Särskilda utskottets utlåtande Nr 1 (Utlåtande 1931:Säru1 säru)

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1931 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform samt i anslutning
därtill väckta motioner.

Genom en den 6 februari 1931 dagtecknad proposition, nr 80, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, har Kungl. Majit under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag
lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande
departementschefen angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
följande med anledning av propositionen väckta motioner:

inom första kammaren

nr 211 av herr Ekman,
nr 214 av herr Reuterskiöld m. fl.,
nr 217 av herr von Geijer m. fl.,
nr 219 av herr Mellén m. fl.,
nr 220 av herr Frändén samt
nr 227 av herr Lindhagen ävensom

inom andra kammaren

nr 359 av herrar Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud —-i huvudsak likalydande med motionen nr 217 i första kammaren
— samt

nr 360 av herr Lindgren — likalydande med motionen nr 214 i första
kammaren.

Beträffande innehållet i de av departementschefen framlagda huvudgrunderna
för en rättegångsreform får utskottet, i den mån redogörelse därför
ej lämnas här nedan, hänvisa till det vid propositionen fogade utdraget av
statsrådsprotokollet för den 6 februari 1931. Vad motionärerna hemställt återgives
i huvudsak i det följande antingen i samband med utskottets uttalande
rörande behovet av en rättegångsreform eller vid behandlingen av de särskilda
frågor, som beröras i motionerna. Vidkommande de skäl motionärerna anfört
till stöd för sina yrkanden får utskottet hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll ISSI. 11 sami• 1 käft. (Nr 1.)

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Inledning.

Det nuvarande svenska rättegångsväsendet vilar i huvudsak på de i rättegångsbalken
av 1734 års lag givna grunderna. Visserligen ha efter nämnda
lags tillkomst betydelsefulla ändringar vidtagits, men i sina huvuddrag ansluta
sig såväl domstolsorganisationen som förfarandet inför rätta alltjämt
till de i rättegångsbalken upptagna principerna.

Lagkommit- Vid flera tillfällen har frågan örn en genomgripande reform av vårt rättelagberedgångsväsen
varit föremål för övervägande. Redan lagkommittén, som år 1810
ningen. erhöll uppdrag att utarbeta förslag till revision av den allmänna lagen, framlade
år 1815 betänkande örn underdomstolarnas och hovrätternas antal och organisation
samt år 1822 förslag angående rättegången i tvistemål och år
1832 förslag angående rättegången i brottmål. Förslagen, vilka granskades
av den år 1841 tillsatta lagberedningen, föranledde endast vissa begränsade
reformer, företrädesvis på domstolsorganisationens område.

Nya lag- Arbetet på en allmän processreform upptogs åter år 1880, då nya lagbered^^och^för-71
ningen fick upptaga behandlingen av rättegångsväsendets ombildning. Beredstärkta
lag- ningen avgav sagda år förslag till plan för arbetets bedrivande, enligt vilken
beredningen. pjan f5rs.^ skulle utarbetas ett principbetänkande, innefattande dels en allmän
utredning av frågan i hela dess omfattning, dels ock en framställning
av huvuddragen i det system, vilket beredningen ansåg sig böra förorda till
antagande i avseende å domstolsorganisationen och det processuella förfarandet,
varemot med det egentliga lagförslagets upprättande borde få anstå till
dess de allmänna grunderna undergått vederbörlig prövning. Sedan demia
plan godkänts, avgav beredningen år 1884 ett principbetänkande, uppdelat i
fyra delar, behandlande domstolsförfattningen, rättegångsordningen i tvistemål,
rättegångsordningen i brottmål m. m. samt plan för rikets judiciella
indelning och tingshusbyggnadsskyldigheten. I fråga örn ärendets vidare behandling
föreslog beredningen, att reformen av rättegångsväsendet efter en
på förhand fastställd plan skulle genomföras styckevis; att sålunda vissa
delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbrytas, skulle göras färdiga
och, i den mån de erhölle sanktion, träda i kraft såsom gällande lag;
och att, först sedan sålunda en mycket betydande del av lagstiftningsarbetet
blivit på förhand undangjord och under tiden de återstående delarna undergått
den granskning eller förberedande behandling, som ansåges lämplig, alla
de spridda delarna skulle sammanföras till ett organiskt helt i ett fullständigt
kodifierat lagförslag. Beredningen hade vidare tänkt sig, att det framlagda
betänkandet skulle främst i principiellt avseende utgöra ramen eller stommen
för det partiella lagstiftningsarbetet samt därvid ha till uppgift att förekomma
att, till följd av sönderstyckningen, det organiska sammanhanget ginge
förlorat.

Den av nya lagberedningen förordade planen för reformens genomförande
godkändes av Kungl. Majit, och det uppdrogs åt den förstärkta lagberedningen
att med föranledande av principbetänkandet avgiva yttrande rörande huvudgrunderna
för en ny rättegångsordning. Redan innan förstärkta lagbered -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

ningen år 1887 avgav sitt betänkande, hade lagberedningen i enlighet med
den uppgjorda planen övergått till utarbetande av förslag inom särskilda delar
av ämnet. Dessa förslag framlades efter hand för riksdagen, men endast
några av dem blevo av riksdagen antagna. Snart övergavs också arbetet på
en större reform av rättegångsväsendet och i stället genomfördes en del mindre
omfattande förändringar.

Spörsmålet örn en allmän rättegångsreform upptogs ånyo, då Kungl. Majit
för 1909 års riksdag framlade förslag örn tillsättande av en processkommission
för omarbetning av rättegångsbalken och därtill hörande författningar.
Förslaget vann emellertid icke riksdagens bifall.

Frågan återkom vid 1911 års riksdag genom en av Kungl. Majit gjord framställning
örn beviljande av anslag för en förberedande utredning angående
en rättegångsreform. Vid förslagets framläggande uttalade föredragande departementschefen,
att utredningen icke skulle utmynna i ett utarbetat förslag
till lagtext; dess syfte skulle vara att lämna en allsidig belysning av
de särskilda processuella frågor, vilka måste upptagas till övervägande, ävensom
att anvisa den eller de möjliga utvägarna för dessa frågors lösande under
de i vårt land givna förhållandena.

Sedan riksdagen bifallit det framlagda förslaget, förordnade Kungl. Maj:t
år 1911 f. d. justitierådet J. Hellner att enligt de i propositionen angivna
grunderna verkställa en förberedande utredning angående en rättegångsreform.
Till hans biträde förordnades tre andra jurister. Hellner efterträddes år 1917
av f. d. regeringsrådet H. Falk. År 1919 ombildades den salunda tillsatta beredningen
— processkommissionen — till en kollegial kommission, i vilken
de jurister, som förut biträtt utredningens ledare, fingo säte såsom medlemmar.
Därjämte tillkallade chefen för justitiedepartementet efter därtill erhållet
bemyndigande ett antal domare och lekmän att med kommissionen överlägga
örn principerna för den blivande domstolsorganisationen och i samband
därmed örn de allmänna grunder i övrigt, på vilka en rättegångsreform borde
byggas. Efter det Falk avlidit, förordnade Kungl. Majit år 1920 presidenten
Hj. Westring att vara ordförande i kommissionen.

Med skrivelse den 15 december 1926 avlämnade processkommissionen till fullgörande
av sitt uppdrag betänkande angående rättegångsväsendets ombildning.
I betänkandet, vilket omfattar tre delar, behandlande domstolsförfattningen,
rättegången i brottmål och rättegången i tvistemål, förordas en allmän reform
av vårt rättegångsväsen. Enligt de givna riktlinjerna har kommissionen ej utarbetat
förslag till lagtext, utan betänkandet innehåller allenast en redogörelse
för de grunder, varpå enligt kommissionens mening en blivande rättegångsordning
bör vila. Betänkandet är inom de olika avdelningarna uppdelat i kapitel,
och varje kapitel avslutas med en i punkter uppställd sammanfattning av kommissionens
förslag. Vid betänkandet, som innefattar den kort före avlämnandet
bortgångne siste ordförandens och de vid arbetets slut kvarvarande ledamöternas
enhälliga ståndpunkt, äro fogade yttranden av de för överläggningar
tillkallade domstolsrepresentanterna och lekmännen. Hörande huvuddragen av
kommissionens förslag får utskottet hänvisa till den i statsrådsprotokollet för

Process kommis sionen.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Ekonomis
ak kunniga.

1928 års
kommunalförvaltningssakkunniga.

Sakkunniga
för fortsatt
beredande
av
frågan om
en rättegångsreforrn.

Nu föreliggande
proposition.

den 6 februari 1931 lämnade redogörelsen. —■ Över kommissionens betänkande
ha yttranden inhämtats från ett mycket stort antal myndigheter och enskilda
sammanslutningar. Därefter har lagrådet avgivit utlåtande över betänkandets
huvudgrunder.

Samtidigt med att yttranden inhämtats över processkommissionens betänkande
har Kungl. Maj:t föranstaltat örn utredningar rörande vissa med rättegångsreformen
sammanhängande frågor, som ej behandlats av kommissionen.
Efter därtill erhållet bemyndigande uppdrog chefen för justitiedepartementet
ar 1927 åt särskilda sakkunniga att verkställa undersökning rörande kostnaderna
för processreformens genomförande. Därvid skulle särskild uppmärksamhet
ägnas domstolspersonalens avlöningsförhållanden och i sammanhang
därmed juristutbildningen. Bland andra frågor, som borde upptagas av de sakkunniga,
voro lönereglering för befattningshavare vid åklagarväsendet, olika
spörsmål av organisatorisk art, som kunde uppkomma vid genomförande av en
ny domstolsorganisation, byggande och underhåll av domstolslokaler samt statens
förhållande till städerna, såvitt angår rättsväsendet. De sakkunniga -—
ekonomisakkunniga — under ordförandeskap av generalkrigskommissarien L.
Widell, avgåvo den 29 augusti 1928 betänkande angående ordnande av vissa
ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta
rättegångsreformen. — Även över detta betänkande ha yttranden avgivits
av myndigheter och korporationer.

Med hänsyn därtill, att processkommissionen föreslagit bland annat, att staten
skulle övertaga rättsskipningen i städerna, har frågan örn fullgörande av
de uppgifter av statlig och kommunal natur, som för närvarande ankomma på
magistraterna, gjorts till föremål för särskild utredning. Jämlikt erhållet bemyndigande
tillkallade chefen för socialdepartementet år 1928 särskilda sakkunniga
för att biträda med utredning rörande kommunalförvaltningens ordnande
i de nuvarande magistratsstäderna efter genomförande av en processreform
i huvudsaklig anslutning till processkommissionens förslag med däri av
lagrådet förordade jämkningar. Dessa sakkunniga — 1928 års kommunalförvaltning
ssakkunniga — vilkas ordförande var borgmästaren J. Pettersson, avgåvo
den 30 september 1929 betänkande i ämnet. — Jämväl detta betänkande
har varit föremål för yttranden fran myndigheter och sammanslutningar.

.Vidare har chefen för justitiedepartementet jämlikt därtill erhållet bemyndigande
ar 1929 tillkallat presidenten friherre E. Marks von Wurtemberg,
justitieråden N. Alexanderson och A. Lindhagen, häradshövdingen A. Brunnberg
och advokaten C. Lundqvist att i egenskap av sakkunniga inom departementet
samråda med departementschefen vid fortsatt beredande av frågan örn
rättegångsväsendets ombildning och därmed sammanhängande spörsmål. Sedermera
har borgmästaren G. Bissmark, vilken förut i egenskap av chef för justitiedepartementet
lett de sakkunnigas förhandlingar, tillkallats att deltaga i arbetet.

Efter överläggningar med sistnämnda sakkunniga har nu föredragande departementschefen
genom föreliggande proposition framlagt huvudgrunderna för
en rättegångsreform. Härvid har departementschefen uttalat, att han ansåge

Särskilda utskottets utlåtande Nr 7.

en allmän reform av vårt rättegångsväsen vara av behovet påkallad samt att
en sådan borde, i huvudsaklig överensstämmelse med de av honom angivna
riktlinjerna, så snart sig göra läte komma till stånd. För nämnda ändamål
borde arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet och vad därmed
sammanhängde utan dröjsmål upptagas. Med hänsyn till berörda lagstiftnings
å olika områden djupt ingripande betydelse syntes lämpligt, att riksdagen
dessförinnan sattes i tillfälle att yttra sig över de tillämnade huvudgrunderna
för reformen. Det vore nämligen av stor vikt att redan på detta skede
klarhet vunnes, huruvida dessa grunder uppbures av en mera allmän åskådning
inom riksdagen och den i sinom tid färdigställda lagstiftningen alltså kunde
väntas då vinna riksdagens godkännande. Därest det visade sig, att antydda
förutsättning icke förelåge, syntes tanken på att skrida till ett lagstiftningsarbete
av den omfattning, varom vore fråga, böra övergivas.

Utskottets yttrande.

För besvarande av frågan huruvida behov föreligger att nu skrida till reform Behov av en
av vårt rättegångsväsen är det nödvändigt att klargöra de brister, som vidlåda r^reforniT8"
den nuvarande rättegångsordningen, och att undersöka, huru dessa brister kun- (i)
na undanröjas utan att det beståendes förtjänster därigenom äventyras.

En av de största svagheterna i det nuvarande rättegångsskicket är otvivelaktigt
bristen på koncentration i underrättsförfarandet. Denna brist, som
främst har sin grund i det rådande uppskovsväsendet, icke blott minskar snabbheten
i rättsskipningen, den innebär även en fara för rättsskipningens säkerhet.

Kravet på säkerhet innebär, att domen i största möjliga utsträckning skall utgöra
ett materiellt riktigt avgörande. För vinnande härav är det nödvändigt,
att förfarandet är så anordnat, att domaren erhåller ett tillförlitligt och fullständigt
underlag för sin sanningsprövning. Att i detta hänseende åtskilligt
brister i det nu tillämpade förfarandet har med skärpa framhållits av lagrådet,
som därvid anfört bland annat följande: »Handläggningen är i de mera krävande
målen regelmässigt, i de enklare ej sällan styckad på en rad sessioner,
mången gång skilda av långa uppehåll. Huruvida och i vilken omfattning verklig
förhandling och bevisföring vid ett visst tillfälle kommer till stånd, är för
domstolen i regel, för parten och hans ombud esomoftast svårt eller omöjligt att
på förhand bedöma. Detta förhållande bidrager direkt och indirekt till att i
talrika fall varken parten eller hans med saken verkligen förtrogna huvudombud
företräder inför rätten. Parterna eller den ena av dem representeras då i
stället av — ofta blott tillfälligt anlitade — underombud, av vilka upplysningar,
som från motsidan eller av domstolen äskas, icke stå att erhålla. Framställda
frågor få därför än helt förfalla, än skola de enligt åtagande bäras vidare
till parten eller det verkliga ombudet, varefter svar — örn ej saken helt
får bero ■— lämnas vid en senare session, ofta i skriftlig form genom samma
eller ny mellanhand, och ofta ofullständigt, undvikande eller behäftat med missförstånd
av frågan. Parternas sakframställningar givas i växande utsträckning

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

skriftligt successivt och växelvis vid skilda sessioner; även om föredragning
äger rum, är vinsten härav mången gång ringa. Dels kunna nämligen på grund
av redan berörda förhållanden kompletterande förklaringar eller upplysningar
örn motpartens ställning till det föredragna inlägget ej erhållas. Dels medför
ofta detta inläggs tunga form och utförlighet att närmare övervägande av dess
innebörd både för domarens och motpartens del får anstå till dess tillfälle beretts
till ett närmare studium därav, desto hellre som innehållet ofta hänför sig
till vad på ett långt tidigare stadium av rättegången förekommit och vars detaljer
för tillfället ej stå tillräckligt klara i minnet. Vittnesbeviset kan ofta ej vederbörligen
tillgodogöras, enär vittnena ej höras i parternas personliga närvaro
och vittnen örn samma tilldragelse inkallats till olika sessioner. Dessutom
höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas sakframställning föreligger
i slutligt skick. Just innehållet i avlagda vittnesmål föranleder ofta
part att vid ett senare rättegångstillfälle jämka, förklara eller komplettera sina
tidigare uppgifter. Oklara punkter i vittnesmålen komma i följd av allt detta
att kvarstå, viktiga uppgifter, som skulle stått till buds, komma ej fram och
möjligheten att kontrollera trovärdigheten minskas avsevärt. Redan av det
nu sagda följer, att domarens möjligheter att genom sin processledning främja
utredningen äro starkt beskurna. I samma riktning verka talrika andra omständigheter.
Från början är domaren alltför litet förtrogen med målet för
att på ett tidigt stadium kunna leda in förhandlingen på riktigt spår. Senare
äro växlingar på ordförandeposten under målets långvariga förlopp ej sällsynta,
särskilt på landsbygden med där rådande vikariatsystem. Häradshövdingens
stora börda av protokolls-, registrerings- och expeditionsgöromål hindrar
honom ofta att ägna handläggningen vid domstolen erforderligt förberedande
arbete, och arbetsbrådskan under tingsdagarna med deras hopade mål av oviss
omfattning och tidsutdrägt torde ock spela en roll.»

"V ad sålunda anförts gäller såsom lagrådet jämväl påpekat främst tvistemålen
och äger icke i samma grad tillämpning å brottmålen. I dessa är i regel förfarandet
—- särskilt då förberedande undersökning verkställts genom polisoch
åklagarmyndigheternas försorg — mera koncentrerat. Beträffande dessa
mål göra sig emellertid andra olägenheter gällande. Förundersökningen och
användningen av de i samband därmed stående tvångsmedlen, såsom häktning,
anhållande och husrannsakan, äro endast delvis reglerade genom lag. Avsaknaden
av bestämmelser i dessa ämnen medför visserligen för polis och åklagare
möjlighet till ett smidigt tillvägagångssätt men innebär samtidigt en viss fara.
Å ena sidan kan bristen på fasta gränser för myndigheternas befogenhet medföra
vådor för den enskildes säkerhet och utredningens opartiskhet. Dessa vådor
bliva än större därigenom, att det vid förundersökningen upprättade protokollet
stundom lägges till grund för protokollföringen vid domstolen och därmed
även för domstolens på protokollen grundade avgörande i målet. Å andra
sidan kan saknaden av lagbestämmelser försvåra ett verksamt efterspanande
och beivrande av brott. Märkas bör även, att handläggningen vid domstol av
de grova brottmålen ej sällan äger ett så starkt inkvisitoriskt drag, att dom -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

stolens opartiskhet eller i allt fall allmänhetens tilltro till domarens objektivitet
råkar i fara.

I nära sammanhang med uppskovsväsendet står det vid underrätterna tilllämpade
protokollariska systemet, enligt vilket till grund för domen lägges
allenast vad som influtit i domstolens protokoll. Ofta kan protokollet giva
endast en ofullständig bild av det verkliga händelseförloppet. Detta gäller
särskilt beträffande viktiga delar av bevismaterialet. Härtill kommer såsom
lagrådet påpekat, att protokollen, vilka understundom uppsättas lång tid
efter handläggningen och utan att parterna äga möjlighet att verksamt kontrollera
protokollföringen, ej sällan brista i fullständighet och korrekthet.
Stundom kan visserligen den i protokollen intagna redogörelsen fullständigas
genom domarens minnesbild av processens förlopp, men denna möjlighet står
i regel ej öppen i de fall, då lång tid förflutit mellan handläggningen och domen,
och är helt utesluten, då domaren ej själv övervarit den handläggning
protokollet avser.

Ett viktigt hinder för vinnande av fullständig och tillförlitlig utredning
inför rätta möter vidare i de bestämmelser, som gälla rörande bevisningen.
Visserligen har en del av den legala bevisteoriens regler genom rättstillämpningen
satts ur kraft, men de alltjämt gällande föreskrifterna örn vittnesjäv
begränsa i hög grad det bevismaterial, som får förebringas. Beträffande
de grova brottmålen är denna begränsning av mindre betydelse, då javiga
vittnen där pläga höras upplysningsvis, men i andra mål medföra vittnesjäven
ej sällan, att domstolen är förhindrad att höra de personer, som sitta
inne med de bästa upplysningarna i saken. Härmed sammanhänger, att i
dessa mål förhör med part i alltför ringa utsträckning anlitas för sanningens
utforskande. Parterna kallas endast sällan att komma personligen tillstädes
och verksamma medel saknas att förmå dem att i sina utsagor hålla sig till
sanningen. Förebringandet av fullständig bevisning försvåras vidare genom
bristen på bestämmelser örn skyldighet för part eller annan att förete skriftlig
handling, som äger betydelse för utredningen. Den i mångå fall tillämpade
ordningen för inhämtande av sakkunnigas yttrande kan icke anses trygga
opartiskhet och tillförlitlighet. Tillkallade sakkunniga fatta ej sällan såsom
sin uppgift att biträda den part, som aberopat dem.

De anmärkningar, som sålunda kunna riktas mot rättegången vid underdomstolarna,
äga i stor utsträckning giltighet även beträffande förfarandet
i överrättema. Visserligen kan det icke med fog göras gällande, att överrättsproceduren
i och för sig är långsam — även örn skriftväxlingstiden mahända
kunde något förkortas. Den tidsutdräkt, som tidigare vållats i hovrätterna och
för närvarande uppstår i högsta domstolen, har sin grund i uppkommen arbetsbalans.
Men de brister beträffande utredningens tillförlitlighet, som vidlåda
förfarandet i första instansen, framträda än skarpare i överrätterna, vilka
äro helt hänvisade till det i underrättsprotokollen och parternas inlagor återgivna
materialet. Till följd av förfarandets sknftlighet saknar domstolen
praktiskt taget möjlighet att i nödig omfattning komplettera utredningen och

Särskilda utskottets utlåtande Nr i.

även för partema erbjuder det i regel betydande svårigheter att genom förebringande
av nytt material giva en annan bild av saksammanhanget. Frånvaron
av muntlighet och offentlighet är ägnad att framkalla den föreställningen,
att överdomstolarnas rättsskipning bär en alltför formell prägel. Förbises
får ej heller, att tvånget för överdom stolarna att döma på det i protokollet
atergivna materialet medför obenägenhet hos underrätterna att i sina avgöranden
taga hänsyn till annat än det, som kan direkt utläsas ur protokollet.

Det nu sagda har företrädesvis avsett själva rättegångsförfarandet. Även
i fråga örn organisationen förefinnas emellertid vissa brister, vilka äro ägnade
att försvåra en god rättsskipning.

Vad först angår häradsrätterna märkes, att den arbetsbörda, som åvilar
häradshövdingen, mångenstädes är alltför stor. Genom expeditionsgöromål,
arbete med inskrivningsärenden m. m. hindras häradshövdingen ej sällan att
ägna erforderlig tid at den dömande verksamheten. I stor utsträckning tages
hans arbetskraft i anspråk för avfattande av domstolens protokoll eller övervakande
av protokollens uppsättande. En betänklig svaghet utgör även det
radande vikariatsystemet. De unga vikarierna sakna i regel nödig erfarenhet
och rutin. I allt fall omfattas icke deras verksamhet av allmänhetens
odelade förtroende, och de täta ombytena på ordförandeposten måste bliva
till skada för handläggningen. Lekmännens inflytande på rättsskipningen kan
ej i önskvärd man göra sig gällande. Härtill hidrager främst det nu tilllämpade
förfarandet, som genom bristen på koncentration och muntlighet
minskar nämndemännens möjlighet att överblicka processmaterialet. I denna
riktning verka även vissa drag i organisationen. De regler, som tillämpas
för nämndemännens tjänstgöring, medföra på vissa håll — särskilt i
tingslag, där nämndemännens antal överstiger tolv — att flertalet av de i
avgörandet av ett mål deltagande nämndemännen endast delvis övervarit målets
handläggning. Såsom organisatoriska svagheter måste även räknas de i
många tingslag långa mellanrummen mellan sessionerna, rättegångsdagarnas
sammanförande till sammanträden, utsättandet till de särskilda dagarna av alltför
många mål och den olämpliga ordningen för målens upptagande till handläggning.

Jämväl i fråga örn städernas domstolar kunna vissa anmärkningar framställas.
Dessa avse främst ordningen för domstolsledamöternas tillsättande. Det
gällande valsystemet kan icke anses i erforderlig mån trygga en god rekrytering.
I regel sakna väljarna möjlighet att bedöma de sökandes kvalifikationer
för domaruppgiften, och erfarenheten har visat, att vid valen ovidkommande
hänsyn ej sällan spela in. Den särskilda ordning, som gäller för tillsättande
av städernas domare, har även medfört en skarp gräns mellan dessa domare
och den statliga domarkaren och därigenom förhindrat en ur olika synpunkter
önskvärd cirkulation inom domarståndet. En viss svaghet vidlåder även rådhusrätterna
i de små städerna. Ej sällan möter svårighet att för dessa domstolar
förvärva framstående domarkrafter, och de på rådhusrätten vilande domaruppgifterna
äro för obetydliga för att kunna vidmakthålla insikter och erfarenhet.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Vidkommande överrätternas organisation kan framhållas, att Svea och Göta
hovrätters jurisdiktionsområden äro för stora. Visserligen är denna omständighet
med hänsyn till det nu tillämpade rent skriftliga förfarandet av ringa betydelse
för den rättssökande allmänheten, men den försvårar fullgörandet av den
hovrätterna åliggande uppsikten över underdomstolarna. Jämväl i hovrätterna
tillämpas i stor utsträckning vikariatsystem.

Det nuvarande förfarandet i brottmål lägger som redan antytts viktiga befogenheter
i åklagarnas hand. Emellertid äro dessa tjänstemän ej alltid vuxna
de uppgifter, som tillkomma dem. En stor del åklagare såväl på landet som i
städerna saknar erforderlig utbildning. Beträffande de högre åklagarna på
landet, landsfogdarna, hos vilka kräves juridisk examen, gäller, att de taga
befattning med allenast ett ringa antal mål. Landsfogdarnas och i ännu
högre grad landsfiskalernas arbete splittras genom göromål av olika slag, som
hindra dem att i erforderlig mån ägna tid och intresse åt åklagaruppgiftema.

Beträffande sättet för avhjälpande av de brister, som sålunda vidlåda vårt
rättegångsväsen, äro meningarna i hög grad delade. Å ena sidan har framhållits,
att dessa brister äro av så allvarlig art och stå i så nära sammanhang med
rättegångsväsendets grunder, att en genomgripande reform omfattande såväl
domstolsförfarandet som organisationen måste vidtagas. På denna uppfattning
vilar processkommissionens förslag. A andra sidan har, såsom i motionerna av
herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud,
gjorts gällande, att vårt rättegångsväsen i sina grunder är sunt och att reformarbetet
bör avse att med bevarande i huvudsak av dessa grunder genom partiella
reformer avhjälpa de påtagliga bristerna. Det genom förevarande proposition
framlagda förslaget innebär i viss mån en medelväg mellan nämnda
ståndpunkter. Departementschefen har visserligen förordat en allmän reform
av vårt rättegångsväsen men har samtidigt begränsat reformens omfattning.
Enligt departementschefens mening bör reformen främst avse att genomföra
en förbättring av själva förfarandet. I denna del innebär reformen i huvudsak
ett återupptagande av de grundsatser, på vilka vårt rättegångsväsen av
ålder vilat. Ändringar i organisationen ha förordats endast i den mån de
befunnits erforderliga för att skapa förutsättningar för tillämpning av ett förbättrat
förfarande.

Ett val mellan de sålunda föreliggande alternativen — vilket i viss mån
blir beroende på den mening man inlägger i uttrycken allmän reform och
partiella reformer — torde icke kunna träffas innan ställning tagits till
spörsmålet hur ett förbättrat rättegångsväsen bör utformas. Tydligt är
emellertid, att hur valet än utfaller reformarbetet måste bedrivas med största
varsamhet. Rättegångsväsendet ingriper så starkt i samhällslivet och berör
så viktiga intressen, att allenast sådana ändringar böra vidtagas, som påkallas
av ett verkligt behov. Fasthållas bör även, att vårt rättegångsväsen
äger betydande förtjänster och i sina grunddrag anknyter till en stark inhemsk
tradition. Den nuvarande ordningen är fast rotad i folkets föreställningsliv

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

och uppbäres i stort sett av allmänhetens förtroende. Det är av största vikt, att
vid genomförande av reformer dessa värden icke tillspillogivas.

Huvud- Av den lämnade redogörelsen framgår, att de brister, som vidlåda det nu"en
räme*’'' varan(^e rättegångsväsendet, i huvudsak avse rättegångens inre gestaltning,
gångs- Med hänsyn härtill synes reformarbetet främst böra inriktas på åstadkomreform.
mande av ett förbättrat förfarande. Ändringar i organisationen böra vidtagas
endast såvitt de äro nödvändiga för att domstolar och andra organ skola
bliva i stånd att uppbära ett dylikt förfarande.

Förfarandet. Vad angår förfarandet framstår såsom ett av de viktigaste önskemålen att,
Koncen- med avskaffande av det nuvarande uppskovsväsendet, införa koncentration i
tration. målens handläggning. Genomförande av en dylik ordning, vilken icke är möjlig
med mindre processmaterialet framlägges muntligen och omedelbart för
den domstol, som har att döma i målet, innebär i själva verket endast ett upptagande
av de grundsatser, som tidigare tillämpats vid våra domstolar och
som i viss mån, framför allt i de grova brottmålen, alltjämt behållit sin livskraft.
Ett koncentrerat, muntligt förfarande äger i vida högre grad än det
nu i flertalet mål tillämpade systemet förmåga att befordra snabbhet i rättsskipningen
och giva domstolen ett tillförlitligt underlag för dess prövning.
Därest processmaterialet i ett sammanhang framlägges för domstolen, ökas
möjligheten att erhålla inblick i det verkliga saksammanhanget. Parter, vittnen
och andra, som ha sig något i saken bekant, kunna höras mot varandra,
lämnade uppgifter kunna omedelbart kontrolleras och uppkomna missförstånd
undanröjas. Möjlighet finnes för domaren att effektivt leda förhandlingen
och vinna upplysning rörande dunkla punkter. Frestelsen för parter
eller andra att genom osanna eller eljest vilseledande uppgifter söka påverka
domstolen minskas avsevärt av vetskapen att framställningen kommer att omedelbart
belysas av andras utsagor. Behovet av ett koncentrerat, muntligt förfarande
blir än starkare, därest i enlighet med grundsatsen örn fri bevisprövning
genom vittnesjävens avskaffande och partsutsagans upptagande bland
bevismedlen tillfälle öppnas att i processen införa material, vars värdering
förutsätter den mest omsorgsfulla prövning av alla omständigheter i målet.
Ett koncentrerat, muntligt förfarande erbjuder även större förutsättningar
särskilt för lekmännen att följa förhandlingarna och att bilda sig en på egna
iakttagelser grundad uppfattning örn sanningen i målet.

Förberedelse. För vinnande av en koncentrerad förhandling inför domstolen är det nöd(4)
vändigt såväl att ledaren av förhandlingen är väl insatt i målet som att parterna
eller deras ombud äga kännedom örn den ståndpunkt motparten intager och de
bevis han ämnar åberopa. På grund härav bör såsom departementschefen framhållit
i alla tvistemål och sådana brottmål, däri talan föres allenast av enskild
målsägande, huvudförhandlingen föregås av ett förberedande förfarande. Bestämmelse
härom bör meddelas i lag. Att låta det bliva beroende på domarens
avgörande, huruvida ett sådant förfarande skall komma till stånd,

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

lärer ej vara lämpligt, då denne i regel icke kan med ledning av stämningen
bedöma behovet av förberedelse.

Till departementschefens uttalande att förberedelsen icke bör ingå såsom
ett led i rättsförhandlingen utan endast avse att skapa förutsättningar för
en koncentration av denna genom ett klarläggande av parternas ståndpunkter,
deras angrepps- och försvarsmedel vill utskottet helt ansluta sig. I enlighet
med denna uppfattning finner utskottet angeläget, att sådana åtgärder vidtagas,
att icke rättegångens tyngdpunkt glider över från huvudförhandlingen
till förberedelsen. En dylik utveckling skulle kunna leda till att uppskovsväsendet
återkomme i en sämre form än den nuvarande samt att huvudförhandlingen
komme att nedsjunka till en formalitet och lekmännens möjlighet att
taga del i rättsskipningen i hög grad minskas. Med hänsyn härtill synes upptagande
av bevisning vid förberedelsen böra förekomma endast i undantagsfall,
då särskilda skäl därtill förekomma. Likaså torde snäva gränser böra
uppställas för möjligheten att under förberedelsen meddela dom i målet. I
varje fall lärer det dock vara lämpligt, att målet avgöres på förberedelsens
stadium, då endera av parterna uteblir och förutsättningarna för tredskodom
föreligga, liksom då svaranden medgiver käromålet. Vid ett avgörande
av denna fråga måste beaktas å ena sidan behovet av enkelhet och snabbhet i
förfarandet och å den andra olägenheten av att vad angår häradsrätterna lekmännens
deltagande i rättsskipningen i viss mån minskas.

Med den uppfattning rörande förberedelsens syfte, åt vilken utskottet sålunda
givit uttryck, överensstämmer i huvudsak det i motionerna av herr von
Geijer m. fl. samt av herrar Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud
gjorda uttalandet att förberedelsen icke får undanskjuta huvudförhandlingen.
Till grund för domen får endast läggas vad som förebringas vid huvudförhandlingen,
och i den mån part vill till stöd för sin talan åberopa material
från förberedelsen måste detta material ånyo framläggas, då målet upptages
till huvudförhandling. Däremot kan uppenbarligen icke den vid förberedelsen
framlagda utredningen bilda processmaterial i den meningen, att den skall
läggas till grund för domstolens avgörande, även då den icke förebringas i
huvudförhandlingen. En sådan anordning skulle stå i bestämd strid med förberedelsens
ändamål och komma parterna att vid utförande av sin talan lägga
huvudvikten vid förberedelsen. Härigenom skulle huvudförhandlingen kunna
komma att förvandlas till ett tomt sken. Faran för att part skulle underlåta
att inför domstolen åberopa någon för avgörandet betydelsefull omständighet,
som framkommit under förberedelsen, torde vara mycket ringa, och i de fall,
då någon dylik omständighet förbigås, lärer rättens ordförande icke försumma
att fästa uppmärksamheten därå. Ej heller synes det lämpligt, att huvudförhandlingen
inledes med en av ordföranden lämnad redogörelse för det vid förberedelsen
åberopade materialet. En sådan redogörelse skulle i regel försvåra
ett naturligt framläggande av saken från parternas sida och lått kunna föranleda
konflikter mellan domaren och parterna eller deras ombud. Vad nu
sagts hindrar naturligen icke, att ordföranden för att underlätta uppfattandet
av den följande partsframställningen vid huvudförhandlingens början kort an -

Särskilda utskottets utlåtande Nr l.

giver det genom förberedelsen vunna utgångsläget för tvisten. I många fall
torde en dylik sammanfattning särskilt för lekmännen i rätten vara av värde.

Det förberedande förfarandet bör i regel äga rum inför en domstolens ledamot,
företrädesvis ordföranden. Möjlighet bör dock finnas att, när särskilda
skäl föranleda därtill, hålla förberedelse inför fullsutten rätt. Beaktas bör,
att det i vissa fall kan vara lämpligt, att förberedelsen sker i omedelbar anslutning
till huvudförhandlingen.

Beträffande formen för det förberedande förfarandet har departementschefen
anfört, att detta bör anordnas antingen såsom en muntlig förhandling eller
såsom skriftväxling samt att avgörandet härutinnan bör tillkomma domaren
och göras beroende av målens olika karaktär. Herr Lindhagen har i sin motion
uttalat, att vid förberedelsen muntliga, samtidiga förhör med parterna
personligen i första rummet böra begagnas, såvitt sådant anses påkallat. I
likhet med departementschefen finner utskottet lämpligt, att det lägges i domarens
hand att avgöra, huruvida muntlig eller skriftlig förberedelse skall
användas. Härvid bör domaren taga hänsyn ej blott till målens beskaffenhet
utan jämväl till de särskilda förhållanden, som råda i olika delar av landet,
överhuvud synes det lämpligt, att förberedelsen icke bindes av stela föreskrifter.
Det bör stå domaren öppet att välja den form, som med minsta
besvär och kostnader för parterna bäst främjar förberedelsens ändamål. Antagligen
kommer det emellertid i många fall — särskilt då parterna utföra
sin talan utan hjälp av rättsbildade biträden — att visa sig ändamålsenligt
att i förberedelsen ingår en muntlig överläggning med parterna.

Ett förberedande förfarande, anordnat i enlighet med de nu angivna principerna,
torde bliva av stort värde även därigenom, att det i många fall öppnar
möjlighet till förlikning. Därest förberedelsen ledes med insikt och förståelse,
lärer ej sällan missförstånd mellan parterna kunna undanröjas och överenskommelse
rörande kvarstående tvistepunkter träffas. Härvid bör emellertid
stor varsamhet iakttagas, så att icke parterna utsättas för obehörig påtryckning
eller domaren inblandas i tvisten på sådant sätt, att tilltron till
hans opartiskhet rubbas. I en del fall kan det befinnas lämpligt, att domaren
hänvisar parterna att sammanträda inför en särskild förlikningsman — t. ex.
en ledamot av nämnden — för att örn möjligt träffa förlikning.

För att grundsatsen örn rättegångens koncentration skall kunna genomföras,
erfordras vidare bestämda föreskrifter till förhindrande av uppskov med huvudförhandlingen.
Eljest föreligger fara att det nuvarande uppskovsväsendet
åter vinner insteg. Samtidigt måste emellertid på sätt herr Lindhagen i sin
motion framhållit tillses, att uteblivande av vittnen, sakkunniga och parter
ej får utgöra hinder för uppskov i syfte att möjliggöra utnyttjande av upplysande
processmaterial. Ett tillgodoseende av båda dessa önskemål erbjuder
betydande svårigheter. Visserligen torde redan ett muntligt, koncentrerat
förfarande i och för sig medföra, att parterna finna med sin fördel förenligt
att vid förhandlingen komma personligen tillstädes och därvid medföra all
den bevisning de vilja åberopa, men det lärer dock vara erforderligt, att allvarliga
påföljder stadgas för part — liksom för vittne eller annan — som

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

genom förfallolös utevaro eller på annat sätt förorsakar uppskov. Härvid
bör bland annat komma under övervägande att ålägga den försumlige
skyldighet att gälda alla genom uppskovet föranledda kostnader.

Vidare bör föreskrivas, att envar, som kallats till huvudförhandling och
blir hindrad att komma tillstädes, skall ofördröjligen underrätta domaren
härom. Därest det kan ske utan olägenhet, bör i dylikt fall huvudförhandlingen
uppskjutas till dag, då samtliga kallade kunna inställa
sig. Större svårigheter möta vid uppställande av föreskrifter för det fall, att
vid huvudförhandlingens början finnes uppenbart, att handläggningen på grund
av parts, vittnes eller annans utevaro icke kan slutföras vid samma rättegångstillfällew
Frågan huruvida i dylikt fall huvudförhandlingen bör i sin helhet
uppskjutas eller det tillgängliga materialet upptagas torde icke kunna lösas
genom en allmän regel. I flertalet fall lärer det visserligen vara lämpligt,
att handläggningen uppskjutes, men beaktande måste skänkas åt de tillstädeskomnas
intresse att icke betungas med onödiga kostnader och besvär. Likartade
synpunkter göra sig gällande vid bedömande av spörsmålet huruvida,
då längre uppskov blivit nödvändigt, handläggningen i dess helhet skall göras
örn. En föreskrift örn upprepande av förhandlingen torde vara ett av de
verksammaste medlen att trygga koncentration i förfarandet. I båda de nu
berörda hänseendena torde viss frihet böra medgivas domstolarna att förfara på
lämpligaste sätt.

I nära samband med frågan örn koncentration i förfarandet står spörs- Muntlighet.
målet örn skyldighet för parterna att muntligen utföra sin talan. Utan att (6)
muntlighet genomföres är det icke möjligt att ernå ett koncentrerat förfarande.
Departementschefen har i detta hänseende anfört, att det i regel icke borde
vara tillåtet för part att till rätten ingiva skriftliga, på förhand uppsatta inlagor
eller att uppläsa sådana inlagor. Emellertid borde enligt departementschefens
mening hinder ej möta att för de säkerligen sällsynta fall, då skälig hänsyn
till part kräver det, tillåta den som själv utför sin talan att härför begagna
av honom författad skrift. I de av herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson
i Krogstorp och Persson i Grytterud väckta motionerna har förordats
sådan begränsning av plikten för part att muntligen utföra sin talan, att
rätten att uppläsa skriftliga inlagor icke borde betagas honom i de fall, då
detta för handläggningens reda kunde vara lämpligt. Enligt utskottets mening
bör rätten för parterna att föredraga skrifter hållas inom mycket snäva
gränser. Uppläsning av skriftliga inlagor försvårar i hög grad en verksam
processledning och minskar domstolens möjligheter att bilda sig en uppfattning
örn sanningen i målet. Ett åberopande av skriftligt yttrande framtvingar
även lätt behov av uppskov för bemötande av däri lämnade uppgifter.
Farhågan att den muntliga förhandlingen skulle ställa alltför stora
krav på parterna och nödga dem att därvid anlita rättsbildade biträden torde
vara i huvudsak ogrundad. Det bör såsom lagrådet erinrat ej förbises, att
genom den förberedande förhandlingen tvisteläget så klarlagts och förenklats,
att det i flertalet mål ej erbjuder någon svårighet för parten, som i

Särskilda utskottets utlåtande Nr l.

Offentlighet.

(7)

Omedel barhet.

(8)

Protokoll.

(9)

regel bäst känner till de faktiska omständigheterna i målet, att själv muntligen
lägga fram sin sak. Emellertid kunna undantagsvis fall förekomma,
då part, som själv utför sin talan, bör äga möjlighet att hänföra sig till en
av honom uppsatt skriftlig framställning. Utskottet ansluter sig sålunda på
denna punkt till departementschefens uppfattning. Naturligen bör kravet på
muntlig framställning ej hindra part att uppläsa sina yrkanden och ej heller
att åberopa skriftligt bevismaterial eller att förete handlingar, som kunna underlätta
för domstolen att uppfatta saken. Att vid förberedelsen skriftväxling
mellan parterna kan förekomma, har redan berörts.

Med fordran på muntlighet i förfarandet sammanhänger kravet att rättsskipningen
skall vara offentlig. Grundsatsen örn offentlighet i rättegången
har städse hävdats vid våra underrätter och bör alltjämt tillämpas. Offentligheten
icke blott ökar rättssäkerheten, den bidrager även i hög grad att stärka
allmänhetens förtroende för rättsskipningen.

En förutsättning för vinnande av en koncentrerad, muntlig förhandling är
såsom redan angivits, att processmaterialet framlägges inför den domstol, som
bär att döma i målet, och att domen grundas omedelbart på det sålunda förebragta
materialet. På sätt departementschefen anfört är det emellertid av
praktiska skäl oundgängligt att göra avvikelser från omedelbarhetsprincipen.
I vissa fall måste möjlighet finnas att upptaga bevisning, främst vittnesmål,
utom huvudförhandlingen, eventuellt vid annan domstol, samt att därefter åberopa
det vid bevisupptagningen förda protokollet såsom bevis i huvudförhandlingen.
De antydda undantagen böra emellertid såsom departementschefen
framhållit icke sträcka sig längre än som nödvändigt betingas av förhållandena.
j '' $ '' : '' ®

Genomförandet av grundsatserna örn muntlighet och omedelbarhet är av direkt
betydelse för frågan om protokollets omfattning och innehåll. Tydligt torde
vara, att protokollet vid huvudförhandling bör innehålla uppgifter örn förfarandets
yttre form och förlopp samt lämna en kort redogörelse för förhandlingens
gång, återgivande framställda yrkanden, invändningar och medgivanden
samt domstolens under rättegången meddelade beslut. Svårare är att bestämma,
huruvida och i vad mån protokollet bör innehålla redogörelse för det övriga
processmaterialet, främst utsagor av parter, vittnen och sakkunniga. Vid
en konsekvent tillämpning av förenämnda principer saknar protokollet betydelse
såsom förmedlare av domstolens iakttagelser, och ett återgivande i protokollet
av gjorda utsagor är icke erforderligt för domstolens avgörande. Däremot
är ett sådant återgivande såsom departementschefen framhållit påkallat av
andra hänsyn. Huru omfattande förhandlingsprotokollet bör göras är emellertid
föremål för delade meningar. Under det att processkommissionen föreslagit,
att gjorda utsagor endast i vissa särskilda fall skulle upptagas i protokollet,
har departementschefen uttalat, att utsagor, som avgivas under straffansvar,
alltid skulle antecknas. Jämväl i andra fall kunde enligt departementschefens
uppfattning, särskilt med hänsyn till överrättens bevisprövning, en ut -

Särskilda utskottets utlåtande Nr l.

saga eller en domstolens egen iakttagelse vara av den betydelse, att uppteckning
därav borde äga rum. Däremot borde protokollet under inga förhållanden
belastas med parternas anföranden i vad de avse närmare utveckling
av parternas påståenden eller värdesättning av bevisning eller rättsliga spörsmål.
I de av herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp och
Persson i Grytterud väckta motionerna har uttalats, att protokollet ej horde
beskäras i den omfattning, som föreslagits av departementschefen.

Enligt utskottets mening bör stor varsamhet iakttagas vid varje ökning av
protokollets omfattning. Det kan icke undgås, att protokollföringen — särskilt
då det ur andra synpunkter är önskvärt att protokollet i huvudsak färdigställes
redan vid förhandlingen -— i viss mån verkar tyngande på handläggningen
och försvårar en verksam processledning. En vidlyftig protokollföring
kan även leda till införande av uppskovsväsen och därigenom sätta rättegångens
koncentration och muntlighet i fara. Å andra sidan får det ej förbises,
att ett antecknande i protokoll av viktigt processmaterial medför betydande
fördelar. Särskilt i vidlyftigare mål kan det för domstolen vara av värde
att ha en autentisk och godkänd uppteckning av gjorda utsagor. Av än större
betydelse är protokollet för ordnande av ett enkelt och billigt förfarande i
överrättema. Behov av protokoll föreligger även för prövning av vissa utanför
det egentliga rättegångsförfarandet liggande frågor, såsom örn resning, nåd,
villkorlig frigivning och åtal för falsk utsaga. Med hänsyn härtill bör spörsmålet
om protokollets omfattning göras till föremål för sorgfälligt övervägande.
Härvid synas de av departementschefen angivna riktlinjerna kunna i huvudsak
godtagas. Utsagor av vittnen och sakkunniga böra antecknas i protokollet.
Detsamma bör gälla örn partsutsagor, som avgivas under straffansvar.
Parternas eller deras ombuds redogörelser för sakläget torde däremot i allmänhet
icke behöva protokollföras. Dessa redogörelser föreligga i regel dokumenterade
i protokollet från förberedelsen eller därvid växlade skrifter. Emellertid
torde det böra överlämnas åt domaren att avgöra, huruvida en utsaga —
liksom en domstolens iakttagelse — är av den betydelse, att uppteckning därav
bör ske. Vid reglering av denna fråga bör bland annat beaktas, att i brottmål
partsförhör icke äger rum under straffansvar och att med hänsyn härtill
behov kan föreligga att i viss utsträckning upptaga parts utsaga i protokollet.
I den män det ej av särskilda hänsyn finnes påkallat böra icke parternas närmare
utveckling av sin talan, liksom ej heller deras värdesättning av bevisningen
eller utläggning av rättsliga spörsmål, upptagas i protokollet.

Beträffande sättet för protokollets förande ansluter sig utskottet till departementschefens
uttalande att intet bör underlåtas, som är ägnat att för domstolen
underlätta protokollföringen. Detta är såsom departementschefen framhållit
så mycket angelägnare, som protokollet bör i huvudsak färdigställas vid
själva förhandlingen. För vinnande av detta syfte torde det vara nödvändigt,
att rättens ordförande befrias från bestyret med protokollföringen och detta
anförtros åt en vid rätten anställd sekreterare. För denne lärer det — särskilt
örn han besitter färdighet i stenografi — vara möjligt att under handläggningen
åstadkomma ett sammanträngt referat av det material, som bör protokoll -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Parterna
och deras
ombud.
(10)

föras. Att ett sådant referat icke i fråga om den språkliga formen och materialets
ordnande kan mäta sig med ett först efter förhandlingens slut avfattat
protokoll, torde på sätt Svea hovrätt påpekat uppvägas därav, att det bättre
följer förhandlingens ofta en smula oregelbundna förlopp. Det uppsatta referatet
bör omedelbart uppläsas och, sedan parter och vittnen haft tillfälle att
yttra sig däröver, genast justeras.

Det är tydligt, att i ett reformerat förfarande stor vikt måste läggas vid
parts personliga medverkan i rättegången. Även örn i brottmål skyldighet icke
bör åläggas den tilltalade att bidraga till vinnande av upplysning i saken, måste
dock krävas, att han, där så erfordras, är personligen närvarande vid rätten. I
tvistemål bör parts plikt att medverka sträcka sig vida längre; han bör vara
skyldig att bidraga till utredningen av sanningen i målet. Parts medverkan
får i dessa mål ett särskilt innehåll, då han på grund av civilprocessens natur
i regel äger disponera ej blott över tvisteföremålet utan även i viss omfattning
över rättegångens gestaltning. Med hänsyn till det anförda måste partens
personliga hörande i många fall vara av den största betydelse. Domstolen
bör därför ha icke blott befogenhet utan även plikt att, där det finnes lämpligt,
kalla part att personligen infinna sig vid rätten, och parts skyldighet att
komma tillstädes och bidraga till målets utredande bör göras effektiv genom
därför lämpade medel.

Lika med departementschefen anser utskottet, att den nu tillämpade grundsatsen
örn rätt för part att utan anlitande av ombud inför alla domstolar själv
utföra sin talan jämväl framdeles bör gälla. Införande av advokattvång, vilket
skulle stå i strid med den i vårt land hävdvunna uppfattningen, torde icke
vara påkallat av något verkligt behov.

Vad angår villkoren för behörighet att uppträda såsom rättegångsombud har
departementschefen ansett det från vissa synpunkter ligga nära att uppställa
kravet på juridisk utbildning. Emellertid har departementschefen icke velat
ansluta sig till detta krav, såvitt angår underrätterna. Beträffande överrätterna
har han däremot funnit kravet på fullgod juridisk utbildning avsevärt
vinna i styrka samt uttalat, att frågan hur detta krav lämpligast skall tillgodoses
borde bliva föremål för ingående överväganden vid utarbetande av lagstiftning
i ämnet.

Vid behandlingen av denna fråga har inom utskottet till stöd för den av
departementschefen intagna ståndpunkten att i överrätt borde få användas endast
rättsbildat ombud framhållits, att den förordade nya rättegångsordningen
komme att ställa stora krav på ombudens förmåga såväl att förbereda rättegången
som att inför domstolen framlägga och belysa det erforderliga processmaterialet.
Det finge ej förbises, att de icke rättsbildade sakförarna stundom
på grund av bristande juridiska insikter saknade förmåga att tillfredsställande
utföra annans talan. Denna brist gjorde sig särskilt gällande i överrätt, där
i regel de juridiska frågorna vore av större betydelse. Såsom en modifikation
kunde tänkas, att icke rättsbildat ombud, som fört parts talan i underrätt,
kunde erhålla befogenhet att i fall, då — enligt vad i det följande kom -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

mer att närmare utvecklas —- referentföredragning i hovrätten äger rum, företräda
parten jämväl i andra instans.

Enligt utskottets uppfattning skulle det ifrågasatta kravet på juridisk utbildning
hos ombuden i överrätt understundom kunna medföra olägenheter.

I vissa delar av landet finnes endast ringa tillgång till juridiskt bildade sakförare,
och då parternas talan vid underrätt i följd härav ofta föres av andra
personer, skulle parterna i åtskilliga mål nödgas att vid fullföljd till högre
instans byta ombud. En dylik anordning skulle kunna bliva till skada för utredningen
och tillskynda, parterna ökade kostnader. Ej sällan torde parts talan
även i överrätt kunna på tillfredsställande sätt utföras av person utan juridisk
examen, som äger kännedom örn de särskilda förhållanden, varur målet
härrör. Viss fara föreligger även, att införande av monopol för de rättsbildade
ombuden skulle komma att medföra en allmän stegring av processkostnaderna.
Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig böra förorda, att det
medgives part att jämväl i högre instans anlita det ombud, även utan juridisk
examen, för vilket han har förtroende. Detta innebär icke någon eftergift
från de krav, som måste ställas på ombuds förmåga att utföra sin huvudmans
talan. Ombudet bör sålunda icke blott vara väl insatt i målet utan även äga
förmåga att fullständigt och koncentrerat redogöra för huvudmannens uppfattning
rörande sakläget och belysa de rättsliga frågor, som kunna uppkomma.
Kommissionärer utan kännedom örn målet böra, vare sig de avlagt juridisk
examen eller icke, hindras att uppträda. Särskilt stora krav böra ställas på
ombuden i de fall, då det tillätes dem att utan föregående referentföredragning
framlägga sina huvudmäns talan. Dessa synpunkter göra sig framför
allt gällande i fråga örn högsta domstolen, där höga anspråk måste ställas
på ombudens kompetens. I regel torde på grund av överrättsprocessens karaktär
parterna komma att finna med sin fördel förenligt att i överrätterna
inställa sig genom rättsbildade ombud. Med hänsyn till såväl det allmännas
som parternas intresse måste vidare vidsträckt befogenhet givas domstolarna
att inskrida mot ombud, som icke äga erforderliga kvalifikationer för sin uppgift.
Domstol bör sålunda kunna icke blott avvisa olämpligt ombud utan även
betaga sådant ombud rätten att vidare föra annans talan.

Sedan lång tid tillbaka har i vårt land övergång till fri bevisprövning ansetts
vara ett av de viktigaste önskemålen för främjande av en god rättsskipning.
De legala bevisreglerna äro såsom redan berörts ägnade att beröva
domaren tillgång till stundom värdefulla upplysningskällor och stå i viss mån
i strid med bevisningens syfte att övertyga honom örn sanningen i målet. Med
hänsyn härtill bör fri bevisprövning införas såväl i den meningen, att allt material,
som kan bidraga till sanningens utforskande, skall få förebringas och
av domaren beaktas, som därutinnan, att han vid värderingen av den framförda
bevisningen skall äga att obunden av legala regler följa sin på allmängiltiga
grunder stödda övertygelse. Sålunda böra vittnesjäven borttagas och
de av rättstillämpningen redan åsidosatta bestämmelserna om inskränkning i
domarens rätt att fritt uppskatta bevisningen även formellt sättas ur kraft.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 11 sami. 1 käft. {Nr 1.) 2

Bevis ningen.

Fri bevisprövning.

dl)

Särskilda utskottets utlåtande Nr

Förhör med

part.

(12)

Vittnen.

(13)

I ett på fri bevisprövning grundat rättegångssystem bör bland bevismedlen
inordnas även utsaga av part. Partens hörande torde i många fall vara det
verksammaste medlet för sanningens utletande. Vid partsförhörets anlitande
som bevismedel synes skillnad böra göras mellan brottmål och tvistemål.
I tvistemål bör parts plikt att hålla sig till sanningen inskärpas genom därför
lämpade medel. Departementschefen har utgått från att i detta syfte falsk
partsutsaga bör beläggas med straff. En sådan anordning har bestämt avstyrkts
i de av herr Reuterskiöld m. fl. och herr Lindgren väckta motionerna.
De av motionärerna anförda skälen synas emellertid föga bärkraftiga. Uppgiften
att det vore för svensk rätt fullständigt främmande att stadga straff
för falsk partsutsaga måste bero på ett förbiseende av den i 14 kap. 8 §
rättegångsbalken givna regeln örn straff för den som inför rätta skriver eller
talar det han vet ej sant vara, och påståendet, att part i vissa fall kan äga
ett berättigat intresse att ej omtala hela händelseförloppet synes utgå från
den synnerligen betänkliga principen att en part har rätt att förneka för honom
ogynnsamma omständigheter. Att straff ej bör ifrågakomma, då part av misstag
lämnar oriktiga uppgifter, ligger i öppen dag. Till frågan under vilka villkor
och på vilket skede i rättegången förhör med part under straffansvar skall
användas lärer i förevarande sammanhang ställning icke behöva tagas. Dock
vill utskottet framhålla, att förhör med part torde böra anlitas som bevismedel
ej blott såsom processkommissionen föreslagit, då genom övrig bevisning
tillförlitlig upplysning ej kunnat vinnas, utan även såsom primärt bevismedel.

Rörande formen för parternas hörande under ansvar har departementschefen
ifrågasatt antingen att belägga varje falsk utsaga vid huvudförhandlingen
med straffansvar eller att anordna ett särskilt förhör, vid vars företagande
förhörets karaktär skulle uttryckligen angivas. Dessa alternativ synas
utskottet böra vid det fortsatta arbetet bliva föremål för närmare utredning.
Härvid bör även frågan örn straffet för falsk partsutsaga upptagas till
behandling. Avgivandet av dylik utsaga synes icke böra jämställas med mened
utan beläggas med ett mindre strängt straff.

Vad angar bevisningen genom vittnen innebär den fria bevisprövningen såsom
redan berörts, att de nuvarande vittnes jäven skola upphöra. Envar, som
icke är part i målet eller intager ställning av målsägande, synes kunna höras
som vittne. Därvid bör emellertid domstolen taga hänsyn till varje omständighet,
som kan inverka på vittnets trovärdighet, och sålunda även beakta de
förhållanden, som nu grunda jäv.

I princip bör visserligen gälla, att envar, som iakttagit något av betydelse
för en rättegång, är skyldig att på kallelse infinna sig vid domstolen och
meddela vad han har sig bekant i saken. Från denna regel böra emellertid
viktiga undantag stadgas. Sålunda böra på sätt departementschefen antytt
parts make, föräldrar, barn eller syskon icke kunna mot sitt bestridande förpliktas
att avlägga vittnesmål. Ej heller bör vittne vara skyldigt att yppa
något, varav skulle framgå, att vittnet eller någon av dess närmare anförvanter
begått brottslig eller vanärande handling. Eftergift från vittnesplikten

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

bör även göras för vissa befattningshavare beträffande sådant, som de på
grund av sin tjänsteplikt ej böra få uppenbara. Det synes även böra övervägas,
huruvida icke, åtminstone i brottmål, befrielse från vittnesplikt kan
stadgas beträffande omständigheter, som meddelats i förtroende. En ovillkorlig
skyldighet att yppa även förtroliga meddelanden skulle vara ägnad
att störa sammanlevnaden och stundom ställa den enskilde inför svåra inre
konflikter.

Lika med departementschefen anser utskottet, att vittne i allmänhet bör
bekräfta sin utsaga med ed samt att domstolen i vissa fall bör kunna medgiva,
att eden utbytes mot en högtidlig försäkran på heder och samvete.
Emellertid torde icke heller denna regel böra tillämpas utan undantag. Borttagandet
av vittnesjäven synes böra föranleda vissa avvikelser. Såsom framhållits
i de av herr Reuterskiöld m. fl. och herr Lindgren väckta motionerna
kunna starka betänkligheter resas mot att höra parts närmaste anförvanter
under edsansvar. Att vare sig i tvistemål eller brottmål tillåta parts make,
föräldrar, barn eller syskon att avlägga vittnesed eller försäkran och sedermera
i händelse av falsk utsaga utkräva straff för mened synes icke lämpligt. Däremot
torde hinder icke möta att i tvistemål utan ed eller försäkran höra dylik
person under straffansvar i likhet med vad här ovan ifrågasatts beträffande
part. I brottmål bör sådan person kunna höras upplysningsvis.

Av grundsatsen örn muntlighet i rättegången följer, att vittne skall avgiva
sin berättelse muntligen. Hinder bör dock icke möta för vittne att till stöd
för sitt minne anlita anteckningar eller andra handlingar. Däremot bör vid
vittnesförhör skriftlig attest icke få åberopas. Därest skriftlig uppteckning
— exempelvis i polisförhörsprotokoll — föreligger av vad vittnet har sig bekant,
bör denna icke få läggas till grund för förhöret.

I fråga örn formen för anordnande av förhör med vittne har departementschefen
framhållit, att förhöret, som borde stå under domarens ledning, borde
vara så ordnat, att tillfälle lämnades vittnet till en fri och såvitt möjligt sammanhängande
framställning. Rörande den närmare utformningen av dessa regler
ha olika uppfattningar gjort sig gällande. Inom utskottet har sålunda uttalats,
att det borde ankomma på parterna eller deras ombud att handha
vittnesförhöret. Härigenom skulle domaren lättare kunna bevara sin opartiska
ställning och bibehålla översikten över förhandlingen. Det kunde i regel antagas,
att parterna bättre än domaren kände till vad vittnet hade sig bekant i
saken. Förstnämnda synpunkt gjorde sig särskilt gällande i brottmålen, där
domaren genom att utfråga vittnena lätt kunde få sken av att främst vilja få
den tilltalade fälld. I kraft av sin processledning borde domaren hindra olämplig
behandling av vittnena, liksom han genom ytterligare frågor kunde söka
vinna utredning örn oklara punkter.

Mot den föreslagna anordningen kunna emellertid enligt utskottets mening
vägande anmärkningar framställas. Därest förhöret ledes av parterna eller
deras ombud, föreligger viss fara att vittnena genom snärjande frågor eller
på annat sätt skola bringas ur fattningen. Tillika minskas möjligheterna att
erhålla en objektiv och fullständig redogörelse för vad vittnena ha sig be -

Särskilda utskottets utlåtande Nr i

Sakkunniga.

(14)

Skriftliga

bevis.

(15)

Dom.

(16)

kant i saken. Metoden torde även i stor utsträckning komma att leda till att
parterna icke kunna själva utföra sin talan utan nödgas anlita ombud. Vittnena
torde därför böra höras av rättens ordförande. Det bör emellertid stå
denne öppet att, när han anser det lämpligt, överlämna åt part eller ombud
att utfråga vittne. Jämväl eljest böra parter och ombud äga att, sedan domaren
avslutat sitt förhör, framställa de frågor de anse påkallade. Dessa frågor
böra få riktas direkt till vittnet och behöva sålunda icke förmedlas av
ordföranden. Domaren bör naturligen under förhöret avvisa frågor, som uppenbarligen
ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Beträffande utredning genom sakkunniga synas garantier såvitt möjligt böra
skapas för utredningens opartiskhet, I allmänhet torde därför såsom departementschefen
uttalat uppdrag såsom sakkunnig böra meddelas av domstolen.
Innan denna utser sakkunnig, synes tillfälle böra lämnas parterna att framföra
sina önskemål rörande valet av sakkunnig. Därest parterna ena sig örn
viss person, torde, åtminstone i tvistemål och sådana brottmål, där talan föres
endast av målsägande, den sålunda föreslagne böra utses. Möjlighet bör
även finnas för part att å sin sida tillkalla särskild sakkunnig. Den omständigheten
att sakkunnig utses av domstolen bör självfallet icke leda till att kostnaden
för hans tillkallande i tvistemål och därmed jämställda brottmål skall
bestridas av det allmänna. Denna kostnad bör i regel bäras av part. Det torde
i allmänhet vara lämpligt, att där parterna äro ense att överlämna tillkallandet
av sakkunnig åt rättens ordförande, denne under förberedelsen fattar beslut
härom. I annat fall synes frågan böra hänskjutas till rätten.

Jämväl beträffande skriftliga bevis bör såsom departementschefen anfört
den fria bevisprövningens grundsatser gälla. Ett annat spörsmål med avseende
å dylika bevis, som bör bliva föremål för uppmärksamhet, är frågan örn skyldighet
att förete handling, vars innehåll kan antagas vara av betydelse såsom
bevismedel. Dylik editionsplikt synes böra gälla ej blott då handlingens innehavare
har en i den materiella rätten grundad skyldighet att utlämna handlingen
utan även då dess företeende påkallas enbart av processuella grunder.
Editionsplikt bör föreligga såväl för part som ock — ehuru i mera begränsad
omfattning — för annan. Särskilt frågan örn editionsplikt för annan än part
erbjuder betydande svårigheter, och rätten att av dylik person påfordra handlings
utgivande bör omgärdas med sådana föreskrifter, att dennes berättigade
intressen icke trädas för nära.

Att domen bör grundas allenast på det vid huvudförhandlingen framlagda
materialet, har redan berörts. För ett fullt tillgodogörande av detta material bör
överläggningen till dom hållas i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen.
Huruvida domen även bör avkunnas omedelbart efter överläggningen, synes
böra bliva beroende på omständigheterna i varje särskilt mål. I regel torde —
såsom för närvarande ofta sker i de grova brottmålen — domen kunna avsägas
omedelbart, men möjlighet bör ej saknas att bereda ett kortare rådrum för närmare
övervägande av det föreliggande materialet och domens utformande.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Vad i det föregående sagts rörande förfarandet har i främsta rummet haft
avseende å tvistemålen. De angivna reglerna böra emellertid i huvudsak galla
även för brottmålen. Beträffande dessa mal erfordras dock med hänsyn till
det vid dem knutna offentliga intresset vissa särskilda bestämmelser.

I brottmålsprocessen har under senare tid den s. k. ackusatoriska principen
alltmer vunnit tillämpning. Denna princip innebär, i motsats till den inkvi=’-toriska, bland annat att de uppgifter, som åvila staten i fråga oin hernande av
brott, fördelas mellan olika statliga organ sålunda, att den brottsliges efterspanande
och insamlandet av bevisningen mot honom ankommer på polis- och åklagarmyndigheter,
medan domstolen uteslutande har att utöva den dömande ''verksamheten.
Att en ny rättegångsordning bör bygga på denna princip har synts
departementschefen icke kunna vara föremal för tvekan, och till denna upp
fattning vill utskottet helt ansluta sig. I den ackusatoriska processen kan
domstolen under målets utredning intaga den värdiga och återhållsamma ställning,
som är ägnad att trygga dess opartiskhet vid avgörandet och stärka den
allmänna tilliten till rättsskipningens objektivitet. Uppgiften att samla bevismaterialet
lägges på organ, som ur olika synpunkter äro bättre lämpade härför
än domstolen. Detta bör dock icke utesluta, att domaren, örn han finnér ett
mål ofullständigt utrett, ingriper för att fullständiga vad som brister. Den
ackusatoriska processen bereder också den tilltalade en annan ställning. Han
är i princip likaberättigad med åklagaren och äger utöva de rättigheter, som i
allmänhet tillkomma part. I enlighet härmed får han icke utsättas för inkvisitoriskt
förhör i syfte att förmå honom till bekännelse, liksom han icke mot
sin vilja kan göras till bevismedel mot sig själv.

En av den tilltalades viktigaste partsrättigheter är hans rätt att anlita försvarare.
Denna rätt bör såsom departementschefen framhållit uttryckligen
fastslås i lag. Åtminstone då det gäller svårare brott, bör dessutom staten sörja
för att den tilltalade, örn han på grund av sin ekonomiska ställning eller andra
orsaker icke är i stånd att själv anskaffa försvarare, erhåller nödigt biträde.

Redan en tillämpning av den ackusatoriska principen förutsätter, att i brottmål
anordnas en förberedande undersökning i syfte att bereda åklagaren material
för bedömande, örn åtal skall anställas eller ej. Behovet av en dylik förundersökning
gör sig än starkare gällande i den mån domstolsförhandlingen i
högre grad bygges på muntlighet och koncentration. Under förundersökningen
skall materialet samlas och sovras samt parterna erhålla kännedom om varandras
angrepps- och försvarsmedel, så att de kunna vid huvudförhandlingen
i ett sammanhang slutföra sin talan.

Såsom redan antytts finnas i vårt land endast mycket knapphändiga bestämmelser
örn förundersökning i brottmål. I praxis har emellertid utbildat
sig ett av åklagar- och polismyndigheter lett undersökningsförfarande, som i
regel kommer till användning beträffande de något grövre brotten. Det rådande
systemet innebär dock vissa svagheter ur rättssäkerhetens synpunkt, och
uppenbarligen måste på sätt departementschefen framhållit i samband med
genomförandet av en ny rättegångsordning hithörande förhallanden göras till
föremål för närmare reglering i lag. Beträffande spörsmålet vilken myndighet

Särskilda
regler om
förfarandet
i brottmål.

Allmänna

grunder.

(17)

Förberedande

undersökning.

(18)

Tvångsmedel.

(19)

22 Särskilda utskpttets utlåtande Nr i

skall leda förundersökningen ansluter sig utskottet till departementschefens
förslag, enligt vilket denna undersökning skall, såsom hittills i allmänhet varit
fallet, stå under ledning av åklagaren. Att såsom ifrågasatts inskränka åklagarens
verksamhet till själva utförandet av åtalet och överlämna ledningen av
förundersökningen till en särskild förhörsdomare synes ur olika synpunkter
mindre lämpligt. En samverkan mellan åklagare och polis under förundersökningen
torde, därest nämnda myndigheter erhålla en tillfredsställande organisation,
erbjuda fullgoda garantier för undersökningens effektivitet och den
misstänktes säkerhet.

Örn salunda den hittills gällande ordningen i detta avseende bör i princip
bibehållas, måste dock pa sätt departementschefen framhållit förändringar i
åtskilliga hänseenden anses påkallade. En viktig förutsättning för vinnande
av ett gott resultat är att aklagarnas kompetens stärkes, en fråga till vilken
utskottet återkommer i annat sammanhang. Rörande själva tillvägagångssättet
vid förundersökningen måste garantier skapas för att misstänkt person
icke utsättes för inkvisitoriska eller eljest olämpliga förhörsmetoder eller överhuvud
taget för behandling, som medför alltför stark psykisk eller fysisk påfrestning.
Den misstänkte bör lia rätt att redan på förundersökningens stadium
anlita försvarare, och möjlighet bör beredas honom att påkalla ingripande av
domstol, därest förhörsledaren överskrider sin befogenhet eller den tilltalade
eljest anser, att vid förundersökningen icke rätteligen förfarits.

Utskottet delar departementschefens mening att det vid underrätterna ofta
tillämpade förfarandet att inleda förhandlingen med uppläsning av protokoll
från förundersökningen och därefter tillfråga den tilltalade, örn han vitsordar
protokollets riktighet, icke bör bibehållas. Huvudförhandlingens frigörande
från nämnda protokoll är bland annat av bet5''delse för undvikande att förhör
med den tilltalade erhåller en alltför inkvisitorisk prägel. Jämväl förhör med
vittnen och andra, som kunna lämna upplysningar i saken, bör som redan
antytts ske utan föregående erinran örn protokollets uppgifter. Att domstolen
vid sitt avgörande har att taga hånsson allenast till vad som förekommer
vid huvudförhandlingen och den bevisning, som där framföres, är uppenbart.

Nära sammanhängande med förundersökningen är frågan örn de tvångsmedel,
som för straffprocessens genomförande böra komma till användning. Dessa
tvångsmedel innebära ingrepp i rättigheter, som för den enskilde äro av stor
betydelse, och det mäste därför tillses a ena sidan att samhällets intresse av att
förövade brott verksamt beivras blir behörigen tillgodosett och å den andra
att den enskildes rättigheter icke uppoffras i högre grad än som är oundgängligen
nödvändigt.

De viktigaste tvångsmedlen äro de, som utgöra ingrepp i den personliga
friheten. Vår gällande rätt känner allenast ett dylikt tvångsmedel, nämligen
häktning, men vid sidan härav har i praxis utbildat sig ett förfarande med
den misstänktes anhållande såsom förberedande åtgärd för häktning. Att i
samband med en ny processlagstiftning detta ämne bör upptagas till laglig
reglering, finnér utskottet i likhet med departementschefen ligga i öppen dag.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Utskottet kan även ansluta sig till de grundsatser, som departementschefen ansett
böra vinna tillämpning vid en dylik reglering. Sålunda bör varje åtgärd,
som medför förlust av den personliga friheten under någon mera avsevärd tid,
underställas prövning av domstol eller domare. Detta bör gälla jämväl anhållandet.
Även örn befogenheten att anhålla eller häkta anförtros åt polisoch
åklagarmyndigheter, bör alltså, då frihetsförlusten överstiger viss kortare
tid, frågan örn den misstänktes kvarhållande underkastas domstols eller domares
prövning. Tillika bör det stå den misstänkte öppet att oberoende härav
påkalla prövning av denna fråga.

Vissa fördelar synas kunna vinnas genom införlivande med vår rätt av reseförbudet,
ett tvångsmedel som, utan att innebära samma kraftiga ingrepp i den
misstänktes personliga frihet som anhållande och häktning, i manga fall torde
kunna ersätta dessa. Uppenbarligen bör jämväl detta tvångsmedel omgärdas
med garantier mot missbruk. Även fragan örn andra straffprocessuella tvångsmedel,
såsom beslag, skingringsförbud, husrannsakan och kroppsvisitation, synas
böra såsom departementschefen framhållit i samband med genomförandet
av en ny rättegångsordning göras till föremål för närmare reglering.

Departementschefen har förutsatt, att det alltid bör stå part öppet att dråp F?rfö™™f.et
underrättens avgörande under mellaninstansens, hovrättens, prövning. Till ^0)
denna mening ansluter sig även utskottet. \ isserligen kunna skäl anföras för
den uppfattningen att beträffande mål av mindre betydelse fullföljdsrätten bör
kunna i någon mån begränsas, men det far ej förbises, att även i dessa nial
en förnyad prövning kan vara i rättssäkerhetens intresse påkallad. En inskränkning
i möjligheten att i åtminstone en instans fullfölja talan mot underrättens
avgörande skulle stå i bestämd strid med den i vårt land härskande
uppfattningen.

Äv vad tidigare anförts framgår, att enligt utskottets mening underrättsförfarandet
bör byggas på grundsatserna om muntlighet, omedelbarhet^ och offentlighet.
Dessa principer böra, i den utsträckning det lämpligen låter sig
göra, läggas till grund för förfarandet även i hovrätterna. En tillämpning av
dessa principer skulle innebära bland annat, att parterna eller deras ombud
skulle vara skyldiga att infinna sig i hovrätten och där muntligen utföra sin
talan samt att, då domstolen skulle grunda sitt avgörande omedelbart på det
förefintliga bevismaterialet, detta måste, i den män det är av betydelse för målet
i fullföljda delar, ånyo framläggas för hovrätten. Emellertid torde ett undantagslöst
tillämpande i hovrätt av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna
icke vara möjligt. En dylik ordning skulle bland annat i allt tor hög grad
fördyra rättsmedelsförfarandet och därigenom i många fall betaga parterna
möjligheten att fullfölja talan mot underrätternas avgöranden. Delade meningar
ha emellertid kommit till synes rörande omfattningen av de undantag,
som med hänsyn härtill böra uppställas.

Vad först angår undantag från regeln örn skyldighet för parterna att infinna
sig i hovrätten till muntlig förhandling bär departementschefen uttalat,
att i mindre mål, där tvisteföremålets värde är obetydligt eller där fråga är

Särskilda utskottets utlåtande Nr i.

örn allenast bötesstraff, en ovillkorlig inställelseplikt ofta skulle framstå såsom
obillig med hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna. I dessa mål
borde alltså skriftligt förfarande kunna förekomma. Emellertid skulle enligt
departementschefens uppfattning domstolen alltid kunna förordna örn parts
hörande, liksom part som sa önskade ägde att själv eller genom ombud komma
tillstädes för utförande av sin talan. Var gränsen skulle dragas för de fall,
då ovillkorlig inställelseplikt icke åvilar klagande, har av departementschefen
icke angivits. I motsats till departementschefen ha herr von Geijer m. fl.
samt herrar Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud i de av dem
väckta motionerna gjort gällande, att hovrätt i regel borde kunna utan muntlig
förhandling avgöra dit fullföljda mål, dock att, örn hovrätten på parts yrkande
eller eljest så funne erforderligt, muntlig förhandling skulle äga rum.

Enligt utskottets mening böra undantagen från parternas skyldighet att inställa
sig till muntlig förhandling hållas inom snäva gränser. Det muntliga förfarandet
erbjuder sådana fördelar framför allt för vinnande av säkerhet i rättsskipningen,
att detsamma, såvitt det utan olägenhet kan ske, bör tillämpas även
i andra instans. Först genom anordnande av muntligt förfarande kan offentligheten
i hovrätt bliva av verklig betydelse, och därest hovrättsförfarandet,
genom införande av munvighet, i viss mån frigöres från underrättens protokoll,
kunna underrätterna i större utsträckning taga hänsyn till omständigheter,
som ej kunna atergivas i protokollen. Ett bibehållande i större omfattning av
det nuvarande skriftliga förfarandet i hovrätt skulle innebära en betydande
fara för att underrättsförfarandet koinme att urarta. Å andra sidan måste beaktas,
att såsom redan berörts hänsyn till parternas kostnader lägger hinder i
vägen för ett fullständigt genomförande av muntlighetsgrundsatsen. En tillfredsställande
lösning av detta svåra problem synes utskottet stå att vinna enligt
de av departementschefen angivna riktlinjerna. Härigenom ernås i princip
muntligt förfarande i andra instans men öppnas samtidigt möjlighet att i de
mal, som icke kunna bära kostnaderna för en förnyad muntlig handläggning,
därförutan erhålla en överprövning av underrättens avgörande. Att såsom i
nyssnämnda motioner föreslagits lämna åt hovrätten att avgöra, huruvida muntlig
förhandling skall äga rum, torde icke vara tillfyllest, Erfarenheterna från
tillämpningen av nu gällande föreskrifter örn muntligt förhör i hovrätt giva
skäl till antagande, att vid bifall till detta förslag muntlig partsförhandling
alltför sällan skulle komma att anlitas. Inom utskottet har den meningen uttalats,
att det snarare borde undersökas, huruvida skäl föreligger för meddelande
av föreskrift, att hovrätten icke bör göra ändring i underrättens bevisprövning
med mindre dylik förhandling ägt rum.

I samband med frågan om anordnande av muntlig förhandling i hovrätt
står spörsmålet örn det sätt, varpå processmaterialet skall där framläggas.
Ofta torde detta ske bäst genom parterna eller deras ombud. Farhågan att
dessa icke skulle vara i stånd att klart och fullständigt redogöra för målet
torde vara ogrundad. I de mål, där med stöd av de nyss angivna reglerna
muntlig förhandling icke äger rum, måste dock redogörelse för målet lämnas
av någon hovrättens ledamot eller där anställd tjänsteman. Det synes även

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

böra övervägas, huruvida icke jämväl i andra fall en föredragning bör äga
rum genom hovrättens försorg. Behov av ämbetsmannaföredragning torde särskilt
föreligga då klagandens vederpart uteblir och sådana omständigheter icke
äro för handen, att han bör hämtas eller annorledes tvingas att komma tillstädes.
Med hänsyn härtill bör, då ett mål inkommit till hovrätten, någon befattningshavare
vid denna utses att taga sådan kännedom örn handlingarna, att
han sedan förberedelsen slutförts kan, där så erfordras, vid huvudförhandlingen
föredraga målet. Efter föredragningen bör tillstädeskommen part ha möjlighet
att från sin synpunkt utfylla den lämnade redogörelsen och framföra den
ytterligare utredning han vill åberopa. Emellertid bör det stå parterna eller
deras ombud öppet att själva framlägga målet. Detta torde särskilt komma
att ske, då parterna inställa sig genom rättsbildade ombud. Genom den nu
förordade anordningen torde processkostnaderna i andra instans kunna hållas
nere och samtidigt trygghet skapas för en tillfredsställande föredragning av
målen. Tillika öppnas möjlighet att med varandra jämföra två olika processtyper
och att vinna erfarenhet rörande deras fördelar och olägenheter.

Det skäl, som främst åberopats mot införande av obligatorisk muntlig förhandling
i alla mål, nämligen hänsyn till parternas kostnader, gör sig än starkare
gällande i fråga om ett upprepande av bevisningen. Ett förnyat framläggande
av bevismaterialet är i regel förenat med avsevärda kostnader. Härtill
kommer, att förutsättningarna för bevisupptagning såsom departementschefen
utvecklat äro gynnsammare i underrätt än i överrätt och att en upprepad
bevisning i regel lider av betydande brister. Med hänsyn härtill har
departementschefen ansett, att part alltid borde äga att i andra instans förebringa
bevisning genom åberopande av protokollet över den vid underrätten
framförda bevisningen. Dock borde det stå part öppet att där ånyo förebringa
sin bevisning, varjämte domstolen skulle äga att av eget initiativ förordna
om bevisningens förnyande i erforderliga delar. I de grövre brottmålen
borde enligt departementschefens uppfattning all bevisning, som är av betydelse
för målet i dess fullföljda skick, oberoende av parts yrkande därom ånyo
förebringas. Mot sistnämnda uttalande har anmärkning framställts av herr
Ekman, som i den av honom väckta motionen gjort gällande, att jämväl i de
grövre brottmålen förnyad bevisupptagning borde äga rum allenast då part
gjorde framställning därom eller domstolen eljest funne det påkallat. I de
av herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp och Persson i
Grytterud väckta motionerna har uttalats, att då i hovrätt erfordrades förnyat
upptagande av bevisningen, målet lämpligen kunde återförvisas till underrätten.

Lika med departementschefen finner utskottet riktigt, att i hovrätt bevisningen
får förebringas genom åberopande av det i underrätten förda protokollet
samt att domstolen alltid bör äga förordna, att bevisningen skall i erforderliga
delar ånyo omedelbart förebringas. Däremot kan utskottet icke förorda,
att rätt tillerkännes part att under alla förhållanden åter förebringa sin
bevisning. Därigenom skulle part erhålla möjlighet att i onödan framtvinga
ett upprepande av underrättsförfarandet med därav följande tidsförlust och
kostnader ej blott för det allmänna utan även för motparten, vittnen med flera.

Särskilda utskottets utlåtande Nri.

Det synes därför böra läggas i domstolens liand att pröva, huruvida behov av
förnyad bevisupptagning föreligger. Dessa regler torde böra gälla även för
de grövre brottmålen. En förnyad bevisupptagning i dylika mål skulle ofta
utan att medföra någon egentlig nytta tynga domstolens arbete och medföra
betydande kostnader för statsverket. Jämväl i dessa mål bör det därför bliva
beroende på domstolens avgörande, huruvida bevisningen skall framläggas
omedelbart eller förmedlas genom protokoll. Att för bevisupptagning återförvisa
mål till underrätten torde i regel vara mindre lämpligt.

Såsom redan antytts bör även i hovrätt grundsatsen örn offentlighet i rättegången
tillämpas. Detta bör gälla vare sig muntlig förhandling äger rum
eller icke. En sådan ordning torde vara ägnad att bryta hovrätternas nuvarande
isolering och stärka förtroendet till deras rättsskipning.

Förfarandet Innan ställning tages till frågan örn anordnandet av förfarandet i högsta
domstolen, domstolen, synes det lämpligt att något beröra spörsmålet om begränsning av
(2i) denna domstols uppgift beträffande prövningens omfattning. Processkommissionens
förslag att begränsa högsta domstolens prövning till rättsfrågan har
av departementschefen funnits mindre lämpligt. Till denna mening ansluter
sig även utskottet. Den föreslagna begränsningen, varigenom den enskildes intresse
att erhålla ett rättvist avgörande i viss mån får träda tillbaka för önskemålet
att bevara rättsenheten, skulle i många fall, särskilt i brottmål, kunna
leda till stötande resultat och torde vara främmande för den i vårt land härskande
rättsuppfattningen. Med hänsyn till svårigheten att uppdraga en bestämd
gräns mellan rätts- och bevisfråga skulle antagligen högsta domstolen
i ej ringa omfattning nödgas syssla med det rent formella spörsmålet huruvida
parts fullföljda talan finge upptagas till prövning. Trygghet mot den
fara, som ligger däri, att högsta domstolen vid sitt avgörande är hänvisad
till det i underinstansernas protokoll återgivna bevismaterialet, torde såsom departementschefen
framhållit böra sökas i den varsamhet, som högsta domstolen
säkerligen kommer att ålägga sig vid vidtagande av ändring i hovrättens avgörande
i bevisfrågan, vare sig denna varsamhet erhåller stöd i en uttrycklig
bestämmelse i lag eller icke. På sätt departementschefen anfört synas dock
särskilda anordningar vara nödvändiga för att förhindra en alltför stark tillströmning
av mål till högsta domstolen. Denna fråga torde vid det fortsatta
arbetet böra bliva föremål för närmare utredning.

Beträffande förfarandet i högsta domstolen torde böra gälla i huvudsak
samma regler, som enligt vad nyss nämnts böra tillämpas i hovrätt. Muntlig
förhandling skall sålunda i regel äga rum. Parterna eller deras ombud böra
ha möjlighet att, där de så önska, själva framlägga saken. Därest denna möjlighet
ej begagnas, bör föredragning verkställas av tjänsteman — revisionssekreterare
— med rätt för parterna att därefter utveckla sin talan. När
högsta domstolen finner det erforderligt, bör bevisningen upprepas inför domstolen.
Jämväl i högsta instans bör offentlighetsgrundsatsen vinna tillämpning.
Utskottet kan således icke biträda det i motionerna av herr von Geijer
m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud gjorda ut -

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 1.

talandet att förfarandet i högsta domstolen bör fortgå efter i huvudsak samma
linjer som för närvarande.

På sätt tidigare framhållits synes den föreslagna reformen främst böra avse
rättegångsförfarandet och organisatoriska förändringar vidtagas endast i den
mån de äro nödvändiga för att skapa underlag för ett förbättrat förfarande.
Särskilt då det gäller att genomföra ändringar i organisationen är det nödvändigt
att framgå med försiktighet. Organisatoriska ändringar låta sig i
allmänhet icke genomföra utan betydande tidsutdräkt och ökade kostnader.
Svårigheter möta att bilda sig en mening örn den lämpligaste organisationen,
innan erfarenhet vunnits angående omfattningen av de arbetsuppgifter, som genom
ett reformerat förfarande komma att påläggas de olika organen. Härtill
kommer, att den nuvarande domstolsorganisationen i hög grad uppbäres av gammal
tradition och införlivats med befolkningens åskådningssätt. Å andra sidan
är det tydligt, att de ändringar, som erfordras för att domstolar och andra
organ skola kunna uppbära ett ombildat förfarande, måste vidtagas. Eljest
kan det nya förfarandet från början komma att utvecklas i ej önskvärd riktning.
Vid genomförande av dessa ändringar bör såsom herr Lindhagen i sin
motion framhållit huvudvikten läggas på underrätternas organisation. Hos
dessa domstolar måste på grund av sakens natur rättsskipningens tyngdpunkt
ligga, och genom skapandet av starka underrätter minskas i hög grad behovet
att fullfölja talan till högre instans.

Det av departementschefen framlagda förslaget innebär beträffande domstolsorganisationen
bibehållande av det nuvarande treinstanssystemet. De allmänna
underrätterna skola liksom nu vara behöriga att upptaga såväl tvistemål
som brottmål, och tanken att — med undantag för vissa fall —- inrätta bagatelldomstolar
avvisas. Till vad sålunda föreslagits ansluter sig utskottet. Inom
utskottet har emellertid uttalats sympati för tanken att vissa anordningar borde
vidtagas för att i särskilda fall ombesörja rättsskipningen i de grova brottmålen.

Beträffande häradsrätternas sammansättning har departementschefen icke
föreslagit någon ändring. Häradsrätt skulle sålunda som hittills bestå av en
lagfaren domare och nämnd. Herr Lindhagen har däremot ansett, att i rättssäkerhetens
intresse kollegiala domstolar av tre rättskunniga ledamöter borde
införas även på landsbygden. Tillika borde ett lekmannaelement medverka.
Eör bibehållande av de nuvarande häradsrätterna kan emellertid enligt utskottets
mening icke blott åberopas en månghundraårig tradition. Häradsrätterna
ha, även visat sig äga förmåga att på tillfredsställande sätt handha rättsskipningen
och åtnjuta i hög grad allmänhetens förtroende.

Enighet torde råda därom, att lekmännens deltagande i rättsskipningen vid
häradsrätt bör ske genom nämnd. Däremot äro meningarna i hög grad delade
rörande nämndemännens antal och det inflytande, som bör tillerkännas nämnden.
Under det att för närvarande det domföra antalet nämndemän är sju och
endast enhällig nämnd kan överrösta den lagfarne ordföranden, har process -

Organisa tionen.

(22)

Härads rätterna.

Antalet juristdomare.

(23)

Nämndemännens

antal och
rösträtt.

(24)

Särskilda utskottets utlåtande Nr l.

kommissionen föreslagit, att antalet nämndemän skulle bestämmas till fem
samt att, därest fyra nämndemän förenade sig örn en mening, denna mening
skulle gälla. Departementschefen har funnit övervägande skäl tala för att
domföra antalet nämndemän borde fastställas till åtta samt att nämndens röst
skulle gälla mot ordförandens i fall, då en majoritet av sex nämndemän förefunnes.
I de av herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp och
Persson i Grytterud ävensom av herr Mellén m. fl. väckta motionerna har uttalats,
att gällande regler om nämndens rösträtt borde bibehållas. I de av
herr Reuterskiöld m. fl. samt herr Lindgren framburna motionerna har gjorts
gällande, att nämndens ställning icke borde undergå någon väsentlig förändring.
Herr Ekman har i sin motion förklarat, att han icke ville motsätta
sig en sänkning av det domföra antalet till fem, örn det av praktiska skäl kunde
befinnas nödigt, men däremot ansåge bestämmelsen att blott enhällig nämnd
skulle kunna överrösta ordföranden böra bibehållas, i all synnerhet örn det
domföra antalet sänktes.

Inom utskottet har till stöd för det framlagda förslaget att genom ändringar
beträffande nämndens rösträtt öka lekmännens inflytande bland annat erinrats,
att en dylik ökning, som ansetts ägnad att stärka allmänhetens förtroende
för rättsskipningen, flera gånger begärts av riksdagens andra kammare. Det
har vidare framhållits, att det nu tillämpade kravet på enhällighet inom nämnden
medfört, att det ofta vore svårt för lekmännen att göra sin mening gällande.
Därest ökat inflytande tillerkändes nämndemännen, komme de antagligen att
starkare känna sitt ansvar för domstolens avgörande och med större intresse
deltaga i dess verksamhet. Genom införande av en koncentrerad, muntlig förhandling
skapades också ökade förutsättningar för nämndemännen att bilda
sig en på egna iakttagelser grundad uppfattning i saken.

Å andra sidan kan enligt utskottets mening starkt ifrågasättas, huruvida behov
föreligger att genom ändrade omröstningsregler giva hämnden en annan
ställning. Lekmännens synpunkter kunna i allmänhet göra sig gällande under
förtroendefull samverkan med ordföranden, och nämndens inflytande synes såsom
departementschefen framhållit i verkligheten sträcka sig vida längre än
som omedelbart framgår av lagen. Ej heller kan avgörande vikt tillmätas synpunkten,
att nämnden bör erhålla en starkare ställning för att kunna mot ämbetsdomarens
mera formella bedömande hävda den materiella rättvisans krav.
Behov av en starkare kontroll i detta avseende kan näppeligen anses förefinnas.
Vidare måste beaktas, att den nuvarande ordningen bestått sedan lång tid tillbaka
och att några olägenheter av densamma icke försports. Det kan även tänkas,
att ett uppgivande av kravet på enhällighet skulle komma att sänka nämndens
anseende. En dom, som grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden,
skulle icke äga samma karaktär av ett fullödigt uttryck för den folkliga
rättsuppfattningen och kunde icke erhålla samma pondus som ett avgörande,
dikterat av en enhällig nämnd. Helt kan ej heller bortses från faran, att genom
ändrade omröstningsregler politiska eller andra ovidkommande hänsyn kunna
vinna insteg vid nämndens avgöranden. En dylik utveckling vore ur många
synpunkter att beklaga och skulle säkerligen i hög grad rubba förtroendet till

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

nämnden. Erinras må slutligen, att den föreslagna ändringen icke är erforderlig
för genomförande av ett förbättrat förfarande och sålunda faller utom
den ram, som uppställts för de organisatoriska förändringarna. Av här anförda
skäl finner utskottet sig böra förorda, att nu gällande regler rörande nämndens
rösträtt bibehållas oförändrade. Vid sådant förhållande torde anledning ej
föreligga att frångå den nuvarande bestämmelsen, att sju nämndemän utgöra
domfört antal. Frågan huru många nämndemän böra närvara vid handläggningen
bör göras till föremål för särskild undersökning. Detta antal bör vara
så stort, att även vid tillfälligt förfall rätten är domför. Då vid ett reformerat
förfarande antalet rättegångsdagar flerstädes måste bliva avsevärt större
än nu, torde det för att icke tjänstgöringen skall bliva alltför betungande vara
nödvändigt, att för åtskilliga tingslag antalet nämndemän ökas.

Vid behandlingen av frågan om nämndens inflytande har departementschefen
framhållit vikten av att olika folkgrupper bliva företrädda inom nämnden,
så att dennas folkliga anknytning blir så allsidig som möjligt. Med anledning
därav har i den av herr Mellén m. fl. väckta motionen uttalats, att det icke
borde föreskrivas i lag, att nämndemän skola utses bland olika folkgrupper.

Mot departementschefens nämnda uttalande är enligt utskottets mening intet
att erinra. Det är naturligen ett önskemål, att olika synpunkter och kännedom
örn olika befolkningsgruppers levnadsförhållanden bliva representerade inom
nämnden. Emellertid torde det icke ha varit departementschefens avsikt, att
detta syfte skulle vinnas genom direkta författningsbestämmelser.

Vägande anmärkningar kunna framställas mot den nu brukliga arbetsfördel- Arbetsfördelningen
mellan häradshövdingen och hans rättsbildade biträden, och tydligt torde
vara, att på detta område en ändring bör ske. Departementschefen har i dingen och
detta hänseende framhållit vikten av att alla mål, där bevisningen är av någon hans ^^den''
större betydelse, handhavas av domare, som äro fullt vuxna uppgiften att
omhänderha dylika mål, samt uttalat, att det vore mindre tilltalande att mera
allmänt överlämna handläggningen av de med hänsyn till tvisteföremålets värde
eller ur andra synpunkter mindre viktiga målen åt domare med mindre erfarenhet
och kvalifikationer i övrigt. Enligt departementschefens mening talade
starka skäl för att organisation och arbetsfördelning ej anordnades så, att
dessa mål som regel undandroges häradshövdingens handläggning. Det sagda
finge icke anses utgöra hinder för att vissa enklare mål, för vilkas avgörande
icke tarvades någon vidlyftigare handläggning eller utredning, såsom vissa
kravmål och mindre brottmål, kunde överlämnas till yngre domare. Departementschefen
har vidare uttalat, att den ordinarie domaren borde helt frigöras
från bestyr, som vore av mera underordnad betydelse för den egentliga rättsvården.
Handhavandet av expeditionsgöromålen syntes böra överflyttas å en
vid domstolen anställd sekreterare, som hade att under eget ansvar förestå det
egentliga kansliarbetet. Åt denne borde ock i den omfattning, som betingades
av arbetsbördan i domsagan, anförtros handhavandet av inskrivningsärenden.
Sekreteraren borde erhålla en mera stadigvarande anställning och äga
sådan utbildning, att han vid häradshövdingens semesterledighet eller vid annat
mera kortvarigt förfall för häradshövdingen kunde inträda som dennes vi -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Domsago indelning.

(26)

kane. Det ytterligare behov av juridiskt biträde, som kunde föreligga inom
domsagan, syntes kunna tillgodoses genom notarier med mera tillfällig anställning.
I de av herr Reuterskiöld m. fl. och herr Lindgren väckta motionerna
har framhållits, att örn sekreterarpost inrättades i domsagorna, systemet
med biträdande domare borde bringas att upphöra.

Till departementschefens uttalande i denna del kan utskottet ansluta sig.
Den föreslagna anordningen synes vara ägnad att avhjälpa nu bestående missförhållanden
på detta område. Häradshövdingen torde erhålla större möjlighet
att ägna sig åt de egentliga rättegångsmålen och rådande vikariatsystem
komma att upphöra. Efter inrättande av sekreterartjänster torde behovet av
särskilda biträdande domare komma att minskas. I en del domsagor lärer
emellertid vara erforderligt, att tillgång finnes till biträde, som vid sidan av
häradshövdingen och sekreteraren på eget ansvar fullgör vissa domaruppgifter.

Departementschefen har ansett, att den av honom förordade organisationen
läte sig väl förena med den nuvarande domsagoindelningen. Med hänsyn till
domsagornas i hög grad växlande storlek komme emellertid enligt departementschefens
uppfattning jämkningar att visa sig nödvändiga. I fråga örn de
mindre domsagorna talade starka skäl för ett fortskridande på den redan inslagna
vägen med en successiv omreglering av deras domkretsar. För vissa av
de större domsagorna syntes, såsom ock för närvarande är fallet, särskilda anordningar
böra vidtagas för arbetskrafternas förstärkande. Däremot borde
enligt departementschefens mening någon mera allmän reglering av domsagorna
icke förknippas med rättegångsreformens genomförande. I den av herr
Mellén m. fl. väckta motionen har uttalats, att de nuvarande domsagorna med
bibehållande av de gamla häraden och nuvarande tingsställena i största möjliga
grad borde bibehållas och att i varje fall någon sammanslagning av domsagor
icke utan tvingande skäl borde företagas mot en enhällig folkopinion
inom domsagorna samt att de för närvarande alltför stora, tungrodda ämbetsverksliknande
domsagorna med inskrivningsdomare, biträdande domare och understundom
tiotals biträden borde vid lägligt tillfälle delas. I de av herr Reuterskiöld
m. fl. och herr Lindgren avgivna motionerna har framhållits, att domsagorna
icke borde göras för stora. Häradshövdingen borde enligt motionärernas
mening ensam med hjälp av notarier och eventuellt sekreterare kunna
handha domsagans skötsel. Likaså har i motionerna av herr von Geijer
m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud framhållits,
att största varsamhet borde iakttagas vid behandling av ärenden om förstorande
av domsagor.

Såsom departementschefen framhållit torde det icke vara erforderligt att
för genomförande av en rättegångsreform verkställa en allmän omreglering av
domsagorna. Den nuvarande indelningen synes böra i stort sett äga bestånd.
Antagligen komma emellertid vissa förändringar att bliva erforderliga. Av
betydelse i detta hänseende är, att — enligt vad utskottet i det följande kommer
att närmare beröra -— ett stort antal mindre städer efter hand böra införlivas
med häradsrätternas domkretsar. Beträffande de mindre domsagorna

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

torde liksom hittills en successiv reglering av deras områden vara påkallad.

Härvid bör naturligen stor varsamhet iakttagas och tillbörlig hänsyn ägnas
befolkningens berättigade intressen. I fråga om de största domsagorna torde
särskilda åtgärder vara erforderliga för arbetskrafternas förstärkande. Arten
av dessa åtgärder bör bestämmas i varje särskilt fall. Att nu förorda en uppdelning
av dessa domsagor torde icke vara lämpligt. Slutlig ställning till frågan
örn domsagornas storlek kan för övrigt icke tagas, förrän erfarenhet vunnits
rörande den arbetsbörda, som genom ett reformerat förfarande kommer att
åläggas häradsrätterna.

Den nu flerstädes tillämpade ordningen med ett jämförelsevis ringa antal Tingsordning.
tingssammanträden och ett betydande antal mål utsatta till varje samman- (27)
i,råde utgör såsom redan antytts ett hinder för en god rättsskipning vid häradsrätterna.
Såsom departementschefen förutsatt torde en förändring på detta
område böra avse tätare tingssammanträden med ett mindre antal mål på
varje sammanträde. Tillika har departementschefen framhållit såsom uppenbart,
att tingsorduingen borde lämpas efter förhållandena och behovet på
varje ort, varvid nödig hänsyn borde tågås jämväl till att nämnden ej oskäligt
betungades. Denna synpunkt har ytterligare understrukits av herr Mellén
m. fl., vilka i den av dem väckta motionen uttalat, att vid utfärdande av
bestämmelser angående antalet ting det allra största avseende borde fästas vid
ortsbefolkningens behov och önskningar.

Mot departementschefens uttalande, vilket torde på ett väl avvägt sätt tillgodose
de i nämnda motion anförda synpunkterna, lärer intet vara att erinra.

Vid det fortsatta arbetet bör även undersökas, huruvida i en reformerad tingsordning
någon motsvarighet kan skapas till de nuvarande tremanstingen eller
på annat sätt tillgång till rättsskipning på platsen kan beredas städer eller
andra större samhällen, vilka icke utgöra häradsrättens vanliga tingsställe.

Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att såsom departements- Rådhuschefen
antytt rättsskipningens ordnande och bekostande är en statens angelä- lätternagenhet,
ävensom att de samhällsförhållanden, som i äldre tid motiverade, att i^gåndeTav
städerna i judiciellt hänseende intogo en särställning, numera bortfallit. Ut-rättsakipniDgskottet
kan därför i princip ansluta sig till det i herr Lindhagens motion gjorda en 1 S^ema''
uttalandet, att rättsskipningen i städerna bör övertagas av staten. Däremot
kan utskottet icke biträda samme motionärs uppfattning, att en dylik förändring
bör genomföras i samband med den nu ifrågasatta rättegångsreformen.

Det lärer näppeligen med fog kunna göras gällande, att städernas domstolar i
allmänhet skulle komma att sakna förmåga att handha ett förbättrat förfarande
och att med hänsyn därtill ett förstatligande av rättsskipningen är nödvändigt.
På sätt departementschefen framhållit bör i första hand undersökas,
huruvida de olägenheter, som vidlåda den särskilda stadsjurisdiktionen, äro av
den art, att de icke kunna avhjälpas på annan väg. Såsom en svaghet hos den
nuvarande ordningen har anförts, att den — utom i de största städerna -—- förekommande
sammankopplingen av rättsskipning och förvaltning länder till
skada för rättsväsendet. Även örn denna anmärkning äger ett visst berät -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

tigande, lärer det ej vara erforderligt att med hänsyn härtill genomföra en avlösning
av den särskilda stadsjurisdiktionen. Mera vägande äro de erinringar,
som framställts mot den nu tillämpade ordningen för tillsättande av städernas
domare. Denna ordning kan såsom redan berörts icke anses i erforderlig mån
trygga en god rekrytering och lägger hinder i vägen för skapande av ett enhetligt
domarstånd. Emellertid torde såsom departementschefen framhållit det
icke vara nödvändigt att för undanröjande av dessa brister förstatliga rättsskipningen
i städerna. En tillfredsställande lösning torde, åtminstone tillsvidare,
kunna vinnas genom en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande. Till
de ändringar, som i detta avseende böra vidtagas, vill utskottet återkomma i det
följande.

Ehuru utskottet sålunda finner, att ett allmänt överförande till staten av
rättsskipningen i städerna icke påkallas av rättegångsreformens genomförande,
ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning, att åtgärder i detta
syfte äro nödvändiga beträffande de mindre städerna. Ett bibehållande av dessa
städer såsom självständiga jurisdiktionsområden kan icke anses tillfredsställande.
Även örn vid tillsättande av domartjänsterna i dessa städer sökande med
erforderlig kompetens kunna påräknas, måste det befaras, att på grund av göromålens
ringa omfattning domarna icke skola vara i stånd att vidmakthålla sin
förmåga och sitt intresse för rättsskipningen. I allt fall kunna de icke i sitt arbete
förvärva den erfarenhet och vana vid handläggning, som äro önskvärda.
Det måste även anses vara misshushållning med kraft och penningmedel att för
de fåtaliga och i regel enkla domaruppgifterna i de små städerna bibehålla särskilda
domstolar. En ändring i dessa förhållanden kan icke vinnas utan en ökning
av domkretsarnas omfång. I detta syfte böra de mindre städerna förenas
med kringliggande landsbygd till en domsaga. Denna uppfattning har redan
godkänts av statsmakterna vid antagande av nu gällande lag örn stads läggande
under landsrätt. Där det med hänsyn till stadens storlek finnes påkallat, bör
staden — eventuellt tillsammans med angränsande landsbygd — kunna bilda eget
tingslag inom domsagan. Beaktande bör även skänkas förslaget att låta häradsrätten
i stadstingslag bestå av, jämte häradshövdingen såsom ordförande, två
lagfarna rådmän. Ett genomförande av detta förslag synes emellertid erbjuda
vissa praktiska svårigheter. I samband med borttagandet av den särskilda jurisdiktionen
bör utredning verkställas rörande det ekonomiska mellanhavandet
mellan staten och vederbörande stad. Vid ordnande av detta mellanhavande
bör som huvudregel gälla, att stad, som förlorar sin särskilda jurisdiktion, skall
befrias från de med den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna.

I frågan var gränsen skall dragas mellan de städer, som kunna behålla sin
nuvarande jurisdiktion, och dem, som böra bilda gemensam domsaga med kringliggande
landsbygd, ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning.
Den bestämmande synpunkten synes sålunda böra vara, att den särskilda
rättsskipningen bibehålies allenast i de städer, som genom sin folkmängd, sina
ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att uppbära
en egen rättsskipning av tillräcklig styrka. Vid bedömande av denna

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Antalet juristdomare.

(29)

tillsättande
av domare.

(30)

fråga kan naturligen avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten, att
stad för närvarande har eller är beredd att bestrida kostnaden för en rådhusrätt,
som fyller detta anspråk.

Då utskottet sålunda förordar, att den nuvarande, av städerna bekostade
rättsskipningen i viss utsträckning bibehålies, vill utskottet samtidigt framhålla,
att denna fråga nära sammanhänger med spörsmålet örn städernas förvaltning.
Problemet örn förhållandet mellan magistraten och de kommunala
organen torde inom en nära framtid höra erhålla sin lösning. Skulle denna lösning
innebära en överflyttning från magistraten av de kommunala och statligtadministrativa
uppgifter, som nu åvila densamma, kommer frågan örn förstatligandet
av rättsskipningen i ett annat läge.

Därest enligt vad nu angivits rättsskipningen i de större och medelstora städerna
bibehålies såsom en stadens angelägenhet, synes på sätt departementschefen
anfört anledning saknas att föreslå ändring beträffande rådhusrätternas
organisation, såvitt angår antalet juristdomare. I rådhusrätt böra sålunda tre
lagfarna ledamöter ha säte.

Såsom redan berörts kunna allvarliga anmärkningar framställas mot den Ordningen för
nu gällande ordningen för tillsättande av städernas domare. Vare sig valrätten
tillkommer stadsfullmäktige eller stadens i allmänna angelägenheter röstberättigade
invånare, äro väljarna i regel urståndsätta att bedöma de sökandes
kvalifikationer såsom domare. Ej sällan kunna vid valen obehöriga hänsyn
göra sig gällande. Den utnämningsrätt, som bland annat vid tillsättande av
borgmästare tillkommer Kungl. Majit, erbjuder ej tillräcklig garanti för att
till dessa befattningar skola erhållas lämpliga personer. En ogynnsam verkan
av den gällande ordningen är även, att en skiljelinje uppkommit mellan den
statliga domarkåren och städernas domare. I följd härav sakna i regel stadsdomarna
den mera allsidiga utbildning, som erhålles genom tjänstgöring i olika
domstolsinstanser, under det att de statliga domarna endast undantagsvis förvärvat
den erfarenhet, som kan vinnas genom arbete i en större rådhusrätt. För
undanröjande av dessa olägenheter synes såsom departementschefen föreslagit
valrätten böra begränsas inom ett förslag, vid vars uppsättande allmänna befordringsgrunder
skola vinna beaktande. Emellertid torde, såvitt angår befattning,
som tillsättes av Kungl. Majit, förslaget icke böra vara ovillkorligt
bindande utan till befattningen kunna i särskilt fall utses person utom förslaget,
som förordats av staden och enligt allmänna befordringsgrunder bör
jämte de på förslaget uppsatta kunna ifrågakomma till befattningen. Den
föreslagna anordningen synes på ett lämpligt sätt trygga det statliga inflytandet
på domarnas tillsättande. En förutsättning för vinnande av den önskade
cirkulationen inom domarkåren är vidare såsom departementschefen framhållit,
att stadsdomarnas löneförhållanden ordnas efter i stort sett samma grunder,
som gälla för motsvarande befattningshavare i statens tjänst, eller i allt
fall att stadsdomarna ej komma att i avlöningshänseende intaga en i förhållande
till övriga domare mindre gynnsam ställning.

I visst samband med frågan örn det inflytande, som vid tillsättande av domare
bör tillkomma städerna, står spörsmålet om införlivande med städernas

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 11 sami. 1 käft. (Nr 1.)

Nämnd.

(31)

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

domstolar av ett lekmannaelement. Departementschefen har ansett, att i rådhusrätt
lekmän borde deltaga i rättsskipningen i de grövre brottmålen. I dessa
mål skulle rådhusrätten enligt departementschefens förslag bestå av tre lagfarna
ledamöter jämte nämnd av åtta personer. Beträffande omröstningen borde
gälla, att allenast enhällig nämnd kunde fälla utslaget mot de lagfarna domarnas
enhälliga votum. Måhända borde härtill fogas det förbehållet, att därest
ämbetsdomarnas mening vore mildare, denna mening skulle gälla. Därest
skiljaktighet förelåge mellan de lagfarna ledamöterna, och ett antal av sex
nämndemän anslöte sig till den mening, som uttalats av den skiljaktige ämbetsdomaren,
borde denna mening bliva utslagsgivande. I den av herr Ekman
väckta motionen har uttalats, att införande av nämnd i rådhusrätt syntes kunna
godkännas, under förutsättning att allenast enhällig nämnd tillätes fälla
utslag mot de lagfarna domarna, vare sig dessa vore ense eller av skiljaktig
mening. Däremot ha herr von Geijer m. fl. i den av dem framburna motionen
funnit förslaget örn nämnd i rådhusrätt icke böra biträdas. Även herrar
Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud ha i sin motion uttalat viss
tvekan rörande behovet av nämnd i stadsdomstolarna.

Till stöd för förslaget att införa nämnd i rådhusrätterna ha inom utskottet
åberopats de skäl, som ansetts i allmänhet tala för lekmäns anlitande i rättsskipningen.
Sålunda har framhållits, att nämndemännen kunde antagas komma att
tillföra domstolen ökad livserfarenhet och personkännedom. Deras i vissa fall
friare uppfattning skulle kunna på ett lyckligt sätt komplettera ämbetsdomarnas
mera juridiska synpunkter, och framför allt skulle lekmännens deltagande
vara ägnat att stärka den allmänna tilliten till rättsskipningen. Dessa hänsyn
framträdde särskilt i fråga örn brottmålen. De där förekommande spörsmålen,
bland vilka bevisnings- och andra omdömesfrågor intoge ett betydande
rum, lämpade sig i hög grad för lekmännens deltagande och ägde stor förmåga
att fånga deras intresse. Med hänsyn till de grannlaga avgöranden, som äro
förenade med straffrättsskipningen, vore det särskilt angeläget att på detta
område stärka allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Mot införande av nämnd i rådhusrätterna kunna emellertid framställas vägande
anmärkningar. Förutsättningarna för ett verksamt lekmannadeltagande
äro avsevärt sämre i de större städerna än annorstädes i landet. Hos
städernas invånare kan icke påräknas samma intresse för rättsskipningen som
bland landsbygdens befolkning, och det är antagligt, att tjänstgöringen vid
domstolen komme att uppfattas allenast som en betungande plikt. I motsats
till häradsnämnden saknar nämnden i städerna stöd av all tradition,
och det kan befaras, att den icke skulle komma att åtnjuta samma anseende
och förtroende som nämnden på landsbygden. Betydande svårigheter möta,
då det gäller att inordna nämnden i en kollegialt sammansatt domstol; därom
vittna även de föga tillfredsställande omröstningsreglerna. Härtill kommer,
att något behov att införa nämnd i städerna icke gjort sig gällande. Det torde
icke kunna bestridas, att rådhusrätterna i de städer, varom nu är fråga,
även i sin nuvarande sammansättning på ett tillfredsställande sätt fylla sin
uppgift och att de jämväl i stort sett omfattas av allmänhetens förtroende. Ef -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

ter övervägande av nu anförda omständigheter har utskottet ansett sig böra
avstyrka inrättande av nämnd vid rådhusrätterna. Detta utesluter naturligen
icke att i särskilda grupper av mål tillfälle kan beredas lekmän att medverka
vid rättsskipningen i stadsdomstolarna. Vid behandlingen av denna fråga
synes böra undersökas, huruvida icke ökade möjligheter böra skapas att i mål
rörande brott, förövade av personer under aderton år, utnyttja den sakkunskap,
som finnes inom barnavårdsnämnderna eller hos andra organ för ungdoms-
och barnavård.

Departementschefen har i sitt yttrande icke berört frågan örn inrättande Särskilda
av särskilda förlikningsorgan. Däremot har herr Lindhagen i sin motion ut- förlikningstalat,
att övervägande borde ske om införande av en domstolsinstans motsva- (32)
rande de norska förlikningsråden. Denna mening kan utskottet icke biträda.
Visserligen torde det i många fall vara önskvärt, att försök göres att uppnå
förlikning mellan parterna — tillfälle härtill torde såsom redan berörts ej
sällan erbjuda sig under förberedelsen — men att för detta ändamål skapa
särskilda organ synes icke påkallat. Svårigheter torde mångenstädes möta att
finna för uppdraget lämpliga personer, och den föreslagna anordningen skulle,
örn förlikningsförfarandet gjordes obligatoriskt, öppna möjlighet för tredskande
part att hindra motparten att snabbt komma till sin rätt.

En nödvändig förutsättning för anordnande av muntlig förhandling i andra
instans är att hovrätterna bliva lätt tillgängliga för den rättssökande allmänheten.
Enighet torde ock råda därom, att i detta syfte en uppdelning bör ske
av de båda större hovrätterna. Däremot ha delade meningar kommit till synes
rörande frågan huru långt denna uppdelning bör fullföljas. Processkommissionen
antog, att den lämpligaste organisationen skulle ernås, örn hovrätternas
antal bestämdes till lägst sju och högst nio. Ekonomisakkunnigas förslag
grundades på processkommissionens alternativ med sju hovrätter, men
kostnadsberäkningar verkställdes jämväl för en indelning med allenast fem
dylika domstolar. Enligt departementschefens förslag borde antalet hovrätter
icke överstiga sju eller sättas lägre än fem. Departementschefen har därvid
utgått från att ur Svea hovrätt borde utbrytas åtminstone en norrländsk hovrätt
samt att en västsvensk hovrätt skulle inrättas i Göteborg. Den ytterligare
uppdelning, som kunde ifrågakomma, borde i främsta rummet avse de norrländska
länen. I de av herr Reuterskiöld m. fl. samt herr Lindgren väckta
motionerna har förordats, att antalet hovrätter måtte bestämmas till nio, nämligen,
förutom de nu befintliga, tre hovrätter i Norrland, en hovrätt i västra Svealand,
en västsvensk hovrätt i Göteborg samt en östsvensk hovrätt exempelvis i
Kalmar.

För vinnande av önskemålet att göra hovrätterna lätt tillgängliga bör antalet
hovrätter vara jämförelsevis stort. Härigenom underlättas även den hovrätterna
åliggande uppsikten över rättsskipningen vid underrätterna. En alltför
stark uppdelning av hovrätterna är dock förenad med vissa olägenheter.
Kostnaderna för ett stort antal hovrätter skulle bliva högst betydande. Vidare
böra hovrätternas jurisdiktionsområden vara så stora, att arbetsuppgifterna

Hovrät terna.

Hovrätternas

uppdelning.

(33)

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Hevr&ttsting.

(34)

A atniel jariatdomare.

(35)

bliva tillräckligt allsidiga och intresseväckande. Genom att hovrätterna icke
göras alltför små undvikes den fara för ensidighet och begränsning, som följer
av tvånget att under små förhållanden ständigt samarbeta med samma
lilla krets av kolleger, och underlättas en god rekrytering. Med ett mindre antal
hovrätter ökas även möjligheterna att bevara enheten i rättstillämpningen.
Efter övervägande av nu anförda omständigheter har utskottet ansett sig kunna
biträda departementschefens mening, att antalet hovrätter bör bestämmas
till lägst fem och högst sju. Vid en uppdelning av hovrätterna bör emellertid
stor försiktighet iakttagas och deras antal icke sättas högre än som oundgängligen
påkallas. Uppenbarligen måste åtminstone en hovrätt inrättas i Norrland,
och starka skäl synas även tala för att en hovrätt förlägges till Göteborg.

Såsom en utväg för att göra hovrätterna lättare tillgängliga har ifrågasatts,
att hovrätt i vissa fall skulle kunna hålla särskilt sammanträde -—- hovrättsting
— å plats utom förläggningsorten. Departementschefen har ansett skäl
förefinnas för en sådan anordning i de grövre brottmålen. Huruvida jämväl
i andra mål dylika sammanträden kunde visa sig lämpliga, vore enligt departementschefens
uppfattning i ej ringa grad beroende på det antal, till vilket
hovrätterna bestämdes. Skulle detta begränsas till fem, syntes särskilt för
de norrländska länen behovet av hovrättsting vara uppenbart. För sådant fall
borde det tillkomma hovrätten att med hänsyn till varje måls beskaffenhet
och övriga omständigheter själv avgöra, huruvida målet skulle handläggas i
vanlig ordning eller vid hovrättsting. I den av herr Ekman väckta motionen
har uttalats, att hovrättsting icke borde ifrågakomma. Enligt utskottets mening
tala beaktansvärda skäl för att möjlighet beredes hovrätt att sammanträda
å annan plats än förläggningsorten. Vid handläggning av stora mål
med omfattande vittnesbevisning torde det ofta underlätta utredningen och
medföra en avsevärd besparing, att hovrätten sammanträder å ort, där parter
och vittnen finnas. Behov härav torde särskilt framträda i de grövre brottmålen,
när hovrätten finner bevisningens upprepande erforderligt för målets avgörande.
Farhågan att de särskilda sammanträdena skulle komma att inverka
menligt på hovrättsarbetets behöriga gång torde vara överdriven. Utskottet
vill sålunda i denna del ansluta sig till departementschefens förslag.

Vad angår antalet ledamöter på varje avdelning i hovrätt kan utskottet
ansluta sig till departementschefens förslag, att det domföra antalet bör sättas
till fyra. Det synes angeläget, att även i hovrätterna vikariatsystemets
tillämpning begränsas.

Departementschefen har jämväl berört förslaget att vid hovrätterna eller
vissa av dem inrätta särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål med
sakkunniga bisittare. I samband härmed har departementschefen framhållit,
att beaktansvärda skäl kunde åberopas för tanken att låta hovrätten såsom
första instans upptaga vissa grupper av viktiga mål; på denna punkt borde
dock den största varsamhet iakttagas. Utskottet, som finner uppslaget att
göra hovrätterna till första instans beträffande vissa mål icke böra fullföljas,
vill framhålla, att det dock synes böra övervägas, huruvida inom hovrätterna

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 1.

någon längre gående specialisering än den nu förekommande kunde vara önskvärd.

Såsom en brist i den nuvarande överrättsorganisationen har från vissa håll Nämnd,
anförts, att någon form för lekmannadeltagande i hovrätterna icke förefinnes.

Med hänsyn härtill har departementschefen förordat, att jämväl i hovrätt
nämnd måtte deltaga vid handläggning av de grövre brottmålen. Det domföra
antalet nämndemän borde enligt departementschefens uppfattning bestämmas
till åtta, och beträffande omröstning till dom borde i huvudsak tillämpas
de regler, som föreslagits beträffande rådhusrätt. I de av herr Ekman samt
herr von Geijer m. fl. väckta motionerna har förslaget att inrätta nämnd i hovrätt
avstyrkts, varjämte herrar Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud
i sin motion uttryckt tvivel rörande nyttan av den föreslagna nämnden. På
frågan örn inrättande av nämnd i hovrätt kunna i huvudsak anläggas de synpunkter,
som tidigare berörts vid behandling av spörsmålet om nämnd i rådhusrätt.
Mot införande av hovrättsnämnd kunna dessutom åberopas vissa ytterligare
invändningar av såväl principiell som praktisk art. Att närmare ingå
härpå torde emellertid icke vara erforderligt. Såsom redan anförts har utskottet
avstyrkt anordnande av nämnd i rådhusrätt, och vid sådant förhållande kan
inrättande av nämnd i andra instans icke tillstyrkas.

På sätt departementschefen framhållit torde någon mera ingripande föränd- Högsta domring
i högsta domstolens sammansättning icke föranledas av rättegångsreformen.
Då enligt departementschefens förslag den föredragning inför högsta
domstolen, som nu ombesörjes av revisionssekreterare, skulle i stor utsträckning
ersättas av muntlig partsförhandling, bleve ett bibehållande av nedre justitierevisionen
med dess nuvarande uppgifter icke erforderligt. Med den ställning
utskottet intagit till frågan örn förfarandet i högsta domstolen blir läget härutinnan
ett annat. För genomförande av ett förfarande enligt de av utskottet
angivna riktlinjerna torde komma att erfordras tillgång till ett icke obetydligt
antal revisionssekreterare.

Under det att sålunda i departementschefens förslag den nuvarande dom- Åklagarvästolsorganisationen
lämnats i huvudsak orubbad, har en genomgripande omläggning
föreslagits beträffande åklagarväsendet. Vid underrätterna skulle
åklagargöromålen uppdelas på två grupper av befattningshavare. De medelsvåra
och grövre brottmålen skulle anförtros åt mera kvalificerade åklagare
med fullgod juridisk utbildning, statsåklagare, medan lindrigare brott skulle
kunna åtalas av åklagare med lägre kompetens, underåklagare. Det syntes
böra undersökas, huruvida i syfte att höja de sistnämndas kvalifikationer för
åklagarvärvet en lämpligare arbetsfördelning mellan de nuvarande landsfiskalerna
kunde ernås genom att å skilda befattningshavare överflytta å ena sidan
åklagar- och polisgöromålen och å andra sidan landsfiskalens övriga åligganden.
Underåklagare borde tillika vara polismyndighet. Huruvida en dylik
anordning vore lämplig även beträffande statsåklagare, har departementschefen
lämnat öppet. Emellertid har han framhållit, att med hänsyn till
statsåklagarens befattning med förundersökningen i brottmål i varje fall en

sendet.

(38)

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

nära samverkan mellan honom och polismyndigheten borde vara rådande. De
större och medelstora städerna, där den kommunala rättsskipningen alltjämt
skulle bibehållas, borde i samma utsträckning som hittills ha att draga försorg
örn åklagarväsendet, och i de största städerna borde jämväl statsåklagarna
falla på stadens lott. I de städer, vilka komme att i judiciellt hänseende
förenas med kringliggande landsbygd, skulle den nuvarande ordningen beträffande
stadsfiskalstjänstema bestå, därest staden vore tillräckligt stor för att
bilda eget åklagardistrikt, men eljest en sammanslagning komma till stånd
även i fråga örn åklagardistrikten. Vad angår organisationen av åtalsmyndigheten
i hovrätt, har departementschefen förordat, att i sådana fall, där vid
underrätt talan förts av underåklagare, åklagartalan i hovrätten måtte utföras
av särskilda där anställda åklagare, hovrättsfiskaler, medan i övriga
mål, åtminstone de grövre brottmålen, den statsåklagare, som utfört åtalet
i den lägre instansen, borde föra talan jämväl i hovrätten. Åt den statsåklagare
—- förslagsvis benämnd förste statsåklagare — som vore förlagd till
hovrättsstaden, borde inrymmas förmansställning för övriga statsåklagare under
hovrätten samt för hovrättsfiskalema. Rätt att fullfölja åtal till högsta
domstolen skulle tillkomma allenast justitiekanslern samt i vissa fall justitieombudsmannen
och militieombudsmannen. I de mål, där talan fullföljes av
den tilltalade, skulle åtalet i högsta domstolen bevakas av någon av nyssnämnda
åklagare eller av någon hos dem anställd tjänsteman.

Departementschefen har även berört en av särskilda inom socialdepartementet
tillkallade sakkunniga avlämnad förberedande utredning angående omorganisation
av landsfiskalsbefattningama m. m. De sakkunnigas förslag ■—-som enligt vad de sakkunniga betonat icke närmast inginge såsom ett led i förberedelserna
till en rättegångsreform utan avsåge att genomföra sådana trängande
förbättringar i bestående ordning, som vore i sig själva berättigade och
alltså borde genomföras vare sig någon processreform komme till stånd eller
eJ innebar bland annat en uppdelning av landsfiskalsgöromålen på två
grupper av befattningshavare, landsfiskaler och häradsfogdar. Uppdelningen
skulle i huvudsak ske efter den grunden, att fiskalerna skulle omhänderha
polis- och åklagarväsendet, under det att utsökningsväsendet, däri inbegripet
indrivning och redovisning av skatter och böter, skulle övertagas av fogdarna,
till vilka även borde kunna överföras vissa landsfiskalerna för närvarande
åvilande allmänt administrativa uppgifter. De sakkunniga, som förutsatte,
att landsfiskalsdistrikten skulle i huvudsak sammanfalla med domsagorna,
framlade vidare förslag rörande den kompetens, som bör krävas för befordran
till landsfiskal. Enligt de sakkunnigas mening skulle fiskalerna efter
den föreslagna organisationens fullständiga genomförande vara kompetenta
att utföra alla åtal i första instans, och för denna instans skulle i framtiden
alltså icke erfordras några särskilda, högre kvalificerade åklagare för de
grövre brottmålen. Mellan underåklagama och den högsta åklagarmyndigheten
måste emellertid, framhöllo de sakkunniga, i en framtida organisation
finnas en kategori överordnade åklagare med uppgift bland annat att avgöra,
när underrätts utslag skulle överklagas, samt att utföra åtalet i hovrätten. Den

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

framlagda utredningen, över vilken yttranden inhämtats, är för närvarande
föremål för behandling inom socialdepartementet.

I den av herr Ekman väckta motionen har anförts, att det borde tagas under
övervägande, dels huruvida icke en sådan rekrytering av den redan bestående
kåren av åklagare vid underrätt kunde åstadkommas, att denna bleve jämväl
framdeles kompetent att utföra åtal i alla mål, dels huruvida icke vid varje
hovrätt borde inrättas en särskild åklagarkår av hovrättsfiskaler med uppgift
såväl att besluta örn fullföljd av ett vid underrätt anhängiggjort åtal
som ock att inför hovrätten utföra åklagartalan i de av underåklagare eller
tilltalade fullföljda målen.

Redan tidigare har framhållits, att de nuvarande åklagarmyndigheterna ej
alltid äro vuxna de dem åvilande uppgifterna. Behovet av en förbättrad
äklagarorganisation blir än starkare efter genomförande av ett på moderna
principer grundat brottmålsförfarande. Med hänsyn härtill synes det angeläget,
att en reform av åklagarväsendet snarast möjligt kommer till stånd. Rörande
riktlinjerna för detta reformarbete kan utskottet för närvarande icke
uttala sig. Utskottet har så mycket mindre anledning att ingå på denna
fråga, som nyssnämnda förberedande utredning ännu icke slutbehandlats. Visserligen
äro de där framlagda förslagen icke betingade av den ifrågasätta
rättegångsreformen, men de sammanhänga dock så nära med den blivande
åklagarorganisationen, att denna icke kan behandlas utan att hänsyn tages
till den pågående utredningen. Vid det fortsatta arbetet torde samtliga de
framkomna uppslagen böra tagas under omprövning.

Ehuru utskottet såsom redan berörts icke funnit sig böra förorda, att rätten
att föra annans talan i någon instans begränsas till rättsbildade personer,
anser utskottet synnerligen angeläget, att tillgång finnes till en kår
av väl utbildade advokater, vilka äga förmåga och vilja att främja en god
rättsskipning. Behovet av ett gott advokatstånd blir än starkare efter införande
av ett på koncentration och muntlighet byggt förfarande. Visserligen
torde på sätt departementschefen anfört advokatverksamheten alltjämt
böra äga karaktär av ett fritt yrke, där det naturliga urvalet får göra sig
gällande, men möjlighet bör dock finnas för ingripande, då ett dylikt pakallas
för tillgodoseende av rättsskipningens intresse. Hur detta syfte skall
vinnas bör såsom departementschefen uttalat bliva föremål för närmare övervägande.

Rörande det väckta förslaget att överflytta överexekutorsgöromålen från
länsstyrelser och magistrater till de allmänna underrätterna har departementschefen
-— med erkännande av det principiellt berättigade i en dylik omläggning
— ansett att med åtgärder på detta område borde tillsvidare anstå.
Emellertid kunde vid lagstiftningsarbetets fullföljande komma under
omprövning att från överexekutor överflytta vissa grupper av ärenden, som
med hänsyn till sin beskaffenhet vore i högre grad ägnade att handläggas
av domstol än av administrativ myndighet. Till denna departementschefens
mening ansluter sig utskottet. Frågan örn överexekutorsgöromålens hand -

fil (Jrofcntväsendet.

(39)

Över exekutors qöromålen.

(40)

Särskilda utskottets utlåtande Nr l.

laggning synes icke stå i det nära sammanhang med en reform av rättegångsva^endet,
att den nu behöver upptagas till prövning. I den mån städernas
rättsskipning i större utsträckning övertages av staten och det nu bestående
sambandet mellan rättsskipning och administration därigenom brytes, torde
emellertid för städernas del ett upptagande av detta spörsmål vara oundgäng 11^

nFJgs-th 1 samband med behandlingen av de organisatoriska frågorna har departebefordrings-
Hentschel en angivit vissa riktlinjer för utbildnings- och befordringsgången.

9uF j Beträffande det framtida ordnandet av domaraspiranternas utbildning har
departementschefen framhållit, att den första utbildningen borde vara förlagd
till underrätt. Aspiranten skulle där i första hand ha att biträda sekreteraren
och häradshövdingen i deras göromål. Därefter borde det kunna anförtros
honom att vid ledighet för sekreteraren upprätthålla dennes befattmng,
dock utan befogenhet att såsom ordförande i häradsrätten handlägga
rättegångsmål. Efter denna första tjänstgöring, som helst borde uppdelas
a häradsrätt ^och rådhusrätt och som beräknades taga i anspråk en tid av
omkring tre år, skulle övergång ske till hovrätt. Den första tjänstgöringen
i hovrätten borde avse biträde vid hovrättens protokoll och å hovrättens expeditioner
samt vid uppsättande av promemorior i mål, som skulle föredragas
av referent. ^ Efter någon tid kunde åt aspiranten överlämnas föredragning
av dylika mål samt utförande såsom fiskal av åklagartalan i enklare brottmål.
Tjänstgöringen i hovrätten, som borde omfatta en tid av minst ett år,
borde äga karaktär av ett prov, varigenom lämpligheten för domarkallet närmare
utröntes. Genomgången härav borde berättiga till förordnande såsom
sekreterare vid häradsrätt. Sådant förordnande borde i allmänhet avse en
tid av minst tre år. Sekreteraren hade att förestå expeditionen, deltaga i
eller på eget ansvar förrätta till inskrivningsväsendet hörande göromål samt
efter häradshövdingens anvisning biträda vid beredande av mål och ärenden.
Dessutom borde han kunna erhålla förordnande att handlägga enklare mål
och ärenden ävensom att vid semesterledighet eller mera kortvarigt förfall
för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt tjänstgöra såsom dennes vikarie.
Väl vitsordad sekreterartjänstgöring borde berättiga till förordnande att under
längre tid uppehålla befattning i hovrätt såsom föredragande eller fiskal samt
att inträda som ledamot i hovrättsråds ställe. Efter något års förlopp borde
föija utnämning till assessor. Genom denna utnämning skulle aspiranten definitivt
vara godkänd för domarbanan ävensom vara behörig till mera stadigvarande
förordnanden såsom vikarie för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt
eller hovrätt liksom till ordinarie domarbelattning. Departementschefen
har framhållit, att vad han sålunda anfört om domaraspiranternas tjänstgöring
endast vore ett förslag, som icke gjorde anspråk på att innefatta någon
definitiv lösning av frågan. Såtillvida hade han emellertid ansett sig
böra intaga en bestämd ståndpunkt, att den huvudsakliga utbildningen borde
äga rum vid underrätt samt att tjänstgöringen under någon, ej alltför kort
tid borde vara förlagd till överrätt. Hänsyn borde ock tagas till den ut -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

bildning, som kunde erhållas genom tjänstgöring hos statsåklagare eller advokat.

Vad angår de ordinarie domartjänstema har departementschefen anfört, att
jämväl därvidlag en viss cirkulation mellan underrätt och överrätt borde eftersträvas.
Visserligen vore det önskvärt, att ordförande- och vice ordförandeposterna
å hovrätternas avdelningar bleve sluttjänster, men det borde övervägas,
huruvida icke skäl förelåge för en sådan läggning av löneplanen, å
ena sidan att häradshövdingbeställningarna liksom ordförandeplatserna i rådhusrätterna
bleve lockande för de yngre hovrättsledamöterna samt å den andra
att till ordförande- och eventuellt vice ordförandeposterna i hovrätt kunde påräknas
sökande ur underrättsordförandenas krets. Departementschefen har
vidare framhållit, att en utbildnings- eller befordringsplan endast kunde angiva
den allmänna gången samt att i särskilda fall jämväl andra synpunkter
borde vinna beaktande. Sålunda läge det nära till hands att åt åklagare och
advokater bereddes ett visst utrymme vid befordran å domarbanan.

Slutligen har departementschefen berört utbildnings- och befordringsgången
inom åklagarorganisationen.

Herr Ekman har i den av honom väckta motionen framhållit, att prövningen
av domaraspiranterna i större utsträckning än man hittills velat medgiva borde
förläggas till häradsrätterna och — i den mån rådhusrätterna i enlighet med
de nya principerna ombildades — även till dessa samt att ordförande- och vice
ordförandeposterna i hovrätt i regel borde besättas med äldre, därav förtjänta
hovrättsledamöter. I motionerna av herr Reuterskiöld m. fl. samt herr Lindgren
har anförts, att domarutbildningen huvudsakligen borde äga rum vid
häradsrätt samt att prövningen av domaraspirants lämplighet borde i stor utsträckning
överlämnas åt häradshövdingarna och i varje fall ske på ett tidigare
stadium samt under mera betryggande kontroll än departementschefen
tänkt sig. Slutligen har herr Lindhagen i sin motion uttalat, att domarutbildningen
borde ske på ett mindre schematiskt och mera mänskligt sätt än som
ifrågasatts, att vid förordnanden och utnämningar den yngre generationens
förmåga och betydelsen av karaktärsegenskaper ej finge underskattas samt att
vid utnämningar till högre domarbefattningar åtminstone vid underrätterna
medverkan borde ske genom lekmannaelement på sätt för närvarande ägde rum
vid stadsdomstolarna.

De föreslagna organisatoriska förändringarna, främst begränsningen av vikariatsystemet,
medföra att en omläggning måste ske av utbildningsgången
för de unga jurister, som vilja ägna sig åt domarbanan. Den av departementschefen
i detta hänseende skisserade planen är emellertid, såsom ovan framhållits,
icke avsedd att innefatta någon slutgiltig lösning av spörsmålet. Redan
med hänsyn härtill anser sig utskottet icke böra göra något närmare uttalande
angående det framtida ordnandet av hithörande förhållanden. Emellertid
vill utskottet framhålla, att en god utbildning och rekrytering av domarkåren
är en av de viktigaste förutsättningarna för vinnande av en god rättsskipning
och att vid ett blivande reformarbete stor uppmärksamhet bör ägnas
denna fråga. Med departementschefen är utskottet ense därom, att den huvud -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Tryckfri hetspro cessen.

(42)

Rättegångs reformens ekonomiska verkningar.

(43)

sakliga utbildningen bör vara förlagd till underrätterna. Av värde synes vara,
att tillfälle beredes domaraspiranterna att i större utsträckning än för närvarande
är fallet tjänstgöra vid städernas underdomstolar. Såsom departementschefen
framhållit bör såsom ett led i utbildningen ingå viss tids tjänstgöring
i hovrätt. Då enligt vad utskottet förordat referentföredragning i hovrätt
skall äga rum i större omfattning än departementschefen förutsatt, vinnes
härigenom ett värdefullt tillskott till utbildningsmöjligheterna. Vid meddelande
av bestämmelser rörande juristutbildningen synes böra övervägas att såsom
villkor för tjänstgöring på domarbanan uppställa kravet på färdighet i stenografi.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att jämväl i fråga örn de
ordinarie domartjänsterna en viss cirkulation mellan underrätt och överrätt
bör eftersträvas. Till spörsmålet örn rekryteringen av ordförande- och viceordförandeposterna
i hovrätterna anser sig utskottet dock icke böra för närvarande
taga ställning. Att utsträcka reglerna om val av rådhusrätternas ledamöter
till att gälla även andra domare finner utskottet icke påkallat.

På departementschefens uttalande rörande utbildnings- och befordringsgång
inom åklagarorganisationen saknar utskottet -—- med hänsyn till den ståndpunkt
utskottet intagit till frågan om reform av åklagarväsendet — anledning att
ingå.

I den av herr Ekman väckta motionen har anförts, att i samband med genomförandet
av en ny rättegångsordning borde utredas, huruvida icke även tryckfrihetsmålen
borde i vanlig ordning handläggas av de allmänna domstolarna,
dock under medverkan av nämnd i såväl underrätt som överrätt. Herr Lindhagen
har i sin motion uttalat, att även tryckfrihetsprocessen borde omdanas
till överensstämmelse med det övriga rättegångsförfarandet och i varje fall
erhålla en rimlig domstolsorganisation, vari borde ingå en hedersdomstol sammansatt
av lekmän.

Onekligen kunna starka skäl anföras för en reform av rättegångsförfarandet
i tryckfrihetsmål. Den nu tillämpade ordningen lider av betydande brister.
Emellertid synes enligt utskottets mening tillräcklig anledning icke föreligga
att i samband med den nu ifrågasatta rättegångsreformen upptaga det omfattande
spörsmålet örn reform av tryckfrihetsprocessen.

Ekonomisakkunniga ha, med utgångspunkt i huvudsak från de av processkommissionen
föreslagna riktlinjerna, utfört vissa beräkningar angående de
ekonomiska verkningarna av en rättegångsreform. Däremot har departementschefen
-— under erinran bland annat att dessa beräkningar grundade sig på en
i väsentliga stycken annan organisation av domstols- och åklagarväsendet än
den av honom förordade — uttalat, att det icke läte sig göra att framlägga en
detaljerad beräkning av de med en dylik reform förenade kostnaderna. Av
gjorda överslagsberäkningar kunde emellertid dragas vissa slutsatser, som gjorde
anspråk på ganska hög grad av sannolikhet. Sålunda syntes den egentliga
domstolsorganisationen, örn man bortsåge från vissa engångskostnader för nya
domstolslokaler, icke komma att i förhållande till den nuvarande medföra nå -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

gon mera avsevärd kostnadsökning. I fråga om åklagarväsendet vore däremot
en ej obetydlig utgiftsstegring ofrånkomlig. Hela den av reformen föranledda
kostnadsökningen skulle enligt departementschefens beräkningar efter all sannolikhet
icke komma att för statsverkets del överstiga en million kronor, ett resultat
som enligt departementschefens uppfattning icke kunde betecknas som
oväntat eller alltför ogynnsamt.

Såsom framgår av vad tidigare anförts har utskottet för sin del förordat vissa
modifikationer i departementschefens förslag. Vad utskottet föreslagit beträffande
förfarandet i hovrätt och högsta domstolen förutsätter bibehållandet avett
ej obetydligt antal tjänster såsom föredragande i dessa domstolar med därav
följande kostnader för statsverket. Jämväl i andra hänseenden äro de avutskottet
förordade jämkningarna i departementschefens förslag av beskaffenhet
att inverka på kostnadsberäkningarna. Några av dessa jämkningar äro ägnade
att nedbringa kostnaderna. Härtill kommer, att utskottet ej tagit ställning
till frågan örn åklagarväsendets organisation. Vid sådant förhållande anser
sig utskottet icke böra göra något uttalande beträffande rättegångsreformens
ekonomiska verkningar eller ingå på de olika därmed sammanhängande lönefrågor
och andra spörsmål, som av departementschefen berörts. Ställning till
dessa problem torde icke kunna tagas, förrän utarbetade förslag och därpå
grundade kostnadsberäkningar föreligga.

Vid behandlingen av frågan örn rättegångsreformens ekonomiska konsekvenser
har departementschefen uttalat, att någon ändring i nu gällande grunder
beträffande skyldigheten att hålla erforderliga domstolslokaler icke syntes
böra vidtagas. Denna skyldighet borde alltså i städer, som ha egen jurisdiktion,
fortfarande åvila staden, samt i övriga städer ävensom å landsbygden ankomma
på vederbörande tingslag. I den av herr Frändén väckta motionen har
hemställts, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit vid utarbetande och
framläggande av förslag till ny processlag ville låta utreda, huruvida den skyldighet,
som enligt nu gällande bestämmelser åligger landsbygdens folk i fråga
om byggande och underhåll av tingshus, kunde helt eller delvis övertagas avstaten.
Enligt utskottets mening är den i motionen berörda frågan örn bestridande
av kostnaden för omförmälda ändamål förtjänt av synnerlig uppmärksamhet.
Emellertid torde anledning finnas till antagande, att frågan kommer
att upptagas till behandling av de sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 18 oktober 1929 tillkallats för att inom finansdepartementet
biträda med utredning av frågan örn rationell utjämning av skattetrycket inom
kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål. På grund
härav finner sig utskottet icke nu böra göra något uttalande i ämnet.

Vidkommande slutligen frågan huru den föreslagna rättegångsreformen
skall sättas i verket kan utskottet ansluta sig till departementschefens utta- or(jningen.
lande att med den begränsning av reformen, som nu förordats, ett successivt (44)
genomförande därav icke är möjligt. Förfarandets olika delar sammanhänga
så nära, att det skulle vara förenat med betydande svårigheter att låta någon
särskild del träda i kraft för sig. Utskottet kan sålunda icke tillstyrka, att på

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1

sätt i den av herr Lindhagen väckta motionen förordats i avvaktan på reformens
definitiva genomförande framlägges en provisorisk bevisningslag eller
åtminstone bestämmelser om bevisning genom sakkunniga och skyldighet att
utlämna handlingar. Ej heller torde det vara lämpligt, att frågan örn förundersökning
i brottmål och de straffprocessuella tvångsmedlen upptages till
särskild behandling.

Däremot synes det vara av stor betydelse att, sedan enighet vunnits om grunderna
för ett reformerat förfarande, åtgärder snarast vidtagas för att förmedla
övergången till den nya ordningen. Under det att arbetet med den allmänna
reformen pågår, böra därför såsom departementschefen anfört till övervägande
och avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer, som äro
ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tillika kunna
utan olägenhet inpassas i den nu bestående ordningen. Mot departementschefens
uttalande angående de frågor, som i detta syfte böra upptagas till bedömande,
har utskottet intet att erinra. Sålunda synes det lämpligt, att åtgärder snarast
vidtagas för att möjliggöra, att staten efter hand övertager rättsskipningen i de
städer, där förutsättningar saknas för ett bibehållande av egen jurisdiktion.
Slutlig ställning till de grunder, som därvid böra tillämpas, torde kunna tågås
först sedan förslag till lagstiftning i ämnet föreligger. Redan nu kan emellertid
framhållas, att vid indragning av de särskilda stadsdomstolarna stor varsamhet
bör iakttagas och städernas ekonomiska intressen vederbörligen beaktas. Vidare
torde omreglering av mindre domsagor kunna ske i överensstämmelse med
de principer, som tidigare vunnit tillämpning. Även härutinnan bör man
framgå med varsamhet och hänsyn tagas såväl till den rättssökande allmänhetens
berättigade intressen som till de kostnader, vilka vid domsagoregleringar
kunna uppstå för de tingshusbyggnadsskyldiga. Frågan örn en reform
av inskrivningsväsendet åsyftande bland annat att förenkla förfarandet och därigenom
lätta underrätternas arbetsbörda synes böra upptagas till prövning. Vissa
fördelar kunna vinnas genom en lämpligare fördelning av nämndemännens
tjänstgöring, och behov föreligger även av en bättre ordning för målens handläggning
vid häradsrätterna. Särskilt må betonas vikten av att åtgärder vidtagas
i syfte att parter och vittnen måtte undgå en tidsödande väntan på målens
företagande till behandling. Att en reform av åklagarväsendet snarast möjligt
bör komma till stand, har redan berörts. Vad angår hovrätterna synes lämpligt,
att frågan om uppdelning av Svea och Göta hovrätter snarast tages under omprövning.
Härvid torde särskilt spörsmålet örn det lämpliga antalet hovrätter i
Norrland och örn deras förläggning böra övervägas. Däremot synes anledning
saknas att såsom förordats i de av herr Reuterskiöld m. fl. och herr Lindgren
väckta motionerna jämväl i andra hänseenden redan nu skrida till en omorganisation
av hovrätterna. Ehuru icke direkt sammanhängande med en reform av
rättegångsväsendet torde det vara lämpligt, att åtgärder snarast vidtagas för
nedbringande av den uppkomna arbetsbalansen i högsta domstolen.

Hemställan. Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen anser utskottet, att en i vissa
(45) hänseenden genomgripande reform av vårt rättegångsväsen bör komma till stånd.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Med hänsyn härtill bör såsom departementschefen uttalat arbetet med ny lagstiftning
angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhänger utan
dröjsmål upptagas. Dessförinnan synes emellertid riksdagen böra yttra sig över
de tillämnade huvudgrunderna för reformen. På sätt departementschefen anfört
får i ett sådant yttrande icke inläggas den innebörden, att riksdagen därmed
tagit slutlig ståndpunkt till de i nämnda lagstiftningsfråga ingående spörsmålen.
Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som hetingas av lagstiftningsarbetet,
kunna nya synpunkter framkomma, som påkalla beaktande. Riksdagen
bör således, då utarbetade förslag framläggas, äga att upptaga dessa till
förutsättningslös prövning.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte såsom eget yttrande angående de genom
förevarande proposition framlagda huvudgrunderna för en
rättegångsreform åberopa vad utskottet här ovan anfört; samt

2) att de i anledning av propositionen väckta motionerna, i
den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets hemställan
under 1) här ovan, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1931.

På särskilda utskottets vägnar:

GEORG BISSMARK.

Vid ärendets slutbehandling ha närvarit:

från första kam ma re n: herrar Bissmark, Schlyter, Lindhagen, Eliel Löfgren,
Frändén, Linder, Per Gustafsson, Johan Bernhard Johansson, Åkerberg,
Jonsson, Öhman och Wilhelm Björck; samt

från. andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Jönsson i Boa, Lövgren,
Christenson, Wikström, Hedlund i Östersund, Persson i Falla, Fast, Olson
i Torsby, Olsson i Mora, Andersson i Prästbol och Johansson i Bro.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Rättssäker heten.

■ (0)

Behovet av
en rättegångsreform.

(1)

Den nuvarande
ordningens

brister.

Réservationer:

Beträffande utskottets yttrande i allmänhet.

av herr Lindhagen, som anfört:

»Propositionen betonar, att rättssäkerhet är yttersta målet för en rättegångsordning.
Därom äro meningarna icke heller delade. Rättssäkerheten i landet
är emellertid ytterst ett utflöde av tidens väsende. Detta betingas av den omfattning,
i vilken folket från civilisationen med dess ekonomiska kamp på djupen
närmar sig kulturen med dennas rötter i rättsmedvetandet.

Rättsskipningens förmåga att i sin mån bidraga till rättssäkerhet sammanhänger
närmast med måttet av den fullkomning, som tidsläget förmått tillföra
lagarna och domarna. Dessa grundvalars vanskligheter äro väl i stort sett ungefär
desamma nu som under de närmast förflutna tiderna. Det kan således
icke förväntas, att rättssäkerheten, såvitt på lagarna och domarna beror, kommer
att i sitt väsende bliva större med en ny rättegångsreform än under den nuvarande
ordningen.

Formerna för rättsskipningen äro emellertid även av betydelse. De kunna
snabbare förändras. De omspinna det aktuella livet. De göra därigenom sin
insats till skapande av strömkantringar i människornas mentalitet.

Med dessa utgångspunkter har jag nödgats inlåta mig på nedanstående erinringar.
Bakom dem ligger en femtioårig verksamhet inom domstolsväsendets
alla instanser. Såsom deltagare uti lagstiftningsarbetet under trettiofem år i
skilda beställningar har denna erfarenhet kompletterats. Från olika delar av
riket har jag plägat uppsökas av personer, som ansett sig hava lämnats rättslösa
av samhället, och denna rättshjälp har vidgat insikten om hur det förhåller
sig. Mäktigare än teknisk skolning är dock människornas medfödda mentalitet
och förvärvade miljö, som obönhörligt färga synvidderna efter sina särdrag.

Den nuvarande rättegångsordningen måste givetvis som allt mänskligt hava
brister. De kunna förmodligen till en del avhjälpas. Problemet omfattar dock
även en rannsakan av de botemedel, som erbjuda sig. De kunna icke heller undgå
lyten och viktigt är att söka, såvitt möjligt, förutse dem.

Vårt nuvarande rättegångsväsendes väsentliga brister äro enligt min erfarenhet
särskilt följande:

1 :o) Domaren måste döma efter lagarna. Dessas vanskligheter överflyttas
därigenom på rättsskipningen och bliva ett med densamma. Detta kan ej undgås.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

2:o) Rättegångsordningen förmår ej att lämna rättshjälp åt en myckenhet
vanlottade samhällsmedlemmar. Dessa nå aldrig fram ens till underdomstolarna.
De måste lida och resignera.

3:o) För dem, som lyckas komma fram till underrätterna, sker det i talrika
fall med besvärligheter. Detta slag av klienter, i den mån de anse avgörandet
ha skett med orätt, förmå ej vädja till högre rätt.

4:o) Underdomstolarna ägnas ej den omvårdnad, som de förtjäna. De stå
närmast folket och utgöra för de flesta rättssökande deras första och sista instans.
De böra bliva landets främsta domstolar, de verkliga folkdomstolarna.

5:o) I domarnas utbildning och utväljande brister åtskilligt. Sinnelaget,
lika viktigt som tekniken, lämnas i synnerhet ur räkningen. Den unga generationens
ambition och fallenheter undanskjutas för mycket av karrierismen och
gubbväldet.

Folket saknar inflytande på val av sina domare i häradsrätterna.

Nämnds införande även vid rådhusrätterna är ej tillräckligt övervägd.

6:o) Behovet av ny bevisningslag är sedan länge kännbart.

7 :o) Parternas personliga hörande är alltför sällan påkallat trots detta förhörs
dominerande betydelse för sanningens uppdagande.

8:o) Målens avgörande uppehälles ofta över hövan i underrätterna genom villigt
medgivna uppskov på parternas begäran.

9:o) Bristen på förfarandets koncentration i underrätterna till en huvudförhandling
är ett missförhållande även ur andra synpunkter än dess uttänjande
av förhandlingarna.

10:o) Böljegången av balanser i andra och sista instans är ett stort besvär.
Den kan gå upp och ned men står alltid hotande. Härigenom fördröjes avgörandet
och äventyras rättssäkerheten.

liro) Domstolsväsendet är splittrat genom att lantdomstolarna äro statliga
och stadsdomstolarna företrädesvis kommunala. Detta är numera icke tidsenligt
och föranleder olägenheter.

12 :o) Särdeles inkonsekvent är, att rådhusrätterna äro kollegiala, vilket ökar
rättssäkerheten, under det att lantdomstolarna äro organiserade med ensamdomare,
vilket minskar rättssäkerheten och nämndens möjligheter till inflytande
genom anknytning till meningsskiljaktigheter mellan domarna.

13 :o) Häradsrätterna hava ej så täta sammanträden som rådhusrätterna, vilket
är en tunga för lantbefolkningen.

14 :o) I andra och tredje instans saknas offentlighet vid domstolsförhandlingarna
och möjligheter till en givande partsförhandling.

15 :o) Åklagaremakten anses vara otillräckligt kompetent, ehuru den förmodligen
är bättre än sitt rykte.

16 :o) Enhetliga bemödanden att förskona parter och vittnen från långvarig
väntan vid underrätterna saknas. Hänsyn tages också endast undantagsvis att
bereda dem tillfälle att sittande avgiva sina utsagor.

17 :o) Skrivbiträdena vid domsagornas kanslier och måhända vid en del rådhusrätter
behandlas ännu som en pariasklass. Domstolen skall främja rätts -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Den nya
reformens
fördelar och
brister.

säkerheten men är själv i en oundgänglig funktion till allmänt åskådande uppbyggd
på dess frånvaro.

Den nya rättegångsreformen vill vara inriktad på införandet av Västerlandets
moderna rättegangssystem. Detta är i princip med betydande undantag i
brokig omväxling byggt på vad man tekniskt kallar koncentration, muntlighet
och omedelbarhet. Det bör vara den svenska lagstiftarens plikt att eftersinna,
i vad mån den nu föreslagna reformen avhjälper det gällande rättegångsförfarandets
ovannämnda brister, bibehåller dem eller tilläventyrs förvärrar dem.
Ur denna synpunkt kunna, synes mig, beträffande förslagen konstateras eller
emotses följande:

1:°) Ofullkomliga lagars vanskliga inflytande på rättsskipningen vidlåder
även det nya systemet.

2:o) Rättegångsordningens oförmåga att bana väg ens till underdomstolarna
för en myckenhet vanlottade samhällsmedlemmar bibehålies enligt det nya systemet.

Detta missförhållande vidgas genom det nya förfarandet, som medför större
omkostnader och minskad möjlighet för enskild part att föra sin talan.

3:o) Besvärligheterna för dem, som lyckas komma fram till första instans,
bibehållas även med den nya ordningen och ökas ytterligare av enahanda skäl
som nyss sagts.

4:o) Underrätterna undervärderas fortfarande trots utskottets försäkran i
anslutning till min motion att de böra stärkas.

5.-o) Utbildningen för vinnande av ordinarie domarebefattning byråkratiseras,
och sinnelaget lämnas fortfarande ur räkningen.

Den unga generationens ambition och fallenheter skola nu tämligen definitivt
för mycket undanskjutas av karrierismen och gubbväldet.

Folkets inflytande på valet av sina domare vingklippes i rådhusrätterna och
ifrågasättes fortfarande ej alls för häradsrätterna.

övervägandet av nämnds införande även i rådhusrätterna är fortfarande
osammanhängande och svävande.

6:o) En ny bevisningslag bebådas nu såsom en skänk av det nya systemet.
Den kunde lika väl infogats i det gamla systemet och har förgäves under femtio
år klappat på de mäktiges dörrar.

7 :o) Parternas personliga hörande är däremot en viktig insats av det nya
systemet. Även denna reform kunde lika väl inpassats i den gamla ordningen.

8:o) Det nya systemet bör verksamt förkorta målens behandling i underrätterna
genom begränsningen av uppskoven.

9 :o) Koncentrationen av förfarandet i första instans genom en huvudförhandling
är det nya systemets betydelsefullaste befruktande insats. Den är givetvis
dock icke fri från olägenheter. Utom ökade kostnader äventyrar den upplysande
bevisningsmaterial, som uteblivit vid förhandlingen eller ej till dess hunnit
anskaffas.

10 :o) De nya förslagen utesluta ej heller balanser i andra och sista instans,
örn än minskat ändringssökande kan emotses i följd av ökade omkostnader.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Illo) Splittringen i domstolsväsendet genom att lantdomstolarna äro statliga
och stadsdomstolarna företrädesvis kommunala bibehålies i de nya förslagen.

12 :o) Fortfarande upprätthålles inkonsekvensen att rådhusrätterna äro kollegiala,
vilket ökar rättssäkerheten, under det att lantdomstolarna äro organiserade
med en ensamdomare, vilket minskar rättssäkerheten och nämndens möjligheter
till inflytande.

13 :o) Häradsrätterna bibehållas vid olägenheten av mindre täta sammanträden
än rådhusrätterna.

14 :o) I andra och tredje instans införas med fog offentlighet vid domstolsförhandlingarna
samt möjligheter till en givande partbehp adling.

15 :o) Åklagarväsendet är av utskottet farligt nog utan Tiktlinjer hänskjutet
till avvaktan av en pågående regeringsutredning.

16 :o) Förslagen undanskjuta angelägenheterna av enhetliga bemödanden att
förskona parter och vittnen från långvarig väntan vid underrätterna och att
bereda dem tillfälle att sittande avgiva sina utsagor.

17 :o) Ansatser till att ej behandla skrivbiträdena vid domsagornas kanslier
och vederlikar som en pariasklass med ständigt undanskjutande av deras fasta
anställning förspörjas icke heller i de nya förslagen.

Såsom de flesta reformer syssla även de nu framlagda reformförslagen föga Huvudgrunmed
förslagens brister. Det talas företrädesvis örn reformens förtjänster och fyr ffy en
dessa utbroderas ofta, såsom även i andra fall plägar ske, förhoppningsfullt reform.
över hövan. (2)

Den ovannämnda jämförelsen synes mig emellertid giva vid handen, att med
de nu framlagda förslagens antagande med den ena eller andra modifikationen
bakåt eller framåt föreligger tillräckliga anledningar att omedelbart upptaga
en ny reform av vårt rättegångsväsende. Den kan och bör säkerligen dock ej
komma till stånd, förrän erfarenheter örn det nya, som genomförts, hunnit vinnas
och kanske icke heller förrän den nuvarande generationen gått bort med
sina dagspolitiska traditioner. Man måste nu taga vad som kan åstadkommas.

Ett önskemål därvid vore, att vägarna åtminstone icke stängas för framtidens
naturliga inriktning genom steg baklänges till och med i punkter, där den nuvarande
ordningen pekar framåt.

Koncentration i målens handläggning i första instans utgör som sagt det Koncentra -

fruktbaraste inslaget. För att undvika systemet med uppskov sönderdelas
därför handläggningen i en förberedelse med principiellt skriftligt inslag och
en huvudförhandling, byggd principiellt på muntlighet. I huvudsak synes
mig ej vara något att erinra mot den föreslagna organisationen i denna del.
Vissa modifikationer i åskådningssättet och tillämpningen, som enligt min
uppfattning kunde vara till nytta, framläggas under efterföljande rubriker.
Särskilt synas mig en del illusioner, som följa med nya strömningar, böra
dämpas till förekommande i någon mån av felsteg, som sedan måste repareras.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 11 sami. 1 häft. (Nr 1.)

tion.

(3)

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Förberedelse
och huvudförhandling.

(4)

Vid överväganden om förberedelsen bryta sig meningarna, på sätt även skett
inom utskottet, örn domarens uppgift såväl under förberedelsen som vid huvudförhandlingen.
Denna diskussion fullföljes vid överläggningarna örn förfarandet
i andra och tredje instans.

Enligt gällande ordning ligger processledningen enligt lag och ännu mera
praxis huvudsakligen i domarens hand. Vid underrätterna har domaren av brist
på förberedelse icke kännedom örn målet mer än vad som kan framgå av stämningens
innehåll. När målet företages, är därför domarens första uppgift att genom
företedda ytterligare dokument och frågor till parterna skaffa sig den kännedom
örn utgångsläget för tvisten, som enligt den nya reformen förberedelsen
skulle skänka honom på ett fullständigare sätt.

Det kan väl då synas mången icke vara annat än lämpligt, att domaren,
med den fylligare inblick i målet han vunnit genom den nya förberedelsen,
någorlunda fylligt örn än i korthet lämnar en redogörelse för målets utgångsläge
vid huvudförhandlingens början. Utskottet skriver nu, att det ej synes
lämpligt att huvudförhandlingen inledes med en av ordföranden lämnad redogörelse
för det vid förberedelsen åberopade materialet. En sådan redogörelse
skulle, säges det, i regel försvåra ett naturligt framläggande av saken från
parternas sida och lätt kunna föranleda konflikter mellan domaren och parterna
eller deras ombud.

Denna åskådning bygger på den rena muntlighetens teori, att ett mål bättre
föredrages av parterna såsom det kallas än av domaren. Påståendet tillspetsas
även så, att domaren frånkännes tillräcklig insikt i målet till skillnad från
parterna för att kunna tillfredsställande redogöra för vad han vet örn den förberedelse,
som han dock har i uppdrag att själv dirigera fritt efter lägenhet.
Samtidigt deklarerar emellertid utskottet, att möjlighet finnes för domaren att
effektivt leda förhandlingen och vinna upplysning rörande dunkla punkter.
Detta kan väl ej ske, örn han ej genom sin uppgift, stödd av förberedelsen, redan
på förhand anses stå över stridsvimlet samt kunna bemästra dess böljegång
under parternas bemödanden att tala var och en för sin sak och ej för hela
sanningen.

Jag kan följaktligen ej fullt förlika mig med förenämnda uttalande. Utskottet
återtar emellertid omedelbart icke oväsentligt utlåtandets skrivsätt och
talar för egen del. Vad ovan sagts, yttrar utskottet, hindrar naturligen icke,
att ordföranden för att underlätta uppfattandet av den följande partsframställningen
vid huvudförhandlingens början kort angiver det genom förberedelsen
vunna utgångsläget för tvisten. I många fall, tillägges det, torde en
dylik sammanfattning, särskilt för lekmännen i rätten, vara av värde.

Denna diskussion gäller sålunda, huruvida tvisten bör först upplinjeras av
det allmännas neutrala representant eller genom summan av de båda parternas
var för sig ensidiga framställning. Den uppkommer som sagt även vid bedömandet
av huvudförhandlingens inledande i hovrätterna och högsta domstolen.
Frågan blir örn saken skall föredragas från början av parterna eller örn huvudförhandlingen
skall inledas med en neutral framställning från domstolen eller
dess kansli.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

För min del måste jag, stödd av ingående erfarenhet oell egen praktik, säga
mig, att det gamla specifikt svenska bruket att låta förhandlingarna inledas
med en neutral framställning ingalunda är förkastlig. Det är väl så mycket
mindre skäl att i detta stadium kasta bort just denna praxis, då man väsentligen
bibehåller den gamla organisationen i övrigt. Genom offentligheten och rätt
för parterna att sedan fritt gripa in tillgodoses även ett sådant ingripandes
fördelar. Svenskarna kunna väl finna på något värdefullt själva också. Den
nämnda kombinationen synes mig vara ett lyckligt grepp från vår sida, och man
kan ju bestå sig med att åtminstone pröva metoden. Det är således enligt min
mening för litet sagt, att det ej bör vara ett hinder för domstolen att framträda
med en redogörelse. Den bör göra det, såvida ej domstolen själv anser det obehövligt,
och den bör ej få förhindras i denna sin skyldighet av parterna.

Den nya grundsatsen om rättegångens koncentration anses kräva bestämda Uppskov.
föreskrifter till förhindrande av uppskov med huvudförhandlingen. Utskottet
medger emellertid, att samtidigt måste, på sätt i min motion framhållits, tillses
att uteblivande av vittnen, sakkunniga och parter ej får utgöra hinder för uppskov
i syfte att möjliggöra utnyttjande av upplysande processmaterial. Utskottet
tillägger, att ett tillgodoseende av båda önskemålen erbjuder betydande
svårigheter, vilka närmare belysas.

Här föreligger således en betydande olägenhet med den nya ordningen, som
ej uppkommer med det nuvarande förfarandet. I den mån huvudförhandlingen
för att vidblivas i sin renhet måste köpas med avstående fran värdefulla
bevismedel, så innebär detta en minskning i rättssäkerheten med den nya ordningen.

Såsom i det föregående erinrats blir nog i stort sett säkerheten i rättsskip- Skriftlighet
ningen ungefär densamma med det skriftliga systemet som med det muntliga. ^

Rättvisare domar äro knappast att emotse. I utskottets betänkande förekom- (g)
mer, såsom mig synes, här och var uttryck för övervärdering av muntligheten.

Sålunda kvarstår på ett pär ställen ett förmenande, att muntligheten är framför
allt av betydelse för rättssäkerheten. Samtidigt betonar utskottet, att det
nuvarande rättegångsförfarandet i alla instanser vunnit allmänhetens fulla
förtroende. Och då har detta förfarande väl ej varit så farligt för rättssäkerheten.
I prejudikatsamlingar skildras med stöd av protokoll, domar och inlagor
märkligare tvister för att belysa rättsgrundsatser och deras utveckling.

Lärda avhandlingar hava också hämtat inspiration från samma skriftliga material
såsom urkälla till sanningen.

Saken är väl den, att båda metoderna, liksom allt mänskligt, ha fördelar och
olägenheter. Ingendera betecknar någon fullkomning.

Skriftligheten infördes i landet i den mån samhällslivet även hos oss komplicerades
och tekniken förbättrades. Den har sedan tillämpats under århundraden
utan att ha satt samhället i någon fara, som pakallat ett allvarligt
räddningsarbete. Det utredningsarbete, som pågått sedan 1810 och först nu
lett till allvarligt ifrågasättande av en allmän rättegångsreform, talar icke
heller för att någon synnerlig brådska förelegat. Det var väl därför, som en

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1

lekmannamedlem i utskottet kunde med en viss betoning yttra såsom orden
folio: Vi hava icke begärt denna reform.

Att skriftligheten kunnat så länge hålla, beror val därpå, att den i och för
sig icke är förkastlig. Alla ha vi ju klart för oss, att i det praktiska livet
bör man taga skriftligt på sina rättigheter, helst också med vittnen, för att
vara någorlunda säker pa sin rätt. Att allt, som förekom vid en domstolstvist,
infördes i ett protokoll, ansåg den gamla tiden vara ett verkligt stöd för
rättssäkerheten, vilket det också pa sitt sätt var. Därigenom kunde parterna
bäst följa processen och åberopa innehållet i protokollet även för andra ändamål.
Domarna kunde i lugn besinna sig på domen. Sakens bedömande i högre
instans underlättades och förbilligades. Rättegångshandlingarna blevo dessutom
bevarade för kommande tiders forskningar. Detta var den gamla tidens
uppfattning och erfarenheter.

Med det skriftliga systemet plockas ihop vad som kan vara av betydelse i
målet. Man får tillfälle till eftertanke och efterforskningar, och hänsyn tages
till svårigheter för vissa personers inställelse. Ett vanligt vittne kan nog
sällan avlockas några på målet inverkande nyanser, örn han hörs i stillhet vid
ett tillfälle eller konfronteras med huvudförhandlingens stridstumult. Båda
parterna äro i bägge fallen representerade, och domarens processledning även
vid vittnesförhöret äger rum vid båda tillfällena.

Nu kom emellertid som sagt från europeiska västern parollen örn att i rättsskipningen
avskaffa den gamla skriftligheten och införa muntligheten. De utländska
lagstiftningarna synas emellertid ställt sig i viss mån betänksamma
mot en ensidig muntlighet, och vunna erfarenheter lära på senare tider ökat
denna betänksamhet. Skaparen av den i Sverige berömda österrikiska rättegangsreformen
varnade redan fran början skarpt, såsom inom utskottet upplystes,
för överdrifter i muntligheten.

Pa detta sätt tenderar utvecklingen i själva verket till försök efter växlande
linjer till en sammansmältning mellan skriftlighet och muntlighet. I den mån
ett sådant bemödande lyckas bygga ett system med fasthållande av båda principernas
fördelar och undanträngande av deras olägenheter, upphör processlagstiftningen
att skatta at modernismer, sorn efterträdas av andra. Den blir ett
varaktigt uttryck för hugfästande även pa detta område av gamla sanningar.
Ännu mer nalkas man en sadan fullkomning genom att på den vägen komma
bort ifrån även de missförhållanden, som äro gemensamma för båda systemen.

Redan processkommissionen skattade under intryck av nödvändigheterna avsevärt
at skriftligheten. Propositionen har gjort det i än högre grad, och utskottet
har i viss mån förstärkt dessa propositionens riktlinjer.

Sålunda skall nu den så kallade förberedelsen äga rum så gott som helt i
skriftlighetens tecken. Stämningen i målet och åberopade dokument kunna naturligtvis
ej där omsättas i muntlighet. Parternas inlagor vid förberedelsen
få framläggas skriftligen. Därigenom bevaras icke blott för stunden framställningar
av parternas deduktioner i bevisnings- och rättsfrågan. Likaså
kunna vid förberedelsen åberopas vittnesattester och skriftliga expertutlåtanden,
vilka biläggas handlingarna. All denna skriftlighet är uppenbarligen till

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

för att vid behov bereda domstolarna en varaktig hjälpreda att kunna leda förhandlingarna,
orientera sig i sakfrågan och avkunna dom med eftertanke.

Vid huvudförhandlingen skola alla vittnesmål protokollföras. Expertutlåtanden,
till och med örn de äro partbeställda, lära av någon ej motiverad anledning
tillåtas tynga huvudförhandlingen genom att till och med få skriftligen föredragas.
Även parternas yrkanden protokollföras.

Det återstår således för den rena muntligheten endast parternas och deras
ombuds motiveringar. Dessa däremot få varken skriftligen föredragas eller
protokollföras. Detta kan ju också vara mindre viktigt. I den mån dessa utläggningar
försvinna ur domarens hågkomst, innan avgörandet faller, kan säkerligen
i de flesta fall grunddragen i parternas plädering återfinnas och igenkännas
låt vara otillåtligt i deras skriftliga inlagor till förberedelsen. Vad
sålunda erinrats gäller i tillämpliga delar handläggning av mål i högre rätt, i
vilka plädering kommer till stånd. Där föreligga dessutom de skrifter från
parter, med vilka de fullföljt ändringssökande.

Emellertid medger förslaget, att episoder även ur parternas nämnda motiveringar
vid huvudförhandling kan ur den skriftliga säkerhetens synpunkt efter
domarens bestämmande få inflyta i protokollet. Utskottet har tillika efter
utländsk förebild ifrågasatt stenografi såsom ett ytterligare ämne i domareutbildningen.
Detta ivriga bemödande att skaffa hjälpmedel för skriftlighet
avser även, såsom plägar åberopas, ett underlättande för domaren att under
parternas och ombudens muntliga framställningar göra anteckningar såvitt
möjligt örn det, som förefaller domaren vara av betydelse att hålla i minnet.
Jag har själv i Oslo under en huvudförhandling iakttagit sådana bemödanden
från ordförandens sida under ett långt och invecklat anförande från ena partens
advokat. Således skriftligheten är som Tors bockar, den kommer igen på många
vägar trots våra uppriktiga bemödanden att slakta den.

Det nya systemets fördelar äro som sagt koncentrerade i huvudförhandlingen,
då allt av betydelse skall äga rum. Det må erinras, att redan nu utlösa sig
vissa rättegångar i huvudförhandlingar antingen genom domstols initiativ eller
kanske oftare på grund av målens natur, som uppfordrar därtill. Sådana mål
äro brottmål, familjerättsmål, förmynderskapsmål och även testamentstvister.
Med andra ord rättegångar, som röra personliga förhållanden. I dessa mål
hava stämningsvärden en betydande roll. Deras spel emot varandra äro vägledande.
I egendomsmål däremot blir väl huvudförhandlingens lämplighet icke
lika påfallande. Den har säkerligen även där övervägande fördelar. Men fall
kunna förekomma, där det möter svårigheter att praktisera systemet.

Kravet att rättens beslut bör falla helst omedelbart efter huvudförhandlingen
tillämpas även nu företrädesvis i förenämnda mål, som beröra personliga
förhållanden. Sanningen är där ej så bunden vid juridiska doktriner. Avgörandet
ställer sig oftast jämförelsevis lätt och påtagligen lättare, medan det
omedelbara intrycket ligger över förhandlingarna, än till dess det hunnit förblekna
genom ett uppskov.

I rättegångar örn förmögenhetsförhållanden, som icke äro bagatellmål, stäl -

Domens avkunnande

omedelbart.

(8)

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

ler sig saken ofta annorlunda. Här gäller det juridiska uttolkningar och ett
vägande mången gång på guldvikt. I dylika fall blir förmodligen svårare att
fälla domen genast.

Systemet fordrar ej heller detta ovillkorligt men bjuder, att uppskovet skall
vara kort. Detta kan synas äventyrligt. Det har dock den praktiska betydelsen,
att beslutet ej bör, såsom nu ofta sker vid underrätter särskilt i civilmål,
bordläggas en avsevärd tid utan att tagas i övervägande förrän utgången av
den utsatta tiden nalkas. Under tiden sysslas med andra ärenden.

I varje fall kan väl förmodas, att det nya systemet lika strängt som det
gamla vill upprätthålla domarregeln, att ’en domare skall icke vara snar till
att döma, ty en snar dom är varken god eller rättvis’. Fara för en hastig dom
ligger dock närmare till hands understundom med den nya ordningens påkallande
av omedelbart beslut.

Protokollet. Utskottets förord för stor varsamhet vid varje ökning av protokollets om(9)
fattning kan inför förenämnda uppräkning ej betyda så mycket. Omedelbart
därefter uppräknar även utskottet besinningsfullt en myckenhet saker, som
i rättssäkerhetens intresse böra skriftligen bevaras.

För min del måste jag ställa mig frågande, hur det skall vara möjligt att
i huvudsak färdigställa protokollet vid själva förhandlingen. Måste icke detta
även tynga och förlänga förhandlingarna? Utskottet hänvisar till eventuell
hjälp av stenograf! men tror i alla fall, att endast ett sammanträngt referat av
det material, som bör protokollföras, kan åstadkommas. Det medges vidare,
att ett sådant referat i fråga örn den språkliga formen och materialets ordnande
icke kan mäta sig med det protokoll, som på sätt nu sker avfattas först
efter förhandlingens slut. Man föreställer sig emellertid med Svea hovrätt,
att denna underlägsenhet i referatet enligt det nya systemet uppväges därav
att det bättre följer förhandlingens ofta en smula oregelbundna förlopp.

Även det oregelbundna förloppet, i den mån detta för läsaren bereder större
omväxling och friskhet på bekostnad visserligen av materialets ordnande och
fullständighet, återgives dock knappast av ett sammanträngt referat. I en
sådan form måste det bli opålitligare än det med omtanke uppsatta protokollet.
Det oregelbundna förloppets förtjänster komma väl till sin rätt allenast genom
en fullständig stenografisk uppteckning av hela förhandlingen.

Advokat Löfgren, expert på engelskt processväsende, meddelade inom utskottet
den intressanta upplysningen, att ehuru den engelska processen är typen
för en utpräglad muntlig förhandling, så föres där på officiellt föranstaltande
tillika ett fullständigt stenografiskt referat över hela förhandlingen. Detta
utgives inom ett kort tidsförlopp även i tryck. Det är tillgängligt för domstolen
och kommer vid fullföljd av talan jämväl till högre rätt att lämna
denna ett hjälpmedel för bedömandet. En liknande ordning lär äga rum i Nordamerika.

Detta bevisar väl i sin mån, att anglosachserna, muntlighetens pionjärer,
äro ett praktiskt, realistiskt betonat folk. De sammanslå i sitt processväsende
på detta sätt muntlighetens och skriftlighetens fördelar och frigöra sig där -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

med från bådas olägenheter. Men de förbise liksom vi — icke minst i de föreliggande
förslagen — att menige mans bästa är den yppersta lagen. Till ett
så ordnat domstolsväsende som ovan sägs släppas i stort sett och särskilt i
England fram endast de kapitalstarka parterna med deras invecklade kamp
örn ägodelarna.

Upptagandet av frågan om parternas personliga hörande och sanningsplikt
är så vitt jag förstår en fundamental förtjänst i den nya reformen. (10, 12)

Nuvarande praxis att parterna ej behöva infinna sig vid rätten utan äga
rätt att sända ett ombud, som ej upplevat vad tvisten rör sig örn och ofta har
partens uppdrag att neka eller annorledes dölja sanningen, leder målet på irrvägar,
komplicerar bevisningen och ökar behovet av bevisning även kvantitativt.
Att båda parterna personligen konfronteras med varandra vid samma
tillfälle måste likaledes underlätta domstolens uppgift.

Ett sådant framsteg bör, synes mig, föranleda till att parternas personliga
hörande kommer först i förhandlingarna och föregår advokaternas plädering.

Att höra parterna först ett senare tillfälle måste förrycka handläggningen.

Vidare synes mig en så viktig angelägenhet ej få, såsom blivit föreslaget,
betraktas såsom en lämplighetsfråga. Domstolen bör, säges det, dar det finnes
lämpligt, kalla part att personligen infinna sig. Formuleringen måste väl
vara att part principiellt bör inkallas personligen och domstolen allenast medgiva
undantag därifrån, när det kan anses obehövligt. Vittnen äro ju skyldiga
att på kallelse infinna sig personligen. Med minst lika rätt bör personlig
inställelse kunna åläggas parten, som sitter inne med den yppersta kännedomen
örn sanningen i målet.

Även bör utan förbehåll redan nu uttalas, att beivrandet av falsk utsaga
bör gälla varje sådan utsaga och icke inskränkas till ett särskilt förhör. I 22
kap. strafflagen, som handlar om bedrägeri och annan oredlighet, straffas i
första rummet var och en, som genom antagande av falskt namn, stånd eller
yrke eller genom annat svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar
eller förlust därav annan tillskyndar. I mer än ett fall bestraffas
även den som mot bättre vetande avgiver falsk utsaga. Bristande sanningsplikt
från parts sida i en process står nära dessa och andra bestämmelser i det
förenämnda strafflagskapitlet. Anställandet av ett särskilt förhör för framtvingande
av sanningsplikt vid äventyr leder till godtyckliga förfaranden med
bortskymmande av den stora grundsatsen. Det får dessutom karaktar av ett
inkvisitoriskt förfarande, vilket ju en human lagstiftning bör undvika.

Slutligen måste väl mången ställa sig betänksam mot förslaget att parts
sanningsplikt skall utkrävas endast i tvistemål. I brottmål däremot skulle
något beivrande av falsk utsaga ej ifrågakomma. Detta resulterar ju i praktiken
i, att på detta senare omfattande område parts rätt att neka mot bättre
vetande bibehålies. Ett sådant nekande kan visserligen få påföljder genom
skärpt straffutmätning, om förseelsen blir på annat sätt bevisad, men denna
utsikt är icke tillräcklig. Även örn nekandet leder till frikännande, bör falsk
utsaga av den tilltalade i någon detalj kunna föranleda påföljd. Det kan vara

Advokat tvånq.

(10)

00 Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

försvarligt att begränsa undantaget från sanningsplikten till grövre brottmål,
där ett nekande är mera mänskligt och bör förlåtas. Att däremot ålägga part
sanningsplikt i civila mål, som röra kanske hela hans ekonomiska existens,
hans rattskapacitet och andra livsintressen, men befria part från sanningsplikt

1 alla mindre brottmål, till och med överträdelser av ordningsföreskrifter kan
väl ej vara försvarligt.

Propositionen inför icke advokattvång i första instans men påbjuder det i
andra och tredje instans. Utskottet tillstyrker befrielse från advokattvång i
alla instanser.

Propositionen vänder upp och ned på den nu bestående ordningen. Redan
med det nuvarande förfaringssättet är advokattvånget faktiskt infört vid underratterna.
Det är där den omedelbara förhandlingen mellan livet och domstolarna
äger rum, det är där som grundvalarna för målets slutliga bedömande
uppbyggas. Det är därför sällan, åtminstone enligt min erfarenhet, parterna
inställa sig annat än genom rättsbildade biträden, så snart det gäller någon förhandling
och ej blott ingivande av handlingar. I hovrätterna däremot, där
processen byggs på underrättens utredning och kompletteras företrädesvis genom
mlämnande av skrifter och dokument, behövas inga rättsbildade advokater
för inlämnandet av dessa inlagor. Detta sker därför i stor utsträckning och
såsom i utskottet vitsordades av en representant för Göta hovrätt till största
delen genom ej lagfarna biträden vid advokatkontoren eller andra lekmän.

Man kan då tycka, att örn någon skillnad bör göras, borde den bestå däruti,
att advokattvång införes i underrätterna. Där äger det mesta av betydelse
rum, dar gäller spelet att leta sig fram i samhällets allt mer invecklade irrgångar
och lagstiftningens växande labyrinter, där är advokattvånget väsentlgen
redan faktiskt beseglat. Att införandet av muntlig plädering även genom
parterna i andra och tredje instans i regeln måste i vår tid försiggå med rättsbildat
biträde förklarar propositionens förslag i den delen. Med en genomförd
muntlighet i dessa fördyras och begränsas dock tillträdet till de båda sista
instanserna. Vetenskapliga doktriner räkna ofta mycket litet med människornas
bekymmer och olika villkor utan blott med sina järnhårda konsekvenser.

1 propositionens förslag ruvar ock instinktivt den gamla undervärderingen
av underdomstolarna, vilka dock ur folkets synpunkt redan äro de förnämsta
domstolarna och med tiden böra bliva det även rättsligt genom lagstiftningens
omtanke.

Utskottets hemställan är åtminstone konsekvent. Den håller öppen möjlighet
för befrielse från rättsbildade ombud vid underrätterna för åtskilliga undantagslag.
Denna befrielse är dessutom påkallad genom utskottets anslutning i
viss man till nu bestående förfarande inom de två sista instanserna. I alla
händelser synes utskottet hängiva sig åt den, såsom jag tror, felaktiga hypnosen
att advokattvang är jämförelsevis mera påkallat i de högre instanserna än i
underdomstolarna.

För min del instämmer jag emellertid i utskottets slutsats men har ej kunnat
kanna mig uppbyggd av dess motivering. Särskilt påståendet att i över -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

rätt i regel de juridiska frågorna vore av större betydelse, uppfordrar till erinringar.
De lia ju dock alla förelegat också vid underrätterna och där erhållit
sin huvudsakliga omvårdnad. Sant kan däremot vara, att till överrätt
fullföljas mera den besuttna samhällsklassens egendomstvister och dessas mera
invecklade juridiska problem. I all synnerhet kommer så företrädesvis att
ske, örn fullföljden fördyras genom att i de högre rätterna påbjudes en ny huvudförhandling
och advokattvång.

Den sedan åtskillig tid pågående reformen av den allmänna civillagen till- Ny bevisgår
så, att olika kapitel under de skilda balkarna behandlas vart för sig, i den nin9*^9-mån de anses mest brådskande. Varje sålunda utformat kapitel utfärdas i förväg
såsom gällande lag. Därigenom vinnes, att aktuella behov skyndsammare
tillgodoses, att förslagens utarbetande underlättas genom koncentrering på en
avdelning i sänder samt att allmänheten, myndigheter och i all synnnerhet
riksdagen ställas inför överkomliga uppgifter.

På samma sätt bör väl tillgå vid utarbetandet av ett i lagtext utformat förslag
till ny processlagstiftning. Man lär inom justitiedepartementet gissningsvis
förmoda, att endast lagtextens utarbetning kräver en tid av omkring tre år.

Andra röra sig med siffran åtta till tio år, intill den nya reformen kommit i
hamn.

Åtskilliga delar även av processreformen omfatta kapitel, vilkas färdigställande
vart för sig skulle gagna den nuvarande ordningen likaväl som den
nya. Kapitlet örn åklagarmakten har redan utbrutits och väntas förelagt riksdagen
nästa år. Frågan örn förundersökning i brottmål och de straffprocessuella
tvångsmedlen har av mången förordats till en sådan utbrytning.

Ett kapitel, som särskilt lämpar sig för en utbrytning och tillika är av lika
betydelse för den nuvarande ordningen som för den tillämnade, är en ny bevisningslag.
Insikten därom har varit allmän sedan länge. I regeringspropositioner
och riksdagsmotioner har mellan åren 1884—1928 ganska oavlåtligt
påkallats en sådan utbrytning. Det förnämsta hindret var under tiderna närmast
före 1915, att en majoritet i andra kammaren på initiativ ursprungligen
av Karl Staaff avvisade förslagen. Detta skedde icke på grund av någon avoghet
mot själva saken. Skälet var misstro till den fria bevisprövningens handhavande.
Det ansågs oundgängligt att förbinda reformen med en utvidgning
av häradsnämndens befogenhet. Denna majoritet i andra kammaren var till
större delen rekryterad från lantmannarepresentanter. År 1915 övergav emellertid
andra kammarens majoritet nämnda uppfattning. Lagutskottet tillstyrkte
enhälligt ett skrivelseförslag. Utskottet förklarade bevisningen inför
rätta ej äga ett så nära samband med utvidgning av häradsnämndens befogenhet,
att de med nödvändighet borde samtidigt finna sin lösning. ''Lagfästande
av den fria bevisprövningens princip’, sade utskottet, ''kan nämligen icke i och
för sig anses påkalla ändring i domares och nämnds inbördes ställning’. Båda
kamrarna biföllo utan avslagsyrkande eller votering utskottets hemställan.

Till och med Karl Staaff uppgav sitt gamla initiativ och förenade sig i förslaget.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Denna framstöt ledde ej till något resultat. Den avskrevs den 30 december
1922 i justitiedepartementet utan att ens hava remitterats till processkommissionen,
tilläventyrs på kommissionens tillskyndan. Processkommissionen har
liksom i viss mån även särskilda utskottet slagit mynt av den förenämnda skiljaktigheten
mellan kamrarna. Vid 1915 års riksdagsskrivelse fästes intet avseende.
Ja, processkommissionen har i sin historik till och med stannat vid
avslagen i riksdagen och känner ej till 1915 års omslag. Örn detta beror på
glömska eller diplomati, är mig icke bekant.

Då år 1928 i riksdagen återupptogs initiativet från år 1915, lyckades det
insamla instämmanden från nästan alla jurister inom första kammaren, däribland
utskottets ordförande och vice ordförande. Man menade, att innan en
eventuell allmän rättegångsreform blivit slutförd, så skulle en ny bevisningslag
få tillfälle att omsider komma med sitt stöd till rättsskipningen under åtminstone
denna väntetid. Förslaget strandade jämväl denna gång, därför att
man önskade först taga del av det utlovade principbetänkandet örn rättegångsreformen.
Förslaget motarbetades också av anhängare till ett konsekvent genomförande
av den moderna muntlighetsprincipen. En ny bevisningslag ville
ingen motsätta sig. Genom att i förväg antaga densamma äventyrades emellertid,
sade man, att de moderna reformsträvandena förlorade sitt verksammaste
stöd såsom påtryckningsmedel för reformens genomförande.

Detta visar, att rättssäkerhetens främjande icke varit någon hjärtesak för
de vetenskapliga anhängarna av muntligheten. Med kallt blod låter man rättssökande
under årtionden gå miste örn bevisningsmedel, sorn skulle främja sanningens
utletande och förhjälpa dem till sin rätt. Även härav ådagalägges,
att det nya systemet icke är framsprunget ur folkets behov. Det är en juristreform
med intresset koncentrerat på ett nytt förfarande främst för de intressanta
mål, som äro ett utflöde av tidens kamp örn de stora ägodelarna.

I sammanhang med propositionen har nu av mig ånyo framförts det gamla
kravet. Det har förordats, att i avvaktan på reformens definitiva genomförande
antoges en provisorisk bevisningslag eller åtminstone bestämmelser örn bevisning
genom sakkunniga och skyldighet att utlämna handlingar.

Nu har justitieministern förklarat, att med den begränsning av reformen,
som nu förordats, ett successivt genomförande därav icke vore möjligt. Utskottet
följer parollen och förklarar, att förfarandets olika delar sammanhänga
så nära, att det skulle vara förenat med betydande svårigheter att låta
någon särskild del träda i kraft för sig. Detta är val överord. Svårigheter
föreligga lika litet nu som förut, och de kunna i varje fall ej bliva större därför
att omfattningen av reformen blivit mindre.

Fri bevisprövning är, såsom utskottet konstaterar, redan införd i praxis.
Återstår främst borttagande av vittnesjäven, vilket förr ansetts kunna ske
med den gamla ordningen och således lika litet blir förhindrat nu. I förbigående
må anmärkas, att det dock ej är fråga örn helt borttagande av vittnesjäven.
Utskottet uppräknar själv en rad av förhållanden, då de praktiskt taget
komma att bibehållas. Bevisning genom experter är en fristående, olöst sak
och synnerligen angelägen särskilt för de psykiatriska målen. Något hinder

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

att nu som förut ifrågasätta en särlagstiftning om skyldighet att utlämna
handlingar finnes icke heller. Åtskillig lagtext föreligger redan, som kan
tjäna som utgångspunkt.

För övrigt var det finns en vilja, där finnes också en väg. Men som sagt
detta är ju en juristernas reform och icke en demokratisk reform. Rättssäkerheten
i vad på bevisningslagen ankommer är icke någon angelägenhet, som
väcker medkänsla för den levande generationens krav på densamma. Våra
oavlåtliga bemödanden i en självklar sak hava utkämpats förgäves.

Till sist bör ej saknas en erinran, såsom skett även i min motion, att jämväl
fri bevisprövning är en sak på både gott och ont. Det lägger en ofantlig makt
i domstolens hand och bakom detta konturlösa rättsinstitut ruvar godtycket.

Domarnas olika mentalitet får här ett stort fält för att göra sina skilda särdrag
gällande.

Såsom en ledande grundsats för en rättegångsordning har åtminstone hos Förfarandet
oss plägat framhållas, att den bland annat bör vara billig. Vår rättegångsordning
har ansetts fylla detta krav i ganska högt mått, örn än utgifter i alla
fall äro oöverkomliga för en mängd rättssökande och tidens prisstegringar även
drabbat detta område. Särskilt lärer knappast någonstädes i andra instans
skänkts ett folk en så billig överprövning som i de svenska hovrätterna.

Inför detta faktum råkar den nya reformen i trångmål. Muntligheten, renodlad,
kräver ett förnyande av hela förhandlingen, ehuru den samtidigt medgiver,
att bevisningen måste bliva mindre tillfredsställande, ju längre den kommer
bort från urkällan eller folkdomstolarna. I varje fall anses partsförhandling
böra vara obligatorisk även i hovrätterna, örn ej rättssäkerheten skall
äventyras. Advokattvånget, faktiskt eller rättsligt, inställer sig också. Allt
detta vållar dock oändliga besvär och mycket drygare omkostnader än det nuvarande
förfarandet. De fattiga målen motas bort. De rikare målen allena
bli kvar på skådeplatsen. De gamla hovrätterna med sin jämförelsevis folkliga
rättsskipning försvinna. Merkantilismen står som segrare på reformens valplats.

Skrivsättet i utskottets betänkande på denna punkt är högintressant. Här
kulminerar pennans förtvivlade kamp i sina konflikter med livet självt samt
den nya lärans konfrontering med ’de mål, som icke kunna bära kostnaderna
för en förnyad muntlig handläggning’. Slutet blir, att livet segrar till sist
trots allt och att läran behåller tron trots allt.

De muntliga konsekvent genomförda principerna förkunna trofast mitt i
detta uppvaknande, att det muntliga förfarandet med upprepade eller nya huvudförhandlingar
erbjuder sådana fördelar framför allt för vinnande av säkerhet
i rättsskipningen, att detsamma bör tillämpas även i andra instans. Av
kostnadsskäl allena böra undantag göras fran parternas skyldighet att inställa
sig till muntlig förhandling, och dessa undantag måste hållas inom snäva gränser.
Livet självt däremot kommer att göra dessa undantag till regel och förvandla
lärans regel till undantag. Läran har nämligen i sitt upplysta återtåg
nödgats inrymma parterna en valrätt. Under betäckning av denna erbjudna
kompromiss komma de fattigare målen att vandra in fortfarande i täta led
och med tillfredsställelse försaka den fullkomnade muntlighetens fördelar.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Lärans reträtt i betänkandet blir därför ett färgspel av motsägelser och förtvivlade
skyddsåtgärder. Man föreställer sig, att ett bibehållande i större omfattning
av det nuvarande skriftliga förfarandet i hovrätt skulle innebära en
betydande fara för att till och med ’underrättsförfarandet komme att urarta’.
Dunkla aningar om att systemets regel kunde förvandlas till undantag synes
även föranlett anteckningen örn att inom utskottet ifrågasatts till övervägande
en eventuell föreskrift, att hovrätten icke borde göra ändring i underrättens bevisprövning
med mindre muntlig partförhandling ägt rum. Någon anteckning
har däremot icke skett, att inom utskottet också uttalats förvåning, att
något sådant kunnat ifrågasättas, helst utskottet icke velat begränsa ens högsta
domstolens rätt att fritt inlåta sig på bevisfrågan med stöd av det från
underlydande rätter inkomna bevismaterialet.

Man skulle väl nu kunnat tro, att med en sådan uppfattning borde förbundits
uttalande, att det medgivna enklare förfarandet dock äventyrade mindre
rättvisa domar än det system, som givits företräde och ansetts vara av betydelse
framför allt för rättssäkerheten. En sådan förväntan avvisades emellertid
inom utskottet, och i betänkandet resignerar utskottet till sist på denna
punkt. Det uttalas tillfredsställelse över att möjlighet nu öppnas ’att med
varandra jämföra två olika processtyper och att vinna erfarenhet rörande deras
fördelar och olägenheter’. Samtidigt hoppas man, att processkostnaderna
nu kunna hållas nere i andra instans och trygghet skapas för en tillfredsställande
föredragning.

Förfarandet i hovrätten skulle således även enligt utskottets förslag bli
följande: För alla mål anordnas offentlighet och en huvudförhandling. Vid
denna senare föredrages som tillförne brottmålen av en fiskal och civilmålen
av den ledamot i rätten, på vars rotel målet blivit lottat. Även andra variationer
för redogörelsen från domstolens sida äro ej uteslutna. Det bör anmärkas,
att denna föredragning redan nied den nuvarande ordningen varit muntlig.
Omedelbarhet har också varit genomförd, ity att efter den diskussion, som
föranletts av föredragningen, följt omedelbart, såvitt möjligt, beslut.

Efter föredragningen av målet från domstolens sida kommer ytterligare ett
behörigt skattande åt de nya principerna. Parterna äga därefter, örn de så
önska, muntligen och fritt förhandla inför domstolen. Hovrätten kan ock
vid behov inkalla frånvarande parter till sådan förhandling. Allt detta sker
tillika i offentlighetens ljus, vilket, såsom utskottet yttrar, bör vara ägnat att
bryta hovrätternas nuvarande isolering och stärka förtroendet till deras rättsskipning.
Mången synes, såsom jag redan förut utvecklat (sid. 51), att detta
kan betraktas som en god, svensk ordning, vilken ej förtjänar att göras till
föremål för något förakt.

Däremot förefaller mig ej påkallat att, på sätt propositionen förordar, författningsenligt
tvinga parter i vissa mål att alltid inställa sig till muntlig
plädering. I mån av dessa måls omfattning försvinna de gamla billiga hovrätterna
och många parters möjligheter att gå till högre instans. Likheten
inför lagen åsidosättes tillika.

Emellertid har i utskottsbetänkandet också framkastats, att parterna eller
deras ombud böra ha möjlighet att, där de så önska, själva framlägga saken

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

med undanskjutande av den muntliga föredragningen från damstolens sida.

Här sticker fram, förefaller det mig, ett visst nedblickande i alla fall på domstolens
redogörelse och tillika ett privilegium för de rikare målen, som ''kunna
bära kostnaderna’. Mig synes, att det förfarande, som är gott nog för de
fattiga målen, även bör vara tillfyllest för de rikare målen. Likheten inför
lagen bör väl även här upprätthållas och i all synnerhet ej till och med i princip
tillskapas olika förfarande för fattiga och rika.

Det ovannämnda förfarandet i hovrätterna avspeglar sig även i det av ut- Förfarandet
skottet förordade förfarandet i högsta domstolen. Föredragande från dom- domstolen.
stolens sida bliva här som förut revisionssekreterarna, vilka dock hädanefter (21)
böra unnas en begripligare titel. Utskottet förordar även här, att parterna eller
deras ombud böra ha möjlighet att där de så önska själva framlägga saken.

Mot detta förslag, varigenom revisionssekreterarnas föredrag uteslutas, göres
av mig enahanda erinran som mot enahanda hemställan i hovrättsförfarandet.

I betänkandet ställer utskottet förhoppningar i bevisfrågan i den ''varsamhet,
som högsta domstolen säkerligen kommer att ålägga sig vid vidtagande av
ändring i hovrättens avgörande i bevisfrågan, vare sig denna varsamhet erhåller
stöd i en uttrycklig bestämmelse i lag eller icke’. Enligt min uppfattning
åligger det domstolen att i rättssäkerhetens intresse bilda sig en egen uppfattning
örn vad som är bevisat. Domstolen kan därvid komma till ett gillande av
antingen underrättens eller hovrättens slutsatser i bevisfrågan eller ock komma
till en egen, tredje slutsats. Dessa resultat av domstolens prövning böra
komma till uttryck i domslutet och ej utsuddas genom någon sorts varsamhet.

Allra minst bör det kunna ifrågakomma, att lagstiftningen bör förnedra domstolen
genom att ålägga den frångå en rätlinjig och rättvis prövning.

En demokratisk rättegångsordning bör giva var man hans rätt, utgöra ett Domstolarskydd
för den svage och främja försonlighet mellan de tvistande. Process- ™nation.
ordningen får sålunda icke heller vara till endast för de mera bemedlade utan Folkets
för alla. Den måste ock ledas av domare, som äro besjälade av nitälskan. ^instans

För en sådan ordning är det uppenbart, att största vikt ligger på det dom- ^

stolsväsende, som dömer i första hand. Inför detta träder som sagt det levande
livet fram sådant det är. Där härskar det omedelbart, där avgöras alla
tvister, där böra domaren och hans hjälpmedel vara de mest fulländade. Underrätterna
äro för de menige i regel icke blott den första utan även den sista
instansen. Ju bättre domslut, som där fällas, dess mindre behöver anlitas
prövning av högre rätt, en prövning, vilken nu liksom enligt förslagen tenderar
till ett privilegium för de mera bemedlade. Någon demokratisk rättegångsreform
blir det visserligen icke.

Det bästa rättssystemet är således det, där någon högre instans blir överflödig
eller åtminstone kan väsentligen inskränkas. I England exempelvis lärer
första domstolsinstansen i själva verket i stort sett vara den enda instansen
därför att den blivit för ändamålet så starkt organiserad. För svenska förhållanden
hänvisar en sådan utveckling till hovrätternas mer än en gång ifråga -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

satta avskaffande åtminstone huvudsakligen. Utskottet har anslutit sig till
min motions förenämnda uppfattning. Det betonar, låt vara för ett visst speciellt
ändamål, att huvudvikten bör läggas på underrätternas organisation.
’Hos dessa domstolar’, säges det, ''mäste på grund av sakens natur rättsskipningens
tyngdpunkt ligga, och genom skapandet av starka underrätter minskas
i hög grad behovet att fullfölja talan till högre instans’. Denna grundsats
har dock i utskottets förslag ej funnit någon nämnvärd tillämpning.

Häradsrätternas
organisation.

(23—27)
Antalet
inristdomare.

(23)

Nämnden.

(24)

Den väsentligaste bristen i häradsrätternas organisation är, att det lagfarna
dominerande domarelementet utövas av en ensamdomare. Domarnes mentalitet
är, som nedan närmare skall beröras, särdeles olika. Domarens skyldighet enligt
domarregeln att i sitt ämbetes utövning taga ledning av Guds lag kommer
därför att ställa sig olika i de skilda rätterna. Förpliktelsen att döma enligt
Sveriges lag, som praktiskt taget kommer att ligga i det väsentliga på ensamdomaren,
föranleder, att någon diskussion örn de många olika synpunkter, som
i rättsväsendet alltid framställa sig, utebliver. Därigenom får också godtycket
ett större spelrum. Nämndens inflytande skulle väckas av en sådan diskussion
mellan de lagfarna domarna. Dess inflytande skulle tillika ökas genom
anknytningar för sitt tvivel till olika meningsyttringar inom det lagfarna
elementet.

Örn man verkligen önskar att omvandla våra underrätter till starkt utbyggda
folkdomstolar såsom förut framhållits, så är en bland de viktigaste åtgärderna
att införa kollegialitet i det lagfarna elementet vid häradsrätterna. Möjligheter
därtill erbjuda sig genom att sammansätta domstolen av den ordinarie
domaren, den tillämnade sekreteraren och ett av de lagfarna biträdena.
Därigenom får domstolen en lämplig representation av den äldre domarens erfarenhet
samt den yngre domaregenerationens friskare ambition och närmare
kontakt med tidens väsende.

Det ligger enligt min uppfattning ett mörker över förslagen i denna del. En
så viktig uppgift är knappast diskuterad. Tvärtom utgår processkommissionens,
propositionens och utskottets hemställan från uppfattningen att denna
enligt min mening bristfälliga organisation skall förr eller senare uttränga den
förnämligare domstolsorganisation, som ligger i rådhusrätternas kollegialitet.
Man försöker också att redan nu begynna detta nedbrytande i, tanke och handling
av folkdomstolens oundgängliga sammansättning, såvitt på det lagfarna
elementet ankommer. Man har dock godtagit, att hovrätterna och högsta domstolen
fortfarande måste vara organiserade såsom ett kollegium av lagfarna
ledamöter, därför att det är självklart, att en sådan kollegial organisation bättre
tillgodoser rättssäkerheten än en enmansdomstol.

Särdeles inkonsekvent är med ett ord, att rådhusrätterna äro kollegiala, vilket
ökar rättssäkerheten, under det att lantdomstolarna äro organiserade med
ensamdomare, vilket minskar rättssäkerheten och nämndens möjligheter till
inflytande. ! ; l:,

I min motion har yrkats, att vid rättsskipningen i alla underrätter medverkar
ett lekmannaelement, vilket dock ej bör överhopas med förtroenden, som
det ej kan motsvara. Med den sista erinran avses, att nämnden icke får till -

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 1.

läggas ett dominerande inflytande på tillämpning av gällande rätt, i vilket det
lagfarna elementet ensamt sitter inne med sakkunskap och stadgad erfarenhet.
En utveckling i den riktningen betyder lätt en minskning i rättssäkerheten.
Knappast någon part, som vill göra gällande en rättighet, grundad på lag,
skulle i valet mellan att lämna avgörandet helt till ett lagfaret element eller ett
lekmannaelement tveka örn att förtroendet borde överlämnas åt det förra.
Nämndens befogenhet och uppgifter ligga på andra, även viktiga områden.
Emellertid kunna yppas fall, då även nämndens lagtillämpning kan vara av
mera allmän betydelse. Därtill höra exempelvis skuldfrågan och straffmätningen
i brottmål samt skadeståndsbelopp i civilmål.

Nämndens gamla anseende ligger nog grundmurat i de gamla generationernas
omtanke, att förtroendet skulle bäst befrämjas genom att nämndemansbefattningar
bleve ett oavlönat förtroendeuppdrag, som mottogs med intresse och utövades
med sakkunskap i följd av långvarigt innehav av befattningen samt vidare
ej frånkändes andel i lagtillämpningen men krävde vid ett sådant framträdande
enhällighet.

Denna skapelse av flydda tider nedbrytes av den nya tiden. De vidgade
klasskillnaderna kräva nämndens sammansättning från olika samhällsklasser.
Propositionen och utskottet betona det, och processkommissionen var till och
med så realpolitiskt framsynt, att den ifrågasatte så gärna först som sist proportionella
val efter partilinjer.

Med denna förändrade utgångspunkt reser sig ofrånkomligt för det första
krav på ersättning för uppdragets utövande. Vid denna riksdag har äskats och
beviljats endast reseersättning. Man vet nämligen, att genom kravs framställande
partiellt kan riksdagen lättare infångas till sist för det hela. Dagtraktamentet
står dock redan inskrivet i stjärnorna. Vågade man verkligen icke
knäsätta det på jorden redan i år?

Vidare angriper tidens väsende obönhörligt enhälligheten. Man erinrar med
fog, hurusom en trogen anhängare av domhavandens auktoritet kan omöjliggöra
i alla väder och vindar en utövning av nämndens lagtillämpning och detta
även för sådana ändamål, i vilka den redan kan anses sitta inne med veklig
befogenhet. Propositionens förslag är därför tidsenligt och oemotståndligt.
Jag tror icke heller, att det ens under nuvarande förhållanden kan bliva hotande
för rättssäkerheten genom att leda fram till en äventyrlig lagtillämpning.
I regeln kommer nog nämnden fortfarande att följa domaren. Det skulle varit
av intresse att få en statistik över antalet skiljaktiga meningar i nämnderna.
Men en sådan finnes icke.

Betänkligt är däremot strävandena att nedsätta nämndens domföra antal.
Nämndens talrikhet och dess möjlighet dessutom att representera olika orter
har varit en av dess starka sidor. När processkommissionen föreslog antalet
nedsatt till fem, så var detta motiverat uteslutande ur kostnadssynpunkt. På
sådana vägar undermineras säkrast den fädemeärvda institutionen och även
rättssäkerheten.

Bekymmersamt är också, att de nya förhållandena äventyra kontinuitet och
erfarenhet i befattningens utövande. Snabbare rättsskipning kräver flera sammanträden,
och dessa fordra en större tillgång på nämndemän, som skola för -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Arbetsfördelning
mellan
häradshövdingen
och
hans biträden
(25)

Rådhus rätterna.

Statens övertagande
av
rättsskipningen
i
städerna,
(28)

delas på de olika sammanträdena. Reseomkostnadernas ofrånkomliga betäckande
möjliggör till äventyrs, att uppdraget mera än förut kan lämnas och antagas
även av mindre lämpliga personer. Allt detta hotar måhända kontinuiteten
och samlad erfarenhet på nämndens gamla domarebänkar.

Diskussionen inom utskottet över denna sak verkade som bruset av tidens
oroliga ande. De många nya nödvändigheterna föreföllo mig såsom en dödsringning
över en institution, som fyllt sitt värv i flydda tider. En ny nämnd
kommer, och ingen vet dess framtida öden. Allting reder sig väl dock till sist,
det är det enda man vet med någorlunda visshet. Den nya tiden får moderligt
taga vård örn sitt nya barn. Även det har enahanda uppgifter som den gamla
nämnden, och man kan hoppas, att den, örn än efter slitningar här och där, kommer
att i stort motsvara- vår tids förväntningar.

Reformen diskuterar arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och hans
biträden. Med den senare kategorien av befattningshavare menas blott rätts*
bildade biträden. Dessa hava tillerkänts en viss rättsställning och avlöning
inom domsagornas nybildade kanslier, och där bortom hava de karriärerna framför
sig.

Kansliet består emellertid också av skrivbiträden. Vid statens övriga verk
och åtminstone större rådhusrätter ha skrivbiträdena fått ordinarie anställning
med rätt till pension, sjukhjälp och semester. Skrivbiträdena vid domsagornas
kanslier äro däremot av statsmakterna behandlade som en pariasklass. När de
äro uttjänta, kastas de därför bildlikt talat ut på landsvägen, och någon karriär
finnes icke till för dem. Det enda som åtgjorts för deni är att nyligen statsmakten
föreläde häradshövdingarna att vid äventyr av sportlernas förlust sätta
in 100 kronor örn året för varje biträde i en pensionskassa.

Dessa befattningshavare skola förmodligen i lyckligaste fall vänta på den
stora rättegangsreformens genomförande, ehuru deras anställningsfråga också
uppenbarligen hör lill dem, som rättvisligen och lämpligen böra utbrytas ur
denna tröstlösa väntan. Eörslagen sysselsätta sig ej nämnvärt med denna sak,
och utskottet undansköt den också såsom av sidoordnad betydelse.

Även domstolarna pa landet skola främja rättssäkerheten, men de äro sålunda
själva i en oundgänglig funktion till allmänt åskådande uppbyggda på dess
frånvaro.

Mången har föreställt sig, att en ny rättegångsreform skulle medföra statens
övertagande av rättsskipningen även i städerna. Principen godkännes också
i allmänhet. Men man skjuter den på framtiden av opportunitetsskäl. Desutom
invändes, att de ekonomiska uppgörelserna mellan städerna och staten
skulle leda till så omfattande uppgörelser, att de ej kunde medhinnas till rättegangsreformens
avgörande. Detta senare är väl en så kallad förevändning.
För den redan nu ifrågasatta indragningen under staten av vissa städers rättsskipning
uppresas inga sådana hinder. Säkerligen kan en uppgörelse örn tolagen
och andra ekonomiska frågor med god vilja medhinnas till och med tidigare än
den långa tidrymd, som måste åtgå för rättegångsreformens omsättning i paragrafer
samt dessas granskning av alla vederbörande och slutliga godkännande.

Det finnes emellertid en omständighet, som påkallar, att man ej bör motsätta

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

sig det begärda uppskovet. Förslagen förbise som sagt betydelsen av folkdomstolens
uppbyggande på ett kollegialt lagfaret element. Statens övertagande
av rättsskipningen i städerna vid denna tidpunkt äventyrar sannolikt, att
förenämnda framsyn nedbrytes för oöverskådliga tider genom att domsagornas
enmansdomarskap överföres även på rådhusrätterna med uppgivande av de
senares förnämligare och vidsyntare organisationsform, såvitt på det lagfarna
elementet ankommer. Den som vinner tid vinner råd.

Ur denna synvinkel måste emellertid redan nu riktas erinringar mot förslagets
bemödande att lägga en myckenhet städer under landsbygdens berörda
ofullkomliga organisationsformer. De gamla organisationsformerna skola ju
enligt förslaget väsentligen bibehållas. De nu hotade städerna äro skapelser av
betydelsefulla traditioner, som individualisera deras kollektivitet på ett särskilt
förnämligt sätt. I den mån de tämligen enhälligt önska få behålla åtminstone
under nuvarande förhållanden sin gamla organisation, så bör man,
synes mig, icke mot deras bestridande fråntaga dem den. Örn stadsinvånarna
tillika äro nöjda med sin rättsskipning även i de små städerna, så är det väl icke
heller så farligt med den. Säkerligen är denna rättsskipning jämväl liksom
allt annat bättre än sitt rykte.

Anses emellertid samhället för litet i vissa fall för att kunna upprätthålla
sin särjurisdiktion, bör reformen icke bestå däri, att man utrotar det bestående
fröet till en framtidsdugligare organisation och för oöverskådliga tider i stället
påtvingar detta samhälle landsbygdens gammalmodiga eller i varje fall för
framtidens folkdomstol främmande gestaltning av det lagfarna elementet. I
stället bör problemet lösas på det sättet, att staden förenas med kringliggande
landsbygd och därigenom en tillräckligare grundval skapas för bibehållande
och förbättrande av stadens organisationsformer för det lagfarna domstolselementet.
Utskottet ställer sig på ett ställe icke heller främmande för ett förslag
att ''låta häradsrätten i ett stadstingslag bestå av, jämte häradshövdingen
såsom ordförande, två lagfarna rådmän’. Utskottet finner naturligtvis detta
förslag erbjuda vissa praktiska svårigheter. Detta kan sägas om allting här
i världen, som måste ske. Här äro emellertid svårigheterna uppenbarligen övervinneliga.

Det mest framsynta vore väl dock att i en sådan sammanslagning ej utbryta
staden såsom ett särskilt tingslag utan låta hela rättsskipningen koncentreras
till staden med täta sammanträden såsom sker i de större städerna. Detta kan
så mycket naturligare ske som den omgivande landsbygdens kommunikationer
av olika slag vanligen redan äro inriktade på staden såsom ett centrum. Med
en sådan ordning skulle ordföranden i rätten också fortfarande kunna behålla
den historiska titeln borgmästare, örn så anses önskligt.

Under sådana förhållanden är det viktigaste i detta ögonblick att i största
möjliga mån slå vakt om de nuvarande stadsdomkretsarnas bibehållande under
kommunal administration såsom ett nödvärn mot de nuvarande rättegångsreformatorernas
obetänksamhet — förlåt uttrycket — gentemot framtiden och
dess folkdomstolar.

Bihang till rikdagens protokoll 1981. 11 sami. 1 haft. (Nr 1.) 5

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Nämnd vid
rådhusrätterna.

(31)

Hovrätternas
organisation.

Hovrättsting.
(34)

I en enhetlig domstolsorganisation för hela landet bör även lekmannaelementets
deltagande i rättsskipningen vara i huvudsak likformigt organiserat.
Med en kollegial lagfaren domstolsorganisation är nämndens deltagande i rättsskipningen
i viss mån mindre nödvändig, och det är väl därför, som den ej
införts och bildat tradition i städerna. Inom städerna ha också de lagfarna
domarna lika kännedom örn personer och lokala förhållanden som andra
medborgare. Emellertid återstå lekmannauppgifter, som bli gemensamma för
stad och land. Det synes därför ofrånkomligt, att även städernas rättsskipning
förr eller senare kompletteras med ett lekmannaelement. Med hänsyn
till det stora antalet mål i de större städerna måste dock undersökas, i vad
mån institutionen kan organiseras på ett överkomligt sätt både ur synpunkten
av tidsbesparing för bisittarna och med hänsyn till kostnaderna för det allmänna.

Förslaget undanskjuter denna fråga därför att det bibehåller tills vidare
av opportunitetsskäl det huvudsakliga i de gamla domstolsorganisationema.
Tillika har kunnat åberopas, att någon önskan örn nämnds deltagande i rättsskipningen
vid rådhusrätterna sällan försports.

Propositionen och utskottet förorda nu, att rådhusrätternas organisation
dock skall förstatligas så till vida, att städernas invånare berövas deras nuvarande
rätt till inflytande på valet av borgmästare och i Stockholm jämväl
av rådmän och magistratssekreterare. Detta omkastar situationen. Örn
ett sådant förslag godkännes, uppfordrar detta att redan nu införa nämnd vid
rådhusrätterna utan avvaktan av den framtida riksenheten i rättsskipningen.

Hovrättsting innefatta ett uppfriskande inslag i hovrätternas livsföring,
även om de måhända ej ofta anlitas. Det ligger här till hands att medverkan
sker även av nämnd särskilt vid sådana ting. Att organisera nämnd
överhuvud taget i hovrätterna blir en särskild uppgift, och även kostnadsfrågan
måste undersökas. Det är väl därför, som propositionen förordat
nämnds deltagande allenast i de grövre brottmålen. En sådan begränsning
stödes något jämväl därav, att det kollegialt ordnade domarelementet i hovrätterna
minskar behövligheten av nämnd i viss mån.

Emellertid är den förordade begränsningen till grövre brottmål godtycklig.
Skall nämnd förekomma vid hovrätten, bör det väl vara i alla sådana
fall, där nämnd ansetts behövlig även vid underrätterna. Detta föranleder
förmodligen en invecklad och kostsam apparat, och då kan man ju gott säga,
att de grövre brottmålen även kunna undvara nämnden. Tillika bör beaktas,
att en hovrättsnämnd, som även kan överrösta det lagfarna elementet och tilläventyrs
skall döma över en underrättsnämnd, måste ha en mera beprövad
sammansättning än den senare.

Man finner således på de flesta punkter i rättegångsreformen, att konsekvenserna
ej kunna helt smältas av realiteterna, och man måste fråga sig,
varför icke nämnd teoretiskt sett och även praktiskt skulle vara lika befogad
i högsta domstolen.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Det bör uppmärksammas, att muntliglietens konsekventa förespråkare icke Antalet jnristrygga
tillbaka att underlätta systemets genomförande genom att söka minska rätten,
kostnaderna för och således även effektiviteten i garantier, som den bestående (35)
ordningen erbjuder för rättssäkerheten. Ett sådant bemödande ligger i förslagen
att nedsätta en hovrättsdivisions domföra antal till definitivt fyra, ja
ända ned till tre sådana medlemmar.

Ett sådant slags reformering kan jag icke biträda. Hovrätterna behöva sannerligen
den kollegialitet med tillfälle till allsidigare övervägande, som
för närvarande föreskrives, därest de nämligen skola behålla något förtroende
såsom ägnade att meddela en bättre dom än underrätterna och vaka över
rättssäkerheten. Att nedsätta antalet ända till tre kan ruinera hovrätternas
anseende och är tillika en oförrätt mot parterna och ett dråpslag mot
rättssäkerheten. Den nya reformen får väl ej spela hasard med kostnadsfrågan.
Jag vågar således hemställa, att hovrättsdivisionerna såsom för närvarande
bliva domföra med fyra ledamöter men att, örn dessa stanna två mot
två, skall tillkallas en femte ledamot.

En angelägenhet, intimt sammanhängande med rättegångsreformen, är för- Högsta domhindrandet
av de oavlåtliga arbetsbalanserna i högsta domstolen. Utskottet åter
har ansett, att frågan icke direkt sammanhänger med en reform av rättegångs- ^

väsendet, men finner det lämpligt, att åtgärder snarast vidtagas för nedbringande
av balansen.

Det är givetvis oundgängligt att för ändamålet begränsa målens tillflöde till
domstolen. Det bör dock uttalas, att ett viktigt mål måste vara att därvid skapa
likhet inför lagen och icke såsom den nuvarande ordningen gör och det tilllänkta
nya systemet än mera tillåter sig i alla instanser, nämligen att göra en
skillnad på fattiga mål och rika mål. I följd därav bör tagas avstånd från den
vanliga utvägen i moderna rättegångsreformer att söka utestänga mål i andra
och sista instans genom att begränsa fullföljden till mål av ett visst högre
värde. Summa revisibilis för fullföljd till högsta domstolen bör således även
övergivas.

Högsta domstolens organisation kan säkerligen ej heller undgå inflytande av
denna angelägenhet. Man måste fråga sig, varför det ej kan vara tillåtet, att
medlem i högsta domstolen vid förhinder att tjänstgöra bör åtminstone vid
sjukdom få företrädas av en vikarie. Det går för sig i Norge. Likaledes bör
väl ej lämnas ur räkningen det gamla receptet att öka domstolsmedlemmarnas
antal. Nöden har ingen lag. Och varför skulle ej denna ökning få liksom i
hovrätterna kunna taga formen av en tillfällig division, som sitter till dess
balansen är avarbetad? Till denna division kunde delegeras även ordinarie
medlemmar av domstolen, vilkas platser under tiden uppehöllos av vikarier.

Förslagen ägna en skarp kritik mot åklagarväsendets nuvarande tillstånd.
De olika grupper av befattningshavare, som beröras av denna kritik, hava protesterat
mot detta påstående. Här föreligger den högsta ifrågasatta kostnadsökningen
i reformen. Men mången får en förnimmelse, att ur reformen i denna
del lätt kan spira upp en överorganisation.

Åklagar väsendet.

(38)

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Domarut bildningen.

(41)

För mia del har jag tidigare i riksdagen verkat för åklagarväsendets humanisering
i utbildningen och tjänstebefattningen. Det har synts mig vara värdigt
en ny tid, att samhällets åklagarmakt ej blott representerar lagen utan även
evangelium. Det har därför ifrågasatts författningsenlig rätt och plikt för
åklagare att överklaga utslag, även då han anser, att den tilltalade ej blivit
tillräckligt milt bedömd. Detta ståndpunkttagande upprepas nu även i detta
sammanhang.

Det har redan erinrats, att rättsskipningens förmåga att i sin mån bidraga
till rättssäkerhet sammanhänger närmast med måttet av den fullkomning, som
tidsläget förmått tillföra lagarna och domarna. På domarnas utnämning och
utväljande hänger således rättssäkerheten grundväsentligt.

Det är då ett mycket allvarligt förhållande, örn lagstiftaren ej har detta
klart för sig. Från nämndemannahåll inom utskottet folio till och med de orden,
att domhavanden representerade det formella samt nämnden det moraliska
i rättsskipningen. Även utskottet tilldelar på något ställe domaren ’de juridiska
uppgifterna’. Ingenting kan vara farligare för rättssäkerheten än ett
sådant åskådningssätt. Domaren måste representera både lagarnas föreskrifter
och den mänskliga hänsynen. Domareden förestavar därför uttryckligen,
att domaren skall döma efter Guds och Sveriges lag och uppräknar därutöver
en mängd humana synpunkter. Domarreglerna eller som de kalla
sig ''några allmänna regler, där en domare skall sig alldeles efterrätta’ innehålla
en strålande moralkodex för domarämbetets utövande. Den sammanfattar
betydelsen av hans uppgift till och med på det sättet, att ’en god domare
är bättre än en god lag’.

Processkommissionen sysslar överhuvud taget icke med domarens utbildning.
Propositionen uppdrar åter i anslutning till en på senare tider utbildad
praxis ett program för domarnas tekniska träning. Detta har föranlett mig i
motionen äska, att domarutbildningen sker på ett mindre schematiskt och mera
mänskligt sätt än som blivit ifrågasatt. De ekonomisakkunniga ha ock upptagit
frågan örn den tekniska domarutbildningen, och på detta förslag synes propositionen
jämväl byggt åtskilligt.

Mig synes tendensen vara att militarisera domarkåren genom en riklig förflyttning
från den ena garnisonsorten till den andra och detta även in i de
mognare åldrarna. Det är visserligen för domarna av betydelse att vinna
erfarenheter från olika områden. Den medfödda eller av miljön förvärvade
fallenheten är dock en lika viktig huvudsak, och en sådan kan icke skapas genom
förflyttningar. Vad som bör organiseras är icke blott den tekniska insikten
och rutinen. Det fordras också någon lystring till de andliga värdena,
vilka redan för tretusen år sedan formulerades av österländsk statskonst sålunda:
’att äga makt utan ädelmod och mildhet är något, som jag aldrig kan
fördraga att se’. Sinnelaget måste således också fostras under utbildningen och
ingå i bedömandet vid utnämningar. Domareden och domarreglerna få ej,
såsom nu sker, glömmas bort i domstolsutbildningen. Vid universiteten bör
undervisning meddelas i kännedom och innebörden av nämnda dokument. Det

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 1.

nuvarande befordringssystemet är också farligt ur organisatorisk synpunkt.
De tröstlösa befordringsutsikterna och det evigt botande godtycket från överordnade
kunna icke annat än utarma tilloppet av begåvningar. Många förtjänta
unga jurister avstå från domarbanan därför att de frukta dess osäkerhet
och trångboddhet.

Till tidsströmningarna hör också att stänga ute den yngre generationen.
Den avskedas från yrkesområdena, som monopoliseras för ett fåtal ordinarie.
Ungdomen kan icke heller, menar man, anförtros något annat än obetydliga
saker.

Den yngre generationen har många företräden. Den äger ambition, den
sätter sig ofta lättare in i det rörliga livet just därför att den är ung. De
unga måste öva sig i maktpåliggande uppdrag, och dessa intressera ungdomen
i hög grad. Man skall för övrigt icke föreställa sig, att i rättsskipningen
föreligga sådana gigantiska uppgifter, att man endast mäktar dem
efter lång erfarenhet. Den är helt enkelt en parad av livet i dess dagliga
företeelser. Om den unga generationen icke får öva sig även i det mera maktpåliggande,
innan den blir ordinarie, var får den då erfarenhet och djupsinne
ifrån just den dag, då den av en tillfällighet blir ordinarie?

Min hemställan i motionen i denna del vidhålles.

Även vid valet av domare är väl ingenting viktigare för rättssäkerheten
än domarnas förmåga. En domare kan representera lagen, en annan evangelium,
mången är formellt lagd, andra vilja laga efter lägenheten. De flesta
hava svårt att hålla sig obesmittade av egna åskådningar eller fördomar uti
processer, som beröra sociala spörsmål eller klassmotsättningar. Vissa domare
äro uppbrusande, andra saktmodiga. Det är uppenbart, att rättssäkerheten
här ofta hänger på en tråd.

Propositionen och utskottet vilja icke för närvarande röra onödigtvis vid
rådhusrätternas organisation. Sättet för utseende av städernas domare säges
däremot vara så betänkligt, att redan nu en förändring är nödvändig.

Man skulle med minst lika fog våga påstå, att proceduren för domares utnämning
lämnar särskilt vid häradsrätterna och de högre rätterna åtskilligt
övrigt att önska. Det är där överlämnat till administrativt godtycke, utövat
visserligen i regeringens namn men faktiskt av en partivald person inom regeringen
eller av en eller annan av dennes enligt praxis privilegierade rådgivare.
Härtill kommer, att här som på andra områden trots parlamentarism och allmän
rösträtt de högre administrativa befogenheterna, såsom ofta blivit erinrat,
företrädesvis ligga i de konservativa partiinställningarnas hand. Detta gör,
att de tekniska färdigheterna vid utnämningen tillmätas övervägande värde,
under det den för domarämbetets utövning lika viktiga egenskapen, nämligen
sinnelaget, social medkänsla och vidsynt kännedom örn livet ej efterfrågas. Snarare
inträffar, att ett sådant anlag betraktas som uttryck för farliga tendenser,
under det att hårdhet i sinnet sällan utgör ett hinder för en domarutnämning.

Sinnelaget kontrolleras däremot genom folkets deltagande i utnämningen,

Domarnas

utnämning.

(41)

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

varvid den allmänna meningen av självbevarelsedrift ingalunda plägar avstå
från krav även på teknisk kompetens. Vid rådhusrätterna är ett sådant folkligt
deltagande med bibehållen utnämningsrätt för regeringsmakten ett uttryck
för en sund uppfattning om utnämningsrättens organisation. Borgmästare och
i Stockholm även rådmännen och magistratssekreteraren äger Konungen utse
bland de tre, som vid folkvalet erhållit högsta röstetalet. Man kan vara förvissad
örn, att bakom dessa tre personer stå, i händelse av skiljaktiga meningar
inom samhället, de mest betydande olika strömningarna i åskådningssätten.

Regeringsförslaget, som biträtts av utskottet, utgår från den allmänna meningen
inom de högre konservativa kretsarna, att domarämbetena böra tillsättas
av regeringen utan medverkan från folket. Det är särskilt folkets böjelse
att se även till sinnelaget som fruktas. Man tror sig därigenom kunna undvika,
att ''politiska och andra ovidkommande synpunkter’ få göra sig gällande.
Politiska synpunkter göras liktydiga med obehöriga synpunkter. Rätta
förhållandet är emellertid, att det är just inom politiken, som den stora kampen
utspelas örn rättens och sanningens förverkligande. Att sålunda taga parti
för politiska synpunkter betyder att taga ställning i fråga om de skilda uppfattningarna
örn människorätt och människovärde. Ingen människa, således
icke heller en domare, kan undgå att mer eller mindre intaga en ståndpunkt
i dylika livsfrågor, de verkliga domarfrågorna.

Utskottet har varit ense om att genom parternas personliga hörande blir sanningen
bäst uppdagad. Det enda ärende, som inom utskottet avgjordes efter
partilinjer, var just frågan örn vingklippning av städernas valrätt. Där stodo
socialdemokraterna på ena sidan och alla övriga på den andra. Parterna bekände,
att här förelåg en intresseskillnad mellan vänster och höger. Sanningen
kom i dagen.

Det finnes väl icke något skäl, varför folket får välja själasörjare men skall
förbjudas verksamt inflytande på valet av sina domare. Förslaget med ’en
fjärde provpredikant’ även vid städernas domareval är icke verksamt utan blir
vanligen endast ett sken. Regeringens proposition i denna del är således enligt
min mening ett obehörigt attentat emot folkets naturliga rättigheter och en
hotelse på samma gang mot de kommande folkdomstolarna. Städernas nuvarande
valordning har tillkommit efter klok omtanke av 1809 års lagstiftare.
Den bör bibehållas och i stället för att avskaffas bliva tillämplig även vid utseende
av domare i domsagorna på landet.

Rättegångs• Rättegångs reformens ekonomiska verkningar äro ovissa. Ekon örn i sakko n ekonomiska

nigas uträkningar giva ett otvetydigt uttryck för icke ovanliga instinktiva beverkningar.
mödanden att beräkna kostnaderna i underkant för att ej skrämma bort riks(43)
dagen eller andra vederbörande från den sak, som man vill ha genomförd.

Det rätlinjigaste är väl att öppet bekänna, hurusom i vår tid en omfattande
reform med nya inslag sällan åstadkommes utan ökade kostnader. Så kommer
sannolikt att ske också här.

En felsyn är, synes mig, att man i allmänhet inskränker sig till en beräkning
av det allmännas utgifter. De pålagor, som drabba de enskilda, sakna
väl icke heller betydelse. De bördor, som direkt läggas på folket, måste också

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 1.

komma till synes. Inom utskottet har sålunda t. ex. antytts, att genom att använda
full muntlighet och advokattvång i hovrätter och högsta domstolen undvikas
omkostnader för en del tjänstemän, som eljest skulle anställas för malens
föredragning. Pevrsionssekreterarna således skulle ock försvinna. Men den
föredragning, som erfordras, måste ju i alla fall äga rum pa något sätt. Nu
bekomma parterna föredragningen gratis. Med det nya systemet lägges omkostnaden
på parterna, och för det debiteras de i stället av sina advokater.
Skall detta verkligen kunna kallas för en reform och underlättar den tillträdet
till de högre rätterna med iakttagande av likhet införa lagen?

I ingressen till denna framställning har betonats, att både gällande rätte- En^demogångsordning
och den nu föreslagna ej förmå lämna rättshjälp at en myckenhet rättegångsvanlottade
samhällsmedlemmar, vilka aldrig nå fram ens till underdomstolarna; reform,
att enligt båda systemen de, som lyckas komma fram till underrätterna, i talrika
fall ej förmå sedan vädja till högre instans; samt att dessa missförhållanden
vidgas med det nya systemet.

Vi stå med andra ord icke inför någon demokratisk reform. Det nya systemet
kommer med förbättringar i detaljer. Man undgår icke den förnimmelsen,
att det dock är kommet icke från folket. Det är en juristreform från de europeiska
politiskt konservativa höjderna. Den intresserar sig i det väsentliga
mest för de rika målen, som kunna bära nya omkostnader, och ej för menige
mans mål, vilka ej tåla påfrestningar.

En demokratisk rättegångsreform bör således med tacksamhet anamma vad
som kan bli till fördel för alla. Dess uppgift är dock framför allt att hävda likheten
inför lagen och bota processordningarnas försummelser av rättsskydd för
alla. Detta är visserligen lättare sagt än gjort. Men påminnelser få ej utebliva,
och där viljan finnes, erbjuda sig till sist också utvägar.

Problemet är för övrigt ej alldeles bortglömt. Det förekommer åtskilliga
blyga famlanden, vilka dock beröra, såvitt mången förstår, reformens hjärtpunkter
men anses enligt tradition av reformatorerna icke höra till saken. Därför
iakttaga förmodligen processkommissionen, propositionen och utskottet tystnad
om detta problem.

Missnöje med processernas långvarighet har länge närts icke minst av målsmännen
för de rika målen. Främst till deras hjälp instiftades lagen örn skiljemän.
Skiljenämndens sammansättning är partisk och ledamöterna, som själva
bestämma sina arvoden, äro dyrbara. Industri och handel förbehålla sig emellertid
i sina kontrakt tvists lösande genom skiljedom, enär det går mycket
fortare.

Angelägnast är däremot att stödja dem, som icke nå fram till domstolarna.

Ett medel därtill är förlikning. Enligt gällande rättegångsbalk skall domaren
söka förlika mål. Detta stadgande har ej haft nämnvärd betydelse. Sedan
stämningen ågått, kommer förlikningen för sent, och den har också sina vanskligheter
för domaren. I det nya förslaget upptages en motsvarande uppfordran
till domaren vid förberedelsen. Utskottet manar med fog till varsamhet. Även

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

detta stadgande blir sannolikt utan verkan och får ej någon generell och omfattande
betydelse. Ett förlikningsförfarande har ofta påkallats i riksdagen.

Den nya norska processlagstiftningen har, i syfte att få känning med folkets
flertal, med sig införlivat en institution, kallad ''förliksrådene’. De påminna
örn vara gamla nu avskaffade kämnärsrätter, som gingo ut och dömde
pa torgen. Eörliksraden inga såsom en allmän domstol i de civila rättegångarna.
I varje härads- eller stadskommun skall det finnas ett förliksråd.
Det består av tre förliksmän och lika många suppleanter. Alla tre domarna
kunna vara lekmän. Såsom ordförande i Oslos förliksråd tjänstgör för närvarande
en förutvarande medlem av högsta domstolen. Parterna skola iakttaga
personlig inställelse, och biträde är icke tillåtet. Detta senare är en intressant
psykologisk föreskrift. Förliksrådets beslut kan överklagas hos de ordinarie
underrätterna, men en sadan vädjan lär icke förekomma i avsevärd utsträckning.
Förliksrådens verksamhet under den nya rättsordningen är mycket frekventerad
samt uppskattad bland befolkningen och myndigheterna.

De norska förliksraden synas vara en institution, som hör lyckligt samman
med en demokratisk rättegångsreform. Något motsvarande finnes stadgat även
i Danmark. I bägge länderna har denna folkdomstol traditioner från 1700-talet. Gemensam skandinavisk lagstiftning har länge nog stått på dagordningen.
I denna punkt borde vi taga lärdom av grannfolken.

En annan ansats är statsanslag till fri rättegång. Den har mera karaktären
av fattighjälp. Mången gång missbrukas den till förande av ohemul
talan. Vanligen är den väl till stöd för behöriga parter, men den förhjälper
icke parter i avlägsna gömställen till att finna vägarna, och kostnaderna för
målens beredning bli icke fullt betalda.

Slutligen ha inrättats rättshjälpsanstalter, som äro avsedda att lämna verklig
advokathjälp. Kommissionärer hos olika myndigheter höra dit. Offentliga
rättshjälpsanstalter äro mera fulländade inrättningar för ändamålet. Sådana
finnas i Stockholm och såsom det säges på två andra ställen. De äro således
ej ännu till någon hjälp för hela landet.

Varpå beror det nu, att de allmänna rättegångsordningarna icke förmå
lämna rättshjälp i någon mån at en myckenhet samhällsmedlemmar, och varför
ha de nämnda försöken ej kunnat leda till omfattande resultat? Saken är den
att konkurrenskampen trampar ned rättigheter och suddar ut förpliktelser
utan återvändo till domstolarna. För dem, som leva på skuggsidorna, är tillträde
till domstolarna i stor utsträckning en overklighet. De finna sig ej tillrätta
i de administrativa labyrinterna och mäkta ej de ekonomiska pålagorna.
Deras lagkunskap är ingen. Sociala författningar söka ibland skydda de svaga
men lämna ofta, kanske oftast, åt dem att själva förskaffa sig detta skydd
genom att instämma de mäktige, som hava hand över dem, till domstol. Där
offentlig rättshjälp understundom inrättats, lämnas den enligt sakens natur
ofta liknöjt och ägnas ett otillräckligt intresse. Rättsbildade advokater söka
sitt klientel hos samhällsklasser, som kunna betala. Hur ofta har jag ej fått
klagomål från lantbefolkning i Norrland över att de ej få stöd av lagfarna
advokater, enär dessa huvudsakligen äro sakförare för skogsbolagen.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

För dem, som sakna insikter, pengar, anseende och relationer, är vägen oftast
oframkomlig till rättsskipningen.

Innan den ekonomiska och andliga fattigdomen blivit avskaffad bland folket,
och det dröjer, behöver landet således en patriarkalisk organisation, som
undantagslöst och verksamt hjälper och skyddar de betryckta. Romarnas
folktribuner voro en sådan institution. De hade till uppgift att värna örn
menige mans rättssäkerhet gentemot de mäktige samt de av dem stiftade lagarna
och behärskade institutionerna.

Det låg något av ett romerskt drag över 1809 års svenska revolutionsmän.
De i våra grundlagar instiftade justitie- och militieombudsmännen utgöra en
liten avbild med kringskuren befogenhet till romarnas folktribuner. I dessa
ombudsmäns uppgifter ingår icke någon allmän rättshjälp mer än som innefattas
i deras förpliktelser att utröna lagskipningens tillstånd samt anmärka
författningarnas brister och uppgöra förslag till deras förbättring. Denna
befogenhet har till mycket ringa del utnyttjats. Erinringar i tekniska lagstiftningsfrågor
förekomma sparsamt då och då. Någon vidsyn över rättstillståndet
har icke ifrågakommit och sällan äskats. Det kan ej förväntas någon
omläggning av denna praxis.

Jag tror således, att en av tidens angelägenheter är att skapa ett folkligt
organ för en metodisk rättshjälp med förgreningar i hela landet. Den skulle
icke vänta på att bliva uppsökt. Den måste komma med sin aktion till folket,
intränga i deras bekymmer och tala allvar med dem, som vederbör.

Det har icke medhunnits för mig att i detta sammanhang närmare utveckla
detta ämne. Jag inskränker mig således nu till en erinran om detta otillfredsställda
behov av en organiserad medkänsla med de vanlottade och betryckta.

Likaväl som det inrättats statsorganisationer för att taga vård örn skogar
och jordbruk, kan väl tiden mogna någon gång för att på enahanda sätt taga
hand örn människorna. I spetsen för denna välfärdsinrättning bör ställas
två folkombudsmän eller kanske vi, så gärna först som sist, kunna kalla dem
folktribuner, valda efter de romerska förebilderna. Dessa vägar varsla, föreställer
jag mig, icke minst om den verkliga demokratiska rättegångsreformen.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa:

att riksdagen ville beträffande grunderna för en rättegångsreform
uttala sig för:

1) att i huvudsak godtaga det skisserade förslaget såsom
ett provisorium med uttalande tillika, att det bör snarast
möjligt efterträdas av en demokratisk rättegångsreform (2) ;

2) att huvudförhandling vid underrätt bör likasom vid hovrätt
och i högsta domstolen inledas med en neutral framställning
från domstolen eller dess kansli över tvistens utgångsläge
och huvuddrag, såvida ej domstolen anser det obehövligt

(4);

3) att uteblivande av vittnen, experter och parter ej får

Yrkanden.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

utgöra hinder för uppskov i syfte att tillgodogöra sig ett upplysande
bevisningsmaterial (5);

4) att förhandlingarna böra byggas på ett system, som fasthåller
skriftlighetens och muntlighetens ömsesidiga fördelar
med undanträngande av bådas olägenheter (6);

5) att domen bör örn möjligt avkunnas omedelbart efter
huvudförhandlingen med fasthållande likväl av den gamla domarregeln
att ’en domare skall icke vara snar till att döma,
ty en snar dom är varken god eller rättvis’ (8);

6) att part principiellt alltid bör inkallas personligen, om
domstolen ej anser det obehövligt;

att partens personliga hörande föregår advokaternas plädering; att

beivrande av falsk utsaga bör gälla varje sådan utsaga
och ej anknytas till särskilt förhör; samt

att övervägande bör ske örn utkrävande av parts sanningsplikt
även i vissa brottmål (10, 12);

7) att i avvaktan på reformens definitiva genomförande
för nästa riksdag framlägges en provisorisk bevisningslag eller
åtminstone en lag eller speciella lagar örn bevisning genom
sakkunniga och skyldighet att utlämna handlingar (11—15);

8) att förfarandet i hovrätten anordnas på följande sätt:
för alla mål anordnas offentlighet och en huvudförhandling;
först sker en neutral föredragning av målet från domstolens
sida av en ledamot i rätten eller en tjänsteman; parterna äga
därefter, örn de så önska, muntligen och fritt förhandla inför
domstolen; hovrätten kan vid behov inkalla frånvarande parter,
men parter i vissa mål böra ej enligt författningen mot
sin vilja alltid tvingas att inställa sig till muntlig plädering
med åtföljande omkostnader (20);

9) att huvudvikten i fråga örn domstolarnas organisation
lägges på underrätternas, de blivande folkdomstolarnas, organisation
såsom den första och sista instansen för flertalet rättssökande
i landet (22);

10) att en inkonsekvens, som bör framdeles avhjälpas, är
att rådhusrätterna äro kollegiala, vilket ökar rättssäkerheten,
under det att lantdomstolarna äro organiserade med ensamdomare,
vilket minskar rättssäkerheten och nämndens möjligheter
till inflytande (23—27);

11) att följaktligen även häradsrätterna organiseras med
ett kollegialt domareelement och i likhet med städerna beredas
inflytande på valet av sina domare;

12) att vid rättsskipningen i alla underrätter medverkar ett
lekmannaelement, vilket dock ej bör överhopas med förtroenden,
som det ej kan motsvara (24);

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

13) att skrivbiträdena vid domsagornas kanslier lika väl
som de rättsbildade biträdena erhålla fast anställning och därigenom
även domstolen, som skall främja rättssäkerheten, ej
behöver framträda i en oundgänglig funktion såsom uppbyggd
på dess frånvaro (25);

14) att staten framdeles bör övertaga rättsskipningen i städerna
;

att städer, som nu tämligen enhälligt önska behålla sin organisation,
icke mot sitt bestridande böra fråntagas densamma;
och

att, örn stadssamhället anses för litet för särjurisdiktion,
bristen bör helst avhjälpas genom att staden förenas med kringliggande
landsbygd till en domstol, som får åtnjuta fördelarna
av kollegialitet och täta sammanträden (28);

15) att nämnd inrättas vid rådhusrätterna omedelbart, därest
man nu berövar dem deras gamla inflytande på valet av
sina domare (31);

16) att nämnd, som skall inrättas vid hovrätt och kunna
eventuellt överrösta domstolen, bör hava mera beprövad sammansättning
än underrättsnämnden (34);

17) att hovrättsdivisionerna såsom för närvarande bliva
domföra med fyra ledamöter men att, örn dessa stanna två mot
två, skall tillkallas en femte ledamot; och

att under inga förhållanden det domföra antalet ledamöter
nedsättes till tre (35);

18) att, med iakttagande av likhet inför lagen, verksamma
åtgärder vidtagas för att minska och förekomma balans i
högsta domstolen;

att summa revisibilis följaktligen avskaffas för fullföljd i
högsta domstolen; och

att möjlighet skapas för utseende av vikarie till ledamot i
domstolen och tillsättande av extra avdelning för balansers
avarbetande (37);

19) att åklagarväsendets reformering ej leder till överorganisation; att

det humaniseras i utbildningen och tjänstebefattningen;
och

att följaktligen bland annat stadgas rätt och plikt för åklagare
att överklaga utslag, även därför att han anser den tilltalade
ej blivit tillräckligt milt bedömd (38);

20) att domarutbildningen sker på ett mindre schematiskt
och mera mänskligt sätt än som blivit ifrågasatt;

att vid förordnanden och utnämningar till domarbefattningar
betydelsen av sinnelaget och karaktärsegenskaper samt den
yngre generationens förmåga ej underskattas; och

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

att propositionens och utskottets attentat emot den av 1809
års lagstiftare instiftade rätt för städernas invånare till inflytande
på val av sina domare bör avvisas (41);

21) att parter, vittnen och experter i möjligaste mån förskonas
från långvarig väntan vid domstolarna och beredas tillfälle
att sittande avgiva sina utsagor;

22) att även tryckfrihetsprocessen omdanas till överensstämmelse
med det övriga rättegångsförfarandet och särskilt erhåller
en rimlig domstolsorganisation, till vilken bör anslutas
en hedersdomstol, sammansatt av lekmän;

23) att beräkningen av rättegångsreformens ekonomiska
konsekvenser ej måtte ske i underkant; och

att det rätlinjigaste är att öppet bekänna, hurusom i vår tid
en omfattande reform med nya inslag sällan åstadkommes utan
ökade kostnader (43);

24) att rättegångsreformen bör förbindas med ett förlikningsförfarande
och vidgad rättshjälp i olika avseenden och
särskilt till de många, som aldrig nå fram till domstolarna;

att för ändamålet tillika bör övervägas införande av en domstolsinstans,
motsvarande de norska och danska förlikningsråden; att

för framtiden samtidigt planlägges ett folkligt organ för
rationell tillmötesgående rättshjälp på olika områden med förgreningar
över hela landet under högsta ledning av två folkombudsmän
eller folktribuner; och

att på den vägen även inledes den verkliga demokratiska rättegångsreformen,
som söker tillgodose likhet inför lagen och
rättvisa åt alla. (0)».

av herr Linder, som i väsentliga delar instämt i herr Lindhagens reservation.

av herrar Eliel Löfgren och Hedlund i Östersund, vilka anfört:

»Ett rättegångsförfarande, grundat på principerna örn muntlighet och omedelbarhet,
ställer otvivelaktigt stora anspråk på rättsskipningens organ: domare,
åklagare och advokater. Skall en rättegångsreform verka i avsedd riktning
— för befrämjande av större säkerhet och skyndsamhet i det rättsliga
avgörandet — får man vara beredd att vid dess genomförande se till, att de
institutioner, som skola handhava de nya uppgifterna, också äga härför erforderliga
kvalifikationer. Traditioner, som anknyta sig till det rådande systemet,
kunna icke få vara avgörande för processreformens läggning i sådana
avseenden, där de äro oförenliga med dess syften.

Domstols- Det bör uppmärksammas, att under den hittillsvarande, grundliga utrednin°och
process- gen> vapi både lekmän och jurister deltagit, man varit tämligen enig örn två
reform. ting. Man har ansett, att en fullt tillfredsställande tillämpning av det nya för -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

farandet, som måste äga sin tyngdpunkt i underrätt, förutsatte tillgången till
högt kvalificerade domstolar i första instans. Och man har vidare hyst den
mening, att härför erfordrades en omorganisation av underdomstolarna, vilken
borde avse bildandet av större domkretsar, i allmänhet omfattande stad och
land.

I den föreliggande propositionen har nämnda uppfattning örn det mest effektiva
förfaringssättet för frågans lösning näppeligen motsagts. Då förslaget
icke desto mindre lämnat den nuvarande organisationen så gott som oberörd,
har detta väsentligen berott på de praktiska svårigheter det skulle möta att
inom rimlig tid få till stånd en omorganisation av underrätterna. Samtidigt
har föredragande departementschefen dock ansett det både möjligt och angeläget
att, med bibehållande av vår domstolsorganisation, åt denna anförtro de
uppgifter, som följa av den föreslagna reformen i själva förfarandet.

Yi finna en allmän processreform vara av behovet påkallad. Vårt ställningstagande
till det föreliggande förslaget måste därför i första hand bero av
frågan, huruvida syftemålet med ett reformerat förfarande kan vinnas på den
bestående organisationens grund.

Härvid bör förutskickas, att den, som deltagit i det särskilda utskottets
överläggningar, icke torde kunna annat än dela departementschefens uppfattning
därom, att särskilt med hänsyn till städernas ställning en fullständig omorganisation
av underrätterna under överskådlig tid är ogenomförbar.

Vid sådant förhållande återstår att avgöra, huruvida den i propositionen anvisade
vägen erbjuder så väsentliga fördelar för vår rättsskipning, att denna
väg bör väljas framför ett undanskjutande av reformen på obestämd tid. För
vår del anse vi, att, även med den begränsning regeringens förslag erhållit,
detsamma är ägnat att avhjälpa allvarliga brister i vår rättegångsordning.
Förutom uppskovssystemets avskaffande framstå särskilt den fria bevisprövningens
legalisering samt ordnandet av förundersökning i brottmål och vad
därmed sammanhänger såsom betydande vinster, vilka icke synas vara uppnåeliga
annat än medelst en allmän revision av rättegångsförfarandet. Onekligen
äger den fria bevisprövningen ett sådant organiskt samband med muntlighet
och koncentration i processen, att den därförutan knappast kan utövas under
tillräcklig garanti för rättssäkerheten. Yad åter angår förundersökningen i
brottmål, har angelägenheten av denna frågas lösning, såväl i allmänt som
enskilt intresse, gång efter annan erkänts men alltid ställts på framtiden i avvaktan
på en ''allmän rättegångsreform’. Samma negativa svar från riksdagens
sida har även lämnats vid försök till andra förbättringar i rättsskipningen genom
partiella reformer’. Det i propositionen framlagda programmet synes visa
en utväg ur den återvändsgränd, vari utvecklingen sålunda råkat.

Bibehållandet av en organisation, som uppvuxit i det skriftliga systemets
hägn, kan nödvändiggöra vissa modifikationer vid tillämpningen av de principer,
vilka karakterisera ett muntligt och omedelbart förfarande. Men å andra sidan
är det med en dylik domstolsorganisation så mycket mera angeläget att
icke göra sådana eftergifter åt traditionsbundenheten, att något väsentligt i de
nya principerna eller i de nödiga anordningarna för deras tillämpning kommer

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Muntlighet.

Protokoll.

Parterna
och deras
ombud.

att uppoffras. Härutinnan tyckes oss föredragande departementschefen, som
ingalunda förbisett nyss berörda synpunkter, i sina hänsyn till det nuvarande
rättegångsskicket ha gått nära gränsen för vad som kan anses förenligt med
det föreslagna nya systemet. Utskottets majoritet synes åter på vissa punkter
ha vida överskridit denna gräns i sin fruktan för nyheter, vilka blott äro en
naturlig konsekvens av den nya ordning man varit med örn att förorda. Och
det är fara värt att, därest en blivande lagstiftning medger för långt gående
avvikelser från de förutsättningar, under vilka ett muntligt förfarande är avsett
att arbeta, följden lätt blir desorganisation och snart nog återfall i det formalistiska
skriftliga uppskovssystemet.

Vad här anförts föranleder oss till vissa yrkanden, i ett pär punkter med
begäran örn förtydliganden av propositionens mening och i andra med anslutning
till propositionens ståndpunkt gent emot utskottets yttrande.

Där parten personligen uppträder inför rätta, synes det onödigt och främmande
för muntlighetens princip att uttryckligen medge undantag från förbudet
att förete skrift till utvecklingen av talan.

Yi anse det betänkligt att överhuvud medge någon utvidgning av protokollet
utöver vad som förutsattes i propositionen, helst som enligt denna protokollets
ram gjorts rätt tänjbar. Det må vara sant, att den skriftlighet, som utskottet,
än mera förbehållslöst än propositionen, tänkt skulle fortfara i överrätt,
såsom konsekvens medför en icke alltför knapphändig protokollföring rörande
de i underrätten framkomna relevanta fakta. Men även under sagda förutsättning
torde det mer än väl räcka med anteckningar härutinnan i den omfattning,
som i propositionen antytts.

Bibehållandet av partens gamla rätt att personligen utföra sin talan inför
domstol utesluter icke utan skulle tvärtom stå i god överensstämmelse med
principen att, när han anlitar ombud, detta bör fylla kravet på fullgod juridisk
utbildning och i övrigt vara väl kvalificerat för sitt värv. I en processordning
grundad på omedelbarhet och muntlighet har advokaten, likaväl som domaren,
bestämda uppgifter och bär sin del av ansvaret för en god rättsskipning. Även
ui skottet understryker ju starkt, att hela rättsförfarandet har sin tyngdpunkt i
underrätten och att det därför ligger vikt uppå att där vinna den bästa möjliga
utredning. Det synes oss ha varit från denna utgångspunkt mera konsekvent
att leda utvecklingen fram mot erkännande av de fullt kvalificerade advokaternas
behövlighet även i underrätten, än att — såsom utskottet funnit för gott
—- till på köpet vilja avvisa departementschefens förslag örn att endast rättsbildade
advokater må användas i överrätterna. I den muntliga process, som
det nu är fråga örn att införa, tillkommer det parterna, vare sig statsåklagare i
brottmål eller de enskilda parternas representanter, att själva framlägga sin
sak för domarens prövning. Om i denna nya rättegångsordning den nuvarande
domstolsorganisationen skall ha utsikt att på ett tillfredsställande sätt fylla sin

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

uppgift, måste den därför ha tillgång till kvalitativt något så när likvärdiga
representanter för partsintressena.

Av det sagda framgår, att vi i varje fall icke kunna vara med om att försvaga
den i propositionen föreslagna anordningen beträffande överrätt. Yi ansluta
oss i detta avseende till den av herr Bissmark m. fl. gjorda reservationen.

Med tillfredsställelse konstateras, att utskottet helt godkänt departementschefens
yttrande örn partens sanningsplikt ävensom erkänt angelägenheten att
begagna parts kännedom örn sakförhållandena genom att använda partsutsagan
som primärt bevismaterial. Ingendera parten bör a priori betraktas och behandlas
som ett misstänkt inkvisitionsobjekt. Tvärtom utgår domaren vid ett
muntligt förfarande nied fri bevisprövning hellre från antagandet att vardera
parten vill lojalt bidraga till sanningens utletande. Med denna utgångspunkt
och det muntliga förfarandets läggning i det hela följer det — såsom ock utskottet
i annat sammanhang antytt — att parten själv känner sig ha intresse
av att närvara och framlägga sin personliga syn på saken. Det torde därför
vara att förvänta, att part i allmänhet inställer sig redan i början av huvudförhandlingen
och därvid kan avge sin utsaga utan att han behöver därtill tvingas.
Men där så finnes vara av nöden, torde redan i samband med den förberedelse,
som skall föregå huvudförhandlingen, åtgärd kunna träffas för att
inkalla parten personligen till förhör i lämpligt sammanhang.

Vi ha velat göra denna erinran för att framhålla, att konsekvensen av partsutsagans
användning såsom primärt bevismedel bör vara, att parterna, såvitt
görligt, höras i processens början, så att den följande vittnesbevisningen verkligen
kan tjäna till belysande av den ena eller andra framställningens riktighet.

I propositionen heter det, att vittnesförhöret bör stå under ordförandens ledning.
Härom har ingen meningsskiljaktighet inom utskottet gjort sig gällande.
Men däremot lia, såsom framgår av utlåtandet, meningarna brutit sig
mot varandra därom, huruvida vittnesförhöret bör äga rum i den ordning att i
första hand parterna eller deras ombud direkt utfråga vittnena vid förhör och
motförhör, eller örn domaren alltjämt skall vara den aktive utfrågaren och
parternas spörsmål till vittnena förmedlas av denne.

Vi anse, att det förstberörda förfarandet är det enda, som fullt överensstämmer
med den muntliga förhandlingsmetoden, enligt vilken det ju är parternas
sak att framlägga bevismaterialet. Utskottets majoritet har haft en annan mening,
som synes oss väsentligt vara grundad på missförstånd och en inrotad förskräckelse
för det ''snärjande’ korsförhörets farligheter. Det är självklart att,
även med den direkta förhandlingsmetoden, ''domaren bör avvisa frågor, som
uppenbarligen ej höra till saken, eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga’.
Ävenså stämmer det väl med den av oss förordade metoden att domaren
själv framställer frågor i syfte att komplettera och klargöra materialet.
Men vad vi mena är, att domaren fyller denna sin processledande uppgift bäst
genom att låta parterna eller deras ombud i första hand direkt framställa sina
frågor och motfrågor.

Bevisnhi gen.

Förhör m ed
part.

Vittnen.

80 Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

^lliovrätt^ Utskottet har ifråga om förfarandet i hovrätt gjort det enligt vår mening
välbetänkta uttalandet, att ''undantagen från partens skyldighet att inställa sig
till muntlig förhandling böra hållas inom snäva gränser’. Det sätt, varpå
denna goda föresats utvecklats, inger emellertid farhåga för att det skriftliga
systemet kan komma att bibehållas i alltför vidsträckt omfattning. Beträffande
de ’snäva gränserna’ anknyter utskottet till de i propositionen gjorda
uttalandena. Tyvärr äro dessa emellertid icke så alldeles tydliga. Det kan icke
hero på en parts ställningstagande, örn muntlig förhandling skall komma till
stånd eller icke — snarare bör det bli så, att så snart en part begär muntlig förhandling
sådan skall äga rum. Frågan om vilkendera proceduren skall komma
till användning bör givetvis avgöras omedelbart vid överrättsprocessens
början.

Men inte ens i de fall, då muntlig förhandling skall förekomma, är utskottet
villigt att stadfästa regeln att processmaterialet skall framläggas av parterna
eller deras ombud. Avvisandet av departementschefens förord åt fordran på
rättsbildade ombud i överrätt har redan här hämnat sig. Icke allenast på
grund av den kvardröjande skriftligheten utan också för att hjälpa rådlösa
parter vid muntlig förhandling föreslår utskottet, att en referent inom hovrätten
alltid skall utses i och för föredragningen, så snart parterna eller deras
ombud icke uttryckligen begära att själva få framlägga målet.

Detta är väl ändå att alldeles ställa den sak, man vill främja, på huvudet.
De av utskottet förordade principerna — eller rättare bristen på principer —
måste medföra den största fara för att hela det muntliga systemet äventyras.
Blir det icke i överrätten en muntlig förhandling i verklig mening, kan man
med skäl frukta, att detta får sina konsekvenser även för processen i underrätt
■— och vad skall så hela reformen tjäna till?

Delar man uppriktigt departementschefens mening att det även i överrätt
bör sörjas för det muntliga förfarandets tillämpning, och vill man samtidigt
gå försiktigt fram med hänsyn till klagorätten i de mindre betydande målen,
torde i detta sammanhang bestämt böra uttalas, att vid muntlig förhandling
processmaterialet bör i regel framläggas genom parterna eller deras ombud.
Alltså böra parterna vara beredda att vid muntlig förhandling själva framlägga
sin sak, därest de icke på förhand enat sig örn att överlåta detta åt den
av hovrätten utsedde föredraganden. Örn nämligen skriftligheten bibehålies
till någon del, kan det ju vara lämpligt eller rent av nödvändigt att äga tillgång
till en av hovrätten utsedd person, föredraganden, som läst in målet. Men
anlitandet av denne bör vara undantag och icke regel.

I överensstämmelse med det ovan sagda yrkas vid punkt 20 (förfarandet i
hovrätt) följande särskilda ändringar i utlåtandet:

Femte stycket torde böra få följande lydelse: ’I samband med frågan örn anordnande
av muntlig förhandling i hovrätt står spörsmålet örn det sätt, varpå
processmaterialet skall där framläggas. I regel torde detta böra ske genom
parterna eller deras ombud. Farhågan att — ---eller där anställd tjänste man.

Behovet av ämbetsmannaföredragning kan till äventyrs jämväl föreligga,
då part uteblir och sådana omständigheter icke äro för handen, att han bör

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 1. 81

hämtas eller annorledes tvingas att komma tillstädes. Med hänsyn härtill bör

---vill åberopa’. De återstående meningarna i stycket torde utgå samt

ersättas med: ’Äro emellertid parterna tillstädes vid muntlig förhandling, synas
de själva böra framlägga saken. Frågan örn föredragningssättet torde på ett
tidigt stadium i fullföljdsförfarandet böra avgöras.’

I utskottsbetänkandet omförmäles, att ''inom utskottet uttalats sympati för
tanken att vissa anordningar borde vidtagas för att i särskilda fall ombesörja
rättsskipningen i de grova brottmålen’.

Här skall med ett par ord antydas vad i detta avseende inom utskottet anförts.

Spörsmålet örn en mera effektiv och tillfredsställande behandling av de grova
brottmålen har länge varit aktuellt. Anmärkningarna gälla i främsta rummet
polisundersökningen och vad därmed står i samband. Det kan dock icke hjälpas,
att vissa erinringar jämväl med fog kunna göras mot det sätt, varpå utredningen
av grova och invecklade brottmål stundom handhafts av domstolarna. Bedömandet
av brottet och brottslingens person, liksom av vittnesbevisningen i
brottmål, kräver speciella förutsättningar, som icke utan vidare beskäTts en
domare, därför att händelsevis inom hans jurisdiktion ett eller flera grova brott
blivit begångna. Därtill kommer, att somliga av dessa svårare brott (inbrott
av dynamitarder, mordattentat under automobilresa etc.) ofta visat sig ske i
följd inom det ena jurisdiktionsområdet efter det andra eller på sådant sätt att
brottsplatsen endast svårligen kan identifieras. Redan omständigheter av detta
slag synas tala för utbildningen av särskilda brottmålsdomare, vilka inom ett
större område — i viss kontakt även med en förbättrad förundersökning —
skulle ha till uppgift att rannsaka och döma i grova eller åtminstone de svåraste
brottmålen. För en dylik anordning tala dessutom vissa förhållanden, som
skulle inträda efter antagandet av en processordning av ungefär det slag, som
utskottet förordar. Det bör nämligen ihågkommas, att utredningen i de större
brottmålen är ytterst tidsödande, speciellt till följe förekomsten av ett stort
antal vittnen, behov av syn på stället m. m. Ett koncentrerat förfarande med
hörande i en följd av säg ett 50-tal vittnen kan lätt komma att taga icke blott
dagar utan veckor i anspråk. Arbetet härmed kan bli alltför tyngande för den
ordinarie domaren, helst örn denne icke har erfarenhet av dylika mål, eller
också har man att finna sig i alternativet att han tar särskild ledighet för rannsakningama
och att domsagan i övrigt skötes av vikarie. Därtill kommer en
annan omständighet, som pekar i samma riktning. Örn man skall undvika att
i överrätt upprepa bevisningen i de grövre brottmålen, bör särskilt i dessa, för
den enskildes välfärd och ära så viktiga mål den största vikt läggas på underrättsförfarandets
tillförlitlighet. Även denna synpunkt skulle tillgodoses, örn
man vidtoge särskilda anordningar för att ombesörja rättsskipningen i de grova
brottmålen. Det är att märka, att justitiekanslem, som på detta område bör
vara den mest kompetente auktoriteten, insett det berättigade i detta krav, som
Jhan för sin del velat tillgodose genom inrättande av särskilda brottmålsdomstolar.
Med hänsyn till att vi gilla den i propositionen uttalade uppfattningen

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 11 sami. 1 käft. (Nr 1.) b

Särskilda

brottmåls ting.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

därom att de allmänna domstolarna böra omhänderha prövningen även av de
grövre brottmålen, finna vi oss icke böra förorda det av justitiekansler!! föreslagna
tillvägagångssättet. Men vi anse det böra övervägas att — efter mönstret
av vad tidigare vid upprepade tillfällen skett i särskilda fall — genom mera
allmänna anordningar sörja för att rättsskipningen i åtminstone de grövsta
brottmålen ma komma att handhavas av särskilt på detta område utbildade domare,
vilka lämpligen torde kunna rannsaka och döma jämte den vanliga nämnden
pa orten. Pa detta sätt komme icke heller den allmänna domstolsorganisationen
att avsevärt rubbas.

Övergång Utskottet har i likhet med departementschefen ansett vissa förberedelser till
^ordningen?1 ^en nya ordningen nödvändiga. Bland dessa åtgärder märkes måhända främst
en reform av åklagarväsendet, om vars grundlinjer dock utskottet uraktlåtit att
yttra sig. I visst samband med denna fråga står den örn en förbättrad förundersökning
i brottmål med bestämmelser tillika örn sådana straffprocessuella
åtgärder som anhållande, häktning och kroppsrannsakan. Även örn härutinnan
någon fullständig lagstiftning icke kan föregå ikraftträdandet av en mera
allmän processreform, torde det vara nödvändigt att vidtaga vissa åtgärder i
detta avseende, särskilt med hänsyn till behovet av kompetenta undersökningsledare
och vissa andra garantier för en välordnad polisundersökning.

En annan sak av vikt är att begagna övergångstiden till att främja utvecklingen
av en ansvarig och kompetent advokatkår, på vars villighet och förmåga
att tjäna rättsskipningen reformens framtid till stor del dock beror. I detta
avseende ha vi instämt i herr Bissmarks m. fl. reservation. Därest riksdagen
skulle, i likhet med utskottet, helt gå in för de icke rättsbildade ombudens likaberättigande
i alla instanser, är det så mycket mera nödvändigt att, eventuellt
medelst nya föreskrifter, skärpa den tillsyn, som enligt gällande rättegångsordning
bör utövas över rättegångsombudens behöriga kompetens för sitt värv.

Det har otvivelaktigt sin stora betydelse, örn riksdagen, med antagande i
princip av propositionen, erkänner det föreslagna rättegångssättets företräden
framför det nuvarande, men för att detta erkännande icke skall bli ett tomt
ord våga vi hoppas att, då ett definitivt lagförslag upprättas, vederbörliga hänsyn
skola tagas till ovan antydda synpunkter.»

av herrar Johan Bernhard Johansson och Tersson i Falla, vilka anfört:

»Det svenska rättsväsendet måste anses i stort sett giva en god rättssäkerhet
och fungera så väl, att det av allmänheten omfattas med stort förtroende. Därmed
är dock ej sagt, att den nuvarande rättsproceduren är i alla avseenden den
bästa. Tvärtom torde det vara ostridigt, att det förfaringssätt, som utvecklat
sig med skriftliga inlagor, uppskov och därmed följande sönderdelning av målens
handläggning vid underrätterna, försvårar möjligheten att sammanhålla
och få en riktig helhetsbild av målen och därmed i viss mån äventyrar rättssäkerheten.
Även örn bristerna ej äro lika framträdande i överrätterna, torde
dock även här bestämda fördelar stå att vinna genom ett förfaringssätt bättre
än nu anpassat efter underrätternas och genom att organisationen bättre än nu

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

är fallet avpassas efter tidens behov av bekväm tillgänglighet och smidig funktion.
Det synes oss därför vara angeläget att avhjälpa de brister, som finnas
i vårt rättegångsväsende, och giva det en möjligast hög standard.

De huvudgrunder för en rättegångsreform, som framläggas i den föreliggande
propositionen med av utskottet föreslagna ändringar, synas oss i stort sett
lämpliga som underlag för utarbetande av förslag till ny rättegångsordning.

Dock synas hänsyn till praktiska synpunkter tala för en i vissa avseenden något
mindre genomgripande omläggning. I utskottets utlåtande har den i och
för sig riktiga muntlighetsprincipen fått en enligt vår mening allt för sträng
och rigorös prägel. Dessa anmärkningar synas oss befogade främst med hänsyn
till angelägenheten av att rättsförfarandet bör ske på ett för den rättssökande
allmänheten såvitt möjligt enkelt, smidigt och billigt sätt, på samma
gång kravet på rättssäkerhet väl tillgodoses. Vår mot utskottets utlåtande
avvikande uppfattning framgår av de mot utlåtandet i nedan angivna punkter
framställda erinringar.

Vi anse, att den även av oss godtagna muntlighetsprincipen här blivit alltför Muntlighet.
rigoröst fastslagen. Bristande vana vid offentligt framträdande och därav
alstrad nervositet göra det ofta svårt för den rättssökande att på ett redigt och
tillfredsställande sätt muntligen framställa sin sak vid en rättsförhandling.

Då det emellertid bör vara angeläget, att allmänheten kan i största möjliga utsträckning
få sina rättsfrågor handlagda och avgjorda vid domstol utan anlitande
av advokat, bör part äga att inför rätten muntligt föredraga en skriftlig
framställning av sin argumentering.

Av betydelse torde vara, att till ett mål hörande faktiska omständigheter så Protokoll.
noggrant antecknas i protokollet, att, örn på grund av särskilda orsaker målet
ej kan vid ett tillfälle slutföras, hela förhandlingen ej behöver ånyo upprullas,
liksom även att vid måls fullföljd i överrätt överprövning där i mindre och enklare
mål och även eljest, när parterna så önska och rätten finner skäligt, kan ske
utan en mera tyngande muntlig förhandling med för parterna kostsam inställelse.
Då det synes tveksamt, örn dessa önskemål kunna tillbörligt tillgodoses
vid utarbetande av lagförslag enligt propositionens och utskottets anvisningar,
ha vi ansett det riktigast att här otvetydigt angives, att de faktiska omständigheter,
som äro av avgörande betydelse i målet, böra så fullständigt antecknas
i protokollet, att icke ofullständighet härutinnan nödvändiggör en för parterna
tidsödande och kostsam inställelse i överrätt.

De möjligheter, som böra finnas till ett enkelt och billigt förfarande i överrätt Förfarandet
i de fall, då part där önskar en överprövning av ett mål, äro enligt vår mening * hovrätt.
allt för snävt begränsade i utskottets yttrande på denna punkt. Med allt erkännande
av den muntliga förhandlingens möjlighet att ge en klar och levande
bild av målets läge och på dess bedömande inverkande omständigheter, får ej
förbises därmed förenade besvär och kostnader vid partsinställelse i överrätt.

En betydande mängd mål ha också den jämförelsevis enkla struktur att, om
underrättsprotokollen äro tillfredsställande förda, det ej möter någon svårig -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

het att genom dem och processmaterialet i övrigt väl överblicka och bedöma
såväl sakläget som rättsfrågan. Under sådana omständigheter bör mål kunna
i hovrätten avgöras utan inställelse av part, örn denne det önskar och hovrätten
så finner lämpligt.»

Beträffande särskilda punkter i utskottets yttrande.

Vid punkt I. (Behov av en rättegångsreform).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka ansett,
att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Den föreliggande propositionen, som angiver grundlinjerna för en rättegångsreform,
innehåller otvivelaktigt åtskilliga beaktansvärda uppslag, ägnade att
undanröja förefintliga brister i vårt rättegångsväsen.

På en god rättegångsordning plägar man ställa de allmänna krav, att den
skall garantera rättsskipningens säkerhet, skyndsamhet och billighet i kostnadsavseende.

Av dessa krav är givetvis det, som avser rättssäkerheten, det viktigaste.
Emellertid torde det icke kunna med fog göras gällande, att vårt nuvarande
rättegångsväsen i någon högre grad äventyrar rättssäkerheten. I annat fall
skulle väl knappast våra domstolar och deras verksamhet omfattas av det stora
och allmänna förtroende, som nu kommer dem till del. Utan tvivel äro dock
åtgärder påkallade för uppnående av bättre förhållanden med avseende å rättssäkerheten.
Till sådana åtgärder torde framför allt hänföras de, som lämna
ökad trygghet för att i ett mål få fram sanningen och därigenom vinna större
säkerhet för ett tillförlitligt avgörande. Härutinnan kommer särskilt i betraktande
förslaget örn införande av fri bevisprövning med borttagande av
vittnesjäven samt anstalter för inskärpande och utkrävande i görligaste mån av
parts sanningsplikt.

Att kravet på skyndsamhet i vår rättsskipning icke nu är på tillfredsställande
sätt tillgodosett torde man allmänt vara enig örn. Även örn flertalet
mål i underrätterna avgöras relativt snabbt, utdragas dock ofta många mål genom
upprepade uppskov, vilka huvudsakligen torde föranledas av att parterna
eller deras ombud icke tillräckligt lägga sig vinn örn att skyndsamt förebringa
sin utredning och bevisning och därmed befordra ett snabbt avgörande.
Det är givetvis en angelägenhet av största vikt att få till stånd skyndsammast
möjliga avgörande av målen vid såväl under- som överrätter. Det i propositionen
föreslagna koncentrerade, muntliga förfarandet är säkerligen ägnat att
vid underrätterna befordra skyndsamheten, ehuru visserligen även andra utvägar
kunna tänkas, som skulle leda till samma mål, såsom exempelvis effektiva
förelägganden för parterna. För övrigt må erinras, att även enligt det föreslagna
systemet med uppdelning av förfarandet å förberedelse och huvudförhandling
stora och vidlyftiga mål säkerligen komma att kräva mycket lång tid
för förberedelsen, så att i många fall tiden från målets anhängiggörande genom
stämningen och till domen efter huvudförhandlingen blir högst avsevärd. Emellertid
måste det med styrka betonas, att kravet på skyndsamhet icke får drivas

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

så långt, att säkerheten i avgörandet äventyras. Det bör noga tillses,, att domen
ej meddelas, förrän målet blivit fullständigt utrett samt domstolen fatt tillfälle
till moget och noggrant övervägande av saken.

Vad åter angår det tredje huvudkravet å en god rättegångsordning eller billighet
i kostnadsavseende, torde de hos oss härutinnan radande förhallandena ej
giva anledning till anmärkning, da väl knappast något annat land har sa laga
processkostnader som vi.

Såsom av det föregående framgår vill utskottet ingalunda förneka, att vårt
rättegångsväsen är behäftat med ej oväsentliga brister, som det är angeläget att
avlägsna. Emellertid kan utskottet ej finna, att dessa brister äro så djupgående,
att deras avhjälpande kräver en så genomgripande omgestaltning av
vår rättegångsordning och särskilt förfarandet vid vara domstolar, som i propositionen
ifrågasättes. Det förefaller utskottet, i enlighet med vad som framhållits
i motionerna av herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp
och Persson i Grytterud, som örn man skulle kunna uppnå tillfredsställande
resultat genoiu partiella reformer och utan att, delvis efter utländska
förebilder, i allt för hög grad ombilda det rättegångssystem, som hos oss prövats
i århundraden och överhuvud befunnits gott.»

av herrar Schlyter, Wilhelm Björck, Lindqvist i Halmstad, Fast och Andersson
i Prästbol (se nedan vid punkt 30).

av herr Linder.

Vid punkt 2. (Huvudgrunder för en rättegångsreform).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka ansett,
att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Utskottet anser, att reformarbetet i huvudsak bör inriktas på åstadkommande
av ett förbättrat förfarande och därmed sammanhängande förhållanden.
Ändringar i organisationen böra vidtagas endast i den mån de äro nödvändiga
för att domstolar och andra organ skola bliva i stånd at‘t på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina uppgifter.»

Vid punkt 3. (Koncentration).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka ansett,
att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Huvudpunkten i den föreslagna rättegångsreformen avser införande av ett
koncentrerat muntligt förfarande med övergivande av det nuvarande blandade
muntliga och skriftliga systemet. Ett sådant förfarande anses i vida högre
grad än det nu i flertalet mål tillämpade systemet äga förmåga att befordra

snabbhet i rättsskipningen och-----framställningen kommer att

omedelbart belysas av andras utsagor. Även har framhållits, att ett koncentrerat,
muntligt förfarande erbjuder större förutsättningar särskilt för lekmännen
att följa förhandlingarna och att bilda sig en på egna iakttagelser grundad
uppfattning om sanningen i målet.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Å. andra sidan synes det koncentrerade, muntliga förfarandet kunna medföra
vissa olägenheter. I mycket omfattande mål med kanske flera dagars
huvudförhandling kan det komma att erbjuda svårigheter att sammanhålla det
pa en gang förebragta materialet. Förfarandet ställer synnerligen stora anspråk
såväl på domaren som på parterna och deras ombud. Det torde med säkerhet
kunna antagas, att part skall nödgas att i flertalet mål använda sig av rättsbildat
ombud, även örn han enligt propositionen äger att själv eller genom annat
ombud föra sin talan. Parterna torde härigenom komma att tillskyndas väsentligt
högre rättegångskostnader. Örn på grund av målets omfattning lång tid har
atgatt för förberedelsen, kommer huvudförhandlingen, då allt processmaterial
skall på en gång förebringas och alla vittnen höras, kanske att äga rum först
sedan åtskilliga månader eller ännu längre tid förflutit efter tvistens anhängiggörande.
Det kan då befaras, att vittnenas utsagor bli mindre tillförlitliga
än örn de kunnat höras på ett tidigare stadium av rättegången.»

Vid punkt 4. (Förberedelse).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka ansett,
att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»För vinnande-----han ämnar åberopa. I detta syfte har depar tementschefen

föreslagit, att i alla tvistemål och sådana brottmål, däri talan
föres allenast av enskild målsägande, huvudförhandlingen skall föregås av ett
förberedande förfarande.

Utskottet ansluter sig till tanken pa införande av ett förberedande förfarande
att föregå huvudförhandlingen. I stora och vidlyftiga mål kan en sådan
uppdelning av förfarandet vara synnerligen lämplig. Emellertid torde i åtskilliga
enklare mål ett förberedande förfarande vara onödigt. Det bör därför
enligt utskottets mening icke vara obligatoriskt, och torde det lämpligen
kunna överlåtas åt vederbörande domare att träffa avgörande härutinnan.

Enligt förslaget får till grund för domen läggas endast vad som förebringas
vid huvudförhandlingen, och, i den mån part vill till stöd för sin talan åberopa
material från förberedelsen, måste detta material ånyo ■ framläggas, då
målet upptages till huvudförhandling.

Utskottet anser, att hela processmaterialet bör få läggas till grund för domen
och salunda jämväl allt som förekommit vid förberedelsen, även örn något därav
ej framförts vid huvudförhandlingen. Till stöd för denna ståndpunkt tilllåter
sig utskottet åberopa Svea hovrätts uttalande härutinnan (Statens offentliga
utredningar 1927:15, sid. 22—23).

Det har ifragasatts, att huvudförhandlingen borde inledas med en av ordföranden
lämnad redogörelse för det vid förberedelsen åberopade materialet.

Särskilda, utskottets utlåta/nde Nr 1.

Om en sådan mera omfattande redogörelse icke skulle anses lämplig, synes
ordföranden i varje fall böra för att underlätta uppfattandet av den följande
partsframställningen vid huvudförhandlingens början kort angiva det genom
förberedelsen vunna utgångsläget för tvisten. I många fall torde en dylik
sammanfattning särskilt för lekmännen i rätten vara av värde.

Det förberedande förfarandet-----muntlig överläggning med

parterna. Örn förberedelsen är muntlig, böra parternas anföranden fullständigt
antecknas i protokollet.

Ett förberedande förfarande-----örn möjligt träffa förlikning.»

av herrar Per Gustafsson och Johansson i Bro, vilka ansett, att punkten bort
erhålla följande lydelse:

»För vinnande — — — — — fästa uppmärksamheten dära. X regel torde
vara lämpligt, att ordföranden för att underlätta uppfattandet av den följande
partsframställningen vid huvudförhandlingens början kort angiver det genom
förberedelsen vunna utgångsläget för tvisten. Särskilt för lekmännen i rätten
torde en dylik sammanfattning vara av värde.

Det förberedande-----träffa förlikning.»

av herr Linder.

Vid punkt 5. (Uppskov).

av herrar Christenson, Frändén, Jänsson i Boa och Olson i Torsby, vilka
ansett, att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Med införande av ett koncentrerat förfarande torde kunna förväntas, att
uppskov efter huvudförhandling i regel icke skall behöva äga rum. Emellertid
kan, på sätt herr Lindhagen i sin motion framhållit, uppskov bli nödvändigt
vid uteblivande av vittne, sakkunnig eller part. Vidare torde det, särskilt i
större mål, ej så sällan inträffa, att uppskov icke rimligen kan förvägras
part i anledning av vad som vid huvudförhandlingen förekommit. Att vid utevaro
av part, vittne eller annan vederbörande inställa huvudförhandlingen
synes utskottet icke lämpligt, utan torde malet böra handläggas, varefter, örn
så erfordras, uppskov meddelas för den uteblivnes hörande. Då uppskov från
huvudförhandling blir nödvändigt, torde fortsatt handläggning vid nästa rättegångstillfälle
böra ske utan upprepning av hela förfarandet. För att örn
möjligt undvika uppskov efter huvudförhandlingen synes det lämpligt föreskriva,
att envar, som kallats till huvudförhandling och blir hindrad att komma
tillstädes, skall ofördröjligen underrätta domaren härom. Därest det kan
ske utan olägenhet, bör i dylikt fall huvudförhandlingen uppskjutas till dag,
då samtliga kallade kunna inställa sig. Det har gjorts gällande, att part,
vittne eller annan, som genom förfallolös utevaro eller pa annat sätt orsakar
uppskov, borde åläggas skyldighet att gälda alla genom uppskovet föranledda
kostnader. Ett sådant åläggande torde ofta komma att te sig alltför strängt,
och synes i förevarande avseende stor varsamhet vara att tillråda.»

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Vid punkt 6. (Muntlighet).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka
ansett, att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»I nära samband med frågan örn koncentration i förfarandet står spörsmålet
örn skyldighet för parterna att muntligen utföra sin talan. Muntligheten
befordrar utan tvivel ett koncentrerat förfarande, men torde det vara
för mycket sagt, att ett sådant förfarande icke är möjligt utan strängt genomförd
muntlighet.

Till muntlighetens förtjänst räknas framför allt, att den ger en mera levande
bild av förhandlingen än vad som kan erhållas vid användande av skriftligt
framställningssätt. Detta är ju riktigt, men å andra sidan får man ej alldeles
bortse från den möjligheten, att ett medryckande muntligt anförande kan
få åhöraren att se saken från talarens synpunkter, även örn de ej äro riktiga,
vilket ej lika lätt torde kunna inträffa vid skriftligt yttrande. Den rena
muntligheten -— utan protokoll och utan skrifter -— förutsätter ju med nödvändighet
ett omedelbart avgörande av saken, medan intrycket av förhandlingen
ännu är friskt och levande. Redan efter några få dagar kan intrycket i viss
mån komma att förflyktigas och kanske rätt viktiga omständigheter rent av
falla ur minnet, särskilt örn ett stort och vidlyftigt mål handlagts. Å andra
sidan kan målets natur vara sådan, att ett avgörande omedelbart icke lämpligen
kan ske utan någon tids rådrum erfordras för närmare övervägande av
å ömse sidor förebragta skäl. Man kan sålunda i dylika fall vid den rena
muntligheten riskera antingen en förhastad dom eller förlust, åtminstone delvis,
av fördelen med det omedelbara intrycket från förhandlingen.

km annan olägenhet, som den rena muntligheten för med sig, ligger däri, att,
örn ett mal mäste uppskjutas, den redan företagna handläggningen måste göras
örn, vilket ju är synnerligen otillfredsställande. Likaledes måste, örn målet
föres vidare till överrätt, hela proceduren med utredning och bevisning företagas
ånyo.

De synnerligen stora praktiska olägenheter, som följa med den rena muntligheten,
ha gjort, att flera länder nödgats väsentligt inskränka redan införd
muntlighet i sitt rättegångsväsen. Sålunda har det både i Tyskland och Österrike
visat sig nödvändigt att använda skrift i betydligt större utsträckning
än som ursprungligen i lagstiftningen avsetts.

Det nu i propositionen förordade muntliga systemet är ju ej rent muntligt
i den mening, att protokoll och skrifter helt förbjudas. Men det synes utskottet,
som örn, även örn utskottet medgiver önskvärdheten av större koncentration och
ökad muntlighet i förfarandet vid våra underrätter, man bör vid lagstiftningen
härutinnan ga mera varsamt fram och lämna skriftligheten större utrymme än
propositionen gör.

Departementschefen har anfört, att det i regel icke bör vara tillåtet för part
att till rätten ingiva skriftliga, pa förhand uppsatta inlagor eller att uppläsa
sådana inlagor. Emellertid borde enligt departementschefens mening hinder
ej möta att för de säkerligen sällsynta fall, då skälig hänsyn till part kräver

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

det, tillåta den, som själv utför sin talan, att härför begagna av honom författad
skrift. I de av herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp och
Persson i Grytterud väckta motionerna har förordats sådan begränsning av
plikten för part att muntligen utföra sin talan, att rätten att uppläsa skriftliga
inlagor icke borde betagas honom i de fall, då detta för handläggningens
reda kunde vara lämpligt.

Enligt utskottets mening böra parterna vid huvudförhandlingen i regel muntligen
utföra sin talan. Emellertid bör part eller hans ombud äga rätt att, då
domaren finner skäligt sådant medgiva, ingiva och åberopa skriftlig inlaga,
vilken då bör av parten eller ombudet uppläsas. Särskilt i mera invecklade mål
kan det vara till stor fördel såväl för parterna som för domstolen, att partens
framställning göres skriftligen. Det kan för domaren vara förenat med
stora svårigheter att vid långa anföranden av parterna upptaga och i minnet
behålla allt vad som säges av betydelse för målet. Därtill kommer att, om
målet måste uppskjutas, dess fortsatta handläggning kan underlättas genom att
förut ingiven skrift då finnes kvar. Givetvis bör ej den omständighet, att
part medgives ingiva och uppläsa skrift, i och för sig föranleda uppskov.
Önskvärdheten av muntlig framställning bör ej utgöra hinder för part att
uppläsa sina yrkanden och ej heller att åberopa skriftligt bevismaterial eller
att förete handlingar, som kunna underlätta för domstolen att uppfatta saken.
»

Vid punkt 8. (Omedelbarhet).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka ansett,
att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»För vinnande av en koncentrerad muntlig förhandling är det av vikt, att
processmaterialet framlägges —---—---betingas av förhållandena.»

Vid punkt 9. (Protokoll).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka ansett,
att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Att för närvarande protokollet i rättegångsmål vid våra domstolar ofta ej
fyller befogade anspråk är säkerligen riktigt. Vid rättegången föras memorialanteckningar
angående vad som förekommer vid målets handläggning. Dessa
anteckningar läggas till grund för protokollet, som kanske ofta uppsättes
först lång tid efter handläggningen. Örn ej vid rättegångstillfället kontrollering
av vad som antecknats skett, är det givet, att protokollet lätt kan bliva
ofullständigt och otillförlitligt. Emellertid synas utan svårighet förbättringar
härutinnan kunna ske genom att exempelvis rättens ordförande dikterar vad
som skall antecknas i protokollet samt att antecknade utsagor av parter och
vittnen efter avslutande av ett anförande uppläsas, varefter vederbörande får
tillfälle göra rättelser och tillägg. Att protokollet vid rättegångstillfället uppsättes
och justeras i slutlig form synes ej nödvändigt och torde ej heller vara
lämpligt. Dels är väl vederbörande protokollsförare fullt upptagen under målets
handläggning och dels skulle protokollets formella avfattning bliva i hög

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

grad lidande på ett sådant förfarande, en omständighet, som ej bör frånkännas
all betydelse. Det sakliga innehållet får givetvis ej ändras. Protokollet bör
uppsättas inom mycket kort tid efter handläggningen.

Med avseende å innehållet i protokollet anser utskottet i anslutning till vad
som uttalats i de av herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp
och Persson i Grytterud väckta motionerna, att protokollet ej bör beskäras i så
stor utsträckning som föreslagits. Protokollet bör giva en möjligast tillförlitlig
bild av vad som förekommit och upptaga allt som är av vikt för bedömande av
målet. I fall, då ett mål fullföljes till hovrätten utan att muntlig förhandling
där ifrågakommer, är det nödvändigt, att protokollet har erforderlig fullständighet.
Beträffande parternas anföranden må erinras att, då förberedelse ägt
rum, vid vilken skriftligt förfarande tillämpats, parterna redan där i skrift
utvecklat sin talan och åberopat sina skäl därför. Vid huvudförhandlingen
torde parterna komma att under utvecklande av sin talan i stor utsträckning
upprepa vad de redan skriftligen anfört under förberedelsen. Detta behöver
givetvis ej antecknas i protokollet. Örn förberedelse ej ägt rum eller örn parts
anförande avviker från vad som förut anförts, bör fullständigare anteckning
av parts yttrande ske. I övrigt torde det vara bättre, att protokollet blir kanske
något för omfattande än örn det skulle bliva ofullständigt. Örn förberedelse
sker enligt muntligt förfarande, bör såsom förut angivits protokollet vid förberedelsen
fullständigt upptaga parternas yttranden.»

Vid punkt 10. (Partenia och deras ombud).

av herrar Bissmark, Eliel Löfgren, Åkerberg, Jonsson, Öhman, Lövgren i Nyborg
och Hedlund i Östersund, vilka ansett, att denna punkt bort erhålla följande
lydelse:

»Det är----- — i ämnet.

Utskottet har för sin del funnit den av departementschefen i förevarande
avseende intagna ståndpunkten väl grundad. Även örn man med hänsyn till
mängden av enklare mål vid våra underdomstolar och den på vissa orter förefintliga
bristen på rättsbildade ombud medgiver part att vid dessa domstolar
låta sin talan utföras av icke rättsbildade ombud, är steget därifrån långt till
att lämna dem samma frihet i fråga örn de högre instanserna. Hänsynen till
att mål endast när giltiga skäl därför äro fullföljas till högre instans kräver,
att bedömandet av frågan huruvida målet skall fullföljas eller icke sker under
medverkan av sakkunnig person, överdomstolarna kunna dessutom kräva, att
de personer, som inför dem föra talan såsom ombud, äro klart medvetna örn
vad som för sakens avgörande är relevant, så att icke tiden förspilles genom
onödiga utläggningar. Under det att vid under domstolarna huvudvikten ligger
på att ombudet förebringar utredning rörande sakläget, torde vid överdomstolen
tyngdpunkten ofta ligga i bedömandet av rättstillämpningen, vilket motiverar,
att kravet på ombudens juridiska insikter skärpes. Utskottet förbiser
ingalunda, att enbart den juridiska utbildningen icke skapar någon garanti för
att ombudet besitter de kvalifikationer, som i samtliga nu berörda avseenden
böra krävas av ett ombud, men en dylik utbildning synes dock vara en förutsätt -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

ning, som icke bör saknas. Även om man med skärpa betonar domstols rätt
att avvisa olämpliga ombud, lär man dock icke enbart på denna rätt kunna
grunda en förhoppning örn att endast fullt kompetenta ombud komma att användas
i överdomstolarna, då det kan antagas, att dessa endast i mycket påtagliga
fall komma att använda sin befogenhet. Uttalade farhågor för att utestängandet
av icke rättsbildade ombud från överinstanserna skulle medföra en
allmän höjning av processkostnaderna synas vara så mycket mindre grundade,
som redan nu bland de rättsbildade ombuden en stark konkurrens äger rum.
Denna synpunkt torde i varje fall icke böra leda längre än att ett icke rättsbildat
ombud, som redan i underrätten fört talan i målet, må kunna anlitas för
målets fullföljd i överrätterna under förutsättning att referentföredragning i
målet äger rum.»

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka ansett,
att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Det är tydligt-----—- hindras att uppträda. Särskilt stora krav

böra ställas å ombudens kompetens, då fråga är örn att föra talan i högsta domstolen.
I regel torde •— -----vidare föra annans talan.»

Vid punkt 12. (Förhör med part).

av herrar Per Gustafsson och Johansson i Bro, vilka ansett, att denna punkt
bort erhålla följande lydelse:

»I ett på fri bevisprövning — -— -— -—- — primärt bevismedel.

Rörande formen för parternas hörande under ansvar har departementschefen
ifrågasatt antingen att belägga varje falsk utsaga vid huvudförhandlingen
med straffansvar eller att anordna ett särskilt förhör, vid vars företagande förhörets
karaktär skulle uttryckligen angivas. Utskottet anser dock, att endast
det senare alternativet bör komma ifråga. Avgivandet av falsk utsaga synes
icke böra jämställas med mened utan beläggas med ett mindre strängt straff.»

av herrar Åkerberg och Hedlund i Östersund, vilka ansett, att denna
punkt bort erhålla följande lydelse:

»I ett-----väckta motionerna. Även om motionärernas uppgift

att det vore för svensk rätt främmande att stadga straff för falsk partsutsaga
ej håller streck, synes man dock böra gå synnerligen varligt fram på detta område.
Beträffande frågan under vilka villkor och vid vilket skede av rättegången
förhör med part under straffansvar bör anlitas som bevismedel ansluter sig
utskottet till processkommissionens uppfattning, enligt vilken sådant förhör
skall användas endast när rätten, efter det övrig bevisning blivit förebragt, finner
ytterligare upplysning örn något på sakens prövning inverkande sakförhållande
erforderligt och tillika antager, att sådan upplysning kan vinnas genom
parts hörande på angivet sätt. Vad kommissionen anför mot partseden,
bland annat det ur moralisk synpunkt betänkliga i att låta två mot varandra
stående parter under edsansvar intyga motstridande uppgifter, äger enligt utskottet
i viss mån sin tillämpning även örn eden utbytes mot en på heder och

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

samvete given försäkran och straffet sättes lägre än det som gäller för mened.
Sådant förhör under ansvar bör därför helst ej anlitas annat än i sådana fall,
där bevisning ej på annat sätt kan åvägabringas.»

av herr Fast.

Vid punkt 13. (Vittnen).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka
ansett, att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Vad angår bevisningen---------—■ höras upplysningsvis.

Av grundsatsen om muntlighet vid rättegången följer, att vittne skall avgiva,
sin berättelse muntligen. Hinder bör dock icke möta för vittne att till stöd för
sitt minne anlita anteckningar eller andra handlingar. Däremot bör vid vittnesförhör
skriftlig attest i regel icke få åberopas. I särskilda fall, såsom exempelvis
då sakkunnig höres såsom vittne eller där vittnesmålet avser invecklade
.tekniska och liknande frågor eller örn eljest skriftlig form kan betingas av omständigheterna,
synes dock attest utan olägenhet kunna användas.

I fråga örn formen--—--eller eljest otillbörliga.»

Vid punkt 14. (Sakkunniga).

av herrar Bissmark, Öhman, och Hedlund i Östersund, vilka ansett, att denna
punkt bort erhålla följande lydelse:

»Beträffande utredning---— — bäras av part. Under det förberedan de

förfarandet bör sakkunnig uppenbarligen utses av den, inför vilken förberedelsen
äger rum.»

Vid punkt 16. (Dom).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka
ansett, att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Såsom förut framhållits bör domen grundas å hela det i processen införda
materialet. Överläggning till dom bör örn möjligt hållas i omedelbar anslutning
till huvudförhandlingen. Huruvida domen även bör avkunnas omedelbart
efter överläggningen, synes böra bliva beroende på omständigheterna i varje
särskilt mål. I regel torde — såsom för närvarande ofta sker i de grova brottmålen
-—• domen kunna avsägas omedelbart, men, örn domstolen ej är fullt beredd
därtill, måste erforderligt rådrum lämnas för ett närmare övervägande av
det föreliggande materialet och domens utformande.»

Vid punkt 18. (Förberedande undersökning i brottmål).

av herrar Christensen, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka
ansett, att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Redan en tillämpning —-----icke bör bibehållas. Emellertid synes

även i brottmål allt processmaterial, vartill jämväl nämnda protokoll, som givetvis
företes vid huvudförhandlingen, torde få räknas, böra få beaktas vid
målets avgörande.»

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

Vid punkt 20. (Förfarandet i hovrätt).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka
ansett, att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Departementschefen har-----härskande uppfattningen.

Med avseende å sättet för målens handläggning i hovrätt anser utskottet, att
denna bör vara offentlig, men att, särskilt av kostnadsskäl, obligatorisk muntlig
partsförhandling icke bör förekomma i på långt när den utsträckning, som
departementschefen föreslagit. Enligt utskottets mening bör i fråga örn parts
inställelseplikt i hovrätt icke någon sådan åtskillnad, som departementschefen
förordat, göras mellan å ena sidan mindre mål, där tvisteföremålets värde är
obetydligt eller där fråga är om allenast bötesstraff, och å andra sidan mål, där
värdet är större eller straffet strängare. De materiellt mera betydande målen
kunna nämligen till sin formella struktur vara synnerligen enkla och klara,
så att ur processuell synpunkt alls intet behov föreligger av någon muntlig
partsframställning, under det att i mindre mål minst lika ofta som i andra
mål behov kan föreligga att för sanningens utletande eller tvistens klarläggande
kunna rikta frågor till parterna eller att åhöra deras muntliga sakframställningar
eller att få dem muntligen förhörda emot varandra. Huruvida ett sådant
behov av muntlig partsförhandling i varje särskilt mål föreligger, är domstolen
bäst skickad att bedöma. Utskottet ansluter sig sålunda i denna del till
den av herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp och Persson i
Grytterud i de av dem väckta motionerna uttalade meningen, att hovrätt i regel
bör kunna utan muntlig förhandling avgöra dit fullföljda mål, dock att, örn
hovrätten på parts yrkande eller eljest så finner erforderligt, muntlig förhandling
skall äga rum och parterna vara skyldiga att för sådant ändamål
själva eller genom ombud komma tillstädes i hovrätten.

I fråga örn det sätt, varpå processmaterialet skall i hovrätt framläggas, anser
utskottet, att även i de mål, där enligt hovrättens beslut muntlig partsförhandling
kan komma att äga rum, målet bör föredragas genom någon hovrättens
ledamot eller där anställd tjänsteman (hovrättsreferent). I övriga mål
bör givetvis, liksom nu, dylik föredragning ske.»

av herrar Eliel Löfgren och Hedlund i Östersund: se sid. 80.

av herr Linder.

Vid punkt 21. (Förfarandet i högsta domstolen).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka ansett,
att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Innan ställning — — .---- -—• bliva "föremål för närmare utredning.

Beträffande förfarandet i högsta domstolen anser utskottet, i överensstämmelse
med vad som uttalats i motionerna av herr von Geijer m. fl. samt herrar
Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud, det icke vara erforderligt att,
annat än i särskilda starkt avgränsade fall, uppehålla principen örn omedelbarhet
och muntlighet. Förfarandet i högsta domstolen bör alltså, enligt utskottets
mening, fortgå efter i huvudsak samma linjer som för närvarande.»

94 Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

av herr Wilhelm Björck, som ansett, att denna punkt bort erhålla följande
lydelse:

»Innan ställning tages-----i lag eller icke. I fråga om de fort satta

övervägandena rörande begränsning av fullföljdsrätten vill utskottet framhålla,
att den nuvarande ordningen i detta avseende icke kan anses tillfredsställande.
Eventuella bestämmelser i syfte att förhindra en alltför stark tillströmning
av mål till högsta domstolen måste emellertid enligt utskottets mening
utformas på sådant sätt, att grundsatsen örn alla medborgares likhet inför
lagen icke äventyras.

Beträffande förfarandet-----—- för närvarande.»

av herr Lövgren i Nyborg, som anfört:

»Departementschefen föreslår, att den nuvarande instansordningen bibehålies
och att mål, som fullföljts till högsta domstolen, bliva föremål för prövning
i hela sin vidd. För att minska tillströmningen av mål förutsättes bibehållandet
av den s. k. summa revisibilis, och även andra åtgärder till begränsning
av målens antal skola undersökas. Denna departementschefens uppfattning
delas av utskottet. För mig framstår det såsom onödigt att bibehålla treinstanssystemet
i hela sin nuvarande utsträckning. Genomför man en omorganisation
av underrätterna, vilken tillför dem ökad kompetens, och samtidigt en
ändring i förfarandet enligt departementschefens förslag, förefaller det onödigt
att anordna mer än en vadeinstans i själva sakfrågan. Upprepandet av bevisningen
måste med nödvändighet leda till att den blir sämre för var gång den
upprepas. Någon bättre rättvisa blir det säkerligen icke på detta sätt, men
det bereder stora möjligheter för en tredskande part att förhala målets slutliga
avgörande och sålunda skada sin motpart. Jag föreslår därför, att riksdagen
måtte uttala sig för att fullföljdsrätten till högsta domstolen begränsas till att
gälla endast rättsfrågan och fråga örn måls formella behandling. Begränsas
rätten till fullföljd på detta sätt, kan den år 1915 införda summa revisibilis
utan olägenhet avskaffas och ytterligare åtgärder i syfte att hindra tillströmningen
till högsta domstolen bliva överflödiga.»

av herr Linder.

Vid punkt 22. (Organisationen).

av herr Lövgren i Nyborg, som anfört:

»Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning i fråga om organisationen,
d. v. s. de nuvarande domstolarna lämnas i allt väsentligt orörda
och det nya förfarandet förutsättes genomfört utan att några väsentliga ändringar
av organisatorisk art vidtagas. Erfarenheterna från det reformarbete
på rättegångsväsendets område, som försiggått i vårt land under tiden efter
år 1810, synas mig dock giva vid handen, att det är ytterligt svårt att genomföra
några partiella reformer. Gentemot detta kan möjligen anföras, att en
omdaning av förfarandet i den utsträckning, som förutsättes i propositionen,
blir så djupgående, att det icke kan betraktas såsom en partiell reform utan så -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

som en verklig omdaning av rättegångsförfarandet, som sedan det väl genomförts
på grund av sin beskaffenhet komme att nödvändiggöra en omgestaltning
av domstolarna, så att dessa anpassade sig efter de krav, den nya rättegångsordningen
ställde på dem. Fara föreligger emellertid att reformen förfuskas,
örn dess omsättande i praktiken överlämnas åt domstolar, vilka äro så starkt
bundna vid det nuvarande skriftliga systemet med alla dess uppskov och andra
olägenheter. Domstolsorganisation, förfarande, rättsmedel och bevisning äga
ett så nära samband med varandra, att de med nödvändighet fordra en samtidig
revision av såväl förfarande som organisation, örn ett fullgott resultat skall
vinnas och de av utskottet konstaterade olägenheterna uti vår nu gällande rättegångsordning
avhjälpas. De smärre förändringar, som föreslås uti organisationen,
komma säkerligen att visa sig otillräckliga. Det vore därför välbetänkt,
örn man samtidigt med utarbetandet av en ny rättegångsbalk också utarbetade
förslag till ny domstolsorganisation enligt grunder, som på ett lämpligt
sätt anknöte densamma till det nya förfarandet. Då emellertid dessa synpunkter
icke vunnit någon anslutning inom utskottet, anser jag det lönlöst att
ställa något yrkande men har likväl ansett mig böra såsom ett särskilt yttrande
uttala, att en omorganisation av domstolarna enligt principer, som angivits uti
processkommissionens betänkande, bort företagas i samband med utarbetandet
av en ny rättegångsbalk.»

Vid punkt 24. (Nämndemännens antal och rösträtt).

av herrar Schlyter, Linder, Jonsson, Wilhelm Björck, Lindqvist i Halmstad,
Wikström, Fast, Olsson i Mora och Andersson i Prästbol, vilka ansett, att
denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Enighet----—• — sänktes.

Det framlagda förslaget att genom ändringar beträffande nämndens rösträtt
öka lekmännens inflytande har inom utskottet mött åtskilliga invändningar.
Härvid har framhållits, att något behov av en dylik förändring icke förelåge.
Lekmännens synpunkter kunde i allmänhet göra sig gällande under förtroendefull
samverkan med ordföranden, och nämndens inflytande sträckte sig
såsom departementschefen framhållit i verkligheten vida längre än som omedelbart
framginge av lagen. Det kunde tänkas, att ett uppgivande av kravet
på enhällighet skulle komma att sänka nämndens anseende. En dom, som
grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden, skulle icke äga samma
karaktär av ett fullödigt uttryck för den folkliga rättsuppfattningen och kunde
icke erhålla samma pondus som ett avgörande, dikterat av en enhällig nämnd.
Fara förefunnes att genom ändrade omröstningsregler politiska eller andra
ovidkommande hänsyn kunde vinna insteg vid nämndens avgöranden, vilket
skulle rubba förtroendet till nämnden. Å andra sidan har gjorts gällande, att
anledning icke förefunnes att inom en häradsrätt frångå de omröstningsregler,
som över allt annars tillämpas vid medborgares deltagande i allmänna ärendens
handläggning och enligt vilka en var i ett beslut deltagande åtnjuter en
röst.

Till stöd för det framlagda förslaget kunna emellertid enligt utskottets me -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

ning anföras starka skäl. För att lekmännen skola kunna göra den insats i
rättsskipningen, som är önskvärd, böra de erhålla ökat inflytande på målens
avgörande. Det nu tillämpade kravet på enhällighet i nämnden har medfört,
att det ofta är svårt för lekmännen att göra sin mening gällande. Särskilt
framträder detta i sådana fall, då någon av nämndens ledamöter redan till
följd av sin allmänna läggning över huvud känner sig förhindrad att avvika
från den rättsbildade ordförandens uppfattning. Därest ökat inflytande tillerkännes
nämndemännen, komma de säkerligen att starkare känna sitt ansvar
för domstolens avgörande och med större intresse deltaga i dess verksamhet.
Genom införande av en koncentrerad, muntlig förhandling skapas även ökade
förutsättningar för nämndemännen att bilda sig en på egna iakttagelser grundad
uppfattning i saken. Särskilt i brottmål kan det vara av värde, att lekmännen
kunna mot ämbetsdomarens juridiska bedömande hävda mera allmäntmänskliga
synpunkter. Ett vidgat inflytande för lekmännen skulle fördenskull
säkerligen bidraga till att öka allmänhetens förtroende för rättsskipningen. Erinras
må slutligen, att riksdagens andra kammare upprepade gånger (1901,
1902, 1903, 1907, 1908) uttalat, att nämndens betydelse borde stärkas och att
en ändring i detta hänseende vore en förutsättning för införande av fri bevisprövning.
På grund av det anförda och då några olägenheter av ett ökat lekmannainflytande
näppeligen äro att befara, men tanken att varje nämndeman
skulle erhålla en röst och målen avgöras efter enkel pluralitet icke stödjes av
någon allmännare uppfattning, ansluter sig utskottet till den av andra kammaren
tidigare förordade, av departementschefen nu upptagna tanken, att därest tre
fjärdedelar av nämnden förena sig örn en mening, denna mening skall bliva
rättens dom.

Vad angår det antal nämndemän, vars närvaro bör krävas för att rätten
skall vara domför, göra sig olika synpunkter gällande. Å ena sidan måste
beaktas, att vid ett reformerat förfarande antalet rättegångsdagar flerstädes
måste bliva avsevärt större än nu och att — för att icke nämndemännen i alltför
stor utsträckning skola tagas i anspråk -— antalet tjänstgörande nämndemän
därför bör hållas lågt. I denna riktning verka även kostnadshänsyn. Å
andra sidan bör nämnden icke vara mindre än att dess mening kan anses vara
uttryck för en allmän rättsuppfattning. Härtill kommer intresset att inom
nämnden erhålla företrädare för skilda folkgrupper och för domkretsens olika
delar. En lämplig avvägning mellan dessa synpunkter torde enligt utskottets
mening vinnas genom det av departementschefen framlagda förslaget att bestämma
antalet nämndemän till åtta. Därest vid uppskov i ett mål en av de
åtta nämndemän som närvarit från början skulle få förfall, kan det emellertid
vara praktiskt att rätten är domför med återstående sju nämndemän såsom för
närvarande är fallet. Vare sig sju eller åtta nämndemän närvara vid målets
avgörande, skulle enligt nyssnämnda omröstningsregel erfordras, att sex nämndemän
enades örn en mening för att kunna överrösta ordföranden.

Enligt vad utskottet i annat sammanhang uttalat bör möjlighet hållas
öppen att i vissa fall blott använda tre nämndemän. I dessa fall bör uppenbarligen
fordras enhällighet hos nämnden för att den skall kunna överrösta ord -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

föranden. Med hänsyn till ökningen i antalet rättegångsdagar torde för åtskilliga
tingslag böra väljas flera nämndemän än för närvarande och en rationell
fördelning av deras tjänstgöringsskyldighet åvägabringas, så att varje
enskild nämndeman icke kommer att över hövan betungas av sin tjänstgöring.

Vid behandlingen---författningsbestämmelser.»

av herr Lövgren i Nyborg, som anfört:

»Utskottet har ansett, att nämnden i fortsättningen liksom nu bör vara domför
då sju ledamöter äro närvarande. Enligt min bestämda uppfattning är den
nuvarande nämnden en onödigt tung apparat. Dess antal bör därför sättas till
fem och den nuvarande kollektiva rösträtten inom nämnden ersättas med individuell
rösträtt. Säkerhet emot illa övervägda domar erhålles genom det förhållandet,
att då man väljer talet fem, erfordras det fyra för att överrösta domaren
och den femte nämndemannen. Det blir sålunda i verkligheten kvalificerad
majoritet vid avkunnandet av dom.»

av herr Åkerberg.

Vid punkt 25. (Arbetsfördelning mellan häradshövdingen och hans biträden).

av herr Wilhelm Björck, som ansett, att denna punkt bort erhålla följande
lydelse:

»Vägande anmärkningar-----komma att minskas. I särskilt

stora domsagor lärer emellertid vara erforderligt, att tillgång finnes till biträde,
som vid sidan av häradshövdingen och sekreteraren på eget ansvar fullgör vissa
domaruppgifter.»

av herr Linder.

Vid punkt 26. (Domsagoindelning).

av herr Lövgren i Nyborg, som anfört:

»Utskottet liksom departementschefen anser, att någon allmän omreglering
av domsagorna icke är nödvändig vid genomförandet av en rättegångsreform.
Gentemot detta tillåter jag mig att påpeka den likartade livsföring, som numera
råder i stad och på landsbygd, vilken gör det absurt att bibehålla någon
skillnad mellan underrätterna i städerna och på landet. Vid tiden för reformens
genomförande, vilken väl kan antagas vara för handen om åtta ä tio år,
har denna nivellering mellan stad och land på grund av den tekniska utvecklingen
ytterligare fortskridit. Följaktligen borde man i samband med reformens
genomförande också utplåna skillnaden mellan stad och land i avseende
på rättsskipningen och ansluta alla de städer, vilka äro för små att bilda egen
domsaga, till närgränsande landsbygds domsaga. Vid denna omreglering bör
tillses, att domsagan göres så stor, att den lämnar full sysselsättning åt minst
tre personer med juridisk bildning och domarkompetens. Därigenom skulle
vinnas, att den av de rättsbildade, som sutte såsom ordförande vid ett måls
handläggning, i kristiga fall hade möjlighet att rådgöra med andra rättsbildade

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 11 sami. 1 haft. (Nr 1.) 7

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

kolleger, vilket otvivelaktigt skulle öka domstolens auktoritet och minska fullföljden
till högre rätt.»

Vid punkt 28. (Statens övertagande av i ättsskipningen i städerna).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka
ansett, att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att såsom departementschefen
antytt rättsskipningens ordnande och bekostande är en statens
angelägenhet, ävensom att de förhållanden, som förut motiverade, att städerna
i judiciellt hänseende intogo en särställning, numera i huvudsak icke längre
äro för handen. Goda skäl kunna därför åberopas för anslutning i princip
till det i herr Lindhagens motion gjorda uttalandet, att rättsskipningen i städerna
bör övertagas av staten. Utskottet kan däremot icke biträda samme
motionärs uppfattning -------återkomma i det följande.

Utskottet anser sålunda, att ett allmänt överförande till staten av rättsskipningen
i städerna icke påkallas av rättegångsreformens genomförande.

Vad åter angår frågan örn indragning av jurisdiktionen för vissa städer har
departementschefen anfört, att i de större och medelstora städerna den nuvarande
domstolsorganisationen borde fortbestå, dock med iakttagande av att rådhusrätterna
alltid skulle bestå av tre lagfarna ledamöter. Däremot erbjöde
rådhusrätterpa i de mindre städerna icke fullgoda garantier för en tillfredsställande
rättsskipning och borde därför upphöra. Enligt departementschefens
mening borde en dylik förändring vara påkallad alldeles oberoende av en allmän
rättegangsreform, och mäste det under sådana förhållanden ur alla synpunkter
anses vara till fördel, att åtgärder snarast möjligt vidtoges för att
efter hand bringa dessa domstolar att upphöra.

Såsom skäl för indragningen av jurisdiktionen i de mindre städerna har huvudsakligen
antörts, dels att garanti saknades för att stadsdomarämbetena
bleve besatta med fullt kvalificerade personer dels ock att på grund av målens
ringa omfattning stadsdomama icke genom sin verksamhet vid domstolen kunde
vinna ökad utbildning utan snarare måste förväntas gå tillbaka i erfarenhet
och kunskaper.

Vad det första skälet beträffar torde detta komma att förfalla genom införande
av annan ordning för tillsättande av stadsdomare i huvudsaklig överensstämmelse
med departementschefens förslag. Det andra skälet torde knappast
hava någon tillämpning å de rådhusrätter, som hava minst två lagfarna
ledamöter. Vid dessa rådhusrätter äro göromålen säkerligen så pass omfattande,
att där anställda domare kunna vidmakthålla kunskaper och intresse
för rättsskipningen. Detsamma torde vara förhållandet med åtskilliga städer,
som hava endast en lagfaren ledamot i sin rådhusrätt. Av rättsstatistiken
synes framgå, att i flera dylika städer handläggas rättegångsmål till större
antal än som förekommer i mindre domsagor.

Utskottet bär salunda icke kunnat finna, att hänsyn till rättsskipningen
kräver indragning av jurisdiktionen i så många städer -— antalet torde uppgå
till mellan 50 och 60 — som departementschefen ifrågasätter. Därtill kom -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

mer, att jurisdiktionen för städerna är ett av dem högt skattat flerhundraårigt
privilegium, som ej bör berövas dem utan verkligt tvingande skäl. Rättsskipningen
betalas nu av städerna själva, varigenom kostnader härför inbesparas
för statsverket.

Örn en stad fråntages sin särskilda jurisdiktion, bör den givetvis befrias
från de med den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna.
Härav följer, att, örn ett större antal städer skulle få sin jurisdiktion indragen,
staten under en lång övergångstid kommer att få vidkännas högst betydande
kostnader i ersättning åt på indragningsstat ställda stadsdomare.

Vid nu angivna förhållanden anser utskottet, att städerna böra få bibehållas
vid sin jurisdiktion i långt större omfattning än departementschefen
ifrågasatt. Ett bestämt ställningstagande till denna fråga synes icke möjligt
förrän efter närmare utredning av alla på frågan inverkande omständigheter.

Under de senare årtiondena hava åtskilliga städer tillkommit, av vilka flera
nått en betydande storlek. Dessa städer hava icke erhållit särskild jurisdiktion,
ehuru flera av dem därom gjort framställning. Enligt utskottets mening
böra ifrågavarande städer erhålla rätt till egen jurisdiktion, under förutsättning
att de med hänsyn till folkmängd och andra förhållanden kunna
anses äga tillräcklig förutsättning att uppbära en sådan.»

av herrar Schlyter, Wilhelm Björck, Lindqvist i Halmstad, Fast och Andersson
i Prästbol: se nedan vid punkt 80.

av herr Linder.

Vid punkt 29. (Antalet juristdomare i rådhusrätt).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka ansett,
att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Utskottet saknar anledning att föreslå ändring beträffande rådhusrätternas
organisation, såvitt angår antalet juristdomare.»

Vid punkterna I (s. 8), 28 och 30. (Ordningen för tillsättande av domare i stad).

av herrar Schlyter, Wilhelm Björck, Lindqvist i Halmstad, Fast och Andersson
i Prästbol, vilka ansett,

att sista stycket å sid. 8 bort erhålla följande lydelse:

»Jämväl i fråga om städernas domstolar kunna vissa anmärkningar framställas.
Den särskilda ordning som gäller för tillsättande av städernas domare
har medfört en skarp gräns mellan dessa domare och den statliga domarkåren
och därigenom förhindrat en ur olika synpunkter önskvärd cirkulation
inom domarståndet. En viss svaghet — — — insikter och erfarenhet.»

att i första stycket av punkt 28 de sista 10 raderna (»Mera vägande---

i det följande») bort utgå,

samt att punkt 30 bort erhålla följande lydelse:

»Beträffande de anmärkningar, som framställts mot den nu gällande ordningen
för tillsättande av städernas domare, håller utskottet före, att med
hänsyn dels till den nuvarande sammankopplingen av rättsskipning och för -

100

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

vältning i städerna, dels det förhållandet, att städerna själva huvudsakligen avlöna
borgmästare och rådmän, det ej nu bör ifrågakomma att göra någon rubbning
i det inflytande städernas befolkning sedan gammalt ägt på ifrågavarande
domarbefattningars tillsättande. Då därtill kommer, att städerna icke
på samma sätt som landsbygden skulle äga utöva inflytande på domstolarnas
sammansättning genom val av lekmannabisittare i rätten, synes det vara
rimligt, att de bibehållas vid sin nuvarande befogenhet att utan bundenhet av
något förslag från statlig myndighets sida själva välja sina rättsbildade domare.
Den obestridligen önskvärda cirkulationen mellan stads- och statsdomstolama
lärer kunna uppnås genom enklare medel än organisatoriska anordningar,
vilka ej böra komma under övervägande förrän i samband med statens
övertagande av rättsskipningen även i de större städerna.»

av herr Linder.

Vid punkt 31. (Nämnd i rådhusrätt).

av herrar Schlyter, Åkerberg, Jonsson, Wilhelm Björck, Lindqvist i Halmstad,
Lövgren i Nyborg, Wikström, Fast, Olsson i Mora och Andersson i Prästbol,
vilka ansett, att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»I visst — — — stadsdomstolarna.

Mot tanken att införa nämnd i rådhusrätterna ha inom utskottet vissa betänkligheter
anförts. Salunda har framhållits, att förutsättningarna för ett
verksamt lekmannadeltagande vore avsevärt sämre i de större städerna än
annorstädes i landet. I motsats till häradsnämnden saknade en eventuell nämnd
i städerna stöd av all tradition, och det kunde befaras, att den icke skulle komma
att åtnjuta samma anseende och förtroende som nämnden på landsbygden.
Betydande svårigheter mötte även, då det gällde att inordna nämnden i en
kollegialt sammansatt domstol.

Enligt utskottets mening förtjäna de framställda anmärkningarna så till
vida beaktande, att det icke bör komma i fråga att i samma utsträckning
som på landet låta lekmän medverka i rättsskipningen i städerna. Att helt
utesluta lekmannadeltagande i stadsdomstolarna torde emellertid icke vara
välbetänkt. Lekmännen tillföra domstolen ökad livserfarenhet och personkännedom.
Deras i vissa fall friare uppfattning kompletterar på ett lyckligt sätt
ämbetsdomamas mera juridiska synpunkter, och framför allt är lekmännens
deltagande ägnat att stärka den allmänna tilliten till rättsskipningen. Lekmännens
medverkan är av särskilt värde i brottmålen. Med hänsyn till de
grannlaga avgöranden, som äro förenade med straffrättsskipningen, är det
särskilt angeläget att på detta område trygga allmänhetens förtroende för
rättsväsendet. Härtill kommer, att i dessa mål möjligheterna för ett verksamt
deltagande från lekmännens sida äro betydligt större än i andra mål. Saksammanhanget
är i regel enklare och av mera allmänt intresse; bevisningsoch
andra omdömesspörsmål intaga ofta ett betydande rum, och särskilt
straffmätningsfrågorna ägna sig väl för lekmännens medverkan. På grund
av vad sålunda anförts anser utskottet, att jämväl vid rådhusrätterna nämnd
bör deltaga i handläggningen av brottmål. Dock synes, såsom departements -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

101

chefen även torde lia avsett, nämnds medverkan kunna undvaras i fråga örn
ringare brottmål. Var gränsen skall dragas bör bliva föremål för ytterligare
undersökning. Särskilt angelägen synes medverkan av lekmän Vara då fråga
är örn brott, förövat av person under aderton år. Vad angår sättet för nämndens
infogande i stadsdomstolarna anser utskottet det vid sidan örn den av
departementschefen föreslagna anordningen jämväl böra undersökas, huruvida
icke nämnden borde träda i stället för de båda rättsbildade bisittarna, så att
rådhusrätten i brottmål finge en sammansättning motsvarande häradsrättens.»

av herr Linder.

Vid punkt 34. (Hovrättsting).

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka ansett,
att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Emot förslaget örn hovrättsting resa sig enligt utskottets mening starka betänkligheter.
Något större behov därav ur synpunkten att därigenom hovrätterna
skulle göras lättare tillgängliga för allmänheten lärer knappast komma att
föreligga. Ty meningen är ju, att antalet hovrätter skall ökas och i samband
därmed det varje särskild hovrätt tilldelade jurisdiktionsområdet minskas till
en storlek, som gör det lättare för parter och andra vederbörande att komma i
förbindelse med hovrätten. Den ytterligare fördel i nämnda hänseende, som
genom hovrättstingen skulle kunna vinnas, svarar på intet sätt mot de betydande
olägenheter, som av anordningen skulle följa. Flertalet hovrätter torde efter
rättegångsreformens genomförande komma att bestå av allenast två divisioner.
Halva hovrättens bortovaro gång efter annan för avhållande av hovrättsting
ute i landsorten skulle komma att i hög grad förrycka och förhindra arbetets
jämna gång. Örn ej arbetet i hovrätten skall allt för mycket försenas genom
att en division emellanåt är borta på hovrättsting, torde det vara nödigt att
utöka hovrättens arbetskrafter. Såväl härigenom som även i och för anordnande
av hovrättstingen skulle ej oväsentliga kostnader uppkomma.

För den händelse, i enlighet med vad utskottet föreslagit, muntlig förhandling
i hovrätt kommer att äga rum i betydligt mindre utsträckning än vad departementschefen
förutsatt, synes anledning att införa en för oss så främmande
anordning som hovrättsting än mindre föreligga. Örn i särskilt fall en undersökning
på plats utanför hovrättsstaden skulle visa sig erforderlig, kan en sådan
undersökning mycket väl förrättas av en hovrättsledamot med biträde av
underdomare eller nämndemän i orten efter ungefärligt mönster av stadgandet i
14 kap. 3 § jordabalken örn hovrättssyn i ägotvister.

Utskottet finner sig sålunda, särskilt med hänsyn till de praktiska svårigheter
och de säkerligen avsevärda kostnader, som införande av hovrättsting skulle
medföra, icke kunna biträda departementschefens förslag i denna del.»

Vid punkt 35. (Antalet juristdomare i hovrätt).

av herrar Schlyter, Åkerberg, Wilhelm Björck, Lindqvist i Halmstad, Lövgren
i Nyborg, Fast och Andersson i Prästbol, vilka ansett, att första stycket
i nämnda punkt bort erhålla följande lydelse:

102

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 1.

»Vad angår antalet ledamöter på varje avdelning i hovrätt bör beaktas, att
enligt utskottets förslag i varje mål skall utses en referent. Utskottet har
närmast tänkt sig, att denne skulle tagas bland de yngre jurister, som aspirera
på befordran inom hovrätten och vilka närmast skulle motsvara de nuvarande
assessorerna. Dessa referenter komme att erhålla en ställning snarlik en ledamots.
Tydligen borde de äga avgiva förslag till hovrättens dom på samma
sätt som för närvarande revisionssekreterarna inom högsta domstolen. Tjänstgöringen
som referent komme att innebära en utmärkt utbildning för dessa
unga jurister och torde i detta hänseende i huvudsak komma att motsvara den
utbildning de skulle erhållit genom att såsom fjärde man på en hovrättsdivision
deltaga i målens avdömande. Vid sådant förhållande lärer icke av hänsyn
till juristutbildningen det nuvarande extra ordinariesystemet i hovrätterna
behöva upprätthållas i den utsträckning, som varit tänkt, örn den av departemenschefen
föreslagna domförhetsregeln skolat införas, utan bör det tagas under
övervägande, huruvida icke det domföra antalet ledamöter i hovrätt, i samband
med skärpning av kravet att de ordinarie hovrättsledamöterna själva skola
förvalta sina ämbeten, kunde sättas till tre. Ett udda antal ledamöter i hovrätten
synes dessutom givet vara att föredraga framför en ordning, enligt vilken
en hovrättsdom skulle kunna meddelas med två röster mot två, något som
för närvarande icke är tillåtet. Genom den ifrågasatta inskränkningen av
ledamotsantalet skulle även kunna uppvägas den av referentföredragningen vållade
merkostnaden för statsverket.»

av herr Linder.

Vid punkt 36. (Nämnd i hovrätt).

av herrar Schlyter, Linder, Åkerberg, Jonsson, Wilhelm Björck, Lindqvist
i Halmstad, Lövgren i Nyborg, Wikström, Fast, Olsson i Mora och Andersson
i Prästbol, vilka ansett, att denna punkt bort erhålla följande lydelse:

»Såsom-----nyttan av den föreslagna nämnden. De skäl, som ti digare

anförts för deltagande av nämnd i rådhusrätt vid handläggning av
brottmål, kunna i huvudsak åberopas även för anlitande av nämnd i hovrätt,
när fråga är örn en förnyad bevisprövning på grundvalen av inför hovrätten
omedelbart upptagen vittnesbevisning. På grund av de praktiska svårigheter,
som äro förbundna med nämnds medverkan i hovrätt, synes denna emellertid
allenast böra förekomma i grövre brottmål. Särskilt vid de föreslagna hovrättstingen
i orterna torde det befinnas lämpligt att förstärka hovrätten med
nämnd. I fråga örn hovrättsnämndens inflytande synes böra övervägas,
huruvida det icke bör föreskrivas, att endast det votum, som biträdes av en
enhällig nämnd, bör gälla mot den mening, som uttalas av ämbetsdomarna,
dock att ämbetsdomarnas enhälliga mening bör gälla när denna är mildare.»

Vid punkt 39. (Advokatväsendet).

av herrar Bissmark, Eliel Löfgren, Åkerberg, Jernsson, Öhman, Lövgren i
Nyborg och Hedlund i Östersund, vilka ansett, att denna punkt bort erhålla
följande lydelse:

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

103

»Då utskottet såsom redan berörts funnit sig böra förorda, att rätten att i
överdomstolarna föra annans talan begränsas till rättsbildade personer, anser
utskottet synnerligen angeläget, att tillgång finnes till en kår av väl utbildade
advokater, vilka äga förmåga och vilja att främja en god rättsskipning. Behovet
av ett gott advokatstånd blir än starkare efter införande av ett på koncentration
och muntlighet byggt förfarande. Visserligen torde på sätt departementschefen
anfört advokatverksamheten alltjämt böra äga karaktär av ett fritt yrke, där
det naturliga urvalet får göra sig gällande, men möjlighet bör dock finnas för
ingripande, då ett dylikt påkallas för tillgodoseende av rättsskipningens intresse.
Hur detta syfte skall vinnas bör såsom departementschefen uttalat
bliva föremål för närmare övervägande.»

av herr Linder.

Vid punkt 43. (Rättcgångsreformens ekonomiska verkningar).

av herr Linder.

104

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning . . .................................... 2

Lagkommittén och äldre lagberedningen..................... 2

Nya lagberedningen och förstärkta lagberedningen................ 2

Processkommissionen............................... 3

Ekonomisakkunniga............................... 4

1928 års kommunalförvaltningssakkunniga.................... 4

Sakkunniga för fortsatt beredande av frågan örn en rättegångsreform...... 4

Nu föreliggande proposition........................... 4

Utskottets yttrande................................. 5

Behov av en rättegångsreform (1).......................... 5

Huvudgrunder för en rättegångsreform (2)......................10

Förfarandet

Koncentration (3).............................10

Förberedelse (4)............................10

Uppskov (5)..............................12

Muntlighet (6)..............................13

Offentlighet (7)..............................14

Omedelbarhet (8).............................14

Protokoll (9)...............................14

Parterna och deras ombud (10)........ 16

Bevisningen

Fri bevisprövning (11).........................17

Förhör med part (12) 18

Vittnen (13)..............................18

Sakkunniga (14)............................20

Skriftliga bevis (15)..........................20

Dom (16) ..............• •................20

Särskilda regler örn förfarandet i brottmål

Allmänna grunder (17).........................21

Förberedande undersökning (18).....................21

Tvångsmedel (19)...........................22

Förfarandet i hovrätt (20)........................23

Förfarandet i högsta domstolen (21)...................26

Organisationen (22)...............................27

Häradsrätterna

Antalet jnristdomare (23)........................27

Nämndemännens antal och rösträtt (24) 27

Arbetsfördelning mellan häradshövdingen och hans biträden (25).......29

Domsagoindelning (26).........................30

Tingsordning (27)...........................31

Särskilda utskottets utläta/nde Nr 1. 105

Sid.

Rådhusrätterna

Statens övertagande av rättsskipningen i städerna (28)...........31

Antalet j arfdomare (29)........................33

Ordningen för tillsättande av domare (30) ,...............33

Nämnd (31)..............................33

Särskilda förlikningsorgan (32)......................35

Hovrätterna

Hovrätternas nppdelning (33) ............35

Hovrättsting (34)............................36

Antalet juristdomare (35)........................36

Nämnd (36)............ ..................37

Högsta domstolen (37)-..........................37

Åklagarväsendet (38)...........................37

Advokatväsendet (39)...........................39

Överexekutorsgöromålen (40).......................39

Utbildnings- och befordringsgång (41). ..................40

Tryckfrihetsprocessen (42). . 42

Rättegångsreformens ekonomiska verkningar (43).................42

Övergång till den nya ordningen (44).......................43

Hemställan (45)..................................44

Reservationer....................................46

Beträffande utskottets yttrande i allmänhet......................46

av herr Lindhagen..............................46

Rättssäkerheten...............................46

Behovet av en rättegångsreform.......................46

Den nuvarande ordningens brister ....................46

Den nya reformens fördelar och brister..................48

Huvudgrunder för en rättegångsreform....................49

Koncentration...............................49

Förberedelse och huvudförhandling......................50

Uppskov.................................^

Skriftlighet och muntlighet.........................51

Domens avkunnande omedelbart.......................53

Protokollet................................54

Parterna personligen............................55

Advokattvång...............................56

Ny bevisningslag..............................57

Förfarandet i hovrätt ............................59

Förfarandet i högsta domstolen.......................61

Domstolarnas organisation

Folkets domstolsinstans........................61

Häradsrättens organisation

Antalet juristdomare..........................62

Nämnden................................62

Arbetsfördelning mellan häradshövdingen och hans biträden........64

Rådshusrätterna

Statens övertagande av rättsskipningen i städerna........ 64

Nämnd vid rådhusrätterna.......................66

Hovrätternas organisation

Hovrättsting . ............................66

Antalet juristdomare i hovrätten 67

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 11 sami. 1 käft. (Nr 1.) 8

106

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 1.

Sid.

Högsta domstolens organisation.......................67

Åklagarväsendet..............................67

Domarutbildningen ............................68

Domarnas utnämning...........................69

Rättegångsreformens ekonomiska verkningar.................70

En demokratisk rättegångsreform ......................71

Yrkanden...................................

av herr Linder................................76

av herrar Eliel Löfgren och Hedlund i Östersund..............76

Domstolsorganisation ock processreform....................76

Muntlighet . . •................................

Protokoll...................................

Parterna och deras ombud.........................78

Bevisningen................................79

Förfarandet i hovrätt...........................80

Särskilda brottmålsting...........................81

Övergång till den nya ordningen.......................82

av herrar Johan Bernhard Johansson och Persson i Falla..........82

Muntlighet................................83

Protokoll.................................83

Förfarandet i hovrätt............................83

Beträffande särskilda punkter i utskottets yttrande..................84

Vid punkt 1 (Behov av en rättegångsreform)

av herr Christenson m. fl.........................84

av herr Schlyter m. fl...........................85

av herr Linder................................

Vid punkt 2 (Huvudgrunder för en rättegångsreform)

av herr Christenson m. fl.........................85

Vid punkt 3 (Koncentration)

av herr Christenson m. fl.........................85

Vid punkt 4 (Förberedelse)

av herr Christenson m. fl...........................

av herrar Per Gustafsson och Johansson i Bro..............87

av herr Linder................................

Vid punkt 5 (Uppskov)

av herr Christenson m. fl.........................87

Vid punkt 6 (Muntlighet)

av herr Christenson m. fl.........................88

Vid punkt 8 (Omedelbarhet)

av herr Christenson m. fl.........................89

Vid punkt 9 (Protokoll)

av herr Christenson m. fl.........................89

Vid punkt 10 (Parterna och deras ombud)

av herr Bissmark m. fl...........................90

av herr Christenson m. fl.........................91

Vid punkt 12 (Förhör med part)

av herrar Per Gustafsson och Johansson i Bro..............91

av herrar Åkerberg och Hedlund i Östersund...............91

av herr Fast...............................92

Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.

107

Sid.

Vid punkt 13 (Vittnen)

av herr Christenson m. fl.........................92

Vid punkt 14 (Sakkunniga)

av herr Bissmark m. fl..........................92

Vid punkt 16 (Dom)

av herr Christenson m. fl.........................92

Vid punkt 18 (Förberedande undersökning i brottmål)

av herr Christenson m.fl..........................92

Vid punkt 20 (Förfarandet i hovrätt)

av herr Christenson m. fl..........................93

av herrar Eliel Löfgren och Sedlund i Ostersund............93

av herr Linder..............................93

Vid punkt 21 (Förfarandet i högsta domstolen)

av herr Christenson m. fl........ 93

av herr Wilhelm Björck.........................94

av herr Lövgren i Nyborg........................94

av herr Linder..............................94

Vid punkt 22 (Organisationen)

av herr Lövgren i Nyborg........................94

Vid punkt 24 (Nämndemännens antal och rösträtt)

av herr Schlyter m. fl...........................95

av herr Lövgren i Nyborg........................97

av herr Åkerberg.............................97

Vid punkt 25 (Arbetsfördelning mellan häradshövdingen och hans biträden)

av herr Wilhelm Björck.........................97

av herr Linder..............................97

Vid punkt 26 (Domsagoindelning)

av herr Lövgren i Nyborg........................97

Vid punkt 28 (Statens övertagande av rättsskipningen i städerna)

av herr Christenson m. fl.........................98

av herr Schlyter m. fl...........................99

av herr Linder..............................99

Vid punkt 29 (Antalet juristdomare i rådhusrätt)

av herr Christenson m. fl.........................99

Vid punkt 30 (Ordningen för tillsättande av domare i stad)

av herr Schlyter m fl...........................99

av herr Linder..............................100

Vid punkt 31 (Nämnd i rådhusrätt)

av herr Schlyter m. fl...........................100

av herr Linder..............................101

Vid punkt 34 (Hovrättsting)

av herr Christenson m. fl.........................101

Vid punkt 35 (Antalet juristdomare i hovrätt)

av herr Schlyter m. fl...........................101

av herr Linder..............................102

Vid punkt 36 (Nämnd i hovrätt)

av herr Schlyter m. fl...........................102

Vid punkt 39 (Advokatväsendet)

av herr Bissmark m. fl...........................102

av herr Linder..............................103

Vid punkt 43 (Rättegångsformens ekonomiska verkningar)

av herr Linder..............................103