinnas
vara till gagn för rationaliseringsarbetet och densamma ej heller torde behöva
befaras medföra några olägenheter för de lånebeviljande organen,
vill jag biträda kommitténs förslag på denna punkt. Uppskovstiden torde ej
böra överstiga två år från lyftandet av lånet.

En punkt, där i några yttranden erinringar gjorts mot kommitténs förslag,
är frågan om den säkerhet, som bör fordras för amorteringslån. Enligt kommitténs
förslag skulle i själva låneförfattningen endast uppställas ett krav
på tillfredsställande säkerhet och det skulle sedan överlämnas åt de lånebeviljande
organen att pröva, huruvida den säkerhet, som bjudits, kunde anses
tillfredsställande. Enligt vad kommittén uttalat borde härvid såsom säkerhet
kunna godtagas inteckning på upp till 100 procent av det uppskattade
värdet av fastigheten efter förbättringsåtgärdens utförande, såvida lånesökanden
vore känd som en skötsam jordbrukare. Även borgenssäkerhet
borde vidare kunna förekomma antingen enbart eller som komplettering av
inteckningssäkerhet. I vissa yttranden har däremot gjorts gällande, att
strängare krav borde uppställas på säkerhetens beskaffenhet. För min del
finner jag det ofrånkomligt att det allmänna, om låneverksamheten skall
giva avsett resultat, måste taga vissa risker och alltså ej bör uppställa alltför
stränga krav på säkerheten. Jag anser det vidare angeläget, att vid prövningen
av säkerhetens värde ett visst utrymme skall lämnas för hänsynstagande
till den garanti, som sökandens personliga förutsättningar kunna utgöra. Om
detta skall kunna ske och om överhuvud taget utdelningen av amorteringslån
skall kunna handhavas på ett sådant sätt, att denna långivning får önskad
inverkan på rationaliseringens fortskridande, synes det mig nödvändigt, att
rationaliseringsorganen skola ha ett visst mått av frihet även vid prövningen
av värdet av den säkerhet, som bjudits för dylikt lån. Jag kan därför ansluta
mig till kommitténs förslag, att man i låneförfattningen endast bör
uppställa ett krav på tillfredsställande säkerhet för lån av detta slag. Härvid
förutsätter jag, att det centrala rationaliseringsorganet skall äga meddela
närmare föreskrifter angående prövningen av säkerheten, i den mån så kan
finnas nödigt för att kronans ekonomiska intressen skola bliva tillbörligt beaktade.
Jag vill vidare framhålla, att enligt min uppfattning borgen endast
undantagsvis torde böra ifrågakomma.

Vad jag hittills anfört angående utformningen av amorteringslånen har
närmast byggt på den förutsättningen, att dessa lån skulle utlämnas av
statsmedel och långivningen omhänderhavas av de statliga rationaliseringsorganen.
I några yttranden har anförts, att det syntes föreligga risk för alt
en rent statlig långivning av den omfattning, som här kunde komma i fråga,
skulle kunna medföra, att kapaciteten hos den kreditapparat, som nu be -

100

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

fintliga kreditinrättningar utgöra, icke skulle kunna effektivt utnyttjas, samtidigt
som statsmakterna skulle få vidkännas betydande administrationskostnader
för omhänderhavandet av ifrågavarande långivning. Vad sålunda anförts
synes mig värt beaktande. Ett sätt att undvika berörda svårigheter synes
mig vara att, såsom även ifrågasatts i vissa yttranden, statens stöd till
finansieringen av förbättringsåtgärderna helt eller alternativt med utlämnande
av lån av statsmedel gives i den formen, att rationaliseringsorganen —
i likhet med vad nyligen stadgats om statlig kreditgaranti för lån åt den,
som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen — skola bevilja statlig
kreditgaranti för lån, som upptages i enskild kreditinrättning för finansiering
av en inre rationaliseringsåtgärd. Innan definitiv ståndpunkt tages,
torde emellertid närmare överväganden böra ske beträffande olika frågor av
betydelse för utformningen av garantiförfarandet. Bland annat torde överläggningar
böra äga rum med de kreditinrättningar, vilka kunna komma i
fråga för här avsedd långivning. Jag har därför för avsikt att efter närmare
utredning upptaga frågan till förnyad behandling i samband med anslagsäskanden
för rationaliseringsåtgärderna för budgetåret 1948/49 och därvid, om
ett system med kreditgaranti anses böra komma i fråga, framlägga förslag
i ämnet.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för erhållande av avskrivningslån
uppställa sig samma spörsmål som i fråga om amorteringslånen, nämligen
dels frågan, vilka krav som böra ställas på lönsamheten av den planerade åtgärden,
dels frågan om uppställande av en arealgräns eller annan gräns med
hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och dels frågan, i vad mån brukarens
ekonomiska ställning bör inverka på möjligheten att erhålla lån.

Vad den första frågan angår kan jag hänvisa till vad jag förut anfört rörande
beskaffenheten av de inre rationaliseringsåtgärder, till vilka det allmänna
bör ekonomiskt medverka.

I avseende å de båda andra frågorna må framhållas att huvudskälet till
att det allmänna över huvud bör utlämna avskrivningslån, nämligen behovet
av en viss stimulans till dylika åtgärder, främst gör sig gällande vid brukningsdelarna
i de lägre storleksgrupperna, där jordbrukets lönsamhet genomsnittligt
ej är så god som i de högre storleksgrupperna och där brukarnas disponibla
kapital genomsnittligt är lägre än vad fallet är för innehavare av större
jordbruk. Jag anser det därför lämpligt, att en viss övre arealgräns för utlämnande
av avskrivningslån fastställes och att även en viss behovsprövning
göres med hänsyn till brukarens ekonomiska ställning. Arealgränsen bör sättas
så, att under densamma komma att falla basjordbruk och jordbruk med
mindre storlek än basjordbruket. Med hänsyn till det sätt på vilket, enligt
vad jag tidigare anfört, avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket
bör ske, finner jag härvid arealgränsen i enlighet med kommitténs förslag
lämpligen böra bestämmas till 20 hektar åker, häri inbegripet även till åker
omräknad ängsmark. Att, såsom ifrågasatts i ett yttrande, för täckdikningsåtgärder
tillämpa en högre arealgräns, finner jag icke lämpligt. Med hänsyn
till vad jag förordat om avvägningen av det allmänna prisstödet synes det

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

101

här böra vara tillräckligt, att det allmänna genom utlämnande av amorteringslån
underlättar finansieringen av förbättringsåtgärderna. Den angivna
arealgränsen bör dock ej vara ovillkorligen bindande utan bör närmast ha
karaktären av en norm vid prövningen av ansökningar om avskrivningslån.
Rationaliseringsorganen böra alltså kunna bevilja avskrivningslån även till
brukningsdel med högre åkerareal än 20 hektar, om avkastningsförmågan på
grund av brukningsdelens beskaffenhet ligger så lågt, att brukningsdelen närmast
är att jämföra med fastigheter under sagda arealgräns. Såsom jag skall
angiva på tal om lånebeloppen bör vidare avskrivningslån kunna bestämmas
att utgå med lägre belopp än normalt, då fastigheten visserligen ligger under
arealgränsen men dess lönsamhet likväl är så stor, jämfört med de genomsnittliga
förhållandena för brukningsdelar under denna gräns, att en dylik
nedsättning ter sig befogad.

I fråga om behovsprövningen vid utlämnande av avskrivningslån vill jag
framhålla, att den stimulans, som avskrivningslånen äro avsedda att giva, i
flertalet fall torde få anses erforderlig för innehavare av brukningsdelar under
arealgränsen, om rationaliseringsarbetet skall fortskrida i tillfredsställande
takt. Behovsprövningen bör därför ej ha till ändamål att avskilja alla
de brukare, som över huvud ha möjlighet att på annat sätt anskaffa de för
åtgärden erforderliga medlen, utan endast avse att avskilja de brukare, vilkas
ekonomiska ställning är så god, att någon särskild stimulans till åtgärden ej
kan anses påkallad.

I begreppet avskrivningslån ligger, såsom framgår av vad jag tidigare yttrat,
att någon återbetalning i regel ej skall förekomma utan att lånet normalt
skall avskrivas efter viss tid. Denna avskrivning synes, på sätt kommittén
förordat, lämpligen böra ske med 1js om året från och med sjätte till och med
tionde året efter utlämnandet. En förutsättning för avskrivning bör dock,
såsom förut nämnts, vara, att förbättringsåtgärden utförts i enlighet med givna
anvisningar och att anläggningen underhållits på ett tillfredsställande sätt.

Även för avskrivningslån bör i regel ställas säkerhet. Kravet härpå torde
vara av värde, bland annat därför att därigenom understrykes vikten av att
anläggningen skötes på ett tillfredsställande sätt. Eftersom någon återbetalning
av avskrivningslån normalt ej skall ske, synes det dock ej lämpligt att
här alltid uppställa lika stränga krav på säkerhetens beskaffenhet som i fråga
om amorteringslån. Jag har därför intet att erinra mot kommitténs förslag,
att tillfredsställande säkerhet i princip skall fordras även för avskrivningslån
men att rationaliseringsorganen skola äga vidsträckta befogenheter att
medgiva undantag härifrån i sådana fall, då uppehållandet av detta krav
skulle medföra svårigheter för låntagaren och ett avstående från kravet anses
kunna ske utan risk för att avskrivningslånet kommer att missbrukas. Rationaliseringsorganen
böra härvid kunna antingen nöja sig med en säkerhet,
som ej kreditmässigt kan anses fullt tillfredsställande, eller också helt avstå
från kravet på säkerhet. Det sistnämnda torde framför allt vara lämpligt i
sådana fall, då lånesumman är förhållandevis liten. Då lånet ej överstiger
1 000 kronor, bör sålunda kravet på säkerhet regelmässigt kunna eftergivas.

102

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Borgenssäkerhet bör i regel undvikas. Självfallet bör, vare sig säkerhet
fordras eller ej, rationaliseringsorganet äga bestämma, att avskrivningslånet
skall utlämnas successivt i mån av arbetets fortgång.

Till vad kommittén anfört om förutsättningarna för att skyldighet att
återbetala avskrivningslån skall föreligga kan jag ansluta mig. Dylik skyldighet
bör sålunda i allmänhet inträda endast om lånet ej använts för det
ändamål, för vilket det varit avsett, eller om det företag, till vilket det lämnats,
ej underhållits på tillfredsställande sätt. Överlåtes fastigheten före avskrivningstidens
utgång bör härjämte återbetalningsskyldighet kunna föreskrivas
om särskilda skäl därtill äro. Sådana särskilda skäl kunna, såsom
kommittén anfört, vara att det är uppenbart, att säljaren sökt lånet i avsikt
att genom detsamma göra sig en vinst vid senare överlåtelse av fastigheten
eller att ett eventuellt överpris å fastigheten är föranlett av den förbättringsåtgärd,
för vilken lånet beviljats. Med hänsyn till den återbetalningsskyldighet,
som sålunda under vissa omständigheter kan komma i fråga, torde den,
som innehar ett avskrivningslån, böra ha möjlighet att i samband med en
planerad överlåtelse erhålla besked från rationaliseringsorganet, huruvida dylik
skyldighet kommer att föreskrivas, om fastigheten överlåtes på vissa angivna
villkor. Inträder återbetalningsskyldighet torde ränta å beloppet böra
beräknas från tiden för utlämnande av lånet. Räntefoten torde i så fall böra
vara densamma som för amorteringslån.

I likhet med kommittén anser jag det önskvärt, att reglerna om avskrivningslånens
storlek utformas så att låneärendena i flertalet fall komma att
handläggas enligt tämligen likartade grunder men att rationaliseringsorganen
likväl få en viss frihet att taga hänsyn till sådana faktorer, som göra att
behovet av avskrivningslån i det enskilda fallet framstår som större eller
mindre än vad som genomsnittligt är förhållandet. Bestämmelserna om lånebeloppen
böra därför ha karaktären av normer, efter vilka lån regelmässigt
skall beviljas men vilka vid behov skola kunna frångås. Till frågan om de
fall, där dylik avvikelse bör få ske, återkommer jag i det följande.

Beträffande jordförbättringsåtgärder anser jag i likhet med kommittén,
att avskrivningslån till täckdikningsföretag normalt bör utgå med 25 procent
av den beräknade kostnaden för åtgärden.

För nyodling, stenröjning, jordkörning och avloppsförbättring, där bidrag
hittills kunnat utgå med högst 60 procent av den beräknade kostnaden för
åtgärden, har kommittén föreslagit, att denna maximigräns skulle bibehållas
oförändrad. Samtidigt har kommittén emellertid anfört, att man vid beräkningen
av medelsbehovet för denna del av rationaliseringsverksamheten syntes
kunna utgå från att avskrivningslånen för nu nämnda åtgärder i genomsnitt
skulle uppgå till omkring 40 procent av den beräknade kostnaden för
åtgärderna. De nu nämnda bidragen ha jämte bidraget till betesförbättring
införts i syfte att möjliggöra en förbättring av ställningen för de ofullständiga
jordbruken. Därest vad jag tidigare förordat angående riktlinjerna och medlen
för den yttre rationaliseringen genomföres, kommer emellertid arbetet
med en förbättring av dessa jordbruk i ett gynnsammare läge än tidigare. Med

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

103

hänsyn härtill synes mig en viss sänkning av den nuvarande maximiprocenten
kunna övervägas. Då härtill kommer, att dessa bidrag faktiskt under senare
år i genomsnitt ej utgått med mer än omkring 40 procent, synes det ej behöva
möta några betänkligheter, om normen för avskrivningslån till nu ifrågavarande
förbättringsåtgärder sättes till 40 procent av den beräknade kostnaden
för åtgärden. Samma norm torde i så fall böra gälla även i fråga om
avskrivningslån till betesförbättring.

Beträffande de övriga till inre rationalisering hänförliga förbättringsåtgärder
avseende brukningsdels jord, för vilka avskrivningslån i fortsättningen kan
komma att beviljas, torde tills vidare böra tillämpas samma norm, som föreslagits
för täckdikning, d. v. s. 25 procent av den beräknade kostnaden för
åtgärden.

Enligt vad kommittén anfört borde vid sidan av de procentuella normerna
för utlämnande av avskrivningslån till jordförbättringsåtgärder även meddelas
vissa föreskrifter angående de belopp i kronor per hektar eller kronor
per företag, vartill dessa lån normalt högst skulle få uppgå. Dessa föreskrifter
skulle emellertid, i motsats till vad för närvarande är fallet, ej
innebära någon verklig maximering av bidragsbeloppen utan närmast tjäna
till ledning vid bestämmande av avskrivningslånets storlek i genomsnittsfallen.
Föreskrifter av denna art torde kunna bliva till en viss hjälp i låneverksamheten
och torde därför böra meddelas. Det synes dock med hänsyn
till deras karaktär lämpligt, att de ej intagas i själva låneförfattningen utan
att det får ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
på det centrala rationaliseringsorganet att meddela dylika föreskrifter i
form av anvisningar för ärendenas behandling.

De normer, som kommittén föreslagit i fråga om avskrivningslån till ekonomibyggnader,
avvika väsentligt från hittills gällande bidragsbestämmelser
på detta område. För min del finner jag dessa normer ändamålsenliga och
lätta att tillämpa. Särskilt anser jag det vara av värde, att man genom dessa
normer i praktiken kan få en viss gradering av de procentuella lånebeloppen
i förhållande till brukningsdelarnas storlek, så att de mindre bland de
bidragsberättigade brukningsdelarna, för vilka byggnadskostnaderna otvivelaktigt
äro mest betungande, kunna få proportionsvis något högre lån
än de större brukningsdelarna. Jag kan därför oreserverat ansluta mig till
kommitténs förslag på denna punkt. Avskrivningslån bör alltså normalt utgå
med 25 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden, så länge denna
kostnad jämte kostnaden för de förbättringsåtgärder å ekonomibyggnaderna,
för vilka avskrivningslån tidigare utgått, ej överstiger 10 000 kronor, och
därefter med 15 procent av den beräknade kostnaden, normalt dock högst
med 5 000 kronor. Dessa normer bygga på den tanken, att man bör se en
brukningsdels behov av förbättring av ekonomibyggnaderna under en förhållandevis
lång period som en enhet. Kommittén har även föreslagit, att
denna period skall omfatta en tid av i regel 25 år och att sålunda efter denna
periods utgång avskrivningslån på nytt skall utlämnas oberoende av vad
brukaren erhållit under den tidigare perioden. Jag delar i princip kom -

104

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

mitténs uppfattning att reglerna om avskrivningslån för nu ifrågavarande
ändamål höra utformas så, att de ej taga sikte på enstaka förbättringsåtgärder
utan på behovet av dylika åtgärder under en relativt lång period.
Emellertid finner jag det knappast erforderligt, att statsmakterna redan nu
skola taga ställning till frågan om längden av sagda period. Icke heller synes
det mig nödvändigt att i förväg söka lösa de detaljspörsmål angående utlämnandet
av avskrivningslån för ifrågavarande ändamål, som kunna uppkomma
efter sammanläggning av brukningsdelar. Huvudsynpunkten torde
härvid böra vara, att man vid prövningen av frågan om avskrivningslån
för förbättring av ekonomibyggnaderna å en genom sammanläggning eller
anskaffning av tillskottsjord utvidgad fastighet bör bortse från de avskrivningslån,
som tidigare kunna ha utgått till förbättringsåtgärder, vilka ej
längre äro av värde för driften av den utvidgade fastigheten.

De nu angivna normerna böra enligt min mening tillämpas ej blott vid
förbättringsåtgärder (inklusive nybyggnad) av ekonomibyggnader i egentlig
mening utan även för övriga byggnadsföretag som äro att hänföra till
inre rationalisering, exempelvis anläggning av gödselstäder och urinbrunnar
ävensom siloanläggning.

Uppenbarligen böra normerna för lånebeloppen avvägas med hänsyn till
byggnadskostnadernas genomsnittliga storlek. Skulle sagda kostnader undergå
någon mera avsevärd förändring i förhållande till den nuvarande nivån,
torde de normer, som nu kunna fastställas, därför böra bliva föremål för
omprövning.

Såsom jag tidigare nämnt, böra de regler för bestämmande av avskrivningslån
till inre rationaliseringsåtgärder, vilka jag nu förordat, ej vara ovillkorligen
bindande för rationaliseringsorganen utan i vissa fall kunna frångås.
Nedsättning av lånebeloppet under vad som skulle utgå jämlikt normerna
bör enligt min mening, i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén
anfört, kunna ske i två fall nämligen dels då lönsamheten av jordbruket
å brukningsdelen är så god, att den överstiger basjordbrukets lönsamhetsgrad,
dels då brukarens ekonomiska ställning är sådan, att han ligger
nära den kategori, som utestänges från avskrivningslån genom regeln om
behovsprövning. Att uppställa några närmare regler beträffande det sätt, på
vilket jämkningen skall ske, synes icke möjligt, utan avgörandet härvidlag
torde böra överlämnas åt de lånebeviljande organen.

överskridande av de lånebelopp, vilka angivits som norm, borde enligt
kommitténs förslag få ske endast i ett fall, nämligen det, då en förbättringsåtgärd
med hänsyn till en planerad yttre rationalisering av brukningsdelen
i enlighet med rationaliseringsorganens önskan utfördes på ett sådant sätt,
att kostnaderna för densamma bleve högre än vad som eljest varit nödvändigt.
Jag delar kommitténs uppfattning, att man i dylikt fall bör kunna
frångå normerna. Härjämte synes det mig emellertid önskvärt, att de lånebeviljande
organen även eljest skola ha befogenhet att medgiva avskrivningslån
med högre belopp än som motsvarar den uppställda normen, då så med

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

105

hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat, exempelvis därest på
grund av brukarens svaga ekonomiska ställning eller beskaffenheten av den
ifrågasatta rationaliseringsåtgärden behovet av en särskild stimulans för att
denna skall komma till utförande framstår som särskilt stort. Jag vill emellertid
understryka, att en dylik befogenhet bör användas med varsamhet och
sålunda ej bör föranleda, att normerna mera allmänt frångås.

Såväl i kommitténs betänkande som i ett av en kommittéledamot avgivet
särskilt yttrande har berörts frågan, hur man bör förfara, därest efterfrågan
på avskrivningslån skulle överstiga medelstillgången. I dylikt fall synes man
principiellt såsom kommittén avsett ej böra genomgående nedsätta lånebeloppen
under vad som bort utgå enligt de fastställda normerna utan i stället
företaga en gallring bland de lånesökande. Vid en sådan gallring torde i främsta
rummet böra tillgodoses låneanspråken från de brukare, vilkas företag
framstå som mest angelägna ur jordbruksekonomisk synpunkt, ävensom från
de brukare, vilka med hänsyn till sin ekonomiska ställning ha det största
behovet av att en förbättring av brukningsdelen kommer till stånd. Att giva
någon av dessa båda synpunkter ett bestämt företräde framför den andra
synes mig icke lämpligt. Man torde få överlåta åt rationaliseringsorganen att
i sin verksamhet komma fram till den avvägning mellan de båda synpunkterna,
som med hänsyn till de föreliggande förhållandena framstår såsom mest
tillfredsställande.

Av de av kommittén behandlade spörsmålen rörande amorteringslån och avskrivningslån
torde jag slutligen få upptaga frågan om utlämnande av dylika
lån till arrendator. Vad kommittén härom anfört föranleder ej erinran från
min sida. Jag anser sålunda, att dessa lånemöjligheter böra stå öppna även
för arrendator och att härvid i huvudsak böra gälla samma regler som då
lån utlämnas till jordägare.

Förut har nämnts, att för den statliga låne- och bidragsverksamheten till
yttre rationalisering i allmänhet böra kunna användas de former, som tilllämpas
för att främja den inre rationaliseringen av jordbruket. Då lån utlämnas
för att finansiera förvärv av jord i rationaliseringssyfte, bör lånet
således i regel utlämnas i form av amorteringslån, och då bidrag skall utgå
för att utjämna skillnaden mellan en fastighets eller fastighetsdels värde i
fria marknaden och dess värde för sammanläggningsändamål, bör detta bidrag
i regel utgå såsom ett avskrivningslån. Vid dylikt avskrivningslån böra
i mån av behov kunna knytas sådana villkor, som anses erforderliga för att
trygga genomförandet av den avsedda rationaliseringen.

Det nu sagda bör gälla ej blott då en jordbrukare förvärvar mark i rationaliseringssyfte
direkt från annan jordbrukare, utan även då en fastighet
eller fastighetsdel i dylikt syfte säljes av rationaliseringsorganet. I sistnämnda
fall bör alltså köpesumman kunna sättas till ett högre belopp än som
motsvarar markens värde för köparen, men denna mellanskillnad få formen
av ett avskrivningslån till köparen och den verkliga köpeskillingen eller del
av denna gäldas såsom ett amorteringslån.

106

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vad jag i det föregående anfört angående statens ekonomiska medverkan
till den inre rationaliseringen gäller, såsom jag redan påpekat, icke torrläggningsverksamheten.
De i denna verksamhet föreliggande speciella förhållandena
nödvändiggöra enligt min uppfattning, att man där tillämpar regler,
vilka i vissa avseenden avvika från vad som bör gälla för övriga grenar av
rationaliseringsarbetet. De låne- och bidragsregler, som nu finnas för torrläggningsföretag
och vilka helt nyligen godkänts av statsmakterna, synas i stort
sett väl avvägda även med tanke på att torrläggningsverksamheten bör utgöra
ett led i den mera omfattande rationaliseringsverksamhet, som nu förordas.
Jag anser därför anledning ej föreligga att nu företaga någon mera
allmän omprövning av bestämmelserna om lån och bidrag till torrläggningsföretag.

En dylik ståndpunkt bör dock ej hindra att man strävar efter att, i den
mån så är möjligt utan att rubba själva grunderna för sistnämnda bestämmelser,
skapa överensstämmelse melian dessa och motsvarande bestämmelser
för övriga led av rationaliseringsarbetet. 1 viss utsträckning synes detta
kunna ske beträffande reglerna om lån till torrläggningsföretag. I likhet med
kommittén anser jag därför, att dessa regler böra justeras så att de allmänna
lånevillkoren komma att närmare ansluta sig till villkoren för amorteringslån.
Räntan å lånen till torrläggningsföretag bör sålunda bestämmas så, att
den kommer att motsvara den räntefot, som kan komma att fastställas för
amorteringslån till övriga inre rationaliseringsåtgärder. I samband därmed
bör den nu medgivna räntefriheten under tre år borttagas men i stället tiden
för ränteuppskov förlängas. Kommittén har här föreslagit en förlängning
till sex år. En tid av fem är synes mig emellertid tillräcklig. Efter dessa
omläggningar komma lånen i realiteten att bliva förmånligare för låntagarna
än vad hittills varit fallet. Under sådana omständigheter torde något avseende
ej behöva fästas vid de i vissa yttranden uttalade farhågorna för att
borttagandet av räntefriheten under vissa år skulle minska jordbrukarnas
intresse för dylika lån. Frågan om amorteringstiden för ifrågavarande lån
torde få upptagas till behandling i samband med motsvarande spörsmål i
fråga om andra amorteringslån.

Övriga bestämmelser angående lån till torrläggningsföretag böra däremot
enligt min mening kunna bibehållas oförändrade, liksom någon ändring ej
heller synes påkallad i fråga om stadgandena om bidrag till dylika företag.

Ett genomförande av de i det föregående angivna riktlinjerna beträffande
statens ekonomiska stöd till den inre rationaliseringen förutsätter även vissa
ändringar i nu gällande bestämmelser angående den statliga egnahemsverksamheten.
I denna ingår ju ej blott beviljande av lån i syfte att för
mindre bemedlade personer underlätta förvärv av jordbruksfastigheter utan
även beviljande av lån och bidrag till upprustning av dylika fastigheter. Den
sociala verksamhet, som förstnämnda långivning innebär, torde vara behövlig
även i fortsättningen. Däremot böra bestämmelserna angående egnahemsorganens
låne- och bidragsverksamhet till upprustning av vissa jord -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

107

bruksfastigheter ej vidare tillämpas utan ersättas av de generella bestämmelser
om amorterings- och avskrivningslån för sagda ändamål, för vilka i det
föregående redogjorts. Bestämmelserna om beviljande av premielån böra
alltså upphöra att gälla, och vid beviljande av lån till förvärv av jordbruksfastighet
bör hänsyn tagas endast till kostnaden för förvärvet av fastigheten
men däremot ej till eventuella kostnader för upprustning av densamma.
På sätt tidigare nämnts synes det önskvärt, att bestämmelserna om formerna
för förstnämnda sociala långivning såvitt möjligt skola överensstämma
med formerna för den kreditgivning, som är avsedd att förekomma i arbetet
för den inre rationaliseringen. Nu gällande bestämmelser angående den sociala
egnahemslånegivningen torde därför lämpligen böra bliva föremål för en
allmän översyn.

Jag har för avsikt att i annat sammanhang hos Kungl. Maj:t hemställa om
bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om den utsträckning
och de former, vari det allmänna bör ekonomiskt underlätta bildandet
av sådana av flera jordbrukare i föreningsform ägda och drivna jordbruk,
varom talats i det föregående, ävensom vissa därmed sammanhängande
spörsmål. Lämpligt synes vara, att i samband med denna utredning företages
nyssnämnda översyn av bestämmelserna rörande den hittillsvarande
sociala egnahemslånegivningen. Förslag i frågan torde efter verkställd utredning
få föreläggas nästa års riksdag.

Slutligen torde bestämmelserna om statsbidrag till förrättningar enligt lagen
om delning av jord å landet böra överses i syfte att anpassa desamma
till de allmänna riktlinjer, som nu kunna komma att fastställas för statens
ekonomiska medverkan till den yttre och inre rationaliseringen. Jag ämnar
hos Kungl. Maj:t hemställa, att lantmäteristyrelsen måtte erhålla i uppdrag
att företaga en dylik översyn. Vad särskilt gäller de bidrag, som nu utgå till
utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med laga
skifte, synes det emellertid önskvärt att, utan att resultatet av ovannämnda
översyn avvaktas, bestämmelserna ändras så, att bidrag kan utgå ej blott vid
laga skifte utan även vid ägoutbyte i rationaliseringssyfte.»

Motioner.

I motionerna 1:251 och 11:379 har yrkats att lantbruksnämnderna skola
medgivas rätt att, då de så pröva skäligt, bevilja avskrivningslån för nyodling,
stenröjning, jordkörning och avloppsförbättring med belopp motsvarande
högst 60 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden. I fråga
om principerna för behandlingen av ansökningar om avskrivningslån och
amorteringslån har uttalats, att statlig hjälp för upprustning av jordbruket
borde lämnas även för sådana brukningsdelar, som departementschefen
enligt sin målsättning för den yttre rationaliseringen icke ansåge kunna bestå
på längre sikt, samt att, därest efterfrågan på avskrivningslån skulle överstiga
medelstillgången, företräde borde ges sådana sökande, som på grupd
av sin ekonomiska ställning hade det största behovet av att en förbättring
av fastigheten skulle komma till stånd.

108

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I motionerna 1:255 och 11:385 har yrkats att avskrivningslån för nyodling,
stenröjning, jordköming, avloppsförbättring, betesförbättring, täckdikning
och förbättring av ekonomibyggnader skall utgå med 60 procent av
den beräknade kostnaden för åtgärden samt att den övre gränsen för avskrivningslån
till förbättring av ekonomibyggader skall bestämmas till 10 000
kronor.

I motionen 11:380 har yrkats att stödåtgärderna för jordförbättringsarbeten
skola göras oberoende av sammanläggningsplaner, att avskrivningslån
till täckdikning skall utgå med 50 och lägst 40 procent av den beräknade
kostnaden, att avskrivningslån för nyodling, stenröjning, jordköming, avloppsförbättring
och betesförbättring skall utgå med 60 procent av den beräknade
kostnaden med möjlighet att jämka lånebeloppet nedåt bil lägst
40 procent. Vidare har yrkats att avskrivningslån till anläggning av cementerade
gödselstäder, urinbrunnar och silos skall beviljas till generellt 40
procent av den beräknade kostnaden. Slutligen har uttalats att medel för
ifrågavarande verksamhet böra ställas till förfogande i sådan utsträckning,
att en var bidragsberättigad kan erhålla bidrag utan köbildning och att bidragen
icke behöva beskäras på grund av medelsbrist.

Utskottet.

Arbetet med jordbrukets rationalisering måste självfallet, såsom utskottet
även tidigare framhållit, omfatta alla grenar av rationaliseringsverksamheten.
En allmän omprövning av nu gällande bestämmelser beträffande den
statliga verksamheten för inre rationalisering i syfte att göra dessa fullt
effektiva synes under sådana förhållanden motiverad. De förslag, som i
detta hänseende framlagts i propositionen, synas även vara väl ägnade att
främja det fortsatta arbetet inom denna betydelsefulla del av rationaliseringsverksamheten.
Utskottet har ej heller i och för sig funnit anledning till
erinran mot vad departementschefen anfört i detta avsnitt av propositionen
utan tillstyrker i princip, att sagda förslag skola läggas till grand för utformningen
av nya låne- och bidragsregler på området. Emellertid vill utskottet
något uppehålla sig vid vissa frågor av mera principiell innebörd ävensom
vid vissa motionsvis berörda spörsmål.

Vad angår frågan, till vilka åtgärder för inre rabonalisering lån eller bidrag
av statsmedel bör kunna lämnas, har i propositionen med rätta betonats,
att den statliga verksamheten på detta område i första hand måste inriktas
på att gagna de syften, som hela rationaliseringsverksamheten skall tjäna.
I anslutning härtill har uttalats, att en förutsättning för att staten skall ekonomiskt
medverka till här avsedda förbättringsåtgärder bör vara att åtgärderna,
för att använda jordbrukskommitténs uttryckssätt, kunna anses vara
antingen lönsamma eller ock önskvärda av sociala skäl. Det har även framhållits,
att man vid bedömningen av åtgärdernas lämplighet bör taga hänsyn
ej enbart till de för dagen föreliggande förhållandena utan även till den
utveckling, som bör eftersträvas enligt de av statsmakterna uppdragna rikt -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

109

linjerna för jordbrukspolitiken, och att sålunda hänsyn bland annat bör
tagas till behovet av yttre rationalisering av brukningsdelarna och till det
sätt, på vilket denna rationalisering bör genomföras.

I motionerna I: 251 och II: 379 har bland annat anförts, att något indirekt
tvång för genomförande av yttre rationaliseringsåtgärder i den formen, att
vederbörande statliga rationaliseringsorgan skulle vägra lån eller bidrag till
en förbättringsåtgärd därför att denna icke stode i överensstämmelse med de
uppgjorda planerna för yttre rationalisering, icke borde få utövas samt att
alltså statlig hjälp borde lämnas även för upprustning av sådana brukningsdelar,
som enligt den av departementschefen angivna målsättningen för den
yttre rationaliseringen icke ansåges kunna bestå på längre sikt. Utskottet vill
med anledning härav påpeka, att utskottet redan i annat sammanhang framhållit
vikten av att jordbrukets rationalisering i huvudsak skall ske som
en jordbrukets egen verksamhet utan tvång från statsmakternas sida. Utskottet
vill under sådana förhållanden understryka vad i propositionen sägs
därom att, även om det i visst fall skulle befinnas önskvärt'' att en utvidgning
av ett bestående småbruk skall komma till stånd, detta förhållande dock,
därest brukaren ej vill genomföra en sådan utvidgning, ej bör föranleda, att
frågor om stöd till inre rationalisering av brukningsdelen behandlas annorlunda
än eljest skulle ha blivit fallet. Synpunkten, att ej ens något indirekt
tvång bör få utövas för genomförande av den yttre rationaliseringen, får
emellertid enligt utskottets uppfattning ej ges den innebörden, att det skulle
anses föreligga skyldighet för statsmakterna att ställa medel till förfogande
för varje åtgärd, som syftar till en förbättring av en brukningsdels jord eller
byggnader, oberoende av om åtgärden med hänsyn till föreliggande förhållanden
framstår som ekonomiskt förnuftig eller ej. Det bör med andra ord
enligt utskottets mening icke ifrågasättas, att rationaliseringsorganen skulle
vara betagna rätten och plikten att självständigt pröva, huruvida de finna
statligt stöd till en viss förbättringsåtgärd motiverat med hänsyn till vad
som kan antagas rörande åtgärdens lönsamhet och dess lämplighet i övrigt.
En annan sak är att'' förhållandena ofta kunna vara sådana, att det är tveksamt,
huruvida åtgärden bör stödjas eller ej. Särskilt i dylika fall bör enligt
utskottets mening i allmänhet stor vikt fästas vid brukarens egen uppfattning
av läget och framtidsutsikterna ävensom till dennes personliga förutsättningar.

I likhet med departementschefen finner utskottet'' det lämpligt, att statens
ekonomiska medverkan till den inre rationaliseringen skall ske i form av
utlämnande av amorteringslån och avskrivningslån. Den vid sidan av förslaget
om amorteringslån framförda tanken på en statlig kreditgaranti synes
likaså förtjänt av uppmärksamhet. Vad i propositionen anförts angående formerna
för amorterings- och avskrivningslån har ej givit utskottet anledning
till erinran. Beträffande säkerheten för amorteringslån vill utskottet understryka
departementschefens uttalande, att borgen endast undantagsvis bör
ifrågakomma.

I fråga om avskrivningslånen ha i flera motioner framställts yrkanden

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

om ändringar i de i propositionen förordade normerna för beviljande av
dylika lån. Vad först angår yrkandet i motionerna 1:255 och 11:385 ävensom
11:380 om höjning av normen för avskrivningslån till täckdikning vill
utskottet framhålla att en utvidgad och förbättrad täckdikning måste anses
vara en av de viktigaste åtgärderna på den inre rationaliseringens område.
Samtidigt måste emellertid även beaktas, att täckdikningen är en av de
förbättringsåtgärder, som kunna väntas ge det bästa ekonomiska utbytet och
där framstegen tillika äro mest påtagliga. Att avskrivningslån för täckdikning
normalt skall utgå med högre belopp än det i propositionen förordade,
d. v. s. 25 procent av hela den beräknade kostnaden, kan därför enligt utskottets
mening ej anses motiverat''; detta i all synnerhet som för återstående
75 procent förutsättes kunna erhållas statligt amorteringslån.

Vad härefter angår avskrivningslån till nyodling, stenröjning, jordkörning,
avloppsförbättring och betesförbättring har i propositionen föreslagits,
att normen för lånets storlek skall vara 40 procent av den beräknade kostnaden
för åtgärden. Lån skulle emellertid kunna få utgå med högre belopp
än som motsvarade den uppställda normen, då så med hänsyn till särskilda
omständigheter funnes påkallat, exempelvis därest på grund av brukarens
svaga ekonomiska ställning eller beskaffenheten av den ifrågasatta rationaliseringsåtgärden
behovet av en särskild stimulans till denna framstode
som särskilt stort. Såsom framhållits i propositionen kommer arbetet med
förstärkning av de ofullständiga jordbruken, därest de i propositionen framlagda
förslagen till yttre rationalisering genomföras, i flera avseenden i ett''
gynnsammare läge än tidigare. Genom de föreslagna amorteringslånen får
vidare brukaren en möjlighet — som hittills förelegat endast i begränsad utsträckning
— att genom statens hjälp ordna finansieringen av den del av
kostnaden för åtgärden, som ej täckes genom avskrivningslån. Med hänsyn
till nu anförda förhållanden finner utskottet i likhet med departementschefen
normen för avskrivningslån till här ifrågavarande åtgärder skäligen kunna
bestämmas till 40 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden. Utskottet
får alltså avstyrka de yrkanden om höjning av sagda norm, som
framställts i de nyss angivna motionerna. Vad angår det i motionerna I: 251
och 11:379 gjorda uttalandet, att rationaliseringsorganen, även om normen
sattes till 40 procent, borde äga rätt att, då de så prövade skäligt, bevilja
avskrivningslån intill 60 procent av den beräknade kostnaden, vill utskottet
framhålla, att redan i propositionen förutsatts, att lantbruksnämnderna skola
äga befogenhet'' att överskrida normen, då så på grund av särskilda omständigheter
finnes påkallat. Dylika omständigheter torde ej sällan föreligga i de
fall, där förbättringsåtgärder av här berörda slag komma i fråga. Att beträffande
lånebeloppet uppställa någon absolut övre gräns synes ej erforderligt
eller lämpligt. Enligt utskottets mening bör alltså det i sistnämnda
båda motioner framställda önskemålet anses i huvudsak tillgodosett redan
genom utformningen av propositionen på denna punkt. Utskottet finner under
sådana förhållanden ej skäl att förorda ett frångående av departementschefens
förslag i denna del.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

111

En annan fråga, som berörts i sistnämnda motioner, gäller fördelningen
av avskrivningslån i det fall att efterfrågan på dylika lån skulle överstiga
medelstillgången. I propositionen har rörande denna fråga uttalats, att
man i dylika fall i främsta rummet bör tillgodose låneanspråken från de
brukare, vilkas företag framstå som mest angelägna ur jordbruksekonomisk
synpunkt, ävensom från de brukare, vilka med hänsyn till sin ekonomiska
ställning ha det största behovet av att en förbättring av brukningsdelen kommer
till stånd, samt att man ej bör giva någon av dessa synpunkter ett
bestämt företräde framför den andra utan bör överlåta åt rationaliseringsorganen
att i sin verksamhet komma fram till den avvägning mellan de
båda synpunkterna, som med hänsyn till föreliggande förhållanden framstår
som mest tillfredsställande. I motionerna 1:251 och 11:379 har däremot
anförts att i fall som nu avses företräde borde givas åt sådana sökande,
som på grund av sin ekonomiska ställning hade det största behovet
av att en förbättring av fastigheten kommer till stånd. Vidare har i motionen
II: 380 uttalats, att behövliga medel måste ställas till förfogande, så att
envar bidragsberättigad kan erhålla bidrag utan köbildning och bidragen
icke behöva beskäras till följd av medelsbrist. Utskottet vill i anledning av
av vad sålunda förekommit först betona önskvärdheten av att anslag för
ifrågavarande verksamhet skola beviljas i den utsträckning, som motsvarar
efterfrågan. Därest emellertid efterfrågan ett visst år skulle bli så stor, att
tillgängliga medel ej förslå till att täcka samtliga inkomna ansökningar, synes
det, såsom departementschefen framhållit, icke möjligt att alltid giva
den ena av de nu berörda båda synpunkterna ett bestämt företräde framför
den andra. Ofta eller måhända rent av i flertalet fall torde väl även utan
någon särskild föreskrift därom önskemålet att få till stånd en förbättring
av de sämst ställda brukarnas ställning böra anses väga så tungt, att dessa
brukare böra givas företräde vid fördelningen av avskrivningslån. Det synes
emellertid icke lämpligt att helt bortse även från önskemålet, att de ur jordbruksekonomisk
synpunkt mest angelägna företagen snabbt skola komma till
utförande. Utskottet förmenar därför, att i det praktiska rationaliseringsarbetet
det bästa resultatet kommer att erhållas, därest rationaliseringsorganen
här såsom på åtskilliga andra områden få en viss frihet att handla på
sätt de själva i varje särskilt fall finna lämpligast.

Med anledning av de i motionerna I: 255 och II: 385 framställda yrkandena
om höjning av de belopp, med vilka avskrivningslån till ekonomibyggnader
skola utgå, vill utskottet erinra om att de i propositionen framlagda
förslagen rörande statligt ekonomiskt stöd till förbättring av ekonomibyggnader
innebära en synnerligen kraftig utvidgning av den hittillsvarande
verksamheten på detta område. Enligt dessa förslag öppnas nämligen möjlighet
för det övervägande antalet jordbruk under 20 hektar att erhålla ej
blott amorteringslån för finansieringen av dylika åtgärder utan även avskrivningslån
intill ett belopp av normalt 5 000 kronor, under det alt bidrag
hittills endast utgått i förhållandevis ringa omfattning och — frånsett de jordbruks-
och premielån som utlämnats i egnahemsverksainheten — blott för

112

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

vissa speciella åtgärder. Någon höjning av de i propositionen föreslagna normerna
för avskrivningslån till ifrågavarande åtgärder anser utskottet icke
böra komma i fråga, detta desto mindre som, enligt vad i propositionen uttalats,
dessa normer i vissa fall böra kunna överskridas. Ej heller finner
utskottet skäl att tillstyrka det i motionen II: 380 framställda yrkandet om
ändrade grunder för avskrivningslån till anläggning av cementerade gödselstäder,
urinbrunnar och silos. Det synes utskottet riktigast att ifrågavarande
åtgärder i bidragshänseende likställas med övriga åtgärder för förbättring
av byggnader och därmed jämförliga fasta anläggningar.

Organisationen av rationaliseringsverksamheten.
Jordbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
s. 74—76 och 81—83.

Departementschefen har rörande organisationen av rationaliseringsverksamheten
anfört bland annat följande.

»Bland de synpunkter, som böra vara vägledande vid utformningen av organisationen
för jordbrukets rationalisering, vill jag särskilt nämna följande.

Såsom jag tidigare framhållit bör rationaliseringen inom jordbruket i princip
framstå som en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna stödjer
ekonomiskt och söker underlätta genom lagstiftningsåtgärder, som ha till
syfte att undanröja hinder för densamma. Samtidigt har jag emellertid även
understrukit, att statsmakterna med hänsyn till den betydelse jordbrukets
fortsatta rationalisering har för hela samhället måste följa och leda detta arbete.
Det är uppenbarligen av vikt, att ett förtroendefullt samarbete härvidlag
kommer till stånd mellan jordbrukarna och de organ, som skola omhänderhava
den statliga verksamheten på detta område. Rationaliseringsåtgärdema
böra därför om möjligt planläggas och utföras i samråd med jordbrukarna.
För att ett dylikt samarbete skall kunna genomföras är det bland
annat nödvändigt, att jordbrukarna bliva representerade i organen för den
statliga verksamheten på detta område på ett sådant sätt, att de bliva i tillfälle
att aktivt deltaga i arbetet och tillika ha garantier för att deras synpunkter
bliva tillbörligt beaktade vid de avgöranden som träffas. Samtidigt
synes det mig i vart fall i fråga om den statliga verksamheten för yttre och
inre rationalisering nödvändigt, att organen för denna verksamhet ha en sådan
sammansättning att det allmänna har ett avgörande inflytande i desamma.
Utformningen av de åtgärder, som vidtagas på detta område, blir
nämligen i väsentligt högre grad än vad fallet är beträffande rationaliseringen
av driftsförhållandena avgörande för i vad mån den effektivisering av jordbruket
genom bildande av mer ändamålsenliga brukningsdelar, som är det
kanske viktigaste syftet med hela rationaliseringsarbetet, verkligen kommer
till stånd. Jag finner det för övrigt uteslutet, att det allmänna skulle ställa
så stora belopp som dem om vilka här är fråga till förfogande utan att kun -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

113

na tillse att medlen användas på ett sätt, som står i överensstämmelse med
riktlinjerna för den statliga jordbrukspolitiken.

Ett viktigt önskemål i fråga om organisationen är vidare, att denna skall
bliva sådan, att man i erforderlig utsträckning kan samordna de olika rationaliseringsåtgärder,
vilka böra vidtagas beträffande en viss brukningsdel
eller inom ett visst område. Särskilt gör sig kravet på en dylik samordning
gällande beträffande sådana åtgärder, som förutsätta mera betydande
kapitalinvesteringar och vilkas värde är beroende av att en viss indelning
av jorden i brukningsdelar blir bestående.

Då jag härefter övergår till frågan, hur den statliga verksamheten för
jordbrukets rationalisering bör organiseras för att förut anförda synpunkter
i största möjliga utsträckning skola bliva beaktade och man även i övrigt
skall få en tillfredsställande organisationsform, torde jag i likhet med kommittén
först få uppehålla mig vid de verkställighetsorgan, som böra finnas
i varje hushållningssällskapsområde.

Den uppdelning av rationaliseringsarbetet, som för närvarande föreligger
mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna, är enligt min mening
icke tillfredsställande. Såsom kommittén framhållit innebär denna uppdelning,
bland annat, att i sak helt likartade uppgifter kunna komma att
omhänderhavas än av egnahemsnämnden och än av hushållningssällskapet,
beroende på huruvida den fastighet, å vilken förbättringsåtgärden skall utföras,
är egnahemsbelånad eller ej. Uppdelningen innebär vidare, att arbetet
med inre rationalisering till stor del är skilt från arbetet med den yttre
rationaliseringen. Under det att hushållningssällskapen omhänderhava huvudparten
utav den statliga verksamhet för inre rationalisering, som nu
förekommer, är arbetet med yttre rationalisering helt lagt på egnahemsnämnderna.
Torrläggningsärendena falla slutligen utanför både hushållningssällskapens
och egnahemsnämndernas verksamhetsområde.

Ur synpunkten, att man i det praktiska rationaliseringsarbetet bör söka
samordna de olika sidorna av denna verksamhet, synes måhända den närmast
till hands liggande lösningen av förevarande organisationsproblem
vara den, att man sammanförde alla tre grenarna av rationaliseringsarbetet
till ett och samma verkställighetsorgan. Detta skulle leda till att antingen
hela verksamheten lades hos hushållningssällskapen eller ett särskilt organ
tillskapades för ändamålet. Att, såsom förordats i några yttranden, förlägga
hela verksamheten till hushållningssällskapen synes mig ur flera synpunkter
mindre lämpligt. Hushållningssällskapen skulle då, förutom sitt nuvarande
arbete, som omfattar även en betydande undervisnings- och upplysningsverksamhet,
få taga hand om alla nya uppgifter, som sammanhänga med
jordbrukets rationalisering, och dessutom få övertaga egnahemsnämndernas
nuvarande verksamhet.

Det förtjänar erinras om att i vissa yttranden, bland annat i lantbruksstyrelsens,
hävdats att redan ett organ med de uppgifter, som enligt kommitténs
förslag skulle omhänderhavas av lantbruksnämnderna, skulle bliva

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 11 sand. Nr 2. 8

114

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

alltför stort och få ett alltför vidsträckt arbetsfält. Jag anser visserligen
dessa farhågor obefogade, men däremot synes det mig uppenbart, att desamma
med en helt annan styrka göra sig gällande, om man överväger att
hos ett organ sammanföra både nyssnämnda uppgifter och alla de uppgifter,
som i övrigt nu åvila hushållningssällskapen. För min del är jag av den
bestämda uppfattningen, att arbetsuppgifterna i så fall skulle bliva alltför
omfattande för att lämpligen kunna sammanhållas i ett organ med den organisationsform,
som sällskapen nu ha.

De nu anförda olägenheterna skulle ej nämnvärt minskas, därest man, på
sätt i några yttranden förordats, inom hushållningssällskapen inrättade särskilda
nämnder med uppgift att fatta beslut i vissa ärenden av mera typiskt
statlig karaktär, till exempel inköp och försäljningar av fastigheter samt
beviljande av lån och bidrag till åtgärder för yttre rationalisering. En dylik
lösning är dessutom, såsom kommittén framhållit, behäftad med den allvarliga
olägenheten, att den nämnd, som sålunda skulle handhava den statliga
verksamheten på ifrågavarande område, ej skulle få tillgång till några
egna tjänstemän och bland annat till följd härav i realiteten skulle bliva
nästan helt avskild från det praktiska rationaliseringsarbetet.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig icke kunna förorda, att ifrågavarande
verksamhet i sin helhet uppdrages åt hushållningssällskapen. Att
tillskapa ett särskilt organ, som övertoge såväl den yttre och inre rationaliseringen
som ock driftsrationaliseringen, skulle å andra sidan leda till
att hushållningssällskapens återstående verksamhet bleve av alltför ringa
omfattning och framför allt svårligen med framgång skulle kunna utövas
av sällskapen, då den kontakt med jordbruket saknades, som just ligger i
hushållningssällskapens nuvarande arbete med driftsrationaliseringen. Jag
än för övrigt av den uppfattningen, att hushållningssällskapen äro en sådan
betydelsefull tillgång för landets jordbruk, att de böra bibehållas och vidare
utvecklas.

Vad jag nu anfört leder ofrånkomligen till att en viss uppdelning av rationaliseringsverksamheten
bör göras. Frågan blir då, hur denna uppdelning
skall ske.

I en del yttranden har föreslagits, att verksamheten för yttre rationalisering
skulle omhänderhavas av statliga organ, motsvarande de nuvarande
egnahemsnämnderna, samt att hushållningssällskapen förutom verksamheten
för rationalisering av driftsförhållandena även skulle anförtros hela verksamheten
för inre rationalisering. I andra yttranden har förordats en modifiering
av denna linje, innebärande att de organ, som skulle efterträda egnahemsnämnderna,
skulle svara även för verksamheten för förbättring av ekonomibyggnader
och att hushållningssällskapens befattning med verksamheten
för den inre rationaliseringen sålunda skulle begränsas till att avse jordförbättringsåtgärder.

Av de skäl, som anförts till stöd för att man på dylikt sätt skulle åt hushållningssällskapen
anförtro hela eller en del av arbetet med inre rationalisering,
vill jag här först beröra synpunkterna att ett överförande av säll -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Ilo

skapens nuvarande uppgifter på detta område skulle innebära en så stark
begränsning av sällskapens arbetsuppgifter, att sällskapen i fortsättningen
skulle få ett alltför ringa verksamhetsfält, och att den låne- och bidragsverksamhet
för inre rationalisering, som sällskapen hittills förmedlat, för
dem varit det viktigaste medlet att komma i kontakt med de enskilda jordbrukarna
och därvid intressera dem även för andra rationaliseringsåtgärder.
En dylik syn på saken innebär enligt min uppfattning en betydande underskattning
av de arbetsuppgifter, som föreligga i fråga om rationaliseringen av
driftsförhållandena, och av sällskapens möjligheter att fullgöra dessa arbetsuppgifter.
På sätt kommittén framhållit finnes det på sistnämnda område
en mångfald frågor av stor räckvidd för jordbrukarna, där det otvivelaktigt
kommer att krävas betydande arbetsinsatser av sällskapen, innan man nått
fram till ett tillfredsställande resultat. Utan att därmed göra någon värdering
av de olika frågornas inbördes vikt torde jag i detta sammanhang särskilt
få peka på den ökade betydelse maskinanvändningen fått för jordbrukets
ekonomi och på de åtgärder som härav påkallas från sällskapens sida.
Jag vill vidare framhålla, att sällskapens befattning med den statliga verksamheten
för inre rationalisering är av relativt sent datum och att sällskapen
även dessförinnan visat sig kunna utföra ett utomordentligt fruktbringande
arbete hos de enskilda jordbrukarna. Det torde för övrigt vara att förvänta
att den undervisnings- och upplysningsverksamhet, som bedrives av sällskapen,
i fortsättningen kommer att bliva av än större betydelse än hittills och
att även dess omfattning bör avsevärt utökas.

Som motiv för att hushållningssällskapen skulle omhänderhava hela den
statliga verksamheten för inre rationalisering eller vissa delar av denna har
även anförts, att sambandet mellan den inre rationaliseringen och rationaliseringen
av driftsförhållandena skulle vara mer intimt än sambandet mellan
den yttre och den inre rationaliseringen. Ej heller detta skäl synes mig emellertid
bärande. Det förefaller ofrånkomligt, att planeringen och verkställigheten
av den inre rationaliseringen, främst vad angår byggnaderna men i
stor utsträckning även beträffande andra förbättringsåtgärder, i synnerligen
hög grad komma att påverkas av den utsträckning, i vilken åtgärder
för yttre rationalisering anses böra äga rum, och av den utformning, som
dessa åtgärder erhålla, liksom att man även i arbetet med den yttre rationaliseringen
måste beakta exempelvis sådana frågor som beskaffenheten av
ekonomibyggnaderna å de olika brukningsdelarna. Arbetet med rationalisering
av driftsförhållandena synes däremot i stor utsträckning kunna bedrivas
oberoende av de andra sidorna av rationaliseringsverksamheten. Det är
här ej på samma sätt som vid yttre och inre rationalisering fråga om att
binda ofta relativt stora kapitalbelopp i åtgärder, vilkas värde är beroende
av att fastigheten kommer att hestå som självständig brukningsdel. Däremot
är det visserligen riktigt, att det föreligger ett samband mellan inre rationalisering
och rationalisering av driftsförhållandena såtillvida, att man vid
utförandet av åtgärder för inre rationalisering ofta bör beakta de planer,
som föreligga i fråga om rationalisering av driftsförhållandena å bruknings -

116

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

delen, och tillse, att de inre rationaliseringsåtgärderna utformas så att de
skola bliva ändamålsenliga även vid ett förverkligande av dessa planer. En
dylik samordning bör emellertid i regel kunna ordnas på ett tillfredsställande
sätt även utan att den statliga verksamheten i fråga om de båda grenarna
av rationaliseringsarbetet omhänderhaves av ett och samma organ, och de
olägenheter, som eventuellt i vissa fall kunna uppstå, synas vara av underordnad
betydelse gentemot de nackdelar ett åtskiljande av den yttre och inre
rationaliseringen skulle medföra.

För ett sammanförande av den inre rationaliseringen och rationaliseringen
av driftsförhållandena till ett och samma organ har vidare anförts det skälet,
att en uppdelning av dessa verksamhetsgrenar på olika organ skulle innebära
skapandet av en dubbelorganisation, där tjänstemän från skilda organ
skulle få att handlägga förbättringsåtgärder beträffande en och samma
fastighet, och att kostnaderna för organisationen följaktligen skulle bliva
onödigt höga. Vidare har även uttalats, att en uppdelning på olika organ
skulle vara omöjlig att genomföra, enär det ej på lång tid skulle bliva möjligt
att besätta det avsevärt ökade antal tjänster, som då skulle behöva inrättas.
I anledning härav vill jag påpeka, att det enda sätt, på vilket risken
för en dubbelorganisation fullständigt kan undanröjas, synes vara att sammanföra
alla grenarna av rationaliseringsverksamheten till ett enda organ.
En dylik anordning har jag emellertid ej ansett mig böra förorda. Jag vill
härjämte tillägga, att risken för att man vid ett sammanförande av den yttre
och inre rationaliseringen ej skall kunna effektivt utnyttja organens befattningshavare
överhuvud synes mig ganska ringa. Genom att organen få en
sådan sammansättning, att ett intimt samarbete mellan dem tryggas, torde
en god garanti kunna vinnas även för att personalen kommer att utnyttjas
på bästa sätt för den gemensamma huvuduppgiften.

Det är möjligt, såsom i vissa yttranden anförts, att svårigheter komma att
uppstå i fråga om anskaffande av erforderlig personal. Det är emellertid att
märka, att de arbetsuppgifter, som föreligga, bliva lika omfattande vare sig
man väljer den ena eller den andra organisationsformen, och med min inställning
till problemet bör det totala personalbehovet även bliva ungefärligen
detsamma, vare sig sällskapen behålla en del uppgifter i fråga om den
inre rationaliseringen eller ej.

Sammanfattningsvis vill jag alltså uttala, att enligt min mening verksamheten
för den yttre rationaliseringen bör omhänderhavas av organ, vilka
äro så sammansatta, att de i princip framstå såsom statliga organ, samt
att med hänsyn till vad jag anfört om behovet av en samordning mellan den
yttre och inre rationaliseringen åt desamma även bör uppdragas den statliga
verksamheten för inre rationalisering. Såsom jag förut framhållit, torde
hushållningssällskapen alltjämt böra omhänderhava verksamheten för rationalisering
av driftsförhållandena. Mot den av kommittén föreslagna benämningen
å förenämnda statliga organ — lantbruksnämnder — har jag intet
att erinra.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

117

I en del yttranden, särskilt från så gott som samtliga torrläggningsnämnder,
har förordats att man, även om man i princip ansåge lantbruksnämnderna
böra handhava den statliga verksamheten för inre rationalisering, borde
göra undantag härifrån, såvitt anginge torrläggningsverksamheten, och låta
denna såsom för närvarande är fallet ligga under särskilda torrläggningsnämnder.
De omständigheter, som åberopats till stöd för ett dylikt undantag,
finner jag dock icke vara av den vikt, att de kunna anses motivera att man
skall avstå från möjligheten att bringa hela ifrågavarande verksamhet under
en enhetlig ledning.

I fråga om lantbruksnämndernas arbetsuppgifter vill jag slutligen erinra
om att ärenden angående vanhävd för närvarande handläggas av jordbrukskommissionerna.
Den bedömning av lämpligheten av att uppehålla jordbruket
å viss mark eller att hålla en brukningsdels ekonomibyggnader i stånd,
som bör företagas i ett vanhävdsärende, kommer emellertid att stå i mycket
nära samband med de frågor angående yttre rationalisering, som avses skola
handhavas av lantbruksnämnderna. Jag anser därför, på sätt jag närmare
angivit i det förslag till ny uppsiktslagstiftning, vilket jag denna dag kommer
att anmäla för remiss till lagrådet, att jordbrukskommissionernas befattning
med vanhävdsärenden bör övertagas av lantbruksnämnderna.

Den av mig nu förordade fördelningen av arbetsuppgifter mellan olika
verkställighetsorgan innebär i stora drag följande.

De nya lantbruksnämnderna, vilka skola ersätta egnahemsnämnderna,
skola lokalt omhänderhava all den statliga verksamheten för yttre och inre
rationalisering. De skola sålunda bland annat övertaga de arbetsuppgifter på
dessa områden, som hittills ombesörjts av egnahemsnämnder, hushållningssällskap
och torrläggningsnämnder. Lantbruksnämnderna böra vidare övertaga
egnahemsnämndernas övriga nuvarande arbetsuppgifter med undantag
av bostadsförbättringsverksamheten, vilken förutsättes komma att ligga hos
särskilda länsorgan. Lantbruksnämnderna böra sålunda bland annat i fortsättningen
omhänderhava den sociala egnahemsverksamhet, som består i
utlämnande av arrendelån och lån för att underlätta inköp av jordbruksfastigheter.
Lämpligt torde även vara, att lantbruksnämnderna skola övertaga
den därmed besläktade verksamhet med avseende å vissa lägenheter å renbetesfjällen
i Jämtlands län med mera samt i lappmarkerna ovan odlingsgränsen
i de båda nordligaste länen, vilken hittills omhänderhafts av länsstyrelserna.
Slutligen böra lantbruksnämnderna övertaga jordbrukskommissionernas
hittillsvarande uppgifter i fråga om utövande av tillsyn över efterlevnaden
av vanhävdslagstiftningen.

För hushållningssällskapens del innebär gränsdragningen, att sällskapen
alltjämt skola omhänderhava verksamheten för rationalisering av jordbrukets
driftsförhållanden men att deras befattning med utlämnande av lån och
bidrag för täckdikning, nyodling, stenröjning, jordkörning, avloppsförbättring,
betesförbättring, gödselvårdsanläggning och siloanläggning upphör.

Vad angår sammansättningen av lantbruksnämnden har jag redan an -

118

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

givit de huvudsynpunkter, som enligt mitt förmenande böra anläggas på denna
fråga, nämligen att sammansättningen skall vara sådan, att dels jordbruket
får en tillfredsställande representation i nämnden, dels det allmänna
får ett avgörande inflytande i densamma, dels slutligen garantier vinnas för
ett intimt samarbete med hushållningssällskapen. Från dessa utgångspunkter
kan jag i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag härutinnan. Även
vad kommittén anfört rörande nämndernas organisation och arbetssätt i övrigt
synes mig i stort sett kunna godtagas. Jag anser alltså, att lantbruksnämnd
bör bestå av ordförande och sex ledamöter. Ordföranden och två av
ledamöterna böra utses av Kungl. Maj :t. Såsom självskrivna ledamöter böra
ingå hushållningssällskapets sekreterare och den främste befattningshavaren
hos lantbruksnämnden, vilken bör kallas lantbruksdirektör. De två återstående
ledamöterna böra utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller
av dess årsmöte. I betraktande av den ställning sällskapet intager såsom organ
för jordbruket i dess helhet inom området synes mig ett dylikt sätt för
utseende av de ledamöter, som i främsta rummet skola representera jordbruket
i nämnden, vara att föredraga framför att dessa ledamöter skulle
utses av speciella jordbrukarorganisationer. Vilket av sagda båda representantskap,
som skall utse sistnämnda två ledamöter, torde böra överlämnas
åt vederbörande sällskaps eget avgörande.

Vid behandlingen av frågor, som äro av betydelse även ur andra synpunkter
än jordbrukets, böra representanter för övriga inom lantbruksnämndens
verksamhetsområde befintliga organ ha tillfälle att deltaga i lantbruksnämndens
överläggningar. Sålunda böra exempelvis, såsom kommittén anfört, överlantmätaren,
länsjägmästaren och en representant för länsarbetsnämnden
eller det organ, som kan komma att ersätta denna nämnd, äga såsom sakkunniga
deltaga i behandlingen av frågor av större vikt, som röra deras verksamhetsområden.
Dessa sakkunniga böra härvid äga deltaga i nämndens
överläggningar men ej i dess beslut.

De yrkanden, som från olika håll framställts om att nämnda sakkunniga
skulle givas ställningen av ledamöter i lantbruksnämnden, böra sålunda enligt
min mening ej beaktas. Vad angår önskemålet att överlantmätaren skulle
ingå som självskriven ledamot i nämnden vill jag understryka, att jag till
fullo beaktar den betydelse lantmäteriorganisationens medverkan kommer att
få för rationaliseringsarbetet och vikten av att den sakkunskap, som finnes
inom denna organisation, utnyttjas för sagda arbete. Vad speciellt överlantmätaren
angår må emellertid påpekas, att denne såsom lantmäteristyrelsen
framhållit i sin ordinarie verksamhet kommer att få pröva fastställelsefrågor
i ett flertal ärenden av fastighetsbildande natur. Av dessa ärenden torde många
komma att ha föranletts av lantbruksnämndens ingripanden för främjande
av den yttre rationaliseringen. Det synes under sådana förhållanden ej kunna
komma i fråga, att överlantmätaren såsom ledamot i lantbruksnämnden
skulle deltaga i beslut om åtgärder, vilkas lämplighet han sedan själv skulle
ha att bedöma. Sakligt sett synes det ej heller finnas anledning att befara,

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

119

att lantbruksnämndens arbete skall behöva lida av att överlantmätaren ej
har ställning som ledamot i nämnden. Det väsentliga torde vara, att nämnden
får tillfälle att tillgodogöra sig den sakkunskap, som överlantmätaren
besitter, och att överlantmätaren genom deltagande i nämndens överläggningar
får möjlighet att framföra sina synpunkter.

Med anledning av yrkandet att vägförvaltningen skulle bliva representerad
i lantbruksnämnden vill jag vidare nämna, att vad nyss antörts angående
de befattningshavare, som böra äga deltaga i vissa av lantbruksnämndens
överläggningar, ej är avsett att utgöra någon uttömmande uppräkning. Lantbruksnämnderna
böra tvärtom söka alla de kontakter, som erfordras för en
allsidig prövning av rationaliseringsproblemen. Då vägfragorna otvivelaktigt
ofta torde bliva av mycket stor betydelse för planeringen och utförandet av
den yttre rationaliseringen, synes det mig därför naturligt, att ett samarbete
bör etableras även mellan lantbruksnämnden och vägförvaltningen och att
representanter för den sistnämnda böra äga deltaga i lantbruksnämndens
överläggningar i frågor av betydelse för båda organen. Pa samma sätt torde
vidare samverkan böra äga rum mellan lantbruksnämnden, å ena, och länsarkitekten
ävensom vederbörande lokalorgan för den statliga bostadsförbättringsverksamheten,
å andra sidan.

Med hänsyn till det samarbete, som bör äga rum mellan hushållningssällskapet
och lantbruksnämnden, synas starka skäl tala för att en och samme
person i regel skall vara ordförande i sällskapets förvaltningsutskott och i
nämnden. Denna fråga torde emellertid få prövas från fall till fall.

Beträffande sammansättningen av lantbruksnämnden vill jag även framhålla,
att enligt min mening åtminstone en av nämndens ledamöter bör äga
speciell kännedom om förhållandena hos den grupp av jordbrukare, för vilka
rationaliseringsarbetet har den mest påtagliga betydelsen, nämligen de mindre
jordbrukarna.

Jämfört med de arbetsuppgifter, som enligt kommitténs förslag skulle åvila
lantbruksnämnderna, innebär den gränsdragning i fråga om arbetsuppgifterna,
som jag förutsatt, vissa lättnader. Nämnderna skola nämligen enligt
denna ej handlägga ärenden angående förbättring av bostäder a jordbruksfastigheter.
Arbetsbördan torde dock det oaktat bliva betydande. För att arbetet
ej skall bliva alltför betungande för ledamöterna torde det därför bliva
nödvändigt, att nämnden i viss utsträckning arbetar i delegationer. Ärenden
av principiell natur eller eljest av större vikt böra dock alltid avgöras av
nämnden in pleno. Den närmare regleringen av dessa frågor torde böra överlämnas
åt Kungl. Maj:t och det centrala rationaliseringsorganet samt, i viss
utsträckning, åt vederbörande lantbruksnämnd själv. Ärenden om förköpsrätt
och expropriation torde dock principiellt böra behandlas av nämnden i
dess helhet.

Beträffande den allmänna uppläggningen av lantbruksnämndernas arbete
och befogenheter bör, på sätt jag redan i andra sammanhang antytt, som en
huvudregel gälla, att nämnderna inom rätt vida gränser böra äga befogenhet
att självständigt handlägga och avgöra ärenden av större vikt. Fn dylik

120

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

handlingsfrihet synes mig utgöra en nödvändig förutsättning för att nämnderna
skola kunna göra en verklig insats i rationaliseringsarbetet. Samtidigt
ställer den givetvis stora krav på kvalifikationerna hos nämndernas leda
möter och befattningshavare. Att nämnderna erhålla en vidsträckt beslutanderätt
bör självfallet ej heller utesluta, att det centrala rationaliseringsorganet
skall öva tillsyn över nämndernas handlande. Det torde vidare böra förutsättas,
att sistnämnda organ bland annat skall anordna sammanträden med
representanter för lantbruksnämnderna i syfte att uppdraga riktlinjer för
nämndernas arbete och trygga erforderlig enhetlighet i nämndernas behandling
av på dem ankommande ärenden.

I anslutning till det i nästföregående stycke anförda må framhållas att
lantbruksnämnderna torde böra — i likhet med vad som för närvarande är
fallet med egnahemsstyrelsen — erhålla ett generellt, icke tidsbegränsat bemyndigande
att för rationaliseringsändamål sälja av dem förvärvad fast
egendom.

För min del är jag ej beredd att nu framlägga något förslag angående det
antal befattningshavare, som bör finnas vid lantbruksnämnderna. Personalbehovet
kommer uppenbarligen, såsom kommittén framhållit, att variera avsevärt
inom olika nämndsområden. Jag har för avsikt att hos Kungl. Maj:t
begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av
bland annat denna fråga. I dessa sakkunnigas uppdrag bör bland annat ingå
att i samråd med representanter för de nu befintliga lokala organen verkställa
beräkningar angående personalbehovet inom varje särskild lantbruksnämnd.
Resultatet av denna utredning torde därefter, om riksdagen godkänner de av
mig nu föreslagna riktlinjerna för organisationen, få läggas till grund för de
anslagsäskanden beträffande organisationens verksamhet under budgetåret
1948/49, vilka böra föreläggas 1948 års riksdag. Utan att därmed vilja föregripa
resultatet av denna utredning vill jag emellertid framhålla, att det synes
mig sannolikt, att lantbruksnämndernas organisation genomsnittligt bör
kunna hållas inom en något mindre ram än den av kommittén angivna.

Jämväl frågan om löneställningen för lantbruksnämndernas befattningshavare
torde böra närmare övervägas av förenämnda sakkunniga. Jag vill
emellertid redan här framhålla, att det i betraktande av arten och betydelsen
av det arbete, som är avsett att anförtros lantbruksdirektörerna, är av vikt,
att löneförmånerna åt dessa tillmätas så, att man för posterna kan tillförsäkra
sig verkligt dugande personer. En lön, ungefärligen motsvarande lönen till befattningshavare
i 29 lönegraden av nu gällande civila avlöningsreglemente
eller därmed jämförlig lön å C-plan, synes kunna anses skälig.

På tal om organisationen av lantbruksnämnderna har kommittén även berört
frågan, hur lantbruksnämndernas behov av byggnadsteknisk sakkunskap
skall tillgodoses. Kommittén har härvid föreslagit den lösningen, att
staten och Lantbruksförbundets byggnadsförening (L.B.F.) skulle ingå ett avtal,
enligt vilket sagda förening genom särskilda ritkontor i de olika hushållningssällskapsområdena
skulle tillhandahålla sådan sakkunskap såväl åt lantbruksnämnderna
och deras låne- och bidragssökande som ock åt de stat -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

121

liga länsorgan, vilka kunde komma att inrättas för omhänderhavande av
bostadsförbättringsverksamheten å landsbygden för andra fastigheter än jordbruksfastigheter.
Detta förslag är delvis betingat av önskemålet att vinna garantier
för att ärenden angående bostadsförbättring skola komma att tekniskt
sett behandlas lika, oavsett om förbättringsåtgärden utföres å en jordbruksfastighet
eller å annan fastighet, men delvis även av önskemålet, att
man skall undvika en dubblering av den byggnadstekniska organisationen.

Det förra skälet bortfaller därest enligt vad jag förutsatt lantbruksnämndernas
befattning med byggnadsärenden begränsas till att avse ekonomibyggnader
å jordbruksfastigheter. Kvar står emellertid alltjämt det senare
skälet. Definitiv ställning till frågan torde böra tagas först i samband med
ståndpunkttagandet till hela frågan om organisationen av den statliga bostadsförbättringsverksamheten.
I avbidan på att förslag kommer att framläggas
rörande sistnämnda spörsmål anser jag, att man tills vidare bör utgå
från att lantbruksnämndernas behov av byggnadsteknisk sakkunskap åtminstone
delvis skall tillgodoses genom ett samarbete med L.B.F. Samtidigt
må emellertid framhållas, att det snarast synes antagligt, att det ej
kommer att bliva möjligt att enbart på detta sätt täcka behovet av sådan
sakkunskap för uppgörande av ritningar med mera utan att även annan tillgänglig
expertis på området kan behöva anlitas. Vidare anser jag att det, såsom
påpekats av bland andra statens byggnadslånebyrå och egnahemsstyrelsen,
under alla förhållanden är nödvändigt att — särskilt för kontrolländamål
— viss byggnadsteknisk sakkunskap skall vara mera direkt knuten
till lantbruksnämnderna eller, i den mån denna kontrollverksamhet kan bedrivas
i samband med den kontroll, som länsorganen för bostadsförbättringsverksamheten
kunna behöva anordna, till nämnda organ gemensamt. I

I likhet med kommittén finner jag det önskvärt, att lantbruksnämnderna
i sitt arbete skola ha en anknytning till de olika kommunerna. Däremot
kan jag ej ansluta mig till kommitténs förslag, att man för att nå detta mål
i varje kommun skall bilda ett särskilt ortsorgan, i regel bestående av en
ordförande och två ledamöter.

Den kontakt, som lantbruksnämnden bör ha med personer i de olika kommunerna,
synes bland annat vara av betydelse ur den synpunkten, att det i
varje område, där så kan anses behövligt, bör finnas någon person, vilken
kan tillhandagå jordbrukarna med upplysningar angående låne- och bidragsmöjligheter
med mera, mottaga och till nämnden vidarebefordra dylika
ansökningar samt lämna nämnden uppgifter rörande förhållanden, som äro
av betydelse vid nämndens behandling av inkomna låne- och bidragsärenden
och överhuvud taget för rationaliseringsarbetet. Det är här främst fråga om
uppgifter av liknande slag som dem, vilka ankomma på de nuvarande egnahemsombuden.
Att för detta ändamål bilda särskilda ortskommittéer synes mig
icke erforderligt, utan det bör vara tillräckligt, att nämnden i den utsträckning
densamma finner nödig utser ombud för fullgörande av nu angivna arbetsuppgifter.

122

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Som en av huvuduppgifterna för de av kommittén föreslagna ortsorganen
har kommittén nämnt, att dessa skulle deltaga såväl i regionalplaneringen
som i den individuella planeringen. Även jag anser det vara av värde, att de
lokala intressena få göra sina synpunkter gällande vid detta planeringsarbete.
Ej heller för detta ändamål finner jag det dock påkallat, att något
så att säga mera permanent ortsorgan bildas. Sagda önskemål kan enklare
tillgodoses på så sätt, att kommunala gode män få tillfälle att deltaga i planeringsarbetet.
Två gode män torde i så fall böra tillsättas för varje kommun
eller det större eller mindre område, som lantbruksnämnden kan bestämma.
Det synes mig lämpligt, att den ene av de gode männen skall utses
av hushållningssällskapets lokala organ och på så sätt närmast framstå såsom
representant för jordbrukets i orten intressen. Den andre gode mannen
torde böra väljas av kommunalfullmäktige eller kommunalstämma.

Jag vill framhålla, att det ofta torde kunna vara ändamålsenligt att till
lokalombud för lantbruksnämnden utses person, som jämväl är vald till god
man vid planeringsverksamheten. Lantbruksnämnderna böra emellertid ha
fria händer härvidlag.

I fråga om den centrala organisationen av rationaliseringsverksamheten
har kommittén framfört två olika lösningar för övervägande, den ena innebärande
att samtliga grenar av rationaliseringsverksamheten skola omhänderhavas
av ett och samma centralorgan och den andra att det, i analogi
med vad som föreslagits beträffande den lokala organisationen, skall finnas
ett centralorgan för rationaliseringen av driftsförhållandena samt ett centralorgan
för den yttre och inre rationaliseringen. Enklast kan innebörden
av de båda alternativen angivas så, att det förra innebär en sammanslagning
av lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen, medan det senare åsyftar en
överföring av lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå till egnahemsstyrelsen.

Vilket av de båda alternativen, som bör föredragas, synes ej utan vidare
givet. Å ena sidan är det enligt min uppfattning uppenbart, att ett sammanförande
av hela rationaliseringsverksamheten under en central ledning innebär
betydande fördelar. Såsom förut framhållits, kan ingen av de olika grenarna
av rationaliseringsverksamheten bedrivas helt isolerad från de övriga.
Då det av angivna skäl ej synts möjligt att lokalt sammanföra dessa olika grenar
till ett och samma verkställighetsorgan, måste det enligt min mening anses
desto mera angeläget, att en dylik sammanföring skall komma till stånd
centralt. Man får då ett centralorgan, som kan överblicka och leda rationaliseringsarbetet
i dess helhet, tillse att utvecklingen inom en viss gren ägnas
vederbörligt beaktande vid den allmänna utformningen av rationaliseringsarbetet
inom de övriga delarna av verksamhetsfältet samt göra erforderliga avvägningar
mellan de olika grenarna i fråga om personal- och medelsbehov
med mera.

Som ett skäl mot inrättandet av ett dylikt centralorgan har i några yttranden
anförts, att detsamma skulle få så skiftande uppgifter, att det icke
skulle bliva möjligt att finna en chef för centralorganet, vilken skulle kunna

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

123

i erforderlig utsträckning behärska alla de olika områdena av centralorganets
verksamhetsfält. Denna invändning tillmäter jag för min del ej någon
större betydelse. Jag vill framhålla, att en sådan organisation skulle handhava
de arbetsuppgifter, som nu åvila lantbruksstyrelsen, samt därutöver
handlägga ärenden angående yttre rationalisering och förbättring av jordbrukets
ekonomibyggnader, vilket ej kan anses som från rationaliseringsarbetet i
övrigt väsensfrämmande uppgifter.

Större avseende torde böra fästas vid farhågorna för att ett gemensamt
centralorgan skulle bliva så stort, att dess ledning på grund av omfattningen
av detta organs mera löpande uppgifter ej skulle få möjlighet att i erforderlig
utsträckning leda och övervaka det lokala rationaliseringsarbetet. Det är
främst ur denna synpunkt, som alternativet med två centralorgan enligt min
mening bör upptagas till övervägande jämsides med det förut nämnda alternativet.

För ett bedömande av vilken vikt man bör fästa vid dessa farhågor är
det bland annat av betydelse, huruvida man kan räkna med att några av de
arbetsuppgifter, som nu åvila lantbruksstyrelsen respektive egnahemsstyrelsen,
kunna komma att överföras på andra organ. I enlighet med vad jag
tidigare anfört om organisationen av bostadsförbättringsverksamheten å landsbygden,
förutsätter jag, att de bostadsförbättringsärenden, som egnahemsstyrelsen
nu handlägger, skola övertagas av ett särskilt organ, vilket jämväl skall
handhava övriga delar av den statliga bostadsförbättringsverksamheten. Vidare
torde vissa ärenden angående avsättningen av jordbruksprodukter m. m.,
vilka nu handläggas å lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå, böra överföras till
det centralorgan, som bör finnas för omhänderhavande av den prisreglerande
verksamheten på jordbrukets område. Förslag föreligger vidare om inrättande
av en särskild fiskeristyrelse. Ett genomförande av detta förslag innebär,
att den nuvarande fiskeribyrån å lantbruksstyrelsen kommer att utbrytas
ur denna och ingå i den nya fiskeristyrelsen. Det torde även kunna övervägas
att flytta frågorna rörande lantbruksundervisningen till överstyrelsen
för yrkesundervisning. Detta spörsmål torde emellertid böra underkastas ytterligare
utredning och överväganden, innan slutlig ståndpunkt kan tagas till
saken.

Det centralorgan, som skulle bildas genom en sammanslagning av lantbruksstyrelsen
och egnahemsstyrelsen, synes efter de sålunda ifrågasatta begränsningarna
av organets arbetsuppgifter, även om man tar hänsyn till
den otvivelaktigt betydande ökning i arbetsbördan, som intensifieringen av
rationaliseringsarbetet kommer att medföra, visserligen bliva stort men dock
ingalunda så stort, att man behöver hysa allvarligare betänkligheter mot en
dylik lösning av organisationsfrågan. Då härtill kommer att denna lösning,
såsom jag nyss framhållit, ur andra synpunkter är avgjort att föredraga
framför ett bibehållande av två centralorgan, har jag för min del stannat för
att förorda densamma. Det gemensamma centralorganet torde, såsom kommittén
föreslagit, böra kallas lantbruksstyrelsen.

Jag har ej för avsikt att redan nu framlägga något detaljerat förslag angå -

124

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ende lantbruksstyrelsens blivande organisation eller personalbehov. Detta
spörsmål torde, i likhet med motsvarande fråga beträffande lantbruksnämnderna,
böra utredas av de förut omförmälda sakkunniga och ett närmare
utformat förslag därefter föreläggas riksdagen. Det synes mig emellertid
lämpligt att redan nu beröra vissa mera allmänna spörsmål rörande organisationen.
I huvudsak ansluter jag mig härvid till de synpunkter, som kommittén
anlagt på dessa frågor.

I spetsen för lantbruksstyrelsen torde böra stå en generaldirektör. På grund
av omfattningen av styrelsens arbetsuppgifter och för att generaldirektören
i största möjliga utsträckning skall befrias från handläggningen av mera
rutinartade ärenden torde härjämte böra finnas två överdirektörer. Med
hänsyn till beskaffenheten särskilt av organets uppgifter med avseende å
den yttre och inre rationaliseringen synes det mig önskvärt att, såsom för närvarande
är förhållandet i egnahemsstyrelsen, i organets ledning ingår ett visst
lekmannainslag. Centralorganets styrelse torde sålunda lämpligen böra bestå av
generaldirektören såsom ordförande och överdirektörerna samt ytterligare ett
antal, förslagsvis fyra, av Kungl. Maj:t särskilt förordnade ledamöter. Därjämte
bör vederbörande föredragande byråchef ingå såsom ledamot i styrelsen.

Inom centralorganet torde böra finnas två huvudavdelningar. Å den ena
böra handläggas ärenden angående yttre och inre rationalisering. Å denna
avdelning torde böra finnas dels en byrå för jordförbättringsärenden, motsvarande
den nuvarande kulturtekniska byrån inom lantbruksstyrelsen, dels
en byggnadsbyrå, närmast motsvarande det hos egnahemsstyrelsen inrättade
byggnadskontoret och med uppgift att handlägga hos centralorganet förekommande
ärenden angående förbättring av ekonomibyggnader, dels slutligen
en byrå, vars uppgift skall vara att handlägga ärenden rörande yttre
rationalisering samt att svara för den mera allmänna uppsikten över det sätt,
på vilket rationaliseringsarbetet planlägges och ledes av lantbruksnämnderna.
Sistnämnda byrå kommer bland annat att ersätta egnahemsstyrelsens
jordanskaffningsbyrå och delvis även egnahemsstyrelsens allmänna byrå.

A den andra huvudavdelningen torde böra finnas en lantbruksbyrå och en
stuteribyrå samt eventuellt en undervisningsbyrå och en fiskeribyrå. Dessa
byråer skulle ha ungefärligen samma uppgifter som för närvarande åvila
motsvarande byråer hos lantbruksstyrelsen.

För handläggningen av ärenden av administrativ natur torde slutligen hos
centralorganet böra finnas en kanslibyrå och en kameralbyrå. Huruvida
dessa byråer, vilka skulle ersätta den administrativa byrån i lantbruksstyrelsen
och i huvudsak även egnahemsstyrelsens allmänna byrå, böra gå in
under någon av de nyss nämnda huvudavdelningarna eller eventuellt ställas
direkt under generaldirektören, torde böra övervägas i samband med utformningen
av detaljerna rörande det nya centralorganet.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

125

Motioner.

I motionerna 1:251 och 11:379 har beträffande det i propositionen framlagda
förslaget till organisationen av rationaliseringsverksamheten och departementschefens
i samband därmed gjorda uttalanden anmärkts, att det
förelåge en uppenbar motsägelse mellan det i propositionen uttalade önskemålet,
att rationaliseringsarbetet i princip skulle framstå som en jordbrukets
egen verksamhet, och det likaledes där gjorda uttalandet, att rationaliseringsorganen
borde få en sådan sammansättning, att det allmänna hade ett avgörande
inflytande i desamma. I anslutning härtill har beträffande sammansättningen
av lantbruksnämnden föreslagits, att hushållningssällskapet skall
äga utse fyra ledamöter i nämnden. I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan hushållningssällskap och lantbruksnämnd har uttalats, att
det ur många synpunkter framstode som önskvärt, att sällskapen även i fortsättningen
skulle handlägga frågor rörande den inre rationaliseringen.

I motionerna 1:252 och 11:377 har yrkats att grundförbättringsåtgärderna
även i fortsättningen skola handhavas av hushållningssällskapen, att
torrläggningsnämnderna skola bibehållas som särskilda organ för torrläggningsärenden
samt att i fråga om sammansättningen av lantbruksnämnderna
skall göras den avvikelsen från Kungl. Maj:ts förslag att de två ledamöter,
som enligt propositionen skulle tillsättas av Kungl. Maj:t, i stället skola utses
av landstinget.

I motionerna I: 256 och II: 388 har — under framhållande av att organisationsfrågan
tills vidare borde hållas öppen — yrkats att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag i fråga om den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten
samt besluta, att rationaliseringsärendena skola fördelas
mellan nuvarande organ, varvid egnahemsnämnderna borde handhava den
yttre rationaliseringen, hushållningssällskapen den inre rationaliseringen och
driftsrationaliseringen, samt torrläggingsnämnderna och jordbrukskommissionerna
borde få behålla sina nuvarande uppgifter.

I motionerna I: 257 och II: 389 har yrkats att Kungl. Maj:ts förslag angående
inrättande av lantbruksnämnder måtte avslås samt att förslag måtte
utarbetas till organisation av hushållningssällskapen för deras handhavande
av samtliga med jordbrukets rationalisering förenade uppgifter. För den händelse
detta yrkande ej bifölles, har alternativt yrkats att de arbetsuppgifter
på den inre rationaliseringens område, vilka hittills åvilat hushållningssällskapen,
fortfarande skulle handhavas av dessa samt att jordbrukarnas inflytande
i lantbruksnämnderna skulle förstärkas antingen genom utökning
av ledamöternas antal eller genom minskning av antalet av Kungl. Maj:t
utsedda ledamöter. Slutligen har beträffande löneställningen för befattningshavarna
vid lantbruksnämnden anförts, att den föreslagna olikheten i lönegradsplacering
mellan lantbruksdirektören och hushållningssällskapets sekreterare
vore omotiverad, och att likhet i lönegradsplacering över lag vore motiverad
för samma slag av tjänstemän hos hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna.

126

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I motionen II: 370 har yrkats att riksdagen beträffande sammansättningen
av lantbruksnämnderna måtte besluta, att de två ledamöter, som enligt propositionen
skulle utses av Kungl. Maj:t, i stället skulle utses av föreningsnämnden
för den ekonomiska föreningsrörelsen i länet i samarbete med jordbrukets
fackliga organisationer och under iakttagande av att inom vederbörande
område förekommande huvudtyper av brukningsdelar skulle bliva representerade.

I motionen II: 380 har yrkats att lantbruksnämnderna skola handhava ledningen
av hela rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område.

Utskottet.

En av de viktigaste förutsättningarna för att den verksamhet för jordbrukets
rationalisering, som är avsedd att bedrivas i fortsättningen, skall leda till ett
lyckligt resultat är otvivelaktigt att densamma blir organiserad på ett lämpligt
sätt. Med hänsyn till det samband, som i realiteten föreligger mellan de olika
grenarna av rationaliseringsverksamheten, är det härvid av vikt, att organisationen
blir sådan, att garanti finnes för att detta samband i erforderlig utsträckning
blir beaktat vid planeringen och verkställigheten av olika rationaliseringsåtgärder.
Det är vidare angeläget, att organisationen blir sådan, att den
kan omfattas med förtroende av jordbrukarna. För detta ändamål är det
nödvändigt, att jordbruket skall erhålla en tillfredsställande representation i
rationaliseringsorganen. Med hänsyn bland annat till den betydelse rationaliseringen
har ur det allmännas synpunkt och till omfattningen av de belopp,
som äro avsedda att utgå i lån och bidrag för yttre och inre rationalisering,
finner utskottet det slutligen nödvändigt att åtminstone vad dessa grenar av
rationaliseringsverksamheten angår sammansättningen av de beslutande organen
blir sådan, att det allmänna har möjlighet att utöva ett avgörande inflytande
beträffande det sätt, på vilket de rationaliseringsinstrument, som
det allmänna ställer till förfogande, utnyttjas.

I betraktande av de brister vilka, på sätt i propositionen framhållits, vidlåda
den nuvarande organisationsformen, synes det utskottet nödvändigt att man
i samband med igångsättandet av en rationaliseringsverksamhet enligt de i
det föregående förordade riktlinjerna även löser organisationsfrågan. Utskottet
kan alltså icke ansluta sig till den i motionerna I: 256 och II: 388 framförda
tanken, att denna fråga tills vidare borde lämnas öppen och avgöras
först sedan någon erfarenhet angående rationaliseringsarbetet efter de nya
linjerna vunnits.

Vad som erbjuder den största svårigheten är valet av det eller de organ, som
lokalt skola handhava den statliga eller statsunderstödda rationaliseringsverksamheten,
samt utformningen av dessa organ. I propositionen ha diskuterats
flera alternativ beträffande den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten.
Obestridligen skulle det ur åtskilliga synpunkter innebära fördelar,
om samtliga grenar av denna verksamhet lokalt kunde omhänderhavas av
ett och samma organ. Av skäl som anförts i propositionen synes det emeller -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

127

lid — även om hushållningssällskapens förvaltningsutskott skulle få en sådan
sammansättning, att anspråket på det allmännas inflytande vid behandlingen
av vissa rationaliseringsärenden bleve tillgodosett — icke böra komma i fråga
att lägga hela denna verksamhet på hushållningssällskapen. Då arbetet med
rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden synes utgöra en naturlig
uppgift för hushållningssällskapen, anser utskottet det ej heller böra ifrågasättas,
att man skulle tillskapa ett särskilt organ, vilket skulle övertaga såväl
den yttre och inre rationaliseringen som ock driflsrationaliseringen. Utskottet
vill alltså avstyrka det i motionen II: 380 framställda yrkandet att de i propositionen
angivna lantbruksnämnderna skulle handhava ledningen av hela
den statliga rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område.

En fördelning av arbetsuppgifterna på två olika organ är i stället enligt utskottets
uppfattning ofrånkomlig. Härvid synes såsom nyss uttalats verksamheten
för rationalisering av driftsförhållandena liksom hittills böra ligga hos
hushållningssällskapen. Verksamheten för yttre rationalisering bör däremot
anförtros organ av statlig karaktär. I enlighet med vad i propositionen anförts
böra dessa organ bildas genom en omorganisation av egnahemsnämnderna
och erhålla benämningen lantbruksnämnder.

Beträffande frågan, huruvida hushållningssällskapen eller lantbruksnämnderna
böra omhänderhava verksamheten för inre rationalisering, äro, såsom
framgår av vad som förekommit under remissbehandlingen och av de väckta
motionerna, meningarna starkt delade. Utskottet är för sin del av den uppfattningen,
att sambandet mellan de olika grenarna av rationaliseringsverksamheten
i det praktiska rationaliseringsarbetet kommer att framträda starkare
mellan den yttre och den inre rationaliseringen än mellan den inre rationaliseringen
och driftsrationaliseringen. Frågor om förbättring av ekonomibyggnaderna
å en fastighet kunna i ett stort antal fall lösas endast i samband
med ett övervägande av fastighetens förutsättningar att bestå såsom
självständig brukningsdel och av det sätt, på vilket en eventuellt erforderlig
yttre rationalisering av ifrågavarande fastighet och angränsande brukningsdelar
lämpligen bör genomföras. Även lämpligheten av ifrågasatta grundförbättringsåtgärder
måste ofta, särskilt då det är fråga om mera omfattande
åtgärder, ses i samband med den yttre rationalisering, som kan vara planerad,
och det sätt, på vilket marken kan tänkas bliva använd efter genomförandet
av den yttre rationaliseringen. Även om det givetvis också ofta föreligger ett
intimt samband mellan den inre rationaliseringen och driftsrotionaliseringen
anser utskottet därför ur denna synpunkt övervägande skäl lala för att den
yttre och inre rationaliseringen skola handhavas av ett och samma lokalorgan.
Erinras må i detta sammanhang, att 1944 års riksdag i sitt principbeslut angående
omorganisation av hushållningssällskapen uttalade, att för ledningen
av erforderliga åtgärder för rationalisering av brukningsdelarnas jordförhållanden
borde förutsättas lokala organ med tillgång till en mångsidigare
expertis än den som funnes eller vore avsedd att finnas hos hushållningssällskapen.

De skäl, som i övrigt anförts mot att lantbruksnämnderna skulle handhava

128

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

arbetet med den inre rationaliseringen, kunna enligt utskottets uppfattning
ej tillmätas sådan vikt, att de böra föranleda någon ändring i detta ställningstagande.
Utskottet kan sålunda ej finna någon grund för farhågorna, att
hushållningssällskapens verksamhet genom överföring av grundförbättringsverksamheten
till lantbruksnämnderna skulle beskäras i sådan utsträckning,
att den återstående verksamheten skulle bli av alltför ringa omfattning. Det
torde rörande denna fråga vara tillräckligt att påpeka, att de med statsbidrag
avlönade befattningshavare för jordbruksfrågor, som enligt propositionen nr
76 angående omorganisation av hushållningssällskapen m- m. äro avsedda att
i fortsättningen finnas hos sällskapen, äro flera än de befattningshavare för
dylika frågor, för vilka sällskapen hittills åtnjutit statsbidrag. Den utvidgning
och intensifiering på olika sidor av driftsrationaliseringens område, som
förutsättes komma att ske, torde också lämna sällskapen möjlighet att liksom
hittills komma i god kontakt med de enskilda jordbrukarna. Vad vidare angår
risken för att genom den här ifrågasatta fördelningen av arbetsuppgifterna
skulle skapas en dubbelorganisation, där kostnaderna skulle ökas men ändock
intetdera organets personal skulle kunna effektivt utnyttjas, synes denna åtminstone
i huvudsak kunna elimineras genom organisatoriska åtgärder. Även
om frågor om rationaliseringen av jordbrukets driftsförhållanden handläggas
av hushållningssällskapen samt frågor om den yttre och inre rationaliseringen
av lantbruksnämnderna, är det nämligen enligt utskottets mening angeläget,
att de olika organens befattningshavare i sin verksamhet biand jordbrukarna
ej skola vara nödsakade att strängt begränsa sig till arbetsuppgifter av det
slag, som faller under det organ, hos vilket de äro anställda. Det bör i stället
åligga varje befattningshavare att tillvarataga alla möjligheter att främja
rationaliseringsverksamheten i dess helhet. I enlighet härmed böra alltså befattningshavarna,
i den mån deras kompetens det medger, kunna användas
för arbetsuppgifter för båda organens räkning. Föreskrifter härom torde böra
meddelas instruktionsvis. Den bästa garantin för ett dylikt effektivt utnyttjande
av personalen torde likväl kunna vinnas därigenom att organen få en
sådan sammansättning, att ett intimt och fruktbärande samarbete mellan
dem tryggas.

Att vid sidan av lantbruksnämnderna bibehålla en särskild lokalorganisation
för vissa torrläggningsärenden är enligt utskottets uppfattning icke
lämpligt. Påpekas må att just sådana frågor, som torrläggningsnämnderna
för närvarande ha att taga ställning till, ofta komma att äga ett mycket intimt
samband med frågor angående den yttre rationaliseringen.

Utskottet tillstyrker alltså vad i propositionen föreslagits angående den
lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten, innebärande, att hushållningssällskapen
alltjämt skola handhava verksamheten för rationalisering
av driftsförhållandena samt att verksamheten för yttre och inre rationalisering
skall omhänderhavas av särskilda för varje hushållningssällskaps område
inrättade lantbruksnämnder, vilka skola ersätta egnahemsnämnderna
ävensom torrläggningsnämnderna. Utskottet har ej heller funnit anledning
till erinran mot vad i propositionen anförts rörande gränsdragningen mellan

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

129

hushållningssällskapens och lantbruksnämndernas arbetsuppgifter eller i
övrigt om uppgifterna för lantbruksnämnderna. Utskottet vill erinra om att
utskottet ej haft att taga ställning till frågan om vilka organ, som i fortsättningen
böra handhava verksamheten för förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter.

Vad angår lantbruksnämndernas sammansättning har utskottet redan inledningsvis
angivit de huvudsynpunkter, som enligt utskottets uppfattning böra
anläggas på denna fråga. Med anledning av vad i motionerna I: 251 och II:
379 anförts om att det skulle föreligga en motsägelse mellan uttalandet i propositionen,
att det allmänna bör äga ett avgörande inflytande i organen
för den yttre och inre rationaliseringen, och det i annat sammanhang i propositionen
gjorda uttalandet, att rationaliseringsverksamheten i princip bör
framstå såsom en jordbrukets egen verksamhet, vill utskottet framhålla, att
det näppeligen kan anses stridande mot sistnämnda ståndpunkt — till vilken
jämväl utskottet anslutit sig — att exempelvis tilldelningen av lån och
bidrag av statsmedel för yttre eller inre rationalisering omhänderhaves av
organ, vilka i princip ha statlig karaktär. Avgörande för huruvida rationaliseringsverksamheten
kommer att framstå såsom en jordbrukets egen verksamhet
eller ej måste i stället i främsta rummet vara beskaffenheten av de
medel, som användas för att befordra denna verksamhet. Vad denna fråga
angår må erinras om att de i propositionen föreslagna och av utskottet förordade
riktlinjerna innebära, att det allmännas insatser i fråga om driftsrationaliseringen
och den inre rationaliseringen uteslutande samt i fråga
om den yttre rationaliseringen i huvudsak skola bestå däri, att det'' allmänna
genom främjande av undervisnings- och upplysningsverksamhet samt genom
direkt ekonomiskt stöd i olika former söker stimulera de enskilda jordbrukarna
att tillvarataga förefintliga förbättringsmöjligheter. Även de medel,
som härutöver föreslås skola användas för genomförande av den yttre rationaliseringen,
nämligen förköpsrätten och expropriationsrätten, äro helt eller
huvudsakligen avsedda att möjliggöra sådana förstärkningar av ofullständiga
jordbruk, som utan dessa medel ej skulle ha kunnat genomföras eller
vilkas genomförande utan desamma skulle ha blivit avsevärt fördröjt.

Vad i propositionen föreslagits angående lantbruksnämndernas sammansättning
innebär bland annat, att en nära anknytning vinnes till hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. En sådan anknytning synes ägnad att skapa
den intima kontakt mellan lantbruksnämnderna och sällskapen, som är önskvärd
för att de olika grenarna av rationaliseringsverksamheten skola samordnas
i erforderlig utsträckning och personalen å ömse håll utnyttjas på
bästa sätt för den gemensamma huvuduppgiften. Genom sagda anknytning
erhålla vidare jordbruksnäringens utövare en stark representation i nämnden.

T motionerna 1:251 och 11:379, 1:257 och 11:389 ävensom motionen
II: 370 ha framställts yrkanden angående ändringar i propositionens förslag
om lantbruksnämndernas sammansättning, vilka variera något inbördes men
samtliga utmynna i att jordbrukarnas representation i lantbruksnämnderna

Rihang till riksdagens protokoll 19i7. II sand. Nr 2.

130

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

bör stärkas. Enligt utskottets mening bör emellertid den representation, som
jordbrukarna genom hushållningssällskapen erhålla i lantbruksnämnderna,
i och för sig anses utgöra en fullt tillräcklig garanti för att jordbrukarnas
synpunkter skola bliva tillbörligen beaktade. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka vad i propositionen anförts om att åtminstone en av
nämndens ledamöter bör äga speciell kännedom om förhållandena hos innehavarna
av mindre jordbruk. Utskottet vill vidare erinra om att det ingalunda
är enbart genom av jordbrukarna själva direkt eller indirekt tillsatta
ledamöter i lantbruksnämnden, som en kontakt mellan denna och jordbrukarna
kan uppehållas och garanti skapas för att jordbrukarnas önskemål
och synpunkter skola beaktas. Det måste i stället förutsättas, att även övriga
ledamöter i nämnden skola vara förtrogna med jordbrukets problem och
även de komma att medverka till att uppehålla en dylik kontakt med jordbrukets
utövare. Av minst lika stor betydelse som den numerära representationen
i lantbruksnämnden synes vidare vara, att jordbrukarna komma att
deltaga i uppläggningen av rationaliseringsverksamheten, både vid den mera
allmänna planläggning, som är avsedd att ske i form av regionalplanering,
och vid individualplaneringen, vilken direkt berör de enskilda brukningsdelarna.
I detta hänseende synes önskemålet om ett intimt samarbete med jordbrukarna
bli tillfullo tillgodosett vid ett genomförande av vad i propositionen
föreslagits angående organisationen av sagda planeringsverksamhet.

Vad härefter angår det i motionerna I: 252 och II: 377 framställda yrkandet
att — för att skapa garanti för att rationaliseringsverksamheten skall bedrivas
under hänsynstagande till folkmeningen och till näringslivets behov
i de olika bygderna — de två ledamöter, som enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle jämte ordföranden utses av Kungl. Maj:t, i stället skulle utses avlandstinget,
vill utskottet erinra om att landstingen, vid ett genomförande
av vad i ovannämnda proposition nr 76 förordats angående sammansättningen
av hushållningssällskapens förvaltningsutskott, kunna sägas i viss mån via
sällskapen bli representerade i nämnderna. Det torde vidare ej finnas anledning
antaga annat än att även av Kungl. Maj:t utsedda representanter —
vilka ju även de böra hämtas från vederbörande län och vara väl insatta i
dettas förhållanden — komma att lika väl som av landstinget utsedda ledamöter
söka taga all möjlig hänsyn till bygdens intressen.

Under åberopande av det anförda vill utskottet alltså avstyrka de i motionerna
1:251 och 11:379, 1:252 och 11:377, 1:257 och 11:389 ävensom motionen
II: 370 framställda yrkandena om ändring av vad i propositionen
föreslagits angående lantbruksnämndernas sammansättning samt i stället
tillstyrka Kungl. Maj ds förslag i detta hänseende.

De frågor, som lantbruksnämnderna få att behandla, komma otvivelaktigt
i många fall att bliva svårlösta och grannlaga, och avgörandena
måste i stor utsträckning grundas på en allmän bedömning av läget. Vidare
måste ofta snabba avgöranden träffas även i spörsmål av ej oväsentlig ekonomisk
räckvidd, exempelvis då det gäller att taga ställning till frågor om

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

131

inköp eller försäljning av fastigheter eller om utnyttjande av förköpsrätten.
Om verksamheten skall leda till avsett resultat, är det därför enligt utskottets
mening nödvändigt att lantbruksnämnderna, såsom även förutsatts i
propositionen, skola erhålla befogenhet att inom rätt vida gränser självständigt
handlägga och avgöra även ärenden av större vikt. Med hänsyn till de
höga krav, som bland annat ur denna synpunkt'' böra ställas på den ledande
tjänstemannen i lantbruksnämnden, har utskottet intet att erinra mot vad i
propositionen anförts angående löneställningen för denne. Frågan, i vad
mån ett dylikt ståndpunktstagande bör inverka på löneställningen för hushållningssällskapens
sekreterare, kommer utskottet att upptaga till behandling vid
avgivande av utlåtande över propositionen nr 76 angående omorganisation
av hushållningssällskapen m. m.

Det sätt, på vilket lantbruksnämndernas anslutning till kommunerna föreslagits
ordnad, har ej föranlett någon erinran från utskottets sida. Utskottet
tillstyrker likaså vad departementschefen anfört angående den centrala organisationen
av rationaliseringsverksamheten.

Den utvidgning av rationaliseringsverksamheten, som nu avses skola ske,
kommer självfallet att nödvändiggöra en utvidgning av antalet i denna
verksamhet sysselsatta befattningshavare. Då enligt vad som anföres i propositionen
ett närmare utformat förslag angående rationaliseringsorganens
personalbehov m. m. är avsett att efter verkställd utredning föreläggas nästa
års riksdag, har utskottet ej anledning att nu ingå på denna fråga. Utskottet
vill emellertid här — samtidigt som utskottet är fullt på det'' klara med vikten
av att erforderlig arbetskraft skall ställas till rationaliseringsorganens
förfogande — framhålla, att ökningen av personalbehovet åtminstone i viss
utsträckning måste väntas komma att inträffa successivt. En viss försiktighet
bör därför iakttagas vid uppbyggandet av organisationen såtillvida, att personalen
ej vid någon tid bör vara större än ätt den kan sysselsättas effektivt.

Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk.
Jordbrukskommittén.

Beträffande jordhrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
s. 70—74.

Departementschefen.

»De riktlinjer i fråga om avvägningen av prisstödet åt jordbruksnäringen
och i fråga om statligt stöd åt rationaliseringsåtgärder inom jordbruket, som
jag i det föregående förordat, innebära för de mindre jordbrukens vidkommande
bland annat, att på lång sikt något speciellt prisstöd icke bör lämnas
dessa brukningsdelar utöver vad jordbruket i allmänhet erhåller, utan att
dessa jordbruks värde och livskraft bör visa sig däri att deras brukare utan

132

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

någon dylik särskild subvention kunna genom avkastningen frän brukningsdelen
och inkomst från annat arbete ernå en tillfredsställande bärgning. Däremot
förutsättes givetvis att man även beträffande dessa jordbruk skall tillvarataga
alla möjligheter att genom rationaliseringsåtgärder av olika slag
höja brukningsdelarnas lönsamhetsgrad och därmed även förbättra brukarnas
ställning.

På sätt kommittén framhåller måste man med hänsyn särskilt till de medel,
som föreslås för den yttre rationaliseringens genomförande, räkna med
att det kommer att förflyta åtskillig tid, innan den erforderliga yttre rationaliseringen
av övergångsjordbruken kunnat ske. Även å många brukningsdelar,
där någon mera genomgripande yttre rationalisering ej kan anses behövlig
men där en inre rationalisering och en rationalisering av driftsförhållandena
måste komma till stånd för att brukaren skall kunna uppnå en
tillfredsställande inkomst, torde man få förutsätta att det kommer att dröja
ofta ganska lång tid, innan denna rationalisering kunnat genomföras.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag i likhet med kommittén det
nödvändigt, att statsmakterna under en övergångstid lämna ett särskilt stöd
till innehavarna av mindre jordbruk i sådana fall, då behov därav kan anses
föreligga.

Vad man bör syfta till med ett dylikt stöd synes mig framför allt vara, att
dessa brukare under tiden till dess rationaliseringen av deras brukningsdelar
kan genomföras skola erhålla ett bistånd från det allmännas sida, som
står i rimligt förhållande till vad innehavarna av mera rationella brukningsdelar
erhålla genom det allmänna prisstödet.

Någon anledning att vidtaga särskilda stödåtgärder beträffande sådana
brukare, vilkas jordbruk visserligen har en låg lönsamhetsgrad men vilka på
grund av andra förvärvskällor kunna uppnå en tillfredsställande bärgning,
föreligger däremot, som jag redan antytt, enligt min mening icke.

De skäl, som tala för att staten vid sidan av det allmänna prisstödet åt jordbruket
bör lämna ett särskilt stöd åt innehavarna av sådana brukningsdelar,
som endast erbjuda otillfredsställande försörjningsmöjligheter, synas vidare
i huvudsak göra sig gällande blott beträffande de nuvarande innehavarna
av dylika jordbruk. Såväl med hänsyn härtill som till angelägenheten av att
ifrågavarande stödåtgärder ej i alltför hög grad skola verka hämmande på
arbetet med den yttre rationaliseringen, bör enligt min mening det särskilda
stödet, hur det än utformas, i princip begränsas till de nuvarande innehavarna
av dylika brukningsdelar.

Mot kommitténs förslag att stödet skulle utbetalas i form av kontanta bidrag,
vilka i första hand skulle bestämmas efter en viss skala i förhållande
till brukningsdelens storlek och brukarens uppskattade inkomst under vissa
år, ha mycket kraftiga invändningar gjorts i det övervägande flertalet avgivna
yttranden. I viss utsträckning vila dessa invändningar på missuppfattningar
och eljest felaktiga förutsättningar. Man torde sålunda icke ha anledning
befara att, såsom i åtskilliga yttranden anförts, ett införande av kontantbidrag
skulle minska brukarnas intresse av att genom eget arbete själva förbättra

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

133

sin ställning. Enligt kommitténs förslag skulle nämligen bidragsbeloppen, sedan
de en gång fastställts med ledning främst av taxeringsresultaten från
vissa redan förflutna år, i regel ej påverkas av senare inträffande förändringar
i brukarens inkomstförhållanden. Någon automatisk justering av bidragsbeloppens
storlek med hänsyn till senare taxeringsresultat skulle alltså ej
äga rum. Av samma skäl torde ej heller den invändningen, att de föreslagna
bidragsgrunderna skulle verka uppluckrande på deklarationsmoralen, böra
tillmätas någon nämnvärd betydelse.

Större vikt bör då enligt min mening fästas vid de farhågor, som i vissa
yttranden uttalats för att ett bidragssystem enligt de av kommittén förordade
riktlinjerna skulle komma att erbjuda stora svårigheter i administrativt
hänseende. Kommittén har visserligen, enligt vad den anför, sökt konstruera
bidragsreglerna så, att avgörandet av bidragsärendena i första hand skulle
ske efter tämligen schematiska linjer. Samtidigt har kommittén dock med
hänsyn till önskvärdheten av att undvika att tillämpningen av de schematiska
reglerna i de enskilda fallen skulle leda till stötande resultat, föreslagit
bestämmelser, som innebära att de schematiska reglerna i stor utsträckning
ersättas med en skälighetsprövning från de bidragsbeviljande organens sida.
Det synes ofrånkomligt, att dessa organ här skulle ställas inför mycket
vanskliga avgöranden, vilka skulle kräva ett betydande arbete och där det
likväl skulle uppstå stora svårigheter att i det enskilda fallet komma fram
till ett fullt rättvist resultat.

Mot kontantbidragen har emellertid framför allt invänts, att denna stödform
är olämplig ur psykologisk synpunkt, då stödet icke förknippats med
någon form av motprestation. Enligt dessa yttranden skulle stödet få ett demoraliserande
inflytande på mottagarna och av dessa betraktas såsom ett
fattigunderstöd eller nådegåva. Särskilt har denna uppfattning kommit till
synes i de yttranden, som avgivits från jordbrukarehåll. Även om jag finner
de betänkligheter, som uttalats i detta hänseende, i viss mån överdrivna, anser
jag likväl, att man vid valet av stödform ej kan underlåta att fästa stor
vikt vid hur stödet kommer att uppfattas av dem, för vilka det är avsett.

Med hänsyn såväl till nu angivna förhållanden som till vad förut sagts
om de svårigheter i administrativt hänseende en tillämpning av kommitténs
förslag skulle medföra, finner iag mig ej kunna förorda detta förslag i oförändrat
skick utan anser i stället, att man bör söka finna en form för stödet
varigenom man så långt möjligt undanröjer anledningen till de erinringar,
som riktats mot kommittéförslaget.

Härvid finner jag emellertid ett producentbidrag på andra produkter än
mjölk ej böra komma i fråga liksom ej heller ett system med rabatter å vissa
jordbruksförnödenheter. Vad angår tanken på införande av ett rabattsystem
till förmån för de mindre jordbruken vill jag, utöver de skäl som kommittén
anfört däremot, framhålla, alt ett dylikt system, i all synnerhet om det utformas
på sätt föreslagits i den av herr Svensson avgivna reservationen,
knappast ens formellt innebär någon avvikelse från ett system med kontuntbidrag,
eftersom hinder ej skulle föreligga för jordbrukaren att överlåta ra -

134

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

battkupongerna och på så sätt omedelbart förvandla dessa i pengar. Genom
införandet av ett dylikt rabattsystem kan man för övrigt enligt min mening
knappast sägas uppfylla önskemålet, att stödet skall förknippas med anspråk
på motprestation. Vad slutligen angår tanken på att lämna stödet i form av
särskilda bidrag till vissa rationaliseringsåtgärder torde det icke vara möjligt
att på delta sätt lämna en effektiv hjälp till de åsyftade jordbrukarna, dels
med hänsyn till att man ej kan räkna med att det på deras brukningsdelar
skall föreligga ett så omfattande behov av på lång sikt önskvärda förbättringsåtgärder,
att de år efter år kunna utföra dylika åtgärder såsom motprestation
för bidraget, dels i betraktande av alt, även om så skulle vara fallet,
ökningen av brukningsdelens avkastning ej kan beräknas bliva så stor,
att den motsvarar det årliga tillskott till försörjningen, som bidraget varit
avsett att utgöra.

Däremot kan man enligt min uppfattning nå ett i stort sett tillfredsställande
resultat genom att anknyta stödet till mjölkleveranserna. Jag förordar
därför att man, i stället för de av kommittén föreslagna kontantbidragen,
skall även i fortsättningen i första hand lämna det särskilda stöd åt de mindre
jordbruken, som tills vidare får anses skäligt, i form av producentbidrag
för mjölk. Härvid böra dock avsevärda förändringar vidtagas i nu gällande
producentbidragsregler. Sålunda bör den övre arealgränsen sänkas betydligt.
Vidare bör i princip gälla, att bidrag endast skall utgå till de nuvarande innehavarna
av mindre jordbruk och blott till sådana brukare, vilkas inkomst
under en viss basperiod legat under en fastställd inkomstgräns. Maximibeloppet
för bidraget bör höjas och samtidigt böra jämväl reglerna för beräknande
av bidragsbeloppen ändras avsevärt, så att bidraget i högre grad än vad
nu är fallet kommer de mest behövande till godo. Härvid bör man söka att,
i den mån så är möjligt, genomsnittligt nå ungefär samma effekt med producentbidraget,
som åsyftats med det av kommittén framlagda förslaget om
kontantbidrag.

I enlighet med nu angivna grunder synes ett producentbidrag för mjölk
åt de mindre jordbruken såsom ett temporärt komplement till det allmänna
prisstödet lämpligen kunna utgå enligt en skala, så konstruerad att bidraget
i princip för en till mejeri levererad kvantitet av upp till 4 000 kilogram
mjölk (och till mjölk omräknad grädde) per år utgår med 12 öre per kilogram,
därefter förblir oförändrat för leveranser upp till 7 000 kilogram men
för leveranser över 7 000 kilogram minskas med 6 öre för varje kilogram,
varmed årsleveransen överstiger sistnämnda myckenhet. Bidragets maximibelopp
skulle då bliva 480 kronor och utgå vid mjölkleveranser mellan 4 000
och 7 000 kilogram per år. Av praktiska skäl torde bidraget liksom för närvarande
böra utbetalas kvartalsvis utan efterreglering. Bidraget torde vidare
böra beräknas endast för hela 10-tal kilogram och avrundas till närmaste
hela krontal. En tabell, utvisande de belopp, som vid tillämpning av en dylik
skala kvartalsvis skulle utgå vid mjölkleveranser av varierande storlek torde
såsom bilaga A1 få fogas vid detta protokoll. Jag vill anmärka, att det enligt

1 Bilagan här utesluten.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

135

min mening bör förutsättas att — i överensstämmelse med vad som redan
tillämpas — för den mjölkproduktion, som kan ske i en för flera brukningsdelar
gemensam andelsladugård bör kunna utgå producentbidrag till innehavarna
av de olika brukningsdelarna, därvid bidraget för varje särskild
brukningsdel bör beräknas efter den del av den producerade mjölkmängden,
som kan anses belöpa på densamma.

Arealgränsen bör sänkas från nuvarande 25 till 10 hektar. Bidrag bör dock
kunna utgå även till brukningsdel med större åkerareal än 10 hektar, om
brukningsdelens lönsamhet på grund av dålig arrondering eller dålig beskaffenhet
hos åkerjorden ligger så mycket under det normala, att brukningsdelen
med hänsyn till sin avkastningsförmåga finnes vara jämförlig med en
genomsnittlig fastighet om mindre än 10 hektar åker. Någon undre arealgräns
torde ej behöva uppställas.

Genom en sådan bidragsskala, som nu angivits, elimineras åtminstone till
väsentlig del vad som enligt min uppfattning utgör en av de allvarligaste
invändningarna mot de hittills tillämpade bidragsreglerna, nämligen att dessa
i främsta rummet gynna slättbygdernas jordbruk.

Vid prövningen av inkomstförhållandena synes man, i överensstämmelse
med vad jordbrukskommittén föreslagit, böra använda sig av taxeringsresultaten.
Med hänsyn till önskvärdheten av att undvika, att man vid behandlingen
av bidragsfrågan skall behöva företaga en realprövning av brukarens
inkomstförhållanden, anser jag dock, i motsats till kommittén, att någon
undersökning av huruvida sagda resultat kunna anses utgöra ett tillförlitligt
uttryck för försörjningsmöjligheterna för en genomsnittlig brukare av brukningsdelen,
icke bör företagas, utan att taxeringsresultaten böra vara utslagsgivande.
För att tillfälligheter under ett visst år ej skola få allt för stor betydelse
synes det dock lämpligt, att inkomstgränsen fastslälles såsom ett genomsnitt
av taxeringsresultaten för vissa inkomstår. Vid verksamhetens
igångsättande synes man härvid lämpligen kunna bygga på taxeringsresultaten
för åren 1944—1946, d. v. s. på de inkomster som brukarna enligt taxeringarna
haft under sagda år.

I fråga om inkomstgränsens höjd finner jag kommitténs förslag ej böra
godtagas oförändrat. I och för sig har jag väl i huvudsak ej något att erinra
mot vad kommittén anfört om de synpunkter, som böra tillmätas betydelse
vid avvägningen av inkomstgränsen. Redan den av mig nyss förordade framflyttningen
av basperioden torde emellertid motivera en viss höjning av inkomstgränsen
i förhållande till kommitténs förslag, med hänsyn till den höjning
av lantarbetarelönen och den allmänna lönenivån, som ägde rum under
år 1946. Den av kommittén föreslagna gränsen synes mig vidare väl låg i
betraktande av att en ingalunda oväsentlig del av den vid taxeringarna framkomna
inkomsten regelmässigt får anses representera arbete av hustru och
andra familjemedlemmar. Det synes slutligen befogat att man i högre grad
än vad kommittén gjort beaktar, att ifrågavarande brukare på grund av
brukningsdelarnas relativt låga rationaliseringsgrad ej kunna beräknas i samma
mån som annan inom jordbruket sysselsatt arbetskraft bliva delaktiga i

136

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

den allmänna inkomstförbättring för jordbruksbefolkningen, som är avsedd
att äga rum successivt. Eftersom en omprövning av inkomstförhållandena om
möjligt ej bör ske förrän efter ett antal års förlopp, motiverar nämligen nyssnämnda
förhållande att inkomstgränsen sättes något högre än vad som i
och för sig skulle ha varit påkallat, om man endast hade att fästa sig vid de
relativa inkomstförhållandena under basperioden. Erinras må slutligen om
att i den vid taxeringarna redovisade inkomsten under basåren ingår det
hittillsvarande producentbidraget.

På grund av nu anförda omständigheter kan enligt min uppfattning inkomstgränsen
skäligen bestämmas så, att rätt till bidrag enligt ovan angivna
regler skall föreligga endast för den brukare, vars sammanräknade nettoinkomst
under åren 1944—1946 enligt taxeringarna genomsnittligt ej överstigit
3 100 kronor. (Anmärkas må, att sagda inkomstsiffra ej avser det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet utan den inkomstsumma,
som taxeringsmyndigheterna upptagit under rubriken »sammanräknad nettoinkomst»).

Om bidragsreglerna skulle utformas så, att rätt till fullt bidrag skulle föreligga
för dem, vilkas genomsnittliga nettoinkomst under sagda år legat under
3 100 kronor, men däremot intet bidrag skulle utgå till dem, vilkas genomsnittliga
nettoinkomst legat något över den angivna gränsen, skulle detta tydligen
innebära, att de senare brukarna i realiteten skulle kunna bliva väsentligt
sämre ställda än de förra. Man torde därför genom en övergångsbestämmelse
böra söka undvika, att regeln om inkomstgräns i det enskilda fallet
skall leda till alltför stora ojämnheter. En sådan övergångsbestämmelse synes
mig lämpligen kunna få det innehållet, att bidrag skall utgå med hälften
av de förut angivna bidragsbeloppen till sådana brukare, vilkas genomsnittliga
inkomst under basperioden överstigit 3 100 men ej 3 400 kronor.

För att skilja mellan de förut omförmälda hela bidragen och de nu ifrågavarande
reducerade bidragsbeloppen torde de förra lämpligen kunna betecknas
såsom A-bidrag och de senare såsom B-bidrag.

Såsom jag redan förut nämnt, böra enligt min mening producentbidragen
i princip utgå endast till de nuvarande brukarna. I anslutning till kommittén
anser jag dock, att undantag bör kunna göras från denna princip i de fall,
då en make övertar en brukningsdel efter andra makens död eller då ett
barn, som redan före det nya bidragssystemets införande i realiteten helt
eller i huvudsak skött brukningsdelen, ehuru föräldrarna nominellt varit
ägare till denna, även formellt övertar brukningsdelen. Undantag från sagda
regel torde härjämte böra kunna medgivas även beträffande annan person,
som på grund av släktskap eller andra förhållanden stått nära den nuvarande
brukaren samt redan före de nya bidragsreglernas införande i verkligheten
helt eller i huvudsak skött fastigheten men som förvärvar äganderätten
till densamma först efter sagda tidpunkt.

Härjämte torde ytterligare en möjlighet till undantag böra införas. Jag

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

137

tror visserligen icke, att det i stort sett kommer att erbjuda några svårigheter
för rationaliseringsorganen att genomföra den yttre rationaliseringen i ungefärligen
den takt, vari övergångsjordbruken bliva disponibla för rationaliseringsändamål.
Samtidigt är jag emellertid på det klara med att det i början
av rationaliseringsorganens verksamhet, innan dessa organ ännu hunnit skaffa
sig överblick över sitt arbetsområde och företaga den erforderliga planeringen
av arbetet, kan vara svårt för dem att i varje särskilt fall bedöma, huruvida
en viss fastighet, som byter ägare, bör bliva föremål för yttre rationalisering
eller ej. Det synes med hänsyn härtill önskvärt, att rationaliseringsorganen
skola ha möjlighet att medgiva, att producentbidrag skall utgå till
ny ägare även i andra fall än de förut nämnda, förutsatt att ägareskiftet ägt
rum inom en kortare övergångstid efter det organen påbörjat sitt arbete. Denna
övergångstid synes lämpligen böra omfatta de tre första åren av lantbruksnämndernas
verksamhet eller tiden till och med den 30 juni 1951. Understrykas
må emellertid, att härmed ej avses, att dylikt medgivande skall
lämnas i alla de fall, då ägareskifte sker under denna tid. Tvärtom bör en
förutsättning vara, att lantbruksnämnden haft tillfälle att disponera över
fastigheten för rationaliseringsändamål men underlåtit att begagna sig av
detta tillfälle.

Utöver vad nu sagts böra enligt min mening några undantag från regeln,
att bidrag i princip skall utgå endast till de nuvarande brukarna, ej medgivas.

Med överlåtelse av en fastighet bör, såsom kommittén framhållit, i nu ifrågavarande
avseende jämställas utarrendering av fastigheten.

Enligt kommitténs förslag skulle bidrag i regel utgå endast till sådana
brukare, som vid tiden för bidragssystemets införande fyllt 30 år. Möjlighet
skulle dock finnas att göra vissa undantag från denna regel. Även om jag
delar kommitténs uppfattning om det principiellt berättigade i en dylik regel
anser jag dock, att den praktiska tillämpningen av densamma skulle erbjuda
vissa svårigheter. Åldersgränsen kommer vidare lätt att framstå såsom obillig
för dem, som drabbas av densamma. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten
av att bidragsreglerna ej skola kompliceras anser jag, att någon
dylik åldersgräns ej bör uppställas såsom villkor för rätt till producentbidrag.
Ej heller finner jag det böra föreskrivas, att den, som erbjudits att utvidga
sin fastighet men underlåtit att begagna sig av detta erbjudande, därmed
skulle gå förlustig rätten till producentbidrag.

Vad angår frågan om arrendators rätt att uppbära producentbidrag finner
jag vissa skäl tala för att detta bidrag, i överensstämmelse med vad kommittén
föreslagit beträffande kontantbidragen, i regel bör utgå endast intill utgången
av den arrendeperiod, som löper vid bidragssystemets införande. Då
man i så fall ej heller här torde kunna undgå tämligen vidsträckta undantagsbestämmelser,
vilka i realiteten skulle avsevärt inskränka värdet av huvudregeln
och vilkas tillämpning även ur administrativ synpunkt skulle medföra
besvärligheter, är det emellertid enligt min mening i enkelhetens intresse
att föredraga, att bidrag får utgå åt arrendator, så länge han sitter kvar å
den fastighet, han arrenderade vid tiden för bidragssystemets införande.

138

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Skulle arrendatom avlida före arrendetidens utgång, torde billighetsskäl motivera,
att bidraget under återstoden av den vid tidpunkten för dödsfallet
löpande arrendeperioden får utgå till dödsbodelägarna, därest dessa fortsätta
arrendet.

Någon årlig omprövning av inkomstgränsen bör ej ske, utan den gränsdragning,
som gjorts med ledning av taxeringsresultaten för åren 1944—1946,
bör tillämpas tills vidare till dess förhållandena ändrats i sådan grad, att en
dylik omprövning måste anses erforderlig. Vid bedömandet av om så är fallet
torde, därest inkomstgränsen fastställes på sätt jag nu förordat, böra
beaktas att denna gräns just för att undvika alltför tätt återkommande omprövningar
satts högre än som varit motiverat enbart med hänsyn till förhållandena
i utgångsläget. Ej heller bör bidrag automatiskt bortfalla, därför
att en brukningsdel genom förvärv av tillskottsjord når över arealgränsen,
utan omprövning av bidragsrätten bör även i detta fall ske endast i samband
med en allmän omprövning av bidragsfrågorna.

Till dess en dylik omprövning sker bör varje brukare, vars inkomstförhållanden
åren 1944-—1946 varit sådana, att han tillerkänts A- eller B-bidrag,
äga uppbära dylikt bidrag oberoende av de förändringar, som kunna ha inträffat
i hans inkomstnivå respektive i storleken av hans brukningsdel. Den
som vid den första prövningen haft så hög inkomst, att han avskurits från
bidragsrätt, bör å andra sidan ej äga erhålla bidrag därför att han visar,
att hans inkomst något följande år varit lägre.

Genom ett producentbidrag enligt de linjer, som nu skisserats, synes det
möjligt att åstadkomma ett i stort sett tillfredsställande stöd åt de brukare,
vilka leverera mjölk till mejeri. Anknytningen till mejerileveranserna medför
emellertid, att de producenter, som på grund av brukningsdelarnas läge eller
andra omständigheter ej kunna leverera mjölk till mejeri, ej heller erhålla
någon del av det ifrågavarande stödet. Detta synes otillfredsställande, då just
bland de senare brukarna torde finnas många, vilka befinna sig i tryckt ekonomiskt
läge. Det är därför angeläget, att även dessa brukare i någon form
skola kunna erhålla ett stöd vid sidan av det allmänna skyddet åt hela jordbruksnäringen.

Hittills har ett sådant särskilt stöd praktiskt taget enbart utgått till de
brukare, vilka framställt lantsmör till avsalu, nämligen i form av de s. k.
lantsmörsbidragen. Den ekonomiska betydelsen av dessa bidrag är emellertid
vid nuvarande bidragsbelopp mycket ringa, detta i all synnerhet efter den vid
årsskiftet 1946/47 företagna ändringen i bidragsreglerna, enligt vilken lantsmörsbidrag
numera utgår endast i vissa delar av Norrland. Som kommittén
anfört är det icke möjligt att i någon nämnvärd utsträckning höja de bidrag,
som lämnats på denna väg. Ej heller synes det praktiskt genomförbart att
bereda de jordbrukare, vilka på grund av svårigheter att leverera mjölk till
mejeri använda sin mjölk till göddjursuppfödning, ett stöd i form av pristilllägg
å de producerade köttvarorna. På grund härav och med hänsyn till vad
jag tidigare anfört om skälen mot att lämna ett stöd i form av rabatter å jord -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

139

bruksförnödenheter eller särskilda bidrag till förbättringsåtgärder, har jag
kommit till den uppfattningen, att den enda framkomliga vägen i nu ifrågavarande
fall är att tillämpa ett system med kontantbidrag till de mjölkproducenter,
vilka ej ha möjlighet att leverera mjölk till mejeri och därför ej
kunna utnyttja producentbidragen. Då dessa kontantbidrag böra ha karaktären
av ett komplement till producentbidragen, synes det lämpligt att låta
kontantbidragen utgå i förhållande till antalet kor å brukningsdelen.

I fråga om de allmänna förutsättningarna för rätten att erhålla bidrag böra
för kontantbidragen gälla samma regler som för producentbidragen. Bidrag
bör sålunda bland annat i princip utgå endast till de nuvarande innehavarna
av brukningsdelar om högst 10 hektar (med de undantag från denna regel,
som förut angivits) och vidare blott till brukare under de förut angivna inkomstgränsema.
Enligt de för producentbidrag föreslagna reglerna kommer
dylikt bidrag ej att utgå för husbehovsförbrukningen av mjölk. I överensstämmelse
härmed synes det mig riktigt, att ej heller kontantbidrag skall utgå
till brukare, vilka endast producera mjölk till husbehov. Dylikt bidrag torde
därför ej böra utgå till den brukare, som endast har en ko. För två eller
flera kor synas kontantbidragen lämpligen kunna utgå enligt följande skala:

Antal kor	Årligt bidrag
A-bidrag	B-bidrag
1................	0	0
2................	160	80
3................	320	160
4................	480	240
5................	480	240
6................	360	180
7................	240	120
8................	120	60
9 eller fler ......	0	0

Om hänsyn skulle tagas till de förändringar i besättningens storlek, som
kunna inträffa efter bidragssystemets införande, skulle detta tydligen lätt
kunna leda till att brukarna i syfte att erhålla högsta möjliga bidrag skulle
vidtaga vissa av brukningsförhållandena ej motiverade ökningar eller minskningar
av koantalet. Det synes därför lämpligt, att man vid bestämmandet
av bidragsbeloppens storlek utgår från det antal kor, som fanns å brukningsdelen
vid eu viss då redan förfluten tidpunkt, och sedan låter det med ledning
av sagda koantal bestämda beloppet utgå tills vidare oberoende av
om besättningen ökas eller minskas eller kreatursskötseln eventuellt helt
nedlägges. Därest fastställandet av inkomstgränsen baseras på de genomsnittliga
inkomstförhållandena under åren 1944—1946 synes det lämpligt att även
i fråga om koantalet taga förhållandena under sagda tid till utgångspunkt.
Avgörande bör sålunda vara det antal kor, som genomsnittligt hölls å brukningsdelen
under sagda år.

140

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Det torde dock ej vara tänkbart att under hela den tid ifrågavarande bidragssystem
kan komma att tillämpas låta antalet kor under nyssnämnda år
vara avgörande för kontantbidragens storlek. I samband med en sådan omprövning
av inkomstgränsen, som enligt vad jag tidigare anfört kan väntas
bliva nödvändig vid en framtida tidpunkt, torde man därför även böra företaga
en omprövning av det underlag för bestämmande av bidragsbeloppen,
som koantalet under en viss tid skall utgöra.

Därest lcontantbidrag införas i enlighet med vad jag nu förordat, böra
uppenbarligen de nu utgående lantsmörsbidragen helt slopas.

Beträffande kontantbidragen må till slut anmärkas, att i ett undantagsfall
kontanlbidrag bör kunna utgå, även om producenten skulle ha möjlighet
att leverera mjölk till mejeri. Jag åsyftar här det fallet att det föreligger ett
rent lokalt behov av mjölk, vilket ej kan täckas genom leveranser från annan
brukningsdel eller från mejeri.»

Motioner.

I motionerna I: 111 och II: 175 — vilka väckts innan propositionen nr 75
avlåtits till riksdagen — har uttalats att kravet på särskilt stöd åt småbruken
vore berättigat. Rörande formerna för detta stöd har bland annat anförts,
att det mindre jordbruket borde beredas viss företrädesrätt till animalisk
produktion, särskilt i fråga om fläsk- och äggproduklion. Importerade fodervaror
borde företrädesvis säljas till småbrukarna, och det kunde övervägas
att sälja dem till ett subventionerat lågt pris. Även inhemska fodermedel borde
kunna subventioneras på liknande sätt och ställas till småbrukarnas förfogande.
Sådana hönserier och svingårdar, som uppväxte utan något som helst
samband med jordbruksinnehav, borde förbjudas utom när fråga vore om
produktion av avelsdjur. I motionerna har därefter hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla att Kungl. Maj:t vid utformningen
av de förslag, som föranleddes av jordbrukskommitténs betänkande, måtte
taga hänsyn till de i motionerna anförda synpunkterna.

I motionerna I: 251 och II: 379 har uttalats att slutlig ställning nu ej borde
tagas till frågan om ett särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk,
utan yrkats att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en allsidig utredning rörande formerna för stöd åt innehavare
av mindre jordbruk samt om framläggande för 1948 års riksdag av de förslag,
som kunde föranledas av denna utredning. Vid densamma borde man utgå
från att det mindre jordbruket även på lång sikt borde beredas ett produktionskostnadsslöd.
I ett sådant stöd såsom en mycket betydelsefull del ingå
ett producentbidrag på mjölk. Den arealgräns, utöver vilken intet bidrag i
regel borde utgå, borde bestämmas så, att alla brukningsdelar, vilka i förhållande
till basjordbrukets genomsnittliga storlek vore att anse såsom minusvarianter,
principiellt gjordes berättigade att erhålla ett på lämpligt sätt
avvägt producentbidrag. Utredningen borde vidare taga sikte på möjligheterna
att ytterligare utvidga produktionsstödet för det mindre jordbruket. Härvid

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

141

borde övervägas på vad sätt ett producentbidrag lämpligen kunde anknytas till
exempelvis sådana produkter som ägg och kalvkött samt hur ett system med
rabatter på produktionsmedel, exempelvis kraftfoder, kunde utformas. Vidare
borde prövas förutsättningarna för det mindre jordbruket att erhålla viss
företrädesrätt till produktion av exempelvis ägg och fläsk samt viss företrädesrätt
till inköp av kraftfoder för en animalieproduktion utöver den, som
möjliggjordes av skörden från den egna brukningsdelen.

I motionerna I: 252 och II: 377 har uttalats att man nu ej borde söka uppställa
något långsiktigt program beträffande stödet åt det mindre jordbruket
utan begränsa sig till vad som vore praktisk politik under de närmaste åren.
I detta hänseende har anförts, att ett måttligt stöd åt det mindre jordbruket,
vilket stöd icke anknöte vare sig till en viss inkomstgräns eller till den nuvarande
brukaregenerationen, vore att föredraga framför både jordbrukskommitténs
och departementschefens förslag. Rörande utformningen av detta
stöd har uttalats att man borde söka ge detsamma en sådan form att det
tillsammans med andra åtgärder, bland annat på undervisningens område,
finge en vägledande och uppfostrande verkan. I detta hänseende har pekats
på möjligheten att genom producentbidrag på fläsk få fram en mera allsidig
produktion i Norrland. Vidare har uttalats att konstruktiva åtgärder av ett
eller annat slag borde övervägas för att äggproduktionen i huvudsak skulle
behållas såsom en verksamhet inom småbruket. Frågan hur stödet åt det
mindre jordbruket med dylika utgångspunkter borde närmare utformas har
i motionerna ansetts lämpligen böra göras till föremål för eu ny utredning.
I avvaktan på resultatet av en sådan utredning har i motionerna yrkats, att
det nuvarande producentbidraget på mjölk skall bibehållas med vissa modifikationer.
De föreslagna modifikationerna innebära, att bidraget skall utgå
med 5 öre per kilogram för kvartalsleveranser upp till 2 000 kilogram, därefter
med oförändrat belopp för leveranser mellan 2 000 och 3 000 kilogram per
kvartal, samt vid leveranser över 3 000 kilogram minskas med 2,5 öre för
varje överskjutande kilogram. Vidare föreslås arealgränsen sänkt från 25 till
15 hektar. I fråga om sådana mjölkproducenter, som ej kunna leverera mjölk
till mejeri, har slutligen i motionerna i princip uttalats anslutning till det i
propositionen framlagda förslaget, med den reservationen att detta borde modifieras
så att det komme att korrespondera med de i motionerna föreslagna
producentbidragsreglerna.

I motionen I: 253 har föreslagits att ett producentbidrag, vilket ej är begränsat
till de nuvarande brukarna och ej heller till jordbruk under en viss arealgräns,
skall utgå till de jordbrukare, som enligt den för varje år taxerade
inkomsten ej kommit upp till 4 500 kronors årsinkomst. Bidraget bär föreslagits
skola utgå med 8 öre per kilogram för den mjölk, som varje kvartal
levereras till mejeri, intill en kvantitet av 1 000 kilogram samt med 4 öre för
mejerileveranser mellan 1 000 och 2 000 kilogram per kvartal. Bidraget skulle
därefter utgå med oförändrat belopp för kvartalsleveranser mellan 2 000 och
3 000 kilogram, samt minskas med 4 öre per kilogram för den del av leve -

142

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ransen, som ligger över 3 OOO kilogram. För sådana jordbrukare, som på grund
av brukningsdelens läge ej kunde leverera mjölk till mejeri, borde ett särskilt
kontantbidrag utgå på sätt föreslagits i propositionen med den ändringen att
arealbegränsningen borde slopas och inkomstgränsen bestämmas på samma
sätt som i motionen förordats beträffande mejerileverantörer.

I motionen har vidare föreslagits införande av ett bidrag i form av rabatt
på fodersäd, kraftfoder, konstgödning eller andra produktionsmedel med 5
kronor per 100 kilogram intill en kvantitet av 4 000 kilogram per år. Detta
bidrag skulle utgå till samma kategorier jordbrukare, som kunde erhålla
producentbidrag, dock ej till innehavare av brukningsdelar med mindre åkerareal
än 2 hektar.

I motionerna I: 257 och II: 389 har anförts, att man nu ej borde binda producentbidragets
maximistorlek för någon längre tid samt att bidragssystemet
borde kunna bliva föremål för ändamålsenliga justeringar i enlighet med de
erfarenheter, som vunnes vid tillämpningen. Rörande bestämmelserna om
stödets upphörande vid nuvarande ägares död har uttalats, att dessa syntes
alltför restriktiva och med fördel borde kunna mildras något. I samband härmed
har även yttrats, att det från olika håll framförda förslaget om statlig
inlösen efter hembud borde prövas.

I motionen II: 380 har uttalats, att en differentierad prissättning borde genomföras
i fråga om småbruken samt jordbruken i vissa landsdelar med
ogynnsammare produktionsbetingelser än dem, som genomsnittligt föreligga
för storleksgruppen 10—20 hektar. Vidare har anförts att det i propositionen
föreslagna producentbidraget kunde accepteras som en form för en sådan
differentierad prissättning, dock att bidraget borde utgå oberoende av inkomstförhållandena
och även till blivande innehavare av mindre brukningsdelar. I
fråga om bidragsreglerna har emellertid yrkats den ändringen, att avdraget
för leveranser överstigande 7 000 kilogram per år endast skall utgöra 3 öre
per kilogram.

I motionen 11:382 har yrkats, att det i propositionen angivna producentbidraget
på mjölk skall utgå utan behovsprövning samt att bidragsrätten ej
skall vara begränsad till nuvarande brukare utan bidrag kunna utgå tills
vidare till dess vederbörande jordbruk kunnat få nödvändig arealkomplettering.
Vidare har yrkats att arealgränsen skall höjas till 15 hektar och att
avdraget vid leveranser över 7 000 kilogram per år skall sänkas till 3 öre per
kilogram. Motsvarande justeringar ha föreslagits i fråga om de kontanta bidragen
till sådana brukare, som ej kunna leverera mjölk till mejeri.

I motionen 11:387 har hemställts, att riksdagen måtte utttala, att i Norrland
skola utgå särskilda differentieringsbidrag även å andra jordbruksprodukter
än mjölk, i första hand på fläsk, samt att dessa differentieringsbidrag
skola avvägas med hänsyn till förhållandena vid brukningsdelar i storleksgruppen
5—10 hektar.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

143

Utskottet.

Enligt de riktlinjer för jordbrukets rationalisering, som utskottet tidigare
förordat, bör i rationaliseringsarbetet bland annat eftersträvas, att sådana
ofullständiga brukningsdelar, där det med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet
och försörjningsmöjligheterna utanför brukningsdelen icke kan
väntas bliva möjligt för brukaren att på lång sikt uppnå en tillfredsställande
inkomst, skola undergå den förvandling, som erfordras för att brukaren
skall ha möjlighet att uppnå likställighet i inkomsthänseende med andra
befolkningsgrupper.

Särskilt med hänsyn till beskaffenheten av de medel, som utskottet förordat
för arbetet med den yttre rationaliseringen, måste en dylik förvandling
beräknas komma att draga en avsevärd tid. Då sagda rationalisering i
huvudsak avses skola genomföras på frivillighetens väg, torde det sålunda
exempelvis ej sällan inträffa att den tillskottsjord, som behövs för komplettering
av en viss fastighet, ej blir disponibel förrän efter en förhållandevis
lång tid. Även andra rationaliseringsåtgärder, såsom på den inre rationaliseringens
område, måste beräknas bli genomförda blott successivt.

Utskottet finner det ofrånkomligt, att statsmakterna under den tid, som
i enlighet med det anförda måste beräknas åtgå till dess rationaliseringen
kan genomföras, vid sidan av det allmänna prisstödet åt jordbruket skola
lämna innehavarna av sådana brukningsdelar som nyss nämnts ett särskilt
stöd, i den mån behov därav kan anses föreligga. Detta särskilda stöd bör ha
till syfte att åtminstone delvis utjämna det lönsamhetsunderskott, som föreligger
vid ifrågavarande brukningsdelar på grund av dessas otillfredsställande
beskaffenhet, och att alltså, såsom anförts i propositionen, under nämnda
övergångstid bereda brukarna av sagda brukningsdelar ett bistånd från det
allmännas sida, vilket står i rimligt förhållande till den lönsamhet, som
mera rationella brukningsdelar kunna uppnå vid den av statsmakterna stödda
allmänna prisnivån å jordbrukets produkter.

Det torde icke vara möjligt att beträffande formerna för ett dylikt stöd
finna en i allo tillfredsställande lösning. Söker man lösa frågan efter schematiska
linjer, uppkomma alltid en hel del fall, där resultatet på grund av
speciella förhållanden, som sammanhänga med den enskilde brukaren eller
med brukningsdelens beskaffenhet, blir otillfredsställande i det att stödet
kommer att utgå antingen med för högt eller med för lågt belopp. Ett system,
enligt vilket stödets storlek skall bestämmas efter en individuell prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall, erbjuder åter ur organisatorisk
synpunkt utomordentliga svårigheter, och de ojämnheter i avgörandena,
som även vid tillämpning av ett dylikt system äro oundvikliga, torde snarast
kunna antagas komma att väcka större missnöje än vad som kan väntas
bliva fallet beträffande de ojämnheter, vilka uppkomma om stödet utgår
enligt schematiska linjer.

Det förslag till ett särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk,
som jordbrukskommittén framlade, följde närmast linjen med individuell

144

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

prövning. I propositionen har åter förordats, att stödet skall utgå efter schematiska
regler. Denna ståndpunkt vill utskottet för sin del biträda. Liksom
man i fråga om det allmänna prisstödet åt jordbruket måste utgå från vissa
genomsnittsförhållanden och med ledning av dessa avväga sagda stöd på ett
sätt, som ingalunda i varje särskilt fall exakt motsvarar vad som behövs för
att bereda de enskilda brukningsdelarna full lönsamhet, lika väl bör enligt
utskottets mening det särskilda stöd åt innehavare av mindre jordbruk, som
bör utgå under en övergångstid, utformas efter schematiska linjer, valda
med tanke främst på att resultatet genomsnittligt sett skall bli tillfredsställande.

Beträffande formen för ifrågavarande särskilda stöd anser utskottet i likhet
med departementschefen att stödet, främst av psykologiska skäl, såvitt
möjligt ej bör lämnas såsom kontanta bidrag utan i stället anknyta till en
motprestation från vederbörande brukares sida i form av leverans av en
viss produktmängd eller på liknande sätt. Med hänsyn till den dominerande
betydelse, som mjölkproduktionen har för det mindre jordbrukets ekonomi,
finner utskottet det även naturligt, att stödet åtminstone i första hand anknytes
till mjölkleveransema såsom ett producentbidrag för mjölk, som
levererats till mejeri.

Vad angår frågan, huruvida stödet bör utgå enbart i form av producentbidrag
för mjölk eller vid sidan av ett dylikt bidrag även andra stödformer
böra komma i fråga, har, på sätt framgår av redogörelsen för de motionsvis
framställda yrkandena, i flera motioner uttalats, att producentbidrag bör
utgå även för andra produkter än mjölk eller att stöd även bör lämnas i
form av rabatt vid inköp av vissa produktionsmedel för jordbruket, särskilt
fodermedel och konstgödsel. Utskottet vill rörande ifrågavarande spörsmål
erinra om att mycket betydande skiljaktigheter genomsnittligt föreligga
mellan de mindre jordbruken i olika delar av landet både i fråga om förbrukningen
av sådana produktionsmedel som fodermedel och konstgödsel
och i fråga om saluproduktionen av andra varor än mjölk. Ett system med
producentbidrag å andra varor än mjölk eller rabatt vid inköp av fodermedel
och konstgödsel skulle därför komma att verka synnerligen ojämnt. Även
om en utjämning av sagda skiljaktigheter både framstår som önskvärd och
väl även i viss utsträckning kan väntas komma till stånd, torde det dock
komma att dröja så pass lång tid, innan mera påtagliga resultat i detta hänseende
uppnåtts, att det icke är möjligt att räkna därmed vid utformningen
av ett stöd, vilket i princip tager sikte på förhållandena under en övergångstid.
Härtill kommer slutligen, att ett stöd av den art, som nu berörts, tekniskt
sett är svårt att utforma på ett tillfredsställande sätt. Ett dylikt stöd
bör därför enligt utskottets mening ej komma i fråga.

Däremot finner utskottet, såsom nyss antytts, ett lämpligt avvägt producentbidrag
å mjölk utgöra en förhållandevis tillfredsställande stödform.
Mjölken är ju den ojämförligt viktigaste saluprodukten för de mindre brukningsdelarna,
och de skillnader i produktionens storlek, som vad dessa bruk -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

145

ningsdelar angår genomsnittligt förekomma mellan olika delar av landet,
kunna till stor del elimineras genom en på lämpligt sätt utformad bidragsskala.

Utskottet — som ej finner anledning tillstyrka de i motionerna 1:251 och
11:379 ävensom i motionerna 1:252 och 11:377 framställda yrkandena, att
riksdagen måtte begära förnyad utredning av frågan om formerna för ett
särskilt stöd åt det mindre jordbruket — kan därför i princip acceptera den
i propositionen förordade linjen i fråga om sättet för lämnande av ifrågavarande
stöd, innebärande att detsamma skall utgå i form av producentbidrag
å mjölk, kombinerat med en möjlighet för sådana brukare, som ej
kunna leverera mjölk till mejeri, att såsom kompensation för att de ej kunna
tillgodogöra sig producentbidraget erhålla visst kontantbidrag stående i
relation till antalet kor å brukningsdelen.

Utskottet vill rörande förutsättningarna för erhållande av sistnämnda bidrag
framhålla, att vid prövningen av möjligheterna att leverera mjölk till
mejeri avgörande vikt synes böra fästas vid brukningsdelens läge i förhållande
till mejeriets körlinje och bidrag sålunda beviljas endast om med hänsyn
till avståndet till körlinjen leverans av praktiska skäl får anses utesluten.
Undantag bör dock, såsom i propositionen föreslagits, kunna göras i det fall
att det föreligger ett rent lokalt behov av mjölk, vilket ej kan täckas genom
leverans från annan brukningsdel eller från mejeri.

Vad angår den tid, under vilken ett dylikt särskilt stöd bör utgå åt en viss
brukningsdel, har utskottet tidigare anfört, att detsamma bör lämnas intill
dess rationaliseringen av brukningsdelen kan genomföras. Denna ståndpunkt
överensstämmer med vad i propositionen principiellt anförts rörande ifrågavarande
spörsmål.

Beträffande den praktiska utformningen av sagda princip har i propositionen
räknats med att den erforderliga yttre rationaliseringen i stort sett
skall kunna genomföras i samband med generationsväxlingen å de enskilda
brukningsdelarna. I anslutning härtill har även uttalats, att bidrag i princip
blott borde utgå till de nuvarande brukarna, varvid dock vissa undantag
gjorts, innebärande att bidrag borde kunna utgå även till ny ägare, därest
denne antingen på grund av släktskap eller andra förhållanden stått nära
den förutvarande brukaren samt redan före de nya bidragsreglernas införande
i verkligheten helt eller i huvudsak skött fastigheten eller ock förvärvat
fastigheten under de första tre åren av lantbruksnämndernas verksamhet''
samt nämnden haft tillfälle att förvärva fastigheten för rationaliseringsändamål
men underlåtit att begagna sig av detta tillfälle.

Även om man hyser den förhoppningen, att det i allmänhet skall bliva
möjligt att genomföra den yttre rationaliseringen i den takt som nyss angivits,
torde man emellertid ej kunna bortse från att det av olika skäl i en
hel del fall kan inträffa, att erforderliga förstärkningsåtgärder icke kunnat
vidtagas före eller i samband med ägareskiftet utan det måste beräknas komma
att dröja ännu någon, längre eller kortare, tid innan möjlighet härtill

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. It samt. Nr 2.

146

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

yppas. Det synes med hänsyn härtill kunna befaras, att de i propositionen
angivna reglerna för bidragsrättens upphävande i en del fall skulle visa sig
för snäva och att bidraget sålunda skulle bortfalla, innan en sådan förbättring
skett, att detsamma sakligt sett ej längre framstår som motiverat. Det
bör visserligen enligt utskottets uppfattning icke komma i fråga att bidrag
skulle utgå till ny ägare av fastighet, som är att anse som stödjordbruk eller
eljest som ett bestående småbruk, och ej heller till ny ägare av en sådan
fastighet, som med hänsyn till jordbrukets lönsamhet eller förefintligheten
av andra naturtillgångar å fastigheten kan ge brukaren en tillfredsställande
inkomst. Däremot bör bidrag kunna utgå till ny ägare i sådana fall, då
erforderlig yttre rationalisering av fastigheten ännu ej kunnat genomföras
samt ett bibehållande av bidraget med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt framstår som påkallat. Utskottet vill påpeka, att ungefärligen
samma uppfattning beträffande längden av den tid, under vilken ett särskilt
stöd bör lämnas de irrationella brukningsdelarna, som den utskottet nu uttalat,
kommit till uttryck i det yttrande, vilket Riksförbundet landsbygdens folk
avgav över jordbrukskommitténs betänkande. En förutsättning för att bidrag
skall utgå till ny ägare synes härvid böra vara, att fastigheten med hänsyn
till föreliggande möjligheter till yttre rationalisering och förhållandena i övrigt
verkligen har förutsättningar att bestå. Under det att — i enlighet med
vad utskottet i det följande kommer att förorda — bidrag till de nuvarande
brukarna av praktiska skäl bör kunna utgå till samtliga brukningsdelar under
en viss arealgräns, bör vidare vid prövning av ansökan om bidrag till ny
ägare tillses, att bidrag ej beviljas med mindre fastigheten är i behov av yttre
rationalisering och detta behov är så stort, att brukaren ej kan beräknas ha
möjlighet att uppnå en skälig inkomstnivå, förrän sagda rationalisering blivit
genomförd. I praktiken torde vid prövningen av huruvida sistnämnda förutsättning
är uppfylld god vägledning kunna erhållas av de faktiska inkomstförhållandena
för den förutvarande ägaren. Skulle dessa även med bortseende
från bidraget ha varit i stort sett tillfredsställande, bör sålunda bidrag
ej utgå till den nye ägaren. Härjämte bör det förutsättas att bidrag, oberoende
av föreliggande brister å fastigheten, ej bör utgå till den nye ägaren, om
denne på grund av rent personliga förhållanden är i sådan ställning, att något
behov av bidrag ej kan anses föreligga. En förutsättning för bidrag bör
slutligen vara, att den nye ägaren ej underlåtit att begagna sig av eventuellt
föreliggande rationaliseringsmöjligheter och att detta ej berott på skäl, som
få anses godtagbara med hänsyn till personliga omständigheter hos brukaren
och förhållandena i övrigt.

Till nuvarande innehavare av mindre jordbruk torde bidrag böra utgå
under brukarens hela tid, oberoende av de förbättringar av brukningsdelen
och brukarens inkomstförhållanden, som kunna genomföras under denna tid.
Då bidrag anses böra utgå även till ny ägare, bör däremot ej som ovillkorlig
regel gälla, att bidraget skall utgå under hela den tid den nye ägaren
kan inneha fastigheten. Eftersom anledningen till att bidrag överhuvud anses
böra utgå till den nye ägaren är den, att den erforderliga yttre rationalise -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

147

ringen ännu ej hunnit genomföras, bör i stället i princip gälla att bidrag bör
utgå endast till dess sagda rationalisering genomförts eller ägaren beretts
möjlighet att genomföra densamma. Likaså bör bidrag kunna bortfalla vid
en sådan förbättring av brukarens inkomstmöjligheter, som gör att behov
av bidrag ej längre kan anses föreligga. Lantbruksnämnden bör äga meddela
de bestämmelser, som i dessa hänseenden kunna befinnas erforderliga.

I fråga om arrendators rätt att erhålla bidrag synes, i anslutning till det
nu anförda, böra gälla, att nuvarande arrendator bör äga uppbära bidrag så
länge han sitter kvar å fastigheten men att den, som tillträder arrende efter
de nya bidragsreglernas ikraftträdande, bör erhålla bidrag endast om sådana
omständigheter föreligga, att han skulle ha kunnat erhålla bidrag, därest han
i stället köpt fastigheten.

För den, som ämnar övertaga en fastighet, till vilken bidrag tidigare utgått,
är det tydligen av vikt att veta huruvida han, därest han förvärvar fastigheten,
kommer att erhålla ifrågavarande bidrag eller ej. Det torde därför böra åligga
lantbruksnämnden att på förfrågan lämna besked härom, även innan definitiv
överlåtelse skett.

De skäl, som tala för att det allmänna under en övergångstid bör lämna
ett särskilt stöd åt innehavarna av vissa mindre jordbruk, göra sig givetvis i
och för sig ej gällande, då brukaren faktiskt även utan ett dylikt stöd kan
uppnå en tillfredsställande inkomst. Det kan sålunda ej anses påkallat att utbetala
något särskilt bidrag i de fall, där jordbruket visserligen ej är fullt
lönsamt men den bristande lönsamheten kompenseras av andra naturtillgångar
å fastigheten, exempelvis av innehav av skog i sådan utsträckning, att fastigheten
som helhet betraktad är att anse som en bärkraftig brukningsdel. Ej
heller är ett särskilt bidrag motiverat beträffande fastigheter av stödjordbrukets
karaktär eller överhuvud taget beträffande fastigheter, där kombinationen
av jordbruksarbete och annat arbete sammanlagt ger brukaren en
skälig inkomst. Ett avskiljande av de mindre jordbruk, till vilka särskilt stöd
bör utgå, från övriga brukningsdelar i samma storleksgrupper, vilket alltså
skulle förutsätta en granskning av de i varje särskilt fall föreliggande försörjningsmöjligheterna
för brukaren, kan svårligen ske på annat sätt än genom
uppställande av en på taxeringsresultaten grundad inkomstgräns. Utskottet
finner det visserligen i och för sig principiellt motiverat, att bidragsrätten
förknippas med en inkomstprövning på så sätt, att bidrag skall utgå endast till
brukare, vilkas inkomst under vissa jämförelseår legat under eu bestämd nivå.
Emellertid erbjuder tillämpningen av en sådan inkomstgräns stora svårigheter.
Just beträffande jordbrukare av de kategorier, som här avses, äro
taxeringsresultaten i betydande utsträckning påverkade av faktorer, som göra
att sagda resultat ej giva ett tillförlitligt uttryck för brukarens faktiska genomsnittliga
inkomstnivå. Utskottet vill i detta hänseende allenast hänvisa till
den felkälla, som ligger däri alt i brukarens taxerade inkomst ofta ingår inkomsten
av arbete, som utförts av andra familjemedlemmar, ävensom till att

148

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

tillfälliga omständigheter, exempelvis försäljning av skog under ett visst år,
kunna starkt påverka taxeringsresultaten. Med hänsyn till de exceptionella
förhållanden, som rått under senare år, är det även klart, att en tillämpning
av inkomstförhållandena under dessa år vid en avgränsning mellan bidragsberättigade
och icke bidragsberättigade brukare medför speciella osäkerhetsmoment.
Förbises bör slutligen ej heller att det förhållandet, att en viss brukares
inkomst ligger över den fastställda inkomstgränsen, ofta kan bero på
en arbetsinsats av brukaren, väsentligen överstigande det normala, medan å
andra sidan en annan brukare, som underlåtit att begagna sig av föreliggande
arbetstillfällen, kan ha stannat vid en inkomst, som ligger under sagda gräns,
och följaktligen skulle bli berättigad till bidrag. Taxeringsresultaten ge därför,
även om man bortser från de i det föregående berörda felkällorna, ingalunda
alltid något fullt tillförlitligt uttryck för de genomsnittliga försörjningsmöjligheterna
å de olika brukningsdelarna.

Nu berörda svårigheter bortfalla, därest inkomstgränsen slopas och bidraget
följaktligen till den nuvarande generationen innehavare av mindre jordbruk
får utgå utan behovsprövning. En dylik lösning innebär emellertid, att bidrag
kommer att utgå även till sådana brukare, vilka icke kunna anses vara i behovav
något särskilt stöd vid sidan av det allmänna prisstödet. Hur stor kostnadsökning
ett dylikt slopande av inkomstgränsen kan medföra, kan ej mera exakt
beräknas. Det synes emellertid sannolikt, att merkostnaden vid en tillämpning
av Kungl. Maj ds förslag i fråga om bidragsbeloppens storlek i utgångsläget
kommer att uppgå till eller överstiga 10 miljoner kronor om året, vilket belopp
givetvis kommer att minska i samma mån som de nuvarande innehavarna
lämna sina brukningsdelar.

En kostnadsökning av denna storleksordning måste uppenbarligen inge
allvarliga betänkligheter. Utskottet har även ur denna synpunkt ansett det
synnerligen tveksamt, huruvida ett slopande av inkomstgränsen är tillrådligt.
Å andra sidan har utskottet funnit det ofrånkomligt, att uppställandet av en
inkomstgräns i ett ej ringa antal fall skulle leda till sådana ojämnheter vid
tilldelningen av det särskilda stödet, som svårligen skulle kunna undgå att
framkalla ett i viss mån berättigat missnöje. Med hänsyn härtill har utskottet
funnit övervägande skäl tala för att det särskilda stödet till de nuvarande
innehavarna av mindre brukningsdelar skall — i likhet med vad som för närvarande
gäller — utgå utan behovsprövning och förordar därför ett slopande
av den i propositionen föreslagna inkomstgränsen.

Då fråga uppkommer om att bidrag skall utgå även till ny ägare av ett
mindre jordbruk, bör däremot — även om någon bestämd inkomstgräns ej
är uppställd — prövas bland annat huruvida med hänsyn till de försörjningsmöjligheter,
som brukningsdelen erbjuder, och brukarens ställning i övrigt
behov av ett särskilt stöd åt brukaren kan anses föreligga.

För att åstadkomma en avgränsning uppåt i fråga om de brukningsdelar,
vilka böra kunna komma i åtnjutande av det särskilda stödet, anser utskottet
i likhet med departementschefen det nödvändigt att en arealgräns uppställes.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

149

Vad angår det sätt, på vilket denna arealgräns bör fastställas, vill utskottet
framhålla, att det ej kan anses motiverat att särskilt bidrag skall utgå
så snart lönsamheten av ett jordbruk något understiger den lönsamhetsnivå
för basjordbruket, som statsmakterna avse att stödja. Dylika mindre variationer
i lönsamheten, vilka kunna föreligga även för brukningsdelar med
större areal än den för basjordbruket genomsnittliga, kunna ej anses påkalla
några särskilda ingripanden från det allmännas sida. Med hänsyn till
det anförda finner utskottet det icke kunna komma i fråga, att, såsom förordats
i motionerna 1:252 och 11:377 ävensom i motionen 11:382, arealgränsen
skulle fastställas till femton hektar, d. v. s. sättas högre än vad som
utgör basjordbrukets genomsnittsareal. En dylik ståndpunkt skulle för övrigt
få återverkningar på hela avvägningen av det allmänna prisstödet. Eftersom
det ej synes kunna ifrågasättas att brukningsdelar av denna storleksordning
skulle dels genom det allmänna prisstödet beredas full lönsamhet,
dels ock därutöver erhålla ett speciellt stöd, borde densamma nämligen medföra,
att producentbidraget komme att ingå i basjordbrukets kalkylerade
inkomster och alltså leda till att det allmänna prisstödet för de brukningsdelar,
som ej erhölle något producentbidrag, bleve lägre än vad som i och
för sig vore behövligt för att bereda dessa jordbruk avsedd lönsamhet.

Med utgångspunkt från nyssnämnda uppfattning, att det särskilda stödet
ej bör ha till uppgift att utjämna allenast mindre differenser i lönsamheten,
finner utskottet i stället den i propositionen förordade arealgränsen av 10
hektar böra godtagas. Denna arealgräns bör emellertid ej vara absolut, utan
bidrag bör, såsom i propositionen anförts, efter särskild prövning kunna
utgå även till brukningsdelar med högre åkerareal än 10 hektar, såvida brukningsdelens
lönsamhet på grund av dålig arrondering eller dålig beskaffenhet
hos åkerjorden ligger så mycket under det normala, att brukningsdelen
med hänsyn till sin avkastningsförmåga finnes vara jämförlig med en genomsnittlig
fastighet om mindre än 10 hektar åker. En dylik regel innebär
i praktiken, att möjlighet öppnas att oberoende av åkerarealens storlek lämna
bidrag till de brukningsdelar, vilkas lönsamhet på grund av sådana faktorer
som nyss nämnts ligger mera avsevärt under basjordbrukets. Utskottet
förutsätter emellertid att, då fråga uppkommer om att överskrida arealgränsen,
hänsyn skall tagas ej blott till lönsamhetsgraden lios själva jordbruket
utan även till förefintligheten av andra inkomstkällor för brukaren
å fastigheten och utanför denna.

I fråga om skalan för utbetalande av producentbidrag synas framför allt
böra beaktas önskemålen, att skalan skall bli sådan, att dels stödet verkligen
i främsta rummet skall komma de typiska övergångsjordbruken till godo,
dels ock det företräde i fråga om mjölkkvantiteternas storlek, som jordbruken
i slättbygderna ha framför brukningsdelarna i övriga delar av landet,
såvitt möjligt utjämnas. För att dessa önskemål skola kunna tillgodoses
och samtidigt stödets totalbelopp skall bliva sådant, alt det kommer alt utgöra
en effektiv hjälp, är det nödvändigt att bidragsbeloppet per kilogram

150

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

levererad mjölk för relativt små mjölkkvantiteter höjes avsevärt utöver nuvarande
belopp. Propositionens förslag att bidraget i princip skall utgå med
12 öre per kilogram för en till mejeri levererad kvantitet av upp till 4 000
kilogram mjölk och till mjölk omräknad grädde per år, därefter utgå med
oförändrat belopp för leveranser upp till 7 000 kilogram per år och sedan
minskas med 6 öre per kilogram för överskjutande kvantiteter, finner utskottet
i stort sett väl avvägt. Dock tala enligt utskottets uppfattning vissa
skäl för att avvecklingen av producentbidraget skall ske i något svagare takt
än som föreslagits i propositionen. Ett avdrag av 3 öre per kilogram synes
utskottet tämligen väl motsvara syftet med ifrågavarande bidrag. Utskottet
vill alltså tillstyrka departementschefens förslag till bidragsskala med den
justeringen att avdraget för den myckenhet, varmed leveransen överstiger
7 000 kilogram per år, skall utgöra 3 öre per kilogram.

Enligt vad departementschefen vidare föreslagit skulle producentbidraget
liksom för närvarande utgå kvartalsvis utan efterreglering. Vid införandet av
de nuvarande bestämmelserna slopades tidigare gällande stadganden om efterreglering.
Anledningen härtill var det arbete, som en efterreglering medförde
för mejerierna. Relativt betydande variationer i fråga om storleken
av mjölkleveransema under olika kvartal förekomma emellertid ofta å de
enskilda brukningsdelarna. Effekten av dessa variationer å det totala beloppet
av det brukningsdelen tillkommande producentbidraget blir vid ett genomförande
av den av utskottet nu förordade omläggningen av bidragsskalan
avsevärt större än tidigare. Därest man efter en dylik omläggning skulle
utbetala bidraget kvartalsvis utan efterreglering, skulle det följaktligen ej
sällan komma att inträffa, att brukaren till följd av dessa variationer ej
skulle komma i åtnjutande av det totala stöd, som egentligen varit avsett.
Till stor del skulle väl ett dylikt resultat kunna undvikas genom att brukarna
inriktade sig på att så långt möjligt utjämna de säsongmässiga variationerna
i mjölkproduktionen. I viss utsträckning måste dock dylika variationer
under alla förhållanden väntas komma att bestå. Utskottet finner
det under sådana omständigheter vara att föredraga, att bidragsbeloppet
skall utgå i förhållande till årskvantiteten levererad mjölk.

Vad angår den praktiska utformningen av eu dylik regel synas olika alternativ
kunna komma under övervägande. Ett av dessa är att bidraget utbetalas
kvartalsvis men med efterreglering vid årets slut. En dylik efterreglering
kan emellertid ge till resultat ej blott att visst ytterligare belopp skall
utbetalas utan även att summan av de kvartalsvis utbetalade beloppen överstiger
vad brukaren med hänsyn till årsleveransens storlek äger erhålla och
att följaktligen brukaren blir återbetalningsskvldig. Afl man alltid skulle
avstå från att kräva återbetalning av vad sålunda för mycket utbetalats, bör
enligt utskottets mening ej ifrågasättas, utan det torde i vart fall böra förutsättas,
att motsvarande belopp skulle avdragas å det bidrag, som skulle
utgå till brukaren för mjölkleveranser under följande kvartal. Bestämmelser,
som leda till dylik återbetalningsskyldighet, böra emellertid enligt utskottets
uppfattning om möjligt undvikas. Detta kan ske därigenom att bidraget
utbetalas endast årsvis. Genom en dylik anordning skulle även me -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

151

jeriemas arbete med utbetalandet av producentbidragen väsentligt underlättas.
Å andra sidan är det tydligt, att det i vissa fall kan innebära en ej
oväsentlig olägenhet för en brukare, om bidraget endast skulle utbetalas
årsvis.

Enligt utskottets mening bör något ställningstagande till dessa spörsmål
lämpligen icke ske nu, utan frågan bör före det nya bidragssystemets införande
bli föremål för övervägande hos det centrala regleringsorganet i samråd
med Svenska mejeriernas riksförening.

Mot vad i propositionen föreslagits angående utformningen av de kontanta
bidragen till sådana koinnehavare, som ej kunna leverera mjölk till mejeri,
har utskottet ej funnit anledning till erinran.

Utskottet vill till slut något beröra vad i motionerna 1:111 och 11:175,
1:251 och 11:379 samt 1:252 och 11:377 anförts om att de mindre jordbruken
borde beredas viss företrädesrätt till animalisk produktion, särskilt
fläsk- och äggproduktion. Enligt utskottets mening böra ej från statsmakternas
sida, i vidare mån än som följer av de av utskottet förordade principerna
för avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen, vidtagas
åtgärder, vilka syfta till att genom regleringsåtgärder främja eller
hålla tillbaka utvecklingen av någon särskild produktionsgren inom viss eller
vissa grupper av jordbruk. Med utgångspunkt från det allmänna prisstödet
bör i stället enligt utskottets uppfattning ske en fri anpassning av produktionen
efter de rådande ekonomiska betingelserna och förutsättningarna i övrigt.
De mindre jordbruken torde härvid ingalunda sakna möjligheter att väl
hävda sig i konkurrensen inom nyssnämnda produktionsgrenar.

Utformningen av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets

område.

Jordbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
s. 57—70.

Departementschefen.

»Kommittén har ingående behandlat frågan om utformningen av de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område. Beträffande flertalet av de
här berörda spörsmålen gäller, att de icke lämpligen böra lösas för någon
längre lid framåt. Gestaltningen av de prisreglerande åtgärderna kan i hög
grad komma att påverkas av sådana omständigheter av handelspolitisk natur,
som nu ej kunna överblickas, ävensom av förhållandena överhuvud
taget på världsmarknaden. Även i fråga om sådana åtgärder, som huvudsakligen
taga sikte på förhållandena inom landet, måste man vara beredd
att anpassa utformningen efter de förändringar, som kunna inträffa, exempelvis
i fråga om produktionsförhållandena i olika delar av landet, avsättningsmöjligheterna
på den inhemska marknaden och den verkan de få för

152

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

olika grupper av konsumenter. Man måste vidare förutsätta, att justeringar
i regleringssystemet efter hand böra vidtagas, i den mån erfarenhet vinnes
rörande dess verkningar i olika avseenden.

Att märka är dessutom, att regleringsanordningama, så länge nuvarande
extraordinära förhållanden bestå, måste anpassas efter dessa. Det kan ej nu
bedömas, när det kan bliva möjligt att avveckla de nuvarande regleringsanordningama
och övergå till de friare former, som jag i likhet med kommittén
anser önskvärda. Detta bör dock ej hindra att man, utan att därmed
binda sig för längre sikt, nu till behandling upptager sådana frågor av mera
principiell betydelse, som kunna väntas bliva aktuella vid en återgång till
normala förhållanden och vilkas lösning ej är beroende av förhållanden,
som ännu ej kunna överblickas. Sedan dylika ståndpunktlaganden skett,
böra strävandena bland annat inriktas på att, i den mån försörjningsläget
lättar, successivt anpassa regleringsåtgärderna efter de principer, som anses
böra tillämpas under normala förhållanden, så att övergången till de sistnämnda
kan ske smidigt och utan onödigt dröjsmål.

Med hänsyn till det anförda kommer jag i det följande i stort sett att begränsa
mig till att angiva min uppfattning rörande vissa av grunddragen för
den prisreglerande verksamheten. Jag vill emellertid erinra om att även dessa
grundlinjer, åtminstone delvis, äro beroende av omständigheter, som lätt
kunna förändras, och därför huvudsakligen böra betraktas såsom ett handlingsprogram,
vilket kan behöva revideras, allteftersom förändringar inträffa
i de förhållanden, som förelågo då det uppgjordes.

Den måhända mest betydelsefulla frågan i detta sammanhang, i vart fall
ur konsumentsynpunkt, torde vara vilken form det allmänna prisstödet åt
jordbruket bör få. Såsom kommittén framhållit kunna här framför allt två
vägar komma i fråga. Den ena är, att stödet lämnas i form av en reglering
av importen av jordbruksprodukter på så sätt att jordbruket, genom att
importen avgiftsbelägges eller kvantitativt begränsas, får möjlighet att i den
mån så erfordras för att bereda jordbruket avsedd lönsamhet uttaga priser
på den inhemska marknaden, som överstiga världsmarknadens. Den andra
är att det allmänna ej vidtager några importreglerande åtgärder eller endast
vidtager dylika i mycket begränsad utsträckning och sålunda låter konsumentpriserna
och därmed också de priser, som producenterna kunna erhålla
vid försäljningen av sina produkter, mer eller mindre anpassa sig efter
världsmarknadens, men i stället genom utbetalande av särskilda statliga pristillägg
till producenterna bereder dessa den utfyllnad, som behövs för att
jordbruket skall uppnå den avsedda lönsamhetsnivån.

Såsom kommittén utvecklat är den senare vägen överhuvud knappast
framkomlig beträffande flertalet vegetabilier och erbjuder betydande svårigheter
och olägenheter i fråga om andra animalier än mejeriprodukter. För
sistnämnda produkter erbjuder den däremot tekniskt sett inga större svårigheter
och har ju även i stor utsträckning tillämpats under åtskilliga år.

Jag vill här även framhålla att jag ej finner det möjligt att genom statliga
subventioner nedbringa priserna å jordbrukets förnödenheter eller dess pro -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

153

duktionskostnader i övrigt i sådan grad, att detta skulle kunna till någon
nämnvärd del ersätta ett importskydd i annan form.

För min del anser jag det icke önskvärt, att som ett normalt led i prisregleringsverksamheten
på jordbrukets område skall ingå utbetalande av
betydande bidrag av statsmedel för att hålla de allmänna konsumentpriserna
på en lägre nivå än som svarar mot de faktiska produktionskostnaderna,
i de sistnämnda då inräknad en ersättning till jordbrukets arbetskraft, likvärdig
med den jämförliga befolkningsgrupper erhålla. Det synes mig ur
alla synpunkter vara att föredraga att stödet här — liksom stödet åt andra
näringsgrenar, vilka åtnjuta skydd — får den formen, att både producentoch
konsumentprisnivån genom en begränsning eller fördyring av importen
lyftas över importprisnivån och att konsumentpriserna sålunda giva uttryck
för de faktiska produktionskostnaderna. Bland annat synes en dylik form
för prisstödet stå bäst i överensstämmelse med den målmedvetna utveckling
av åtgärderna på det socialpolitiska området, som ägt rum särskilt under de
senaste åren och alltjämt pågår.»

Efter att ha berört frågan om de fördelar och nackdelar, som ur olika synpunkter
vore förbundna med att lämna importskyddet i form av tullar respektive
importavgifter, har departementschefen fortsatt:

»Med hänsyn till de betydande företräden, som importavgifter ur de nyss
anförda synpunkterna ha framför tullar, anser jag afl man åtminstone tills
vidare bör utgå från att importskyddet åt jordbruket i första hand bör
lämnas genom uttagande av dylika avgifter. Härvid förutsätter jag, att den
utsträckning, i vilken importavgifter skola få uttagas av Kungl. Maj:t eller
vederbörande centrala regleringsorgan, årligen kommer att fastställas av riksdagen
i samband med prövande av förslag från Kungl. Maj:t rörande utformningen
av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område.

Importskyddet åt jordbruksproduktionen bör, såsom kommittén framhållit,
självfallet omfatta ej enbart jordbruksprodukter i egentlig mening utan
även fodermedel.

Med hänsyn till de olägenheter, som ur olika synpunkter äro förenade
med en kvantitativ importreglering, anser jag, att detta medel för åvägabringande
av det önskade importskyddet om möjligt bör undvikas. Det bör
dock kunna tillgripas såsom en sista utväg, om andra åtgärder ej skulle visa
sig tillräckliga. I likhet med vad som var fallet före det senaste världskriget
torde därför böra finnas befogenhet för Kungl. Maj:t och, efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande, vederbörande centrala regleringsorgan att tillämpa en kvantitativ
importreglering.

Efter vad nu anförts om det sätt, på vilket det statliga prisstödet åt jordbruket
bör lämnas, torde jag få övergå till frågan, hur storleken av detta stöd
skall bestämmas. Rörande själva principen härför har jag redan på tal om
målsättning för jordbrukspolitiken anfört, att det allmänna prisstödet åt
jordbruket bör avvägas så, alt det skall åsyfta att giva full lönsamhet åt
jordbruk, som till storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20
hektar och som fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingen och de fasta

154

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

anläggningarnas beskaffenhet (basjordbruk). Tillämpningen av en dylik princip
förutsätter vissa ändringar i de grunder, som nu tillämpas för beräkningen
av stödets storlek. Under det att man för närvarande använder sig av en
s. k. totalkalkyl, vilken angiver indexmässiga förändringar i jordbrukets
samlade inkomster och utgifter i förhållande till ett visst basår, bör man
i fortsättningen utgå från de faktiska genomsnittliga förhållandena inom en
viss grupp av jordbruk. Detta torde, såsom kommittén föreslagit, lämpligen
kunna göras så, att man införskaffar faktiska siffror rörande produktionskostnader
och inkomster vid ett antal jordbruk, så utvalda, att de genomsnittligt
motsvara det nyss angivna basjordbruket. Med ledning av dessa faktiska
resultat bör så uppgöras en kalkyl (typjordbrukskalkyl) utvisande
vilka priser dylika jordbruk under exempelvis antagande om normal skörd
och oförändrade produktionskostnader genomsnittligt behöva för sina produkter
för att kunna uppnå avsedd lönsamhet. En dylik kalkyl innefattar
betydande företräden i förhållande till den nu använda totalkalkylen. Den
angiver sålunda direkt, vilken lönsamhet jordbruken i den åsyftade gruppen
genomsnittligt faktiskt uppnått och den inverkan en viss förändring i producentpriserna
får för lönsamheten, medan totalkalkylen endast utvisar relativa
förbättringar eller försämringar i lönsamheten i förhållande till ett
visst basår. Genom att upprätta särskilda typjordbrukskalkyler för olika
storleksgrupper av jordbruk och för olika delar av landet kan man vidare
utläsa de skillnader i lönsamhet, som kunna föreligga mellan dessa, medan
totalkalkylen behandlar hela landets jordbruk som ett enda företag. Typjordbrukskalkylen
blir sålunda bland annat av stort värde, då det gäller att avväga
prisstödet åt olika produktionsgrenar så, att basjordbruken i olika delar
av landet skola kunna erhålla full lönsamhet.

Med hänsyn till den betydelse dylika typjordbrukskalkyler få vid avvägningen
av det allmänna prisstödet är det av vikt, att det material, på
vilket de skola grundas, är tillräckligt omfattande och tillförlitligt. Det antal
jordbruk i den nu närmast ifrågavarande storleksgruppen, 10—20 hektar,
vilka för närvarande genom deltagande i den jordbruksekonomiska undersökningen
ha en fullständig inkomst- och kostnadsredovisning, är särskilt
i vissa delar av landet alltför litet för att deras driftsresultat skulle kunna
läggas till grund för dylika kalkyler. Det är därför angeläget, att en utvidgning
av underlaget för desamma snarast kommer till stånd. Det torde
lämpligen få ankomma på statens livsmedelskommission och lantbruksstyrelsen
att i samråd utreda vilka åtgärder, som böra vidtagas för en dylik
utvidgning. Härvid bör givetvis särskild vikt fästas vid att urvalet av de
deltagande fastigheterna skall bliva sådant, att genomsnittet inom den
grupp, som skall läggas till grund för avvägningen av det allmänna prisstödet,
blir representativt för den åsyftade rationaliseringsgi‘aden, d. v. js.
jordbruk med för gruppen genomsnittlig storlek och med rimliga arronderings-
och anläggningsförhållanden. Utredningen bör även omfatta frågorna
om de åtgärder, som böra vidtagas för att räkenskapsmaterialet skall bliva
fullt tillförlitligt, och det sätt, på vilket bearbetningen av materialet skall ske.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

155

Vad sistnämnda fråga angår vill jag framhålla, att det icke synes mig böra
komma i fråga, att arbetet med upprättande av kalkylerna, såsom Riksförbundet
landsbygdens folk gjort gällande, skulle omhänderhavas av jordbrukets
fackliga och ekonomiska organisationer. Däremot kan jag såtillvida
instämma i den uppfattning, som legat till grund för detta riksförbundets
uttalande, att det givetvis är angeläget, att arbetet sker på ett fullständigt objektivt
sätt samt att jordbruket beredes tillfälle att deltaga däri och att
granska de föreliggande utredningsresultaten.

Enligt kommitténs förslag borde de här avsedda kalkylerna i första hand
upprättas för storleksgrupperna 10—20 hektar och 20—30 hektar. Vidare
borde vid uppgörandet av dylika typjordbrukskalkyler tillämpas den indelning
av riket i fem naturliga jordbruksområden, som använts vid bearbetningen
av de hittills insamlade räkenskapsresultaten, och särskilda kalkyler
upprättas för ett vart av dessa områden. Här åsyftade områden äro följande:
Skåne-Hallands slättbygder,
sydsvenska mellanbygden.

mellersta Sveriges slättbygder, omfattande Öland, Gotland, Östgötaslätten,
Vänerslätten samt Mälar- och Hjälmarbygden,
södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder, samt
norra Sverige, omfattande hela Norrland utom Gästrikland ävensom mellanbygden
och fjällbygden i Kopparbergs län.

Kommittén har ytterligare framhållit, att det vore önskvärt, att norra Sverige
i beräkningarna skulle uppdelas i två områden, nämligen övre Norrland,
omfattande Västerbottens och Norrbottens län, samt nedre Norrland, omfattande
den övriga delen av norra Sverige.

Vad kommittén föreslagit i fråga om de grupper, för vilka typjordbrukskalkyler
böra upprättas, synes mig ändamålsenligt. Av den ståndpunkt jag
Intagit till frågan om valet av basjordbruk följer, att det enligt min mening
ej finnes anledning att, såsom ifrågasatts bland annat i ett av vissa kommittéledamöter
avgivet yttrande, verkställa särskilda kalkyler för jordbruk
i storleksgruppen 10—15 hektar. Jag vill emellertid framhålla, att det torde
böra förutsättas, att den jordbruksekonomiska undersökningen liksom hittills
kommer att omfatta jordbruk i samtliga storleksgrupper. Man kommer
sålunda i fortsättningen, även om särskilda typjordbrukskalkyler ej upprättas
beträffande andra storleksgrupper än de två först nämnda, alltid att
ha möjlighet att, låta vara något i efterhand, jämföra lönsamhetsförhållandena
i de olika grupperna. Ej heller i fråga om valet av de områden, för vilka
särskilda kalkyler böra upprättas, finner jag anledning till erinran mot kommitténs
förslag. Påpekas må, att det här ej är fråga om att bestämma vissa
områden, vilka skola behandlas olika vid detaljutformningen av de prisreglerande
åtgärderna, ulan endast om cn uppdelning i syfte att belysa effekten
av prisstödet i olika delar av landet med olikartade naturliga produktionsförutsättningar
och även med i viss mån olikartad produktionsinriktning.
Båda de nu berörda frågorna torde emellertid i viss mån bliva beroende på de
erfarenheter, som vinnas under arbetet med handhavandet av prisreglerings -

156

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

verksamheten. Det är sålunda exempelvis tänkbart, att det längre fram kan
befinnas önskvärt att vid upprättandet av typjordbrukskalkylerna följa en
områdesindelning, som avviker från den nu angivna.

Såväl med hänsyn till att jordbrukets produktionsförhållanden ännu äro
i så hög grad påverkade av krigsförhållandena, att de icke äro lämpade att
användas som underlag för en för normala förhållanden avsedd avvägning
av prisstödet, som ock i betraktande av att anslutningen av räkenskapskontrollerade
jordbruk ännu icke är så stor, att tillförlitliga kalkyler kunna upprättas
på grundval av dessa jordbruks räkenskapsresultat, torde det, såsom
kommittén framhållit, åtminstone ännu en tid vara nödvändigt att bibehålla
ett system med en totalkalkyl. Till den av kommittén berörda frågan om
eventuella omläggningar i metoderna för upprättande av denna kalkyl torde
det ej vara påkallat att här taga ställning. Ej heller synes det nödvändigt att
nu i vidare mån än jag förut angivit fatta ståndpunkt till de i och för sig betydelsefulla
spörsmål angående metoden för upprättandet av typjordbrukskalkylerna
och användningen av desamma, som kommittén behandlat. Jag
syftar här bland annat på sådana frågor som valet av basår eller basperiod,
sättet för beräknande av de produktkvantiteter, som skola införas i kalkylen,
längden av den tidrymd, under vilken den för basperioden uppgjorda
kalkylen bör tillämpas, och det sätt, varpå under sagda tidrymd hänsyn
bör tagas till eventuellt inträffade förändringar å inkomst- eller kostnadssidan.
Nu nämnda och ett flertal andra problem torde i stället få upptagas till successivt
avgörande med ledning av de erfarenheter, som efter hand kunna vinnas
rörande metoden för upprättande av kalkylerna och rörande dessas användbarhet,
och torde i första hand böra upptagas av det organ, som upprättar
dylika kalkyler. Såvitt den närmaste tiden angår torde man böra räkna
med att avvägningen av prisstödet i vart fall huvudsakligen måste baseras
på en totalkalkyl.

Avvägningen av det allmänna prisstödet torde, vare sig densamma i
främsta rummet skall grundas på en totalkalkyl eller på en typjordbrukskalkyl,
böra ske före regleringsårets början. Det nu tillämpade systemet
med vårprissättning bör alltså bibehållas. Såsom kommittén framhållit synes
det emellertid angeläget, att denna avvägning skall vara definitiv och att
justeringar av densamma med hänsyn till resultatet av skördeutfallet eller
andra under regleringsåret inträffande förändringar å inkomst- eller kostnadssidan
undvikas. Vid avvägningen av prisstödet bör därför till de priser,
som i och för sig enligt föreliggande kalkyler behövas för alt jordbruket
skall kunna uppnå avsedd lönsamhet, läggas en marginal, vilken giver jordbruket
möjlighet till en viss kompensation i händelse av svag skörd. Vid bestämmandet
av marginalens storlek bör bland annat beaktas, att variationerna
i skörderesultaten under ett antal år i viss utsträckning böra medföra
en utjämning av de över- eller underskott i förhållande till det beräknade
resultatet, som kunna ha uppstått enstaka år. Såsom kommittén anfört, torde
det icke vara möjligt att någon längre tid i förväg angiva något bestämt mått
för marginalens storlek, utan denna fråga torde få prövas med ledning av

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

157

föreliggande förhållanden och vunna erfarenheter. Ej heller kan vid bedömningen
av hur stor marginalen bör vara hänsyn tagas till de förhållanden,
som skulle uppstå vid missväxt eller vid ett skörderesultat, som närmar sig
missväxt. Frågan, i vad mån särskilt stöd bör utgå i dylika situationer, torde
ej kunna regleras i förväg.

Den varje vår skeende avvägningen av det allmänna prisstödet bör alltså
leda till att för varje särskild produktionsgren, där importskydd bör lämnas,
angives den genomsnittliga prisnivå å produkterna, som statsmakterna
skola stödja genom importregleringen (importgränsen). I den mån så anses
erforderligt, torde i samband därmed även böra i stora drag angivas de variationer
i importgränsen, som böra medgivas på grund av normala säsongmässiga
variationer i den inhemska prisnivån.

Riktpunkten vid avvägningen av prisstödet bör, i enlighet med vad förut
anförts, vara att arbetskraften vid jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad
skall få en ersättning för sitt arbete, som motsvarar vad jämförliga
arbetargrupper erhålla. Såsom kommittén framhållit måste emellertid
den takt, i vilken utjämningen av den nuvarande löneklyftan mellan jordbruksbefolkningen
och andra befolkningsgrupper kan ske, bliva beroende av
olika faktorer, bland andra produktionsutvecklingen, avsättningsförhållandena
och det allmänna ekonomiska läget.

Vid avvägningen av prisstödet bör beaktas, att stödet skall giva avsedd
lönsamhet åt jordbruken i olika delar av landet. Rörande de problem, som
härvid uppkomma, må erinras om vad förut sagts därom att åtminstone en
avsevärd del av de olikheter i fråga om produktionsförutsättningarna och
produktionskostnaderna, som föreligga mellan skilda delar av landet, torde
kunna utjämnas genom det sätt, på vilket stödet åt olika grenar av jordbruksproduktionen
avväges. Vidare bör den naturliga prisdifferentieringen
mellan överskotts- och underskottsområden beaktas vid avvägningen. Denna
naturliga prisdifferentiering leder ju till att brukningsdelarna i de ur jordbrukssynpunkt
mindre gynnsamt lottade delarna av landet genomsnittligt
kunna påräkna ett något högre pris å sina produkter än brukningsdelarna i
de bättre jordbruksområdena och bidrager alltså i någon mån till att utjämna
de föreliggande differenserna i fråga om produktionskostnader med mera.
Några åtgärder från det allmännas sida för att genom statliga pristillägg eller
på annat sätt åstadkomma en differentiering av produktpriserna i olika delar
av landet böra däremot enligt min mening ej vidtagas. Från sistnämnda regel
bör dock göras ett undantag, nämligen i fråga om mjölken. Därest jordbruket
i Norrland eller vissa delar av Norrland ej genom de i det föregående
omnämnda faktorerna skulle uppnå avsedd lönsamhet, torde nämligen ett
särskilt tillskott böra lämnas jordbruket i dessa områden i form av ett differentieringsbidrag
å mjölk. Det synes emellertid antagligt, att behovet av
dylika differentieringsbidrag skall minska i samma mån som utvecklingen
av det norrländska jordbruket fortskrider. Bland annat med hänsyn härtill
torde man böra räkna med att den nuvarande kostnadsramen för dylika bi -

158

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

drag till det norrländska jordbruket, d. v. s. mellan 15 och 20 miljoner kronor
per är, ej skall behöva överskridas.

De medel, som eventuellt kunna erfordras för utbetalande av dylika differenlieringsbidrag,
böra ställas till förfogande av det allmänna. Om en särskild
mjölkavgift skulle komma att upptagas, böra de medel, som kunna
inflyta därigenom, i första hand användas för att bestrida kostnaden för differentieringsbidragen.

Hela förslaget rörande utformningen av det statliga prisstödet bygger på
den tanken, att importprisnivån å jordbruksprodukter under normala förhållanden
kommer att ligga under den inhemska prisnivån. För närvarande
är som bekant beträffande åtskilliga produkter förhållandet det motsatta.
Även sedan mera normala förhållanden inträtt, kan man givetvis ej utesluta
möjligheten av att åtminstone temporärt prisnivån å världsmarknaden i
fråga om viss eller vissa produkter kan komma att ligga över den inhemska
producentprisnivå, som statsmakterna stödja för att bereda jordbruket full
lönsamhet — importgränsen. Det är tydligt, att ett dylikt förhållande skulle,
om inga åtgärder vidtagas för att begränsa exporten, kunna leda till att brist
uppstår på den inhemska marknaden eller att prisnivån å denna drives upp
över vad som i och för sig kan anses skäligt.

Därest utlandsprisema ligga över importgränsen eller import ej kan ske,
saknas den möjlighet att bromsa en prisstegring å den inhemska marknaden,
som ett lättande av importrestriktionerna eljest utgör. På sätt kommittén
framhållit kan det emellertid ej anses rimligt om jordbruket, förutom
att detsamma normalt åtnjuter ett importskydd för att den däri arbetande
befolkningen skall kunna uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig med andra
befolkningsgruppers, jämväl skulle äga vid tillfällen, då prisnivån å
världsmarknaden mera tillfälligt ligger över den inhemska producentprisnivå,
som erfordras för att bereda jordbruket en dylik lönsamhet, begagna
sig av denna stegring av världsmarknadens prisnivå för att uppnå högre priser
på den inhemska marknaden. I fråga om sådana produkter, där risk för
en dylik prisstegring kan tänkas komma att föreligga, torde därför böra finnas
möjlighet att begränsa exporten i den mån så behövs för att hindra att
den inhemska producentprisnivån skall stiga över importgränsen. I de regleringsfullmakter,
som böra tillkomma Kungl. Maj:t eller det centrala regleringsorganet,
torde därför böra ingå befogenhet att genom reglering av exporten
vidtaga de begränsningar av denna, som kunna anses erforderliga för
sagda ändamål.

Det ligger såväl i jordbrukets som i det allmännas intresse, att de statliga
ingripandena i prisstödjande eller prisreglerande syfte skola begränsas till vad
som är oundgängligen nödvändigt. Jag delar därför helt kommitténs uppfattning,
att statens verksamhet på detta område i huvudsak bör inskränkas
till att lämna jordbruket ett importskydd. Härjämte kan det, såsom nyss
framhållits, i vissa situationer tänkas bliva nödvändigt att vidtaga åtgärder
för att förhindra, att den inhemska producentprisnivån skall stiga över vad

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

159

som erfordras för att bereda joi''dbruket avsedd lönsamhet. Staten bör däremot
ej garantera någon viss producentprisnivå å den inhemska marknaden,
utan det bör, med den begränsning som nyss angivits, ankomma på jordbruket
självt alt ordna avsättningsförhållandena för sina produkter på det sätt
som anses mest förmånligt för jordbruket och att därvid bland annat självt
träffa valet, om export skall ske eller ej. Det statliga stöd åt lagring av jordbruksprodukter,
som lämnats särskilt under krigsåren, bör avvecklas i och
med återgången till en friare prisbildning och lagringsverksamheten i huvudsak
övertagas av jordbruket självt. Beträffande brödsäd torde dock ett visst
lagringssiöd böra lämnas även i fortsättningen för att förhindra alltför starka
prisfall.

I fråga om målsättningen för jordbrukspolitiken har jag angivit, att jordbruksproduktionen
icke bör vara större än att den väl rymmes inom den ram,
som avsättningsmöjligheterna inom landet erbjuda. En konsekvens härav är,
att något statligt stöd vid export av jordbruksprodukter i princip icke bör
förekomma. Mot denna princip strider det ej, om statsmakterna vid export
av sådana animaliska produkter, som framställts medelst importerade fodermedel,
lämna restitution med belopp, motsvarande importavgifterna för de
fodermedel, som kunna anses ha belöpt på de exporterade kvantiteterna. Det
blir i dylikt fall i realiteten endast fråga om att undanröja den konstlade fördyring
av produktionen, som importavgifterna medfört. Jag anser därför, att
dylik restitution bör lämnas. Om export av smör eller andra mejeriprodukter
kan ske, kunna vidare situationer tänkas då det, med fasthållande vid
nyssnämnda målsättning, särskilt för att på annat sätt än genom höjning av
margarinpriset få ett lämpligt förhållande mellan smör och margarin på den
inhemska marknaden kan vara påkallat att utbetala ett exportbidrag för
dylika produkter.

Vad härefter angår huvuddragen av regleringsanordningarna beträffande
olika produktslag må anföras följande.

För den inhemska fodermedelsodlingen och animalieproduktionen blir det
av utomordentligt stor betydelse, i vilken utsträckning och på vilka villkor
möjlighet lämnas till import av fodermedel. Redan vid behandlingen av frågan
om målsättningen för jordbrukspolitiken har jag framhållit, att det synes
mig vara att tillråda att man tills vidare, i den mån en fodermedelsimport ej
är önskvärd med hänsyn till det aktuella försörjningsläget, iakttager en viss
återhållsamhet vid medgivande av dylik import, men att man dock, så länge
balanserade foderstater ej kunna uppställas medelst inhemska fodermedel,
torde böra tillåta import av kraftfodermedel i den utsträckning, som erfordras
för detta ändamål. Det torde vidare böra förutsättas, att vid en fodersädsskörd
av normal storlek utrymme bör lämnas för eu viss fodermedelsimport,
vilken kan begränsas, om så behövs för att förebygga uppkomsten av pristryckande
överskott på den inhemska fodersädsmarknaden.

På sätt kommittén anfört torde man vid avvägningen av prisstödet åt
den inhemska fodermedelsodlingen böra utgå från de priser å animaliska

160

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

produkter, som jordbruket behöver uppnå för att erhålla avsedd lönsamhet,
och sedan avväga prisstödet åt fodermedelsodlingen så att priset å de inhemska
fodermedlen skall motsvara det förädlingsvärde de ha vid en animalieproduktion,
som avsättes till nyssnämnda priser. Vid det praktiska
handhavandet av regleringen av fodermedelsimporten bör därför i första
hand hänsyn tagas till prisutvecklingen beträffande inhemska fodermedel.
Skulle dessa sjunka under den nivå, som motsvarar nyssnämnda förädlingsvärde,
bör importen begränsas, och skulle de stiga över sagda nivå, böra
importrestriktionerna lättas i den utsträckning, som behövs för att de inhemska
fodermedlen åter skola gå ned till sagda nivå.

Importregleringen bör, i överensstämmelse med vad jag tidigare anfört, i
första hand ske enbart genom uttagande av importavgifter, och någon form
av direkt kvantitativ importreglering bör ej tillgripas annat än som en sista
utväg. Beträffande importavgifterna bör eftersträvas, att dessa skola hållas
oförändrade under så långa perioder som möjligt. Vad Svenska foderämnesoch
spannmålsimportöremas förening anfört rörande tidpunkten för erläggande
av importavgift synes mig böra beaktas. Likaså delar jag den av sagda
förening uttalade uppfattningen, att fodermedelsprisema i importhamnarna
böra vara normerande för de inhemska fodermedelsprisema.

För stödjande av den inhemska prisnivån å fodersäd och andra fodermedel
torde vidare, liksom under 1930-talet, böra tillämpas ett system med
inmalningstvång beträffande grynhavre och reglering av importen av färdigprodukter
från havregrynsindustrien samt finnas befogenhet att uttaga skatt
å här i riket tillverkade oljekakor och liknande fodermedel ävensom å här
i landet framställt kli.

Enligt kommitténs förslag borde åtgärderna för stödjande av den inhemska
fodersädsodlingen i princip begränsas till åtgärder av den art, som nu angivits.
Härtill kommer givetvis det stöd åt fodersädspriset, som prisstödet
åt animalieproduktionen indirekt innebär. Därest fodersädsskörden något år
skulle bliva så stor, att dessa åtgärder visade sig otillräckliga för att uppehålla
fodersädspriset på den nivå, som skulle motsvara dess förädlingsvärde
vid utfodring, borde något statligt stöd till export av fodermedel ej utgå och
i regel ej heller något stöd till lagring av fodersäd. Vad sistnämnda stödform
angår har kommittén dock anfört, att den ej ville kategoriskt avvisa tanken
på att det allmänna skulle kunna företaga stödköp av fodersäd i vissa situationer,
då ett dylikt ingripande kunde tänkas få praktisk effekt utan att stödköpen
behövde få alltför stor omfattning eller medföra alltför stora kostnader
för det allmänna, samt att det därför syntes önskvärt, att regleringsfullmakterna
skulle bliva så vida, att de gåve Kungl. Maj:t eller det centrala
regleringsorganet eu viss handlingsfrihet i detta hänseende.

För min del anser jag, att stödet åt den inhemska fodersädsproduktionen
bör begränsas till det, som ligger i regleringen av fodermedelsimporten och
i stödet åt animalieproduktionen. Har fodersädsskörden på grund av variationer
i skörderesultatet ett år blivit så stor att, även om fodermedelsimporten
begränsas, prisfall uppstå på den inhemska marknaden, måste en följd

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

161

härav väntas bliva, att animalieproducenterna, då de finna prisläget gynnsamt,
uppköpa och lagra fodersöd för sin animalieproduktion. För alla de
jordbrukare, som ej äro inriktade på att producera fodersäd till avsalu, är
vidare eu lagring till kommande år det naturliga sättet att omhändertaga
överskottet. Med hänsyn bland annat till att normalt endast en mycket ringa
del av den totala fodersädsproduktionen är avsedd för avsalu är det slutligen
så gott som omöjligt att vid stödköp av fodersäd få en rättvis fördelning av
stödet. Statligt stöd till lagring eller export av fodersäd bör därför enligt
min mening ej lämnas.

Stödet åt brödsädsodlingen torde, i enlighet med vad kommittén föreslagit,
liksom före kriget i första hand böra lämnas på så sätt, att man genom
reglering av införseln av brödsäd och brödsädsprodukter samt genom bestämmelser
om inmalningslvång i fråga om inhemsk brödsäd bereder den
egna brödsädsproduktionen företrädesrätt å den inhemska marknaden, såvitt
gäller avsättning till människoföda.

Enligt kommitténs förslag böra statsmakterna härjämte lämna stöd för
uppehållande av en lägsta prisnivå å brödsäd, motsvarande brödsädens förädlingsvärde
vid animalieproduktion. Sagda prisnivå, bottenpriset för brödsäd,
skulle ligga ett stycke under den nivå, som stödjes genom importregleringen.
Den av kommittén föreslagna formen för sistnämnda stöd — av kommittén
kallad utjämningslagring — bygger på samma tanke som det under
1930-talet tillämpade stödköpsförfarandet men avviker från detta främst därigenom
att stödköpsverksamheten enligt kommitténs förslag skall omhänderhavas
ej av något statligt organ utan av spannmålshandelns egna företag,
d. v. s. jordbrukets ekonomiska organisationer, de privata spannmålshandlarna
och kvarnarna, vilka av det allmänna såsom ersättning för sin stödköpsverksamhet
skulle tillförsäkras viss lagringsersättning samt prisfallsgaranti.
Vidare skulle en viss beredskapslagring av brödsäd äga rum. Även
denna beredskapslagring skulle ombesörjas av spannmålshandelns egna organ
enligt avtal med staten.

Lika litet som i fråga om andra jordoruksprodukter bör staten beträffande
brödsäden lämna garanti för att jordbruket under alla förhållanden skall
uppnå den prisnivå, som stödjes genom importregleringen. Även här bör
prisutvecklingen i första hand bliva beroende på produktionens storlek och
den föreliggande efterfrågan. I likhet med kommittén finner jag det emellertid
påkallat, alt statsmakterna i fråga om brödsäd i viss utsträckning skola
lämna ett särskilt lagringsstöd, om så skulle vara erforderligt för att förhindra
att brödsädspriset på den inhemska marknaden skall sjunka under
vad som motsvarar brödsädens förädlingsvärde vid animalieproduktion. Den
av kommittén för detta ändamål föreslagna stödformen — utjämningslagring,
synes erbjuda betydande fördelar, särskilt därigenom att staten då befrias
från att omhänderhava och avyttra den stödköpta spannmålen. Frågan
om en dylik utjämningslagring torde emellertid ej bliva omedelbart aktuell.
Såvida det världspolitiska läget det medgiver, synes det nämligen lämpligt,

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 11 samt. Nr 2.

162

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

att uppbyggandet av det beredskapslager av brödsäd, som även enligt min
uppfattning bör finnas, skall ske successivt genom omhändertagande av de
överskott, som under de närmaste åren kunna uppkomma på den inhemska
brödsädsmarknaden. I den mån ett brödsädsöverskott ej absorberas på denna
väg, torde man vidare, därest brödsädspriset skulle tendera att sjunka under
bottenpriset, i första band böra söka bereda avsättning för brödsäden till
utfodring genom att begränsa importen av fodermedel. Visa sig dylika åtgärder
ej tillräckliga, torde ett statligt stöd till en viss utjämningslagring av brödsäd
böra lämnas. Jag finner det emellertid icke nödvändigt att nu gå in på
frågan om detaljutformningen av ett dylikt stöd.

I vissa yttranden ha uttalats farhågor för att de statliga stödåtgärderna
beträffande brödsäden skulle stimulera till odling i sådan omfattning, att
överskottssvårigheter skulle uppstå. För att minska denna risk har i ett yttrande
föreslagits, att i fråga om inmalningstvånget skulle bestämmas en övre
gräns för inmalningsskyldigheten, liggande ett stycke under hundraprocentigt
inmalningstvång, vilken gräns ej skulle höjas vid goda skördar. I överensstämmelse
med min allmänna syn på prisstödet åt jordbrukets produkter
anser jag det självfallet även i fråga om brödsädsodlingen angeläget, att
dennas normala volym ej skall vara större än att den väl rymmes inom de
avsättningsmöjligheter, som den inhemska konsumtionen erbjuder. Därest
tendenser till överproduktion av brödsäd skulle uppstå böra dessa tendenser
emellertid motverkas ej genom en begränsning av inmalningsprocenten för
brödsäd utan genom en sänkning av de prisnivåer å brödsäd, som statsmakterna
stödja genom importreglering respektive genom stödet åt utjämningslagring.
Därest överskott av brödsäd, beträffande vilka utjämningslagring skulle påkallas,
skulle uppkomma ej enbart vid tillfälliga variationer i skörderesultaten
utan som en mera regelbunden företeelse, bör detta sålunda föranleda
en sänkning av nämnda prisnivåer. I fråga om utjämningslagringen må vidare
understrykas, att statens medverkan till denna ej bör innefatta någon
absolut garanti för att prisnivån å brödsäd under ett visst år ej skall sjunka
under det för sagda år angivna bottenpriset. Den kvantitet, beträffande vilken
utjämningslagring skall ifrågakomma, torde böra vara maximerad, och
det kan sålunda tänkas, att prisnivån sjunker under bottenpriset, därest
utbuden skulle fortsätta efter det densamma inlagrats. Frågan om den maximikvantitet,
som skall kunna få ingå i utjämningslagring under ett visst
regleringsår, torde böra avgöras av riksdagen i samband med fastställandet
av grunderna för avvägningen av prisstödet under regleringsåret. Det bör
därefter i första hand ankomma på det centrala regleringsorganet att besluta,
om och i vad mån sådan lagring faktiskt skall äga rum.

Kommittén har slutligen nämnt, att man såsom ett alternativ till utjämningslagring
i vissa situationer skulle kunna tänka sig utbetalande av bidrag
till export av brödsäd. Detta skulle exempelvis kunna ifrågasättas, om det
belopp, som skulle behöva utbetalas i bidrag för att möjliggöra exporten,
vore lägre än det belopp, som staten skulle behöva erlägga för att få utjämningslagring
till stånd. Vidare skulle det kunna tänkas att man, genom

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

163

att exportera brödsäden i stället för att använda den som fodermedel inom
landet, skulle kunna undgå att vidtaga en eljest oundviklig begränsning av
lodermedelsimporten och att brödsädsexporten härvid ur nationalekonomisk
synpunkt skulle framstå som förmånligare än begränsningen av fodermedelsimporten.

För min del anser jag, att någon statlig subventionering av en export av
brödsäd i allmänhet ej bör ifrågakomma. I sådana fall som nyss nämnts bör
dock undantagsvis ett exportbidrag kunna utgå i stället för stöd åt utjämningslagring
eller en begränsning av fodermedelsimporten. En förutsättning
härför bör dock vara, att åtgärden ej kan antagas komma att vålla olägenheter
ur handelspolitiska eller andra synpunkter. Vidare bör beaktas, att åtgärden
ej leder till en ökning av det totala statliga stödet åt jordbruksproduktionen.

Då det utbetalande av dylika exportbidrag, som eventuellt kan ifrågakomma,
bör ses som ett led i den prisstödjande verksamhet, vars båda andra former
utgöras av utjämningslagringen och regleringen av brödsäds- och fodermedelsimporten,
synes det lämpligt, att det i första hand skall ankomma på
vederbörande centrala regleringsorgan, vilket bör handhava sistnämnda två
avsnitt av regleringsarbetet, att jämväl pröva frågor om utbetalande av exportbidrag
för brödsäd.

Någon anledning att bibehålla det under 1930-talet tillämpade systemet
med utförselbevis synes ej föreligga.

I fråga om utformningen av stödet åt brödsädsodlingen vill jag till slut med
anledning av vad Svenska kvarnföreningen anfört om förhållandena vid vissa
förädlingsindustrier framhålla att man vid utformningen och tillämpningen
av regleringsbestämmelsema på förevarande område bör söka att, så långt
detta kan ske utan att det erforderliga jordbruksstödet begränsas, undvika
åtgärder, som skulle medföra en försämring av dessa industriers konkurrensmöjligheter
gentemot den utländska industrien.

Stödet åt produktionen av köttvaror och ägg bör liksom stödet åt övriga
produktionsgrenar lämnas genom en importreglering, i första hand i form
av en avgiftsbeläggning. Till frågan, i vad mån härjämte en särskild licensiering
av importen bör äga rum, återkommer jag i det följande.

I likhet med kommittén anser jag, att importregleringen beträffande köttvaror
ej bör omfatta speciella slag av köttvaror, där importen i stort sett kan
anses sakna betydelse för avsättningen av den inhemska produktionen, och,
åtminstone tills vidare, ej heller amerikanskt fläsk. I huvudsak torde regleringen
sålunda böra omfatta levande nötkreatur, får och svin, kött av nötkreatur,
får och häst, fläsk med undantag av amerikanskt fläsk, samt konserver
av sådant kött och fläsk, som nu nämnts.

Med det skydd, som denna importreglering erbjuder, bör den inhemska produktionen
därefter fritt få avsättas på den inhemska marknaden samt, med
de undantag som i det följande angivas, även få exporteras. Något särskilt
statligt stöd vid lagring av köttvaror och ägg bör icke utgå. Ej heller bör något

164

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

statligt bidrag utgå vid export av dessa varor. Rörande exporten vill jag emellertid
erinra om vad jag förut yttrat därom att vid export av sådana animaliska
produkter, som framställts medelst importerade fodermedel, restitution bör
lämnas med belopp, motsvarande de importavgifter, som kunna anses belöpa
på de exporterade kvantiteterna. På sätt kommittén anfört synes man i fråga
om nötköttsproduktionen knappast kunna anse att kostnaderna för denna
produktion stå i sådant samband med priserna å importerade fodermedel, att
restitution där är påkallad. Däremot bör restitution kunna lämnas vid export
av fläsk och ägg. Det blir här tydligen en bedömningsfråga, hur stora kvantiteter
importerade fodermedel, som böra anses belöpa på en viss för export
avsedd myckenhet fläsk eller ägg. Denna bedömning ävensom fixerandet av
restitutionens storlek torde böra ankomma på det centrala regleringsorganet.

Vid handhavandet av regleringsåtgärderna beträffande animaliska produkter
uppkommer frågan, i vad mån en centralisering av importen och exporten
bör ske. Spörsmålet är framför allt av betydelse för köttvaror och ägg.

Såsom kommittén framhållit kan man, när priserna å utlandsmarknaden
ligga under den inhemska prisnivån, ej räkna med att export i stort sett skall
ske från andra än jordbrukets ekonomiska organisationer eller i annat syfte
än att avlasta ett pristryckande överskott från den inhemska marknaden. Ligga
priserna å utlandsmarknaden åter temporärt över den inhemska producentprisnivån,
komma givetvis även andra än sagda organisationer att ha intresse
av exporten. Om inga åtgärder vidtoges för att reglera exporten, skulle detta
alltså leda till att de till sagda organisationer anslutna jordbrukarna finge
ensamma bära förlusterna för den export, som sker för att i hela jordbrukets
intresse uppehålla prisnivån å den inhemska marknaden, medan däremot även
andra skulle ha möjlighet att utnyttja ett tillfälligt, gynnsamt prisläge. Erfarenheterna
från 1930-talet ha vidare visat, att en fri konkurrens mellan olika
exportörer i ett dylikt läge ofta lett till en försämring av priset.

Nu berörda olägenheter ledde under 1930-talet till att exporten lades under
statlig kontroll och att olika åtgärder vidtogos i syfte att få till stånd en centralisering
av exporten. Fördelningen av utförseln av saltat fläsk till England
anförtroddes sålunda åt en särskild förening, Svenska exportslakteriernas
förening u. p. a., och regleringen av exporten av ägg uppdrogs åt Sveriges äggintressenters
förening u. p. a. Föreningarna hade att fördela medgivna exportkvantiteter
mellan exportörerna enligt skäliga grunder och på sådant sätt, att
en möjligast jämn utförsel skulle åstadkommas. I fråga om exporten av levande
nötkreatur till Tyskland tillförsäkrades Sveriges slakteriförbund den
övervägande delen av den tillåtna exporten.

I likhet med kommittén anser jag, att man med hänsyn till nyss berörda
olägenheter även i fortsättningen icke torde kunna undvara en centralisering
i någon form av exporten av köttvaror och ägg. Det synes mig skäligt, att
man vid en dylik centralisering bereder plats både för jordbrukets ekonomiska
organisationer och för utanför desamma stående producentintressen. En förutsättning
för rätt att deltaga i exporten bör dock vara, att vederbörande ej
endast skall begagna sig av de vinstmöjligheter, som tillfälligtvis kunna yppa

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

165

sig, utan åtminstone ekonomiskt vara delaktig i exporten i dess helhet såsom
en verksamhet i syfte att tillgodose jordbrukets intressen.

Den form för centraliseringen, som kommittén föreslagit, innebär, såvitt
angår köttvaror, att en särskild ekonomisk förening skulle bildas, i vilken
dels Sveriges slakteriförbund, dels utanför detta stående slakteriföretag eller
de organisationer, till vilka de sistnämnda äro anslutna, skulle äga ingå som
medlemmar. Medlem av föreningen skulle både äga rätt att erhålla del av
eventuell vinst och vara skyldig att bära andel av förlust å exporten. Medlem
borde vara skyldig att kvarstanna i föreningen under den längsta tid,
som kunde stadgas med Kungl. Maj:ts medgivande, d. v. s. 5 år. Medlem
borde slutligen ingå i föreningen med det antal andelar, som svarade mot
lians del av den totala slakten, och ha rösträtt i föreningen i förhållande till
antalet andelar.

På motsvarande sätt skulle i fråga om äggexporten bildas en särskild ekonomisk
förening. Rätt att ingå som medlem i denna förening skulle tillkomma
dels Svenska ägghandelsförbundet, dels övriga företag, som bedriva partihandel
med ägg, eller de organisationer, till vilka dessa företag äro anslutna.

De invändningar, som i vissa yttranden framställts mot en dylik organisation,
torde icke vara bärande. Det synes mig ej mer än rimligt att man, när
det är fråga om att utforma åtgärder, som skola bereda jordbruksnäringen
ett visst stöd, tillser att även tillfälliga, gynnsamma prisförhållanden å utlandsmarknaden
skola kunna komma jordbruket som helhet tillgodo i största
möjliga utsträckning eller i vart fall av jordbruket i dess helhet kunna användas
som en viss motvikt mot en förlustbringande export vid andra tillfällen.
Enligt min mening är den av kommittén föreslagna organisationsformen
ändamålsenlig och innebär ett skäligt hänsynstagande till de olika intressen,
som främst böra beaktas i detta sammanhang. Det allmänna bör
alltså, därest dylika föreningar komma till stånd, lämna desamma ensamrätt
till export av köttvaror respektive ägg. Denna centralisering av exporten
synes lämpligen kunna sammankopplas med det förut berörda behovet av
att under vissa omständigheter kunna reglera exporten till förhindrande av
att prisnivån å den inhemska marknaden skall stiga över importgränsen.
Regleringen och centraliseringen böra kunna ske så, att för export av köttvaror
och ägg formellt alltid skall fordras licens. Så länge några särskilda
exportbegränsande åtgärder ej behöva vidtagas med hänsyn till den inhemska
prisnivån, böra emellertid föreningarna kunna lämnas generella
exportlicenser beträffande de till deras verksamhetsområden hörande varorna.

Dessa föreningar böra äga disponera över de belopp, som kunna komma
att utgå i restitution vid export av fläsk respektive ägg.

Frågan om en centralisering uppkommer även beträffande importen av
köttvaror och ägg. Fn dylik import kan exempelvis böra ske på grund av
att den inhemska produktionen ej förslår till att liicka efterfrågan. Det sätt,
på vilket denna import sker och saluföres, blir tydligen av stor betydelse
för jordbrukets strävanden att för sin egen produktion uppnå de priser, som

166

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

statsmakterna stödja genom importregleringen. Jag finner det med hänsyn
härtill lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, sådana föreningar som
nyss nämnts även skola äga omhänderhava importen av köttvaror respektive
ägg. Detta bör, i likhet med vad som förordats i fråga om exporten, genomföras
så, att licens formellt kräves vid import av de varor, som äro underkastade
importreglering, och vederbörande förening härvid lämnas en
generell importlicens. Centraliseringen av importen bör dock, på sätt kommittén
även uttalat, ej gälla speciella produkter, vilka ej ha någon egentlig
betydelse för avsättningsmöjligheterna för den inhemska produktionen.

Centraliseringen av importen av köttvaror och ägg kan givetvis ej gälla
under alla förhållanden. Därest prisnivån å den inhemska marknaden skulle
tendera att stiga över den fastställda importgränsen, bör det centrala regleringsorganet
i första hand söka motverka detta genom att lätta på importrestriktionerna.
Skulle vederbörande förening i ett dylikt läge ej företaga
den import, som erfordras för att hålla den inhemska prisnivån under importgränsen,
bör självfallet importtillstånd kunna lämnas även andra importörer.

Utformningen av stödåtgärderna i fråga om mjölk och mejeriprodukter
torde delvis böra följa den uppläggning, som angivits i fråga om stödet åt
produktionen av köttvaror och ägg. Till en början bör sålunda en importreglering
finnas i fråga om mjölk och mejeriprodukter. Denna får, såsom
kommittén framhållit, i praktiken betydelse i främsta rummet beträffande
smör och sådana ostsorter, som konsumeras mera allmänt. Speciella kvaliteter
av ost och andra mejeriprodukter, där importen kvantitativt sett är utan
nämnvärd betydelse för avsättningsmöjligheterna för den inhemska produktionen,
böra undantagas från importregleringen. Det synes emellertid
lämpligt, att sagda reglering formellt skall omfatta alla slag av mejeriprodukter,
och det torde sedan få ankomma på det centrala regleringsorganet
att göra de undantag därifrån, som kunna medgivas.

Vid sidan av nu nämnda importreglering blir givetvis den tidigare berörda
regleringen av importen av fodermedel en viktig del av stödet åt mjölkproduktionen,
i den mån det gäller att förhindra överproduktion.

Liksom vid export av fläsk och ägg bör vid export av smör och ost samt
eventuellt även andra mejeriprodukter lämnas restitution av de importavgifter
för fodermedel, som kunna anses belöpa på de exporterade kvantiteterna.

I fråga om mjölkproduktionen kunna vidare vissa åtgärder i prisdifferentierande
syfte (uttagande av en mjölkavgift) bliva erforderliga. Rörande
dessa åtgärder får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört därom. Därest en
mjölkavgift skall upptagas, torde detta böra ombesörjas av Svenska mejeriernas
riksförening, vilken jämväl bör ha att i enlighet med direktiv av
statsmakterna fördela de influtna medlen.

Kommittén har i fråga om avsättningsförhållandena för mejeriprodukter
på den inhemska marknaden bland annat uppdragit vissa normer rörande
det avsättningsutrymme, som här borde tillkomma smör respektive margarin.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

167

Såsom jag anfört vid behandlingen av målsättningen för jordbrukspolitiken
synes det sannolikt, att det även utan någon export av smör kommer att under
de närmaste åren vid sidan av den inhemska smörproduktionen finnas
utrymme för en margarinkonsumtion, som är större än den i kommitténs
förslag angivna minimikvantiteten. Man torde således icke behöva befara,
att regleringen av förhållandet mellan smör och margarin på den inhemska
marknaden under sagda tid skall erbjuda några större svårigheter. En måttlig
avgiftsbeläggning av margarinet torde sannolikt komma att visa sig tillräcklig
för att smörproduktionen skall kunna beredas erforderligt avsättningsutrymme
på den inhemska marknaden. Skulle svårigheter i detta hänseende
uppstå, torde även andra åtgärder få övervägas. Jag vill i detta sammanhang
erinra om vad jag tidigare anfört om att det i vissa situationer
kan tänkas vara lämpligt att, utan att därmed den totala omfattningen av
stödet åt jordbruksproduktionen ökas, ett bidrag utbetalas vid export av
smör eller andra mejeriprodukter. Ett dylikt exportbidrag kan tänkas helt
eller delvis bliva finansierat genom medel, som inflyta i margarinaccis. Jag
finner det emellertid ej möjligt att redan nu taga ställning till de problem,
som härvidlag eventuellt kunna uppkomma.

Även beträffande smör och andra mejeriprodukter torde regleringsfullmaktema
böra givas sådant innehåll, att de möjliggöra en begränsning av
exporten, därest så skulle visa sig påkallat med hänsyn till prisutvecklingen.
Den utsträckning, i vilken de därutöver böra användas, torde, liksom i fråga
om köttvaror och ägg, böra bliva beroende på i vad mån en centralisering
av exporten bör eftersträvas.

Vad angår exporten av smör synes det, bland annat med hänsyn till de
uppgifter, som kunna uppkomma vid restitution av importavgifter för fodermedel,
önskvärt, att exporten skall handhavas av ett centralorgan. Då i det
närmaste alla mejerier äro anslutna till Svenska mejeriernas riksförening,
synes det ej behöva ingiva några betänkligheter, om riksföreningen erhåller
ställningen som ett sådant centralorgan. Dock böra härvid de utanför
riksföreningen stående mejerier, som eventuellt ha intresse av att exportera
smör, äga lämna smör till riksföreningen för export på samma villkor
som de till riksföreningen anslutna mejerierna. Denna centralisering synes,
i likhet med vad som föreslagits i fråga om köttvaror och ägg, böra genomföras
på så sätt, att smörexporten formellt göres till föremål för licensiering
samt att riksföreningen erhåller en generell exportlicens, vilken bör gälla
såvida ej en begränsning av exporten måste vidtagas med hänsyn till prisutvecklingen
på den inhemska marknaden.

Några åtgärder för centralisering av ostexporten torde däremot, av skäl
som kommittén anfört, åtminstone tills vidare ej böra vidtagas. Anledning
att tillämpa eu exportreglering i fråga om ost synes sålunda icke föreligga
annat än i det fall, att exporten måste begränsas för att förhindra en prisstegring
på den inhemska marknaden. Om det skulle visa sig, att den fria
exporten inverkar oförmånligt på de priser, som erhållas på utlandsmarknaden,
kan dock en centralisering av exporten böra övervägas.

168

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vad angår importen av smör torde man, såsom kommittén framhållit, få
räkna med att importregleringen kommer att, i första hand genom avgiftsbeläggningen,
handhavas så att någon import av smör praktiskt taget ej kommer
att ske under normala förhallanden. Frågan om en centralisering av importen
av smör torde med hänsyn härtill komma att sakna betydelse under
dylika förhållanden. Ej heller i fråga om importen av ost torde, såvitt nu kan
bedömas, någon centralisering vara erforderlig.

Vad slutligen angår andra mejeriprodukter än smör och ost anser jag i
likhet med kommittén, att några åtgärder för centralisering av import och
export här i vart fall för närvarande icke böra övervägas.

Beträffande utformningen av regleringsanordningarna för olika produktslag
vill jag till sist nämna, att stödet åt sockerbets- och oljeväxtodlingen åtminstone
tills vidare torde böra lämnas på i huvudsak samma sätt som hittills.
I detta sammanhang vill jag även erinra om att frågorna om utformningen
av stödet åt odlingen av fabrikspotatis samt om stöd åt ullproduktionen
alltjämt äro under utredning.

Slutligen torde jag få återkomma till ett spörsmål, som jag tidigare berört,
nämligen frågan om statligt stöd åt lagring av vissa jordbruksprodukter. Jag
har redan förut nämnt, att enligt min mening det statliga stödet åt lagring
av jordbruksprodukter bör upphöra, bortsett från utjämningslagring av brödsäd.
I fråga om köttvaror, ägg och mejeriprodukter, där sådant stöd hittills,
särskilt under krigsåren, lämnats i stor omfattning, skulle stödet däremot
bortfalla. Jordbrukskommittén, som jämväl föreslagit slopande av lagringsstödet
för sistnämnda produktionsgrenar, har emellertid ifrågasatt, att
statsmakterna skulle lämna en viss prisfallsgaranti för den händelse den
piisniva a dessa produkter, som statsmakterna stödja genom importregleringen,
skulle komma att nedsättas. En förutsättning för erhållande av en
sådan prisfallsgaranti skulle vara, att vederbörande lagerhållare förbunde
sig att, därest statsmakterna höjde nyssnämnda prisnivå, för de vid tidpunkten
för höjningen lagrade kvantiteterna till det allmänna utgiva ett belopp,
motsvarande höjningen av prisnivån å dessa. Mot den tanke, på vilken detta
förslag vilar, torde väl i och för sig intet vara att erinra. Det synes emellertid
mindre sannolikt, att en dylik prisfallsgaranti under de närmaste åren
skulle kunna få någon egentlig betydelse, eftersom en sänkning av sagda
prisnivå knappast framstår såsom en praktiskt tänkbar situation. Jag finner
det därför icke erforderligt, att man nu tar ställning till förslaget om en dylik
prisfallsgaranti. Däremot torde det vara lämpligt att statsmakterna, såsom
kommittén jämväl föreslagit, i den mån borttagandet av det statliga lagringsstödet
föi ifragavarande animaliska produkter skulle medföra svårigheter
för lagerhållarna att finansiera lagringen, under en övergångstid skola ställa
medel till förfogande för detta ändamål. Dessa lån böra löpa med ränta.»

Motioner.

I motionerna 1:251 och 11:379 har — efter det inledningsvis bl. a. erinrats
om angelägenheten av att prisavvägningen sker till förmån för de ani -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

169

mala produkterna — i fråga om differentieringsbidrag å mjölk förordats,
att sådant bidrag skall kunna utgå ej enbart i Norrland utan även i andra
delar av landet, där en förbättring av jordbrukets lönsamhet så påkallar.
Beträffande tanken på ett'' statligt stöd åt smörexporlen i syfte att få till
stånd ett lämpligt förhållande mellan smör och margarin på den inhemska
marknaden har anförts, att en sådan export i vart fall icke borde få äga
rum, med mindre den förordats av jordbrukets ekonomiska organisationer.
Slutligen har på tal om utformningen av de prisreglerande åtgärderna framhållits
nödvändigheten av omedelbara åtgärder i syfte att bereda en bättre
lönsamhet för jordbruksarbetet.

I motionerna 1:257 och 11:389 har beträffande formen för gränsskyddet
åt jordbruket uttalat att motionärerna förutsatte, att de nuvarande skyddstullarna
komme att bibehållas. Vidare har anförts att, därest en allmän
mjölkavgift uttoges, de därigenom inflytande medlen borde användas till att
stödja mjölkpriset i alla de områden, där detta kunde anses befogat.

Utskottet.

Det ligger i sakens natur, att det icke är möjligt att i förväg med anspråk
på giltighet för någon längre tid angiva, hur de prisreglerande åtgärderna på
jordbrukets område böra utformas. Regleringsverksamheten måste i stället
anpassas efter de förhållanden, som föreligga vid varje särskild tidpunkt,
och de problem, som då möta. Särskilt måste beaktas, att den internationella
handelspolitiska utvecklingen kan bliva av stor betydelse även vid valet av
de vägar, å vilka man här i landet skall söka att förverkliga önskemålet om
likställdhet mellan jordbruket och andra näringsgrenar. Utskottet finner
det under sådana förhållanden lämpligt att, såsom även skett i propositionen,
ställningstagandet till frågan om utformningen av de prisreglerande åtgärderna
på jordbrukets område i stort sett begränsas till vissa problem av
mera principiell karaktär, och att det samtidigt framliålles, att även ett dylikt
mera begränsat ställningstagande kan komma att behöva justeras till
följd av ändrade förhållanden. Utskottet kan även i huvudsak ansluta sig
till vad som anförts i förevarande avsnitt av propositionen.

Utskottet anser sålunda i likhet med departementschefen, att det gränsskydd
gentemot utlandet, som får anses behövligt för jordbruket, bör lämnas
genom en importreglering samt att denna i första hand bör ske genom
uttagande av importavgifter men eventuellt, om sagda medel ej visar sig tillräckligt
effektivt, i sista band även genom en kvantitativ importreglering.
Med anledning av vad i motionerna 1:257 och 11:389 sagts angående de
nu befintliga spannmålstullarna vill utskottet i detta sammanhang nämna,
att utskottet förutsätter, att dessa tullar skola bibehållas.

I fråga om tillvägagångssättet vid avvägningen av storleken av sagda
gränsskydd har utskottet redan under avsnittet om avvägningen av det allmänna
prisstödet uttalat sin anslutning till tanken, att denna avvägning, så
snart så kan ske, bör baseras på särskilda kalkyler, s. k. typjordbrukskalkyler,
ävensom behandlat frågan, vilka storleksgrupper av jordbruk, som därvid
böra komma i fråga. Likaså har utskottet där berört frågan, huruvida

170

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

för Norrland böra upprättas särskilda typjordbrukskalkyler, avseende en
lägre storleksgrupp än den för riket i övrigt valda. Vad under nu ifrågavarande
avsnitt i propositionen anförts angående de områden, för vilka dylika
kalkyler böra upprättas, och det sätt, på vilket kalkylerna skola användas,
har ej givit utskottet anledning till erinran.

Även beträffande de problem, som kunna uppkomma vid strävandena att
avväga prisstödet så att det skall giva avsedd lönsamhet åt jordbruket i
olika delar av landet, kan utskottet i huvudsak hänvisa till vad därom anförts
tidigare i utskottets utlåtande. I detta sammanhang må särskilt understrykas,
att enligt utskottets uppfattning beträffande andra varor än mjölk
några särskilda statliga åtgärder ej böra vidtagas för att genom pristillägg
eller på annat sätt åstadkomma en differentiering av produktpriserna i olika
delar av landet eller mellan olika storleksgrupper av jordbruk. Vad mjölken
angår synes en eventuell statlig prisdifferentiering i första hand böra taga
sikte på att stödja det norrländska jordbruket men bör dock kunna ske även
till förmån för andra jordbruksområden med mindre gynnsamma naturliga
produktionsbetingelser, om så skulle visa sig erforderligt för att jordbruket
i dessa områden skall kunna uppnå avsedd lönsamhet.

Rörande avsättningsförhållandena för jordbruksprodukter på den inhemska
marknaden finner utskottet det vara en riktig princip, att det i huvudsak
skall ankomma på jordbruket självt att, med det stöd som gränsskyddet
innebär, ordna dessa och att sålunda statsmakterna ej böra ingripa i marknadsreglerande
syfte, såvida ej prisnivån skulle stiga över den, som statsmakterna
avsett att stödja genom gränsskyddet. I konsekvens härmed bör
även enligt utskottets uppfattning det statliga stödet åt lagring av jordbruksprodukter
avvecklas vid en återgång till normala förhållanden, dock med
reservation för att ett lagringsstöd kan bliva behövligt beträffande brödsäden.
I princip bör ej heller stöd utgå för export av en överskottsproduktion
av jordbruksprodukter. Sistnämnda ståndpunkt bör dock, såsom framhållits
i propositionen, ej utgöra hinder för att vid export av animalier lämnas
restitution för importavgifterna å de kvantiteter importerade fodermedel,
som kunna anses ha belöpt på de exporterade produkterna, och ej heller
för stöd åt en smörexport som, utan att därmed någon ökning inträder i
omfattningen av det totala statliga stöd åt jordbruksproduktionen, vilket
bör lämnas i enlighet med utskottets tidigare uttalanden, sker i syfte att få
till stånd ett lämpligt förhållande mellan smör och margarin på den inhemska
marknaden.

Med anledning av vad som i motionerna I: 251 och II: 379 anförts rörande
sistnämnda fråga vill utskottet vidare framhålla att det enligt utskottets
uppfattning icke är lämpligt att såsom en ovillkorlig förutsättning för en
dylik export uppställa, att densamma tillstyrkts av jordbrukets ekonomiska
organisationer. Framför allt synes en dylik ståndpunkt utesluten därest, på
sätt utskottet tidigare förordat, den avsedda marginalen mellan smörproduktionen
och den sammanlagda normala matfettskonsumtionen får inskränkas
i den händelse smörproduktionen skulle stiga så kraftigt, att utan en dylik

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

171

minskning skulle uppstå avsättningssvårigheter för smörets vidkommande.
Ej heller synes den i motionerna förordade regeln erforderlig för att jordbrukets
intressen skola bliva vederbörligen beaktade. Det synes nämligen
självfallet, att vid bedömningen av lämpligheten av ett dylikt exportstöd
hänsyn måste tagas till hur åtgärden kan väntas komma att fortsättningsvis
inverka på jordbrukets produktions- och avsättningsmöjligheter och att
frågan ej kommer att avgöras utan att samråd ägt rum med jordbrukets
ekonomiska organisationer.

Vad i övrigt anförts beträffande utformningen av regleringsanordningarna
för olika produktslag kan utskottet för sin del biträda.

Organisationen av den prisreglerande verksamheten.

Jor dbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
s. 74—76 och 83—86.

Departementschefen har rörande organisationen av den prisreglerande
verksamheten anfört bland annat följande.

»Vad beträffar organisationen av den prisreglerande verksamheten på jordbrukets
område torde jag först få erinra om att det i samband med tillkomsten
av de statliga stödåtgärderna på jordbrukets område i början av 1930-talet inrättades åtskilliga statliga organ, ettvart för handläggning av stödet
för en viss produktionsgren. Med ett undantag ha dessa nu upphört och
deras verksamhet överförts till ett gemensamt organ, för närvarande statens
livsmedelskommission. Undantaget utgör statens sockernämnd, vilken handlägger
ett flertal frågor angående stödet åt sockerbetsodlingen.

Det torde vara uppenbart, att det av mig tidigare förordade centralorganet
för rationaliseringsverksamheten ej jämväl kan handhava de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område, utan att det bör finnas ett särskilt
organ med uppgift att för Kungl. Maj:t framlägga förslag rörande utformningen
av dessa åtgärder och att under Kungl. Maj:t handhava verksamheten
på detta område. Detta organ synes böra kallas statens jordbruksnämnd,
d. v. s. samma namn som bars av det före kriget arbetande centrala
regleringsorganet.

Om lämpligheten i princip av att ett särskilt organ skall finnas för ifrågavarande
verksamhet har någon meningsskiljaktighet icke rått. Däremot ha
delade meningar framkommit rörande förhållandet mellan detta centralorgan
och .statens sockernämnd. Enligt kommitténs förslag skulle sålunda centralorganet
övertaga den befattning med avvägningen av det allmänna prisstödet,
som hittills ankommit på sockernämnden, medan den sistnämnda alltjämt
skulle kvarstå såsom organ för handläggning av ett antal med regleringen
av stödet åt sockerbetsodlingen sammanhängande frågor av mera teknisk
natur, exempelvis vissa frågor rörande regleringen av det ekonomiska förhål -

172

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

landet mellan staten och Svenska sockerfabriksakliebolaget, rörande kontroll
över sockerbetsodlingen samt rörande avtalsförhållanden mellan odlarna
och den av dem anlitade arbetskraften. Bland annat från betodlarehåll har
däremot gjorts gällande, att någon ändring i fråga om sockernämndens arbetsuppgifter
ej borde vidtagas.

För min del finner jag den utveckling i riktning mot sammanförande av
prisregleringsverksamheten till ett enda organ, som successivt skett, naturlig
och ändamålsenlig. Det statliga stödet åt jordbruksnäringen bör betraktas
som en enhet, och omfattningen av det stöd, som skall lämnas åt eu viss produktionsgren,
måste bestämmas med hänsyn till den effekt detsamma kan få
för andra produktionsgrenar och för lönsamheten av jordbruksproduktionen
i dess helhet. Ur denna synpunkt finner jag det även önskvärt, att frågor om
avvägningen och utformningen av stödet åt samtliga produktionsgrenar skola
handläggas av ett och samma organ, d. v. s. av statens jordbruksnämnd. Vad
angår sockernämndens övriga nuvarande uppgifter synes det ej för närvarande
möjligt att bedöma, hur mycket av dessa som kan komma att kvarstå
vid en återgång till mera normala förhållanden. Därest så skulle bliva fallet
med någon mera betydande del av desamma, torde frågan, huruvida sockernämnden
bör bibehållas som organ för handläggning av desamma, böra
upptagas till prövning.

Statens jordbruksnämnd torde böra bildas genom en omorganisation av
statens livsmedelskommission vid den tid, då sistnämnda organ helt eller åtminstone
i huvudsak avvecklat sin av krisförhållandena föranledda regleringsverksamhet
i fråga om livsmedelsförsörjningen. Tidpunkten härför kan
ej med bestämdhet förutsägas.

Vad angår omfattningen av jordbruksnämndens arbetsuppgifter må nämnas
att arbetet med handhavande av den prisreglerande verksamheten bör
innefatta handläggning av ärenden angående reglering av import och export
av jordbruksprodukter samt överhuvud utövande av beslutanderätten i alla
av prisstödet åt jordbruket föranledda ärenden, i den mån dylik beslutanderätt
av Kungl. Maj:t uppdragits åt nämnden.

Mellan statens verksamhet för att genom ett gränsskydd åt jordbruket bereda
detta ökade avsättningsmöjligheter och den verksamhet, som staten i
övrigt kan utöva för att ordna avsättningen av vissa produkter, föreligger tydligen
ett nära samband. Jag anser det därför lämpligt att, på sätt kommittén
föreslagit, från lantbruksstyrelsen till statens jordbruksnämnd skola överföras
de ärenden av sistnämnda slag, som hittills handlagts å styrelsens lantbruksbyrå.
Detta innebär, att jordbruksnämnden bör handlägga ärenden angående
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse ävensom rörande kvalitetskontroll
å jordbruksprodukter och överhuvud ärenden för att stödja och
reglera avsättningen av dessa produkter. De frågor angående kontroll över
och utvecklande av mejerihanteringen, som nu handläggas å lantbruksbyrån,
synas mig däremot närmast vara att hänföra till rationaliseringen av jordbrukets
driftsförhållanden och därför böra ligga kvar hos lantbruksbyrån.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

173

Den närmare prövningen av vilka ärenden, som i enlighet med den nu angivna
principen böra handläggas av jordbruksnämnden, torde i övrigt få ankomma
på Kungl. Maj:t.

Vidare torde jordbruksnämnden böra handhava vissa beredskapsarbeten i
fråga om livsmedelsförsörjningen. Den närmare gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna
för jordbruksnämnden och för riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap torde få verkställas av Kungl. Maj:t.

I arbetet med handhavandet av den prisreglerande verksamheten på jordbrukets
område bör, såsom kommittén framhållit, bland annat ingå att avgiva
förslag till Kungl. Maj:t angående utformningen av dessa åtgärder och
att verkställa de utredningar, som erfordras för detta ändamål. Kommittén
har ansett, att det inom jordbruksnämnden bör finnas en statistisk byrå,
vilken bland annat skulle ombesörja vissa delar av jordbruksstatistiken. Emellertid
har kommittén samtidigt förklarat, att den ej vore beredd att avgiva
något förslag rörande den gränsdragning i fråga om arbetsuppgifterna, som
borde ske mellan statistiska centralbyrån och en dylik statistisk byrå inom
jordbruksnämnden.

Mot att det åt en statistisk byrå inom jordbruksnämnden skulle uppdragas
att verkställa någon av de undersökningar, som nu utföras av statistiska centralbyrån,
bar sistnämnda verk i sitt yttrande gjort kraftiga erinringar. För
min del finner jag det nödvändigt, att jordbruksnämnden utrustas med sådana
resurser, att den kan utföra de statistiska utredningar, som erfordras i
dess löpande verksamhet med handhavande av jordbruksregleringen. Förhållandet
mellan dessa utredningar och den allmänna jordbruksstatistiken torde
emellertid böra bliva föremål för ytterligare överväganden.

Statens livsmedelskommission har under huvuddelen av kriget handlagt
och handlägger alltjämt, vid sidan av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets
område, även motsvarande ärenden för fiskerinäringen. Enligt de
förslag till organisationen av den statliga verksamheten för fiskets främjande,
som nu föreligga, skulle organet för den prisreglerande verksamheten på
jordbrukets område jämväl i fortsättningen omhänderhava den statliga regleringsverksamheten
även beträffande fisket. Något ställningstagande till dessa
förslag bär emellertid ännu ej skett.

För jordbruksnämnden bör enligt min mening tillämpas en organisationsform,
i huvudsak överensstämmande med den, som nu användes för statens
livsmedelskommission. Jordbruksnämnden torde sålunda böra bestå av en
ordförande och chef jämte några av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöter.
Härjämte bör finnas ett råd, från vilket yttrande bör inhämtas i viktigare
frågor. Även ledamöterna av rådet torde böra utses av Kungl. Maj:t. Huruvida
tillsättandet av rådsledamöter, på sätt jordbrukskommittén föreslagit,
skall ske på förslag av vissa av jordbruksregleringens utformning intimt berörda
organisationer eller ej, torde få ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra.

Det synes icke lämpligt alt nu fixera antalet ledamöter i jordbruksnämnden
eller dess råd, utan avgörandet härvidlag torde böra överlämnas till Kungl.
Maj:t. Jag vill dock beträffande rådet framhålla, alt antalet ledamöter i detta

174

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

torde böra vara ej oväsentligt lägre än det nuvarande antalet ledamöter i livsmedelskommissionens
råd, detta givetvis med hänsyn till att jordbruksnämnden
ej kommer att handhava de krisbetonade regleringsuppgifter, som ankommit
på livsmedelskommissionen.

Inom jordbruksnämnden torde böra inrättas dels två sektioner eller avdelningar,
den ena för ärenden angående vegetabiliska produkter och den andra
för ärenden rörande animaliska produkter, dels ett kansli. I spetsen för det
sistnämnda torde böra ställas en kanslichef, vilken även bör ha till uppgift
att under ordföranden leda nämndens arbete i dess helhet. Skulle härjämte
regleringsåtgärderna på fiskerinäringens område komma att uppdragas åt
jordbruksnämnden, kommer detta givetvis att nödvändiggöra en viss utvidgning
av organisationen.

Utöver vad här angivits synes det icke lämpligt, att man redan nu tager
ställning till frågor rörande organisationen av jordbruksnämnden. Denna
torde få göras till föremål för närmare överväganden och förslag rörande
densamma föreläggas riksdagen, innan det nya organet träder i verksamhet.

Ett genomförande av det av mig förordade systemet för stöd åt brödsädsodlingen
och för beredskapslagring av brödsäd kommer att medföra en betydande
förenkling i förhållande till det system, som måst tillämpas under
krigsåren. Eftersom förstnämnda system innebär, att staten ej själv skall
företaga inköp av brödsäd i prisstödjande syfte eller hålla beredskapslager
av brödsäd utan att den prisstödjande verksamhet, som eventuellt kan bliva
erforderlig, ävenom beredskapslagringen skola ombesörjas av jordbrukets
samt handelns och kvarnindustriens egna organ, torde den verksamhet på
detta område, som nu bedrives av Svenska spannmålsaktiebolaget, kunna
väsentligt inskränkas. Det synes under sådana förhållanden böra övervägas,
huruvida ej en omorganisation av spannmålsbolaget bör ske. Denna fråga
torde dock ej redan nu böra upptagas till avgörande. En omedelbar övergång
till nyssnämnda förenklade lagringssystem torde nämligen med hänsyn till
försörjningsläget icke vara möjlig. Spannmålsbolaget handhar vidare för närvarande
åtskilliga andra uppgifter av mera krisbetonad karaktär, vilka ej
heller kunna omedelbart avvecklas. Det synes slutligen önskvärt, att ett dylikt
steg ej tages, förrän någon erfarenhet vunnits av hur det nya lagringssystemet
verkar i praktiken. I likhet med kommittén anser jag därför, att något
ställningstagande till frågan om en omorganisation av spannmålsbolaget ej
bör ske i nuvarande läge utan att därmed bör få anstå ytterligare någon tid.

Vad angår statens lagerhus- och fryshusstyrelse är jag ej beredd att nu
taga ståndpunkt till frågan, huruvida de statliga lagerhusen böra bibehållas
eller ej. Däremot finner jag starka skäl tala för att förvaltningen av desamma
bör överföras till spannmålsbolaget. Det synes mig uppenbart, att en
dylik överföring skulle medföra en förenkling i organisatoriskt hänseende
med hänsyn till alt det är spannmålsbolaget, som faktiskt utnyttjar lagerhusen
och för övrigt även äger de planmagasin, som äro uppförda i anslutning
till flertalet av dessa. Genom en sådan överföring skulle vidare vissa be -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

175

sparingar kunna göras. Vad lagerhus- och fryshusstyrelsen anfört mot densamma
har huvudsakligen avseende å lämpligheten av att lagerhusen bibehållas
i statlig ägo men synes däremot endast i ringa mån beröra frågan,
huruvida förvaltningen av desamma lämpligen bör omhänderhavas av en
särskild styrelse eller av spannmålsbolaget. Det enda av styrelsen anförda
skäl, som mera direkt berör sistnämnda fråga, är att man genom att behålla
lagerhusen under förvaltning av lagerhus- och fryshusstyrelsen kunde tillgodogöra
sig den erfarenhet i lagringsfrågorna, som styrelsen besutte. Vid
det förhållandet, att statens lagerhus sedan åtskilliga år varit utarrenderade
till spannmålsbolaget samt att nämnda bolag även i övrigt under en följd av
år bedrivit en mycket omfattande lagringsverksamhet torde berörda skäl
emellertid ej böra tillmätas någon större betydelse. Jag ansluter mig alltså
till kommitténs förslag, att statens lagerhus- och fryshusstyrelse bör upphöra
och att förvaltningen av de statliga lagerhusen bör överföras till spannmålsbolaget.
Denna överföring torde böra ske i den formen, att lagerhusen säljas
till bolaget. Därest min nu uttalade uppfattning godtages av riksdagen, torde
jag senare få återkomma till frågan om de villkor, på vilka dylik försäljning
bör ske. Jag förutsätter, att försäljningen bör genomföras vid sådan tid, att
fryshus- och lagerhusstyrelsens verksamhet kan upphöra senast vid utgången
av budgetåret 1947/48. I detta sammanhang vill jag även nämna, att jag utgår
från att överföringen ej skall medföra någon försämring av den därav
berörda personalens ställning.»

Motioner.

I motionerna 1:257 och 11:389 har beträffande tillvägagångssättet vid utseende
av ledamöter i statens jordbruksnämnd och dess råd uttalats, att bestämda
regler för jordbrukets representation redan nu borde fastställas och
att dessa regler borde vara sådana att de tryggade en representation för jordbruket,
som åtnjöte jordbrukarnas förtroende. I detta hänseende har erinrats
om att jordbrukskommittén föreslagit, att ledamöterna i rådet skulle tillsättas
efter förslag av de organisationer, vilka intimt berördes av jordbruksregleringens
utformning, samt anförts, att vad kommittén sålunda föreslagit syntes
värt beaktande.

Utskottet.

Vid en prisstödspolitik av den beskaffenhet, som utskottet tidigare förordat,
kommer det att behövas ett särskilt centralorgan vilket, på samma sätt som
tidigare statens jordbruksnämnd och numera statens livsmedelskommission,
under Kungl. Maj:t handhar ledningen av den prisreglerande verksamheten.
Mot den föreslagna benämningen å detta organ — statens jordbruksnämnd —
har utskottet intet att erinra. Utskottet kan likaså godtaga vad i propositionen
anförts rörande arbetsuppgifterna för sagda organ ävensom rörande huvudgrunderna
för organisationen av detsamma. I detta sammanhang vill utskottet
emellertid även beträffande jordbruksnämnden framhålla angelägenheten av

176

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

att organet ej ges större omfattning än som är nödvändigt för tryggande av full
funktionsduglighet hos detsamma.

Beträffande jordbrukets representation i jordbruksnämnden torde det icke
råda delade meningar om nödvändigheten av att jordbruket på ett fullgott
sätt blir företrätt i nämnden. För detta ändamål finner utskottet det dock
icke behövligt att det, på sätt förordats i motionerna I: 257 och II: 389, stadgas,
att ledamöterna i jordbruksnämndens råd skola tillsättas efter förslag av
de organisationer, vilka intimt beröras av jordbruksregleringens utformning.
Det torde nämligen kunna antagas, att även utan uttrycklig föreskrift därom
erforderligt samråd med vederbörande organisationer kommer att äga rum
både vid utseendet av rådsledamöter och vid utseendet av ledamöterna i själva
nämnden.

Vad angår den i samband med organisationen av den prisreglerande verksamheten
berörda frågan om en avveckling av statens lagerhus- och fryshusstyrelses
verksamhet tillstyrker utskottet, att sagda styrelse skall upphöra
och förvaltningen av de statliga lagerhusen överföras till Svenska spannmålsaktiebolaget
genom försäljning av lagerhusen till detta bolag.

Kostnadsberäkningar och anslagsäskanden.

Jordbr ukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs uttalanden hänvisas till redogörelse i
propositionen s. 86—88.

Departementschefen.

»Några mera tillförlitliga och detaljerade beräkningar av de kostnader den
nu förordade rationaliseringsverksamheten kan medföra för det allmänna,
kunna, såsom kommittén framhållit, svårligen göras, utan man torde få begränsa
sig till en förhållandevis grov uppskattning. Kostnaderna äro givetvis
också beroende på den omfattning och den snabbhet, vari rationaliseringsverksamheten
kan bedrivas med hänsyn till tillgången på utbildad personal
med mera. För närvarande torde emellertid de av kommittén gjorda beräkningarna
få godtagas. Jag anser alltså, att man tills vidare bör utgå från att
det genomsnittliga årliga medelsbehovet för bidrag till yttre och inre rationaliseringsåtgärder
under en följd av år kommer att uppgå till mellan 20 och
25 miljoner kronor för yttre rationalisering och ungefärligen samma belopp
för inre rationalisering. Härtill komma så de belopp, som böra utbetalas i
form av verkliga lån och vilka i sin helhet böra återbetalas. Storleken av
dessa belopp blir givetvis bland annat i hög grad beroende av i vilken utsträckning
det tidigare berörda systemet med statlig kreditgaranti kommer
till användning. Vad angår kostnaderna för bidragen till yttre och inre rationalisering
må vidare framhållas, att dessa sannolikt i början av de nya
organens verksamhet torde bliva något lägre än vad som kan komma att utgöra
genomsnittet, detta med hänsyn just till att det måste beräknas taga en

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

177

viss tid, innan verksamheten kan komma i gång i full utsträckning. Särskilt
gäller detta bidragen till yttre rationalisering.

Kostnaderna för de av mig förordade årliga bidragen till innehavarna av
vissa mindre jordbruk kunna, med ledning bland annat av tillgängliga statistiska
uppgifter rörande jordbruksbefolkningens fördelning i olika inkomstgrupper
samt rörande mjölkleveranserna till mejerier, uppskattas till omkring
60 miljoner kronor per år. Till jämförelse härmed kan nämnas, att
livsmedelskommissionen vid framläggandet av förslag till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område för regleringsåret 1946/47 beräknat kostnaderna
för producentbidrag till 53 miljoner kronor och utgifterna för lantsmörsbidrag
till 0,4 miljoner kronor. Understrykas bör även, att kostnaderna för
de av mig förordade bidragen skulle sjunka i samma mån som de ifrågavarande
brukningsdelarna övergå till nya ägare.

Vad slutligen angår de kostnadsökningar, som kunna föranledas av organisationsförslagen,
torde jag få erinra om att dessa, såvitt angår lönekostnaderna,
i vissa vid kommitténs betänkande fogade promemorior approximativt
uppskattats till något över 2,5 miljoner kronor per år. Påpekas må, att
beräkningarna äro gjorda med utgångspunkt från det avlöningsreglemente,
som gällde vid tiden för avlämnandet av kommitténs betänkande. Av kostnadsökningen
faller den avgjort största delen eller närmare 2 miljoner kronor
på lantbruksnämnderna samt omkring 0,5 miljoner kronor på dessa
nämnders ortsorgan, medan ökningen för lantbruksstyrelsen beräknats till
omkring 0,2 miljoner kronor och för statens jordbruksnämnd till något över
0,1 miljoner kronor.

Såsom jag förut nämnt avser jag, att frågan om personalbehovet vid de
blivande organen skali göras till föremål för ytterligare utredningar. Vid dessa
utredningar böra även upptagas spörsmålen om personalens lönegradsplacering
och anställningsförhållanden i övrigt samt om medelsbehovet å
omkostnadsstat för de nya organen. I avbidan på utredningarna, vilka torde
få föreläggas riksdagen i samband med äskande av medel för organens verksamhet
under budgetåret 1948/49, torde jag få avstå från att här närmare ingå
på frågan om kostnaden för den föreslagna organisationen. Jag vill emellertid
framhålla, att utgifterna för lantbruksnämndernas ortsorgan torde
bliva avsevärt lägre än vad som beräknats i nyssnämnda promemorior, därest
vad jag förordat angående beskaffenheten av dessa organ följes. Den av
mig föreslagna begränsningen av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter i fråga
om byggnader ävensom den omläggning av formerna för stödet åt de mindre
joi-dbruken, som jag förordat, måste vidare medföra, att personalbehovet
vid lantbruksnämnderna blir mindre än vad som skulle ha blivit fallet vid
en tillämpning av kommitténs förslag.

Enligt vad jag tidigare angivit torde den nu förordade rationaliseringsverksamlieten
böra igångsättas vid ingången av budgetåret 1948/49. Med hänsyn
till vikten av att verksamheten skall kunna utan onödigt dröjsmål bedrivas
i den omfattning och enligt de riktlinjer, som förordats i det föregående,

Bilutng till riksdagens protokoll /JM7. It sand. Nr 2.

178

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

anser jag det angeläget, att de nya organen så vitt möjligt skola vara färdiga
att träda i fullt arbete vid nämnda tidpunkt. Om detta önskemål skall kunna
förverkligas måste emellertid ett flertal organisatoriska förberedelser vidtagas
dessförinnan. Dessa synas lämpligen kunna ledas av den förut omförmälda
kommitté, vilken skall ha till uppgift att framlägga förslag rörande
den närmare utformningen av organisationen av rationaliseringsverksamheten.
Arbetet synes böra bedrivas så, att en centralkommitté tillsättes, vilken
får bilda underavdelningar i de olika hushållningssällskapsområdena. Dessa
underavdelningar böra bland annat på grundval av sin kännedom om förhållandena
i vederbörande område göra preliminära beräkningar rörande personalbehovet
vid lantbruksnämnderna ävensom vidtaga åtgärder för anskaffande
av lokaler åt nämnderna m. m. Förberedande överväganden och åtgärder
för lösande av nämndernas personalfrågor böra även ingå i arbetet. Slutligen
torde underavdelningarna bland annat även i den utsträckning förhållandena
medgiva böra vidtaga inledande åtgärder för igångsättande av arbetet
med regionalplanering.

En dylik organisatorisk verksamhet kommer att medföra vissa kostnader.
Bland annat komma både centralkommittén och dennas underavdelningar att
behöva ha tillgång till personal. Någon säker beräkning av medelsbehovet
för nu ifrågavarande ändamål kan knappast göras. Det synes mig emellertid
antagligt, att ett belopp av 750 000 kronor skall vara tillräckligt. Å riksstaten
för nästa budgetår torde därför för nu ifrågavarande ändamål under
nionde huvudtiteln böra äskas ett reservationsanslag å detta belopp för förberedande
organisatoriska åtgärder i samband med jordbrukets rationalisering.
Dessa medel torde även få tagas i anspråk för att täcka kostnaderna
för den utvidgning av den jordbruksekonomiska undersökningen, som kan
bliva möjlig att genomföra under loppet av nästkommande budgetår.»

Utskottet.

Vad i propositionen anförts angående beräkningarna av kostnaderna för
den nu förordade rationaliseringsverksamheten har ej givit utskottet anledning
till erinran. I fråga om det särskilda stödet till vissa innehavare av mindre
jordbruk må påpekas att, såsom tidigare berörts, det av utskottet förordade
slopandet av inkomstgränsen kommer att medföra en förhållandevis stor kostnadsökning.
Därest producentbidraget i princip kommer alt utgå för årsleveranser.
kommer även detta att medföra en viss höjning av den totala bidragssumman.
Detsamma blir en följd av den av utskottet förordade justeringen
av bidragsskalan. Under betonande av svårigheten att för närvarande göra
några mera exakta kostnadsberäkningar beträffande producentbidragen och
framför allt de kontanta kobidragen, vill utskottet anföra, att den årliga kostnaden
för det av utskottet förordade stödet åt vissa innehavare av mindre
jordbruk synes kunna antagas komma att under den första tiden av tillämpningen
av de nya bidragsreglerna uppgå till mellan 75 och 80 miljoner kronor.

Utskottet tillstyrker departementschefens hemställan om ett reservationsan -

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

179

slag å 750 000 kronor för förberedande organisatoriska åtgärder i samband
med jordbrukets rationalisering. Såsom föreslagits i propositionen torde dessa
medel böra få tagas i anspråk även för att täcka kostnaderna för den utvidgning
av den jordbruksekonomiska undersökningen, som kan bli möjlig alt
genomföra under loppet av nästkommande budgetår.

Utskottets hemställan.

Under förmälan att uttalandena i propositionen, i den mån de icke särskilt
berörts i det föregående, icke föranlett någon erinran från utskottets sida, får
utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att de genom propositionen
framlagda förslagen till lag om kronans förköpsrätt,
lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884)
om förköpsrätt och lag angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation icke kunnat i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1) Lag

om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Sker försäljning av jordbruksfastighet, äge kronan, för att underlätta bildandet
av bärkraftiga brukningsdelar, lösa till sig fastigheten till det pris
som köparen utfäst. Sådan förköpsrätt utövas för varje hushållningssällskaps
område av den lantbruksnämnd som där skall finnas.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten
vid tiden för försäljningen gällande taxeringen.

Vad i denna lag stadgas om förköpsrätt skall ock gälla, då del av eller
andel i jordbruksfastighet säljes.

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen
är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock säljarens syskon, ej heller där viss
andel i fastigheten säljes till någon
som förut var delägare i densamma.

§•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen
är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock säljarens syskon eller syskons
barn, ej heller där viss andel i fastigheten
säljes till någon som förut var
delägare i densamma.

180

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Sker försäljningen i den ordning Säljes fastigheten till arrendator,
utsökningslagen bestämmer, må för- som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om
köpsrätt ej utövas. nyttjanderätt till fast egendom åtnju ter

förköpsrätt till densamma, eller
inlöses fastigheten jämlikt lagen om
arrendators förköpsrätt eller sker försäljningen
i den ordning utsökningslagen
bestämmer, må förköpsrätt ej
utövas.

3 §.

Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om del av den försålda egendom,
som är underkastad sagda rätt, med mindre sådan del utgör självständig
brukningsenhet och utan olägenhet kan skiljas från återstoden av egendomen.

Har fastighet, beträffande vilken kronan vill utöva förköpsrätt, gått i ett
köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet skiljas från den förra,
vare kronan pliktig att lösa även den senare fastigheten.

Ingå i köpet kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnas å
fastighet som skall lösas, skall vad i andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

4 §.

Lantbruksnämnden vare skyldig att efter framställning från ägare av jordbruksfastighet
meddela beslut, huruvida fastigheten är behövlig för ändamål
som avses i 1 §. Beslutet skall meddelas för viss tid, minst två och högst
fem år.

Har nämnden funnit dylikt behov av fastigheten ej föreligga, må förköpsrätten
ej göras gällande under den tid beslutet avser.

5 §.

Har jordägare bjudit lantbruksnämnden
att förvärva hans fastighet
och har nämnden icke inom tre månader
därefter antagit hembudet, må
förköpsrätten ej göras gällande under
ett år efter hembudet, där ej försäljning
sker på villkor, som för jordägaren
äro mindre fördelaktiga än de
som gällt för hembudet.

Har jordägare bjudit lantbruksnämnden
att förvärva hans fastighet
och har nämnden icke inom tre månader
därefter antagit hembudet, må
förköpsrätten ej göras gällande under
två år efter hembudet, där ej försäljning
sker på villkor, som för jordägaren
äro mindre fördelaktiga än de
som gällt för hembudet.

6 §.

Beslutar lantbruksnämnden att göra bruk av kronans förköpsrätt, åligger
det nämnden vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre
månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra
anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

181

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Äger jämlikt lagen om arrendators
förköpsrätt arrendator utöva förköpsrätt
till fastigheten, åligger det tillika
nämnden att inom tid och vid äventyr
som i första stycket sägs underrätta
arrendatorn om beslutet i den
ordning, som angående delgivning av
stämning i tvistemål är stadgad.

Vill köparen göra gällande lösningsplikt varom i 3 § andra och tredje styckena
sägs, framställe yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats
eller vare sin rätt härtill förlustig.

Ej må utan köparens medgivande Ej må utan köparens medgivande
talan om förköp återkallas, med talan om förköp återkallas, med
mindre lantbruksnämndens beslut om mindre lantbruksnämndens beslut om
förköpsrättens begagnande blivit efter förköpsrättens begagnande blivit efter
besvär upphävt eller köparen fram- besvär upphävt eller köparen framställt
yrkande som i tredje stycket ställt yrkande som i andra stycket
sägs. sägs.

7 §•

Anmäler köparen, med överläm- Anmäler köparen, med överlämnande
av köpehandlingen i bestyrkt nande av köpehandlingen i bestyrkt
avskrift, sitt fång för lantbruksnämn- avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,
åligger det denna vid äventyr av den, åligger det denna vid äventyr av
talans förlust att inom en månad talans förlust att inom en månad
från det anmälan skedde instämma från det anmälan skedde instämma
sin talan samt göra anmälan därom sin talan samt göra anmälan därom
för antecknande i fastighetsboken för antecknande i fastighetsboken.
ävensom, på sätt i 6 § sägs, underrätta
sådan arrendator som där avses.

8 §.

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling
därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar lantbruksnämnden,
att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som
skall lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av sammanlagda
köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

9 §.

Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten fastställa vad kronan enligt
10 § har att betala ävensom utsätta viss dag, då fastigheten skall anses övergå
i kronans ägo.

Beträffande kostnaderna i mål om förköp skilje rätten mellan parterna
efter ty för varje fall prövas skäligt.

182

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

10 §.

Det åligger kronan vid äventyr av förköpsrättens förlust att senast å den
jämlikt 9 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet
ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den fastighet
som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet
skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten.

Därjämte åligger det kronan att inom tid som i första stycket sägs ersätta
köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad, som köparen
må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara
värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som kronan jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall
gäldas ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

11 §•

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankoinme
på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren
för antecknande i fastighetsboken.

12 §.

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äge kronan inlösa
densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall därvid
vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning
äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Beslutar lantbruksnämnden att förköpsrätten skall begagnas, må nämnden
tillika samtidigt förordna, att rätten skall tillkomma annan än kronan; och
skall i dylikt fall vad här ovan sägs om kronan och lantbruksnämnden gälla
den, som sålunda satts i kronans ställe. Vill denne föra talan om förköp,
vare han dock skyldig att, såsom i 48 § utsökningslagen sägs, hos överexekutor
ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning
han kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej under målets förberedelse,
att säkerhet blivit ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där
köparen yrkar det innan förberedelsen avslutats.

14 §.

Har lantbruksnämnden genom beslut enligt 4 § förklarat fastighet behövlig
för ändamål som avses i 1 §, må fastighetens ägare föra klagan över beslutet.

över beslut att förköpsrätt enligt
denna lag skall begagnas må klagan
föras av köparen ävensom av arrendator,
som i 6 § sägs; dock må beslutet
ej överklagas av köparen, om
försäljningen skett under tid, då beslut
som avses i första stycket var
gällande.

över beslut att'' förköpsrätt enligt
denna lag skall begagnas må klagan
föras av köparen; dock må beslutet ej
överklagas, om försäljningen skett under
tid, då beslut som avses i första
stycket var gällande.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

183

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

Klagan föres hos lantbruksstyrelsen inom en månad från den dag klaganden
erhöll del av beslutet.

Utöver vad i första och andra styckena sägs må klagan ej föras mot beslut
som där avses.

15 §.

Klagan över lantbruksstyrelsens beslut i ärende, som avses i 14 §, må
föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

2) Lag

angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om

förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att rubriken
till lagen den 22 december 1943 om
förköpsrätt ävensom 2 och 6 §§ sagda
lag skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

Härigenom förordnas, att rubriken
till lagen den 22 december 1943 om
förköpsrätt ävensom 6 § sagda lag
skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

Lag om arrcndators förköpsrätt.

2 §•

Förköpsrätt må — — — i densamma.

Säljes fastigheten till kronan för
ändamål, som avses i 1 § lagen om
kronans förköpsrätt, eller inlöses
fastigheten jämlikt nämnda lag eller
sker försäljningen i den ordning utsökningslagen
bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas. Ej heller må förköpsrätt
utövas, där fastigheten av
kronan säljes för ändamål som ngss
sagts.

Har jordägaren---för hem budet.

6 §.

Vill arrendatorn föra talan om förköp, åligger det honom att, såsom i 48 §
utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall ut -

184

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. M oj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

giva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen.
Visas ej under målets förberedelse, att säkerhet blivit ställd som nu sagts,
vare käromålet förfallet, där köparen yrkar det innan förberedelsen avslutats.

Denna lag träder i kraft såvitt angår
6 § den 1 januari 1948, därvid i
tillämpliga delar skall gälla vad i lagen
om införande av nya rättegångsbalken
finnes föreskrivet, samt i övrigt
den 1 juli 19U8.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1948, därvid beträffande 6 § i
tillämpliga delar skall gälla vad i lagen
om införande av nya rättegångsbalken
finnes föreskrivet.

3) Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917(nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation
skall erhalla ändrad lydelse på sätt nedan sägs samt att i samma lag skola
under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande införas två
n>a paragrafer, betecknade sasom 109 och Ilo §§, av nedan angivna innehåll.

1 §•

Fastighet, som---- utrymme Fastighet, som---för orten;

däromkring.

13. för linbana, som är behövlig
för ett företag av större gagn för
orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

15. för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt---till nationalpark.

12. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark för stärkande av

ofullständigt jordbruk.

109 §.

Fråga om att mark skall exproprieras för stärkande av ofullständigt jordbruk
må väckas endast av lantbruksnämnd.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas
huru efter expropriationen skall förfaras med marken.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

185

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

no §.

Expropriationsrätt må beviljas endast om särskild svårighet möter att genom
avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, om den mark, varom fråga är, icke helt eller
till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet eller om genom
expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller
innehavare. Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra olägenhet
som nyss sagts må hänsyn icke tagas till anordning som prövas hava
vidtagits i syfte att förhindra expropriation.

Ej heller må expropriationsrätt medgivas med mindre en lämplig fastighetsbildning
finnes kunna genom expropriationen befordras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

B. att riksdagen måtte

1) medgiva att åtgärder för jordbruksnäringens främjande
må vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
det föregående angivits,

2) till Förberedande organisatoriska åtgärder i samband

med jordbrukets rationalisering m. m. för budgetåret 1947/48
å riksstaten under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av ............................ kronor 750 000;

C. att dels motionerna I: 111 och II: 175, likalydande, I:
252 och 11:377, likalydande, 1:253, 1:254 och 11:381, likalydande,
1:255 och 11:385, likalydande, 1:256 och 11:388,
likalydande, 11:370, 11:380, 11:382, 11:383 samt 11:387 i
sin helhet, dels motionerna I: 251 och II: 379, likalydande,
samt I: 257 och II: 389, likalydande, i vad dessa motioner
gälla i propositionen behandlade frågor, må, i den mån

186

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

motionerna eller ifrågavarande delar av dessa icke kunna anses
besvarade genom vad utskottet här ovan anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 9 juni 1947.

På särskilda utskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Alfred Andersson, Anderberg,
Mannerskantz, Jon Jonsson, Gillström, Sundelin, Kriigel, Heiding, Svedberg,
Gunnar Andersson och Ragnar Bergh; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Liedberg, Andersson
i Tungelsta, Gustafson i Vimmerby, Ericsson i Sörsjön, Svensson i Ljungskile,
Hermansson, Staxäng, Jacobson i Vilhelmina, Johansson i Norrfors,
Jonsson i Järvsand och fru Eriksson i Hallstahammar;

dock att vid behandlingen av förslagen till lag om kronans förköpsrätt,
lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt
samt lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
i stället för herr Staxäng deltagit herr Larsson i Karlstad.

Särskilt yttrande

av herrar Mannerskantz, Gunnar Andersson, Ragnar Bergh och Staxäng,
vilka anfört:

I motionerna I: 257 och II: 389 har på anförda skäl yrkats bl. a. att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag angående inrättande av lantbruksnämnder,
samt att förslag måtte utarbetas till organisation av hushållningssällskapen
för deras handhavande av samtliga med jordbrukets rationalisering
förenade uppgifter.

Vi finna motionärernas till stöd för nämnda yrkande anförda motivering
fullt bärande och anse, att det ur flera synpunkt varit fördelaktigt med ifrågavarande
verksamhets överlåtande på ett enda organ. Därvid komma hushållningssällskapen
närmast i fråga.

Då emellertid utskottet icke ansett sig kunna förorda vårt inom utskottet
framställda yrkande om en dylik lösning, ha vi anslutit oss till den av herr
Tjällgren m. fl. avgivna reservationen nr 1, vari yrkas, att jordförbättringsverksamheten
skall kvarbliva hos hushållningssällskapen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

187

Reservationer:

1) av herrar Tjållgren, Mannerskantz, Sundelin, Heiding, Gunnar Andersson,
Ragnar Bergh, Liedberg, Gustafson i Vimmerby, Svensson i Ljungskile,
Staxäng och Johansson i Norrfors, vilka i fråga om organisationen av rationaliseringsverksamheten
anfört:

Vi kunna icke ansluta oss till den uppfattning, som utskottet uttalat angående
fördelningen av arbetsuppgifterna mellan lantbruksnämnderna och
hushållningssällskapen. De senare ha under sin mångåriga verksamhet uppnått
synnerligen goda resultat i fråga om jordförbättringsverksamheten. Det
synes oss även obestridligt, att det i rådgivnings- och upplysningsverksamheten
bland jordbrukarna är omöjligt att skilja på driftsrationalisering och
jordförbättringsåtgärder. Om man nu i enlighet med vad utskottet förordar
lägger verksamheten för rationalisering av driftsförhållandena hos hushållningssällskapen
och verksamheten för inre rationalisering hos lantbruksnämnderna,
måste enligt vårt förmenande följden härav — vad som än skrives
om att både sällskapens och nämndernas befattningshavare skola kunna
utnyttjas för arbete för båda organens räkning — bli att en konstlad
skillnad kommer att bestå mellan dessa båda grenar av rationaliseringsverksamheten,
vilken kommer att bli till skada för denna verksamhet och medföra
ökade kostnader för det allmänna genom att befattningshavarna ej kunna
effektivt utnyttjas. Vi anse därför, att sällskapen även i fortsättningen
böra jämte driftsrationaliseringen omhänderha jordförbättringsverksam
heten.

Vad härefter angår lantbruksnämndernas sammansättning måste vi konstatera,
att det både i propositionen och i utskottets utlåtande uttalade önskemålet
om att rationaliseringsverksamheten skall bli en jordbrukets egen
verksamhet och att jordbrukarna skola erhålla en stark representation i
lantbruksnämnden, vid ett genomförande av utskottets förslag i fråga om
lantbruksnämndens sammansättning blir ett talesätt med ganska ringa reellt
underlag. Man bör därför enligt vår uppfattning bereda det praktiska såväl
större som mindre jordbruket en mer tillfredsställande representation i lantbruksnämnden.
Olika vägar kunna här komma i fråga. För vår del ha vi
stannat för att den lämpligaste skulle vara att höja antalet ledamöter i lantbruksnämnden
från sju till nio och att de båda nytillkommande ledamöterna
få utses av hushållningssällskapet. En dylik utvidgning av lantbruksnämnden
synes vara av värde även ur andra synpunkter. Såsom framhållits i jordbrukskoinmitténs
betänkande måste man nämligen med hänsyn till den arbetsbörda,
som kommer att åvila lantbruksnämnderna, räkna med att dessa
i stor utsträckning komma att behöva arbeta i delegationer. En ökning av
antalet ledamöter i nämnden från sju till nio skulle betydligt öka möjligheterna
att organisera ett dylikt arbete i delegationer på ett tillfredsställande
sätt.

188

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vad till slut angår frågan om den inbördes löneställningen mellan hushållningssällskapens
och lantbruksnämndernas befattningshavare anse vi, att
man i princip bör uppehålla likställighet mellan lantbruksnämnderna och
sällskapen. Vad speciellt angår lantbruksdirektören och hushållningssällskapets
sekreterare, tala enligt vår uppfattning särskilt starka skäl för en sådan
likställighet. Dessa befattningshavare komma båda två att, var på sitt håll,
leda en synnerligen viktig verksamhet. Att göra en skillnad i lönehänseende
mellan lantbruksdirektörerna och hushållningssällskapens sekreterare synes,
även om skillnaden i och för sig är ganska ringa, ägnat att giva intryck av
en underskattning av betydelsen av sällskapens verksamhet, vilken ej kan
vara annat än till skada för rationaliseringsarbetet. Möjligheten till urval av
personer med särskild läggning för de olika sysslorna inom respektive lantbruksnämnd
och hushållningssällskap bleve vid olika lönesättning mindre.
Huruvida samtliga ifrågavarande befattningshavare skola placeras i 28 eller
29 lönegraden synes oss däremot i och för sig icke äga någon avgörande betydelse.
Vi anse därför att man i detta sammanhang ej bör taga definitiv ställning
till frågan om den lönegrad, vari lantbruksdirektörerna böra placeras,
utan bör begränsa sig till att fastslå den av oss angivna principen.

2) av herrar Mannerskantz, Ragnar Bergh och Larsson i Karlstad, vilka
anfört:

Vi anse att utskottet bort yrka avslag på propositionens förslag till lagstiftning
om införande av förköpsrätt utan framläggande av eget förslag härom.
Införandet av ett sådant tvångsmedel som förköpsrätten, helt lagd i händerna
på de statliga rationaliseringsmyndighetema, överensstämmer ej med
både i propositionen och utskottsutlåtandet gjorda uttalanden om vikten av
att rationaliseringsåtgärderna inom jordbruket genomföras på frivillighetens
väg och i förtroendefullt samarbete med jordbrukarna. Kronans rätt till förköp
vilar inte på någon rättsgrund, utan kränker nuvarande grunder för
äganderätt och näringsfrihet. Förköpsrätten skulle inom jordbrukets område
införa förhållanden utan motsvarighet inom näringslivet i övrigt. Förköpsrätten
kommer afl lägga hinder i vägen för svenska medborgares möjligheter
att inom jordbruket på samma sätt som inom andra näringsgrenar i fri konkurrens
få förvärva för fri näringsutövning behövliga fastigheter. Genom att
dessa möjligheter begränsas genom kronans förköpsrätt, försvåras den frivilliga
rationaliseringsverksamheten, som hittills inom jordbruket visat så
framstående resultat, och som, om den befrämjas i stället för att hindras, i
framtiden säkert kommer att betyda mer för jordbrukets utveckling än den
statsdirigerade rationaliseringen. Många enskilda köpares fullt legitima intressen
kunna befaras bli trädda för nära genom kronans förköpsrätt. Kronans
förköpsrätt är vidare mindre behövlig, då låne- och bidragsverksamhet
jämte aktiv inköpspolitik från rationaliseringsorganens sida måste vara
tillräckligt verksamma medel för genomförande av för jordbrukets lyckliga
utveckling behövliga rationaliseringsåtgärder. Verkningarna av förköpsrätten
äro också svåra att överblicka på grund av lagtextens oklara formuleringar,

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

189

som i huvudsak bestå även sedan utskottet gjort vissa justeringar och välmotiverade
begränsningar i propositionens lagförslag. Ovissheten i fråga om
förköpsrättens verkningar förstärkes av att den nya skifteslagstiftningens utformning
ännu ej är känd. Lantbruksstyrelsens understrykande av att långtgående
rationaliseringsåtgärder böra anstå, till dess ny skifteslagstiftning
genomförts, är värt stort beaktande som skäl för att förköpsrättens genomförande
i varje fall icke nu bör beslutas.

Vi ha därför ansett, att moment A i utskottets hemställan i vad gäller de
två första i sagda moment berörda lagförslagen bort hava följande lydelse:

A) att riksdagen, med bifall till motionerna 1:257 och II:
389, måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag till lag om kronans
förköpsrätt samt till lag angående ändring i lagen den 22
december 1943 (nr 884) om förköpsrätt.

3) av herrar Mannerskantz, Gunnar Andersson, Ragnar Bergh, Liedberg och
Larsson i Karlstad, vilka rörande frågan om expropriation för stärkande av
ofullständiga jordbruk anfört:

Vi anse, att utskottet bort yrka avslag på propositionens förslag till lag angående
ändring i lagen om expropriation. En expropriationsrätt, som skall
tillgripas, icke som hittills blott till allmänt väl utan även till enskild fördel,
torde komma att skapa iett osäkerhetstillstånd i fråga om en på urgamla
rättsregler vilande tryggad äganderätt till jordinnehav. Genom ett sådant
expropriationsinstituts genomförande prisgiver man värden, som väga vida
tyngre än de fördelar, som kunna vinnas. Avvägandet av vad som blir den
enes vinst mot vad som blir den andres skada torde vara omöjligt att göra
på ett objektivt sätt. Det ringa antalet stora brukningsdelar inom det svenska
jordbruket kommer att medföra att expropriationsinstitutet, om det överhuvud
taget skall användas på ett sådant sätt, att det får reell betydelse för rationaliseringen,
huvudsakligen måste användas mot jordbruk inom de egentliga
bondejordbrukens kategori.

Betydelsen av expropriationsinstitutet för tillförande av skog till de brukningsdelar,
som äro i behov av sådan, torde avsevärt ha överdrivits. Värderingen
av den exproprierade skogsmarken med därå växande skog skall ske
enligt för expropriationsfall i allmänhet gällande grunder. Utsikterna äro
därför små för att en köpare inom nu överskådlig tid genom expropriation
skall kunna erhålla skog till sådant pris, att köpet medför något direkt tillskott
till hans försörjning utöver en måhända knapp möjlighet till förräntning
av den skuld han kan ha ådragit sig för köpet. Rationaliseringsorganens
utnyttjande av en aktiv inköpspolitik för att i fria marknaden komma över
fastigheter med skogsmarker, torde leda till bättre resultat än expropriation.

Möjligheten att expropriationsförfarandet sedan ny skifteslagstiftning genomförts
kommer till användning i samband med omskifte gör den föreslagna
expropriationsrätten ytterligare betänklig. Expropriationslagstiftningen

190

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

kan då komma att användas som ett verkligt tvångsmedel för den så mycket
omdiskuterade »bortrationaliseringen» av jordbrukare.

Vi ha därför ansett, att moment A i utskottets hemställan bort såvitt gäller
nu ifrågavarande lagförslag ha följande lydelse:

att riksdagen, med bifall till motionerna 1:257 och 11:389, måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation.

4) av herrar Tjällgren, Heiding, Gustafson i Vimmerby och Johansson i
Norrfors, vilka ansett att utskottets utlåtande i de avsnitt som nedan angivas
bort hava följande lydelse:

Målsättningen för jordbrukspolitiken.

Jordbruket har under senare tid —--skall bliva fullt konkurrens kraftigt

på världsmarknaden.

Om man hyser den av utskottet uttalade uppfattningen, att ett visst statligt
stöd åt jordbruket kommer att behövas på längre sikt för att näringen
skall kunna uppehållas och dess utövare beredas skäliga arbetsvillkor, är
det ur flera synpunkter nödvändigt, att man nu uppdrager en preciserad
riktlinje beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som bör eftersträvas
på lång sikt. Bland annat skulle därigenom ett fastare underlag erhållas
för arbetet med rationaliseringen inom jordbruket. Enighet torde råda
om att fastställandet av en dylik riktlinje bör ske efter en avvägning mellan
olika synpunkter, därvid i främsta rummet böra mot varandra vägas å ena
sidan de rent ekonomiska synpunkterna samt å andra sidan beredskapssynpunkten,
ävensom befolkningspolitiska, kommunalekonomiska och sociala
synpunkter.

Utskottet finner det ej nödvändigt att ingå i någon närmare prövning av
den vikt, som bör tillmätas var och en av de nyss berörda synpunkterna
utan vill endast i korthet beröra några av dessa. Vad beredskapssynpunkten
beträffar torde ett understrykande av densamma vara överflödigt. Utskottet
vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att genom de insatser det svenska
jordbruket gjort under de båda världskrigen, det blivit möjligt att upprätthålla
en god försörjning, utan vilken det skulle ha uppstått allvarliga svårigheter
för vårt land att hålla sig utanför de krigiska konflikterna. Med hänsyn
till den betydelse, som jordbruket har för näringslivet i dess helhet å
landsbygden, såväl på grund av den roll jordbruksbefolkningen ur arbetskraftssynpunkt
spelar för andra näringsgrenar som på grund av att jordbruket
utgör ett väsentligt och mångenstädes dominerande underlag för hela
landsbygdens ekonomiska liv, måste bevarandet av ett betydande jordbruk
i landets olika delar enligt utskottets uppfattning under alla förhållanden
framstå som grundläggande för jordbrukspolitiken. Att de samhällsekonomiska
synpunkterna måste tillmätas väsentlig betydelse är självklart, då

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

191

detta ju i betraktande av jordbrukets betydelse för landets näringsliv — både
med hänsyn till produktionens värde och till storleken av den i jordbruket
sysselsatta befolkningen — måste vara en förutsättning för att önskemålet
om ett snabbt ekonomiskt framåtskridande för befolkningen i sin helhet
skall kunna förverkligas. I detta sammanhang vill utskottet emellertid understryka,
att det enligt dess uppfattning måste vara ett väsentligt intresse för
hela vårt folk, att ekonomisk, social och kulturell standard kan upprätthållas
på landsbygden i samma omfattning som i städer och samhällen. Den sedan
lång tid tillbaka pågående överflyttningen av folk från jordbruket och
landsbygden till städerna och samhällena försvårar allvarligt möjligheterna
härtill. Utskottet drar av detta den slutsatsen, att det är angeläget att tillvarataga
alla de sysselsättningsmöjligheter som stå till buds inom jordbruket
och skogsbruket och andra näringar på landsbygden, så att människorna
kunna hållas kvar inom näringslivet därstädes.

Mycket betydelsefulla arbetsuppgifter---i väsentligt större utsträck ning

än hittills.

Utskottet hyser den uppfattningen, att det svenska jordbruket hör ha företrädesrätt
att avsätta sina produkter på den inhemska marknaden och att
produktionsvolymen således bör ansluta sig till konsumtionsbehovet. Produktionsvolymens
storlek bör således i stort sett fastställas enligt denna riktlinje.
En viss marginal mellan produktionsvolym och konsumtionsbehov
hör dock upprätthållas, ty om en sådan saknas och möjligheter till lönande
export icke föreligger, kan det riskeras, att det icke blir möjligt att upprätthålla
den avsedda prisnivån. Härför synes dock icke en marginal av den
storleksordning, som jordbrakskommittén förordat vara erforderlig. Utskottet
kan därför icke helt ansluta sig till de önskemål rörande marginalens avvägning,
som departementschefen uppställt. Enligt dessa önskemål skulle
produktionen ej vara större än att den väl kan få plats inom ramen för det
inhemska avsättningsutrymmet och vidare måste hänsyn tagas till konsumenternas
intresse av att åtminstone i viss utsträckning ha tillgång till billigare
matfett än smör. En marginal, som skulle tillgodose nu nämnda önskemål,
synes enligt departementschefens mening böra ha åtminstone den storlek,
som representerades av skillnaden mellan det av kommittén förordade
medelaltemativet och den normala konsumtionen. Departementschefen ger
i enlighet härmed uttryck åt den uppfattningen, att en produktion av medelalternativets
storlek följaktligen borde representera den övre gräns, över vilken
produktionen ej borde stiga och att rationaliseringsåtgärdema, i den mån
så vore erforderligt, utformas på sådant sätt, att man skulle söka förhindra,
att produktionen stege över nämnda gräns.

Vad angår innebörden---bereda prioritet för smörets avsättning.

Rent principiellt kan utskottet ansluta sig till det av kommittén angivna
medelalternativet, men vill i anslutning till vad som yrkats i motionerna nr
1: 251 och II: 379 förorda, att marginalen mellan produktionsvolym och kon -

192

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

sumtionsbehov hålles något lägre. Medelalternativet kan icke sägas skänka
tillräcklig trygghet för livsmedelsförsörjningen. Vissa omständigheter, såsom
svaga skördar, otillräcklig tillförsel av gödningsämnen m. m. kunna försvaga
trygghetsmomentet. Utskottet anser följaktligen att en produktion av
lägst den storlek, som anges genom kommitténs medelalternativ, bör eftersträvas,
men att utrymme och stöd därutöver gives för en ytterligare tillväxt
av produktionen, därest detta kan bli möjligt vid den omfattning vårt jordbruk
nu har och vid den eventuella tillväxt, som kan bli en följd av att
ofullständiga jordbruk erhålla nyodlingsjord till komplettering. Då undersökningar
över förhållandena före kriget visat, att jordbruksproduktionen
brukar variera med cirka 4 procent över eller under en genomsnittskörd, anser
utskottet, att en produktion upp till genomsnittligt 96 procent av konsumtionsbehovet,
i kalorier räknat, bör tillåtas och skyddas. I fråga om försörjningen
med matfett anser utskottet att den av kommittén förordade importen
av margarin bör kunna minskas till förmån för en ökad konsumtion
av smör. Skulle avsättningsutrymmet för margarin i enlighet med kommitténs
förslag fastställas till 40 000 ton per år följer därav, att marginalen huvudsakligen
tages ut på smör och därmed på mjölkproduktionen. Detta kan
enligt utskottets mening icke vara tillrådligt, då mjölkproduktionen har sin
största betydelse för jordbruket i de delar av landet, där lönsamhetsförutsättningarna
äro mest ogynnsamma. I den mån så visar sig erforderligt bör
man därför enligt utskottets uppfattning söka begränsa margarinkonsumtionen,
även då en mera konstant ökning av smörproduktionen påkallar ett
vidgat avsättningsutrymme.

Vad sockerbetsodlingen angår--- — ligga under samma gräns.

Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket.

Vad angår avvägningen av det allmänna prisstödet---arbete i det

egna jordbruket.

Om man, som föreslås i propositionen, avväger jordbruksstödet med hänsyn
till behovet vid jordbruk, vilka till storleken motsvara genomsnittet i
storleksgruppen 10—20 hektar och fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingens
och de fasta anläggningarnas beskaffenhet, innebär detta, att endast
en mindre del av de nuvarande jordbruken i princip tillerkännas full
lönsamhet. Inom storleksgruppen 10—20 hektar och däröver faller endast
cirka 31 procent av samtliga brukningsdelar och 68 procent av rikets hela
åkerareal. Detta innebär, att antalet jordbruk, som kunna påräkna att erhålla
full lönsamhet av själva jordbruket, sannolikt icke komma att uppgå till
mera än omkring en fjärdedel av samtliga brukningsdelar. I den mån jordbruk
i storleksordning under 10—20 hektar ha tillgång till skog eller andra
naturtillgångar, som kunna beräknas ersätta vad som brister i lönsamheten
för själva jordbruket, kan ju därigenom ändock en tillfredsställande inkomst

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

193

erhållas. Många jordbruk sakna dock skog, vilket ofta är fallet även i
skogsbygderna. För det senare slaget jordbruk kunna konsekvenserna av ett
alltför stort basjordbruk bli allvarliga. Skäl tala därför enligt utskottets mening
för övervägande av en mindre storleksordning för det jordbruk, som
skall utgöra mätaren på lönsamheten. Vid övervägande av detta spörsmål
bör i första hand tagas hänsyn till den fördelning på brukningsdelar, som
för närvarande förefinnes på skilda håll i landet och som innebär, att en
långt gående parcellering av jorden ägt rum. Denna fördelning har i betydande
omfattning sin grund i historiska förhållanden men det får icke förbises,
att den i hög grad främjats av den statliga jordbrukspolitikens utformning
under gången tid. Statsmakterna kunna således i viss mån sägas vara
medansvariga för denna långt drivna parcellering.

Redan med hänsyn till sist berörda förhållande synes det vara rimligt att
principiella gränsen mellan lönsamma och icke lönsamma jordbruk ej sättes
för högt. Det väsentligaste skälet för att kraven på basjordbrukets storlek
ej få ställas för högt är emellertid enligt utskottets mening, att förutsättningar
för åstadkommande av jordbruk, som motsvara storleksordningen
10—20 hektar, icke föreligga mera allmänt. Särskilt är detta fallet i skogsbygderna.
Även om det teoretiskt kan tänkas bli möjligt att genom sammanslagning
av mindre brukningsdelar få till stånd jordbruk av basjordbrukets
storlek, skulle arronderingen ofta bliva så dålig, att ekonomiskt lämpliga
brukningsdelar ej kunde erhållas. Med hänsyn till dessa förhållanden bör
gränsen för det i princip lönsamma basjordbruket ej dragas alltför snävt.
Överhuvud taget bör största hänsyn tagas till det utvecklingsstadium, på
vilket större delen av jordbruket för närvarande befinner sig.

För närvarande saknas underlag för uppställande av representativa typjofdbrukskalkyler,
emedan anslutningen till de jordbruksekonomiska undersökningarna
icke är tillräckligt omfattande. Härav följer, att totalkalkylen
över jordbrukets inkomster och kostnader under de närmaste åren måste
utgöra den väsentliga vägledningen för prissättningarna på jordbrukets område.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser utskottet, att slutlig ställning
till frågan om basjordbrukets storlek icke nu bör tagas. Härmed bör
anstå till dess att materiel föreligger från ett större antal räkenskapskontrollerade
jordbruk än som för närvarande är fallet. I anslutning härtill vill
utskottet uttala att lönsamhetsberäkningar icke endast böra utföras för
storleksgruppen 10—20 hektar utan även för storleksgruppen 10—15 hektar.
Härigenom blir det möjligt att efter några år, då basjordbruken i högre grad
avses bli normgivande för prisavvägningarna, bedöma till vilken storlek
basjordbruket skäligen bör fastställas.

Med anledning av vad som yrkats i motionen II: 387 vill utskottet uttala
att det synes lämpligt för norra Sverige upprätta typjordbrukskalkyler
även för storleken 5—10 hektar och att driftsresultaten vid dessa jordbruk
skola beaktas vid bestämmandet av det särskilda differentieringsbidraget till
jordbruket i Norrland.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. It samt. Nr 2. 13

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I propositionen har i detta sammang--- — jordbrukarna i övriga delar

av riket.

Det allmänna prisstödet åt jordbruket bör enligt utskottets mening i princip
utgöras av ett gränsskydd, avvägt enligt de grunder, som nyss förordats.
Departementschefen har anfört att någon anledning att vid sidan av det allmänna
prisstödet såsom ett permanent led i regleringssystemet lämna ett särskilt
stöd åt de jordbruk, vilkas lönsamhet är lägre än basjordbrukets, föreligger
enligt hans mening icke. Enligt utskottets mening bör man dock, såsom
anförts i motionerna I: 251 och II: 379, räkna med att ett särskilt stöd även
på längre sikt kan behöva ingå i de prisreglerande åtgärderna för det mindre
jordbruket. Härtill återkommer utskottet på tal om särskilt stöd åt vissa
innehavare av mindre jordbruk.

Den yttre rationaliseringen.

Innan utskottet ingår på behandlingen---att åtgärder vidtagas för att

motverka en fortsatt sådan avflyttning.

Av skäl, som anförts i motionerna 1:251 och 11:379, anser utskottet att
för detta ändamål behövs ett mera permanent statligt stöd till vissa grupper
av mindre jordbruk vid sidan av det allmänna prisstödet.

Departementschefens förslag i fråga om målsättningen — — — beträffande
vissa utarrenderade brukningsdelar.

I motionerna I: 251 och II: 379 ävensom i motionen II: 380 har berörts frågan,
från vem mark i första hand bör tagas i anspråk för genomförande av
önskvärda kompletteringsåtgärder. I enlighet med vad som yrkats i de båda
förstnämnda motionerna förordar utskottet, att staten i främsta rummet, före
varje annan kategori jordägare, avstår jord- och skogsmark för genomförandet
av yttre rationaliseringsåtgärder. Eftersom det framstår som ett intresse
även för det allmänna, att de ofullständiga jordbruken förstärkas med tillläggsjord
och skog, bör det enligt utskottets mening anses rimligt, att staten
avstår jord och skog för detta ändamål i större omfattning än som rimligen
kan krävas av enskilda ägare. Detsamma bör också gälla i fråga om ecklesiastika
och andra allmänna institutioner tillhörig mark av skilda slag. Detta
framstår som berättigat inte minst ur den synpunkten att staten i stor omfattning
förvärvat jordbruksfastigheter med stor skogsareal samt sedan avstyckat
ett ofta ofullständigt jordbruk med för liten skogstillgång, som försålts
till enskilda ägare. Tillräckligt med skogsmark bör inte minst i dessa
fall återföras till jordbruket. När expropriation behöver tillgripas bör denna i
första hand ske från bolagens och från med dem i ägarehänseende jämställdas
jordbruksfastigheter. En betydande andel av skogstillgångarna i de egentliga
skogsbygderna har nämligen kommit att frånhändas jordbrukarna och
övergått i bolagens och enskilda skogsspekulanters ägo. Det är fördenskull

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

195

motiverat, att dessa ägarekategorier i första hand böra avstå skog i de fall,
då expropriation kommer i fråga.

Mark, tillhörig de här berörda ägarekategorierna, kan i vissa fall vara så
belägen, att det icke är möjligt eller ur praktiska synpunkter lämpligt att
taga den i anspråk för kompletteringsåtgärder, avseende ofullständiga jordbruk.
I stället kan mark, tillhörig enskilda ägare, vara mea lämplig. I sådana
fall bör enligt utskottets mening ett triangelbyte kunna ifrågakomma, så att
de nämnda enskilda ägarna avstå mark för kompletteringsändamål och i
gengäld erhålla mark från de förut berörda ägarekategorierna, nämligen staten
och allmänna institutioner samt bolag och enskilda skogsspekulanter.

I motionerna I: 254 och II: 381 har hemställts---vidtagas i 1 § i det

nu ifrågavarande förslaget.

Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk.

Enligt de riktlinjer för jordbrukets rationlisering---vill utskottet för

sin del biträda.

Vad angår den tid, under vilken ett dylikt särskilt stöd bör utgå, förutsatte
jordbrukskommittén att detta i princip endast skulle utgå till de nuvarande
brukarna. I propositionen ha uttalanden av liknande art gjorts, och
departementschefen förklarar att ifrågavarande mindre jordbruks värde och
livskraft bör visa sig däri, att deras brukare utan någon särskild subvention
kunna genom avkastningen från brukningsdelen och inkomst från annat arbete
uppnå en tillfredsställande bärgning. Departemetschefen drar av detta
den slutsatsen, att det mindre jordbruket bör erhålla ett stöd endast under
den övergångstid, som förflyter till dess att rationaliseringen av brukningsdelarna
kan genomföras. I likhet med kommittén utgår han ifrån, att rationaliseringen
skall kunna genomföras i samband med generationsväxlingen,
varför behovet av ifrågavarande särskilda stöd endast synes göra sig gällande
beträffande de nuvarande innehavarna av mindre jordbruk.

Enligt utskottets mening torde det icke vara möjligt att mera allmänt genomföra
rationaliseringen i samband med att brukningsdelarna övergå till ny
innehavare, även om lantbruksnämnderna hade tillgång till ganska stora
arbetskraftsresurser. En annan sak av väsentligt större betydelse i sammanhanget
är vidare, att det i betydande omfattning saknas förutsättningar för
åstadkommande av ur jordbruksekonomisk synpunkt fullständiga brukningsdelar.
Skall den målsättning förverkligas, som statsmakterna vid skilda tillfällen
uttalat sin anslutning till, nämligen att bereda jordbruket lika god lönsamhet
som andra näringar, måste man taga hänsyn till förhållandena inom
jordbruket, sådana de äro och i stor omfattning för framtiden äro hänvisade
till att förbli. Härmed har utskottet ingalunda velat avvisa en sådan rationalisering
av brukningsdelarna, som är möjlig och lämplig att genomföra, tvärtom
har ju utskottet genom sina uttalanden i andra sammanhang positivt tagit

196

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ställning härför. Men utskottet anser, att rationaliseringen i första hand bör
komma till stånd, dels genom anskaffande av tilläggsjord eller skog i alla de
fall, då så lämpligen kan ske, och dels genom inre förbättring av brukningsdelarna.
Däremot kan utskottet icke ansluta sig till den uppfattningen, att
rationaliseringen i huvudsak skall ske genom sammanslagning av två eller
flera brukningsdelar.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att söka bevara så många självständiga
brukningsdelar som möjligt. För att landsbygdens ekonomiska, sociala
och kulturella standard skall kunna icke endast bibehållas utan även
väsentligt höjas, vilket utskottet anser vara ett allmänt samhällsintresse, är
det ofrånkomligt att söka upprätthålla en relativt talrik jordbruksbefolkning
på landsbygden. Förekomsten av en relativt stor jordbruksbefolkning måste
anses vara av största betydelse även för tillgodoseende av andra näringsgrenars
behov av arbetskraft, framförallt skogsbrukets.

En fortsatt uttunning av landsbygdens befolkning kommer att föra med sig
allvarliga problem. Den ökade produktionen inom de s. k. stadsmannanäringarna
som måste bli följden, om arbetskraft i ökad omfattning överföres dit
från jordbruket, kommer att göra vår industri mera känslig för konjunkturförändringar.
Riskerna för ekonomiska kriser inom vårt land komma därför
att ökas i avsevärd grad, allra helst om svårigheter uppstå för vår export.
Farhågorna härför kan man icke bortse ifrån, emedan det är ovisst, om
marknaderna för vår exportindustri i framtiden komma att stå öppna i samma
omfattning som före kriget. Många i industriellt hänseende hittills föga
utvecklade länder söka numera skapa en hög grad av industrialisering inom
det egna landet. Skulle vår industri bli hänvisad till att i ökad omfattning
avsätta sina produkter på den inhemska marknaden, måste det vara värdefullt,
om det finns en talrik och köpkraftig befolkning på landsbygden.

För landsbygdens egen del innebär en fortsatt folkmängdsuttunning, att
förutsättningarna för ett framåtskridande i ekonomiskt och socialt hänseende
avsevärt minskas och kanske, om uttunningen får drivas alltför långt, helt
försvinna. Ju glesare en bygd är befolkad, desto svårare blir det att för rimliga
kostnader ordna kommunikationer, post, telefon, elektrifiering o. d.
Barnens skolundervisning löper risk att försämras, emedan sjunkande barnantal
ofta framtvingar övergång till lägre skolformer och längre skolvägar.
Hantverkare och handlande få lägre omsättning i sin rörelse och tvingas
kanske i vissa bygder att nedlägga densamma. I stället koncentreras hantverket
och handeln till tätorterna. Skatteunderlaget sjunker också, vilket i sin
tur leder till ökad kommunal uttaxering och därmed tyngre bördor för den
kvarstannande befolkningen. Känslor av isolering och vantrevnad kunna under
sådana förhållanden komma att gripa omkring sig, och dessa psykologiska
faktorer kunna i sin tur ytterligare bidraga till ökad avflyttning från
landsbygden.

Man får icke heller enligt utskottets mening bortse från det samband som
råder mellan jordbruket och landsbygdens näringsliv i övrigt, särskilt skogsbruket.
I de skogrika delarna av landet bilda jordbruket och skogsbruket

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

197

tillsammans det produktionsunderlag, som befolkningen behöver för att kunna
äga tillgång till en jämn sysselsättning under olika årstider. Den befolkning,
som livnär sig på det mindre jordbruket, utgör vidare den naturliga rekryteringsbasen
för arbetskraft till småindustrien och hantverket på landsbygden,
liksom för byggnads- och anläggningsverksamheten därstädes. Om antalet
mindre jordbruk minskas alltför starkt, försvåras därmed också förutsättningarna
för en utveckling av dessa näringsgrenar på landsbygden.

Av vad som sålunda anförts framgår att utskottet tillmäter det mindre jordbruket
en väsentligare betydelse för svenskt samhällsliv än vad som kan bli
resultatet av ett bedömande uteslutande från jordbruksekonomiska synpunkter.
Erfarenheter från två världskrig ha lärt oss att vi icke kunna säkerställa
vårt lands behov av livsmedel, därest vi icke också haft tillgång till det mindre
jordbrukets produktion. De knappa livsmedelstillgångama ute i världen ge
utskottet anledning antaga, att vi icke heller under den framtid, som nu kan
överblickas, kunna på ett tillfredsställande sätt säkerställa vårt folks behov av
livsmedel utan att taga det mindre jordbrukets produktionsresurser i anspråk.
Då det alltså kan slås fast, att det mindre jordbrukets produktion är behövlig
för vår livsmedelsförsörjning och att produktionskostnaderna inom detta
av kända skäl äro högre än vid större jordbruk, anser utskottet att man ej
nu bör fastslå den av departementschefen intagna ståndpunkten att stödet i
princip endast skall avse en övergångstid. Den ståndpunkt som utskottet
sålunda intagit innebär, att vid generationsväxlingen av ägare, respektive brukare,
tills vidare skola gälla samma regler för det särskilda stödets utgående,
som utskottet i det följande förordar i fråga om nuvarande innehavare av
mindre jordbruk.

Beträffande former för ifrågavarande särskilda stöd---från annan

brukningsdel eller från mejeri.

För att åstadkomma en avgränsning uppåt ifråga om de brukningsdelar
vilka böra komma i åtnjutande av det särskilda stödet anser utskottet i likhet
med departementschefen, att en arealgräns bör uppställas. Denna gräns har
i propositionen föreslagits till 10 hektar. I motionerna I: 252 och 11:377 samt
i motionen 11:382 har förordats att arealgränsen fastställes till 15 hektar,
vidare har i motionerna 1:251 och II: 379 förordats att alla brukningsdelar,
som i förhållande till basjordbruket äro att anse som minusvarianter, principiellt
göres berättigade erhålla ett på lämpligt sätt avvägt producentbidrag.
Då utskottet tidigare förordat, att basjordbrukets storlek icke nu bör fastställas,
vartill kommer att prisavvägningen i varje fall under de närmaste
åren måste bestämmas med ledning av totalkalkylen, anser utskottet alt
hektargränsen för de närmaste åren bör fastställas till 15 hektar.

Sedan ett på de driftsekonomiska undersökningarna grundat material föreligger,
som möjliggör ett skäligt avvägande av basjordbrukets storlek och
prisavvägningen bestämmes med ledning av typjordbrukskalkyler, bör hektargränsen
fastställas under hänsynstagande till då rådande förhållanden.

Ifråga om skalan för utbetalande av--— ej funnit anledning till er inran.

198

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

5) av herrar Sundelin och Svensson i Ljungskile, vilka anfört:

Vi anse dels att ur utskottets utlåtande bort utgå

å s. 22 andra stycket den mening, som börjar med orden »Till dess» och
slutar med orden »vara påkallat»;

å s. 29 hela det stycke, som börjar med orden »Prisstödet åt» och slutar
med orden »hunnit genomföras»;

å s. 78 och 79 hela det stycke, som börjar med orden »Utskottet delar»
och slutar med orden »huvudsaklig sysselsättning», med undantag av de
två första meningarna;

dels att å s. 30 sista meningen i första stycket bort ha följande lydelse:
»Enligt utskottets mening kan det vara befogat att, såsom föreslagits i motionen,
en typjordbrukskalkyl göres för det norrländska jordbruket på
grundval av räkenskapsundersökningar för gårdar med 5—10 hektar åker.
Härigenom skulle en fastare grund vinnas för utformning av de prisdifferentieringsbidrag
till förmån för Norrland, om vilka alla äro ense»;

dels att å s. 90 och 91 i stället för det stycke, som börjar med orden »Beträffande
expropriation» och slutar med orden »liknande ändamål» ävensom
det stycke, som börjar med orden »Med hänsyn» och slutar med orden
»utarrenderade brukningsdelar», skolat införas ett stycke av följande lydelse:
»Beträffande expropriation av hela fastigheter med jordbruk från vissa speciella
kategorier av jordägare har i motionerna 1:252 och 11:377 förordats
den ändringen i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag, att hel brukningsdel
icke borde få exproprieras från enskild person, som blott ägde en jordbrukslägenhet,
samt att enskild person, som ägde flera lägenheter, borde medgivas
rätt att själv bestämma, vilken av dessa han ville fritaga från expropriation.
I samma motion yrkas vidare att jordbruk icke bör få exproprieras om det
är utarrenderat till en arrendator, som enligt den sociala ärendelagen äger
förköpsrätt till detsamma och vill göra denna sin förköpsrätt gällande. Utskottet
vill rörande denna fråga framhålla, att det otvivelaktigt inom ifrågavarande
ägarkategorier kan föreligga fall, där det med hänsyn till styrkan
av de band, som finnas mellan ägaren eller brukaren och hans fastighet,
skulle vara obilligt att bryta dessa band genom expropriation av fastigheten.
Särskilt gäller detta brukningsdelar, vilka ha karaktären av släktgårdar. På
anförda grunder vill utskottet i denna del yrka bifall till motionen.»;

dels att utskottets utlåtande, såvitt gäller frågan om särskilt stöd åt vissa
innehavare av mindre jordbruk, bort ha följande lydelse:

»Det förslag till kontanta arealbidrag åt vissa innehavare av mindre jordbruk,
som jordbrukskommittén framlade, byggde på principen att dessa bidrag
skulle vara ett socialt stöd av övergående karaktär. I enlighet med
denna grundsats gjordes stödets utgående i väsentlig grad beroende av vederbörande
jordbrukares ekonomiska förhållanden. Som norm för de bidragsbeviljande
myndigheterna uppställdes regeln att något bidrag icke borde
utgå till småbrukare, vars taxerade nettoinköinst översteg 2 600 kr. samt
att stödet borde utgå högst med skillnaden emellan vederbörandes inkomst
och detta belopp. Högsta bidrag skulle enligt en annan maximeringsregel för

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

199

mindre jordbruk av olika storlek variera emellan 250 och 500 kr. Lantbruksnämnderna
skulle dock efter individuell prövning kunna förorda arealbidrag
även till småbukare, vars familjeinkomst översteg 2 600 kr. Detta förslag
till kontantbidrag har av flertalet remissinstanser utsatts för en mycket stark
kritik.

I propositionen förordas att stödet skall anknytas till en motprestation i
form av viss mängd leverad mjölk samt att det skall utgå efter schematiska
grunder för alla brukare, vars familjeinkomst ej överstiger 3 100 kr. och
vars åkerareal ej överstiger 10 hektar. Halvt bidrag förordas i de fall, då
familjeinkomsten ligger emellan 3 100 och 3 400 kr. Arealgränsen kan enligt
förslaget i vissa fall få överskridas. I fråga om stödets motivering såsom
en tillfällig hjälp av social karaktär ansluter sig propositionen till jordbrukskommitténs
uppfattning.

Enligt utskottets mening är det ej nödvändigt att göra ett visst stöd åt det
mindre jordbruket till ett individuellt påtryckningsmedel för fortsatt yttre
rationalisering. I den mån ett allmänt stöd åt mindre jordbrukare hålles inom
sådana gränser, att ett stort antal innehavare av de svagare brukningsdelarna
förbliva minusvarianter i inkomstavseende — och något annat har
icke från något håll satts i fråga — så föreligger från den enskildes synpunkt
ett mycket starkt motiv för omdaning av dessa mindre brukningsdelar, som
ej kunna giva sina brukare nöjaktig inkomst. Då den yttre rationaliseringen
i första hand bör inriktas på en omdaning av de svagaste brukningsdelarna
kan ett för varje tid lämpligt avvägt stöd av allmän karaktär åt det mindre
jordbruket på ett friare och mera harmoniskt sätt bringas att samverka med
statsmakternas verksamhet för främjandet av yttre rationalisering än ett
temporärt stöd, som i vissa situationer får karaktären av personligt påtryckningsmedel.
Lagarna om förköpsrätt och expropriation samt möjligheten att
giva eller vägra bidrag för inre rationalisering torde i förening med en allmän
upplysningsverksamhet och de ekonomiska förhållandenas tryck driva
fram en yttre rationalisering i all den utsträckning som är önskvärd.

I själva verket synes behovet av medel att motverka en alltför stor utvandring
från landsbygden i nuvarande situation vara i hög grad av behovet
påkallade. Under åren 1941—1945 har avflyttningen från s. k. A-kommuner,
som ha mera än 75 procent jordbruk, varit respektive 16 400, 21 500, 27 100,
30 900 och 31 800 personer. Under perioden 1940—1945 har jordbruksbefolkningen
i hela riket minskat med 70 000 under det att stadsnäringarna
ökat med 245 000 personer. Bakom denna folkvandring står säkerligen ett
synnerligen blandat motivkomplex inrymmande både ekonomiska och psykologiska
komponenter.

Då mera än hälften av den svenska jordbruksbefolkningen är knuten till
brukningsdelar med mindre än 10 hektar åker och då äganderätten till jorden
visat sig vara den starkast återhållande faktorn, när det gäller jordbruksbygdernas
avfolkning bör man enligt utskottets mening akta sig för åtgärder,
som kunna öka denna stora folkgrupps känsla av osäkerhet såväl i
ekonomiskt som psykologiskt avseende. Ett stöd åt det mindre jordbruket,

200

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

som helt stämplas som »social hjälp», som principiellt förklaras vara av
»tillfällig karaktär» och som sättes in som ett påtryckningsmedel för ökad
sammanslagning av jordbruk, kan befaras komma att skärpa den katastrofala
utveckling, folkvandring från landsbygden, som vi nu äro inne i.

Enligt utskottets mening bör därför stödet åt det mindre jordbruket givas
samma motivering och samma allmänna karaktär som prisstödet för jordbruksnäringen
i övrigt. Det bör vara en integrerande del i vår jordbrukspolitik
f. n. lika nödvändig som dess övriga delar för att komma till rätta
med de landsbygdsproblem, som i hela folkets intresse måste lösas. Småbrukarehjälpens
bestånd samt dess utformning och omfattning bör som jordbruksstödet
i övrigt vid olika tidpunkter underkastas den omprövning, som
den ekonomiska utvecklingen motiverar.

Utifrån denna allmänna uppfattning, som principiellt skiljer sig från
propositionen i denna del, vill utskottet förorda ett producentbidrag på mjölk
till mejerileverantörer av i huvudsak samma karaktär som det nuvarande
producentbidraget. Detta innebär att det icke bör knytas till viss inkomstgräns
eller enbart till de nuvarande brukarna. Inte minst för att främja
mjölkprodukionen vid det mindre jordbruket, både med hänsyn till vår folkförsörjning
och med hänsyn till det mindre jordbrukets driftsrationalisering,
bör stödet ha karaktären av ett verkligt producentbidrag. Därav följer enligt
utskottets mening att det i rimlig utsträckning bör göras beroende av de
levererade mjölkkvantiteterna samt att det bör utgå med sitt högsta belopp
till småbrukare, som i huvudsak äro sysselsatta med gårdens skötsel och beroende
av dess avkastning.

I anslutning till denna uppfattning vill utskottet förorda ett producentbidrag
till mejerileverantörer som utgår med 6 öre per kg för högst 2 000 kg
levererad mjölk per kvartal. Det belopp av 120 kr., som därmed skulle uppnås,
bör utgå oavkortat om kvartalsleveransen ej överstiger 3 000 kg. Vid
större mjölkmängd än 3 000 kg bör bidragsbeloppet minskas med 3 öre för
varje överskjutande kg levererad mjölk. Dessa bidragsregler torde medgiva
högsta bidrag åt mindre jordbrukare med 4—6 kor och någorlunda rationellt
ordnad djurhållning.

Beträffande hektargränsen vill utskottet erinra om att prissättning t. v.
måste ske enligt nuvarande principer med stöd av en totalkalkyl för hela det
svenska jordbruket. Så länge detta är fallet finnes det enligt utskottets mening
ingen anledning att sätta en lägre arealgräns än 15 hektar. När övergång
skall ske till en prissättning enligt kalkyler över basjordbruket torde det
bliva anledning att överväga en ytterligare sänkning av arealgränsen. Det
bör erinras om att arealgränsen blott spelar en sekundär roll, då bidraget i
regel avvecklas genom mjölkmängdens storlek. Det är dock önskvärt att
.arealgränsen inte sättes så lågt att betydande »tröskelorättvisor» uppkomma
i vissa fall.

Beträffande sådana mjölkproducenter, som ej kunna lämna mjölk till mejeri,
har i propositionen föreslagits ett kontant bidrag per ko. Utskottet tillstyrker
propositionen i denna del.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

201

Utskottet vill rörande förutsättningarna för erhållande av sistnämnda bidrag
framhålla, att vid prövningen av möjligheterna att leverera mjölk till
mejeri avgörande vikt synes böra fästas vid brukningsdelens läge i förhållande
till mejeriets körlinje och bidrag sålunda beviljas endast om med hänsyn
till avståndet till körlinjen leverans av praktiska skäl får anses utesluten.
Undantag bör dock, såsom i propositionen föreslagits, kunna göras i det
fall att det föreligger ett rent lokalt behov av mjölk, vilket ej kan täckas genom
leverans från annan brukningsdel eller från mejeri.

1 motionerna I: 111 och II: 175, I: 251 och II: 379, I: 252 och II: 377 samt
II: 387 har framförts tanken på vissa andra former för stöd åt det mindre
jordbruket såsom rabatt på kraftfoder, producentbidrag på fläsk, särskilt i
Norrland, samt åtgärder för att i huvudsak bibehålla äggproduktionen som
en produktionsgren för det mindre jordbruket, och i några av dessa motioner
har även påyrkats en utredning om dylika stödåtgärder. Utskottet, som inte
anser det uteslutet att dylika åtgärder under vissa omständigheter kunna visa
sig befogade, håller dock före, att det läge som nu råder inte ger några hållbara
utgångspunkter för ett dylika bedömande. Om en dylik utredning skall
komma till stånd torde det bliva nödvändigt att först avvakta, huru förhållandena
utvecklas, när den nuvarande bristsituationen lättar. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t i detta avseende följer utvecklingen och vidtager de
åtgärder som kunna visa sig vara befogade.»

Under hänvisning till vad vi här ovan anfört angående utskottets motivering
till förslaget till lag angående ändring i lagen om expropriation anse vi
slutligen, att utskottets utlåtande beträffande texten till nämnda lagförslag
bort i fråga om 110 § fjärde stycket ha ungefärligen följande lydelse:

Rätt till expropriation av mark, som utgör särskild fastighet, må vad angår
fastighet med jordbruk beviljas endast om fastigheten tillhör bolag, förening,
stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, vilken icke
är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,
och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att
bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket; skolande vid bedömande
av frågan, av vilken anledning fastighet besittes, i samma ägares hand
befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden
av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet. Innehaves
fastighet som nu nämnts av arrendator, som enligt 2 kap. 57 § lagen
om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till fastigheten, må
expropriationsrätt ej medgivas mot arrendatorns bestridande. Rätt till expropriation
av fastighet, som avses i detta stycke, från enskild person må vidare
medgivas endast i det fall att ägaren förutom sagda fastighet äger ytterligare
minst eu dylik fastighet och ej för expropriation anvisar annan honom sålunda
tillhörig fastighet.

(>) av herrar Tjällgren, Sundelin, Heiding, Gunnar Andersson, Liedberg,
Gustafson i Vimmerby, Svensson i Ljungskile och Johansson i Norrfors, vilka
under åberopande av att de skäl, som föranledde, att kronans förköpsrätt

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 11 sand. Nr 2. I t

202

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ej borde gälla vid försäljning till syskons barn, även förelåge vid försäljning
till andra avkomlingar till ett syskon till säljaren, anfört, att 2 § första stycket
förslaget till lag om kronans förköpsrätt bort ha följande lydelse:

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon eller syskons avkomling,
ej heller där viss andel i fastigheten säljes till någon som förut
var delägare i densamma.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

203

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning............................................................ 1

Målsättning för jordbrukspolitiken ...................................... 3

Jordbrukskommittén................................................ 3

Departementschefen................................................. 3

Motioner .......................................................... 10

Utskottet.......................................................... 11

Avvägningen av del allmänna prisstödet åt jordbruket...................... 17

Jordbrukskommittén ................................................ 17

Departementschefen................................................. 17

Motioner........................................................... 20

Utskottet.......................................................... 21

Den yttre rationaliseringen.............................................. 30

Jordbrukskommittén.............................................. 30

Departementschefen vid remissen till lagrådet.......................... 30

Lagrådet........................................................... 70

Departementschefen i anledning av lagrådets yttrande.................. 72

Motioner .......................................................... 73

Utskottet.......................................................... 75

Den inre rationaliseringen.............................................. 93

Jordbrukskommittén................................................ 93

Departementschefen ................................................ 93

Motioner.......................................................... 107

Utskottet.......................................................... 108

Organisationen av rationaliseringsverksamheicn ............................ 112

Jordbrukskommittén................................................ 112

Departementschefen................................................. 112

Motioner.......................................................... 125

Utskottet.......................................................... 126

Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk ...................... 131

Jordbrukskommittén................................................ 131

Departementschefen................................................. 131

Motioner........................................................... 140

Utskottet.......................................................... 143

Utformningen av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område......... 151

Jordbrukskommittén ................................................ 151

Departementschefen................................................. 151

Motioner........................................................... 168

Utskottet.......................................................... 169

204

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Sid.

Organisationen av den prisreglerande verksamheten ........................ 171

Jordbrukskommittén................................................ 171

Departementschefen................................................. 171

Motioner .......................................................... 175

Utskottet.......................................................... 175

Kostnadsberäkningar och anslagsäskanden................................. 176

Jordbrukskommittén ............................... 176

Departementschefen................................................. 176

Utskottet.......................................................... 178

Utskottets hemställan .................................................. 179

Särskilt yttrande ..................................................... 186

Reservationer ........................................................ 187

477734. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.