Särskilda utskottets utlåtande Nr 17 (Utlåtande 1933:Säru17 säru)

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1933 kl. 9 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag
till arbeten till motverkande av arbetslösheten samt till
bekämpande av arbetslösheten jämte i dessa ämnen
väckta motioner.

Inledning.

I den till riksdagen den 3 januari 1933 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd ock behov under budgetåret 1933/1934 bar Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att i avbidan på propositioner, som kunde bliva
riksdagen förelagda, för nämnda budgetår beräkna

dels under utgifter för kapitalökning, IV Fonden för förlag till statsverket,
till arbeten till motverkande av arbetslösheten ett reservationsanslag av

75,000,000 kronor (bil. 1 punkt 1, socialdepartementet) samt till allmänna
arbeten till motverkande av arbetslösheten ett reservationsanslag av 50,000,000
kronor (bil. 2 punkt 29, kommunikationsdepartementet),

dels ock under femte huvudtiteln, punkt 9, till bekämpande av arbetslösheten
ett extra reservationsanslag av 35,000,000 kronor.

I sedermera den 17 mars 1933 till riksdagen avlåtna propositioner, nr 211,
212 och 216, har Kungl. Majit framlagt slutliga förslag i berörda ämnen.

I propositionen nr 211 har Kungl. Majit, under åberopande av det propositionen
bilagda utdraget av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att till arbeten till motverkande av arbetslösheten,
att användas enligt de grunder, som i statsrådsprotokollet angivits, för budgetåret
1933/1934 anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel, av

75,000,000 kronor.

I propositionen nr 212 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att till vissa arbeten under kommunikationsdepartementet
för motverkande av arbetslösheten, att användas enligt de grunder, som
i statsrådsprotokollet angivits, för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag,
att utgå av lånemedel, av 50,000,000 kronor.

I propositionen nr 216 har Kungl. Maj :t, under åberopande av det propositionen
bilagda utdraget av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att dels till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1933/1934 anvisa ett extra reservationsanslag av 35,000,000 kronor, dels
ock godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet förordade ändringarna
i grunderna för anslagets användning.

Biliana till riksdagens protokoll 1933. 11 sami. Nr 17.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Dessa propositioner, som hänvisats till förberedande behandling av särskilda
utskottet, hava av utskottet handlagts i ett sammanhang.

I samband med förenämnda propositioner har utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av desamma väckta motioner, nämligen
i anledning av proposition nr 211, väckta inom första kammaren:
nr 315 av herr Sederholm,
nr 320 av herr Kvarnzelius m. fl.,
nr 324 av herr Johan Johansson m. fl.,
nr 325 av herr Wohlin m. fl.,

nr 326 av herrar Anton Pettersson och Johan Johansson,

nr 327 av herr Johan August Larsson,

nr 328 av herr Johan Larsson,

nr 329 av herrar Westman och Julin,

nr 330 av friherre Lagerfelt m. fl.,

nr 331 av herr Asplund och

nr 333 av herr Löfgren m. fl.;

samt väckta inom andra kammaren:
nr 482 av herrar Olsson i Ramsta och Osberg,
nr 485 av herr Anderson i Norrköping, ,

nr 486 av herr Anderson i Norrköping,
nr 487 av herr Holmström m. fl.,
nr 491 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
nr 492 av herr Eriksson i Falun m. fl.,
nr 493 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,
nr 494 av herr Sandberg m. fl.,
nr 501 av herr Carleson m. fl.,
nr 502 av Eerr Eriksson i Falun,
nr 503 av herr Ossbahr,
nr 504 av herr Svensson i Grönvik m. fl.,
nr 505 av herr Carlström,

nr 506 av herr Gardell i Gans m. fl.,

nr 5Ö7 av herr Hagman m. fl.,

nr 508 av herr Holmgren m. fl.,

nr 509 av herr Nyblom m. fl.,

nr 510 av herrar Nyblom och Johansson i Tväråselet,

nr 511 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå,

nr 512 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors,
nr 514 av herr Hage m. fl.,

nr 515 av herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl., samt
nr 516 av herrar Hage och Lövgren;

i anledning av propositionen nr 212, väckt inom andra kammaren:
nr 517 av herr Lindmark;

i anledning av propositionen nr 216, väckta inom första kammaren:
nr 332 av herr Bagge och

nr 337 av herr Bergström;

samt väckta inom andra kammaren:
nr 518 av herr Linnér,

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

nr 522 av herr Weijne och

nr 523 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors.

Ytterligare har utskottet i detta sammanhang behandlat följande utan samband
med förenämnda propositioner väckta motioner, i den mån desamma hänvisats
till utskottet och avse ämnen, varom i propositionerna är fråga:
väckta inom första kammaren:
nr 128 av herr Trygger m. fl.,
nr 129 av herr Trygger m. fl.,
nr 130 av herr Trygger m. fl.,
nr 131 av herr Trygger m. fl., (

nr 160 av herr von Heland och
nr 161 av herr von Heland;

samt väckta inom andra kammaren:
nr 24 av herr Thorell m. fl.,
nr 34 av herr Herou m. fl.,
nr 35 av friherre De Geer m. fl.,
nr 137 av herr Holmgren m. fl.,
nr 144 av herr Andersson i Stockholm m. fl.,
nr 237 av herr Lindman m. fl.,
nr 238 av herr Lindman m. fl.,
nr 239 av herr Lindman m. fl.,
nr 294 av herr Lindman m. fl.,
nr 313 av herr Ossbahr,

nr 370 av herrar Andersson i Leabo och Petersson i Broaryd,
nr 371 av herrar Andersson i Leabo och Petersson i Broaryd samt
nr 372 av friherre De Geer m. fl.

Det i propositionen nr 211 äskade anslaget å 75,000,000 kronor har avsetts Grundskola
komma till användning i huvudsak för direkta s. k. beredskapsarbeten a^r^ngl.
samt för främjande av enskild företagsamhet m. m. genom lån och subven- Marits
tioner. Propositionen innebär sålunda ett upphävande av det hittillsvarande systemet
för statlig verksamhet till arbetslöshetens bekämpande, vilket system
principiellt bygger på statliga och statskommunala arbeten till lägre än vanliga
löner och administrerade av statens arbetslöshetskommission. De föreslagna
beredskapsarbetena skulle också ersätta de beredskapsarbeten, som med
medel från särskilda anslag bedrivits under nästföregående och innevarande
budgetår. Grunderna för det nu begärda anslagets användning hava i propositionen
sammanfattats på följande sätt:

»A. Direkta beredskapsarbeten.

1. Vid valet av beredskapsarbeten skall hänsyn tagas till följande synpunkter
:

a) Angelägna arbeten skola ha företräde framför mindre angelägna.

b) Intet slag av arbete skall principiellt vara uteslutet från anslag.

c) Arbetet skall vara obestridligt allmännyttigt.

d) Arbete, som lämpar sig som vinterarbete, skall äga företräde framför
annat arbete.

e) Det arbete skall äga företräde, som direkt och indirekt ger större antal
arbetare sysselsättning.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

f) Orter med stor arbetslöshet skola vid valet mellan olika beredskapsarbeten
under i övrigt lika förhållanden ha företräde framför orter med mindre
arbetslöshet.

2. I fråga örn beredskapsarbetens anordnande skall gälla:

a) Vid ^arbetena tillämpas samma löner, som å den öppna arbetsmarknaden
pläga utgå för arbeten av det slag, varom fråga är.

b) Arbetena skola påbörjas inom föreskriven tid.

c) Inskränkning av arbetstiden äger i allmänhet rum enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande, dock att vederbörande företagare — statlig myndighet, kommun,
vägstyrelse eller enskild -—- avgör efter vilken princip inskränkningen
skall ske.

d) övertidsarbete får ej förekomma annat än i tvingande fall.

e) Central regi, motsvarande den som utövas av arbetslöshetskommissionen
beträffande de nuvarande statliga reservarbetena, skall icke förekomma.

_ f) Regi och arbetsledning utövas av vederbörande företagare: statlig myndighet,
kommun, vägstyrelse eller enskild.

g) Å arbeten, som icke utföras av statlig myndighet, bör den kontroll, som
erfordras, i allmänhet ske av central myndighet eller, i fråga örn väg- och broarbeten,
av länsstyrelserna.

3. Beträffande arbetskraftens uttagande skall gälla:

a) Arbetskraften anvisas genom den offentliga arbetsförmedlingen i enlighet
med uppgifter från de lokala arbetslöshetsorganen, i regel arbetslöshetskommittéerna,
angående de personer, som uttagits till beredskapsarbete. De
arbetslösa skola anmäla sig såväl hos arbetsförmedlingen som hos det lokala
arbetslöshetsorganet.

b) Kungl. Maj :t bestämmer med hänsyn till arbetslöshetssituationen, från
vilka orter arbetskraft skall uttagas till visst arbetsföretag.

c) Vid uttagandet till arbete skall arbetslöshetsorganet bedöma de sökandes
behov i huvudsak efter längden av deras arbetslöshet, därvid hänsyn icke ensamt
skall tagas till vederbörandes sista arbetslöshetsperiod. En karenstid
örn minst 14 dagar skall iakttagas. I övrigt skall arbetslöshetsorganet söka
så rättvist som möjligt mellan de arbetslösa fördela genom beredskapsarbetena
skapade arbetstillfällen. För arbeten, som kräva yrkesskicklighet, skola
endast yrkesarbetare utta,gas. Från de egentliga grovarbetena äro däremot
arbetare från andra fack icke utan vidare uteslutna.

d) Arbetsgivaren är skyldig att mottaga den anvisade arbetskraften, i den
mån ej särskilda förhållanden föreligga.

4. I avseende å arbetskonflikters inverkan på arbetares rätt att erhålla sysselsättning
vid beredskapsarbeten skall gälla:

_ Utestängda från anställning vid beredskapsarbeten äro arbetare, vilka befinna
sig i strejk eller äro föremål för lockout på grund av arbetskonflikter.
Utestängda skola likaledes vara arbetare, som, utan att giltig anledning föreligger,
vägra antaga anvisat beredskapsarbete eller lämna sin anställning vid
sådant arbete. Vid tillämpningen härav skola principerna från arbetslöshetsförsäkringsförslaget
tjäna till ledning.

5. Angående statsbidrag till kommuner skall gälla, att kommunernas behov
av statshjälp i kampen mot arbetslösheten skall avgöra statsbidragets
storlek.

6. För handläggningen av ärenden angående beredskapsarbeten upprättas
en extra byrå i socialdepartementet. För beredningen av dylika ärenden tagas
vidare i anspråk i främsta rummet de centrala fackmyndigheterna och i
viss utsträckning även länsstyrelserna och vägingenjörerna.

7. Beträffande övergången till det nya systemet skola gälla följande regler: -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

a) Av arbetslöshetskommissionen bedrivna statliga reservarbeten skola av
kommissionen fortsättas endast i den mån de icke lämpligen kunna övertagas
av annan företagare.

b) Statskommunala arbeten skola övergå till beredskapsarbeten, i den mån
vederbörande kommun så önskar.

c) Vid arbeten, som i fortsättningen komma att bedrivas som statliga eller
statskommunala reservarbeten, skola från tidpunkt, som Kungl. Maj :t bestämmer,
beträffande löner gälla samma regler som för beredskapsarbeten.

B. ,Främjande av enskild företagsamhet m. m.

1. Vid lån till främjande av enskild företagsamhet skall

a) utgå ränta efter Kungl. Maj:ts beslut.

b) amortering ske enligt beslut av Kungl. Majit,

c) ställas säkerhet, som kan av Kungl. Majit godtagas.

2. Vid subventioner till främjande av enskild företagsamhet och uppmuntran
av industriell verksamhet skola följande synpunkter vara vägledande:.

a) Genom subvention åt visst företag bör minskning av produktionen icke
få framkallas vid annat företag med därav följande arbetslöshet.

b) Vid subvention bör tillses, att densamma per dagsverke, som beräknas
därigenom kunna åstadkommas, understiger eller högst svarar emot statsbidraget
till kontant understöd för motsvarande antal hjälpta dagar.

c) Subvention bör vara av tillfällig natur och skapa möjligheter att trygga
vederbörande företags framtida existens.

d) Subvention bör skapa lättnader för den eller de kommuner, som äro
ekonomiskt beroende av det subventionerade företagets existens.

3. Lån och subventioner till bostadsbyggnadsverksamhet skola utgå jämlikt
följande huvudgrunder:

a) För bostadsbyggande i städerna och stadsliknande orter skall statlig
tertiärkredit kunna erhållas uppgående till högst viss del (20 procent) av den
på öppna marknaden erhållna krediten, dock högst 15 procent av fastighetsvärdet.
Särskilt organ, en byggnadslånebyrå, skall pröva och besluta angående
tertiärkrediten.

b) Till upprustning av landsbygdens bostadsbestånd skola kunna utgå dels
förbättringsbidrag med högst 1,000 kronor per lägenhet, dels nybyggnadslån
med högst 3,000 kronor per lägenhet. Förbättringsbidrag och nybyggnadslån
för en och samma lägenhet kunna utgå med sammanlagt högst 3,000 kronor.
Egnahemsnämnderna skola, under egnahemsstyrelsens överinseende, pröva och
besluta örn dylika bidrag och lån.

C. Allmänna principer.

1. Inom ramen för det äskade anslaget å 75 miljoner kronor till socialdepartementet
skola de i propositionen angivna summorna för olika delar av arbetsanskaffningsprogrammet
vara vägledande men icke bindande. Kungl.
Maj :t bör sålunda äga befogenhet att efter allsidig prövning av anmälda behov
välja mellan de olika ändamålen.

2. Arbete, till vilket statsmedel utgå, skall, där så kan ske, utföras med
inhemskt material.»

Enligt propositionen nr 212 skulle vid användningen av det i propositionen
äskade anslaget av 50,000,000 kronor till vissa arbeten under kommunikationsdepartementet
för motverkande av arbetslösheten följas de i propositionen nr
211 angivna allmänna riktlinjerna, dock att för handläggningen inom departementet
av dithörande ärenden borde tillämpas de former, som i allmänhet gällde
beträffande bidrag till motsvarande ändamål.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Maj :t dels i statsverkspropositionen
dels i särskilda propositioner gjort framställning örn arbeten och andra
åtgärder av skilda slag, avsedda till lindrande av arbetslösheten.

Med avseende å de direkta arbetstillfällen, som skulle beredas vid fullföljande
av det i Kungl. Maj:ts sålunda omförmälda skilda förslag innefattade arbetsanskaffningsprogrammet,
må meddelas följande sammanställning, avseende
jämväl de för olika ändamål beräknade anslag sbeloppen av statsmedel samt de
beräknade totalkostnaderna för samma åtgärder.

Ändamål	Statsanslag kronor	Arbetsstyrka, antal man sysselsatta under 1 år (10 månader)	Totalkostnad milj, kronor
A. Arbeten till motverkande av arbetslösheten
(socialdepartementet; prop. 211):
Statliga och enligt allmänna regler statsundcr-
stödda arbeten samt rent kommunala arbeten:	40,000,000
Vägar.....................		1,900	4.5
Hamnarbeten..................		1,600	7.5
Övriga vattenbyggnader.............		800	2.5	Ut
Husbyggnader.................		2,600	13.5
Industri....................		1,200	4.8	B
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m......		3,800	6.5	eini
Vatten- och avloppsledningar..........		2,100	10.5
Övrigt.....................		100	0.2
Främjande av bostadsbyggande.........	20,000,000)
Bidrag till främjande av företagsamhet och indu-	1
strien verksamhet...............	10,000,000)		140.0
Diverse.....................	5,000,000j
Summa	75,000,000	28,000	190.0
B. Vissa arbeten under kommunikationsdeparte''
mentet till motverkande av arbetslösheten
(prop. 212):
Statliga och statsunderstödda arbeten: ....
Vägar.....................	13,900,0001	7.800	18.5)
Skenfria korsningar...............	14,000,000 !*	3,500	15.6	Ut
Broar .....................	11,100,000}“	3,600	14.8
Hamnarbeten..................	3,000,0001 i.	1,000	4.5,	B
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m......	2,200,000^''	1,000	2.2J
Statsbana Malung—Vansbro..........	800,000	240	0.8
Diverse..............	5,000,000	1.860	5.0
Summa	50,000,000	19,000	61.4
C. Särskilda framställningar:
Nominellt angivna husbyggnadsföretag (utom Offers för-
söksgård) samt vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus................	16,435,600	1,700	16.5
Inlandsbanan mellan Volgsjön och Gällivare . .	4,000,000	''900	4.0
Understöd åt enskilda järnvägar.........	1,500,000		1.5
Torrläggningsföretag och vissa tillfälliga skogsvårds-
åtgärder ...............	7,500,000	9,700	16.0
Övriga arbeten, upptagna under jordbruksdepartementet	3,737,000	700	4.1
Arbeten, upptagna under handelsdepartementet ....	1.708,000 \|	500	1.7
Summa	34,880,600	13,500	43.8
Tillhopa	159,880,600	60,500	295.2

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utöver de direkta arbetstillfällen, som sålunda skulle beredas, innefatta totalkostnaderna
för ifrågavarande arbeten möjligheter till beredande av indirekta
arbetstillfällen i viss utsträckning. I detta hänseende anföres i propositionen
nr 211, bland annat, följande:

I planen äro upptagna betydande belopp till arbeten, där materialkostnaderna
representera stora summor. Avsikten härmed är att kunna uppmuntra i
främsta rummet industrien genom beställningar. Det förutsättes nämligen,
att det material, som skall användas till arbeten, utförda helt eller delvis med
bidrag från anslag till beredskapsarbeten, där så är möjligt skall vara av inhemsk
tillverkning.

Enligt verkställda beräkningar skulle materialkostnaderna för arbeten, utförda
med anslag från socialdepartementet till ett totalbelopp av 137 miljoner
kronor, uppgå till 36 % eller cirka 49 miljoner kronor. Motsvarande beräkningar
rörande arbeten, utförda med anslag från kommunikationsdepartementet
till ett totalbelopp av 55.6 miljoner kronor, visa en materialkostnad av 22 %
eller cirka 12 miljoner kronor. Härtill böra läggas materialkostnader för de under
de olika huvudtitlarna specificerade byggnaderna med 7 miljoner kronor.
Detta vill med andra ord säga, att de beställningar, som på detta sätt skulle
komma den svenska industrien till godo, kunna beräknas till ett sammanlagt
belopp av 68 miljoner kronor. Men därtill böra läggas verkningarna av de 10
miljoner kronor, som äro avsedda till lån eller subventioner åt enskilda företag,
för att man skall få den summa, som på indirekt väg genom statens försorg
skulle skapa ökade arbetsmöjligheter för den enskilda företagsamheten.

Med stöd av sålunda föreliggande uppgifter, anför departementschefen, torde
kunna sägas, att all sannolikhet talade för att det antal arbetare, som direkt
och indirekt kunde beredas sysselsättning, icke borde komma att genomsnittligt
understiga 90,000 per månad. Då under vissa månader emellertid ett så
stort antal arbetare uppenbarligen icke kunde och sannolikt ej heller behövde
beredas arbete, skulle detta medföra, att så många flera kunde anställas andra
månader.

Vid beräkningen av det genom propositionen nr 216 äskade anslaget å

35,000,000 kronor har medelsbehovet uppskattats på följande sätt:

Statliga reservarbeten, kontrakterade före den 1 juli 1933 .... 30,000,000 kr.

Kontantunderstödsverksamhet ............................ 20,000,000 »

Kursverksamhet........................................ 1,500,000 »

Hyreshjälpverksamhet .................................. 1,500,000 »

Ersättning åt kommuner för sociala förmåner åt arbetare vid

arbeten för arbetslösa ................................ 1,000,000 »

Arbetslöshetskommissionens administrationskostnader........ 500,000 »

Kostnader för arbetslöshetsutredningen.................... 35,000 »

Summa 54,535,000 kr.

Från denna summa har i propositionen avräknats vad som -— oavsett s. k.

medelsreserv — beräknats vid utgången av innevarande budgetår återstå av
de för samma budgetår beviljade medlen till arbetslöshetens bekämpande,

22,000,000 kronor. Med hänsyn till osäkerheten i beräkningen har det sålunda
erforderliga beloppet, 32,535,000 kronor, avrundats uppåt till 35,000,000
kronor.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Det antal arbetare, som skulle bliva sysselsatta vid reservarbeten, har i medeltal
för budgetåret beräknats till 12,000 man med en förkortad arbetstid,
motsvarande full sysselsättning under 10 månader.

Motionsvis

framställda

yrkanden.

I förenämnda motioner har i hithörande delar yrkats följande:

A. Motioner i principfrågan.

1) I likalydande motioner 1:128 av herr Trygger m. fl. och 11:237 av herr
Lindman m. fl., att riksdagen ville för sin del besluta följande

Lag

om offentlig arbetslöshetshjälp åt oförvållat arbetslösa.

1 §•

Vill kommun bereda understöd åt oförvållat arbetslösa, skall det ske i den
ordning denna lag stadgar.

Kommun, som anordnar sådan offentlig arbetslöshetshjälp, äger härför åtnjuta
bidrag av statsmedel enligt vad därom är särskilt stadgat.

2 §•

I kommun, där offentlig arbetslöshetshjälp anordnas, skall finnas en arbetslöshetskommitté.

Arbetslöshetskommittén består av ordförande samt minst fyra och högst
tio ledamöter. För ordförande och minst halva antalet ledamöter skola suppleanter
finnas. Ordförandens suppleant äger rätt att deltaga i sammanträdena
utan att deltaga i besluten.

Ordföranden och hans suppleant förordnas av länsstyrelsen för viss tid,
länsstyrelsen obetaget att före nämnda tids utgång återkalla förordnandet.

Ledamöter och deras suppleanter utses för viss tid i stad av stadsfullmäktige
eller där sådana ej finnas av allmän rådstuga samt på landet av kommunalfullmäktige
eller där sådana ej finnas av kommunalstämma.

Har arbetslösheten i en kommun mycket ringa omfattning, kan offentlig
arbetslöshetshjälp ombesörjas av fattigvårdsstyrelsen.

3 §.

Ledamot eller suppleant i arbetslöshetskommitté må ej annan vara än den
som enligt lagarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad är behörig att
utses till ordförande i kommunalstämma eller stadsfullmäktig.

Ej heller må den vara ledamot eller suppleant som åtnjuter offentlig arbetslöshetshjälp.

4 §•

. Av arbetslöshetskommitténs ledamöter skola minst två jämte en suppleant
tillhöra fattigvårdsstyrelsen.

Utses tjänsteman hos fattigvårdsstyrelsen till ledamot i arbetslöshetskommittén
må dock vara kommun obetaget att från fattigvårdsstyrelsen där insätta
allenast en ledamot jämte suppleant.

I övrigt böra så vitt möjligt inom arbetslöshetskommittén företrädas dels
kommunala myndigheter med särskild kännedom örn kommunens ekonomi, dess
affärsverksamhet och arbeten, där sådana förekomma, dels arbetsgivare och
arbetare, dels ock den. frivilliga hjälpverksamheten i orten.

Genom ett med fattigvårdsstyrelsen gemensamt register över hjälpsökande

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

eller annan särskild anordning skall i kommun, där offentlig arbetslöshetshjälp
utgår, förebyggas att dubbelunderstöd lämnas.

5 §•

Då ordförande i arbetslöshetskommitté eller suppleant blivit förordnad, skall
anmälan därom göras hos den tillsynsmyndighet för den offentliga arbetslöshetshjälpen,
som av Konungen förordnas.

Då val av ledamot eller suppleant ägt rum skall anmälan ske hos länsstyrelsen.

6 §•

Det åligger ordföranden att ansvara för arbetslöshetskommitténs skriftväxling
och räkenskapsföring.

En var ledamot av arbetslöshetskommitté ansvarar gemensamt med de övriga
för de medel kommittén har under sin förvaltning.

För granskning av arbetslöshetskommitténs räkenskaper och förvaltning
skall för ett år i sänder på sätt i 2 § fjärde stycket sägs utses minst en revisor
jämte suppleant.

Beträffande deras valbarhet gäller förutom vad örn revisorer är stadgat i lagarna
örn kommunalstyrelse på landet och i stad, jämväl att den utsedde ej må
åtnjuta arbetslöshetsunderstöd.

Länsstyrelsen skall jämväl utse en revisor och suppleant för denne.

8 §.

Hava två eller flera kommuner på landet förenat sig till ett fattigvårdssamhälle
skall vad här är sagt örn kommun i tillämpliga delar gälla beträffande
fattigvårdssamhället.

9 §.

Där så befinnes önskligt, kan länsstyrelse utse en länshjälpskommitté med
uppgift att i samråd med länsstyrelsen verka för samarbete mellan de olika
kommunala myndigheterna inbördes och mellan kommunerna i avseende å den
offentliga arbetslöshetshjälpen samt att bistå tillsynsmyndigheten med råd
och upplysningar för arbetslöshetens bekämpande.

Då länshjälpskommitté tillsättes, skall anmälan därom ske hos tillsynsmyndigheten.

10 §.

Offentlig arbetslöshetshjälp enligt denna lag må utgå allenast till inom landet
bosatt svensk medborgare jämte hans familj under förutsättning att han

1) fyllt 16 år och är arbetsför,

2) på grund av oförvållad arbetslöshet visat sig efter företagen prövning
vara för sitt uppehälle i behov av understöd, samt

3) hos organ för offentlig arbetsförmedling eller på annat stadgat sätt sökt,
men icke erhållit arbete.

Arbetslös, som av sjukdom, ålder, lyte eller annan orsak icke är fullt arbetsför,
bör icke erhålla understöd enligt denna lag.

Arbetslös, som icke fyllt 18 år, må endast i sådana fall, där arbetets art icke
kan vara ägnat att medföra menliga verkningar för honom, hänvisas till statligt
arbetsföretag enligt 13 §.

11 §•

Arbetslöshetshjälp må icke tilldelas annan sökande än den, som är mantalsskriven
inom kommunen eller stadigvarande uppehållit sig därstädes minst ett år

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

och tillika kan antagas i uppehållskommunen äga större utsikt till försörjning
genom arbete än i mantalsskrivningskommunen.

Vägras arbetslöshetshjälp åt person, som är mantalskriven i annan kommun,
må arbetslöshetskommittén hänvisa honom att söka understöd i den kommun,
där han är mantalsskriven. I dylikt fall kan reshjälp till mantalsskrivningskommunen
tilldelas den arbetslöse.

12 §.

Den som mottager offentlig arbetslöshetshjälp är pliktig att underkasta sig
de föreskrifter, som tillsynsmyndigheten och arbetslöshetskommittén för hjälpens
utgående uppställa.

Iakttager arbetslös icke dessa föreskrifter, kan tillsynsmyndigheten eller
arbetslöshetskommittén helt eller delvis tills vidare eller för viss tid besluta
örn hans avstängning från offentlig arbetslöshetshjälp.

Detsamma gäller örn arbetslös icke för ett ordentligt och nyktert levnadssätt.

13 §.

Offentlig arbetslöshetshjälp skall i första rummet beredas genom anställning
vid statligt eller kommunalt arbetsföretag.

Kan ej sådan anställning beredas den arbetslöse, må kontant arbetslöshetsunderstöd
lämnas. Därvid bör sådan anordning träffas, att den arbetslöses
arbetsvillighet kan prövas.

14 §.

Arbetslös, som åtnjuter offentlig arbetslöshetshjälp, må icke annat än tillfälligt
och i synnerligen trängande fall för sig eller sin familj samtidigt utbekomma
understöd från fattigvården.

15 §.

Arbetslönen vid statligt eller kommunalt arbetsföretag skall för varje plats,
dit sådant arbetsföretag är förlagt, understiga den lägsta lön, för vilken arbetare
utan yrkesutbildning kan i avsevärd omfattning erhålla arbete i öppna
arbetsmarknaden på orten.

Arbetslönens belopp fastställes av tillsynsmyndigheten.

Det kontanta understödet enligt denna lag må icke uppgå till den för kommunen
enligt första stycket fastställda arbetslönen. Beloppet fastställes av
tillsynsmyndigheten.

Finnes icke statligt eller kommunalt arbetsföretag inom kommunen, skall
det kontanta understödets belopp efter motsvarande grunder fastställas av tillsynsmyndigheten.

Av tillsynsmyndigheten må jämväl fastställas ett särskilt tillägg för familjeförsörjare,
utmätt efter dem åliggande försörjningsplikt. Summan av
arbetslönen eller understödet samt familjetillägget må icke utan särskilt medgivande
av tillsynsmyndigheten överstiga fria arbetsmarknadens arbetslön för
arbetare utan yrkesutbildning.

Då arbetslös familjeförsörjare hänvisas till statligt arbete å ort med lägre
fastställd arbetslön än hemortens, må han erhålla ortstillägg, vars belopp dock
icke må överstiga skillnaden mellan de för hemorten och arbetsplatsen fastställda
arbetslönerna.

Över tillsynsmyndighetens beslut i ärende, som i denna paragraf avses, må
klagan ej föras. ,

16 §.

Inträffar arbetskonflikt, som direkt eller indirekt berör arbetslös, vilken är
föremål för offentlig arbetslöshetshjälp, åligger det arbetslöshetskommittén att

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

därom omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten, på vilken det ankommer att
avgöra, huruvida dylik hjälp fortfarande skall till denne utgå. Härvid skall
särskilt iakttagas

att vid allmän konflikt inom ett yrkesområde all statens hjälpverksamhet bör
upphöra och yrkets samtliga arbetare i landet, resp. orten, avstängas från statlig
arbetslöshetshjälp;

att på enahanda sätt, som nyss sagts, skall förfaras beträffande sådan partiell
konflikt, om vilken gäller, att den kan anses vara ett led i en aktion med
syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom yrkesområdet
i fråga; samt

att vid annan partiell konflikt fråga örn hänvisning av arbetssökande till
annat berört arbetsställe skall göras beroende särskilt därav, huruvida den lön
och övriga villkor, som erbjudas, kunna, med hänsyn till de å orten för arbetet
gällande löne- och arbetsvillkoren, anses skäliga. I det fall, att därvid såsom
utgångspunkt för skälighetsprövningen lagts för annan liknande yrkesutövning
gällande kollektivavtal, bör avseende fästas vid faktiskt utgående, lägsta löner
eller däremot svarande bestämmelser.

17 §.

Anordnas i annat fall än i 1 § sägs arbete eller annan understödsverksamhet
för att bereda hjälp åt oförvållat arbetslösa, t. ex. därigenom att kommun
till vägdistrikt förskjuter medel för vägföretag eller tillsynsmyndigheten åtager
sig att utföra skogs- eller flottledsarbete, skall beträffande sådan verksamhet
gälla vad i 1 § andra stycket, 10, 12, 14, 15 och 16 §§ här ovan stadgas.

Där det med avseende å arbetets art och omfattningen av arbetslösheten i
orten befinnes lämpligt må arbetslöshetskommitté med tillsynsmyndighetens
medgivande hänvisa arbetslösa till arbete hos enskilda. I sådant fall skall lönens
belopp fastställas av tillsynsmyndigheten.

18 §.

Ledningen av verksamheten för offentlig arbetslöshetshjälp i riket samt tillsynen
över kommunernas verksamhet i sådant syfte utövas av den myndighet
som Konungen bestämmer.

19 §.

För Stockholm och Göteborg må tillsynsmyndigheten medgiva de avvikelser
från 2—7 §§, som kunna visa sig nödvändiga.

20 §.

Beträffande kurser för arbetslösa gäller vad därom kan särskilt vara stadgat.

21 §.

De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpningen av denna
lag, utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den och gäller till ooh med

den 30 juni 1934, dock att, därest särskilda åtgärder därefter erfordras för
avveckling av verksamheten för offentlig arbetslöshetshjälp, lagen må jämväl
efter sistnämnda dag tillämpas å sådana åtgärder.

Åtgärd, som för lagens ikraftträdande förstnämnda dag erfordras, må av
Konungen eller enligt Konungens förordnande vidtagas jämväl före samma
dag.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

2) I likalydande motioner 1:129 av herr Trygger m. fl. och 11:238 av
herr Lindman m. fl.,

dels att riksdagen vid behandlingen av de anslag till arbetslöshetens bekämpande,
som för budgetåret 1933/1934 uppförts i riksstatsförslaget å olika
huvudtitlar såväl bland egentliga utgifter som bland utgifter till kapitalökning,
måtte i avseende å löner och hänvisningsförfarande m. m. såsom grundläggande
princip bibehålla det nuvarande systemet med s. k. reservarbeten;

dels att riksdagen inom ramen för de av Kungl. Maj:t begärda nyssnämnda
medlen måtte anvisa ett erforderligt anslag att såsom hittills för arbetslöshetens
bekämpande ställas till Kungl. Maj:ts förfogande att av Kungl. Majit
utanordnas till det centralorgan för denna hjälpverksamhet, som Kungl. Majit
bestämmer;

dels att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville förordna örn arbetslöshetskommissionens upphörande och överflyttande
av dennas uppgifter såsom centralorgan och tillsynsmyndighet för den
offentliga arbetslöshetspolitiken till en för ändamålet upprättad byrå i socialstyrelsen,
organiserad i enlighet med i motionen I: 128 föreslagna grunder;

dels att riksdagen ville besluta att de för uppehållande av den extra arbetslöshetsbyrån
erforderliga löne- och förvaltningsutgifterna för budgetåret
1933/1934, liksom hittills skett för arbetslöshetskommissionen, skola utan höjning
av de i riksstaten för samma tid begärda anslagen till socialstyrelsen
täckas med medel från det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till
arbetslöshetens bekämpande;

dels att riksdagen i övrigt i anslutning till vad i punkt 2 yrkats måtte i
fråga örn medlen till arbetslöshetens bekämpande i riksstaten för år 1933/1934
i vad gäller anslagens rubriker och .anslagens förande under olika huvudtitlar
och i vad avser anslagens uppförande bland de egentliga statsutgifterna eller
å kapitalökningsbudgeten vidtaga de förändringar, som vid ett bifall till de
i punkterna 1 och 2 framställda yrkandena eller eljest kunna betingas; samt
dels att riksdagen i samband med prövningen av principerna för arbetslöshetspolitiken
ville beakta de synpunkter och riktlinjer, som — utöver vad
som innefattas i det i motionerna 1:128 och 11:237 framlagda förslaget till
lag örn offentlig arbetslöshetshjälp åt oförvållat arbetslösa — i nämnda motioner
anförts.

3) I likalydande motioner 1:130 av herr Trygger m. fl. och lii 239 av herr
Lindman m. fl., att riksdagen i vad rör de under nionde huvudtiteln uti riksstatsförslaget
för budgetåret 1933/1934 begärda medlen till arbetslöshetens
bekämpande ville låta de anslag utgå ur huvudtiteln, som vid en omprövning
av arbetslöshetspolitiken i enlighet med de i motionerna 1:128 och 11:237
anförda grunderna befinnas böra uppföras å femte huvudtiteln, samt i övrigt
vidtaga de förändringar i avseende å anslagens rubriker och deras uppförande
bland de egentliga statsutgifterna eller å kapitalökningsbudgeten, som vid
ett bifall till de av motionärerna föreslagna grunderna för den offentliga arbetslöshetspolitiken
eller eljest kunna betingas.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

4) I likalydande motioner I: 324 av herr Johan Johansson m. fl. och II: 504
av herr Svensson i Grönvik m. fl., att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 211 måtte besluta i enlighet med vad i motionerna anförts samt därvid
särskilt beakta, att arbetslöshetskommissionen bör bibehållas; att statskommunala
reservarbeten i kommuners, vägstyrelsers och skogsvårdsstyrelsers
regi lämnas företräde framför statliga reservarbeten; att beredskapsarbeten
till avtalsenliga löner, vilka oundvikligt medföra att arbetskraften dragés
ifrån näringslivet, icke må förekomma vid nödhjälpsarbeten och att lönerna
vid reservarbetena ej fastställas till sådan höjd, att lönelägets anpassning
inom näringslivet försvåras; att anvisade anslag för arbetslöshetens bekämpande
användas på sådant sätt, att för tillgängliga medel arbete beredes för
ett så stort antal arbetslösa som möjligt; att sådana arbeten företrädesvis understödjas,
som äro ägnade att öka de nuvarande och framtida produktionsoch
utkomstmöjligheterna inom landet; samt att så noggranna anvisningar
som möjligt meddelas rörande det sätt, varpå anslagna medel skola användas.

5) I likalydande motioner 1:326 av herrar Anton Pettersson och Johan
Johansson samt 11:510 av herrar Nyblom, och Johansson i Tväråselet, att
riksdagen vid behandlingen av proposition nr 211 måtte vidtaga de ändringar
i Kungl. Maj :ts förslag, som betingas av vad i motionerna anförts.

6) I likalydande motioner I: 333 av herr Löfgren m. fl. och II: 501 av herr
Carleson m. fl., att riksdagen vid beslut om åtgärder för arbetslöshetens bekämpande
och till stöd åt arbetslösa måtte beakta i motionerna framförda synpunkter
och därvid särskilt tillse, att den vidgade hjälpverksamhet, som av
tidsförhållandena otvivelaktigt är påkallad, alltjämt kommer att bedrivas i
huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande reservarbetssystem; att vid de
ändringar, som med hänsyn till reservarbetenas ökade utsträckning och i övrigt
må finnas nödigt vidtaga i nu gällande direktiv, särskilt en utvidgning
av s. k. statskommunala reservarbeten befrämjas därigenom, att statsbidraget
må kunna beräknas jämväl på materialkostnaden; att reservarbetena alltjämt
utföras under ledning av arbetslöshetskommissionen; att för användning i mån
av behov må anvisas ett särskilt anslag motsvarande det som under de sista
åren av riksdagen beslutats för utförande av »beredskapsarbeten», vilket anslagsbelopp
emellertid bör hållas inom möjligast snäva gränser; samt att de
nya allmänna arbeten, som under den rådande lågkonjunkturen i övrigt böra
igångsättas för beredande av ökade arbetstillfällen, prövas och beslutas i vanlig
ordning av riksdagen.

7) I motion II: 505 av herr Carlström, att riksdagen ville besluta sådan
ändring i Kungl. Maj:ts proposition nr 211 och till densamma anknutna förslag
angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten, att en
uppdelning av de skisserade arbetsföretagen sker, varvid arbeten av statlig
eller annan ordinarie karaktär såsom hittills skola handhavas av vederbörande
verk eller myndighet och till öppna marknadens kostnader och i övrigt hjälparbeten
och understödsverksamhet ombesörjas av en central ledning med tilllämpning
av arbetslöshetskommissionens principer för hjälpverksamheten;

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

samt att riksdagen måtte avslå i propositionen gjorda framställningar örn anslag
av 20,000,000 kronor till bostadsbyggande och 10,000,000 kronor till subventioner
och lån till enskilda företag m. fl|., varför å sid. 37 och 38 i propositionen
redogöres; och att särskilda utskottet ville vidtaga de åtgärder till
utformande av förslag, som på grund av denna hemställan kunde föranledas.

8) I motion II: 512 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors, att alla förslag
till bestämmelser och regler örn korttidsarbete utan lönekompensation i
propositionen nr 211 avslås; att lönerna vid de allmänna arbetena skola motsvara
lönerna i de kollektivavtal, som gälla för de branscher de allmänna arbetena
falla inom; att arbetstiden fastställes till 7-timmarsdag och 40-timmarsvecka
med sådan lönekompensation, att lönerna motsvara de avtalsenliga lönerna
vid 48-timmars arbetsvecka; att avtal örn löner och andra arbetsvillkor
träffas genom underhandlingar mellan arbetsledningen och representanter valda
av alla arbetare på arbetsplatsen; att arbetarna vid de allmänna arbetena
skola ha underhandlings- och strejkrätt; att anslagen till de allmänna arbetena
ökas med 100,000,000 kronor, som under det kommande budgetåret användas
för genomförandet av en bostadsbyggnadsplan för örn- och nybyggnad av arbetarbostäder
för den fattiga befolkningen på landsbygden, framför allt lantarbetarna,
ekonomibyggnader för småbönder och bostäder för arbetare i industrisamhällen
och städer; att arbetet utföres enligt de under punkt 1 föreslagna
reglerna för de allmänna arbetena; samt att alla förslag till anslag i
propositionen till subventioner och lån till kapitalistiska företagare och bolag
avslås och i stället skola motsvarande anslag användas till allmänna arbeten
för de arbetslösa under statlig och kommunal regi.

9) I motion II: 144 av herr Andersson i Stockholm m. fl., att riksdagen
måtte besluta, att arbetslöshetskommissionens verksamhet skall upphöra senast
den 1 juli 1933; samt att utöver den sammanlagda summa, som av regeringen
äskats till bekämpande av arbetslösheten, ställes ett anslag på

100,000,000 kronor för bedrivande av hjälpverksamhet i överensstämmelse med
de riktlinjer, som i motionen äro angivna.

B. Motioner beträffande särskilda slag av åtgärder.
Försvaret.

1) I motionen 11:487 av herr Holmström m. fl., att riksdagen ville i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 211 hos Kungl. Majit hemställa örn
åtgärder i syfte att bemyndiga truppförbandscheferna att utöver fastställda
stater anställa visst antal kortfristvolontärer för medel ur arbetslöshetsanslagen.

Hemslöjd.

2) I likalydande motioner I: 329 av herrar Westman och Julin samt II: 506
av herr Gardell i Gans m:. fl., att riksdagen vid anvisandet av anslag till arbeten
till motverkande av arbetslösheten måtte bestämma, att 500,000 kronor
skola ställas till förfogande för i motionerna angivna ändamål till hemslöjdens
befrämjande.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Jordbruk.

3) I motion I: 327 av herr Johan August Larsson, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning angående verksamma
åtgärder till arbetslöshetens bekämpande genom framskapande av cirka
2,500 st. nya småbruk per år under en tid av fyra år i enlighet med i motionen
skisserade konturer och framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen
må föranleda.

4) I motion II: 482 av herrar Olsson i Ramsta och Osberg, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit anhåller örn en skyndsam utredning angående
verksamma åtgärder till arbetslöshetens bekämpande genom framskapandet
av cirka 2,500 nya småbruk per år under en tid av fyra år i enlighet med
i motionen skisserad plan och framläggandet för riksdagen av det resultat, till
vilket utredningen kan komma.

5) I motion lii 491 av herr Pettersson i Dahl m. fl., att riksdagen måtte
besluta, att åtgärder skola vidtagas i enlighet med förslag av sociala jordutredningen
av den 7 mars 1933 för en uppdelning av vissa kronoegendomar och från
enskilda inköpta egendomar till mindre jordbruk samt anvisa ett belopp av
8 miljoner kronor, att användas enligt grunder, som Kungl. Majit äger att
fastställa.

6) I motion II: 493 av herr Andersson i Rasjön m. fl., att riksdagen vid
behandling av proposition nr 211 måtte besluta, att av de medel, som på grund
av framställningarna i nämnda proposition komma att anvisas till arbeten till
motverkande av arbetslösheten, fem miljoner kronor måtte anslås som statsbidrag
till avlönande av jordbruksarbetare enligt grunder, som Kungl. Majit
närmare bestämmer.

7) I likalydande motioner I: 330 av friherre Lagerfelt m. fl. och lii 507
av herr Hagman m. fl., att riksdagen måtte för beredande i stor utsträckning
av arbetstillfällen samt för tillvaratagande av värdefulla växtnäringsämnen
utav medlen till arbetslöshetens bekämpande dels anvisa ett förslagsanslag av
3.6 miljoner kronor att utgå såsom bidrag för utbyggande av cementerade gödselvårdsanläggningar,
dels ock avsätta förslagsvis 3.6 miljoner kronor till utlämnande
av lån för samma ändamål mot i tillämpliga delar nu gällande
villkor för lån från gödselvårdslånefonden.

8) I motion lii 35 av herr De Geer m. fl., att riksdagen ville för budgetåret
1933/1934 bevilja ett extra förslagsanslag av två miljoner kronor att utgå
som bidrag till täckdikningsföretag med högst 50 % av verkliga kostnaden och
att utöver nyssnämnda bidrag fortfarande måtte kunna beviljas bidrag till
täckdikningar såsom lån från allmänna täckdikningslånefonden.

9) I motion 11:34 av herr Herou m. fl., att riksdagen måtte besluta anvisa
ett anslag av 5,000,000 kronor, att ställas till Kungl. Majits förfogande
för utdelning av brödspannmål till fattiga jordbrukare.

C. Motioner beträffande särskilda arbeten eller grupper av arbeten.

Skog och jordbruk, enskilda vägar.

1) I likalydande motioner I: 131 av herr Trygger m. fl. och lii 294 av herr
Lindman m. fl., att riksdagen vid beviljandet under femte huvudtiteln av anslag

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

för nästa budgetår till arbetslöshetens bekämpande ville bestämma, att medel
från detta anslag måtte få disponeras för arbeten hos enskilda, åsyftande tillfälliga
skogsvårdsåtgärder, torrläggningsföretag, täckdikningar och enskilda
utfartsvägar i enlighet med i motionerna anförda synpunkter och intill där förslagsvis
angivna belopp.

2) I motion II: 370 av herrar Andersson i Leabo och Petersson i Broaryd, i
de delar nämnda motion hänvisats till särskilda utskottet samt av utskottet
upptagits till behandling i här förevarande sammanhang, att riksdagen för budgetåret
1933/1934 i huvudsak enligt i denna motion angivna grunder måtte
anvisa:

I. För beredande av tillfälliga arbetstillfällen.

4. Under benämning anslaget för bekämpande av arbetslösheten genom
vissa tillfälliga skogsvårdsarbeten å enskildas skogar under utgifter för
kapitalökning ett extra reservationsanslag å 6,900,000 kronor.

5. Under benämning anslaget för arbetslöshetens bekämpande genom vissa
tillfälliga beteskultur- och odlingsarbeten å enskildas marker under utgifter
för kapitalökning ett extra reservationsanslag å 1,100,000 kronor.

3) I motion II: 371 av herrar Andersson i Leabo och Petersson i Broaryd,
att riksdagen måtte anvisa under benämning anslaget för arbetslöshetens bekämpande
genom vissa vägbyggen under utgifter för kapitalökning ett extra
reservationsanslag å 3,000,000 kronor; samt under benämning anslaget för arbetslöshetens
bekämpande genom vissa nödbidrag till svårt skattetyngda kommuner
under utgifter för kapitalökning ett extra reservationsanslag å 2,800,000
kronor.

4) I motion 11: 372 av herr De Geer m. fl., att riksdagen för budgetåret
1933/1934 ville bevilja 500,000 kronor att avsättas till en fond för understödjande
av anläggning av enkla skogsvägar å skogar i enskild ägo, och att
från nyssnämnda fond bidrag måtte utgå med högst 30 % av verkliga kostnaden
för vägs anläggning samt dessutom lån å högst 50 % av verkliga kostnaden,
vilka lån böra utlämnas med en amorteringstid av 10 år och löpa med
högst 4 % ränta, ävensom att skogsvårdsstyrelserna i länen åläggas handhava
planläggandet av och kontrollen över byggandet av här föreslagna skogsvägarna.

5) I likalydande motioner I: 315 av herr Sederholm och II: 486 av herr Anderson
i Norrköping, att riksdagen för budgetåret 1933/1934 till motverkande
av arbetslösheten ville anvisa ett anslag av 2 miljoner kronor att användas för
understödjande medelst statsbidrag örn 50 % av den beräknade kostnaden av
väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo samt för täckande av de med
verksamhetens handhavande förenade förvaltningskostnaderna.

6) I motion II: 494 av herr Sandberg m. fl., att riksdagen måtte besluta,
att av anslag för lindrande och motverkande av arbetslösheten bidrag måtte
kunna lämnas för utförande i kommunernas regi av jordförbättringsarbeten och
andra produktiva arbeten inom jordbruk och skogsbruk å enskilda marker, där

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

dessa arbeten kunna anses vara ägnade att på lämpligt sätt lindra och motarbeta
arbetslösheten.

7) I motion II: 509 av herr Nyblom m. fl., att riksdagen av de för väg- och
broarbeten avsedda medlen må anvisa 1,000,000 kronor till byggande av enskilda
utfartsvägar, att utgå efter de bestämmelser, som meddelats i kungörelsen den
29 maj 1931 (nr 232).

8) I motion 11:514 av herr Hage m. fl., att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 211 angående anslag till arbeten för motverkande
av arbetslösheten — utan att giva några bestämda direktiv — likväl måtte uttala
den förväntan, att en summa av tillräcklig storlek måtte få användas till
statsbidrag för byggande av vägar av i motionen nämnt slag — d. v. s. nybyggesvägar
— så att ett sådant byggande kan ske i så stor utsträckning, att
de föreliggande framställningarna örn bidrag till byggande av dessa vägar i
möjligaste mån måtte kunna tillgodoses.

9) I motion 11:515 av herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl., att riksdagen
med anledning av propositionen nr 211 måtte besluta, att av det under socialdepartementets
huvudtitel äskade anslaget till arbeten för motverkande av
arbetslösheten intill 1 miljon kronor måtte anvisas för utlämnande i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionen angivna grunder av statsbidrag för anläggande
av kulturbeten.

10) I motion II: 517 av herr Lindmark, att av medel, som komma att av
riksdagen anvisas till vissa arbeten under kommunikationsdepartementet för
motverkande av arbetslösheten, 1,000,000 kronor måtte ställas till länsstyrelsernas
förfogande att användas till utlämnande av bidrag enligt gällande
grunder till anläggning av enskilda utfartsvägar i de fall där de, som äro i
behov av utfartsväg, själva äro arbetslösa.

11) I likalydande motioner 1:320 av herr Kvarnzelius m. fl. och 11:492
av herr Eriksson i Falun m. fl., att riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 211 måtte uttala att, under förutsättning av vattendomstolens
medgivande till arbetets utförande, av de medel, som i anledning av
förevarande proposition komma att anvisas till arbeten till motverkande av
arbetslösheten, ett belopp av 1,600,000 kronor bör användas till anläggande av
en flottledskanal från Dalälven till Bottenhavet.

12) I motion I: 328 av herr Johan Larsson, att riksdagen ville besluta, att
de stora torrläggningsföretagen i Uppland, som beröras av Fyrisån, Lövstaån,
Olandsån och Tämnaren, må utföras som nödhjälpsarbete för i huvudsak
sådana medel, som beviljas till arbetslöshetens bekämpande, och i övrigt efter
de grunder och på det sätt Kungl. Majit finner för gott bestämma.

Allmänna vägar.

13) I motion 11:511 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå, att riksdagen
ville uppdraga åt Kungl. Majit att skyndsamt verkställa utredning örn
kostnaderna av nedannämnda arbeten i Norrbottens län samt därefter igångsätta
desamma:

Bygdevägar: Tärendö—Männikkö—Saittajärvi i Tärendö socken.

Narken—Isopuolamajärvi i Korpilombolo socken.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 11 sami. Nr 17.

18 Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Ödebygdsvägar: Lautakoski—Junosuando i Tärendö och Junosuando socknar.

Nuksujärvi—Junosuando i Junosuando socken.

Isopuolamajärvi—Lahnajärvi i Korpilombolo socken.

Landsvägsbro: över Tärendöälven vid Junosuando i Junosuando socken
samt att riksdagen för de ovannämnda arbetena för budgetåret 1933/1934 måtte
anvisa ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Norrländska malmfälten.

14) I motioner I: 331 av herr Asplund och II: 516 av herrar Hage och Lövgren,
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 211 ville

A) för bestridande av vissa under 1—8 i motionerna angivna bidrag och arbetsföretagskostnader
i den utsträckning och med den fördelning Kungl.
Majit må pröva och bestämma för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag
av fyra miljoner kronor att utgå av tillfälliga lånemedel, som förräntas
och amorteras av inflytande royalty från Luossavaara—Kiirunavaara
Aktiebolags gruvdrift i Norrbottens län;

B) hos Kungl. Maj :t hemställa, att under 9—13 i motionerna angivna vägföretag
måtte få inbegripas bland de arbeten för arbetslöshetens bekämpande,
för vilka Kungl. Majit hos riksdagen begärt anslag.

15) I motion lii 502 av herr Eriksson i Falun, att riksdagen, vid beviljande
av medel till motverkande av arbetslösheten, ville medgiva, att ett belopp
av 3.5 miljoner kronor finge lämnas Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag
såsom räntefritt lån till bestridande av kostnaderna för gråbergsbrytning under
tiden 1 oktober 1933—30 september 1934 utöver vad som svarar mot
malmbrytningen under samma tid, med skyldighet för bolaget att återbetala
lånet, i den mån de utförda arbetena avskrivas å verkställd malmbrytning.

Försvaret.

16) I motion 1:160 av herr von Heland, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående militär materielanskaffnings
inverkan på arbetslösheten.

17) I motion lii 137 av herr Holmgren m. fl., i de delar motionen hänvisats
till särskilda utskottet, att riksdagen måtte besluta

att för byggande av erforderligt antal oljecisterner för flottan avse ett i
enlighet med av marinförvaltningen och chefen för marinstaben i gemensam
skrivelse i ämnet den 24 november 1932 beräknat belopp att utgå av de medel,
som äskats för allmänna arbeten;

att för permanent flygfältsbelysning å flygtruppförbandens förläggningsorter
bevilja ett anslag å 177,000 kronor;

samt att minska det äskade anslaget till allmänna arbeten med ett belopp,
som motsvarade den ökning av anslagen under 4. huvudtiteln, vilken ovan
föreslagits.

18) I motion 11:313 av herr Ossbahr, att riksdagen i samband med beviljandet
för budgetåret 1933/1934 av anslag till arbetslöshetens bekämpande

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

ville bestämma, att de under femte huvudtiteln för nämnda ändamål beviljade
medlen måtte, i den utsträckning arbetslösheten på vederbörande ort därigenom
verksamt lindras, även kunna tagas i anspråk för sådana lämpliga
arbeten inom försvarsväsendet, som i motionen berörts.

19) I motion II: 503 av herr Ossbahr, att — utöver vad i fråga örn anslag
till försvarsväsendet av Kungl. Majit eller motionsvis tidigare föreslagits •—
riksdagen i samband med beviljandet för budgetåret 1933/1934 av anslag till
lindrande av arbetslösheten måtte bestämma, att av för nämnda ändamål beviljade
medel:

ett belopp av 5,000,000 kronor skall avse tillverkning för fältartilleriet av
150 stycken lavetter fm/31;

ett belopp av 800,000 kronor skall avse anskaffande för artilleriets behov
av 50 stycken bandtraktorer i anslutning till en av aktiebolaget Bofors gjord,
i motionen berörd framställning av den 7 februari 1933;

ett belopp av 1,200,000 kronor skall avse tillverkning av 30,000 stycken
gasmasker m/31 i anslutning till en av arméförvaltningen i ämnet avlåten
skrivelse den 13 mars 1933;

ett belopp av 900,000 kronor skall avse underhållsarbeten rörande lantförsvarets
byggnader m. m. i anslutning till en av arméförvaltningen i ämnet avlåten
skrivelse den 31 augusti 1932; samt

ett belopp av 6,410,000 kronor skall avse ersättningsbyggnader för flottan
i anslutning till den av 1927 års riksdag godkända byggnadsplanen.

20) I likalydande motioner I: 325 av herr Wohlin m. fl. och II: 508 av herr
Holmgren m. fl., att vid användningen av det anslag till arbeten, avsedda
att motverka arbetslösheten, varom i Kungl. Maj:ts proposition nr 211 göres
framställning, ett belopp av 9,900,000 kronor måtte avses för ersättningsbyggnad
av örlogsfartyg.

D. Motioner beträffande ungdomsarbetslösheten.

1) 1 motion II: 24 av herr Thorell m. fl., att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte bemyndiga arbetslöshetskommissionen
eller annan myndighet att i den utsträckning, som
kan finnas lämpligt ifråga om arbetslös ungdom, som annars på annat sätt
skulle bli föremål för det allmännas omvårdnad, använda för arbetslöshetsunderstöd
anslagna medel till att utbetala måttliga kontanta löner åt bevisligen
arbetslösa ynglingar, vilka kunna vara villiga att antaga tjänst å mindre
jordbruk, som äro i behov av arbetskraft, men vilkas ägares ekonomiska ställning
icke möjliggör utbetalande av kontanta löner utöver kost och logi.

2) 1 motion 1:161 av herr von Heland, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning och förslag till innevarande års
riksdag rörande åtgärder mot ungdomsarbetslösheten enligt i motionen angivna
riktlinjer.

3) I motion II: 485 av herr Anderson i Norrköping, dels att riksdagen ville
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 211 i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte såsom ett led i samhällets åtgärder mot ung -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Yttranden

och

utredningar.

domsarbetslösheten skyndsamt utreda möjligheterna att införa ett system med
s. k. frivillig arbetstjänst i anslutning till i motionen skisserade riktlinjer samt
för nästkommande riksdag framlägga utarbetat förslag härom; dels att riksdagen
ville medgiva, att försök med frivillig arbetstjänst i den utsträckning,
som omständigheterna påkalla, anordnas redan under budgetåret 1933/1934 och
kostnaderna härför bestridas ur de medel, som riksdagen för samma tid ställer
till Kungl. Maj:ts förfogande för arbetslöshetens bekämpande.

4) I likalydande motioner I: 332 av herr Bagge och II: 518 av herr Linnér,
att riksdagen måtte för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra reservationsanslag
av 10 miljoner kronor för att på i motionerna angivet sätt underlätta
arbetsgivarnas frivilliga pensionering av äldre arbetare, i syfte att därigenom
åstadkomma lättnad i ungdomsarbetslösheten.

5) I motion I: 337 av herr Bergström, att riksdagen måtte förklara, att av
det anslag, som i Kungl. Maj:ts proposition nr 216 äskas till bekämpande av
arbetslösheten, medel efter Kungl. Maj:ts beprövande får användas även till
främjande och understödjande av friluftskurser för manlig ungdom i den riktning
som i motionen föreslagits.

6) I motion 11:522 av herr Weijne, dels att riksdagen ville i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 216 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn
skyndsam utredning och eventuellt förslag till 1934 års riksdag, huruvida och
på vilka villkor såsom ett led i strävandena att begränsa ungdomsarbetslösheten
bidrag ur för arbetslöshetens bekämpande anvisat anslag må kunna utgå
till provisorisk utvidgning av den ordinarie skolorganisationen i enlighet med
vad i motionen angivits; dels att riksdagen ville medgiva, att dylikt bidrag må
kunna av Kungl. Maj :t beviljas under budgetåret 1933/1934 enligt de grunder,
Kungl. Maj:t för nämnda tid kan finna gott föreskriva.

E. Motion beträffande kontantunderstödsverksamhet.

I motion 11:523 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors, att riksdagen
måtte besluta att till alla arbetslösa, som anmäla sig till arbetslöshetskommittéerna,
skall till dem som ej kunna beredas lämpligt arbete med avtalsenliga
löner under hela arbetslöshetsperioden, per dag utbetalas ett kontant understöd,
som motsvarar de dagersättningar som föreslagits i motionärernas förslag
till lag till arbetslöshetsförsäkring i motionen med anledning av regeringens
proposition nr 209, samt att för kontant understödsverksamhet för de arbetslösa
anvisa ett extra reservationsanslag på 100 miljoner kronor.

Under ärendets behandling har utskottet i olika hänseenden funnit önskvärt att
erhålla kompletterande utredning. Därjämte hava dels från socialdepartementet
överlämnats, dels direkt till utskottet inkommit skrivelser och framställningar
i förevarande ämnen. Utskottet — som endast i mycket begränsad omfattning
ansett sig böra foga dessa handlingar som bilagor vid sitt utlåtande
— vill nu här meddela följande

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

FÖRTECKNING

över till utskottet inkomna yttranden samt de utredningar, som utskottet låtit

verkställa, eller som till utskottet överlämnats, allt i den mån de avse
i detta utlåtande behandlade ämnen.

Y ttranden.

Statens spannmålsnämnd över motionen 11:34.

Ungdomsarbetslöshetssakkunniga över motionen 11:485.

Socialstyrelsen över motionerna II: 24, II: 485 och II: 493.

Statens arbetslöshetskommission över motionen 11:485.

Lantbruksstyrelsen över motionerna 11:24 och 11:493.

Kommerskollegium över motionerna I: 332 och II: 518.

Pensionsstyrelsen över motionerna I: 332 och II: 518.

Statens arbetslöshetskommission över motionerna I: 332 och II: 518.

Utredningar.

Av särskilda sakkunniga verkställd utredning rörande kostnaderna för vissa
genom statens arbetslöshetskommission utförda arbeten i jämförelse med kostnaderna
för motsvarande i annan ordning utförda arbeten.

Av samma sakkunniga verkställd utredning angående dels arbetskostnaderna
per dagsverke vid kommunala och statskommunala reservarbeten i jämförelse
med samma kostnader vid motsvarande slag av statliga reservarbeten,
dels ock faktiska arbetskostnader jämförda med beräknade arbetskostnader vid
Sotenkanalen.

Av Statens arbetslöshetskommission:

Förteckningar över i gång varande statliga och statskommunala reservarbeten
per den 1 mars 1933.

Utredning angående behovet av arbetslöshetshjälp samt, enligt hittills gällande
grunder, medelsbehovet under budgetåret 1933/1934.

Utredning rörande grovarbetarlöner samt dyrortsgruppering beträffande kommuner,
där statliga reservarbeten bedrivas, angående konflikter vid statliga och
statskommunala reservarbeten samt beträffande av kommissionen behandlade
konfliktfall på den öppna arbetsmarknaden.

Utredning angående arbetsvillkoren vid kommunala reservarbeten.

Undersökning angående arbetslöshets- och fattigvårdshjälp under februari
1933 (skrivelse till Kungl. Majit).

Sammanställning av och statistik ur arbetsrapporter från kommissionens arbetsplatser
för mars 1933.

Utredning rörande ungdomsarbetslösheten (skrivelse till Kungl. Majit).

Kostnadsberäkningar för budgetåret 1933/1934.

Av socialstyrelsen lämnade uppgifter rörande de i olika kommuner enligt
kollektivavtal eller eljest gällande grovarbetarlöner vid husbyggnads- och
anläggningsarbeten samt för lant- och skogsarbete ävensom översikt över de
i gällande kollektivavtal för dylika arbeten fastställda bestämmelser rörande

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

antagande av arbetare, arbetstidens längd, användningen av tid- och ackordslön,
lön för ej fullgod arbetskraft samt lön vid arbete å annan ort än bostadsorten.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd utredning till belysande av
omfattningen och arten av pågående vägarbeten, finansierade av kommuner,
väghållningsdistrikt eller liknande kommunala organ genom upplåning även
av de medel, som kunna beräknas inflyta såsom bidrag av automobilskattemedel
eller andra statsmedel.

Av förste aktuarien i socialstyrelsen N. A. Jacobi utarbetad sammanställning
rörande den produktiva arbetslöshetsförsörjningen i vissa främmande länder.

Grundlinjer för ärendets behandling.

Innan utskottet efter denna översikt över det föreliggande materialet ingår
på behandling av hithörande frågor, vill utskottet i korthet lämna en redogörelse
för de grundlinjer, efter vilka dessa jämte övriga till utskottet hänskjutna
ärenden blivit av utskottet i formellt hänseende behandlade.

Enligt Kungl. Maj:ts föreliggande arbetslöshetsprogram skulle statens åtgärder
till lindrande av arbetslösheten främst taga formen av en omfattande
arbetsanskaffning. Denna skulle möjliggöras dels genom anordnande av arbeten
i öppna marknaden på initiativ av staten eller av kommuner eller av
enskilda, dels ock genom särskilda med hänsyn till arbetslösheten anordnade
och under vissa speciella former och betingelser bedrivna s. k. beredskapsarbeten.
Härtill skulle under den närmaste tiden, intill dess arbetslöshetskommissionens
verksamhet kunnat avvecklas, komma reservarbeten i väsentligen
nuvarande former. Som komplement till detta arbetsanskaffningsprogram
har Kungl. Majit föreslagit bidrag av statsmedel till kontant understödsverksamhet
i olika former.

På sätt utskottet nedan i den principiella delen av sitt utlåtande vill närmare
utveckla, delar utskottet Kungl. Maj :ts uppfattning därom, att den s. k.
arbetslinjen även i fortsättningen bör vara grundläggande för vår arbetslöshetspolitik.
Vad angår utformningen av denna arbetslinje vill även utskottet lägga
huvudvikten vid arbeten på den öppna marknaden inom skilda delar av landet
och inom olika yrkesfack. Beträffande övriga i anledning av arbetslösheten
särskilt anordnade arbeten kommer utskottet i det följande att förorda, att man
i fortsättningen bygger på den nuvarande s. k. reservarbetslinjen med förändringar
och utbyggnader i olika hänseenden. Jämväl enligt utskottets uppfattning
måste arbetslinjen kompletteras med en kontantunderstödsverksamhet
och vissa speciella åtgärder i anslutning därtill.

Utskottet har vidare varit av den uppfattningen, att för de arbeten eller
åtgärder, för vilka skola gälla den öppna arbetsmarknadens villkor, böra
beredas särskilda anslag, till storleken utmätta med hänsyn tagen jämväl till
den betydelse, som de olika arbetena eller åtgärderna anses böra intaga såsom
led i det enhetliga programmet. Detta gäller även beträffande sådana ändamål,
vilka, efter vad den nyss lämnade redogörelsen utvisat, enligt Kungl.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Maj :ts förslag skulle tillgodoses av de stora anslag å 75 respektive 50 miljoner
kronor, som under socialdepartementet och kommunikationsdepartementet
äskats till beredskapsarbeten. I fråga om de speciella åtgärderna till bekämpande
av arbetslösheten kommer utskottet, av skäl som i annat sammanhang
skola angivas, att förorda, att särskilda anslag anvisas dels för de blivande
reservarbetena, från vilket anslag även böra utgå kostnaderna för det särskilda
ledande centralorgan, som vid bibehållandet av reservarbetssystemet
alltjämt blir erforderligt, samt dels till kontantunderstöd och näraliggande
åtgärder.

Vad angår behandlingen av det föreliggande arbetsmaterialet har utskottet,
i den mån redan Kungl. Maj :t rörande arbeten och åtgärder på den öppna
marknaden föreslagit särskilda anslag, behandlat dessa frågor i särskilda utlåtanden.
Härvid har utskottet emellertid för vinnande av större överskådlighet
ansett sig böra i ett och samma utlåtande sammanföra varandra näraliggande
förslag ävensom motioner, som lämpligen kunna behandlas i samband
därmed. Jämväl vissa till utskottet hänvisade motioner, vilka avsett beredande
av medel för speciella byggnadsföretag och dylikt, hava av utskottet behandlats
på enahanda sätt. Vad däremot beträffar sådana ändamål, som enligt Kungl.
Maj:ts förslag skulle tillgodoses av de nyss nämnda stora anslagen till beredskapsarbeten
— med undantag av frågan örn anslag till statsbana Malung—-Vansbro, vari utskottet redan avgivit utlåtande (nr 9, punkt 1) — kommer utskottet
att i det följande behandla frågan därom även i den mån utskottet,
enligt vad nyss anförts, anser särskilda anslag böra beviljas därför. I förevarande
utlåtande kommer utskottet därjämte att uppehålla sig vid frågorna örn
reservarbeten och kontantunderstöd, varefter särskild uppmärksamhet kommer
att ägnas frågan om åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten.

I de utlåtanden utskottet redan avlämnat har utskottet förklarat sig ämna
senare återkomma till frågan om sättet för täckande av tillstyrkta anslag.
Icke heller i förevarande utlåtande är det utskottets avsikt att ingå på motsvarande
fråga beträffande de anslag, örn vilka här framställning kommer
att göras. Det är nämligen utskottets mening att senare i särskilda utlåtanden
närmare utveckla, huru enligt utskottets uppfattning bör förfaras beträffande
finansieringen av arbetslöshetsprogrammet i dess helhet. Därvid torde utskottet
även få anledning att beträffande alla av utskottet tillstyrkta anslag behandla
frågan huruvida de synas böra utgå av skatte- eller lånemedel, huruvida de
böra uppföras å respektive huvudtitlar eller under någon rubrik bland utgifter
för kapitalökning samt huruvida anslagen böra vara av ordinarie eller extra
natur m. m.

Allmän motivering.

Arbetsprogrammet.

Vid behandlingen av förevarande ärende har inom utskottet rått fullständig
enighet därom, att arbetslöshetens nuvarande omfattning, särskilt med hänsyn
till krisens långvarighet, nödvändiggör åtgärder från det allmännas sida av

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

större omfattning än någon gång tidigare. Statsmakterna måste nu vara beredda
att, så långt det överhuvud taget är möjligt utan att eftersätta andra angelägna
uppgifter eller skada berättigade allmänna eller enskilda intressen,
ställa medel till förfogande för bistånd åt de arbetslösa och minskande av
arbetslöshetens omfattning.

I Kungl. Maj:ts föreliggande förslag räknas, på grundval av uppskattning från
arbetslöshetskommissionen, med att antalet hjälpbehövande arbetslösa under
nästa budgetår skulle i genomsnitt komma att uppgå till omkring 150,000. Utskottet
har icke funnit anledning att ifrågasätta ändring av denna beräkning.
Det ma nämnas, att de uppgifter rörande arbetslöshetens omfattning, som framkommit
efter avlämnandet av propositionerna i ämnet, visa, att någon förbättring
i arbetslöshetstillståndet knappast kan sägas hava inträtt; snarare måste
man konstatera, att den vanliga säsongmässiga förbättringen under våren
denna gång varit obetydlig. Medan antalet hjälpsökande arbetslösa, som enligt
propositionen nr 211 vid utgången av januari 1933 utgjorde 189,225, vid månadsskiftet
februari/mars nedgått till 181,944, steg åter samma antal den
31 mars till 186,561 för att den 30 april åter sjunka, men allenast till 176,825.

Det i Kungl. Maj:ts förevarande propositioner innefattade hjälpprogrammet
asyftar att genom statliga åtgärder direkt bereda arbete i genomsnitt för
60,000 personer, vartill genom programmets genomförande beräknas indirekt
komma att tillskapas arbetstillfällen, motsvarande arbete i genomsnitt för 30,000
man under budgetåret. I båda fallen har man därvid räknat med en förkortad
arbetstid, motsvarande endast 10 av årets månader med normal arbetstid per
vecka eller en från 48 till 40 timmar inskränkt arbetstid per vecka med arbete
alla årets tolv månader. Härtill kommer ett antal av omkring 12,000 man, som
beräknas i genomsnitt under budgetåret komma att bliva sysselsatta vid arbetslöshetskommissionens
arbeten. Kontantunderstöd beräknas komma att bliva
erforderligt i genomsnitt för 40,000 personer. Sammanlagt skulle alltså hjälp
i genomsnitt beredas för omkring 140,000 personer. Återstoden av de till ett antal
av i genomsnitt 150,000 uppskattade anmälda hjälpbehövande antages av föredragande
departementschefen kunna erhålla sin försörjning dels genom den ökning
i arbetstillfällen, som kan väntas uppstå till följd av den av de anordnade
arbetena föranledda ökade köpkraften för ett mycket betydande antal arbetare,
dels ock därigenom att vissa kommuner även under nästa budgetår kunna beräknas
komma att bereda arbetslöshetshjälp utan statsbidrag. Härvid har även
beaktats, att särskilt bland dem, som indirekt erhålla sysselsättning genom de
föreslagna beredskapsarbetena, kunna tänkas komma att i någon mån ingå arbetare,
som icke innefattas i nyssnämnda siffra 150,000.

För nu omförmälda ändamål hava i Kungl. Maj:ts förslag avsetts belopp av
sammanlagt omkring 215 miljoner kronor, därav 190 miljoner kronor för åtgärder
till beredande av arbete.

Utskottet anser det äga sin riktighet att, såsom departementschefen föreslagit,
fördela de omfattande åtgärder, som nu måste vidtagas i anledning
av arbetslösheten, på olika huvudformer. Enligt utskottets mening bör sålunda
stor betydelse tillmätas de åtgärder, varigenom avses att tillskapa nya

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

arbetstillfällen på den öppna arbetsmarknaden, det må vara direkt genom statliga
arbeten eller genom understöd åt kommunal eller enskild verksamhet.
Vid sin prövning av de förslag, som av Kungl. Maj :t i sådant hänseende framlagts,
ävensom av de uppslag, som därutinnan framkommit i väckta motioner, har
utskottet, på sätt framgår av dess utlåtanden nr 1—3 och 5—16 samt fortsättningen
av detta utlåtande, funnit sig böra tillstyrka åtgärder av nu avsedd
beskaffenhet till ett sammanlagt belopp av omkring 100 miljoner kronor enligt
fördelning, som framgår av en längre fram i detta utlåtande intagen tablå
(sid 125). Kör reservarbeten och kontantunderstöd m. m. beräknar utskottet
80 miljoner kronor. Summan av de belopp, som enligt utskottets förslag skulle
avses för ifrågavarande ändamål, utgör alltså omkring 180 miljoner kronor.

Allmänna grunder för arbetslinjen.

Emellertid är det uppenbart, att de åtgärder, som kunna vidtagas i form
av beredande av arbete i öppna marknaden, icke kunna bliva tillfyllest såsom
medel mot en arbetslöshet av den nuvarande omfattande beskaffenheten. Även
örn det av ekonomiska skäl skulle låta sig göra att vidtaga sådana åtgärder
i den utsträckning, att ett tillräckligt stort antal hjälpbehövande arbetslösa
därigenom skulle kunna erhålla anställning, återstår alltid bland de arbetslösa
stora grupper, vilka i saknad av erforderlig utbildning och erfarenhet
icke skulle kunna i dylik ordning beredas sysselsättning. Nu avsedda åtgärder
måste därför kompletteras genom mera direkta ingripanden.

Vad angår formen för dessa ingripanden torde full enighet råda därom, att
jämväl desamma i första hand och i största möjliga utsträckning böra hava
arbetslinjens form, så att endast i den mån sysselsättning icke kan beredas de
hjälpbehövande, dessa skola kunna komma i åtnjutande av understöd utan motprestation
i form av arbete.

Nuvarande åtgärder för att genom beredande av arbetstillfällen bringa hjälp
åt de arbetslösa bygga i första hand på den s. k. reservarbetslinjen, vartill från
statens sida komma dels i mindre omfattning s. k. beredskapsarbeten, dels vissa
särskilda företag, vilka motiverats, bland annat, med arbetslöshetsläget. Dessutom
bedriver ett antal kommuner utan statsunderstöd hjälpverksamhet i form
av särskilda anordnade arbeten.

Det nuvarande reservarbetssystemet utmärkes framför allt därav, att de
reservarbeten, som bedrivas dels i statlig regi genom statens arbetslöshetskommission,
dels såsom statskommunala arbeten, d. v. s. arbeten genom kommunerna
med betydande statsbidrag, utföras genom arbetskraft, som utvalts genom
hänvisningsförfarande från de lokala arbetslöshetsorganen, och till arbetslöner,
som i princip skola enligt närmare angivna normer ligga under grovarbetarlönen
å respektive arbetsorter. Ett ytterligare utmärkande drag för dessa
reservarbeten har varit, att de icke fått utväljas bland arbeten av den art,
att de kunnat förväntas under de närmaste åren komma till utförande på
den öppna marknaden. För en närmare beskrivning av det nuvarande systemet
hänvisar utskottet till de redogörelser, som på utskottets begäran utarbetats
av vissa tjänstemän inom arbetslöshetskommissionen och vilka, med uteslutande

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

av vissa bilagor, fogats vid detta utlåtande (bil. A—C). Här må endast anmärkas,
att syftemålet med nyss angivna bestämmelser rörande reservarbetena
tydligen varit, att desamma skola dels förbehållas de mest behövande arbetslösa,
dels icke innebära inskränkning av arbetstillfällena på den öppna arbetsmarknaden
och dels icke medföra risk för att vederbörande skulle slappas i
sina ansträngningar att skaffa sig anställning i vanliga former.

Mot dessa principer uppställer Kungl. Majits förslag ett system med omfattande
s. k. beredskapsarbeten av en annan typ än den nuvarande. För dessa
beredskapsarbeten skulle gälla följande grundsatser. Vid valet mellan olika
arbeten skola angelägna sådana hava företräde framför mindre angelägna.
Arbetslönen skall motsvara den i orten för respektive arbeten vanliga. Urvalet
av arbeten skall ske genom Kungl. Majit, som även i övrigt skall hava en direkt
ledning av verksamheten. Som beredskapsarbeten skola kunna ifrågakomma
alla slag av arbeten och utan åtskillnad sådana, anordnade av staten,
kommun eller enskild. Central regi motsvarande den, som nu utövas av arbetslöshetskommissionen,
skall icke förekomma, utan regi och arbetsledning
skola utövas av vederbörande företagare. Vid den behovsprövning, som skall
föregå urvalet av arbetare, skall behovet bedömas i huvudsak efter längden av
de sökandes arbetslöshet.

Det mål, som Kungl. Majit med sitt förslag eftersträvat, har uppenbarligen
framför allt varit att bereda arbetstillfällen åt så många som möjligt av dem,
vilka icke utan statens bistånd kunna erhålla sysselsättning. Genom det sätt,
varpå arbetsprogrammet upplagts, har man avsett att även på indirekt väg
medföra lindring i arbetslösheten dels genom de arbetstillfällen, som i andra
hand tillskapas på grund av materialanskaffning och dylikt, dels genom den
inverkan på konjunkturläget, som ansetts uppkomma genom den ökade livaktigheten
och de stora penningbelopp, som vid arbetsprogrammets genomförande
skulle sättas i omlopp.

Jämväl enligt utskottets uppfattning bör utgångspunkten för statsmakternas
avgörande beträffande linjerna för det blivande arbetslöshetsprogrammet framför
allt vara att erforderlig hjälp i så stor utsträckning som möjligt bör bringas
de arbetslösa. Med hänsyn till frågans utomordentliga vikt och genomgripande
betydelse på alla områden av samhällslivet har det vidare synts
utskottet vara angeläget att söka uppnå nyss antydda mål på en linje, för
vilken vunnits bredast möjliga anslutning. Den väg, som därvid befunnits
lättast framkomlig, har visat sig vara att med utgångspunkt från den nuvarande
reservarbetsanordningen utforma ett system, varigenom åstadkommes en
utvidgning av arbetsprogrammet och förbättringar i reservarbetarnas förhållanden.

Då utskottet sålunda övergått till att behandla frågan örn de förändringar i
gällande reservarbetssystem, som med denna utgångspunkt må anses påkallade,
har utskottet beaktat den lösning av motsvarande frågor, som beträffande s. k.
beredskapsarbeten föreslagits av Kungl. Majit, ävensom innehållet i de motioner,
som hava avseende å hithörande ämnen.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Lönefrågan.

Den första fråga, som härvidlag möter, är lönespörsmålet, som för reservarbetssystemet
spelar en konstitutiv roll. Utskottets accepterande av nämnda
system innebär, att utskottet ansett sig kunna förorda, att reservarbetarnas avlöningsförmåner
alltjämt bestämmas enligt särskilda regler och icke såsom på
den öppna marknaden av parternas intressen och det ekonomiska livets
förhållanden. Emellertid har utskottet icke kunnat vidbliva de nuvarande
reglerna, enligt vilka till utgångspunkt för lönesättningen skall tjäna en för
varje ort bestämd s. k. reservarbetslön, som skall — i fallande proportion —
understiga den s. k. grovarbetarlön, vilken enligt närmare angivna grunder skall
bestämmas för de olika orterna. En sådan förbättring i reservarbetarnas villkor
synes nämligen utskottet berättigad, att de komma i åtnjutande av en på
visst sätt bestämd grovarbetarlön utan någon procentuell reduktion. Liksom
för närvarande bör denna grovarbetarlön fastställas med ledning av infordrade
uppgifter från de olika orterna, och som utgångspunkt bör härvid såsom hittills
tjäna den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete befinnes kunna å respektive
orter i avsevärd omfattning beredas. Vid grovarbetarlönens bestämmande
skola de löner, som förekomma inom jordbruk och skogsbruk, beaktas. För den
händelse inom viss ort dylikt arbete förekommer i avsevärd omfattning, bör
alltså den för grovarbetare inom nämnda näringsgrenar gällande lönen tillmätas
samma betydelse som enligt av riksdagen hittills lämnade anvisningar.

Av skäl, som i det följande skola angivas, har utskottet utgått från att
lönesättningen även framdeles skall handhavas av arbetslöshetskommissionen
samt att dess beslut i lönefrågor skola kunna göras till föremål för prövning av
en sakkunnig lönenämnd.

För det mesta utföres nu reservarbete mot ackord, vilka fastställas så, att
de avse att vid normal arbetsprestation lämna en dagsinkomst överensstämmande
med den för orten fastställda reservarbetslönen. I detta system påkallar
utskottet icke någon ändring. Emellertid må framhållas, att från
olika båll den uppfattningen gjorts gällande, att i de fall, då ett arbetslag
genom skicklighet eller särskilt stor arbetsintensitet uppnått en ackordsförtjänst,
som mera väsentligt överstiger den fastställda reservarbetslönen, detta
lett till att ackordet nedsatts. Utskottet har emellertid vid den granskning,
som ägnats det nuvarande systemet, fått den uppfattningen, att enligt arbetslöshetskommissionens
praxis det icke i de statliga reservarbetena förekommer,
att ackord ändras under den tid, för vilken de äro fastställda, eller av
anledning som nyss antytts. Man synes erkänna det berättigade i att arbetare,
som äro mera kvalificerade eller flitigare än det stora flertalet, uppnå
något högre inkomst. I princip har detta icke ansetts strida mot reservarbetssystemets
grunder, eftersom de arbetare, vilka sålunda utmärka sig, säkerligen
också i det privata förvärvslivet skulle hava uppnått en inkomst över
medeltalet. Även för dylika arbetare kommer det alltså att innebära en eko -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

nomisk fördel att erhålla arbete på öppna marknaden. Vid bestämmandet av
nya ackord synes därför nedsättning icke böra ske av anledning, som här
sagts, varjämte bör eftersträvas, att ackorden fastställas för så långa tidsperioder,
som ur arbetsteknisk synpunkt äro tillrådliga.

Utskottet har vidare, såsom redan antytts, ansett sig böra föreslå, att möjlighet
beredes att få riktigheten och lämpligheten av centralorganets beslut i
lönefrågor underkastade prövning av ett särskilt organ. Därigenom ernås
den fördelen, att dylika frågor vinna en kontinuerlig behandling. Utskottet
förutsätter, att talan icke bör få föras mot de avgöranden, som träffas av
en dylik klagoinstans. Till frågan örn den lämpliga sammansättningen av
en dylik besvärsnämnd samt till de bestämmelser, som böra gälla för densamma,
återkommer utskottet i samband med behandlingen av frågan örn
centralorganets blivande sammansättning och verksamhetsformer.

Såsom redan antytts utgå för närvarande till reservarbetare i statliga reservarbeten
vissa s. k. naturaförmåner, bestående av fria resor från hemorten
till arbetsplatsen och åter, fri bostad under arbetet samt i vissa fall fri sjukvård
m. m. Enligt utskottets uppfattning bör, delvis av rent praktiska skäl,
någon ändring härutinnan icke föranledas av den nyss förordade förändringen
i lönesättningsprincipema.

Vad nyss sagts angående naturaförmånerna synes böra äga motsvarande
tillämpning beträffande de s. k. ortstilläggen åt arbetare vid statliga reservarbeten.
Tillämpningen av gällande principer därutinnan lärer efter övergången
till det nya lönesystemet komma att innebära, att ortstillägget högst
kan utgå med belopp, motsvarande skillnaden mellan den fastställda grovarbetarlönen
i hemorten och på arbetsorten. Häremot finner utskottet icke
något vara att ur saklig synpunkt invända. I detta sammanhang må erinras
örn de motionsvis (1:128 och 11:234) framställda yrkandena, att förutom
ortstillägg skulle kunna utgå särskilda barntillägg eller också familjetillägg,
motsvarande skillnaden mellan grovarbetarlönen och reservarbetslönen. Tydligt
är, att med den av utskottet nyss förordade omläggningen utrymme icke
gärna kan finnas för vad sålunda föreslagits. Enligt utskottets mening böra
nyssnämnda motioner följaktligen icke i detta hänseende föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Ett av de skäl, som åberopats till stöd för det nuvarande lönesystemet, är
att lönen städse måste hållas lägre än den lägsta å allmänna arbetsmarknaden
förekommande avlöningen, på det att reservarbetarna alltid skulle hava
ekonomiska skäl att så fort som möjligt övergå från reservarbete till arbete
i öppna marknaden. Enligt utskottets mening är det väl angeläget att tillse,
att reservarbetama icke komma att utgöra en mer eller mindre permanent
kår utan att anställningen i reservarbete betraktas som ett övergångsstadium i
avvaktan på förvärvsarbete i öppna marknaden. Denna effekt kan emellertid,
enligt utskottets förmenande, ernås även om avlöningen bestämmes på sätt
utskottet föreslagit. Det ankommer på arbetslöshetskommissionen att nedlägga
ett arbete eller hemsända arbetare, när det visar sig, att de icke göra

/Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

allt vad på dem skäligen kan ankomma för att förskaffa sig annat arbete.
I syfte att i ökad omfattning föra arbetare tillbaka till det privata näringslivet
må därjämte efter prövning från fall till fall en mer eller mindre stark
inskränkning av arbetstiden kunna vidtagas.

Ytterligare är i detta sammanhang endast att från utskottets sida framhålla,
att med den rörlighet i prislägen och lönenivåer, som utmärkt de senaste
åren, det måste vara angeläget att, oftare än hittills synes hava skett, från
centralorganets sida undersöka, huruvida anledning finnes till jämkning i den
senast fastställda grovarbetar- och alltså även reservarbetslönen.

Urvalet av arbeten.

Vad angår det andra av de väsentliga drag, som utmärka det nuvarande
systemet i förhållande till det av Kungl. Majit föreslagna, nämligen principerna
för urval av arbetsobjekt, vill utskottet inledningsvis erinra, att, såsom
framhållits i propositionen nr 211, för närvarande gälla följande regler, vilka
— i varje fall indirekt — vunnit riksdagens godkännande (se proposition 1929:
210 sid. 21 och 30 samt statsutskottets utlåtande 1929: 147 sid. 37).

1 :o) Arbetet skall komma staten, kommun eller annat allmänt rättssubjekt
till godo samt vara ekonomiskt eller kulturellt berättigat, men dock ej av den
art, att det kan väntas inom den närmaste framtiden komma till utförande på
den öppna arbetsmarknaden.

2:o) Arbetet bör vara sådant, att arbetslönen utgör en jämförelsevis stor
del av totalkostnaden.

3:o) Arbetet bör vara av sådan art, att varje arbetare med normal arbetsförmåga
lämpligen kan hänvisas till detsamma.

4:o) Arbetet bör kunna bedrivas under vintern.

5:o) Arbetet bör kunna upptagas, nedläggas, utökas eller inskränkas allt
efter arbetslöshetens växlande omfattning.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle för de avsedda beredskapsarbetena i
stället för dessa regler träda följande:

a) Angelägna arbeten skola ha företräde framför mindre angelägna.

b) Intet slag av arbete skall principiellt vara uteslutet från anslag.

c) Arbetet skall vara obestridligt allmännyttigt.

d) Arbete, som lämpar sig som vinterarbete, skall äga företräde framför
annat arbete.

e) Det arbete skall äga företräde, som direkt och indirekt ger större antal
arbetare sysselättning.

f) Orter med stor arbetslöshet skola vid valet mellan olika beredskapsarbeten
under i övrigt lika förhållanden ha företräde framför orter med mindre
arbetslöshet.

De nuvarande reglerna i förevarande hänseende hava tydligen ett direkt
sammanhang med löneprincipen; det har icke ansetts rimligt, att arbeten, som
eljest skulle komma till utförande till allmänna marknadens löner, genom det
allmännas ingripande skulle verkställas för en lägre lönekostnad. I och för
sig kan det knappast anses utmärkande för reservarbetena, att de skola vara
förbehållna företag av en lägre angelägenhetsgrad. Å andra sidan måste
det ju även för beredskapsarbeten enligt Kungl. Maj:ts förslag gälla, att det

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

icke har någon mening att därtill använda statsmedel, i den mån arbetena
kunna beräknas ändock komma till utförande; på sådant sätt ökas ju icke arbetsmängden
och erbålles ingen verkan med avseende å minskande av arbetslösheten.
Så vitt utskottet kunnat finna, föreligger alltså icke någon konstitutiv
skillnad mellan de båda systemen på denna punkt; avvägningen måste
i båda fallen bliva en lämplighetsfråga.

Av det anförda följer, att enligt utskottets uppfattning en övergång till det
nyss förordade nya lönesystemet, på sätt som i och för arbetsprogrammets utvidgning
är önskvärt, kan medföra, att man utesluter de bestämmelser, enligt
vilka såsom reservarbete icke under några förhållanden komma i fråga arbeten,
som »inom den närmaste framtiden» kunna beräknas komma till utförande
på den allmänna arbetsmarknaden. Tillika följer -— å andra sidan —
att utskottet icke anser sig böra gå därhän, att, såsom Kungl. Maj:t i fråga
örn beredskapsarbeten förordat, angelägna arbeten i princip skola äga företräde
framför mindre angelägna. Vid valet mellan olika, lämpliga arbetsobjekt
bör enligt utskottets uppfattning angelägenhetsgraden vara en av de
faktorer, som tagas i betraktande och vägas mot varandra.

En annan sak är, att även med den förordade omläggningen av lönebestämmelserna
ett vidblivande av det nuvarande reservarbetssystemet i dess grunddrag
måste medföra, att området för det slag av arbeten, som kunna komma
till utförande, begränsas på ett sätt, som icke beträffande beredskapsarbetena
förutsatts i Kungl. Maj :ts förslag, nämligen till företag, där arbetet till övervägande
grad är att hänföra till grovarbete. Det måste nämligen leda till svårigheter
och komplikationer av olika slag, örn bland de allmänna arbetena till
motverkande av arbetslösheten skulle ingå företag, till vilka endast kunde hänvisas
arbetare inom vissa fack. Såsom kommer att framgå av det följande,
har utskottet således funnit nödvändigt, att en rationell gräns uppdrages mellan
å ena sidan sådana företag, som för statens, kommuns eller möjligen enskildas
räkning företagas i reservarbetenas form, och å andra sidan sådana statliga
eller av staten med hänsyn till arbetslöshetsläget understödda arbetsföretag,
vilka nu igångsättas på grund av arbetslösheten men som ligga inom det
normala arbetsprogrammet och utföras i vanliga former.

När det gäller uppdragande av en dylik gränslinje, uppstår en särskild fråga
beträffande sådana företag, i vilka till väsentlig del ingår arbete av samma
natur som det, som eljest utföres i form av reservarbete, men till vilka
dessutom höra vissa moment, som för sitt utförande kräva särskild yrkeskunskap.
Så är fallet t. ex. med de skenfria korsningarna, vilka utgöra en icke
oväsentlig del av regeringens beredskapsprogram. Men även bl. a. vissa hamnoch
brobyggnader kunna hänföras härtill. För närvarande utföras i åtskilliga
fall skenfria korsningar såsom beredskapsarbeten i detta ords hittillsvarande
mening, d. v. s. helt och hållet på den öppna arbetsmarknaden. Enligt utskottets
mening skulle det emellertid innebära en lämpligare anordning att, i den
mån sådana företag till väsentlig del icke skilja sig från vanliga reservarbeten,
de komma till utförande i de för sådana arbeten gällande formerna, medan
den övriga delen av företaget eller de egentliga s. k. konstarbetena utfö -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

ras på den allmänna arbetsmarknadens villkor. För genomförandet av en sådan
uppdelning kunna tänkas olika former; utskottet återkommer i det följande
till denna fråga.

Ett särskilt ämne för utskottets övervägande i detta sammanhang har varit
dels huruvida en omläggning bör ske beträffande de nuvarande reservarbetenas
fördelning på statliga och statskommunala, dels huruvida en utvidgning
kan ske av de slag av arbeten, som för närvarande förekomma. I förstnämnda
avseende må anföras följande.

I motionerna I: 324 och II: 504 har yrkats, att statskommunala arbeten i
kommuners, vägstyrelsers och skogsvårdsstyrelsers regi måtte lämnas företräde
framför statliga reservarbeten, så att de senare skulle tillgripas endast i
sådana fall, då arbetslösa icke genom statskommunala arbeten kunna beredas
sysselsättning.

Även enligt utskottets uppfattning utgöra de s. k. statskommunala arbetena
en synnerligen lämplig form för hjälp åt arbetslösa. Jämförda med de statliga
reservarbetena innebära de, bland annat, den fördelen, att arbetarna i
större utsträckning kunna förbliva i sina hemorter och därigenom lättare uppehålla
förbindelsen med den normala arbetsmarknaden samt att statens kostnader
nedbringas, samtidigt som det kommunala intresset engageras för arbetenas
övervakande och rationella ledning. Även örn arbetslöshetskommissionen
alltjämt bör hava överinseendet över de statskommunala arbetena, innebär
ett starkare anlitande av dessa tillika en decentralisation av ledningen,
som vid en väsentlig utökning av arbetslinjen i och för sig är önskvärd. Ofta
är det också alltjämt lättare beträffande de kommunala arbetena att, i den
mån kommunerna finna dem med sin fördel förenliga, finna arbetsuppgifter
av ur olika synpunkter lämplig beskaffenhet.

Utskottet har således funnit, att man bör eftersträva att i största möjliga
utsträckning bereda sysselsättning genom statskommunala arbeten. I vad mån
detta låter sig göra sammanhänger tydligen i hög grad med reglerna
för statsbidragens utmätande. Redan här vill utskottet framhålla, att utskottet
därutinnan ansett en väsentlig utvidgning böra ske. Även har det
förefallit utskottet lämpligt att bereda möjlighet för vägstyrelser att anordna
arbeten av den natur, som plägar benämnas statskommunala. Utskottet återkommer
till dessa frågor i samband med behandlingen av de regler, som föreslås
skola gälla beträffande dylika arbeten. Det må emellertid i detta sammanhang
framhållas såsom utskottets uppfattning, att genom en dylik modifikation
i gällande bestämmelser samt med de jämkningar i reglerna för urval
av arbeten, som utskottet ämnar förorda, det skall bliva möjligt att få till
stånd ett mycket stort antal statskommunala arbeten. Härigenom skulle även
från utskottets utgångspunkter vinnas den mera jämna fördelning av arbetstillfällena
över landets olika delar, som varit ett av de syften, vilka Kungl.
Maj :ts förslag avsett att främja.

En särskild fråga, som torde böra beröras i detta sammanhang, är den,
huruvida såsom reservarbeten må kunna upptagas företag, som direkt komma

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

enskild ägare eller andra enskilda personer till godo. Redan nu Ilar det i viss
utsträckning förekommit, att arbetslöshetskommissionen såsom entreprenör
åtagit sig arbeten åt enskild uppdragsgivare, och även såsom statskommunala
arbeten hava i viss utsträckning förekommit företag, som i kommunal regi
utförts till förmån för enskilda, såsom dikningsföretag, anläggande av enskilda
vägar m. m. Enligt utskottets förmenande bör möjlighet till sådana
anordningar finnas även inom det nu förordade programmet. Ofta kan ett
företag av här avsedd beskaffenhet beträffande den allmänna nyttan och angelägenhetsgraden
i övrigt vara av större betydelse än ett arbete, som utföres
å staten eller kommun tillhörig mark.

Eftersom här avsedda arbeten anordnas för bispringande av arbetslösa, lärer
hinder icke heller möta för kommuner att stå såsom företagare i dylika
fall. Enligt vad som upplysts, har hittills arbetslöshetskommissionen ansett
den begränsningen böra gälla därvidlag, att statsbidrag lämnats till kommunala
arbeten, vilka utföras åt enskilda, endast då dessa arbeten avsett ändamål,
till vilka statsbidrag utgår. Med nyss angivna utgångspunkt, nämligen att det
är ett allmänt kommunalt ändamål att bringa hjälp åt arbetslösa, lärer denna
distinktion icke böra vara bindande. Såsom yrkats i motionerna I: 324 och
11:504, anser sålunda utskottet, att som statskommunalt arbete böra i vissa
fall kunna understödjas även andra slag av enskilda företag. Avgörande bör
endast vara, huruvida dessa äro av den storlek och beröra så väsentliga intressen,
att de lämpligen böra utföras i kommunal regi eller genom arbetslöshetskommissionen.
Vad angår andra enskilda arbeten, bör det, såsom utskottet
i annat sammanhang torde få framhålla, vara möjligt att i annan ordning utnyttja
dem i arbetslöshetslindrande syfte. Enligt utskottets mening bör det
nämligen kunna ifrågakomma att i syfte att lindra arbetslösheten lämna direkta
bidrag till viss enskild verksamhet av allmännyttig karaktär, framför
allt i vad avser åtgärder på jordbrukets och skogsbrukets områden. I den mån
sålunda bidrag direkt utgå till den enskilde, bör det enligt utskottets uppfattning
icke ifrågakomma att därvid knyta villkor, hämtade från reservarbetslinjen.
Arbete, till vilket dylikt bidrag utgår, bör således utföras helt
på den öppna marknadens arbetsvillkor. Detta utesluter naturligtvis icke, att
såsom ett villkor för bidragsbeviljandet bör — såsom i visst liknande fall
redan skett — fastslås, att i den mån främmande arbetskraft anlitas, denna
bör sökas bland de arbetslösa. Ävenledes finner utskottet lämpligt att genom
inhämtande av yttranden från arbetslöshetskommissionen samband uppehålles
med den direkta arbetslöshetsverksamheten och därvid erfarenheter inhämtas
om behovet av hjälpåtgärder i skilda delar av landet.

Även örn utskottet sålunda anser, att som statskommunalt arbete må av
arbetslöshetskommissionen i vissa fall kunna godkännas arbete till förmån för
enskild, detta också örn arbetet avser ett ändamål, till vilket eljest statsbidrag
icke utgår, är utskottet icke berett att biträda det motionsvis framställda yrkandet
därom, att full likställighet därvidlag skulle stadgas beträffande alla
slag av enskild företagsamhet. Utskottet anser försiktigheten bjuda, att man
under nästkommande budgetår nöjer sig med att bedöma frågan från fall till

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 17.

fall och sålunda samla erfarenheter av den nu förordade uppmjukningen i
detta hänseende.

Givetvis bör, då det gäller att pröva frågan örn upptagande av enskilda
arbeten såsom statskommunala, noga tillses, att dylika arbeten endast komma
i fråga, då arbeten till förmån för allmänt rättssubjekt icke med samma fördel
med avseende å arbetslöshetens bekämpande kunna lämpligen komma till utförande.

Vad angår punkterna 4 och 5 i gällande regler för urval av arbeten
har utskottet ansett desamma i samband med den ifrågasatta utvidgningen av
arbetsprogrammet böra, i anslutning till vad i propositionen nr 211 föreslagits,
jämkas på det sätt, att desamma icke bliva ovillkorligen förbindande utan
fastställas allenast såsom regler, från vilka i särskilda fall undantag kunna
beslutas av arbetslöshetskommissionen. Utskottet har därvid, bland annat,
haft i sikte, att med den omfattning, vari för närvarande reservarbeten måste
bedrivas jämväl under sommarhalvåret, såsom reservarbeten böra kunna antagas
mindre företag, som icke lämpa sig som vinterarbeten men hinna slutföras
under sommarmånaderna.

Vad härefter beträffar de slag av arbeten, som böra ifrågakomma såsom
reservarbeten, bör enligt utskottets uppfattning ingen kategori vara utesluten,
såvitt den endast uppfyller den av utskottet i det föregående angivna förutsättningen,
att alla arbetare med normal arbetsförmåga — således oberoende
av yrkeskunskap — skola kunna dit hänvisas. Som bekant hava hittills i största
utsträckning förekommit vägarbeten samt därjämte skogsdikningar, terrasseringar
och dylikt. Även i det kommande lärer man i stor utsträckning
bliva begränsad till dylika arbetsobjekt. Vid sidan härav bör det dock eftersträvas
att, som i vissa motioner framhållits, välja sådana arbeten, vilka i det
hänseendet kunna sägas vara av produktiv natur, att deras utförande för framtiden
kan komma jordbruket eller skogsbruket tillgodo. Som exempel må anföras
dikningsföretag samt skogskulturåtgärder av olika slag.

En väsentlig utvidgning av arbetsområdet skulle också kunna vinnas genom
bifall till vad utskottet förut anfört därom, att arbetslöshetskommissionen
bör kunna åtaga sig arbeten, även i den mån i ett företag i viss grad ingå
moment, som för sitt utförande kräva speciellt utbildad arbetskraft. Det mest
praktiska fallet avser, som också förut anförts, s. k. skenfria korsningar. I
den mån sådana arbeten utföras som reservarbeten, böra därför anlitas för
sistnämnda slag av arbeten anvisade medel; den återstående delen av kostnaden
lärer kunna bestridas av de särskilda medel, som i anledning av arbetslösheten
anvisats till sådana slag av åtgärder. En dylik fördelning bör kunna
ske antingen så, att arbetslöshetskommissionen åtager sig hela arbetsföretaget
med rätt att för de s. k. konstarbetena anlita särskild entreprenör och för
entreprenadkostnaden erhålla gottgörelse av nyss avsedda särskilda medel,
eller ock så att vederbörande förvaltande verk överenskommer med arbetslöshetskommissionen
örn utförande av respektive del av företaget och av Kungl.

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 11 sami. Nr 17. 3

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Majit erhåller bemyndigande att för visst anvisat belopp själv utföra återstoden
av företaget. Med denna anordning skulle, bland annat, vinnas, att
som reservarbete skulle kunna antagas skenfria korsningar även vid enskilda
järnvägar. Med nuvarande praxis, då dylika företag utföras såsom beredskapsarbeten
i detta ords hittillsvarande mening, har det nämligen anmärkts
såsom en brist, att man varit inskränkt till dylika arbeten vid de statliga järnvägarna.

Vad sålunda anförts lärer kunna äga motsvarande giltighet beträffande
statskommunala reservarbeten. Hinder bör sålunda icke möta för kommun
att åt entreprenör överlämna sådana delar av visst arbetsföretag, som äro att
hänföra till konstarbeten. Då storleken av det statsbidrag, som beräknas efter
materialkostnaderna, bestämmes efter skälighetsprövning av de beräknade
kostnaderna, är entreprenadavtalets innehåll utan inverkan på bidragsbeloppet.

Slutligen vill utskottet i detta sammanhang framhålla följande. Ändamålet
med ifrågavarande anordningar måste ju alltid främst vara att bereda sysselsättning
åt de arbetslösa. Emellertid måste medelstillgången för ändamålet
alltid vara begränsad. Härav bör tydligen följa, att man jämväl vid urvalet
av arbeten håller nyssnämnda mål i sikte. Detta innebär närmast, att -— som
redan anförts — sådana arbeten böra äga företräde, där arbetslönerna utgöra
en stor del av kostnaderna. Men tillika ligger häri en maning att beakta de
väsentliga skiljaktigheter i kostnader, som sammanhänga med olikheterna i
lönenivå och andra omkostnader skilda orter emellan.

Utskottet övergår härefter till att redogöra för sin uppfattning rörande de
viktigare av de spörsmål, som med de sålunda angivna utgångspunkterna uppkomma.
För en fullständig redogörelse för de regler, som utskottet anser böra
i huvudsak följas vid reservarbetsverksamheten, får utskottet hänvisa till den
sammanfattning, som lämnas senare i detta utlåtande (sid. 126).

Av en jämförelse med den till detta utlåtande fogade sammanställningen av
dels gällande bestämmelser, dels av Kungl. Majit förordade regler, dels i 1928
års betänkande framlagt förslag och dels slutligen yrkanden i motionerna
Ii 128 av herr Trygger m. fl. och lii 237 av herr Lindman m. fl. (bilaga N)
framgår för varje punkt, i vad mån utskottets förslag skilja sig därifrån.

Särskilda frågor beträffande reservarbetslinjen.

Det centrala organet.

Enligt Kungl. Maj its förslag skulle arbetslöshetskommissionens uppgift efter
den 1 juli 1933 inskränkas till att vara ett organ för slutförande av den
nuvarande arbetslinjen. I stället skulle för handläggningen av ärenden angående
beredskapsarbeten upprättas en extra byrå i socialdepartementet, varjämte
kontantunderstödsverksamheten skulle överflyttas till socialstyrelsen.

I motionerna 1:324, 1:326, 1:333, 11:501, 11:504 och 11:510 har föreslagits,
att arbetslöshetskommissionen skulle bibehållas, därvid i motionerna

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

I: 326 och II: 510 tillika ifrågasatts, dels att plats inom kommissionen skulle
beredas jämväl för representanter för jordbrukets och skogsbrukets intressen,
dels ock att kommissionen vid sin sida skulle erhålla ett rådgivande organ,
så sammansatt, att det vore ägnat att låta inom riksdagen rådande meningar
komma till uttryck, med uppgift att yttra sig över förekommande viktigare
frågor i samband med tillämpningen av riksdagens direktiv rörande arbetslöshetsanslagens
användning. Å andra sidan bar i motionen II: 144 hemställts,
att kommissionens verksamhet skulle upphöra senast den 1 juli 1933.

I motionen 1:129 har hemställts bland annat, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville förordna örn arbetslöshetskommissionens
upphörande och överflyttande av dennas uppgifter såsom
centralorgan och tillsynsmyndighet för den offentliga arbetslöshetspolitiken
till en för ändamålet upprättad byrå i socialstyrelsen, organiserad i enlighet
med i motionen 1:128 föreslagna grunder. Motsvarande hemställan har under
åberopande av motionen II: 237 gjorts i motionen II: 238.

Slutligen har i motionen 11:505 bland annat hemställts, att hjälparbeten
och understödsverksamhet måtte ombesörjas av en central ledning med tillämpning
av arbetslöshetskommissionens principer för hjälpverksamheten.

Redan i det föregående har utskottet påpekat, att med bibehållandet av reservarbetssystemet
även följer fortsatt behov av ett särskilt ledande centralorgan.
Vidare har utskottet antytt, att statens arbetslöshetskommission borde
enligt utskottets mening bibehållas såsom sådant organ. Visserligen kunna
enligt utskottets förmenande — i betraktande främst av de statliga arbetslöshetsåtgärdernas,
såvitt för närvarande kan bedömas, långvariga karaktär —
vissa betänkligheter hysas mot att den centrala ledningen av desamma tillkommer
ett organ av i princip tillfällig beskaffenhet. Likväl är det, örn avveckling
skulle ske av arbetslöshetskommissionen, som under den gångna tiden
vid handhavandet av sitt grannlaga och synnerligen krävande arbete förvärvat
stor erfarenhet rörande hjälpverksamhetens praktiska bedrivande -— av särskild
betydelse under nu rådande förhållanden -—- ett spörsmål av stor vikt,
att det nya centralorgan för verksamheten, vilket i dylikt fall måste inrättas,
organiseras på ändamålsenligaste sätt. Innan utredning i ämnet verkställts,
synes därför frågan icke böra upptagas till närmare bedömande. Såsom
senare skall närmare beröras, förordar utskottet, att riksdagen hos Kungl.
Majit anhåller, att utredning, bland annat i detta hänseende, måtte företagas.

Statens arbetslöshetskommission består numera av fyra ledamöter. Till
kommissionens förfogande skola stå två experter, en för arbetsgivarna och en
för arbetarna. För arbetarsidan har dock någon expert hittills icke blivit förordnad.
I vissa motioner har, såsom ovan angivits, föreslagits ändring i kommissionens
sammansättning m. m. Vid övervägande av detta spörsmål, som
också äger samband med nyssnämnda av utskottet föreslagna utredning, har
utskottet icke ansett sig böra påkalla, att dylika förändringar för närvarande
vidtagas.

Själva verkställigheten av de utav arbetslöshetskommissionen fattade be -

Utskottet.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

sluten handhaves närmast av ett antal inför kommissionen ansvariga tjänstemän,
nämligen en kanslichef, en arbetschef jämte assistent, en sekreterare, ett
socialt ombud och en kamrerare. Därjämte äro å kommissionens kansli anställda
ett antal ingenjörer, intendentur- och kamerala tjänstemän samt skrivbiträden.
De till olika delar av landet förlagda reservarbetena skötas lokalt
av särskilda under kommissionen sorterande arbetsledare.

Utskottet, som fått den uppfattningen, att den av kommissionen genom det
sociala ombudet bedrivna rådgivande och kontrollerande verksamheten är av
mycket stor betydelse, har velat uttala, att densamma synes böra på lämpligt
sätt ytterligare effektiviseras. Detta är av stor betydelse, särskilt örn, såsom
utskottet förutsatt, de statskommunala reservarbetena i fortsättningen skola
intaga en mera framträdande plats på arbetsprogrammet än hittills.

Är någon missnöjd med ett av arbetslöshetskommissionen fattat beslut, har
han för närvarande att anföra besvär hos Kungl. Majit. Emellertid har utskottet,
som redan förut angivits, ansett, att klagomål över kommissionens beslut
i lönefrågor hädanefter skola prövas och slutligt avgöras av en särskild
nämnd med för ändamålet speciellt lämplig och auktoritativ sammansättning.

Utskottet avser icke, att hos denna nämnd klagomål skulle kunna förås
över den speciella ackordsättningen för ett visst arbete — dylika frågor böra
förbehållas arbetslöshetskommissionen — utan under nämndens prövning böra
enbart falla frågor, som röra grunderna för bestämmande av arbetslönens storlek,
alltså i första hand ärenden rörande fastställande av grovarbetar- och reservarbetslönen
för en viss ort men även frågor rörande de vid bestämmande av
ackordslöner tillämpade allmänna principerna. Talan hos nämnden skulle
givetvis få föras av envar, vars intresse beröres av det klandrade beslutet.
Klagomål böra icke föranleda, att beslutets verkställighet uppskjutes.

Beträffande nämndens sammansättning föreslår utskottet, att den skall bestå
av ordförande och fyra andra ledamöter, samtliga utsedda av Kungl.
Majit för en tid av två år. Ordföranden bör äga juridisk utbildning. Av
ledamöterna böra två äga särskild insikt och erfarenhet beträffande arbetsförhållandena
och i övrigt beträffande ärenden av social natur. Med hänsyn
till de statskommunala reservarbetena är det önskvärt, att de två övriga ledamöterna
representera kommunal erfarenhet, den ene på landsbygden och den
andre i städerna. För samtliga ledamöter skola finnas suppleanter, utsedda i
enahanda ordning och med motsvarande kvalifikationer som ledamöterna.

För giltighet av nämndens beslut bör fordras, att tre äro örn beslutet ense.

Ersättning till ledamöter och suppleanter bör utgå med visst, av Kungl.
Maj it bestämt belopp per sammanträdesdag. Dessa ersättningsbelopp liksom
övriga av nämndens verksamhet föranledda kostnader böra få bestridas av
samma anslag, varifrån kostnaderna för arbetslöshetskommissionens verksamhet
bestridas.

Instruktionen för nämnden torde böra fastställas av Kungl. Majit.

Därest i andra fall än ovan berörts klagan föres över arbetslöshetskommissionens
beslut, bör avgörandet liksom hittills tillkomma Kungl. Majit i statsrådet.
Därest utskottets förslag angående arbetslöshetsförsäkring vinner riks -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

dagens bifall, komma i viss utsträckning enahanda problem, allt efter det klagan
föres över beslut av arbetslöshetskommissionen eller socialstyrelsen, att
slutligt prövas i förra fallet av Kungl. Majit i statsrådet och i det senare av
regeringsrätten. Utskottet utgår från att, då dylik fråga är beroende på prövning
av Kungl. Majit i statsrådet, regeringsrättens yttrande inhämtas före
ärendets avgörande.

Personliga kvalifikationer.

Enligt 1922 års kungörelse må statsbidrag endast utgå till understöd åt
inom landet bosatt svensk medborgare jämte hans familj under förutsättning
bland annat, att han fyllt 15 år och är arbetsför inom sitt yrke. Därest
understödstagaren icke för ett ordentligt och nyktert levnadssätt, kan understödsorganet
besluta örn indragande av understödet.

För statliga och statskommunala reservarbeten gäller, att till dessa arbeten
icke kunna hänvisas personer, som ej fyllt 18 år, på grund av sjukdom, lyte
eller annan orsak icke äro fullt arbetsföra eller som kunna betraktas som socialt
mindervärdiga.

I det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring framlagda utkastet
till grunder för statsbidrag till kommunalt understöd vid arbetslöshet
stadgades, att statsbidrag skulle kunna utgå till understöd åt arbetslös person
under förutsättning bland annat, att han vöre svensk medborgare, dock att
bidrag kunde utgå jämväl till understöd åt utländsk medborgare, såvida han
tillhörde stat, med vilken överenskommelse träffats örn ömsesidighet beträffande
hjälpåtgärder vid arbetslöshet, att han fyllt 16 år samt att han vore
arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. Vidare stadgades,
att understödsorganet skulle indraga understödet, om vederbörande icke förde
ett ordentligt och nyktert levnadssätt. Beträffande villkoret örn arbetsförhet
hava de sakkunniga vid motsvarande villkor i försäkringsförordningen
anfört följande.

Såsom villkor för rätt till understöd uppställes bland annat, att vederbörande
skall vara »arbetsför». I nu gällande kungörelse angående statsbidrag
till arbetslöshetshjälp är motsvarande villkor formulerat så, att den understödssökande
skall vara »arbetsför inom sitt yrke». Härmed har avsetts att
vinna, att jämväl personer, vilkas arbetsförmåga allenast i visst avseende
är nedsatt, skola kunna erhålla understöd. Det är nämligen uppenbart, att
även en person med betydande kroppsligt lyte inom ett för honom lämpat
yrke kan prestera fullt normalt arbetsresultat och vara att anse såsom fullgod
arbetskraft, medan han kanske ej alls är arbetsför inom ett annat yrke.
En sådan person bör kunna erhålla understöd även inom försäkringen. Det
lärer emellertid icke vara erforderligt att för ernående av detta resultat tilllägga
orden »inom sitt yrke». Så snart en arbetare är användbar som arbetskraft
inom, låt vara, ett enda yrke, måste han nämligen betraktas som arbetsför
och, om övriga villkor äro uppfyllda, vara berättigad till understöd. I
överensstämmelse härmed har jämväl bland grunderna för statsbidrag till arbetslöshetshjälp
utanför försäkringen såsom förutsättning för erhållande av
kommunalunderstöd med statsbidrag upptagits, att vederbörande skall vara
»arbetsför». Orden »inom sitt yrke» hava sålunda utelämnats, utan att någon
saklig ändring därmed avsetts.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

I propositionen nr 216 angående anslag till bekämpande av arbetslösheten
har departementschefen anslutit sig till de av de sakkunniga i förevarande
hänseende föreslagna bestämmelserna för kontantunderstöd med statsbidrag.

Propositionen nr 211 angående beredskapsarbeten innehåller icke några
begränsningar i detta hänseende. Dock stadgas, att för arbeten, som kräva
yrkesskicklighet, endast yrkesarbetare skola uttagas. Från de egentliga grovarbetena
skola däremot arbetare från andra fack icke utan vidare vara uteslutna.

I motionerna I: 128 av herr Trygger m. fl. och II: 237 av herr Lindman
m. fl. föreslås, att arbetslöshetshjälp endast må kunna utgå till inom landet
bosatt svensk medborgare jämte hans familj under förutsättning bland annat,
att han fyllt 16 år och är arbetsför. Till statligt reservarbete må arbetare,
som icke fyllt 18 år, hänvisas endast i sådana fall, där arbetets art icke
kan vara ägnat att medföra menliga verkningar för honom. Örn en arbetslös
icke för ett ordentligt och nyktert levnadssätt eller örn han icke iakttager
de föreskrifter, som tillsynsmyndigheten eller arbetslöshetskommittén
uppställt för hjälpens utgående, kan den arbetslöse tills vidare eller för viss
tid avstängas från arbetslöshetshjälp.

I samma motioner yrkas vidare, att gränsdragningen mot de arbetsoföra
skall ske med större noggrannhet och stränghet än nu, så att hjälp lämnas
endast dem, som äro fullt arbetsföra.

Utskottet. Beträffande de personliga kvalifikationer hos de arbetslösa, som skola
föreligga, för att de skola kunna erhålla kontantunderstöd med statsbidrag,
kan utskottet ansluta sig till vad som föreslagits av Kungl. Majit. Detta
innebär bland annat, att åldersgränsen höjes från nuvarande 15 år till 16 år.
Utskottet anser denna ändring lämplig samt erinrar örn att jämväl inom arbetslöshetsförsäkringen
åldersgränsen föreslagits till 16 år.

Med undantag för åldersgränsen synas samma regler som för kontantunderstöd
böra gälla även vid hänvisning till statligt eller statskommunalt reservarbete.
För närvarande gäller enligt praxis, att arbetslös under 18 år ej må
hänvisas till sådant arbete.

I motionerna I: 128 och II: 237 har yrkats, att arbetslös mellan 16 och
18 års ålder må kunna hänvisas till reservarbete i de fall, då arbetets art
icke kan vara ägnat att medföra menliga verkningar för honom. Utskottet
kan emellertid icke anse lämpligt att göra ändring i nu tillämpade regler.
Med hänsyn till arten av de arbeten, som komma i fråga till reservarbeten,
samt de förhållanden, under vilka arbetena bedrivas, måste det i de allra
flesta fall möta allvarliga betänkligheter att dit hänvisa personer under 18 år.

Vad i nyssnämnda motioner anförts örn gränsdragningen mot de icke fullt
arbetsföra synes utskottet riktigt. Utskottet hyser den uppfattningen, att
personer, som icke äro fullt arbetsföra, ej böra erhålla arbetslöshetshjälp
utan böra helt överföras till fattigvården. Häremot strider ej vad som anförts
av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring beträffande arbetsf/örhet
»inom sitt yrke». En arbetare kan mycket väl trots ett lyte vara

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

arbetsför både inom sitt eget yrke och andra yrken, fastän han kanske beträffande
en del arbeten måste betraktas som arbetsoför. En sådan arbetare
bör likväl kunna erhålla arbetslöshetshjälp.

Konfliktdirektiv; förhållandet till fattigvården.

I fråga örn de s. k. konfliktdirektiven samt förhållandet till fattigvården föreligga
samma spörsmål för arbetslöshetsförsäkringens vidkommande. Utskottet
har ansett sig böra behandla dessa spörsmål i sitt utlåtande (nr 18) angående
förslaget till sådan försäkring och får alltså hänvisa till vad utskottet där
anför.

Beträffande kontantunderstödsverksamheten har utskottet, liksom i fråga
örn försäkringen, i dessa hänseenden anslutit sig till Kungl. Maj :ts förslag, pa
sätt framgår av försäkringsutlåtandet. Vad angår ställningen till reservarbetena
— en fråga som ju med regeringsförslagets allmänna inställning där icke var av
betydelse — har utskottet kommit till den uppfattningen, att åtnjutande av fattigvård
icke i något fall bör inverka på rätten att erhålla eller kvarstanna i
reservarbete. En motsatt regel skulle, även örn viss undantagsmöjlighet medgåves,
kunna leda till obilligt resultat. Ett tillfälligt fattigvårdsbehov kunde
nämligen medföra, att en arbetare återsändes från reservarbete och alltså försattes
i arbetslöshet. Vid sådant förhållande komme han sannolikt att helt
falla fattigvården till last. Särskilt då nu lönerna vid reservarbetena föreslås
skola överensstämma med löner som förekomma i den öppna marknaden,
förefaller det orimligt, att fattigvård icke skulle kunna lämnas utan dylik
inverkan på anställningen i reservarbete, på sätt nu förekommer beträffande
arbetare med anställning i den öppna arbetsmarknaden.

Familjeförsörjarebegreppet.

I 1922 års nu gällande kungörelse angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
har ej definierats, vilka som skola anses vara familjeförsörjare. Statens
arbetslöshetskommission har emellertid utfärdat särskilda bestämmelser
i detta hänseende, vilka tillämpas för den arbetslöshetshjälp, till vilken utgår
statsbidrag. Enligt dessa bestämmelser skall såsom familjeförsörjare anses
envar arbetslös person, som på tillfyllestgörande sätt styrker sig hava under
normala förhållanden genom sitt arbete sörjt för någon av nedan angivna personers
uppehälle, utan att denna understödsskyldighet senare upphört eller
överflyttats till annan, nämligen:

1) äkta make gentemot maka, även där skilsmässa ägt rum men det styrkes,
att laglig understödsplikt föreligger,

2) ogift man gentemot kvinna, vilken såsom hustru med honom sammanbor,

3) envar person, man eller kvinna, gift eller ogift, änkling eller änka, gentemot
egna, inom eller utom äktenskapet födda barn under 15 år; dock att,
där föräldrarna sammanbo eller där fråga är örn barn utom äktenskapet, såsom
familjeförsörjare anses endast mannen, utom i de fall, att mannen avlidit
eller vistas å okänd ort, då kvinnan anses som familjeförsörjare.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring föreslogo för försäkringens
del, att tillsynsmyndigheten över de erkända arbetslöshetskassorna skulle
meddela närmare bestämmelser örn vilka som skulle vara att anse som familjeförsörjare.
I det av de sakkunniga framlagda utkastet till kungörelse angående
grunder för statsbidrag till kommunalt understöd vid arbetslöshet
fanns intet motsvarande stadgande.

Departementschefen har icke uttalat sig angående denna fråga i propositionen
nr 216. Däremot föreslår departementschefen i propositionen nr 209 för
arbetslöshetsförsäkringens del, att såsom familjeförsörjare skall anses den,
som har försörjningsskyldighet mot make eller mot barn eller adoptivbarn
under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller
föräldrar eller adoptant. Departementschefen anför härom följande.

»Bestämmelserna hava utformats ganska snävt; sålunda har jag ej ansett
en faktisk föreliggande försörjning av sammanboende kvinna eller av barnbarn
böra få utöva inflytande på daghjälpens storlek. I förhållande till make
och minderåriga barn skall medlem anses såsom familjeförsörjare, även örn
försörjningsskyldigheten faktiskt icke fullgöres; att stadga motsatsen skulle
vara att även beröva medlemmen möjligheten att fullgöra sin skyldighet.
Man måste kräva, att medlemmen verkligen har försörjningsskyldighet emot
make eller barn, ty eljest skulle en hustru, vars man uppbär avlöning, kunna
betraktas som familjeförsörjare. Bestämmelserna komma sålunda att fullständigt
motsvara den ovillkorliga försörjningsskyldigheten enligt 3 § i lagen om
fattigvården. Därjämte torde en medlem, som sammanbor med och faktiskt
underhåller sina föräldrar böra betraktas som familjeförsörjare. Detta tilllägg
har gjorts i anslutning till stadgande i 1928 ars förslag till obligatorisk
försäkring. Lika med förhållandet mellan föräldrar och barn torde här böra
anses förhållandet mellan adoptant och adoptivbarn.»

Bestämmelserna örn vem som skall anses såsom familjeförsörjare böra enligt
utskottets uppfattning vara likartade för alla former av arbetslöshetshjälp.
De av Kungl. Majit för arbetslöshetsförsäkringen föreslagna bestämmelserna
finner utskottet vara väl avvägda. Utskottet tillstyrker därför, att bestämmelserna
skola tillämpas jämväl vid de statliga och statskommunala reservarbetena
och för kontantunderstöd med statsbidrag. Härigenom kommer i visst
hänseende en förändring att ske gentemot de nu gällande reglerna. En ogift
man kommer nämligen ej längre att betraktas såsom familjeförsörjare emot
kvinna, vilken såsom hustru med honom sammanbor. Utskottet vill emellertid
erinra örn att, därest en man har minderåriga barn med en ogift kvinna, han
kommer att anses som familjeförsörjare i förhållande till barnet. Vid sådant
förhållande lära betänkligheter ej behöva hysas emot de föreslagna bestämmelserna.

Behövande arbetslösa.

Då det gäller att bland de arbetare, som befunnits oförvållat arbetslösa utvälja
dem, som böra komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp i olika for -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

mer, bör tydligen liksom hittills avgörande betydelse tillmätas deras behov
av hjälp. Vid bedömandet av hjälpbehovet bör hänsyn tagas ej blott till den
arbetslöses personliga förhållanden utan även till honom åvilande försörjningsskyldighet.
Enligt utskottets mening bör denna behovsprövning ske med
hänsynstagande till alla på frågan inverkande faktorer. Utskottet kail sålunda
icke ansluta sig till departementschefens uppfattning, att behovet i första
hand bör bedömas efter arbetslöshetstidens längd.

Endast i så måtto synes sistnämnda synpunkt böra få hava inflytande, att, i
enlighet med vad av Kungl. Maj :t föreslagits, viss karenstid bör tillämpas, så
att hänvisning i regel icke kan ske, förrän viss tid efter det vederbörande
arbetare anmält sig såsom arbetslös. Genom en dylik regel underlättas kontrollen
över behovet av hjälp. Vad angår karenstidens längd har i propositionen
nr 211 föreslagits en förlängning till 14 dagar för beredskapsarbetenas
vidkommande. Utskottet anser emellertid anledning icke föreligga till ändring
i gällande regel, enligt vilken minst sex dagar skola förflyta mellan anmälningen
och arbetsanvisningen.

I fråga örn kontantunderstödsverksamheten med statsbidrag förordar utskottet,
att i motsats till vad nu är fallet verklig karenstid föreskrives. Utskottet
föreslår i enlighet härmed, att i fortsättningen den regeln tillämpas,
att statsbidrag ej må utgå till kontantunderstöd, som belöper å tid före sjunde
dagen, räknat från och med den dag, då ansökan örn arbetslöshetshjälp blivit
gjord.

Avstängning av vissa yrkesgrupper.

I nuvarande system har hänsyn tagits till säsongarbetslösheten på det sätt,
att i princip vissa yrkesgrupper, inom vilka mera regelbundet en omfattande
arbetslöshet förekommer, skola vara uteslutna från arbetslöshetshjälp med
statsbidrag, dock att dispens kan lämnas särskilt för sådana fall, då arbetslönen
under arbetsperioden tydligen icke varit avsedd att utgöra kompensation
även för denna arbetslöshetstid. Alltefter det krisen fortskridit, har
emellertid arbetslöshetskommissionen ansett sig dels böra meddela generella
dispenser, dels ock undan för undan inskränka de s. k. avstängda yrkesgruppernas
antal. Avstängda äro för närvarande arbetare, som haft sin senaste,
mera stadigvarande befattning såsom hamn- och stuveriarbetare samt inom
husbyggnadsbranschen; även inom dessa grupper förekomma emellertid dispenser
i mycket stort antal.

I Kungl. Majrts förslag återfinnes icke någon motsvarande regel, då detsamma
bygger på delvis andra förutsättningar. Enligt utskottets förmenande
vilar emellertid denna regel på en riktig princip, och det synes alltså böra ankomma
på arbetslöshetskommissionen såsom det blivande tillsynsorganet att
även i fortsättningen meddela de beslut i detta hänseende, som kunna finnas
lämpliga.

Bosättning.

I 1922 års kungörelse stadgas, att arbetslöshetsunderstöd i regel endast skall
tilldelas sökande, som är mantalsskriven i kommunen. Understöd må jämväl

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

utgå till annan person under förutsättning, att lian har stadigvarande uppehåll
i kommunen och kan antagas där hava större möjlighet till försörjning än i
mantalsskrivningskommunen. Örn understöd vägras åt en person, som är mantalsskriven
i annan kommun, kan understödsorganet hänvisa honom att söka
understöd i den kommun, där han är mantalsskriven. I sådant fall kan understöd
tilldelas honom till bestridande av hans resa till mantalsskrivningskommunen.
Till dylikt reseunderstöd kan statsbidrag utgå med halva beloppet.
Därest någon på grund av bestämmelserna örn mantalsskrivning förvägrats
understöd, kan dylikt tilldelas honom av länshjälpkommittén, och må statsbidrag
till understödet utgå jämväl i detta fall.

Ifrågavarande för kontantunderstöd givna regler örn mantalsskrivning gälla
även för statskommunala reservarbeten.

I det utkast till kungörelse angående grunder för statsbidrag till kommunalt
understöd vid arbetslöshet, som framlagts av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring,
hava bestämmelserna örn mantalsskrivning som villkor för
utbekommande av understöd strukits. De sakkunniga anförde som skäl härför,
att bestämmelserna i praktiken befunnits opraktiska och icke heller tillämpats.

I avgivet yttrande över de sakkunnigas promemoria har statens inspektör för
fattigvård och barnavård i fråga örn förevarande bestämmelser anfört bland
annat följande.

Ifrågavarande personer vore de allra sämst ställda av de arbetslösa. De hade
visserligen rätt att söka hjälp i vistelsekommunen, men endast i sällsynta fall
erhölle de, som ej hade minderåriga barn, arbete eller understöd någonstädes.
Uppehålls- eller mantalsskrivningskommunen lämnade understöd allenast åt
minderåriga barn, för vilkas understöd hemortskommunen vore ersättningsskyldig;
ungkarlarna finge intet. Det vore visserligen sant, att nu gällande bestämmelser
ej hade varit till någon större nytta, men det föreliggande förslaget
innebure ej heller någon lösning av problemet och vore snarast sämre
än gällande praxis. Och dock måste något sätt för en rättelse av nuvarande
missförhållanden utfinnas. Det förefölle nämligen rimligt, att, örn en arbetslös
person ej kunde erhålla arbete eller understöd vare sig i sin hemortskommun
eller i mantalsskrivningskommunen, han i allt fall bleve hjälpt. Måhända
kunde landstingen med tillhjälp av de anslag, de beviljat till arbetslöshetens
lindrande, träda till genom att bidraga med halva understödsbeloppet.

I propositionen nr 211 angående beredskapsarbeten har departementschefen
icke föreslagit några bestämmelser angående mantalsskrivning som villkor
för hänvisning till sådant arbete.

I propositionen nr 216 angående anslag till bekämpande av arbetslösheten
har departementschefen beträffande denna fråga anfört följande:

»Vidkommande det föreslagna uteslutandet av bestämmelserna örn inskränkning
i rätten att giva understöd åt arbetslösa, som icke äro mantalsskrivna inom
uppehållskommunen, har jag efter övervägande av olika på frågan inverkande
omständigheter ansett mig böra stanna vid att tillstyrka sakkunnigförslaget.
Detta innebär, att en kommun har att fritt pröva, huruvida understöd, till vilket
statsbidrag utgår, skall tilldelas den, som ej är mantalsskriven inom kommunen,
eller icke. Till understöd, som sålunda beviljas en i kommunen icke
mantalsskriven person, skall kommunen kunna erhålla statsbidrag på vanligt

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

sätt. Erinras må, att den sålunda föreslagna vägen redan i viss mån beträtts.
Arbetslösa sjömän hava nämligen oavsett försörjningsplikt från och med senhösten
1932 enligt Kungl. Maj :ts beslut kunnat komma i åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd
i Stockholm och Göteborg, oaktat de icke varit mantalsskrivna
där. Huru den nu förordade regleringen kommer att verka i praktiken, är
svårt att mera bestämt förutse. Självfallet kunna särskilt storstäderna, där
många arbetssökande samla sig, ej utan vidare bevilja understöd åt behövande,
i staden icke mantalsskrivna personer, enär svårigheterna på grund av tillströmning
av arbetslösa snart nog kunde bliva städerna övermäktiga, men å
andra sidan lärer det kunna förväntas, att i många fall understöd komma att
beviljas. Här som på andra likartade områden torde det böra ankomma å det
centrala arbetslöshetsorganet att uppmärksamma praxis och med till buds
stående medel verka för en riktig tillämpning.»

I de likalydande motionerna 1:128 av herr Trygger m. fl. och II: 237 av herr
Lindman m. fl. föreslås, att arbetslöshetshjälp icke må tilldelas annan sökande
än den, som är mantalsskriven inom kommunen eller stadigvarande uppehållit
sig därstädes minst ett år och tillika kan antagas äga större utsikt till försörjning
genom arbete i uppehållskommunen än i mantalsskrivningskommunen.
Eörvägras någon understöd på denna grund, må arbetslöshetskommittén hänvisa
honom att söka understöd i mantalsskrivningskommunen. Reshjälp kan därvid
tilldelas den arbetslöse.

Motionärerna framhålla, att de föreslagna bestämmelserna åsyfta att skydda
städer och industrisamhällen från inflyttningar av mera kortvarig natur eller
av ren spekulation att där utfå större förmåner.

Departementschefens förslag i förevarande fråga innebär, som nyss nämnts, Utskottet.
att kommunerna skola äga rätt att fritt pröva, huruvida kontantunderstöd
skall tilldelas den, som icke är mantalsskriven i uppehållskommunen. Statsbidrag
till understödet skall utgå oberoende härav. Utskottet kan för sin del ansluta
sig till denna lösning av frågan. I den mån hjälpverksamheten, såsom nu är
avsett, utvidgas till att omfatta flertalet hjälpbehövande, kan det förväntas, att
kommunerna i större omfattning skola vara benägna att bevilja arbetslöshetshjälp
även åt där icke mantalsskrivna. Då å andra sidan kommunerna väl
skulle äga rätt men ej skyldighet att utgiva understöd oberoende av vederbörandes
mantalsskrivnings- eller hemortsförhållanden, lärer man ej genom borttagandet
av de nu gällande bestämmelserna behöva befara några icke önskvärda
påföljder ens för de större städernas del. Vad kommunerna vid bedrivandet
av understödsverksamheten måste tillse är, att ej på grund av möjligheten
att erhålla understöd inflyttning av arbetslösa kommer att äga rum till
städer och industrisamhällen, där redan förut stor arbetslöshet kan råda. Örn
understöd förvägras någon, som är mantalsskriven inom annan kommun, bör
uppehållskommunen äga rätt att utgiva reshjälp till den arbetslöse och att
härför erhålla statsbidrag.

Kommunerna synas även böra erhålla rätt att oberoende av de arbetslösas
mantalsskrivningsort hänvisa dem till tillgängliga platser vid statliga och statskommunala
reservarbeten.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet, som emellertid anser frågan böra underkastas förnyad utredning,
återkommer härtill i annat sammanhang.

Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till lönens storlek.

En av de grundläggande principerna i nuvarande system för arbetslöshets -hjälp är, att arbete lämnas endast den, som är oförvållat arbetslös och hos
organ för offentlig arbetsförmedling sökt men ej erhållit arbete; något stadgande
örn erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till den därmed förenade
avlöningen har emellertid icke lämnats. Beträffande kontantunderstödsverksamheten
finnes icke heller någon bestämmelse örn skyldighet att söka arbete,
utan verksamhetens utövande är väsentligen beroende av de lokala arbetslöshetskommittéernas
tillämpning av principen örn oförvållad arbetslöshet.

I det av 1926 års arbetslöshets sakkunnig a år 1928 avgivna betänkandet
med förslag angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten
upptogs såsom villkor för understöd från arbetslöshetsförsäkringen,
bland andra, att vederbörande skulle i viss ordning hava anmält sig för erhållande
av arbete men likväl icke erhållit lämpligt arbete. Denna bestämmelse
kompletterades med ett stadgande örn i vilket fall erbjudet arbete skulle
anses lämpligt.

De sakkunnigas majoritet, herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson
och von Koch, gåvo denna kompletterande bestämmelse följande avfattning: »Erbjudet

arbete skall anses lämpligt allenast under förutsättning, att det
motsvarar arbetarens krafter och färdigheter och är förenat med avlöning, som
prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för
sådant arbete.»

Minoriteten av de sakkunniga, herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna,
förordade en bestämmelse av följande lydelse:

»Erbjudet arbete skall anses lämpligt allenast under förutsättning, att det
motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som
icke understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, samt
icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt pågår.»

Till stöd för majoritetens förslag anfördes i betänkandet huvudsakligen
följande:

I första rummet åsyftades, att icke genom arbetslöshetsförsäkringen skulle
komma att beredas stöd för åtgärder, som i sig själva verkade arbetslöshetsskapande.
Det rådande läget på arbetsmarknaden borde giva utslaget för
den lönenivå, som skulle upprätthållas, och om av någon anledning lönenivån
kommit att ligga högre än som motsvarar förhållandet mellan tillgång och efterfrågan
jpå arbetskraft, så vore det icke meningen, att en sådan lönenivå
skulle erhålla ett nytt skydd genom försäkringen. Om försäkringen icke funnes,
_ skulle den därigenom skapade arbetslösheten innebära ett tryck på kollektivavtalslönen
samt till följd därav föranleda en efter marknadsläget bättre
avpassad lön, örn icke förr så i varje fall när tiden komme för en revidering
av gällande kollektivavtal. En arbetslöshetsförsäkring, som ändrade detta
förhållande, skulle alltså icke blott innebära partitagande för arbetarna i lönestriderna
utan själv medverka till utbredning av de riskfall, den vore avsedd
att utgöra försäkring emot. Vid hänvisning till arbete borde därför hänsyn

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

alltid tagas till den lönenivå, som motsvarade det verkliga läget på arbetsmarknaden.
Då en så formulerad bestämmelse emellertid förmodligen skulle
te sig svårtillämpad i åtskilliga fall, hade det förefallit lämpligast att i någon
mån binda lönebestämmelsen vid den på arbetsorten förekommande avlöningen
för det arbete, varom fråga vore; men det hade icke ansetts möjligt att
låta de därvid gällande lönesatserna utan vidare vara tillämpliga. Stadgandet
innefattade givetvis skyldighet att antaga arbete, som avlönas i enlighet
med eventuellt förefintligt kollektivavtal eller eljest är avlönat på sätt som
är gängse i orten. Men ehuru dessa normer sannolikt i flertalet fall komme
att bli utslagsgivande, borde de icke få stå i vägen för hänvisning till arbete,
där en dylik avlöning icke fullt stöde att vinna. Det vore fullt möjligt, att
en mindre ofta men dock stundom förekommande lönesats utgjorde enda förutsättningen
för att överhuvud bereda sysselsättning åt de arbetslösa; och
understundom skulle nya arbeten på en ort kunna upptagas endast under
förutsättning, att en något lägre lön än som för tillfallet existerade finge
betalas. Om kollevtivavtal rådde, vore dessa möjligheter visserligen som regel
obefintliga; men särskilt i fråga örn den stora del av Sveriges befolkning,
som stöde i förbindelse med jordbruket utan att tillhöra detta, hade
man att räkna med att frågan kunde äga större betydelse. Finge dylika arbetstillfällen
icke tagas i anspråk, uppstode just den icke oundvikliga arbetslöshet,
vartill försäkringen, såsom förut antytts, icke borde få bidraga. Att
några starka avvikelser från vanlig avlöning därvid skulle behöva komma
i fråga, vore visserligen osannolikt, men det borde åligga arbetsförmedlingsanstalten
att i varje särskilt fall noga pröva, i vad mån arbetstillfällen skulle
kunna beredas genom dylika avvikelser, ty ingen meningsskiljaktighet torde
råda om att arbete på öppna marknaden vore fördelaktigare än torftigt underhåll
såsom arbetslös.

Det av de sakkunnigas minoritet framlagda förslaget motiverades beträffande
lönefrågan på i huvudsak följande sätt:

Stadgandet anslöte sig till den praxis, som utvecklat sig inom den hittillsvarande
offentliga hjälpverksamheten med avseende å de arbetslösa. Principen
måste anses vara ännu mera berättigad i ett försäkringssystem, där arbetarna
själva i väsentlig mån bidrogo till täckande av kostnaderna för de
utgående ersättningarna. Den hade också nästan undantagslöst vunnit godkännande
i den utländska lagstiftningen å området. För de fall, där kollektivavtal
vore gällande, syntes möjligheterna för anställande av arbetare till
lägre löner än de avtalsenliga vara praktiskt taget uteslutna. Ett underlättande
av dessa möjligheter skulle innebära ett äventyrande i viss mån av
ordning och reda å arbetsmarknaden. Från arbetarklassens sida komme också
med all säkerhet att resas ett bestämt motstånd mot alla försök i sådan
riktning. Inom sådana områden, där anordningen med kollektivavtal ännu
ej trängt igenom, torde de allmänt gällande lönesatserna ställa sig väsentligen
ogynnsammare för arbetarna än de i kollektivavtalen fastslagna, och något
behov att jämna vägen för en ytterligare nedpressning kunde rimligen
icke vara för handen. Ett sådant stadgande som det av de övriga sakkunniga
föreslagna skulle otvivelaktigt hava till följd föga önskvärda friktioner
och slitningar vid tillämpningen. Avgörandet, huruvida viss bjuden lön vore
att anse som skälig, skulle alltid vara en mycket ömtålig och grannlaga sak
och utfölle det i jakande riktning, skulle säkerligen i många fall påståenden
framkomma örn ett partitagande för arbetsgivarna. För bevarandet av det
förtroende bland försäkringsklientelet, varav varje social försäkring vore i
hög grad beroende, syntes angeläget att i möjligaste mån hålla den utanför
den aktuella kampen mellan motsatta intressen å arbetsmarknaden.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

I 1932 års utredning rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m. hava de
sakkunniga i enlighet med erhållna direktiv — utan att ingå på diskussion av
frågan beträffande lönen vid arbete, som arbetslös skall vara skyldig antaga
—■ upptagit en bestämmelse, att erbjudet arbete skall anses lämpligt — och
alltså ej få föranleda arbetsvägran — såvida det är förenat med avlöning, som
icke understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete.

Beträffande de över sakkunnigförslaget avgivna utlåtandena får utskottet
hänvisa till den redogörelse därför, som lämnats i propositionen nr 209 (sid.
106—108).

I Kungl. Maj:ts förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor bär
i 15 § intagits stadgande, som motsvarar den av minoriteten av 1926 års arbetslöshetssakkunniga
föreslagna bestämmelsen.

I propositionen nr 211 uttalas beträffande beredskapsarbeten i detta hänseende,
att utestängda från dylika arbeten skulle vara arbetare, som, utan att
giltig anledning förelåge, vägrade antaga anvisat beredskapsarbete eller lämnade
sin anställning vid sådant arbete, samt att vid tillämpningen härav principerna
från arbetslöshetsförsäkringsförslaget skulle tjäna till ledning.

I propositionen nr 216 uttalas, att de i förevarande avseende inom arbetslöshetsförsäkringen
föreslagna bestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning
jämväl vid kontantunderstödsverksamheten.

Chefen för socialdepartementet har beträffande den sålunda föreslagna principen
i fråga örn erbjudet arbetes lämplighet i propositionen nr 209 anfört följande: »I

denna fråga kan jag till alla delar ansluta mig till vad som i 1928 års
betänkande anförts av herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna. Särskilt
vill jag understryka vad dessa sakkunniga framhållit därom att, i händelse
man skulle gå motsatt väg, avgörandet, huruvida viss erbjuden lön vore att
anse som skälig, vore en ömtålig och grannlaga sak. I själva verket skulle
en dylik bestämmelse medföra allvarliga faror och svårartade tvistigheter och
därigenom vålla betydande svårigheter beträffande försäkringens tillämpning
i en mycket central punkt. Det må för övrigt erinras örn att den av sistnämnda
sakkunniga föreslagna lagtexten i det nu föreliggande förslaget förtydligats
på ett sådant sätt, att den uppenbarligen endast föreskriver, att arbete,
under förutsättning att lönen icke understiger den i orten vanliga för
sådant arbete, alltid skall anses lämpligt, men att lagtexten icke stadgar, att
arbete med lägre lön alltid skall anses olämpligt.»

I vissa av de i anledning av propositionerna nr 211 och 216 väckta motionerna
beröres förevarande spörsmål.

Sålunda har i de likalydande motionerna 1:128 av herr Trygger m. fl. och
11:237 av herr Lindman m. fl. uti däri framlagt förslag till lag örn offentlig
arbetslöshetshjälp åt oförvållat arbetslösa inryckts bestämmelse såsom villkor
för offentlig arbetslöshetshjälp, att den oförvållat arbetslöse hos organ för offentlig
arbetsförmedling eller på annat stadgat sätt sökt men icke erhållit arbete.

I motionen II: 523 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors yrkas, att visst
kontantunderstöd skall utgå till alla arbetslösa, som anmäla sig till arbetslös -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

hetskommittéerna och som icke kunna beredas lämpligt arbete med avtalsenliga
löner under hela arbetslöshetsperioden.

Beträffande de av motionärerna åberopade skälen får utskottet hänvisa till
respektive motioner.

Av den lämnade redogörelsen har framgått, att frågan örn erbjudet arbetes
lämplighet med hänsyn till lönens storlek beträffande anvisning till reservarbete
samt kontantunderstöd spelar en viktig roll.

Utskottet håller före, att arbetslöshetshjälp bör anordnas så, att densamma
icke mer än oundvikligt inverkar på den fria lönebildningen på arbetsmarknaden.
Detta torde också erkännas även från deras sida, som i detta sammanhang
yrka, att skyldigheten för en arbetare att, vid risk att gå förlustig rätten
till här ifrågavarande form av arbetslöshetshjälp, åtaga sig erbjudet arbete skall
vara begränsad till arbete, där lönen uppgår till den i orten för sådant arbete
vanliga. Som skäl emot en regel, enligt vilken i stället hänsyn skall tagas till
lönens skälighet, åberopas också framför allt dels de praktiska olägenheter, som
förmenas bliva en följd av en dylik regel, dels också det faktiska förhållandet,
att med den utveckling, kollektivavtalssystemet erhållit i vårt land, utrymme i
praktiken icke funnes för en sådan bestämmelse. Yad angår sistnämnda synpunkt
äger det visserligen sin riktighet, att beträffande arbetsområde, vilket
regleras av kollektivavtal och där kollektivavtalslönen alltså är den »vanliga»,
organiserade arbetare äro lagligen tillförbundna att icke inom arbetsområdet
åtaga sig arbete till lägre lön. Det kan vid sådant förhållande tydligen icke
ifrågakomma, att de genom vägran att där antaga arbete till en lön understigande
den avtalsbestämda skulle bliva utestängda från arbetslöshetshjälp, även
örn den erbjudna lönen skulle kunna anses »skälig». Beträffande däremot de
arbetsområden, där kollektivavtal icke är allmänt gällande — något som i
övervägande grad är fallet exempelvis inom skogsbruk och lantbruk — kan
emellertid utrymme i praktiken finnas för en saklig skälighetsprövning och
här ifrågavarande meningsskiljaktighet äga avsevärd praktisk betydelse. Detsamma
är förhållandet beträffande reservarbeten, där ju sysselsättningen icke i
något fall är reglerad genom kollektivavtal. Vad nyss sagts gäller även för
ett sådant fall som att under en uppåtgående konjunktur lönerna allmänt stiga
över vad i ett för längre tid gällande kollektivavtal bestämts; även örn den sålunda
förhöjda lönen därvidlag är den vanliga, måste kollektivavtalslönen, så
länge avtalet gäller, i allmänhet anses »skälig». I sådana fall som de här anförda
synes det utskottet icke gärna rimligt, att en arbetssökande, som avvisar
en lön, vilken prövas vara skälig, ändock skulle komma i åtnjutande av
reservarbete eller kontantunderstöd på det allmännas bekostnad. Vad angår
anmärkningen därom, att den sålunda förordade regeln skulle bliva svår att i
praktiken tillämpa, vill utskottet framhålla, att tillämpning endast skall ifrågakomma,
då arbetare vägrar att åtaga sig arbete till lön, som av vederbörande
arbetslöshetskommitté prövas vara skälig. Det lärer kunna förväntas, att i
de fall, då hänvisning sker till arbete med lön understigande den »vanliga», omständigheterna
komma att vara sådana, att dylik vägran icke skall bliva ofta

Utskottet.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

förekommande. Uppenbarligen böra arbetslöshetskommittéerna i påkommande
mera tveksamma fall äga påkalla råd och bistånd från tillsynsmyndighetens
sida.

På sålunda anförda skäl anser utskottet, att utestängning från hänvisning
till statligt eller statskommunalt reservarbete samt från kontantunderstöd med
statsbidrag skall drabba den, som avvisar erbjudet arbete, där lönen finnes
vara skälig.

Arbetskonflikter vid statliga reservarbeten.

En fråga beträffande de statliga reservarbetena, som kräver särskild uppmärksamhet,
är den, vilka påföljderna skola bliva i händelse av strejk vid ett
dylikt företag. I detta avseende tillämpas för närvarande, enligt arbetslöshetskommissionens
publicerade »Råd och anvisningar», följande regler. Konflikt
kan icke godkännas som tillåten åtgärd. Utbryter konflikt (strejk eller
blockad), har arbetsledaren därför att omedelbart insända rapport härom till
kommissionen med angivande av orsaken till konflikten. Kommissionen bereder
då de i arbetsnedläggelsen deltagande en kort frist, efter vars utgång arbetet
skall vara återupptaget. Örn så icke sker, entledigas de anställda omedelbart
och hemsändas på egen eller vederbörande kommuns bekostnad. Antingen
nedlägges arbetsplatsen eller också hänvisas andra arbetslösa till arbetet. De
entledigade liksom också de, vilka bliva hänvisade i deras ställe men vägra antaga
det erbjudna arbetet, få icke hänvisas till statligt arbetsföretag, förrän
viss tid förflutit och en nyprövning av deras hjälpbehov och arbetsvillighet
ägt rum. Sker hänvisning av personer åtnjutande kontantunderstöd med statsbidrag
avstängas de vid vägran att antaga arbetet från denna förmån.

Vad sålunda tillämpas anser utskottet i huvudsak böra alltjämt äga giltighet.

Stat skommunala reservarbeten i väg styrelses regi.

Enligt för närvarande gällande grunder för statskommunala arbeten utföras
dylika arbeten i vederbörande kommuns regi. Erfarenheten har emellertid
givit vid handen, att åtskilliga vägföretag till motverkande av arbetslösheten
igångsatts och utförts i vägstyrelsernas regi samt — i avvaktan å
statsbidrag — med finansiering genom lån. En av orsakerna härtill torde
vara, att vissa vägföretag, särskilt sådana som beröra flera kommuner, mindre
lämpa sig för utförande såsom statskommunala enligt hittills gällande grunder.
I syfte att utöka de för statskommunala arbeten tillgängliga arbetsobjekten
och då därjämte praktiska skäl kunna åberopas, har utskottet, såsom
tidigare antytts, funnit lämpligt, att möjlighet öppnas för utförande även i
vägstyrelses regi av allmänna vägarbeten såsom statskommunala.

I ett senare sammanhang kommer utskottet att tillstyrka, att statsbidrag
till statskommunala vägarbeten skall utgå enligt grunder, motsvarande de för
vanliga vägarbeten gällande, varigenom i ekonomiskt hänseende likställighet
vinnes mellan de skilda slagen av vägarbeten.

Det tillskott till kostnadernas täckande, som erfordras utöver statsbidraget,
torde lämnas av vägdistriktet eller av en eller flera av företagets igång -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

sättande intresserade kommuner såsom bidrag eller lån till distriktet. I sistnämnda
fall — som i praktiken torde bliva jämförelsevis vanligt, då vägstämmorna
ofta torde vara obenägna att för arbetslöshetens bekämpande öka
utdebiteringen av vägskatt utöver vad som svarar mot påräknade bidrag från
de vanliga väganslagen till distriktens ordinarie arbeten — måste särskilt avtal
träffas mellan distriktet och respektive kommuner, varigenom kommunen
antingen definitivt åtager sig den ifrågavarande andelen av kostnaden eller
på närmare angivna villkor betingar sig återbetalning av tillskottet.

Ansökan av vägdistrikt om statsbidrag till statskommunalt reservarbete
skall av vägstyrelsen göras hos arbetslöshetskommissionen. Vid dylik ansökan
skola fogas de handlingar och i övrigt iakttagas de bestämmelser, som
äga tillämpning på statskommunala vägarbeten i allmänhet och som framgå
av i det följande (sid. 126) lämnad sammanfattning av regler för, bland
annat, reservarbeten.

Vägstyrelsen skall därjämte vid ansökningen foga protokollsutdrag, utvisande
vägstämmans beslut angående företaget, ävensom länsstyrelsens beslut
rörande företagets utförande.

Det torde böra tillkomma arbetslöshetskommissionen att meddela närmare
föreskrifter bland annat angående hänvisning av arbetslösa till ifrågakommande
vägföretag.

Vid arbetets utförande torde vägingenjören böra lämna biträde och utöva
kontroll såsom vid vanligt vägarbete. I propositionen nr 212 förutsattes, att
kostnaderna för de ökade göromål hos vägingenjörerna, som skulle föranledas
av vissa i propositionen avsedda beredskapsarbeten, skulle bestridas av det däri
äskade anslaget å 50 miljoner kronor. Kostnaderna för det ökade arbetet hos
vägingenjörerna, som torde bliva en följd vid genomförandet av utskottets förslag
beträffande statskommunala vägarbeten, anser utskottet böra utgå av reservarbetsanslaget.

Statsbidrag till statskommunala reserv arbeten.

Före den 1 juli 1928 utgick statsbidrag till kommunalt arbetsföretag för
det antal hela arbetsdagar, under vilka arbete vid företaget beretts arbetslösa,
med högst det belopp för varje dag och arbetslös, som, därest kontant arbetslöshetsunderstöd
utgått, kunde antagas hava tillkommit kommunen såsom statsbidrag
till sådant understöd åt de i företaget anställda arbetslösa. I syfte att
uppmuntra till en ökning av de statskommunala arbetena vidtog 1928 års riksdag
i enlighet med ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag ändring härutinnan,
så att statsbidrag till statskommunala arbeten skulle utgå med intill 50 % av
det belopp, som sammanlagt utbetalades till de arbetslösa, vilka beretts arbete
vid dylikt arbetsföretag. Därvid skulle dock iakttagas, att statsbidraget
för dag och person ej finge uppgå till högre belopp än 50 % av den för företaget
fastställda nödhjälpslönen och ej heller överstiga ett belopp av 3 kronor,
dock att Kungl. Maj:t skulle kunna, då särskilda omständigheter föranledde
därtill, medgiva, att statsbidraget finge utgå med högre belopp. 1928 års
beslut, som trädde i tillämpning den 1 juli samma år, är ännu gällande.

Bihang till riksdagens protokoll 1038. 11 sami. Nr 17.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

I genomsnitt utgör numera statsbidraget omkring 60 % av de totala lönekostnaderna
i de statskommunala arbetena.

För närvarande beräknas statsbidraget till kommunala arbetsföretag endast
på den del av kostnaderna, som hänför sig till arbetslönerna. Med erinran
härom har i de likalydande motionerna I: 333 av herr Löfgren m. fl. och
II: 501 av herr Carleson m. fl. bland annat hemställts, att vid de ändringar,
som det med hänsyn till reservarbetenas ökade utsträckning och i övrigt kunde
finnas nödigt vidtaga i nu gällande direktiv, särskilt en utvidgning av s. k.
statskommunala reservarbeten befrämjades därigenom, att statsbidrag finge
beräknas jämväl på materialkostnaden. Motionärerna hava i anslutning till
detta yrkande framhållit, att, då beträffande sådana ur kommunal synpunkt
angelägna arbeten som vatten- och avloppsledningar m. fl. materialkostnaderna
ofta utgjorde en mycket stor del, statsbidraget enligt nu tillämpade grunder
bleve relativt litet. Finansiellt svaga kommuner hindrades därigenom
från att upptaga arbeten, vilka såväl för de arbetslösa som för kommunens utveckling
vore synnerligen värdefulla. Motionärerna påpeka tillika, att enligt
Kungl. Maj:ts förslag statsbidrag skulle vid kommunala beredskapsarbeten
utgå också för materialkostnader.

För att möjliggöra ett mobiliserande i ökad omfattning av statskommunala
reservarbeten med hänsyn till kommunernas behov och ekonomiska bärkraft
fördelade på landets olika delar — vilket utskottet, såsom redan framhållits, av
olika skäl finner synnerligen önskvärt, är det med säkerhet nödvändigt, att staten
kraftigare än hittills bidrager till kostnaderna därför. Utskottet kommer
med hänsyn härtill i det följande att föreslå dels en väsentlig ökning av statens
bidrag i fråga örn reservarbeten avseende nyanläggning, omläggning eller förbättring
av allmänna vägar, dels —- beträffande andra slag av reservarbeten
än dylika vägföretag — att särskilt statsbidrag må utgå beräknat på av vederbörande
företag föranledda kostnader för material, transporter och arbetsledning.

Statsbidrag Vad först angår vägarbeten må erinras om att dylika arbeten i betydande

XXII VX8SCL ... w

vägarbeten, omfattning kommit till utförande såsom ett led i kampen mot arbetslösheten,
icke blott såsom reservarbeten av olika slag utan även i vägdistriktens regi
jämsides med distriktens ordinarie arbeten. I sistnämnda fall har finansieringen
i icke obetydlig omfattning ordnats så, att vägdistrikten bland annat
hos de av företagens igångsättande intresserade kommunerna upptagit lån,
vilka sedermera enligt avtal återbetalats, i den mån företagen kommit i åtnjutande
av bidrag av automobilskattemedel eller andra statsmedel. Sålunda i
förskott utförda vägföretag hava åsamkat vägdistrikten en avsevärd skuldbörda.

Nyss har utskottet av lämplighetsskäl och i syfte att möjliggöra en utökning
av de statskommunala arbetena föreslagit, att vägarbeten skola kunna
utföras jämväl i vägstyrelses regi såsom statskommunala reservarbeten. Till
sådana vägarbeten, som utföras av vägdistrikten i ordinarie ordning, utgå

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

som bekant bidrag med betydande procentsatser — 75 procent och i särskilda
fall högre — från sjätte huvudtitelns olika anslag till allmänna vägar. Till
undvikande av den återhållande verkan, som otvivelaktigt skulle följa av att
vägdistrikten till statskommunala vägarbeten erhölle mindre bidrag än till
de i vanlig ordning bedrivna arbetena, har utskottet funnit lämpligast, att bidragen
till ifrågavarande arbeten utgå efter grunder, motsvarande de för
vanliga vägarbeten gällande. I anslutning härtill och för att bibehålla möjligheten
att statskommunala vägarbeten, där så är lämpligt, komma till utförande
i vederbörande kommuns regi, finner utskottet samma bidrag böra utgå
även i dylika fall.

Utöver de med den föreslagna anordningen direkt avsedda verkningarna
torde därmed även vinnas ett frångående i allmänhet av det nyss antydda
systemet med finansiering genom lån av vägarbeten till arbetslöshetens motverkande.

I enlighet med det anförda förordar utskottet, att arbetslöshetskommissionen
berättigas att till såsom statskommunalt reservarbete anordnat allmänt
vägföretag bevilja statsbidrag med tre fjärdedelar av den beräknade kostnaden
för själva vägarbetet. Tillika synes befogenhet böra lämnas åt Kungl.

Maj :t att, då särskilda skäl därtill föranleda, medgiva, att statsbidrag må
utgå med större andel av den beräknade kostnaden ävensom att i förekommande
fall bevilja bidrag till verkliga kostnaden för marklösen m. m. enligt
de grunder, som angivas i § 3 mom. 3 av kungörelsen angående statsbidrag till
allmänna vägars byggande m. m. Även i övrigt böra de i samma paragraf
meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning på statskommunala
vägarbeten.

Utskottet övergår härefter till frågan örn ökat statsbidrag till andra slag Statsbidrag
av statskommunala reservarbeten än nyss berörda vägföretag. I avseende ^b^tnader
härå vill utskottet till en början framhålla, att ändring i nu gällande före- m. m.
skrifter angående statsbidrag för kostnaderna till arbetslöner icke synes böra
företagas. I den mån statsbidrag bör utgå med mer än hälften av i arbetslöner
utbetalat belopp eller med högre belopp, för varje arbetare och hel arbetsdag
räknat, än vare sig hälften av den fastställda reservarbetslönen eller
3 kronor, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att besluta härom. Däremot anser
utskottet, såsom förut antytts, att särskilt statsbidrag bör kunna utgå beräknat
efter av vederbörande företag föranledda kostnader för material, transporter
och arbetsledning, detta så mycket hellre som vid en utökning av de
statskommunala reservarbetena säkerligen jämväl sådana arbeten måste komma
till utförande, där särskilt materialutgifterna utgöra en stor del av totalkostnaden.

Vad angår sättet för beräknande av dylikt särskilt statsbidrag, förordar
utskottet, att detsamma beviljas med visst i varje särskilt fall bestämt belopp.
Detta bör enligt utskottets mening icke — såframt ej Kungl. Majit,
då särskilda skäl därtill föreligga, medgiver att högre bidrag må utgå —
få överstiga 50 procent av det belopp, vartill nämnda kostnader skäligen

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

kunna uppskattas vid kostnadsberäkningarna. I dessa måste alltså specificering
ske av de olika huvudposterna. Särskilt i de fall, då ifrågavarande
kostnader äro relativt stora, bör bidraget motsvara en väsentligt lägre
andel, än nyss sagts, av det beräknade beloppet. Statsbidrag, varom nu är
fråga, synes i regel böra utbetalas med viss del vid företagets igångsättande
och med återstoden efter dess slutförande, sedan de för revision av vederbörande
arbetslöshetskommittés verksamhet utsedda särskilda revisorerna verkställt
granskning. I händelse arbetet icke slutföres eller statsbidraget för arbetslönerna
indrages under arbetets fortgång, bör i motsvarande mån nedsättning
ske i det icke utbetalade beloppet. Likaså bör, örn de verkliga kostnaderna
befinnas lägre än de beräknade, statsbidraget nedsättas så att det motsvarar
allenast så stor del av de verkliga kostnaderna, som det beviljade statsbidraget
utgjort av de beräknade kostnaderna.

Då det gäller att avgöra, huruvida och till vilket belopp statsbidrag bör
beviljas för materialkostnaderna, bör enligt utskottets uppfattning vederbörligt
avseende fästas vid att material av inhemsk tillverkning bör, där särskilda
omständigheter ej till annat föranleda, användas vid reservarbetena.

övergångsbestämmelser.

Beträffande övergången till det i propositionen nr 211 förordade nya systemet
med beredskapsarbeten har Kungl. Majit bland annat föreslagit, att vid
arbeten, som även i fortsättningen komme att bedrivas som statliga eller statskommunala
reservarbeten, skulle från tidpunkt, som Kungl. Majit bestämde,
beträffande löner gälla samma regler som för beredskapsarbetena. Av väsentligen
motsvarande skäl lära de nya föreskrifterna rörande vid reservarbeten
utgående avlöningsförmåner icke böra fastställas att gälla redan från nästa
budgetårs början utan bör giltigheten räknas från och med den dag, som
Kungl. Majit bestämmer.

I övrigt synas de av utskottet förordade nya bestämmelserna böra tillämpas
från och med ingången av nästa budgetår. I fråga örn sådana statskommunala
reservarbeten, till vilka statsbidrag beviljats före den 1 juli 1933, torde
dock de nya statsbidragsbestämmelserna icke böra tillämpas.

Anslag sbeloppet.

Såsom tidigare anförts, har utskottet för avsikt att föreslå, att till statliga
och statskommunala reservarbeten anvisas ett särskilt reservationsanslag. Vad
angår storleken av detta anslag har utskottet vid avvägningen av det sammanlagda
anslagsbelopp, som bör avses för statens arbetslöshetshjälp, samt av den
plats inom hjälpsystemet, som bör tillkomma reservarbetena, funnit anslaget
böra bestämmas till 55 miljoner kronor. Härvid har utskottet bland annat beaktat
de upplysningar, som i anledning av frågor från utskottet lämnats av
arbetslöshetskommissionen rörande medelsbehovet för kommissionens verksamhet
under nästa budgetår dels i händelse av oförändrade löne- och bidragsbe -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

stämmelser, dels under förutsättning av bifall till utskottets i det föregående
återgivna förslag i sagda hänseenden. Därvid har även jämförelse gjorts rörande
kostnaderna enligt ett i utskottet framställt yrkande av den innebörd,
som framgår av en vid detta utlåtande fogad reservation (nr 15, sid. 156).
Beträffande sålunda verkställda beräkningar får utskottet hänvisa till arbetslöshetskommissionens
yttranden i dessa hänseenden, vilka finnas såsom bilagor
fogade vid detta utlåtande (bil. L och M). Här må i samband därmed endast
nämnas följande.

Arbetslöshetskommissionen har till utgångspunkt för beräkningarna tagit en
uppskattning av antalet i statliga respektive statskommunala reservarbeten anställda
under de olika kvartalen av nästa budgetår. Detta antal har beräknats
till — i medeltal för de olika kvartalen — icke fullt 25,000 statliga och närmare
20,000 statskommunala reservarbetare. Kostnaden för en arbetslinje av
denna omfattning har uppskattats till 66.75 miljoner kronor för budgetåret i
dess helhet. Vad angår inverkan av det av utskottet nu framlagda förslaget,
har enbart den förordade förändringen i lönevillkoren beräknats medföra en
ökning av 10.4 % av löneposten för de statliga arbetena och 17.6 % av samma
post i kostnaderna för de statskommunala arbetena. Då hänsyn härjämte
tagits till den fördyring för statsverket, som skulle förorsakas av den av utskottet
förordade omläggningen därhän, att statsbidrag till statskommunala
arbeten skulle kunna utgå även i förhållande till kostnaden för materialier,
transporter och arbetsledning, har kommissionen kommit fram till kostnadssummor,
som alltefter det beräknade procenttalet för det sammanlagda statsbidraget
och olika uppskattning av den andel kostnaderna för material m. m.
utgöra av totalkostnaderna, växla mellan 70 och 94 miljoner kronor för budgetår
räknat.

Örn man nied utgångspunkt från dessa och i övrigt gjorda beräkningar vill
uppskatta den sysselsättning, som med ett anslag av 55 miljoner kronor kan
vinnas, och därvid tillika beaktar vad utskottet i annat sammanhang anfört
därom, att såvitt möjligt tyngdpunkten bör läggas på de statskommunala arbetena,
blir resultatet, att sysselsättning skulle i genomsnitt under budgetperiodens
alla tolv månader kunna beredas för nära 30,000 arbetare. Utskottet
har vid denna uppskattning av antalet »årsarbetare» tillika utgått från det
alternativet, att sammanlagda statsbidraget skulle uppgå till 60 % av totalkostnaderna
och att materialkostnaden skulle motsvara 45 % av samma kostnader.

Rörande nyssnämnda siffra på antalet arbetare må till en början nämnas,
att den något överstiger antalet anställda även under mars och april månader
detta år, vilka månader dock uppvisade de högsta siffrorna under de senaste
åren. Därjämte må framhållas, att utskottet ansett sig äga sakliga skäl
till att för reservarbetena beräkna väsentligt lägre antal reservarbetare än
enligt arbetslöshetskommissionens uppskattning. Först må i detta hänseende
erinras örn den mycket stora arbetslöshetslindrande effekt, som direkt och indirekt
kan väntas följa av de förordade allmänna arbetena på öppna marknaden
till en kostnad av ungefär 100 miljoner kronor. Vidare må framhållas,

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17

att, i den mån medel av anslaget åtgå till bidrag till materialkostnader, den
därav föranledda minskningen i möjligheterna att bereda direkt sysselsättning
till viss del motväges av en ökning av den indirekta arbetseffekten. Till de
indirekta verkningarna av det förordade arbetsprogrammet bör även räknas inflytandet
av den till följd av de förändrade grunderna för reservarbetslönerna
ökade omsättningen landet runt, varigenom kommunerna kunna beräknas i
viss mån få möjlighet till i och för sig nödvändiga arbeten, som hittills till
följd av skatteunderlagets sjunkande måst eftersättas. Även de av Kungl.
Majit i olika avseenden föreslagna åtgärderna till jordbrukets stödjande kunna
beräknas medföra en kraftig verkan i samma riktning. Det av riksdagen beslutade
systemet med statlig exportgaranti är också en omständighet av
beskaffenhet att kunna minska behovet av reservarbeten.

Då utskottet sålunda förordat, att anslaget till statliga och statskommunala
reservarbeten för nästa budgetår bestämmes till 55 miljoner kronor, har
utskottet emellertid velat erinra örn de uttalanden, som vid behandlingen av
motsvarande frågor flera gånger under de senaste åren gjorts av vederbörande
departementschef av innebörd, att arbetslöshetskommissionen bör såväl i
fråga om reservarbeten som beträffande lämnande av kontantunderstöd och
hjälp i andra former hava ekonomisk möjlighet att lämna allt det bistånd,
som med hänsyn till tillgången på arbetsmöjligheter och andra omständigheter
funnes skäligt; kommissionens verksamhet måste nödvändigtvis kunna fortgå
i önskvärd och ur olika synpunkter lämplig omfattning utan att hindras
av begränsad medelstillgång (se t. ex. proposition 1931: 201 och 1932: 15).
Vad sålunda anförts — vilket icke föranlett erinran från riksdagen — anser
utskottet alltjämt böra lända till efterrättelse. Med hänsyn härtill vill utskottet
uttala, att, därest för genomförande under nästa budgetår av ett dylikt
program det sålunda förordade anslagsbeloppet icke skulle, trots iakttagande
av all möjlig sparsamhet, befinnas tillräckligt, Kungl. Majit lärer hava att,
på sätt de båda senaste åren skett, hos riksdagen begära anslagsförstärkning
med erforderligt belopp.

I detta sammanhang må ytterligare framhållas följande. Den angivna
siffran för »årsarbetare» torde icke motsvara hela antalet av dem, som genom
arbetslinjen erhålla direkt hjälp. På sätt i propositionen nr 211 skett beträffande
de däri förordade beredskapsarbetena, kan man nämligen — såsom en följd av
de förbättrade lönevillkoren — räkna med att i varje fall ett betydligt antal
av reservarbetarna kunna genom reservarbetet erhålla utkomst för sig och sin
familj under något längre tid än den, då de äro där sysselsatta. Det vill även
förefalla utskottet, som örn kostnadsbesparing och därigenom ökad sysselsättning
för visst anslagsbelopp skulle kunna vinnas genom skärpt tillsyn
över kommunernas sätt att utföra reservarbetena. Den kontroll, som av arbetslöshetskommissionen
utövas över att kommunerna ställa sig i detta hänseende
gällande föreskrifter till efterrättelse, bör alltså utökas, varjämte utskottet
ifrågasätter, huruvida icke åt de särskilda revisorerna i orterna kunde uppdragas
att även i sakligt avseende utöva kontroll över arbetena.

Innan utskottet lämnar de av arbetslöshetskommissionen verkställda kost -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

nadsberäkningarna, må till förebyggande av missförstånd framhallas, att de
däri angivna kostnadssiffrorna icke avse det totala medelsbehovet för arbetslöshetskommissionens
verksamhet utan endast kostnaderna för arbetslinjen
samt den del av kontantunderstödsverksamheten, som består i bidrag till de
s. k. dagunderstöden. Härtill komma sedan dels utgifter för bidrag till hyreshjälp,
till kurser för arbetslösa och liknande åtgärder samt för arbetslöshetsutredningen,
dels s. k. medelsreserv, d. v. s. belopp motsvarande utestående
fordringar, arbetsmaskiner och andra inventarier m. m. De förstnämnda utgifterna
uppskattar utskottet, vad angår kursverksamheten i enlighet med vad
utskottet i det följande vill förorda och i övrigt i anslutning till beräkning i
propositionen nr 216, till sammanlagt 3,550,000 kronor — det ma därvid anmärkas,
att kostnaderna för kommissionen själv ingå i det beräknade beloppet
för arbeten och alltså icke behöva särskilt upptagas. Behovet av medelsreserv
uppskattar utskottet, med hänsyn till den beräknade minskningen i omfattningen
av särskilt de statliga reservarbetena, till avsevärt mindre belopp än
enligt kommissionens kalkyler, nämligen till allenast 3 miljoner kronor mot
av kommissionen angivna 5 miljoner kronor.

Särskilda slag av åtgärder.

Utskottet övergår nu till behandlingen av de särskilda slag av åtgärder,
som utskottet ansett sig böra tillstyrka för att bereda arbeten i öppna marknaden
i av utskottet tidigare angiven utsträckning.

Utskottet vill då till en början erinra, att utskottet redan — i sina utlåtanden
nr 1—3 samt 5—16 — avgivit förslag beträffande anslag till dylika åtgärder.
De av utskottet sålunda tillstyrkta anslagen uppgå, såsom närmare
framgår av utlåtandena samt av den å sid. 125 i detta utlåtande intagna sammanställningen,
till sammanlagt 33,697,400 kronor. Härutöver har utskottet,
i sitt utlåtande nr 4, tillstyrkt riksdagen att medgiva, att svenska staten må
under tiden till och med utgången av budgetaret 1933/1934 till belopp av högst
75 miljoner kronor iklädas betalningsansvar för exportkrediter för till utlandet
levererade inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.

Vidare vill utskottet erinra, att i åtskilliga av de till utskottets handläggning
överlämnade framställningarna anförts, att det torde få ankomma på
Kungl. Majit att pröva, huruvida närmare bestämmelser rörande arbetenas
utförande borde föreskrivas med hänsyn till rådande arbetslöshet. I den mån
icke vid behandlingen av de anslag, som utskottet redan tillstyrkt eller i det
följande tillstyrker, annorlunda angives, har utskottet funnit, att beträffande
arbeten, avsedda att utföras i öppna marknaden, några bestämmelser i nämnda
avseende ej böra meddelas.

Statsbeställningar.

Vid en provning av de olika utvägar, som kunna tänkas framkomliga för
arbetslöshetens motverkande och bekämpande i överensstämmelse mod de av

Utskottet.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

utskottet i det föregående angivna riktlinjerna, har utskottet funnit starka skäl
tala för att medel ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för statsbeställningar.
Härigenom öppnas möjligheter för att genom utförande på öppna marknaden
av olika slag av arbeten bereda arbetstillfällen för skilda arbetarkategorier och
samtidigt giva ett stöd åt industrier, som härav äro i behov.

Utskottet förordar, att för nu ifrågavarande ändamål ett belopp av 10,700,000
kronor måtte anvisas för budgetåret 1933/1934.

Beträffande den närmare dispositionen av det sålunda av utskottet tillstyrkta
anslaget vill utskottet framhålla följande.

I åtskilliga till utskottet hänvisade motioner (I: 160, II: 313, II; 137,
I: 325 och II: 508 samt II: 503) hava framförts yrkanden, som avse användande
av de till arbetslöshetens bekämpande föreslagna medlen till materielanskaffning
för militära ändamål.

Beträffande de sålunda motionsvis framförda yrkandena hänvisar utskottet
till redogörelsen a sid. 18—19 i det föregående.

Frågan om militär materielanskaffning såsom ett led i kampen mot arbetslösheten
har redan tidigare i viss mån berörts under pågående riksdag.

I sitt utlåtande den 21 april 1933, nr 4, har statsutskottet under punkt 37
(vapen och ammunition m. m.) jämväl behandlat en i ämnet väckt motion, vari
emstallts, bland annat, att riksdagen måtte besluta att med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag — vilket innehar en minskning av det ordinarie reservationsanslaget
till vapen och ammunition m. m., nu 4,514,700 kronor, med 914,700
kronor till 3,600,000 kronor — upptaga nämnda anslag med 4,000,000 kronor
samt att minska det äskade anslaget till allmänna arbeten med ett belopp som
motsvarade den föreslagna ökningen av förberörda anslag.

Utskottet anförde att utskottet icke ansåge sig kunna tillstyrka den i ämnet
yackta motmnen. Det syntes emellertid ej uteslutet, att de av motionärerna
iramforda synpunkterna kunde komma under bedömande vid behandlingen av
de askade anslagen till motverkande av arbetslösheten.

Under punkt 101 i samma utlåtande (engångskostnader för anskaffning av
+^n?la^eine im‘ m‘ ?}ar statsutskottet vidare behandlat ett motionsvis framställt
yrkande, att riksdagen måtte upptaga anslaget till engångskostnader
tor anskaffning av flygmatenel till oförändrat belopp eller 2,200 000 kronor
— i stället för av Kungl. Maj:t för budgetåret 1933/1934 föreslagna 1,614,900
kronor — samt minska det äskade anslaget till allmänna arbeten med ett belopp
som motsvarade nämnda ökning av förevarande anslag.

Utskottet framhöll i fråga örn motionen, att densamma vore anknuten till
Kungl. Maj :ts hos innevarande års riksdag gjorda äskande av anslag till allmänna
arbeten. Utskottet hade ansett sig sakna anledning att i då förevarande
sammanhang taga ställning till fragan, huruvida en sådan ökning av förevarande
anslag, som i motionen ifrågasatts, lämpligen borde vidtagas genom
att1 en mot den föreslagna anslagsökningen svarande omfattning bereda ökade
arbetstillfällen för flygvapnets räkning. Utskottet, som alltså ansåge sig böra
avstyrka motionen, funne icke uteslutet, att de i motionen anförda synpunkterna
kunde komma under bedömande vid behandlingen av de äskade anslagen till
motverkande av arbetslösheten.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Slutligen har statsutskottet i utlåtande den 5 maj 1933, nr 73, behandlat
dels Kungl. Maj:ts under fjärde huvudtiteln, punkt 88, gjorda framställning i
fråga örn anslaget till flottans ersättningsbyggnad — vilket innebar, att för
ändamålet skulle för budgetåret 1933/1934 anvisas ett extra reservationsanslag
av 3,624,000 kronor — dels ock en i ämnet väckt motion, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att öka anslaget till flottans ersättningsbyggnad till

6.910.000 kronor samt minska det äskade anslaget till allmänna arbeten med
ett belopp, som motsvarade nämnda ökning av förevarande anslag.

Statsutskottet erinrade därvid, att i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten väckts vissa
motioner angående disponerande av medel, som i sådant hänseende kunde komma
att beviljas, till bl. a. vissa arbeten för flottans ersättningsbyggnad utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit. Dessa motioner hade remitterats till särskilda
utskottet och torde komma under bedömande vid behandlingen av Kungl. Maj :ts
sistberörda proposition. Vid sådant förhållande ansåge statsutskottet, att den
av utskottet då behandlade motionen, i vad den avsåge förevarande anslag, icke
borde föranleda någon riksdagens åtgärd.

Till en början vill utskottet till behandling upptaga de i motionerna I: 325 Utskottet.
och II: 508 samt II: 503 framställda yrkandena örn anslag till flottans ersättningsbyggnad
.

Såsom framgår av riksdagens skrivelse den 13 maj 1927 (nr 189) beslöt
riksdagen — som icke hade något att erinra mot ett i proposition nr 145/1927
framlagt byggnadsprogram för flottan — i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
beträffande ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel m. m. samt anvisade
för budgetåret 1927/1928 8,160,000 kronor. I nämnda skrivelse anförde
riksdagen, att för de återstående åren av första byggnadsperioden,

1927/1928—1932/1933, syntes böra beräknas, att medelsanvisning skedde med
av Kungl. Maj:t föreslaget belopp, 9,198,000 kronor. Beträffande åter den
byggnadsperiod, som toge sin början med budgetåret 1933/1934, syntes de
definitiva kostnaderna för denna period för det dåvarande icke kunna fixeras
med hänsyn till den avsevärda tid, som återstode, innan den senare byggnadsperiodens
arbeten skulle påbörjas.

På förslag av Kungl. Maj:t har riksdagen sedermera för vart och ett av
budgetåren 1928/1929—1931/1932 för ifrågavarande ändamål anvisat ett belopp
av 9,198,000 kronor ävensom för budgetåret 1932/1933 5,282,000 kronor.

Såsom närmare framgår av punkt 88 i 1933 års fjärde huvudtitel föreligger
för närvarande ett av de marina myndigheterna utarbetat program för
fortsatt ersättningsbyggnad, innefattande 1 pansarskepp, 2 jagare, 4 vedettbåtar
av mindre typ samt 4 undervattenbåtar, därav 3 av modifierad typ A
och 1 av modifierad typ B. Kostnaderna för dessa fartyg hava av marinmyndigheterna
i förslag av den 26 november 1932 beräknats på följande sätt:
pansarskeppet 27,200,000 kronor, en var av jagarna 6,800,000 kronor, en var
av vedettbåtarna 945,000 kronor, en var av undervattensbåtarna av typ A

3.680.000 kronor och undervattensbåten av typ B 3,780,000 kronor eller tillhopa
för samtliga fartygen 59,400,000 kronor.

I sin skrivelse rörande sjöförsvarets medelsbehov för budgetåret 1933/1934

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

framhöll marinförvaltningen att — ehuru den svåra ekonomiska krisen och
därav föranledda statsfinansiella förhållanden tvingade till vittgående besparingar
— det dock vore i högsta grad önskvärt att, förutom erforderliga medel
för fullföljande av de arbeten, som inginge i första byggnadsskedet av
det utav 1927 års riksdag godtagna programmet för flottans ersättningsbyggnad,
medel beviljades för omedelbart påbörjande av två jagare och en
undervattensbåt. Dessa fartyg vore behövliga för kustflottans vidmakthållande
med icke överåriga fartyg och de vore av sådana fartygsslag, som inginge
såväl i andra som även i första skedets program.

Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, vilket redan av riksdagen godtagits, innebar,
att för budgetåret 1933/1934 skulle anvisas ett extra reservationsanslag
av 3.624,000 kronor. Av detta belopp har 1,700,000 kronor avsetts för arbeten,
som ingå i första byggnadsskedet av programmet för flottans ersättningsbyggnad,
under det att återstoden, 1,924,000 kronor, avsetts för påbörjande
av en i programmet för det senare byggnadsskedet ingående jagare.

Med det i motionerna I: 325 och II: 508 äskade anslaget, 9,900,000 kronor,
har beräknats att -— utöver de genom riksdagens beslut möjliggjorda arbetena
— skulle kunna igångsättas arbeten på dels ytterligare en jagare, dels ock
fyra undervattensbåtar ävensom vedettbåtarna.

Det i motionen II: 503 äskade anslaget, 6,410,000 kronor, avser att årskvoten
för flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1933/1934 skulle utgå
med ett belopp av tillhopa 11,620,000 kronor.

Utskottet har funnit sig böra förorda, att — utöver redan av riksdagen
för budgetåret 1933/1934 för ändamålet anvisade medel — ytterligare medel
ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för fullföljande av flottans ersättningsbyggnad,
varigenom arbetstillfällen i stor utsträckning kunna beredas inom
skeppsbyggnads- och med densamma samverkande industrier.

Utskottet tillstyrker, att för nästkommande budgetår ett belopp av 7,000,000
kronor beräknas för ändamålet. Vid avvägning av byggnadsprogrammet torde
särskild hänsyn böra tagas till angelägenheten av att under budgetåret bereda
arbetstillfällen i så stor utsträckning som möjligt inom ramen för anslaget.
Utskottet förordar därför, att arbeten påbörjas med — förutom den
med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda förslag avsedda
jagaren — ytterligare en jagare ävensom en undervattensbåt av B-typ och
en undervattensbåt av A-typ. Rörande fortsättningen av dessa arbeten efter
utgången av budgetåret 1933/1934 och finansieringen av desamma torde det
ankomma på Kungl. Maj:t att till nästa års riksdag göra framställning.

Ovanberörda av utskottet tillstyrkta belopp av 7,000,000 kronor bör utgå
av det av utskottet tillstyrkta anslaget till statsbeställningar å 10,700,000
kronor.

Beträffande användningen av återstående 3,700,000 kronor av nyssberörda
anslag vill utskottet framhålla följande.

I motionerna II: 137 och II: 503 hava framställts yrkanden örn anslag till
byggande av oljecisterner för flottan, till permanent flygfältsbelysning å
flygtruppförbandens förläggningsorter, till tillverkning av lavetter för fält -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

artilleriet, till anskaffande av bandtraktorer för artilleriets behov, till tillverkning
av gasmasker samt till underhållsarbeten rörande lantförsvarets
byggnader m. m.

Vidare föreligga åtskilliga förslag från vederbörande myndigheter rörande
anslag till militära ändamål, vilkas tillgodoseende kan betecknas som ungefärligen
lika önskvärt som de nu omförmälda men som icke på samma sätt
blivit underställda riksdagens prövning.

Det har icke för utskottet varit möjligt att verkställa en avvägning av angelägenhetsgraden
dels mellan de sålunda motionsvis framförda anslagsyrkandena
inbördes, dels mellan dessa anslagskrav och andra önskemål.

Utskottet utgår emellertid från att Kungl. Majit — när fråga blir örn
dispositionen av det återstående beloppet, 3,700,000 kronor, av anslaget till
statsbeställningar -— kommer att taga jämväl ovanberörda anslagsbehov under
omprövning.

Avgörande för prövningen av vilka ändamål, som här lämpligen kunna
komma i fråga, bör särskilt vara dels angelägenhetsgraden, dels önskvärdheten
av att arbetstillfällen i så stor utsträckning som möjligt beredas inom
olika verksamhetsgrenar — särskilt sådana, där brist på arbetstillfällen för
närvarande råder — inom skilda delar av landet. Vidare torde böra beaktas,
att arbetena kunna igångsättas med minsta möjliga tidsutdräkt ävensom att
främst sådana arbeten utväljas, som kunna antagas under alla omständigheter
hava måst komma till utförande inom en nära framtid.

Med vad sålunda anförts torde motionen II: 137, i vad densamma är hänvisad
till utskottets prövning, ävensom motionen II: 503 i nu förevarande delar
få anses besvarade.

Jämväl motionerna I: 160 och II: 313, vilka avse dels utredning angående
militär materielanskaffnings inverkan på arbetslösheten, dels ock ianspråktagande
i viss utsträckning av anslagen till arbetslöshetens bekämpande för
lämpliga arbeten inom försvarsväsendet, torde få anses besvarade med vad
utskottet i det föregående anfört.

Statliga beredskapsarbeten.

S. k. beredskapsarbeten utgöra för närvarande ett led i statens åtgärder
att genom beredande av arbetstillfällen bringa hjälp åt de arbetslösa men hava
i sin nuvarande form icke upptagits i det i Kungl. Maj :ts förevarande propositioner
innefattade hjälpprogrammet. Utskottet vill emellertid på skäl, som nedan
angivas, förorda bibehållande i viss utsträckning jämväl under nästa budgetår
av dessa arbeten enligt de hittills för dem gällande grunderna, i anledning
varav här till en början lämnas en redogörelse för tillkomsten av ifrågavarande
hjälpform och den närmare innebörden av densamma.

I skrivelse den 11 juni 1930, nr 392, i vilken skrivelse riksdagen anmälde
sitt beslut i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten, hemställde riksdagen tillika örn skyndsam utredning,
huruvida och under vilka villkor ett reservationsanslag kunde böra

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

beviljas för att efter Kungl. Maj:ts beprövande tagas i anspråk vid tillfällen
av ökad arbetslöshet av mera betydande omfattning; ett dylikt anslag
skulle användas till vissa allmänna arbeten, varigenom, åtminstone till viss
del, de offentliga arbetena komme att kunna mera smidigt anpassas efter
konjunkturerna, så att en större anpart av dessa arbeten igångsattes under
depressionsperioder, än eljest bleve fallet.

Av Kungl. Maj :t tillkallade särskilda sakkunniga verkställde den av riksdagen
begärda utredningen och framlade den 15 januari 1931 betänkande med
förslag angående arbetslöshetens motverkande genom beredskapsarbeten (St.
off. utredn. 1931:3).

Sedan yttranden över betänkandet avgivits, framlades förslag i ämnet för
1931 års riksdag (proposition nr 202). Förslaget, som allenast åsyftade en
prövning av den ifrågasatta anordningen med beredskapsarbeten vid sidan
av statliga och statskommunala reservarbeten, hade följande av föredragande
departementschefen angivna principiella innebörd:

I ändamål att de offentliga arbetena skulle kunna i viss utsträckning anpassas
efter konjunkturerna och därmed följande variationer i arbetslösheten, ställdes
till Kungl. Maj :ts förfogande ett reservationsanslag av lämplig storlek.
Detta användes enligt Kungl. Maj:ts beprövande till arbeten, som under alla
förhållanden skulle förr eller senare utföras med anlitande av allmänna medel
och genom statlig myndighets försorg och som vore av natur att i normala
fall riksdagen, på framställning av Kungl. Majit, för varje särskilt fall därtill
anvisade medel. Kungl. Maj :t hade att, efter det de särskilda ämbetsverken
inkommit med förslag, väga dessa mot varandra icke blott med hänsyn till
graden av angelägenheten av utförandet utan också med hänsyn till deras
betydelse för motverkande av arbetslösheten och dess följder. Vid prövningen
skulle avseende även fästas vid att varje särskilt arbete borde igångsättas
vid den tidpunkt, som ur angivna synpunkter och med hänsyn till lokala förhållanden
vore den lämpligaste. Man skulle på detta sätt skapa möjlighet
till en viss elasticitet i statens verksamhet och genom att avvägandet skedde
centralt och enhetligt kunna utan uppskov träffa val mellan skilda arbeten
och bestämma i fråga örn tidpunkten för deras påbörjande.

Varje särskild myndighet skulle hava att inkomma med förslag till arbeten
inom dess ordinarie program, lämpligen ordnade efter angelägenhetsgraden.
Sådana arbeten skulle tydligen i allmänhet komma att äga företräde, beträffande
vilka förelåge i detalj utarbetat program, som gjorde det möjligt att
utan dröjsmål igångsätta dem vid den lämpliga tidpunkten. Initiativ till övervägande
av anordnande av arbete inom viss ort syntes kunna tagas av ortsmyndighet
eller vederbörande centrala verk. Beaktandet ur arbetslöshetssynpunkt
av olika föreliggande förslag syntes kunna ske efter inhämtande av yttrande
från socialstyrelsen och statens arbetslöshetskommission.

De arbeten, till vilka Kungl. Majit komme att ur ifrågavarande anslag
anvisa medel, bleve uppenbarligen till alla delar helt likställda med andra allmänna
arbeten; endast sättet för medlens anskaffande skulle angiva skillnaden.
Hågra särskilda regler angående arbetslön, utväljande av arbetare
o. s. v. skulle icke meddelas, utan vederbörande myndigheter skulle äga att
helt efter eljest tillämpade metoder utföra arbetet. Det vore emellertid i och
för sig önskvärt — något som överhuvud taget i depressionstider borde gälla
beträffande statliga arbeten — att man vid utförandet holle i sikte, att dessa
''så anordnades, att arbetena bleve till gagn för arbetslöshetens bekämpande.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Sålunda vore det ur allmän synpunkt till fördel, om vederbörande myndighet
vid anskaffande av arbetskraft hänvände sig till arbetsförmedlingsorganen
inom orter, där arbetslösheten vore särskilt betungande, och utan särskilda
föreskrifter syntes det kunna tillses, att arbetena i första hand bomme de
behövande till godo, i den mån dessa erbjöde fullgod arbetskraft. Det borde
även i nu berörda hänseende fasthållas, att det här rörde sig om en försöksanordning
och att därför olika metoder och regler lämpligen borde prövas vid
verkställigheten hos de särskilda myndigheterna.

I vissa detaljfrågor anförde departementschefen i huvudsak följande: Utan
riksdagens medgivande borde Kungl. Majit icke av anslag till beredskapsarbeten
anvisa medel till arbeten, som icke kunde fullbordas, utan att riksdagen
ett kommande budgetår för ändamålet under den ena eller den andra
anslagstiteln anvisade ytterligare medel. Vad beträffade frågan örn de slag
av statliga arbeten, som borde ifrågakomma, ansåges böra såsom beredskapsarbeten
kunna utföras allenast sådana arbeten, som plägade utföras av statens
egna myndigheter eller på deras föranstaltande. Departementschefen ansåge
sålunda, att från anslaget icke borde utgå medel till vägbyggnader genom vägdistrikten.
Vad särskilt beträffade s. k. skenfria korsningar ansåges dylika
vägarbeten, i den mån de avsåge korsningar vid enskild järnväg, icke böra
komma i fråga såsom beredskapsarbeten. Anordnandet av skenfria korsningar
vid statens järnvägar skulle däremot, enligt i propositionen närmare angivna
grunder, kunna utföras såsom beredskapsarbeten.

De av departementschefen sålunda angivna grunderna blevo av riksdagen
godkända och undergingo ej någon förändring vid 1932 års riksdag.

Till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslösheten har för vartdera
av budgetåren 1931—1933 under titeln »Oförutsedda utgifter» anvisats reservationsanslag
till belopp av 3,000,000 kronor.

Beträffande användningen av de sålunda för ifrågavarande ändamål anvisade
medlen får utskottet hänvisa till den å sid. 10 i den såsom bilaga A
till propositionen nr 211 fogade »P. M. angående beredskapsarbeten till motverkande
av arbetslöshet» intagna tablån. Här må endast erinras därom, att
av ifrågavarande medel utgått tillhopa 900,000 kronor till anläggande av
statsbana Malung—Vansbro, vilket företag i övrigt finansierats med lånemedel
och medel ur statens järnvägars förnyelsefond.

Anvisandet vid två nästföregående års riksdagar av medel till statliga TJtskottet.
beredskapsarbeten skedde till förverkligande av ett av riksdagen vid skilda
tillfällen och i olika sammanhang uttryckt önskemål örn en utvidgning av
den statliga företagarverksamheten under depressionstider. En rådande större
arbetslöshet borde nämligen i vissa fall kunna motivera en påskyndad igångsättning
utav statliga företag, som i varje fall beräknades i sinom tid skola
komma till utförande.

Anordningen med statliga beredskapsarbeten, vilka utföras i den öppna
arbetsmarknaden och till för denna gällande löner, har hittills endast i mindre
omfattning och försöksvis ingått som ett led i det allmännas åtgärder till
motverkande av arbetslösheten genom beredande av arbetstillfällen. Det av
Kungl. Majit i propositionerna nr 211 och 212 innefattade förslaget till arbetslöshetens
bekämpande åsyftar emellertid i princip en vidgad användning

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

av arbeten av ifrågavarande slag. I avseende å den närmare utformningen
föreligger dock avsevärd skillnad mellan de nuvarande och de av Kungl. Maj :t
sålunda föreslagna beredskapsarbetena, vilken skiljaktighet i huvudsak består
däri, att vid de senare förutsatts skola knytas vissa bestämmelser, som ansetts
nödvändiga ur social synpunkt, varjämte beredskapsarbetena framdeles
avsetts skola omfatta även andra företag än sådana, som pläga utföras i statlig
myndighets regi eller på dess föranstaltande.

Emellertid har utskottet, såsom framgår av vad tidigare anförts, icke ansett
sig kunna i oförändrat skick godkänna Kungl. Maj:ts arbetslöshetsprogram
i här förevarande del. I stället för att, såsom Kungl, Maj:ts förslag innebär,
utesluta de genom arbetslöshetskommissionen utförda reservarbetena och
ersätta desamma med beredskapsarbeten av beskaffenhet, som nyss antytts,
har utskottet föreslagit bibehållande av det nuvarande reservarbetssystemet,
ehuru med förändringar, framför allt avseende en utvidgning av arbetsprogrammet
och en förbättring av reservarbetarnas förhållanden.

Då utskottet således förordat bibehållandet, ehuru med vissa modifikationer,
av den s. k. reservarbetslinjen, har utskottet emellertid ansett lämpligt
att, såsom under de senaste båda budgetåren i anslutning till riksdagens
här ovan berörda uttalanden ägt rum, jämväl statliga beredskapsarbeten i nuvarande
form alltjämt i viss utsträckning anordnas som komplement till det
av utskottet tillstyrkta programmet i övrigt för allmänna arbeten på öppna
marknaden till lindrande av arbetslösheten. Utskottet förordar därför, att för
medel från ett för ändamålet upptaget särskilt anslag sådana arbeten jämväl
under nästa budgetår må komma till utförande i huvudsaklig överensstämmelse
med hittills i detta avseende tillämpade grunder. Härvid får utskottet
understryka det av föregående års riksdag i ämnet gjorda uttalandet, att vid
utväljandet av objekt för beredskapsarbeten måste jämsides med arbetslöshetssynpunkterna
tagas i betraktande, att till utförande allenast ifrågakomma
företag, varav den praktiska nyttan kan komma att stå i rimligt förhållande
till nedlagda kostnader.

I detta sammanhang vill utskottet nämna, att utskottet i det följande kommer
att föreslå särskilda anslag bland annat för dels kommunala beredskapsarbeten,
dels s. k. skenfria korsningar, dels ock broar och hamnar.

Beträffande storleken av ifrågavarande anslag för nästa budgetår till statliga
beredskapsarbeten, vilket anslag liksom hittills torde böra hava karaktären
av reservationsanslag, får utskottet föreslå ett belopp av 3 miljoner kronor såsom
för innevarande budgetår.

Kommunala beredskapsarbeten.

Såsom utskottet ovan antytt, har utskottet för avsikt att föreslå upptagande
av ett särskilt anslag till kommunala beredskapsarbeten.

Anledningen till att utskottet förordar införande av denna form av arbeten
till motverkande av arbetslösheten är närmast den, att ett ej oväsentligt antal
kommunala arbetsföretag torde finnas, vilkas utförande visserligen är ur kom -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

munal synpunkt önskvärt och för arbetslöshetens bekämpande angeläget, men
som få anstå i avbidan på bättre konjunkturer, enär behovet att tillgodose de
med arbetena åsyftade ändamålen icke är trängande samt arbetena icke lämpa
sig som reservarbeten. I vissa sådana fall är den nu föreslagna formen för
arbeten avsedd att komma till användning.

Iakttagas bör, att ifrågavarande arbeten skola avse ett rent kommunalt ändamål.
Förutom att arbetena icke böra kunna ifrågakomma som statskommunala
reservarbeten, bör i regel gälla, att de icke heller eljest kunna komma till
utförande med statligt understöd. Arbetena böra givetvis utföras å öppna
marknaden.

Kommunerna skola äga att hos Kungl. Maj :t ansöka örn erhållande av medel
för ifrågavarande ändamål, därvid förslag till arbetsobjekt skall lämnas. Vid
avvägningen av förslagen bör Kungl. Majit taga hänsyn till såväl angelägenheten
och nyttan för kommunerna att få arbetena utförda som ock arbetenas
betydelse för motverkande av arbetslösheten. Ur sistnämnda synpunkt torde
arbetslöshetskommissionen böra höras över förslagen, varvid dock bör tillses,
att onödig tidsutdräkt undvikes.

Beträffande frågan örn den form, i vilken statens stöd för utförande av nu
ifrågavarande arbeten bör lämnas, får utskottet föreslå, att såväl lån som i särskilt
trängande fall bidrag utan återbetalningsskyldighet må kunna förekomma.
Vid avgörandet av frågan, huruvida stödet bör lämnas i den ena eller
andra av nämnda former eller eventuellt i bådadera, bör hänsyn tagas till skattebördan
inom kommunen, dennas tillgångar och skulder, kommunens utgifter
i allmänhet för arbetslöshetens bekämpande och dylikt. Givetvis bör härvid
jämväl beaktas omfattningen i och för sig av arbetslösheten inom kommunen. I
enlighet med de synpunkter, som nu anförts, bör även avgöras frågan örn
storleken av det lån eller bidrag, som må utgå.

Beträffande de villkor, som böra föreskrivas vid utlämnandet av lånen, får
utskottet föreslå, att Kungl. Maj :t må äga bevilja räntefrihet under högst
5 år. För tid därefter bör å utestående lånebelopp erläggas skälig ränta. Amorteringstidens
längd torde få bestämmas av Kungl. Maj :t allteftersom med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall prövas skäligt och lämpligt.
Någon säkerhet för lånen synes med hänsyn till förhållandena icke böra avfordras
kommunerna.

Närmare bestämmelser angående utlämnandet av ifrågavarande lån och
bidrag torde böra utfärdas av Kungl. Maj :t.

I fråga om anslagets storlek vill utskottet tillstyrka ett belopp av 8.5 miljoner
kronor att användas till såväl lån som bidrag.

Utskottet föreslår, att nu ifrågavarande anslag erhåller reservationsanslags
natur.

Sken fria korsningar.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

50 miljoner kronor, innefattande, bland annat, ett belopp av 14 miljoner kronor
till skenfria korsningar.

Med avseende å dylika korsningar meddelas i årets statsverksproposition
(sjätte huvudtiteln, sid. 34—36), att utredningsmännen i fråga örn åtgärder
till höjande av trafiksäkerheten vid korsningar mellan väg och järnväg m. m.
den 30 november 1932 avgivit betänkande med förslag till friläggande av
vissa korsningar. Till underlag för sitt arbete hade utredningsmännen haft
från järnvägsförvaltningar och länsstyrelser infordrade uppgifter, av vilka
länsstyrelsernas avsåge företag till ett antal av över 350, medan från järnvägarnas
sida upptagits än flera. Utredningsmännen, som i enlighet med givna
direktiv endast tagit sikte på vad som ur ren trafiksäkerhetssynpunkt kunde
anses uppenbart behövligt, hade i de flesta fall genom besök på platsen
bildat sig en uppfattning örn förhållandena. De korsningar, som utredningsmännen
med sin utgångspunkt funnit böra friläggas, hade upptagits i en
förteckning, omfattande 88 företag med en beräknad kostnad av sammanlagt
mellan 11 och 12 miljoner kronor. Utredningsmännen framhölle önskvärdheten
av att dessa arbeten komme till utförande inom en tämligen begränsad
tid, förslagsvis tre eller fyra år, på vilka ifrågavarande kostnadsbelopp
alltså skulle fördelas.

Utredningsmännen hade närmast tänkt sig, att för ändamålet skulle anlitas
särskilt anslag av automobilskattemedel, men erinrade jämväl örn att
under senare år skenfria korsningar kommit till utförande såsom beredskapsarbeten.
Då det måste antagas, anföra utredningsmännen, att åtskilliga av
de i förteckningen upptagna korsningarna vore belägna å sådana orter, att
ett friläggande av desamma kunde anses önskvärt jämväl från synpunkten
att å dessa orter erhålla lämpliga arbetsobjekt, syntes — för den händelse
medel fortfarande komme att anvisas till anordnande av beredskapsarbeten
— en icke oväsentlig del av de företag, vilka i förteckningen berördes, kunna
utföras såsom dylika arbeten.

I fråga örn järnvägarnas och vägdistriktens andel i kostnaderna anföra
utredningsmännen:

Till de friläggningsföretag, som hittills utförts, hava, åtminstone under
de senaste åren, vederbörande järnvägar i allmänhet lämnat bidrag, motsvarande
det kapitaliserade beloppet av de årliga utgifter för bevakning eller
dylikt, vilka genom företagens utförande besparas. Utredningsmännen förutsätta,
att — antingen nu ifrågakomna företag utföras med anlitande av automobilskattemedel
eller komma till stånd såsom beredskapsarbeten — berörda
förfaringssätt i fråga örn järnvägarnas bidrag kommer att tillämpas.

Vad angår _ frågan örn de väghållningsskyldigas bidragsplikt till förevarande
friläggningsföretag vilja utredningsmännen — i anslutning till nu gällande
grunder för anordnande av beredskapsarbeten — förorda, att enahanda
ordning vinner efterföljd; de väghållningsskyldiga böra följaktligen hava att
svara för en fjärdedel av kostnaderna för erforderlig markupplåtelse.

Departementschefen, som fann det i nuvarande läge icke låta sig göra att,
på sätt utredningsmännen tänkt sig, för ändamålet reservera någon andel
av automobilskattemedlen, uttalade, att man för närvarande torde få utgå
från att ifrågavarande företag, i den mån så med hänsyn till andra likaberät -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

tigade anspråk vore möjligt, borde komma till utförande inom ramen av de
treårsplaner för vägarbeten, vilkas upprättande vore förestående, och med
de särskilt förhöjda bidrag, vilka för dylika fall syntes kunna påräknas, samt
att de därjämte komme i åtanke i samband med åtgärder till arbetslöshetens
motverkande.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 117 för innevarande år har statsutskottet
under punkten 7 i nu förevarande avseende anfört, att de av friherre
De Geer m. fl. motionsvis framförda synpunkterna i fråga om önskvärdheten
av en viss återhållsamhet vid anläggningen av de ofta rätt kapitalkrävande
skenfria vägkorsningarna syntes utskottet förtjäna beaktande, samt
att det i varje fall borde kunna förväntas, att för närvarande, då arbetslöshetsmedel
i stor utsträckning stöde till förfogande för dylika företag, automobilskattemedlen
ej i någon mera betydande grad skulle behöva tagas i anspråk
härför.

Av förenämnda statsrådsprotokoll över kommunikationsärenden den 17
mars 1933 framgår, att kostnaderna för de i propositionen nr 212 avsedda
skenfria korsningarna skulle fördelas på sätt hittills skett vid dylika arbetens
utförande såsom beredskapsarbeten. Vederbörande järnväg skulle alltså
bidraga med ett belopp, i allmänhet motsvarande kapitaliserade värdet av
årlig besparing av bevakningskostnader och i genomsnitt omkring 10 procent
av anläggningskostnaden. De väghållningsskyldigas bidrag skulle begränsas
till en fjärdedel av kostnaderna för eventuellt erforderlig markupplåtelse.

Såsom utskottet tidigare i annat sammanhang framhållit, höra s. k. skenfria
korsningar till sådana företag, i vilka till väsentlig del ingår arbete av samma
natur som det, vilket eljest utföres i form av reservarbete, men till vilka
dessutom höra vissa moment, vilka för sitt utförande kräva särskild yrkeskunskap.
Efter erinran att skenfria korsningar för närvarande i åtskilliga
fall utföras såsom beredskapsarbeten i detta ords hittillsvarande bemärkelse,
d. v. s. helt och hållet på den öppna arbetsmarknaden, har utskottet som sin
mening uttalat, att det skulle innebära en lämpligare anordning att, i den mån
sådana företag till väsentlig del icke skilde sig från vanliga reservarbeten, de
komme till utförande i för sådana arbeten gällande former, medan den övriga
delen av företagen eller de egentliga s. k. konstarbetena utfördes på den allmänna
arbetsmarknadens villkor. I den mån arbetena utfördes såsom reservarbeten,
borde för kostnadernas bestridande anlitas för dylika arbeten avsedda
medel. Den återstående delen av kostnaden syntes kunna bestridas av de
särskilda medel, som i anledning av arbetslösheten anvisats till sådana slag av
åtgärder. Utskottet har därefter angivit de olika sätt beträffande arbetenas
regi, som kunde tänkas ifrågakomma.

I anslutning till vad utskottet sålunda förordat, får utskottet nu tillstyrka,
att ett särskilt anslag upptages för att användas till bestridande av de statens
kostnader för arbetsföretag av här ifrågavarande slag, vilka icke bestridas
av reservarbetsmedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 11 sami. Nr 17.

Utskottet,

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

Beträffande härefter frågan om skyldigheten för vederbörande järnväg och
väghållningsskyldiga att deltaga i kostnaderna för utförandet av skenfria
korsningar har i propositionen nr 212 förutsatts, att ingen ändring skulle ske
i vad därutinnan gällt vid det hittillsvarande utförandet av nu ifrågavarande
arbetsföretag såsom beredskapsarbeten. Mot ett bibehållande sålunda av de
nu i förevarande hänseende gällande grunderna synes utskottet intet vara
att erinra.

Vad slutligen angår frågan örn storleken av det nu förordade anslaget må
till en början erinras därom, att i propositionen nr 212 beräknats ett belopp
av 14 miljoner kronor till skenfria korsningar. Under erinran örn statsutskottets
ovan angivna, av riksdagen godkända uttalande angående beaktande av
önskvärdheten av en viss återhållsamhet vid anläggningen av de ofta rätt
kapitalkrävande skenfria vägkorsningarna och med hänvisning till vad utskottet
förut föreslagit rörande kostnadernas bestridande till en del av reservarbetsmedel
får utskottet tillstyrka, att det här ifrågavarande anslaget upptages
till 7 miljoner kronor.

Anslaget torde böra erhålla reservationsanslags natur.

Broar och hamnar.

I det vid propositionen nr 212 fogade statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 17 mars 1933 har departementschefen framlagt en preliminär
plan för fördelning av det i. propositionen äskade anslaget å 50 miljoner
kronor, innefattande bland annat ett belopp av 11.1 miljoner kronor till
broar och ett belopp av 3 miljoner kronor till hamnar. Med avseende å dispositionen
av anslaget har framhållits, att medlen skulle komma till användning
med tillämpning i förekommande fall av för respektive å sjätte huvudtiteln
uppförda anslags disposition meddelade bestämmelser. Härav följde, att, i den
utsträckning anslaget toges i anspråk för bland annat broar och hamnar, medlen
i själva verket komme att utgöra en direkt och betydande förstärkning av
de anslag för motsvarande ändamål, som föreslagits till upptagande under
sjätte huvudtiteln.

Av det i propositionen nr 211 äskade anslaget av 75 miljoner kronor har i
propositionen preliminärt beräknats ett belopp av 7.5 miljoner kronor för statsbidrag
till kommunala hamnarbeten.

Bestämmelser rörande statsbidrag till brobyggnader innefattas i kungörelsen
den 16 maj 1930 (nr 163) angående statsbidrag till allmänna vägars byggande
m. m. Motsvarande bestämmelser beträffande hamnar återfinnas i kungörelsen
den 10 augusti 1928 (nr 328) angående statsbidrag till byggande, förbättring
och underhåll av allmänna hamnar och farleder.

Utskottet har funnit anledning föreligga att föreslå, att ett särskilt anslag
uppföres till broar och hamnar. Anslaget bör komma till användning med
tillämpning av för vederbörande å sjätte huvudtiteln uppförda anslag meddelade
bestämmelser, därvid sådana företag böra ifrågakomma, som ur arbetslöshetssynpunkt
kunna anses angelägna.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

I detta sammanhang vill utskottet emellertid erinra därom att, enligt vad
utskottet tidigare antytt, hamn- och brobyggnader i vissa fall kunna befinnas
lämpliga som reservarbeten, därvid likväl de s. k. konstarbetena borde utföras
på den allmänna arbetsmarknadens villkor och för medel, som i anledning
av arbetslösheten anvisats till andra slag av åtgärder än reservarbeten. I
anslutning härtill får utskottet tillstyrka, att nu ifrågavarande anslag får
användas även för ändamål, som sålunda angivits, därvid ovan omförmälda bestämmelser
i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse.

Beträffande storleken av anslaget, vilket bör givas reservationsanslags karaktär,
får utskottet föreslå ett belopp av 6 miljoner kronor.

Främjande av bostadsbyggande.

Utskottet övergår härefter till Kungl. Majts förslag angående lån och subventioner
till bostadsbyggnadsverksamhet dels i städerna och stadsliknande
samhällen, dels ock på landsbygden.

Förslaget, som åsyftar främjande av bostadsbyggande i städerna och stadsliknande
samhällen, bygger på ett av särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga
(bostadsproduktionssakkunniga) utarbetat förslag av i huvudsak följande
innebörd.

Enskild byggnadsföretagare skulle, därest vederbörande kommun
vore villig att lämna sin medverkan vid förmedlingen samt på betryggande
villkor ordnad kredit i viss utsträckning kunde erhållas i öppna marknaden,
kunna beviljas tilläggslån av statsmedel för bostadsbyggande i städer
och stadsliknande samhällen, vilket utan sådan stödkredit icke skulle kommit
till stånd under den närmare tiden.

Tilläggslånet finge uppgå till högst viss del (20 procent) av den på öppna
marknaden erhållna krediten, dock högst 15 procent av fastighetens taxeringsvärde
efter byggnadsföretagets fullgörande.

Intill viss, av Kungl. Majit fastställd, för alla låntagare gemensam dag
under år 1935 skulle lånet löpa med 5 procent ränta och utan amorteringsskyldighet.
Därefter skulle det löpa som amorteringslån med en ränta motsvarande
den, som staten i sin egen upplåning vid utlåningstillfället fått vidkännas.
Denna ränta skulle infogas i en annuitet, där amorteringen utgjorde 2
procent. Amorteringstiden skulle härigenom komma att bliva cirka 25 år.
Till täckande av statens risk skulle vidare till en gemensam, av statskontoret
förvaltad riskfond årligen under amorteringstiden erläggas ytterligare 1 procent
av oguldna lånebeloppet.

Såsom säkerhet för lånet skulle lämnas inteckning i vederbörande fastighet,
liggande inom 90 procent av fastighetens taxeringsvärde efter byggnadsföretagets
fullbordande. Låntagaren skulle tillförbindas att, i den mån lån mot
bättre rätt än statslånet amorterades, icke inskjuta ny kredit mot sålunda
frigjort hypotek utan utverka långivarens förbindelse, att sådant hypotek
ställdes till förfogande för tryggande av statslånet. Utbetalades lån tinder

Bostadsbyggande
i
städer och
stadsliknande
samhällen.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

byggnadstiden skulle långivningen under denna tid bedrivas på kommunalt
betalningsansvar. I övrigt skulle kommunal borgen icke ifrågakomma.

De sålunda föreslagna statslånen skulle förmedlas av vederbörande kommun
genom drätselkammaren eller däremot svarande organ, som jämväl skulle
bava att bedöma, huruvida läget på arbets- och bostadsmarknaden kunde anses
motivera, att ifrågasatta byggnadsföretag komme till stånd, och huru dessa
skulle återverka dels på bostadsförhållandena i orten och dels på tillgången
av arbetstillfällen. Tillika skulle kommunen utöva erforderlig teknisk kontroll
under byggnadstiden m. m. I vissa fall skulle också kooperativa sammanslutningar
beredas tillfälle att utöva viss kontroll.

Jämväl kommuner, som i egen regi ville bedriva bostadsbyggande,
skulle kunna använda sig av de statliga lånemöjligheterna. I sådana fall
skulle de föreslagna bestämmelserna örn statslånets relation till kredit på öppna
marknaden och om den absolut högsta belåningsgränsen av 90 procent
av taxeringsvärdet icke tillämpas utan skulle allenast gälla, att lånebeloppet
högst finge utgöra 15 procent av fastighetsvärdet.

För handhavande å statens vägnar av verksamhetens administration skulle
inrättas ett provisoriskt organ, statens byggnadslånebyrå, till vars prövning
låneansökningarna skulle överlämnas. Byggnadslånebyrån skulle verkställa
fördelningen av det belopp, Kungl. Maj :t för ändamålet ställde till förfogande.
Härvid skulle byggnadslånebyrån samråda med vederbörande organ för den
statliga arbetslöshetspolitiken, så att låneverksamheten i görligaste mån inordnades
såsom ett naturligt komplement i denna statliga verksamhet. Själva
medelsförvaltningen skulle förläggas till statskontoret, som alltså skulle efter
anmälan från byggnadslånebyrån till vederbörande drätselkammare eller motsvarande
organ utbetala av byrån bestämda belopp. Byggnadslånebyrån
skulle hava fyllt sin uppgift, när hela lånestocken börjat löpa som amorteringslån,
vid vilken, tidpunkt den löpande verksamheten kunde helt överflyttas
till statskontoret.

över sakkunnigförslaget hava yttranden avgivits av statskontoret, socialstyrelsen,
statens arbetslöshetskommission, fullmäktige i riksgäldskontoret
samt av styrelserna för följande enskilda sammanslutningar, nämligen svenska
stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska bostadskreditkassan,
svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen och svenska försäkringsföreningen.
Beträffande innehållet i yttrandena tillåter sig utskottet att
hänvisa till det vid propositionen nr 211 fogade protokollet. I

I ett par hänseenden avviker Kungl. Maj :ts förslag från sakkunnigförslaget.
Sålunda skulle kommun uteslutas från rätten att kunna erhålla ifrågavarande
statslån för bostadsbyggande i egen regi, och beträffande räntan förordas
i Kungl. Maj :ts förslag, att en för alla lån av ifrågavarande art gemensam
räntefot skulle fastställas av Kungl. Majit. Tillika har det utsagts,
att förutsättningen för att kommunal förmedling av statslån skall igångsättas

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

i en stad eller borgen lämnas för byggnadskreditiv, bör vara ett beslut därom
av stadsfullmäktige.

Förslaget angående vissa åtgärder för främjande av bostadsbyggande på
landsbygden bygger i allt väsentligt på ett förslag i samma syfte, vilket i
en den 8 februari 1933 dagtecknad promemoria framlades av bostadsutredningen
för landsbygden.

Bostadsutredningens förslag åsyftade att få till stånd en ur hygieniska och
sociala synpunkter angelägen upprustning av det redan befintliga bostadsbeståndet
på landsbygden, främst de smärre bostäderna, varigenom tillika
skulle beredas välbehövliga nya arbetstillfällen, fördelade på så gott som
hela den svenska landsbygden. I första hand avsåg förslaget icke nybyggnader
utan reparationer och andra förbättringsarbeten å nuvarande bostadslägenheter.
Nybyggnad skulle endast äga rum för uppförande av nya bostadslägenheter
i stället för förut befintliga, bristfälliga bostäder.

För vinnande av nämnda syftemål skulle nya möjligheter till statslån skapas
under två olika former, förbättring slån och nybyggnadslån.

Förbättringslånen skulle vara räntefria, i regel ej fordra säkerhet och anses
guldna, då vederbörande byggnadsföretag inom föreskriven tid vederbörligen
utförts. De skulle få lämnas för ur hälsosynpunkt påkallade reparationer och
andra förbättringsarbeten samt nybyggnader, så framt de ifrågavarande bostadslägenheterna
ansåges med säkerhet behövliga för framtiden samt sökandena
— för att inom den närmaste tiden kunna genomföra byggnadsföretaget
— vore i behov av ekonomiskt bistånd och förbunde sig att enligt fastställd
byggnadsplan och inom föreskriven tid, i regel före utgången av år 1934, utföra
byggnadsföretaget. Som ytterligare villkor var föreskrivet, att bostadslägenheterna
efter byggnadsföretagets genomförande skulle uppfylla de krav,
hälsovårdsstadgan föreskriver. Lånebeloppet finge motsvara viss del av de
för byggnadsföretaget uppskattade kostnaderna. Denna del skulle i varje särskilt
fall bestämmas med hänsyn till sökandens förmåga att själv bidraga
med penningar, material, transporter och eget arbete samt i regel understiga
50 procent av nyssnämnda kostnader. En högsta gräns var dragen vid ett
belopp av 1,000 kronor för bostadslägenhet.

Nybyggnadslånen skulle löpa med 4 procent ränta, fordra godtagbar säkerhet
samt amorteras under en tid av 20 år. De voro i första hand avsedda att
utgöra komplement till förbättringslån i sådana fall, då icke enbart genom sistnämnda
lån förutsättning skapades för byggnadsföretagets utförande. Dessutom
skulle emellertid nybyggnadslån kunna beviljas även i fall, då förbättringslån
icke kunde förekomma, nämligen till personer, som icke vore i behov
av ekonomiskt bistånd för att byggnadsföretaget skulle komma till stånd. Nybyggnadslån
skulle få lämnas för samma slags byggnadsföretag som förbättringslån,
dock icke för smärre reparationer och förbättringsarbeten, och, med
nyssberörda undantag, under samma förutsättningar. Också i fråga örn nybyggnadslån
förutsattes, att låntagarna själva skulle svara för viss del av
kostnaderna vare sig genom att tillskjuta penningar eller bestå material, utföra

Bostadsbyggande

på landsbygden.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

transporter eller själva deltaga i arbetet. Lånen skulle därför ej få överstiga
70 eller tillika nied förbättringslån 80 procent av byggnadskostnaderna. En
högsta gräns var beträffande nybyggnadslån dragen vid ett belopp av 2,000
kronor för bostadslägenhet.

Rätt att tilldelas förbättringslån eller nybyggnadslån skulle tillkomma den,
som ägde eller vore underhållsskyldig för den bostadslägenhet, varå reparation
eller annat förbättringsarbete skulle utföras eller som skulle ersättas genom
nybyggnad.

Som organ för handhavandet av låneverksamhet föreslogos dels hälsovårdsnämnderna
i de olika kommunerna, dels hushållningssällskapens egnahemsnämnder,
dels och i viss mån statens egnahemsstyrelse. Vidare skulle för
verksamheten inrättas ett nytt tillfälligt organ, nämligen en för hela riket gemensam
centralnämnd. Hälsovårdsnämnderna skulle huvudsakligen arbeta för
lånemöjligheternas användning, mottaga ansökningar örn lån, verkställa utredningar,
yttra sig till egnahemsnämnderna om låneansökningarna och kontrollera
byggnadsföretagen. Därest i något avseende erforderlig sakkunskap saknades,
skulle det åligga hälsovårdsnämnderna att anlita biträde av sakkunniga
personer. Egnahemsnämnderna skulle besluta angående lånen, utbetala dessa,
förvalta säkerheterna, samt i avseende å inbetalningar av räntor och amorteringar
vara mellanhand mellan låntagaren och statskontoret. Egnahemsnämnderna
skulle stå under uppsikt och kontroll av statens egnahemsstyrelse. Centralnämnden
slutligen skulle medverka vid fastställande av de belopp, som för
verksamheten finge disponeras av de olika egnahemsnämnderna, utgöra klagoinstans
beträffande egnahemsnämndernas beslut i låneärendena samt i övrigt
leda och övervaka verksamheten i dess första skede.

Kostnaderna för organisationen skulle bestridas av statsmedel, dock skulle
kostnaderna för hälsovårdsnämnds verksamhet bestridas av vederbörande kommun.

Över bostadsutredningens förslag hava utlåtanden avgivits av statskontoret,
socialstyrelsen, statens arbetslöshetskommission, statens egnahemsstyrelse, lantbruksstyrelsen,
medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i samtliga län, förste provinsialläkarna,
de flesta av hushållningssällskapens förvaltningsutskott ävensom
de flesta egnahemsnämnderna i riket. Vidare hava fullmäktige i riksgäldskontoret
yttrat sig över förslaget liksom styrelserna för vissa enskilda sammanslutningar,
nämligen svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska lantarbetsgivarnes centralförening och svenska sparbanksföreningen.
Beträffande innehållet i yttrandena tillåter sig utskottet att hänvisa
till det vid propositionen nr 211 fogade protokollet. I

I vissa hänseenden innebär Kungl. Maj :ts förslag avvikelser från det av
bostadsutredningen framlagda förslaget i det att nu föreslås dels användande
av uttrycket förbättringsbidrag i stället för förbättringslån, dels uppmjukning
av villkoret, att bostadslägenheterna nied säkerhet skulle anses vara behövliga
för framtiden -—• enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle bidrag och lån kunna erhållas
för sådana bostadslägenheter, som, såvitt nu kan bedömas, vore behövliga

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

för framtiden — och dels höjning av maximigränsen för nybyggnadslån till
3,000 kronor per lägenhet i de fall, då enbart nybyggnadslån skulle utgå. Vidare
har Kungl. Majit funnit den föreslagna särskilda centralnämnden kunna
undvaras och i stället förordat, att dennas åligganden skulle paläggas egnahemsstyrelsen,
därvid emellertid förutsatts, att styrelsen för att kunna handhava den
viktiga ledande uppgiften i verksamhetens första skede temporärt skulle förstärkas
med särskild sakkunskap.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle för bostadsbyggnadsverksamhet i städer
och stadsliknande samhällen preliminärt avses ett belopp av ungefär 7.5 miljoner
kronor och för dylik verksamhet på landsbygden — likaledes preliminärt
12.5 miljoner kronor. För bada ändamaleu skulle sammanlagt fa användas
högst 20 miljoner kronor. Därvid har förutsatts, att, därest för ettdera ändamålet
avsett belopp skulle visa sig icke behöva eller kunna för detsamma helt
tagas i anspråk, hinder icke borde möta mot att använda överskottet för den
andra verksamheten eller för något annat ändamål, vartill det i propositionen
nr 211 äskade anslaget finge begagnas. Det har vidare förutsatts, att administrationskostnaderna
skulle bestridas från samma anslag som det, från vilket
lånemedlen ställdes till förfogande.

I motionen II: 505 av herr Carlström hemställes bland annat, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts framställning örn anslag av 20,000,000 kronor till
bostadsbyggande. Motionären anför, att åtgärder till främjande av bostadsbyggande
överhuvud vore föga välbetänkta med hänsyn till radande onormala
byggnadsarbetarlöner. Först då en absolut nödvändig anpassning av dessa
löner till deras nyttovärde jämfört med annat arbete ägt rum, kunde det vara
rimligt att staten ytterligare stödde byggnadsproduktionen.

I motionen 11:512 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors har bland annat
hemställts, att anslagen till de allmänna arbetena måtte ökas med 100 miljoner
kronor, som under det kommande budgetåret skulle användas för genomförandet
av en bostadsbyggnadsplan för örn- och nybyggnad av arbetarbostäder för den
fattiga befolkningen på landsbygden, framförallt lantarbetarna, ekonomibyggnader
för småbönder och bostäder för arbetare i industrisamhällen och städer.

Enligt utskottets uppfattning är det av stor betydelse, att under rådande
krisläge på arbetsmarknaden bostadsbyggnadsverksamheten uppehälles i städer
och därmed jämförliga samhällen. Genom dylik verksamhet beredes, förutom
direkt arbete, som i stor utsträckning är lämpat att utföras vintertid,
även indirekt sysselsättning i betydande omfattning.

Det nu förevarande förslaget angående statlig tertiärkredit är givetvis ägnat
att stimulera till ökat bostadsbyggande, utan att likväl därmed den anpassning
av löneläget inom byggnadsfacket, vilken är önskvärd med hänsyn
till löneläget i allmänhet, motverkas. Som därjämte arbetsmarknadseffekten
av de för verksamheten ianspråktagna statliga medlen med hänsyn till den i
varje särskilt fall begränsade statsinsatsen blir synnerligen hög, är det, örn

Anslags belopp.

Motioner.

Utskottet.

Bostadsbyggande
i städer
och stadsliknande

samhällen.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Bostadsbyggande
på
landet.

man endast täger i betraktande förslagets betydelse för arbetslöshetens bekämpande,
mycket angeläget att detsamma genomföres.

. Emellertid måste enligt utskottets mening beaktas, att en statlig stödaktion
på förevarande område blir på så sätt begränsad, att den icke förorsakar
överproduktion pa bostäder med därav föranledda icke önskvärda konsekvenser.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle garantier för en sådan begränsning
skapas dels genom föreskrift att statslånen skulle förmedlas av
vederbörande kommun, som därvid skulle ingå på bedömandet av stödaktionens
behövlighet och lämplighet för ifrågavarande samhälle, och dels genom
att göra statskreditens storlek beroende på storleken av den kredit, som stöde
att erhålla på öppna marknaden.

Utskottet har funnit de salunda föreslagna garantierna tillräckliga, därvid
utskottet i likhet med föredragande departementschefen utgått från att låneverksamheten
knappast kommer att omfatta de största städerna. Som Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag icke heller i övrigt givit anledning till erinran
fran utskottets sida, far utskottet alltså förorda detsamma.

De arbeten, till vilka Ian lämnas, böra fa bedrivas helt i överensstämmelse
med den allmänna arbetsmarknadens regler. Utskottet förutsätter dock i
överensstämmelse med vad utskottet i annat sammanhang (utlåtande nr 5)
utvecklat, att utförandet av genom låneverksamheten finansierade byggnads.
företag icke får begynnas, innan avtalsförhållandena blivit ordnade för
ifrågavarande arbetsmarknadsområde. Vidare föreslår utskottet, att, nied
hänsyn till ärendets sena behandling i riksdagen, i stället för den 1 oktober
1933 såsom tidpunkt, då byggnadsverksamheten skall, såframt ej dispens
meddelas, vara pabörjad, fastställes den 1 november 1933. Till frågan örn
det belopp av statsmedel, som för nästkommande budgetår bör avses till ändamålet,
återkommer utskottet i det följande.

I fråga härefter örn landsbygdsförslaget, är genom verkställda utredningar
känt, att bristfälligheter i stor omfattning vidlåda landsbygdens bostäder,
vilka brister under de senare åren snarast torde hava blivit än mera framträdande
än tillförne, eftersom den skärpta ekonomiska depressionen inom jordbruksnäringen
föranlett, att erforderliga nybyggnads- och underhållsarbeten
flerstädes blivit eftersatta. Riktigheten av uppfattningen att behov för närvarande
föreligger av en förbättring av bostadsbeståndet på landsbygden är
senast bestyrkt av de uttalanden, som i sådant hänseende gjorts i de över
bostadsutredningens förslag avgivna yttrandena. Det må härtill särskilt
framhållas, att brister förekomma ej blott i avseende å lantarbetarnas bostäder
utan även och ofta i lika hög grad beträffande andra bostäder på landsbygden,
och det synes därför utskottet riktigt, att det framlagda förslaget
icke begränsats till någon viss grupp av landsbygdsbefolkningen. Det synes
utskottet också vara uppenbart, att genom den ifrågasatta verksamheten en
betydelsefull insats skulle kunna göras för avhjälpande av nu rådande missförhållanden.

I förevarande sammanhang träder emellertid verksamhetens beskaffenhet
att bereda arbetstillfällen i förgrunden. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

icke några särskilda villkor gälla beträffande arbetskraftens utväljande, men
det förutsättes, att samarbete i erforderlig utsträckning skall äga rum emellan
de för verksamheten anlitade organen och de lokala arbetslöshetsorganen,
i syfte att de arbetstillfällen, som skulle skapas genom byggnadsföretagen, i
så stor utsträckning som möjligt vore med hänsyn till arbetenas ändamålsenliga
bedrivande komme de mest behövande till godo. Med hänsyn till ifrågavarande
verksamhets art finner även utskottet övervägande skäl tala för att
i förevarande fall icke föreskrivas några särskilda regler för arbetskraftens
utväljande. Örn också det därför knappast torde kunna förväntas, att verksamheten
annat än i begränsad omfattning kommer att återspeglas i siffrorna
för de hjälpsökande arbetslösa, är utskottet likväl av den uppfattningen, att
verksamheten skulle bliva till ett betydande gagn i kampen mot den på landsbygden
rådande arbetslösheten. Förbises må nämligen icke, att på landsbygden
även finnes en mycket avsevärd latent arbetslöshet, av vars offer många
genom verksamheten skulle beredas välbehövliga arbetstillfällen. Landsbygdens
lägre arbetslöner och billigare materialpriser föranleda ock till ökning av
effekten i fråga om arbetslöshetens bekämpande av ett för verksamheten använt
belopp.

På grund av det anförda har utskottet funnit sig böra i princip biträda
Kungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande del.

Vad angår de föreslagna formerna för verksamhetens bedrivande, synas
dessa i stort sett ändamålsenliga. Utskottet vill emellertid framhålla följande.

Såsom redan antytts utgår utskottet från att de på landsbygden gällande
lägre lönerna komma att tillämpas vid ifrågavarande arbeten, och vill utskottet
understicka betydelsen härav.

Utskottet vill också framhålla, hurusom stor makt ligger däruppå, att verksamheten
bedrives på ett enkelt och praktiskt sätt. I regel böra de ifrågavarande
byggnadsarbetena kunna utföras utan medverkan av särskild, mera
kvalificerad sakkunskap på byggnadsområdet, och i de fall, då dylik sakkunskap
erfordras, lärer det oftast vara tillfyllest att anlita byggmästare på orten.
Några tekniskt fulländade ritningar böra icke krävas, överhuvud taget
må betonas, att, då här skulle öppnas en möjlighet för de verkligt fattiga
på landsbygden att avsevärt förbättra sina bostadsförhållanden, för verksamheten
icke böra föreskrivas några dyrbara former.

Förbättringsbidrag och nybyggnadslån skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag
kunna tilldelas den, som äger eller är underhållsskyldig för bostadslägenhet,
varå reparation eller annat förbättringsarbete skulle utföras eller som skulle
ersättas genom byggnad. Utskottet ansluter sig till förslaget även på denna
punkt, men vill erinra om att i de fall, då arrendator i enlighet härmed erhåller
bidrag eller lån, särskilda problem kunna uppkomma.

I fråga örn förbättringsbidrag är det sålunda i många fall uppenbart, att
arrendator genom att honom beviljas dylikt bidrag till byggnadsföretag, för
vilket han erhållit eller är berättigad att erhålla ersättning av jordägaren, skulle
på ett oskäligt sätt kunna gynnas framför andra. I vissa fall erhåller arrén -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

dator ersättning, när fastigheten avträdes, i andra fall är arrendet med hänsyn
till den byggnadsskyldighet, som åligger arrendatorn, bestämt till lägre
belopp än eljest skulle varit fallet, och understundom avsättes av erlagt arrende
en viss del, som återbetalas till arrendatorn, sedan denne fullgjort på honom
ankommande byggnadsskyldighet. Såsom bostadsutredniugen förutsatt, bör
skälig hänsyn tagas till dylika omständigheter. Det må i samband härmed påpekas,
att vid bedömningen av det särskilda fallet tillbörlig hänsyn jämväl
måste tagas till jordägarens förmåga att fullgöra sin ersättningsskyldighet.
Utskottet förväntar, att anvisningar, avseende bland annat nu berörda spörsmål,
komma att utfärdas till de för verksamheten anlitade organens ledning.

Då fråga åter är om nybyggnadslån, kan arrendator, vilken utan att sådan
skyldighet åligger honom —- i anledning av den lånemöjlighet som den förordade
verksamheten skulle bereda — uppför nybyggnad, i fråga örn möjligheten
att för nybyggnaden erhålla ersättning av jordägaren bliva i hög grad
beroende av dennes godtycke, vilket måste befaras komma att giva anledning
till tvistigheter i framtiden och varigenom arrendatorn kan komma att tillskyndas
betydande förlust. Utskottet förutsätter därför, att vid låneverksamhetens
bedrivande aktgives på att i fall, som nu berörts, betryggande överenskommelse
träffats mellan jordägaren och arrendatorn.

Utskottet övergår härefter till frågan örn organisationen för handhavande
av den förordade verksamheten.

Vad då först beträffar lokalorganen har utskottet funnit bärande skäl vara
anförda för hälsovårdsnämndernas anlitande härtill, och biträder utskottet således
förslaget härutinnan.

Kungl. Maj:ts förslag bygger på egnahemsnämnderna som länsorgan. Till
stöd härför åberopas huvudsakligen, att dessa nämnder beträffande spörsmål,
likartade med dem det nu gäller, förvärvat stor erfarenhet, varjämte förutsättes,
att de förfoga över erforderlig byggnadsteknisk sakkunskap. Vissa skäl,
vilka synas värda beaktande, kunna emellertid enligt utskottets mening även
förebäras för anlitande av lånenämnderna för ackords- och stödlåneärenden.
Dylika nämnder finnas inrättade i samtliga län för en tillfällig, för jordbruket
avsedd hjälpverksamhet, i vilken icke sällan frågor uppkomma angående särskilda
byggnadsarbeten på lantegendomarna. Utskottet har också den uppfattningen,
att dessa lånenämnders ledamöter i regel torde äga erforderliga
kvalifikationer jämväl för nu ifrågavarande verksamhets handhavande. Givetvis
måste nämnderna dock noggrant beakta de väsentliga olikheter, som de båda
hjälpformerna förete sinsemellan. Därest lånenämnderna anlitas, bör det få
ankomma på länsstyrelserna att utbetala lånebeloppen, förvalta skuldebrev och
säkerhetshandlingar, uppbära förfallna räntor och annuiteter samt att i övrigt
övervaka att låntagarna fullgöra sina skyldigheter i avseende å dem beviljade
lån m. m. Såsom centralorgan bör i sådant fall anlitas centralnämnden för
ackords- och stödlåneärenden, vilken, i motsats till egnahemsstyrelsen, redan nu
fungerar såsom klagoinstans. Utskottet anser, att åt Kungl. Majit bör lämnas
att träffa avgörande i valet mellan de båda organisationsformerna, därvid utskottet
likväl finner sig böra uttala den uppfattningen, att, vilkendera formen

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

som än väljes, starka skäl dock synas tala för att länsstyrelserna erhålla de
uppgifter, som ovan antytts.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle ansökningstiden utgå den 15 september
innevarande år. Utskottet föreslår, att, med hänsyn till den sena tidpunkten
för ärendets behandling i riksdagen, ansökningstidens utgång framflyttas
till den 15 oktober 1933. Härav följer även framflyttning av vissa
andra i förslaget ifrågasatta tidpunkter.

Vidkommande slutligen de belopp, som böra avses för ifrågavarande ändamål,
har utskottet, med hänsyn till den ovisshet, som för närvarande måste råda
beträffande medelsbehovet för den nya verksamheten till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden, funnit sig böra förorda, att det av Kungl. Majit
härför föreslagna beloppet sänkes till 10 miljoner kronor. Skulle medelsbehovet
visa sig uppgå till högre belopp, synes det få ankomma på Kungl. Majit
att därom göra framställning till nästkommande års riksdag. Till bostadsbyggnadsverksamhet
i städer och stadsliknande samhällen har utskottet funnit
sig böra föreslå att 5 miljoner kronor anvisas. Därest emellertid för ettdera
ändamålet avsett belopp skulle visa sig icke behöva eller kunna för detsamma
helt tagas.i anspråk, bör hinder icke möta mot att använda överskottet för den
andra verksamheten. Enligt Kungl. Majits förslag skulle kostnaderna bestridas
från det i propositionen nr 211 äskade anslaget till arbeten till motverkande
av arbetslösheten. Utskottet föreslår, att ett särskilt anslag å 15 miljoner
kronor till främjande av bostadsbyggande anvisas för nästa budgetår, vilket
anslag bör erhålla reservationsanslags natur. Från anslaget böra, såsom förutsatts
i Kungl. Majits förslag, även administrationskostnaderna få bestridas.

Genom vad utskottet sålunda anfört torde motionerna 11:505 och 11:512
i ovan särskilt angivna delar få anses besvarade.

Lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet.

Av det i propositionen nr 211 äskade anslaget å 75 miljoner kronor har, såsom
av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 17 mars 1933 framgår, ett belopp av 10 miljoner kronor preliminärt
avsetts till främjande av företagsamhet och industriell verksamhet.

För liknande ändamål har riksdagen tidigare anvisat medel. Sålunda medgav
1932 års riksdag (skrivelse nr 21), att av det till förstärkning av det för
budgetåret 1931/1932 under femte huvudtiteln anvisade anslaget till bekämpande
av arbetslösheten ett belopp av 500,000 kronor ställdes till Kungl. Maj :ts
förfogande för att efter Kungl. Majits prövning användas för främjande av
företagsverksamhet, varigenom i största möjliga utsträckning ökade arbetstillfällen
kunde beredas. Enahanda medgivande lämnades av samma riksdag
(skrivelse nr 295) för innevarande budgetår. I sin skrivelse den 18 februari
1933, nr 36, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1932/1933 har riksdagen av det å tilläggsstaten
upptagna anslaget till bekämpande av arbetslösheten till Kungl. Majits

Anälaga belopp.

Motioner.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

disposition under nämnda budgetår ställt ett belopp av ytterligare 1 miljon
kronor för enahanda ändamål.

Beträffande användningen av förenämnda i propositionen nr 211 angivna
belopp av 10 miljoner kronor har chefen för socialdepartementet anfört följande
:

Den i statsverkspropositionen angivna preliminära planen för användning
av anslaget å 75 miljoner kronor upptoge två belopp å vartdera 5 miljoner
kronor, vilka i viss mån hade samma syfte, nämligen dels bidrag till enskilda
företag av allmännyttig karaktär och dels lån eller subventioner till
främjande av företagsamhet och industriell verksamhet. Enligt departementschefens
mening funnes det icke tillräckliga skäl att dela upp de 10 miljonerna
på dessa två olika rubriker, då tanken vore att från bägge anslagen kunna
lämna antingen lån eller subventioner efter vederbörliga undersökningar örn
det lämpligaste i olika fall. Till beredskapssakkunniga hade kommit framställningar
örn lån från ett eventuellt beredskapsanslag på betydande belopp
till företag, vilkas soliditet icke kunde ifrågasättas. Sålunda planerade Sydsvenska
kraftaktiebolaget stora nyanläggningar av olika slag. Man kunde
med säkerhet påräkna, att de lån, som sålunda skulle beviljas, också skulle
komma att förräntas och återbetalas i den ordning, som Kungl. Maj :t bestämde.

Under den gångna vintern hade redan gjorda erfarenheter visat, att staten
med jämförelsevis små subventioner kunde hålla i gång betydande industriföretag,
som försörjde ett mycket stort antal människor. Självfallet vore, att
både då det gällde utlämnandet av lån, och då det gällde subventioner till enskilda
företag, all hänsyn måste tagas till att icke dessa företags fortsatta
drift förorsakade arbetslöshet på andra håll inom samma industrier, men med
en försiktig subventionspolitik, som toge allsidig hänsyn till alla befogade
synpunkter, torde det kunna i vissa fall lyckas icke blott att hålla en industri
i gång utan också att ernå en arbetslöshetsbekämpande effekt med mycket
mindre medel än på något annat sätt, samtidigt som man kunde rädda hela
kommuner från en hotande ruin. I en genomtänkt arbetslöshetspolitik borde
därför också denna möjlighet stå öppen för statsmakterna.

Sammanfattningsvis har departementschefen meddelat följande huvudregler,
som ansåges böra gälla för ifrågavarande medels användning:

1. Vid lån till främjande av enskild företagsamhet skall

a) utgå ränta efter Kungl. Majrts beslut,

b) amortering ske enligt beslut av Kungl. Maj :t,

c) ställas säkerhet, som kan av Kungl. Majit godtagas.

2. Vid subventioner till främjande av enskild företagsamhet och uppmuntran
av industriell verksamhet skola följande synpunkter vara vägledande
:

a) Genom subvention åt visst företag bör minskning av produktionen icke
få framkallas vid annat företag med därav följande arbetslöshet.

b) Vid subvention bör tillses, att densamma per dagsverke, som beräknas
därigenom kunna åstadkommas, understiger eller högst svarar mot statsbidraget
till kontant understöd för motsvarande antal hjälpta dagar.

c) Subvention bör vara av tillfällig natur och skapa möjligheter att trygga
vederbörande företags framtida existens.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

d) Subvention bör skapa lättnader för den eller de kommuner, som äro ekonomiskt
beroende av det subventionerade företagets existens.

Det förslag, som Kungl. Maj:t i nu ifrågavarande hänseenden fram- Utskottet.
lagt, synes hava föranletts framför allt därav, att till beredskapssakkunniga
inkommit framställningar örn lån från ett eventuellt beredskapsanslag på be- «
tydande belopp till olika företag, varjämte enligt departementschefen redan
gjorda erfarenheter visat, att staten med jämförelsevis små subventioner kan
hålla i gång betydande industriföretag, som försörja ett mycket stort antal
människor.

Vid övervägande av här förevarande frågor har utskottet kommit till den
uppfattningen, att, då, såsom nu är fallet, ett synnerligen kraftigt ingripande
på olika sätt är nödvändigt för att bekämpa arbetslösheten, jämväl de
möjligheter, som här avses, böra stå Kungl. Majit till buds.

Mot de villkor för lån eller subvention, som Kungl. Majit förutsatt skola
gälla och som ovan återgivits, har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Utskottet vill betona angelägenheten därav, att endast sådana företag komma
i åtnjutande av stöd, vilka på grund av konjunkturerna tvingats eller, såvitt
kan bedömas, inom en icke avlägsen framtid bliva tvungna, därest hjälp i någon
form icke erhålles, att nedlägga sin verksamhet. En ytterligare förutsättning
för statligt stöd bör vara, att företagen icke på annan väg kunna erhålla
hjälp till sin verksamhet. Att vidare företagen böra hava en verklig betydelse
ur arbetslöshetssynpunkt torde vara givet.

Slutligen får utskottet framhålla vikten därav, att den hjälp, som lämnas
ett företag, icke blir ägnad att medföra arbetslöshet eller eljest menliga
verkningar för ett annat företag.

Utskottet förordar, att ett anslag upptages för lån och ett för subventioner.
Låneanslaget föreslår utskottet till 10 miljoner kronor. Beträffande subventioner
vill utskottet tillstyrka ett belopp av 3.5 miljoner kronor för ändamålet.

Anslagen torde böra givas reservationsanslags karaktär.

Täckdikning.

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 131, inom första kammaren
av herr E. Trygger m. fl., och den andra, nr 294, inom andra kammaren
av herr A. Lindman m. fl., har hemställts, bland annat, att av det under femte
huvudtiteln uppförda anslaget till arbetslöshetens bekämpande ett belopp av
förslagsvis intill 1,000,000 kronor måtte få disponeras för bidrag till jordbrukare,
för utförande av täckdikningar.

Vidare har i en inom andra kammaren av herr A. de Geer m. fl. väckt motion,
nr 35, hemställts, att riksdagen ville för budgetåret 1933/1934 bevilja
ett extra förslagsanslag å två miljoner kronor, att utgå som bidrag till täckdikningsföretag
med högst 50 % av verkliga kostnaden, och att utöver nyssnämnda
bidrag fortfarande måtte kunna beviljas lån från allmänna täckdikningslånef
onden.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

I de två förstnämnda motionerna har i ämnet anförts huvudsakligen följande: Det

torde böra ankomma på centralorganet för arbetslöshetshjälpen att bestämma
storleken av de allmänna bidrag, som härvid skola utgå; att dessa
bidrag torde stanna vid en fjärdedel eller måhända en tredjedel av de sammanlagda
kostnaderna finna vi uppenbart. Då vederbörande jordbrukare, som
förklara sig villiga att emottaga arbetslösa emot undfående av bidrag till
detta grundförbättringsarbete, icke under denna statsfinansiella kris annat än
undantagsvis torde utöver bidraget böra erhålla täckdikningslån, ha vi icke
ifrågasatt något tillskott till täckdikningslånefonden, helst som en överskjutande
marginal enligt departementschefens uppgift tillfälligtvis uppstått i
fondens kapitalbehållning, ägnad att kunna tillgodose de mest kvalificerade
lånebehoven.

Till stöd för det i motionen II: 35 framförda förslaget har i huvudsak anförts
:

Utökade täckdikningsföretag skulle medföra sysselsättning för ett mycket
stort antal arbetslösa och skulle samtidigt befordra möjlighet till utökning
av bland annat även sådan växtodling, som kunde bidraga till minskat behov
av kraftfoderimport.

Utökat statligt stöd till täckdikning bör därför kunna anses synnerligen
väl motiverat under nu rådande förhållanden.

Tillfölje de tryckta tiderna äro jordbrukarna emellertid i allmänhet icke
i stånd att utföra större täckdikningsarbeten, såframt de ej kunna erhålla
statsbidrag därtill i betydligt högre grad än som enligt hittills gällande bestämmelser
är möjligt.

Både direkt statsbidrag och lån torde vara erforderligt, örn täckdikningar
skola kunna igångsättas i den utsträckning, som nuvarande förhållanden
kunna anses påkalla.

Vid 1913 års riksdag beslöts inrättande av täckdikningslånefonden och antogos
därvid allmänna bestämmelser för utlåningen ur fonden. Efter åtskilliga
ändringar av desamma gäller numera kungörelsen den 22 juni 1920 (nr
332) angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden med däri genom
kungörelserna nr 358/1921, 239/1922, 84/1930 och 306/1933 gjorda ändringar.
Tillika hava i frågan örn lånens återbetalning bestämmelser meddelats i kungörelsen
nr 375/1932.

Enligt de i förevarande motioner framställda förslagen skulle nu möjligheter
beredas att för ifrågavarande verksamhet erhålla jämväl statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet. Liksom motionärerna är även utskottet av den
uppfattningen, att täckdikningen har en mycket stor betydelse för jordbruket,
särskilt enär möjlighet därigenom beredes att snabbt öka jordens avkastningsförmåga.
Vidare är täckdikningsverksamheten ägnad att å landsbygden
skapa ett nu synnerligen välbehövligt tillskott av arbetstillfällen. De
lån, som kunna erhållas från ovannämnda fond, fylla helt visst en viktig uppgift
i avseende å befrämjandet av täckdikningsverksamheten, men likväl torde
även med denna möjlighet till stöd ett stort antal jordbrukare under den nuvarande
depressionen icke vara ekonomiskt i stånd att verkställa täckdikning
av sin åkerjord. På grund av sistberörda omständighet och då täckdiknings -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

verksamheten alltså, i enlighet med vad ovan antytts, är att betrakta som i
hög grad produktiv och således befrämjar ett nationalekonomiskt intresse samt
dessutom är av ej oväsentlig betydelse för motverkande av arbetslösheten,
finner utskottet de nu motionsvis framförda förslagen om statsbidrag till
denna verksamhet synnerligen beaktansvärda. Utskottet vill därför förorda,
att medel ställas till disposition för ifrågavarande ändamål.

Liksom beträffande täckdikningslån är fallet bör enligt utskottets mening
bidrag till täckdikning kunna beviljas ägare eller brukare av åker eller annan
odlad jord oberoende av storleken av den fastighet, där arbetet är avsett att
utföras, och, beträffande brukare, av brukningstidens längd. Den i fråga örn
lån meddelade föreskriften, att vid beviljandet därav så vitt möjligt skall
tillses, att lån främst tillgodokomma dem, som äro mest i behov därav, torde
även böra gälla i fråga örn bidrag.

Vidkommande organisationen av bidragsverksamheten får utskottet erinra
därom, att i fråga örn täckdikningslånefonden för närvarande gäller, att lantbruksstyrelsen
har att efter prövning bevilja hushållningssällskap, som därom
göra ansökning, statslån från fonden. Hushållningssällskapen äga därefter
att av dylikt statslånebelopp utlämna täckdikningslån. Enligt utskottets
mening synes önskvärt och ändamålsenligt, att bidragsverksamheten organiseras
i huvudsak enligt samma linjer. Enär det emellertid bör förutsättas,
att vid de företag, som komma till stånd med nu ifrågavarande bidrag,
arbetslösa i största möjliga utsträckning beredas arbete, synes det lämpligt,
att hushållningssällskapen i syfte att söka tillgodose ett sådant önskemål
upprätthålla nödig kontakt med vederbörande arbetslöshetsorgan.

I detta sammanhang får utskottet förorda, att, därest hushållningssällskap
för handhavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet nödgas anlita extra
arbetskraft, bidrag till kostnaderna härför må av Kungl. Maj :t kunna tilldelas
hushållningssällskapet från här förevarande anslag.

Vad angår storleken av det täckdikningsbidrag, som må kunna utgå, bör
enligt den mening, varåt givits uttryck i motionerna I: 131 och II: 294, bidrag
icke beviljas med högre belopp än 1/4 eller möjligen */3 av de sammanlagda kostnaderna
för företaget. I motionen II: 35 har föreslagits bidrag med högst
50 % av den verkliga kostnaden. Utskottet har för sin del funnit skäligt
föreslå, att bidrag må kunna utgå med högst 25 % av kostnaderna för företaget.
För den del av kostnaderna, för vilken bidrag icke beviljas, torde
täckdikningslån i vanlig ordning böra kunna erhållas. I anslutning till
nu för sådana lån gällande bestämmelser synes emellertid i fråga örn bidrag
böra meddelas föreskrift av innehåll, att ingen må under något år beviljas
bidrag, som tillsammans med under året eventuellt beviljat lån uppgår till
högre belopp än 5,000 kronor, samt att ingen må utan Kungl. Maj:ts för särskilt
fall lämnade tillstånd erhålla bidrag till belopp, som jämte honom tidigare
beviljade bidrag och täckdikningslån, varför han må häfta i skuld, överstiger
10,000 kronor.

I övrigt torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter
beträffande den bidragsverksamhet, varom här är fråga.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Såsom av vad ovan anförts framgår har utskottet icke biträtt den i motionerna
I: 131 och II: 294 uttalade meningen, att centralorganet för arbetslöshetshjälpen
skulle bestämma bidragen. Härav torde följa, att utskottet
icke heller kunnat ansluta sig till det i samma motioner framförda förslaget,
att medel för här ifrågavarande, enligt ovan angivna grunder ordnade
verksamhet skulle utgå från det under femte huvudtiteln uppförda anslaget
till arbetslöshetens bekämpande. Den med en sådan anordning följande
tillämpningen av de för reservarbeten gällande reglerna synes, i enlighet
med utskottets i annat sammanhang uttalade allmänna uppfattning i dessa
frågor, i här förevarande fall ur olika synpunkter icke lämplig. Utskottet
förordar alltså, att för nu ifrågavarande ändamål uppföres ett särskilt anslag,
vilket enligt utskottets förslag bör bestämmas till 1 miljon kronor, och som
torde böra erhålla reservationsanslags karaktär.

Gödselvårdsanläg gningar.

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 330, inom första kammaren
av friherre I. Lagerfelt m. fl., och den andra, nr 507, inom andra kammaren
av herr J. Hagman m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte för beredande
i stor utsträckning av arbetstillfällen samt för tillvaratagande av värdefulla
växtnäringsämnen utav medlen till arbetslöshetens bekämpande dels anvisa
ett förslagsanslag av 3.6 miljoner kronor att utgå såsom bidrag för utbyggande
av cementerade gödselvårdsanläggningar, dels och avsätta förslagsvis 3.6
miljoner kronor till utlämnande av lån för samma ändamål mot i tillämpliga
delar nu gällande villkor för lån från gödselvårdslånefonden.

Till stöd för sin framställning hava motionärerna anfört i huvudsak följande: Sådana

förhållandena nu äro förlorar jordbruket årligen mycket stora värden
därigenom att kreatursspillningen icke tillvaratages på tillfredsställande
sätt. Behovet av rationell gödselvård har länge varit aktuellt och åtgärder
ha från riksdagens sida tidigare vidtagits för beredande av möjlighet för
jordbrukare att erhålla lån till utförande av gödselvårdsanläggningar. Dylika
lån hava utlämnats på villkor, som stadgas i kungl, kungörelsen den 11
juli 1918 (nr 576) med ändringar i kungörelsen den 29 maj 1931 (nr 132).

De värden, som genom tidsenliga gödselvårdsanläggningar kunna tillvaratagas,
äro mycket betydande. Spillningen från ett fullvuxet nötkreatur, som
erhållit normal utfodring, representerar under en stallfodringsperiod med nuvarande
pris på artificiella gödselämnen och med beräknad växtnäringseffekt
ett penningvärde av omkring 50 kronor. Vid saknad av gödselvårdsanläggning
och därav följande dålig gödselvård nedgår detta värde med omkring
hälften, alltså till 25 kronor pr nötkreatur och år, och växtnäringsämnen till
ett värde av 25 kronor gå alltså vid frånvaron av rationell gödselvård förlorade.
De förluster, som härigenom uppstå för vårt jordbruk, äro av betydande
storleksordning. På en 10-korsbesättning rör det sig örn 250 kronor,
på en 100-korsbesättning 2,500 kronor pr år.

Örn hela landets kreatursstock på gängse sätt beräknas i nötkreatursenheter,
ger detta omkring 3 miljoner enheter och fördelade på 411,000 brukningsdelar
(det antal brukningsdelar, som enligt 1927 års jordbruksräkning hava nötkreatursbesättningar)
blir antalet enheter pr ladugård 7.3 st. Den genom -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

snittliga besparingen för ladugård skulle alltså bli 7.3 X 25 — 182: 50 kronor
pr år. Då med ledning av från landets jordbrukskonsulenter insamlade uppgifter
gödselstäder för närvarande finnas vid cirka 17 % av ovannämnda brukningsdelar,
och då det utan alltför grovt fel kan antagas, att sagda gödselstadsbestånd
omfattar såväl större som mindre djurbesättningar i sådan proportion
att nämnda 17 % även kan anses gälla djurantalet, skulle det sålunda
i landet för närvarande finnas 2,490,000 nötkreatursenheter, på vilka
till följe gödselvanvård sammanlagt icke mindre än 62.25 milj. kronor årligen
gå förlorade.

Oförtydbart framgår härav betydelsen av att snarast få till stånd en i
stort upplagd plan för ladugårdarnas förseende med sådana anordningar, att
gödselns värdefulla växtnäringsämnen på ett riktigt sätt tillvaratagas. För
detta fordras förutom täta gödselrännor av betong i ladugården gödselstäder
med urinbrunn av betong.

Byggandet av gödselvårdsanläggningar har under senaste femårsperioden
årligen omfattat cirka 1 % av ifrågavarande brukningsdelar. Örn med hänsyn
till såväl den sällsport gynnsamma kapitalplacering, utförandet av gödselvårdsanläggningar
innebär, som också de rikliga och över hela landet jämnt
fördelade arbetstillfällen, som härigenom skulle skapas, torde ett med statens
hjälp igångsatt gödselstadsbyggande i ett tempo, endast fem gånger snabbare
än hitintills, d. v. s. en utbyggnad pr år av 5 % av behöriga brukningsdelar, få
sägas vara ett i bästa mening produktivt och räntegivande arbete.

Av det föregående framgår, att medelantalet djurenheter pr brukningsdel
är 7.3. Kostnaden för anläggningen kan med ledning av i ett antal fall gjorda
undersökningar beräknas uppgå till i medeltal cirka 60 kronor pr enhet.
Anläggningskostnaden blir sålunda cirka 440 kronor pr brukningsdel. Fem %
av antalet brukningsdelar utgör cirka 20,500 st. Totala kapitalbehovet för
utbyggnad vid detta antal brukningsdelar utgör sålunda cirka 9 miljoner
kronor.

För att möjliggöra utförandet av gödselvårdsanläggningar i här nämnda
begränsade omfattning torde staten till följd av jordbrukets ekonomiskt synnerligen
svåra läge behöva lämna hjälp i form av dels direkt bidrag, uppgående
till förslagsvis 40 % av byggnadskostnaderna, dels ock lån till motsvarande
% av kostnaderna. Detta skulle för utbyggnad i ovannämnda omfattning
betyda ett sammanlagt bidragsbehov av 3.6 miljoner kronor och lånemedel
till samma belopp, eller i allt 7.2 miljoner kronor.

Ett genomförande av här skisserade förslag till lämpligt arbetsobjekt torde
bäst kunna ske genom hushållningssällskapens medverkan.

Sedan år 1918 är inrättad en fond, benämnd gödselvårdslånefonden, från
vilken hushållningssällskapen kunna erhålla statslån för att därav utlämna
lån för utförande av ändamålsenliga gödselstäder samt sådana anordningar
inom vederbörande djurstallar, som betingas av en rationell gödselvård (gödselvårdslån).
Närmare bestämmelser i ämnet äro meddelade i kungörelsen
den 11 juli 1918 (nr 576) angående villkoren för lån från gödselvårdslånefonden
med däri genom kungörelserna den 6 juni 1925 (nr 186), den 18 juni
1927 (nr 241) och den 29 maj 1931 (nr 132) vidtagna ändringar.

Det nu motionsvis framförda förslaget innebär, att statens befrämjande av
anordnandet av gödselvårdsanläggningar skall äga rum icke endast, såsom
hittills, genom lån utan även genom utlämnandet av bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 11 sami. Nr 17. 6

Utskottet.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Såsom framgår av vad motionärerna anfört ägnas för närvarande allt för
liten omvårdnad åt tillvaratagandet av kreatursgödseln. Stora värden gå
härigenom förlorade, och enligt utskottets mening är det därför av vikt, att
från statsmakternas sida örn möjligt ytterligare åtgärder vidtagas för åstadkommande
av en förbättring av förhållandena å förevarande område. Då
motionärernas förslag örn statsbidrag för ifrågavarande ändamål är ägnat att
bidraga till undanröjandet av en av de förnämsta orsakerna till att gödselvården
hittills i många fall blivit försummad — nämligen bristen å anläggningskapital
—• synes detta förslag enligt utskottets mening värt beaktande.

En utvidgad verksamhet av det slag, varom här är fråga, är även av betydelse
med hänsyn till önskvärdheten av att ökade arbetstillfällen i största
möjliga utsträckning beredas. Härvid bör beaktas ej blott, att utförandet av
anläggningarna i och för sig innebär en arbetstillgång, som är av värde för
motverkande av arbetslösheten å landsbygden, utan även att därigenom åstadkommes
en ökning i efterfrågan på cement och andra för anläggningarna nödvändiga
fabriksvaror.

I anslutning till vad sålunda anförts vill utskottet dels på grund av den
betydelse ur jordbrukssynpunkt, som förekomsten av tidsenliga och ändamålsenliga
gödselvårdsanläggningar äger, dels ock med hänsyn till det välbehövliga
arbetstillskott, vilket genom anordnandet därav tillskapas, förorda, att
anslag anvisas för bidrag till ifrågavarande ändamål.

Beträffande frågan örn vem som bör äga rätt till sådant bidrag, får utskottet
erinra därom, att härutinnan rörande gödselvårdslån gäller, att lån må
lämnas ägare eller brukare av åker eller annan odlad jord, oberoende av
storleken av den fastighet, där arbetet är avsett att utföras, och, beträffande
brukare, av brukningstidens längd; börande såvitt möjligt tillses, att lån
främst tillgodokommer den, som är mest i behov därav. Enligt utskottets mening
böra i förevarande hänseende gälla enahanda bestämmelser för bidrag.

Vad härefter angår frågan örn storleken av det bidrag, som må kunna utgå,
hava motionärerna i detta avseende föreslagit ett belopp, motsvarande 40 %
av byggnadskostnaderna. Beträffande gödselvårdslån är stadgat, att sådant
lån ej må beviljas till högre belopp än 2,000 kronor och icke uppgå till mer
än 75 % av den beräknade kostnaden för anläggningen. Utskottet har vid
övervägande av denna fråga funnit skäligt föreslå, att bidrag må beviljas till
belopp, motsvarande högst 25 % av anläggningskostnaden, samt att, där lån
därjämte lämnats, sammanlagda beloppet av lån och bidrag må uppgå till
högst 2,000 kronor och ej motsvara mera än 75 % av kostnaderna för anläggningen.

I övrigt synes beträffande nu ifrågavarande bidrag böra meddelas föreskrifter,
i tillämpliga delar huvudsakligen överensstämmande med de för gödselvårdslån
gällande bestämmelserna.

Beträffande storleken av det anslag, som för nästa budgetår kan anses böra
anvisas till bidrag av här ifrågavarande slag, hava motionärerna föreslagit
ett belopp av 3.6 miljoner kronor. Detta belopp har synts utskottet ur olika
synpunkter för högt, och vill utskottet för sin del förorda, att ett anslag å

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

700,000 kronor upptages för ändamålet. Anslaget torde böra givas reservationsanslags
karaktär.

Utöver anslag till bidrag har i motionerna föreslagits, att ett belopp av
3.6 miljoner kronor skall avsättas till utlämnande av lån för här förevarande
ändamål mot i tillämpliga delar nu gällande villkor för lån från gödselvårdslånefonden.
Beträffande denna fråga får utskottet anföra, att någon kapitalökning
för sagda fond icke av Kungl. Majit ansetts erforderlig för nästa
budgetår. Med hänsyn emellertid till den ökade verksamhet å ifrågavarande
område, som möjligheterna till bidrag i enlighet med utskottets förslag kan
väntas komma att medföra, torde ett stegrat lånebehov för ifrågavarande
ändamål vara att emotse. I anledning härav får utskottet efter inhämtande
av upplysningar i förevarande hänseende från lantbruksstyrelsen tillstyrka,
att för nästa budgetår anvisas ett reservationsanslag å 500,000 kronor, från
vilket anslag lån må utgå enligt de för lån från gödselvårdslånefonden gällande
villkoren.

Väg- och flottledshyggnader å skogar i enskild ägo.

I likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 315, av herr
Sederholm och den andra inom andra kammaren, nr 486, av herr Anderson
i Norrköping, har hemställts, att riksdagen för budgetåret 1933/1934 till motverkande
av arbetslösheten ville anvisa ett anslag av 2 miljoner kronor att användas
för understödjande medelst statsbidrag örn 50 % av den beräknade kostnaden
av väg- och flottledshyggnader å skogar i enskild ägo samt för täckande
av de med verksamhetens handhavande förenade förvaltningskostnaderna.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 372, har herr de Geer m. fl.
hemställt, att riksdagen för budgetåret 1933/1934 ville bevilja 500,000 kronor
att avsättas till en fond för understödjande av anläggning av enkla skogsvägar
å skogar i enskild ägo, att från nyssnämnda fond bidrag måtte utgå
med högst 30 % av verkliga kostnaden för vägs anläggning samt dessutom
lån å högst 50 % av verkliga kostnaden, vilka lån borde utlämnas med en
amorteringstid av 10 år och löpa med högst 4 % ränta, ävensom att skogsvårdsstyrelserna
i länen måtte åläggas handhava planläggandet av och kontrollen
över byggandet av de föreslagna skogsvägarna.

Beträffande de till stöd för framställningarna åberopade skälen får utskottet
hänvisa till motionerna.

Utskottet vill till en början erinra örn att riksdagen under en följd av år
anvisat anslag till skogsvårdande åtgärder å enskilda skogar. Utskottet har
ock i annat sammanhang tillstyrkt anvisande av särskilda medel till motsvarande
åtgärder i syfte att lindra arbetslösheten.

I likhet med motionärerna finner utskottet anläggande av skogsvägar och
anordnande av flottleder vara arbeten av beskaffenhet att möjliggöra ekonomiskt
bärande avverkningar på skogsområden, inom vilka virkets nyttiggörande
i brist på lämpliga transportanordningar varit försvårat eller omöjligt. I den

Utskottet.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

mån så är fallet, torde alltså berörda arbeten kunna hänföras till de produktiva.
Den direkt arbetslöshetslindrande effekten av arbetena torde ock bliva jämförelsevis
hög. Även indirekt, sedan rationella transportmöjligheter på nämnt
sätt åstadkommits, lära ytterligare arbetstillfällen beredas vid de genom berörda
åtgärder möjliggjorda ökade skogsavverkningarna.

Utskottet har av angivna skäl funnit de föreslagna arbetena i och för sig
lämpade att komma till utförande såsom ett led i åtgärder till arbetslöshetens
motverkande.

Beträffande frågan örn och i vad mån statens stöd bör lämnas till dylika
arbetens utförande å enskilda skogar har utskottet hyst viss tvekan med
hänsyn till angelägenheten av att undvika, att statsbidrag lämnas till sådana
arbeten, som den enskilde skogsägaren avsett att i varje fall låta utföra under
ifrågakommande tid. Å andra sidan är läget för närvarande otvivelaktigt
.sådant, att i många fall dylika arbeten icke kunna komma till stånd, därest
icke bidrag från statens sida lämnas. I detta sammanhang måste emellertid
även beaktas, att Ifrågavarande arbeten —- till skillnad från skogsdikningar
och andra grundförbättrande åtgärder —■ bliva till praktiskt taget omedelbar
ekonomisk nytta för skogsägaren, ett förhållande som synes utskottet åtminstone
motivera ett mindre statligt stöd än det vid vissa skogsvårdsåtgärder vanliga
bidraget.

Vid bedömandet av detta spörsmål har utskottet funnit övervägande skäl tala
för medgivande av statsbidrag till förenämnda väg- och flottledsarbeten. Statsbidraget
synes dock kunna begränsas till högst 25 procent av arbetets beräknade
kostnad, vilken procentsats torde vara lämpligt avvägd såväl med hänsyn till
angelägenheten av att arbeten verkligen komma till stånd som från synpunkten
av skogsägarens ekonomiska nytta av företaget.

Det närmare utformandet av villkor och bestämmelser för tillgodonjutande
av ifrågavarande statsbidrag torde få ankomma på Kungl. Maj:t. Utskottet
vill allenast framhålla följande riktlinjer.

Förslag till utförande av ifrågasatt arbete bör uppgöras eller granskas och
godkännas av vederbörande skogsvårdsstyrelse, som jämväl bör utöva kontroll
över arbetet och avsyna detsamma efter dess färdigställande. Företagen böra
utföras ändamålsenligt men på enklaste sätt. Statsbidrag torde böra beviljas
av Kungl. Maj :t efter hörande av statens arbetslöshetskommission. Principiellt
bör varje skogsägare — enskild person, bolag eller allmänning — och sammanslutning
av skogsägare kunna komma i åtnjutande av statsbidrag. Då å ena
sidan det är angeläget, att statsbidrag icke lämnas till företag, som även utan
bidrag skulle komma till stånd, men å andra sidan anslag för ändamålet är
avsett att vara rent tillfälligt, samt då det därjämte är av vikt, att tillgängliga
arbetsmöjligheter utnyttjas, synas från statsbidrag böra vara uteslutna endast
sådana företag, som kunna väntas även utan statsbidrag komma till utförande
på den öppna arbetsmarknaden inom den närmaste framtiden. Vid vägarnas
planläggning bör beaktas, att sträckningen i möjlig mån väljes även med hänsyn
till behovet av vägförbindelse till avsides liggande boningsplatser.

Därest skogsvårdsstyrelsernas befattning med ifrågavarande arbeten skulle

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

ådraga styrelserna särskilda förvaltningskostnader, torde ett mindre belopp
av för nämnda arbeten anvisat anslag få av Kungl. Majit disponeras även för
dylika kostnader.

Vad slutligen angår det belopp, varmed anslag för berörda ändamål bör
anvisas för nästkommande budgetår, har utskottet funnit antagligt, att förefintligt
medelsbehov skall kunna tillgodoses med ett anslag av 500,000 kronor.
Anslaget torde böra givas reservationsanslags natur.

, Styckning av vissa egendomar.

I två motioner, väckta, den ena inom första kammaren, nr 327, av herr Jolian
August Larsson och den andra inom andra kammaren, nr 482, av herrar Olsson
i Kamsta och Osberg, har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla örn skyndsam utredning angående verksamma åtgärder
till arbetslöshetens bekämpande genom framskapandet av cirka 2,500 nya
småbruk per år under en tid av fyra år i enlighet med i motionerna angivna
planer samt framläggande för riksdagen av det resultat, vartill utredningen
kan komma.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 491, hava herr Petersson i Dahl
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte

1) besluta, att åtgärder skola vidtagas i enlighet med sociala jordutredningens
förslag av den 7 mars 1933 för en uppdelning av vissa kronoegendomar
och från enskilda inköpta egendomar till mindre jordbruk, samt

2) anvisa ett belopp av 8 miljoner kronor, att användas enligt grunder, som
Kungl. Majit äger att fastställa. I

I den uti motionen II: 491 avsedda skrivelsen den 7 mars 1933 har sociala
jordutredningen framlagt resultaten av en utav utredningen verkställd undersökning,
huruvida det vore möjligt och lämpligt dels från ekonomiska synpunkter
och dels från synpunkten av arbetslöshetens bekämpande att stycka
ett antal större egendomar till mindre jordbruk, vilka skulle utarrenderas i avvaktan
på lämplig tidpunkt för försäljning. Härutinnan anför jordutredningen
i huvudsak följande:

De egendomar, som i främsta rummet skulle komma i fråga, skulle vara
belägna i trakt med goda samfärdsmedel och avsättningsmöjligheter samt äga
bördig jord, lämpad för småbruksdrift, och naturliga förutsättningar för
styckning i självständiga mindre jordbruk. I främsta rummet skulle sådana
egendomar komma i fråga, som vore dåligt eller otillräckligt bebyggda. Vid
sidan av styckning av kronojord syntes i behövlig omfattning inköp böra
äga rum av jord i enskild ägo i och för dess styckning till arrendegårdar av
olika storlek. I sistnämnda avseende hade till utredningen inkommit anbud
på försäljning av över 200 egendomar. Verkställda undersökningar gåve alltså
vid handen, att tillräcklig jord funnes att tillgå för genomförandet av den avsedda
jordstyckningsplanen. Vid uppgörandet av styckningsplaner borde man
utgå från att det vore önskvärt, att nya jordbrukslägenheten skapades i så stort
antal, som kunde förenas med kravet på deras bärighet, i allmänhet med en
åkerareal av 10—20 hektar.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Medel för inköp av enskilda egendomar för ifrågavarande styckningsändamål
syntes, böra tagas ur domänverkets markinköpsfond. Denna fond, som
bildats enligt statsmakternas ar 1911 meddelade beslut och vilken utgjordes
av inflytande försäljningsmedel från försäljningar av kronans jordbruksdomäner,
finge enligt beslut av 1912 års riksdag av Kungl. Majit tills vidare,
intill dess annorlunda kunde varda bestämt, disponeras för inköp av skogbärande
eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å
kronoparker i Norrland och Dalarna. Den del av statens domäners fond, som
salunda finge användas för inköp av viss mark, hade redovisats under benämningen
fonden för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark
(markinköpsfonden) och hade i november 1932 uppgått till 10,477,000 kronor
kontanta medel.

Den ändring av nyssnämnda regler för fondens användning, som erfordrades
för möjliggörande av användning av fondens medel för nu ifrågavarande
ändamål, syntes fa anses tillräckligt motiverad av rådande jordbrukskris och
den stora arbetslösheten.

Av markinköpsfonden borde fa disponeras ett belopp av 2 miljoner kronor
för inköp som nyss sagts. Härjämte borde av arbetslöshetsmedel ett belopp
av 6 miljoner kronor anvisas till hus-, vägbyggnads- och täckdiknings- m. fl.
arbeten, i den mån dessa arbeten icke lämpligen kunde utföras av arrendatorerna
själva.

En ledamot av utredningen har i särskilt yttrande uttalat, att han icke ansett
sig kunna biträda det framlagda förslaget.

Över sociala jordutredningens framställning hava utlåtanden avgivits av
statens egnahemsstyrelse, domänstyrelsen, riksräkenskapsverket och statskontoret.

Statens egnahemsstyrelse har funnit det från såväl ekonomisk som social
synpunkt angeläget och välbetänkt att i första hand underlätta kronojordens
friköpande genom uppdelning i mindre jordbruk av egendomar, som påfordra
ombyggnad eller arrondering. På grund av de förhållandevis låga priserna
å jord och byggnadsmaterialier syntes det egnahemsstyrelsen tillrådligt,
att staten därjämte genom inköp och styckning företrädesvis av vanskötta
och förfallna egendomar i enskild ägo medverkade till jordförsörjningen.
iVerksamheten borde dock fortgå allenast i mån som det i förekommande fall
kunde befinnas ekonomiskt fördelaktigt att till mindre jordbruk omvandla
större egendomar av omförmäld beskaffenhet. Styckningen och bebyggelsen
borde äga rum i samarbete med hushållningssällskapens egnahemsnämnder,
och med hänsyn till verksamhetens art syntes det kunna ifrågasättas, örn
icke statens egnahemsorganisation närmast borde tagas i anspråk för den
planerade jordförmedlingsverksamheten. Av angivna skäl ville egnahemsstyrelsen
föreslå sådan uppmjukning i frilösningsreglerna, att jordbrukens
avyttring måtte understödjas genom kreditgivning i form av egnahemslån enligt
för dylika lån gällande bestämmelser. Utarrendering och försäljning
syntes böra ske under medverkan av egnahemsnämnderna.

Domänstyrelsen har anfört, att ett genomförande av förslaget aldrig kunde
bliva någon affär för statsverket men att i jämförelse med åtskilliga andra
arbeten, som ansetts böra utföras med anlitande av arbetslöshetsmedel, ifrågavarande
åtgärder medförde åtminstone den icke oväsentliga fördelen’ att genom
arbetenas utförande några procent av de nu arbetslösa bereddes varaktig
sysselsättning för framtiden. Med hänsyn till att närmare erfarenhet sakna -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

des angående det av utredningen framlagda förslagets praktiska genomförande
och verkningar ansåge styrelsen, att verksamheten tillsvidare icke borde utsträckas
att omfatta annan jord än den redan för staten tillgängliga; åtskilliga
för ändamålet lämpliga kronoegendomar funnes. Att överhuvud taget
anlita markinköpsfondens medel för inköp av enskilda jordbruksfastigheter
måste styrelsen avstyrka. Dessa medel förväntades bliva erforderliga för det
med dem bestämda ändamålet. Domänverkets nuvarande organisation kunde
väl ombesörja den byggnadsverksamhet, som bleve nödvändig för genomförande
av förslaget med avseende å den nu tillgängliga kronojorden, medan
däremot en mera omfattande byggnadsverksamhet måste medföra en utökning
av de lokala förvaltningsorganen med specialutbildad personal.

Riksräkenskapsverket hyste starka tvivel örn möjligheterna att på föreslaget
sätt skapa ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. I nuvarande läge borde
staten snarare begränsa än utvidga sin medverkan till nybildning av jordbruk
och statens stöd åt jordbruksnäringen i stället väsentligen koncentreras till
att bereda nödig lättnad åt redan existerande såväl större som mindre^ jordbruk.
Ämbetsverket ville ifrågasätta, att statens nu omhandlade stödåtgärder
lämnades i form av direkt medverkan till de existerande jordbrukens rationella
bebyggande, täckdikning m. m.

Statskontoret funne tveksamt, huruvida man kunde anse de föreslagna åtgärderna
vara en lämplig form för inskridande mot arbetslöshetens följder.
Berättigade tvivel syntes kunna råda rörande lämpligheten av att under nuvarande
brydsamma tider för jordbruket och det betryckta ekonomiska läge,
i vilket vårt land för närvarande befunne sig, från statens sida vidtaga anordningar,
som skulle föranleda medellösa eller mindre bemedlade personer
att kasta sig in på självständig jordbruksverksamhet. Det syntes kunna befaras
att man i stället för att nå det åsyftade målet, hjälp till självhjälp,
åstadkomme, att vederbörandes personliga självverksamhet och självansvar
nedsattes samt att den hjälp, som skulle erhållas, i själva verket komme att
medföra ekonomisk ofärd. Under förutsättning att Kungl. Majrts proposition
örn inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond vunne riksdagen bifall,
syntes resultatet av de i nämnda proposition föreslagna åtgärderna först böra
avvaktas, innan man beslöte sig för de nu föreslagna ytterligare åtgärderna.

Sedan domänstyrelsen genom remiss den 24 april 1933 anbefallts att, efter
samråd med statens egnahemsstyrelse, skyndsammast avgiva utlåtande rörande
fråga örn igångsättande försöksvis av sådan verksamhet, som av sociala
jordutredningen ifrågasatts, å ett begränsat antal av kronan redan innehavda
egendomar, därvid i utlåtandet borde åvägabringas utredning angående vilka
egendomar, som företrädesvis ansåges böra ifrågakomma, byggnadsverksamhetens
organiserande samt de grunder, enligt vilka de bildade lägenheterna
borde för brukande upplåtas, har domänstyrelsen den 17 maj 1933 avgivit
sådant utlåtande.

Med ledning av de uppgifter, domänstyrelsen infordrat från domänintendenterna
i Stockholms, Södermanlands, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
samt Västmanlands län, har domänstyrelsen föreslagit, att ifrågasatt
försöksverksamhet måtte få bedrivas å vissa angivna egendomar inom
nämnda län utom Göteborgs och Bohus län. Därvid .skulle genom styckning
åstadkommas ett fyrtiotal lotter med en genomsnittlig åkerareal av 13.5—22
hektar, i allmänhet 15 hektar, och en beräknad byggnadskostnad per obe -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

byggd lott av 8,000—19,000 kronor. Ytterligare kunde för verksamheten
eventuellt utnyttjas två egendomar i Malmöhus och Kristianstads län; i det
senare fallet avsåges 5 lotter med en beräknad byggnadskostnad av 10,000—
12,000 kronor per lott. För nyssnämnda 40-tal lotter beräknades en byggnadskostnad
av i runt tal 600,000 kronor.

Beträffande byggnadsverksamhetens organiserande har domänstyrelsen meddelat,
att åtgärder för närvarande, med biträde av den till styrelsen knutne
konsulenten, vidtoges för standardisering av styrelsens byggnadsverksamhet.
Härvid vunna erfarenheter borde kunna nyttiggöras vid den ifrågasatta försöksverksamheten.
Ombud för egnahemsnämnderna borde beredas tillfälle
närvara vid fastställande av byggnadsplaner och kostnadsberäkningar. Styrelsen
hyste därför förhoppning, att nyssnämnda kostnadsbelopp skulle kunna
nedbringas.

Styrelsen föreslår i fortsättningen huru styckning samt försäljning eller
utarrendering skulle tillgå samt ingår härefter på grunderna för upplåtelse
av lotter till brukande. Styrelsen förordar — med frångående av tanken att
lotterna kunde utbjudas på offentlig auktion — att domänstyrelsen, såsom mera
i överensstämmelse med åtgärdernas syfte, tillerkännes en viss frihet vid anskaffande
av arrendator. I de flesta fall syntes det komma att visa sig ändamålsenligt
att under hand infordra anbud och därefter utvälja den lämpligaste,
därvid det, i anslutning till ett av egnahemsstyrelsen gjort uttalande,
syntes bliva nödvändigt att inskränka sig till sådana personer, som besutte
nödig utbildning i och erfarenhet från småbruksdrift samt icke saknade egna
medel. Upplåtelse borde icke ske på längre tid än 10 år; härigenom komme
vederbörande innehavare att i likhet med övriga arrendatorer kunna tillerkännas
hembudsrätt vid lottens framtida försäljning.

Vidkommande för försöksverksamheten använda medel syntes på grund av
förhållandena någon återbäringsskyldighet från styrelsens sida icke kunna
ifrågakomma; avkastningen av de nybildade jordbruken borde tillföras domänverket
som inkomst, och eventuella köpeskillingar, vilkas amortering torde
komma att utsträckas under ett trettiotal år, gottgöras verkets markinköpsfond.

Det av sociala jordutredningen framlagda förslaget, vilket jämte däröver
avgivna yttranden under hand överlämnats till utskottet, synes utskottet innebära
ett beaktansvärt försök att åstadkomma ökade, för framtiden bestående
försörjningsmöjligheter på landsbygden. I en tid av omfattande och långvarig
arbetslöshet måste det givetvis vara av stor social betydelse att, på sätt här
skulle ske, produktionsenheter av bestående värde tillskapas. Dessutom skulle
den föreslagna jordstyckningen vara ett verksamt medel att mera omedelbart
minska den rådande arbetslösheten. Ett icke ringa antal arbetslösa komme att
beredas sysselsättning vid småbrukens bebyggande, vägars iordningställande,
täckdikning och dylikt. För åtskilliga industrier skulle planens genomförande
medföra ökade leveranser och möjligheter att hålla driften i gång.

Att, såsom i motionen II: 491 förutsatts, nu besluta om genomförande av

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

planen i dess helhet, synes emellertid utskottet, då ännu erfarenhet på området
saknas, icke tillrådligt. Däremot torde vara lämpligt, att den försöksverksamhet,
vartill domänstyrelsen, på sätt ovan omförmälts, efter Kungl.
Maj:ts anmodan avgivit förslag, får äga rum i huvudsaklig överensstämmelse
med vad domänstyrelsen angivit. Sedan nödiga erfarenheter vid denna
försöksverksamhets genomförande och i avseende å dess verkningar vunnits,
torde det få ankomma på Kungl. Majit att, därest anledning därtill föreligger,
avgiva förslag i ämnet till riksdagen, som då får att taga närmare ståndpunkt
till frågan.

Försöksverksamheten skulle alltså avse styckning blott av vissa kronoegendomar.
För hus-, vägbyggnads- och täckdiknings- m. fl. arbeten å styckningslotterna
skulle enligt sociala jordutredningens förslag arbetslöshetsmedel komma
till användning. Domänstyrelsen har anfört, att vidkommande de medel,
som kunde komma att för försöksverksamheten ställas till styrelsens förfogande
och som kommit till användning för nu avsett ändamål, torde på grund av
förhållandena någon återbärings skyldighet från styrelsens sida icke kunna
ifrågakomma. Avkastningen av de nybildade jordbruken borde enligt styrelsen
tillföras domänverket som inkomst, och borde eventuella köpeskillingar,
vilkas amortering syntes komma att utsträckas under ett trettiotal år, gottgöras
verkets markinköpsfond.

Köpeskillingarna för de fastigheter, varå i samband med styckningen byggnader
uppförts och andra arbeten utförts samt vilka i anledning därav givetvis
stigit i värde, skulle alltså tillföras markinköpsfonden. Enligt utskottets mening
torde det emellertid under sådana förhållanden få anses skäligt, att kostnaderna
för ifrågavarande byggnads- m. fl. arbeten tills vidare bestridas från
fonden. Skulle det vid sedermera skeende försäljning av lotterna visa sig, att
förlust härigenom uppstår för fonden, torde böra upptagas till prövning frågan
örn ersättning härför till fonden från andra medel.

I anslutning till vad sålunda anförts och med ledning av i domänstyrelsens
förslag lämnade uppgifter får utskottet föreslå riksdagen medgiva, att för hus-,
vägbyggnads-, täckdiknings- m. fl. arbeten å de under försökstiden styckade
lotterna medel från markinköpsfonden få tagas i anspråk intill ett belopp av
högst 700,000 kronor.

Avstyrkta motioner.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 370, hava herrar G. Anders- Beteskultur
son i Leabo och M. L. Petersson i Broaryd hemställt, bland annat, att riks- m'' m‘
dagen för budgetåret 1933/1934 måtte under benämningen anslaget för arbetslöshetens
bekämpande genom vissa tillfälliga beteskultur- och odlingsarbeten
å enskildas marker anvisa under utgifter för kapitalökning ett extra
reservationsanslag av 1.1 miljoner kronor.

Vidare har i en inom samma kammare av herr B. Petersson i Lerbäcksbyn
m. fl. väckt motion, nr 515, hemställts, att riksdagen med anledning av propositionen
nr 211 måtte besluta, att av det under socialdepartementets huvudtitel
äskade anslaget till arbeten för motverkande av arbetslösheten intill 1

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

Statsbidrag
till avlönande
av jordbruksarbetare.

Utskottet.

miljon kronor måtte anvisas för utlämnande i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionen angivna grunder av statsbidrag för anläggande av kulturbeten.

Beträfffande de av motionärerna åberopade skälen får utskottet hänvisa
till respektive motioner.

De av motionärerna föreslagna åtgärderna — i och för sig givetvis av produktiv
natur -— hava icke synts utskottet innefatta möjligheter till arbetstillfällen
i sådan omfattning, att, på sätt i motionerna föreslås, medel till arbetslöshetens
bekämpande böra anvisas för ändamålet. Utskottet föreslår därför,
att ifrågavarande motioner icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I en inom andra kammaren av herr G. Andersson i Rasjön m. fl. väckt
motion, nr 493, har hemställts, att riksdagen vid behandling av proposition
nr 211 måtte besluta, att av de medel, som på grund av framställningarna
i nämnda proposition komme att anvisas till arbeten till motverkande av arbetslösheten,
fem miljoner kronor måtte anslås som statsbidrag till avlönande
av jordbruksarbetare enligt grunder, som Kungl. Majit ägde närmare bestämma.

Beträffande de av motionärerna till stöd för framställningen åberopade skälen
får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen hava yttranden avgivits av socialstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Socialstyrelsen har framhållit de principiella svårigheterna av närings- och
arbetsmarknadspolitisk natur samt av mera personlig art, som uppstode, så
snart det gällde att med tillskott av allmänna medel bereda arbetslösa anställning
hos enskilda. Bortsåges emellertid från dylika verkningar, måste
oförbehållsamt erkännas såsom önskvärt, att de stora mängder av icke blott
nyttiga utan verkligt trängande arbetsuppgifter, som funnes inom jordbruket
men som icke kunde utföras av brist på medel, verkligen kunde bringas till
utförande.

Lantbruksstyrelsen har — under betonande av vikten av kontroll över att
eventuella åtgärder icke missbrukades — ansett sig under rådande förhållanden,
särskilt inom det mindre och medelstora jordbruket, kunna tillstyrka åtgärder
i det av motionärerna avsedda syftet.

Ehuru det av motionärerna framförda förslaget givetvis innebär en möjlighet
såväl att bereda arbetstillfällen för arbetslösa som att främja särskilt det
mindre och medelstora jordbrukets effektiva skötsel, har utskottet icke kunnat
giva förslaget sin anslutning. Detsammas genomförande innefattar åtskilliga
svårlösta spörsmål beträffande handhavandet av medelsdispositionen
och erforderlig kontroll över medlens riktiga användning. Härtill kommer,
att de konsekvenser, till vilka ett realiserande av förslaget kan leda, svårligen
kunna överblickas. Under erinran örn de olika åtgärder av annat slag

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

till jordbrukets fromma, till vilka utskottet tillstyrkt medel, får utskottet
hemställa, att nu ifrågavarande motion icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I väckta motioner, den ena inom första kammaren, nr 331, av herr Asplund Stödåtgäroch
den andra inom andra kammaren, nr 516, av herrar Hage och Lövgren, Norrbottens
vilka motioner hänvisats till särskilda utskottets behandling, har hemställts, malmfält
att riksdagen ville ,n*

A) för bestridande av de under 1)—8) i motionerna angivna bidrag och
arbetsföretagskostnader i den utsträckning och med den fördelning Kungl.

Maj:t kunde pröva och bestämma för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag
av fyra miljoner kronor att utgå av tillfälliga lånemedel, som
förräntas och amorteras av inflytande royalty från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolags (L. K. A. B:s) gruvdrift i Norrbottens län;

B) hos Kungl. Majit hemställa, att under 9)—13) i motionerna angivna
vägföretag måtte få inbegripas bland de arbeten för arbetslöshetens bekämpande,
för vilka Kungl. Majit hos riksdagen begärt anslag.

De i motionerna föreslagna åtgärderna avse i huvudsak följande:

1) medgivande för de mindre gruvföretagen vid Tuolluvaara och Koskullskulle
angående motsvarande beräkningsgrunder och betalningsvillkor, som
medgivits L. K. A. B. för under femårsperioden 1932—1936 utgående garantitillägg
för å malmbanan Svartön—Riksgränsen fraktad malm;

2) för samtliga malmtrafikanter befrielse från eller restitution av de garantitillägg,
som belöpa å de malmkvantiteter, som antingen avsänts till
svenska verk för förädling inom landet eller som motsvara ökning under
respektive år av malmlagren i hamnarna dels vid 1933, dels vid 1934 års
slut;

3) försök dels vid brytning av A-malm i Kiirunavaara eller Luossavaara
med avskiljande av en fosforren malmkvalitet med under 10, respektive 15
tusendels procent fosfor, dels ock vid anrikningsverket i Malmberget med
framställning av fosforren järnmalmsslig och (ur avfallet) av apatitslig samt
den utvunna malmens och sligens övertagande av staten för tillhandahållande
åt svenska förädlingsverk;

4) anslag för stödjande av företag, åsyftande nyttiggörande av järnmalmen
åtföljande apatit ävensom i allmänhet en utvidgad, nuvarande import ersättande
produktion av konstgödselmedel av inhemska råvaror, såsom, jämte apatiten,
de stora svavelkistillgångarna i norra Västerbotten, luftens kväve och
våra stora krafttillgångar; även för aluminiumframställning syntes stödåtgärder
kunna ifrågasättas;

5) anordnande av särskild upplagsplats å Svartön enligt något av beräknade
tre alternativ (kostnaderna resp. 230,000, 65,000 och 130,000 kronor) för i
Kiruna brutna, fosforrena malmkvaliteter; örn ökat utrymme behövs även
för andra malmkvaliteter, kunde alla alternativen utföras;

6) återupptagande av arbete å sänkschakt, avloppstunnel och dammbyggnad
vid Harsprånget samt den andra avloppstunneln vid Porjus;

7) undersökningsarbeten genom Sveriges geologiska undersöknings försorg
å Svappavaara gamla koppargruvor samt, om anledning därtill gives, försöksbrytning
å påträffade malmförekomster samt indrivande av en undersökningsort
längs kopparmalmzonen i järnmalmens liggande;

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

Gråbergsbrytning
i
Kiruna.

8) undersökning och iståndsättande av anläggningarna vid Sveagruvan å
Spetsbergen för återupptagande av kolbrytningen därstädes;

samt vissa vägarbeten, nämligen

9) inom Jukkasjärvi socken söder örn Kiirunavaara malmberg gående väg
från Kiruna via Kaalasluspa till Holmajärvi på norra sidan av Kalix älv,
3 mils sträcka, beräknad kostnad 400,000 kronor;

10) den i vid propositionen nr 211 fogad arbetsförteckning upptagna vägen
Gällivare—T j au tj as järvi, norr örn Gällivare malmberg; kostnad 75,000
kronor, 4 månaders arbetstid, 400 arbetarmånader;

11) väg mellan Gällivare—Aborrträsk, Gällivare socken, 2 mil, 250,000
kronor kostnad;

12) väg Porjus—Luleluspen, Gällivare socken, 1.5 mil, 200,000 kronor kostnad; 13)

iståndsättande till allmän väg av revirvägen Muoskosel—Laver—militärvägen
Vistträsk med biväg till staten och Bolidens gruvaktiebolag tillhöriga
kopparmalmsfyndigheten norr örn Storlaversjön, 63 kilometer, kostnad
730,000 kronor.

I fråga örn de till stöd för motionärernas förslag anförda skälen får utskottet
hänvisa till motionen I: 331.

Vad beträffar de under punkterna 1)—8) bär ovan omförmälda åtgärderna
synes den av motionärerna förebragta utredningen icke vara av beskaffenhet
att kunna läggas till grund för ett riksdagens beslut i ämnet. Utskottet,
som icke kunnat verkställa erforderlig kompletterande utredning och som redan
på denna grund icke funnit sig kunna taga positiv ståndpunkt till de
skilda spörsmålen, förutsätter emellertid, att desamma, i den mån de befinnas
innefatta lämpliga åtgärder till motverkande av arbetslösheten, bliva vederbörligen
beaktade vid utväljandet av dylika åtgärder. Vad särskilt angår
förslaget örn en andra avloppstunnel vid Porjus kraftstation, får utskottet
dock erinra örn att nästlidet års riksdag till utförande av sådan tunnel anvisat
ett begynnelseanslag av 150,000 kronor samt att enligt uttalanden i
årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 2, sid. 84—85)
och riksdagens skrivelse, nr 55, punkten 26, statens vattenfallsverks arbeten
i Porjus åtminstone tillsvidare skulle fortsättas i samma takt som hittills
och nyss omförmälda anslag vid lämplig tidpunkt tagas i anspråk.

De under punkterna 9)-—13) ovan angivna vägföretagen upptager utskottet
till behandling i annat sammanhang. I

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 502, har herr Eriksson i Falun
hemställt, att riksdagen, vid beviljande av medel till motverkande av
arbetslösheten, ville medgiva, att ett belopp av 3.5 miljoner kronor finge lämnas
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag såsom räntefritt lån till bestridande
av kostnaderna för gråbergsbrytning under tiden 1 oktober 1933—30 september
1934 utöver vad som svarar mot malmbrytningen under samma tid,
med skyldighet för bolaget att återbetala lånet, i den man de utförda arbetena
avskrivas å verkställd malmbrytning. Såsom av motionen framgår, har
motionären avsett, att nämnda belopp skulle utgå av de i propositionen nr

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

211 för bidrag till främjande av företagsamhet och industriell verksamhet
avsedda medlen av 10 miljoner kronor. Motionären har uppgivit, att det
föreslagna beloppet av 3.5 miljoner kronor skulle kunna bereda sysselsättning
åtminstone åt 400 arbetare under ett år.

Beträffande de i övrigt till stöd för motionen åberopade skälen får utskottet
hänvisa till motionen.

I jämförelse med den arbetslöshetslindrande effekt, som enligt verkställda Utskottet.
beräkningar eljest i allmänhet kan vinnas med de till arbetslöshetens motverkande
avsedda medlen, synas de med den här ifrågasatta medelsanvisningen
— motsvarande en kostnad per arbetare och år av närmare 9,000 kronor
—- vunna arbetstillfällena vara alltför ringa för att motivera att särskilda
arbetslöshetsmedel anvisas för ändamålet, särskilt som det föreslagna arbetet
icke synes ägnat att på indirekt väg bereda ytterligare arbetsmöjligheter.

Utskottet, som saknar möjlighet att i sakens nuvarande läge från andra statliga
synpunkter bedöma förslagets verkningar i skilda hänseenden, anser sig
för övrigt icke böra på framställning av enskild motionär nu tillstyrka ett
statligt ingripande av denna såväl principiella som ekonomiska betydelse.

Skulle emellertid uppkommande omständigheter — exempelvis möjlighet att
åstadkomma högre arbetslöshetslindrande effekt av för ändamålet använda
medel — föranleda ett dylikt ingripande inom ramen av de belopp,, som av
riksdagen anvisas för arbetslöshetens motverkande, lärer Kungl. Maj :t upptaga
ärendet till förnyad prövning.

I en inom andra kammaren av herr N. Holmström m. fl. väckt motion, nr Militär an487,
har hemställts, att riksdagen ville i anledning av Kungl. Maj:ts proposi- ställning,
tion nr 211 hos Kungl. Majit hemställa örn åtgärder i syfte att bemyndiga
truppförbandscheferna att utöver fastställda stater anställa visst antal kortfristvolontärer
för medel ur arbetslöshetsanslagen.

Beträffande de skäl, motionärerna åberopat för sin framställning, får utskottet
hänvisa till motionen.

Det av motionärerna framlagda förslaget syftar till att under vissa tider Utskottet.
bereda sysselsättning för ett antal arbetslösa, som — enligt vad utskottet inhämtat
— kunna beräknas ifrågakomma inom högst tre årsklasser av värnpliktiga,
vilka under de tre senaste åren fullgjort sin värnplikt, samt en del
f. d. fast anställda. Inom denna förhållandevis trånga ram torde det icke
vara möjligt att på frivillighetens väg åstadkomma någon arbetslöshetslindrande
effekt av betydelse genom den föreslagna åtgärden. Enligt utskottets
mening torde heller icke ur försvarssynpunkt förslagets genomförande vara av
någon avsevärd betydelse.

Då" riksdagen i år har beslutat betydande inskränkningar av de värnpliktigas
utbildning, och detta beslut bl. a. motiverats med statsfinansiella skäl, finner
utskottet anledning ej nu föreligga att införa ett system med frivillig utbildning,
vilken skulle bliva mera kostsam än den obligatoriska värnpliktsutbildningen.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Då dessutom sådan utredning, som erfordras för ett närmare övervägande
av förevarande förslag och verkningar av dess genomförande, icke i ärendet
föreligger, har utskottet ej funnit sig kunna tillstyrka bifall till motionen.

''curtTräg? ^ v*ssa särskilda utskottets förberedande behandling hänvisade motioner
företag, hava framställningar gjorts örn anvisande av medel till vägändamål, nämligen i

likalydande motionerna 1:131 av herr E. Trygger m. fl. och II: 294 av herr
A. Lindman m. fl., att riksdagen vid beviljandet under femte huvudtiteln av anslag
för nästa budgetår till arbetslöshetens bekämpande ville bestämma, att
medel från detta anslag måtte få disponeras för arbeten hos enskilda, åsyftande
bland annat enskilda utfartsvägar, i enlighet med i motionen anförda
synpunkter och intill där angivna belopp, för enskilda utfartsvägar 2 miljoner
kronor;

i motionen II: 509 av herr Nyblom m. fl., att riksdagen av de för väg- och
broarbeten avsedda medlen måtte anvisa 1,000,000 kronor till byggande av
enskilda utfartsvägar, att utgå efter de bestämmelser, som meddelats i kungörelsen
den 29 maj 1931 (nr 232);

i motionen II: 517 av herr E. Lindmark, att av medel, som komma att av riksdagen
anvisas till vissa arbeten under kommunikationsdepartementet för motverkande
av arbetslösheten, 1,000,000 kronor måtte ställas till länsstyrelsernas
förfogande att användas till utlämnande av bidrag enligt gällande grunder till
anläggning av enskilda utfartsvägar i de fall där de, som äro i behov av utfartsväg,
själva äro arbetslösa;

i motionen II: 514 av herr E. Hage m. fl., att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 211 angående anslag till arbeten för motverkande
av arbetslösheten — utan att giva några bestämda direktiv — likväl måtte
uttala den förväntan, att en summa av tillräcklig storlek måtte få användas
till statsbidrag för byggande av nybyggesvägar, så att ett sådant byggande
kan ske i så stor utsträckning, att föreliggande framställningar örn bidrag till
byggande av dessa vägar i möjligaste mån måtte kunna tillgodoses;

i motionen 11:371 av herrar G. Andersson i Leabo och M. L. Petersson i
Broaryd, att riksdagen måtte under benämning anslag för arbetslöshetens bekämpande
genom vissa vägbyggen (avseende ödebygds- och utfartsvägar) under
utgifter för kapitalökning anvisa ett extra reservationsanslag å 3,000,000 kronor;

i motionerna I: 331 av herr Asplund och II: 516 av herrar Hage och Lövgren,
att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa, att fem i motionerna närmare
angivna vägföretag i Norrbottens län måtte få inbegripas bland de arbeten till
arbetslöshetens bekämpande, för vilka Kungl. Majit hos riksdagen begärt
anslag; samt

i motionen II: 511 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå, att riksdagen
måtte uppdraga åt Kungl. Maj :t att skyndsamt verkställa utredning örn kostnaderna
för vissa i motionen närmare angivna vägföretag i Norrbottens län
samt därefter igångsätta desamma samt att för ifrågavarande arbeten måtte
för budgetåret 1933/1934 anvisas ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Beträffande de av motionärerna till stöd för framställningarna åberopade
skälen får utskottet hänvisa till respektive motioner.

I enlighet med utskottets i annat sammanhang angivna principiella upp- Utskottet.
fattning anser utskottet, att de medel, som kunna avses för vägarbeten till arbetslöshetens
motverkande, icke böra anvisas i form av ''särskilda anslag för vissa
vägtyper eller vägar utan att vägföretagen böra komma till utförande inom
ramen av de för statliga eller statskommunala reservarbeten avsedda medlen. I
anslutning härtill böra icke heller vissa vägarbeten särskilt anvisas till utförande.

Utskottet finner därför de i förenämnda motioner gjorda framställningarna, såvitt
här är ifråga, icke böra föranleda någon särskild riksdagens åtgärd. Utskottet
förutsätter, att vägföretag av i motionerna ifrågasatt beskaffenhet
komma under övervägande vid utväljandet av arbetsobjekt för reservarbetena.

Då motionärerna i allmänhet synas hava närmast avsett att bereda arbetstillfällen
i Norrland och då särskilt inom vissa trakter av Norrland svårigheter
yppat sig att bereda arbete för de arbetslösa, vill utskottet emellertid framhålla
vikten av att de arbetsmöjligheter, som må inrymmas uti förevarande
vägarbeten, bliva föremål för särskilt beaktande.

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 329, inom första kammaren Befrämjanav
herrar K. G. Westman och Fr. Julin, samt den andra, nr 506, inom andra ''''slöjden?1"
kammaren av herr P. T. Gardell i Gans m. fl., har hemställts, att riksdagen vid
anvisandet av anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten måtte bestämma,
att 500,000 kronor ställas till förfogande för utlämnande av lån åt
hemslöjdsföreningarna på av motionärerna närmare angivna villkor.

Rörande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning, får
utskottet hänvisa till motionen 1:329.

Från statsmakternas sida har hemslöjden sedan ett antal år tillbaka kommit Utskottet.
i åtnjutande av stöd i form av bidrag till ändamål, vars befrämjande ansetts
böra äga rum såsom ett led i strävandena till ifrågavarande verksamhets förkovran
och utveckling. Bland annat hava utgått statsbidrag till arvode åt
instruktör i hemslöjd samt understöd av statsmedel till hushållningssällskap,
landsting och hemslöjdsföreningar för anordnande av undervisningskurser i hemslöjd
och för anskaffande av stil- och tidsenliga modeller för hemslöjdsalster.

Det nu framlagda förslaget synes främst avse att bereda möjlighet för hemslöjdsföreningarna
att genom uppköp erhålla större och rikligare lager, varigenom
hemslöjdens utövare skulle erhålla sysselsättning i ökad omfattning.
Befrämjandet av en dylik affärsverksamhet i större mått å hemslöjdens område
har emellertid hittills varit statsmakterna främmande, och utskottet kan för
sin del icke ansluta sig till motionärernas förslag härom. Ett genomförande
av förslaget synes utskottet icke heller stå i överensstämmelse med de grunder,
efter vilka enligt utskottets mening åtgärder till arbetslöshetens bekämpande
böra vidtagas. Utskottet får alltså avstyrka bifall till motionen.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Tissa bidrag
till
skattetyngda

kommuner.

Utskottet.

Flottledskanal
från
Dalälven
till Bottenhavet.

Utskottet.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 371, hava herrar G. Andersson
i Leabo och M. L. Petersson i Broaryd hemställt, bland annat, att riksdagen
måtte under benämningen anslaget för arbetslöshetens bekämpande genom
vissa nödbidrag till svårt skattetyngda kommuner för budgetåret 1933/
1934 under utgifter för kapitalökning anvisa ett extra reservationsanslag å
2.8 miljoner kronor.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen II: 370 av
samma motionärer.

I motionen II: 370 hava motionärerna gjort framställningar örn anvisande
av medel till statsbidrag till vissa arbeten hos enskilda. En del av dessa
framställningar hava varit föremål för jordbruksutskottets förberedande behandling
i samband med Kungl. Maj:ts i vederbörande ämnen framlagda förslag
och av riksdagen avgjorts, under det att de övriga behandlas av särskilda
utskottet.

Beträffande den nu till prövning föreliggande motionen 11:371 avser det
i densamma innefattade, ovan omförmälda förslaget, att kommuner, som bidraga
till bestridande av den på den enskilde eljest belöpande andelen i kostnaderna
för ovan berörda arbeten, skulle kunna erhålla sina sålunda havda
utgifter delvis täckta av statsmedel.

Utskottet har icke kunnat ansluta sig till förslaget örn ett på detta sätt för
enskilda arbeten i vissa fall utgående extra statsbidrag utöver det eljest från
vederbörande anslag utgående bidraget. Statens kostnader för ifrågavarande
arbeten synas härigenom komma att bliva alltför höga. Utskottet får alltså
avstyrka bifall till motionen 11:371, såvitt här är i fråga.

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 320, inom första kammaren
av herr S. H. Kvarnzelius m. fl., och den andra, nr 492, inom andra kammaren
av herr B. Eriksson i Falun m. fl., har hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 211 måtte uttala att, under förutsättning av
vattendomstolens medgivande till arbetets utförande, av de medel, som i anledning
av nämnda proposition komma att anvisas till arbeten till motverkande
av arbetslösheten, ett belopp av 1.6 miljoner kronor bör användas till anläggande
av en flottledskanal från Dalälven till Bottenhavet.

I fråga örn de skäl, motionärerna åberopat till stöd för sin framställning, hänvisas
till motionen 11:492.

Såsom motionärerna erinrat, har i den vid propositionen nr 211 fogade arbetsförteckningen
(sid. 224) såsom enskilt arbete bland större s. k. B-företag
upptagits flottledskanal Dalälven—Bottenhavet för en beräknad kostnad av
1.4 miljoner kronor, varav 500,000 kronor skulle motsvara kostnaderna för inhemskt
material. Den i motionen uppgivna kostnaden å 1.6 miljoner kronor är
beräknad under förutsättning, att kanalen erhåller en något ändrad sträckning
i förhållande till vad från början avsetts.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat, torde vederbörande vattendomstol
komma att meddela utslag i målet rörande anordnandet av berörda flottled först

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

mot slutet av innevarande år. Osäkert torde vara, om företaget, därest tillstånd
till dess utförande lämnas, må påbörjas, förrän vattendomstolens utslag vunnit
laga kraft. Eventuella besvär kunna alltså medföra ett avsevärt fördröjande
av företagets igångsättande.

Med hänsyn till den ovisshet, som sålunda i angivna hänseende föreligger, och
då erforderlig utredning för ett bedömande ur skilda synpunkter av den i motionen
gjorda framställningen icke varit för utskottet tillgänglig, har utskottet
funnit sig förhindrat att föreslå något uttalande från riksdagens sida i enlighet
med motionärernas yrkande. Skulle emellertid under nästa budgetår företagets
igångsättande aktualiseras, lärer hos vederbörande i vanlig ordning
framställning böra göras för prövning av frågan, huruvida och i vad mån arbetslöshetsmedel
böra komma till användning för ändamålet. Utskottet föreslår
alltså, att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 328, av herr J. Larsson i Örbyhus
har hemställts, att riksdagen ville besluta, att de stora torrläggningsföretagen
i Uppland, som beröras av Fyrisån, Lövstaån, Olandsån och Tämnaren,
må utföras som nödhjälpsarbete för i huvudsak sådana medel, som beviljas
till arbetslöshetens bekämpande, och i övrigt efter de grunder och på
det sätt Kungl. Maj :t finner för gott bestämma.

I fråga örn de skäl, motionären åberopat till stöd för sin framställning, får
utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har funnit sig icke kunna på framställning av enskild motionär
och på grundval av den i motionen förebragta utredningen, vilken utskottet
icke varit i tillfälle att fullständiga, tillstyrka beslut örn utförande av ifrågavarande,
synnerligen kapitalkrävande företag.

Skulle emellertid förhållandena medgiva arbetenas igångsättande under
nästa budgetår, lärer framställning hos vederbörande kunna göras för prövning
av frågan, huruvida för reservarbeten eller eljest av riksdagen anvisade
medel kunna komma i fråga för ändamålet.

I en inom andra kammaren av herr V. Herou m. fl. väckt motion, nr 34, har
hemställts, att riksdagen måtte besluta anvisa ett anslag av 5 miljoner kronor
att ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för utdelning av brödspannmål
till fattiga jordbrukare.

Beträffande de av motionärerna till stöd för deras framställning anförda
skälen hänvisas till motionen.

Över motionen har på anmodan statens spannmåls nämnd avgivit utlåtande
3 mars 1933, därvid fogats yttranden av Svenska spannmåls förening en u. p. a.,
Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening samt Föreningen
Sveriges spannmålsintressenter.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 11 sami. Nr 1". 7

Vissa torrläggningsföretag
i
Uppland.

Utskottet.

Utdelning
av brödspannmål.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

Enligt motionärernas mening skulle genom den föreslagna utdelningen av
brödspannmål avsättning vinnas för det produktionsöverskott, som uppstått
å 1932 års veteskörd. Jämlikt den uppfattning, varåt såväl spannmålsnämnden
som ovan omförmälda sammanslutningar givit uttryck, skulle emellertid
den merkonsumtion, som ett förverkligande av motionärernas förslag kan antagas
medföra, sannolikt icke uppnå en omfattning, ägnad att nämnbart reducera
befintligt brödsädesöverskott. Det har i detta hänseende anförts, att
förbrukning av livsmedelsvaror, framställda av spannmål, torde oberoende
av den föreslagna utdelningen i icke obetydlig utsträckning äga rum inom
de befolkningsgrupper, till vilka utdelning skulle komma att ske.

Utan att närmare ingå på denna del av här förevarande ämne får utskottet
framhålla, att, örn och i den mån åtgärder av i motionen åsyftat slag kunna
anses vara av behovet påkallade från det allmännas sida, frågan därom bör
ligga inom området för hjälpverksamhet av annat slag, än som bör finansieras
av medel för arbetslöshetens bekämpande, varjämte en dylik utdelning
av brödsäd måste föregås av en behovsprövning i varje särskilt fall, vartill
arbetslöshetsorganen torde vara föga lämpade. På grund härav får utskottet
avstyrka bifall till motionen.

KontantimderstödsTerksanihet.

Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), i viss
mån ändrad genom kungörelse den 22 juni 1928 (nr 214). Innehållet av dessa
bestämmelser, för vilka, i vad de avse bidrag till kontantunderstödsverksamhet,
redogjorts i propositionen nr 216, sid. 2 ff., framgår av den vid
detta utlåtande såsom bilaga (bil. N) fogade sammanställningen.

Enligt Kungl. Maj:ts i nyssnämnda proposition framlagda förslag rörande
kontantunderstödsverksamhetens anordnande under nästkommande budgetperiod,
vilket förslag är grundat på en av de för fortsatt behandling av frågan
örn arbetslöshetsförsäkring tillkallade sakkunniga verkställd överarbetning av
1922 års ovannämnda kungörelse, skulle vissa förändringar vidtagas i gällande
föreskrifter. Huvudsakligen avse dessa ändringar stadgandena angående
de personliga kvalifikationerna för erhållande av understöd med statsbidrag,
angående avgränsning mot fattigvården samt angående arbetslöshetskommittéernas
sammansättning. Vissa föreskrifter i gällande kungörelse hava
vidare föreslagits skola utgå. Detta gäller bestämmelserna örn statsbidrag
till arbetslöshetsunderstöd från landsting, örn länshjälpkommittéer samt örn
mantalsskrivning inom vederbörande kommun såsom förutsättning för erhållande
av understöd. Å andra sidan skulle vissa allmänna diskvalifikationsbestämmelser
införas.

Medelsbehovet för kontantunderstödsverksamheten för nästa budgetår uppskattas
i propositionen till 20 miljoner kronor, vilket belopp ansetts förslå till
bidrag till i genomsnitt 40,000 arbetslösa under hela året. För särskild hyres -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

hjälpsverksamhet i huvudsaklig enlighet med gällande bestämmelser har avsetts
ett belopp av IV2 miljon kronor.

Vissa regler för kontantunderstödsverksamhetens bedrivande, avvikande
från de nu gällande, hava jämväl föreslagits i motionerna 1:128 och 11:237.
Även dessa taga väsentligen sikte på bestämmelserna örn de personliga kvalifikationerna
för understöds erhållande, örn förhållandet till fattigvården samt
örn de lokala arbetslöshetsorganen och deras sammansättning. Vidare föreslås
i motionerna, bland annat, vissa bestämmelser rörande kontantunderstödens
belopp och statsbidragens storlek. Hyreshjälpsverksamheten föreslås skola
upphöra.

I fråga örn den närmare innebörden av de i propositionen och ovannämnda
motioner föreslagna ändringarna hänvisar utskottet till nyssnämnda sammanställning
(bil. N). Såsom propositionens förslag har i denna intagits det av
arbetslöshetsförsäkringssakkunniga utarbetade förslaget med de jämkningar,
som i propositionen förordats. I sammanställningen har även för jämförelse
intagits 1926 års arbetslöshetssakkunnigas förslag till förordning angående
anordnande av reservarbeten i händelse frivilligt försäkringssystem skulle genomföras.

Slutligen har i motionen II: 523 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors
föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att till alla arbetslösa, som anmäla
sig till arbetslöshetskommittéema och som ej kunna beredas lämpligt arbete
med avtalsenliga löner, skall under hela arbetslöshetsperioden per dag utbetalas
ett kontant understöd, som motsvarar de dagersättningar, som skulle utgå
enligt motionärernas i en med anledning av propositionen nr 209 avgiven
motion framlagda förslag till lag till arbetslöshetsförsäkring, samt att för
kontant understödsverksamhet för de arbetslösa anvisa ett extra reservationsanslag
på 100 miljoner kronor. I

I det föregående hava redan behandlats vissa spörsmål jämväl i vad de beröra
kontantunderstödsverksamhet med statsbidrag. Så är förhållandet med
frågorna angående de personliga kvalifikationer, som böra erfordras för erhållande
av dylikt understöd, angående behovsprövningen, angående familjeförsörjarbegreppet,
angående mantalsskrivning inom vederbörande kommun såsom
förutsättning för bland annat erhållande av kontantunderstöd, angående
avstängning från arbetslöshetshjälp av arbetslösa, som tillhöra vissa yrken,
örn erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till lönens storlek samt angående
centralorgan för hjälpverksamheten. I samband med frågan om behovsprövningen
har tillika berörts spörsmålet om viss karenstid. Utskottet hänvisar
i dessa delar till vad sålunda i olika sammanhang förut anförts.

I utskottets utlåtande nr 18 behandlas vidare vissa även kontantunderstödsverksamheten
berörande ämnen, nämligen frågorna om de s. k. konfliktdirektiven
samt örn förhållandet mellan olika former av arbetslöshetshjälp och fattigvården.
I dessa avseenden hänvisar utskottet till nämnda utlåtande.

Beträffande de regler i övrigt, som för nästa budgetår böra gälla för kontantunderstödsverksamheten
med statsbidrag, har utskottet funnit sig kunna

Utskottet.

100

Särskilda utskottets utlåtande Nr J7.

i huvudsak tillstyrka det i propositionen nr 216 förordade förslaget, såsom
närmare framgår av den sammanfattande redogörelse, som utskottet senare
kommer att lämna. Detta innebär bland annat, att gällande bestämmelser örn
statsbidragens storlek skulle tillämpas även under nämnda budgetår och att,
vad angår samma tidsperiod, de nuvarande kontantunderstödsbeloppen — även
örn arbetslöshetsförsäkringen nu genomföres — icke skulle nedsättas. Vidkommande
sistnämnda belopp har utskottet funnit lämpligt att i berörda sammanfattande
redogörelse intaga den i praktiken tillämpade regeln, att dessa
högst må motsvara 2/3 av den för vederbörande ort fastställda grovarbetarlönen,
vilken regel utskottet anser böra godkännas av riksdagen. För närvarande
kan arbetslös, som erhåller bidrag av arbetsgivare eller arbetslöshetskassa,
tilldelas understöd med högst så stort belopp, att detsamma jämte
nämnda bidrag uppgår till 2/3 av den i orten vid tiden för lämnandet av understöd
vanliga avlöningen för arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande
arbete som den arbetslöse. Då knappast bärande skäl föreligga för en
mera gynnsam behandling av en dylik arbetslös än av andra arbetslösa, föreslår
utskottet den ändringen, att understödet jämte sådant bidrag, som ovan
nämnts, icke skall få uppgå till högre sammanlagt belopp än som motsvarar
2/3 av den i vederbörlig ordning fastställda grovarbetarlönen.

Vidare följer av utskottets anslutning i huvudsak till Kungl. Majits förslag,
att däruti förordade bestämmelser örn arbetslöshetskommittéernas sammansättning
skulle bliva gällande samt att nuvarande föreskrifter örn länshjälpkommittéer
och landstingsbidrag skulle borttagas.

Vad angår hyreshjälpsverksamheten förordar utskottet, att denna i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag bibehålies. Utöver vad av Kungl. Maj:t
föreslagits, torde emellertid en viss ändring företagas i gällande föreskrifter
för denna verksamhet. För närvarande möter författningsenligt icke hinder,
att hyreshjälp tilldelas arbetslös, som icke åtnjuter dagligt understöd. Enligt
utskottets uppfattning bör hyreshjälpen vara av supplerande natur, och förordar
utskottet därför, att dylik hjälp endast må tilldelas sådan arbetslös
familjeförsörjare, som åtnjuter understöd per dag.

Kontantunderstödsverksamheten skulle, vid bifall till vad utskottet förordat,
även under nästa budgetår komma att bedrivas under två huvudformer,
understöd per dag och hyreshjälp. För det dagliga understödet har utskottet
i sammanfattningen begagnat uttrycket dagunderstöd.

Vad angår ovannämnda motioner I: 128 och II: 237 vill utskottet redan
här framhålla, att utskottet i avseende å vissa däruti berörda spörsmål ansett
sig böra föreslå, att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer örn vidtagande
av ytterligare utredning. Utskottet återkommer härtill i det följande.

Beträffande slutligen storleken av det för kontantunderstöd erforderliga anslaget
har Kungl. Majit i propositionen nr 216 utgått från att för dagunderstöd
kunde beräknas åtgå 20 miljoner kronor. Mot nämnda belopp har utskottet
icke funnit anledning till erinran. På sätt i nyssnämnda proposition förordats
anser utskottet vidare, att för hyreshjälpverksamhet böra beräknas 1.5 miljon
kronor. Härtill böra, såsom senare skall närmare angivas, läggas vissa ytter -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

101

ligare belopp, så» att det totala medelsbehovet uppgår till, i avrundat tal, 25
miljoner kronor. Å de medel, som anvisats för innevarande budgetår, skulle
enligt arbetslöshetskommissionens beräkningar samt med hänsyn till riksdagens
beslut angående stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag vid budgetårets slut finnas
en disponibel reservation av över 20 miljoner kronor. Nämnda belopp
lärer böra tagas i anspråk för här ifrågavarande ändamål, varom riksdagen
torde böra fatta beslut. Med hänsyn härtill synes anslaget kunna upptagas
till 5 miljoner kronor.

I likhet med det tidigare, även för reservarbeten avsedda anslaget till bekämpande
av arbetslösheten torde anslaget till kontantunderstöd m. m. böra
erhålla reservationsanslags natur. I den mån reservationer å årets anslag
komma att uppstå utöver nyssnämnda belopp å 20,000,000 kronor samt vad
som avses till stöd åt omförmälda bolag, torde denna del av reservationerna,
för närvarande till största delen motsvarad av s. k. medelsreserv, lämpligen
böra överföras till det nya anslaget till reservarbeten.

I den mån det av utskottet nu tillstyrkta anslaget, jämte överförda reservationer
uppgående till 25 miljoner kronor, icke erfordras för kontant understödsverksamhet,
vill utskottet framhålla, att intet synes vara att erinra mot
att Kungl. Majit ställer medel ur detta anslag till arbetslöshetskommissionens
förfogande för utförande av statliga och statskommunala reservarbeten.

Ungdomsarbetslösheten.

Inledning.

I Kungl. Maj:ts proposition, nr 216, angående anslag till bekämpande av
arbetslösheten har (sid. 15 o. f.) ett avsnitt ägnats åt frågan örn åtgärder i
anledning av ungdomsarbetslösheten.

Därvid har till en början erinrats därom att de sakkunniga, vilka jämlikt
Kungl. Majits bemyndigande den 12 juni 1931 tillkallades av chefen för ecklesiastikdepartementet
för att biträda med utredning dels örn utvägar att med
hänsyn till förefintlig arbetslöshet bland ungdomen för densamma underlätta
förvärvandet av yrkesutbildning, dels ock örn möjligheterna till förbättrad
arbetsförmedling för ungdom över 18 år och å orter, varest den offentliga arbetsförmedlingen
ännu icke ernått effektiv organisation (de s. k. ungdomsarb
et slö shets sakkunnig a), avgivit ett den 15 februari 1933 dagtecknat, propositionen
bilagt förslag rörande arbetsförmedling för ungdom. Vidare anföres,
att framställningar rörande åtgärder till bekämpande av arbetslösheten bland
ungdomen gjorts av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund den 3 februari
1933, av teologie doktorn Natanael Beskow m. fl. den 18 februari 1933 och
av svenska kvinnors vänsterförbunds centralstyrelse den 14 mars 1933.

Efter att hava lämnat en närmare redogörelse för omförmälda förslag och
framställningar jämte däröver avgivna yttranden har departementschefen förklarat
sig icke beredd att nu taga ståndpunkt till de framkomna uppslagen,
utan vore departementschefen av den uppfattningen, att saken endast kunde
vinna på att desamma i ett sammanhang med det snaraste upptoges till närmare
skärskådande, i syfte att förslag i ämnet kunde föreläggas nästa års

102

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

riksdag. Detta uteslöte emellertid efter departementschefens mening icke,
att man borde söka att genom intensivt arbete enligt de linjer, som hittills
anlitats, omedelbart nå till så goda resultat som möjligt. Dessa linjer innebure
dels inrättande av särskilda anordningar för arbetsförmedling för ungdomen,
dels samarbete mellan arbetsförmedlingen och undervisningsväsendet
och dels kursverksamhet för arbetslös ungdom. Departementschefen hade för
avsikt att bos vederbörande myndigheter verka för att i dessa avseenden allt
åtgjordes, som kunde vara möjligt.

De förslag i fråga om bekämpande av ungdomsarbetslösheten, till vilka utskottet
nu har att taga ställning, äro

dels Kungl. Maj:ts i propositionen nr 216 framlagda förslag örn beräknande
av visst anslagsbelopp till kursverksamhet;
dels ock följande motioner, nämligen

i första kammaren:

nr 161 av herr von Heland;

nr 332 av herr Bagge;

nr 337 av herr Bergström; samt

i andra kammaren:

nr 24 av herr Thorell m. fl.;

nr 485 av herr Anderson i Norrköping;

nr 518 av herr Linnér;

nr 522 av herr Weijne.

I motionen II: 485 framställes förslag örn s. k. frivillig arbetstjänst,
motionen I: 337 avser friluftskurser för manlig ungdom, och motionen I: 161
avser, förutom värnpliktsövningar, viss annan utbildning åt manlig ungdom.
Motionen II: 522 åsyftar provisorisk utvidgning av den ordinarie skolorganisationen.
Dessa fyra motioner, motionen I: 161 i vad den ej rör värnpliktsövningar,
komma att av utskottet nedan behandlas i samband med
Kungl. Maj:ts förslag angående medel till kursverksamhet.

Härefter kommer utskottet att till behandling särskilt för sig företaga de
likalydande motionerna I: 332 och II: 518, vilka avse frivillig pensionering
av äldre arbetare såsom medel att bereda arbetstillfällen åt ungdomliga arbetslösa.

Slutligen behandlas motionen I: 161, i vad den rör värnpliktsövningar, samt
motionen II: 24, vilken avser användande av arbetslöshetsmedel till kontant
avlöning åt yngre arbetare å mindre jordbruk.

Innan utskottet sålunda ingår på behandling av de föreliggande förslagen,
vill emellertid utskottet något beröra frågan örn arbetsförmedling för
ungdom.

Arbetsförmedling för ungdom.

Såsom förut omnämnts hava ungdomsarbetslöshetssakkunniga avgivit fristående
förslag beträffande den del av sakkunniguppdraget, som rör arbetsförmedlingen
för ungdom.

De sakkunniga framhålla, att de unga över 18 år tillhöra det vuxna klien -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

103

telet och att bristerna i arbetsförmedlingen för deni i stort sett äro desamma
som bristerna i arbetsförmedlingen över huvud. Såsom den mest i ögonen fallande
bristen framhålles avsaknaden av stadigvarande organ i en rad ganska
betydande orter. De tillfälliga ombud, som under kristiden tillkommit i en
mängd kommuner, vore föga effektiva. De sakkunniga uttala, att, därest försäkringssakkunnigas
förslag rörande arbetsförmedlingen genomfördes, bristerna
i fråga om anstaltsnätets utbredning skulle försvinna. Vare sig försäkringen
genomfördes eller ej, vore det emellertid i högsta grad angeläget, att
stadigvarande organ för arbetsförmedlingen inrättades på de större bruks- och
industriorter, där sådana organ nu saknades. Pa de flesta hall behövde ej nya
kontor inrättas, utan vore det tillräckligt med stadigvarande ombud, som borde
kunna erhållas även mot små arvoden. Staten borde uppmuntra utbyggnaden
av arbetsförmedlingsorganisationen genom lämnande av högre statsbidrag. Sålunda
tillstyrka de sakkunniga, att statsbidrag, även för den händelse förslaget
örn arbetslöshetsförsäkring ej genomfördes, borde utgå enligt de grunder, som
föreslagits av försäkringssakkunniga, dock att i de fall, där enligt dessas förslag
statsbidraget skulle utgå med hälften av arbetsförmedlingsanstalternas utgifter,
bidraget syntes böra bestämmas till en fjärdedel av nämnda utgifter.

° Bland andra åtgärder ägnade att stärka förtroendet för arbetsförmedlingen
hava de sakkunniga framhållit upplysningsverksamhet bland yngre vuxna arbetare
genom orienterande föredrag för värnpliktiga och genom anlitande av
folkliga bildningsorganisationer. Samarbete borde äga rum mellan arbetsförmedlingen
å ena sidan samt arbetarnas bildningsförbund, jordbrukarungdomens
förbund och liknande organisationer å den andra.

De sakkunniga hava även understrukit betydelsen av att bryta den passivitet,
som understundom kännetecknat arbetsförmedlingen. Ambulatorisk förmedlingsverksamhet
borde gynnas och uppmuntras. Gällande begränsning av möjligheterna
till statsbidrag till resekostnader för tjänstemän vid arbetsförmedlingsanstalter
borde upphävas. Dylik verksamhet syntes i vissa fall kunna
onödiggöra anställandet av nya ombud.

De sakkunniga hava vidare uttalat sig för en utbyggnad av det samarbete
mellan skolan och arbetsförmedlingen, som för några år sedan blivit igångsatt.
I detta hänseende hava de sakkunniga föreslagit följande.

Vid sidan av arbetsförmedlingens styrelse borde tillsättas ett rådgivande
organ, ett s. k. »ungdomsråd» med uppgift bland annat att ordna samarbetet
mellan skola och arbetsförmedling. Ungdomsrådet borde tillhandagå med hjälp
i fråga om yrkesval och arbetsanvisning åt ungdom samt i allmänhet vid förmedlingens
rådgivande verksamhet såväl beträffande minderåriga som ungdom
över 18 år. I rådet borde insättas representanter för skolmyndigheter och näringslivet
samt enskilda för ungdomsarbetet intresserade personer.

I kommande författning örn den offentliga arbetsförmedlingen borde stadgas,
att ungdomsråd skulle finnas vid såväl huvud- som avdelningskontor, att
ungdomsrådens sammansättning och uppgifter skulle angivas i anstalternas
reglementen, att ungdomsråden skulle utses av de kommunala organen och att
beträffande medlemskap borde gälla vad i kommunallagarna vore stadgat om
kommunala förtroendeuppdrag.

104

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

Socialstyrelsen borde lämna närmare anvisningar rörande ungdomsrådens
sammansättning och uppgifter. Örn socialstyrelsen saknade tillräcklig personal
för de vidgade uppgifterna borde hos styrelsen, åtminstone tillfälligt, anställas
en ungdomskonsulent.

över de sakkunnigas promemoria hava yttranden inhämtats från vederbörande
myndigheter. I det av socialstyrelsen avgivna yttrandet ifrågasättes, huruvida
det vore lämpligt, att på orter, där intresse för ungdomsrådens uppgift
icke givit sig tillkänna, tvångsvis upprätta organ, som sannolikt icke skulle
komma att bliva verksamma. Styrelsen anser, att man för ungdomsrådens upprättande
och utveckling borde lita till en propaganda från tillsynsmyndighetens
sida, som anknöte sig till intresset hos andra myndigheter och lämpliga organisationer.

Uti ett tidigare avgivet utlåtande nr 21 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 213 med förslag till lag örn offentlig arbetsförmedling har utskottet
tillstyrkt förslaget till omorganisation och utvidgning av den offentliga
arbetsförmedlingen. Utskottet har emellertid tillstyrkt förslaget endast
under förutsättning, att arbetslöshetsförsäkring genomföres i huvudsaklig överensstämmelse
med det av Kungl. Majit i propositionen nr 209 därom framlagda
förslaget.

Därest den sålunda tillstyrkta omorganisationen av den offentliga arbetsförmedlingen
genomföres, torde de väsentligaste bristerna i det nuvarande systemet
komma att bliva avhjälpta. I samband med att personalens allmänna kvalifikationer
höjas, lärer jämväl verksamheten komma att bliva mera effektiv
och ett fruktbärande samarbete med de av ungdomsarbetslöshetssakkunniga
omnämnda myndigheter komma till stånd. En vidare utveckling av särskilda
anordningar för arbetsförmedling för ungdom är även, såsom departementschefen
anfört, synnerligen önskvärd. Utskottet vill uttala sin förhoppning, att
angelägenheten härav måtte i möjligaste mån av Kungl. Maj :t beaktas.

I övrigt anser sig utskottet ej för närvarande kunna förorda ifrågasatta åtgärder,
såsom införande av ungdomsråd eller tillsättande av en ungdomskonsulent
hos socialstyrelsen. Dessa frågor lära böra upptagas i samband med
den allmänna utredningen rörande åtgärder för avhjälpande av ungdomsarbetslösheten.

Därest förslagen örn arbetslöshetsförsäkring och därmed sammanhängande
omorganisation av arbetsförmedlingen icke nu av riksdagen bifallas, anser sig
utskottet icke kunna på den hittillsvarande utredningen tillstyrka, att enbart
med hänsyn till behovet av effektivare arbetsförmedling för ungdom omläggning
sker av grunderna för statsbidrag för förmedlingen.

Kursverksamhet m. m. S. k. frivillig arbetstjänst.

Utskottet har funnit lämpligt att till en början här lämna en på arbetslöshetskommissionens
»Råd och anvisningar» grundad redogörelse rörande den
hittills av kommunerna med bidrag av statliga arbetslöshetsmedel bedrivna
kursverksamheten.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

105

För erhållande av statsbidrag till ifrågavarande kurser, vilka kunna vara
antingen yrkesbetonade eller av allmänbildande karaktär, erfordras — förutom
att vederbörande kommun i föreskriven ordning lämnar fullgod rapportering
till arbetslöshetskommissionen örn den rådande arbetslösheten — att den
senare prövas vara av sådan art och omfattning, att hjälpåtgärder överhuvud
taget anses böra vidtagas, och att kurser därvid befinnas vara ett lämpligt led
i hjälpverksamheten.

Vid anordnandet av kurserna är arbetslöshetskommittén å orten ansvarigt
organ. Det ankommer på kommittén att göra ansökan örn statsbidrag. Sådan
ansökan ställes till arbetslöshetskommissionen. Vidare har arbetslöshetskommittén
att utse särskild kursledare. Undantagsvis och endast där verksamhetens
omfattning påkallar det, utses särskild kursbestyrelse.

Statsbidrag kan utgå med belopp, motsvarande lön till kursledare och lärare.
Lärararvoden anses i regel böra utgå med 2 ä 5 kronor per timme. Undantagsvis
kan dock högre arvode ifrågakomma.

Med avseende å deltagandet i kurserna gäller, att allenast hos arbetslöshetskommittéerna
anmälda arbetslösa, som vid prövning befunnits vara i behov
av det allmännas hjälp, äga rätt att deltaga. Där så med hänsyn till
lokala förhållanden befinnes lämpligt, föreskriver arbetslöshetskommissionen.
att åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd beträffande arbetslösa i de yngre
åldersklasserna skall göras beroende av att dessa arbetslösa bevista anordnade
undervisningskurser.

Statsbidrag kan endast ifrågakomma, så länge deltagarna i en kurs äro att
anse som oförvållat arbetslösa. Detta innebär sålunda, att arbetslös person,
vilken deltager i anordnad kurs, är skyldig att emottaga anvisat lämpligt arbete
på den öppna marknaden vid risk att eljest omedelbart avstängas från
rätten att deltaga i med statsbidrag anordnad kurs och att gå förlustig det
arbetslöshetsunderstöd, som kan hava tillerkänts honom. Deltagare i kurs
har att — i likhet med andra arbetslösa, vilka erhålla arbetslöshetshjälp av
allmänna medel — regelbundet hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen
anmäla sig såsom arbetssökande.

Med hänsyn till den ovisshet, som städse råder beträffande arbetsmarknadens
utveckling, anses kurserna ej böra givas en längd av mer än 3 månader.
Antalet undervisningstimmar angives böra uppgå till omkring 25 per vecka.

Härefter övergår utskottet till en redogörelse för de i förevarande ämnen
till prövning föreliggande förslagen jämte vissa inhämtade yttranden. För
vinnande av en närmare kännedom, än som av redogörelsen erhålles, örn innehållet
i vederbörande handlingar hänvisas till dessa.

I propositionen nr 216 (sid. 32) har förordats, att av det till bekämpande
av arbetslösheten för budgetåret 1933/1934 äskade extra reservationsanslaget
av 35 miljoner kronor ett belopp av 1.5 miljoner kronor skall avses för kursverksamhet
för arbetslösa.

Detta förslag innebär en utvidgning av den nuvarande kursverksamheten.
För närvarande deltaga omkring 8,000 arbetslösa i ifrågavarande kurser. Arbetslöshetskommissionen
har meddelat, att örn kursverksamheten under nästa

106

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

budgetår komme att hava samma omfattning som för närvarande och kurserna
anordnades i samma former och under i övrigt de förutsättningar, som
nu tillämpades, verksamheten torde draga en kostnad av cirka 1/2 miljon kronor.
Därest man åter utginge ifrån att kursverksamhet bedreves enligt nu
gällande villkor men för cirka 15,000 deltagare och att varje deltagare åtnjöte
undervisning under cirka fem månader, syntes kostnaden härför böra
angivas till cirka 1J/2 miljon kronor.

I motionen II: 485 har hemställts, dels att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte såsom ett led i samhällets åtgärder
mot ungdomsarbetslösheten skyndsamt utreda möjligheterna att införa
ett system med s. k. frivillig arbetstjänst i anslutning till i motionen skisserade
riktlinjer samt för nästkommande riksdag framlägga utarbetat förslag
härom, dels ock att riksdagen ville medgiva, att försök med frivillig arbetstjänst
i den utsträckning, som omständigheterna påkalla, anordnas redan
under budgetåret 1933/1934 och kostnaderna härför bestridas ur de medel, som
riksdagen för samma tid ställer till Kungl. Maj :ts förfogande för arbetslöshetens
bekämpande.

Den i motionen avsedda arbetstjänsten är, såsom framgår, ämnad att bygga
på frivilliga anmälningar till densamma från den arbetslösa ungdomen samt
innebär som en grundläggande faktor, att deltagarna vid sidan av det arbete,
som av dem utföres, meddelas undervisning och bibringas fysisk fostran.

De närmare riktlinjer för den frivilliga arbetstjänsten, vilka i motionen angivas,
äro i huvudsak följande.

Om möjligt böra sådana arbeten anordnas, som passa icke endast för kroppsarbetare
utan jämväl för medelklassgrupper. Arbetstjänsten bör vara öppen
för all arbetslös ungdom, dock huvudsakligen manlig ungdom bland kroppsarbetarna
och såväl manlig och kvinnlig inom medelklassen, övre åldersgränsen
för deltagande bör sättas till 25 år, möjligen något högre.

I regel torde deltagarna böra förläggas i slutna arbetsläger. Med hänsyn
till att inga för ändamålet tränade ledare finnas, torde deltagarantalet i dessa
läger böra begränsas till högst 40 ä 50 st.

Samarbete bör etableras mellan arbetsledaren och platsförmedlingar för
snabbast möjliga återförande i yrket av deltagarna i arbetstjänsten.

Lämpliga arbetsobjekt kunna vara:

1) vissa skogsvårdsarbeten och andra såsom reservarbeten lämpliga arbetsobjekt;
anläggandet av idrottsplatser m. m.; grundläggande utbildning i lantbruk
och trädgårdsskötsel för eventuell övergång till dessa yrken; enskilda
arbeten, som ur nationalekonomisk synpunkt erbjuda fördelar (exempelvis anläggandet
av vissa enskilda vägar, förbättring av jordbrukets byggnader, såväl
småbrukarnas ekonomibyggnader som lantarbetarnas bostäder);

2) diverse arbeten inom statliga och kommunala verk, högskolor, museer
m. m.; vetenskapliga och tekniska forskningsarbeten.

Arbetslöshetskommissionen bör göras till ledande organ med biträde av de
lokala arbetslöshetskommittéerna. Det bör i första hand åligga kommittéerna
att godkänna förslag till arbetsobjekt från enskilda personer eller organisationer
(uppdragsgivare) eller på eget initiativ anskaffa arbetsobjekt samt att
tillsätta ledare för arbetstjänstgrupper och läger. — Samarbete bör ordnas
dels mellan olika arbetslöshetskommittéer, dels med arbetslöshetskommissio -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

107

nen i och för fördelning och överflyttning av arbetsdeltagare samt anskaffande
av lämpliga ledare. Såsom ledare och instruktörer antagas ungdomsledare
(exempelvis scoutledare), lärare, f. d. underbefäl samt sedermera därtill särskilt
lämpade arbetstjänstdeltagare. Vid behov kompletteras dessa av specialutbildat
folk (av arbetsgivaren).

Det allmännas bidrag, företrädesvis ankommande på staten med eventuellt
tillskott från kommunen, bör vid arbeten för enskilda uppdragsgivare avvägas
med hänsyn till arbetets samhällsnyttiga karaktär.

Med anledning av anhållan av utskottet hava ungdomsarbetslöshetssakkunniga
avgivit ett den 10 maj 1933 dagtecknat yttrande över motionen. De sakkunniga
hava därvid förklarat sig finna den av dem i yttrandet förebragta
utredningen motivera igångsättande av försöksanordningar på sätt motionären
föreslagit. På vissa punkter endast kunde sedermera kompletterande utredningar
av mindre omfattning bliva erforderliga.

I ett genom de sakkunnigas försorg verkställt sammandrag av yttrandet har
beträffande de av de sakkunniga föreslagna grundlinjerna för den frivilliga arbetstjänsten
anförts huvudsakligen följande.

Syftet med den frivilliga arbetstjänsten skall vara att bereda arbetslösa
unga personer sådan sysselsättning, som kan hos dem stärka och vidmakthålla
arbetsvilja och arbetsförmåga och som överhuvud kail göra dem bättre skickade
för deras framtida arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill bör arbetstjänsten
inriktas dels på lämpligt arbete (4 till högst 6 timmar i medeltal per dag),
som kan ge fysisk träning och samtidigt en känsla av att fullgöra en produktiv
uppgift, dels på god kroppslig och andlig vård genom systematiskt bedrivna
gymnastik- och idrottsövningar samt genom undervisning i allmänbildande och
yrkesbetonade ämnen (4—2 timmar i medeltal per dag). I huvudsak kan
den direkta undervisningen bedrivas efter samma riktlinjer som den hittillsvarande
kursverksamheten för arbetslös ungdom.

I anslutning till den frivilliga arbetstjänsten anordnas praktiska yrkeskurser
i snickeri och enklare metallarbeten, skomakeri, skrädderi o. s. v. I kurserna
förfärdigas redskap, tillverkas och lägås arbetskläder och arbetsskodon åt deltagarna
i arbetstjänsten samt göras inredningar till lägerhyddor m. m. Det
torde även vara lämpligt att ordna kurser för tillverkning av själva lägerhyddorna.
De kunskaper i enklare byggnadsarbeten, deltagarna i en dylik kurs
förvärva, böra bli av betydelse vid framtida egnahemsbygge o. dyl.

I den mån deltagarna sammanföras i arbetsläger, bör särskild omsorg ägnas
åt att lägerlivet organiseras på sådant sätt, att det får en verkligt uppfostrande
betydelse. Sålunda bör man i största möjliga utsträckning lita till de ungas
egna insatser, såväl då det gäller det arbete (matlagning m. m.), vilket måste
utföras i lägret, som även vid uppehållande av ordning m. m. Att fostra de
unga till självverksamhet, samarbete och självstyrelse bör vara den ledande
principen. Man bör sålunda icke giva arbetstjänsten en militärisk organisation.

Det ligger i sakens natur, att all politisk agitation bör vara förbjuden inom
den frivilliga arbetstjänsten.

Deltagandet i arbetstjänsten bör vara frivilligt. I första hand mottages sådan
oförvållat arbetslös ungdom i åldern 18—25 år, som hos vederbörande arbetslöshetskommitté
anmält sig som hjälpsökande och vid prövning befunnits
vara i behov av det allmännas hjälp. Även annan arbetslös ungdom i sagda
ålder mottages dock, i den mån arbetsmöjligheter förefinnas och bidrag från
ideella organisationer och enskilda personer ställas till förfogande för ändamålet.

108

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

I vissa fall torde deltagarna kunna bo i sina hem. I allmänhet torde emellertid
förläggning i slutna läger vara att rekommendera. Sammanlagt torde
kostnaderna för inkvartering och mathållning icke behöva belöpa sig på större
belopp än att de deltagare, som åtnjuta arbetslöshetsunderstöd, utöver naturaförmånerna
kunna erhålla en fickpenning.

Deltagarna erhålla således, därest de ej kunna bo i sina hem, kost och logi
in natura, en fickpenning av 50 öre per veckodag samt, därest den frivilliga
arbetstjänsten fullgöres på annan plats än hemorten, fria resor till och från
förläggningen vid början och slutet av densamma. Till de deltagare, som bo
i sina hem och som tillerkänts arbetslöshetsunderstöd, utgår detta kontant.
Samtliga deltagare erhålla vidare fria arbetskläder. De sakkunniga ifrågasätta
dessutom en anordning med arbetspremier i form av visst å sparbanksbok
insatt belopp att lyftas vid framtida bosättning, egnahemsbygge o. s. v.

Beträffande sådan deltagare i den frivilliga arbetstjänsten, som åtnjuter arbetslöshetsundertöd
av offentliga medel, skola givetvis enahanda bestämmelser
gälla som för övriga personer, vilka åtnjuta dylikt understöd. Han är sålunda
bland annat skyldig antaga anvisat lämpligt arbete vid risk att eljest avstängas
från rätten till arbetslöshetshjälp. Likaledes bör från dylik hjälp avstängas
den, som utan giltig anledning lämnar eller på grund av olämpligt uppförande
uteslutes från den frivilliga arbetstjänsten.

Arbetslöshetskommittéerna skola vara lokala organ för den frivilliga arbetstjänsten.
I regel torde dock den direkta ledningen av den frivilliga arbetstjarnsten
böra av arbetslöshetskommittén uppdragas åt en särskild bestyrelse.
I denna insättes utom någon eller några ledamöter av kommittén, representanter
för skolan samt för sådana ungdoms- och andra ideella organisationer, som äro
villiga att medverka i den frivilliga arbetstjänsten.

Tillsyningsmyndigheten för den med bidrag av statsmedel bedrivna understöd
sverksamheten för arbetslösa bör utöva den centrala ledningen av den frivilliga
arbetstjänsten.

Bidrag från stat och kommun böra utgå efter ungefär samma grunder som
till den ur arbetslöshetsanslaget understödda kursverksamheten. Dock bör
staten — utom lärår- och lägerledarlöner samt bidrag till arbetslöshetsunderstöd
åt deltagarna — bekosta arbetskläder och fria resor för de deltagare, som
åtnjuta arbetslöshetsunderstöd. Härtill skulle eventuellt — i den mån de statsfinansiella
förhållandena kunna anses medgiva detta — komma statsbidrag till
arbetspremier av ovan angiven natur. Vidare bör staten betala kostnaderna för
eventuellt behövliga kortare instruktionskurser för lägerledare.

Bidrag från ideella organisationer och enskilda personer skulle användas för
täckande av kostnaderna för underhåll, fickpenning och arbetskläder åt sådana
deltagare, som icke kunde erhålla arbetslöshetsunderstöd.

Ägaren av arbetsobjektet bestrider kostnaderna för behövliga arbetsredskap
samt för avlöning till arbetsledare och, därest visst specialutbildat folk därutöver
kan anses behövligt, avlöningen till detta.

Frågan örn lämpliga arbeten anse de sakkunniga behöva ytterligare utredas.
För de av motionären ifrågasatta försöksanordningarna synes det dock icke
behöva bereda några svårigheter att finna lämpliga arbetsobjekt.

Arbetslöshet sk ommissionen har i yttrande den 10 maj 1933 tillstyrkt bifall
till den förevarande motionen. Rörande principerna för de ifrågasatta åtgärderna
har kommissionen därvid anfört följande:

Den frivilliga arbetstjänsten borde ovillkorligen infogas såsom ett led i samhällets
andra åtgärder mot arbetslösheten, vilket ju måste anses ligga i sakens
egen natur och dessutom ytterligare markerades därav, att planens genomförande
förutsattes komma att finansieras med arbetslöshetsmedel. Härav

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

109

följde, att den frivilliga arbetstjansten borde lia till uppgift att vara ett medel
i kampen mot arbetslösheten, och att den under inga förhållanden finge bliva
ett självändamål eller ställas i tjänst hos syften, som vore den statliga hjälpverksamheten
ovidkommande. Vidare borde hela anordningen även rent organisatoriskt
på lämpligt sätt knytas samman med de statliga och kommunala
organ, som för närvarande omhänderhade eller komme att framdeles svara för
ledningen av samhällets hjälpåtgärder för de arbetslösa. Detta betingades jämväl
därav, att det enligt kommissionens mening icke finge göras något avkall
på principen, att den frivilliga arbetstjänsten endast borde omsluta personer,
vilka hos de kommunala organen anmält sig såsom hjälpsökande arbetslösa,
och att de för den statliga hjälpverksamheten gällande allmänna reglerna i
allt väsentligt även skulle tillämpas inom denna planerade nya gren av arbetslöshetspolitiken.

Slutligen har socialstyrelsen i infordrat yttrande den 26 maj 1933 anfört
bland annat följande:

Såvitt styrelsen kunde finna mötte knappast hinder för att inom den nuvarande
arbetslöshetspolitikens ram försöksvis anordna sådana arbetsföretag, som
åsyftades i motionen 11:485. Motionären omnämnde beträffande liknande anordning
i annat land, att de arbetslösa sysselsattes med 6 ä 7 timmars arbete.
Medgåve förhållandena, att de arbetslösa sysselsattes med verkligt arbete ända
till 7 timmar per dag, syntes de också medgiva, att arbetsprestationen utökades
till fulla 48 timmar per vecka. Vid sådant förhållande borde emellertid arbetena
enligt styrelsens mening även i lönehänseende och i övrigt lämpligen likställas
med andra hjälparbeten för arbetslösa. Detta hindrade givetvis icke,
att man vid vissa förläggningar sökte sammanföra ungdom, ävensom att man
där träffade en del för sådant klientel avsedda speciella anordningar av olika
slag.

I motionen 1:337 har hemställts, att riksdagen måtte förklara, att av det
anslag, som i Kungl. Maj :ts proposition nr 216 äskas till bekämpande av arbetslösheten,
medel efter Kungl. Maj:ts beprövande finge användas även till
främjande och understödjande av friluftskurser för manlig ungdom i den riktning,
som i motionen föreslagits.

I motionen anföres huvudsakligen följande:

I motsats till de hittillsvarande kurserna, vilka i regel pågått under vinterhalvåret,
skulle de i förevarande motion åsyftade kurserna, äga rum under den
varmare årstiden. Dessa kurser skulle hava ett fysiskt stärkande syfte och i
anledning därav till viss del bestå av arbete i det fria.

Kör ändamålet lämpade arbetsobjekt syntes knappast kunna beredas annat
än inom skogen. Deltagarna syntes böra sysselsättas med produktivt arbete
såsom skogsrensning och dylikt tre ä fyra timmar örn dagen. Därvid borde
de erhålla så pass förmåner och en sådan omvårdnad, att en dylik arbetsprestation
rimligen kunde förekomma utan att dock betraktas såsom lönearbete
i vanlig bemärkelse.

Vid sidan av arbetet skulle de unga erhålla lämplig undervisning i anslutning
till friluftsövningar och andra sysselsättningar, exempelvis sim- och livräddningsövningar,
undervisning i enklare förbandslära och naturkunnighet,
orientering i de allmänna grunderna för personlig hygien och vid tillredning
av måltiderna information örn de elementäraste grunderna för näringsfysiologien
m. m.

Då förhållandena skulle kräva förläggning på platsen, kunde ifrågasättas,
att nödig material i form av tält, sängutrustningar, kokvagnar jämte övriga an -

Ilo

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

ordningar för förplägnad kunde erhållas från de militära förråden. Den sålunde
omhändertagna ungdomen borde så långt det vore möjligt själv på eget
ansvar ombesörja alla vid förläggningen förekommande göromålen.

I motionen 1:161 har, såvitt nu är i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag till
innevarande års riksdag rörande förläggande av arbetslös manlig ungdom i de
tomma kasernbyggnaderna i och för utbildning i gymnastik och idrott samt
i rent teoretiska och praktiska ämnen.

Slutligen har i motionen II: 522 hemställts, dels att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning och eventuellt förslag
till 1934 års riksdag, huruvida och på vilka villkor såsom ett led i strävandena
att begränsa ungdomsarbetslösheten bidrag ur för arbetslöshetens
bekämpande anvisat anslag må kunna utgå till provisorisk utvidgning av den
ordinarie skolorganisationen i enlighet med vad i motionen angivits, dels ock
att riksdagen ville medgiva, att dylika bidrag må kunna av Kungl. Majit beviljas
under budgetåret 1933/1934 enligt de grunder, Kungl. Majit för nämnda
tid kan finna gott föreskriva.

Motionären avser, att arbetslöshetsmedel skulle komma till användning dels
såsom bidrag till lärarlöner etc. i och för en förlängning av den ordinarie skoltiden
med åtminstone ett år i städer och industrisamhällen, dels vid kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning såsom bidrag till lärarlöner samt
stipendier åt arbetslösa elever, dels ock för upprättande av provisoriska folkhögskolor
eller extra avdelningar vid nu existerande dylika läroanstalter.

Med hänsyn till avsaknandet hitintills av säkrare hållpunkter för ett bedömande
av ungdomsarbetslöshetens art och omfattning under den ekonomiska
kris med åtföljande svåra läge på arbetsmarknaden, vari vi för närvarande
befinna oss, har arbetslöshetskommissionen numera verkställt en undersökning
i detta ämne med anknytning till arbetslöshetsförhållandena den 28 februari
1933. Av hela antalet nämnda dag rapporterade hjälpsökande eller 181,944
personer hava 179,507 berörts av undersökningen. Resultatet av denna har
sammanfattats i en promemoria, som utskottet fått till sig överlämnad från
socialdepartementet.

Av ifrågavarande utredning framgår bland annat, att av dem, som undersökningen
omfattat, de arbetslösa i åldrarna 15—25 år utgjorde 59,317 eller
33 % av hela det undersökta klientelet. De ungdomsarbetslösas antal i städerna
utgjorde 17,666 eller 27.9 % och i landskommunerna 41,651 eller 35.8 °/o.

Omfattningen av arbetslösheten bland nu ifrågavarande åldersgrupper är
alltså mycket betydande. Den sysslolöshet, som sålunda påtvingas de unga.
är starkt ägnad att framkalla synnerligen allvarliga farhågor. I vida högre
grad i fråga örn de unga än beträffande de äldre gäller sålunda, att sysslolösheten
såsom sådan lätt medför moraliska vådor i form framför allt av håglöshet
och nedsättande av de arbetslösas självtillit. Att härigenom kunna
uppstå ur samhällelig synpunkt synnerligen menliga följder torde vara up -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

lil

penbart. Vidare medför arbetslösheten, att de unga berövas möjligheten
att vinna den praktiska erfarenhet i ett yrke, som kan vara nödvändig för
deras försörjning framdeles. De sålunda anförda synpunkterna göra det enligt
utskottets mening synnerligen angeläget, att åtgärder, framför allt inriktade
på att bereda de arbetslösa unga en nyttig sysselsättning under deras
nödtvungna ledighet och att för dem öka möjligheterna till framtida försörjning,
vidtagas, i den mån så med hänsyn till omständigheterna befinnes möjligt
och lämpligt.

Beträffande till en början den hittillsvarande kursverksamheten innebär
Kungl. Maj :ts förslag ett fortsättande under nästa budgetår av densamma
under oförändrade villkor men i utvidgad omfattning. Härvid synes hava
förutsatts såväl en utökning av deltagarantalet som ock en förlängning av
kurstiden, där så kan anses erforderligt och lämpligt, utöver den nu tillämpade
längsta tiden av i allmänhet tre månader.

Då erfarenheten visat, att kursverksamheten, sådan den hittills bedrivits,
med stort intresse omfattats av de yngre arbetslösa samt givit goda resultat,
får utskottet ansluta sig till förslaget örn en utvidgning av densamma. Därvid
vill utskottet som sin mening framhålla, att vid anordnandet av ifrågavarande
kurser hänsyn särskilt synes böra tagas till önskvärdheten av att
bereda de arbetslösa en nyttig yrkesundervisning. Beträffande storleken av
det belopp, som för nästa budgetår kan anses böra beräknas för bedrivandet
av förevarande kursverksamhet ävensom för övriga av utskottet i detta sammanhang
i det följande förordade åtgärder till ungdomsarbetslöshetens bekämpande,
kommer utskottet att yttra sig nedan.

Vad härefter angår den i motionen II: 485 föreslagna frivilliga arbetstjänsten
utgör densamma en hjälpform, som hittills icke prövats i vårt land.
Systemet har däremot tillämpats bland annat i Tyskland, där den frivilliga
arbetstjänsten under det sistförflutna året erhållit mycket stor anslutning.
Antalet deltagare i den frivilliga arbetstjänsten i sistnämnda land utgjorde
sålunda hösten 1932 närmare 300,000.

Vid övervägande av frågan örn införande i Sverige av ett system med frivillig
arbetstjänst har utskottet visserligen hyst en viss tveksamhet. Då det
emellertid, såsom från olika håll framhållits, hittills i vårt land visat sig synnerligen
svårt att på ett effektivt sätt motverka ungdomsarbetslösheten och
dess vådor, vill utskottet i anledning att motionen II: 485 förorda, att under
nästkommande budgetår försök verkställas med frivillig arbetstjänst i den
omfattning, som med hänsyn till olika på frågan inverkande omständigheter
befinnes möjligt och lämpligt, samt i huvudsaklig överensstämmelse med de
av ungdomsarbetslöshetssakkunniga föreslagna, här ovan återgivna grundlinjerna.
Om de erfarenheter, som därvid vinnas, därtill giva anledning, torde
sedermera ett på dessa grundat förslag i ämnet vara att emotse från Kungl.
Maj :ts sida till nästa års riksdag, då i enlighet med departementschefens uttalande
frågan om olika åtgärder till ungdomsarbetslöshetens bekämpande

112

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 17.

torde komma att av Kungl. Maj :t föreläggas riksdagen för prövning i ett
sammanhang.

Beträffande den sålunda föreslagna försöksverksamheten vill utskottet
framhålla några synpunkter, som enligt utskottets mening förtjäna beaktande.

Enligt ungdomsarbetslöshetssakkunnigas förslag skulle arbetslöshetskommittéerna
vara lokala organ för den frivilliga arbetstjänsten, ehuru i regel
den direkta ledningen därav borde av kommittén uppdragas åt en särskild
bestyrelse. I denna skulle insättas någon eller några ledamöter av kommittén
samt representanter för skolan och för sådana ungdoms- och andra ideella
organisationer, som vore villiga att medverka i den frivilliga arbetstjänsten.
Dessutom skulle tillsynsmyndigheten för den med bidrag av statsmedel bedrivna
understödsverksamheten för arbetslösa utöva den centrala ledningen
av den frivilliga arbetstjänsten.

Initiativet till anordnande av frivillig arbetstjänst förutsättes alltså enligt
ungdomsarbetslöshetssakkunnigas förslag regelmässigt skola utgå från de lokala
arbetslöshetskommittéerria. Enligt utskottets mening torde emellertid
kunna ifrågasättas, huruvida detta, särskilt vad angår mindre lands- och stadskommuner,
kommer att i önskvärd omfattning bliva fallet. Vidare torde
många gånger, åtminstone beträffande de mindre kommunerna, svårigheter
yppa sig för de lokala organen att på ett tillfredsställande sätt organisera
och leda frivillig arbetstjänst, särskilt då det gäller att ordna läger för arbetslösa
från olika orter. Med hänsyn till dessa omständigheter bör enligt utskottets
mening arbetslöshetskommissionen dels — vid sidan av arbetslöshetskommittéerna
— efter erforderliga undersökningar taga initiativ till anordnande
av frivillig arbetstjänst, dels ock, örn och i den mån så befinnes lämpligt,
handhava organisation och ledning därav. Samarbete bör därvid, örn så
lämpligen kan ske, etableras med intresserade filantropiska sammanslutningar.

Beträffande deltagandet i den frivilliga arbetstjänsten vill utskottet framhålla,
att därvid vederbörandes lämplighet givetvis bör vara en av de faktorer,
vartill hänsyn bör tagas.

Vad slutligen angår frågan örn lämpliga arbetsobjekt, är utskottet i likhet
med ungdomsarbetslöshetssakkunniga av den uppfattningen, att densamma
utgör ett spörsmål, som i fortsättningen behöver göras till föremål för närmare
övervägande. Under försöksåret torde några större svårigheter att finna
lämpliga arbeten icke uppstå.

De friluft skur ser för manlig ungdom, varom förslag framställts i motionen
1: 337 och som förutsatts skola med statsbidrag anordnas genom kommunernas
försorg, avse att utgöra en ersättning sommartid för de hittills med bidrag
av statliga arbetslöshetsmedel anordnade kurserna, vilka pågått i regel
blott under vinterhalvåret. Vid förslagets framställande synes motionären
främst hava åsyftat, att de större städernas arbetslösa ungdom skulle beredas
tillfälle till stärkande friluftsliv under utförande av nyttigt arbete i förening
med erhållande av viss utbildning.

Då de nu föreslagna kurserna helt visst torde fylla en uppgift, får i an -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

113

ledning av motionen utskottet tillstyrka, att försök i av motionären angiven
riktning i viss utsträckning anordnas under nästa budgetår.

I motionen synes hava avsetts en hänvisning av arbetslösa till dessa kurser.
Häremot vill utskottet emellertid erinra, att det torde ligga i sakens natur,
att den nu gällande regeln örn förlust i allmänhet av rätten till arbetslöshetsunderstöd
vid vägran att mottaga hänvisning till de vanliga kurserna icke
torde kunna tillämpas i fråga örn förevarande friluftskurser.

Beträffande bestridandet av de med ifrågavarande kurser förenade kostnaderna
synes under försöksåret enligt utskottets mening i huvudsak böra
gälla vad ungdomsarbetslöshetssakkunniga föreslagit i fråga örn kostnaderna
för den frivilliga arbetstjänsten.

Vad utskottet ovan i fråga örn den frivilliga arbetstjänsten anfört rörande
förslag av Kungl. Maj :t till nästa års riksdag, handhavande av och deltagandet
i arbetstjänsten samt lämpliga arbetsobjekt gäller i allt väsentligt även
de nu till försök förordade friluftskurserna.

Motionen 1:161, i vad densamma rör förläggande av arbetslös manlig ungdom
i de tomma kasernbyggnaderna i och för utbildning i gymnastik och
idrott samt i rent teoretiska och praktiska ämnen, torde få anses besvarad
genom vad utskottet ovan anfört i anledning av motionerna II: 485 och I: 337.

Slutligen får utskottet till behandling upptaga det i motionen II: 522 framförda
förslaget örn provisorisk utvidgning av den ordinarie skolorganisationen
såsom ett led i strävandena att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Vad då först angår frågan örn förlängning av den ordinarie skoltiden med
ett år kan utskottet icke ansluta sig till förslaget därom. Med hänsyn till
den ålder av blott 13 ä 14 år hos dem, som därigenom skulle erhålla undervisning,
torde förslaget icke vara ägnat att medföra någon direkt arbetslöshetslindrande
verkan. Synpunkten att på ifrågavarande väg blott och bart
bereda ifrågavarande åldersgrupper en sysselsättning har utskottet icke heller
ansett kunna utgöra tillräckligt motiv för förslaget. Utskottet får alltså
avstyrka motionen i denna del.

Däremot får utskottet i anledning av motionen tillstyrka, att i den omfattning,
som är möjligt och lämpligt, arbetslöshetsmedel under nästkommande
budgetår försöksvis komma till användning dels för möjliggörande för kommunala
eller enskilda yrkesundervisningsanstalter — därvid enligt utskottets
mening jämväl lantmannaskolor böra ifrågakomma — att anordna kurser
för unga arbetslösa, dels ock för upprättande och drift av provisoriska folkhögskolor
eller extra folkhögskoleavdelningar, där sådana arbetslösa kunna
erhålla undervisning. En dylik anknytning till det redan existerande skolväsendet
torde ur undervisningssynpunkt erbjuda fördelar, och de arbetslösa
torde på ifrågavarande vägar erhålla en utbildning, som ur olika synpunkter
kan bliva av stor betydelse för dem för framtiden.

Förutom bidrag till de kostnader, som äro erforderliga för såväl anordnan Bihang

till riksdagens protokoll 1983. 11 sami. Nr 17.

114

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

de som upprätthållande av den ifrågavarande, för arbetslösa avsedda undervisningen
torde även stipendier till deltagarna kunna ifrågakomma.

Med ledning av de erfarenheter, som i här ifrågavarande hänseende under
nästa budgetår kunna komma att vinnas, torde, därest omständigheterna därtill
föranleda, ett närmare utarbetat förslag i ämnet av Kungl. Maj:t föreläggas
1934 års riksdag.

Vad angår bestridandet av kostnaderna enligt ovan angivna grunder för de
av utskottet nu förordade åtgärderna till motverkande av ungdomsarbetslösheten,
nämligen dels kursverksamhet, på sätt denna hittills bedrivits, dels
frivillig arbetstjänst, dels friluftskurser för manlig ungdom, dels ock provisorisk
utvidgning av den ordinarie skolorganisationen, får utskottet förorda,
att av det av utskottet tillstyrkta anslaget å 5 miljoner kronor till bekämpande
av arbetslösheten jämte till anslaget överförda reservationer å 20 miljoner
kronor ett belopp av 2 miljoner kronor må användas för ändamålet. I detta
sammanhang vill utskottet tillstyrka att, för den händelse det vid fortsatt
utredning visar sig lämpligt och ändamålsenligt, viss del av sistnämnda belopp
jämväl må av Kungl. Majit få användas för understöd åt s. k. arbetskolonier.

Pensionering av äldre arbetare.

I de likalydande motionerna I: 332 av herr Bagge och II: 518 av herr
Linnér yrkas, att riksdagen måtte för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra
reservationsanslag av 10 miljoner kronor för att på sätt, som angives i motionerna,
underlätta arbetsgivarnas frivilliga pensionering av äldre arbetare, i
syfte att därigenom åstadkomma lättnad i ungdomsarbetslösheten.

Motionärerna framhålla, att ungdomsarbetslösheten är av den mest allvarliga
beskaffenhet inom så gott som alla näringsgrenar och att det därför är
nödvändigt att söka finna ett medel, vilket kan göra sig gällande emot sådan
arbetslöshet omedelbart och i tillräcklig omfattning. Ett sådant medel, vilket
icke blivit diskuterat i propositionen nr 216, vore möjligheten att genom pensionering
av äldre arbetare bereda ungdomen plats inom näringslivet. Det
vore visserligen sant, att detta medel alls icke kunde användas såsom en permanent
åtgärd mot ungdomsarbetslösheten, men för en enstaka gång och i ett
så utomordentligt allvarligt läge som det nuvarande kunde detta medel tillgripas
och göras effektivt.

Motionärerna anföra härefter bland annat följande:

»Inom industrisamhällena på landsbygden, där arbetslösheten visar sina
kanske mest avskräckande verkningar, kvarhålla arbetsgivarna gamla arbetare
i stor utsträckning av humanitära hänsyn, då de icke anse sig, särskilt under
nuvarande förhållanden, kunna genom pensionering bereda dem ett ens någorlunda
tillfredsställande uppehälle. Det är här i synnerhet som enligt vår
mening staten skulle kunna i en situation som den nuvarande ingripa och
på ett kraftigt sätt underlätta den frivilliga pensioneringen från företagens
sida av deras gamla arbetare. Detta skulle i så fall uppfattas allenast såsom
en engångsåtgärd, vidtagen uteslutande i syfte att lätta närvarande ungdomsarbetslöshet.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

115

För underlättandet av en dylik pensionering synas de möjligheter, som pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring erbjuder, vara värda beaktande.

Enligt 7 § pensionsförsäkringslagen medräknas icke vid fastställandet av
den årsinkomst, som lägges till grund för beräkningen av pensionstillägg, mot
frivilliga avgifter svarande pension intill ett belopp av högst 300 kronor. Örn
en arbetsoförmögen man åtnjuter en frivillig pension, icke överstigande nämnda
belopp, och därutöver ej högre inkomst än 50 kronor, kan han erhålla högsta
möjliga pensionstillägg, 225 kronor.

Då en manlig arbetare, vilken nu uppnått en ålder av 65 ä 67 år, kan beräknas
ha genom erläggandet av obligatoriska pensionsavgifter intjänat en mot
dessa avgifter svarande pension å cirka 50 kronor, skulle han, därest arbetsoförmåga
i pensionsförsäkringslagens mening föreligger, under nyss nämnda
förutsättningar kunna komma i åtnjutande av ett pensionsbelopp å ungefärligen
275 kronor utöver den frivilliga pension, som eventuellt beretts honom.

Vid avvägandet av storleken av det totala pensionsbelopp, som härvidlag
kan komma i fråga, måste man av naturliga skäl i viss mån bortse
från förhållandena i de större städerna och låta levnadsstandarden i mindre
samhällen och på landsbygden bliva utslagsgivande. Enligt inhämtade upplysningar,
huvudsakligen avseende mellansvenska fabriks- och brukssamhällen,
beredas förutvarande arbetare genom arbetsgivarens försorg kontanta pensioner,
vilka tillsammans med de jämlikt pensionsförsäkringslagen utgående
pensionsförmånerna uppgå till belopp mellan 400 och 500 kronor.

Då en frivillig pension å 200 kronor jämte ovan omförmälda förmåner i
form av pension för obligatoriska avgifter och pensionstillägg skulle ge ett
sammanlagt pensionsbelopp å 475 kronor, har nämnda belopp för den frivilliga
pensionen valts som utgångspunkt vid följande beräkningar.»

Motionärerna beräkna antalet inom industriens olika grenar sysselsatta
manliga arbetare, som uppnått 65 års ålder, till 16,170. Av dessa arbetare
beräknas 11,190 hava uppnått 67 års ålder. Genomsnittskostnaden för beredande
åt dessa arbetare av frivilliga pensioner å 200 kronor beräknas av motionärerna
utgöra, för arbetare som uppnått 65 år 1,772 kronor och för arbetare
som uppnått 67 år eller högre ålder 1,650 kronor.

Motionärerna fortsätta härefter:

»Skulle man kunna utgå från att staten för det här omhandlade, i hög grad
behjärtansvärda ändamålet ville bidraga med en väsentlig del, förslagsvis
1,200 kronor, av det per arbetare erforderliga beloppet, finnes all anledning
antaga att i ett stort antal fall det resterande beloppet, enligt beräkningarna
genomsnittligt utgörande 572, respektive 450 kronor, skulle kunna tillskjutas
av arbetsgivarna.

I dylikt fall kunde en arbetare, för vilken frivillig avgift erlagts med erforderligt
belopp, erhålla dels motsvarande pension å 200 kronor, dels, därest han
är arbetsoförmögen, avgiftspension och pensionstillägg å sammanlagt cirka
275 kronor och sålunda en total pension å cirka 475 kronor.

Är han vid avskedandet ännu icke arbetsoförmögen i pensionsförsäkringslagens
mening och kan följaktligen ej komma i åtnjutande av den mot obliga -

116

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

toriska avgifter svarande pensionen jämte pensionstillägg, bör arbetsgivaren
tillförsäkra Honom en pension å 275 kronor utgående tills arbetsoförmåga inträtt,
vilket regelmässigt lärer bliva fallet omkring 67 års ålder. Engångskostnaden
för en till denna ålder utgående temporär livränta å nämnda belopp
utgör enligt den nyligen bildade arbetarpensionskassans grunder för en 65-åring 576 kronor och för en 66-åring 297 kronor.

Det kan i detta sammanhang förtjäna uppmärksammas, att ett sådant bidrag
från statens sida på 1,200 kronor per pensionerad arbetare skulle samtidigt
minska det allmännas utgifter för underhållet av arbetslösa arbetare, eftersom
en ung arbetslös förutsättes komma i den gamle pensionerade arbetarens ställe.
Kostnaderna per arbetare och år i reservarbetena torde sålunda i medeltal
uppgå till omkring 1,500 kronor.

Att mera bestämt beräkna utgifterna för ett dylikt tillskott från staten till
den frivilliga pensioneringen av gamla arbetare är för närvarande fullständigt
omöjligt och synes också knappast nödvändigt. Förutsätta vi emellertid
att av de omkring 16,000 arbetare, vilka beräknas vara över 64 år inom den
svenska industrien, hälften eller omkring 8,000 på detta sätt skulle komma
att pensioneras, bleve statens kostnader 9,600,000 kronor eller i avrundat tal
10 miljoner kronor.

Örn de ovan gjorda beräkningarna skett med hänsyn till den manliga ungdomen
inom industrien på den grund att de av oss föreslagna åtgärderna
närmast tagit sikte på denna form av ungdomsarbetslöshet, betyder detta icke,
att det föreslagna anslaget ej skulle kunna tagas i anspråk även för andra
slag av ungdomsarbetslöshet, i den mån detta kan visa sig lämpligt.

Handhavandet av anslaget bör ske genom den centrala myndigheten för
vår arbetslöshetspolitik, för närvarande arbetslöshetskommissionen, och administrationen
därav bör ske på samma sätt som den övriga arbetslöshetspolitiken.
Arbetslöshetskommissionen bör sålunda på lämpligt sätt, framför allt
givetvis genom de lokala arbetslöshetskommittéerna, undersöka i vad mån det
kan befinnas lämpligt både ur synpunkten av ungdomsarbetslöshetens omfattning
och karaktär samt effektiviteten ur arbetslöshetssynpunkt att använda
anslaget i fråga för att medverka vid den frivilliga pensioneringen av äldre
arbetare. Tillskottet av offentliga medel bör i varje fall icke sättas högre än
det belopp av 1,200 kronor per arbetare, varmed ovan räknats, men kan väl
i särskilda fall, om så befinnes lämpligt, sättas lägre. Avtal böra givetvis
träffas med arbetsgivarna angående villkoren för statsbidraget, varvid bland
annat bör tillses, att nödiga garantier givas för att ett motsvarande antal
unga arbetare skola få sysselsättning samt i de fall då den pensionerade icke
är invalid att den ovan omtalade temporära pensionen på ett betryggande sätt
säkerställes. Det närmare utformandet av dessa villkor för det föreslagna
statsbidraget torde böra uppdragas åt arbetslöshetskommissionen.»

över motionerna hava yttranden inhämtats från pensionsstyrelsen, kommerskollegium
och statens arbetsllöshetskommission. Till utskottet hava vidare
med anledning av motionerna inkommit skrivelser från chef matematikern vid

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

117

Livförsäkringsaktiebolaget Framtiden fil. doktor K. G. Hagström och aktuarien
i Svenska Personal-Pensionskassan E. Liedstrand.

Pensionsstyrelsen ingår icke i sitt yttrande på frågan, om och i vad mån
genomförandet av motionärernas förslag skulle vara ägnat att på ett verksamt
sätt tillgodose av dem angivet syfte, liksom icke heller på frågan örn
lämpligheten av att vidtaga åtgärder i den riktning, motionärerna avse, utan
avvaktan å den allsidiga undersökning rörande ungdomsarbetslöshetsfrågan,
vilken departementschefen enligt vad som anföres i propositionen nr 216 förklarat
sig ämna verkställa.

Styrelsen förklarar, att beräkningen av antalet i industrien sysselsatta manliga
arbetare, som överskridit 65 respektive 67 års ålder, torde böra anses
relativt osäker. Antalet arbetare i åldern över 65 år torde emellertid kunna
uppskattas till minst det i motionerna angivna, måhända ett eller annat tusental
däröver.

Styrelsen anför därefter bland annat följande.

Fixerar man i enlighet med motionärerna statsbidraget till högst 1,200 kronor
för varje arbetare, som pensioneras, skulle det begärda anslaget vara
tillräckligt för pensionering av minst 8,333 arbetare. Hur många arbetare,
som därutöver skulle kunna pensioneras, låter sig icke med någon större säkerhet
beräkna, då detta antal blir beroende av såväl arbetarnas fördelning å åldrar
över 65 år som de närmare grunder, vilka fastställas för statsbidragets utgående.
Örn man antager, att statsbidraget bestämmes till 2L av kostnaden för
en genast utgående pension å 200 kronor, dock högst 1,200 kronor, och grundar
kalkylerna å samma material rörande åldersfördelningen som motionärerna,
finner man, att ett anslag å 10 miljoner kronor blir tillräckligt för
pensionering av omkring 8,900 manliga arbetare, örn åldersgränsen dragés vid
65 år, och omkring 9,200 arbetare, örn åldersgränsen dragés vid 67 år. I
medeltal per pensionerad arbetare skulle statens bidrag sålunda komma att
uppgå till omkring 1,120, resp. 1,090 kronor.

Under angivna förutsättningar skulle — med bortseende från arbetsgivarnas
kostnader i vissa fall för en extra pension å 275 kronor, utgående intill
inträdd varaktig oförmåga till arbete — mot statens bidrag å 10 miljoner kronor
svara arbetsgivarbidrag till sammanlagt belopp av omkring 5.9 miljoner,
resp. 5.3 miljoner kronor, d. v. s. i medeltal per pensionerad arbetare omkring
660, resp. 580 kronor. För de olika arbetsgivarna skulle emellertid kostnaden
per pensionerad arbetare bliva mycket växlande, beroende på olikheten i arbetarnas
åldersfördelning inom olika företag.

Slutligen anser sig styrelsen böra påpeka, att ifrågavarande förslags genomförande
givetvis kommer att i någon mån medföra ökad belastning av anslaget
till pensionstillägg och understöd. Dels bygger ju förslaget därpå, att
invalida arbetare icke skola kvarhållas i tjänst, dels måste man räkna med,
att utdelandet av rena arbetsgivarpensioner i händelse av bifall till förslaget
kan komma att avtaga. Såväl antalet pensionstilläggs- och understödssökande
som tilläggens och understödens storlek komma sålunda självfallet att
påverka nämnda anslag i angivna riktning. I förhållande till anslagets storlek
torde emellertid ökningen av belastningen bliva föga betydande.

Statens arbetslöshetskommissions yttrande är av följande lydelse.

För den händelse en arbetarpensionering skulle bliva av något värde med
hänsyn till arbetsmarknadens nuvarande förhållanden — vilket med kom -

118

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17

missionens inställning till arbetslöshetsfrågan måste te sig såsom problemets
kärnpunkt — synes uppmärksamheten böra i första hand riktas på spörsmålet,
huruvida en pensionering av äldre arbetare i själva verket kan tänkas
leda till, att ett motsvarande antal nya arbetare vinna anställning. Det torde
icke utan vidare kunna förutsättas, att en arbetsgivare, som låter pensionera
en äldre arbetare, därmed också ovillkorligen är villig eller kan med hänsyn
till företagets ekonomiska bärkraft bereda anställning åt en yngre person,
och i varje fall synes det vara förenat med mycket stora svårigheter att erhålla
garantier för att nyintagna yngre arbetare skola vinna sysselsättning
under någon längre tid. Ett icke ringa antal arbetsgivare torde av rent humanitära
skäl låta äldre arbetare stanna kvar i tjänsten och syssla med sådant
mindre ansträngande arbete, vars utförande egentligen icke påkallas ur driftsekonomiska
synpunkter. Skulle dylika äldre arbetare pensioneras, torde de
i stor utsträckning icke komma att få några ersättare och pensioneringens
effekt sålunda bliva ur arbetsmarknadssynpunkt illusorisk.

Förbises bör ej heller risken för att den pensionerade arbetaren söker sig
över till nya arbetsområden, där han genom att utbjuda sin arbetskraft, i
vissa fall kanske mot lägre betalning, i själva verket komme att lägga beslag
på arbetstillfällen, som eljest skulle hava stått till de arbetslösas förfogande.
Åtskilliga exempel ur det dagliga livets erfarenheter torde redan nu
kunna åberopas som stöd för det berättigade i ett dylikt antagande. Framhållas
må även, att ett verksamt genomförande av en arbetarpensionering
lärer kräva en engångsinsättning av betydande kapital såväl av staten som
av resp. arbetsgivare. Ett bifall till motionen lär sålunda komma att föra
med sig ganska vittgående ekonomiska konsekvenser.

Motionären avser att tillerkänna arbetslöshetskommissionen viktiga funktioner
såväl i fråga örn utformandet utav pensioneringsbestämmelserna och vad
därmed hör samman som också vad angår handhavandet av de för ändamålet
anvisade medlen. Enligt kommissionens förmenande bör administrerandet av
de tilltänkta anordningarna icke anförtros åt kommissionen utan åt statens
sakkunniga organ på förevarande område, Kungl. Pensionsstyrelsen. Givetvis
kan dock ett visst samarbete tänkas böra äga rum mellan sagda ämbetsverk
och arbetslöshetskommissionen, på det att eventuella pensioneringsåtgärder
må komma att inriktas allenast på sådana kommuner och företag, där
desamma äro påkallade och kunna förväntas medföra gynnsamt resultat även
såsom medel i kampen mot arbetslösheten.

Med hänsyn till förslagets betydelse och svårigheten att för närvarande
överblicka dess innebörd och konsekvenser, synes det kommissionen riktigast,
att en grundlig utredning verkställes, innan statsmakterna binda sig för den
av motionären föreslagna anordningen.

Kommerskollegium anför bland annat följande.

I och för sig synes motionärernas tanke tilltalande, men det lärer dock vara
ganska ovisst, i vilken utsträckning metoden skulle för närvarande kunna
finna praktisk tillämpning. Frånsett industriens förmåga, generellt sett, att
prestera det ekonomiska bidrag till pensioneringen, som förslaget förutsätter,
torde det vara osäkert, örn motionernas antagande, att företagen hava möjlighet
anställa nya arbetare, i samma mån som äldre och uttjänta entledigas,
motsvarar verkligheten. För att fullt bedöma situationen skulle erfordras en
detaljinventering av de olika industriernas ställning i sagda avseende. Kollegium
har på olika vägar sökt inhämta upplysning om nämnda förhållanden,
men funnit, att tillräckligt material ej står att erhålla utan en undersökning,
som skulle kräva väsentligt mera tid och omgång, än den korta
fristen för remissens besvarande medgiver. Kollegium anser sig därför på

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

119

denna punkt icke kunna göra något uttalande. I allt fall finner Kollegium
det sannolikt, att en sådan utredning komme att visa rätt stora skiljaktigheter
mellan olika industrigrenar såväl som mellan olika företag inom samma eller
närbesläktade branscher. Kollegium måste därför för sin del tillsvidare lämna
frågan örn den föreslagna''åtgärdens effektivitet öppen.

Vidare skulle förslagets genomförande innebära ett ekonomiskt stöd at en
avsevärd del av de arbetsgivare, som skulle kunna begagna sig därav. Mångå
av dessa skulle uppenbarligen komma att få kostnader, av icke ringa, storlek,
vilka enligt nuvarande förhållanden skulle hava kommit att helt påvila dem,
överflyttade från sig till det allmänna. Enär förslaget omfattar .arbetsgivare
inom industrien, men icke inom andra näringar, vilka kunna^ vara i lika starkt
behov av stöd som industrien, föreligger uppenbarligen på denna punkt en
motsättning, som icke vore lycklig. Likartad vore givetvis motsättningen
mellan i tjänst varande arbetare och andra äldre personer, som i manga tall
skulle önska komma i åtnjutande av den förmån, förslaget avser.

Slutligen lärer man ej kunna bortse från att ett omedelbart genomförande
av motionärernas pensioneringsplan kunde fa konsekvenser av betydande principiell
räckvidd. Visserligen förklara sig motionärerna icke avse en permanent
åtgärd utan endast ett inskridande från det allmännas sida. för en enstaka
gång. Men däri ligger ingen garanti mot att åsiktsbildningen inom
de närmast intresserade kretsarna skulle, röna inverkan av sagda tillfälliga
statsingripande och att åtgärden därmed i. viss mån kunde försvara lösningen
av det redan därförutan ur statsfinansiella och socialpolitiska synpunkter
mycket komplicerade problemet örn arbetarnas ålderspensionering.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, anser sig Kollegium icke kunna tillstyrka
ett omedelbart genomförande av det i motionerna framlagda, förslaget.

Däremot förordar Kollegium, att förslaget göres till föremål för närmare utredning
på lämpligt sätt, exempelvis i samband med den fortsatta utredningen
rörande ungdomsarbetslösheten.

Visserligen behjärtar utskottet livligt det av motionärerna avsedda syftet. Utskottet.
Vad statens arbetslöshetskommission och kommerskollegium anfört i de avgivna
yttrandena synes utskottet emellertid vara av beskaffenhet, att ett bifall
till det i motionerna framställda yrkandet nu icke torde kunna ifrågakomma.

Som villkor för statsbidrag skulle enligt motionärerna uppställas, att vederbörande
arbetsgivare i stället för den pensionerade arbetaren skulle anställa
en ung arbetslös arbetare. Såsom arbetslöshetskommissionen påpekat, torde
förhållandena emellertid ofta vara sådana, att de gamla arbetarna utföra ett
kanske ej strängt nödvändigt arbete och sålunda i själva verket ej krä\a
någon ersättare. Även om en ung arbetslös arbetare anställes i stallet for
den pensionerade, kan för övrigt någon garanti för att den anställde skulle
bibehållas vid sill anställning icke erhållas. I de talrikt förekommande fall,
då yrkeskunniga arbetare i sina bästa år entledigas på grund av depressionen,
måste det för arbetsgivaren vara mindre tilltalande att med förbigående
av den tillgängliga yrkesutbildade arbetskraften anställa unga arbetare,
vilka först måste skolas, innan de kunna vara till effektiv nytta. Bland de
permittcrade arbetarna, vilka avvakta möjligheten till förnyad anställning,
måste det väcka missnöje att på dylikt sätt bliva förbigångna vid anställning
av ny arbetskraft.

120

Särskilda utskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Även om man torde kunna utgå ifrån att såväl arbetsgivare som arbetare
lojalt komme att medverka till vinnande av det avsedda syftet, kan man således
varken undvika svårigheter eller missnöje bland de intresserade parterna.

•

Härtill komma de olägenheter, som uppstå genom att den föreslagna anordningen
allenast skulle vara en engångsåtgärd. De arbetare, som under
något av de närmaste åren skulle uppnå 65 års ålder, skulle säkerligen — i
synnerhet örn depressionen fortsätter — anse sig kunna ställa berättigade krav
pa att också fa bliva delaktiga av samma pensionering. En upprepning av
åtgärden måste givetvis, på sätt kommerskollegium påpekat, komma att försvåra
lösningen av problemet örn folkpensioneringen.

Då utskottet alltså anser sig böra avstyrka bifall till motionerna, vill utskottet
emellertid tillstyrka, att fragan göres till föremål för närmare utredning
i samband med den allmänna utredning av medlen emot ungdomsarbetslösheten,
som departementschefen förebådat i propositionen nr 216.

Värnplikt sövning ar. Bidrag till kontant avlöning åt yngre jordbruksarbetare.

I motionen 1:161 har, såvitt nu är i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning och förslag till
innevarande ars riksdag rörande inkallelse till värnpliktsövningar som ett
medel för bekämpande av ungdomsarbetslösheten.

Vidare har andra lagutskottet i sitt av innevarande års riksdag godkända
utlåtande (nr 4) i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn frikallelse, helt eller delvis, för vissa värnpliktiga från värnpliktens
fullgörande under fredstid, dels ock i ämnet väckta motioner anfört, att det
enligt utskottets mening syntes förtjäna att tagas i övervägande vid meddelande
av föreskrifter örn användningen av de anslag, som komma att beviljas
för arbetslöshetens bekämpande, i vad mån medel därifrån böra ställas till
förfogande för att möjliggöra, att värnpliktiga, som i händelse av bifall till
utskottets förslag icke inkallas till tjänstgöring, men som på grund av arbetslöshet
önska frivilligt anmäla sig till fullgörande av värnplikt, skola kunna
tillåtas göra detta.

De för årets värnpliktiga bestämda tidpunkterna för inryckning till första
tjänstgöring vid armén äro vid tiden för riksdagens behandling av förevarande
ärende förbi med undantag beträffande en kontingent vid Göta livgarde,
vilken är inkallad till den 30 innevarande juni. På grund härav har ritskottet
icke funnit anledning att närmare ingå på frågan, huruvida och i vad mån
för arbetslöshetens bekämpande för nästa budgetår avsedda medel böra komma
till användning för värnpliktstjänstgöring. Motionen 1:161 torde alltså
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd. I

I motionen II: 24 har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte bemyndiga arbetslöshetskommissionen
eller annan myndighet att i den utsträckning, som kan finnas

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

121

lämpligt i fråga örn arbetslös ungdom, som annars på annat sätt skulle bli
föremål för det allmännas omvårdnad, använda för arbetslöshetsunderstöd
anslagna medel till att utbetala måttliga kontanta löner åt bevisligen arbetslösa
ynglingar, vilka kunna vara villiga att antaga tjänst å mindre jordbruk,
som äro i behov av arbetskraft, men vilkas ägares ekonomiska ställning icke
möjliggör utbetalande av kontanta löner utöver kost och logi.

De yttranden av lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen, varom ovan omförmälts
i samband med utskottets behandling av motionen II: 493, avse även
motionen II: 24.

Under åberopande av vad utskottet anfört såsom skäl för hemställan örn Utskottet.
avslag å motionen II: 493 får utskottet avstyrka bifall jämväl till motionen
11:24.

Skrivelseförslag.

Vid behandlingen av vissa detaljspörsmål har utskottet funnit förnyad utredning
erforderlig för ernående av en mera definitiv lösning, än som befunnits
nu vara möjlig att uppnå. Utskottet har för avsikt att här i ett sammanhang
behandla de frågor, i vilka utskottet av sådan anledning ansett framställning
böra göras till Kungl. Maj:t.

En av de sidor av arbetslöshetsproblemet, vilka visat sig mest svårlösta,
avser förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen och den allmänna
fattigvården. Denna fråga är av betydelse såväl vad avser arbetslöshetsförsäkringen
som beträffande reservarbetena och kontantunderstödsverksamheten.
Ur olika synpunkter är det i hög grad önskvärt, att en bestämd
gräns kan uppdragas mellan dessa båda hjälpformer, så att sammanblandning
undvikes och det icke förekommer, att en och samma person samtidigt
åtnjuter understöd från flera håll för samma hjälpbehov. Den lösning av
detta problem, som utskottet i det föregående och, vad angår försäkringen, i
särskilt utlåtande tillstyrkt beträffande nyss avsedda hjälpformer, innebär
i fråga örn försäkringen och reservarbetena, att den omständigheten, att
fattigvård åtnjutes, icke skall inverka på vederbörandes rätt till daghjälp
från försäkringen eller till hänvisning till reservarbete. Vad angår kontantunderstöd
med statsbidrag har däremot förordats den regeln, att sådant understöd
icke annat än i vissa undantagsfall skall få utgå samtidigt med fattigvård.

Då arbetslöshet icke i och för sig grundar rätt till fattigvård utan meddelande
därav i sådant fall beror på vederbörande kommuns fria prövning
jämlikt fattigvårdslagens 2 §, föreligger häri en anledning till lokal ojämnhet,
som skulle göra det obilligt att i förevarande hänseende nu uppdraga en
allmänt gällande gränslinje. Även i andra avseenden möta tills vidare svårigheter
vid frågans behandling. En särskild punkt, där den av Kungl. Majit

122

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

föreslagna och av utskottet tillstyrkta regeln icke kan anses innebära en definitiv
lösning, rör förhållandena för deni, som under vistelse på annan ort än
den, där de äro mantalsskrivna, på grund av arbetslöshet bliva i behov av
hjälp. I vissa motioner (1:128 och 11:237) har därutinnan föreslagits en
regel avvikande såväl från gällande bestämmelser som från Kungl. Maj:ts
förslag (se bilaga N). I samma motioner har vidare, i syfte att erhålla
bättre samarbete och därigenom minska antalet fall av dubbelersättning,
yrkats, att minst två av arbetslöshetskommitténs ledamöter skola
tillhöra eller vara tjänstemän hos fattigvårdsstyrelsen samt att genom
ett med fattigvårdsstyrelsen gemensamt register över hjälpsökande eller
annan särskild anordning skall i kommun, där offentlig arbetslöshetshjälp
utgår, förebyggas, att dubbelunderstöd lämnas. Utskottet anser emellertid
icke heller dessa spörsmål lämpligen böra nu mera definitivt avgöras, utan
böra samtliga hithörande frågor i ett sammanhang göras till föremål för utredning.
Därvid böra de sålunda framkomna uppslagen beaktas. Tillika
bör givetvis — såsom i annat sammanhang antytts -—• beaktas sambandet
med motsvarande problem beträffande förhållandet mellan fattigvården och
andra socialförsäkringsgrenar, ett spörsmål som ligger under behandling hos
särskilda sakkunniga, de s. k. organisationssakkunniga. Enligt utskottets
mening är det emellertid med hänsyn till den synnerligen stora aktualitet, som
frågan äger med avseende å arbetslöshetshjälpen, i hög grad önskvärt, att
denna del av problemet bringas åtminstone något närmare sin lösning och upptages
till förnyad behandling utan att förslag avvaktas beträffande förhållandet
mellan socialförsäkringen och fattigvården i allmänhet.

Med stöd av det anförda och med hänvisning till vad utskottet i samma ämne
anfört i sitt utlåtande angående arbetslöshetsförsäkringen tillstyrker utskottet,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam
utredning rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen
i dess olika former samt den allmänna fattigvården. I

I nyssnämnda motioner har även upptagits till behandling en annan viktig
fråga, som nära sammanhänger med den nyss berörda. Med utgångspunkt
från det förhållandet, att kommunerna för närvarande i stor utsträckning
bedriva hjälpverksamhet i anledning av arbetslöshet utan bidrag av
statsmedel och utan att från statens sida bestämmelser därför meddelats eller
kontroll över verksamheten utövas, hava motionärerna ansett, att en sådan
kontroll vore nödvändig för uppnående av en enhetlig och rationell arbetslöshetshjälp.
Motionärerna hava därför i det förut omförmälda, av dem framlagda
förslaget till lag örn offentlig arbetslöshetshjälp åt oförvållat arbetslösa
intagit bestämmelser av den innebörd, att kommun, som bereder understöd
åt oförvållat arbetslösa, skall vara skyldig underkasta sig reglering enligt
lagen. I detta hänseende går lagförslaget ut på att den enbart kommunala
hjälpverksamheten skall i allt väsentligt vara underkastad samma
bestämmelser beträffande avgränsning av klientelet, reglering av formerna
för verksamheten, arbetslönens storlek, förhållandet till arbetskonflikter

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

123

o. s. v., som föreslås för deri statsunderstödda verksamheten. I sammanhang
härmed hava motionärerna också påpekat, att för närvarande ovisshet råder
rörande den utsträckning, i vilken kommunerna äro berättigade att lämna
arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär. I syfte att härutinnan vinna
klarhet och på samma gång ernå den önskvärda regleringen av kommunernas
självverksamhet är det, som motionärerna förordat, att de av dem föreslagna
bestämmelserna skulle av statsmakterna antagas i form av en lag.

Utskottet delar till fullo den uppfattningen, att nuvarande förhållanden med
avseende å den kommunala icke statsunderstödda arbetslöshetshjälpen i många
avseenden äro otillfredsställande. Detta gäller framför allt frånvaron av enhetlig
reglering och kontroll. Av utskottet införskaffad utredning har utvisat
att — såsom framgår av bilaga H till detta utlåtande — de arbetslöner,
som utgå vid rent kommunala reservarbeten, äro ytterligt skiftande. Även
beträffande kommunernas inställning till andra frågor, som i det föregående
ansetts tarva en utförlig reglering, torde motsvarande ojämnhet råda. Utskottet
ansluter sig tillika till den meningen, att ett klarläggande är önskvärt
beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp
utan fattigvårds karaktär.

Ehuru utskottet sålunda funnit dessa frågor vara av stor vikt, har utskottet
icke funnit det vara möjligt att nu föreslå riksdagen att skrida till definitiva
åtgärder. Enligt utskottets uppfattning är en ytterligare utredning nödvändig,
innan ståndpunkt tages till de nyss berörda frågorna. Utskottet förordar
alltså, att riksdagen hos Kungl. Maj :t gör hemställan örn dylik utredning, vilken
torde böra företagas med all möjlig skyndsamhet.

Vid sin behandling av förevarande frågor har utskottet icke kunnat undgå
att beakta ett gammalt spörsmål rörande kommunernas inställning till mötande
av kristidsproblemen. Med godkännande av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet
hava de två senaste riksdagarna beviljat särskilda anslag till s. k. statliga
beredskapsarbeten. Dylika åtgärder vila på den uppfattningen, att det måste
anses riktigt, att staten koncentrerar sin företagsverksamhet till depressionstider,
då det enskilda initiativet i stor utsträckning fattas, och i stället inskränker
sin verksamhet på näringslivets områden under högkonjunktur, då god
tillgång finnes till arbetstillfällen. Uppenbarligen möter samma problem för
kommunernas vidkommande. Såsom redan i skrivelse år 1912, nr 262, av
riksdagen framhölls, är det från denna utgångspunkt även önskvärt, att kommunerna
äga möjlighet och uppmuntras att på motsvarande sätt planera för
framtiden. En dylik planering möter för närvarande hinder i kommunallagarnas
regler därom, att inkomst- och utgiftsstaten fastställes för varje år såsom
en enhet för sig. En utredning synes utskottet med hänsyn till det anförda
böra företagas rörande vad som kan åtgöras för att i dessa hänseenden åstadkomma
en jämväl ur statens synpunkt önskvärd förändring. I samband härmed
står tydligen motsvarande regel om förbud mot kommunal fondbildning.
Jämväl frågan örn ändrade bestämmelser härutinnan utgör ett spörsmål, som
sedan lång tid tillbaka varit föremål för utredning, utan att ännu någon defini -

124

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

tiv lösning uppnåtts. Då utskottet nu förordar utredning rörande en rationell
planläggning av kommunernas arbeten, utgår utskottet från att spörsmålet örn
den kommunala fondbildningen därvid röner vederbörligt beaktande.

Det återstår ännu en fråga, i vilken utskottet funnit sig böra förorda utredning.
Da utskottet i det föregående tillstyrkt bibehållande av statens arbetslöshetskommissionen
såsom centralorgan för den statliga och statskommunala
reservarbetsverksamheten såväl som för den statsunderstödda kontanta arbetslöshetshjälpen,
har utskottet tillika ansett att, då man nu finge räkna med att
de statliga arbetslöshetsåtgärderna komma att bliva en under längre tid bestående
anordning, man torde böra eftersträva ett mera definitivt ordnande av frågan
örn centralorganet än som kan anses ligga i bibehållandet av kommissionen
i dess nuvarande form och sammansättning. Även i detta avseende anser utskottet
således en närmare utredning böra äga rum. Därvid böra beaktas de olika
uppslag till frågans lösning, som i skilda sammanhang framkommit, av vilka
utskottet vill nämna verksamhetens inflyttande i socialstyrelsen, där en på
särskilt sätt sammansatt byrå skulle handhava densamma, samt inrättandet av
ett permanent ämbetsverk av den mera traditionella typen. Jämväl må erinras
örn att Kungl. Maj :t i årets propositioner beträffande de föreslagna beredskapsarbetena
förordat en sådan anordning, att den centrala ledningen av beredskapsanordningen
skulle omhänderhavas av en byrå inom socialdepartementet. Frågan
äger således nära sammanhang med spörsmålet örn en mer eller mindre genomgripande
omorganisation av socialstyrelsen, en fråga örn vilken riksdagen
vid skilda tillfällen uttalat, att den borde snarast möjligt bringas till sin lösning.
Det synes i anslutning till det anförda angeläget att vid den fortsatta
behandlingen av sistnämnda fråga noga beaktas vad utskottet sålunda anfört
rörande arbetslöshetsverksamhetens definitiva ordnande.

Sammanställning rörande arbetseffekt och kapitalinvestering vid genomförande
av de tillstyrkta förslagen. I

I fråga örn det program till bekämpande av arbetslösheten, som utskottet
ansett sig böra tillstyrka, må här framläggas följande sammanställning rörande
dels tillstyrkta anslag, dels ock den arbetseffekt samt den totala kapitalinvestering,
som man kan vänta sig att uppnå genom dessa anslag (sid. 125).

Rörande denna sammanställning må anföras följande.

Vid uppskattningen av arbetseffekten av de förordade arbetena i öppna
marknaden har i alla fall, där så låtit sig göra, tillämpats samma beräkningsgrunder
som i propositionerna nr 211 och nr 212. Vad angår anslagen till lån och
subvention till enskild företagsamhet har, lika litet som i propositionen beträffande
den förstnämnda anslag motsvarande posten till främjande av enskild
företagsamhet m. m., räknats med någon direkt arbetseffekt. För de
kommunala, respektive statliga beredskapsarbetena har räknats med propositionens
siffror för de slag av arbeten, som här närmast kunna beräknas komma

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

125

Anslag	Anslags-belopp milj. kr.	Kostnad, belöpande på	Summa	Antal årsarbetare (1 år = 10 arbets-månader)
Kommuner milj. kr.	Andra milj. kr.	milj. kr.
Statliga byggnader........	12.7			12.7	1,310
Isbrytare m. m...........	2.1	—	—	2.1	620
Inlandsbanan ...........	4.0	—	—	4.0	900
Statsbana Malung—Vansbro ....	0.8	—	—	0.8	240
Understöd åt enskilda järnvägar . .	1.5	—	_	1.5	—
Arbetarsmåbrukslånefond......	2.5	—	—	2.5	500
Vedeldning m. m..........	1.075	—	1.425	2.5	1,230
Torrläggningsföretag........ Tillfälliga skogsvårdsåtgärder ....	4.01 5.0/	—	10.2	19.2	12,770
Statsbeställningar.........	10.7	—	_	10.7	2,200
Statliga beredskapsarbeten.....	3.0	—	—	3.0	450
Kommunala beredskapsarbeten . . .	8.5	2.8	—	11.3	2,310
Skenfria korsningar........	7.0	—	1.0	8.0	1,500
Broar och hamnar.........	6.0	—	2.2	8.2	1,840
Främjande av bostadsbyggande . . .	15.0	—	50.0	65.0	9,300
Lån till främjande av enskild före-tagsamhet ...........	10.0		35.0	45.0
Subventioner till främjande av enskild företagsamhet..........	3.5	_	_	3.5
Bidrag till täckdikningar.....	1.0	—	3.0	4.0	2,425
Bidrag och lån till gödselvårdsanlägg-ningar.............	1.2		0.4	1.6	640
Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo..........	0.5	—	1.5	2.0	1,500
Reservarbeten ...........	55.0	25.o	—	80.0	34,280
Summa	155.075	27.8	104.725	287.6	74,015
Tillkommer: av domänverkets markinköpsfond: Byggnads- m. fl. arbeten å vissa styck-ningslotter...........	0.7			0.7	200

ifråga. Vad angår reservarbetslinjen har räknats nied en väsentlig överflyttning
från den statliga till den statskommunala sidan. I fråga om anslaget
av domänverkets markinköpsfond har man vid beräkningen av försiktighetsskäl
utgått från att hela beloppet skall användas till husbyggnader.

Jämväl vid uppskattningen av den totala kapitalinvesteringen och den kommunala
andelen däri har räknats med utgångspunkt från nyssnämnda propositioner.

Till jämförelse må erinras, att den beräknade sammanlagda direkta arbetseffekten
enligt propositionerna var 72,500 man (60,500 man i beredskapsarbeten
och arbeten på öppna marknaden samt 12,000 man i genomsnitt för återstående
reservarbeten, allt räknat efter förkortad arbetstid, motsvarande full
sysselsättning under tio månader). Den direkta effekten av utskottets program
skulle således bliva något större än enligt propositionen, oaktat sammanlagda
anslagssumman för arbetslinjen är 155 miljoner kronor mot 190 miljoner kronor
enligt Kungl. Maj:ts förslag. Förklaringen härtill ligger uppenbarligen till
största delen i den av utskottet förordade förskjutningen till förmån för reserv -

126

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

arbetena och till de jämförelsevis billiga åtgärderna till båtnad för jordbruk och
skogsbruk.

Vid bedömandet av de här återgivna sysselsättningstalen bör givetvis ihågkommas,
att större delen av de förordade arbetena äro avsedda att utföras på
den öppna arbetsmarknaden och att de alltså icke kunna beräknas annat än till
viss del direkt komma de hjälpsökande arbetslösattill godo.

Vidare må nämnas, att i dessa beräkningar hänsyn icke tagits till den
sysselsättning, som indirekt blir följden av de arbeten, som enligt utskottets
förslag skulle igångsättas.

Sammanfattning rörande reglerna för reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet
m. m.

I fråga örn de av utskottet förordade reglerna för den speciella hjälpverksamheten
i anledning av arbetslösheten må meddelas följande sammanfattning.

Inledning.

Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten i anledning av arbetslösheten
bedrives under tre huvudformer, nämligen dels genom enligt särskilda
regler anordnade arbeten (statliga och statskommunala reservarbeten), dels
genom bidrag till kontantunderstödsverksamhet (dagunderstöd och hyreshjälp)
och dels genom understödjande av vissa särskilda åtgärder (kursverksamhet,
frivillig arbetstjänst m. m.).

Verksamheten bör, så långt ske kan, inriktas på att inom ramen av tillgängliga
anslag bereda arbete åt största möjliga antal arbetslösa, därvid statskommunala
reservarbeten företrädesvis böra komma till utförande.

Avd. I. Organisationen.

Kap. I. Centralorgan.

1. Den centrala ledningen av hjälpverksamheten utövas av statens arbetslöshetskommission,
vilken äger att med avseende å verksamheten meddela anvisningar
och råd.

2, a) Prövning av klagomål över arbetslöshetskommissionens beslut i frågor,
som röra grunderna för bestämmande av arbetslönens storlek, ankommer
på en särskild, av Kungl. Maj :t utsedd nämnd.

Klagomål föranleder icke att verkställigheten av beslutet uppskjutes.

över nämndens beslut får klagan ej föras.

b) Nämnden skall bestå av ordförande och fyra andra ledamöter, samtliga ut -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

127

sedda för en tid av två år. Ordföranden skall äga juridisk utbildning. Av
ledamöterna skola två äga särskild insikt och erfarenhet beträffande arbetsförhållandena
och i övrigt beträffande ärenden av social natur. De två övriga
ledamöterna skola representera kommunal erfarenhet, den ene på landsbygden
och den andre i städerna. För samtliga ledamöter skola finnas suppleanter, utsedda
i enahanda ordning och med motsvarande kvalifikationer som ledamöterna.

c) För giltighet av nämndens beslut fordras, att tre äro örn beslutet ense.

d) Ersättning till ledamöter eller suppleanter utgår med visst, av Kungl.
Majit bestämt belopp per sammanträdesdag.

e) Instruktion för nämnden fastställes av Kungl. Majit.

Kap. II. Lokalorgan.

1. a) De lokala åtgärderna för den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten
omhänderhavas inom varje kommun av ett särskilt tillsatt organ (arbetslöshetskommitté);
kommun dock obetaget att överlämna handhavandet av
ifrågavarande verksamhet åt lämplig ordinarie kommunal myndighet.

b) Där med hänsyn till lokala förhållanden så prövas lämpligt, må arbetslöshetskommitté
vara gemensam för två eller flera kommuner.

2. a) Lokalorganet bör verka för och själv vidtaga de åtgärder, vilka inom
området för dess verksamhet kunna tjäna till att förebygga arbetslöshet eller
mildra verkningarna därav, ävensom för sådant ändamål samarbeta med myndigheter
och andra.

b) Lokalorganet bör jämväl noga tillse, att hjälpverksamheten begränsas
till vad som av verkligt behov påkallas och särskilt att den icke kommer arbetsovilliga
eller eljest därtill icke berättigade till godo.

c) Inträffar arbetskonflikt, som berör arbetslösa, vilka äro föremål för
lokalorgans verksamhet, åligger det organet att därom omedelbart underrätta
arbetslöshetskommissionen.

3. a) Arbetslöshetskommitté består av ordförande samt minst fyra och
högst tio ledamöter. För ordföranden och minst halva antalet ledamöter skola
finnas suppleanter.

b) Ordföranden och hans suppleant förordnas, efter anmälan av vederbörande
kommunala myndighet, av länsstyrelsen för viss tid, länsstyrelsen obetaget
att före nämnda tids utgång återkalla förordnandet. Anmälan örn förordnande
och örn återkallelse därav skall av länsstyrelsen omedelbart göras till arbetslöshetskommissionen.

c) Ledamöter och deras suppleanter utses för viss tid i stad av stadsfullmäktige
samt på landet av kommunalfullmäktige. Örn vals förrättande och
utgång skall arbetslöshetskommissionen omedelbart underrättas.

d) Kommitté bör vara sammansatt på sådant sätt, att den inrymmer representanter
dels för de kommunala myndigheter, vilka äga särskild sakkunskap
å ifrågavarande område, dels ock för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen.
Finnes inom kommunen offentlig arbetsförmedlingsanstalt, bör en av kom -

128

<Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

mitténs medlemmar vara ledamot av styrelsen för eller tjänsteman hos sådan
anstalt.

e) Som ledamot eller suppleant må ej den tjänstgöra, som uppbär kontantunderstöd
eller är hänvisad till reservarbete eller åtnjuter fattigvård.

4. Arbetslöshetskommitté är beslutför, då ordföranden samt minst hälften
av övriga ledamöter, eller, örn deras antal ej är jämnt, minst hälften av
närmast högre tal äro närvarande och deltaga i beslutet. [Vid lika röstetal
gäller den mening, ordföranden biträder.

5. Revision av kommittés verksamhet verkställes av särskilda revisorer,
utsedda för samma tid sorn kommitténs ledamöter. Minst en av revisorerna
utses av länsstyrelsen efter anmälan av vederbörande kommunala myndighet,
övriga revisorer väljas på samma sätt som kommitténs ledamöter.

6. Där verksamheten omhänderhaves av ordinarie kommunal myndighet,
skall i revisionen av denna del av ifrågavarande myndighets verksamhet deltaga
minst en revisor, som efter anmälan av myndigheten utses av länsstyrelsen
för kalenderår.

7. örn utseende av revisorer, som avses under 5 och 6, skall anmälan omedelbart
göras till arbetslöshetskommissionen.

8. Till revisor, som utses av länsstyrelsen, må då så av arbetslöshetskommissionen
prövas skäligt med hänsyn till arbetsbördans storlek utgå arvode
med belopp, som av kommissionen bestämmes. Sådant arvode bestrides av
statsmedel samt utbetalas årsvis i efterskott.

Avd. II. Reservarbeten.

Kap. L Gemensamma bestämmelser.

1. Reservarbeten, som här avses, äro antingen statliga eller statsko minu -nala.

Statliga reservarbeten utföras i arbetslöshetskommissionens regi efter överenskommelser
med statliga myndigheter, vägstyrelser, kommuner eller enskilda.

Statskommunalt reservarbete kan bedrivas antingen i kommunens egen eller
ock i vederbörande vägstyrelses regi. Som statskommunalt reservarbete
kan också förekomma arbete, vilket av kommun eller vägstyrelse utföres efter
avtal med enskilda.

2. a) Intet slag av arbete skall principiellt vara uteslutet från att kunna
komma till utförande enligt reglerna för reservarbeten; dock med de inskränkningar,
som följa av b)—h).

b) Reservarbete skall vara ekonomiskt eller kulturellt berättigat.

c) Reservarbete skall komma staten, kommun eller annat allmänt rättssubjekt
till godo.

d) Som reservarbete må även upptagas arbete, som kommer enskild till godo,
såvida det utföres genom allmänt rättssubjekt.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

129

e) Arbetet bör vara sådant, att arbetslönen utgör en jämförelsevis stor del
av totalkostnaden.

f) Arbetet bör vara sådant, att varje arbetare med normal arbetsförmåga
lämpligen kan hänvisas till detsamma.

g) Arbetet bör i regel kunna bedrivas under vintern.

h) Som regel, ehuru icke ovillkorligt, skall iakttagas, att arbete bör kunna
upptagas, nedläggas, utökas eller inskränkas allt efter arbetslöshetens växlande
omfattning.

3. Det ankommer på lokalorganet att med iakttagande av de i punkterna
4—10 angivna reglerna bestämma vilka arbetslösa, som skola hänvisas till
reservarbete.

4. Till reservarbete må endast hänvisas den, som:

a) är svensk medborgare,

b) fyllt 18 år,

c) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete,

d) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande,
samt

e) på grund av arbetslöshet, som varat minst sex arbetsdagar, efter det ansökan
örn arbetslöshetshjälp gjorts, befunnits vara i behov därav.

5. Vid prövning av den arbetslöses behov skall hänsyn tagas till inkomster
och tillgångar hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar. Hänsyn bör
härvid icke tagas till sådana tillgångar som bohag eller arbetsredskap. Ej
heller må den omständigheten, att den arbetslöse har smärre besparingar eller
eget hem, utgöra hinder för hänvisning till reservarbete.

6. På arbetslöshetskommissionen ankommer att, där så prövas lämpligt,
bestämma, att endast sådana arbetslösa, som tillhöra vissa yrken, skola hänvisas
till reservarbete.

7. Såsom familjeförsörjare anses den, som har försörjningsskyldighet mot
make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt
bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant.

8. Hänvisning till reservarbete må ske, oavsett huruvida den arbetslöse
är mantalsskriven inom kommunen eller icke.

Vägras arbetslöshetshjälp åt person, som är mantalsskriven i annan kommun,
må vederbörande lokalorgan hänvisa honom att söka dylik hjälp i den
kommun, där han är mantalsskriven. I sådant fall kan understöd tilldelas
honom till bestridande av kostnaden för hans resa till mantalsskrivningskommunen,
och må statsbidrag utgå till halva beloppet av sådant reseunderstöd.

9. a) Den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller
på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet
lämpligt arbete eller utestängts från kontantunderstöd, må ej hänvisas till
reservarbete under viss tid, minst 4 veckor, efter det sådant förhållande inträffat.

b) Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning

att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 11 sami. Nr 17.

130

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till å
arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till
den arbetslöses personliga förhållanden eller arbetets natur.

c) Vad sålunda föreskrivits angående arbetskonflikt skall icke äga avseende
å konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal
eller av tillsynsmyndigheten över de erkända arbetslöshetskassorna
förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning
till arbetsvägran icke förelegat, dock att inom område, där kollektivavtal gäller,
sådan förklaring skall äga giltighet allenast för tid intill dess arbetsdomstolen
eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän, dessa
meddelat beslut angående konflikten.

10. Under tiden för arbetskonflikt må ej i reservarbete sysselsättas

a) den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål
för lockout) ;

b) den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch
anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler
meddelas av arbetslöshetskommissionen.

11. Vidkommande lönerna vid reservarbetena skall iakttagas, att arbetslöshetskommissionen
skall genom särskilda undersökningar på respektive orter
utröna den öppna marknadens gängse grovarbetarlöner. I den mån anledning
synes föreligga att antaga, att förändringar av lönenivån inträffat, böra nya
sådana undersökningar företagas. Med stöd av sålunda gjorda undersökningar
fastställer arbetslöshetskommissionen reservarbetslönen, vilken ej bör överstiga
den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning
beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och
skogsbruk. Vid ackordsprissättningen böra sådana åtgärder, vilka kunna medföra
en minskning i arbetsintensiteten, undvikas.

12. Da särskilda omständigheter därtill föranleda, må på vidkommande
orter vidtagas lämpliga åtgärder till vinnande av övergång från reservarbetena
till arbeten i öppna marknaden, exempelvis inskränkning av arbetets omfång
eller av arbetstiden.

13. Då särskilda omständigheter icke till annat föranleda, bör material
av inhemsk tillverkning användas vid reservarbetena.

Kap. II. Särskilda bestämmelser rörande statliga reservarbeten.

1. I överenskommelse angående anordnande av statligt reservarbete skall
bestämmas, till vilket belopp eller med vilken andel vederbörande uppdragsgivare
skall själv bidraga till kostnadernas bestridande. Därvid skall, då
fråga är om enskilda, dessas bidrag bestämmas på sådant sätt, att det minst
motsvarar det belopp, vartill värdet för dem av arbetet må skattas.

2. a) Kommun, som önskar erhålla sysselsättning för arbetslösa vid stat -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

131

ligt reservarbete, har att därom göra framställning till arbetslöshetskommissionen.

b) Kommissionen bestämmer för varje statligt reservarbete, till vilket antal
hänvisning av arbetslösa från olika kommuner må äga rum.

3. Kommun, som hänvisar arbetslös familjeförsörjare till deltagande i reservarbete
å ort med lägre reservarbetslön än den, som är gällande inom kommunen,
äger, där den arbetslöses familj finnes vara i behov av understöd, bestämma,
att ett särskilt ortstillägg till lönen skall genom arbetslöshetskommissionens
försorg utbetalas. Sådant ortstillägg får icke överstiga skillnaden
mellan reservarbetslönen inom den hänvisande kommunen och reservarbetslönen
för den plats, där arbetet utföres.

Av kommissionen utbetalat ortstillägg skall månadsvis återgäldas av den
hänvisande kommunen. För hårt skattetyngd kommun med omfattande arbetslöshet
äger kommissionen på ansökan helt eller delvis meddela befrielse från
återbetalningsskyldighet.

4. Till ogift person, som är underhållspliktig för barn inom eller utom äktenskap
under 15 år, kan utgå ett begränsat ortstillägg med högst det belopp,
som, därest kontantunderstödsverksamhet med statsbidrag bedreves i
den kommun, där fadern har hemortsrätt, skulle hava utbetalats för barnet,
dock ej högre än familjeförsörjare från samma kommun tillkommande belopp.

5. Nödig kostnad för den arbetslöses resa till plats, där arbete anvisats
honom, ersättes av statsverket.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må ersättning av statsmedel
utgå jämväl för den arbetslöses hemresa.

6. Där den arbetslöse med hänsyn till arbetsplatsens belägenhet ej kan bo i
sitt hem, skall han kostnadsfritt erhålla logi.

7. Vård för sjukdom åt reservarbetare, som ej med hänsyn till arbetsplatsens
belägenhet kan bo i sitt hem, bekostas i den omfattning, som prövas behövlig,
av staten.

8. Ersättning vid olycksfall utgår i enlighet med bestämmelserna i lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete.

Kap. m. Särskilda bestämmelser rörande statskommunala reservarbeten.

1. a) Statsbidrag till statskommunalt reservarbete utgår för varje kalendermånad
med högst hälften av det belopp, som under månaden sammanlagt i
arbetslöner utbetalats till de arbetslösa, vilka vid företaget beretts arbete, men
må, för varje arbetare och hel arbetsdag räknat, utgöra högst hälften av den
för orten fastställda reservarbetslönen, dock högst 3 kronor.

b) Härjämte må statsbidrag beviljas att utgå med högst hälften av det belopp,
vartill kostnaderna för material, transporter och arbetsledning skäligen
kunna uppskattas vid kostnadsberäkningarna. Örn de verkliga kostnaderna
befinnas lägre än de beräknade, skall statsbidraget nedsättas, så att det motsvarar
allenast så stor del av de verkliga kostnaderna, som det beviljade statsbidraget
utgjort av de beräknade kostnaderna.

132

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

c) Till statskommunalt reservarbete, som avser nyanläggning, omläggning
eller förbättring av allmän väg, må statsbidrag beviljas att utgå med tre
fjärdedelar av den beräknade kostnaden för själva vägarbetet. Örn den verkliga
kostnaden för ett arbetes utförande befinnes lägre än den beräknade, skall
statsbidrag utgå allenast med så stor del av den verkliga kostnaden, som det
beviljade statsbidraget utgjort av den beräknade kostnaden.

d) Då särskilda skäl därtill föranleda, må statsbidrag enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande utgå med högre belopp — alltså, då fråga är örn statsbidrag beräknat
på utbetalade arbetslöner, jämväl överstigande 3 kronor per arbetare
och arbetsdag -— än under a)—c) angivits; då fråga är örn under c) avsett
företag må Kungl. Majit jämväl bevilja bidrag till marklösen m. m. enligt de
grunder, som angivas i § 3 mom. 3 av nu gällande kungörelse angående statsbidrag
till allmänna vägars byggande m. m.

2. Kommun eller vägstyrelse, som ämnar anordna statskommunalt reservarbete,
har att, innan arbetet påbörjas, inhämta arbetslöshetskommissionens
medgivande därtill samt hos kommissionen göra ansökan örn statsbidrag. Vid
dylik framställning skola fogas dels fullständig redogörelse angående företagets
beskaffenhet och omfattning (ritningar och kostnadsberäkningar), angående
planen för dess bedrivande samt dess betydelse för orten, dels uppgift
örn det antal arbetslösa, som beräknas erhålla anställning vid företaget, och
den beräknade tiden för deras anställning, dels redogörelse för ekonomin inom
den eller de kommuner, varifrån hänvisning av arbetslösa till arbetsföretaget
är avsedd att äga rum, samt plan för företagets finansierande, dels
ock yttranden från vederbörande arbetslöshetskommitté eller arbetslöshetskommittéer
rörande företagets ändamålsenlighet och betydelse för arbetslöshetens
bekämpande. Då fråga är om reservarbete, som avser nyanläggning, omläggning
eller förbättring av allmän väg, skola därjämte vid framställningen fogas
dels utdrag av vägstämmans protokoll innefattande stämmans beslut angående
företaget, dels ock länsstyrelsens beslut rörande företagets utförande,
där sådant beslut är erforderligt.

3. Arbetslöshetskommissionen äger besluta, huruvida och i vilken omfattning
statsbidrag skall utgå till visst kommunalt arbetsföretag. Då detta avser
nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg, skall före
ärendets avgörande yttrande inhämtas från vederbörande länsstyrelse.

Vid prövning av fråga örn statsbidrag har kommissionen att taga hänsyn
ej mindre till arbetslöshetens art och omfattning inom kommunen eller kommunerna,
till de övriga åtgärder, som inom desamma må vara vidtagna för arbetslöshetens
bekämpande, samt till företagets lämplighet för detta syfte, än
även till kommunernas ekonomiska bärkraft.

4. Det ankommer på kommissionen att bestämma det högsta antal arbetslösa,
som vid varje tillfälle får vara anställt vid statskommunalt reservarbete.
Kommissionen har jämväl i övrigt att meddela närmare bestämmelser och villkor
för arbetets anordnande och bedrivande samt för arbetslösas hänvisande
till detsamma.

5. Det åligger kommissionen att övervaka verksamheten vid de statskom -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

133

munala reservarbetena, varvid särskilt bör tillses, att statsmedel icke användas
i större utsträckning än hjälpbehovet kräver. Kommissionen må, örn kommun
underlåter att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, kommissionen
meddelat, eller anledning eljest därtill föreligger, besluta, att statsbidrag icke
vidare eller endast i mindre omfattning än tidigare skall utgå.

Avd. III. Kontantunderstödsverksamliet med statsbidrag.

Kap. I. Dagunderstöd.

1. a) Föreskrifterna under avd. II kap. I punkterna 4—8 samt 10
skola i tillämpliga delar gälla jämväl vid verksamhet för beredande av dagunderstöd
vid arbetslöshet, dock må dagunderstöd utgå till person, som fyllt
16 år.

b) Dagunderstöd må icke utgå till person, som i anledning av arbetslöshet
åtnjuter fattigvård för sig eller sin familj av annat slag än som avses i 50 §
andra momentet i lagen örn fattigvården eller som, då fråga är örn fattigvård
för någon, i förhållande till vilken han är att anse såsom familjeförsörjare, utgöres
av vård å sjukvårdsanstalt; dock skall vad sålunda föreskrivits icke utgöra
hinder för understöds utgivande åt den, som i synnerligen trängande fall
för sig eller sin familj tillfälligt åtnjuter fattigvård av annat slag än nyss
sagts.

2. Kommun, som anvisat medel till beredande av dagunderstöd vid arbetslöshet
och önskar för sådant ändamål komma i åtnjutande av statsbidrag, har
att, innan verksamheten begynnes, hos arbetslöshetskommissionen göra ansökan
örn statsbidrag. Kommissionen äger besluta, huruvida och i vilken omfattning
sådant understöd skall utgå. Vid prövning av fråga härom har kommissionen
att taga hänsyn till arbetslöshetens art och omfattning inom kommunen samt
till utsträckningen och ändamålsenligheten av där vidtagna åtgärder till arbetslöshetens
bekämpande.

Då anledning därtill förekommer, äger kommissionen besluta, att statsbidrag
icke vidare eller endast i mindre omfattning än tidigare skall utgå.

3. Ansökan örn dagunderstöd göres enligt härför av arbetslöshetskommissionen
fastställt formulär hos lokalorganet i den kommun, där sökanden uppehåller
sig. Vid ingivande av ansökan skall, där så finnes erforderligt, företes
prästbetyg samt intyg örn yrke och örn den senast innehavda anställningens
art och varaktighet jämte arbetsgivarens namn. Sistnämnda intyg skall vara
utfärdat antingen av vederbörande arbetsgivare, fackförening eller därmed jämförlig
organisation eller ock av två i orten välkända personer.

4. a) Lokalorganet skall i första hand eftersträva att bereda sökanden tillfälle
till utkomst genom eget arbete. Kan arbete icke lämpligen beredas å
öppna marknaden eller i reservarbete, skall lokalorganet efter inhämtande av
de ytterligare upplysningar, som må befinnas erforderliga, och efter omsorgsfull
prövning av sökandens och hans hemmavarande familjemedlemmars större

134

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

eller mindre behov skyndsamt meddela beslut, huruvida samt i så fall med vilket
belopp, från vilken tidpunkt och på vilket sätt dagunderstöd skall utgå.

b) Dagunderstöd må icke utgå med högre belopp, än som svarar mot två
tredjedelar av den fastställda grovarbetarlönen i orten.

5. Under tid, då arbetslös åtnjuter understöd från erkänd arbetslöshetskassa,
må dagunderstöd enligt nu ifrågavarande bestämmelser icke till honom utgå.

Under tid, då arbetslös åtnjuter bidrag från annan arbetslöshetskassa eller
av arbetsgivare eller eljest i anledning av arbetslösheten är lagligen berättigad
till regelbundet utgående understöd, må dagunderstöd enligt förevarande bestämmelser
till honom utgå med högst så stort belopp, att detsamma jämte
nämnda bidrag eller understöd uppgår till två tredjedelar av den fastställda
grovarbetarlönen i orten.

6. Dagunderstöd utdelas genom lokalorganets försorg och må efter omständigheterna
utgå i penningar eller, helt eller delvis, i naturaförmåner, exempelvis
livsmedel, arbetsredskap eller beklädnadspersedlar.

7. Befinnes den, som åtnjuter dagunderstöd, icke föra ett ordentligt och
nyktert levnadssätt, skall vederbörande lokalorgan indraga dagunderstödet,

Arbetslös, som åtnjuter dagunderstöd, är pliktig att å för honom av arbetsförmedlingsanstalten
bestämda tider, minst en gång i veckan, anmäla sig hos
organ för den offentliga arbetsförmedlingen i orten, att mottaga erbjudet arbete,
för sa vitt det enligt de under avd. II kap. I 9 b) angivna grunderna
skall anses såsom lämpligt, ävensom att, där kommunen såsom villkor för åtnjutande
av dagunderstöd så föreskrivit, under tid ej överstigande två dagars
arbetstid per vecka utan särskild ersättning utföra lämpligt kommunalt
arbete.

Den arbetslöse har även att efter anvisning av lokalorganet samvetsgrant
deltaga i kurs, som anordnas för att bereda arbetslösa utbildning.

Försummar den arbetslöse att iakttaga vad sålunda föreskrivits, äger lokalorganet
efter omständigheterna helt eller delvis samt tillsvidare eller för viss
tid indraga dagunderstöd. Består försummelsen däri, att den arbetslöse avvisat
erbjudet lämpligt arbete, må under minst fyra veckor, efter det sådant förhållande
inträffat, dagunderstöd icke till honom utgå.

8. Statsbidrag till dagunderstöd utgår, där ej omständigheterna prövas
föranleda lägre bidrag, för en var arbetslös med enahanda belopp, som i sådant
hänseende tilldelats honom av kommunala medel, dock högst med:

1 krona 50 öre per dag för man och hustru tillhopa;

1 krona per dag för ensam person, som fyllt 18 år;

60 öre per dag för ensam person, som fyllt 15 men ej 18 år; samt

30 öre per dag för varje inom eller utom äktenskapet fött barn.

Då särskilda skäl därtill föranleda, äger Kungl. Majit medgiva, att statsbidraget
må utgå med större andel av dagunderstödet än nyss sagts.

9. Statsbidrag utgår allenast under förutsättning att vad i berörda hänseende
av kommunala medel utgivits förklarats icke vara att anse såsom fattigvårdsunderstöd.

10. Statsbidrag må ej utgå för mera än sex dagar i veckan och ej heller för

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

135

tid före sjunde dagen, räknat från och med den dag då ansökan örn arbetslöshetshjälp
blivit gjord.

11. Dagunderstöd utbetalas av lokalorganet, som sedermera månadsvis i
efterskott erhåller ersättning av statsmedel.

Kap. n. Hyreshjälp.

1. I särskilt ömmande fall må hyreshjälp tilldelas sådan arbetslös familjeförsörjare,
som erhåller dagunderstöd. Såsom hyreshjälp anses även bidrag till
betalning av ränta å skuld för'' eget hem ävensom till bestridande av därmed
jämförliga oundgängliga utgifter för hemmets och familjens sammanhållande.

Hyreshjälp må ej utgå i sådana fall, då antagas må, att hjälpens utdelande
skulle föranleda den arbetslöse att avstå från att söka på annan ort erhålla
arbete.

2. Statsbidrag till beredande av hyreshjälp beviljas av arbetslöshetskommissionen
för ett kalenderkvartal i sänder av medel, vilka för sådant ändamål
av Kungl. Maj :t ställas till kommissionens förfogande.

Kommun, som ämnar bereda arbetslösa hyreshjälp och önskar för dylikt
ändamål komma i åtnjutande av statsbidrag, har att, innan sådan verksamhet
begynnes, inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt hos
kommissionen göra ansökan örn statsbidrag. Vid ansökningen, som bör vara
inkommen till kommissionen senast sex veckor före ingången av det kalenderkvartal,
ansökningen avser, skall fogas beräkning över för ändamålet under
nämnda kvartal erforderliga medel.

3. Vad under 3—5 och 7 i kap. I av denna avdelning föreskrivits skall i
tillämpliga delar gälla jämväl i fråga örn hyreshjälp.

4. Statsbidrag till hyreshjälp utgår för en var understödstagare med högst
enahanda belopp som i sådant hänseende beviljats av kommunen, dock att, då
särskilda skäl därtill föreligga, Kungl. Majit äger medgiva, att statsbidrag
må utgå med större andel än sålunda sagts.

5. Statsbidrag utgår allenast under förutsättning, att vad i berörda hänseende
av kommunala medel till arbetslös utgivits förklaras icke vara att anse
såsom fattigvårdsunderstöd.

6. Hyreshjälp utbetalas av vederbörande lokalorgan, som sedermera kvartalsvis
i efterskott erhåller ersättning av statsmedel.

Avd. IV. Kursverksamhet m. m.

1. Till kurser, som, på sätt hittills ägt rum, anordnas för arbetslösa, må
statsbidrag av medel, vilka för sådant ändamål av Kungl. Majit ställas till arbetslöshetskommissionens
förfogande, utgå med belopp, motsvarande lön till
kursledare och lärare.

2. Dessutom må till försöksverksamhet avseende frivillig arbetstjänst, friluftskurser
för manlig ungdom och provisorisk utvidgning i arbetslöshetslind -

136

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

rande syfte av den ordinarie skolorganisationen, beviljas statsbidrag i överensstämmelse
med av utskottet i det föregående angivna grunder.

Avd. V. Särskilda bestämmelser.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse
med främmande makt, att de här ovan angivna bestämmelserna skola
äga tillämpning å medborgare i den främmande staten.

Övergångsbestämmelser.

De nya bestämmelserna rörande vid reservarbeten utgående avlöningsförmåner
skola gälla från och med den dag, Kungl. Maj :t bestämmer. I övrigt skola
bestämmelserna tillämpas från och med den 1 juli 1933, dock att föreskrifterna
angående statsbidrag till statskommunala reservarbeten icke skola tillämpas i
fråga om sådana företag, till vilka statsbidrag beviljats före nämnda dag.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet — som i särskilt
utlåtande avgiver förslag beträffande sättet för täckande av de utav
utskottet i dess här förevarande utlåtande tillstyrkta anslagen —• I.

I. att riksdagen må — i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 211, 212 och 216 ävensom de i ämnet väckta motionerna
—

A. beträffande statliga och statskommunala reservarbeten

till statliga och statskommunala reservarbeten (sid. 34—55)

för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag av

55.000. 000 kronor att utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angivits i den förestående sammanfattningen
med därtill hörande motivering;

B. beträffande särskilda slag av åtgärder

a) för budgetåret 1933/1934 anvisa följande anslag, att med
beteckning reservationsanslag utgå i överensstämmelse med
vad utskottet i det föregående förordat:

1. till statsbeställningar (sid. 55—59) ett anslag av

10,700,000 kronor;

2. till statliga beredskapsarbeten (sid. 59—62) ett anslag
av 3,000,000 kronor;

3. till kommunala beredskapsarbeten (sid. 62—63) ett
anslag av 8,500,000 kronor;

4. till skenfria korsningar (sid. 63—66) ett anslag av

7.000. 000 kronor;

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

137

5. till broar och hamnar (sid. 66—67) ett anslag av

6.000. 000 kronor;

6. till främjande av bostadsbyggande (sid. 67—75) ett
anslag av 15,000,000 kronor;

7. till lån till främjande av enskild företagsamhet (sid.
75—77) ett anslag av 10,000,000 kronor;

8. till subventioner till främjande av enskild företagsamhet
(sid. 75—77) ett anslag av 3,500,000 kronor;

9. till bidrag till täckdikningar (sid. 77—80) ett anslag av

1.000. 000 kronor;

10. till bidrag till gödselvårdsanläggningar (sid. 80—83)
ett anslag av 700,000 kronor;

11. till lån''till gödselvårdsanläggningar (sid. 80—83) ett
anslag av 500,000 kronor;

12. till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo (sid. 83—85) ett anslag av 500,000 kronor;

b) medgiva, att av den i statens domäners fond ingående
fonden för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig
mark (markinköpsfonden) ett belopp av högst 700,000 kronor
må, i överensstämmelse med vad utskottet i det föregående förordat,
användas till hus-, vägbyggnads-, täckdiknings- m. fl.
arbeten å vissa styckningslotter (sid. 85—89).

C. beträffande kontantunderstödsverlcsamhet m. m.

a) till bekämpande av arbetslösheten (sid. 98—121) för
budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag av 5,000,000
kronor att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som angivits i den förestående sammanfattningen med
därtill hörande motivering;

b) förklara, att den del av den å det för innevarande budgetår
anvisade reservationsanslaget till samma ändamål uppkommande
reservation, som överstiger 20,000,000 kronor, skall,
med undantag av vad som erfordras i anledning av riksdagens
beslut örn disposition av medel för Hellefors Bruks Aktiebolag,
överföras till reservationsanslaget till statliga och statskommunala
reservarbeten; II.

II. att riksdagen må — i anledning av Kungl. Majrts
ovanberörda propositioner och i ämnet väckta motioner — i
skrivelser till Kungl. Majit anhålla

1. om skyndsam utredning rörande reglering av förhållandet
mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika
former samt den allmänna fattigvården;

2. om skyndsam utredning beträffande omfattningen av
kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan
fattigvårds karaktär samt örn behovet och lämpligheten av

138

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens
bekämpande;

3. örn utredning rörande en rationell planläggning av kommunernas
arbeten;

4. örn utredning rörande en definitiv lösning av frågan örn
centralorgan för den statliga och statskommunala reservarbetsverksamheten
samt för den statsunderstödda kontanta arbetslöshetshjälpen.

lil. att följande motioner -— i vad de avse i detta utlåtande
behandlade frågor — nämligen:

väckta inom första kammaren:
nr 128 av herr Trygger m. fl.,
nr 129 av herr Trygger m. fl.,

nr 130 av herr Trygger m. fl.,

nr 131 av herr Trygger m. fl.,

nr 160 av herr von Heland,

nr 161 av herr von Heland,

nr 315 av herr Sederholm,

nr 320 av herr Kvarnzelius m. fl.,
nr 324 av herr Johan Johansson m. fl.,
nr 325 av herr Wohlin m. fl.,

nr 326 av herrar Anton Pettersson och Johan Jallansson,

nr 327 av herr Johan August Larsson,

nr 328 av herr Johan Larsson,

nr 329 av herrar Westman och Julin,

nr 330 av friherre Lagerfelt m. fl.,

nr 331 av herr Asplund,

nr 332 av herr Bagge,

nr 333 av herr Löfgren m. fl., och

nr 337 av herr Bergström;

nr 370 av herrar Andersson i Leabo och Petersson i Broaryd,
nr 371 av herrar Andersson i Leabo och Petersson i Broaryd,

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

139

nr 372 av friherre De Geer m. fl.,

nr 482 av herrar Olsson i Ramsta och Osberg,

nr 485 av herr Anderson i Norrköping,

nr 486 av herr Anderson i Norrköping,

nr 487 av herr Holmström m. fl.,

nr 491 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,

nr 492 av herr Eriksson i Falun m. fl.,

nr 493 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,

nr 494 av herr Sandberg m. fl.,

nr 501 av herr Carleson m. fl.,

nr 502 av herr Eriksson i Falun,

nr 503 av herr Ossbahr,

nr 504 av herr Svensson i Grönvik m. fl.,

nr 505 av herr Carlström,

nr 506 av herr Gardell i Gans m. fl.,

nr 507 av herr Hagman m. fl.,

nr 508 av herr Holmgren m. fl.,

nr 509 av herr Nyblom m. fl.,

nr 510 av herrar Nyblom och Johansson i Tväråselet,

nr 511 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå,

nr 512 av herrar Hagberg i Luleå och Bräde fors,

nr 514 av herr Hage m. fl.,

nr 515 av herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl.,

nr 516 av herrar Hage och Lövgren,

nr 517 av herr Lindmark,

nr 518 av herr Linnér,

nr 522 av herr Weijne och

nr 523 av herrar Hagberg i Luleå och Bräde fors,

må, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
hemställt här ovan under I och II, icke föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 juni 1933.

På särskilda utskottets vägnar:

FELIX HAMRIN.

140

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

Vid slutbehandlingen av förestående ärende — vilken företagits i den ordning,
att först behandlats »Sammanfattning rörande reglerna för reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet
m. m.» utom »Avd. IV. Kursverksamhet m. m.», därefter i
följd utlåtandets föregående delar, därvid i samband med kapitlet »Ungdomsarbetslösheten»
behandlades »Avd. IV. Kursverksamhet m. m.», samt slutligen »Utskottets
hemställan» — hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Bärg, Johansson i Fredrikslund,
von Stockenström, Björnsson, Westman, Sederholm, Wohlin, Sam Larsson,
Lindström, Bagge, Västberg samt

från andra kammaren: herrar Hamrin, Jansson i Falun, Lindman, Lindqvist,
Olsson i Kullenbergstorp, Fast, Olsson i Gävle, Linnér, Pehrsson i Bramstorp, Andersson
i Tungelsta, Anderson i Norrköping och Norling, dock

att vid behandlingen av punkten 2 d) av Avd. I kap. I av sammanfattningen inträdde
herr Andersson i Löbbo i stället för herr Andersson i Tungelsta,

att vid behandlingen av Avd. II kap. I av sammanfattningen vid punkten 4 c)
inträdde herr Andersson i Tungelsta i stället för herr Andersson i Löbbo,, vid
punkten 10 herr Hagman i stället för herr Västberg och herr Löfgren i stället för
herr von Stockenström samt vid punkten 11 herr Västberg i stället för herr Hagman,

att vid behandlingen av anslaget till statsbeställningar inträdde herr Bergman
i stället för herr Löfgren, herr Pauli i stället för herr Björnsson, herr Nilsson i
Landeryd i stället för herr Linnér och herr Berg i stället för herr Norling,

att vid behandlingen av anslaget till statliga beredskapsarbeten inträdde herr
Linnér i stället för herr Anderson i Norrköping,

att vid behandlingen av anslaget till kommunala beredskapsarbeten inträdde herr
von Stockenström i stället för herr Bergman,

att vid behandlingen av anslaget till främjande av bostadsbyggande inträdde herr
Anderson i Norrköping i stället för herr Lindman,

att vid behandlingen av anslaget till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo inträdde herr Forslund i stället för herr Bärg, herr Björnsson i stället
för herr Pauli, herr Sandén i stället ixir herr Lindström, herr Lindman i stället för
herr Anderson i Norrköping och herr Andersson i Löbbo i stället för herr Berg,
att vid behandlingen av frågan örn styckning av vissa egendomar inträdde herr
Berg i stället för herr Andersson i Löbbo,

att vid behandlingen av anslaget till kontan tunder stödsverksamhet inträdde herr
Hagman i stället för herr Västberg, herr Andersson i Malmö i stället för herr
Fast, herr Anderson i Norrköping i stället för herr Nilsson i Landeryd och herr
Andersson i Löbbo i stället för herr Berg,

att vid behandlingen av frågan örn pensionering av äldre arbetare inträdde friherre
Lagerfelt i stället för herr Wohlin, herr Petersson i Lerbäcksbyn i stället för
herr Lindman och herr Persson i Tidaholm i stället för herr Andersson i Tungelsta,
samt

att vid behandlingen av frågan örn värnpliktsövningar m. m. inträdde herr
Wohlin i stället för friherre Lagerfelt, herr Nilsson i Landeryd i stället för herr
Petersson i Lerbäcksbyn och herr Andersson i Tungelsta i stället för herr Persson
i Tidaholm.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

141

Reservationer:

A. Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet:

l:o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Lindman, Linnér
och Anderson i Norrköping, vilka beträffande utlåtandets principiella
delar anfört följande:

»De förslag till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande, som utskottet
framlagt i anledning av till detsamma hänvisade propositioner och motioner,
kunna vi på viktiga punkter icke biträda. Vi anse visserligen, i likhet
med utskottets majoritet, att en avsevärd utvidgning av den statliga arbetslöshetshjälpen
under nuvarande förhållanden är ofrånkomlig. Även örn man
icke torde kunna tillmäta den siffermässiga beräkningen av arbetslöshetens omfattning
lika stor betydelse som departementschefen synes göra i propositionen
nr 211, enär med nuvarande former för anmälning av arbetslösa ingen som
helst möjlighet finnes att beräkna antalet verkligt hjälpbehov ande, så vittnar
dock läget på arbetsmarknaden oförtydbart om att det svenska näringslivet
icke är i stånd att i tillnärmelsevis samma omfattning som under mera normala
förhållanden bereda arbete åt vårt folk. Ett särskilt anmärkningsvärt
och från olika synpunkter betänkligt förhållande är arbetslöshetens starkt
ökade utbredning inom jordbruksbefolkningens led. Med oro måste man också
konstatera, att den säsongmässiga förbättringen under denna vår hittills
varit svagare än vanligt. Under sådana förhållanden måste staten vara beredd,
att under den närmaste tiden i ökad utsträckning träda in för att genom
hjälpåtgärder av olika slag lindra arbetslöshetens verkningar. Vid planerandet
av denna vidgade hjälpverksamhet måste emellertid noga beaktas, dels
att samhällets ingripande icke får givas sådana former, att näringslivets egen
förmåga av självläkning och återhämtning försvagas, dels att åtgärderna
måste stå i rimligt förhållande till våra ekonomiska resurser, varvid hänsyn
måste tagas till att krisens sannolika långvarighet kan komma att medföra
att liknande krav även under kommande år ställas på det svenska samhället.

I det föreliggande förslaget ha enligt vår mening dessa synpunkter icke
blivit tillräckligt beaktade. Trots de starka och enligt vår mening välbefogade
erinringar, som riktats mot huvudlinjerna i den av regeringen föreslagna
arbetslöshetspolitiken, har utskottets majoritet åt sitt förslag givit en utformning,
som på viktiga punkter godtager regeringens förslag och därmed underminerar
den hittills förda arbetslöshetspolitiken. Detta är så mycket mera
anmärkningsvärt, som under utskottets behandling av förevarande fråga den
framförda kritiken mot det under mer än ett decennium utbyggda svenska systemet
för åtgärder mot arbetslösheten i väsentliga avseenden visat sig vara
svagt motiverad eller helt förfelad. Utskottets förslag, som i princip föga
avviker från Kungl. Maj:ts proposition, innebär, att den s. k. arbetslinjen

142

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

i den svenska arbetslöshetspolitiken icke längre i främsta rummet skall bygga
på reservarbeten, utan på s. k. beredskapsarbeten. Utskottet vill, i likhet med
Kungl. Maj:t, lägga huvudvikten vid arbeten på den öppna marknaden inom
olika yrkesfack. För dylika arbeten, vid vilka avtalsenliga löner skola utgå,
har utskottet tillstyrkt anslag på sammanlagt omkring 100 miljoner kronor.
Beträffande reservarbetena, som utskottet i motsats till Kungl. Maj:t anser
böra fortfarande i viss utsträckning bibehållas och för vilka utskottet vill anvisa
ett belopp av 55 miljoner kronor, föreslår utskottet en lönesättning efter
nya principer, vilka innebära en betydelsefull avvikelse från hittills gällande
lönedirektiv. Utskottsförslaget förutsätter tillika, att nu utgående naturaförmåner
och ortstillägg åt reservarbetare fortfarande skola utgå, trots de
föreslagna höjningarna av reservarbetslönen. Slutligen innebär utskottets förslag
en sådan ändring i nu gällande konfliktdirektiv, d. v. s. reglerna för den statliga
arbetslöshetshjälpens förhållande till uppkomna arbetskonflikter, att den
hittills fasthållna principen om statens neutralitet vid dylika konflikter på
viktiga punkter frånträdes.

I samtliga dessa hänseenden innebära utskottets förslag avsteg från den
hittills följda arbetslöshetspolitiken. Verkningarna komma att snart framträda
på olika områden. Ett omedelbart resultat blir en väsentlig fördyring
av statens utgifter för arbetslöshetshjälpen, en fördyring, som hänför sig till
dels den föreslagna förskjutningen från reservarbeten till de långt mera kostsamma
beredskapsarbetena, vid vilka skola betalas den öppna marknadens
löner, dels till de av utskottet förordade nya lönedirektiven för reservarbetena,
varigenom dessa i praktiken komma att avlönas som grovarbeten i allmänhet
på den öppna marknaden. Av den till utskottets utlåtande fogade promemorian
från Statens arbetslöshetskommission (bil. M) framgår, att lönekostnaderna
vid de statliga reservarbetena beräknas stiga med 10.4 % på
grund av den av utskottet föreslagna ändringen av lönedirektiven. Den genomsnittliga
ökningen av lönekostnaderna vid statskommunala reservarbeten
beräknas av samma anledning till icke mindre än 17.6 %. Det säger sig självt,
att sysselsättningseffekten av den anslagssumma, som riksdagen ställer till
förfogande, under sådana förhållanden måste väsentligt nedgå. Härtill kommer
ökningen i kommunernas och vägdistriktens utgifter för deras anpart
i kostnaderna för såsom reservarbeten bedrivna arbetsföretag. De av utskottet
föreslagna restriktiva åtgärderna, såsom tillsättandet av en nämnd,
som äger att pröva lönesättningen, torde icke kunna förhindra, att effekten
av ett riksdagens bifall till de nu föreslagna nya lönedirektiven för reservarbetena
kommer att bli en allmän höjning av lönenivån vid de statliga och
statskommunala reservarbetena. Även för kommunerna komma verkningarna
av ifrågavarande lönepolitik att i olika hänseenden medföra ökade kostnader.

Det är ofrånkomligt, att verkningarna av den av utskottet föreslagna ändringen
i de hittills gällande lönedirektiven måste bliva i hög grad hämmande
och försvårande för det enskilda näringslivets strävanden att anpassa sig
till det genom krisen framkallade, försämrade läget för den svenska produk -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

143

tionen, och att dessa svårigheter komma att hårdast träffa dels jordbruket
och skogsbruket samt i samband därmed stående träförädlingsindustrier, dels
överhuvud taget den svenska exportindustrien. Det synes oss vara föga
sannolikt, att näringslivet kan räkna med att dessa svårigheter skola neutraliseras
genom en av statens åtgärder understödd prisstegring för våra viktigaste
produktionsgrenar. Så framt icke en internationell prisstegring inträder,
torde förutsättningarna för en mera avsevärd prisåterhämtning inom
Sverige vara mycket små. Under sådana förhållanden synes det vara» en ur
nationalekonomisk synpunkt betänklig åtgärd att genom en statlig lönepolitik
fördyra näringslivets produktionskostnader. Jämväl de nya konfliktdirektiven,
som innebära att en fackföreningarnas lönepolitik försvårande faktor avlägsnas,
torde komma att verka i samma riktning.

Yi kunna, såsom framgår av det anförda, icke ansluta oss till de av utskottet
sålunda föreslagna nya riktlinjerna för arbetslöshetspolitiken. Ej heller ha vi
kunnat följa utskottets majoritet i tillstyrkandet av anslag på upp till 100
miljoner kronor för arbeten i den öppna marknaden till avtalsenliga löner. Såsom
framgår av de särskilda utlåtanden, vari utskottet behandlat dessa anslagsfrågor,
ha vi dock beträffande åtskilliga av dessa anslag till allmänna arbeten
funnit sakliga skäl tala för ett bifall till de framställda förslagen och därför
tillstyrkt desamma. Att en viss utökning av det allmännas verksamhet i nuvarande
arbetslöshetssituation kan vara motiverad har av ingen förnekats.
Den i Kungl. Maj:ts proposition beräknade s. k. indirekta effekten av dessa
arbeten, d. v. s. deras förmåga att bereda sysselsättning jämväl åt andra än
de av dem direkt berörda arbetarna, är emellertid synnerligen oviss och torde
lika litet som den beräknade gynnsamma inverkan på konjunkturläget av dessa
arbetens igångsättande böra tillmätas större betydelse vid bedömandet av föreliggande
problem. Det bör ock bemärkas, att det är förenat med betydande svårigheter
å ena sidan att inom en kort tidrymd igångsätta dylika arbeten i sådan
omfattning att de kunna få någon större betydelse för den allmänna arbetsmarknaden,
och å andra sidan att avveckla de allmänna arbetena, då samhället ej
längre har möjlighet att med arbeten underhålla den kår av arbetare, som skulle
beredas sysselsättning vid dessa företag. I detta sammanhang vilja vi erinra
om den pågående konflikten inom byggnadsfacket, vilken av allt att döma torde
bli långvarig och utgöra ett hinder för arbetenas igångsättande inom beräknad
tid.

Frånsett dessa betänkligheter är det emellertid ur både ekonomiska och
socialpolitiska synpunkter felaktigt att bygga arbetslöshetshjälpen i huvudsak
på dylika mycket kapitalkrävande arbeten, där endast ett mindre antal arbetslösa
kunna beredas sysselsättning i jämförelse med det antal, som kan sysselsättas
vid ett för samma kostnadssumma anordnat reservarbete. Under en krisarbetslöshet
av sådan omfattning som den nu rådande måste en av de avgörande
synpunkterna på arbetslöshetspolitiken vara, att hjälp, och i främsta
rummet arbete, bör beredas åt så många arbetslösa som möjligt. Då det av ekonomiska
skäl är omöjligt att med statens bistånd bereda arbete åt alla, måste i
viss utsträckning även en kontantunderstödsverksamhet bedrivas. Vägledande

144

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

för denna liksom för de samhälleliga hjälpåtgärderna över huvud taget måste
vara en sträng behov sprövning.

Från dessa utgångspunkter och i anslutning till de av herrar Trygger m. fl.
och Lindman m. fl. väckta motionerna örn arbetslöshetspolitiken (I: 128 och
II: 237) ha vi ansett en väsentlig begränsning av arbetena i den fria marknaden
vara icke blott försvarlig utan från angivna synpunkter nödvändig.

Vi kunna sålunda icke biträda förslaget om ett särskilt anslag för utförande
i fria marknaden av broar och hamnar. Än mindre hava vi kunnat ansluta oss
till förslagen att ställa till Kungl. Maj :ts förfogande betydande belopp för statliga
och kommunala beredskapsarbeten, varvid kommunerna skulle stödjas såväl
genom fördelaktiga lån som genom bidrag. De direktiv som utskottet angivit
för särskilt det sistnämnda anslaget äro så svävande, att det måste bliva synnerligen
svårt för de lane- eller bidragssökande kommunerna att bilda sig en mening
om förutsättningarna att kunna bliva delaktiga av detta stöd. Än större
måste svårigheterna bliva för Kungl. Maj :t att rätt pröva, till vilka kommuner
och på vilka villkor dessa medel skola fördelas i den säkerligen skarpa konkurrensen.
Genom nu av utskottet föreslagna gynnsammare bestämmelser för
de statskommunala arbetena torde ock behovet av denna nya form för stöd till
kommunerna vara väsentligt minskat.

Samma erinringar gälla i ej mindre grad med avseende på de av utskottet
föreslagna anslagen till lån och subventioner till enskild företagsamhet. Det må
vara sant, att fall kunna tänkas, då medel härför, rätt använda, kunna vara av
ej ringa värde i arbetslöshetsbekämpande syfte, men svårigheten att bedöma
behövligheten av ett sådant ingripande och de ofta vidsträckta, skadliga biverkningar
och oberäkneliga följder, som kunna framkallas härav, hava tidigare
under denna riksdag med styrka framhållits och mana till den största återhållsamhet
med avseende på detta slag av hjälpverksamhet.

De förslag till allmänna arbeten utanför arbetslöshetskommissionens regi,
som vi ansett oss kunna tillstyrka, stanna vid en slutsumma på 57 miljoner
kronor. Den av oss sålunda föreslagna begränsningen av arbetena i den öppna
marknaden innebär emellertid icke någon egentlig minskning i förhållande till
den i regeringspropositionen föreslagna hjälpeffekten. Genom att lägga tyngdpunkten
på reservarbetena samt arbeten inom jordbruk och skogsbruk, där
sysselsättningseffekten är ända till sex gånger större än vid ett husbyggnadsarbete,
kan ett betydligt större antal arbetare sysselsättas för avsevärt mindre
kostnader. Redan av detta skäl synes oss det vara nödvändigt att i nuvarande
läge, med en arbetslöshet som av allt att döma blir långvarig och kommer
att kräva stora ansträngningar av samhället även under kommande år,
bygga arbetslöshetshjalpen väsentligen på reservarbeten, rent statliga och
med statsunderstöd bedrivna kommunala reservarbeten. Jämväl andra skäl,
utförligt utvecklade i nyss nämnda motioner, tala härför.

Beträffande principerna för dessa reservarbetens anordnande måste stor
vikt läggas vid att lönesättningen blir sådan, att den icke i stegrande riktning
påverkar den fria arbetsmarknadens lönenivå och icke heller motverkar
arbetarnas övergång från reservarbete till arbete i öppna marknaden.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

145

De statliga reservarbetena och de statsbidrag, vilka lämnas till statskommunala
arbeten, ha inriktats på att bereda arbete åt största möjliga antal arbetslösa
inom ramen av de anslag, vilka kunnat göras tillgängliga. Att skaffa
arbete åt alla är redan av ekonomiska skäl en oöverkomlig uppgift. Antalet
är således direkt beroende av kostnaden per arbetare.

Det är tillika nödvändigt, att arbetskraftens rörlighet och förmåga av anpassning
efter den fria arbetsmarknadens löneförändringar bevaras, och detta
måste gälla även då rörelsen går mot lägre löner. För att arbetarna vid reservarbeten
skola bibehålla intresset av att så snart möjlighet därtill föreligger
övergå till arbete i öppna marknaden, har den principen av riksdagen
fastställts, att lönerna vid reservarbete skola understiga de lägsta grovarbetarlönema
i öppna marknaden, till vilka arbete i avsevärd omfattning kan beredas.
Härvid skall hänsyn tagas även till skogs- och lantarbetarnas löner. Å andra
sidan skall skälig hänsyn tagas till arbetarnas möjlighet att bereda sig uppehälle
genom reservarbetslönerna.

De sålunda av statsmakterna angivna grunderna lia med deras godkännande
i tillämpningen utformats på det sätt, att statens arbetslöshetskommission
för varje plats, där reservarbete bedrives, fastställt en lägsta grovarbetarlön
samt en densamma understigande reservarbetslön. Avståndet mellan grovarbetarlönen
och reservarbetslönen är i de högre lönelägena avsevärd, men i de
lägsta obetydlig.

Emellertid bedrives praktiskt taget allt reservarbete i arbetslöshetskommissionens
egen regi eller med statsbidrag på ackord. Den fastställda reservarbetslönen
kommer därför att verka som en riktpunkt vid ackordssättningen
för den arbetsförtjänst, vilken genom ackorden bör kunna uppnås av en genomsnittsarbetare.

Det system, som utformats under den hittills av arbetslöshetskommissionen
bedrivna verksamheten och rörande vilket en betydande erfarenhet under årens
lopp vunnits, synes oss i stort sett ha fungerat tillfredsställande. Något skäl
att överge detsamma föreligger icke. En genomgående förhöjning av reservarbetslönerna
just nu, då de arbetslösas antal är större än någonsin, måste
oundvikligen medföra återverkningar på den allmänna arbetsmarknaden. Denna
direkta och indirekta ökning av produktionskostnaderna utsätter samhällets
ekonomi för alltför hård påfrestning. En sådan genomgående förhöjning
är så mycket mindre erforderlig, som redan med nuvarande system ackordsförtjänsterna
på vissa platser icke obetydligt överstigit exempelvis lant- och
skogsarbetarnas löner. Farhågor ha redan yppats från särskilt jordbrukarna,
att reservarbetslönerna skulle visa sig lockande i jämförelse med jordbrukets
fria lönemarknad. Det är därför nödvändigt att ånyo framhålla, att principen
örn reservarbetslönernas anpassning efter den fria marknaden måste upprätthållas.
Erfarenheten har visat att detta kan ske, utan att man därigenom
motverkar arbetsintensiteten.

Vid reservarbetena kan det inträffa, att arbetare som äro hårt betungade
av försörjningsplikt, sjukdom eller dylika omständigheter, icke kunna reda
sig med sin arbetsinkomst. I dylika fall bör möjlighet finnas att stödja fa Bihang

till riksdagens protokoll 1988. 11 sami. Nr 17. 10

146

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

miljeförsörjaren genom särskilda familjetillägg, såsom i ovannämnda motioner
föreslagits.

Samma svårighet skulle kunna uppstå även för ogifta arbetare vid de lägsta
lönelägena. Detta har emellertid undvikits genom att vid dessa lönelägen reducera
skillnaden mellan den fastställda grovarbetarlönen och reservarbetslönen
till ett rent nominellt belopp av fem öre per dag, en skillnad som saknar
praktisk betydelse vid ackordssättningen och som kan borttagas, utan att detta
kommer att medföra något avsteg från hittillsvarande principer för arbetslöshetspoli
tiken.

Någon anledning att höja lönenivån vid reservarbetena i dess helhet eller i
större omfattning föreligger således icke.

Aven med de principer för arbetslinjen, som av oss förordas, är det uppenbart,
att kontantunderstöd ej kan undvaras såsom en form för hjälp åt de arbetslösa.
I den mån reservarbetena genom löneförhöjningen fördyras för stat
och kommuner, uppstår risk att hjälpverksamheten förskjutes från arbeten till
kontantunderstöd i motsats till det önskemål, som från alla sidor hävdats, och
det ligger härvid nära till hands att kontantunderstöden — liksom arbetslöshetshjälpen
i övrigt — skola utöva en fördyrande inverkan på understödsverksamheten
genom fattigvården och även på detta sätt öka kommunernas utgifter.

Totalkostnaden för de av oss tillstyrkta anslagen för allmänna arbeten, för
reservarbeten och för kontantunderstöd m. m. uppgår till 137 miljoner kronor.
För denna summa skulle enligt vårt förslag ett antal av omkring 110,000 arbetslösa
kunna beredas hjälp, därav inemot 70,000 genom arbetstillfällen i direkt
väg, ett antal, som ligger nära den i regeringsförslaget nämnda siffran.
De av utskottsmajoriteten tillstyrkta anslagen uppgå till något över 180 miljoner
kronor. Finansierandet av detta för våra förhållanden oerhört stora belopp
sker, i enlighet med statsverkspropositionens anvisningar, till väsentlig
grad med lånemedel. Detta innebär ett avsteg från grundsatser, som länge
betraktats såsom fundamentala för svensk statlig finanspolitik och som otvivelaktigt
bidragit till att skapa ett starkt förtroende för Sveriges statsfinanser.
Utan att här närmare ingå på de möjliga och sannolika verkningarna i
olika hänseenden av denna betydande upplåning, till vilken ytterligare bör
läggas den kommunala upplåning, som hjälpprogrammets genomförande förutsätter,
vilja vi endast framhålla, att starka skäl tala för att kostnaderna för
arbetslöshetshjälpen böra begränsas så långt som möjligt utan att nödvändiga
hjälpbehov åsidosättas. Icke minst tanken på att ett kommande år de svenska
statsmakterna måhända stå i samma situation som nu och lånemöjligheterna
då med all sannolikhet bli väsentligt mera begränsade än i år, manar till att
nu iakttaga den största varsamhet vid anlitandet av lånevägen för finansierandet
av kostnaderna för arbetslöshetens bekämpande. Å andra sidan vore det
utan tvivel förenat med allvarliga risker i andra hänseenden, örn staten nu
sökte att på skattebudgeten finansiera en mera avsevärd del av kostnaderna
för arbetslöshetshjälpen. Detta förutsatte nämligen så betydande skärpningar
av såväl den direkta som den indirekta beskattningen att verkningarna

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

147

härav icke kunde undgå att utöva ett starkt deprimerande inflytande på det
ekonomiska livet. Den efterlängtade ekonomiska återhämtningen skulle härigenom
fördröjas.

Det är därför ägnat att väcka tillfredsställelse, att såväl den av Kungl. Maj :t
föreslagna kvarlåtenskapsskatten som ock planerna på andra nya former av
förmögenhetsbeskattning fått falla. Utskottet har stannat för att föreslå en
viss höjning av den nuvarande arvslottsskatten såsom inkomstkälla för amorteringen
av det lånebelopp, som föreslås skola på kort tid amorteras. Även denna
skatteskärpning kommer att medföra en avsevärd belastning av förmögenheten
vid arvsfall, men under förhandenvarande omständigheter och under den av
majoriteten givna förutsättningen att anslagsbeloppet uppgår till den ovan angivna
summan 180 miljoner kronor anse vi, att denna form för finansieringen
är att föredraga framför annan form av förmögenhetsbeskattning. Då slutsumman
av de av oss tillstyrkta anslagen ligger cirka 43 miljoner kronor under
de av utskottet förordade anslagsbeloppen, kan emellertid enligt vårt förslag
lånebehovet — med tillämpande av samma princip för lånebeloppens fördelning
på längre och kortare upplåningstid, som av utskottet föreslagits ■—
begränsas till 82 miljoner kronor. Såsom framgår av den till utskottets betänkande
nr 23 fogade reservationen föreslå vi, att för amortering på kort tid
anlitas inkomsterna av den nuvarande arvslottsbeskattningen, utbyggd i
överensstämmelse med det i herrar Borells och Andersons i Norrköping motioner
(I: 223 och II: 391) framlagda förslaget. Med försiktig beräkning torde
inkomsten av denna något skärpta arvslottsbeskattning kunna upptagas till
cirka 19 miljoner kronor årligen. Med denna summa kan ovan nämnda lånebelopp
amorteras på 4 å 5 år. Därest de motionsvis väckta förslagen örn höjning
av kaffetullen samt örn införande av viss lyxbeskattning ävensom tullförhöjning
å vissa umbärliga varor vunnit bifall, skulle lånebeloppet kunnat
högst avsevärt begränsas, vilket med tanke på de nu rådande statsfinansiella
svårigheterna och de ovissa framtidsutsikterna säkerligen hade varit lyckligt.

Framför allt borde dock, enligt vår mening, under dessa förhållanden en större
försiktighet och återhållsamhet vid bestämmandet av anslagsbeloppen och
uppdragandet av riktlinjerna för arbetslöshetspolitiken lia iakttagits. Detta
hade, såsom vi ovan framhållit, kunnat ske utan att hjälpbehovet hade behövt
åsidosättas.»

2:o) av herrar Hamrin, von Stockenström och Sam Larsson, vilka anfört:

»Ehuru vi skulle kunna hava mycket att erinra mot hela den principiella
delen av utskottets förevarande utlåtande, nödgas vi inskränka oss till att beröra
allenast vissa viktiga punkter.

Yi konstatera därvid först, att Kungl. Maj :ts förslag örn en arbetslinje med
beredskapsarbeten till den öppna marknadens löner men med hänvisningsförfarande
och förkortad arbetstid helt övergivits. Anmärkningsvärt är, att utskottet
icke ansett det erforderligt att ens antyda orsakerna till att Kungl.
Maj:ts stort anlagda »nya arbetslöshetspolitik» icke kunnat påräkna någon
anslutning inom utskottet.

148

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

Vidare påpeka vi, att statens arbetslöshetskommission bibehållits såsom centralorgan
för arbetslöshetshjalpen och att den arbetslinje, som får till uppgift
att giva sysselsättning åt arbetslösa, utformats i viss anslutning till de hittillsvarande
reservarbetena.

Det enligt vår mening väsentligaste misstaget i utskottets ställningstagande
till arbetslinjens utformning ligger emellertid i lönebestämmelserna för reservarbetena.

Därvid må först anmärkas, att en ytterst betänklig oklarhet vidlåder ifrågavarande
lönebestämmelser. I sammanfattningens bestämmelser örn reservarbeten,
vilka bestämmelser äro avsedda att ingå i en av Kungl. Majit utfärdad
kungörelse, heter det, att arbetslöshetskommissionen fastställer »reservarbetslönen,
vilken ej bör överstiga den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten
kan i avsevärd omfattning beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena
inom jord- och skogsbruk». Efter ordalagen måste denna bestämmelse innebära,
att reservarbetslönen kan både över- och understiga ifrågavarande grovarbetarlön.
Den »bör» icke överstiga densamma, men den kan — utan angivande av någon
undre procentuell eller annan gräns — understiga lägsta grovarbetarlönen.
Med stöd av detta stadgande skulle arbetslöshetskommissionen kunna fastställa
precis samma reservarbetslöner som de nu tillämpade. Går man emellertid till utskottets
motivering, finner man att utskottet alls icke avsett, att bestämmelsen
skall tolkas efter sin lydelse. Utskottet förklarar sig nämligen icke kunna
»vidbliva de nuvarande reglerna». »En sådan förbättring i reservarbetarnas
villkor synes nämligen utskottet berättigad, att de komma i åtnjutande av en
på visst sätt bestämd g rov arbet arion utan någon procentuell reduktion». Örn
detta betyder, att ingen reduktion alls skall kunna verkställas, står detta i bestämd
strid med bestämmelsens uttryckliga ordalag. Betyder uttalandet däremot,
att reduktion väl skall kunna äga rum men att den icke får ske procentuellt,
innebär detta, att det rena godtycket blir rådande vid reservarbetslönens
fastställelse. Det sannolika synes emellertid vara, att utskottet avsett, att
reservarbetslönen icke skall få understiga den lägsta grovarbetarlönen, ehuru
utskottet av okänd anledning icke velat utsäga detta. Den vaga formuleringen
medger till och med, att reservarbetslönen kan få överstiga grovarbetarlönen,
även i detta fall utan någon angiven begränsning. Utskottet har alltså på ett
ytterst betänkligt sätt uraktlåtit att formulera klara och distinkta regler för
reservarbetslönens fastställande, men däremot givit bestämmelserna och deras
motivering en sådan utformning, att regler och motiv motsäga varandra.

Yi hava inom utskottet förordat, att reservarbetslönen skulle fastställas
med utgående från den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete å respektive
orter kan i avsevärd omfattning beredas, och med särskilt beaktande i förekommande
fall av löneförhållandena inom jord- och skogsbruket. Reservarbetslönen
skulle enligt vårt förslag konstrueras så, att den sammanfaller
med ovan angivna grovarbetarlön, så snart denna icke överstiger fyra kronor
per dag, varemot högre grovarbetarlöner reduceras enligt en fallande skala,
som upptager nedsättning med 20 procent vid grovarbetarlöner om 9 kronor

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

149

per dag och allenast 2 procent, då grovarbetarlönen uppgår till 4 kronor 50
öre per dag.

Om utskottets uttalande — vilket synes sannolikt — får anses innebära,
att reservarbetslönen kommer att sammanfalla med den angivna grovarbetarlönen,
kommer skillnaden mellan utskottets och vårt förslag väsentligast
att bliva den, att reservarbetslönen enligt utskottets förslag blir högre än
enligt våra regler på alla orter, där lägsta grovarbetarlönen överstiger 4 kronor
per dag. Utskottets förslag kommer därför att innebära en särskild fördel
för de bäst ställda arbetargrupperna, i all synnerhet i de större städerna.
Eftersom det i industriorter icke kan tagas hänsyn till jord- och skogsbrukets
löneförhållanden, kommer på alla sådana orter reservarbetslönen att i realiteten
bliva densamma som den avtalsenliga grovarbetarlönen. I den mån
statskommunala reservarbeten enligt utskottets anvisningar komma att erhålla
ökad utbredning och komma till användning i de större städerna, komma
också de ekonomiska verkningarna av utskottets lönebestämmelser att i ökad
utsträckning framträda.

Den allra mest vägande anmärkningen mot utskottets lönebestämmelser är
dock den, att dessa icke synas vara ägnade att befrämja arbetskraftens rörlighet
och förmåga av anpassning efter förändringarna på arbetsmarknaden
utan tvärtom måste bidraga till att fastlåsa en hög lönenivå vid fallande konjunkturer
samt beröva reservarbetarna eggelsen att snarast möjligt söka sig ut
till den öppna arbetsmarknaden. Utskottets förslag örn att sistnämnda syfte
skall befordras genom nedläggande av arbeten och förkortning av arbetstiden,
anse vi icke vara tillfyllest.

De yrkanden vi på särskilda punkter framställt örn avslag eller minskning
av de anslagsbelopp utskottet förordat, innebära en minskning av slutsumman
för arbeten å öppna marknaden med sammanlagt 16 miljoner kronor. Med anledning
härav hemställa vi, att anslaget till statliga och statskommunala reservarbeten
höjes från 55 miljoner kronor till 70 miljoner kronor.»

3:o) av herr Olsson i Kullenbergstorp, vilken anfört:

»Vid denna riksdags början uttalade sig statsministern för en samförståndslösning
av arbetslöshetsfrågan. Det inses nog, att en sådan lösning varit i
detta prekära läge för vårt land den utan jämförelse lyckligaste. Själv har
jag i särskilda utskottet och vid alla underhandlingar gått fram på denna
linje. Enligt min mening hava ej alla möjligheter fullt utnyttjats för att
uppnå en samförståndslösning. Ej heller hava alla underhandlingar och dylikt
förts på bästa sätt, vilket jag beklagar. Följden har blivit, att det hela
brustit och man framgår å skilda linjer. Då jag fortfarande är av den meningen,
att en verklig samförståndslösning varit för landet lyckligast, kan
jag ej ansluta mig till någon av de i utskottet representerade huvudlinjerna.
Ty då kunde med fullt fog örn mig fällas det omdömet, att mitt tal örn samförståndslösning
endast varit fraser och ej något vidare allvar.»

150

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

B. Beträffande statliga och statskommunala reservarbeten:

a) Sammanfattning rörande reglerna för reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet
m. m. (sid. 126 o. f.):

4:o) av herrar Hamrin, von Stockenström och Sam Larsson, vilka ansett,
att punkten 2 a) under avd. I kap. I bort i nedan angivna del hava följande
innehåll:

Prövning av klagomål över arbetslöshetskommissionens beslut i frågor rörande
fastställande av grovarbetar- och reservarbetslön ankommer på en särskild,
av Kungl. Majit utsedd nämnd.

Klagomål —----föras.

samt till stöd för denna uppfattning anfört följande:

»Vi anse icke, att hos ifrågavarande nämnd klagomål bort kunna föras
över själva ackordssättningen — dylika frågor böra förbehållas arbetslöshetskommissionen
— utan under nämndens prövning böra enbart falla frågor rörande
fastställande av grovarbetar- och reservarbetslönerna.»

5:o) av herrar Sigfrid Hansson, Bärg, Björnsson, Lindström, Västberg,
Jansson i Falun, Lindqvist, Fast, Olsson i Gävle, Norling och Andersson i
Löbbo, vilka ansett, att punkten 2 d) under avd. II kap. I bort hava följande
innehåll:

Som reservarbete må även upptagas arbete, som kommer enskild till godo,
såvida det utföres genom allmänt rättssubjekt samt är sådant, att det icke
kan väntas inom den närmaste framtiden komma till utförande på den öppna
arbetsmarknaden.

samt till stöd för denna uppfattning anfört följande:

»Vad angår arbeten till förmån för enskilda synas övervägande skäl tala
för att den nuvarande begränsningen till arbeten, som icke inom den närmaste
framtiden kunna beräknas komma till utförande på den allmänna arbetsmarknaden,
upprätthålles. Det bör nämligen tydligen icke ifrågakomma,
att sådana företag, som även utan ingripande från det allmännas sida skulle
kunnat komma till stånd, nu komma i åtnjutande av de fördelar, som utförande
som statskommunalt arbete innebär.»

6:o) av herrar Bärg, Lindqvist och Linnér, vilka i fråga om punkten 4 b)
under avd. II kap. I ansett, att jämväl den, som fyllt 16 men icke 18 år, borde
kunna hänvisas till reservarbete, dock endast i sådana fall, där arbetets art
icke kan vara ägnad att medföra menliga verkningar för honom,

samt till stöd för denna uppfattning anfört följande:

»För närvarande gäller enligt praxis, att arbetslös under 18 år ej må hänvisas
till sådant arbete. Vi anse detta lämpligt för flertalet fall men vilja
i anslutning till motionerna I: 128 och II: 237 tillstyrka, att arbetslös mellan
16 och 18 års ålder må kunna hänvisas till reservarbete i de fall, då arbetets
art icke kan vara ägnad att medföra menliga verkningar för honom.»

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

151

7:o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Lindman, Linnér
och Anderson i Norrköping, vilka ansett, att under punkten 4 under avd.
II kap. I jämväl bort upptagas en särskild föreskrift av följande innehåll:

Till reservarbete må endast hänvisas den, som icke i anledning av arbetslöshet
åtnjuter fattigvård för sig eller sin familj av annat slag än som avses
i 50 § andra momentet i lagen örn fattigvården eller som, då fråga är örn fattigvård
för någon, i förhållande till vilken han är att anse såsom familjeförsörjare,
utgöres av vård å sjukvårdsanstalt; dock skall vad salunda föreskrivits
icke utgöra hinder för hänvisning till reservarbete av den, som i synnerligen
trängande fall för sig eller sin familj tillfälligt åtnjuter fattigvård av
annat slag än nyss sagts.

samt till stöd för denna uppfattning framhållit, att beträffande arbetslös,
som åtnjuter arbetslöshetshjälp i form av reservarbete, bör i avseende å förhållandet
till fattigvården gälla detsamma som i avseende å kontantunderstöd.

8:o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Lindman, Linnér
och Anderson i Norrköping, vilka, under hänvisning till vad som beträffande
frågan örn arbetslöshetsförsäkringens anknytning till reservarbetslinjen
anförts i den av herr Trygger m. fl. vid utskottets utlåtande nr 18 fogade reservationen,
ansett, att efter punkten 5 under avd. II kap. I bort införas en
bestämmelse av följande innehåll:

Arbetslös, som är berättigad till daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa,
må, även örn behov av arbetslöshetshjälp icke föreligger, hänvisas till reservarbete.

9 :o) av herrar Hamrin, von Stockenström och Sam Larsson, vilka, under
hänvisning till vad som beträffande frågan om arbetslöshetsförsäkringens anknytning
till reservarbetslinjen anförts i den av herr Hamrin m. fl. vid utskottets
utlåtande nr 18 fogade reservationen, ansett, att efter punkten 5 under
avd. II kap. I bort införas en bestämmelse av följande innehåll:

Därest tillsynsmyndigheten för de erkända arbetslöshetskassorna med stöd
av bestämmelserna i 15 § tredje stycket i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
meddelat sådan föreskrift, som där avses, för riket eller viss del
därav eller för visst yrke, må arbetslös, som är berättigad till daghjälp från
erkänd arbetslöshetskassa och som beröres av den meddelade föreskriften,
även om behov av arbetslöshetshjälp icke föreligger, hänvisas till reservarbete.

10 :o) av herrar Sigfrid Hansson, Bärg, Björnsson, Lindström, Västberg,
Jansson i Falun, Lindqvist, Fast, Olsson i Gävle, Andersson i Tungelsta och
Norling, vilka ansett, att punkten 7 under avd. II kap. I bort hava följande
innehåll:

Såsom familjeförsörjare anses den, som har försörjningsskyldighet mot
make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt

152

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant, så ock ogift
man gentemot kvinna, vilken såsom hustru med honom sammanbor.

samt till stöd för denna uppfattning anfört följande:

»Bestämmelserna örn vem som skall anses som familjeförsörjare böra gälla
väsentligen likartade för alla former av arbetslöshetshjälp. Vi tillstyrka därför,
att de beträffande arbetslöshetsförsäkringen föreslagna bestämmelserna
tillämpas jämväl vid de statliga och statskommunala reservarbetena och för
kontantunderstöd med statsbidrag, dock med det tillägg, som överensstämmer
med vad för närvarande gäller, att ogift man skall anses som familjeförsörjare
mot kvinna, vilken såsom hustru med honom sammanbor, även om de icke hava
barn tillsammans.»

11.o) av herrar Sigfrid Hansson, Harg, Björnsson, Lindström, Västberg,
Jansson i Falun, Lindqvist, Fast, Olsson i Gävle, Andersson i Tungelsta och
Norling, vilka ansett, att punkten 9 b) under avd. II kap. I bort i nedan angivna
del hava följande innehåll:

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning

att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten vanliga
avlöningen för sådant arbete,

beträffande punkten 10 under avd. II kap. I:

12 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Wohlin, Bagge,
Lindman, Linnér och Anderson i Norrköping, vilka ansett, att punkten bort
hava följande innehåll:

Det ankommer pa arbetslöshetskommissionen att avgöra, huruvida arbetslös
ma sysselsättas i reservarbete under tiden för arbetskonflikt. Vid kommissionens
prövning skall särskilt iakttagas

att i reservarbete icke må sysselsättas den, som är indragen i arbetskonflikt
(strejk eller lockout) eller som eljest blivit arbetslös på grund av konflikten,
dock att i sistnämnda fall kommissionen äger rätt att, då särskilda skäl därtill
föreligga, medgiva undantag;

att vid allmän konflikt inom ett yrke eller en industri i reservarbete icke
må sysselsättas arbetare, som tillhöra yrket eller industrien inom landet eller
på den ort, där konflikten råder, och som icke blivit överförda till det lokala
arbetskraftsöverskottet enligt vad nedan sägs; samt

att på enahanda sätt, som nyss sagts i fråga om allmän konflikt, skall förfaras
vid sadan partiell konflikt, örn vilken det gäller, att den kan anses vara
ett led i en aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren
inom området i fråga.

Har arbetare en längre tid saknat anställning i det yrke eller den industri
han tillhört eller har han därinom icke i nämnvärd omfattning haft arbete och
kan det antagas, att han icke under en närmare framtid åter kan erhålla anställning
inom yrket eller industrien, må han överföras till det lokala arbets -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

153

kraftsöverskottet. Dit överförd arbetare skall icke till följd av konflikt inom
det yrke eller den industri lian tillhört vara betagen möjligheten att hänvisas
till reservarbete.

samt till stöd för denna uppfattning åberopat vad som beträffande motiveringen
till 16 § i förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor anförts
i den av herr Trygger m. fl. vid utskottets utlåtande nr 18 fogade reservationen.

13:o) av herr Löfgren, vilken anfört:

»Vid överläggning i särskilda utskottet har jag anslutit mig till de huvudsakliga
grunder, varå utskottets förslag till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande
vilar. Sålunda biträder jag dessa både i fråga örn arbetslöshetsförsäkringen
och i det stora hela beträffande anslagsbeloppen till statliga och
statskommunala arbeten, den s. k. arbetslinjens jämte kontantunderstödens anordnande
samt fördelningen mellan anslagen till olika ändamål.

Det innebär ett i och för sig tillfredsställande resultat av utskottets arbete,
att »reservarbeten» under arbetslöshetskommissionens ledning bibehållas såsom
en grundläggande del av hjälpverksamheten. Det är ock erkännansvärt,
att den majoritet, som står bakom en med regeringen träffad uppgörelse i hithörande
frågor, förklarar sig anse, att berörda arbeten böra anordnas så, att
största antal arbetslösa bliva hjälpta och att anstalter tillika vidtagas för att
befrämja en återgång snarast möjligt till arbeten i den fria marknaden.

Men i likhet med åtskilliga andra inom utskottet har jag icke ansett detta
syfte kunna effektivt vinnas annat än genom en sådan lönesättning inom reservarbetena,
som kan sägas stå i huvudsaklig överensstämmelse med f. n.
tillämpade grunder, låt vara med vissa jämkningar. Att över hela linjen
uppåt i skalan av skilda lönenivåer likställa reservarbetslöner med den på orten
vanliga, lägsta grovarbetarlönen, i stället för att den förra numera överallt
är lägre, torde icke kunna motiveras ur synpunkten av de krav, som skäligen
kunna ställas på statens hjälpverksamhet, och måste befaras medföra en
betydande kostnadsfördyring och därmed också arbete för ett mindre antal
arbetslösa. Yad kostnadsfrågan angår, får man härvidlag icke allenast räkna
med de statliga reservarbetena utan även med det förhållandet att, jämlikt utskottets
förord för de statskommunala arbetena, dessa och därmed statens bidrag
till desamma kunna väntas få en väsentligt större omfattning.

I sistberörda hänseende torde det vara ogörligt att nu komma till en något
så när säker uppskattning av det ökade penningbehovet även örn detta i viss
grad kunnat beräknas för de statliga reservarbetena. Men en annan sak, som
det är ännu svårare att på förhand veta något örn är, vad merkostnaden kan
bliva genom de ändrade s. k. konfliktdirektiv, som utskottsmajoriteten föreslagit.

Enligt dessa skola från arbetslöshetshjälp vare sig i form av arbete eller
kontantunderstöd avstängas, förutom i en konflikt direkt indragna arbetare,
allenast de personer, vilka blivit arbetslösa genom en viss konflikt och vilkas
löne- oell anställningsvillkor därav kunna beröras (sekundärt arbetslösa). Ge -

154

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

nom denna regel äro bland annat de som inom ett visst yrke redan äro arbetslösa
icke drabbade av avstängningspåföljd, även om de genom utövande av
rösträtt eller på annat sätt direkt kunna påverka konflikten och tilläventyrs
hindra dess lösning oberoende av deras intresse, som haft arbete vid konfliktens
utgång. Åtskilliga exempel skulle kunna anföras på de orimliga konsekvenser,
till vilka en dylik regel skulle kunna leda.

En så långt gående »uppmjukning» av de nuvarande konfliktdirektiven har
man väl rimligen icke kunnat påräkna. Ett önskemål har varit att få bort
det irritationsmoment, som legat i de speciella »Stripa»-direktiven; och dessa
skola ju enligt allmän överenskommelse nu avföras. Ett annat billigt krav
är att de som så länge varit arbetslösa, att de förlorat kontakten med sitt
yrke, skola trots allmän konflikt inom yrket kunna få arbetslöshetshjälp. Även
detta önskemål torde tillgodoses genom det av 1923 års riksdag anvisade sättet
att till det s. k. »lokala arbetskraftsöverskottet» överföra arbetslösa, som
sedan längre tid saknat arbete och icke inom nära liggande tid kunna beräkna
återanställning inom sitt yrkesområde. Dessa skulle alltså oberoende
av konflikt inom det yrke eller inom den industri de tillhört kunna erhålla
statlig arbetslöshetshjälp. För min del tror jag att, därest en dylik regel
upptages bland direktiven och tillämpas med tillräcklig generositet, berättigad
anledning till missnöje i denna del icke längre skall finnas.

Vad åter angår den sekundära arbetslöshet, som kan vållas genom en uppkommande
konflikt, kunna de nuvarande konfliktdirektiven otvivelaktigt, örn
de strängt formellt tillämpas, i särskilda fall medföra alltför stor stränghet
gentemot enskilda. Konflikt inom ett företag bör i varje fall icke föranleda
avstängning annat än gentemot anställda inom andra industrier och företag,
vilka stå i direkt produktionssamband med det av konflikten berörda företaget.

Det är emellertid av formuleringen icke rätt klart, i vilken omfattning de
av utskottsmajoriteten föreslagna konfliktdirektiven skulle medföra avstängning
av sekundärt arbetslösa. Det synes också erbjuda viss svårighet att i
detta hänseende träffa en allmängiltig regel, vilken samtidigt iakttoge det
allmännas intresse och toge rättvis hänsyn till de enskildas intresse. Jag har
därför här stannat vid att ansluta mig till de nuvarande direktiven med rätt
för tillsynsmyndigheten att för särskilda fall giva dispens från avstängningsregelns
tillämpning vid s. k. sekundär arbetslöshet. En sådan möjlighet till
undantag torde, även ur den enskilde arbetslöses intresse, i vissa fall te sig
t. o. m. fördelaktigare än utskottsmajoritetens regel utan undantag.

Huru har det nu kommit till en sådan långt gående uppluckring av de tidigare
direktiven? Svaret är, att de nu föreslagna bestämmelserna, efter föregående,
mångårig utredning, lagts till grund för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
och där avse att i vissa fall av konflikter avstänga försäkrade
personer från rätten att åtnjuta de med försäkringen förenade förmåner. Sedan
ha dessa bestämmelser transporterats över till det område, som gäller statens
direkta hjälpverksamhet utan hänsyn till, huruvida den principiella och
sakliga grunden för likalydande regler förefunnes.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

155

För min del anser jag detta ingalunda vara fallet. Herr Sam Larssons
m. fl. motioner, vilka förslag här accepterats av majoriteten, gällde uttryckligen
endast arbetslöshetsförsäkringen. En inom utskottet gjord antydan, att
likformighet i hithörande bestämmelser vore påkallad med hänsyn till hela
hjälpverksamhetens gilla gång, har icke på något sätt styrkts. Icke heller
har någon fordran på likformighet avhållit utskottsmajoriteten från att —
enligt min mening med mycket mindre fog — antaga olika grunder för skyldigheten
att antaga erbjudet arbete — Vanlig’ lön enligt förslaget örn frivillig
arbetslöshetsförsäkring och ''skälig’ sådan enligt nu förevarande förslag.

I själva verket sjönas mig starka skäl tala för att göra åtskillnad mellan å
ena sidan villkoren för åtnjutande av den rätt, som de arbetslöshetsförsäkrade
själva obestridligen förvärvat genom att fullgöra betalnings- och andra
skyldigheter mot sin kassa, och å andra sidan de betingelser, vilka staten finner
sig böra uppställa för att på egen kostnad lämna arbetslöshetshjälp.

Det tyckes mig endast riktigt och naturligt att göra avstängningsreglerna
mera stringenta för det senare fallet än för det förstnämnda. Särskilt förefaller
det vara opåkallat strängt att utestänga de försäkrade, som vid konflikts
utbrott redan äro arbetslösa från arbetslöshetsförsäkringens förmåner,
hara därför att konflikt uppkommer inom deras yrkesområde.

Jag har därför funnit det vara väl förenligt med den ståndpunkt, jag intagit
i fråga örn konfliktdirektiven vid den direkta statshjälpen (i form av reservarbete
eller kontantunderstöd), att på motsvarande punkt i arbetslöshetsförsäkringen
ansluta mig till utskottsmajoritetens förslag. Det kan icke heller
annat än förstärka den frivilliga försäkringens ställning i det allmänna
medvetandet och stimulera tillslutningen till densamma, därest de försäkrade
betraktas såsom en kategori för sig, med vissa förmåner jämväl vid konfliktfall
gentemot andra arbetslösa.

Några svårigheter för tillämpningen av skilda regler för de olika områdena
torde knappast kunna påvisas. De i en konflikt direkt indragna och de sekundärt
arbetslösa, som falla under den av utskottsmajoriteten föreslagna
nya regeln, bli avstängda från all arbetslöshetshjälp, vare sig de äro försäkrade
eller icke. En annan kategori, särskilt bestående av personer, som redan
före en konflikts utbrott äro arbetslösa, erhålla, örn de äro försäkrade, daglijälp
enligt sina försäkringsvillkor under den begränsade tid ersättningen utgår.
Därefter träda även för dem, som varit försäkrade, de allmänna reglerna
i verkställighet.

Med hänvisning till nu anförda motivering ansluter jag mig i denna del
till den uppfattning, som uttalats av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.»

beträffande punkten 11 under avd. II kap. I:

14 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Lindman,
Linnér och Anderson i Norrköping, vilka ansett, att punkten bort hava följande
innehåll:

Arbetslönen vid statligt eller statskommunalt reservarbete skall för varje
plats, dit sådant arbetsföretag är förlagt, understiga den lägsta lön, för vilken
arbetare utan yrkesutbildning kan i avsevärd omfattning erhålla arbete i

156

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

öppna arbetsmarknaden på orten. Därvid skola jämväl beaktas löneförhållandena
inom jord- och skogsbruket.

Arbetslönens belopp fastställes av arbetslöshetskommissionen.

samt till stöd för denna uppfattning åberopat vad som anförts i reservationen
nr 1.

15 :o) av herrar Hamrin, von Stockenström och Sam Larsson, vilka ansett,
att punkten bort hava följande innehåll:

Arbetslöshetskommissionen skall, utgående från den lägsta grovarbetarlön,
för vilken arbete å respektive orter kan i avsevärd omfattning beredas, och
med särskilt beaktande i förekommande fall av löneförhållandena inom jordoch
skogsbruket, fastställa lönen vid statliga och statskommunala reservarbeten.
Reservarbetslönen skall konstrueras så, att den sammanfaller med ovan
angivna grovarbetarlön, så snart denna icke överstiger fyra kronor per dag,
varemot högre grovarbetarlöner reduceras enligt en fallande skala, som upptager
nedsättning med 20 procent vid grovarbetarlöner örn 9 kronor per dag
och allenast 2 procent, då grovarbetarlönen uppgår till 4 kronor 50 öre per dag,

samt till stöd för denna uppfattning åberopat vad som anförts i reservationen
nr 2.

16 :o) av herr Wohlin, vilken inom utskottet i första hand röstat för det av
herr Hamrin m. fl. framlagda förslaget i lönefrågan, men som, sedan detta
förslag utslagits, röstat för utskottets förslag på denna punkt.

17 :o) av herrar Harg, Lindqvist och Linnér, vilka — med hänvisning till
reservation nr 6 — ansett, att punkten 1 a) under avd. lil kap. I bort hava
följande innehåll:

Föreskrifterna under avd. II kap. I punkterna 4—8 samt 10 skola i tilllämpliga
delar gälla jämväl vid verksamhet för beredande av dagunderstöd
vid arbetslöshet.

18 :o) av herrar Sigfrid Hansson, Bärg, Björnsson, Lindström, Västberg,
Jansson i Falun, Lindqvist, Fast, Olsson i Gävle, Andersson i Tungelsta och
Norling, vilka ansett, att punkten 10 under avd. lil kap. I bort hava följande
innehåll:

Statsbidrag må ej utgå för mera än sex dagar i veckan och ej heller för
tid, innan ansökan örn arbetslöshetshjälp blivit gjord.

samt till stöd för denna uppfattning anfört, att ändring ej borde vidtagas i
nu med avseende å karenstid gällande föreskrifter.

19 :o) av herrar Bärg, Olsson i Gävle och Andersson i Tungelsta, vilka ansett,
att övergångsbestämmelserna bort hava följande innehåll:

De nya föreskrifterna rörande vid reservarbeten utgående avlöningsförmåner
skola gälla från och med den dag, Kungl. Maj:t bestämmer. I övrigt skola

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer. 157

bestämmelserna tillämpas från och med den 1 juli 1933, dock att föreskrifterna
angående statsbidrag till material, arbetsledning och transporter vid statskommunala
reservarbeten må i särskilt ömmande fall tillämpas jämväl i fråga
örn sådana företag, till vilka statsbidrag beviljats före nämnda dag.

b) anslaget till statliga och statskommunala reservarbeten:

20 :o) av herrar Hamrin, von Stockenström och Sam Larsson, vilka under
åberopande av vad som anförts i reservationen nr 2 ansett, att till statliga och
statskommunala reservarbeten bort tillstyrkas ett reservationsanslag av

70,000,000 kronor.

O. Beträffande särskilda slag av åtgärder:

a) anslaget till statsbeställningar:

21 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Wohlin, Sam Larsson,
Bagge, Lindman, Nilsson i Landeryd och Anderson i Norrköping, vilka dels —
herrar Johansson, Sederholm, Bagge, Lindman, Nilsson och Andersson under
hänvisning till vad de i det föregående anfört — förordat, att ett belopp av

10,000,000 kronor ställas till Kungl. Maj:ts förfogande till statsbeställningar
för budgetåret 1933/1934, dels ock ansett, att vad utskottet å sid. 56—59 anfört
beträffande dispositionen av anslaget till statsbeställningar bort hava följande
lydelse:

»Beträffande den--— framhålla följande.

I åtskilliga -— --militära ändamål.

Beträffande de---— det föregående.

Frågan örn--—- pågående riksdag.

I sitt---förberörda anslag.

Utskottet anförde---av arbetslösheten.

Under punkt —--förevarande anslag.

Utskottet framhöll-- —-av arbetslösheten.

Slutligen har — — — förevarande anslag.

Statsutskottet erinrade---riksdagens åtgärd.

Till en —- -—■ — flottans ersättningsbyggnad.

Såsom framgår — — — skulle påbörjas.

På förslag--- 5,282,000 kronor.

Såsom närmare--- 59,400,000 kronor.

I sin---skedets program.

Kungl. Maj :ts —--ingående jagare.

Med det -—---ävensom vedettbåtarna.

Det i--- 11,620,000 kronor.

Utskottet har —--samverkande industrier.

Utskottet tillstyrker---göra framställning.

Utskottet.

158

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

Ovanberörda av utskottet tillstyrkta anslag å 7,000,000 kronor bör utgå av
det av utskottet tillstyrkta beloppet till statsbeställningar å 10 miljoner kronor.

Beträffande användningen av återstående 3,000,000 kronor av nyssberörda
anslag vill utskottet framhålla följande.

I motionen II: 503 har yrkats, bland annat, att riksdagen i samband med
beviljande av anslag till lindrande av arbetslösheten skulle bestämma, att av
för nämnda ändamål beviljade medel ett belopp av 5,000,000 kronor skulle
avse tillverkning för fältartilleriet av 150 lavetter.

Utskottet har funnit de skäl, som i motionen anförts till förmån för att här
ifrågavarande lavetter med det snaraste komma till utförande, övertygande.
Härtill kommer vidare, att — enligt vad utskottet inhämtat — dessa arbeten,
vid vilka utländskt material endast i ringa utsträckning behöver komma till
användning och där av de beräknade totalkostnaderna bortåt 80 procent komma
att utgå i direkta arbetslöner, kunna utföras hos den vanliga järnbruksoch
mekaniska industrin, varigenom för denna industri välbehövliga arbetstillfällen
erhållas.

Med hänsyn härtill har utskottet funnit sig böra förorda, att medel för ändamålet
ställas till förfogande för budgetåret 1933/1934. I fråga örn det belopp,
som bör anvisas, har utskottet — med hänsyn till mängden av andra
angelägna anslagskrav — funnit sig böra förorda en nedsättning av det motionsvis
äskade anslaget till 2,000,000 kronor.

I motionen II: 503 har vidare yrkats, att riksdagen i samband med beviljande
av anslag till lindrande av arbetslösheten skulle bestämma, att av de för
nämnda ändamål beviljade medlen ett belopp av 800,000 kronor skulle avse
anskaffande för artilleriets behov av 50 stycken s. k. bandtraktorer.

Utskottet vill erinra, att i enlighet med 1925 års försvarsbeslut vissa artilleritruppförband
skola motoriseras samt att i planen för anskaffande av erforderliga
motorfordon bland annat ingår ett betydande antal s. k. bandtraktorer.
Fördelarna ur såväl organisations- som utbildningssynpunkt av att artilleriets
motorisering i den utsträckning, densamma beslutats vid 1925 års riksdag, med
det snaraste genomföres, ligga enligt utskottets förmenande i öppen dag. Härtill
kommer vidare, dels att genom ett utförande av dessa traktorer betydande
arbetstillfällen beredas — 225 man beräknas härigenom kunna erhålla sysselsättning
under ett år — dels ock att dessa arbetstillfällen, enligt vad utskottet
inhämtat, i ganska stor utsträckning kunna bliva fördelade på olika platser
i landet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra tillstyrka,
att medel för här ifrågavarande ändamål ställas till förfogande för budgetåret
1933/1934. Mot det i motionen 11:503 beräknade beloppet, 800,000 kronor
eller samma belopp som angivits i en av arméförvaltningen den 3 mars
1933 till Kungl. Maj :t ingiven framställning i ämnet, har utskottet icke funnit
något att erinra.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

159

lantförsvarets byggnader m. m. Utskottet finner de skäl, som anförts till
förmån för dessa yrkanden, beaktansvärda. Emellertid bar det icke varit
möjligt för utskottet att verkställa den avvägning av angelägenhetsgraden
beträffande här förevarande anslagskrav, som med hänsyn till den begränsade
medelstillgången blir nödvändig. En dylik avvägning torde lämpligen
böra ankomma på Kungl. Majit. Härtill kommer vidare att, enligt vad utskottet
erfarit, åtskilliga förslag föreligga rörande anslag till skilda ändamål
inom försvarsväsendets olika grenar, vilkas tillgodoseende kan betecknas som
synnerligen önskvärt men som icke i nu förevarande sammanhang blivit underställda
riksdagens prövning. Utskottet har i detta hänseende särskilt ansett
sig böra fästa uppmärksamheten på det angelägna — såväl ur försvarets
synpunkt som med hänsyn till de arbetstillfällen, som härigenom komma att
beredas — av en ökad flygmotortillverkning. Utskottet förutsätter emellertid,
att Kungl. Majit -— när fråga blir örn användningen dels av anslaget till
statsbeställningar i den del detsamma ej tages i anspråk för de av utskottet
i det föregående angivna ändamålen, dels ock av de övriga anslag till motverkande
av arbetslösheten, som kunna komma att ställas till Kungl. Majits
förfogande — kommer att taga jämväl nu angivna frågor under omprövning.
Med vad sålunda anförts torde motionen lii 137, i vad densamma är hänvisad
till utskottets prövning, ävensom motionen lii 503 i nu förevarande delar
få anses besvarade.

Jämväl motionerna 1:160 och 11:313, vilka avse dels utredning angående
militär materielanskaffnings inverkan på arbetslösheten, dels ock ianspråktagande
i viss utsträckning av anslagen till arbetslöshetens bekämpande för
lämpliga arbeten inom försvarsväsendet, torde få anses besvarade med vad utskottet
i det föregående anfört.»

22 :o) av herr Hamrin, som ansett, att utskottet, i stället för vad i dess här
ifrågavarande utlåtande anförts och hemställts rörande statsbeställningar, bort
anföra och hemställa:

»I här förevarande sammanhang har utskottet till behandling företagit vissa
till utskottet hänvisade motioner eller delar av motioner, avseende anslag till
olika ändamål inom försvarsväsendet.

Beträffande de — — — det föregående.

Frågan örn —- — — pågående riksdag.

I sitt---förberörda anslag.

Utskottet anförde---av arbetslösheten.

Under punkt---förevarande anslag.

Utskottet framhöll ----av arbetslösheten.

Slutligen har---förevarande anslag.

Statsutskottet erinrade---— riksdagens åtgärd.

Till en---flottans ersättningsbyggnad.

Såsom framgår---skulle påbörjas.

På förslag--- 5,282,000 kronor.

Utskottet.

160

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

Såsom närmare — --- 59,400,000 kronor.

I sin---skedets program.

Kungl. Maj:ts--— ingående jagare.

Med det---ävensom vedettbåtarna.

Det i--- 11,620,000 kronor.

Utskottet har —- — •—- samverkande industrier.

Vid bedömandet av det belopp, som för ändamålet lämpligen bör ställas
till förfogande, har utskottet ansett sig böra ansluta sig till den plan, som
återfinnes i marinförvaltningens ovanberörda framställning örn sjöförsvarets
medelsbehov för budgetåret 1933/1934, enligt vilken medel skulle anvisas för
påbörjandet av två jagare och en undervattensbåt. Då genom Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framlagda, redan av riksdagen godtagna förslag medel
för påbörjandet av den ena jagaren stå till förfogande, böra alltså nu
medel beräknas för den återstående jagaren ävensom för en undervattensbåt
av B-typ. Kostnaderna för dessa fartyg uppgå enligt marinmyndigheternas
beräkningar till (6,800,000 + 3,780,000) 10,580,000 kronor. Med hänsyn till
att byggnadstiden för dessa fartyg, enligt vad utskottet inhämtat, uppgår
till minst två år, torde för budgetåret 1933/1934 böra beräknas hälften av
nyssberörda belopp, d. v. s. 5,290,000 kronor.

Härefter vill utskottet till behandling upptaga de i motionerna II: 137 och
II: 503 framställda yrkandena örn anslag till byggande av oljecisterner för
flottan, till permanent flygfältsbelysning å flygtruppförbandens förläggningsorter,
till tillverkning av lavetter för fältartilleriet, till anskaffande av bandtraktorer
för artilleriets behov, till tillverkning av gasmasker samt till underhållsarbeten
rörande lantförsvarets byggnader m. m. Utskottet finner här
förevarande frågor vara av den art, att de icke lämpligen torde böra bliva
föremål för beslut av riksdagen i nu förevarande sammanhang. Utskottet avstyrker
på grund härav motionerna i nu angivna delar.

I motionerna I: 160 och II: 313 har yrkats dels utredning angående militär
materielanskaffnings inverkan på arbetslösheten, dels ock ianspråktagande
i viss utsträckning av anslagen till arbetslöshetens bekämpande för lämpliga
arbeten inom försvarsväsendet.

I viss utsträckning torde dessa yrkanden få anses besvarade med vad utskottet
i det föregående tillstyrkt. I övrigt torde motionerna icke böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer utskottet, att riksdagen må
till ökade medel till flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1933/1934 —
utöver tidigare av riksdagen för ändamålet anvisade medel — anvisa ett reservationsanslag
av 5,290,000 kronor.»

b) anslaget till statliga beredskapsarbeten:

23 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Lindman,
Nilsfson i Landeryd och Linnér, vilka med hänvisning till vad som anförts i
reservationen nr 1 ansett, att medel till statliga beredskapsarbeten icke böra
beviljas.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

161

c) anslaget till kommunala beredskapsarbeten:

24 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Lindman,
Nilsson i Landeryd och Linnér, vilka med hänvisning till vad som anförts i
reservationen nr 1 ansett, att medel till kommunala beredskapsarbeten icke
böra beviljas.

25 :o) av herrar Hamrin, von Stockenström, Wohlin och Sam Larsson, vilka
anfört, att de under utskottets förhandlingar yrkat, att tredje stycket å sid. 63
i utskottets utlåtande skulle erhålla följande lydelse:

»Beträffande frågan örn den form, i vilken statens stöd för utförande av nu
ifrågavarande arbeten bör lämnas, anser utskottet, att endast låneformen bör
användas, då det synes utskottet oegentligt att, såsom föreslagits, genom direkta
statliga bidrag understödja rent kommunala företag av de slag, som här
ifrågasatts. Vid avgörandet av frågan, huruvida lån böra lämnas och med
vilka belopp dessa skola utgå, bör hänsyn tagas till skattebördan inom kommunen,
den senares tillgångar och skulder, kommunens utgifter i allmänhet för
arbetslöshetens bekämpande och dylikt. Givetvis bör härvid jämväl beaktas
omfattningen i och för sig av arbetslösheten inom kommunen.»

samt att de, sedan detta yrkande utslagits, röstat för avslag å anslaget till
kommunala beredskapsarbeten.

d) anslaget till skenfria korsningar:

26 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Lindman,
Nilsson i Landeryd och Linnér, vilka ansett, att till skenfria korsningar bör
beviljas ett reservationsanslag av 4,000,000 kronor.

e) anslaget till broar och hamnar:

27 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Lindman,
Nilsson i Landeryd och Linnér, vilka med hänvisning till vad i reservationen
nr 1 anförts ansett, att särskilt anslag till broar och hamnar icke bör beviljas.

f) anslaget till främjande av bostadsbyggande:

28 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Nilsson i
Landeryd, Linnér och Anderson i Norrköping, vilka ansett,

dels att utskottet icke bort förorda bifall till Kungl. Maj:ts förslag, i vad
rör främjande av bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen, samt
att utskottet till stöd för denna uppfattning bort anföra följande:

»Varken socialhygieniska eller andra, rent bostadspolitiska synpunkter kunna
enligt utskottets uppfattning för närvarande åberopas som stöd för vidtagande
av åtgärder från statens sida till främjande av bostadsproduktionen
i städer och stadsliknande samhällen. I den mån sådana åtgärder påkallas,
böra de, såsom även bostadsproduktionssakkunniga förutsatt, utgå från kommunalt
håll.

Bihang till riksdagens protokoll 193 3. 11 sami. Nr 17.

162

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

Kungl. Maj:ts här ifrågavarande förslag angående statlig tertiärkredit till
främjande av bostadsbyggandet i städerna och därmed jämförliga samhällen
har också uteslutande till syftemål att stimulera arbetsmarknaden. I avseende
härå vill utskottet framhålla, att enligt utskottets förmenande, oberoende
av särskilda åtgärder från statens sida, sådana byggnadsföretag med
säkerhet för närvarande komma till stånd, som erfordras för att möta det numera
starkt förminskade nybyggnadsbehovet. I den män denna normala
byggnadsproduktion till följd av den särskilda, av staten främjade byggnadsverksamheten
minskas — och utskottet förmenar, att så i viss utsträckning
skulle bliva fallet — eller statskrediten direkt tages i anspråk för densamma,
vilket knappast torde kunna helt förhindras, uteblir helt och hållet den avsedda
gynnsamma inverkan på arbetsmarknaden. Allenast i den utsträckning
de statliga åtgärderna föranleda till en byggnadsverksamhet utöver den normala,
äro de alltså ägnade att motverka arbetslösheten. Såsom i de över bostadsproduktionssakkunnigas
förslag avgivna yttrandena klart kommit till uttryck,
kunna allvarliga betänkligheter hysas mot en sålunda utvidgad byggnadsverksamhet,
vilken givetvis måste öka den redan nu på sina håll överhängande
faran för en fastighetskris. Härtill må framhållas, att det i och för
sig synes mindre lämpligt att i arbetslöshetsbekämpande syfte använda bostadsbyggnadsarbeten
i städerna, enär vid dessa arbeten i stor utsträckning
förekomma specialarbeten, för vilka arbetskostnaderna äro särskilt höga. Det
är också att befara, att till följd av det föreslagna statsingripandet den anpassning
av lönenivån vid nämnda arbeten, som för uppnående av sunda ekonomiska
förhållanden synes vara nödvändig, försvåras eller äventyras. På
grund av det anförda finner sig utskottet icke kunna förorda bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i nu ifrågavarande del.»

dels ock att utskottet bort tillstyrka, i stället för ett anslag till främjande
av bostadsbyggande, ett reservationsanslag å 8 miljoner kronor till främjande
av bostadsbyggande å landsbygden.

29 :o) av herrar Hamrin, von Stockenström, Wohlin och Sani Larsson, vilka
anfört, att de inom utskottet yrkat, att ett reservationsanslag å 5,000,000
kronor skulle beviljas till främjande av bostadsbyggande i städerna men förenas
med villkor örn kommunal garanti, samt att de, sedan detta yrkande utslagits,
röstat för avslag å ifrågavarande anslag men däremot för bifall till
ett anslag å 10,000,000 kronor för främjande av bostadsbyggande på landet.

g) anslaget till lån till främjande av enskild företagsamhet:

30 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Nilsson i Landeryd,
Linnér och Anderson i Norrköping, vilka med hänvisning till vad som
anförts i reservationen nr 1 ansett, att medel för här ifrågavarande ändamål
icke böra beviljas.

31 :o) av herr Wohlin, som ansett, att medel för här ifrågavarande ändamål
icke böra beviljas.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

163

h) anslaget till subventioner till främjande av enskild företagsamhet.

32 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Nilsson i Landeryd,
Linnér och Anderson i Norrköping, vilka med hänvisning till vad som
anförts i reservationen nr 1 ansett, att medel för här ifrågavarande ändamål
icke böra beviljas.

33 :o) av herrar Hamrin, von Stockenström och Sam Larsson, vilka ansett,
att utskottet icke bort förorda ifrågavarande anslag, men i stället yrkat, att
utskottet måtte föreslå ett anslag å 1,000,000 kronor att, i likhet med vad som
ägt rum under innevarande och nästföregående budgetår, ställas till Kungl.
Maj:ts förfogande att användas till främjande av företagsverksamhet, varigenom
i största möjliga utsträckning ökade arbetstillfällen må kunna beredas.

34 :o) av herr Wohlin, som ansett, att medel för ifrågavarande ändamål icke
böra beviljas.

i) visst belopp till hus-, vägbyggnads-, täckdiknings- m. fl. arbeten å vissa

styckning slotter:

35:o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm, Bagge, Lindman och
Linnér, vilka ansett, att utskottet bort föreslå, att de i ärendet väckta motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, samt att utskottet till
motivering för denna uppfattning bort anföra följande:

»Sociala jordutredningens här förevarande förslag, vilket jämte däröver avgivna
yttranden under hand överlämnats till utskottet, avser att tillskapa ett
större antal småbruk, varigenom skulle åstadkommas ökade, för framtiden bestående
försörjningsmöjligheter på landsbygden. Den arbetseffekt åter, som
skulle åstadkommas genom de till utförande å styckningslotterna föreslagna
byggnads- och andra arbeten, torde icke kunna bliva av större betydelse för ett
omedelbart lindrande av den nuvarande arbetslösheten. Arbetena torde nämligen
icke i större utsträckning kunna sättas igång inom den närmaste tiden.
Härtill kommer, att vid styckningsförfarandet hänsyn givetvis främst måste
tagas till olika egendomars lämplighet för detta ändamål och icke direkt till de
lokala behoven inom landet av en erforderlig hjälpverksamhet för arbetslösa.

Då således förevarande spörsmål främst bör bedömas med hänsyn till sin
sociala betydelse, men utskottet vid sitt ståndpunktstagande i olika frågor
främst har att tillgodose arbetslöshetssynpunkter, har utskottet i det läge,
ifrågavarande ärende nu befinner sig, icke funnit sig böra närmare ingå i prövning
av detsamma. De ovannämnda motionerna torde därför enligt utskottets
mening icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Därest emellertid Kungl. Majit framdeles finner medel böra äskas för ändamålet,
kommer givetvis framställning härom att göras hos riksdagen.»

36 :o) av herrar Hamrin, von Stockenström, Wohlin, Sam Larsson och Nilsson
i Landeryd, vilka ansett, att utskottet icke bort tillstyrka medgivande att

164

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

disponera visst belopp ur markinköpsfonden men att för budgetåret 1933/1934
borde anvisas ett reservationsanslag å 700,000 kronor till hus-, vägbyggnads-,
täckdiknings- m. fl. arbeten å vissa styckningslotter, samt att i anslutning
härtill utskottets motivering i detta ämne bort hava följande lydelse:

»Det av------i gång.

Att, såsom-----— till frågan.

Försöksverksamheten skulle alltså avse styckning blott av vissa kronoegendomar.
För hus-, vägbyggnads- och täckdiknings- m. fl. arbeten å styckningslotterna
torde i enlighet med sociala jordutredningens förslag för arbetslöshetens
lindrande avsedda medel böra komma till användning. Utskottet tillstyrker,
att för ändamålet under nästa budgetår upptages ett särskilt anslag,
vilket med ledning av de av domänstyrelsen lämnade uppgifterna synes böra
bestämmas till 700,000 kronor. Anslaget torde böra erhålla reservationsanslags
karaktär.»

j) vacht motion i fråga rörande militär anställning:

37 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Westman, Sederholm, Wohlin,
Bagge, Lindman, Nilsson i Landeryd och Linnér, vilka ansett, att utskottet
bort föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning
och framläggande för nästa års riksdag av det förslag i förevarande ämne, vartill
utredningen kunde giva anledning, samt att utskottet till stöd härför bort
anföra följande:

»Motionärernas förslag innebär, att arbetslösa, vilka fullgjort obligatorisk
värnpliktstjänst eller varit fast anställda vid krigsmakten, skulle efter frivillig
anmälan beredas tillfällig anställning, i förra fallet såsom volontärer och i
senare fallet såsom underbefäl. Denna frivilliga anställning, som skulle pågå
förslagsvis minst 6 månader, skulle för volontärernas del åsyfta deras utbildning
till underbefäl. Statens kostnader för envar av volontärerna hava i motionen
beräknats till 110 kronor i månaden eller 660 kronor för hela anställningstiden,
under det att kostnaderna för var och en av dem, vilka erhölle anställning
som underbefäl, hava uppskattats till respektive 160 och 960 kronor.

Enligt vad utskottet under hand från militärt håll inhämtat, skulle anställning,
som i motionen avses, kunna beredas för intill 5,000 man utan att några
andra kostnader än som framgår av vad ovan angivits skulle behöva uppstå.

Vid övervägande av förevarande fråga har utskottet kommit till den uppfattningen,
att motionärernas framställning måste anses innefatta ett ur flera
synpunkter beaktansvärt uppslag i en tid, då svår arbetslöshet råder. Samtidigt
som en dylik utbildning — förutom att armén därigenom erhåller ett
välbehövligt tillskott av underbefäl -— i arbetslöshetslindrande hänseende erbjuder
den fördelen, att densamma lätteligen kari förläggas till orter, fördelade
över olika delar av landet, torde den därmed förenade undervisningen i allmänbildande
ämnen liksom den kroppsliga träningen bliva av icke obetydligt
värde för de i utbildningen deltagande arbetslösa.

Utskottet finner alltså motionärernas förslag förtjänt av att tagas i närmare
övervägande men anser, att dess genomförande måste göras beroende av

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

165

ytterligare utredning, så att olika med spörsmålet sammanhängande frågor
kunna bedömas bättre, än som på nuvarande stadium av ärendet är möjligt.
Utskottet får därför tillstyrka, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller örn en dylik utredning och framläggande för nästa års riksdag av
det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.»

k) väckt motion om befrämjande av hemslöjden:

38 :o) av herr Westman, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
de i ämnet väckta motionerna I: 329 och II: 506.

D. Beträffande kontantunderstödsverksamhet m. m.:

a) frivillig arbetstjänst m. m.

39 :o) av herrar von Stockenström, Sandén, Pehrsson i Bramstorp, Andersson
i Tungelsta, Andersson i Löbbo och Andersson i Malmö, vilka ansett, att
näst sista meningen i tredje stycket å sid. 112 i utskottets förevarande utlåtande
bort hava följande lydelse:

»Med hänsyn till dessa omständigheter bör enligt utskottets mening den avdelning
inom arbetslöshetskommissionen, som handlägger frågorna örn ungdomsarbetslösheten
-—- eventuellt ett på lämpligt sätt sammansatt särskilt centralt
organ i samråd med denna avdelning — dels — vid sidan av arbetslöshetskommittéerna
— efter erforderliga undersökningar taga initiativ till anordnande
av frivillig arbetstjänst, dels ock, örn och i den mån så befinnes
lämpligt, handhava organisation och ledning därav.»

b) pensionering av äldre arbetare.

40 :o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Bagge, Linnér, Anderson i
Norrköping och Petersscm i Lerbäcksbyn, vilka ansett, att utskottet i anledning
av motionerna I: 332 och II: 518 bort föreslå riksdagen att för budgetåret
1933/1934 bevilja ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor att ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande för att i enlighet med de i motionerna uppdragna
riktlinjerna användas till statsbidrag för pensionering av arbetare inom industrien,
vilka uppnått 65 års ålder, samt att utskottet som motivering härför
bort anföra följande:

»Det genom motionerna framkomna uppslaget synes utskottet i hög grad
behjärtansvärt. Bland alla de förslag, som framkommit till lindrande av den
stora ungdomsarbetslösheten, är detta det enda, som omedelbart giver vad
ungdomen främst behöver, nämligen arbete i den öppna arbetsmarknaden.
Även med beaktande av de svårigheter, som sammanhänga med förslaget och
som framhållits i de avgivna yttrandena, anser utskottet det vara lämpligt, att
under nuvarande svåra arbetslöshet ett försök göres med den föreslagna pensioneringen.
Enligt utskottets förmenande torde man kunna räkna med en

166

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Reservationer.

sådan förståelse från arbetsgivarnas och arbetarnas sida för saken, att de i
yttrandena anförda betänkligheterna till stor del komme att hävas.

Utskottet tillstyrker sålunda, att ett mindre belopp, förslagsvis 5 miljoner
kronor, ställes till Kungl. Maj:ts förfogande såsom reservationsanslag att i enlighet
med de i motionerna uppdragna riktlinjerna användas till statsbidrag
för pensionering av arbetare inom industrien, vilka uppnått 65 års ålder.»

41 :o) av herr Sigfrid Hansson, beträffande motionerna I: 332 och II: 518.

E. Beträffande utskottets förslag angående skrivelser till Kungl. Majit:

42 :o) av herr Andersson i Malmö, vilken ansett, att utskottet icke bort föreslå
riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning beträffande omfattningen
av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds
karaktär samt om behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas
verksamhet för arbetslöshetens bekämpande.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner

331319

BILAGOR.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Bilaga A.

Arbetsmarknadens utveckling och läge samt de från och
med år 1914 tillämpade principerna beträffande hjälpverksamheten
för oförvållat arbetslösa personer.

Föredrag i särskilda utskottet den 14 mars 1933 av kanslichefen hos statens
arbetslöshetskommission O. Hagman.

När det gäller att lämna en kortfattad framställning av utvecklingen på
den svenska arbetsmarknaden, närmast med hänsyn till de svårigheter, sorn för
närvarande föreligga beträffande oförvållad arbetslöshet och hjälpbehov icke
allenast för enskilda personer utan för hela näringsområden, bör man kasta en
blick tillbaka jämväl på tiden före det senaste sekelskiftet, därför att de bekymmer,
som i ifrågavarande avseende nu äro för handen, ingalunda voro okända
under praktiskt taget hela det föregående århundradet. Den depression, som
sedan slutet av år 1931 ånyo kännetecknar vårt lands arbetsmarknad, efter
de relativt gynnsamma åren 1924—1930, har haft föregångare bl. a. under åren
1907—1910, men liknande svårigheter förekommo även under hela 1800-talet,
vid många tillfällen kanske i relativt större omfattning än nu, särskilt örn
dessa frågor bedömas med hänsyn till dåvarande befolkningsantal och landets
ekonomiska förhållanden. Här skall emellertid endast lämnas några spridda
uppgifter, hämtade ur arbetslöshetsutredningens betänkande, del I, och vari
erinras, hurusom arbetslöshetsbegreppet i modern mening först började att
göra sig gällande under tiden 1830—1840. Vid denna tidpunkt uppfattades
emellertid dessa svårigheter på ett helt annat sätt än vad fallet är för närvarande.
En efter våra dagars sätt att se ytterst rigorös lagstiftning var gällande,
uppbyggd på den tankegången, att varje person, som ville och kunde
arbeta, jämväl hade möjlighet att erhålla arbetsanställning. Sysslolöshet
framstod under sådana förhållanden närmast såsom en straffbar företeelse,
och de sysslolösa tvingades under hot örn frihetens förlust att ställa sin arbetskraft
till förfogande. Den då gällande lagstiftningens princip örn s. k. »laga
försvar» möjliggjorde, att personer, som saknade arbetsanställning, kunde av
polismyndigheterna infångas och förpassas till sin hemortskommun för sökande
av arbete, därest de sysslolösa påträffades inom andra kommuner. Om man
tar del av skildringar rörande förhållandena på arbetsmarknaden från dessa
tidigare år, finner man, att hela problemet örn den oförvållad^ arbetslösheten
närmast behandlades som en kriminell fråga och som ett fattigvårdsproblem,
och i den mån de till sin hemortskommun förpassade icke kunde erhålla arbetsanställning
i någon form blev det i sista hand fattigvårdens sak att nödtorftigt
draga försorg örn dessa. Detta »laga försvars»-begrepp kvarstod i svensk lagstiftning
ända till 1885, då den nuvarande lösdrivarlagen tillkom. I det betänkande
med förslag angående fattigvården, som avlämnades 1870, kvarstår
don uppfattningen, att upprepat bettleri, även om det ej skett under kringstrykande,
måste tyda på motvilja mot arbete, »ty ytterst sällan torde det inträffa»,
heter det i angivna betänkande, »att den som allvarligen söker arbetsförtjänst
ej skall finna sådan, åtminstone så mycken, att han därmed kan
förskaffa sig vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras». Man torde
därför kunna göra gällande, att personer, som enligt nuvarande uppfattning
anses såsom oförvållat arbetslösa, enligt den tidens tänkesätt rubricerades såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 11 sami. Nr lt. 1

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

lösdrivare, varför det torde förhålla sig på det sättet, att i dessa års lösdrivarsiffror
säkerligen förekommer arbetslöshet i modern mening i ganska stor
omfattning.

År 1804 inrättades i vart land s. k. allmänna arbetsställen, vid vilka sysslolösa
och vanartade personer skulle beredas sysselsättning »emot ett därför avpassat
och till deras nödtorftiga utkomst erforderligt underhåll». Från den
synpunkt, som i våra dagar lägges på hithörande problem, kan det vara av
intresse att angiva, vilka kategorier, som kunde ifrågakomma till utförande av
arbete vid dessa allmänna arbetsställen. Konungens befallningshavande i
länen ägde nämligen rätt att på obestämd tid döma icke blott uppenbart vanartade
personer utan även individer, hemmahörande under någon av nedanangiva
kategorier:

_ ur tjänst skild eller uppsagd betjänt eller dräng samt uttjänt soldat,
vilka icke inom viss tid gittat uppgiva för sig någon säker tillgänglig
tjänst eller annat lovligt näringsfång,

svensk hantverksgesäll, sorn, utan att äga laga försvar eller bevisligt
förhinder, icke inom viss tid efter ankomst till stad inställt sig till arbete
hos mästare,

hantverksgesäll, som oaktat föregående tvenne varningar, antingen visat
sådan ostadighet och sturskhet, att någon mästare icke velat antaga dem
till arbete, eller av lättja eller liderlig levnad avhållit sig från arbete,
utrikes ifrån inkomna överlöpare, som icke borde utlevereras,
extra ordinarie vaktbetjänte vid allmänt eller stadens verk samt betjänte
och beslagskarl^ vilka icke hade annat näringsfång men utan laga försvar
eller erhållet tillstånd under sex veckor undanhållit sig från tjänstgöring,
samt även

andra personer, som med de nu uppräknade kunde jämföras.

Man kan med ledning av dessa bestämmelser på goda grunder antaga, att
de allmänna arbetsställena kommo att rekryteras även av personer, vilka
enligt vårt sätt att bedöma dessa problem, voro att betrakta såsom oförvållat
arbetslösa. Dessa stadganden giva en tydlig bild av läget på arbetsmarknaden
i vårt land för något mer än hundra år sedan. För att i någon mån förhindra
den överbeläggning av arbetsställen och fängelser, som blev en följd av en sådan
utsträckning av det. egentliga lösdrivarbegreppet, erhöllo Konungens befallningshavande
anmaning örn att söka inom resp. län bereda arbetsmöjligheter,
varjämte direkt förbud utfärdades att i arbetsinrättningar och fängelser insätta
andra än dem,. som icke själva begagnade varje tillfälle att erhålla
arbete. Emellertid visade det sig, att dessa åtgärder icke nämnvärt lättade de
svårigheter vilka förelågo. Under vissa år saknade man t. o. m. möjlighet att
till allmänt arbete mottaga alla dem, som dömts till utförande av dylikt. Av
tillgängliga statistiska uppgifter framgår, att redan år 1815 betecknades i vårt
land icke mindre^än 62,527 personer såsom fattighjon. Vid samma tidpunkt
voro av staten såsom lösdrivare omhändertagna cirka 1,200 personer. Tillsammans
utgjorde dessa kategorier sålunda omkring 64,000 personer, vilket
motsvarar 2.6 % av den samma år till 2,465,066 uppgående totala befolkningen
inom landet.

Under de närmast följande åren tillväxte svårigheterna i nu berörda avseende
i en betydande omfattning och vållade det allmänna ytterligare ökade
bekymmer. Dessa svårigheter sattes vid denna tidpunkt i samband med den då
pågående kraftiga folkökningen. De två första decennierna av 1800-talet hade
vårt land ett årligt födelseöverskott av 5 promille, men detta steg på 1820-talet till ej mindre än 11 promille. Landets näringsliv kunde icke hålla jämna
steg med denna starka folkökning, och det var vid denna tidpunkt en allmänt
rådande uppfattning, att landet led av överbefolkning. Många olika förslag

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

framställdes under detta tidsskede till lösning av de föreliggande svårigheterna.
Då den jordbruksidkande befolkningen under lång tid oförändrat utgjorde
omkring 4/5 av den totala befolkningsnumerären, gällde dessa framkomna förslag
i allmänhet åtgärder för åstadkommande av ytterligare jordbrukslägenbeter.
Nu angivna svårigheter på den svenska arbetsmarknaden stegrades tidvis
genom missväxt på grund av klimatiska orsaker. Staten måste i mån
av förmåga träda hjälpande till men saknade möjligheter att förhindra att
verklig nöd rådde i en betydande omfattning i olika delar av vårt land.

Ar 1839 avlämnades ett betänkande angående ordnandet av fattigvården
inom landet, och i detta föreslogs, att särskilda arbetskompanier skulle upprättas.
Dessa skulle bestå av personer, vilka voro dömda till minst ett års
tvångsarbete. Dylika arbetskompanier hade funnits redan förut i form av
en s. k. pionierkår, men fr. o. m. 1842 organiserades en speciell »kronoarbetskår».
Denna kronoarbetskår skulle i första hand användas för byggandet av
fängelser och fästningsbyggen men användes dessutom för större arbetsföretag
av annat slag av allmän eller enskild natur. Bland de större arbetsföretag,
som utfördes av denna kronoarbetskår, förtjänar särskilt att nämnas Trollhätte
och Strömsholms kanaler. När man i våra dagars diskussioner örn arbetslöshetsproblemet
och dess behandling ibland finner farhågor uttalade för att arbetslösa
personer, vilka av staten beredas arbetstillfällen, kunna tänkas bilda
en kronoarbetskår, torde detta uttryck vara hämtat från den nu nämnda, år
1842 organiserade, speciella kronoarbetskåren. Enligt föreliggande uppgifter
skulle denna kår i mitten av det föregående århundradet rekryteras av personer,
som häktats för försvarslöshet och olovligt kringstrykande, men samhället medgav
emellertid även vissa frivilliga att erhålla arbete vid kåren. Härigenom
kom kronoarbetskåren att bliva en slags barometer för förhållandena på arbetsmarknaden
i vårt land under de år kåren ägde bestånd. Ett växlande antal
personer begagnade sig av denna möjlighet att frivilligt begära arbete genom
intagande i kåren, då konjunkturerna inom näringslivet voro särskilt dåliga,
och då lämpliga arbetsobjekt förelågo för dessa kronoarbetare. Det har sagts
— kanske med ett visst fog — att i denna kronoarbetskår, likaväl som uti de
under 1880-talet och senare i åtskilliga städer anordnade speciella arbetsföretagen
för nödlidande arbetslösa personer, möter man en viss motsvarighet till
de statliga nödhjälps- eller reservarbeten, som efter 1918 bedrivits i vårt land.
Det visade sig emellertid, att de personer, som en gång varit intagna i denna
kår såsom frivilliga, återkommo gång efter annan, och då arbetsuppgifterna
samtidigt minskades beslöts, att efter år 1871 dylikt frivilligt inträde i denna
kår endast undantagsvis finge medgivas. Till sist beslöt man 1873 att upplösa
kronoarbetskåren, varvid de personer, som intagits som tvångsarbetare, överfördes
till den ordinarie fångvården.

Det kan ha sitt intresse att nämna, huru många personer, som sysselsattes
vid denna speciellt organiserade kronoarbetskår. Under senare hälften av
1860-talet, då upprepad missväxt inom landet gjort förhållandena på arbetsmarknaden
synnerligen dåliga, uppgick antalet frivilliga till mellan 1,200 och
1,300 personer. Överhuvud taget finner man vid ett studium av föreliggande
handlingar, som beröra läget på arbetsmarknaden i vårt land under 1800-talet,
hurusom såväl staten som kommunerna hade stora svårigheter att bekämpa.
Vid riksdagarna ställdes särskilda medel till förfogande »till förekommande
av brist och hungersnöd», vilka medel skulle användas till spannmålsinköp
för undsättning av kommuner och enskilda mot återbetalningsskyldighet.
Sålunda utlämnades under åren 1812—1839 12,000,000 riksdaler till dylika
spannmålsundsättningar. Viss tvekan synes lia gjort sig gällande beträffande
lämpligheten av dessa försträckningar, och då 1840—41 års riksdag
beviljade ett nytt dylikt undsättningskreditiv, knöt riksdagen till detta ett

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

särskilt villkor: att därest allmän nöd i en landsdel förekom, borde tillfälle
beredas de behövande att förskaffa sig försörjning genom arbete vid allmänna
arbeten, vilka borde på förhand vara planlagda. Som lämpliga dylika
arbeten nämndes speciellt lands- och sjökommunikationers förbättrande jämte
odlingar genom sjöars sänkning och mossars urtappning m. m. Jämväl
1844—45 års riksdag gjorde liknande uttalanden, och vid följande riksdagar
beslöts fastställa det s. k. lilla kreditivet, som till viss del skulle tjäna som
undsättningskreditiv. Det tidigare beviljade undsättningsanslaget fanns dock
kvar. Detta erhöll årligen tillskott, bl. a. genom tullavgifter å spannmål. Vid
1853—54 års riksdag beviljades ytterligare medel, och av dessa samt genom
besparingar och återbetalningar å äldre anslag bildades en undsättningsfond.
som skulle användas till utförande av allmänna arbetsföretag, särskilt vid
tider av missväxt och nöd i olika landsändar. Sålunda uppgives, att medlen
från denna fond kommo till mycket livlig användning under missväxtåren
1866—1868. Medlen användes till räntefria lån med återbetalningsskyldighet
för kommunerna. Undantagsvis lämnades även rena understöd för anordnande
av allmänna arbeten, vilka direkt angåvos vara avsedda att bereda fattiga
och arbetslösa tillfälle att genom eget arbete förtjäna sitt uppehälle.

Under åren omkring 1850 börjar en utveckling av den egentliga industrien i
vårt land. De allmänna diskussionsämnena gällde skråförordningarnas avskaffande
och införandet av fullständig näringsfrihet. Sedan dylik näringsfrihet
införts genom beslut 1846 och 1863 skapades ytterligare förutsättningar
för en utveckling av näringarna i mera industribetonad riktning. Nu började
en säsongbetonad arbetslöshet att uppträda, och de ökade krav på hjälp, som
framfördes från arbetslösa, speciellt i städerna, tillgodosågos i allmänhet genom
fattigvårdens mellankomst. I viss omfattning anordnade även de kommunala
myndigheterna speciella arbeten för arbetslösa under vinterhalvåret,
och särskilt var detta fallet i landets största städer, där svårigheterna voro
mest framträdande. Med industriens och handelns expansion inom landet
ökades beroendet av de internationella konjunkturerna. Från mitten av 1870-talet till mitten av 1890-talet var sålunda vårt land utsatt för en allmän prissänkningsperiod,
vars arbetslöshetsskapande verkningar dock väsentligen motverkades
av den starka emigrationen. Från mitten av 1890-talet börjar emellertid
arbetsmarknaden i vårt land att utveckla sig i förbättrande riktning.
Den industriella utvecklingen har nu nått fram till sådan betydelse, att konkurrens
om arbetskraften kan konstateras mellan industrien och jordbruket.
Nu framföras klagomål över knappheten på arbetskraft för jordbruksnäringens
behov, och vid sekelskiftet torde man obetingat kunna göra gällande, att
arbetsmarknaden i vårt land var bättre, än någon gång tidigare under det förflutna
århundradet, och föregående svårigheter glömdes bort inför den starka
expansion, som den industriella utvecklingen medförde — en utveckling, som
absorberade arbetskraft i sådan omfattning, att behov tidtals gjorde sig gällande
att för vissa speciella ändamål importera dylik från utlandet.

Dessa gynnsamma förhållanden på den svenska arbetsmarknaden efter sekelskiftet
räckte emellertid endast fram till senhösten 1907. Vid sistnämnda
tidpunkt gjorde sig en mycket starkt kännbar försämring gällande. Bristen
på arbetskraft, speciellt för jordbrukets vidkommande, och den rikliga tillgången
på arbetstillfällen inom industrien förbyttes i sin motsats. Några statistiska
siffror beträffande dessa förhållanden föreligga icke från dessa år. då
vårt land ännu icke förfogade över något tillförlitligt instrument för mätandet
av dessa förhållanden på arbetsmarknaden. Visserligen hade fr. o. m. år 1902
den offentliga arbetsförmedlingen introducerats även i vårt land, men denna
hade ännu icke erhållit sådan omfattning och betydelse, att man på ett mera
tillförlitligt sätt kunde bedöma dessa förhållanden av det material, som den

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

offentliga arbetsförmedlingen kunde ställa till förfogande. Den i slutet av år
1907 inträdda försämringen på arbetsmarknaden medförde ett inställande av
verksamheten vid olika arbetsföretag eller också en stark begränsning av densamma.
Orsakerna härtill voro närmast att söka i internationella förhållanden,
som påverkade arbetsförhållandena även i vårt land. Bland de särskilda
arbetsområden, som drabbades av denna inskränkning, kom under dessa ar
byggnadsverksamheten i främsta rummet. Då denna verksamhet mäste betecknas
såsom en nyckelindustri för manga andra arbetsområden, drog försämringen
för denna industri med sig försämringar jämväl inom andra, särskilt
inom järn- och träindustrierna. Under år 1908 försämrades läget pa
arbetsmarknaden från månad till månad, och utbrottet av omfattande arbetskonflikter
skärpte ytterligare svårigheterna. De offentliga arbetsförmedlingsanstalternas
rapporter från denna tid utvisa, att inom de industriella yrkena
och transportväsendet antalet arbetssökande män per 100 lediga platser under
oktober 1908 utgjorde 227 eller ungefär dubbelt så många som vid samma tidpunkt
året förut. Detta medförde, att de kommunala myndigheterna och speciellt
kommunernas fattigvård ånyo fingo taga befattning med de svårigheter,
sorn den försämrade arbetsmarknaden i form av arbetslöshet medförde, och
det ansågs från det allmännas sida nödvändigt att undersöka, huruvida åtgärder
kunde vidtagas för att söka begränsa arbetslöshetens omfattning och
mildra dess följder. _ ....

För att erhålla en överblick över det faktiska läget inom landet uppdrog dåvarande
statsrådet och chefen för civildepartementet den 30 oktober 1908 åt
kungl, kommerskollegu avdelning för arbetsstatistik att skyndsamt utarbeta
en promemoria örn arbetslösheten i Sverige samt om_ kommunala åtgärder i anledning
av föreliggande arbetslöshet, en promemoria, som skyndsamt färdigställdes
och avlämnades till Kungl. Maj :t den 30 november samma år. I sagda
promemoria återgivas orsakerna till och omfattningen av den pågående försämringen
å arbetsmarknaden i Sverige, varjämte återgivas en del anordningar, som
av olika kommuner, speciellt de större städerna, vidtagits för att bringa hjälp
till oförvållat arbetslösa personer. Olika uppslag angåvos dessutom för mötandet
av de svårigheter, som förväntades komma ^att göra sig gällande i ökad
omfattning under den närmaste tiden. Sålunda påpekades behovet av att man
inom olika av arbetslöshet drabbade kommuner sökte skaffa en ingående kännedom
örn arbetslöshetens verkliga omfattning. För vinnandet av sådan kännedom
rekommenderades anordnandet av speciella arbetslöshetsräkningar. ^Kommunerna
uppmanades vidare att anordna extra arbeten, varmed man avsåg sådana
arbetsföretag, som i alla händelser skulle utföras, ehuru kanske icke ^just
vid då föreliggande tidpunkt. De arbeten, vilka ansagos lämpa sig för igångsättande.
voro särskilt rivnings-, planerings-, bergsprängnings-, schaktningsoch
pålningsarbeten, vilka utan större svårighet ansågos kunna utföras även
under vintern, anordnandet av gaturegleringar, parkanläggningar samt gatu-,
spårvägs- och kajarbeten för städerna, liksom landsvägs- och kanalbyggnader,
strömrensningar, sjö- och myrutdikningar o. s. v. för landsbygden. Därjämte
erinrades kommunerna örn betydelsen av att för de arbetslösa upprätta s. k.
folkkök, varmed försök tidigare hade gjorts i Stockholm, eller skolkök för att
till billigaste pris kunna tillhandahålla måltider. Arbetskolonier å landsbygden
— efter mönster från Tyskland — ansågos jämväl vara värda att tagas under
övervägande. \ ibäre ansags det önskvärt, att en uppmaning riktades till
landsting, hushållningssällskap och kommuner, att de skänkte uppmärksamhet
åt de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas gagnande verksamhet. Dessa
hade vid denna tid möjligheter att återbörda i städerna lediggående arbetskraft
till arbetstillfällen å landsbygden. En dylik återflyttning genom den offentliga
arbetsförmedlingens försorg ansågs särskilt kunna underlättas, därest

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

i vårt land genomfördes en anordning av samma slag som kommit till användning
i utlandet, nämligen att arbetsförmedlingsanstalterna finge disponera särskilda
medel att använda såsom reselan eller resebidrag åt arbetare, som genom
anstalternas försorg erhållit anställning å landsbygden, samt vidare att en
väsentlig nedsättning i biljettprisen genomfördes på järnvägarna, anordningar,
vilka även sedermera genomfördes genom att statsbidrag från och med år 1914
ställdes till förfogande. Vidare framhölls, att under alla förhållanden borde
den fordran kunna ställas pa kommunerna, att de icke ökade arbetslösheten genom
att avskeda egna arbetare utan sörjde för att dessa kunde beredas fortsatt
sysselsättning, eventuellt genom minskning av arbetstiden eller ock genom anordnande
av extra eller nödhjälpsarbeten.

. -^e synpunkter och förslag, som framställts i den av kungl, kommerskollegium
utarbetade promemorian, medförde, att Kungl. Maj :t den 4 december 1908
utfärdade ett cirkulär till länsstyrelserna i samtliga län med föreskrift, att för
utrönandet av arbetslöshetens omfattning inom landet skulle en arbetslöshetsräkning
verkställas för att örn möjligt erhålla en fullständig kännedom örn arbetslöshetens
verkliga omfattning samt orsakerna härtill. Denna räkning skulle
äga rum pa samma dag inom alla de orter, som i en sådan räkning ville deltaga,
och den 12 januari 1909 fastställdes som räkningsdag. Denna första arbetslöshetsräkning
i vårt land var som förut angivits av frivillig karaktär. Länsstyrelserna
skulle meddela samtliga kommuner inom resp. län örn att en sådan
arbetslöshetsräkning var påbjuden, och kommunerna finge själva avgöra, huruvida
behov ur deras synpunkt förelåg att i räkningen deltaga. Det visade sig
sedermera, att i denna första räkning hade deltagit 90 städer och 195 landskommuner
med en sammanlagd befolkning omfattande 40.5 % av rikets totala
folkmängd vid denna tidpunkt. En närmare översikt av arbetslöshetsräkningens
resultat framgår av efterföljande tablå.

			Antal	anmäl	da arbe	t s 1 ö s a
L	å n	i stad	ä lands-	Tillsammans	Därav
		bygd	Antal	%	Män	Kvinnor
Stockholms stad . Stockholms	län........	2,221 258	386	2,221 644	11.0 3.2	2,082 634	139 10
Uppsala	>	317	171	488	2.4	485	3
Södermanlands	> . . .	337	70	407	2.0	405	2
\| Östergötlands	>	873	252	1,125	5.6	1,117	8
Jönköpings	>	108	80	188	0.9	186	2
'' Kronobergs	>	65	—	65	0.3	65
Kalmar		210	—	210	1.0	208	2
Gotlands	».....	108	—	108	0.5	108
Blekinge	S>......	285	207	492	2.4	485	7
Kristianstads	> . . .	132	—	132	0.7	126	6
Malmöhus	7>.....	2,664	420	3,084	15.3	2,948	136
Hallands	».....	349	11	360	1-8	''353	7
Göteborgs o. Bohus Alvsborgs	> . . . » . . .	1,740 290	264 38	2,004 328	10.0 1.6	1,954 326	50 2
j Skaraborgs	>.....	106	11	117	0.6	116	1
Yärmlands	».....	501	452	953	4.8	943	10
Örebro	> . . .	263	392	655	3.3	645	10
Västmanlands	» . . . .	439	24	463	2.3	460	3
Kopparbergs	> . . . .	117	751	868	4.3	868
Gävleborgs	> . . .	809	628	1.437	7.2	1,426	H
Västernorrlands	> . . .	358	359	717	3.6	713	4
Jämtlands	> . . . .	36	_	36	0.2	36
Västerbottens	* ... .	124	194	318	1.6	318
Norrbottens	* ... .	203 \|	2,483	2,686	13.4	2,538	148
	Hela riket	12,913	7,193	20,106	lOO.o	19,545	561

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

Av förestående sammanfattning framgår, att i de uti räkningen deltagande
städerna hade anmält sig 12,913 samt å landsbygden 7,193 personer eller sammanlagt
20,106 personer. Som en egendomlighet förtjänar noteras, att av dessa
anmälda 20,106 arbetslösa endast 561 voro kvinnor. Då denna första hela riket
omfattande arbetslöshetsräkning i vårt land tillgick på det sättet, att varje
person, som anmälde sig arbetslös i de av varje i räkningen deltagande kommun
tillhandahållna lokalerna, bereddes tillfälle att ifylla, ett speciellt frågeformulär
eller arbetslöshetskort, erböllos härigenom möjligheter till en statistisk
bearbetning av det föreliggande materialet, som är av mycket stort intresse.
Materialet har bearbetats och föreligger i en publikation, »Arbetslösheten i Sverige
1908—1909», utgiven av kungl, kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik,
Stockholm 1910, men här skall endast angivas, huru de anmälda arbetslösa
fördelade sig på olika yrkesgrupper, då härigenom möjligheter föreligga
för ett närmare bedömande av vilka speciella arbetsområden, som vid
denna tidpunkt i vårt land voro drabbade av arbetslöshet. Fördelningen av de
arbetslösa å olika yrkesgrupper vid denna tidpunkt framgår av nedanstående
tablå.

Yrkesgrupper	Män	Kvinnor	Tillsammans
		Antal	%
lordbrok och skogshushållning...........	1,340	33	1,373	6.8
Gruvdrift och malmförädling...........	655	2	657	3.3
Jord-, sten- och glasindustri............	747	11	758	3.7
Metall- och maskinindustri............	1,788	6	1,794	8.9
Trävaruindustri..................	2,288	7	2,295	11.4
Byggnadsverksamhet............... Läder-, hår-, gummiindustri o. dvl.........	7,682 121	11 10	7,693 131	38.3 0.7
Textilindustri..................	122	54	176	0.9
Beklädnadsindustri ...............	158	99	257	1.8
Närings- och njutningsämnesindustri........	648	102	750	3.7
Kemisk-teknisk och belysningsindustri . . • . . . .	222	3	225	1.1
Trämasse- och pappersindustri...........	180	19	199	1.0
Grafisk industri.................	65	4	69	0.3
Övriga industrier och hantverk ej spec.......	229	—	229	1.1
Handelsarbetare och kontorspersonal........	382	12	394	2.0
Hotell-, kafé- och restaurantrörelse.........	20	16	36	0.2
Lanttransport..................	530	2	532	2.6
Vattentransport.................	1,622	2	1,624	8.1
Husligt arbete..................	—	168	168	0.8
Annat arbete...................	746	—	746	3.7
Inalles	19,545	561	20,106	100. o

Såsom förut angivits var det vid denna tidpunkt framför allt byggnadsverksamheten,
som drabbades av arbetslöshet. Av de 20,106 personer, som anmälde
sig arbetslösa, voro icke mindre än 7,693 tillhörande yrkesgruppen byggnadsverksamhet
eller 38.3 % av samtliga i räkningen deltagande. Därnäst
kommo grupperna trävaruindustri med 2,295 anmälda eller 11.4 %, metall- och
maskinindustri med 1,794 motsvarande 8.9 % samt vattentransport med 1,624
eller 8.1 övriga arbetslösa fördela sig med ett mindre antal på en hel mängd
olika yrkesgrupper, såsom framgår av ovanstående tablå.

Denna första arbetslöshetsräkning i vårt land medförde icke från statens
sida några ytterligare åtgärder. Arbetslösheten fortsatte emellertid jämväl
under hela år 1909. De oroliga förhållandena på den svenska arbetsmarknaden
erhöllo även sitt uttryck i den stora arbetsnedläggelse, som ägde rum under tiden
4 augusti—4 september 1909, i allmänhet känd under namn av »storstrejken

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

1909». I början av år 1910 föreskrev Kungl. Majit, att en ny arbetslöshetsräkmng
skulle äga runi den 31 januari 1910. Även denna andra arbetslöshetsräkning
i vart land erhöll en frivillig karaktär. I densamma deltogo, efter
samma grunder och riktlinjer som föregående år, 88 städer och 222 landskommuner,
tillsammans 310 orter i landet, berörande 44 % av rikets totala folkmängd
vid denna tidpunkt. Resultatet av denna förnyade arbetslöshetsräkning framgår
av den efterföljande tablån.

Län		Antal	anmälda arbetslösa
i stad	å lands-bygd	Tillsammans	Därav
Antal	%	Män	Kvinnor
\| Stockholms stad ....	2,216		2,216	15.4	2,056	160
Stockholms län .	203	426	629	4.4	605	24
Uppsala > . . .	105	48	153	1.1	152	1
Södermanlands » .	135	27	162	1.1	161	1
Östergötlands > . .	542	271	813	5.6	811	2
Jönköpings » .	131	107	238	1.7	233	5
Kronobergs > .	16	29	45	0.3	45
Kalmar > .	150	33	183	1.3	181	2
Gotlands > .	99	_	99	0.7	99
Blekinge » .	132	129	261	1.8	259	2
Kristianstads > .	103	88	191	1.3	186	5
[ Malmöhus >	1,908	487	2,395	16.6	2,343	52
Hallands >	256	77	333	2.3	327	6
j Göteborgs o. Bobus > .	861	109	970	6.7	921	49
j Älvsborgs >	220	166	386	2.7	374	12
Skaraborgs >	157	_	157	1.1	151	6
Värmlands > .	148	322	470	3.3	463	7
Örebro >	100	293	393	2.7	388	5
Västmanlands >	168	92	260	1.8	258	2
Kopparbergs > .	70	657	727	5.0	726	1
Gävleborgs > . . .	438	412	850	5.9	842	8
Västernorrlands > .	199	477	676	4.7	668	8
Jämtlands >	11	92	103	0.7	101	2
Västerbottens >	44	510	554	3.8	548	6
Norrbottens >	93	1,055	1,148	8.0	1,118	30
Hela riket år 1910	8,505	5,907	14,412	100.0	14,016	396
> > » 1909	12,913	7,193	20,106	lOO.o	19,545	561

Av fabian framgar, att i städerna hade anmält sig 8,505 och på landsbygden
5,907 personer eller tillsammans 14,412. Av dessa voro endast 396 kvinnor,
och samma förhållande, som förelag vid föregående års arbetslöshetsräkning,
nämligen att arbetslösheten vid denna tidpunkt i huvudsak synes ha omfattat
männen, bekräftas således även av denna andra arbetslöshetsräkning. Beträffande
de arbetslösas fördelning på olika yrkesgrupper framgår detta av nedanstående
tablå.

Även vid denna andra arbetslöshetsräkning visade det sig, att gruppen byggnadsverksamhet
ingick med det största antalet arbetslösa eller 4,598 personer,
motsvarande 31.9 % av de i räkningen deltagande. Närmast kommo grupperna
trävaruindustri med 1,474 motsvarande 10.2 %, metall- och maskinindustri med
1,269 motsvarande 8.8 %, vattentransport med 1,025 motsvarande 7.1 % samt
gruvdrift och malmförädling med 1,022 motsvarande 7.1 %. övriga i räkningen
anmälda arbetslösa fördela sig med ett mindre antal på en mängd olika
yrkesgrupper, och i stort sett gav denna arbetslöshetsräkning en likartad bild
av arbetslöshetens fördelning på olika yrkesgrupper som räkningen 1909. An -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

Yrkesgrupper	Män	Kvinnor	Tillsa 1910	m m a n s 1909
Antal	%	Antal	%
Jordbruk och skogshushållning ....	896	17	913	6.3	1,373	6.8
Gruvdrift och malmförädling.....	1,019	3	1,022	7.1	657	3.3
Jord-, sten- och glasindustri.....	690	2	692	4.8	758	3.7
Metall- och maskinindustri......	1.261	8	1,269	8.8	1,794	8.9
Trävaruindustri...........	1,471	3	1,474	10.2	2,295	11.4
Byggnadsverksamhet.........	4,582	16	4,598	31.9	7,693	38.3
Läder-, hår-, gummiindustri o. dyl. . .	121	2	123	0.9	131	0.7
Textilindustri............	204	48	252	1.7	176	0.9
Beklädnadsindustri..........	88	60	148	1.0	257	1.3
Närings- och njutningsämnesindustri . .	490	56	546	3.8	750	3.7
Kemisk-teknisk och belysningsindustri .	316	32	348	2.4	225	1.1
Trämasse- och pappersindustri ....	356	18	374	2.6	199	1.0
Grafisk industri...........	255	9	264	1.8	69	0.3
Övriga industrier o. hantverk, ej spec.	156	—	156	1.1	229	1.1
Handelsarbetare o. kontorspersonal . .	279	5	284	2.0	394	2.0
Hotell-, kafé- o. restaurantpersonal . .	51	7	58	0.4	36	0.2
Landtransport............	480	17	497	3.4	532	2.6
Vattentransport...........	1,024	1	1,025	7.1	1,624	8.1
Husligt arbete............	1	92	93	0.7	168	0.8
Allmän eller litterär verksamhet . . .	3	—	3	0.1	—	—
Annat arbete............	273	—	273	1.9	746	3.7
Inalles	14,016	396	14,412	100.0	20.106	100.0

talet anmälda hade emellertid, trots att räkningen omfattade ett större antal
orter, endast uppvisat en total arbetslöshetssiffra, som motsvarade ungefär
2/3 av dem, som anmälde sig året förut, 1909. Bearbetningen av det föreliggande
materialet omförmäler emellertid, att det minskade antalet anmälda arbetslösa
knappast berodde därpå, att en förbättring av läget på arbetsmarknaden inträtt
sedan föregående år. I de kortfattade redogörelser för räkningens anordnande
och förlopp, vilka räkneförrättare eller kommitterade samtidigt med räknematerialet
insände till kommerskollegium, framhölls sålunda uttryckligen, att
med undantag av vissa orter, där antalet anmälda ungefär ansågs motsvara
arbetslöshetens verkliga omfattning, var den faktiska arbetslösheten större,
än räkningens resultat angav, och detta angavs bero på de arbetslösas egen uraktlåtenhet
att på föreskrivet sätt anmäla sig. Anledningen härtill ansågs
nästan enstämmigt vara den, att bland de arbetslösa vid föregående års räkning
härskat några obestämda men allmänt utbredda föreställningar, att räkningen
skulle på något sätt förbereda eller komma att förknippas med en hjälpverksamhet
från det allmännas sida. Från något håll uppgavs, att de arbetslösa
hade väntat, att de genom att infinna sig vid räkningen skulle komma i åtnjutande
av kontant understöd från stat och kommun, andra återigen uppgåvos ha
väntat sig skattelindringar eller nödhjälpsarbeten. Då dessa förhoppningar
grusats, hade de arbetslösas självintresse för räkningen försvunnit, och de uppgåvos
allmänt ha mött den förnyade räkningen 1910 med liknöjda och besvikna
känslor. Särskilt från de skånska städerna meddelade kommitterade, att många
arbetslösa i missmod över sin belägenhet och nedtryckta av ett långvarigt
nödtillstånd, i vilket de icke tyckte sig skönja någon ljusning, blivit så förslöade
och hopplösa, att de utan vidare uraktlåtit att anmäla sig. I en del
ömmande fall uppgavs även fattigdomen ha varit så stor, att det antogs, att
de arbetslösa i brist på tidningar eller beröring med yttervärlden svävat i
okunnighet om räkningen. På grund av dessa synpunkter torde det kunna

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

göras gällande, att arbetslösheten i vårt land vid den sista räkningens genomförande
i själva verket varit av större omfattning än siffrorna utvisade.

För båda årens räkningar gäller, att då dessa voro av frivillig karaktär torde
jämväl i en del andra kommuner än de i räkningen deltagande lia funnits arbetslösa,
vilka emellertid, då kommunerna icke deltogo i räkningen, icke bereddes
tillfälle att anmäla sig. Siffrorna måste därför betecknas såsom minimisiffror,
men de äro under alla förhållanden av stort intresse, särskilt vid jämförelse
med de arbetslöshetssiffror, som senare arbetslöshetsperioder på arbetsmarknaden
i vårt land uppvisat, närmast under perioden 1921—1923 samt den
nuvarande. Dessa båda av staten påbjudna arbetslöshetsräkningar föranledde
under 1907—1910 års kris på den svenska arbetsmarknaden ingen ytterligare
åtgärd från statens sida.

Under senare delen av år 1910 men framför allt under åren 1911 och 1912
förtonade så småningom svårigheterna, och under år 1913 och det första halvåret
1914 hade den svenska arbetsmarknaden på nytt utvecklat sig i sådan förbättrande
riktning, att praktiskt taget knappast någon arbetslöshet längre
förekom, örn man undantager den säsongarbetslöshet, som varje vinter i viss
omfattning gjorde sig gällande på grund av klimatiska orsaker.

Med världskrigets utbrott i augusti 1914 inträdde en våldsam rubbning av
hela näringslivet även i vårt land med ty åtföljande försämring av arbetsmarknaden.
Inför ovissheten örn på vilket sätt och i vilken omfattning krigshändelserna
under den närmaste tiden skulle komma att påverka förhållandena
jämväl i vårt eget land samt på grund av svårigheter att upprätthålla sina
utländska förbindelser och handelsvägar inställde en hel mängd företag sin
verksamhet, helt eller delvis. Trots den samtidigt verkställda mobiliseringen
för krigsmaktens behov — såväl av linjetrupper som landstorm — utbredde
sig snabbt en mycket omfattande arbetslöshet. På grund av den osäkerhet
och oro för arbete och utkomst, som till följd härav utbredde sig inom vida
kretsar av samhället och som i hög grad irriterade stämningen, vidtog Kungl.
Majit vissa åtgärder av förebyggande natur. En av dessa första åtgärder
från Kungl. Maj :ts sida var att tillsätta ett antal kommissioner för tryggandet
av vissa viktiga samhällsuppgifter. Sålunda tillsattes Statens Arbetslöshetskommission
den 10 augusti 1914 med uppgift att i samråd med socialstyrelsen
utarbeta och inkomma med förslag till åtgärder, ägnade att motverka den
stora arbetslöshet, som dels redan inträtt och dels kunde väntas komma att
göra sig gällande, samt för mildrandet av dess verkningar. Kommissionen
bestod av 8 ledamöter, varjämte chefen för dåvarande civildepartementet erhöll
Kungl. Majits uppdrag att vara ordförande i kommissionen.

I avsikt att närmare undersöka läget på den svenska arbetsmarknaden sammankallade
kommissionen den 25 augusti 1914 representanter för såväl de
stora arbetsgivar- som arbetarorganisationerna. Under den överläggning, som
ägde rum vid detta sammanträde, betonades från Svenska arbetsgivareföreningens
sida, att arbetsgivarorganisationerna bestämt hävdade då gällande kollektivavtals
rättsliga kraft även under dåvarande komplicerade situation. Skulle
med hänsyn till blivande svårigheter på arbetsmarknaden några modifikationer
ifråga örn kollektivavtalens tillämpning ifrågakomma, skulle detta endast
ske, därest båda parterna därtill gåvo sitt samtycke. Det ansågs möjligen
bliva nödvändigt, att någon del av arbetslönerna med hänsyn till befarade
ekonomiska svårigheter finge innestå till en senare tidpunkt än den, som eljest
vore föreskriven för dessas utbetalning. Från arbetarsidan hävdades genom
ombud för Landsorganisationen i Sverige, att även arbetarsidan gav sin anslutning
till den från arbetsgivarsidan framförda uppfattningen. Man ifrågasatte
dock, att det möjligen kunde bliva nödvändigt att vidtaga vissa förändringar
i gällande lagstiftning för att trygga förmånsrätten för sådana avlöningsbelopp,

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

vilka på grund av befarade svårigheter på arbetsmarknaden icke kunde av
företagen utbetalas. Dessa uttalade önskemål ledde till att en provisorisk utsträckning
av tiden för åtnjutande av förmånsrätt vid konkurs genomfördes,
och den principiella enighet, som rådde vid ifrågavarande sammanträde mellan
arbetsgivarnas och arbetstagarnas representanter beträffande de vid sammanträdet
behandlade spörsmålen, medverkade i mycket hög grad till att främja
och underlätta möjligheterna att hålla driften i gång vid de olika arbetsföretagen
inom landet. Det torde därför obestridligen kunna göras gällande, att
denna åtgärd blev av stor betydelse för den svenska arbetsmarknadens gestaltning
under den närmast kommande vintern 1914—15 och bidrog till att minska
arbetslöshetens omfattning.

För utrönande av i vilken omfattning förhållandena på landets arbetsmarknad
försämrats under dessa skickelsedigra dagar verkställdes av socialstyrelsen
en undersökning avseende tidpunkterna den 15 och 23 augusti samt den
1 september 1914 genom att förfrågningar framställdes till ett antal större
arbetsgivare inom landet beträffande sysselsättningsgraden inom resp. företag.
Av denna undersökning framgick, att den 15/s hade av 1,971 arbetsgivare med

257.000 anställda arbetare den 30 juni 1914 9.7 % entledigats, den 23/s av 1,770
arbetsgivare med 224,544 anställda den 30/6 1914 8.3 % entledigats samt den a/9
av 1,694 arbetsgivare sysselsättande 221,057 arbetare den 30 juni 1914 6.4 %
av arbetsstyrkan entledigats. Men härutöver hade i en betydande omfattning
genomförts inskränkt arbetstid. Härav voro den 15/s, 23/s och V» berörda resp.
32.2 %, 29.3 % och 26.5 % av de totala arbetsstyrkorna.

I övrigt vidtog arbetslöshetskommissionen den åtgärden att försöka utröna,
i vilken omfattning offentliga företag skulle komma att bedrivas. För detta
ändamål riktade kommissionen en förfrågan dels till samtliga statliga verk
och myndigheter och dels till samtliga länsstyrelser beträffande landstingens
och kommunernas möjligheter i berörda avseende, liksom även huruvida enskilda
företag av större omfattning planerades inom resp. län.

Vidare utarbetade kommissionen förslag till cirkulär angående tillsättande
av speciella hjälporgan, dels i form av länshjälpkommittéer inom vederbörande
län och dels i form av kommunala arbetslöshets- och hjälpkommittéer i vederbörande
kommuner.

Till Kungl. Maj :t ingav kommissionen vidare det förslag, som lades till grund
för Kungl. Majrts proposition nr 279 till 1914 års andra riksdag. I denna
proposition anfördes, att arbetslöshetskommissionen funnit, att de arbetslösas
antal under de första dagarna av augusti 1914 uppgick till cirka 35,000—-

40.000 personer, samt vidare att antalet under tiden september 1914—31 januari
1915 troligen icke torde komma att understiga 50,000 personer men
knappast att överstiga 75,000. Beträffande de åtgärder, som i en dylik situation
borde vidtagas, anförde kommissionen, att dessa arbetslösa framför
allt borde beredas tillfälle till försörjning genom eget produktivt arbete. Med
den omfattning, som arbetslösheten beräknades komma att få, ansågs det icke
vara möjligt att bereda samtliga arbetslösa arbete. För att bringa de arbetslösa
den erforderliga hjälpen ansåg kommissionen, att understöd i penningar
måste utbetalas och att en dylik understödsverksamhot borde lämpligen
så anordnas, att staten och vederbörande kommuner betalade hälften
vardera av de kostnader, som en dylik understödsverksamhot för oförvållat
arbetslösa och hjälpbehövande medförde. Samtidigt uttalades, att det borde
betraktas som självfallet, att den inträffade krisens offer icke borde hänvisas
till fattigvården och underkastas därmed förknippade påföljder, utan
att annan och lämpligare form för deras hjälpande måste sökas. Beträffande
storleken av de bidragsbelopp, som vid en dylik understödsverksamhet borde
utbetalas av statsmedel, anfördes i propositionen, att dessa borde fastställas

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

till för man och hustru 60 öre per dag, ensamstående person, som fyllt 18
år, 40 öre per dag, ensamstående person, som fyllt 15 men ej 18 år, 25 öre
per dag samt för inom eller utom äktenskap fött barn 12.5 öre per dag.
Kungl. Majit hemställde vidare, att riksdagen måtte medgiva Kungl. Majit
att mot framtida anmälan om ersättning förskjuta ett belopp av 5,000,000
kronor till gäldande av dessa understödskostnader för statsverkets vidkommande.

Under vintern 1914—15 gjorde sig arbetslösheten på vårt lands arbetsmarknad
mycket starkt gällande, och en omfattande understödsverksamhet,
lokaliserad till de större städerna och industriorterna på landsbygden, igångsattes.
Hedan i medio av 1915 visade det sig emellertid, att farhågorna för
en fortsatt omfattande arbetslöshet icke besannades. Utvecklingen på arbetsmarknaden
fick ett helt annat förlopp än man hade tänkt sig på hösten 1914.
En förändring till det bättre gjorde sig gällande, som medförde, att företagen
så småningom anpassade sig efter de nya förhållanden, som världskriget
medförde, och i viss — på sina håll i betydande — omfattning ingingo
ånyo beställningar på olika varor även från utlandet, varigenom arbetskraften
på nytt absorberades och arbetslösheten minskades. Den tidigare bedrivna
hjälpverksamheten kunde begränsas, och först vid 1916 års riksdag
begärde Kungl. Majit anvisning av medel att utgå av de 5 miljoner kronor,
som anslagits år 1914. Av föreliggande uppgifter i sjätte huvudtiteln vid

1916 års riksdag sid. 294 framgår, att under år 1914 utbetalats understöd
i 58 städer och köpingar samt i 38 landskommuner men att totalbeloppet
av dessa understöd (kommun- och statsbidrag) endast uppgick till 182,659
kronor. Under år 1915 hade dylik verksamhet bedrivits av 213 städer och
köpingar samt av 220 landskommuner, men understödens totalbelopp uppgick
endast till 671,361 kronor. Av detta belopp hade icke mindre än
357,871 kronor utbetalts in natura. Kungl. Majit äskade och riksdagen biföll.
att ett belopp av 425,000 kronor utanordnades för ifrågavarande ändamål.

Under år 1916 förbättrades arbetsmarknaden ytterligare, som framgår bland
annat av de relativt små belopp, som vid 1917 års riksdag redovisades hava
utbetalats som understöd till oförvållat arbetslösa personer inom landet. Sålunda
hade under december 1915 utbetalts ytterligare 3,773 kronor samt under
år 1916 (januari—november) i 77 städer och köpingar samt 73 landskommuner
sammanlagt 113,211 kronor, varav 41,695 kronor utbetalts in natura.
Till täckande av kostnader för arbetslöshetens bekämpande anvisade

1917 års riksdag på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag av 918,500 kronor.

Med undantag för vissa speciella områden hade sålunda konjunkturerna från
sommaren 1915 befunnit sig i en alltjämt fortskridande förbättring. Bland
de industrier, som emellertid mycket hårt drabbats av svårigheterna, var framför
allt gatstensindustrien, vilken i huvudsak bedrives inom Göteborgs och
Bohus, Hallands och Blekinge län. Cirka 95 procent av denna industris totalproduktion
avsattes genom export, och världskrigets verkningar medförde,
att exporten helt och hållet stoppades och så gott som samtliga personer
inom detta arbetsområde blevo arbetslösa. Dessa måste också från det allmännas
sida bliva föremål för en mycket omfattande hjälpverksamhet under
alla åren fram till och med 1922.

Men även på andra områden voro utsikterna på den svenska arbetsmarknaden
i slutet av 1916 och början av 1917 mycket mörka. Stora svårigheter
gjorde sig gällande att från utlandet få in erforderliga kvantiteter kolbränsle,
och det blev nödvändigt att organisera en mycket omfattande vedavverkning
i de svenska skogarna genom en annan tillsatt kommission,

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

bränslekommissionen. Dessa stora bränsleavverkningar absorberade mycken
arbetskraft och bidrogo på detta sätt att minska arbetslöshetens omfattning.

Svårigheterna beräknades under dessa år komma att utveckla sig i ännu
starkare försämrande riktning, vilket bl. a. medförde, att förslag framställdes
om införande av allmän tjänsteplikt samt lag örn arbetsnämnder. Enligt
detta förslag skulle de uppgifter, som dittills tillkommit arbetslöshetskommissionen,
länshjälpskommittéerna och de lokala arbetslöshetskommittéerna, övertagas
av ovannämnda arbetsnämnder. Dessa förslag vunno emellertid icke
riksdagens bifall. Vid 1917 års riksdag begärdes av Kungl. Maj:t ytterligare
ett belopp av 7,500,000 kronor för arbetslöshetens bekämpande, men
ställningen försämrades under riksdagens förlopp på ett sådant sätt, att riksdagen
vid frågans prövning ansåg sig böra höja beloppet och anvisa 11,500,000
kronor till ifrågavarande ändamål.

Förutom den förutnämnda stenindustrien voro under åren 1917 och 1918
Irenne andra arbetsområden särskilt hårt drabbade av de verkningar, som
världskriget medförde och vilka verkningar bland annat yttrade sig i en
mycket omfattande arbetslöshet. Dessa arbetsområden voro först och främst
textilindustrien, för vilken från och med det oinskränkta u-båtskrigets införande
vid 1917 års början mycket stora svårigheter inställde sig att kunna
importera för denna industris drift nödvändiga råvaror, samt måleriyrket,
emedan den för detta yrkes bedrivande nödvändiga linoljan, vartill jämväl
råmaterial i en betydande omfattning behövde importeras till landet,, icke kunde
erhållas i tillräcklig omfattning, vidare bageriindustrien, där vissa främmande
länders ransonering av importbehovet medförde en mycket stark minskning
av arbetstillgången. För dessa trenne speciella arbetsområden uppkom
härigenom en betydande arbetslöshet.

Den understödsverksamhet med bidrag av statsmedel, som igångsattes, på
hösten 1914 och som i växlande omfattning användes för bringande av hjälp
åt oförvållat arbetslösa personer under åren närmast efter världskrigets utbrott
— till en början genom en allmän understödsverksamhet och sedermera
för speciella yrkesgrupper — ansågs emellertid då arbetslösheten nådde en
större omfattning ur många synpunkter icke vara tillfredsställande. Särskilt
sedan arbetslösheten berört jämväl vissa kvinnliga arbetsområden, såsom skoindustrien
och textilindustrien, uppkom tanken på att genom anordnande av
arbetsföretag under olika former möjliggöra, att de oförvållat arbetslösa bereddes
arbetstillfällen. Sålunda tillstyrkte kommissionen under år 1916
Kungl. Maj :t att av arbetslöshetsanslaget medgiva utanordnande av medel till
olika arbetsföretag. Till 13 dylika anvisade Kungl. Majit under år 1916
427,100 kronor; av detta belopp anvisades 306,200 kronor av arbetslöshetsanslaget.
I maj 1916 anvisade Kungl. Majit till arbetslöner för utförande av
skogsodlingsarbeten inom Göteborgs och Bohus län ett belopp av högst 600,000
kronor. I dessa arbetsföretag skulle företrädesvis sysselsättas arbetslösa
stenhuggare. På framställning av Skogssällskapet i Göteborg — en sammanslutning,
som satt som sin uppgift att verka för skogsplantering av förekommande
kalmarksområden och med landsting, kommuner och enskilda som medlemmar
— beviljade Kungl. Majit den 2 maj 1916 24,000 kronor till arbetslöner
för skogsodlingsarbeten på under sällskapets ledning stående allmänningsområden
i Kronobergs, Hallands, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus
län, samt sedermera ytterligare ett belopp av 13,000 kronor för dikningsarbeten,
båda beloppen avsedda för beredande av arbetsuppgifter för arbetslösa
.stenhuggare. Senare under samma år erhöll skogssällskapet för reglering av
Krokån 211,000 kronor. Kungl. Majit föreskrev, att beträffande utförandet
av dessa arbetsföretag skulle arbetslöshetskommissionen meddela anvisningar

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

och råd, vilka skogssällskapet förpliktades att ställa sig till efterrättelse.
Dessa första trevande försök att åstadkomma en arbetslinje inom hjälpverksamheten
för oförvållat arbetslösa personer i vårt land ansågos medföra så
stora praktiska fördelar, att arbetslöshetskommissionen i en till Kungl. Majit
ingiven framställning den 28 februari 1918 framlade en utförligt motiverad
plan till anordnande av sysselsättning för ett större antal arbetslösa under
den instundande sommaren. Som stöd för vad kommissionen härutinnan ansåg
böra åtgöras anförde kommissionen åtskilliga synpunkter. Då denna
framställning från arbetslöshetskommissionen kan sägas vara det grundläggande
dokumentet för den arbetslöshetspolitik i vårt land, som benämnes arbetslinjen,
synas de synpunkter, som av kommissionen anfördes, böra mera
utförligt återgivas. Kommissionen anförde sålunda bl. a. följande:

»Jämlikt sin uppgift har arbetslöshetskommissionen sökt bilda sig en uppfattning
örn, huruvida det ekonomiska läget i landet nu ger anledning till
särskilda åtgärder, utöver de redan vidtagna, för mötande av arbetslöshet. De
i detta syfte inhämtade upplysningarna giva vid handen, att inom näringslivet
i stort sett arbetstillgången fortfarande är god, ehuruväl vissa särskilda industrier
på grund av varubrist nödgats nästan helt inställa eller starkt begränsa
driften. Hithörande arbetare hava emellertid till stor del funnit användning
å andra områden, som behövt öka sin arbetarstyrka. Till följd härav
har arbetslösheten hittills under vintern varit jämförelsevis mindre omfattande,
om undantag göres för huvudsakligen sten- och textilindustrierna. Beträffande
stenindustriens arbetare har kommissionen i underdånig skrivelse
den 28 november 1917 erinrat, att det alldeles övervägande antalet, d. v. s.
de flesta som överhuvud kunde anlitas för annat arbete, redan lämnat industrien,
varför hjälpåtgärderna här begränsats till allenast äldre familjeförsörjande
arbetare. Till frågan örn de arbetslösa textilarbetarnas bispringande
återkommer kommissionen i det följande.

Om sålunda läget för tillfället icke är mera oroande ur arbetslöshetssynpunkt,
synas däremot utsikterna för framtiden vara ägnade att väcka farhågor.
Trots den framgång, med vilken så väl det allmänna som enskilda företagare
numera sökt bereda ersättningsmedel för eljest importerade råvaror och förnödenheter,
blir bristen å vissa sådana allt mer kännbar. Samtidigt har den
långvariga stockningen i exporten icke kunnat undgå att verka återhållande
på en mängd företag, som se sina lager alltmer överfyllas. Dessa och andra
omständigheter lära, därest icke ändrade förhållanden snart inträda, komma
att betydligt dämpa den hittillsvarande livaktigheten inom industrien och affärsväsendet.
Härav måste enligt kommissionens uppfattning följa allvarlig
risk för uppkomsten inom vårt land, liksom i våra grannländer, av betydande
arbetslöshet. En gynnsam omständighet härvid är emellertid, att denna utveckling
sannolikt icke torde bliva mer märkbar förrän mot inträdet av den
varmare årstiden, då arbetstillgången inom andra näringsområden alltid plägar
ökas. Kommissionen tänker härvid närmast på jordbruket, som otvivelaktigt
är i behov av ökad arbetskraft såväl för sin normala drift som för den under
nuvarande förhållanden särskilt angelägna utvidgningen av densamma. Det
ligger därför i sakens natur, att alla arbetslösa, som kunna vara användbara
för arbete inom jordbruket, i första hand skola hänvisas dit.

Vid inträffande större arbetslöshet kommer emellertid otvivelaktigt att återstå
en mängd personer, för vilka annat lättare arbete örn möjligt bör beredas.
Kommissionen är fullt medveten örn att stora svårigheter härvid möta, särskilt
under nuvarande förhållanden, då varu- och livsmedelsbrist lägga större hinder
än vanligt i vägen för anordnandet av eljest ändamålsenliga arbetsföretag.
Härtill kommer därjämte, att den här ifrågavarande arbetskraftens användbarhet
är mycket begränsad.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

Att kommissionen icke desto mindre ansett sig böra redan nu upptaga dessa
spörsmål till närmare behandling beror på det bekymmersamma läge, i vilket
en stor del av textilindustriens kvinnor råkat och sannolikt under längre tid
komma att befinna sig.

I underdånig framställning den 4 december 1917 har sålunda kommissionen
framhållit, hurusom inom textilindustrien uppkommit stor arbetslöshet, som
efter hand torde komma att ytterligare ökas. Kommissionen påpekade vidare,
att under vintermånaderna ringa utsikter förefunnes för att bereda de arbetslösa
kvinnorna och minderåriga, vilka inom ifrågavarande industri utgjorde
det övervägande flertalet, annat produktivt arbete, varför de för sin utkomst
vore nästan uteslutande hänvisade till direkt understöd. Med hänsyn till sysslolöshetens
särskilda vådor för unga kvinnor och minderåriga såg sig kommissionen
därför nödsakad närmast inrikta sina strävanden på åtgärder att förskaffa
dessa arbetare sådan sysselsättning, som kunde vara ägnad att motverka
arbetslöshetens demoraliserande verkningar och samtidigt bereda dem
möjlighet att förvärva för deras nuvarande läge och framtid nyttiga kunskaper
och färdigheter. I detta syfte hemställde kommissionen örn anvisande av
statsmedel såsom bidrag till anordnande genom vederbörande kommuners försorg
av utbildningskurser i husligt arbete, sömnad, allmänt medborgerlig kunskap,
hemmets och yrkets hygien m. m. Sedan Kungl. Majit den 31 i samma
månad bifallit denna kommissionens hemställan och uppdragit åt kommissionen
att närmare planlägga sådana kurser samt besluta örn bidrag till och öva
kontroll över dem, vidtog kommissionen omedelbart förberedande åtgärder.
Dessa hava redan givit det resultat, att inom 7 kommuner fattats beslut örn
dylika kurser, redan omfattande omkring 1,500 unga kvinnor och minderåriga
inom textilindustrien, varjämte inom ytterligare några kommuner beslut i enahanda
syfte inom den närmaste tiden torde komma att fattas.

Såsom kommissionen i sin ovanberörda framställning erinrade, hade vederbörande
arbetsgivare, som dittills i allmänhet själva lämnat understöd åt sina
arbetslösa arbetare, förklarat sig icke i fortsättningen förmå att fullfölja denna
understödsverksamhet, varför kommissionen ansåg sig böra förutsätta, att
det allmänna skulle nödgas snart övertaga det huvudsakliga ansvaret för de
arbetslösas uppehälle.

Enligt sedermera ingångna upplysningar har så redan skett på åtskilliga
orter. Vissa kommuner hava under hänvisning till det svåra ekonomiska läge,
i vilket de råkat genom den omfattande arbetslösheten bland textilarbetarna,
hemställt örn större bidrag från statens sida än det i regel till understödsverksamheten
utgående. Med den kännedom, kommissionen har om förhållandena,
har det ock synts, som örn skäl skulle föreligga för sådant medgivande i vissa
fall. Det kan sålunda förutses, att staten skall bliva nödsakad åtaga sig avsevärda
kostnader för nödtorftigt underhåll åt ett större antal av företrädesvis
kvinnor och minderåriga inom textilindustrien.

Så länge åtminstone flertalet av de yngre samtidigt bevista de anordnade
utbildningskurserna, behöva de demoraliserande verkningarna av arbetslösheten
icke bliva framträdande. Emellertid komma dessa kurser i allmänhet
att avslutas under loppet av april, och blir det då redan ur nyssberörda synpunkt
angeläget att bereda dem någon lämplig sysselsättning.

I enlighet med sin vid upprepade tillfällen uttalade och av statsmakterna
biträdda uppfattning om att hjälpåtgärder för de arbetslösa så vitt möjligt
böra vara av förebyggande natur och åsyfta försörjning genom eget arbete,
har kommissionen därför övervägt möjligheterna för att vid den varmare årstidens
inträde — då utbildningskurserna avslutats — kunna bereda närmast dessa
arbeterskor, men i mån av behov även andra mindre kraftiga arbetslösa sysselsättning
av direkt produktiv beskaffenhet. Kommissionen har därvid utgått

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

ifrån, att i främsta rummet sådana arbeten böra komma ifråga, som äro ägnade
att i någon mån säkerställa jordbruksproduktionen samt såvitt möjligt öka
densamma. För detta ändamål vore naturligen principiellt förmånligast, örn
de arbetslösa kunde genom lämpliga åtgärder fördelas bland jordbrukare, som
behöva ökad arbetskraft. Realiserandet av detta önskemål — till vilket kommissionen
torde senare återkomma — får emellertid i detta fall som regel anses
uteslutet, då den här ifrågavarande arbetskraften endast undantagsvis lämpar
sig för egentligt jordbruksarbete och därför vid sådant varken kan göra sig
förtjänt av erforderlig lön eller överhuvud mottagas av arbetsgivarna. Det
gäller sålunda nu att uppsöka vissa speciellt lätta jordbruksproduktiva arbeten
samt att för deras bedrivande skapa särskilda former, genom vilka staten
åtager sig att bekosta skillnaden mellan å ena sidan värdet av det verkligen
utförda arbetet och å andra sidan den löneinkomst, de arbetslösa behöva och
böra få.

I båda dessa avseenden hava under de senaste åren vunnits värdefulla
erfarenheter, av vilka ledning nu kan hämtas. Det har sålunda visat sig, att
kvinnlig eller eljest för utearbeten mindre duglig arbetskraft från industrien
mycket väl lämpar sig att användas till insamling av hjälpfoder, såsom ljung,
löv och lavar, samt av medicinalväxter, skogsbär, ris och kottar. För att
erhålla auktoritativa uttalanden rörande behovet ur folkhushållningssynpunkt
att ordna sådan insamling har kommissionen hänvänt sig till folkhushållningskommissionen
samt produktionskommittén, vilka förklarat sig anse högeligen
önskvärt, att intet underlåtes för beredandet av tillgång till dylika för vår
självförsörjning viktiga varor. Beträffande särskilt hjälpfodermedlen har
framhållits, att de för innevarande fodersäsong tillgängliga förråden äro så
otillräckliga, att under vårmånaderna — intill dess boskapen kan utfodras å
betesmarker — verklig brist kommer att uppstå. Av största vikt vore därför
att redan vid denna tidpunkt kunna anskaffa hjälpfoder till omedelbar användning.
För detta ändamål lämpar sig ljungen i hög grad, då den är ett gott
hjälpfodermedel och kan med fördel inbärgas tidigt på våren.

Nyss berörda insamlingsarbeten, vilka kunna försiggå under olika delar av
den varma årstiden, torde emellertid icke under hela dess lopp erbjuda full syselsättning
för större antal till vissa platser samlade arbetarstyrkor. Det är
därför önskvärt att med dem kombinera ytterligare något slag av lämpligt
arbete, som kan upptagas och bedrivas såsom utfyllnad i arbetsplanen. Härtill
ägna sig skogsplanteringsarbeten, vid vilka under somrarna 1916 och
1917 äldre män, kvinnor och minderåriga inom stenindustrien samt under den
sistberörda sommaren även textilarbeterskor med gott resultat användes genom
kommissionens försorg. Genom att i en sammanhängande serie, anordna de
olika nu berörda slagen av arbeten skulle oavbruten sysselsättning vid produktivt
arbete av stor betydelse för landets självförsörjning nu och för framtiden
kunna beredas under hela den varmare årstiden och därmed en förutsättning
givas för mera omfattande organisativa anordningar.

Man får emellertid icke förbise de mycket stora vanskligheter, som möta när
det gäller att till kroppsarbete i fria luften överföra en så ömtålig och i vissa
avseenden mindre lämplig arbetskraft som bland andra textilindustriens kvinnor.
Härför kräves uppenbarligen en omfattande organisation, som är på samma
gång tekniskt och praktiskt kompetent samt erbjuder garantier för social
omvårdnad och hänsynstagande till allmänt intresse.

Då kommissionen ansett sig böra preliminärt undersöka, huruvida någon redan
förefintlig organisation kunde övertaga ifrågavarande organisativa uppgift,
har kommissionen i främsta rummet tänkt på skogssällskapet, som ur nyss
omförmälda olika synpunkter synts särskilt lämpligt och av vars verksamhet
för bispringande av stenarbetarna kommissionen haft goda erfarenheter. Skogs -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

sällskapet, som med erkännansvärt intresse och framgång ägnat sig åt sin
allmännyttiga uppgift att vårda och höja skogskulturen särskilt å försummad
och eftersatt skogsmark, har redan utsträckt sin verksamhet till 13 län i södra
och mellersta Sverige, där ett stort antal allmänningar nu stå under dess vård.
Det har under sin ur offentlig synpunkt fullt betryggande ledning redan utfört
omfattande skogsvårdande arbeten samt, såsom nyss antyddes, även ställt
sin erfarenhet till förfogande till förebyggande åtgärder gentemot kristidens arbetslöshet.

Å de under skogssällskapets förvaltning ställda allmänningarna finnas snart
sagt obegränsade tillfällen till arbete av här ifrågavarande slag, där arbetsresultaten
direkt eller indirekt skulle komma det allmänna till godo. Kommissionen
har därför till sällskapets ledning riktat en preliminär hemställan,
huruvida detsamma vore villigt att ställa sig till förfogande för realiserandet i
större eller mindre omfattning av den här ovan skisserade planen samt närmare
angiva, på vad sätt och under vilka villkor den syntes kunna genomföras
genom dess medverkan. Från skogssällskapet har i anledning härav meddelats,
att, ehuru denna uppgift väsentligen faller utanför dess arbetsprogram, sällskapet
likväl icke vill undandraga sig att lämna sin medverkan till de planerade
åtgärderna, då de — ehuru huvudsakligen åsyftande arbetslöshetens bekämpande
och folkförsörjningens tryggande — samtidigt kunna bliva av betydelse för
främjandet av sällskapets syften. På samma gång har emellertid betonats, att
sällskapets ekonomiska resurser icke äro tillräckliga eller överhuvud kunna
tagas i anspråk för ifrågavarande uppgift, varför det måste ankomma på det
allmänna att åtaga sig kostnaderna för densamma.

Kommissionen har funnit denna ståndpunkt naturlig och anser, att från sällskapets
sida några direkta uppoffringar icke böra ifrågasättas i annan mån
än att dess ledning ställer sin vid anordnandet av likartade företag förvärvade
erfarenhet till förfogande, så att det hela må ordnas på bästa möjliga
sätt.

Av denna kommissionens uppfattning följer, att det allmänna och närmast
staten åtager sig hela kostnaden för såväl organisation som arbetslöner. I dessa
senare ingå då självkostnaderna för logi, mat och särskilt anskaffad beklädnad
m. m. Å andra sidan skulle givetvis insamlade hjälpfodermedel, bär, medicinalväxter
och dylikt tillfalla staten. Utgifterna för frön, plantor och arbetsverktyg
till skogsodlingsändamål påföras emellertid vederbörande allmänningar,
vilka genom skogsodlingsarbetena vinna ökat värde. _

De sannolika kostnaderna för arbetena bliva givetvis beroende av den omfattning,
i vilken arbetsplanen kan och behöver genomföras. Härom är för närvarande
omöjligt att med bestämdhet yttra sig, men synas alla omständigheter tala
för, att de förefintliga möjligheterna måste helt utnyttjas. Då därjämte förberedelserna
måste verkställas med stor omsorg och kräva avsevärd tid, har
kommissionen icke ansett sig kunna längre ställa sig avvaktande, enär risk
därigenom skulle uppkomma icke blott ur arbetslöshetssynpunkt utan även för
hjälpfoderinsamlingens önskvärda bedrivande under de första vårmånaderna,
då foderbristen blir överhängande. Med hänsyn dels till den stora arbetslösheten
inom textilindustrien, dels till de oroväckande utsikterna inom andra
industrigrenar bär kommissionen därför beräknat, att planen skulle behöva och
kunna realiseras i en omfattning, som kräver anvisandet av 2 miljoner kronor.
Självfallet böra emellertid förberedelserna, tills vidare och intill dess fastare
utgångspunkter föreligga, planeras i en begränsad skala och utvidgning i arbetsprogrammet
endast ske i den mån verkligt behov därav påtagligen framträder.

Kommissionen räknar visserligen med sannolikheten av att statens verkliga
kostnader för ifrågavarande arbetsföretag komma att ställa sig avsevärt högre
än om arbetslöshetsunderstöd lämnades de arbetslösa. Enligt kommissionens

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 11 sami. Nr 17. 2

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

mening bör emellertid icke någon tvekan föreligga örn fördelen ur alla synpunkter
av att söka förverkliga den här skisserade planen, så långt det befinnes
vara möjligt och lämpligt.

Med avseende å det allmännas kostnad bör därjämte erinras, att densamma
i väsentlig man direkt uppväges av värdet å de för statens räkning insamlade
varorna samt indirekt av värdestegringen å allmänningsområdena.

För att inhämta de närmast intresserades mening örn den nu angivna planen
har kommissionen rörande densamma haft överläggningar med representanter.
för -—- förutom skogssällskapet — jämväl textilindustriförbundet
samt textilarbetarförbundets ledning och textilarbeterskor i Stockholm, Norrköping,
Malmö, Göteborg och Borås. Från såväl arbetsgivarnas som arbetarnas
sida har därvid uttalats full anslutning till planen samt beredvillighet
att medverka tilldess genomförande. Sådan medverkan synes även i fortsättningen
böra på lämpligt sätt tagas i anspråk.

Såsom i det föregående omnämnts, är skogssällskapet berett att ställa till
förfogande^ lämpliga allmänningsmarker samt att i övrigt tillhandagå med
råd och dåd. Det har emellertid förutsatts, att åt en av Kungl. Majit utsedd,
med skogssällskapet nära samverkande särskild arbets direktion skulle
anförtros, att närmast organisera och leda företaget samt bestämma örn dess
detaljer i anslutning till här ovan angivna riktlinjer. Åt arbetslöshetskommissionen
torde dock böra givas uppdrag att meddela erforderliga anvisningar
och öva kontroll beträffande såväl arbetenas omfattning, urvalet av
arbetskraft och deras löneförmåner som ock viktigare anordningar i övrigt.

Med hänsyn till företagets omfattning och beskaffenhet torde därutöver
vara lämpligt att bestämma örn granskning av dess förvaltning genom särskilda
av Kungl. Majit utsedda revisorer.

Med åberopande av vad sålunda anförts får arbetslöshetskommissionen hemställa,
att Kungl. Majit måtte för anordnandet av hjälpfoderinsamling, skogsodling
och dylika arbeten för arbetslösa av arbetslöshetsanslaget anvisa ett
belopp av högst 2 miljoner kronor.»

Kungl. Majit godkände genom beslut den 8 mars 1918 av kommissionen
framställda förslag, samt vidare, att för åtnjutande av de använda medlen
skulle följande villkor och bestämmelser gälla:

»Skogsodlingsarbeten skola endast utföras i allmänningsområden, stående
under skogssällskapets förvaltning, i den mån icke arbetslöshetens omfattning,
arbetenas ändamålsenliga anordnande eller andra särskilda skäl påkalla
deras, förläggande till viss annan mark. Övriga arbeten må bedrivas å allmänningsområde
eller annan mark, som för ändamålet ställes till förfogande.

Arbetena skola, stå under ledning av en särskild, med skogssällskapet samverkande
arbetsdirektion, bestående av fem, av chefen för civildepartementet
utsedda personer, med rätt för direktionen att med sig, i mån av behov, adjungera
representanter för arbetsgivare och arbetare inom yrkesgrenar, från
vilka arbetslösa i större antal komma att deltaga i arbetena.

o Arbetsdirektionen skall med statens arbetslöshetskommission rådföra sig angående
arbetenas beskaffenhet, plats för desamma och den omfattning, i vilken
de skola bedrivas, angående urvalet av de arbetslösa, som skola användas,
angående storleken av de arbetslöner, som skola utbetalas, och sättet
för deras beräknande,, samt ställa sig till efterrättelse de anvisningar arbetslöshetskommissionen
i såväl berörda som andra avseenden meddelar, ävensom
till arbetslöshetskommissionen lämna alla de upplysningar, sorn''av arbetslöshetskommi.
ssionen infordras. Det tillkommer arbetslöshetskommisionen
att jämväl i. övrigt utöva den kontroll a arbetena, vartill kommissionen kan
finna anledning.

Alla för skogsodling och dylika arbeten uppkommande kostnader för frön.
plantor och arbetsverktyg skola bestridas av vederbörande jordägare.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

Arbetena må ej anordnas eller bedrivas på sådant sätt, att någon skadeståndsskyldighet
därigenom åsamkas kronan.

Önskar jordbrukare i grannskapet av plats, där arbetena bedrivas, hjälp till
inbärgning av foder, spannmål eller rotfrukter eller till annat brådskande
jordbruksarbete, har arbets direktionen att söka tillhandahålla sådan arbetshjälp,
i den mån så lämpligen ske kan medelst den på platsen till dess förfogande
stående arbetsstyrkan, och åligger det arbetsdirektionen att även i
detta fall sörja för arbetarnas inkvartering, bespisning och kontanta avlöning
mot det vederlag från jordbrukares sida, som med hänsyn till det utförda
arbetets värde enligt ortens pris finnes skäligt och med dem överenskommes.

För arbetenas utförande må användas endast sådana arbetslösa, för vilka
icke anställning kunnat beredas direkt i jordbrukares tjänst eller i annat ar
bete i hemorten.

Arbetsdirektionen skall vidtaga anordningar för att viss del av arbetsinkomsten
inbesparas för underhåll av arbetarens familj eller för utbetalning
till dem vid avgång från arbetet.

Efter arbetenas avslutande skall redovisning för de anvisade medlens användning
för granskning överlämnas till två av chefen för civildepartementet
utsedda revisorer samt därefter, åtföljd av deras redogörelse för granskningens
resultat, ingivas till civildepartementet.»

I samråd med vederbörande arbetar- och arbetsgivarsammanslutningar utarbetades
sedermera organisationen i detalj. Arbetsvillkoren fastställdes så
att daglönen för manliga och kvinnliga arbetare skulle utgöra resp. kr. 2:25
och 2:— med tillägg av kr. 1:— för manliga (självförsörjare) samt fri förplägnad
och inkvartering, vilka naturaförmåner uppskattades till ett värde
av tillhopa kr. 2:75 per dag och arbetare. De kvinnliga arbetarna försågos
dessutom med kläder och skodon, vilka de fingo tillösa sig genom ett mindre
avdrag å lönen. Den del av skogssällskapets organisation, som handhade
dessa arbetsuppgifter med beredande av arbetstillfällen för oförvållat arbetslösa
personer och som hade sin centralledning förlagd till Göteborg, antog
namnet »Skogssällskapets statsarbeten» och kunde redan i april 1918 utsända
de första kolonierna av arbetslösa textilarbetare från Malmö till arbete på
några under skogssällskapets förvaltning stående allmänningar i mellersta
Skåne. Under sommaren 1918 igångsattes åtskilliga nya arbetsföretag av
skogsodlings- och skogsförbättringskaraktär, av vilka flertalet voro förlagda
till västra Sverige. Hela den sysselsatta arbetsstyrkan uppgick under sommaren
1918 till sammanlagt 4,300 personer, varav 2,500 kvinnor, och under
vintern 1918—1919 bereddes 600 arbetslösa män sysselsättning på ett mindre
antal kolonier, huvudsakligen för utdikning av mossar.

Omedelbart efter vapenstilleståndet den 11 november 1918 drabbades såväl
konfektions- som skoindustrierna av en förlamande stagnation. En dylik
gjorde sig under 1919 gällande jämväl inom läderindustrien, järnmalmsgruvorna,
de mekaniska verkstäderna och pappersbruken. På grund av svårigheterna
för textilindustrien måste en ganska omfattande understödsverksamhet
igångsättas under år 1918, varvid de kommuner, i vilka textilfabrikerna voro
belägna, för första gången i större utsträckning hos Kungl. Maj:t gjorde
framställning örn att erhålla högre statsbidrag än normalt medgivna 50 %
av understödsbeloppen; dessa framställningar beviljades i regel av Kungl.
Maj :t. Även inom åtskilliga andra kommuner måste understödsverksamhet
igångsättas. Under december 1918 pågick sålunda dylik understödsverksamhet
i 22 städer och 26 landsbygdskommuner för en kostnad av 313,812 kronor,
varav statens andel beräknades till 196,510 kronor. För hela år 1918 uppgick
understödskostnaden till det betydande totalbeloppet av 3,158,543 kronor.
Stegringen av kostnaderna för kontantunderstödsverksamheten förorsakades
i huvudsak av depressionen inom textilindustrien.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

Emellertid förbättrades konjunkturerna på nytt under våren och sommaren
1920 för att i slutet av sistnämnda år ånyo försämras i en mycket kraftigare
omfattning än någon gång tidigare. Denna försämring fortsatte under vintern
1920—1921, och de arbetslösas antal växte för varje månad under sommaren
1921. Arbetslöshetskommissionen, som icke vid något tillfälle efter
1914 behövt förhyra egna lokaler för sin verksamhet eller anställa egen
kanslipersonal utan bedrivit sin verksamhet i socialstyrelsens lokaler och
med tillhjälp av socialstyrelsens personal, måste under sommaren 1921
gå i författning om förhyrandet av speciella lokaler för sin verksamhet samt
anställa egen kanslipersonal.

Stenindustriens arbetare hade under alla åren efter 1914 utan avbrott lidit
av en omfattande arbetslöshet. För att bereda denna industris arbetare arbetstillfällen
hade redan under år 191G inrättats ett provisoriskt organ, statens
stenleveranscentral, som förmedlade lån till kommuner för inköp av gatsten,
varjämte under åren 1917—1922 gjordes direkta statsbeställningar av
gatsten på samma sätt som nyss skett under åren 1931—1932. Dessa statsbeställningar
uppgingo till ett belopp av 9,175,000 kronor, av vilket belopp
dock endast 7,617,282 kronor togos i anspråk. Stenen försåldes till självkostnadspris
eller ställdes till olika statliga organs förfogande, varjämte
kvarvarande partier under åren efter 1922 gratis utlämnades till kommuner
och vägdistrikt.

På grund av den starka depressionen hade skogsavverkning under vintern
1920—1921 i vårt land bedrivits endast i obetydlig omfattning. Den härigenom
uppkomna arbetslösheten drabbade framför allt landets nordliga delar, och
svårigheterna för skogskommunerna blevo härigenom mycket stora. Då det
icke gärna var möjligt för skogssällskapets statsarbeten med säte i Göteborg
att anordna arbetsföretag i dessa delar av landet, organiserades från och med
den 1 juli 1921 för Norrlands vidkommande ett nytt verkställande organ för
arbetslöshetskommissionen, som erhöll namnet »Norrlands statsarbeten», med
säte i Umeå.

Arbetsmarknadens försämring fortsatte även under första halvåret 1922, och
under perioden 1921—1923 måste hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa
personer i vårt land erhålla en större omfattning än någon gång tidigare. Under
våren 1922 steg siffran över anmälda arbetslösa till 163,000 personer, och
i slutet av februari 1922 voro 65,400 personer understödda med statsbidrag. I
slutet av mars uppgick antalet i statliga nödhjälpsarbeten placerade personer
till 31,583. Den 31 januari voro i kommunala nödhjälpsarbeten placerade
13,151 personer. Högsta antalet statliga arbetsföretag utgjorde (den 30 april
samma år) 669.

Under år 1923 inträdde ånyo en förbättring av läget på arbetsmarknaden, och
på våren 1924 kunde såväl skogssällskapets statsarbeten — sedan oktober 1921
benämnda »södra Sveriges statsarbeten» — som Norrlands statsarbeten avveckla
sin verksamhet. I samband med denna avveckling beviljade Kungl. Majit på
framställning av kommissionen ett belopp av 3,100,000 kronor för färdigställandet
på den öppna arbetsmarknaden av ett hundratal ofullbordade arbetsföretag.
Verksamheten förlädes i sin helhet till kommissionens centralkontor
i Stockholm, och kommissionen övertog teknisk personal i lämplig omfattning
från de båda verkställighetsorganen i Göteborg och Umeå samt gjorde sig beredd
att under år 1924 slutföra återstående kontraherade arbetsföretag samt
avveckla hela hjälpverksamheten. Understödsverksamheten, som helt inställts
fr. o. m. augusti 1923, återupptogs icke under 1924. I september sistnämnda
år sysselsatte kommissionen vid trenne ofullbordade företag en arbetsstyrka på
373 man. Någon avveckling av statens arbetslöshetskommission kom emellertid
icke till stånd under hösten 1924. Redan i oktober månad inträdde narn -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

ligen på nytt en stark ökning av arbetslösheten, och de anmälda arbetslösas
antal nppgick i slutet av februari 1925 till 21,600 personer.

Under åren 1925—1930 rådde på vårt lands arbetsmarknad förhållandevis
goda konjunkturer. Arbetslösheten steg under vinterhalvåren till högst mellan
20- och 30,000 personer under påverkan av säsongarbetslösheten och sjönk i
allmänhet under sommarmånaderna ned till mellang- och 10,000 personer

Till belysande av arbetsmarknadens läge under år 1927 företogs i vårt land
en tredje arbetslöshetsräkning, som ägde rum den 5 maj 1927. Denna räkning
verkställdes närmast för att bilda underlaget till det utredningsarbete beträffande
arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker, som skulle verkställas
av den jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 11 mars 1927 tillsatta arbetslöshetsutredningen.
Denna tredje arbetslöshetsräkning genomfördes under något olika
betingelser än dem, som gällde vid tidigare räkningar 1909 och 1910. Under
det att dessa sistnämnda hade varit av frivillig karaktär, var arbetslöshetsräkningen
den 5 maj 1927 tvingande för de orter, som genom Kungl. Maj :ts
beslut ålagts att i räkningen deltaga. I densamma deltogo 873 kommuner,
vilka utgjordes av 113 städer, 39 köpingar och 721 landskommuner med en
sammanlagd befolkning av 4,000,000 eller 2/3 av rikets totala folkmängd. Vid
denna räkning anmälde sig sammanlagt 64,075 personer, varav 1,900 voro
kvinnor.

Genom dessa verkställda trenne arbetslöshetsräkningar kan man bedöma arbetslöshetens
omfattning vid skilda tidpunkter. Under det att man vid de
tvenne första räkningarna 1909 och 1910 icke hade några andra möjligheter att
erhålla en sammanfattande bild av läget på arbetsmarknaden, så föreligga numera
icke mindre än trenne olika statistiska system för att bedöma arbetsmarknadens
utveckling och läge. Först och främst kan man med den omfattning,
som den offentliga arbetsförmedlingen numera har i vårt land, i dess
varje månad publicerade statistik över antalet arbetslösa personer på 100 lediganmälda
platser se, huru detta relationstal gestaltar sig. Vidare har man sedan
1911 för varje månad statistisk över huru arbetslöshetsprocenten gestaltar sig
inom de fackförbund, som tillhöra landsorganisationen i Sverige. Detta siffermaterial,
som bearbetas av socialstyrelsen och varje månad publiceras i dess
tidskrift »Sociala meddelanden», torde i regel giva en rättvisande bild av läget
på den svenska arbetsmarknaden, då ifrågavarande procent numera uträknas
på ett medlemsantal av mellan 350- och 450,000. Vidare kan man ur de absoluta
tal, som publiceras i arbetslöshetskommissionens månadsrapporter till
socialdepartementet över hos de lokala arbetslöshetsorganen anmälda hjälpbehövande
arbetslösa, jämväl avläsa läget på arbetsmarknaden. Medelst dessa
trenne olika metoder för bedömande av arbetsmarknadens läge kan man visserligen
icke konstatera det absoluta antalet arbetslösa inom landet, men man kan
alltid se, huruvida arbetslösheten vid jämförelse mellan tvenne tidpunkter befinner
sig i stigande eller fallande, och de olika metoderna utvisa i allmänhet
en bestämd lagbundenhet, som måste anses innebära ett bevis för att desamma
var för sig markera en riktig tendens beträffande arbetsmarknadens utveckling.
I särskilda bilagor till denna redogörelse meddelas dels en förteckning över
antalet anmälda arbetslösa och under vilka former och i vilken omfattning
hjälp kunnat beredas, dels ock förteckningar över de siffror över arbetsmarknadens
utveckling och läge, som arbetsförmedlingsanstalternas och fackföreningarnas
statistik uppvisat under olika år (Bil. 1—41)-

De relativt goda konjunkturer, som under åren 1924—1930 präglat den
svenska arbetsmarknaden, började i slutet av år 1930 att förete en vikande tendens.
I december sistnämnda år anmälde sig hos de kommunala hjälporganen
sammanlagt 31,901 personer arbetslösa, och denna på nytt konstaterade för 1

Bil. 2—4 här uteslutna.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

sanning av arbetsmarknadens läge har sedan dess praktiskt taget oavbrutet
fortsatt. Under år 1931 utgjorde siffrorna lägst 30.520 i juli och högst 88,761
i december. Under 1932 stego siffrorna ytterligare till lägst 94,687 i juli och
högst 161,155 i december. Under innevarande år utvisar januari en arbetslöshetssiffra
av 189,225 och februari 181,944.

Hjälpverksamheten Ilar även starkt ökats under tiden efter 1930. Vid
februari månads slut innevarande år voro 17,275 personer placerade i statliga
reservarbeten, 9,684 i statskommunala reservarbeten och 52,909 uppburo
understöd med statsbidrag, varjämte kommunerna i egna kommunala reservarbeten
sysselsatte 18,597 och av egna medel utbetalade understöd utan statsbidrag
till’ 21,385 personer. Hela antalet av stat och kommun hjälpta arbetslösa
utgjorde sålunda tillsammans 119,850 personer, motsvarande 65.9 % av
vid samma tidpunkt anmälda arbetslösa.

Under alla åren efter 1914 hava de svenska statsmakterna hävdat den principen,
att de oförvållat arbetslösa i första hand borde beredas arbetstillfällen.
Då den öppna arbetsmarknaden icke kunde erbjuda dylika i tillräcklig omfattning,
organiserades här omnämnda statliga arbetsföretag, vilka från och
med sommaren 1929 benämnas reservarbeten. Vid dessa skola, jämlikt statsmakternas
beslut, gälla speciella arbetsvillkor, som framgår av följande.

Lönerna vid av arbetslöshetskommissionen i egen regi bedrivna statliga arbetsföretag
— vilka ^till en början utfördes genom resp. verkställighetsorgan
i Göteborg och Umeå.— fastställdes under åren 1918—1921 på sådant sätt,
att med ledning av vissa uppgifter från orter, vari arbetsföretagen voro belägna,
beräknades för varje arbetsföretag en viss dagsförtjänst, i regel något
understigande de löner, som tillämpades vid likartade arbetsföretag på den
öppna arbetsmarknaden inom vederbörande ort. Sedan emellertid i början av
1922 bl. a^ i riksdagen gjorts gällande, att lönerna vid de statliga arbetsplatserna
pa sina hall överstego lönerna på den öppna arbetsmarknaden, upptogs
löneproblemet till behandling vid 1922 års riksdag. Riksdagen gjorde sistnämnda
ar beträffande lönesättningen vid de statliga nödhjälpsarbetena på
förslag av statsutskottet följande principuttalande:

»Vidkommande lönerna vid de statliga nödhjälpsarbetena synes det utskottet,
som örn dessa löner på de särskilda orterna borde mera smidigt
anpassas efter nu rådande lönenivå än som på sina håll hittills torde hava
varit fallet, samt håller utskottet vidare före, att kommissionen för varje
särskilt fall torde böra fastställa, med huru mycket en nödhjälpsarbetares
löneförmåner skola understiga de löner, som äro gällande för grovarbetare
på den öppna arbetsmarknaden, med skälig hänsyn därvid tagen
till vederbörandes möjligheter att bereda sig uppehälle på den sålunda
fastställda nödhjälpslönen.»

Sedan arbetslöshetskommissionen delgivits detta riksdagens beslut, verkställde
kommissionen en undersökning av de löner, som utgingo till grovarbetare på
olika arbetsområden i de orter, där kommissionens arbetsföretag voro belägna.
Med ledning av salunda erhallna löneuppgifter placerade kommissionen de olika
kommunerna i en särskilt utarbetad löneskala, som från början kom att
innehålla 12 olika lönegrupper, uppdelade i 50-öres-intervaller med belopp liggande
mellan kronor 3:— och kronor 8: 50. Nödhjälpslönerna återigen erhöllos
genom att de fastställda grovarbetarlönerna minskades med vissa procent, som
i denna första löneskala ursprungligen fastställdes till lägst 15 % i 3-kronorsgruppen
och högst 25 % i 8: 50-gruppen. På grund av anförda besvär beslöt
Kungl. Majit, att de Henne lägsta reduktionsprocentsatserna, 15, 16 och 17,
skulle utgöra 2, 9 och 14. Med ledning av de grovarbetarlöner, som på detta
sätt fastställdes för varje° kommun, vilken erhöll statsbidrag till pågående
hjälpverksamhet för oförvallat arbetslösa personer, fastställde kommissionen

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

härefter jämväl en skala för de understödsbelopp, som fingo tillämpas för
kommuner, vilka erhöllo kommissionens medgivande att bedriva understödsverksamhet
med bidrag av statsmedel. Jämlikt redan i första understödskungörelsen
1914 fastställda grunder utgingo understödsbeloppen med visst belopp
för man och hustru, ensam person över 18 år, ensam person mellan 15 och 18
år samt med visst belopp för varje barn under 15 år. Fr. o. m. den 1 maj
1922 maximerade kommissionen understödsbeloppen per vecka,^ och dessas
maximibelopp utgjorde under tiden 1 maj—30 november 1922 två tredjedelar
av kommuns fastställda grovarbetarlön per dag men nedsattes fr. o. m. den
1 december 1922 till hälften av för vederbörande kommun^ fastställd grovarbetarlön.
Dessa maximerade understödssatser hava i den man understödsverksamhet
av kommissionen medgivits bibehållits oförändrade intill utgången av
år 1931. På grund av arbetslöshetens långvarighet, som medförde svårigheter,
särskilt för familjeförsörjare med barnrika familjer, medgav kommissionen från
och med 1932 års början, att maximibeloppet av undestöd per vecka ånyo finge
uppgå till 2IS av grovarbetarlönen inom vederbörande kommuner. Då understödsbeloppen
för de olika kategorierna bibehöllos oförändrade, kom emellertid
denna ökning av understödets maximibelopp endast att få betydelse för
barnrika familjer.

Beträffande underätödsverksamheten gällde under åren 1914—1920, att
kommunerna själva fingo avgöra, huruvida understödsverksamhet med statsbidrag
skulle igångsättas eller icke. Med hänsyn till den starkt växande arbetslösheten
i början av ar 1921 beslöts emellertid av 1921 ars riksdag, att
kommun eller landsting, som efter den 15 juli angivna år ämnade ^börja verksamhet
för beredande av arbetslöshetsunderstöd och önskade för sådant ändamål
komma i åtnjutande av statsbfdrag, hade att innan verksamheten påbörjades
inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt hos kommissionen
göra ansökan örn erhållande av statsbidrag.^

Undersökningar angående grovarbetarlönerna pa den öppna marknaden ha
av kommissionen verkställts under aren 1922, 1923, 1926, 1930 och 1932.

Den för närvarande gällande löneskalan har följande utseende:

				A r	betslöshet	sunde rstod

Fast- ställd			Understödsbelopp per dag för	Maximum1
grovar- betarlön	Per dag vid	Per tim-	Man och	Ensam	Ensam		Skala I	Skala II
p er dag	ackords-	me vid	person	person	Barn	Per		Per
arbete (ej	tidlöns-	hustru	över 18	15—18	Per dag	Per dag
	garanterad)	arbete		år	år		vecka	vecka
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
0 —	7.—	0.65	3.—	2.—	1.20	0.60	27.-	4.50	36.-	6.—
8 BO		0.63	3.—	2.—	1.20	0.60	25.50	4.25	34 —	5.67
8.—	6.40	0.60	2.—	2.—	1.20	0.60	24 —	4.—	32.—	5.33
7.50	6.10	0.57	2.85	1.90	1.15	0.55	22.50	3.75	30 —	5.—
7 —		0.54	2.70	1.80	1.10	0.55	21.—	3.50	#8.—	4.67
0.50	5.40	0.50	2.55	1.70	1.—	0.50	19.50	3.25	26.—	4.33
6 —		0.47	2.40	1.60	0.95	0.50	18.—	3.—	24.—	4.—
5.50	4.70	0.44	2.20	1.45	0.90	0.45	16.60	2.75	22 —	3.67
5.—	4.30	0.40	2.05	1.35	0.80	0.4 0	15.—	2.50	20.—	3.33
4.60	4.—	0.37	1.85	1.25	0.75	0.35	13.50	2.25	18.—	3 —
4 —	3.70	0.35	1.75	1.16	0.70	0.36	12 —	2.—	16.—	2.67
3 50	3.45	0.32	1.60	1.05	0.65	0.30	10.50	1.75	14.—	2.33
3.—	2.95	0.27	1.50	1.—	0.60	0.30	9.-	1.50	12.—	2.—

1 På. grund av det svåra arbetslöshetslägo, som varit för handen i vissa kommuner år 1932
och för att kunna lämna effektivare hjälp åt mera barn rika familjer har kommissionen beslutat
att högsta understödsbeloppet må från och med den 1 jan. 1932 tillsvidare utgå på sådant sätt,
att detta belopp motsvarar 2/a av den för kommunen fastställda grovarbetarlönen.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

Utöver lönen kunna emellertid familjeförsörjare efter hemortskommunens beslut
därom och under härnedan angivna förutsättningar komma i åtnjutande
av ett s. k. ortstillägg. Det inträffar nämligen ofta, att en försörjningspliktig
arbetslös person placeras vid ett reservarbete, som bedrives på en ort med lägre
reservarbetslön än den, som gäller i hans hemort. Enär den grundregeln likväl
måste fasthållas, att alla arbetare på en och samma arbetsplats skola utfå
en efter enahanda grunder beräknad lön, d. v. s. den för arbetsplatsen bestämda
reservarbetslönen, bar föreskrivits, att försörjningspliktig person i dylika
fall må kunna efter hemortskommunens prövning av det större eller mindre
hjälpbehovet uppbära ett ortstillägg. Detta ortstillägg, som direkt tillställes
den, för vilken arbetaren är försörjningspliktig, utgår fr. o. m. sommaren
1922 med ett belopp,_ som högst uppgår till skillnaden mellan den fastställda
reservarbetslönen i hemorten och reservarbetslönen å arbetsplatsen.

Ortstilläggens belopp fastställas och utgå efter följande skala:

(irov-arbetar-lön i
hemorten

Grovarbetarlön på arbetsplatsen
(reservarbetslön)

9:-

(7:-)

8: 50 8: — 1 7: 50

(6: 75) | (6: 40)[ (6:10)

7: —
(5: 75)

6: 50
(5: 40)

6: —
(5: 05)

5:50
(4: 70)

5: — 4: 50
(4: 30)| (4: -)

4: —
(3: 70)

3:50

(3:45)

3: -(2: 95)

9: — . . .

0: 25

0: 60

0: 90

1:25

1:60

1:95

2:30

2:70

3:-

3: 30

3: 55

4: 05

8:50 . . .

—

0:35

0: 65

1: —

1:35

1:70

2: 05

2: 45

2:75

3:05

3: 30

3:80

8: — . . .

—

0: 30

0: 65

1: —

1:35

1:70

2:10

2: 40

2:70

2: 95

3: 45

7: 50 . . .

—

0: 35

0: 70

1:05

1:40

1:80

2:10

2: 40

2: 65

3:15

7: — . . .

—

0:35

0:70

1:05

1: 45

1:75

2:05

2: 30

2: 80

6:50 . . .

—

0:35

0: 70

1: 10

1: 40

1:70

1:95

2:45

6: — . . .

—

0: 35

0: 75

1:05

1:35

1:60

2:10

5: 50 . . .

—

0: 40

0: 70

1: —

1:25

1:75

5: — . . .

—

0: 30

0: 60

0:85

1:35

4: 50 . . .

—

0: 30

0: 55

1:05

4: — . . .

—

0: 25

0: 75

b: 50 . . .
3: ...

—

0:50

Beträffande vilka, som skola anses vara familjeförsörjare, gälla särskilda
bestämmelser.

Örn kommun beslutar, att ortstillägg skall utgå, delgives detta beslut arbetslöshetskommissionen,
som förskotterar ortstillägget genom utbetalningar till
familjeförsörjarens^ familj två gånger i månaden. Kommissionen utställer sedermera
räkning på vederbörande hemkommun å det sålunda förskotterade beloppet.
Kommuner med svag ekonomi äro emellertid berättigade att hos kommissionen
göra framställning örn att dylikt ortstillägg helt eller delvis måtte
utgå av statsmedel, och i åtskilliga fall har arbetslöshetskommissionen åtagit
sig att med statsmedel gälda förekommande ortstillägg.

Beträffande hjälpverksamhetens förhållande till arbetskonflikter, såväl på
den öppna arbetsmarknaden som vid olika slag av reservarbeten, gälla särskilda
av riksdagen fastställda bestämmelser av 1922, 1923 och 1926. Dessa bestämmelser
torde numera vara allmänt kända, varför någon mera ingående redogörelse
örn dessa här ej synes påkallad.

Rörande de principer, som gälla för den hjälpverksamhet för oförvållat arbetslösa
personer, till vilken statsbidrag kan utgå, gäller först och främst, att
denna är grundad på en behovsprövning av varje person, som hos de kommunala
organen gör framställning örn hjälp på grund av oförvållad arbetslöshet.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

Någon i lag eller författning föreskriven rätt till dylik hjälp föreligger sålunda
icke. Beträffande de olika förekommande hjälpformerna Ilar redan förut angivits,
att såsom en grundläggande bestämmelse gäller, att arbete i första^band
skall beredas hjälpsökande arbetslös person. Kan arbete icke beredas på den
öppna marknaden, kan kommunalt hjälporgan hos statens arbetslöshetskommission
göra framställning örn erhållande av platser vid av kommissionen bedrivna
statliga arbetsföretag. Erhållas dylika platser, åligger det kommun att
ansvara för att de arbetslösa, som beretts anställning, äro lämpligt utrustade
för arbetet samt att förskottera resekostnader till anvisad arbetsplats. Dylika
resekostnader ersättas av kommissionen, därest vederbörande arbetare ankomma
till arbetsplatsen, upptaga arbetet samt kvarstanna och utföra arbete under
minst 6 dagar på anvisad arbetsplats. Arbetet skall enligt gällande bestämmelser
i huvudsak utföras på ackord, varvid gäller, att ackordsprisen skola
fastställas på sådant sätt, att vederbörande arbetsledare kan beräkna, att vid
normal arbetsintensitet under 8 timmars arbete per dag en viss reservarbetslön
skall kunna uppnås, beräknad efter de grunder, som tidigare angivits.

Vidare förefinnes möjlighet för en kommun, som drabats av arbetslöshet, att
igångsätta s. k. statskommunala arbetsföretag. Dessa arbetsföretag äro sådana,
som av en kommun bedrivas i egen regi, med egen arbetsledning och till
vilkas utförande visst statsbidrag kan erhållas. Dylikt statsbidrag utgick under
tiden fr. o. m. 1922, då riksdagen första gången medgav denna hjälpform,
och intill utgången av juni månad 1928 med samma belopp, som skulle tillkommit
vederbörande vid företaget sysselsatta personer, därest dessa uppburit
kontantunderstöd med bidrag av statsmedel. Fr. o. m. den 1 juli 1928 utgår
statsbidrag till statskommunala arbetsföretag med viss procent av den lön, som
kommissionen bestämt skall tillämpas inom kommun, som erhållit rätt att bedriva
dylikt arbetsföretag och att erhålla statsbidrag härtill. Principiellt gäller,
att lönerna vid de statskommunala arbetsföretagen skola fastställas och
utgå efter samma grunder, som gälla för rent statliga arbetsföretag för arbetslösa.
Vid statskommunalt arbetsföretag skall kommissionen fastställa det
högsta antal personer, som vid varje givet tillfälle får sysselsättas i dylikt arbetsföretag
inom vederbörande kommun.

Beträffande understödsverksamhet med bidrag av statsmedel gäller först
och främst, att kommun, som önskar bedriva dylik verksamhet, har att innan
verksamheten begynnes hos kommissionen begära tillstånd till igångsättande
av sådan verksamhet. Under det att kommissionen vid föregående stora arbetslöshetskris
1921—1923 vid medgivandet av rätt till understödsverksamhet medgav
kommun att själv fastställa omfattningen av den medgivna understödsverksamheten,
tillämpas fr. o. m. 1925, att kommissionen alltid fastställer det
högsta antal personer, som vid varje tidpunkt får uppbära understöd med bidrag
av statsmedel, samt jämväl den tidsperiod, varunder dylik rätt till understödsverksamhet
gäller. Skulle antalet medgivna understödsrum befinnas vara
för litet, kan kommun hos kommissionen göra framställning om utökad rätt till
statsbidrag, liksom kommun, som anser sig behöva fortsätta med dylik understödsverksamhet
utöver den tid, som kommissionen fastställt, måste hos kommissionen
göra framställning örn förlängning. Kommissionen fastställer vidare
de understödsskalor, som skola tillämpas — kommun obetaget att fastställa
lägre belopp, men ej högre. Kommun, som bedriver understödsverksamhet,
äger jämlikt stadgande i gällande understödskungörelse att såsom villkor för
åtnjutande av understöd föreskriva, att understödstagare skall utföra visst
lämpligt kommunalt arbete, ej överstigande 2 dagar per vecka. Understödstagare
är vidare pliktig att å därför utsatta tider anmäla sig hos organ för den
offentliga arbetsförmedlingen i orten. Kan arbete erbjudas, är understödstagare
skyldig att emottaga dylikt. Därest understödstagare vägrar att emot -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

taga erbjudet arbete eller därest lian icke för ett ordentligt och nyktert levnadssätt,
kan vederbörande understödsorgan besluta om understödets indragande.
För att överhuvud taget vara berättigad att uppbära arbetslöshetsunderstöd
med bidrag av statsmedel erfordras att vara inom landet bosatt svensk
medborgare, att ha fyllt 15 år, att vara arbetsför inom sitt yrke samt att icke
under de senaste 6 månaderna innan ansökan örn understöd gjorts ha åtnjutit
understöd av fattigvården, försåvitt icke särskilda förhållanden för beviljandet
av dylikt understöd förelegat. Vidare skall, som förut anförts, understödstagare
hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen ha sökt men icke kunnat
erhålla arbete samt på grund av oförvållad arbetslöshet, som varat minst
6 arbetsdagar efter det att ansökan örn understöd gjorts, befunnits vara i behov
av dylik hjälp. Arbetslöshetsunderstöd får ej utgå för mer än 6 dagar i veckan.
Statsbidraget till kommun, som medgivits rätt att bedriva understödsverksamhet
med statsbidrag, utgår normalt med 50 % av de för vederbörande
kommun fastställda understödsbeloppen. Denna procentsats kan emellertid ökas,
där synnerligen vägande omständigheter så påkalla. Därest kommun önskar
erhålla statsbidrag till mer än 50 % av understödskostnaderna skall framställning
härom ingivas hos Kungl. Maj:t, varvid kommissionen beredes tillfälle
att avgiva yttrande.

I särskilt ömmande fall kan hyreshjälp med statsbidrag tilldelas sådan arbetslös
familjeförsörjare, som enligt förut angivna principer kan erhålla arbetslöshetsunderstöd.
Såsom hyreshjälp anses även bidrag till betalning av
ränta å skuld för eget hem samt bestridande av oundgängliga utgifter för hemmets
och familjens sammanhållande. Tillstånd att bedriva hyreshjälpverksamhet
med statsbidrag skall ingivas till arbetslöshetskommissionen, som jämväl
för varje kommun fastställer de belopp, som kunna ifrågakomma. Statsbidrag
till hyreshjälp utgår med högst 50 % av det belopp, som kommissionen
med ledning av för vederbörande orter fastställda grovarbetarlöner och reservarbetslöner
för envar understödstagare fastställer.

Kommunerna kunna vidare anordna kurser för arbetslösa personer mellan
15 och 25 år samt efter framställning hos kommissionen medgivas statsbidrag
till kursledare- och lärarelöner, beräknade efter vissa grunder. För dylik
kursverksamhet gäller, att kurserna skola anordnas och stå under överinseende
av kommunernas hjälporgan för oförvållat arbetslösa personer och att sagda
organ äga fastställa, vilka personer bland de arbetslösa, som skola deltaga i
kurserna. Kurser av detta slag äro att betrakta såsom hjälpåtgärder för oförvållat
arbetslösa, och därest arbete kan beredas person, som deltager i dylik
kurs, är vederbörande skyldig att mottaga sålunda erbjudet arbete. För denna
kursverksamhet föreligga sålunda icke utslutande utbildningssynpunkter,
utan dessa kurser äro att betrakta såsom en speciellt för ungdomar lämpad
hjälpform och sysselsättning. I regel erhålla kursdeltagarna understöd med
statsbidrag.

De principer, vilka här i största korthet angivits för den inom vårt land bedrivna
hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa personer, hava i sina grundläggande
bestämmelser oförändrade varit gällande sedan 1914. Beträffande
hjälpverksamhetens organisation gäller, att inom kommuner, som drabbats av
större arbetslöshet än de själva kunna bemästra, kan antingen tillsättas ett
särskilt hjälporgan, arbetslöshetskommitté, som kan vara gemensam för två
eller flera kommuner, eller också kan kommun uppdraga åt annan kommunal
myndighet att handhava ifrågavarande verksamhet. Arbetslöshetskommitté
skall bestå av ordförande samt minst 4 och högst 10 ledamöter; för ordförande
och minst halva antalet ledamöter skola finnas suppleanter. Ordförande och
hans suppleanter förordnas av länsstyrelsen för viss tid; ledamöter och

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

deras suppleanter utses också för viss tid, i stad av stadsfullmäktige eller —
där sådana ej finnas -— av allmänna rådstugan, samt på landet av kommunalfullmäktige
eller — där sådana ej finnas — av kommunalstämma. Revision
av arbetslöshetskommittés verksamhet skall verkställas av särskilda revisorer.
Minst en av revisorerna utses av länsstyrelsen, övriga revisorer väljas på samma
sätt som kommitténs ledamöter. Till revisor, som utsetts av länsstyrelsen,
kan utgå arvode av statsmedel med belopp, som av arbetslöshetskommissionen
prövas skäligt med hänsyn till vederbörande revisor åliggande arbetsbörda.
Gällande kungörelse angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp den 7 juli
1922 (419/1922) angiver därjämte, att länsstyrelse kan utse en länshjälpkommitté,
som har att i samråd med länsstyrelsen verka för samarbete mellan de
olika kommunala understödsorganen. Vidare stadgas i kungörelsens sjätte
paragraf, att den centrala ledningen av understödsverksamheten skall utövas
av statens arbetslöshetskommission, vilken äger att med avseende å verksamheten
meddela anvisningar och råd.

Av riksdagen har under åren 1914—1933 anvisats ett sammanlagt belopp av
i runt tal 300 miljoner kronor till hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa
personer, vartill komma 16 miljoner till de af färsdrivande verken och 6 miljoner
till s. k. beredskapsarbeten.

I efterföljande framställningar komma mera detaljerade upplysningar att
lämnas örn den praktiska tillämpningen av de för hjälpverksamheten gällande
principerna, vilka här endast i sina grundläggande delar ha kunnat angivas.

Stockholm den 14 mars 1933.

Oskar Hagman.

Bil. till bilaga A.

F örteckn ing

över det antal personer som sammanlagt vid utgången av varje månad under åren 1921—31 mars 1933 anmält sig arbetslösa hos

vederbörande kommunala hjälporgan.

Å r	Jan.	Febr.	Mars	April	Maj	Juni	Juli	Aug.	Sept.	Okt.	Nov.	Dec.	Genom-snitts-antal per år
1921 . . .	45,000	ap	proximat	vt bevakn	ade		70,000			96,000	117,000	140,883
1922 . . .	163,000	156,000	149,300	124,700	83,000	49,300	38,300	36,000	35,100	37,300	43,500	45,900	80,117
1923 . . .	55,500	49,200	43,400	35,200	24,100	20,700	19,100	15,800	12,700	11,900	13,800	16,100	26,458
1924* . . .	16,600	15,900	13,700	10,300	7,000	5,600	4,750	4,200	4,500	6,500	9,300	12,600	9,246
1925 . . .	20,600	21,600	18,600	14,800	12,100	10,300	9,400	9,450	10,150	13,150	18,000	20,300	14,871
1926 . . .	22,700	22,300	20,500	16,600	13,900	11,750	10,850	11,200	12,000	15,550	20,050	24,700	16,812
1927 . . .	27,400	25,400	22,400	22,200	18,100	15,200	12,200	12,700	12,900	16,450	21,400	24,200	19,213
1928 . . .	26,650	26,300	24,600	19,600	14,100	11,150	9,500	9,850	10,000	12,950	16,450	18,675	16,653
1929 . . .	18,519	17,695	15,692	12,256	8,449	5,865	5,055	4,849	5,036	7,301	9,791	12,041	10,212
1930 . . .	16,647	15,384	13,572	11,368	9,013	6,634	5,824	6,314	8,589	14,611	24,824	31,901	13,724
1931 . . .	40,245	41,595	41,885	39,396	34,550	3i ,057	30,520	35,701	40,377	57,143	77,254	88,761	46,540
1932 . .	103,742	108,032	109,674	111,333	104,094	97,370	94,687	99,826	106,404	123,584	146,981	261,155	113,907
1933 . . .	189,225	181,944	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—

* Från och nied den 1 januari 1924 beteckna dessa siffror antalet hjälpsökande personer.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga A.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Bilaga B.

Statliga och statskommunala reservarbeten.

Arbetsobjektens erhållande, kontraktsbestämmelser, arbetsplatsernas organisation
och ledning m. m. samt allmänna tekniska synpunkter.

(Föredrag inför särskilda utskottet den 16 mars 1933 av arbetschefen hos
statens arbetslöshetskommission G. Jonsson.)

Den s. k. arbetslinjen i den hjälpverksamhet, som är anordnad i Sverige
för att bereda hjälp åt arbetslösa, följer tre väsentligt olika banor och omfattar
följande tre grupper arbeten:
statliga reservarbeten,
statskommunala reservarbeten, och
rent kommunala reservarbeten.

Den sista av dessa grupper — de rent kommunala reservarbetena — lämnas
här ur räkningen, alldenstund statsbidrag icke utgår till desamma och villkoren
vid dem bestämmas av resp. kommuner själva. Detta gör bl. a., att
några ensartade linjer icke följas, och de ha därför i detta sammanhang mindre''
intresse.

De statliga och statskommunala reservarbetena återigen ha sina huvudvillkor
reglerade genom statsmakternas beslut och drivas alltså i viss omfattning
efter fullt likartade bestämmelser. Skillnaden dem emellan är emellertid, att
vid de statliga reservarbetena den direkta arbetsledningen ligger hos det statliga
organet — Arbetslöshetskommissionen — under det att vid de statskommunala
reservarbetena ledningen helt och hållet ombesörjes av kommunerna
själva; Kommissionen endast granskar och i viss mån kontrollerar dem samt
utbetalar statsbidrag efter på förhand för varje arbete meddelade bestämmelser.
iVid de statliga arbetena äger dessutom Kommissionen att disponera vid
arbetsföretagen tillgängliga platser helt efter eget gottfinnande, varigenom
möjlighet finnes att på dessa placera arbetslösa från vitt skilda orter med
hänsyn till det behov, som på varje ställe och vid varje särskild tidpunkt kan
göra sig gällande. Vid de statskommunala reservarbetena däremot äro platserna
avsedda enbart för arbetare från den kommun, inom vilken resp. arbeten
äro belägna. Detta innebär givetvis en fördel för kommunen. Emellertid
erhålles däremot i regel icke så stort statsbidrag som vid rent statliga arbeten.

Den viktigaste bestämmelsen vid båda dessa kategorier arbeten gäller lönerna.
Sålunda skall vid såväl statliga som statskommunala reservarbeten
lönen ligga lägre än i öppna marknaden. För den skull skall i båda fallen
s. k. reservarbetslön tillämpas. Härom närmare längre fram.

A. Statliga reservarbeten.

Gällande författning innehåller icke direkt några föreskrifter örn de statliga
reservarbetena. Statsmakterna hava emellertid godkänt verksamhetens
allmänna grundsatser, liksom också den anordningen, enligt vilken det särskilda
organet för deras utförande — arbetslöshetskommissionen — anförtrotts
uppgiften att med ledning av vissa principer och efter erfarenhetens
anvisningar i praxis själv utgestalta regler för dessa arbetens utförande.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

För att ett arbete skall lämpa sig som statligt reservarbete bör det i stort
sett uppfylla nedanstående fordringar:

1. Arbetet skall komma stat, kommun eller allmän institution till godo
samt vara ekonomiskt eller kulturellt berättigat, dock ej av den art, att det
inom närmaste framtiden kan väntas komma till utförande på den öppna
marknaden. Reservarbetena få med andra ord icke rycka undan arbetstillfällen
av så att säga ordinarie karaktär;

2. Arbetet bör vara av den beskaffenhet, att arbetslönen utgör en jämförelsevis
stor kvot av totalkostnaden. Arbeten, som förutsätta relativt stora
kostnader för materialier och förbrukningsartiklar, äro sålunda icke lämpliga;

3. Arbetet bör vara av sådan art, att varje arbetare med normal arbetsförmåga
lämpligen kan utföra detsamma;

4. Av särskilt värde äro arbeten, som kunna bedrivas även på vintern;

5. Arbetet bör kunna upptagas, nedläggas, inskränkas och helst även
utökas i mån av arbetslöshetens omfattning.

Under en viss tidsperiod voro de statliga reservarbetena huvudsakligen
förlagda till statens skogar och Domänstyrelsen stod sålunda som uppdragsgivare.
Detta har emellertid under senare år förskjutits så, att Domänstyrelsens
arbeten nu intaga endast ett mindre rum; för närvarande är endast
c:a Vio av totala arbetsstyrkan placerad å dessa. Detta beror på olika omständigheter
:

dels vill nämligen Domänstyrelsen reservera visst slag av arbeten för de å
kronoparkerna boende kronotorparna eller befolkningen i trakten.
(Särskilt gäller detta skogsdikningar och smärre väganläggningar.)
dels har under åren 1921—1927 avarbetats ganska mycket av tillgängliga arbetstillfällen
å kronoparkerna, särskilt i södra och mellersta Sverige,
vilket gör att tillgången på lämpliga arbetsobjekt väsentligt minskats.

I Norrland finnes naturligtvis ännu mycket att göra på kronoparkerna,
men av vissa skäl, bl. a. arbetenas olämplighet som vinterarbeten, kunna
dessa därför icke givas sådan omfattning, att de komma att intaga en dominerande
plats.

Numera bedriver Kommissionen därför arbeten åt en mångfald olika uppdragsgivare.
Sålunda, förutom åt Domänstyrelsen, jämväl åt flera andra
statliga myndigheter, åt vägstyrelser och kommuner (arbetena åt vägstyrelser
intaga för närvarande det största rummet), åt flottningsföreningar, åt hushållningssällskap,
i några fall jämväl åt bolag, i vilka staten till stor del är
intresserad, åt idrottsförbund eller åt idrottsföreningar m. fl.

Anskaffandet av arbetstillfällen tillgår i regel på följande sätt:

1. Genom Arbetslöshetskommissionens eget initiativ och åtgöranden.

2. Genom ansökan från intressenterna direkt till Kommissionen.

3. Genom Kungl. Maj:ts beslut.

Då anskaffandet sker genom Kommissionens egna åtgöranden, är det vanligt,
särskilt beträffande vägarbeten, att ett intimt samarbete äger rum med
resp. länsstyrelse och vägingenjör, varigenom Kommissionen får en god överblick
över de arbetstillfällen, som finnas, deras läge i tiden med hänsyn till arbetenas
vikt och betydelse och möjligheten att på annat sätt kunna erhålla statsbidrag.
Genom konferenser med Domänstyrelsen, med vilken i regel årligen
hålles ett eller ett par gemensamma sammanträden i och för diskuterande av
de möjligheter till arbete, som för kommande år kunna beredas på kronoparkerna,
erhåller man klarhet om de objekt, som stå till buds på statens skogar.

I många fall vända sig intressenterna direkt till Arbetslöshetskommissionen
med sina förslag. Kommissionen genomgår och granskar då de föreslagna

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

arbetsobjekten ur olika synpunkter och inhämtar, örn så anses behövligt eller
önskvärt, andra myndigheters yttrande. Så t. ex. begäres Lantbruksstyrelsens
uttalande i vad det gäller dikningsarbeten, Sv. Gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbunds idrottsplatskommittés granskning och godkännande,
då fråga är om idrottsplatser o. s. v.

Vissa arbeten slutligen har Kommissionen erhållit direkt genom Riksdagens
eller Kungl. Maj:ts beslut. Sådana arbeten äro: Sotenkanalen, Ulricehamnsbanan
och hjälplandningsfälten för lufttrafiken.

Som regel gäller dessutom, att då ett arbete är av den ekonomiska vikt
och betydelse eller storleksordning, att Kommissionen icke anser sig böra
själv fatta beslut örn dess utförande, detsamma underställes Kungl. Majrts
prövning.

Sedan de förberedande underhandlingarna örn ett arbetes utförande slutförts
och Arbetslöshetskommissionen fattat principiell ställning till detsamma,
gäller det att reglera villkoren mellan den blivande uppdragsgivaren och Kommissionen.
De allmänna villkoren, i huvudsak betalningsvillkoren och rättsförhållandena
i övrigt samt vissa detaljer ifråga örn arbetet, regleras genom
upprättande av särskilt kontrakt. Dylika finnas numera för alla arbeten
utom för Sotenkanalen och flygfälten, där de särskilda kungl, breven innehålla
de för arbetena i fråga gällande bestämmelserna.

Kontrakten ha under åren allt mer och mer utvecklats och detaljerats med
ledning av de erfarenheter, som gjorts under de 15 år nuvarande hjälpsystem
fungerat och de svårigheter av ena eller andra slaget, som härvid framkommit.
En god erfarenhet vanns vid avvecklingen efter den förra stora krisperioden
1921—1923. Vid utarbetandet av nu gällande standardtyper för kontrakt ha
sålunda dessa gångna års erfarenheter lagts till grund. Standardtyper av
kontrakt finnas utarbetade och tryckta för dels Domänstyrelsens arbeten och
dels vägdistriktens arbeten. I övrigt utskrivas särskilda kontrakt i varje fall,
dock med tillämpande av vissa numera rätt standardiserade normer. Som huvudprincip
kan sägas, att i de fall arbetet skulle åtnjutit statsbidrag på annat
sätt än genom Kommissionen, följer Kommissionen i stort sett samma regler
vid bidragets utmätande, naturligtvis dock med vissa jämkningar. Som bilagor
1—4 finnas här intagna några olika typkontrakt.

Fördelningen mellan Kommissionens och Domänstyrelsens åtaganden är, att
Kommissionen bekostar i stort sett allt som kan utföras med reservarbetare,
under det att Domänstyrelsen tillhandahåller och bekostar bostäder, vissa körningar
för själva arbetet, virke och ingående materialier. Allt detta kan i regel
Domänstyrelsen erhålla förmånligare än örn Kommissionen skulle uppträda
som anskaffare. Kostnaden för arbetsledningen halveras vanligtvis.

Beträffande allmänna vägar återigen åtager sig Kommissionen dessa arbeten
mot en viss kontant ersättning, som inbetalas med viss del då halva arbetet
är utfört och resten då arbetet avsynats.

Vid arbeten för flottningsföreningarna, vilka arbeten särskilt i Norrland ha
en ganska stor omfattning, är fördelningen av kostnaderna i sina huvuddrag
densamma som beträffande Domänstyrelsens arbeten. Här gäller emellertid
att flottningsföreningen ställer all arbetsledning kostnadsfritt till förfogande.
Detta senare är fastställt med hänsyn till arbetenas säregna karaktär, vilket
gör att det måste vara på speciellt detta område vant folk. som skola tjänstgöra
som arbetsledare. Da dessa i regel under de tider, då Kommissionen mest
har behov av arbetena i fråga, dessutom lia ganska litet att göra för flottningsföreningarna,
kan en god växelverkan åstadkommas.

Beträffande idrottsplatsanläggningar och liknande arbeten är huvudregeln
den, att Kommissionen utför allt arbete, som kan utföras med reservarbetare,
och även ofta bekostar körningar, under det att de ingående materialierna be -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

kostas av uppdragsgivaren. Vid dessa arbeten erfordras vanligtvis inga förläggningar.
Kommissionen åtager sig nämligen sällan andra dylika arbeten
än som ligga å platser, där arbetslösheten har en sådan omfattning, att Kommissionen
anser sig behöva lokalt ingripa.

Som sammanfattning av vad här ovan sagts gäller, att Kommissionen alltid
strävar efter att för sina nedlagda medel få mesta möjliga arbete, d. v. s. största
antal dagsverken, under det att uppdragsgivaren får taga på sig de »döda»
kostnaderna. Beträffande vägarna kan man säga, att dessa döda kostnader i
viss utsträckning ligga i det kontanta bidrag, som av vägdistriktet inbetalas
till Kommissionen.

Antalet statliga igång varande reservarbetsplatser lördagen den 4 mars utgjorde
sammanlagt 247 st. och äro fördelade på följande sätt:

24 st.

5 », vilka utgöras av Sotenkanalen, 3
hjälplandningsfält och vissa arbeten
å Bodens skjutfält.

184 »»

8 », vari då ingå 3 st. idrottsplatser.

26 », vari inräknas Ulricehamnsbanan, ett
par skidbackar, arbete åt Bromska
stiftelsen vid Keräsjoki och Norrbottens
läns hushålln.sällsk. vid
Saltmyran sami t 18 flottningsföreningsarbeten.

Arbetsstyrkan å dessa 247 platser var fördelad på följande sätt:

A de 24 platserna åt Domänstyrelsen............1,567

» > 5 » » Andra statliga myndigheter....... 380

» » 192 » » Vägstyrelser och kommuner.......13,824

» » 26 » » Diverse uppdragsgivare.........1,930

Sammanlagt sålunda 17,701 man

I denna summa ingå 753 specialarbetare, vadan antalet hänvisade reserv -

arbetare utgjorde 16,948.

Dessa fördela sig

på familjeförsörjare .................. 6,567

» ungkarlar ........................ 10,381

Domänstyrelsen ..........

Andra statliga myndigheter

Vägstyrelser ............

Kommuner ..............

Diverse uppdragsgivare

Av intresse torde vara att följa arbetslöshetens utveckling från 1920 år från
år och i relation därtill antalet i statliga arbeten sysselsatta. För den skull
finnes här som bilaga 51 fogad en grafisk framställning häröver. Som av denna
framgår följer arbetsstyrkan smidigt arbetslöshetskurvan. Så måste även
vara fallet i en hjälpverksamhet av det slag, som Kommissionen företräder.
Det gäller nämligen att under vintermånaderna försöka inpressa å tillgängliga
arbetsobjekt så mycket folk som rimligtvis kan göras, under det att under sommarmånaderna
arbetsstyrkan måste minskas för att arbetarna skola tvingas
ut i öppna marknaden. Som synes av kurvorna över antalet anställda arbetare
under åren 1925 t. o. m. 1932 (se bilaga 61) har konstant under åren 1925—-1930 en minskning skett från höjdpunkten under mars månad till fram i början
av oktober månad, varefter återigen en ökning av antalet arbetsanställda
skett. En dylik minskning under våren och sommaren innebär givetvis stora
olägenheter med hänsyn till arbetenas ekonomiska skötsel, Örn desamma finge,

1 Bilagan här utesluten.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

med hänsyn till verksamhetens principer i övrigt, bedrivas på fullt rationellt
sätt, vore det i stället under denna period som arbetsstyrkan skulle hållas
uppe och givetvis skulle det ekonomiska resultatet av Kommissionens arbeten
då ställa sig avsevärt gynnsammare än vad nu är fallet. De fördelar, som
uppnås med denna åtstrypning av hjälpverksamheten under sommarhalvåret,
har Kommissionen emellertid ansett vara av sådan vital social betydelse,
att de fullt uppväga nackdelarna av ökade kostnader. Det gäller emellertid
att icke bortse från detta, då man skall jämföra Kommissionens arbeten med
arbeten, som bedrivas på annat sätt.

De arbetare, som äro anställda å Kommissionens arbetsplatser, kunna, med
hänsyn till sättet för deras anställande, indelas i två grupper:

a. Reservarbetare, d. v. s. sådana oförvållat arbetslösa, som av kommuner
efter Arbetslöshetskommissionens bestämmande eller medgivande få utsändas,
och

b. Specialarbetare, d. v. s. arbetare av viss yrkesgrupp, som oundgängligen
erfordras å en arbetsplats för arbetets bedrivande på ett tekniskt ändamålsenligt
sätt men som icke hänvisats i vanlig ordning.

Reservarbetarna hänföras till tvenne kategorier, nämligen dag kolonister,
d. v. s. arbetare, som bo i sina resp. hem, och fast förlagda, d. v. s. arbetare,
som bo i genom Kommissionens försorg eller på annat sätt vid arbetsplatsen
tillhandahållna bostäder.

En undersökning har visat att för närvarande nästan Vs av sysselsatta arbetare
äro s. k. dagkolonister och 2/3 äro fast förlagda. Att proportionen
mellan dagkolonister och fast förlagda icke är jämnare beror på, att det icke
är möjligt att alltid eller tillräckligt hastigt kunna anskaffa och igångsätta
arbeten så belägna, att arbetarna kunna bo i sina hem. Detta vore naturligtvis
för Kommissionen det allra bästa, då man härigenom bomme ifrån
de problem och de kostnader, som medfölja inkvarteringen. Arbetslösheten
kan å en plats också vara tillfällig och av endast kort varaktighet. Under
sådana omständigheter skulle igångsättandet av ett arbetsföretag endast för
detta lokala behov kunna verka i viss mån konserverande å arbetslösheten, vilket
naturligtvis med alla medel bör undvikas.

Specialarbetarna intagas å arbetsplatsen efter särskilt tillstånd och får ske
endast i oundgängligen nödvändiga fall, då för arbetets lämpliga bedrivande
erforderlig arbetskraft icke står att uppbringa bland till arbetsplatsen hänvisade
arbetslösa. Dessa specialarbetare kunna sålunda betraktas såsom anställda
i öppna marknaden, då deras avlöning icke utgår efter samma normer
som de hänvisade reservarbetarnas. Härtill återkommer jag längre fram under
lönefrågan.

Som förut sagts får intagandet av arbetskraft icke ske genom resp. arbetsplatsers
försorg annat än ifråga örn specialarbetare. I alla andra fall sker
hänvisning genom Arbetslöshetskommissionen. Vid denna hänvisning, sorn i
regel sker varje vecka, föreligga dels på veckostyrkebeskeden från arbetsplatserna
grundade uppgifter över tillgången på lediga platser och dels sammanställning
av de rekvisitioner av platser, som de olika kommunerna gjort hos
Kommissionen. Vid sammanträdet tilldelas kommunerna i mån av tillgång ett
.större eller mindre antal platser, så att det antal, som enligt styrkebeskeden
finnes disponibelt, i regel blir fyllt. Vederbörande kommun underrättas genom
ett hänvisningsbrev, lydande å visst antal man, och i vilket dessutom finnes
angivet bestämmelser örn resroute, tid för platsernas besättande m. m. Detta
hänvisningsbrev går samtidigt i avskrift till resp. arbetsplatser. Med hänvisningsbrevet
till kommunen följa s. k. hänvisningskort till samma antal som

Bihang till riksdagens protokoll. 1033. 11 sami. Nr 17. *3

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

de tilldelade platserna. Dessa kort skola av vederbörande hemkommitté ifyllas
och sedan med posten sändas resp. arbetsplats. På så sätt får arbetsplatsen
omedelbart en kontroll över örn de hänvisade arbetarna framkomma oell
dessutom erforderliga uppgifter örn namn, födelseår, mantalsskrivningsort,
event, ortstillägg m. m., allt nödvändigt dels för den lokala »rullan», dels för
det centrala register, vilket föres i Arbetslöshetskommissionen och som baseras
på arbetsplatsernas uppgifter. Vid hänvisningen skall, i enlighet med
Kommissionens beslut, till varje arbetare lämnas en P. M., som angiver vissa
bestämmelser gällande för platsen, såsom arbetets art, reservarbetslönen, ordningsbestämmelser
m. m.

Ovan nämnda »hänvisningsapparat», som den populärt inom Kommissionen
kallas, är en av de viktigaste hörnpelarna i nuvarande hjälpsystem. Den har
mer och mer under årens lopp utvecklats och fullkomnats och fungerar numera
på ett praktiskt taget fullkomligt sätt. Genom densamma har Kommissionen
omedelbart i sin hand den regulator, som är ovillkorligen nödvändig för
att på effektivaste sätt kunna bemästra de problem, som föreligga.

För arbetarna å resp. arbetsplatser måste med avseende å bostads- och utspisningsförhållanden
vissa särskilda anordningar vidtagas. Särskilt gäller
detta för de fast förlagda, under det att för dagkolonisterna, vilka, enligt vad
förut sagts, bo och erhålla mat i sina hem, detta icke är fallet. För de fast
förlagda ordnas sålunda förläggningar och vidtagas vissa åtgärder för att
möjliggöra deras mathållning.

Förläggningarna äro av skilda slag:

a. Övervägande antalet utgöres av förhyrda rum. Kostnaden för bostäder
belöper sig i regel till 2: —■ ä 2:50 kr. per man och månad, varvid kringliggande
gårdar så mycket som möjligt utnyttjas. Härvid kan erhållas 1 rum
här och 1 rum där eller ett flertal rum i samma hus. Man får ordna på
lämpligaste sätt efter tillgången på bostäder, och de åtgärder, som vidtagas
före ibruktagandet, inskränka sig i regel till reparationer och insättandet av
spisar, så att matlagningen kan äga rum.

b. I den mån tillräckligt antal bostäder för direkt förhyrning icke kan anskaffas
inom lämpligt avstånd, måste särskilda baracker uppföras. Kommissionen
har härvid numera kommit fram till en viss standardtyp — en liten
koja med plats för 6 man — vilken visat sig vara till full belåtenhet. Densamma
kostar fullt färdig och uppförd 1,000:— ä 1,200:— kr. och är flyttbar.

c. Slutligen förekomma sådana förläggningar, som uppdragsgivaren själv,
enligt bestämmelser i kontraktet, ordnar och som närmast motsvara den första
gruppen, nämligen de förhyrda bostäderna.

De huvudfordringar, Kommissionen numera uppställer på bostäderna, äro
att utrymmet kall vara så stort att för varje arbetare beräknas c:a 7 ä 10
kbm. luftutrymme och att aldrig två arbetare skola behöva dela sängplats.
Dessutom ordnas i regel med klädskåp och, där det gäller större förläggningar,
särskilt kök och i vissa fall även torkrum. Det har emellertid visat sig att
torkrummen utnyttjas obetydligt och sällan för sitt egentliga ändamål, varför
numera dylika inrättas mycket sparsamt. I vissa trakter av landet, speciellt i
Norrland, råda särskilda förhållanden och andra vanor än i södra Sverige,
varför vissa avvikelser ifråga örn förläggningarna här förekomma. Det är
nämligen ur bl. a. kostnadssynpunkt nödvändigt att utnyttja de förläggningsmöjligheter,
som erbjuda sig i skogs- och flottningskojorna. Många gånger är
det därför också här svårt att strängt tillämpa de vanliga bestämmelserna.
Sålunda flytta arbetarna ofta ihop två och två på samma brits, ty detta äro

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

de vana vid under skogs- och flottningsarbetet. Jag har vid mina inspektioner
vid flera tillfällen iakttagit detta förhållande. Det går icke att ifråga
örn förläggningar uppdraga alltför schematiska linjer, utan man måste jämka
efter förhållandena. Det torde utan överdrift kunna sägas, att Kommissionen
numera i regel håller en mycket hög standard på förläggningar, och i fråga
örn utrymme och »luftkubik» mera än som är erforderligt enligt gällande
lagbestämmelser för motsvarande förhållanden. Att så sker äger emellertid
sin förklaring och beror på vissa särskilda omständigheter. Dels måste arbetarna
ofta ligga en längre tid i förläggningarna än vad som i öppna marknaden
är fallet och böra därför beredas större fördelar än örn vistelsen vore
kortvarig, dels äro en stor del av arbetarna från städer och ha svårt att finna
sig i samma enkla förhållanden som t. ex. skogsarbetare äro vana vid, då de
äro ute på sitt arbete.

Mathållningen å arbetsplatserna ombesörjes numera alltid av arbetarna själva.
Under den föregående krisperioden — för mer än 10 år sedan — ordnades
mathållningen till största delen genom »statsarbetenas» försorg. Det visade
sig emellertid, att kostnaderna blevo stora och att hur bra det än var
ständiga klagomål förekommo. Dessutom kunde icke undvikas att ett oerhört
slöseri med matvaror ägde rum. Under åren 1923—1925 borttogs därför successivt
ali direkt mathållning och Kommissionen övergick till det systemet att
arbetarna själva fingo bilda större eller mindre kooperativa matlag eller ordna
med individuell tillagning och utspisning. Detta har också gått att genomföra
utan minsta svårighet. Härigenom har en avsevärd besparing åstadkommits
i förhållande till vad tidigare varit fallet, varjämte många friktionsanledningar
borteliminerats. Genom att Kommissionen i bostäderna alltid ordnar så
att kokspis finnes, vanligtvis en sådan för 4 ä 6 man, finnes nu alltid möjlighet
för arbetarna att själva ordna matfrågan efter behag.

Vid de kooperativa matlagen är det ofta någon från orten, som engageras
för matlagningen, men lika ofta förekommer det att någon av arbetarna i matlaget
sköter örn densamma. Även här ordnas alltså efter läglighet. Kommissionen
biträder emellertid med vissa hjälpåtgärder, i den mån så erfordras.
Dessa äro följande:

1. Överenskommelse med i trakten boende handlande träffas om vissa priser
— där detta visar sig nödvändigt för att hindra en uppskörtning av arbetarna
— och örn utkörning av maten till de olika förläggningarna.

2. Servis, kokkärl, handdukar m. m. tillhandahållas, samt

3. En särskild »handledning i matlagning» har utarbetats. Detta lilla
häfte, som innehåller förslag till matsedlar jämte kort anvisning om födoämnens
behandling och tillredning, har utarbetats av en skolkökslärarinna i samråd
med Kommissionens intendent och har visat sig vara till god ledning och
stor nytta.

Kostnaden för arbetarnas mathållning håller sig i regel mellan 1: — kr. ä
1: 50 pr dag och arbetare oell som medeltal torde man nog kunna sätta 1: 20 ä
1:30 kr. I en del fall och på billiga orter ligger emellertid mathållningskostnaden
under 1: — kr., något varom jag kunnat förvissa mig vid inspektionsresor.

Under tidigare period var Ärbetslöshetskommissionen endast det rådgivande
och vägledande organet i stort sett, under vilket, för den direkta ledningen
av arbetena, närmast sorterade arbetsdirektionerna för Norrlands och Södra
Sveriges Statsarbeten. I slutet av 1923 vidtogs emellertid den ändringen, att
ett sammanförande av alla Kommissionens uppgifter, såväl de sociala som de
arbetsledande, skedde till det centrala organet i Stockholm, som sålunda undan

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

för undan jämväl övertog de förut arbetsdirektionerna åliggande uppgifterna.
Kommissionen är sålunda nu såväl det centrala rådgivande organet som det
direkt arbetsledande. För den centrala organisationen har förut redogjorts
av kanslichefen Hagman i hans anförande, varför jag här icke närmare går in
på densamma.

Ledningen av samtliga arbetsplatser och inspektionen över desamma sker
genom en särskild teknisk avdelning inom Kommissionen. Förutom arbetschefen
och arbetschefsassistenten samt 5 st. inspekterande ingenjörer finnes
inom denna teknisk och kameral personal. De inspekterande ingenjörernas
verksamhetsområden äro i mesta möjliga mån lagda så, att platser inom en
viss del av landet sortera under samma ingenjör. Sålunda har en av dem huvudsakligen
platser belägna inom Småland och Blekinge, en annan platserna
inom i huvudsak Värmlands, Göteborgs och Bohus län och en del av Älvsborgs
län o. s. v. Den geografiska indelningen går dock icke att bibehålla
fullständigt bl. a. på grund av att platserna och arbetsstyrkorna mäste fördelas
på vederbörande ingenjörer någorlunda jämt. Genom att somliga platser
sluta och andra tillkomma och detta på vitt skilda platser, kan det icke
undvikas att vissa oregelbundenheter inträffa. I mesta möjliga mån strävas
emellertid efter att hålla den geografiska indelningen. Detta såväl med hänsyn
till önskvärdheten av att få likformighet i fråga om priser och ackordssättning
inom likartade områden som för att begränsa resekostnaderna och
hindra förbrukande av tid på långa resor.

Närmast under inspektörerna sortera alltså de olika arbetsplatserna. Dessa
återigen stå under direkt ledning av en platsledare, som till sin hjälp har underlydande
personal. Platsledaren svarar således för den omedelbara skötseln
av en arbetsplats samt har dessutom högsta uppsikten över allmän ordning.
Han är sålunda ansvarig för att arbetet, i enlighet med gällande handlingar,
bestämmelser och direktiv, utföres på för Arbetslöshetskommissionen förmånligaste
sätt.

Den platsledaren underställda personalen består allt efter arbetets omfattning
och vikt av en redogörare och eventuellt biträdande arbetsledare. Redogöraren
handhar med redovisningsskyldighet och under tjänstemannaansvar de
till kassaväsendet vid arbetsplatserna hörande göromålen samt förvaltar och
redovisar all till arbetsplatsen utlämnad materiel. Vidare skall han i mån
av behov med råd tillhandagå arbetarna vid ordnandet av deras utspisning och
svara för att ordning och snygghet råder uti och omkring de av Kommissionen
disponerade lokalerna. De biträdande arbetsledarna hjälpa till vid själva arbetet,
t. ex. med utsättningar, uppmätningar o. d. I genomsnitt finns på en
i full gång varande plats ungefär en arbetsledare (varvid då inräknas platsledare,
redogörare, biträdande redogörare och biträdande arbetsledare) på 35
å 50 man.

Ledningspersonalen utgjorde den 4 mars 528 st., fördelade på 130 platsledare
och 83 redogörare samt 315 biträdande redogörare eller biträdande arbetsledare.

Till hjälp för ledningspersonalen har utarbetats en liten bok: »Bestämmel ser

för ledningspersonalen vid Statens Arbetslöshetskommissions arbetsplatser».
Denna innehåller ett koncentrat av vad den lokala ledningen å arbetsplatserna
skall känna till för att kunna tillfredsställande sköta sina befattningar.
I densamma finnas även intagna de formulär och utfärdade föreskrifter,
som skola tillämpas. Dessa »bestämmelser» äro sålunda ledningspersonalens
uppslagsbok och få omedelbart vid anställningen utkvitteras av vederbörande
personal. Först lämnas en »allmän orientering över Kommissionens och
reservarbetenas organisation», därefter kommer ett kapitel »kassareglemente»,
ett kapitel »materielreglemente» samt slutligen ett kapitel »förläggnings- och

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

utspisningsförhållanden vid Kommissionens arbetsplatser». Som bilagor ingå,
som ovan nämnts, formulär för blanketter, P. M., olika föreskrifter m. m.

Beträffande ledningspersonalens löneförhållanden må framhållas, att dessa
så nära som möjligt ansluta sig till vad förhållandet är för liknande befattningar
viel arbeten i öppna marknaden. Kommissionen kan givetvis icke för
dessa ansvarsfulla poster tillämpa »reservarbetslöner». Stora anspråk ställas
på arbetsledarna, och dessa måste icke blott vara hemma i det rent fackmässiga
arbetet utan böra även, för att kunna på ett i allo fullt tillfredsställande
sätt fylla sina uppgifter, besitta psykologisk blick och örn möjligt även pedagogiska
egenskaper. Naturligtvis kan man icke begära, att samtliga arbetsledare
skola vara utrustade med alla dessa egenskaper på en gång, men det ligger
dock stor vikt vid att försöka finna personal, som i stort sett fyller dessa
fordringar. Det bör bemärkas att bland den arbetsstyrka, som kommer till
en plats, finnas många som sakna vana vid grovarbete. Många hänvisade
äro kanske för första gången ute på t. ex. ett vägarbete och ha knappast, förut
tagit i en spade eller ett spett. Det gäller då för ledningen att på lämpligaste
sätt länka in dessa på riktiga banor och att icke förtröttas, örn de första
månadernas arbete icke blir så gott. Dessutom bör man heller icke förglömma,
att många hänvisade komma uppfyllda av förutfattade meningar örn arbetets
omöjlighet.

Lönerna för befälet variera naturligtvis ganska betydligt beroende på deras
ställning och kompetens. För platsledare betalas från 225:— kr. upp. till
högst 600: — kr. per månad. Högsta lönegrupperna tillämpas endast i ett
fåtal fall och då för platsledare, som sköta de allra största och viktigaste arbetena.
Biträdande arbetsledares löner ligga mellan 125:—- och 275:-— kr.
samt redogörare i regel från 175:— och upp till 325:— kr.,, allt per. månad.
Förutom kontant lön åtnjuter ledningspersonalen i regel, antingen fri bostad
eller en viss hyresersättning, i den mån detta senare visar sig ur Kommissionens
synpunkt lämpligast. Vid fri bostad räknas i regel 2 rum och kök för
platsledare, 1 rum och kök för redogörare, om han är gift, samt 1 rum för övrig
personal. Ledningskostnaden per 8 timmars dagsverke och dess växlingar från
och med 1922 framgår av kurvan i bil. 7.1

Efter denna redogörelse kan det möjligen vara av intresse att följa gången
av ett arbetes tillblivelse.

Sedan de förberedande underhandlingarna örn ett arbete slutförts i enlighet
med de riktlinjer, som av Kommissionen bestämts vid principbeslutets fattande,
vidtagas åtgärder för upprättande av kontrakt mellan vederbörande uppdragsgivare
och Kommissionen. Dessa kontrakt baseras i regel och såvitt möjligt
på renstakningshandlingar, men det finns tillfällen, då desamma måste grundas
på ett första förslag för att icke tiden för arbetets igångsättande skall bliva
alltför uppskjuten. Sedan kontraktet är klart eller till och med ofta jämsides
med underhandlingarna härom, anskaffas arbetsledning — enligt vad förut
sagts platsledare och örn det behöves även redogörare och biträdande arbetsledare.
Denna sändes till platsen så snart det är möjligt för att med ledning
av tillgängliga ritningar påbörja erforderliga utsättningar. Det gäller nämligen
alltid vid Kommissionens arbeten att, då ett arbete är bestämt, snarast
möjligt få detsamma i gång. Samtidigt med anskaffande av platsledning påbörjas
anskaffande av redskap, vilken anskaffning sker centralt genom Kommissionens
intendenturavdelning. I regel går det ju icke att utrusta platsen
med all erforderlig redskap på en gång, utan detta får ske successivt, sedan
platsledaren kunnat bedöma vilket behov av de olika redskapen han har. Då
emellertid inköp och distribution av ny redskap eller översändande av redskap

1 Bilagan här utesluten.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

från en annan arbetsplats alltid tager en viss tid, har upprättats en särskild
standardutrustning, innehållande ett visst slag av verktyg, som alltid åtgår på
de vanligast förekommande platserna. Denna standardutrustning kan då omedelbart
expedieras och sedermera kompletteras i mån av behov. Så fort platsledaren
eller redogöraren kommit till platsen gäller för denne att även undersöka
inkvarteringsförhållandena, för den händelse platsen icke är enbart dagkoloni.
När förläggningarna äro i ordning och de första redskapen komna,
har platsen att rapportera detta till Arbetslöshetskommissionen, då omedelbart
hänvisning av arbetskraft äger rum i enlighet med vad som tidigare omnämnts.

Som förut angivits expedieras till arbetsplatsen, samtidigt som till vederbörande
arbetslöshetskommitté, som erhållit platser, avskrift av hänvisningsbrevet.
Av detta ser sålunda ledningspersonalen den tidpunkt, vid vilken arbetarna
skola anlända till platsen, och har att därefter rätta sina åtgärder. Då
arbetarna på bestämd tid anlända, skall platsledningen ha ordnat för dem, så
att införandet i arbetsplatsens milor och distributionen ut till resp. förläggningar
kan ske omedelbart. I regel mötes den anländande kontingenten av någon
av ledningspersonalen vid stationen, som vanligtvis redan där, med ledning
av de erhållna hänvisningskorten, kontrollerar den anlända arbetsstyrkan. Örn
resp. kontor eller förläggningar ligga på något större avstånd, över c:a 5 km,
bli arbetarna, dock med vissa undantag, hämtade med buss eller bil, i den mån
framkomliga vägar finnas. För arbetarnas effekter ställes alltid skjuts till
förfogande.

Det gäller därefter för ledningspersonalen att snarast möjligt uppdela arbetarna
i arbetslag och sätta dem i arbete och torde icke förflyta mer än högst
en dag från det arbetarna anlänt till dess desamma kunna vara i arbete. Då det
gäller att endast komplettera befintlig arbetsstyrka med ett visst mindre antal
nyanlända, går det givetvis på kortare tid. Gäller det återigen start av ny
plats, tager det längre tid, ty det skall betänkas att arbetarna skola hopsättas
i olika lag (här spelar platsledarens psykologiska blick en ofantligt stor roll!),
som vart och ett skall utplanteras på särskilda ställen och erhålla sina instruktioner.
Då arbetarna komma till platsen, äro också vanligtvis alla förläggningar
iordningställda och uppeldade samt madrasser stoppade. Detta senare kan
emellertid icke alltid ske, då ju här, liksom på flera andra ställen, gäller att
jämka efter förhållandena. Ej heller kunna alltid arbetarna hämtas på sätt
förut sagts, särskilt i Norrland, där ofta icke framkomliga bilvägar finnas,
speciellt i skogstrakter eller utefter älvar.

Örn en arbetare önskar sluta äger arbetsledningen icke att motsätta sig hans
avgång. Denna kan ske antingen frivilligt eller påfordras av vederbörande kommitté
genom t. ex. utbyte mot annan person. I vissa fall bestämmer Kommissionen
örn hemsändning t. ex. vid konflikter eller då en kommuns antal uthänvisade
bör minskas. Då en arbetare sålunda lämnar sin anställning som reservarbetare,
skall ett avgångskort ifyllas och översändas till vederbörande hjälporgan i den
kommun, som hänvisat honom. På avgångskortet skall noggrant såväl orsaken
till som datum för avgången angivas. Formuleringen av orsaken till avgången
skall ske på samma sätt som angives å de här nedan omnämnda styrkebeskeden.
En viss nomenklatur finnes härvid utarbetad för olika anledningar och det är
av vikt att den alltid följes av arbetsledningen. I somliga fall måste hemsändning
ske på grund av sjukdom och i så fall antecknas å avgångskortet att arbetaren
är skyldig att före återhänvisning förete läkarintyg. Det är nämligen
mångå gånger nödvändigt att få en kontroll på att arbetaren verkligen är frisk,
innan han åter utsändes till ett arbete.

Skulle minskning av arbetsstyrkan ske genom Kommissionens egen order,

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

såsom vid konflikter eller då begränsning av arbetslöshetshjälpen måste ske,
lämnas alltid särskilda direktiv från Kommissionen till platsen.

Över all personal, som finnes å arbetsplatsen, skall alltid föras en särskild
personalrulla, som skall förvaras å platsen. För upprätthållande av det nödvändiga
sambandet mellan platsen och Kommissionen skall varje lördag insändas
till Kommissionen ett särskilt styrkebesked, varom förut talats. Detta
skall vara Kommissionen tillhanda senast påföljande måndag. Styrkebeskedet,
som angiver antal ledningspersonal, förläggningspersonal, reservarbetare och
specialarbetare samt dessutom det antal reservarbetare, som max. kan sysselsättas
med hänsyn till tekniska och förläggningsmöjligheter, utgör grundvalen
för den centrala hänvisningen. Detsamma ligger nämligen till grund för den
sammanställning över disponibla platser, som vid varje hänvisningssammanträde
skall föreligga.

Förutom ovanstående uppgifter lämnas å styrkebeskedet uppgift örn reservarbetarnas
fördelning å resp. kommuner och förläggningsformer, förteckning
över arbetare som börjat, slutat eller överflyttats till annan arbetsplats under
veckan m. m.

I detta sammanhang kan nämnas hur stor avgången ungefär i regel är å
Kommissionens arbetsplatser. Enligt sista styrkebeskedet, då totalarbetsstyrkan
var 17,701 man, var avgången 395 st. under närmast föregående vecka,
d. v. s. ungefär 2 %. Häri voro då inräknade 200 man, som måste hemsändas
genom vissa arbetens färdigställande. Vanligtvis utgör avgången under
en sådan krisperiod som nu c:a l1/, %, under det att densamma under bättre förhållanden
i öppna marknaden — då sålunda Kommissionen har relativt obetydligt
antal arbetare anställda — uppgår till 8 ä 10 % per vecka. I jägmästare
Wikander föredrag har närmare berörts omsättningen av arbetsstyrkan, varför
jag överhoppar denna detalj.

En viktig punkt i det nuvarande hjälpsystemet är iakttagandet av arbetsmarknadens
utveckling i kommunerna. Hemsändning av arbetare från arbetsplatserna
skall ovillkorligen ske i den mån tillfälle till arbete erbjudes i hemkommunen.
Det visar sig nämligen många gånger att en viss »tröghet» gör
sig gällande bland de arbetare, som kommit ut till reservarbetena, och att en
benägenhet finnes att kvarstanna även örn arbetsmarknaden i hemkommunen
förbättrats. För att motverka en dylik utveckling vidtager Kommissionen
ofta åtgärden med tvångshemsändning av arbetarna. Detta har ägt rum under
åren 1927—1928—1929, då Kommissionen kunde minska arbetsstyrkan
under sommarmånaderna till det minimum, som var oundgängligen erforderligt
för att kunna klara de viktigaste arbetena. Sålunda var styrkan i oktober
1929 endast sammanlagt 873 man.

Som av kurvorna i bil. 5 och f»1 framgår har Kommissionen regelbundet haft
en mindre arbetsstyrka under sommarmånaderna än under vintermånaderna,
bortsett från krisåren 1921—1923 och nu 1931—1933. En dylik tillfällig
åtstrypning av verksamheten med åtföljande hemsändning av arbetare, måste
givetvis, något som redan förut påpekats, i hög grad menligt inverka på arbetenas
ekonomi. Förhållandet är diametralt motsatt mot det som äger rum vid
ett arbete i öppna marknaden. Här ökar entreprenören eller arbetsledaren sin
arbetsstyrka under den bästa årstiden och minskar densamma under vintern
till ett minimum, såvitt icke rent av arbetsplatserna då helt nedläggas, vilket
är det allra vanligaste. De kostnader, som emellertid drabba Kommissionens
arbeten genom ovan skildrade åtgärder, torde väl uppvägas av de besparingar.
som göras genom att icke oundgängligen erforderliga hjälpbehov alltför
kraftigt tillgodoses.

Då de av Kommissionen utförda arbetena i stort sett äro sådana, som förr
eller senare skulle komma till utförande, ehuru tidpunkten härför i många

'' Bilagorna här uteslutna.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

fall ligger långt fram i tiden, kan nian säga, att den fördyring av arbetena,
som beror på. och sammanhänger med Kommissionens sociala verksamhet och
som hänför sig till kostnader för sociala anordningar, ortstillägg, resor m. m.
samt ovannämnda arbetsförhållanden, utgör själva den direkta kostnaden för
hjälpverksamheten. Arbetet som sådant hade i och för sig självt ändock förr
eller senare kommit att fordra ett visst kapitalutlägg.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för själva arbetenas utförande
och därmed sammanhängande förhållanden.

Som förut nämnts utgöres arbetsstyrkan på arbetsplatserna av dels hänvisade
reservarbetare, dels s. k. specialarbetare. Dessa senares antal uppgick
lördagen den 4 mars till endast c:a 4.5 % av totala arbetsstyrkan. Löneförhållandena
för dessa båda kategorier äro något olika, beroende på att specialarbetarna
kunna betraktas såsom öppna marknadens arbetare. Vid Kommissionens
medelförtjänstberäkningar medräknas sålunda icke specialarbetarna, utan
avse medelförtjänsterna endast de hänvisade reservarbetarna.

Lönesystemets utveckling är i korthet följande:

Från början — år 1918 —- var fastställd daglön, vilken skulle utgöra 5:—
kr. för familjeförsörjare och 4:— kr. för annan arbetare över 18 år. Denna
löneprincip innebar sålunda icke något ackordssystem. I slutet av 1918 ansågs
denna lön för familjeförsörjare icke vara tillräcklig för jämväl familjens
uppehälle, varför den 1 november infördes s. k. familjeunderstöd, vilka utgingo
direkt till arbetarnas hemmavarande familjer. Redan under det första
året visade det sig emellertid önskvärt att övergå till ett ackordssystem, och
dylikt började också tillämpas redan från hösten 1919. Ackorden sattes i
början så, att en arbetare med normal arbetsprestation borde komma upp till
c:a 7:— kr. per 8-timmars arbetsdag. Naturligtvis gav tillämpningen av
ackordssystemet under denna dess första tid mycket övrigt att önska och det
kunde icke undvikas att en stor del arbete gick efter daglön. Ojämnheten i
den å arbetsplatsen befintliga arbetsstyrkan jämte ovana hos befälet medverkade
härtill. Under årens lopp har man emellertid mer och mer praktiserat
sig fram till lämpliga former för ackordssättningen och numera drives
praktiskt taget allt arbete på ackord. Jag vill särskilt kraftigt framhålla
detta, då man ännu i dag allt som oftast får höra personer, som tro, att arbetena
överallt drivas efter daglön.

Vid fastställande av ackorden måste arbetsledningen givetvis ha en viss
utgångspunkt eller utgångslön, mot vilken den har att sikta. Denna lön, den
s. k. reservarbetslönen, fastställes på ett särskilt sätt, vartill jag senare återkommer.

Reservarbetslönen representerar sålunda det inkomstbelopp, som envar vid
statligt reservarbete anställd arbetslös person beräknas kunna i medeltal
uppnå.

Arbetsledningen skall sätta ackorden så, att en arbetare med normal arbetsprestation
skall kunna komma upp till den för arbetsplatsen bestämda lönen.
Vid ackordsarbete är icke någon som helst tidion garanterad. Ackordet skall
som ovan nämnts avvägas på det sättet, att den för platsen fastställda reservarbetslönen
skall kunna uppnås, örn arbetaren presterar en normal arbetsintensitet
och är utrustad med normala krafter och sålunda icke är behäftad med
något lyte, som kan inverka nedsättande på hans arbetsförmåga. Till reservarbetsplatserna
få endast, enligt gällande bestämmelser, hänvisas fullt arbetsföra
personer och åligger det kommittéerna att vid uttagningen och utsändningen
övervaka, att så verkligen sker. Arbetslinjen bör nämligen icke under
några förhållanden göras till en maskerad understödslinje, vilket skulle bli fal -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

let, om på arbetena skulle mottagas icke fullt arbetsföra personer. Skulle därför
t. ex. en kommitté skicka ut dylika, hemsändas desamma omedelbart på
vederbörande kommittés bekostnad.

De arbeten, som förekomma, äro ju till sin övervägande del rena grovarbeten
och av så enkel beskaffenhet, att de allra flesta arbetarna efter någon liten
tids träning kunna komma upp till normala förtjänster. Det är emellertid
alldeles klart att en arbetare, vilken kanske tidigare icke sysslat med detta
slag av arbete, som är ute i grovarbete, under första tiden har mycket svårt
att kunna uppnå beräknad förtjänst. Musklerna äro otränade och det värker
de första dagarna i armar och ben. Detta kan i många fall göra honom missmodig
och han »tappar lätt sugen» så att säga, och häri har man nog att
finna orsaken till en ganska stor del av den kritik, som framkommer mot de
statliga reservarbetena. Det brukar emellertid i regel icke dröja länge, förrän
arbetaren har tränat upp sig och sedan går det utmärkt. Det mesta hänger på
den goda viljan, i de flesta fall mera på denna än på själva förmågan, vågar
jag tryggt påstå. Mycket hänger naturligtvis också på arbetsledarens psykologiska
blick och hans förmåga att ta arbetarna. Det gäller för ledningen att
på ett förståndigt sätt få arbetaren intresserad för arbetet trots den lägre lönen,
och jag skulle kunna framdraga otaliga exempel på, hur detta lyckats
och förunderligt goda resultat uppnåtts. Naturligtvis finnas också motsatta
fall, då det med en sådan utvidgning av hjälpverksamheten, som nu ägt rum,
stöter på mycket stora svårigheter att anskaffa tillräckligt många i alla avseenden
lämpliga arbetsledare. Även för dessa fordras en viss träning i de
särskilda principer, som Kommissionen har att tillämpa. Verksamheten har
under de senaste 5 å 6 åren mer och mer lagts så, att förhållandena vid densamma
skola ansluta sig till och likna motsvarande i den öppna marknaden.
Skillnaden skall i stort sett endast vara löneprincipen och bostadsanordningarna.
Genom att icke få förhållandena alltför olika borttager man många av de
friktionsanledningar, som annars uppstå såväl för arbetarna som arbetsledarna.

Som jag förut nämnde är den s. k. reservarbetslönen fastställd efter vissa
särskilda grunder. Densamma står i en viss relation till den för orten av Kommissionen
fastställda grovarbetarelönen. Då enligt riksdagens direktiv densamma
skall understiga grovarbetarelönen, har Kommissionen utarbetat en
särskild lönetabell, vilken finnes intagen i »Råd och Anvisningar».

Denna är uppgjord så, att vid den lägsta grovarbetarlönen, för närvarande
av Kommissionen fastställd till 3:— kr., beräknas reservarbetslönen endast
ligga c:a 2 % under, d. v. s. reservarbetslönen vid ackordsarbete skall vara
kr. 2:95. För de högre lönerna ökas spänningen mellan grovarbetarlön och
reservarbetslön, så att vid t. ex. en grovarbetarlön av 6:— kr. reservarbetslönen
blir 5:05 kr. och vid den högsta grovarbetarlönen, 9:— kr., skall reservarbetslönen
vara 7: — kr. Denna reservarbetslön är alltså den lön, som
bör uppnås vid ackordsarbete och utgör alltså den riktpunkt, mot vilken arbetsledningen
skall sikta vid fastställande av sina ackordspriser. Det kan
emellertid förekomma tillfällen, då det är omöjligt att sätta ett ackord för
vissa små arbeten, t. ex. landgångsflyttningar, vissa lastningar och lossningar,
viss länshållning o. dyl. I så fall må timlön användas, men är denna satt
ganska lågt i förhållande till reservarbetslönen. För den lägsta lönen, kr.
2:95, uppgår timlönen till endast 27 öre, för den andra nämnda gruppen,
kr. 5: 05, är timlönen fastställd till 47 öre och för den högsta reservarbetslönen,
kr. 7:—, är timlönen fastställd till 05 öre.

Att timlönen satts så lågt i förhållande till förtjänsten vid ackordsarbete
sammanhänger bl. a. med, att man vill undvika frestelsen att alltför ofta
tillämpa densamma. Detta skulle utan tvivel många gånger bli fallet, örn
densamma håge högre och sålunda lätt gåve möjlighet till en förtjänst, som

Särskilda utskottets utlåtande Kr 17. Bilaga B.

närmade sig reservarbetslönen. Den sporre, som ligger i ackordssystemet, är
ytterligt värdefull.

Det finnes emellertid vissa slag av arbeten å Kommissionens arbetsplatser,
där en viss modifikation i fråga örn lönerna av rent praktiska skäl måste göras
och vilken jag här icke vill underlåta att omnämna.

Arbetsplatserna få många gånger hänvisade arbetare lämpliga för ett visst
specialarbete. Så t. ex. kunna anlända personer kunniga i skötseln av motorer
och sålunda lämpade att utföra t. ex. vältningsarbeten. Vidare kan det finnas
personer lämpliga att handhava skötseln av t. ex. elektriska maskiner.
Med andra ord, det finnes vissa ytterligt känsliga arbeten, vid vilka arbetares
anställning mera kan rubriceras som förtroendeposter. I dessa fall, där det
i regel icke är möjligt att tillämpa ett ackordssystem, men där man ändå
har mycket lätt att övervaka och följa prestationerna har avlöningen måst
något ökas genom särskilda s. k. yrkes- eller specialtillägg. Denna åtgärd
som dock tillämpas i ett försvinnande litet antal fall inom verksamheten —
har måst tillgripas, som jag nämnde, av rent praktiska skäl. Det kan nämligen
icke anses rättvist, att en arbetare, som utför ett visst synnerligen
viktigt och känsligt arbete men där detta icke kan ackordsättas, skall gå
för den låga timlönen och sålunda få en avlöning, som ligger lägre än vad
hans kamrater, som kommit på ett vanligt grovarbete, kunna uppnå. Yrkestilläggen
inräknas emellertid vid beräkningen av medelförtjänsten för en arbetsplats.

För arbetsledningens hjälp har centralt utarbetats en prislista för en viss
fastställd normal lön. Vid olika löner kan denna sedan procentuellt ändras.
Arbetsledningen har ett visst stöd i denna lista för sin ackordssättning. Denna
lista är icke på något sätt officiell eller fastställd, ehuru, enligt min åsikt,
det skulle vara i hög grad önskligt att så kunde ske. Man skulle härigenom
kunna undvika en stor del av de klagomål och stridigheter, som många gånger
på grund av missuppfattning nu förekomma.

Då ett ackord satts, skall detta delgivas arbetarna genom utskrivande av
s. k. ackordslappar, vilka finnas hophäftade i små böcker. Desamma utskrivas
i 2 exemplar, varav det ena lämnas arbetaren och det andra av honom
kvitteras och av arbetsledaren behålles. Dessa ackordsböcker få icke
förstöras och några blad få icke utrivas. Härigenom blir det för den inspekterande
ingenjören möjligt att vid inspektionerna kontrollera ackordssättningen.
Genom dessa ackordslappar har arbetsledningen ett bevis, för den händelse
tvistigheter örn priset skulle uppstå. Det har också visat sig. att ganska
manga av de friktionsanledningar, som tidigare förelågo, försvunnit i och med
införandet av dessa ackordslappar.

Ackordssystemet måste naturligtvis med hänsyn till den ojämna arbetskraften
verka så, att förtjänsterna bli mycket varierande både inom resp.
arbetsplatser och vid en jämförelse dessa sins emellan. Hur medelförtjänsten
i genomsnitt för samtliga Kommissionens platser varierar med de olika månaderna,
framgår av kurvan i bil. 8.1 Denna »medelförtjänstkurva», som Kommissionen
in pleno manadsvis tar del av jämte det primärmaterial, varpå densamma
baseras, visar som synes en stor regelbundenhet. Medelförtjänsten ligger
alltid lägst i början av året, salunda under de verkliga vintermånaderna,
och stiger sedan för att ligga högst i september eller oktober månader.

Denna variation är fullt förklarlig. Under hösten börjar hänvisningen i
större omfattning, varigenom arbetsstyrkan blir mera inhomogen. Nyhänvisade
arbetare behöva en viss tid, innan de bli fullt insatta i arbetet, och en
viss rubbning i arbetsintensiteten hos befintlig styrka inträder alltid, då
många nya. arbetare intagas och blandas med den gamla styrkan. Under sommaren
återigen åtstrypes verksamheten ganska kraftigt, varigenom den å ar 1

Bilagan här utesluten.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

betsplatserna kvarvarande styrkan i regel blir mera jämn och dessutom har
att arbeta under gynnsammare förhållanden, även med hänsyn till väderleken.
Härigenom uppdrives arbetsintensiteten väsentligt.

Vid bedömandet av de olika arbetsplatsernas förtjänstförhållanden ser Kommissionen
på genomsnittet för hela platsen, uträknat för samtliga reservarbetare
och gällande för varje kalendermånad. Inom arbetsplatsen variera förtjänsterna
oerhört och här kommer den egentliga skillnaden i arbetarnas prestationer
fram. Kommissionen utarbetar, för att följa även dessa variationer,
då och då s. k. spridningstablåer. I ett pär särskilda bilagor, 9, 10 och 11,
finnas här intagna dylika och ett närmare studium av desamma har sitt stora
intresse. Så t. ex. borde legenden örn beskärning av förtjänsterna, så fort
dessa stiga över den av Kommissionen fastställda lönen, kunna avlivas genom
studium av dessa spridningstablåer. Desamma visa ju med tydlighet, att
några sådana beskärningar eller innehållande av avlöningar icke förekomma,
utan att arbetarna alltid få ut vad de ha rätt att få och vad de förtjänat.
Men de visa också med full tydlighet vilka svårigheter arbetsledningen har
att kämpa mot vid ackordssättningen på grund av den ojämna arbetsstyrkan.
På samma ackord för precis likartad massa kunna vid t. ex. schaktning vissa
arbetare komma upp till dubbla förtjänsten mot andra och självklart är att
missnöje då många gånger uppstår bland dem som icke tjäna vad de anse,
att de ovillkorligen ha rätt att få, nämligen den stipulerade reservarbetslönen.

Förhållandena nu äro emellertid i detta avseende avsevärt bättre än blott
för en 6 a 7 år sedan och Kommissionen arbetar målmedvetet för att vidtaga
förbättringar i detta avseende.

Av vad ovan sagts framgår, att Kommissionen alltid strävar efter att försöka
komma fram till så rättvisa löneprinciper som möjligt, i enlighet med
de direktiv, som av riksdagen lämnats. Naturligtvis kunna vissa modifikationer
ännu vidtagas och äro även önskvärda i många avseenden. I stort sett
torde det nuvarande lönesystemet dock ha fungerat bra under senare år.

Sedan jag här ovan berört själva löneprincipen, övergår jag nu till en del
detaljer i fråga örn avlöningarna och andra förmåner.

Då en arbetare kommer till platsen, har han rätt att alltid erhålla ett förskott
av 5:— kr. — den s. k. förskottsfemman. Ofta har arbetaren dessutom
från hemkommunen fått ett mindre belopp för personliga utgifter under resan
och under de första dagarna av vistelsen på platsen. Sedan han väl kommit
i arbete och dessa 5: — kr. inarbetats, vilket i regel kan ske utan svårighet efter
ett par dagar, kan ett nytt mindre förskott utlämnas, för den händelse det
skulle dröja med den ordinarie förskottsavlöningen. Snarast möjligt böra
emellertid dessa extra förskott upphöra för att han skall komma in i de ordinarie
avlöningsförhållandena. Dessa äro följande:

Förskott utbetalas i regel å fredagen varje vecka. Förskottets storlek utgår
efter timlön eller får uppgå till högst 75 % av intjänt avlöningsbelopp. Att
Kommissionen begränsat förskotten på detta sätt beror på två skäl; dels är det
önskvärt att arbetarna vid månadens slutavlöning skola få ett större ackordsöverskottsbelopp
kontant, då härigenom större förutsättning finnes för att en
del sändes till event, hemmavarande familj, dels på att arbetsledningen måste
lia en viss säkerhetsmarginal vid utbetalningen, så att icke tidigare förskott
event, icke äro täckta, varigenom eventuell brist i stället för överskott uppstår
vid slutavlöningen. Förskotten äro dock alltid tillräckliga för matkostnaderna.

Avlöningarna utbetalas praktiskt taget alltid i särskilda avlöningspåsar ute
på arbetsplatsen och arbetarna behöva således icke vid detta tillfälle försumma

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

någon egentlig arbetstid. Slutavlöning utbetalas alltid en gång i månaden,
så snart som möjligt efter föregående månads slut och sker i regel under tiden
3:e till 7 :e, beroende på arbetsplatsens storlek.

Av ackordsöverskottet innehålles ibland en viss mindre del, för den händelse
ett arbete icke är slutfört, såsom t. ex. för puts el. dyl. Sådant innehållande
får och skall alltså göras och detta står tydligt angivet å de ackordslappar, som
arbetarna erhålla, men förfarandet missuppfattas ibland av dem, så att de tro
att deras förtjänst reducerats. Många gånger sker denna missuppfattning medvetet,
många gånger fullkomligt omedvetet. Det är dessa missuppfattningar,
som ibland giva upphov till talet örn förtjänsternas begränsning.

Utöver den direkta lönen ha arbetarna vid statliga reservarbeten vissa andra
förmåner. Så t. ex. åtnjuta de alltid resa till arbetsplatsen och även från densamma,
för den händelse de sluta för att taga ett arbete i öppna marknaden.
Samma blir förhållandet då de skola till exercis eller örn de hemsändas på
grund av Kommissionens order.

Vidare erhålla alla fast förlagda fri bostad med ljus och vedbrand, vidare
förläggningsutrustning, bestående av säng, numera i stor utsträckning järnsängar,
där detta praktiskt kan ordnas, tre filtar, vilket antal kan utökas örn
så önskas, madrassvar och putvar, vidare utspisningsutrustning, bestående av
matbestick, tallrikar, kokkärl och några handdukar.

I förläggningarna skuras genom Kommissionens försorg och på dess bekostnad
två gånger i månaden. Renhållningen dessemellan skall emellertid ombesörjas
av arbetarna själva.

Ovanstående förmåner torde efter en grov överslagsberäkning kunna beräknas
till c:a 50 öre per dagsverke.

Utöver detta tillkommer viss sjukvård, medicin, fri läkarundersökning och
resor till läkare, fria verktyg, gummistövlar eller träskostövlar i de fall, där
arbetets natur är sådan, att arbetarna måste gå mycket i vatten. Sjukavlöning
till fast förlagda arbetare utgår med kr. 1: 50 för ungkarl och kr. 2: — per dag
för familjeförsörjare så länge arbetaren är kvar å platsen. Denna avlöning
är avsedd att täcka vissa nödvändiga kostnader under den tid, han icke kan
förtjäna något på grund av sjukdom. Möjligheten att erhålla denna sjukavlöning
ger emellertid ofta upphov till missbruk och är sålunda på både gott och
ont.

Lönen å arbetsplatsen utgår, som tidigare sagts, för utfört arbete efter samma
grunder till en var arbetare, oberoende av örn han är familjeförsörjare eller
ungkarl, fast förlagd eller dagkolonist. Utöver kontant lön kunna emellertid
familjeförsörjarna efter hemortskommunens beslut därom och under vissa närmare
angivna förutsättningar komma i åtnjutande av ett s. k. ortstillägg. Det
inträffar nämligen ofta, att en försörjningspliktig arbetslös person placeras på
ett reservarbete, som bedrives på en billigare ort än den där familjen är bosatt.
Enär den grundregeln likväl bör fasthållas, att alla arbetare på en och samma
arbetsplats skola utfå en efter enahanda grunder beräknad lön, d. v. s. reservarbetslönen,
gäller att den försörjningspliktige må kunna efter hemortskommunens
prövning av det större eller mindre hjälpbehovet erhålla ortstillägg. Detsamma
uppgår för närvarande till skillnaden mellan reservarbetslönen i hemorten
och på arbetsplatsen. Det utgår endast för högst sex dagar i veckan
fr. o. m. den dag arbetaren anländer till anvisad arbetsplats t. o. m. den dag,
då han av platsledningen avföres ur personalrullan. Örn resp. ortstilläggsberättigad
emellertid varit permitterad eller förfallolöst borta eller på grund
av sjukdom eller olycksfall varit intagen å sjukhus eller beretts annan och
därmed liktydig vård utgår det ej. Ortstillägget sändes alltid direkt till den
hemmavarande familjen och expedieras centralt från Kommissionen genom postgiro.
Det utbetalas två gånger i månaden och perioderna omfatta vardera en

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

halv månad. Omedelbart vid varje sådan ortstilläggsperiods slut skall arbetsplatsen
inskicka en s. k. ortstilläggsrulla, utvisande varje arbetares dagsverksantal
(timantal). .

Det är kommunerna själva, som efter prövning av hjälpbehovet bestämma,
huruvida ortstillägg skall utgå och det är också i regel kommunerna, som betala
detsamma. För mera betryckta kommuner lämnar emellertid kommissionen
dispens antingen i sin helhet eller delvis.

Ortstillägget är en av de detaljer i det nuvarande systemet, som ger det dess
särdrag och som möjliggör en förflyttning av arbetskraften på sätt som sker
och tillåter ett smidigt och snabbt utnyttjande av befintliga arbetstillfällen.
Det är ett slags understöd åt familjen men knutet i viss mån till familjeförsörjarens
arbete genom sättet för dess beräkning och utbetalande.

Som en sammanfattning av vad här ovan sagts beträffande den avlöning och
de förmåner i övrigt, som utgå vid de statliga reservarbetena, skulle jag vilja
säga, att en ungkarl, som. hänvisas ut till dessa platser, har det bra och järnförelsevis
mycket bättre än familjeförsörjarna även örn hänsyn tages till det

utgående ortstillägget. . -in

Bil. 12 visar en sammanställning av taxeringsuppgifter tor ^special- och reservarbetare
vid Arbetslöshetskommissionens arbetsplatser för åren 1930, 1931
och 1932, fördelade länsvis. Densamma ger en god överblick över hur hjälpen
fördelats på de olika länen. Som synes har densamma sin största omfattning
inom Göteborgs och Bohus län samt Blekinge län (de genom stenindustriens
inskränkning hårdast drabbade länen) samt i Västernorrlands och Norrbottens
län (där svårigheterna bero på depressionen inom trävarumarknaden).

För närvarande förbrukar Kommissionen c:a 4 milj. kronor per månad, varav
kommer på statliga reservarbeten c:a 2.7 milj., statskommunala c:a 0.3 milj.
och understöd c:a 1 milj. Under 5-årsperioden, budgetaren 1927—1928 till
1931—1932 har bruttokostnaden per dagsverke varierat mellan kr. b: 55 och
kr. 7:74 på följande sätt:

1927— 1928 .................... 6:55

1928— 1929 .................... 7:38

1929— 1930 .................... 7:74

1930— 1931 .................... 7:07

1931— 1932 .................... 7:27.

Avdragas ersättningarna för utfört arbete och ortstillägg bliva siffrorna
i stället följande:

1927— 1928 .................... 6:07

1928— 1929 .................... 6:71

1929— 1930 .................... 6:67

1930— 1931 .................... 6:60

1931— 1932 .................... 6:89.

Ovanstående utgör som sagt Kommissionens brutto- resp. nettokostnader och
det är intressant att se, hur dessa bruttokostnader fördela sig pa olika poster.
Jag väljer då det senaste budgetåret 1931—1932, där bruttokostnaden utgjorde
7.27. Uppdelningen visar då följande:

Arbetslöner (effektiva, ineffektiva och för specialarbetare) ....

Ortstillägg.............................................

Olycksfall ............................• •;. ••••••••.......

Arbetarnas resor till och från platsen samt vid överflyttningar. .

Förläggningskostnader................................

Lagbaspengar ..........................................

4.59 = 63.1 %
0.12 = 1.7 %
0.15= 2.0 %
0.08= 1.1 %
0.42= 5.8 %
0.10= 1.4 %

46 Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

5.46 = 75.1 %
0.21= 2.9 %
0.32= 4.4 %

1.28= 17.6 %
Summa 7.27 = 100 %.

Fördelningen varierar naturligtvis under olika år. Sålunda stiger arbetsledningskostnaden,
då arbetsstyrkan väsentligt minskar, under det att densamma
sjunker, då en avsevärd utökning sker. Materialkostnaderna t. ex. öka då
man väljer arbeten, som innehålla stora konstarbeten, under det att desamma
minska, då man täger enklare vägarbeten med stora skärningar. Förläggningskostnaderna
stiga i höjden, då många arbeten med fast förlagda arbetare igångsättas,
eller då arbeten måste tagas i sådana orter, där bebyggelsen och således
inkvarteringsmöjligheterna i trakten äro små och man tvingas att uppföra särskilda.
baracker. Som exempel härpå kan nämnas att under budgetåret 1927—
1928 voro förläggningskostnaderna endast kr. 0:16 per dagsverke, under det
att desamma 1931—1932 voro 0.42. Med den ganska begränsade omfattning
som arbetslösheten under förstnämnda period hade, var det lättare att välja
arbeten, som voro gynnsamma ur förläggningssynpunkt.

Vill man uppdela totalkostnaderna för de statliga reservarbetena kan man i
stora drag säga, att de sociala kostnaderna utgöra 15 ä 20 % av totalkostnaderna.
De rent sociala kostnaderna äro sådana, vilka icke rimligen kunna påläggas
arbetet som sådant. De utgöras nämligen av utgifter, som icke finnas medtagna
eller beräknade i de till grund för kontrakten fastställda slutsummorna,
utan utgöras av t. ex. ortstillägg, vilket, i enlighet med vad förut nämnts, utgår
direkt till familjen i hemorten, av resor för arbetarna till och från platsen,
av sjukavlöning å arbetsplatserna m. m.

Den 20/n 1932 hade Kommissionen kontraherade arbeten för c:a 64 milj. kronor
och fördelade sig dessa på följande sätt:

Arbeten åt Domänstyrelsen..... c:a 9.2 mill.

» » vägstyrelser..............» 39.9 »

» » övriga uppdragsgivare.........» 15.3 »

Sammanlagt voro under arbete vid denna tidpunkt c:a 1,300 km vägar.
De kontraherade arbetskostnaderna hava sedan genom nytillkomna arbeten
väsentligt ökats och utgjorde den 1 mars 1933 å pågående eller tillfälligt nedlagda
statliga arbeten sammanlagt 73.5 milj. kronor. Av bilaga 13 framgår
att arbetena äro fördelade på de olika länen mycket ojämnt. I bil. 14 hava
sammanställts Kommissionens bruttokostnader för de tre senaste budgetåren,
likaledes fördelade länsvis.

Ovanstående utgör en kort orientering över de statliga reservarbetena och
arbetsförhållandena vid desamma samt lämnar en överblick även över kostnaderna
och dessas fördelning i olika hänseenden.

B. Statskommunala reservarbeten.

Den kontanta understödsverksamhetens stegrade omfattning 1921 uppväckte
farhågor på skilda håll för en ytterligare utveckling av denna hjälpform.
För att emellertid kunna åstadkomma en viss prövning av arbetsviljan
vörö även kommunerna i hög grad intresserade av att igångsätta arbeten. Som
följd härav uppkom förslaget att kommunen direkt skulle kunna erhålla statsbidrag
till vissa arbeten för att sålunda kunna utöka de arbetstillfällen, som

Alltså sådana kostnader, som utgöra direkta förmåner åt arbetarna
..............................................

Centrala förvaltningen...........................

Arbetsplatsernas ledningskostnader........................

Materielkostnader, transportkostnader samt diverse andra utgifter
................................

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

icke i tillräcklig omfattning kunde åstadkommas genom statliga reservarbeten.
Därför infördes de s. k. statskommunala arbetena 1922. Dessa ha ända fram
till 1931 haft en relativt liten omfattning, men i samband med den väsentligt
ökade arbetslösheten under detta år växte också de statskommunala arbetena i
omfång.

Under de första åren utgick statsbidraget för det antal hela arbetsdagar,
under vilka arbete vid företaget bereddes arbetslösa, med högst det belopp för
varje dag och arbetslös, som, därest arbetslöshetsunderstöd utgått, kunde antagas
hava tillkommit kommunen som statsbidrag till sådant understöd åt de
vid företaget anställda arbetslösa. År 1928 ändrades emellertid detta så, att
statsbidraget numera utgår för varje kalendermånad med högst hälften av det
belopp, som under månaden sammanlagt i arbetslöner utbetalts till de arbetslösa,
vilka vid företaget beretts arbete. Dock skall detsamma för varje arbetare
och hel arbetsdag räknat utgöra högst hälften av den för statliga reservarbeten
i orten vederbörligen fastställda arbetslönen, dock högst 3:— kr. Kommissionen
har alltså rätt att själv bevilja intill högst 50 % av kostnaden för arbetslönerna.
Där synnerligen vägande omständigheter det påkalla, kan emellertid
Kungl. Maj :t efter framställning bevilja högre bidragsprocent. Karaktären
på dessa arbeten ändrades sålunda i någon mån för att såvitt möjligt undvika
att arbetena alltför mycket fingo karaktär av maskerade understöd, eller
kanske rättare att avlöningarna utgingo i form av understöd men mot en viss
arbetsplikt. Arbetena äro nu mera likställda med statliga reservarbeten. Som
i inledningen nämndes finnes dock en viss skillnad, vilken bl. a. ligger i att
Kommissionen endast är bidragsbeviljande och i viss mån kontrollerande men
icke direkt arbetsledande.

Då en kommun önskar att igångsätta ett statskommunalt arbete, skall ansökan
härom ingivas till Kommissionen före arbetets påbörjande. För att
underlätta för kommunerna att redan vid denna ansökans insändande lämna
så fullständigt uppgifter som möjligt har i »Råd och Anvisningar» angivits
vilka handlingar, som skola medfölja. Kommissionen prövar därefter förslaget
och bestämmer statsbidragets storlek. Härefter sändes ett s. k. delgivningsbrev
till kommunen, i vilket finnas angivna i stora drag de bestämmelser, som
skola gälla för arbetet ifråga.

De statskommunala arbetena äro av det mest skiftande slag. Huvudparten
av dem utgöres av vatten- och avloppsledningar, gatu- och vägarbeten, enskilda
utfartsvägar, dikningar och väganläggningar å kommuners skogar eller å allmänningar.
Dessutom förekomma arbeten för flygfält i Halmstad, Jönköping
och Norrköping samt upprensning av vallgravarna i Kalmar och kring citadellet
i Landskrona, restaurering av gamla befästningsverk i Kalmar m. m.
Till dessa senare arbeten, de kulturhistoriska eller de som kunna anses ha
större värde för staten, såsom exempelvis flygfälten, har Kungl. Majit beviljat
förhöjt statsbidrag. Statsbidraget utgår som ovan nämnts endast till direkta
arbetslöner åt hänvisade arbetslösa. Kommunerna få själva betala alla materialkostnader,
avlöningar åt ledningspersonal, körslor, redskap och dylikt,
och häri ligger en viss garanti för att kommunen försöker välja för dem själva
nyttiga arbeten. Det är nämligen omöjligt för Kommissionen att ingå på en
närmare granskning av varje företag ur lämplighetssynpunkt.

Genom inspektioner håller Kommissionen en viss kontroll över arbetsförhållandena,
ehuru det ur ren kostnadssynpunkt icke är möjligt att ordna denna
kontroll så ingående och ofta, som ur vissa andra synpunkter vore önskligt._

I och för erhållande av statsbidrag åligger doi kommunen att månadsvis,
senast den 15 efter utgången av näst föregående månad, insända särskild redovisning
för arbetet. Denna redovisning utgör en koncentrerad sammanställning
över vilka arbeten som utförts, kostnaderna för desamma, högsta och lägsta

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

utgående lönen samt medelförtjänsten. Kommissionen granskar därefter densamma
före utbetalningen av statsbidraget. I vissa fall bänder att statsbidrag
vägras; detta sker då det är uppenbart att den gällande bestämmelsen örn reservarbetslönens
tillämpning åsidosatts.

De statskommunala arbetenas omfattning den 1/3 detta år var följande:

Arbeten utfördes inom 292 st. kommuner (samtliga län jämte Stockholms
stad voro representerade) för en beräknad totalkostnad av 23.3 milj. kronor
och en beviljad arbetskostnad av 16.5 milj. kronor.

Kommissionen skall jämlikt författningens bestämmelser vid varje statskommunalt
arbetes beviljande fastställa det högsta antalet arbetslösa, som på en
gång få sysselsättas vid arbetet ifråga. Detta antal var för samtliga statskommunala
arbeten den 1 mars fastställt till sammanlagt 19,177. Det beviljade
antalet kunde emellertid ingalunda i verkligheten hållas på grund av olika
orsaker; många arbeten lågo för tillfället nere eller voro till stor del avarbetade
och en del hade kanske just startats. Antalet anställda var därför sagda dag
endast 9,665 st.

Statskommunala arbeten ha sitt stora berättigande som ett värdefullt komplement
till statliga reservarbeten och äro av kommunerna eftersträvade särskilt
av den anledningen, att andra arbetslösa än kommunernas egna icke behöva intagas
å desamma. Många småkommuner, som sakna lämplig arbetsledning, ha
dock svårt att tillfredsställande sköta dem.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

Bilaga 1 till bilaga B.

KONTRAKT.

Mellan Kungl. Domänstyrelsen, såsom uppdragsgivare, här benämnd styrelsen,
och Statens Arbetslöshetskommission, här benämnd kommissionen, är
denna dag följande avtal träffat.

§ K

Kommissionen åtager sig att åt styrelsen utföra följande arbeten å......

inom............................revir enligt angivna bestämmelser:

§ 2.

Kommissionen förbehåller sig rätt att vidtaga de smärre ändringar i planen,
som under arbetets gång visa sig erforderliga eller lämpliga.

§ 3.

Kontroll över arbetet må utövas av styrelsen och skall av denna bekostas.
Av dylik kontroll föranledda skriftliga anvisningar angående arbetets utförande
är kommissionen skyldig ställa sig till efterrättelse. Skulle dessa icke
ligga inom ramen för åtagandet, hänskjutes frågan till kommissionen, som
beslutar huruvida arbetet i fråga skall utföras eller icke.

§ 4.

Styrelsen åligger:

att svara för den rätta framtida vården och underhållet av de utförda arbetena; att

för den händelse ovan gjorda åtagande icke kommer att utföras genom kommissionens
försorg i här planerad omfattning, svara för att arbetet dock
bliver fullbordat i sådan utsträckning, att av kommissionen utförda arbeten
komma till fullt utnyttjande;

att svara för all jordlösen och därmed förenade uppgörelser och kostnader;
att till användning fritt upplåta för arbetet erforderliga välbelägna grus-,
sten- och sidotag samt tillfarter till dessa;
att svara för all skada, som kan uppkomma med anledning av ifrågavarande
arbete och som icke har sin grund i fel eller försumlighet från kommissionens
sida vid arbetets utförande eller kan hänföras till olycksfall i
arbete;

att ombesörja upprättandet av och bekosta för arbetets utförande erforderliga
ritningar och kostnadsberäkningar m. m;
att bekosta hälften av arbetsledningens löner. Avlöningarna förskotteras av
kommissionen, som sedermera månadsvis utställer räkning å styrelsen;
att ombesörja samtliga körslor, av vilka de för själva arbetet och dess bedrivande
bekostas av styrelsen, under det att kostnaden för s. k. förläggningskörslor,
huvudsakligen proviantkörslor, betalas av kommissionen.
Styrelsen skall i första hand betala samtliga körslor samt månadsvis utställa
räkning å kommissionen för förläggningskörslorna;
att kostnadsfritt för kommissionen tillhandahålla alla erforderliga lokaler, såsom
förläggnings-, kontors-, marketenteri-, förråds- och depålokaler samt
bostäder åt ledningspersonalen, allt i fullt användbart skick, jämte inredning,
såsom sängar, stolar, bord, spislar, kaminer m. m.;
att å arbetsplatsen tillhandahålla och bekosta alla för arbetet erforderliga materialier
och förbrukningsartiklar, såsom järn, cement, kalk, virke i lämp Bihang

till riksdagens protokoll 1983. 11 sami. Nr 11. *4

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

ligt sortiment samt sprängämnen, stubintråd och tändhattar, smideskol
o. dyl., ävensom alla driftsmedel och oljor m. m., vilka erfordras för drift
av de arbetsmaskiner, som kunna komma till användning;
att kostnadsfritt för kommissionen å av denna anvisad plats tillhandahålla allt
för arbetet och arbetsplatsen erforderligt vedbränsle;
att svara för skada vid eventuellt uppkommande eldsvåda i av styrelsen tillhandahållna
såväl förläggnings- och utspisningslokaler som kontorsutrymmen,
bostäder åt personalen m. m.; dock ej för sådan skada, som beror av
fel eller försummelse från kommissionens sida.

§ 5.

Kommissionen åligger:

att i egen regi utföra arbetena utan att styrelsen drabbas av några kostnader
för arbetarnas avlöning, förplägnad och resor;
att bekosta löner till lagbasar och specialarbetare med undantag för i § 6 omnämnd
vältförare;

att bekosta för arbetsledningen erforderliga resor samt

att tillhandahålla för arbetets utförande erforderliga arbetsredskap och verktyg
samt för förläggningsändamål erforderliga förbrukningsartiklar, med
undantag av vedbränsle.

§ 6.

Därest väg en ....................................................

arna

s,ka}l makadamiseras åligger det styrelsen att å arbetsplatsen kostnadsfritt
skola

tillhandahålla erforderlig stenkross med drivmotor, elevator och sorterare, allt
i fullgott skick samt erforderliga reservdelar såsom tuggplattor m. m.

väg en även vältas, tillhandahåller styrelsen å arbetsplatsen utan
Skola 6 arna J r

kostnad för kommissionen ävenledes vält jämte vältförare.

§ 7.

Under den tid, av styrelsen tillhandahållna arbetsmaskiner stå till kommissionens
förfogande, har styrelsen att svara för kostnaden för erforderliga
reparationer på grund av normal slitning samt för skador, som uppstå och
icke hava sin grund i fel eller försumlighet från kommissionens sida.

§ 8.

Avsyning skall äga rum senast en månad efter det arbetet anmälts färdigt
eller kontraktsenligt avbrutits samt förrättas av ombud för styrelsen och
kommissionen.

Å verkställd avsyning är styrelsen skyldig lämna skriftligt intyg.

§ 9-

Arbetet fullgöres i den mån kommissionen så finner påkallat.

Härav äro tvenne likalydande exemplar upprättade och utväxlade.
Stockholm den .................... 193.....

Statens Arbetslöshetskommission Kungl. Domänstyrelsen

Bevittnas:

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

Bilaga 2 till bilaga B.

KONTRAKT.

Mellan Statens Arbetslöshetskommission såsom arbetstagare, här benämnd

kommissionen samt de väghållningsskyldiga i .............................

.........................väghållningsdistrikt inom .....................

län såsom uppdragsgivare, här benämnda vägdistriktet, är denna dag följande
avtal träffat.

§ 1.

Kommissionen åtager sig att enligt nedan angivna bestämmelser åt vägdistriktet
utföra:

.............. av vägen ............................................

. .. . av ............................. län

..........................närslutna förslag

............. med därtill hörande ritningar,

.............. närslutna kostnadsberäkning

å summa kronor .........................

samt i övrigt Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens normalbestämmelser
och normalritningar.

§ 2.

Som ersättning för de i kostnadsberäkningen till art och storlek specificerade
arbetsprestationerna erlägger vägdistriktet till kommissionen kronor ......

utgörande en fjärdedel (*/4) av den beräknade kostnaden.

Visa sig de uttagna massorna ej överensstämma med kostnadsberäkningen,
skall den till grund för ersättningen liggande totalsumman och därmed ersättningen
i motsvarande grad ändras.

Övermassor och extraarbeten betalas av vägdistriktet med en fjärdedel (V*)
av kostnaderna, vilka beräknas med ledning av de i kostnadsberäkningen angivna
å-prisen, ökade med därå belöpande allmänna omkostnader enligt i
kostnadsberäkningen angiven procent. Finnes motsvarande arbetsprestation
icke angiven i kostnadsberäkningen och har överenskommelse örn ersättningen
icke i förväg träffats, betalar vägdistriktet en fjärdedel (l/4) av kommissionens
självkostnad med tillägg av ovan nämnda procentuella tillägg för allmänna
omkostnader. Med självkostnad förstås i detta fall kostnad för materialier,
transporter samt avlöningar åt arbetare. Vinst, tillsyn, slitage av verktyg
samt administration ingå i ovannämnda procentuella tillägg.

Kommissionen förbehåller sig rätt till de smärre ändringar av balanslinjen,
som under arbetets gång visa sig lämpliga eller erforderliga.

Annan ändring i arbetsplanen eller i arbetets omfattning erfordrar skriftlig
överenskommelse.

§ 3.

Den kontroll över arbetets tekniska utförande, som av vägdistriktet anses
önskvärd, skall utövas av vägingenjören eller annan av länsstyrelsen därtill
förordnad person och skall av vägdistriktet bekostas. Vid varje av kontrollanten
företagen inspektion skall skriftlig rapport uppsättas över eventuella erin -

enligt
av ..

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

ringar beträffande arbetets tekniska utförande, vilken rapport, så snart ske
kan, skall delgivas kommissionen. Kontrollantens skriftliga föreskrifter rörande
arbetets tekniska utförande är kommissionen skyldig ställa sig till efterrättelse,
såvida de ligga inom ramen för åtagandet. Skulle så icke vara fallet
äger kommissionen avgöra om arbetet skall utföras eller icke.

§ 4.

Renstakning skall före arbetets början ombestyras och bekostas av vägdistriktet.
Ritningar och erforderliga handlingar skola överlämnas till kommissionen
i 2 exemplar utom de i kontraktet vidhäftade jämte en omgång
tunna sepiakopior av ritningarna.

§ 5.

Det åligger vägdistriktet, dels att kostnadsfritt för kommissionen tillhandahålla
för arbetets utförande erforderliga välbelägna grus-, torv-, jord- och stentag,
dels att svara för all jordlösen och därmed förenade uppgörelser och kostnader
beträffande såväl själva vägen, sidovägar för trafikens framsläppande
och erforderliga upplagsplatser som tillfartsvägar till förenämnda grus-, torv-,
jord- och stentag.

§ 6.

Erforderlig avlysning av vägen skall ombesörjas och bekostas av vägdistriktet.
Vägdistriktet åligger att till vederbörande myndigheter göra alla de
anmälningar, som författningsenligt krävas för arbetets utförande, samt ensam
bära ansvaret för att gällande stadgar eller av myndigheterna meddelade föreskrifter
i avseende på arbetena och vad därmed äger sammanhang bevisligen
meddelas kommissionen.

§ 7.

Det åligger vägdistriktet att svara för all skada, som kan uppkomma i
anledning av ifrågavarande vägarbete och som icke har sin grund uti fel eller
försumlighet av kommissionen vid arbetets utförande eller kan hänföras till
olycksfall i arbetet.

§ 8.

Det åligger vägdistriktet att utan kostnad för kommissionen vara denna behjälplig
vid anskaffande av välbelägna kontors- och förrådslokaler samt bostäder
åt arbetare och arbetsledning.

§ 9:

Avsyning skall äga rum senast en månad efter det arbetet anmälts färdigt
eller kontrakts enligt avbrutits och skall förrättas av kontrollanten samt ombud
för vägdistriktet och kommissionen.

över verkställd avsyning är vägdistriktet skyldigt lämna skriftligt intyg.

§ 10.

Den i § 2 angivna ersättningen betalas med kronor....................

när arbete för kronor ,,

utförts och resten när arbetet slutförts och avsynats. Ersättningsbeloppen äro
förfallna till betalning 30 dagar sedan räkning med allmänna posten avsänts
från kommissionen till vägdistriktet. Å efter förfallodagen oguldet belopp är
vägdistriktet skyldigt erlägga ränta efter 6 % per år, räknat från beloppets
förfallodag.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

§ 11.

Därest kommissionen ej finner arbetets fullbordande påkallat, skall arbetet
slutlikvideras i befintligt skick, varvid vägdistriktet i ersättning för det utförda
arbetet erlägger en fjärdedel (1/4) av kostnaderna för detsamma. Denna
kostnad fastställes med ledning av kostnadsberäkningens mass- och enhetsberäkning
samt å-priser jämte därpå belöpande andel av kostnadsberäkningens
allmänna omkostnader. Eventuella övermassor och extraarbeten betalas enligt
§ 2. Ersättningsbeloppet är förfallet till betalning i enlighet med vad i § 10
närmare angives.

§ 12.

Örn kommissionen icke kommer att slutföra arbetet på grund därav att
kommissionen enligt § 11 icke finner arbetets fullbordande påkallat, förbinder
sig vägdistriktet att, utan anspråk på ersättning från kommissionen, själv
fortsätta och fullborda arbetet. Skulle vägdistriktet underlåta detta, är det
skyldigt att till kommissionen eller dess rättsinnehavare, utöver det enligt § 11
bestämda ersättningsbeloppet, betala tre gånger sistnämnda belopp jämte 6 %
ränta, räknat från förfallodagen för det enligt § 11 bestämda ersättningsbeloppet.

§ 13.

Eventuellt uppkommande tvistigheter angående tolkningen och tillämpningen
av detta kontrakt skola avgöras av tre skiljemän enligt gällande lag örn
skiljemän. Skiljenämnd äger ej till prövning upptaga frågan, huruvida fog
förefunnits för arbetets avbrytande enligt § 11 eller angående den ersättning,
som bör utgår vid i § 12 omförmäld underlåtenhet av vägdistriktet.

§ 14-

Särskilda bestämmelser:

Härav äro tvenne lika lydande exemplar upprättade och utväxlade.

Stockholm den ........................ 19........

För Statens Arbetslöshetskommission. För de väghållningsskyldiga i

väghållningsdistrikt.

namnteckningar bevittnas:

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

Bilaga 3 till bilaga B.

N:o........

KONTRAKT.

Mellan Statens Arbetslöshetskommission, här benämnd arbetstagare, och

...... älvs Flottningsförening, här benämnd uppdragsgivare, är denna dag

följande avtal träffat.

§ 1.

Arbetstagaren åtager sig att åt uppdragsgivaren utföra följande arbeten
enligt nedan angivna bestämmelser:

Diverse arbeten i .......... älv enligt här bilagda av Flottningschefen

• ;..............uppgjort konstnadsförslag av ,... ..............jämte ritningar
av.........., slutande på en arbetskostnad av kronor.............

§ 2.

Arbetstagaren förbehåller sig rätt att vidtaga de smärre ändringar i planen,
som under arbetets gång visa sig erforderliga eller lämpliga med hänsyn
till arbetsstyrkan.

§ 3.

Uppdragsgivaren äger icke mot arbetstagaren framställa någon anmärkning
eller något ersättningskrav angående sättet för arbetets utförande eller
mot det utfördas beskaffenhet.

§ 4.

Uppdragsgivaren åligger:

att svara för den rätta vården och underhållet av de utförda arbetena;
att för den händelse ovan gjorda åtagande icke kommer att utföras genom
arbetstagarens försorg i här planerad omfattning, ombesörja och bekosta
arbetets fullbordande i sådan utsträckning, att av arbetstagaren utförda arbeten
komma till fullt utnyttjande;

att ansvara för att hinder för arbetets utförande ej möter från jord- eller vattenrättsägares
sida vid äventyr att arbetstagaren eljest äger förklara detta
avtal förfallet;

att svara för alla ersättningsanspråk, som på grund av arbetets bedrivande
kunna komma att resas av tredje man;

att tillhandahålla och avlöna lämplig personal för ombesörjande av all arbetsledning
samt de göromål, som av kommissionen påfordras i avlönings-,
redovisnings-, rapporterings- och förrådshänseende;
att kostnadsfritt för arbetstagaren tilhandahålla för arbetets bedrivande erforderliga
förläggnings-, kontors- och förrådslokaler med erforderliga inventarier
samt rum för arbetarna att vistas i vid måltider och under
otjänlig väderlek, allt jämte värme;

att å arbetsplatsen tillhandahålla och bekosta alla för arbetet erforderliga
materialier och. förbrukningsartiklar av vad slag de var må, såsom järn,
cement, kalk, virke, samt sprängämnen, stubintråd och tändhattar, smideskol
och dylikt, ävensom alla de driftsmedel och oljor m. m., som komma till
användning vid drift av eventuellt erforderliga arbetsmaskiner;
att å arbetsplatsen tillhandahålla och bekosta alla för arbetet erforderliga
arbetsmaskiner, materiel, redskap och verktyg, samt
att ombesörja och bekosta alla för arbetets bedrivande erforderliga körslor.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

§ 5.

Arbetstagaren åligger: »„

att i egen regi utföra kontrakterade arbeten med reservarbetare, som av Arbetslöshetskommissionen
genom vederbörande kommuners arbetsiosnetskommittéer
hänvisas till arbetsplatsen;
att bekosta dessa reservarbetares arbetslöner; ,, , , ,

att bekosta deras resor, där sådan ersättning, jämlikt särskilt meddelade bestämmelser,
härför skall utgå, samt _ . ,

att ombesörja och bekosta deras försäkring för olycksfall i arbete.

§ 6-

Uppdragsgivaren skall betala alla för de kontrakterade arbetenas utförande
uppkommande kostnader med undantag av de i § 5 nämnda. För avlöningar,
till de till företaget hänvisade arbetslösa, erforderliga medel forskotteius avuppdragsgivaren
med rätt att återfå vad sålunda kontraktsenligt förskjutits
för arbetstagarens räkning, så snart kvitterade avlöningshandlingar inkommit
till Arbetslöshetskommissionens huvudkontor och där vederbörligen granskats.

§ 7.

Arbetet fullgöres endast i den mån Arbetslöshetskommissionen så finnér
påkallat.

§ 8.

Avsyning skall förrättas senast en månad efter det arbetet avslutats eller
avbrutits. Avsyningen skall förrättas av ombud för uppdragsgivaren och
ombud för arbetstagaren.

§ 9.

Tvist angående tolkningen och tillämpningen av detta kontrakt skall avgöras
av tre skiljemän enligt gällande lag örn skiljemän.

Härav äro tvenne lika lydande exemplar upprättade och utväxlade.
Stockholm och..........den...........

För Statens Arbetslöshetskommission. För ............_ Älvs FlQttnings förening.

Arbetstagare.

Uppdragsgivare.

namnteckningar bevittnas: namnteckningar bevittnas:

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga. B.

Bilaga I till bilaga B.

N :o ...... idrottsplats.

KONTRAKT.

Mellan Statens Arbetslöshetskommission såsom arbetstagare, här benämnd

kommissionen, samt ................ såsom uppdragsgivare, här benämnd

idrottsföreningen, är denna dag följande avtal träffat.

§ i.

Kommissionen åtager sig att, enligt nedan angivna bestämmelser, åt idrottsföreningen
utföra:

Anläggning av idrottsplats i.................. enligt bifogade transumt

f-iT V..'' uPPgjorda förslag av den .................. med

därtill hörande ritningar, arbetsbeskrivning samt kostnadsberäkning å kronor
...............

Åtagandet avser endast sådana arbeten, som till arten specificerats i kostnadslörslaget.

Ändring i arbetsplanen eller i arbetets omfattning erfordrar skriftlig överenskommelse.

§ 3.

Kontroll över arbetets tekniska utförande ma utövas av idrottsföreningen
och skall av denna bekostas. Av dylik kontroll föranledda skriftliga anvisningar,
skola så snart ske kan, delgivas kommissionen, som är skyldig ställa
sig desamma till efterrättelse, såvida de ligga inom ramen för åtagandet i
detta kontrakt eller_ överenskommelse enligt § 2. Skulle så icke vara fallet
hänskjutes frågan till kommissionen, som äger avgöra, örn arbetet skall utföras
eller icke.

§ 4.

Idrottsföreningen åligger:

att ombesörja upprättandet av och bekosta för arbetets utförande erforderliga
ritningar och kostnadsberäkningar ävensom att till vederbörande myndigheter
göra alla de anmälningar, som författningsenligt krävas för arbetets
utförande, och skriftligen lämna kommissionen meddelande örn härav föranledda
föreskrifter;

att svara för all jordlösen och därmed förenade uppgörelser och kostnader;
att till användning fritt upplåta för arbetet erforderliga välbelägna grus-,
torv-, matjords- och stentag samt tillfarter till dessa;
att svara för ali skada, som kan uppkomma med anledning av ifrågavarande
arbete och som icke har sin grund i fel eller försumlighet av kommissionen
vid arbetets utförande eller kan hänföras till olycksfall i arbetet;
att kostnadsfritt för kommissionen tillhandahålla erforderliga förläggnings-,
marketenteri- och förradslokaler, allt i fullt användbart skick jämte spisar,
kaminer o. dyl. Reparation av de tillhandahållna lokalerna bekostas av
kommissionen endast i det fall, att skadan uppkommit genom vårdslöshet
eller avsiktlig skadegörelse av de i lokalerna inkvarterade;
att kostnadsfritt för kommissionen tillhandahålla allt för arbetet och arbetsplatsen
erforderligt vedbränsle samt ström för elektrisk belysning, där sådan,
med hänsyn till redan befintliga anordningar, utan väsentlig kostnad
kan anordnas;

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

att svara för sådan skada vid eventuellt uppkommande eldsvåda i av idrottsföreningen
tillhandahållna lokaler, som på grund av sedvanlig brandförsäkring
ersättes resp. skulle ersättas av försäkringsgivare;
att å arbetsplatsen eller upplag i dess närhet tillhandahålla och bekosta alla i
arbetet ingående materialier, såsom virke i lämpliga sortiment, dräneringsrör,
järn, cement, spik, gräsfrö, kolaska m. m., ävensom för arbetets bedrivande
erforderlig landgångsplank och pallningsvirke samt virke för utsättningar; att

svara för den rätta framtida vården och underhållet av det utförda arbetet.

.§5.

Arbetet fullgöres i den mån kommissionen finner påkallat.

Örn kommissionen icke kommer att slutföra arbetet, förbinder sig idrottsföreningen
att, utan anspråk på ersättning från kommissionen, själv fortsätta
arbetet till sådan omfattning, att av kommissionen utförda arbeten komma till
effektivt utnyttjande.

§ 6.

Avsyning skall äga rum senast 14- dagar efter det arbetet anmälts färdigt
eller kontraktsenligt avbrutits och förättas av ombud för idrottsföreningen och
kommissionen.

Å verkställd avsyning är idrottsföreningen skyldig lämna skriftligt intyg.

§ 7.

Härav äro tvenne lika lydande exemplar upprättade och utväxlade.
Stockholm den .................

För Statens Arbetslöshetskommission För .....................

namnteckningar bevittnas:

Bilaga 5—8 till bilaga B.

Spridningstablå över löner å under augusti månad 1929 i gång varande arbetsplatser.

Arbetsplats	Arbetspl. reservarb. lön	Lägsta lön	Högsta lön	Reservarbets-lönen för arbetspl. i sin helhet överskridan-den m. %		Antal man	med medelförtjänst		Antal man
I Under reserv- arb.- lönen	II Från re-servarb. lön men ej 15 % över	III 15 * men ej 25 % över	IV 25 % men ej 50 % över	V 50 % men ej 75 % över	VI 75 % men ej 100 % över	VII 100 % och däröver
1.....	3: 45	2:80	4:34	11.0	4	25	4	1		_	_	34
21.....	3: 45	2:70	4: 96	11.3	3	31	9	3	—	—	—	46
23.....	5:60	6: 14	6: 14	9.7	—	79	—	—	—	—	—	79
28.....	3:45	2:50	4: 10	3.8	3	9	2	—	—	—	—	14
31.....	3: 70	3: 28	4: 96	8.9	11	4	4	7	—	—	—	26
67.....	3:45	2: 82	6:87	18.0	12	18	3	14	—	1	—	48
82.....	3:45	2: 75	6: 02	13.9	23	15	5	6	3	—	—	52
85.....	3:45	2: 42	4: 49	0.9	6	1	—	2	—	—	—	9
92.....	3: 70	3:85	5:16	19.5	—	16	3	9	—	—	—	28
95.....	3: 45	2: 79	3: 47	4.9	12	4	—	—	—	—	—	16
100.....	4: 25	3:20	9: 33	1.9	16	19	—	—	1	—	1	37
103.....	3: 45	3:74	3: 74	7.2	—	7	—	—	—	—	—	7
104.....	3:45	3: 25	5: 92	18.8	6	30	6	5	7	—	—	54
107.....	3: 95	3:84	5: 72	14.7	10	—	18	5	—	—	—	33
108.....	3: 70	2:80	4: 61	14.1	1>	16	20	—	—	—	—	37
lil.....	3: 95	2: 51	6:88	25.1	5	16	16	55	6	—	—	98	CO
115.....	3:45	2:25	5: 49	13.3	11	12	3	14	1	—	—	4!
118.....	3:95	3:31	6:80	11.6	11	9	17	—	2	—	—	39
128.....	3:70	3:72	5: 27	22.2	—	12	5	19	—	—	—	36	s
131.....	3:70	3:60	6: 21	23.8	1	30	20	19	8	—	—	78
134.....	3:70	2: 29	5: 45	13.5	12	19	12	7	—	—	—	50
138.....	4: 25	4:43	4: 76	7.3	—	16	—	—	—	—	—	16	<S>.
139.....	4:25	4:16	5: 89	6.6	4	48	—	2	—	—	—	54
140.....	4:25	3: 36	5:35	0.9	18	18	4	2	—	—	—	42	O*
141.....	3:70	3: 29	3:08	12.4	1	—	—	1	—	—	—	2	©
146.....	3:45	3:20	4: 42	14.8	2	1	6	1	—	—	—	10
147.....	3:70	2: 64	6:96	4.1	19	11	1	—	—	2	—	34
151.....	4: 25	4: 24	4. 30	0.2	20	3	—	1	—	—	—	23	CO
				13.4	211	469	158	173	28	3	1	1,043
					20.2 %	45 %	15.1 %	16.6 %	2.7%	0.3%	0.1 %

1 Har såsom Tältförare specialtillägg atom lön med samma belopp som lönen. Om detta tillägges skulle lian alltså redovisas i grupp 5.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

Spridningstablå över löner & arbetsplatsen 104 under mars, april och maj månader 1929.

Månad

Arb.pl.

reserv-

at.

lön

Lägsta

lön

Högsta

lön

Reserv-arbetslönen
för arbets-pl. 1 sin
helhet
överskri-den m. X

M e

d e 1 f ö

r t

3 ä

nät

Antal

man

Antal
dags-verken
ä 8-tim.

under reserv-at. lönen

Fr. res.-arb.
lön men ej
15 X över

III

15 X men ej
25 X över

25 X men ej
50 X över

50 x Dien ej
75 X över

75 X men ej
100 X över

antal

man

i X

antal

man

i %

antal

man

i X

antal

man

i %

antal

man

i %

antal

man

i X

Mars . . .

3: 45

2: 18

6: 34

13 X

24.1 X

37.2 X

18.6 x

15.2 X

2.8 X

2.1 X

145

2,948

April . .

3: 45

2: —

5: 29

15.4 X

12.1 %

44 X

19.8 X

20.7 X

3.4 X

—

116

2,501

Maj . . .

3: 45

3:20

5:93

20.3 X

16 X

44 X

15 X

14 X

11 X

—

100

1,898

«a

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

Uppgift å förtjänster under mars och september 1932 vid

arbetsplatser.

under samma år färdigställda och avsynade

Arbetsplats och månad	Arbetspl. reservarb.lön	Per arbetslag och 8-tim. arbetsdag	Reservarb.lönen för arb.pl. överskriden m. %	Antal dagsverken ä 8-tim.
lägsta lön	bogsta lön
133 .	.............mars	1932	3: 70	3:74	4: 68	12.2	574
	sept.	1932	3: 45	3:64	4: 81	17.1	1,069
142 .		1932	3: 70	2: 86	4: 46	-3.5	613
	sept.	1932	3: 70	2: 90	4:55	3.2	676
155'' .		1932	4:30	4:52	6: 29	19.1	516
	sept.	1932	4:30	4:93	6:16	26.7	521
176 .		1932	3:70	2:73	7: 46	9.2	2,411
	sept.	1932	3: 45	2:54	5:57	18.8	2,567
192 .		1932	3:70	2:80	4: 65	13.0	591
	sept.	1932	3:45	3: 55	4: 76	20.9	182
195 .		1932	3:70	3:50	4:95	18.1	963
	sept.	1932	3: 70	3: 77	5: 64	17.6	743
220 .		1932	3: 70	3:36	4:40	13.8	219
	sept.	1932	3: 45	3: 36	4: 66	7.8	164
263 .		1932	3: 70	3:43	4: 18	2.7	1,188
	sopt.	1932	3:45	2:85	4:88	13.9	1,716
273 .		1932	4:30	4:49	2 4: 49	4.4	305
	sept.	1932	4: —	4: 10	4:10	2.5	155

1 Arb.platsen nedlagd i mars. — 2 Hela arbetsstyrkan ett lag.

<s>.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

Sammanställning av taxeringsuppgifter för special- och reservarbetare vid Arhetslöshetskommissionens

arbetsplatser.

Län		l	9 3 0			1	9 3 1			1	9 3 2
Antal man	Dagar	Kronor	%	Antal man	Dagar	Kronor	%	Antal man	Dagar	Kronor	%
Stockholms stad.....	950	88,956	464,143: 74	15.47	1,113	119,666	668,746: 79	7.99	705	96,655	532,458:11	2.92
Stockholms län ....	92	4,316	19,044: —	0.63	120	11,635	59,954:84	0.72	386	31,238	163,739: 33	0.90
Uppsala > . . . .	26	676	3,349:.93	0.11	63	5.851	28,802: 95	0.34	82	8,609	38,079: 29	0.21
Södermanlands > ... .	32	1,422	5,933: 43	0.20	195	17,466	76,023: 64	0.91	379	36,997	158,732:64	0.87
Östergötlands > ... .	242	26,971	129,740: 27	4.32	308	33,969	172,372: 38	2.06	459	50,434	234,054: 99	1.28
Jönköpings • ... .	194	15,053	77,192: 17	267	156	17,768	97,925: 83	1.17	256	26,255	136,140:31	0.75
Kronobergs > ... .	56	3,949	21,013: 25	0.70	348	45,082	204,386: 03	2.44	491	65,728	305,724:85	1.67
Kalmar > . . . .	180	15,693	70,814: 30	2.36	589	57,379	264,012: 87	3.16	1,276	182,798	799,684: 11	4.38
Gotlands > . . . .	—	—	—	—	10	286	1,094: 71	0.01	20	2,039	7,715: 42	0.04
Blekinge > . . . .	455	46,228	209,872: 33	7.00	1,740	209,369	975,358: 78	11.66	2,800	479,038	2,027,112: 38	11.10
Kristianstads > . . . .	69	4,153	17,520:12	0.58	319	29,568	133,853: 39	1.60	540	89,410	386,334:10	2.12
Malmöhus > . . . .	861	67,216	349,061: 75	11.63	1,657	129,176	673,783: 74	8.05	1,730	169,398	797,597:16	4.37
Hallands > ... .	62	3,795	16,632: 87	0.55	60	4,671	20,388: 26	0.24	133	10,758	49,757: 24	0.27
Göteb. o. Bohus t ... .	692	53,412	281,539: 87	9.38	2,480	201,506	1,041,602:84	12.46	2.928	406,810	2,021,332: 44	11.07
Alvsborgs > ... .	366	30,844	156,856: 80	5.23	450	47,960	249,639: 49	2.98	571	72,242	359,131: 41	1.97
Skaraborgs > . . . .	18	592	2,715: 06	0.09	35	1,857	10,601:91	0.13	184	23,812	122,136: 04	0.67
Värmlands > . . . .	235	14,743	78,417: 68	2.61	1,586	134,257	680,866: 66	8.14	2,184	329,826	1,626,807: 78	8.91
Örebro » . . . .	479	56,072	278,991: 56	9.30	756	86,878	430,051: 43	5.14	1,342	176,010	816,362:65	4.47
Västmanlands > . . . .	210	14,070	69,523: 52	2.33	388	34,729	172,692: 93	2.06	1,032	115,505	519,735: 15	2.85
Kopparbergs > . . . .	453	32,481	157,162: 42	5.24	990	95,154	451,087: 80	5.39	1,638	256,078	1,293,748:18	7.08
Gävleborgs > . . . .	129	8,898	43,129: 24	1.44	729	59,236	279,065: 06	3.34	1,389	145,897	667,766:49	3.65
Västernorrlands »''....	117	4,423	16,967: 52	0.57	1,131	69,564	322,311: 80	3.86	3,582	417,889	2,040,589: 59	11.16
Jämtlands j . . . .	49	2,957	13,085: 55	0.44	102	5,840	25,936: 56	0.31	811	84,533	383,799:23	2.10
Västerbottens > . . . .	132	8,790	39,632:17	1.32	411	44,562	216.547: 49	2.59	1,247	127,171	597,396: 39	3.27
Norrbottens > ... .	1.435	123,039	477,830: 05	15.93	2,457	235,112	1,108,832: 96	13.26	4,342	469,333	2,178,596: 70	11.92
Summa	7,534	628,749	3,000,169: 60	100.00	18,193	1,698,541	8,365,941:14	100.00	ISO,507	3,874,463	18,264,531:98	100.00

<s>.

tö

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B.

Bilaga 13 till bilaga B.

Sammandrag ar Statens Arbetslöshetskommissions kontralierade kostnader
pr den 1 mars 1933 pågående statliga reservarbeten, fördelade på

olika län:

Stockholms län

Södermanlands »

Östergötlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar >

Gotlands »

Blekinge »

Kristianstads »

Malmöhus »

Hallands »

Göteborgs och Bohus »

Älvsborgs »

Skaraborgs >

V ärmlands >

örebro »

Västmanlands >

Kopparbergs »

Gävleborgs »

Västernorrlands »

Jämtlands »

Västerbottens >

Norrbottens »

Kronor	1,989,100: —
	439,100: —
»	493,700: —
2>	4,726,800: —
»	3,682,221: —
>	4,043,715: —
	249,400: —
»	6,975,865: —
	1,495,375: —
>	344,300: —
	212,900: —
	9,581,550: —
	5,480,164: —
	1,215,300: —
>	7,374,400: —
1>	2,516,377: —
>	2,242,563:85
	4,014,600: —
	1,440,850: —
	6,945,101: 40
	1,743,800: —
	1,977,300: —
1	4,150,704: —

Summa Kronor 73,505,186: 25

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga B,

Bilaga 14 till bilaga B.

A. K:s bruttokostnader för reservarbeten, fördelade länsvis.

			Budgetåret 1929—30	Budgetåret 1930—31	Budgetåret 1931—32
			Kronor	%	Kronor	%	Kronor	*
Stockholms stad							700: 40
>	län .		102,156: 58	2.6	93,743: 28	1.3	298,317:35	1.5
Uppsala	)		—	—	34,880: 44	0.6	33,456:11	0.2
Södermanlands	>		—	—	—	—	—	—
Östergötlands	»		114,586: 29	3.0	107,303: 95	1.5	116,538: 53	0.6
Jönköpings	>		872,364: 22	22.6	1,284,292:82	18.1	1,296,384: 26	6.5
Kronobergs	>		217,626: 57	5.6	504,411:87	7.1	928,920: 62	4.7
Kalmar	>		404,236:92	10.5	744,934:17	10.5	1,724,209:32	8.7
Gotlands	>		—	—	—	—	—	—
Blekinge	>		457,604: 74	11.8	1,041,854: 73	14.7	2,576,847:82	13.0
Kristianstads	>		103,065: 53	2.7	397,301: 26	5.6	1,024,725:19	5.1
Malmöhus	>		148,995: 09	3.8	151,987:16	2.1	344,645: 15	1.7
Hallands	>		43,968: 89	1.1	30,769: 41	0.4	45,019: 92	0.2
Göteborgs och Bohus » .		236,946: 24	6.1	431,409: 61	6.1	1,955,795:85	9.9
Älvsborgs	>		72,079:34	1.9	146,048: 59	2.1	1,050,785: 74	5.3
Skaraborgs	>		23,834: 75	0.6	54,333: 03	0.8	389,779: 81	2.0
Värmlands	>		165,003: 78	4.3	488,089: 41	6.9	2,350,709: 07	11.8
Örebro	>		300,717: 63	7.8	257,789: 87	3.6	453,380:21	2,3
Västmanlands	>		—	—	78,988: 94	1.1	394,066: 66	2.0
Kopparbergs	I		23,062: 85	0.6	268,720:98	3.8	1,402,700: 51	7.1
Gävleborgs	>		85,848: 95	2.2	158,206: 96	2.2	172,917: 44	0.9
Västernorrlands	»		—	—	18,174: 31	0.3	1,262,977: 20	6.4
Jämtlands	>		—	—	—	—	59.575:87	0.3
Västerbottens	>		14,882: 92	0.4	93,373: 32	1.3	452,580:58	2.3
Norrbottens			478,071:32	12.4	708,103: 21	10.o	1,492,560: 54	7.5
	Summa	8,865,052:61	100. o	7,094,717:32	100.0	19,827,594:15	lOO.o

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

Arbetslöshetens
omfattning
och
fördelning.

Fördelning
på städer och
landsbygd.

Län.

Större städer.

Civilstånd
och ålder.

Bilaga C.

Det nuvarande arbetslöshetsläget och i anledning därav
föranledda åtgärder från statens arbetslöshetskonimissions

sida.

Föredragning i särskilda utskottet den 14 mars 1933 av kommissionens sociala

ombud R. Wikander.

Vid utgången av januari månad 1933 rapporterades till arbetslöshetskommissionen
örn arbetslöshet i 1,148 av rikets c:a 2,400 kommuner. Sammanlagda
antalet hjälpsökande arbetslösa utgjorde vid denna tidpunkt 189,225 st., motsvarande
3.1 % av hela folkmängden och 9.4 % av antalet män i åldern 15—65 år.

Som jämförelse må nämnas, att högsta, registrerade antalet arbetslösa under
deflationstkrisen 1921—1923 uppnåddes i januari 1922 och utgjorde 163,000,
vilket sålunda nu överskridits med c:a 26,000. Vid en vägning av dessa siffror
synes man böra hålla i minnet, att det allmännas hjälpverksamhet är mera känd
nu till dags och att anmälningsfrekvensen hos arbetslöshetskommittéerna stegrats
av olika anledningar.

Rörande arbetslöshetens geografiska fördelning må följande anföras:

Antal arbetslösa i städerna........ 69,690 37 %

» » på landsbygden..... 119,535 63 %

189,225 100 %

Denna fördelning är ej proportionell mot folkmängdsfördelningen, enär arbetslösheten
relativt är något större i städerna eller 4.5 %.

De högsta arbetslöshetssiffrorna, vad det gäller länen, återfinnas i

Göteborgs och Bohus län........... 20,064

Stockholms stad...............18,910

Västernorrlands län.............17,887

Norrbottens » 15,037

Malmöhus > 13,934

Lägst ligga Gotlands och Hallands län med 1,188 respektive 1,998.

De större städerna rapportera följande siffror:

Stockholm..................18,910

Göteborg...................12,978

Malmö.................... 4,850

Norrköping................. 1,890

Hälsingborg................. 2,009

De 6 största städernas arbetslöshet motsvarar 21.5 % eller drygt x[s av den
totala arbetslösheten.

De anmälda arbetslösa utgöres till den absolut övervägande delen av män,
endast 964 kvinnor hava anmält sig. Fördelningen på familjeförsörjare och
icke-familjeförsörjare är:

Familjeförsörjare......... 95,480 50.5 %

Icke d:o ........ 93,745 49.5 %

189,225 lÖÖ %

Åldersfördelningen bland de arbetslösa, som speciellt med hänsyn till de
frågor, vilka sammanhänga med arbetslösheten bland ungdom, är av stort in -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga 0.

tresse, kan ej nu angivas. Härför fordras en särskild undersökning, som också
påbörjats och vars resultat torde kunna framläggas i början av maj månad.
Huru de arbetslösa fördela sig på de större yrkesgrupperna anges här nedan:

Jord- och skogsbruk........	32,108	17	%
Gruvdrift och malmförädling . . . .	10,290	5	%
Jord-, sten- och glasindustri.....	11,716	6	%
Metall- och maskinindustri.....	14,232	8	%
Trävaruindustri ..........	16,447	9	%
Byggnadsverksamhet........	17,174	9	%
övriga industrier..........	13,679	7	%
Sjöfart och fiske..........	3,814	2	%
Handel och samfärdsel.......	12,326	7	%
Husligt arbete...........	443	—
Arbete, ej hänförligt till annan grupp	56,996	30	%
	189,225	100	%

I jord- och skogsbruksgruppen ingår jordbruksarbetare med 14,454 arbetslösa.
Att denna näringsgren uppvisar så avsevärd arbetslöshet är något nytt.
I relativa tal har antalet arbetslösa jordbruksarbetare tredubblats från 1930
(från 2.6 % till 7.6 %). Här framträder en av de mera markanta skillnaderna
mellan arbetslöshetens art nu och 1922, då landsbygden ännu var en reservoar,
som delvis kunde uppsuga den från industrien och städerna kommande, lediga
arbetskraften.

Beträffande övriga grupper bör framhållas, att inom gruvdrift och malmförädling
huvudparten äro gruvarbetare. Järnbruken ransonera arbetstiden,
liksom cellulosafabrikerna, och den härigenom uppkommande arbetslösheten
blir merendels ej registrerad.

Den största gruppen är den sista, omfattande grov- och diversearbetare och
-alla sådana, som överhuvud taget ej hava något yrke. Här torde således mycket
av ungdomsarbetslösheten, ävensom landsbygdens diversearbetare inrymmas.
Gruppen utgör så stor del som 30 %, men detta är ändå en sänkning från
åren 1925—1929, då densamma representerade inemot hälften av de arbetslösa.

Stat och kommun dela bördorna för hjälpverksamheten. Kommunen anses
böra i första hand påtaga sig ansvaret för de arbetslösa. I den mån utgifterna
härför bliva alltför betungande kan statens bistånd anlitas. Fördelningen mellan
stat och kommun i detta avseende framgår av följande tablå.

Hj älpform	Statshjälp	Enbart kommun! hjälp	Summa
Antal	%	Antal	%	Antal	%
Reservarbete..........	24,736	13.1	16,785	8.9	41,521	22.0
Understöd............	43,110	22.8	20,213	10.7	63,323	33.5
Summa	67,846	35.9	36,998	19. G	104,844	55.5

Av staten hjälpas sålunda 67,846 arbetslösa eller 35.9 % och enbart av kommunerna
36,998 eller 19.6 %. Totalt äro 104,844 arbetslösa eller 55.5 % av de
anmälda 189,225 hjälpta.

De statliga hjälpåtgärderna, som skola något mera ingående skildras, utgöras
av statliga reservarbeten, statskommunala reservarbeten, understödsverksamhet
och hyreshjälpsverksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 11 sami. Nr 17. *5

Yrken.

Det allmännas
hjälpverksamhet.
Stat och
kommun.

Statliga

hjälpåtgärder.

66 Särskilda utskottets utlåtande ftr 17. Bilaga C.

Omfattningen av de tre förstnämnda återgivas här nedan:

Hjälpform	Antal hjälpta	Antal kommuner, som äro av resp. hjälpformer berörda.
Statliga reservarbeten..........	16,253	468
Statskommunala reservarbeten.........	8,483	182
Understödsverksamhet.............	43410	264
Summa	67 846	551

I övrigt hänvisas till den länsvis uppställda tahellen, som är här fogad som
bilaga.

Av antalet rapporterande kommuner, 1,148, förekommer sålunda statlig arbetslöshetshjälp
i 551, motsvarande 48 %.

Statliga De statliga reservarbetena utgöra för kommunerna en nästan 100 %-ig hjälpreseryarbeten.
form. kommunerna komma endast vissa utlägg för utrustning, ortstillägg

o. d. Även ortstillägget kan, såsom i annat sammanhang torde hava delgivits,
(kanslichefen Hagmans föredragning) helt eller delvis bekostas av statsmedel
i ekonomiskt svagt ställda kommuner.

På grund av nyssnämnda förhållande bär statshjälpen i denna form i större
grad kommit svagare kommuner till godo, företrädesvis mindre städer och
landskommuner. ^ Storstäderna hava endast i mindre grad kunnat bisträckas
på detta sätt. Sålunda hava Stockholm, Göteborg och Malmö resp. 294, 245
och 132 anställda vid statliga reservarbeten, under det att för Norrbottens,
Blekinge och Västernorrlands län motsvarande siffror äro 2,060, 1,801 och
1,685.

För vissa enskilda kommuner, som varit särskilt hårt drabbade av långvarig
arbetslöshet, hava platser vid statligt reservarbete kunnat beredas till sådant
antal, att hjälp i betydande omfattning förelegat:

Asarums s:n

Brastads »

Norra Råda »

Ljusnarsbergs »
Nederkalix s

stenindustrikommun

järnbruks »

o. gruvträvaru -

i Blekinge
i Göteborgs o.
Bohus

i Värmlands
i örebro
i Norrbottens

län 327 anställda

» 126 »

» 152
» 140

» 433

För att giva en föreställning örn vad denna hjälp innebär, angivas här nedan
de belopp, som utbetalats i arbetslöner till reservarbetare från ovannämnda
kommuner under år 1932.

Asarum . .
Brastad . .
Norra Råda
Ljusnarsberg
Nederkalix .

364.500 kronor

250.000 >

217.000 »

203.500

600.000 »

Den möjlighet, som genom statliga reservarbetens anordnande föreligger att
erbjuda arbete at de arbetslösa, har visat sig vara av synnerlig betydelse vid
hjälpverksamhetens handhavande. En effektiv behovs- och arbetsvillighetsprövning
kan härigenom äga rum. Den nuvarande massarbetslösheten omöjliggör
ett noggrant granskande från fall till fall, men genom hänvisningsförfarandet
kan man ^frånskilja arbetsovilliga och asociala element från understödsverksamheten,
på vilken dessa gärna vilja parasitera till förfång för de verkligt
hjälpbehövande arbetslösa. Det värde, som tillerkännes arbetslinjen, torde

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga C.

även sammanhänga med de positiva fördelar genom effektivare försörjning,
fysisk träning o. d., som kunna härav utvinnas. Kommunerna hava insett detta
och platserna vid statliga reservarbeten äro kolossalt efterfrågade. Under tiden
1/i2 1932—17/2 1933 hade ansökningar avseende 21,511 platser ingivits. Under
samma tid beviljades helt eller delvis ansökningar beträffande hänvisning för
4,672 arbetslösa, under det att framställningar beträffande 4,590 helt måst
avslås och beträffande 5,308 bordläggas.

Det har anmärkts mot arbetslöshetskommissionen, att de arbetslösa skickas
från hemorten och i många fall långt från hemmet. Arbetschefen torde i sin
föredragning komma att lämna fullgoda tekniska skäl för att arbetsobjekten
ej kunna jämnt fördelas över landet och att lämpliga arbeten ej alltid finnas
tillgängliga i trakter med stor arbetslöshet. Emellertid strävar kommissionen
att förlägga hjälpen så nära hemorten som möjligt och hänvisningarna givas
som regel ej utanför egna län eller landskap. Huru detta lyckats, framgår
därav att av de anställda

5,941 bo i sina hem (dagkolonister),

10,312 bo i kommissionens förläggningar.

Vidare kan nämnas, att 12,353 reservarbetare äro anställda vid arbetsplats
inom eget län och 3,900 äro anställda vid arbetsplats utom eget län.

Statliga reservarbeten finnas för närvarande i alla län, utom Stockholms
stad, Uppsala och Gotlands län. I sistnämnda län är dock ett arbetsföretag
under förberedande.

De statskommunala reservarbetena hava under senare tid varit underkastade
en kraftig ansvällning och vunnit jämn spridning över landet. Dessa arbeten
äro en värdefull komplettering till de statliga reservarbetena, enär de medgiva
för kommunerna att i hemorten lämna hjälp företrädesvis åt familjeförsörjare.
Av 8,483 där anställda voro 6,429 eller 78 % familjeförsörjare. Arbetsformen
ifråga, som tillkom år 1922, har haft stor betydelse för arbetslinjens upprätthållande.

_ Som regel har kommissionen uppställt som villkor för beviljande av statsbidrag
till understödsverksamhet, att vederbörande kommun anordnar statskommunalt
arbete. I vissa kommuner har ohåga härtill förefunnits, men numera
synes man allmänt vilja tillämpa jämväl denna hjälpform.

Vid vårens inträde torde dessa liksom de statliga reservarbetena kunna bereda
ett ökat antal arbetslösa sysselsättning, varigenom kommunerna säkerligen
komma att bliva i stånd att överflytta arbetslöshetshjälpen från understöd
till arbete och därigenom motverka den för närvarande starka ansvällningen
av den förstnämnda hjälpformen.

Principerna för grovarbetarlönernas fastställande och de mot dem svarande
reservarbetslönerna samt en mera ingående redogörelse beträffande lönestatistiken
vid de statliga reservarbetena ankomma på kanslichefens resp. arbetschefens
föredragningar. Här skall endast i korthet lämnas några uppgifter
rörande medelförtjänsterna enligt senast tillgängliga sammanställningar.

\7id statliga reservarbeten uppgick genomsnittslönen per 8 timmars arbetsdag
till 4:46 kr. för samtliga reservarbetare. Dessa äro placerade å arbetsplatser,
med varierande reservarbetslön, d. v. s. den lön, som bör uppnås vid
normal arbetsprestation på ackord. Reservarbetslönerna vid i gång varande
arbetsplatser variera mellan 3:45 (numera även 2:95) och 4:30 kr. Den
genomsnittliga reservarbetslönen var 3:91 kr. T jämförelse med denna lön
ligger sålunda den verkligt uppnådda medelförtjänsten av 55 öre eller 14.4 %
högre. De individuella lönerna variera högst betydligt omkring medeltalet.

Medellönen vid de statskommunala reservarbetena utgjorde 4:58 kr. per
dag. Någon jämförelse med den genomsnittliga reservarbetslönen kan här ej
göras, men det förtjänar framhållas, att i 66 av de 123 kommuner, varom bär

Statskommunala
reservarbeten.

Löner vid
reservarbeten.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga C.

Understöds verksamhet.

är fråga, reservarbetslönen hade underskridits. Dessa fall hänföra sig huvudsakligen
till landsbygden och sammanhänga uppenbarligen med den starka
nedåtgående rörelsen hos lönerna i lant- och skogsbruk, som under senare
tid kunnat konstateras.

Understödsverksamheten är den lijälpform, som är svårast att handhava.
Några naturliga, återhållande moment finnas icke i annan mån, än att densamma
är beroende av mängden av tillgängliga medel. Den är sålunda i motsats
till reservarbeten, som ofta kräva tidsödande förberedelser, lätt att sätta
i gång och den kan utökas i önskad grad. Ehuru detta delvis är till nackdel,
måste dock erkännas, att av samma skäl inskränkning och totalt upphörande
lika lätt kan åstadkommas. Det synes därför riktigt att under kortvariga påfrestningar
använda denna hjälpform.

Understödsverksamheten förekom i 264 kommuner och för 43,110 arbetslösa.
Av dessa voro

26,161 eller 61 f familjeförsörjare och
16,949 » 39 » icke »

På grund av den svenska arbetslöshetshjälpens inriktning tillgreps denna
hjälpform endast där hjälp genom arbete ej kunde åstadkommas. Med början
under år 1931 i städer, vissa industrikommuner samt Bohusläns stenindustrikommuner
spreds denna verksamhet till Norrlandskustens industriorter
för att på senare tid även komma i tillämpning i rena skogs- och lantbrukssocknar.

Understödsverksamheten har till sin omfattning reglerats av kommissionen
som i varje fall bestämt såväl högsta antal som den tid, under vilken verksamheten
må bedrivas.

Verksamheten hade sin största omfattning i

Göteborgs och Bohus län med....... 7,579 understödda

Västernorrlands » » 7,212 »

Malmöhus » » 5,111 »

Norrbottens » » 4,317 »

Ett län var under den ifrågavarande månaden fri från understödsverksamhet,
nämligen Kronobergs län, under det att densamma var helt liten i Västerbottens,
(245), Skaraborgs, (272), Jönköpings, (61), och Kristianstads
län (40).

Understödssatsernas storlek framgå av nedanstående typval:

Kommuntyp	Grovarbetar- lön.	Högsta understöd till
Man, hustru, 2 barn.	Icke familje-försörjare.
Stockholm....................	9.-	4.20	2.—
Medelstor stad..................	6.-	3.40	1.60
Industrisocken..................	4.50	2.55	1.35
Jordbrukssocken .................	3.50	2.20	1.05

Jämlikt gällande författning angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
(419/1922) må understödstagare hänvisas till lämpligt kommunalt arbete under
högst 2 dagar per vecka (arbetsplikt). Under sommaren 1932 uppställde
kommissionen detta som villkor för erhållande av statsbidrag till understödsverksamhet.
Merendels hava kommunerna med tillfredsställelse tillämpat denna
variant av arbetslinjen. Under januari månad förekom arbetsplikt i 33
kommuner.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga C.

Understödsverksamlieten drog under januari månad en totalkostnad av c:a

2,300,000 kr., därav i statsbidrag 1,460,000 kr. I medeltal per dag och person
utgjorde understödet 2: 31 kr., därav i statsbidrag 1: 47 kr. Statsbidraget
uppgick sålunda till 63.4 %.

Bidrag till denna verksamhet utgår med 50 %, dock att Kungl. Majit i
särskilda fall beträffande ekonomiskt svaga kommuner med svårartad arbetslöshet
kan medgiva högre statsbidrag. Denna sistnämnda utväg har anlitats
av många kommuner, vilket framgår av nedanstående sammanställning.

Antal	kommuner med	50 / statsbidrag . .	. . 163
		55—70 •/.	. . 15
>		75—85 % »	. . 41
>	2> 2>	90 % »	. . 45

Förhöjt statsbidrag har sålunda beviljats 101 kommuner. I 90 ^-gruppen
återfinnas bl. a. städerna Oskarshamn och Haparanda, ett antal Norrbottensoch
Bohusläns-kommuner och några bergslagskommuner.

På grund av vad nyss anförts om understödsverksamhetens art och dess
disposition för att gripa omkring sig till sådana personer, som ej^böre därav
beröras, har kommissionen ansett sig böra understryka vikten av återhållsamhet
i denna verksamhet. Som regel hava dock ansökningar örn statsbidrag
bifallits och endast då det varit fråga örn arbetslöshet av obetydlig omfattning.
avslagit framställningar, varvid man dock sökt att ställa platser vid
statsliga reservarbeten till förfogande. Av ansökningar avseende 70,400 understödsrum
under tiden 1/i2 1932—17/2 1933 hava sådana bifallits beträffande
64,500. .

Kommunerna själva äro ofta ytterst restriktiva, da de snart bruka märka
hurusom igångsättande av understödsverksamhet framlockar ansökningar örn
understödshjälp från personer, som eljest icke skulle tänkt därpå. Just för
sådana personer är det nämnda hänvisningsförfarandet en oumbärlig prövosten.

Å andra sidan måste det, beklagligt nog, konstateras, att släpphänthet och
slentrianmässighet i understödsutdelningen förekomma och att kommissionens
kontrollföreskrifter icke alltid följas. Man har på sina håll icke aktgivit på
att det är fråga om hjälp åt arbetslösa utan utdelat understöd till personer,
som icke utföra lönearbete, såsom bönder och enskilda företagare. Understöd
har utgivits, trots att vederbörande utfört, låt vara lågt betalt, arbete, likaså
till personer, som ej vistats i orten och beträffande vilka man ej vetat örn de
varit arbetslösa eller ej. Kommissionen har givetvis på olika sätt beivrat
de fall, som kommit till dess kännedom.

Det förhållandet, att kommunerna själva måste anvisa anslag, vilket författningsenligt
är en förutsättning för understödsverksamhets bedrivande,
verkar givetvis återhållande. En ökning av arbetslöshetshjälpen i form av
understöd torde därför på många håll endast kunna ske i samband med ytterligare
förhöjda statsbidrag.

Hyreshjälp åt arbetslösa har icke utgivits sedan år 1924. På grund av den Hyreshjälp.
nuvarande arbetslöshetens långvarighet och den utarmning, som därav förorsakats,
hemställde kommissionen hos Kungl. Maj :t att 200,000 kr. för detta
ändamål måtte anvisas för innevarande kvartal och 250,000 kr. för 2 kvartalet
1933. Hyreshjälp får endast utlämnas till familjeförsörjare, som åtnjuta
annan statlig arbetslöshetshjälp i någon form. Densamma är liksom
understödet individuellt maximerad och får t. ex. för Stockholms vidkomman -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga C,

de icke utgå med högre belopp än 39 kr. per månad. Härå åtnjutes 50 %
statsbidrag.

Det nyssnämnda beloppet å 200,000 kr. för lista kvartalet 1933 har fördelats
mellan 58 kommuner, huvudsakligen städer.

Bilaga till bilaga C.

Antalet i olika former hjälpta arbetslösa vid utgången nv januari månad 1933
samt antalet vid denna tidpunkt anmälda hjälpsökande arbetslösa.

Län	Statlig hjälp	Enbart kommunal hjälp	Övriga hjälp- sökande arbets- lösa	Summa
Anställda statliga res.- arbeten	vid stats-komm. res.- arbeten	Under- stödda	Anställda vid kumm. res.-arbeten	Under- stödda
Stockholms stad.......	294	454	3,435	809	5,143	8,775	18,910
> län . . .	245	180	824	251	1,068	2,224	4,792
Uppsala > ...	41	66	366	336	381	1,447	2,637
Södermanlands » ...	226	282	406	449	179	1,403	2,945
Ostergötlands > ...	199	161	1,372	583	946	2,297	5;558
Jönköpings > ...	103	260	61	641	237	1,366	2,668
Kronobergs > ...	328	30	—	753	105	1,889	3,105
Kalmar » ...	861	904	702	1.213	121	2,697	6,498
Gotlands » ...	53	136	59	134	56	750	1.188
Blekinge » ...	1,801	345	474	657	254	2,087	5,618
Kristianstads > ...	380	236	40	1,650	182	1,330	3,818
Malmöhus > ...	567	251	5,111	1,372	3,065	3,568	13,934
Hallands » ...	74	330	220	442	177	755	1,998
Göteborgs ''och Bohus > ...	1,512	307	7,579	420	498	9,748	20,064
Älvsborgs > ...	288	495	509	614	131	2,070	4,107
Skaraborgs > ...	129	202	272	350	264	1,576	2,793
Värmlands > ...	1,122	338	2,079	1,203	566	5,526	10,834
Örebro . ...	854	454	1,854	268	550	2,606	6,586
Västmanlands > ...	515	253	1,461	643	385	2,069	5i326
Kopparbergs > ...	733	408	1,641	701	438	5,381	9,302
Gävleborgs > ...	757	565	2,152	1,145	1,802	4,978	11,399
Västernorrlands > ...	1,685	647	7,212	610	1,694	6,039	17,887
Jämtlands > ...	560	214	719	634	337	2,830	5,294
Västerbottens > ...	866	673	245	614	150	4,379	6.927
Norrbottens > ...	2,060	292	4,317	293	1.484	6,591	15,037
Summa	16,253	8,483	43,110	16,785	20,213	84,381	189,225
	8.6 %	4.4 %	22.9 %	8.8 %	10.8 %
		35.9 %		19.6 %
			55.5 %

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga C.

Till bilaga C.

Tillägg.

De i det föregående lämnade uppgifterna grunda sig på läget vid slutet av
jan. månad 1933. Antalet anmälda hjälpsökande kan numera angivas till
och med april månads utgång enligt följande:

jan. 1933 ............. 189,225

fehr. » 181,944

mars » 186,561

april > 176,835

Vad beträffar de olika hjälpformernas omfattning vid början och slutet av
denna period kan som allmänt omdöme sägas, att den statliga och statskommunala
arbetslöshetshjälpen ökats och den rent kommunala gått tillbaka.
Statligt hjälpta i procent av hela antalet arbetslösa har stegrats från 35.9 %
till 48.5 %, under det att den rent kommunala hjälpen minskats från 19.6 %
till 16.4 %. Utvecklingen framgår av följande uppdelning på de skilda lijälpformerna.

Antal hjälpta
s. r. a. räka. r. a. statligt n. s. koni. r. a. kom:t n. s.

ian...... 16,253 8,483 43,110 16,785 20,213

april..... 18,504 10,476 56,791 13,298 15,622

Någon väsentlig förändring av arbetslöshetsklientelets fördelning geografiskt
eller med hänsyn till yrken torde icke hava uppstått, utom att en markerad
ökning av antalet skogsarbetare registrerats i april, givetvis sammanhängande
med vinteravverkningarnas upphörande. De av riksdagen beslutade
gatstensbeställningarna hava vidare medfört en tillfällig minskning för
gruppen stenindustriarbetare.

Den länsvis uppställda tabellen har i bil. A. framförts till läget vid april
månads utgång.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga C,

Till bilaga C.

Län	Statlig hjälp	Enbart kommunal hjälp	Övriga hjälp- sökande arbets- lösa	Summa
Anställda statliga res.- arbeten	vid stats-komm. res.- arbeten	Under- stödda	Anställda vid komm. res.-arbeten	Under- stödda
Stockholms stad.......	287	529	7,240	609	5,378	2,198	16,241
> län . . .	370	239	1,163	221	949	1,544	4,486
Uppsala > ...	75	189	473	415	208	1,324	2,684
Södermanlands > ...	237	273	423	340	186	1.201	2,660
Östergötlands > ...	305	167	1,833	326	401	1,657	<689
Jönköpings > ...	194	335	72	717	223	832	2,373
Kronobergs > ...	557	25	50	580	104	1,231	2,547
Kalmar > ...	1,030	915	756	1,033	92	1,540	5,366
Gotlands > ...	113	206	33	34	19	200	605
Blekinge > ...	2,276	549	459	384	55	1,552	5,275
Kristianstads > ...	481	316	97	952	106	644	2,596
Malmöhus > ...	733	517	5,607	1,048	1,415	1,941	11,261
Hallands > ...	58	377	300	395	. 80	466	1,676
Göteborgs och Bohus » ...	1,742	535	8,970	594	1,448	2,399	15,688
Alvsborgs > ...	427	607	438	537	102	1,427	<538
Skaraborgs > ...	190	263	205	426	126	885	2,095
Värmlands > ...	1,744	364	2,242	1,008	481	5,221	11,060
Örebro > ...	915	591	2,207	240	178	1,803	5,934
Västmanlands i ...	764	244	1,521	300	263	1,358	4,450
Kopparbergs > ...	894	576	1,971	548	464	5,302	9,755
Gävleborgs > ...	893	502	3,711	955	1,055	5,549	12,665
Västernorrlands > ...	1,441	842	10,215	480	858	6,659	20,495
Jämtlands > ...	574	455	1,043	539	239	4,490	7,340
Västerbottens > ...	544	615	612	486	149	<678	7,084
Norrbottens » ...	1,660	245	5,150	131	1,043	6,033	14,262
Samma	18,504	10,476	56,791	13,298	15,622	62,134	176,825
	10.5 *	5.9 %	32.1 *	7.6 %	8.8 »	35.1 *	lOO.o %
		48^5 %		16.4 *
			64.9 %

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga D.

Till

Statens Arbetslöshetskommission.

Med ledning av omstående uppgifter och med hänsyn till ortens förhållanden
i övrigt synes den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i avsevärd
omfattning beredes, böra för kommunens vidkommande sättas till
Kr......................................... per dag.

.................................................................... den .................................. 193.....

För...........................................................................arbetslöshetskommitté

Ordf.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga D.

STATENS ARBETSLÖSHETSKOMMISSION stad

Nr d. 17. köping

landskommun

.................................................län

LÖNEUPPGIFTER

för nedanstående arbetsområden, avsedda att ligga till grund för fastställande
ar löneläget iuom kommunen.

Uppgifterna avse förhållandena omkring den ............................ 193.....

Arbetsområde	Antal sysselsatta	Lön vid tidlönsarbete	Genomsnittlig ackordsförtjänst per dag kr.	A n m.1
nor- malt (hög- säsong)	för närva- rande	per timme kr.	per dag kr.
Grov- och annat icke-yrkesarbete vid fabriker och bruk:
(företagets namn) b)....................................................	............
(företagets namn) c)....................................................
(företagets namn)

Grov- och diversearbete: a) i byggnadsarbete..... b) i kommunens tjänst .... c) i allmänhet........ d)



Vägarbete: a) jord- och schaktningsarbete . b) underhållsarbete...... Skogsarbete.......... Flottnings- och sorteringsarbete Dikningsarbete ........ Daglönsarbete i jordbruket (ej fast anställda): I sommar . . . a) i egen kost \ l vinter .... ( sommar . b) i husbondes kost { l vinter

1 I anmärkningskolumnen antecknas, om den uppgivna lönen är fastställd i kollektivavtal. För den händelse annan
arbetstid än 48 timmars arbetsvecka tillämpas, skall uppgift där ävenledes lämnas örn arbetstidens längd pr
dag eller vecka.

Sammandrag av arbetsförtjänsterna vid Arbetslöslietskommissionens arbetsplatser under mars 193U.

		0 r	tens g	r o v a r	a e t a r 1	ö n
	3: —	3:50	4: —	4:50	5: —	5:50	6:-	Samtliga
	Fastställd reservarbetslön för arbetsplats inom motsvarande ortsgrnpp	arbetsplatser
	2:95	3: 45	3: 70	4: —	4: 30	4:70	5:05
Antal arbetsplatser..............	1	9	106	91	24	5	3	239
Reservarbetarnas sammanlagda arbetsförtjänst, kronor ...................	5,263:54	85,246:58	758,425: 60	600,888:13	169,925:88	18,630: 37	26,979:57	1,665,539: 67
Antal utförda dagsverken å 8 timmar.....	1,739	22,119	188,033	135,959	36,537	3,481	5,411	393,370
Medeldagsförtjänst per dagsverke, kronor ....	3: 02	3:85	4:01	4:41	4:65	5: 35	4:99	4: 23
Medeldagsförtjänstens procentuella avvikelse från den fastställda reservarbetslönen, %......	+ 2.4	+ 11.6	+ 8.4	+ 10.3	+ 8.1	+ 13.8	-1.0	+ 9.3

Anmärkning. I ovannämnda sammandrag ingå icke 18 arbeten åt fiottningsföreningar, i vilka arbeten medeldagsförtjänsten uppgick till
Kronor 4: 37, motsvarande ett procentuellt överskott i förhållande till den fastställda reservarbetslönen av 8.7 %.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga E.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga F.

Sammandrag över i gång varande (inkl. tillfälligt nedlagda) stats
kommunala reservarbeten den 1 mars 1933.

Totalkostnad, kronor	Arbetskostnad, kronor	Beräkn. ung. statsbidrag kronor	Ant. man syssel-satta 28/s 1933	Antal kommuner som blivit hjälpta
1,331,820: —	1,090,000: —	327,000: —	486	1
449,500: -	273,150: —	112,390: —	228	8
365,100: —	242,300: -	140,780: —	148	4
615,830: —	476,190: -	257,610: —	290	5
535,153:05	247,302: 75	123,845: —	217	9
1,129,280: —	858,680: —	625,180: —	260	5
133,000: -	98,400: —	42,130: —	30	4
1,484,549: -	1,146,559: —	766,185: -	884	19
279,750: —	204,750: —	112,650: —	255	5
501,350: —	394,730: —	231,720: —	315	11
523,212: —	347.219: —	129,870: —	197	13
820.100: -	529,500: —	257,000: —	380	17
1,169,900: —	710,685: —	431,650: —	280	7
2,094,660: —	1,355,705: —	728,285: —	461	13
913,640: —	574,700: -	272,800: —	551	10
438,998: —	315,996: —	201,750: —	170	11
517,531: —	356,250: —	194,650: —	330	17
1,386,479: -	975,260: —	567,100: —	548	15
390,073: —	280,860: —	115,800: —	171	11
1,351,954: —	1,027,272: —	570,750: -	529	21
1,391,785: —	1,034,231: —	700,900: —	718	17
3,011,734: —	1,956,465: —	1,527,650: -	855	25
478,650: —	365,070: —	260,400: —	321	16
1,359,552: 90	1,104,877: 50	830,550: —	679	17
658,422: —	511,160: —	392.800: —	362	11
23,832,022:95	16,477,812:25	9,921,445: -	1 9,665	292

Stockholms stad . ,

Stockholms

Uppsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Kronobergs

Kalmar

Gotlands

Blekinge

Kristianstads

Malmöhus

Hallands

Göteborgs och Bohus

Älvsborgs

Skaraborgs

Värmlands

Örebro

Västmanlands

Kopparbergs

Gävleborgs

Västernorrlands

Jämtlands

Västerbottens

Norrbottens 1

län

1 Jämlikt Kongl. Maj:ts kungörelse den 22 juni 1928 »ankommer på Kommissionen att bestämma
det högsta antal arbetslösa som vid varje tillfälle får vara anställt vid företag, till vilket statsbidrag
åtnjutes».

Detta av Arbetslöshetskommissionen medgivna antal har sammanlagt utgjort 19,177.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga G,

Antal kommuner, som för arbetslöshetens bekämpande anordnat arbeten,
till vilka statsbidrag icke utgår, samt antal anställda vid dessa kommunala
reservarbeten.

	Kommuner, sorn S8/s 1933 rapporterat arbetslösa anst. vid kommunala reservarbeten	Kommuner, som besvarat A. K:s frågeformulär	Kommuner, som icke besvarat A. K:s fråge-formulär
antal kom- muner	antal anst.	antal kom- muner1	antal anst.	antal kom- muner	antal anst.
	1	799	1	799
(lb	11	169	11	169	—	—
\ st	6	144	6	144	—	—
1 lb	14	343	12	280	2	63
j st	3	149	3	149	—	—
1 lb	20	341	16	279	4	62
\ st	3	69	3	69	—	—
(lb	35	522	32	485	3	37
\ st	4	99	3	57	1	42
1 lb	26	411	24	363	2	48
\ st	7	321	6	295	1	26
1 lb	36	704	30	607	6	97
\ st	4	119	3	97	1	22
1 lb	47	1,128	44	1,001	3	127
\ st	7	185	6	155	1	30
11b	17	125	15	106	2	19
[ Sl l lb	18	448	18	448	_
( st	4	266	3	242	1	24
(ib	57	1,502	52	1,404	5	98
\ st	5	309	5	309	—	—
(lb	81	1,461	77	1,431	4	30
\ st	6	259	5	218	1	41
(lb	16	331	16	331	—	—
\ st	5	257	5	257	—	_
1 lb	18	398	17	341	1	57
i st	3	130	2	112	1	18
1 lb	24	427	23	406	1	21
1 st	4	180	4	180	—	_
(lb	28	283	26	264	2	19
\ st	7	199	7	199	—	_
( lb	44	948	44	948	—	_
\ st	3	294	3	294	—	_
1 ib	14	217	14	217	_	_
\ st	4	91	3	49	1	42
/lb	28	456	26	440	2	16
\ st	4	60	4	60	—	_
( lb	21	657	21	657	—	_
\ st	7	208	6	173	1	35
1 lb	28	955	27	934	1	21
\ st	4	290	4	290	—	_
llb	26	527	23	478	3	49
( st	3	163	3	163	—	_
1 lb	32	621	31	615	1	6
\ st	1	34	1	34	—	_
1 lb	16	435	14	389	2	46
i st	3	243	3	243	—
1 lb	6	230	6	230	_	_
\ st	3	117	3	117	—	—
lil, < st l s:a	663 101 764	13,639 4,985 18,624	619 92 711	12,823 4,705 17,528	44 9 53	816 280 1,096

Län

(lb = landskommuner;
st = städer och köpingar)

Stockholms stad . . .
Stockholms län

Uppsala
Södermanlands
Ostergötlands
Jönköpings
Kronobergs
Kalmar
Gotlands
Blekinge
Kristianstads
Malmöhns
Hallands

Göteborgs och Bohus
Älvsborgs
Skaraborgs
Värmlands
Örebro

Västmanlands
Kopparbergs
Gävleborgs
Västernorrlands
Jämtlands
Västerbottens
Norrbottens

Hela riket •

1 Därav 21 kommuner, som uppgivit sig ej haft några anställda vid kommunala reservarbeten.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga H.

Relationen mellan arbetsförtjänster vid kommunala reservarbeten och
reservarbetslöner i kommuner, där dylika blivit av arbetslöshetskom missionen

fastställda.

		Genomsnittlig arbetsförtjänst per dag om 8 timmar vid
			tidlönsarbete			ackordsarbete
Län			a) fast-	b) arb.-			c) fast-	d) arb.-
		antal	ställd	förtjänst	b i %	antal	ställd	förtjänst
		kom-	reserv-	vid kom.	kom-	reserv-	vid kom.
		muner	arb.-lön	reserv-		maner	arb.-lön	reserv.-
			kr.	arb., kr.			kr.	arb., kr.
Stockholms stad ....		i	5.20	10.40	200.0	i	7.00	12.40	177.1
Stockholm län . .	(lb	3	3.05	8.56	280.7	7	4.12	6.42	155.8
l st	3	3.97	8 83	222.4	1	5.05	9.01	178.4
Uppsala >	lb	2	3.06	6.93	226.5	3	4.09	5.04	123.2
st	3	3.92	6.28	160.2	2	5.31	7.41	139.6
Södermanlands >	(lb	6	2.83	4.89	172.8	7		5.54	147.3
, st	1	3‘76	6.00	159.6	2	5.05	8.50	168.3
Östergötlands >	(lb	3	2.91	4.96	170.4	9	3.89	6.03	155.0
st					2	5.14	7.56	147.1
Jönköpings >	(lb	5	2.69	3.54	131.6	12	3.51	3.76	107.1
st	2	3.58	7''09	198.0	4	4.73	5.73	121.1
Kronobergs »	(lb	9	2.76	3.91	141.7	13	3.73	4.42	118.5
st	2	3.42	6.91	202.0	1	4.30	6.42	149.3
Kalmar »	(lb	15	2.66	2.36	88.7	18	3.57	3.69	103.4
(st	2	3.39	6.67	196.8	1	5.05	7.70	152.5
Gotlands >	eib	_	_	_	_	2	3.81	4.00	105.0

Blekinge >	ib	5	2.76	3.73	135.1	9	3.66	3.41	93.2
lat	2	3.71	7.60	204.9	2	4.53	4.00	88.3
Kristianstads >	(lb st	10 1	2.97 3.76	3.82 4.00	128.6 106.4	18 2	3.82 5.03	3.95 3.93	103.4 78.1
Malmöhus >	lb	4	3.23	5.95	184.2	12	3.96	4.11	103.8
st	3	4.27	9.08	212.6	3	5.69	12.01	211.1
Hallands »	lb st	3	3.85	8.22	213.5	4 3	3.63 4.86	2.82 7.34	77.7 151.1
Göteborgs o. Bohus >	lb	5	3.17	6.17	195.0	4	4.18	5.37	128.5
st	2	4.47	9.47	211.9	1	6.10	11.60	190.2
Älvsborgs >	lb	7	3.00	5.62	187.3	4	4.05	6.62	163.5
st	3	3.71	8.00	215.6	3	4.97	8.48	170.6
Skaraborgs »	lb	1	2.56	2.80	109.4	8	3.23	3.15	97.5
st	3	3.36	4.23	125.9	4	4.63	5.22	112.7
Värmlands >	lb	15	2.93	5.40	184.3	22	3.96	4.80	121.2
st	3	3.80	8.38	220.5	2	5.24	9.40	179.4
Örebro >	lb	3	2.95	4.84	164.1	5	4.05	3.89	96.0
st	3	3.18	5.39	169.5	3	4.28	5.57	130.1
Västmanlands > <	lb st	5 1	2.71 3.52	3.48 8.00	128.4 227.3	14 1	3.61 4.70	3.82 3.50	105.8 74.5
Kopparbergs > <	lb	8	3.07	4.57	148.9	12	4.19	5.42	129.4
st	3	3.66	7.64	208.7	2	4.94	8.16	165.2
Gävleborgs > -	lb	3	3.12	5.44	174.4	18	4.00	4.36	109.0
st	2	3.67	10.00	272.5	3	5.04	7.80	154.8
Västernorrlands >	lb st	7 1	3.33 4.00	6.17 6.00	185.3 150.0	19 2	4.24 5.00	5.37 6.21	126.7 124.2
Jämtlands > \	lb	3	2.88	3.92	136.1	18	4.08	4.02	98.5
st	1	4.32	5.20	120.4	1	5.75	7.38	128.3
Västerbottens » -J	Ib st	3 2	3.43 3.7 6	3.44 8.23	100.3 218.9	11 2	3.98 5.05	4.64 5.81	116.6 115.0
Norrbottens > >	lb	4	2.96	4.60	155.4	5	4.00	5.11	127.8
st	1	3.52	8.55	242.9	3	5.00	6.45	129.0
	lb	128	2.95	4.69	159.0	254	3.92	4.57	116.6
Hela riket ■!	8t	48	4.15	8.74	210.6	51	5.55	9.29	167.4
1	s:a	174	3.62	7.io	196.1	305	4.56	6.26	137 3

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga I.

Av socialstyrelsen meddelade uppgifter rörande lantarbetar skogsarbetarlöner.

1 2

och

Län och hushållnings sällskaps-områden	Lantarbetare (tillfälliga mani. daglönare i egen kost)	Skogs-arbetare (medel-förtjänst i kr. dag för huggare, vintern 1932/33)
som	mar	v i E	ter
daglön enligt kollektiv-avtal, kr.1	uppgiven daglön, kr., sommaren 1932	daglön enligt kollektiv-avtal, kr.1	uppgiven daglön, kr., vintern 1932/33
Stockholms........	* 4.40	4.46	2 3.52	3.40	3.75
Uppsala.........	2 4.40	4.46	2 3.52	3.56	4.13
Södermanlands......	4.40	4.30	3.52	3.27	3.88
Östergötlands.......	4.40	4.37	3.52	3.65	3.64
Jönköpings........	—	4.28	—	3.38	3.50
Kronobergs........	—	4.00	—	3.25	3.64
Kalmar.........	4.40	4.25	3.52	3.46	3.55
> norra......	—	4.25	—	3.50
> södra ......	—	4.25	—	3.42
Gotlands........	—	4.23	—	3.18	3.50
Blekinge.........	—	4.15	—	3.37	4.00
Kristianstads.......	4.40	4.45	3.52	3.59	3.50
Malmöhus........	4.40	4.60	3.52	3.43	3.26
Hallands.........	4.40	3.67	3.52	3.00	3.75
Göteborgs o. Bohus ....	—	4.08	—	3.37	4.38
Älvsborgs ........	4.40	4.28	3.52	3.36	3.75
> norra.....	—	4.32	—	3.36
> södra .....	—	4.25	—	3.34
Skaraborgs........	4.40	4.21	3.52	2.93	3.56
Värmlands........		4.56		3.69	4.42
Örebro..........	4.40	4.38	3.52	3.84	4.11
Västmanlands ......	2 4.40	4.45	2 3.52	3.37	4.42
Kopparbergs.......		5.20		4.67	5.11
Gävleborgs........		5.39		4.67	4.70
Västernorrlands......	—	5.46	—	4.11	4.64
Jämtlands........	—	5.10	—	4.30	4.28
Västerbottens.......	—	5.45	—	4.38	4.82
Norrbottens.......	—	5.94	—	4.63	4.79
Hela riket	\| 4.42	\| 347	4.39

1 Fr. o. m. 1 januari 1933.

2 Hob arbetsgivare, som tillämpa timlönsystem säsom huvndlönoform för regelbundet sysselsatta
egentliga jordbruksarbetare (bruksegendomar), är timlönen i Stockholms och Uppsala län 47
öre, i Västmanlands län 48 öre, motsvarande en sommardaglön av kr. 4.70 resp. 4.80 och en vinterdaglön
av 3.76 resp. 3.84.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga K.

Utdrag av sammanställning av socialstyrelsen ur tillgängliga uppgifter
rörande löner för anläggnings-, husbyggnads- och kommunalarbetare.

Län	Anläggnir Vägnnderhålls- arbetare	gsarbetare Väg- och vatten-byggnadsarbetare	Husbyggnads- arbetare	Kommunal- arbetare
grov- are, tidlön per timme kr..	grovarb., genom- snittlig tim- förtjänst kr.	grov- arb., tidion per timme kr.	grov- o. yrkesarb., genom-snittlig timför-tjänst kr.	grov- arb., tidion per timme kr.	grov- o. yrkesarb., genom-snittlig timför-tjänst kr.	grov- arb., tidion per timme kr.	grov- o. yrkesarb., genom-snittlig timför-tjänst kr.
Stockholms stad				1.45		1.45	2.73	1.30	2.16
Stockholms	län	0.84	0.91	1.12	—	1.32	—	1.23	—
Uppsala	>	0.73	0.80	1.06	—	1.21	—	1.04	—
Södermanlands	>	0.72	0.76	1.06	—	1.12	—	1-02	—
Östergötlands	>	0.75	0.77	0.96	—	1.13	—	0.92	—
Jönköpings	>	0.76	0.77	0.86	—	0.97	—	0.92	—
Kronobergs	>	0.73	0.84	0.78	—	0.89	—	0.95	—
Kalmar	>	0.66	0.68	0.86	—	0.92	—	0.86	—
Gotlands	>	0.72	0.83	—	—	1.16	—	0.96	—
Blekinge	>	0.65	0.74	0.85	—	0.94	—	0.85	—
Kristianstads	>	0.72	0.79	0.72	—	0.97	—	0.98	—
Malmöhus	>	0.73	0.74	0.85	—	1.11	—	1.07	—
Hallands	>	0.71	0.75	0.81	—	1.08	—	0.98	—
Göteborgs o. Bohus	>	0.74	0.76	0.92	—	1.19	—	1.12	—
Alvsborgs	>	0.78	0.79	0.85	—	1.12	—	0.98	—
Skaraborgs	>	0.66	0.72	0.85	—	1.01	—	0.93	—
Värmlands	>	0.74	0.78	0.87	—	1.08	—	1.01	—
Örebro	>	0.68	0.77	0.91	—	1.11	—	1.07	—
Västmanlands	»	0.71	0.73	1.05	—	1.20	—	0.94	—
Kopparbergs	>	0.72	0.82	0.91	—	1.16	—	0.98	—
Gävleborgs	>	0.78	0.82	1.06	—	1.26	—	1.08	—
Västernorrlands	>	0.72	0.81	1.20	—	1.30	—	1.06	—
Jämtlands	>	0.67	0.74	1.07	—	1.24	—	1.15	—
Västerbottens	>	0.64	0.71	1.15	—	1.16	—	1.03	—
Norrbottens	>	0.79	0.87	1.14	—	1.23	—	1.18	—

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga L.

Till Riksdagens särskilda utskott.

Sedan utskottet den 28 nästlidna april hemställt om utförande genom Statens
Arbetslöshetskommission av vissa under § 125 i utskottets protokoll angivna
utredningar avseende budgetåret 1933/1934, får Kommissionen anföra
följande.

I. Det beräknade antalet hjälpsökande arbetslösa.

Kommissionen har tidigare, såsom meddelas i proposition nr 216, sid. 26—
30, uppskattat antalet hjälpsökande arbetslösa under budgetåret 1933/1934
till i genomsnitt 150,000 personer. Sedan denna till sin natur helt approximativa
uppskattning verkställdes, hava icke inträffat några sådana förskjutningar
på arbetsmarknaden, som enligt Kommissionens mening kunde vara
ägnade att föranleda ändring. Det sålunda för hela budgetåret beräknade medeltalet
av 150,000 har antagits komma att under de olika kvartalen fördela
sig på följande sätt:

3 kv. 1933 ....... 130,000 1 kv. 1934 ....... 180,000

4 » » ....... 160,000 2 » » ....... 130,000

II. Den erforderliga hjälpverksamhetens beräknade omfattning.

Med utgångspunkt från att, såsom remissprotokollet synes förutsätta, hjälpverksamheten
skulle bedrivas huvudsakligen efter hittillsvarande grunder, lärer
i den föreliggande situationen en arbetslöshet av sålunda uppskattad storlek
komma att påkalla hjälpåtgärder av den art och omfattning, som angivas
i följande tablå.

Tablå 1.

Statliga

reserv-

arbeten

Stats-

kommunala

reserv-

arbeten

Statlig

understöds-

verksamhet

Kommu-nala reserv-arbeten

Kommu-nal under-stödsverk-samhet

Summa

hjälpta

1933:

3 kvartalet.......

4 > .......

25,000

20,000

30.000

40.000

10,000

5,000

10,000

90,000

105,000

1934:

1 kvartalet.......

2 > .......

20,000

25,000

15.000

20.000

55.000

20.000

10,000

5,000

110,000

80,000

Kommissionen beräknar vidare, att vid anordnandet av offentliga arbeten
av nu angiven omfattning skola på indirekt väg — genom körslor, beställningar
hos industrien o. s. v. — beredas arbetstillfällen för ytterligare i
genomsnitt c:a 10,000 personer.

Vid de gjorda beräkningarna bar Kommissionen utgått från, att staten i
sin ekonomiska medverkan vid hjälpåtgärderna visserligen finge sträcka sig
proportionsvis något längre än vad hittills i allmänhet varit fallet, men ansett
att en hjälpverksamhet av den angivna omfattningen — och, vad angår
kontant understödsverksamhet, i större omfattning —■ kan bringas till stånd

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 11 sami. Nr 27- *6

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga L.

utan ett frångående av grunderna för ifrågavarande statliga medverkan.
Därest för kommuner väsentligt gynnsammare grunder fastställdes beträffande
beräknandet av statsbidrag till statskommunala arbeten, torde sådana
arbeten kunna komma till utförande i sådan omfattning, att vid dem kunde
beredas arbetstillfällen för flera arbetslösa än i det föregående antagits.

IIL Statens kostnader.

Kostnaderna för statsverket för en hjälpverksamhet, sådan som i föregående
tablån beräknats, torde kunna anslås till följande belopp:

Tablå 2.

		Statliga reserv- arbeten	Stats- kommnuala reservarbeten	Statlig understöds- verksambet	Summa
		kr.	kr.	kr.	[
3 kvartalet . . 4 »	1933:	13,125,000 13,125,000	4,500,000 4,500,000	4.680,000 6^240,000	22.305.000 23.865.000
1 kvartalet . 2 »	1934:	10.500.000 13.125.000	3.375.000 4.500.000	8.580.000 3.120.000	22.455.000 20.745.000
	Samma kronor	49,875,000	16,875,000	22,620,000	89,370.000

Slutligen må nämnas, att i de gjorda kostnadsberäkningarna icke upptagits
kostnaderna för kurser, hyreshjälp och medelsreserv.

Stockholm den 8 maj 1933.

På Arbetslöshetskommissionens vägnar:

GUNNAR HUSS.

G. H. Nordström.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga M.

P. M.

angående återverkningarna på statens kostnader för arbetslöshetshjälpen
av vissa ifrågasatta ändringar av reservarbetslöner och statsbidrag.

I skrivelse den 31 maj 1933 har riksdagens särskilda utskott anhållit att
från Arbetslöshetskommissionen, med utgångspunkt från inom utskottet fattat
preliminärt beslut i lönefrågan (punkt 8 i till skrivelsen bilagd p. m.
rörande kris frågorna), erhålla beräkningar i vissa särskilt angivna hänseenden.
Sedermera ha genom utskottets generalsekreterare infordrats beräkningar
beträffande ett inom utskottet framfört alternativt förslag i lönefrågan.
De sålunda infordrade uppgifterna meddelas i det följande punktvis.

Inledningsvis torde böra anföras, att kommissionen vid beräkning av stegringen
av statens faktiska kostnader till följd av ändrade reservarbetslöner
ansett sig böra utgå ifrån att kostnadsökningen endast drabbar löneposten.
Vid beräkning av de stegrade lönekostnaderna har man räknat med den i
tabell 1 angivna procentuella skillnaden för varje lönegrupp mellan hittills
tillämpade reservarbetslön och den ifrågasatta högre lönen. Därvid har såsom
alternativ A betecknats en höjning av reservarbetslönerna överlag upp
till grovarbetarlönernas nivå; i alternativ B har räknats med att reservarbetslönerna
inom de tre lägsta lönegrupperna sättas i nivå med grovarbetarlönerna
och i de följande tio högre grupperna understiga grovarbetarlönerna med en
viss aritmetiskt växande procentsats, vilken är 2 % i den första gruppen,
4 % i nästa o. s. v. för att i högsta gruppen utgöra 20 %.

Tabell 1. Reservarbetslönerna enligt olika alternativ.

Grovarbetarlön	Reservarbetslön	Höjningens storlek
Nuvaran- de	Alt. A	Alt. B	Absolnta tal	I	%
Alt. A	Alt. B	Alt. A	Alt. B
3:-........	2: 95	3		3: —	0.05	0.05	1.7	1.7
3:50........	3:45	3	50	3: 50	0.06	0.05	1.4	1.4
4:—........	3: 70	4	—	4: —	0.30	0.30	8.1	8.1
4:50........	4: —	4	50	4:41	0.50	0.41	12.5	10.3
5:—........	4:30	5	—	4:80	0.70	0.50	16.3	11.6
5:50........	4: 70	5	50	5: 17	0.80	0.47	17.0	10.0
6:—........	5: 05	6	—	5: 52	0.96	0.47	18.8	9.3
6:50........	5: 40	6	50	5:85	1.10	0.45	20.4	8.3
7: —........	5: 75	7	—	6:16	1.25	0.41	21.7	7.1
7:50........	6: 10	7	50	G: 45	1.40	0.35	22.9	5.7
8:—........	6: 40	8	—	6: 72	1.60	0.32	25.0	5.0
8:50........	6:75	8	50	6: 97	1.75	0.22	25.9	3.3
9:—........	7: —	9	—	7:20	2.—	0.20	48.6	2.9

1) Första frågan i de av särskilda utskottet begärda uppgifterna avser
det ungefärliga belopp, varmed statens faktiska kostnader under tiden oktober
1932—april 1933 skulle ha stegrats, därest reservarbetslönerna då varit

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga M.

bestämda till vissa högre belopp än de nu utgående. Vid besvarandet skulle
hänsyn även tagas till kostnaderna för ortstillägg; av praktiska skäl upptages
emellertid frågan örn ortstilläggets storlek till behandling för sig i slutet
av denna punkt.

På grund av redovisningssvårigheter måste besvarandet av frågan om stegringen
av statens faktiska kostnader för statliga och statskommunala reservarbeten
begränsas till månaderna oktober 1932—mars 1938, d. v. s. med uteslutande
av april månad d. å.; genom denna begränsning erhåller man en bild
av de beräknade förskjutningarna under en sexmånadersperiod avseende vinterhalvåret
1932/1933.

Lönekostnaderna vid statliga reservarbeten under nämnda period samt den
beräknade ökningen av dessa kostnader, därest de förut angivna löneskalorna
alternativ A och B hade vunnit tillämpning, framgå av tabell 2. Vid alter Tabell

2. Lönekostnaderna vid de statliga reservarbetena inom olika lönegrupper
under perioden oktober 1932—mars 1933 samt den beräknade ökningen vid tillämpning

av löneskalorna Alt. A och B.

Lönegrupp	LönekostDad	Ökning Alt. A.	enligt Alt. B.
2: 95..............	5,263: 54	88: 95	88: 95
3: 45..............	658,951:16	9,488: 90	9,488: 90
3: 70..............	3,450,130: 69	279,805: 59	279,805: *9
4: —..............	3,531,153:65	441,394: 20	363,708: 82
4: 30..............	802,921:67	130,635: 34	93,138: 91
4: 70..............	106,739: 18	18,166: 99	10,673: 92
5: 05..............	128,507: 33	24,172: 22	11,951: 18
5: 40..............	7,426: 41	1,512: 76	616:39
5: 75..............	3,988: 63	866: 73	283: 19
Summa	8,695,082:26	906,131:68	769,755:85
Ökning i %...........	—	10.4	8.9

nativ A skulle lönekostnaden ha ökats med 906,132 kronor, motsvarande en
höjning med 10.4 %. Då de statliga reservarbetena i huvudsak varit förlagda
till jordbruks- och skogsbygder med en reservarbetslön av f. n. 3:70
och 4: —- kronor, i vilka lönegrupper avvikelserna mellan alternativ A och B
äro inga eller obetydliga, skulle tillämpning av löneskala B ha givit en i
det närmaste lika stor ökning av lönekostnaderna. Höjningen enligt alternativ
B skulle lia blivit 769,756 kronor eller 8.9 %.

Lönekostnaderna vid statskommunala reservarbeten under samma tid — oktober
1932—mars 1933 — framgå av tabell 3, därvid särskilt angivits den andel,
som fallit på staten. Då tiden icke medgivit en genomgång av samtliga redovisningar
och utanordningar vid statskommunala arbeten för den angivna sexmånadersperioden,
lia lönekostnaderna för hela perioden uppdelats på de olika
lönegrupperna med ledning av en för januari månad gjord detaljundersökning
rörande ifrågavarande arbetens fördelning på lönegrupper. Att döma av gjorda
kontrollundersökningar kan fördelningen under januari anses i stort sett typisk
för hela sexmånadersperioden. Med utgångspunkt från det konstaterade
genomsnittliga statsbidraget av 60 % på lönekostnaden har man därefter uträknat
statens andel.

Den genomsnittliga ökningen av lönekostnaderna skulle vid tillämpning av
alternativ A ha utgjort 17.6 % och vid alternativ B 8.8 %. Konstruktionen av de

Särskilda, utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga M. 85

olika skalorna samt arbetenas förläggning i stor utsträckning till orter med
högre löner förklara den avsevärt större ökningen jämlikt skala A. I absoluta
tal skulle ökningen av statens andel ha utgjort 532,486 kronor enligt alternativ
A och 266,373 kronor enligt alternativ B. Vid ett bedömande av de
faktiska återverkningarna på statens kostnader vid tillämpning av en högre
löneskala torde man få räkna med att denna skala säkerligen skulle ha ökat
antalet kommunala arbetsföretag, för vilka statsbidrag sökts och erhållits, i orter
inom de högre lönegrupperna.

ökningarna av kommunernas andel av lönekostnaderna kunna även framräknas
ur tabell 3 och skulle ha utgjort 354,990 kronor enligt alternativ A och
177,581 kronor enligt alternativ B.

Tabell 3. Lönekostnaderna rid stntskoinmunala reservarbeten i olika lönegrupper
under perioden oktober 1932—mars 1933 saint den beräknade ökningen vid tillämpning

av löneskalorna Alt. A och B.

Lönegrupp	Lönekostnad	Ökning Alt. A.	enligt Alt. B.
	I.	Totala lönekostnaden.
2: 95..............	—	—	_
3: 45..............	32,251:92	451: 53	451: 53
3: 70..............	318,991: 60	25,838:32	25,838: 32
4: -..............	1,047,179: 38	130,897: 41	107,859: 47
4: 30..............	529,636: 92	86,330: 82	61,437: 88
4: 70..............	436,408: 73	74,189: 48	43,640: 87
5: 05..............	965,037: 78	181,427:10	89,748:51
5: 40..............	1,020,470: 76	208,176: 02	84,699:07
5:75..............	211,653:19	45,928: 74	15,027:38
6:10..............	—	—	—
6: 40..............	66,519: 58	16,629: 90	3,325: 98
6: 75..............	—	—	—
7: 00..............	411,211:92	117,606: 61	11,925:15
Summa	5.039.361: 78	887,475:93	443,954:16
Ökning i %...........	—	17.6	8.8
	II. Statens andel av lönekostnaden.
2: 95..............	- .	—	_
3:45..............	19,351: 15	270: 92	270: 92
3: 70..............	191,394: 96	15,502: 99	15,502: 99
4: -............	628,307: 63	78,538: 45	64,715: 68
4: 30..............	317,782:15	51,798: 49	36,862: 73
4: 70..............	261,845: 24	44,513: 69	26,184: 52
5:05..............	579,022: 67	108,856: 26	53,849: 11
5: 40..............	612,282: 46	124,905 61	50,819: 44
5: 75..............	126,991: 91	27,557: 24	9,016: 43
6:10..............	—	—	—
6: 40..............	39,911:75	9.977: 94	1,995: 59
6: 75..............	—	—	—
7: -..............	246,727:15	70,563: 97	7,155: 09
Summa	3,023,617: 07	532.485:56	266,372: 50
Ökning i %...........	—	17.6	8.8

I fråga örn kostnaderna för ortstillägg vid statliga reservarbeten under ovan
angivna utgångspunkter kan meddelas, att medan ortstilläggen under tiden

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga M.

oktober 1932—mars 1933 belöpt sig till 126,738 kronor, skulle ökningen enligt
alternativ A uppgå till 62,812 kronor och enligt alternativ B till 7,756
kronor. Större delen av denna kostnadsökning skulle falla på kommunerna. För
statens del skulle ökningen ha utgjort 10,175 kronor enligt alternativ A och
3,995 enligt alternativ B.

2) I fråga nummer två har utskottet anhållit örn uppgift å ökningen av statens
kostnad per arbetsdag vid statskommunala arbeten, därest statsbidraget
komme att i genomsnitt uppgå till a) 50 %, b) 66.7 % och c) 75 % av totala kostnaden,
beräknad med utgångspunkt från de föreslagna lönealternativen A och B.

Vid besvarandet av denna fråga har kommissionen använt tvenne alternativa
beräkningsgrunder.

2: I. Enligt en undersökning rörande de beräknade total- och lönekostnaderna
för ej slutförda statskommunala reservarbeten den 1 mars 1933 utgjorde
totalkostnaderna 23,332,000 kronor och lönekostnaderna 16,477,000 kronor. Av
sistnämnda belopp torde enligt nuvarande normer statsbidraget kunna beräknas
utgå med 9,921,000 kronor. Jämlikt tabell 3 komme den genomsnittliga löneökningen
vid hithörande arbeten att uppgå till 17.6 % vid tillämpning av lönealternativ
A och till 8.8 % vid alternativ B. En beräkning enligt utskottets
begäran skulle giva följande siffror:

Alt. A. Alt. B.

Lönekostnader.............Kr. 19,377,000 Kr. 17,927,000

Totalkostnader.............» 26,122,000 » 24,782,000

Statens kostnader vid bidrag på totalkostnaden
med

a) 50 /...............

b) 66.7 %..............

c) 75 %...............

ökningen av statens kostnader skulle sålunda
utgöra vid

a) 50 °/...............

b) 66.7 %..............

c) 75»/...............

Kr. 13,061,000
» 17,423,000
» 19,591,000

31.6 %

75.6 /
97.4 °/o

Kr. 12,391,000
» 16,530,000
» 18,587,000

24.9 %
66.6 •/•
87.4 %

Under år 1932 utgjorde medeldagsförtjänsten på de statskommunala arbetena
4.81 kronor. Vid denna medelförtjänst beräknas statens andel i dagsverkskostnaden
utgöra 2.90 kronor. Med tillämpning av de föreslagna normerna
skulle kostnaderna per arbetsdag bliva följande:

Statens kostnader per arbetsdag vid ett
bidrag på totalkostnaden med

a) 50 7..................Kr.

b) 66.7 •/.................»

c) 75 /.................»

Ökningen av statens kostnader per arbetsdag
skulle utgöra vid

a) 50 %..........•......Kr.

b) 66.7 y. ■...........»

c) 75 %.................»

Alt. A.		Alt. B
3.80	Kr.	3.60
5.10		4.80
5.70		5.45

	Kr.	0.70
2.20		1.90
2.80		2.55

Med nuvarande grunder för statens bidrag till statskommunala arbeten torde
man kunna räkna med att kommunerna vid valet av arbeten i första hand uttagit
relativt arbetskrävande arbetsföretag. Genom den föreslagna ändringen

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga M.

att låta statsbidrag utgå på totalkostnaden torde valet i större utsträckning
än hittills komma att gälla mera materialkrävande och därigenom relativt mera
kostsamma arbeten. Då därtill kommer, att de statskommunala arbetena huvudsakligen
komma till utförande i städer och andra mera tättbebyggda samhällen,
där lönenivån ligger högre, och dessa samhällen i ökad omfattning torde
kunna förväntas bedriva statskommunala arbeten, synes även ur denna synpunkt
en stegring av kostnaderna per arbetsdag vara att emotse.

2: II. Hur utvecklingen i riktning mot mera materialkrävande arbeten kan
komma att påverka statens kostnader exemplifieras av en undersökning enligt
samma grunder som i det föregående alternativet men med utgångspunkt fran
de under innevarande års tre första månader beviljade statskommunala arbetena.
Medan materialkostnaderna i förra fallet stannade vid^ 30 % av totalkostnaderna,
utgjorde de för de nytillkomna arbetena 45 °/°. Då denna inriktning
av kommunernas urval av statskommunala arbeten till icke ringa del torde få
tillskrivas förhoppningen, att kommunerna — i enlighet med vad som meddelats
i pressen — för framtiden även skulle få tillgodoräkna sig visst statsbidrag
på materialkostnaderna, och då denna tendens vid urvalet torde få ökad styrka
genom ett beslut i dylik riktning, har här nedan verkställts en undersökning
jämväl under förutsättning att materialkostnaderna uppginge till 45 %. Vid
de av kommissionen under januari—mars 1933 beviljade statskommunala arbetena
utgjorde sålunda totalkostnaderna 10,412,000 kronor och lönekostnaderna

5,704,000 kronor. Av sistnämnda belopp torde enligt nuvarande normer statsbidraget
kunna beräknas utgå med 3,422,000 kronor. Vid tillämpning av lönealternativ
A — 17.6 % höjning av lönekostnaderna — och alternativ B — 8.8 %
höjning — skulle en beräkning enligt utskottets begäran giva följande siffror:

Lönekostnader.............Kr.

Totalkostnader.............*

Statens kostnader vid bidrag på totalkostnaden
med

a) 50 %...............Kr.

b) 66.7 •/».............*

c) 75 io...............»

ökningen av statens kostnader skulle sålunda
utgöra vid

a) 50 /...............

b) 66.7 %..............

c) 75%;...............

Alt. A.		Alt. B.
6,708,000	Kr.	6,206,000
11,416,000		10,914,000
5,708,000	Kr.	5,457,000
7,614,000		7,280,000
8,562,000		8,180,000
66.8 %		59.5 %
122.5 %		112.7 %
150.2 %		139.2 %

Statens kostnader per arbetsdag vid ett

bidrag på totalkostnaden med „

ö r lii A Alf R

a) 50 %..................Kr. 4.85 Kr. 4.60

b) 66.7 %.................» 6.45 » 6.15

c) 75 %..................» 7.25 » 6.95

Ökningen av statens kostnader per arbetsdag skulle
utgöra vid

a) 50 »/...................Kr. 1.95 ■ Kr. 1.70

b) 66.7 % . . ■..............» 3.55 » 3.25

c) 75 %..................» 4.35 > 4.05

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga M.

3) Såsom svar å punkt 3 i utskottets skrivelse meddelas här nedan följande
siffror ^för statens kostnader för arbetslöshetskommissionens verksamhet under
budgetåret 1933/1934 enligt olika alternativ (i till miljoner kronor avrundade
belopp). Det av kommissionen i skrivelse den 8 maj 1933 angivna beloppet
utgjorde 89,370,000 kronor.

I. Statens kostnader vid arbetsstyrkor på statliga och statskommunala reservarbeten
enligt skrivelse den s/5 1933.

Enligt lönealternativ
(Se tabell I)

O) Oförändrade grunder vid statskommunala arbeten

(statsbidrag på lönekostnaden).......96 mill. kr. 94 mill. kr.

T) Statsbidrag på totalkostnaden vid statskommunala
arbeten

Vid arbeten med 30 % i materialkostnader
(se pkt 2:1) och ett statsbidrag på
totalkostnaden av

a) 50 %................

b) 66 7 %...............

c) 75 %................

Vid arbeten med 45 % i materialkostnader
(se pkt 2: II) och ett statsbidrag på
totalkostnaden av

a) 50 %................

b) 66.7 /...............

c) 75 %................

97 » » 96 » »

104 * » 103 » >

108 * » 107 » >

103 » » 101 »

112 » » 110 >

116 > » 114

II. Statens kostnader vid arbetsstyrkor, som vid de statliga reservarbetena
minskats med 5,000 man och vid de statskommunala arbetena ökats med 5,000
man i jämförelse med skr. den s/5 1933.

Enligt lönealternativ
(Se Tabell I)

O) Oförändrade grunder vid statskommunala arbeten

(statsbidrag på lönekostnaden).......89 mill. kr. 85 mill. kr.

T) Statsbidrag på totalkostnaden vid statskommunala
arbeten

Vid arbeten med 30 % i materialkostnader
(se pkt 2:1) och ett statsbidrag på
totalkostnaden av

a) 50 %................

b) 66-7 %...............

c) 75*................

Vid arbeten med 45 % i materialkostnader
(se pkt 2: II) och ett statsbidrag på
totalkostnaden av

a) 50 % ................

b) 66.7 %...............

c) 75%................

92 » » 91 » »

101 * > 99 » »

105 » » 104 » »

99 » > 97 » >

110 » > 108 » »

116 j » 113 » >

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga M.

4) Beträffande det belopp, som kan beräknas komma att av hittillsvarande
anslag återstå vid innevarande budgetårs utgång, torde någon ändring i tidigare
meddelade beräkningar icke behöva ske. Man torde således kunna räkna med att
kr. 22,000,000: — bliva disponibla för nästa budgetår. Behovet av medelsreserv
för nästa budgetår torde böra anges till kr. 5,000,000: —, oberoende av vilken
av de alternativa beräkningsgrunderna, som må vinna tillämpning. Med hänsyn
till ovannämnda siffror för behållning och medelsreserv torde respektive
under punkt 8 beräknade kostnadssummor kunna vid anslagets bestämmande
reduceras med kr. 17,000,000:—.

Stockholm den 9 juni 1933.

STATENS ARBETSLÖSHETSKOMMISSION.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga M.

Bil. till bilaga M.

Tablå över antalet kommuner länsvis i olika grorarbetarlönegrupper enligt av Arbetslöshetskommissionen
gjord fördelning.

Län	Antal kommuner med en grovarbetarlön av:	Summa kom- maner
9:-	8:50	8: —	7:50	7: —	6:50	6: —	5:50	5: —	4:50j4: —	3:50	3:-
Stockholms stad															i
>	län . .	—	—	4	—	2	—	2	—	2	11	11	—	—	32
Uppsala	> . .	—	—	—	—	—	1	1	1	1	4	1	1	_	10
Södermanlands	>	—	—	—	—	--	—	3	2	—	1	17	_	_	23
Östergötlanda	S . .	—	—	—	—	—	2	3	—	5	4	16	—	1	31
Jönköpings	T> . .							3	2	1	3	6	12	—	27
Kronobergs	>								1	2	1	18	9	4	35
Kalmar	»	—	—	—	—	—	1	2	—	3	3	23	13	4	49
Gotlands	>	—	—	—	—	—	_	_	1	_	6	_	4	2	13
Blekinge	>	—	—	—	—	—	1	1	—	2	1	26	7	_	38
Kristianstads	> . .							1	2	2	5	14	6	_	30
Malmöhus	>	—	—	—	—	1	4	__	4	3	8	15	3	1	39
Hallands	k . .	—	—	—	—	—	1	1	3	—	_	6	1	_	12
Göteb. o. Bohus	> . .	—	—	—	1	—	1	5	—	18	5	3	3	—	36
Alvsborgs	>	—	—	—	—	—	1	3	2	6	4	15	1	2	34
Skaraborgs	»								3	3	1	9	8	3	27
Värmlands	> . .	—	—	—	—	—	1	1	1	4	30	22	3	—	62
Örebro	> . .	—	—	—	—	1	—	—	—	7	8	10	1	1	28
Västmanlands	>	—	—	—	—	i	—	—	3	1	8	18	6	2	39
Gävleborgs	>	—	—	—	—	—	1	2	3	10	16	13	—	—	45
Kopparbergs	> . .							1	5	12	16	3	_	—	37
Västernorrlands	> . .	—	—	—	—	1	1	—	11	15	23	7	_	_	58
Jämtlands	> . .	—	—	—	—	1	—	—	2	9	17	12	_	_	41
Västerbottens	> . .							2	2	1	15	2	_	_	22
Norrbottens			—	1	—	—	2	1	1	1	25	—	—	—	31
Summa kommuner i re-
spektive lönegrupper	1	—	0	1	7	17	32	49	108	215	267	78	20	800

Stockholm den 3 juni 1933.

Bilaga X.

Sammanställning av gällande bestämmelser angående
reservarbeten och kontantunderstöds verksamhet samt
vissa ändringsförslag i samma hänseenden.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

Propositionen nr 216.

1 KAP.

Om bidrag till understödsverksamhet.

Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Har av medel, som för ändamålet
ställts till förfogande av kommun eller
landsting, understöd jämlikt de i
denna kungörelse innefattade bestämmelser
tilldelats arbetslös person, må
vederbörande kommun eller landsting,
i de fall och under de förutsättningar,
som nedan angivas, åtnjuta
bidrag av statsmedel till sålunda utgivet
understöd.

§ 2-

Statsbidrag må utgå allenast till
understöd at inom landet bosatt svensk
medborgare jämte hans familj under
förutsättning, att han

1) fyllt 15 år;

2) är arbetsför inom sitt yrke;

3) icke under de senaste sex månaderna,
innan ansökan om* understöd
gjorts, åtnjutit understöd av fattigvården,
dock att statsbidrag må kunna
utgå jämväl till sökande, som under
angivna tid åtnjutit sådant understöd,
därest detsamma endast varit
tillfälligt eller utgått i anledning av
sökandens eller hans familjemedlemmars
sjukdom, så ock i undantagsfall
till sökande, som uppenbarligen sökt
att efter bästa förmåga försörja sig
och de sina, men till följd av särskilt
betungande försörjningsplikt nödgats
för familjens uppehälle mottaga understöd
av fattigvården;

4) hos organ för offentlig arbetsförmedling
sökt, men ej erhållit arbete;
samt

5) på grund av oförvållad arbetslöshet,
som varat minst 6 arbetsdagar
efter det ansökan örn understöd gjorts,
befunnits vara i behov därav.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Beslutar kommun att anvisa medel
för att jämlikt de i denna kungörelse
innefattade bestämmelserna tilldela
arbetslösa i kommunen understöd, må
kommunen i de fall och under de förutsättningar,
som nedan angivas, härtill
åtnjuta bidrag av statsmedel.

(Jfr dep.ch:s uttalande s. 13—14.)

2 §•

Statsbidrag må utgå till understöd,
som efter därom gjord ansökan utgår
till arbetslös person, under förutsättning
att han

1) är svensk medborgare, dock att
bidrag må utgå jämväl till understöd
åt utländsk medborgare, såvida han
tillhör stat, med vilken överenskommelse
träffats om ömsesidighet beträffande
hjälpåtgärder vid arbetslöshet;

2) fyllt sexton år;

3) är arbetsför och i övrigt oförhindrad
att åtaga sig arbete;

4) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen
anmält sig såsom
arbetssökande;

5) icke i anledning av arbetslöshet
åtnjuter fattigvård för sig eller sin familj
av annat slag än som avses i
50 § 2 mom. i lagen örn fattigvården
eller, då fråga är örn fattigvård för
någon, i förhållande till vilken han är
att anse såsom familjeförsörjare, utgöres
av vård å sjukvårdsanstalt;
samt

6) på grund av arbetslöshet, som
varat minst sex arbetsdagar efter det
ansökan örn understöd gjorts, befunnits
vara i behov därav.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

1928 års B-för slag

till förordning angående anordnande av
reservarbeten.

4 §.

Hrr Lindqvist, Hagman, Odelstierna,
Bernström och Johansson:

1 mom. Till reservarbete må endast
hänvisas den, som:

l:o) fyllt 18 år och är arbetsför;

2:o) på grund av oförvållad arbetslöshet
är i behov av understöd; och

3:o) hos organ för offentlig arbetsförmedling
sökt men icke erhållit
lämpligt arbete.

På socialstyrelsen ankomme att,
där så prövas lämpligt, bestämma, att
endast sådana arbetslösa, som tillhöra
vissa yrken, skola hänvisas till reservarbete,
så ock att uppställa de ytterligare
villkor, som prövas böra
gälla för hänvisning till dylikt arbete.

Hrr Carlström, Heckscher och von
Koch:

1 mom. Till reservarbete — — -—
dylikt arbete. Socialstyrelsen äger
jämväl medgiva, att arbetslösa, vilka
fyllt 16 men icke 18 år, må hänvisas
till reservarbete, där så med hänsyn
till arbetets beskaffenhet prövas kunna
ske utan olägenhet.

Motionerna 1: 128 och II: 237.

1 §•

Vill kommun bereda understöd åt
oförvållat arbetslösa, skall det ske i
den ordning denna lag stadgar.

Kommun, som anordnar sådan offentlig
arbetslöshetshjälp, äger härför
åtnjuta bidrag av statsmedel enligt
vad därom är särskilt stadgat.

10 §.

Offentlig arbetslöshetshjälp enligt
denna lag må utgå allenast till inom
landet bosatt svensk medborgare jämte
hans familj under förutsättning
att han

1) fyllt 16 år och är arbetsför,

2) på grund av oförvållad arbetslöshet
visat sig efter företagen prövning
vara för sitt uppehälle i behov
av understöd, samt

3) hos organ för offentlig arbetsförmedling
eller på annat stadgat sätt
sökt, men icke erhållit arbete.

Arbetslös, som av sjukdom, ålder,
lyte eller annan orsak icke är fullt arbetsför,
bör icke erhålla understöd enligt
denna lag.

Arbetslös, som icke fyllt 18 år, må
endast i sådana fall, där arbetets art
icke kan vara ägnat att medföra menliga
verkningar för honom, hänvisas
till statligt arbetsföretag enligt 13 §.

14 §.

Arbetslös, som åtnjuter offentlig
arbetslöshetshjälp, må icke annat än
tillfälligt och i synnerligen trängande
fall för sig eller sin familj samtidigt

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

Statsbidrag utgår icke för tid, innan
ansökan blivit gjord.

Propositionen nr 216.

Vid prövning av den arbetslöses behov
av understöd skall hänsyn tagas
till inkomster och tillgångar hos
samtliga hemmavarande familjemedlemmar.

Statsbidrag utgår icke för tid, innan.
ansökan örn understöd blivit
gjord.

3 §.

Till den, som frivilligt utan giltig
anledning lämnat sitt arbete eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts
från arbetet eller avvisat erbjudet
lämpligt arbete, må understöd icke
utgivas under viss tid, minst fyra
veckor, efter det sådant förhållande
inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt
under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter
och färdigheter,

att det är förenat med avlöning,
som icke understiger den i arbetsorten
vanliga avlöningen för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats,
där arbetskonflikt råder, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter
föreligga med hänsyn till
sökandens personliga förhållanden eller
arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt
skall icke äga avseende
å konflikt, som befunnits strida mot
kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal
eller av tillsynsmyndigheten
över de erkända arbetslöshetskassorna
förklarats eljest vara av den särskilda
beskaffenhet, att skälig anledning
till arbetsvägran icke förelegat,
dock att inom område, där kollektivavtal
gäller, sådan förklaring skall
äga giltighet allenast för tid intill
dess arbetsdomstolen eller, där enligt
avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän,
dessa meddelat beslut angående
konflikten.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

1928 års B-förslag. Motionerna 1:128 och II: 237.

12 §. utbekomma understöd från fattigvår Konungen

äger. under förutsättning ^en‘
av ömsesidighet, ingå överenskommelse
med främmande stat, att denna förordning
skall äga tillämpning å medborgare
i den främmande staten.

4 §.

Genom ett med fattigvårdsstyrelsen
gemensamt register över hjälpsökande

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

Propositionen nr 216.

4 §.

Till den, som deltager i strejk eller
är föremål för lockout, må understöd
ej utgå under den tid konflikten varar.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

1928 års B-för slag.

5 §•

Hrr Carlström, Heckscher, Johansson
och von Koch:

Under tiden för arbetskonflikt må
ej i reservarbete sysselsättas:

1) den som är direkt indragen i
konflikten (deltager i strejk eller är
föremål för lockout);

2) den som eljest blivit arbetslös i
anledning av konflikten och vilkens
löne- och anställningsvillkor skäligen
kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående
tillämpningen av ovan angivna regler
meddelas av socialstyrelsen.

Hrr Lindqvist, Hagman och Odelstierna: I

reservarbete må ej sysselsättas den,
som deltager i strejk eller är föremål
för lockout.

Hr Bernström:

Under tiden för arbetskonflikt må
ej i reservarbete, sysselsättas den, som
är direkt indragen i konflikten (deltager
i strejk eller är föremål för
lockout), eller den, som eljest blivit
arbetslös i anledning av konflikten
och vilkens löne- och anställningsvillkor
skäligen kunna antagas röna inverkan
av densamma. Omfattar konflikten
övervägande antalet arbetare
tillhörande ett visst yrke inom särskilt
område eller hela riket, må ej i
reservarbete sysselsättas någon, som
tillhör detta yrke inom området eller
riket; vad sålunda stadgas i fråga om
konflikt av allmännare omfattning
gäller ock i fråga örn konflikt av
mindre omfattning, dock icke i de fall,
där densamma icke skäligen kan antagas
i avsevärd mån inverka på de allmänna
löne- och anställningsvillkoren
för yrket inom området eller riket.

Motionerna 1:128 och II: 237.

eller annan särskild anordning skall
i kommun, där offentlig arbetslöshetshjälp
utgår, förebyggas att dubbelunderstöd
lämnas.

16 §.

Inträffar arbetskonflikt, som direkt
eller indirekt berör arbetslös, vilken är
föremål för offentlig arbetslöshetshjälp,
åligger det arbetslöshetskominittén
att därom omedelbart underrätta
tillsynsmyndigheten, på vilken
det ankommer att avgöra, huruvida
dylik hjälp fortfarande skall till denne
utgå. Härvid skall särskilt iakttagas att

vid allmän konflikt inom yrkesområde
all statens hjälpverksamhet
bör upphöra och yrkets samtliga arbetare
i landet, resp. orten, avstängas
från statlig arbetslöshetshjälp;

att på enahanda sätt, som nyss
sagts, skall förfaras beträffande sådan
partiell konflikt, örn vilken gäller,
att den kan anses vara ett led i
en aktion med syfte att inverka på de
allmänna löne- och arbetsvillkoren inom
yrkesområdet ifråga; samt

att vid annan partiell konflikt fråga
om hänvisning av arbetssökande
till annat berört arbetsställe skall göras
beroende särskilt därav, huruvida
den lön och övriga villkor, som erbjudas,
kunna, med hänsyn till de å orten
för arbetet gällande löne- och arbetsvillkoren,
anses skäliga. I det fall,
att därvid såsom utgångspunkt för
skälighetsprövningen lagts för annan
liknande yrkesutövning gällande kollektivavtal,
bör avseende fästas vid
faktiskt utgående, lägsta löner eller
däremot svarande bestämmelser.

Bihang till riksdagens protokoll 193,3. 11 sami. Nr 17.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

§3.

Statsbidrag må utgå till understöd,
som, efter ty här nedan stadgas, utgives
antingen till bestridande av oundgängliga
levnadskostnader (arbetslöshetsunderstöd)
eller ock till betalning
av hyra eller bestridande av vissa andra
för familjens sammanhållande nödiga
utgifter (hyreshjälp).

Understödsorgan.

§ 4.

1. Understödsverksamheten omhänderhaves
för kommun av särskilt tillsatt
understödsorgan (arbetslöshetskommitté),
som, där med hänsyn till
lokala förhållanden så prövas lämpligt,
må vara gemensamt för två eller
flera kommuner; kommun dock obetaget
att överlämna handhavandet av
ifrågavarande verksamhet åt lämplig
ordinarie kommunal myndighet.

2. Understödsorgan, som i mom. 1
avses, bör verka för och självt vidtaga
de åtgärder, vilka inom området för
dess verksamhet kunna tjäna till att
förebygga arbetslöshet eller mildra
verkningarna därav, ävensom söka för
sådant ändamål samarbeta med myndigheter
och andra.

Understödsorgan bör jämväl noga
tillse, att understöd icke utlämnas i
vidsträcktare omfattning eller under
längre tid, än som av verkligt behov
påkallas, och särskilt, att det icke utgår
till arbetsovilliga eller till personer
som böra erhålla fattigvård.

Propositionen nr 216.

5 §.

Statsbidrag må utgå dels till understöd,
som efter vad här nedan sägs
utgives med visst belopp per dag till
bestridande av oundgängliga levnadskostnader
(arbetslöshetsunderstöd),
dels ock till betalning av hyra eller bestridande
av vissa andra för familjens
sammanhållande nödiga utgifter (hyreshjälp).

Understödsorganet.

6 §.

1. Understödsverksamheten omhänderhaves
inom varje kommun av särskilt
tillsatt understödsorgan (arbetslöshetskommitté)
; kommun dock obetaget
att överlämna handhavandet av
ifrågavarande verksamhet åt lämplig
ordinarie kommunal myndighet.

2. Understödsorgan bör verka för
och själv vidtaga de åtgärder, vilka
inom området för dess verksamhet
kunna tjäna till att förebygga arbetslöshet
eller mildra verkningarna därav
ävensom för sådant ändamål samarbeta
med myndigheter och andra.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

.* V

1928 års B-fÖrslag. Motionerna 1:128 och II: 237.

Närmare bestämmelser angående
tillämpningen av ovan angivna regler
meddelas av socialstyrelsen, som ock
äger att, där tillämpningen av samma
regler i visst fall uppenbarligen
skulle innebära en obillig hårdhet,
medgiva undantag från desamma.

3 §.

Kommun skall uppdraga åt lämpligt
organ att i den utsträckning, sådant
påkallas av förhållandena inom
kommunen, samt under samarbete med
den offentliga arbetsförmedlingen och
andra organ för hjälpverksamheten
verka för vidtagande av åtgärder, som
äro ägnade att förebygga arbetslöshet
eller mildra verkningarna av uppkommen
arbetslöshet. Under sin verksamhet
i angivna hänseenden har organ,
som nu sagts, att ställa sig till
noggrann efterrättelse de instruktioner,
som meddelas av socialstyrelsen.

Där omständigheterna därtill föranleda,
skall det sålunda utsedda organet
vidtaga åtgärder för att bereda
arbetslösa anställning vid reservarbeten.

13 §.

[Offentlig arbetslöshetshjälp skall i
första rummet beredas genom anställning
vid statligt eller kommunalt
arbetsföretag.]

Kan ej sådan anställning beredas
den arbetslöse, må kontant arbetslöshetsunderstöd
lämnas. Därvid bör sådan
anordning träffas, att den arbetslöses
arbetsvillig!^ kan prövas.

2 §.

I kommun, där offentlig arbetslöshetshjälp
anordnas, skall finnas en arbetslöshetskommitté.

Har arbetslösheten i en kommun
mycket ringa omfattning, kan offentlig
arbetslöshetshjälp ombesörjas av
fattigvårdsstyrelsen.

8 §.

Hava två eller flera kommuner på
landet förenat sig till ett fattigvårdssamhälle
skall vad här är sagt örn
kommun i tillämpliga delar gälla beträffande
fattigvårdssamhället.

100

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

Inträffar arbetskonflikt, som direkt
eller indirekt berör arbetslösa, vilka
äro föremål för understödsorgans verksamhet,
åligger det understödsorganet
att därom omedelbart underrätta statens
arbetslöshetskommission.

3. Arbetslöshetskommitté består av
ordförande samt minst fyra och högst
tio ledamöter. För ordföranden och
minst halva antalet ledamöter skola
finnas suppleanter.

Ordförande och hans suppleant förordnas,
efter anmälan av vederbörande
kommunala myndighet, av länsstyrelsen
för viss tid, länsstyrelsen obetaget
att före nämnda tids utgång återkalla
förordnandet. Anmälan örn förordnande
och örn återkallelse därav skall
av länsstyrelsen omedelbart göras till
arbetslöshetskommissionen.

Ledamöter och deras suppleanter utses
för viss tid, i stad av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av
allmänna rådstugan samt på landet av
kommunalfullmäktige eller, där sådana
ej finnas, av kommunalstämma. Örn
vals förrättande och utgång skall
arbetslöshetskommissionen omedelbart
underrättas.

Kommitté bör vara sammansatt på
sådant sätt, att den inrymmer representanter
dels för de kommunala myndigheter,
vilka äga särskild sakkunskap
å ifrågavarande område, dels för
den frivilliga hjälpverksamheten i or -

Propositionen nr 216.

3. Arbetslöshetskommitté består av
ordförande samt minst fyra och högst
tio ledamöter. För ordföranden och
minst halva antalet ledamöter skola
finnas suppleanter.

Ordföranden och hans suppleant
förordnas, efter anmälan av vederbörande
kommunala myndighet, av länsstyrelsen
för viss tid, länsstyrelsen obetaget
att före nämnda tids utgång
återkalla förordnandet. Anmälan om
förordnande och örn återkallelse därav
skall av länsstyrelsen omedelbart
göras till socialstyrelsen.

Ledamöter och deras suppleanter utses
för viss tid i stad av stadsfullmäktige
samt på landet av kommunalfullmäktige.
Örn vals förrättande och utgång
skall socialstyrelsen omedelbart
underrättas.

Kommitté bör vara sammansatt på
sådant sätt, att den inrymmer representanter
dels för de kommunala myndigheter,
vilka äga särskild sakkunskap
å ifrågavarande område, dels ock
för arbetsgivarnas och arbetarnas in -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

101

1928 års B-förslag. Motionerna 1:128 och 11: 237.

2 §•

Arbetslöshetskommittén består av
ordförande samt minst fyra och högst
tio ledamöter. För ordförande och
minst halva antalet ledamöter skola
suppleanter finnas. Ordförandens
suppleant äger rätt att deltaga i sammanträdena
utan att deltaga i besluten.

Ordföranden och hans suppleant
förordnas av länsstyrelsen för viss tid,
länsstyrelsen obetaget att före nämnda
tids utgång återkalla förordnandet.

5 §.

Då ordförande i arbetslöshetskommitté
eller suppleant blivit förordnad,
skall anmälan därom göras hos den
tillsynsmyndighet för den offentliga
arbetslöshetshjälpen, som av Konungen
förordnas.

2 §•

Ledamöter och deras suppleanter
utses för viss tid i stad av stadsfullmäktige
eller där sådana ej finnas av
allmän rådstuga samt på landet av
kommunalfullmäktige eller där sådana
ej finnas av kommunalstämma.

5 §•

Då val av ledamot eller suppleant
ägt rum skall anmälan ske hos länsstyrelsen.

102

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

ten, dels ock för arbetsgivarnas och
arbetarnas intressen.

Propositionen nr 216.

tressen. Finnes inom kommunen offentlig
arbetsförmedlingsanstalt, bör en
av kommitténs medlemmar vara ledamot
av styrelsen för eller tjänsteman
hos sådan anstalt.

Ledamot eller suppleant må ej den
vara, som åtnjuter arbetslöshetshjälp.

4. Revision av kommittés verksamhet
verkställes av särskilda revisorer,
utsedda för samma tid som kommitténs
ledamöter. Minst en av revisorerna utses,
efter anmälan av vederbörande
kommunala myndighet, av länsstyrel -

Ledamot eller suppleant må ej den
vara, som uppbär understöd enligt
denna kungörelse eller åtnjuter fattigvård.

4. Arbetslöshetskommitté är beslutför,
då ordföranden samt minst
hälften av övriga ledamöter, eller örn
deras antal ej är jämnt, minst hälften
av närmast högre tal äro närvarande
och deltaga i beslutet. Vid lika röstetal
gäller den mening ordföranden biträder.

5. Revision av kommittés verksamhet
verkställes av särskilda revisorer,
utsedda för samma tid som
kommitténs ledamöter. Minst en av
revisorerna utses av länsstyrelsen efter
anmälan av vederbörande kommu -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N. 103

1928 års B-förslag. Motionerna 1:128 och 11:237.

4 §.

Av arbetslöshetskommitténs ledamöter
skola minst två jämte en suppleant
tillhöra fattigvårdsstyrelsen.

Utses tjänsteman hos fattigvårdsstyrelsen
till ledamot i arbetslöshetskommittén,
må dock vara kommun obetaget
att från fattigvårdsstyrelsen där
insätta allenast en ledamot jämte
suppleant.

I övrigt böra så vitt möjligt inom
arbetslöshetskommittén företrädas dels
kommunala myndigheter med särskild
kännedom örn kommunens ekonomi,
dess affärsverksamhet och arbeten,
där sådana förekomma, dels arbetsgivare
och arbetare, dels ock den frivilliga
hjälpverksamheten i orten.

3 §•

Ledamot eller suppleant i arbetslöshetskommitté
må ej annan vara än
den som enligt lagarna örn kommunalstyrelse
på landet och i stad är behörig
att utses till ordförande i kommunalstämma
eller stadsfullmäktig.

Ej heller må den vara ledamot eller
suppleant som åtnjuter offentlig arbetslöshetshjälp.

6 §•

Det åligger ordföranden att ansvara
för arbetslöshetskommitténs skriftväxling
och räkenskapsföring.

En var ledamot av arbetslöshetskommitté
ansvarar gemensamt med de
övriga för de medel kommittén har
under sin förvaltning.

7 §•

För granskning av arbetslöshetskommitténs
räkenskaper och förvaltning
skola för ett år i sänder på sätt i 2 §

104

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

sen. Övriga revisorer väljas på samma
sätt som kommitténs ledamöter.

5. Där understödsverksamheten omhänderhaves
av ordinarie kommunal
myndighet, skall i revisionen av denna
del av ifrågavarande myndighets verksamhet
deltaga minst en revisor, som,
efter anmälan av myndigheten, utses
av länsstyrelsen för kalenderår.

6. örn utseende av revisorer, som
avses i mom. 4 och 5, skall anmälan göras
till arbetslöshetskommissionen på
sätt i mom. 3 stadgats beträffande anmälan
örn utseende av ordförande och
ledamöter jämte suppleanter för dem.

7. Till revisor, som jämlikt mom. 4
eller 5 utses av länsstyrelsen, må utgå
arvode med belopp, som av arbetslöshetskommissionen
efter samråd med
länsstyrelsen, prövas skäligt med hänsyn
till den vederbörande revisor åliggande
arbetsbörda. Arvode, som här
avses, bestrides av ovan omförmälda
anslag samt utbetalas i efterskott för
år. Utdrag av kommissionens protokoll
rörande kommissionens beslut örn
utbetalande av arvodet överlämnas av
kommissionen till statskontoret, som
har att direkt till vederbörande revisor
utanordna arvodet.

Propositionen nr 216.

nata myndighet, övriga revisorer väljas
på samma sätt som kommitténs
ledamöter.

6. Där understödsverksamheten
omhänderhaves av ordinarie kommunal
myndighet, skall i revisionen av
denna del av ifrågavarande myndighets
verksamhet deltaga minst en revisor,
som efter anmälan av myndigheten
utses av länsstyrelsen för kalenderår.

7. Om utseende av revisorer, som
a^ses i mom. 5 och 6, skall anmälan
omedelbart göras till socialstyrelsen.

8. Till revisor, som jämlikt mom.
Sneller 6 utses av länsstyrelsen, må då
så av socialstyrelsen prövas skäligt
med^ hänsyn till arbetsbördans storlek
utgå arvode med belopp, som av styrelsen
bestämmes. Sådant arvode bestrides
av statsmedel samt utbetalas årsvis
i efterskott.

§ 5.

För varje län utses av länsstyrelsen (Jfr dep.eh.:s uttalande s. 14.)
en länshjälpkommitté, vilken har till
uppgift att i samråd med länsstyrelsen
verka för samarbete mellan de olika
kommunala understödsorganen och
övervaka, att de noggrannt fullgöra,
vad dem enligt gällande författningar
och arbetslöshetskommissionens anvisningar
åligger, vidtaga de åtgärder,
som i övrigt finnas lämpliga för arbetslöshetens
bekämpande inom länet,
samt tillhandagå med råd och upplysningar
i fråga örn hithörande förhållanden.

Beträffande sammansättningen av
länshjälpkommitté gäller i tillämpliga
delar vad i § 4 mom. 3 fjärde stycket
föreskrivits för arbetslöshetskommitté.

Revision av länshjälpkommittés rä -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

105

1928 års B-förslag. Motionerna 1:128 och II: 237.

fjärde stycket sägs utses minst en
revisor jämte suppleant.

Beträffande deras valbarhet gäller
förutom vad om revisorer är stadgat
i lagarna örn kommunalstyrelse på
landet och i stad, jämväl att den utsedde
ej må åtnjuta arbetslöshetsunderstöd.

Länsstyrelsen skall jämväl utse en
revisor och suppleant för denne.

9 §.

Där så befinnes önskligt, kan länsstyrelse
utse en länshjälpskommitté
med uppgift att i samråd med länsstyrelsen
verka för samarbete mellan
de olika kommunala myndigheterna
inbördes och mellan kommunerna i avseende
å den offentliga arbetslöshetshjälpen
samt att bistå tillsynsmyndigheten
med råd och upplysningar för
arbetslöshetens bekämpande.

Då länshjälpskommitté tillsättes,
skall anmälan därom ske hos tillsynsmyndigheten.

106

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

kenskaper verkställes av revisor, som
utses av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen har att omedelbart underrätta
ärbetslöshetskommissionen örn
vilka personer, som utsetts till ledamöter,
suppleanter och revisorer.

§ 6.

Den centrala ledningen av understödsverksamheten
utövas av statens
arbetslöshetskommission, vilken äger
att med avseende å verksamheten meddela
anvisningar och råd.

Arbetslöshetsunderstöd.

§ 7-

Kommun eller landsting, som ämnar
börja verksamhet för beredande av arbetslöshetsunderstöd
och önskar för sådant
ändamål komma i åtnjutande av
statsbidrag, har att, innan verksamheten
begynnes, inhämta arbetslöshetskommissionens
medgivande därtill
samt hos kommissionen göra ansökan
örn statsbidrag. Kommissionen äger
besluta, huruvida och i vilken omfattning
sådant bidrag skall utgå. Vid
prövning av fråga härom har kommissionen
att taga hänsyn ej mindre
till arbetslöshetens art och utsträckning
inom kommunen eller landstingsområdet
samt omfattningen och ändamålsenligheten
av där vidtagna åtgärder
till arbetslöshetens bekämpande,
än även till beloppet av de statsmedel,
som för ändamålet stå till förfogande.

Har statsbidrag beviljats, äger kommissionen,
då anledning därtill föreligger,
besluta, att sådant bidrag ej
vidare skall utgå.

§8.

Ansökan örn arbetslöshetsunderstöd
göres hos vederbörande understödsorgan
i den kommun, där sökanden uppehåller
sig.

Vid ingivande av ansökan skall, där
så finnes erforderligt, företes prästbe -

Propositionen nr 216.

8 §.

Den centrala ledningen av den
statsunderstödda verksamheten utövas
av socialstyrelsen, vilken äger att med
avseende därå meddela anvisningar
och råd.

Närmare bestämmelser angående
understöd.

9 §•

Kommun, som anvisat medel till beredande
av understöd vid arbetslöshet
och önskar för sådant ändamål
komma i åtnjutande av statsbidrag,
har att, innan verksamheten begynnes,
hos socialstyrelsen göra ansökan
om statsbidrag. Styrelsen äger besluta,
huruvida och i vilken omfattning
sådant bidrag skall utgå. Vid prövning
av fråga härom har socialstyrelsen
att taga hänsyn till arbetslöshetens
art och omfattning inom kommunen
samt till utsträckningen och
ändamålsenligheten av där vidtagna
åtgärder till arbetslöshetens bekämpande.

Då anledning därtill förekommer,
äger socialstyrelsen besluta, att statsbidrag
icke vidare eller endast i mindre
omfattning än tidigare skall utgå.

10 §.

Ansökan örn understöd göres enligt
härför av socialstyrelsen fastställt
formulär hos understödsorganet
i den kommun, där sökanden uppehåller
sig. Vid ingivande av ansökan
skall, där så finnes erforderligt, före -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

107

1928 års B-förslag. Motionerna 1:128 och II: 237.

2 §■

Statens verksamhet för anordnande
av reservarbeten omhänderhaves av socialstyrelsen.

18 §.

Ledningen av verksamheten för offentlig
arbetslöshetshjälp i riket samt
tillsynen över kommunernas verksamhet
i sådant syfte utövas av den myndighet
som Konungen bestämmer.

108

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

tyg och intyg om yrke samt, där så
kan ske, om den sist innehavda anställningens
art och varaktighet jämte arbetsgivarens
namn. Sistnämnda intyg
skall vara utfärdat antingen av vederbörande
arbetsgivare, fackförening eller
därmed jämförlig organisation eller
ock av två i orten välkända personer.

§ 9.

Då ansökan örn arbetslöshetsunderstöd
inkommit, skall vederbörande understödsorgan
i första hand söka bereda
sökanden lämpligt tillfälle till utkomst
genom eget arbete. Visar detta sig omöjligt,
skall understödsorganet, efter inhämtande
av de ytterligare upplysningar,
som må finnas erforderliga, och
efter omsorgsfull prövning av sökandens
större eller mindre behov, skyndsamt
meddela beslut, huruvida samt i
så fall med vilket belopp, från vilken
tidpunkt och på vilket sätt understöd
skall utgå.

Vid prövning av sökandens behov
bör hänsyn icke tagas till sådana tillgångar
som bohag eller arbetsredskap.
Ej heller må den omständigheten, att
sökanden har smärre besparingar eller
eget hem, utgöra hinder för beviljande
av understöd.

Erhåller sökanden bidrag av arbetsgivare
eller arbetslöshetskassa, må understöd
likväl till honom utgå, dock
med högst så stort belopp, att detsamma
jämte nämnda bidrag uppgår till
två tredjedelar av den i orten vid tiden
för lämnandet av understöd vanliga
avlöningen för arbetare av samma
arbetsförmåga och med liknande
arbete som sökanden.

Propositionen nr 216.

tes prästbetyg samt intyg om yrke
och örn den senast innehavda anställningens
art och varaktighet jämte arbetsgivarens
namn. Sistnämnda intyg
skall vara utfärdat antingen av
vederbörande arbetsgivare, fackförening
eller därmed jämförlig organisation
eller ock av två i orten välkända
personer.

11 §.

Understödsorganet skall i första
hand eftersträva att bereda sökande
tillfälle till utkomst genom eget arbete.
Kan arbete icke beredas, skall
understödsorganet efter inhämtande
av de ytterligare upplysningar, som
må finnas erforderliga, och efter omsorgsfull
prövning av sökandens och
hans hemmavarande familjemedlemmars
större eller mindre behov skyndsamt
meddela beslut, huruvida samt i
så fall med vilket belopp, från vilken
tidpunkt och på vilket sätt understöd
skall utgå.

Vid prövning av sökandes behov
bör hänsyn icke tagas till sådana tillgångar
som bohag eller arbetsredskap.
Ej heller må den omständigheten att
sökanden har smärre besparingar eller
eget hem utgöra hinder för beviljande
av understöd.

12 §.

Under tid, då arbetslös åtnjuter understöd
från erkänd arbetslöshetskassa,
må understöd enligt denna kungörelse
icke till honom utgå.

Under tid, då arbetslös åtnjuter bidrag
från annan arbetslöshetskassa
eller av arbetsgivare eller eljest i anledning
av arbetslösheten är lagligen
berättigad till regelbundet utgående
understöd, må understöd enligt denna
kungörelse till honom utgå med högst
så stort belopp, att detsamma jämte
sådant bidrag uppgår till två tredjedelar
av den i orten vid tiden för lämnandet
av understöd vanliga avlöningen
för arbetare av samma arbetsförmåga
och med liknande arbete som
den arbetslöse.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

109

1928 års B-förslag.

Motionerna I: 128 och II: 237.

13 §.

Offentlig arbetslöshetshjälp skall i
första rummet beredas genom anställning
vid statligt eller kommunalt arbetsföretag.

Ilo

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

§ 10.

Beviljat arbetslöshetsunderstöd utdelas
genom vederbörande understödsorgans
försorg och må efter omständigheterna
utgå i kontanta penningar
eller, helt eller delvis, i naturaförmåner,
exempelvis livsmedel, arbetsredskap
eller beklädnadspersedlar.

§ 11-

Örn den, som åtnjuter arbetslöshetsunderstöd,
erhåller arbete, skall understödet
upphöra att utgå.

§ 12.

Befinnes den, som åtnjuter arbetslöshetsunderstöd,
icke föra ett ordentligt
och nyktert levnadssätt, äger vederbörande
understödsorgan besluta
örn indragande av understödet.

Understödstagare vare pliktig att å
därför utsatta tider anmäla sig hos
organ för den offentliga arbetsförmedlingen
i orten, att mottaga arbete, som
genom arbetsförmedlingen anvisas honom,
att hos densamma göra anmälan
örn arbete, som han annorledes må hava
erhållit, och örn avresa från orten,
därest sådan av honom är tillämnad,
även som att, där kommunen såsom
villkor för åtnjutande av understöd
sådant föreskrivit, under tid, ej överstigande
två dagars arbetstid per understödsvecka,
utan särskild ersättning
utföra lämpligt kommunalt arbete.
Understödstagare har även att efter
anvisning av understödsorganet
samvetsgrant deltaga i lämplig kurs,
som anordnats för att bereda arbetslösa
utbildning. Iakttager understödstagare
icke dessa bestämmelser, äger
understödsorganet indraga vidare understöd.

Understödet må i nu nämnda fall
efter omständigheterna indragas helt
eller delvis samt tillsvidare, för viss
tid eller för alltid.

Propositionen nr 216.

13 §.

Understöd utdelas genom understödsorganets
försorg och må efter
omständigheterna utgå i penningar
eller, helt eller delvis, i naturaförmåner,
exempelvis livsmedel, arbetsredskap
eller beklädnadspersedlar.

14 §■

Befinnes den, som åtnjuter understöd,
icke föra ett ordentligt och nyktert
levnadssätt, skall vederbörande
understödsorgan indraga understödet.

Understödstagare är pliktig att å
för honom av arbetsförmedlingsanstalten
bestämda tider anmäla sig hos organ
för den offentliga arbetsförmedlingen
i orten, att mottaga erbjudet
arbete, i den mån det enligt de i 3 §
angivna grunderna skall anses såsom
lämpligt, ävensom att, där kommunen
såsom villkor för åtnjutande av understöd
så föreskrivit, under tid ej
överstigande två dagars arbetstid per
understödsvecka utan särskild ersättning
utföra lämpligt kommunalt arbete.

Understödstagare har även att efter
anvisning av understödsorganet samvetsgrant
deltaga i lämplig kurs, som
anordnas för att bereda arbetslösa utbildning.

Försummar understödstagare att
iakttaga vad sålunda föreskrivits, äger
understödsorganet efter omständigheterna
helt eller delvis samt tills vidare
eller för viss tid indraga understödet.
Består försummelsen däri,
att understödstagare avvisat erbjudet
lämpligt arbete, må under minst fyra
veckor, efter det sådant förhållande
inträffat, understöd icke till honom
utgå.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

lil

1928 års B-förslag.

Motionerna 1:128 och II: 237.

12 §.

Den som mottager offentlig arbetslöshetshjälp
är pliktig att underkasta
sig de föreskrifter, som tillsynsmyndigheten
och arbetslöshetskommittén för
hjälpens utgående uppställa.

Iakttager arbetslös icke dessa föreskrifter,
kan tillsynsmyndigheten eller
arbetslöshetskommittén helt eller delvis
tills vidare eller för viss tid besluta
örn hans avstängning från offentlig
arbetslöshetshjälp.

Detsamma gäller örn arbetslös icke
för ett ordentligt och nyktert levnadssätt.

20 §.

Beträffande kurser för arbetslösa
gäller vad därom kan särskilt vara
stadgat.

112

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser. Propositionen nr 216.

§ 13.

Arbetslöshetsunderstöd tilldelas i
regel allenast sökande, som är mantalsskriven
inom kommunen, men må
utgå jämväl till annan person under
förutsättning, att han har stadigvarande
uppehåll i kommunen och kan
antagas där hava större möjlighet till
försörjning än i mantalsskrivningskommunen.

Vägras understöd åt person, som är
mantalsskriven i annan kommun, må
vederbörande understödsorgan hänvisa
honom att söka understöd i den
kommun, där han är mantalsskriven.

I sådant fall kan understöd tilldelas
honom till bestridande av kostnaden
för hans resa till mantalsskrivningskommunen,
och må statsbidrag utgå
till halva beloppet av sådant reseunderstöd.

§ 14.

Har person, som icke är mantalsskriven
i ''den kommun där han vistas,
av vederbörande understödsorgan i
nämnda kommun förvägrats arbetslöshetsunderstöd,
kan dylikt, där så
prövas skäligt, tilldelas honom av
länshjälpkommittén, och må statsbidrag
till understödet utgå jämväl i
detta fall.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

113

1928 års B-förslag Motionerna 1:128 och II: 237.

11 §.

Arbetslöshetslijälp må icke tilldelas
annan sökande än den, som är mantalsskriven
inom kommunen eller stadigvarande
uppehållit sig därstädes minst
ett år och tillika kan antagas i uppehållskommunen
äga större utsikt till
försörjning genom arbete än i mantalsskrivningskommunen.

Vägras arbetslöshetshjälp åt person,
som är mantalsskriven i annan
kommun, må arbetslöshetskommittén
hänvisa honom att söka understöd i
den kommun, där han är mantalsskriven.
I dylikt fall kan reshjälp till
mantalsskrivningskommunen tilldelas
den arbetslöse.

15 §.

[Arbetslönen vid statligt eller kommunalt
arbetsföretag skall för varje
plats, dit sådant arbetsföretag är förlagt,
understiga den lägsta lön, för
vilken arbetare utan yrkesutbildning
kan i avsevärd omfattning erhålla arbete
i öppna arbetsmarknaden på orten.

Arbetslönens belopp fastställes av
tillsynsmyndigheten.]

Det kontanta understödet enligt
denna lag må icke uppgå till den för
kommunen enligt första stycket fastställda
arbetslönen. Beloppet fastställes
av tillsynsmyndigheten.

Finnes icke statligt eller kommunalt
arbetsföretag inom kommunen,

Rihang till riksdagens protokoll 1933. 11 sami. Nr 17. *8

114

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

Propositionen nr 216.

§ 15.

Statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd
utgår, där ej omständigheterna
prövas föranleda lägre bidrag, för en
var understödstagare med enahanda
belopp, som i sådant hänseende tilldelats
honom av kommunala eller landstingsmedel,
dock högst med:

1 krona 50 öre per dag för man och
hustru tillhopa;

1 krona per dag för ensam person,
som fyllt 18 år;

60 öre per dag för ensam person,
som fyllt 15 men ej 18 år; samt

30 öre per dag för varje inom eller
utom äktenskapet fött barn.

Statsbidrag må ej utgå för mera än
sex dagar i veckan.

Där synnerligen vägande omständigheter
påkalla, att statsbidrag utgår
till understöd åt arbetslösa, ehuru
enahanda belopp ej kan ställas till förfogande
av kommunala eller landstingsmedel,
må framställning örn
statsbidrag göras hos Konungen.

§ 16.

Arbetslöshetsunderstöd och resekostnad
utbetalas av vederbörande understödsorgan,
som sedermera erhåller
ersättning av statsmedel till den del,
varmed staten enligt ovan angivna
grunder lämnar bidrag, dock allenast
under förutsättning att vad i berörda
hänseende av kommunala medel till
arbetslös utgivits, förklarats icke vara
fattigvårdsunderstöd.

§ 15.

1 krona 50 öre per dag för man och
hustru tillhopa;

1 krona per dag för ensam person,
som fyllt 18 år;

60 öre per dag för ensam person,
som fyllt 15 men ej 18 år; samt

30 öre per dag för varje inom eller
utom äktenskapet fött barn.

Då särskilda skäl därtill föranleda,
äger Kungl. Maj:t medgiva, att statsbidraget
må utgå med större andel avunderstödet
än nyss sagts.

Statsbidrag må ej utgå för mera än
sex dagar i veckan.

16 §.

Understöd utbetalas av understödsorganet,
som sedermera erhåller ersättning
av statsmedel till den del,
varmed staten enligt ovan angivna
grunder lämnar bidrag, dock allenast
under förutsättning att vad i berörda
hänseende av kommunala medel utgivits
förklarats icke vara att anse såsom
fattigvårdsunderstöd.

Understödsorgan äger efter varje

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

115

192S års B-förslag. Motionerna 1:128 och 11:237.

skall det kontanta understödets belopp
efter motsvarande grunder fastställas
av tillsynsmyndigheten.

Av tillsynsmyndigheten må jämväl
fastställas ett särskilt tillägg för familjeförsörjare,
utmätt efter dem åliggande
försörjningsplikt. Summan av
arbetslönen eller understödet samt familjetillägget
må icke utan särskilt
medgivande av tillsynsmyndigheten
överstiga fria arbetsmarknadens arbetslön
för arbetare utan yrkesutbildning.

(Jfr 1 § 2 st.)

116

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

Vederbörande understödsorgan äger
efter varje månads utgång av härför
avsedda statsmedel utbekomma det
statsbidrag, som belöper å de under
månaden utlämnade understöd. Framställning
om utbekommande av sådant
bidrag göres med användande av särskilt
formulär, som av statens arbetslöshetskommission
fastställes. Framställningen
skall, vid äventyr att kommissionen
eljest må kunna förklara
rätten till statsbidrag för den ifrågavarande
månaden förverkad, senast
den 15 nästföljande månad vara inkommen
till arbetslöshetskommissionen.

Utdrag av arbetslöshetskommissionens
protokoll rörande kommissionens
beslut örn utbetalande av statsbidrag
överlämnas av kommissionen till statskontoret,
som har att direkt till vederbörande
understödsorgan utanordna
statsbidraget.

Hyreshjälp.

§ 17.

I särskilt ömmande fall må hyreshjälp
tilldelas sådan arbetslös familjeförsörjare,
som enligt vad ovan
stadgats kan erhålla arbetslöshetsunderstöd.
Såsom! hyreshjälp anses även
bidrag till betalning av ränta å skuld
för eget hem ävensom till bestridande
av därmed jämförliga oundgängliga
utgifter för hemmets och familjens
sammanhållande.

Hyreshjälp må ej utgå i sådana
fall, då antagas må, att hjälpens utdelande
skulle föranleda den arbetslöse
att avstå från att söka på annan
ort erhålla arbete.

§ 18.

Statsbidrag till beredande av hyreshjälp
beviljas av statens arbetslöshetskommission
för ett kalenderkvartal i
sänder av medel, vilka för sådant ändamål
av Kungl. Maj :t ställas till
kommissionens förfogande.

Propositionen nr 216.

månads utgång av härför avsedda
statsmedel utbekomma det statsbidrag,
som belöper å de under månaden
utlämnade understöden, Framställning
om utbekommande av sådant
bidrag skall göras enligt särskilt formulär,
som av socialstyrelsen fastställes.
Framställningen skall, vid äventyr
att socialstyrelsen eljest må kunna
förklara rätten till statsbidrag för
den ifrågavarande månaden förverkad,
senast den 15 nästföljande månad vara
inkommen till socialstyrelsen.

Lika med gällande bestämmelser.

Lika med gällande bestämmelser
(socialstyrelsen i stället för arbetslöshetskommissionen).

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

117

1928 års B-förslag.

Motionerna 1:128 och 11: 237.

118

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

Kommun eller landsting, som ämnar
bereda arbetslösa hyreshjälp och
önskar för dylikt ändamål komma i
åtnjutande av statsbidrag, har att,
innan sådan verksamhet begynnes,
inhämta arbetslöshetskommissionens
medgivande därtill samt hos kommissionen
göra ansökan örn statsbidrag.
Vid ansökningen, som bör vara inkommen
till kommissionen senast sex veckor
före ingången av det kalenderkvartal,
ansökningen avser, skall fogas
beräkning över för ändamålet under
nämnda kvartal erforderliga medel.

'' § 19.

Vad i §§ 8—14 stadgats beträffande
arbetslöshetsunderstöd skall i tilllämpliga
delar gälla jämväl i fråga
örn hyreshjälp.

§ 20.

Statsbidrag till hyreshjälp utgår
för en var understödstagare med enahanda
belopp, som i sådant hänseende
beviljats av kommun eller landsting,
dock att, där sådant finnes påkallat
med hänsyn till det begränsade beloppet
av för ifrågavarande ändamål anvisade
statsmedel, statsbidraget för
varje understödstagare må av arbetslöshetskommissionen
bestämmas till
lägre belopp än nu är sagt.

§ 21.

Hyreshjälp utbetalas av vederbörande
understödsorgan, som sedermera
erhåller ersättning av statsmedel till
den del, varmed staten enligt ovan
angivna grunder lämnar bidrag, dock
allenast under förutsättning, att vad
i berörda hänseende av kommunala
medel till arbetslös utgivits, förklarats
icke vara fattigvårdsunderstöd.

Vederbörande understödsorgan äger
efter varje kalenderkvartals utgång av
härför avsedda statsmedel utbekomma
det statsbidrag, som belöper å under
kvartalet utgiven hyreshjälp. Framställning
örn utbekommande av sådant

Propositionen nr 216.

Lika med gällande bestämmelser,
dock ej beträffande landsting.

Vad i §§ 10—14 stadgats beträffande
arbetslöshetsunderstöd skall i
tillämpliga delar gälla jämväl i fråga
om hyreshjälp.

Lika — utom beträffande landsting
-— med gällande bestämmelser, dock
att, då särskilda skäl därtill föreligga,
Kungl. Maj :t äger medgiva, att statsbidrag
må utgå med större andel av
hyreshjälpen (socialstyrelsen i stället
för arbetslöshetskommissionen).

Lika med gällande bestämmelser
(socialstyrelsen i stället för arbetslöshetskommissionen)
.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

119

1928 års B-för slag.

Motionerna 1:128 och II: 237.

120

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser. Propositionen nr 216.

bidrag göres med användande av särskilt
formulär, som av statens arbetslöshetskommission
fastställes. Framställningen
skall, vid äventyr att kommissionen
eljest må kunna förklara
rätten till statsbidrag för det ifrågavarande
kvartalet förverkad, senast
sex veckor efter utgången av samma
kvartal vara inkommen till arbetslöshetskommissionen.

Utdrag av arbetslöshetskommissionens
protokoll rörande kommissionens
beslut om utbetalande av statsbidrag
överlämnas av kommissionen till
statskontoret, som har att direkt till
vederbörande understödsorgan utanordna
statsbidraget.

2 KAP.

Om bidrag till kommunalt, arbetsföretag.

§ 22.

Har kommun anordnat arbetsföretag
för beredande av arbete åt sådana
arbetslösa, vilka enligt de i 1 kap.
meddelade bestämmelser kunna erhålla
arbetslöshetsunderstöd, må kommunen,
i de fall och under de förutsättningar,
som nedan angivas, för ändamålet
åtnjuta bidrag av statsmedel.

§ 23.

Statsbidrag till kommunalt arbetsföretag
utgår för varje kalendermånad
med högst hälften av det belopp,
som under månaden sammanlagt i arbetslöner
utbetalats till de arbetslösa,
vilka vid företaget beretts arbete,
men må, för varje arbetare och hel
arbetsdag räknat, utgöra högst hälften
av den för statliga nödhjälpsarbeten
i orten vederbörligen fastställda
arbetslönen, dock högst 3 kronor.

Där synnerligen vägande omständigheter
påkalla, att statsbidrag utgår
med högre belopp än ovan angi -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

121

1928 års B-förslay.

Motionerna 1:128 och 11: 237.

1 §. (Jfr 1 §.)

För att bereda sysselsättning åt arbetslösa
må staten och kommunerna,
i den mån det med hänsyn till förhållandena
anses påkallat, kunna anordna
allmänt arbete i enlighet med vad
här nedan stadgas. Sådant arbete kallas
i denna förordning reservarhete.

Kommun, som anordnar reservarbete,
äger under de villkor, som nedan
angivas, för ändamålet åtnjuta bidrag
av statsmedel.

9 §.

Statsbidrag till kommun, som på sätt
i 8 § sägs anordnat reservarbete, utbetalas
av socialstyrelsen och må kunna
utgå med högst hälften av det belopp,
som kommunen i enlighet med de
av socialstyrelsen meddelade föreskrifter
ägt utbetala såsom arbetslön till
de arbetslösa.

7 §.

Nödig kostnad för den arbetslöses
resa till plats, där arbete anvisats honom,
ersättes av statsverket.

122

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser. Propositionen nr 216.

vits, må framställning härom göras
hos Konungen.

§ 24.

Kommun, som ämnar anordna arhetsföretag
och önskar för sådant ändamål
komma i åtnjutande av statsbidrag,
har att, innan verksamheten
begynnes, inhämta statens arbetslöshetskommissions
medgivande därtill
samt hos kommissionen göra ansökan
örn statsbidrag. Vid kommunens
framställning skola fogas dels fullständig
redogörelse angående företagets
beskaffenhet och omfattning
(ritningar och kostnadsberäkningar),
planen för dess bedrivande samt dess
betydelse för orten, dels uppgift om
det antal arbetslösa, som beräknas erhålla
anställning vid företaget, och
den beräknade tiden för deras anställning,
dels redogörelse för kommunens
ekonomi och plan för det föreslagna
företagets finansierande, dels ock vederbörande
arbetslöshetskommittés yttrande
rörande företagets ändamålsenlighet
och betydelse för arbetslöshetens
bekämpande.

§ 25.

Kommissionen äger besluta, huruvida
och i vilken omfattning statsbidrag
skall utgå till visst kommunalt arbetsföretag.

Vid prövning av fråga om statsbidrag
har arbetslöshetskommissionen
att taga hänsyn ej mindre till arbetslöshetens
art och omfattning inom
kommunen, till de övriga åtgärder, som
inom densamma må vara vidtagna för
arbetslöshetens bekämpande, samt till
företagets lämplighet för detta syfte,
än även till kommunens ekonomiska
bärkraft och till beloppet av de statsmedel,
som stå till förfogande.

Vid prövningen skall tillika iakttagas,
att statsbidrag må lämnas endast
därest å ena sidan det avsedda företaget
prövas i hög grad påkallat för ar -

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

123

1928 års B-förslag. Motionerna 1:128 och II: 237.

Där särskilda omständigheter därtill
föranleda, må ersättning av statsmedel
utgå jämväl för den arbetslöses
hemresa.

8 §.

Kommun, som önskar komma i åtnjutande
av statsbidrag till anordnande
av reservarbete, har att, innan verksamheten
begynnes, inhämta socialstyrelsens
medgivande därtill.

9 §.

Vid prövning av frågan, huruvida
och i vilken omfattning statsbidrag
skall utgå, skall hänsyn tagas till arbetslöshetens
art och omfattning inom
kommunen, till de övriga åtgärder, som
inom densamma må vara vidtagna i
anledning av arbetslösheten, samt till
arbetsföretagets lämplighet såsom reservarbete
och till kommunens ekonomiska
bärkraft. Ej må statsbidrag beviljas
till arbetsföretag, som här avses,
med mindre företagets anordnande prövas
i hög grad påkallat med hänsyn
till arbetslösheten inom kommunen.

124

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser. Propositionen nr 216.

betslöshetens ändamålsenliga bekämpande
och å andra sidan så stort behov
av företagets genomförande ej finnes,
att detsamma kan beräknas komma
till utförande på den öppna arbetsmarknaden
inom de närmaste åren.

§ 26.

Vid beviljande av statsbidrag till
visst arbetsföretag har kommissionen
att fastställa avlöningens belopp per
arbetare och hel arbetsdag, med iakttagande
att arbetslönerna ej må överstiga
de för statliga nödhjälpsarbeten
i orten vederbörligen fastställda.

§ 26.

Vid beviljande av statsbidrag till
visst arbetsföretag har kommissionen
[att fastställa avlöningens belopp per
arbetare och hel arbetsdag, med iakttagande
att arbetslönerna ej må överstiga
de för statliga nödhjälpsarbeten
i orten vederbörligen fastställda ävensom]
att meddela närmare bestämmelser
och villkor för företagets anordnande
och bedrivande samt för arbetslösas
hänvisande till arbete vid detsamma.
I sistnämnda hänseende skola
enahanda grunder tillämpas, som
gälla för statens nödhjälpsarbeten, och
må förty i intet fall till kommunalt
arbetsföretag, för vilket statsbidrag
åtnjutes, hänvisas arbetslös, vilken

a) ej fyllt 18 år,

b) tillhör från statlig arbetslöshetshjälp
avstängd yrkesgrupp, eller

c) på grund av sjukdom, lyte eller
annan orsak icke är fullt arbetsför.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

125

1928 ärs B-förslag. Motionerna 1:128 och II: 237.

6 §•

1 mom. Lön till den, som är sysselsatt
i reservarbete, skall understiga
den arbetslön, som på den öppna arbetsmarknaden
i orten är gällande för
icke yrkesutbildade arbetare. Närmare
bestämmelser angående de grunder,
som skola lända till efterrättelse vid
lönens fastställande, meddelas av Konungen.

8 §.

Kommun, som önskar komma i åtnjutande
av statsbidrag till anordnande
av reservarbete, har att [, innan verksamheten
begynnes, inhämta socialstyrelsens
medgivande därtill samt att]
ställa sig till efterrättelse de närmare
föreskrifter, socialstyrelsen lämnar rörande
arbetsföretagets anordnande och
bedrivande, de arbetslösas anvisande
till arbete och arbetslönens storlek.

6 §.

2 mom. Kommun, som hänvisar arbetslös
familjeförsörjare till deltagande
i reservarbete å ort, där lägre arbetslöner
tillämpas än de, som äro gällande
inom kommunen, äger, där den
arbetslöses familj finnes vara i behov
av understöd, bestämma, att ett sär -

15 §.

Arbetslönen vid statligt eller kommunalt
arbetsföretag skall för varje
plats, dit sådant arbetsföretag är förlagt,
understiga den lägsta lön, för
vilken arbetare utan yrkesutbildning
kan i avsevärd omfattning erhålla arbete
i öppna arbetsmarknaden på orten.

Arbetslönens belopp fastställes av
tillsynsmyndigheten.

(Jfr 10 §.)

15 §.

Då arbetslös familjeförsörjare hänvisas
till statligt arbete å ort med lägre
fastställd arbetslön än hemortens,
må han erhålla ortstillägg, vars belopp
dock icke må överstiga skillnaden
mellan de för hemorten och arbetsplatsen
fastställda arbetslönerna.

126

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

Propositionen nr 216.

Det ankommer på kommissionen att
bestämma det högsta antal arbetslösa,
som vid varje tillfälle får vara anställt
vid företag, till vilket statsbidrag åtn
jutes.

Har statsbidrag beviljats, åligger
det kommissionen att övervaka verksamheten,
varvid särskilt bör tillses,
att statsmedel icke användas i större
utsträckning än hjälpbehovet kräver.
Kommissionen må, om anledning därtill
föreligger, besluta, att sådant bidrag
ej vidare skall utgå.

§ 27.

I fråga örn utbetalande av statsbidrag
till kommunalt arbetsföretag gäller
i tillämpliga delar vad i § 16 är
stadgat angående utbetalande av statsbidrag
till arbetslöshetsunderstöd.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

127

1928 års B-förslag. Motionerna 1:128 och 11:237.

skilt ortstillägg till lönen skall genom
socialstyrelsens försorg utbetalas. Sådant
ortstillägg får icke överstiga skillnaden
mellan den lön, som enligt de av
Konungen fastställda grunder skulle
gällt, därest arbetsplatsen varit belägen
inom den hänvisande kommunen,
och den lön, som är enligt samma grunder
fastställd å den plats, där arbetet
utföres.

Av socialstyrelsen utbetalat ortstilllägg
skall månadsvis återgäldas av
hänvisningskommunen. Skulle för hårt
skattetyngd kommun med omfattande
arbetslöshet synnerlig svårighet möta
att återgälda ortstillägg, äger socialstyrelsen
på ansökan av kommunen helt
eller delvis befria denna från återbetalningsskyldighet.

Närmare bestämmelser angående vilka
som skola vara att avse såsom familjeförsörjare
meddelas av socialstyrelsen.

10 §.

Underlåter kommun att ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter, socialstyrelsen
jämlikt 8 § meddelat, må
statsbidraget till kommunen helt eller
delvis indragas.

(Jfr 9 §.)

4 §.

Hrr Carlström, Heckscher, von Koch,
Bernström och Johansson:

2 mom. Utan hinder av vad i 1

128

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

Propositionen nr 216.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

129

1928 års B-forsing. Motionerna 1:128 och II: 237.

morn. är stadgat må arbetslös, vilken
är berättigad till daghjälp från erkänd
arbetslöshetskassa och under sistförflutna
tolv månader uppburit sådan
hjälp för sammanlagt minst trettiosex
dagar, av organ för den offentliga
arbetsförmedlingen hänvisas
till deltagande i reservarbete under viss
tid, högst tolv veckor. I och för såj
dan hänvisning skall socialstyrelsen i
mån av tillgång och under beaktande
av övriga arbetslösas behov av hjälp
ställa platser vid reservarbete till förfogande
för de olika arbetsförmedlingsanstalterna.

Hrr Lindqvist, Hagman och Odelstierna
:

2 mom. Har jämlikt 18 § i förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor
beträffande viss sådan kassa uppställts
villkor, som i nämnda paragraf
sägs, äge organ för den offentliga arbetsförmedlingen
hänvisa arbetslös,
som är berättigad till daghjälp från
dylik kassa, till deltagande i reservarbete
oberoende därav, huruvida behov
av understöd jämlikt 1 mom. föreligger.

I och för hänvisning, varom i första
stycket förmäles, skall socialstyrelsen
i mån av tillgång och under beaktande
av övriga arbetslösas behov av hjälp
ställa platser med reservarbete till förfogande
för de olika arbetsförmedlingsanstalterna.

6 §.

3 mom. Vad i 2 mom. är föreskrivet
rörande ortstillägg skall äga motsvarande
tillämpning, då arbetslös familjeförsörjare,
som är berättigad till
daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa,
av organ för den offentliga arbetsförmedlingen
hänvisas till deltagande
i reservarbete; dock att utbetalat
ortstillägg i sådant fall skall
stanna å statsverket.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 11 sami. Nr 17.

130

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

Propositionen nr 216.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

131

1928 års B förslag.

11 §•

Hrr Carlström, Heckscher, Johansson
och von Koch:

Socialstyrelsen äger på ansökan
medgiva, att landstingsområde, vägdistrikt
eller annat sådant kommunalsamfund
må anordna visst arbetsföretag
såsom reservarbete och för ändamålet
åtnjuta statsbidrag enligt de i
9 § angivna grunder. Vad i 8 och 10
§§ är stadgat skall därvid äga motsvarande
tillämpning.

Hrr Lindqvist, Bernström, Hagman
och Odelstierna yrka, att denna paragraf
måtte utgå.

Motionerna 1:128 och II: 237.

17 §.

Anordnas i annat fall än i 1 § sägs
arbete eller annan understödsverksamhet
för att bereda hjälp åt oförvållat
arbetslösa, t. ex. därigenom att kommun
till vägdistrikt förskjuter medel
för vägföretag eller tillsynsmyndigheten
åtager sig att utföra skogs- eller
flottledsarbete, skall beträffande sådan
verksamhet gälla vad i 1 § andra
stycket, 10, 12, 14 15 och 16 §§ här
ovan stadgas.

15 §.

över tillsynsmyndighetens beslut i
ärende, som i denna paragraf avses,
må klagan ej föras.

17 §.

Där det med avseende å arbetets
art och omfattningen av arbetslösheten
i orten befinnes lämpligt må arbetslöshetskommitté
med tillsynsmyndighetens
medgivande hänvisa arbetslösa
till arbete hos enskilda. I sådant
fall skall lönens belopp fastställas
av tillsynsmyndigheten.

19 §.

För Stockholm och Göteborg må
tillsynsmyndigheten medgiva de avvikelser
från 2—7 §§, som kunna visa
sig nödvändiga.

21 §.

De närmare föreskrifter, som kunna
erfordras för tillämpningen av denna
lag, utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

och gäller till och med den 30
juni 1934, dock att, därest särskilda
åtgärder därefter erfordras för av -

132

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

Gällande bestämmelser.

Propositionen nr 216.

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17. Bilaga N.

133

1928 års B-förslag. Motionerna 1:128 och II: 237.

veckling av verksamheten för offentlig
arbetslöshetshjälp, lagen må jämväl
efter sistnämnda dag tillämpas å
sådana åtgärder.

Åtgärd, som för lagens ikraftträdande
förstnämnda dag erfordras, må
av Konungen eller enligt Konungens
förordnande vidtagas jämväl före samma
dag.

134

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Utskottets utlåtande.

Inledning............................. 1

Grundlinjer för ärendets behandling.................. 22

Allmän motivering......................... 23

Arbetsprogrammet sid. 23. Allmänna grunder för arbetslinjen sid. 25. Lönefrågan
sid. 27. Urvalet av arbeten sid. 29.

Särskilda frågor beträffande reservarbetslinjen.............. 34

Det centrala organet sid. 34. Personliga kvalifikationer sid. 37. Konfliktdirektiv;
förbållandet till fattigvården sid. 39. Familjeförsörjarebegreppet sid. 39. Behövande
arbetslösa sid. 40. Avstängning av vissa yrkesgrupper sid. 41. Bosättning sid. 41.

Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till lönens storlek sid. 44. Arbetskonflikter
vid statliga reservarbeten sid. 48. Statskommunala reservarbeten i vägstyrelses regi
sid. 48. Statsbidrag till statskommunala reservarbeten sid. 49. Övergångsbestämmelser
sid. 52. Anslagsbeloppet sid. 52.

Särskilda slag av åtgärder...................... 55

Statsbeställningar sid. 55. Statliga beredskapsarbeten sid. 59. Kommunala beredskapsarbeten
sid. 62. Skenfria korsningar sid. 63. Broar och hamnar sid. 66. Främjande
av bostadsbyggande sid. 67. Lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet
sid. 75. Täckdikning sid. 77. Gödselvårdsanläggningar sid. 80. Väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo sid. 83. Styckning av vissa egendomar sid. 85.
Avstyrkta motioner sid. 89.

Kontantunderstödsverksamhet..................... 98

Ungdomsarbetslösheten....................... 101

Inledning sid. 101. Arbetsförmedling för ungdom sid. 102. Kursverksamhet m. m.;
s. k. frivillig arbetstjänst sid. 104. Pensionering av äldre arbetare sid. 114. Värnpliktsövningar
sid. 120. Bidrag till kontant avlöning åt yngre jordbruksarbetare sid. 120.

Skrivelseförslag......................... 121

Sammanställning rörande arbetseffekt och kapitalinvestering vid genomförande

av de tillstyrkta förslagen..................... 124

Sammanfattning rörande reglerna för reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet
m. m........................... 126

Utskottets hemställan........................ 136

Reservationer.

A) Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet........... 141

B) Beträffande statliga och statskommunala reservarbeten....... 150

C) Beträffande särskilda slag av åtgärder.............. 157

D) Beträffande kontantunderstödsverksamhet m.m........... 165

E) Beträffande utskottets förslag angående skrivelser till Kungl. Majtt . . 166

Särskilda utskottets utlåtande Nr 17.

135

Sid.

Bilagor.

A. Arbetsmarknadens utveckling och läge samt de från och med år 1914

tillämpade principerna beträffande hjälpverksamheten för oförvållat
arbetslösa personer......................Bil. 1

B. Statliga och statskommunala reservarbeten............» 29

C. Det nuvarande arbetslöshetsläget och i anledning därav föranledda åtgärder
från statens arbetslöshetskommissions sida.........» 64

“ D. Formulär till infordrande av löneuppgifter............» 73

E. Sammandrag av arbetsförtjänsterna vid arbetslöshetskommissionens arbetsplatser
under mars 1933 ..................» 75

F. Sammandrag över i gång varande (inkl. tillfälligt nedlagda) statskommunala
reservarbeten den 1 mars 1933 .............> 76

G. Antal kommuner, som för arbetslöshetens bekämpande anordnat arbeten,

till vilka statsbidrag icke utgår, samt antal anställda vid dessa kommunala
reservarbeten.....................» 77

H. Relationen mellan arbetsförtjänster vid kommunala reservarbeten och

reservarbetslöner i kommuner, där dylika blivit av arbetslöshetskommissionen
fastställda.....................» 78

I. Av socialstyrelsen meddelade uppgifter rörande lantarbetar- och skogs arbetarlöner.

........................» 79

K. Utdrag av sammanställning av socialstyrelsen ur tillgängliga uppgifter

rörande löner för anläggnings-, husbyggnads- och kommunalarbetare . » 80

L. Skrivelse den 8 maj 1933 från arbetslöshetskommissionen med vissa

kostnadsberäkningar......................» 81

M. P. M. från arbetslöshetskommissionen angående återverkningarna på
statens kostnader för arbetslöshetshjälpen av vissa ifrågasatta ändringar

av reservarbetslöner och statsbidrag...............» 83

N. Sammanställning av gällande bestämmelser rörande reservarbeten och

kontantunderstödsverksamhet samt vissa ändringsförslag i samma hänseenden
..........................» 91