Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b (Utlåtande 1964:Säru1 - höst säru)

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

Nr 1

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts -proposition angående reformering
av de gymnasiala skolorna m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 171, vilken hänvisats till särskilda utskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 16 oktober 1964, föreslagit riksdagen att i överensstämmelse
med vad departementschefen förordat

1. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1966 skall finnas en kommunal gymnasial
skola, benämnd gymnasium, vilken bygger på grundskolan samt ger en vidgad
och fördjupad allmän och i viss utsträckning målinriktad utbildning lämpad som
grund för studier vid universitet och högskolor och för omedelbar yrkesutövning; 2.

besluta att med utgången av juni 1966 nuvarande statliga och kommunala
allmänna gymnasier så ock tekniska gymnasier och kommunala handelsgymnasier
skall upphöra och att den 1 juli 1966 ännu ej avslutade lärokurser inom
dessa gymnasier skall fullföljas inom ramen för det nya gymnasiet;

3. godkänna av departementschefen angivna grunder och riktlinjer för det
nya gymnasiets organisation och verksamhet, innebärande

a) att i gymnasiet skall finnas fem huvudstudievägar, fr. o. m. årskurs 2
benämnda humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk, naturvetenskaplig och
teknisk linje, med de grenar och varianter Kungl. Maj:t bestämmer,

b) att gymnasiets huvudstudievägar skall vara treåriga utom den tekniska,
som skall vara fyraårig med en avgångsetapp efter tre årskurser,

c) att vid gymnasiet må förekomma påbvggnadskurser enligt av departementschefen
förordade grunder,

d) att läsåret i gymnasiet skall omfatta 39 veckor samt timplanen upptaga
34 veckotimmar i årskurs 1, 32 i årskurs 2, 30 i årskurs 3 samt 35 i årskurs 4
på den tekniska linjen, med möjlighet att i vissa ämnen företaga gruppuppdelning
eller meddela frivillig undervisning enligt av departementschefen förordade
grunder,

e) att den enskilde elevens studieprogram skall kunna varieras genom tillval
av frivilliga ämnen eller bortval av vissa ämnen enligt av departementschefen
förordade grunder,

f) att klasser och grupper samt förlängd undervisning och stödundervisning
anordnas enligt av departementschefen förordade grunder samt

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1901). 12 samt. 2 avd. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

g) att gymnasiet i övrigt får i sina huvuddrag den utformning och det innehåll,
som departementschefen i skilda hänseenden förordat;

4. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1966 skall finnas en kommunal gymnasial
skola, benämnd fackskola, vilken bygger på grundskolan och ger dels en vidgad
och fördjupad allmän utbildning, dels en yrkesinriktad utbildning;

5. godkänna av departementschefen angivna grunder och riktlinjer för fackskolans
organisation och verksamhet, innebärande

a) att i fackskolan skall finnas tre linjer, benämnda social, ekonomisk och
teknisk linje, med de grenar och varianter Kungl. Maj:t bestämmer,

b) att fackskolan skall vara tvåårig,

c) att läsaret i fackskolan skall omfatta 39 veckor samt timplanen upptaga
35 veckotimmar i vardera årskursen, med möjlighet att i vissa ämnen företaga
gruppuppdelning eller meddela frivillig undervisning enligt av departementschefen
förordade grunder,

d) att klasser och grupper anordnas enligt av departementschefen förordade
grunder samt

e) att fackskolan i övrigt får i sina huvuddrag den utformning och det innehåll,
som departementschefen i skilda hänseenden förordat;

6. godkänna av departementschefen förordade grunder för behörighet till
studier vid universitet och högskolor efter avslutad studiegång i gymnasiet;

7. godkänna av departementschefen förordade riktpunkter och planeringsprinciper
för de gymnasiala skolornas utbyggnad under 1960-talet;

8. godkänna av departementschefen angivna riktlinjer för övergången till det
nya gymnasiet och införandet av fackskolan samt därmed sammanhängande
åtgärder;

9. godkänna att på gymnasiet tills vidare bibehålies teknisk specialkurs och
ettårig handelsgymnasiekurs för studenter;

10. besluta att i gymnasiet och fackskolan skall finnas skolledare, lärare och
andra befattningshavare i enlighet med av departementschefen angivna riktlinjer
samt godkänna av departementschefen förordade grunder för befattningshavarnas
anställnings- och tjänstgöringsförhållanden;

11. godkänna av departementschefen angivna riktlinjer för folkhögskolans
fortsatta verksamhet;

12. besluta om inrättande av en till skolöverstyrelsen knuten gymnasieinspektion
med sammansättning och uppgifter enligt av departementschefen förordade
grunder;

13. besluta att centralt skall anordnas en verksamhet för konstruktion, utprövning,
framställning och distribution av prov för hela skolväsendet i enlighet
med av departementschefen angivna riktlinjer;

14. godkänna den i det föregående redovisade överenskommelsen angående
anställnings- och avlöningsvillkor m. m. för skolledare och lärare vid kommunala
gymnasier och fackskolor m. fl.;

15. godkänna av departementschefen förordade grunder för statsbidrag till

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

a) driftkostnader för gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan,

b) undervisningsmateriel för gymnasiet och fackskolan,

c) byggnadsarbeten för gymnasiet, fackskolan och sjöbefälsskolorna;

16. godkänna av departementschefen förordade grunder för fördelning mellan
staten och kommunerna av kostnader för studiedagar m. m.;

17. godkänna av departementschefen angivna riktlinjer för statligt stöd till
privata gymnasier och fackskolor;

18. godkänna av departementschefen förordade grunder för statsbidrag till
rektorslöner vid kommunala allmänna gymnasier för budgetåren 1961/66;

19. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta av förslagen betingade ändringar i avlönings-
och pensionsförfattningar som utfärdats med stöd av riksdagens beslut;

20. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen angivna grunder och riktlinjer utfärda de bestämmelser
och andra föreskrifter, fatta de beslut samt i övrigt vidta de åtgärder, som
fordras för den av departementschefen förordade reformeringen av de gymnasiala
skolorna;

21. anta inom ecklesiastikdepartementet upprättat förslag till lag om ändring
i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319).

I samband härmed har utskottet behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Gösta Jacobsson (I: 811) och den andra inom andra kammaren av herr Palm
(II: 1038), i vilka hemställts, att riksdagen ville medgiva ordinarie lärare vid
realskolor, som bildar skolenheter tillsammans med kommunalt eller statligt
allmänt gymnasium, samma överflyttningsmöjligheter som föreslagits för motsvarande
lärare vid kommunalt gymnasium och vid högre allmänt läroverk;

dels en inom första kammaren av fru Myrdal väckt motion (I: 842), vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att gymnasier
och fackskolor må beredas möjlighet att anställa lärar- och biblioteksassistenter
i anslutning till genomförandet av gymnasiereformen och det definitiva genomförandet
av den nya fackskolan;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Eskilsson och Isacson (1:844) och den andra inom andra kammaren av
herrar Nilsson i Bästekille och Darlin (II: 1047), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att ett agrartekniskt alternativ inrättas inom gymnasiets tekniska
linje;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Iljorth m. jl. (1: 845) och den andra inom andra kammaren av herr Fredriksson
m. jl. (II: 1055), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta att jämväl på
byggnads- och el tekniska alternativen skall få förekomma sådan linjevariation
som enligt propositionen föreslås för maskin- och kemitekniska alternativen på
gymnasiets tekniska linje;

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Schött m. fl. (I: 846) och den andra inom andra kammaren av herr Allard rrv. fl.
(II: 1044), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta att ämnet gymnastik
på gymnasiets samtliga linjer i enlighet med gymnasieutredningens förslag
måtte tilldelas 8 veckotimmar (3 -(- 3 + 2) samt att ämnet gymnastik inom
fackskolans samtliga linjer i enlighet med fackskoleutredningens förslag måtte
tilldelas 5 veckotimmar (3 -j— 2);

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m. fl. (I: 847) och den andra inom andra kammaren av herr Anderson
i Sundsvall m. fl. (II: 1045), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta att
vid gymnasiets tekniska linje må anordnas speciellt utbildningsalternativ, som
har anknytning till branschområde inom näringslivet;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Arvidson (I: 848) och den andra inom andra kammaren av herr Hedin m. fl.
(II: 1058), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta att ämnesbenämningen
»religionskunskap» utbytes mot benämningen »kristendomskunskap» i
gymnasium och fackskola;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 849) och den andra inom andra kammaren av herr Hedlund
to. fl. (II: 1059), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta

I. att med justering av Kungl. Maj:ts förslag den kvantitativa utvecklingen
av undervisningen inriktas på en kapacitet år 1970 av 35 % av en årskull i
gymnasiet och 25 % i fackskola;

II. att 0,5 veckotimmar inom historieundervisningen anslås för undervisning
i kyrkohistoria;

III. att hos Kungl. Maj:t begära skyndsam undersökning av möjligheterna
til! ytterligare förstärkning av religionskunskapens ställning i den gymnasiala
undervisningen;

IV. att minimiantalet för grupp skall vara fem; samt

att riksdagen i övrigt beaktar vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ilellebladh (1:850) och den andra inom andra kammaren av herr Zetterberg
m. fl. (II: 1073), i vilka hemställts, att riksdagen i samband med beslutet om
de gymnasiala skolorna uttalar, att de synpunkter på undervisningen i ämnet
samhällskunskap i gymnasium och fackskola som i motionerna framförts vinner
närmare beaktande och att studiet i ämnet därvid får den utformningen
att de fria och frivilliga ideella organisationernas roll i svenskt samhällsliv
uppmärksammas, att de internationella aspekterna på ämnet konkretiseras genom
övning i analys och bedömning av samhällsstrukturen i olika länder i enlighet
med vad i motionerna anförts samt att eleverna fortlöpande orienteras om
utvecklingstendenserna inom svenskt samhällsarbete beträffande viktiga frågeställningar
som är föremål för debatt och överväganden;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

fru Hultell (1:851) och den andra inom andra kammaren av herr Wennerfors
och fröken Karlsson (II: 1072), i vilka hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att övergångsbestämmelserna för lärare utformas så, att lärare vid statlig realskola,
som bildar skolenhet med gymnasium, jämställes med lärare vid de s. k.
avvecklingsskolorna samt att ämneslärarinnor anställda vid högre allmänna läroverk
jämställes med ämneslärarinnor vid de s. k. avvecklingsskolorna;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Gösta Jacobsson och Weibull (1:852) och den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Svalöv och fröken Karlsson (II: 1066), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att vid tekniska gymnasiet i Hälsingborg skall finnas
en speciell livsmedelsteknisk linje;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Thorsten Larsson och Svanström (I: 853) och den andra inom andra kammaren
av herr Mattsson m.fl. (II: 1063), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

I. att de föreslagna övergångsanordningarna för lärare kompletteras så att för
dels ordinarie lärare vid allmän realskola, vilken utgör skolenhet tillsammans
med statligt eller kommunalt gymnasium, dels ordinarie lärare som utnämnts
vid realskoledelen av högre allmänt läroverk skall gälla samma övergångsvillkor
som för ordinarie lärare vid statligt gymnasium eller högre allmänt läroverk;

II. att ordinarie ämneslärarinna vid högre allmänt läroverk beredes möjlighet
att överföras till ordinarie tjänst vid fackskola, yrkesskola eller grundskola på
samma villkor som föreslås för ordinarie ämneslärarinna vid avvecklingsskola;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 854) och den andra inom andra kammaren av herr Ohlin
m.fl. (II: 1071), i vilka hemställts,

I. att riksdagen måtte besluta,

1. att undervisningen i historia på humanistisk och samhällsvetenskaplig linje
utökas med 1/t veckotimme, vilken tid tages från timmar till förfogande, för att
möjliggöra en utförligare behandling av 1800- och 1900-talens kyrkohistoria, innefattande
bl. a. de religiösa folkrörelserna och frikyrkornas utveckling, kristligt
sociala rörelser, religionsfrihetsfrågan, missionen och den moderna ekumeniska
rörelsen för kyrkornas enande;

2. att i samarbetsnämnden skall ingå förutom i propositionen föreslagna företrädare
och befattningshavare även representanter för målsmännen;

3. att samarbetsnämnden vid handläggning av disciplinärenden som avser elev
regelmässigt hör denne och dennes föräldrar;

4. att minimitalet elever för upprättande av grupp skall vara fem utom vid
anordnande av tekniska och ekonomiska alternativ, då grupp skall kunna anordnas
för minst åtta elever, samt vid upprättande av gren inom teknisk fackskola,
då grupp skall kunna anordnas för minst tolv elever;

5. att det lägsta medelvärde som är allmänt behörighetskrav för studier vid
universitet och högskolor fastställes gemensamt av Kungl. Maj:t och riksdagen;

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196Jf

6. att övergångsbestämmelser utarbetas för lärare vid allmänna realskolor innebärande
möjlighet till övergång även till fackskolor;

7. att övergångsbestämmelser utarbetas för rektorer vid allmänna realskolor;

8. att inrätta en hel kuratorstjänst per skolanläggning på 800—1 000 elever vid
gymnasium och fackskola;

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte ge till känna vad i motionerna
anförts angående

1. målsättningen att ge en för alla gällande rätt till utbildning på det gymnasiala
skolstadiet både i vad avser de gymnasiala skolformernas samlade utbyggnad
och i vad avser fördelningen av intagningar mellan gymnasium och fackskola; 2.

gymnasiestadiets personlighetsfostrande uppgifter;

3. önskvärdheten att bryta könsrollsföreställningarnas betydelse för valet av
gymnasial studieväg;

4. de övergångssvårigheter, som uppstår för lärare i tekniska ämnen vid de
nuvarande tekniska gymnasierna;

5. vikten av att förlängd undervisning med koncentrationsläsning anordnas på
ett mycket stort antal gymnasieorter;

6. vikten av att skolledningarna stimulerar till bildande av elevråd och att
skolledningen kontinuerligt håller kontakt med elevråden och elevrådens representanter
i frågor som gäller skolans inre liv;

III. att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning om och förslag
angående införande av fria läroböcker i fackskola och i gymnasium; samt

IV. att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att utförlig redogörelse för inom
närmaste femårsperiod aktuella investeringsbehov för hela det allmänna skolväsendet
snarast lämnas riksdagen;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fröken
Mattson m. fl. (1:855) och den andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (II: 1068), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
slöjd (textilkunskap) införes som alternativ till musik och teckning inom gymnasiet
samt att textilkunskap införes som självständig estetisk variant;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fröken
Mattson m. fl. (1:856) och den andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (II: 1069), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta uttala,
att kretsen av ämnen för frivillig undervisning utanför schemat i det nya gymnasiet
måtte vidgas att omfatta även praktisk-estetiska ämnen såsom hem- och
familjekunskap, textilkunskap samt slöjd;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru
Myrdal m. fl. (I: 857) och den andra inom andra kammaren av herr Kellgren
rrv. fl. (11:1061), i vilka hemställts, att riksdagen måtte uttala, att elever i
fackskolor skall beredas möjlighet — under dagtid eller kvällstid — att erhålla
frivillig undervisning i ett eller flera ämnen enligt läroplanen för det treåriga
gymnasiet;

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ottosson to. fl. (I: 858) och den andra inom andra kammaren av herr Nordgren
m. fl. (II: 1067), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om att skolöverstyrelsen inrättar träteknisk gren vid ett
eller flera gymnasier med maskinteknisk linje oavsett om dessa gymnasier i övrigt
erbjuder samtliga reguljära utbildningsalternativ;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Fritz Persson m.jl. (I: 859) och den andra inom andra kammaren av herr Fagerlund
m.jl. (II: 1054), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta, att statsbidrag
till byggnadsarbeten för gymnasium, vilka påbörjats tidigast den 1 juli
1963, må efter Kungl. Maj:ts särskilda prövning kunna utgå enligt de regler
som är avsedda att i övrigt träda i kraft den 1 juli 1966;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Erik Filip Petersson m.jl. (I: 860) och den andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Borås m.jl. (II: 1056), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
att propositionens benämning »religionskunskap» utbytes mot benämningen
»kristendoms- och religionskunskap»;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Erik Filip Petersson m. fl. (I: 861) och den andra inom andra kammaren av herr
Nelander m. fl. (II: 1065), i vilka hemställts, att religionskunskapsämnet på
gymnasiets humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga linjer
erhåller 4 veckotimmar — på övriga linjer av gymnasium och fackskola i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg m. fl. (I: 862) och den andra inom andra kammaren av herr Nordstrandh
m.jl. (II: 1070), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta, dels att
minimitalet för upprättande av grupp i grekiska skall vara tre, dels att grekiska
skall kunna väljas också av de elever som icke önskar läsa latin;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Söderberg m.jl. (1:863) och den andra inom andra kammaren av herr Enskog
m.jl. (II: 1052), i vilka hemställts, att riksdagen måtte

1. under punkt 5 godkänna av departementschefen angivna grunder och riktlinjer
för fackskolans organisation och verksamhet med den ändringen att fackskolor
skall på kommunalt initiativ, där särskilda skäl föreligger och efter allsidig
prövning, kunna inrättas även på andra orter än där gymnasier finnes; och

2. under punkt 7 godkänna av departementschefen förordade riktpunkter och
planeringsprinciper för de gymnasiala skolornas utbyggnad under 1960-talet,
med den ändringen, att skolor med praktisk utbildning (yrkesskolor) skall på
kommunalt initiativ, där särskilda skäl föreligger och efter allsidig prövning,
kunna inrättas även på andra orter än där gymnasier finnes;

dels en inom första kammaren av herr Wallmark väckt motion (I: 864), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att den tekniska utbildningen vid gymnasierna
organiseras så att de två sista årskurserna i princip centraliseras till
skolenheter med fullständig teknisk utbildning;

dels en inom första kammaren av herr WaUmarlc in. fl. väckt motion (I: 865),

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196U

vari hemställts, att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar att
kemi på naturvetenskaplig linje skall ha 7,5 veckotimmar, varvid förstärkningen
åstadkommes genom att matematik avstår 1 veckotimme;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Virgin m.fl. (1:866) och den andra inom andra kammaren av herr Nelander
m.fl. (II: 1064), i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ger
till känna

1. att i de gymnasiala skolornas målsättning det må komma till uttryck att
dessa skolor i likhet med grundskolan vill fostra sina elever till respekt för sanning
och rätt, för människans egenvärde och människolivets okränkbarhet;

2. att i enlighet med i motionerna angivna riktlinjer och i överensstämmelse
med vad som beslutats för grundskolan undervisningen i religionskunskap får
sin tyngdpunkt i undervisningen om kristendomen;

3. att huvudansvaret för lärarutbildningen i ämnet förlägges till de teologiska
fakulteterna; och

4. att ifrågavarande skolor ålägges att anordna gemensamma samlingar, så
att varje elev får delta i dessa minst halva antalet veckodagar samt att dessa
samlingar utformas så att de ger utrymme till variation och förnyelse och anknyter
till traditionen i svensk skola;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Virgin m.fl. (1:867) och den andra inom andra kammaren av herr Heckscher
m.fl. (II: 1057), i vilka hemställts att riksdagen måtte

A. beträffande gymnasier och fackskolor gemensamt

I. besluta,

1. att såsom kompetensvillkor för rektorsbefattning skall gälla, att sökande
är behörig att inneha ordinarie befattning som lärare vid gymnasium eller fackskola,
dock att nuvarande innehavare av rektorsbefattning vid gymnasium alltid
skall anses äga erforderlig behörighet;

2. att delningstalet för elevantalet i klasserna skall vara 25, dock att tills
vidare delningstalet må utgöra högst 30;

3. att nuvarande absoluta betygsättning skall bibehållas liksom nuvarande
betygskala;

4. att vad gäller statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
i sådant materiel skall inräknas även böcker å elevbibliotek;

5. att i samarbetsnämnden skall ingå en representant för målsmännen;

6. att vad avser flyttning till högre klass det nuvarande gymnasiets bestämmelser
skall i tillämpliga delar gälla;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t

1. hemställa, att Kungl. Maj:t måtte efter företagen utredning för riksdagen
snarast framlägga förslag om tidsplan för nedbringande av delningstalet för klasserna
från 30 till 25;

2. hemställa, att Kungl. Maj:t måtte tillsätta en utredning med uppgift att
belysa för- och nackdelar med en betygsättning på absolut resp. relativ grundval
inom gymnasier och fackskolor;

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196Jf

3. vad gäller beräkningen av statsbidrag till driftkostnader giva till känna
vad i motionerna anförts;

B. beträffande gymnasier

I. besluta,

1. att jämsides med 3-åriga gymnasier skall för de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga linjerna inrättas 4-åriga gymnasier;

2. att för den ekonomiska linjen skall inrättas en fjärde årskurs efter mönster
av vad som gäller för den tekniska linjen;

3. att avgörande för inträde i gymnasium skall vara enbart betygen i kommunikations-
och orienteringsämnen, varvid betygen i svenska, moderna språk
och matematik skall fördubblas;

4. att studentexamen skall bibehållas, grundad på ett examinationsförfarande
och bibehållen censorsinstitution i enlighet med vad i motionerna anförts;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att enligt riksdagens mening

1. antalet veckotimmar i religionskunskap bör vara på de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga linjerna 5 samt på de ekonomiska
och tekniska linjerna 2;

2. på de ekonomiska och tekniska linjerna bör bedrivas undervisning i konstoch
musikhistoria under 2 veckotimmar;

3. på de naturvetenskapliga och tekniska linjerna bör bedrivas undervisning
i geografi (naturgeografi) under 2 veckotimmar;

4. de för samhällskunskap anslagna timmarna första terminen av första årskursen
bör användas till koncentrationsläsning av främmande länders kulturgeografi
under ledning av kulturgeografiskt skolad lärare;

5. antalet moderna språk bör begränsas till engelska, tyska, franska, spanska,
ryska och finska, sistnämnda dock ej som begynnelsespråk;

6. antalet veckotimmar på den humanistiska linjen för vart och ett av A-,
B- och C-språken bör ökas med 1, möjliggjort genom att ämnet allmän språkkunskap
slopas;

7. B-språket bör vara obligatoriskt för vederbörande elever;

8. tidningsstudium bör bedrivas på alla linjer inom ramen för timmar till
förfogande;

9. antalet veckotimmar i gymnastik på de tekniska och ekonomiska linjerna
bör utökas med 1;

10. kursinnehållet i religionskunskap, svenska språket, naturkunskap, samhällskunskap
och historia bör ändras på sätt framgår av motionerna;

C. beträffande fackskolan

I. besluta,

1. att fristående fackskolor skall kunna upprättas;

2. att sådana skolformer som i fråga om innehåll och mål nära motsvarar
den föreslagna fackskolan — praktiska kommunala realskolor och kommunala
flickskolor — skall bibehållas till dess fackskola upprättas på orten;

11. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att enligt riksdagens mening antalet
veckotimmar i gymnastik på den tekniska linjen bör utökas med 1; samt

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196Jr

D. i övrigt beakta vad i motionerna anförts;

dels en inom andra kammaren av herr Dickson m. fl. väckt motion (II: 1046),
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj.t måtte uttala som sin
mening att begreppet »gudsfruktan» upptages bland de värden som skolan skall
skänka sina elever, i detta fall i gymnasiet;

dels en inom andra kammaren av fröken Bergegren och fru Hörnlund väckt
motion (II: 1048), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta

1. att avslå propositionen nr 171 i vad den avser införandet av religionskunskap
såsom obligatoriskt ämne på gymnasiets tekniska och ekonomiska linjer,
utökning av antalet veckotimmar med Va veckotimme för samma ämne på
gymnasiets samtliga linjer samt av dessa förslag betingade minskningar av timantalet
för vissa i propositionen angivna ämnen, samt

2. att gymnasieutredningens förslag i berörda hänseenden i stället skall följas;

dels en inom andra kammaren av herr Broberg m. fl. väckt motion (II: 1049),

vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att kemi på naturvetenskaplig linje
skall ha 7,5 veckotimmar, varvid förstärkningen åstadkommes genom att matematik
avstår 1 veckotimme;

dels en inom andra kammaren av herr Dickson m. fl. väckt motion (II: 1050),
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att Kungl.
Maj:t må beakta vad i motionen anförts om objektivitet;

dels en inom andra kammaren av herr Dickson m. fl. väckt motion (II: 1051),
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar som sin mening
att samma etiska målsättning skall gälla för de gymnasiala skolorna som
redan fastställts för grundskolan;

dels en inom andra kammaren av fru Eriksson i Stockholm m. fl. väckt motion
(II: 1053), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att ämnet matematik
på naturvetenskaplig och teknisk studiekurs i det nya gymnasiet tilldelas ytterligare
en veckotimme utöver vad som föreslås i propositionen nr 171, med den
reduktion av timtalet för andra ämnen som förordas i motionen;

dels en inom andra kammaren av herr Hermansson m. fl. väckt motion
(II: 1060), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta

1. att fördelningen av eleverna på gymnasium och fackskola inte fastlåses
vid proportionen 30:20 utan göres beroende av antalet förstahandssökande till
vardera skolformen;

2. att ett enhetligt namn på de gymnasiala skolformerna fastställes att gälla
från den tidpunkt då reformerna träder i kraft den 1 juli 1966;

3. att ämnet religionskunskap ges karaktären av tillvalsämne på samtliga
linjer inom de gymnasiala skolorna;

4. att enligt fackskoleutredningens förslag som nybörjarspråk i fackskolan
skall finnas tyska, franska, ryska, spanska och italienska;

5. att i stället för den föreslagna fackinspektionen inrättas en konsulentorganisation
av till en början minst motsvarande omfattning;

6. att alla elever i de gymnasiala skolformerna skall erhålla läroböcker och
övrig undervisningsmateriel gratis;

7. att uttala sig för en sådan kostnadsfördelning i samband med genomföran -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

det av de föreslagna reformerna att kommunerna inte belastas med ytterligare
kostnader för skolväsendet;

8. att i övrigt beakta de i motionen framförda synpunkterna vid den slutliga
utformningen av de gymnasiala skolformerna;

dels ock en inom andra kammaren av herrar Kellgren och Lindkvist väckt
motion (II: 1062), vari hemställts, att riksdagen måtte uttala, att det som övningsämne
föreslagna konst- och musikhistoria på det nya gymnasiet överföres
till kategorien läroämnen samt att utbildningen av musiklärare för gymnasiet
reformeras och leder till en ny examen med föreslagen benämning mus. mag.

Vidare har till behandling av särskilda utskottet hänvisats följande — i enlighet
med allmänna beredningsutskottets memorial nr 48 — till allmänna beredningsutskottet
tidigare hänvisade motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:56) och den andra inom andra kammaren av fru
Ryding och herr Holmberg (II: 73), i vilka hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsamma åtgärder för upprättandet
av ett samhällsägt förlag för skolböcker och annan undervisnings- och förbrukningsmateriel
för grundskolan och de gymnasiala skolformerna;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Lars Larsson och Tage Johansson (1:315) och den andra inom andra
kammaren av herr Arvidson m. fl. (II: 413), i vilka hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om skyndsam utredning av frågan om
upprättandet av ett statligt skolboksförlag.

Över motionerna 1:56 och II: 73 samt 1:315 och II: 413 har i vederbörlig
ordning yttranden inhämtats från skolöverstyrelsen, svenska stadsförbundet och
svenska kommunförbundet.

Beträffande motiveringen för de motionsvis framställda yrkandena får utskottet
hänvisa till motionerna 11:1038, 1:842, 11:1047, 11:1055, 1:846, 11:1045,
11:1058, 11:1059, 11:1073, 11:1072, 11:1066, 11:1063, 11:1071, 11:1068,
11:1069, 11:1061, 11:1067, 11:1054, 11:1056, 11:1065, 11:1070, 1:863, 1:864,
I: 865, II: 1064, II: 1057, II: 1046, II: 1048, II: 1049, II: 1050, II: 1051, II: 1053,
IT: 1060, II: 1062, I: 56 och II: 413.

Den förevarande ■propositionen nr 171 innehåller huvudsakligen följande.

I propositionen föreslås på grundval av 1960 års gymnasieutredning och fackskoleutredningcn
införande fr. o. m. den 1 juli 1966 dels av en kommunal skola,
benämnd gymnasium, vilken skall ersätta nuvarande statliga och kommunala
allmänna gymnasier samt statliga tekniska gymnasier och kommunala handelsgymnasier,
dels av en kommunal gymnasial skola, benämnd fackskola. Den omdaning
av det gymnasiala skolsystemet, som härigenom påbörjas, avses skola i
kommande etapper följas av en reformering av yrkesskolan och den gymnasiala
vuxenutbildningen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196-4

Reformens huvudsyfte är att skapa ett system av studievägar inom gymnasiet
och fackskolan, vilket kompletterat med utbildningslinjerna inom yrkesskolan
svarar mot ungdomarnas önskemål och samhällets behov. Den som genomgått
grundskola skall kunna så långt det är praktiskt möjligt få den ytterligare utbildning,
som passar hans intressen och förutsättningar. Detta innebär också att
eleverna skall ha möjlighet byta studieväg eller bygga på en redan avslutad utbildning.

I gymnasier och fackskolor intas för närvarande sammanlagt drygt en fjärdedel
av årskullen. I propositionen beräknas det nya gymnasiet och fackskolan
under 1960-talet bli utbyggda till en sammanlagd kapacitet, som omkring år
1970 motsvarar en intagning av ca 50 % av årskullen. Huvuddelen av ökningen
avses falla på fackskolan. Som riktpunkt för omfattningen vid sistnämnda tidpunkt
förordas att i gymnasiet intages ca 30 % och i fackskolan ca 20 % av årskullen.
Inom gymnasiet förutsättes de yrkesinriktade utbildningslinjerna fortsätta
att öka sin andel av eleverna.

Med hänsyn till att de angivna genomsnittstalen för hela landet är riktpunkter,
som på längre sikt kan behöva ändras, bör det gymnasiala skolsystemet,
både i fråga om inre och yttre organisation, ges en elastisk utformning, så att
det smidigt kan anpassas till nya förhållanden.

Vid skolplaneringen skall eftersträvas att flertalet studievägar inom gymnasiet,
fackskolan och på längre sikt även yrkesskolan erbjudes på varje ort där gymnasial
utbildning anordnas. För de enskilda orterna förordas en lokalmässig,
s. k. horisontell samordning av gymnasiala skolor.

Någon ändring i folkhögskolans principiella målsättning och uppgifter ifrågasättes
icke i samband med reformen. Folkhögskolans inre arbete förutsättes
komma att utvecklas kvalitativt och konkreta åtgärder i detta syfte anges.

Gymnasiet föreslås bli treårigt utom den tekniska studievägen, som bör bli
fyraårig med en avgångsetapp efter den tredje årskursen. Tre års gymnasiestudier
skall normalt leda fram till behörighet för studier vid universitet och
högskolor.

I målsättningen för gymnasiet betonas den personlighetsutvecklande uppgiften.
Eu huvudlinje i gymnasiets undervisning skall härvid vara att hos eleverna
utveckla ett kritiskt och självständigt betraktelsesätt och att ge studie- och
arbetstekniska färdigheter. Gymnasiets mål är vidare att utveckla elevernas
kommunikationsfärdigheter i vid mening samt att ge en vidgad och fördjupad
orientering om samhälle, teknik, naturvetenskap och kultur. I detta syfte skall alla
studievägar innehålla en gemensam kärna bestående av språk, historia, samhällskunskap,
religionskunskap, psykologi, matematik och naturvetenskapliga ämnen.

Gymnasiet föreslås bli organiserat enligt tillvalsprincipen med svag differentiering
särskilt i första årskursen. Fem huvudstudievägar bör inrättas, fr. o. m.
andra årskursen benämnda humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk, naturvetenskaplig
och teknisk linje. De ekonomiska och tekniska linjerna uppdelas
på grenar i tredje respektive tredje och fjärde årskurserna. Därjämte skall inom
vissa linjer och grenar kunna erbjudas varianter.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196å

Den för eleverna i gymnasiet normala undervisningstiden föreslås bli 34 veckotimmar
i årskurs 1, 32 i årskurs 2, 30 i årskurs 3 och 35 i årskurs 4, vilket jämfört
med nuvarande allmänna och tekniska gymnasier innebär en betydande reduktion.
Eleverna föreslås få möjlighet att öka sitt studieprogram genom tillval av
frivilliga ämnen. Vidare föreslås att i årskurserna 2—4 bortval av vissa ämnen
skall kunna medges, om en elev har svårigheter att fullfölja det normala studieprogrammet.
Sådan elev bör beredas möjlighet att genom s. k. förlängd undervisning
inhämta det utelämnade.

Fackskolan skall vara tvåårig. I propositionen föreslås fackskolan få en utformning
som i fråga om mål, innehåll och differentiering i princip har åtskilliga
drag gemensamma med gymnasiet. Fackskolan bör sålunda ge en jämförelsevis
bred grundutbildning med relativt stora inslag av allmän utbildning. Skolan skall
emellertid vara klart målinriktad och snabbare än gymnasiet leda till yrkesverksamhet
eller fortsatt mer specialiserad utbildning. Den för alla linjer gemensamma
kärnan av ämnen är väsentligt mindre än i gymnasiet. De praktiska
konkreta tillämpningarna skall vidare ges betydande utrymme på bekostnad av
längre driven systematik och mer teoretiska problemställningar.

Fackskolan föreslås bli differentierad på tre linjer redan från första årskursen,
nämligen på social, ekonomisk och teknisk. Dessa linjer uppdelas vidare på grenar,
främst i årskurs 2.

Undervisningstiden för eleverna i fackskolan föreslås bli 35 veckotimmar i vardera
årskursen. Inom den sociala och den ekonomiska linjen skall eleverna under
en mindre del av detta timtal få studera ämnen efter fritt tillval.

Gymnasiet och fackskolan föreslås bli examensfria. Centralt utgivna, normerade
prov skall finnas. Förslag framlägges om att anordna en central verksamhet
med uppgift att framställa bl. a. sådana prov. Vidare föreslås inrättande av en
till skolöverstyrelsen knuten gymnasieinspektion med uppgift att följa gymnasiets
verksamhet.

Frågan om de gymnasiala utbildningsvägarnas kompetensvärde beröres i propositionen.
Därvid understrykes bl. a. att stor försiktighet måste iakttagas när
kompetenskrav uppställes så att inte genom formella bestämmelser personer utestänges
från verksamheter för vilka de har reella förutsättningar. Det framhålles
att exempelvis de icke-akademiska, postgymnasiala utbildningarna i regel bör
kunna bygga på fackskolan lika väl som på gymnasiet.

En betydande förstärkning av skolledningen föreslås. Vid varje skolenhet
med gymnasium och/eller fackskola bör sålunda finnas både en rektor och
en studierektor, vilka skall kunna koncentrera sig på skolans pedagogiska ledning.
Vidare föreslås åtgärder i syfte att skapa förutsättningar för en effektiv
insats av huvudlärarna i olika ämnen och ämnesgrupper.

Förslag framlägges om en kraftig ökning av bibliotekspersonal, institutionstekniker
samt biträdespersonal för att avlasta lärarna stora delar av de ickepedagogiska
arbetsuppgifterna. I elevvårdsarbetet föreslås lärarna få hjälp av
kuratorer. Ökade insatser bör även göras av arbetsmarknadsverkets yrkesvägledningspersonal.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196

Omfattande åtgärder föreslås för lärarnas fortbildning.

Statsbidrag bör utgå till undervisningsmateriel. I det centralt bedrivna hjälpmedelsarbetet
och i det pedagogiska utvecklingsarbetet skall fackskolans och
gymnasiets behov i hög grad beaktas.

I propositionen föreslås införande av ett enhetligt statsbidrag till driftkostnader
för gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan. Det statliga medelsbehovet för
detta ändamål kommer att kraftigt öka. Kostnaden för gymnasiet och fackskolan
budgetåret 1970/71 kan beräknas bli 170 ä 180 milj. kr. högre än innevarande
budgetår. Statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasiet bör vidare utgå. Det
totala behovet av investeringar fram till 1972/73 i skolbyggnader för gymnasiet
och fackskolan beräknas uppgå till 800 milj. kr. och det statliga medelsbehovet
till 260 milj. kr.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas, dels att 50 § skollagen den 6 juni 1962 skall upphöra att
gälla, dels att 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Varje kommun skall, efter vad i
denna lag och särskilda författningar
närmare bestämmes,

a) sörja för undervisningen av
barn i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att bereda
barn och ungdom undervisning
i följande slag av skolor, nämligen
kommunal yrkesskola och fackskola
samt statligt och kommunalt gymnasium,
ävensom

c) i övrigt vårda skolväsendet i
kommunen, såvitt ej handhavandet
därav ankommer på annan.

2 §•

(Föreslagen lydelse)

Varje kommun skall, efter vad i
denna lag och särskilda författningar
närmare bestämmes,

a) sörja för undervisningen av
barn i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att bereda
barn och ungdom undervisning i
följande slag av kommunala skolor,
nämligen yrkesskola, fackskola och
gymnasium, ävensom

c) i övrigt vårda skolväsendet i
kommunen, såvitt ej handhavandet
därav ankommer på annan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Utskottet kommer härefter att översiktligt redogöra för innehållet i propositionen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Vid hänvisning till gymnasieutredningens huvudbetänkanden (SOU 1963:42
och 1963:43) samt fackskoleutredningens huvudbetänkande (SOU 1963:50)
anges fortsättningsvis inom parentes GU respektive FU jämte avsnittets nummer
eller sidnummer, medan vid hänvisning till propositionen anges avsnittets
nummer inom parentes.

I den mån redogörelse i fortsättningen icke lämnas för innehållet i propositionen,
får utskottet hänvisa till densamma.

Av statsrådsprotokollet för den 16 oktober 1964 inhämtas bl. a. följande.

Inledning

Utredningsarbete och remissbehandling
Gymnasieutredningen (prop. 1.1.1)

Den nu aktuella reformen av stora delar av det gymnasiala åldersstadiets
skolor är ett led i den omdaning av det svenska skolväsendet, som beträffande
den obligatoriska skolan nådde en viktig avslutning genom 1962 års riksdagsbeslut
(prop. 1962: 54; SäU 1; Rskr 328; prop. 1962:136; SäU 2; Rskr 334). Förberedelserna
för såväl grundskole- som gymnasiereformen inleddes av 1940 års
skolutredning, vars uppgift var att verkställa utredning om hela skolväsendets
organisation m.m. I direktiven för denna utredning hänvisades beträffande gymnasiet
bl. a. till de förslag, som framkommit om upprättande av fastare linjer
och om inbyggande i gymnasiet av praktiska linjer. I slutet av 1946 avlämnade
skolutredningen sitt betänkande Gymnasiet (SOU 1947:34). Då hade redan
1946 års skolkommission påbörjat sitt arbete. Kommissionens 1948 avlämnade
Betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling
(SOU 1948: 27), som även behandlade gymnasiet, remitterades samtidigt med
bl. a. skolutredningens gymnasiebetänkande. Såväl skolutredningen som skolkommissionen
framlade förslag om ett allmänt gymnasium med tre fasta linjer.
Skolkommissionen förutsatte en tolvårig studiegång, dvs. ett 3-årigt gymnasium,
byggt på genomgången 9-årig enhetsskola. Gymnasiet var i kommissionens huvudförslag
horisontellt kluvet. Detta principförslag avsåg i första hand förhållandena
vid genomförd enhetsskola och skulle därför bli aktuellt först efter lång
tid. I proposition 1950:70 angående riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling angavs — i huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag framfört
av skolöverstyrelsen i remissutlåtande över de båda skolutredningarnas betänkanden
— ett tidsschema för gymnasiets reformarbete, vilket borde bedrivas i
tre perioder. Under en första period, då det traditionella realskoleväsendet
skulle svara för praktiskt taget hela rekryteringen till gymnasiet, borde en provisorisk
gymnasiereform genomföras. Under den andra perioden borde man
inrätta s. k. försöksgymnasier för de relativt få eleverna från försöksverksamheten
med enhetsskola. Den tredje perioden skulle ta sin början, då enhets -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

skolan nått en sådan utbyggnad att den skulle utgöra grund för flertalet gymnasieelever,
vilket beräknades bli fallet först i mitten av 1960-talet.

Vid 1953 års riksdag fattades beslut om omorganisation av gymnasierna vid
de högre allmänna läroverken m. m. samt inrättandet av allmänna försöksgymnasier
på vissa platser (prop. 1953:145; SU 109; Rskr 236). Samtliga försöksgymnasielinjer
är 3-åriga. I övrigt är såväl den yttre som inre organisationen i
stort sett densamma som vid övriga allmänna gymnasier (GU 1.1.2).

År 1950 framlade handelsutbildningskommittén betänkandet Handelsgymnasierna
(SOU 1950:12), med förslag om 3-årigt handelsgymnasium. På grundval
av detta och ett år 1957 av överstyrelsen för yrkesutbildning framlagt förslag
framlades i propositionen 1961:82 förslag till riktlinjer för handelsutbildningens
utformning och organisation samt förslag till ändrade grunder för statsbidrag
till handelsgymnasier. I propositionen föreslogs att handelsgymnasiet skulle bli
3-årigt och berättiga till inträde vid universitet och högskolor. Riksdagen biföll
propositionen (GU 1.2.2). Tim- och kursplanerna för det 3-åriga handelsgymnasiet
har utarbetats av gymnasieutredningen i samråd med överstyrelsen för
yrkesutbildning (GU 8.3.1.2).

År 1955 framlade 1948 års tekniska skolutredning sitt huvudbetänkande Tekniska
skolutbildningen (SOU 1955:21). I detta föreslogs att det tekniska gymnasiet
skulle förbli 3-årigt. I fråga om utbildningens innehåll föreslogs bl. a.
ökat inslag av allmänna ämnen, större organisatorisk enhetlighet inom och mellan
de olika linjerna och en modernisering av kursplanerna. Utredningen föreslog
vidare inrättandet av tre nya tekniska gymnasier. 1956 års riksdag fattade
beslut om en omorganisation och utbyggnad av de tekniska läroverken i stort
sett efter de riktlinjer utredningen föreslagit (prop. 1956: 63; SU 53, Rskr 149)
(GU 1.3.2).

En omfattande och genomgripande översyn av den gymnasiala utbildningen
ingick i det förut nämnda arbetsprogram som skisserades i 1950 års skolproposition.

Den 30 juni 1960 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet med stöd
av Kungl. Maj:ts bemyndigande elva sakkunniga för att verkställa utredning
rörande den gymnasiala utbildningens uppgifter, innehåll och organisation.

De sakkunniga antog benämningen gymnasieutredningen (i fortsättningen i
regel förkortat till GU).

Med skrivelser den 11 februari, den 26 mars samt den 5 juli 1963 har GU
avlämnat tre expertutredningar, nämligen Vägen genom gymnasiet (SOU
1963:15), Kraven på gymnasiet (SOU 1963:22) och Specialutredningar om
gymnasiet (SOU 1963: 41). Sina överväganden och förslag har GU den 5 juli
1963 framlagt dels i huvudbetänkandet Ett nytt gymnasium (SOU 1963: 42),
dels i betänkandet Läroplan för gymnasiet (SOU 1963:43).

Över sistnämnda två betänkanden har, efter remiss, utlåtanden avgivits av
160 myndigheter och organisationer. Därutöver har från organisationer och enskilda
till ecklesiastikdepartementet ingivits yttranden och skrifter.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961).

Fackskolcutredningen (prop. 1.1.2)

1957 års skolberedning föreslog i sitt huvudbetänkande Grundskolan (SOU
1961:30) införande av en ny typ av 2-åriga frivilliga kommunala examensfria
skolor — fackskolor — ovanpå grundskolan som komplettering till såväl yrkesskolor
som gymnasier av olika slag. Dessa skolor skulle vara av fyra slag, nämligen
en humanistisk, en teknisk, en merkantil och en socialekonomisk. Det framlagda
förslaget till läroplan var enligt beredningens uppfattning inte slutgiltigt
utformat utan borde överarbetas av särskilda sakkunniga.

Förslaget om fackskolor möttes vid remissbehandlingen i stort sett av ett
mycket positivt intresse och i propositionen 1962: 54 om reformering av den
obligatoriska skolan m. m. biträdde departementschefen i huvudsak skolberedningens
förslag rörande fackskolan. Riksdagen anslöt sig härtill (SäU 1; Rskr
328). Särskilda utskottet framhöll att det med hänsyn till kommunernas och
de statliga skolmyndigheternas planeringsuppgifter var angeläget att riksdagen
snarast möjligt bereddes tillfälle att taga ställning till fackskolornas mer definitiva
utformning (FU s. 18—25).

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 februari 1962 tillkallade
chefen för ecklesiastikdepartementet den 12 april 1962 tio sakkunniga för att
verkställa av departementschefen i propositionen 1962: 54 förordad överarbetning
av föreliggande förslag till läroplaner för fackskolor och prövning av vissa
därmed sammanhängande spörsmål.

De sakkunniga antog benämningen fackskoleutredningen (i fortsättningen
i regel förkortat FU).

Med skrivelse den 19 september 1963 överlämnade FU sitt betänkande Fackskolan
(SOU 1963: 50).

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden och yttranden avgivits av i
huvudsak samma statliga organ, organisationer, sammanslutningar m. fl., som
haft att avgiva utlåtande respektive beretts tillfälle att inkomma med yttrande
över GU:s betänkanden.

Vidare har inkommit ett antal skrifter som speciellt berör fackskolan.

Utgångspunkter för utredningsarbetet

Gymnasieutredningen (prop. 1.2.1)

Erfarenheterna av den efter hand mycket omfattande försöksverksamheten
inom gymnasiet, som inleddes efter 1950 års riksdagsbeslut, har i hög grad utnyttjats
i det utredningsarbete som ligger till grund för GU:s förslag (GU 1.4).

GU ger också en översikt över utvecklingstendenserna rörande de gymnasiala
skolformernas målsättning, organisation, examenssystem, arbetssätt m. m. i
utlandet (GU kap. 2).

2 — liihang till riksdagens protokoll 1961). 13 sand. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Direktiven för gymnasieutredningen grupperas av GU i fyra avsnitt, vilka
motsvarar de enligt GU:s mening betydelsefullaste skälen för en utredning om
gymnasiet, och dessa skäl sammanfattas av GU på följande sätt.

1. Införandet av 9-årig obligatorisk skola, grundskolan.

2. Gymnasiets starka och alltmer accelererade kvantitativa utveckling sedan
början av 1950-talet.

3. De kvalitativa problemen, dvs. nödvändigheten att överse utbildningens mål
och innehåll.

4. De yttre organisatoriska problemen, som givetvis nära sammanhänger med
bl. a. gymnasiets kvantitativa expansion.

Under utredningsarbetets gång har statsmakterna fattat beslut om inrättande
av fackskolan. Med anledning härav anser sig GU böra främst behandla de
framtida motsvarigheterna till nuvarande egentliga gymnasier, nämligen det allmänna
gymnasiet, det 3-åriga handelsgymnasiet samt det 3-åriga tekniska gymnasiet.

GU behandlar ej frågan om glesbygdsgymnasier utan finner att det bör ankomma
på skolöverstyrelsen att vidta de åtgärder som kan föranledas av ett
genomförande av GU:s förslag. Ej heller tar GU upp frågan om Hvilans specialgymnasium
och försvarets läroverk. Enligt GU:s mening bör det ankomma på
Kungl. Maj:t att efter förslag av skolöverstyrelsen besluta huruvida speciella
lärokurser bör finnas inrättade vid dessa skolor. Textil- och konfektionsutbildning
behandlas av GU endast i den mån den ligger på gymnasieingenjörsnivå.

I ett kommande betänkande avser GU att behandla vissa vuxenutbildningsfrågor
och i samband därmed bl. a. de 1-åriga fackkurserna vid handelsgymnasiet
samt de 2-, 3- och 4-åriga specialkurserna vid tekniskt gymnasium. I

I samband med frågan om avgränsningen av sitt arbete diskuterar GU också
spörsmålet om användningen av orden gymnasium och gymnasial (GU 3.2.2.1).
GU använder ordet gymnasium som beteckning för de utbildningsvägar som
utgör en direkt fortsättning på grundskolan och — utan att alltid ha detta som
huvuduppgift — meriterar för tillträde till universitet och andra därmed jämförliga
utbildningsanstalter. GU konstaterar att vissa sektorer av gymnasiet
har till huvuduppgift att förbereda för direkt yrkesverksamhet, exempelvis av
ekonomisk eller teknisk natur.

Ordet gymnasial använder GU däremot i vidare betydelse. Det avser såväl
gymnasiet som andra utbildningsformer för elever i samma ålder som gymnasieeleverna.
GU konstaterar att frågan om avgränsningen mellan gymnasiet och
andra gymnasiala utbildningsvägar rymmer många problem och att detta aktualiserar
spörsmålet om det ändamålsenliga i att använda den speciella beteckningen
gymnasium (GU 3.2.2.2) men finner att den angivna namnfrågan ej bör
nu aktualiseras utan att namnet gymnasium tills vidare bör behållas.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196 J)

De delar av GU:s huvudbetänkande, som behandlar frågor av gemensamt intresse
för GU och FU, har utarbetats i samråd med sistnämnda utredning
(GU 3.2.3.2). Detta gäller särskilt frågorna om gymnasiala skolsystemets struktur
(kap. 6), bestämmelserna om intagning, flyttning och betyg (GU kap. 13),
om skolans befattningshavare (GU kap. 15), om lokaler, utrustning och andra
hjälpmedel (GU kap. 16) samt den yttre organisationen (GU kap. 12).

Fackskoleutredningen (prop. 1.2.2)

FU:s arbete grundas dels på skolberedningens förslag om fackskolor, däröver
avgivna yttranden, departementschefens uttalande i propositionen 1962:54
samt särskilda utskottets utlåtande vid 1962 års riksdag och riksdagens beslut
med anledning av den nyssnämnda propositionen, dels på departementschefens
direktiv (FU s. 18—27).

Enligt direktiven, vilka i sin helhet återfinnes i berättelsen till 1963 års riksdag
(1963:1 E: 43), skulle FU i första hand göra en läroplansöversyn men därutöver
också överväga vissa allmänna organisatoriska frågor, framför allt frågan
om ändring av gränsdragning mellan fackskolorna, men även sammanslagning av
humanistisk och socialekonomisk fackskola eller liknande anordningar, upprättande
av en kemiteknisk linje inom teknisk fackskola och linjedelningen inom
merkantil fackskola.

FU borde vidare överväga den närmare utformningen av intagningsbestämmelserna,
frågor angående kunskapskontroll, befattningshavare m. m.

FU skulle bedriva sitt arbete i kontakt med de centrala skolmyndigheterna
liksom med GU »i de delar denna berörs av de sakkunnigas arbete».

Det gymnasiala åldersstadiets skolor.

Gymnasieutredningen (prop. 2.1.1 och 2.2.1)

För bedömandet av gymnasiets kvantitativa utveckling har GU
genomfört en rad undersökningar (GU kap. 4). Vad GU kallar de egentliga
gymnasierna, dvs. de allmänna gymnasiernas 3- och 4-åriga linjer, handelsgymnasiets
tidigare 2-åriga och numera 3-åriga linjer samt det 3-åriga tekniska gymnasiet,
har ökat kraftigt sedan början av 1920-talet, och ökningen har varit särskilt
markant under de senaste 15 åren. Antalet elever i dessa tre gymnasieformers
nybörjarklasser uppgick sålunda 1921 till ej fullt 3 000, 1950 till ca 8 700,
1960 till ca 23 800 och 1963 till ca 31 500. Detta innebär att gymnasiefrekvensen
ökat från ca 2,5 % år 1921 till ca 24 % år 1963.

Fackgymnasiernas sammanlagda andel av antalet nybörjare har fram till år

20 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

1960 varit omkring 20 %. Därefter har andelen stigit och uppgår nu till ca
30%.

Trots den starkt ökade intagningen i gymnasiet har antalet sökande överstigit
antalet intagna (GU 4.3.1). Undersökningar beträffande åren 1960—1963 visar
att i genomsnitt ca 25 % av de sökande inte kunnat beredas plats. Avvisningen
är relativt sett störst vid fackgymnasierna. 1963 måste sålunda av de sökande
till tekniskt gymnasium närmare 40 % avvisas. För handelsgymnasiet var
motsvarande andel avvisade ca 30 % och för allmänna gymnasiet ca 20 %.

Genom flera undersökningar har GU sökt belysa olika faktorer som ''påverkar
tillströmningen till gymnasierna (GU 4.3.2 och 4.3.3).

GU konstaterar beträffande de geografiska faktorerna bl. a. att gymnasiefrekvensen
är genomgående högst på gymnasieorterna och lägst i inackorderingszonerna.
Regioner med samtliga tre gymnasieformer uppvisar högre total
gymnasiefrekvens och jämnare fördelning mellan gymnasieformerna.

De studerandes sociala bakgrund spelar alltjämt en stor roll för intresset för
gymnasiestudier. GU har bl. a. funnit att ungdomar, vilkas målsmän är arbetare
eller verksamma inom jordbruk med binäringar, är klart underrepresenterade
i gymnasiet, framför allt i det allmänna gymnasiet. I betänkandet Vägen
genom gymnasiet (SOU 1963:15) visar olika sammanställningar att betyg samt
föräldrars yrke och utbildning spelar en betydande roll för ungdomarnas inställning
till vidare studier.

I fråga om den s. k. begåvnings- eller utbildningsreserven framhåller GU bl. a.
att betraktelsesättet under senare tid förskjutits från ett statiskt resonemang
kring vilket procenttal av en åldersgrupp som kan nå en viss utbildningsnivå
till ett mer dynamiskt synsätt. Detta innebär bl. a. att så snart man skapar
utbildningsvägar som tar sikte på nya sidor av individernas förutsättningar så
frigöres också nya grupper av individer, som inte tidigare kunnat komma till sin
rätt. Det finns således inte en utan många reserver att tillgå, om utbildningsmålen
göres tillräckligt differentierade.

GU konstaterar sammanfattningsvis att en rad faktorer talar för en fortsatt
kraftig efterfrågan på gymnasial utbildning (GU 4.3.4). Utredningen anser det
sannolikt att vid 1970-talets början omkring hälften av årskullen 17-åringar
kommer att söka sig till fortsatt gymnasial utbildning av förhållandevis teoretisk
och allmän karaktär. GU räknar med en fortsatt snabb expansion för tiden efter
1970. Härvid avses mindre en egentlig prognos än en principiell beskrivning av
utvecklingsförloppet. GU framhåller att tillströmningsbedömningen är gjord under
antagande att den framtida gymnasiala utbildningen blir sådan, att den i
rimlig grad tillgodoser individuella krav och förutsättningar. Härför krävs enligt
utredningen att nya utbildningsalternativ skapas.

Efterfrågan på gymnasieutbildade behandlar GU i två etapper, varvid den
första bl. a. avser efterfrågan omkring 1970 (GU 4.4.2). På grundval av vissa
undersökningar och annat tillgängligt material uppskattas behovet av gymnasieutbildade
omkring 1970 till ca 27 000. Beräkningarna synes också ge vid han -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

den att fackgymnasiernas utbildningskapacitet bör öka mycket kraftigt medan
de utbildningsvägar, som nu närmast motsvarar latinlinjen och allmänna linjens
språkliga gren, bör minska i jämförelse med dagens läge.

Vid sin diskussion av långtidsperspektiven på arbetsmarknad och utbildningsbehov
(GU 4.4.4) konstaterar GU att 1970-talets början torde vara den mest
avlägsna tidpunkt, för vilken det är realistiskt att söka mera i detalj bedöma
omfattningen av utbildningsbehovet. Under vissa antaganden presenteras två
räkneexempel beträffande det framtida behovet av gymnasieutbildade fram till
1990. Enligt båda exemplen skulle år 1990 omkring hälften av en årskull skaffa
sig gymnasieutbildning och ca en fjärdedel av årskullen fortsätta med akademiska
studier. Exemplen skiljer sig från varandra i fråga om utbyggnadstakten
för teknisk och naturvetenskaplig utbildning.

GU:s slutsatser och rekommendationer (GU 4.5) blir att utbildningsväsendet
på det gymnasiala åldersstadiet måste fortsätta att expandera. Beräkningarna
rörande arbetsmarknadens efterfrågan på gymnasieutbildade och uppskattningarna
av ungdomens efterfrågan på gymnasial utbildning gör det rimligt att
anta att omkring 1970 av en årskull 17-åringar 30—35 % kommer att intas i
gymnasiet och ca 20 % på övriga gymnasiala utbildningsvägar av relativt teoretisk
karaktär. GU understryker särskilt att de angivna talen inte får uppfattas
som exakta bestämningar utan endast som riktpunkter för skolplaneringen
på inte alltför lång sikt. Vidare framhålles att det här är fråga om genomsnittstal
för hela riket och att motsvarande tal för de enskilda kommunerna
givetvis liksom nu kommer att variera. GU uttalar i detta sammanhang bl. a. att
det är av vikt, att man inte genom en stel utformning av det gymnasiala skolsystemet
och den lokala skolplaneringen låser utvecklingen vid mindre välgrundade
program. Ett flexibelt utbildningsväsende, som smidigt kan anpassas efter
nya situationer, är en nödvändighet i framtiden.

Beträffande det gymnasiala skolväsendets utbyggnad under 1960-talet framhåller
GU, att denna måste ske med hänsyn till de resurser som står till förfogande.
Skolreformerna på såväl grundskolestadiet som på det gymnasiala åldersstadiet
kommer att ställa stora krav på lokaler, lärare och utrustning. GU konstaterar
att samhällets resurser inte torde komma att tillåta en helt fri utveckling.
En styrning från statsmakternas sida blir nödvändig, och denna får konsekvenser
också för gymnasiets expansion.

Under rubriken det gymnasiala skolsystemets struktur
tar GU först upp frågan om begreppet studiemål (GU 6.2). Efter en analys av
detta begrepp konstaterar utredningen att ett gymnasium med nuvarande utformning
inte kan tillfredsställa de många och starkt varierande intressen och
anlag som finns representerade i en så stor andel av årskullen som i framtiden
kan beräknas komma att söka till fortsatt relativt teoretisk utbildning ovanpå
grundskolan. Förutom studievägar, som i stora drag fyller de uppgifter som åvilar
nuvarande tre gymnasieformer, erfordras ytterligare differentiering på stu -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196It -

dievägar med studiemål, som i fråga om innehåll och nivå varierar mer än vad
som är möjligt inom gymnasiet. GU finner det ändamålsenligt att den beslutade
fackskolan i första hand får fylla detta behov.

Den modell för det gymnasiala skolsystemet (GU 6.4) som GU utgår från
består av gymnasiet, vars huvuddel är 3-årig, den 2-åriga fackskolan och yrkesskolan.
Det är av vikt att dessa skolformer redan från början utformas så att
de tillsammans bildar ett utvecklingsbart skolsystem. GU anser att det icke är
möjligt att med större säkerhet uttala sig om vilka proportionerna i framtiden
bör vara mellan de olika utbildningsvägarna och finner det inte heller möjligt
att innehållsmässigt skarpt avgränsa utbildningsvägarna från varandra. De olika
skolformerna ovanför grundskolan bör successivt sammanfogas till en ungdomsskola,
som inom sig rymmer olika studievägar avpassade efter skilda elevtypers
intressen och fallenhet.

Redan i dagens läge måste samverkan mellan gymnasium, fackskola och
yrkesskola eftersträvas, framhåller GU. De tre skolformerna får inte isoleras
från varandra och i sin målsättning peka åt olika håll. Vidare måste övergångsmöjligheter
tillskapas mellan skolformerna. Vuxenutbildningen bör utbyggas.
En samverkan mellan de gymnasiala skolformerna ökar också möjligheten att
geografiskt sprida den gymnasiala utbildningen.

GU föreslår en enhetlig gymnasieorganisation (GU 7.2), vilket dock inte innebär
att gymnasiet skall vara odifferentierat. Gymnasiet bör innehålla både sådana
utbildningsvägar som har till uppgift att i första hand förbereda för fortsatt
utbildning och sådana som leder direkt till yrkesverksamhet.

GU anser att de yrkesutbildande studievägarna inom gymnasiet bör vara så
utformade att de generellt ger behörighet för högre studier. För att göra alla
studievägar geografiskt lika lättillgängliga måste en lokalmässig samordning ske,
så att på orter med endast en skolenhet inom denna ges både fullständig allmän
samt fullständig eller i varje fall påbörjad fackgymnasieutbildning.

För den regionala och lokala ''planeringen anger GU följande allmänna principer
(GU 12.2). Vid utbyggnaden av skolorganisationen skall dels ekonomiska
och personella resurser utnyttjas effektivt, dels eleverna ha samma tillgång till
olika utbildningslinjer, dels hänsyn i möjligaste mån tas till efterfrågan på gymnasieutbildade
såväl kvantitativt som vid lokaliseringen av en enskild skola, dels
största möjliga flexibilitet eftersträvas i organisationen.

Med utgångspunkt i dessa principer har GU funnit att på orter med gymnasium
även fackskola bör upprättas och att fackskola endast undantagsvis bör
lokaliseras utanför gymnasieorterna (GU 12.4.1).

GU konstaterar att antalet gymnasieorter fördubblats under de senaste 15
åren (GU 6.4.2). Genom lokalmässig samordning torde det bli möjligt att upprätta
gymnasium och fackskola på ytterligare ett 10-tal orter.

Gymnasiets yttre organisation på en ort blir beroende av elevunderlagets storlek,
konstaterar GU (GU 12.3). I detta sammanhang upptages även frågan om
behovet av speciallokaler, specialutrustning och lärare med ekonomisk eller tek -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

nisk utbildning. På grund av bl. a. de betydande kostnader som den fullständiga
tekniska gymnasieutbildningen drar kan det enligt GU inte komma i fråga
att på flertalet gymnasieorter inrätta teknisk utbildning omfattande samtliga
fyra årskurser. Den avslutande mest specialiserade delen av den tekniska gymnasieutbildningen
måste därför centraliseras till ett mindre antal gymnasieorter.
Därvid kan två möjligheter övervägas, den ena innebärande att de två sista
årens utbildning centraliseras (alternativ 2 + 2) och den andra en centralisering
endast av den sista årskursen (alternativ 3 + 1). GU förordar det sistnämnda
alternativet.

Frågan om vertikal eller horisontell samordning av gymnasiet med andra skolformer
på samma ort diskuteras ingående av GU (GU 12.5). Som riktpunkt för
planeringen bör enligt GU eftersträvas lokalmässig samorganisation över hela
det gymnasiala området, dvs. en horisontell samordning. Ekonomiska och praktiska
skäl talar starkt för en dylik planering. GU konstaterar dock att det i
många fall inte blir möjligt att omedelbart genomföra en sådan samorganisation
på grund av att befintliga lokaler binder planeringen.

Huvudmannaskapet för gymnasiet skall vara kommunalt, föreslår GU (GU

18.1). Det framhålles att det nya integrerade gymnasiet måste ha en huvudman.
Grundskolan är redan primärkommunal och detsamma gäller fackskolan och en
del av yrkesskolan. I administrativt hänseende kan sägas att ett enhetligt
huvudmannaskap redan föreligger genom den kommunala skolstyrelsen. Det är
då enligt GU konsekvent och rationellt att även i ekonomiskt avseende ett enhetligt
huvudmannaskap genomföres.

Kommunaliseringen av de statliga gymnasierna bör ske i anslutning till gymnasiereformens
genomförande samt omfatta samtliga årskurser på en gång.

Fackskoleutredningen (prop. 2.1.2 och 2.2.2)

Då fackskolan är en ny skolform, som endast i vissa avseenden har någon
motsvarighet i nu förekommande skolformer, har bedömningar av den kvantitativa
utvecklingen inte på samma sätt som beträffande gymnasiet
kunnat göras på grundval av skolformens tidigare utveckling.

FU framhåller att de av GU genomförda undersökningarna dock ger vissa
upplysningar om inställningen till fackskolan (FU s. 36 f.). Vidare har på FU:s
uppdrag arbetsmarknadsstyrelsens prognossektion gjort försök att kvantitativt
bedöma behovet av fackskoleutbildade inom olika avnämarområden (FU
s. 115 f.).

FU uttalar att beräkningen i propositionen 1962:54, enligt vilken ca 20 % av
årskullen kommer att söka sig till fackskolan, med hänsyn bl. a. till erfarenheten
av antalet sökande till denna skolform läsåret 1963/64, inte kan antas vara för
hög. Vid sina överväganden angående fackskoleplaneringen räknar utredningen
med två alternativ på grundval av elevfrekvenserna 20 och 25 % (FU s. 234).

24 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

När det gäller det gymnasiala skolsystemets struktur
samt fackskolans infogande i detta system ansluter sig FU till de av GU framförda
synpunkterna angående gemensam planering och i den mån så befinnes
lämpligt samorganisation av olika gymnasiala skolformer. Avgörande för vilken
utformning den lokala skolenheten får bör vara främst de av GU framförda synpunkterna
på en rationell skolorganisation (FU s. 162 f.).

I fråga om fackskolan och yrkesskolan erinrar FU om att fackskolans införande
kommer att beröra vissa av de vid yrkesskolorna bedrivna heltidskurserna
samt de tekniska skolorna (FU s. 166 ff.).

FU föreslår avveckling dels av de vid yrkesskolorna inrättade 2-åriga handelskurserna,
vilka bygger på realexamen eller motsvarande utbildning, dels av de
kommunala tekniska dagskolorna. Statsbidrag till nya 2-åriga handelskurser bör
ej utgå fr. o. m. läsåret 1965/66. I enstaka fall kan det enligt FU:s mening på
grund av en befintlig teknisk dagskolas särart vara motiverat att bibehålla
denna parallellt med fackskolan.

De kommunala tekniska aftonskolorna med sin speciella karaktär av vuxenutbildningsanstalter
bör enligt FU bibehållas i sin nuvarande organisatoriska
utformning i avvaktan på utredning rörande vuxenutbildningen.

Beträffande upprättandet av fackskola uttalar FU att man bör sträva efter
att på de orter, där fackskola upprättas, kunna erbjuda eleverna så många studievägar
inom fackskolan som möjligt. Elevunderlaget bör därför vara så stort
att åtminstone tre parallellklasser kan upprätthållas, normalt representerande
alla tre utbildningslinjerna inom fackskolan. Nuvarande gymnasieregioner bör
som regel samtidigt kunna vara fackskoleregioner (FU s. 234).

Spörsmålet om fackskolan och folkhögskolan har ingående behandlats av FU
(FU 177 ff.). Problemen rörande folkhögskolans framtida ställning och uppgifter
i den mån dessa beror av fackskoleorganisationens tillkomst anser FU i allt väsentligt
kunna begränsas till inverkan av fackskolans sociala linje.

FU anser att folkhögskolan — särskilt för vuxna — kan bli ett värdefullt
alternativ till den sociala studievägen i fackskolan när det gäller att tillgodose
de växande behoven av förutbildning för yrken, där kraven på samarbete och
kontakt med andra människor är särskilt stora. Vidare kommer folkhögskolan
att under en lång övergångstid få motta elever med förutbildning enbart från
en kortare obligatorisk skola, samtidigt som andelen elever med åtminstone
9-årig grundutbildning successivt kommer att växa. Detta kommer att ställa
betydande krav på folkhögskolans förmåga till kontinuerlig anpassning. Om folkhögskolan
skall kunna fylla sin uppgift i det framtida skolsystemet, måste den
därför, utöver en genomgripande anpassning av de traditionella längre kurserna,
även utvidga och utbygga övrig verksamhet. Det kan därvid, anser FU, bli
fråga om en höjning av utbildningsnivån, fördjupning av tidigare erhållen utbildning,
kortare kurser inom aktuella områden och kurser på akademisk nivå.

Förändringarna i folkhögskolans ställning och uppgifter kommer enligt FU

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

att medföra ökade krav på skolans materiella och personella resurser. Det behövs
en väsentlig förstärkning av bl. a. driftbidrag och byggnadsbidrag.

FU konstaterar slutligen att det inte finns anledning att räkna med att folkhögskolan
efter införandet av fackskolan kommer att få minskade arbetsuppgifter
eller bli överflödig. Tvärtom måste framtidsmöjligheterna bedömas som
goda. Viss försiktighet bör dock tills vidare iakttas beträffande startandet av
nya folkhögskolor.

Yttranden (prop. 2.1.3 och 2.2.4)

Gymnasiet

GU:s uttalande att den gymnasiala skolorganisationen måste vara flexibel för
att smidigt kunna anpassas efter nya situationer understrykes av remissinstanserna,
och i anslutning härtill framhålles vikten av kontinuerlig prognosverksamhet
beträffande den kvantitativa utvecklingen. Bland allmänna
synpunkter noteras vidare att i vissa yttranden GU anses ha tagit för stor hänsyn
till avnamarnas efterfrågan på utbildade, medan i andra yttranden motsatt
uppfattning framförs.

GU:s uppskattningar rörande avnämarnas efterfrågan på olika slag av gymnasieutbildad
arbetskraft bedöms i allmänhet som rimliga.

När det gäller proportionerna mellan olika utbildningslinjer understryks i
allmänhet behovet av en utbyggnad av den ekonomiska och tekniska gymnasieutbildningen.
På några håll ifrågasätts, om den angivna fördelningen kommer
att uppnås, därest eleverna får välja fritt. Att eleverna skall ha rätt att, så
långt detta är möjligt, fritt välja sin studieväg genom gymnasiet, bestrides dock
inte av någon.

GU:s slutsatser och redovisningar i siffror av den framtida totala gymnasieexpansionen
har i huvudsak accepterats. I några fall uttalas att vissa faktorer
pekar på att tillströmningen kommer att bli större än vad GU räknat med.

I vissa yttranden diskuteras de begåvningsmässiga förutsättningarna för den
gymnasie- och fackskoleexpansion, som GU angivit. Det framhålls därvid, att
den breddade intagningen till gymnasiet måste medföra konsekvenser i form av
sänkt begåvnings- och kunskapsstandard.

Det ökade tryck på de akademiska utbildningsvägarna, som en ökning av
gymnasieutbildningen för med sig, tas upp i en del remissvar. I anslutning därtill
ifrågasätts om inte de fria fakulteternas undervisningsformer och resurser
behöver överses. Vidare understryks att åtgärder bör vidtas för att öka tillgången
på icke-akademisk postgymnasial utbildning.

GU:s uppfattning i fråga om ett samordnat skolsystem på det
gymnasiala åldersstadiet delas genomgående av remissinstanserna.

Några remissinstanser tar i detta sammanhang även upp frågan om en sam -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961

manfattande benämning på det gymnasiala skolsystemet, och i vissa fall uttalar
man sig för att redan nu en sådan benämning införes.

I några yttranden påyrkas tillsättandet av en särskild utredning med uppgift
bl. a. att utreda frågan om integrering av de gymnasiala skolformerna.

GU:s förslag om en enhetlig gymnasieorganisation genom integration av de
allmänna och de yrkesutbildande gymnasierna möter inga erinringar.

Förslaget angående den regionala och lokala planeringen accepteras i huvudsak
av de flesta remissinstanserna. Från flera håll betonas i detta sammanhang
vikten av att glesbygdens ungdom genom det allmännas försorg får samma möjligheter
till fortsatt utbildning efter grundskolan som ungdomen i tättbebyggda
områden.

Enighet råder om att slutfasen i den tekniska gymnasieutbildningen måste
centraliseras. Däremot är meningarna delade om frågan, huruvida denna centralisering
skall ske enligt alternativet 2 + 2 eller alternativet 3 + 1, vilket senare
alternativ GU förordat. Ett stort antal myndigheter och organisationer stöder
gymnasieutredningens förslag. För alternativet 2 + 2 uttalar sig framför allt
organisationer och sammanslutningar, som närmast kan anses företräda avnämare
och utbildare av ingenjörer.

När det gäller samordningen mellan olika skolformer, uttalar sig flertalet för
en horisontell samordning. På flera håll understryks emellertid att den vertikala
samordningen tills vidare måste få förekomma med hänsyn till nödvändigheten
att effektivt utnyttja befintliga lokala resurser. I några remissyttranden framhålles
de pedagogiska skäl som talar för en vertikal samordning.

I fråga om huvudmannaskapet tillstyrker flertalet remissinstanser GU:s förslag
att gymnasiet skall vara en kommunal skola. Statligt huvudmannaskap förordas
dock från några håll, främst från vissa personalorganisationer. Man anser
att härför talar förutom pedagogiska skäl och själva reformsituationen även
förhållanden som sammanhänger med personalens ställning.

Fackskolan

De av FU redovisade talen angående fackskolans kvantitativa
utveckling föranleder i stort sett inga erinringar, även om man på några
håll anser att en större andel än 20 % av årskullen torde komma att söka sig
till fackskolan. Mera precisa beräkningar av arbetsmarknadsbehovet av fackskoleutbildade
efterlyses i några yttranden. Mot vad FU uttalat beträffande frågan
om fackskolans förhållande till gymnasiet och yrkesskolan göres på det hela
taget inga erinringar. Förslaget om avveckling av 2-åriga handelskurser och
kommunala tekniska skolor mottas dock med viss tveksamhet av en del remissinstanser.
Därvid uttalas bl. a. att man bör gå fram med en viss försiktighet när
det gäller avlösning eller att dessa kurser och skolor borde få finnas kvar i viss
omfattning.

Vad FU föreslagit beträffande planeringen för och upprättande av fackskola

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

föranleder inga erinringar. På några håll uttalas dock att, då särskilda skäl härför
föreligger, fackskola bör kunna upprättas även på annan ort än gymnasieort.
Som sådant skäl anges i några yttranden att orten i fråga har praktisk realskola,
som skall avvecklas.

FU:s överväganden och förslag rörande folkhögskolan har i huvudsak rönt ett
positivt mottagande i remissyttrandena. Från några håll påyrkas att frågan
om folkhögskolans ställning göres till föremål för särskild utredning.

Vad FU anfört om folkhögskolans relation till fackskolan föranleder på det
hela taget inga erinringar. Folkhögskolans möjligheter att i merithänseende
mäta sig med fackskolans sociala linje bedöms vara goda. I några yttranden
efterlyser man en klarare precisering av det meritvärde som genomgång av

2-årig folkhögskoleutbildning ger samt bättre informationer härom.

Mot FU:s uppfattning rörande omändring av folkhögskola till fackskola görs
ingen annan erinran än att därvid allmänna planering sprinciper måste tillämpas
i samma utsträckning som gäller för skolväsendet i övrigt.

De riktlinjer FU angivit och de konkreta uppslag som förts fram beträffande
folkhögskolans utveckling har bedömts mycket positivt i remissyttrandena. I
några fall har kompletterande förslag framförts, t. ex. om ungdoms-, studieoch
organisationsledarutbildning samt omskolningskurser.

Departementschefen (prop. 2.3)

Beträffande den kvantitativa utvecklingen av de gymnasiala
skolformerna, främst gymnasiet och fackskolan, anför departementschefen
följande.

»Under de senaste decennierna har utbildningssituationen i vårt land snabbt
förändrats. Samhällets sociala och ekonomiska omvandling och den stegrade
kulturella aktiviteten har drivit fram och gjort möjliga ständigt ökade kvalitativa
och kvantitativa förbättringar av utbildningsväsendet. I insikt om att den
obligatoriska skolan måste omdanas efter nya och växande krav från individer
och samhälle fattades år 1950 beslutet om enhetsskolans genomförande, vilket
efter omfattande utredningar och praktiska försök fullföljdes genom grundskolereformen
1962. Inom några få år är i stort sett alla ungdomar i åldern 7—16 år
under utbildning.

På grundval av främst 1955 års universitetsutrednings förslag har en rad åtgärder
genomförts varigenom universitets- och högskoleväsendet erhållit kraftiga
förstärkningar av resurserna för utbildning och forskning. Vid 1960 års riksdag
uppdrogs riktlinjer för detta utbildningsväsendes utbyggande under 1960-talet och under 1963 års höstsession biträdde riksdagen de av mig förordade riktlinjerna
för den erforderliga ytterligare utbyggnaden fram till 1970-talets början,
då det totala antalet studerande vid universitet och högskolor beräknas överstiga
80 000. Den mycket kraftiga expansionen av utbildningsväsendet på
universitets- och högskolenivå — från ca 15 000 studerande för 20 år sedan till
omkring 50 000 i dag — kommer alltså att fortsätta i snabb takt.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Det senaste decenniets reformarbete på utbildningsområdet har sålunda i viktiga
avseenden lett till beslut, när det gäller den obligatoriska skolans och universitets/högskoleväsendets
utformning och utveckling. I avvaktan främst på lösningen
av grundskolefrågan har reformerna av det gymnasiala åldersstadiets
skolor varit mer begränsade. En provisorisk reform av det allmänna gymnasiet
har dock skett liksom reformer inom fackgymnasierna, varjämte betydelsefulla
insatser gjorts framförallt för att kvantitativt utbygga de olika skolformerna.
Bl. a. har yrkesutbildningen kraftigt upprustats efter beslut av 1955 års riksdag.

Under de närmaste åren bör reformarbetet starkare inriktas på det gymnasiala
utbildningsområdet. I en första fas bör därvid på grundval av GU:s och FU:s
förslag genomföras en omfattande och genomgripande omgestaltning av den
betydelsefulla sektor, som bl. a. omfattar nuvarande gymnasieformer. I en senare
fas kommer förslag att framläggas om reformering av dels den gymnasiala
vuxenutbildningen, dels den sektor som omfattar yrkesskolväsendet. Förberedelserna
härför pågår inom gymnasieutredningen respektive inom yrkesutbildningsberedningen.

Bland de många förhållanden, som nödvändiggör en reform av skolsystemet på
det gymnasiala åldersstadiet, utgör den starkt ökade elevtillströmningen ett av de
betydelsefullaste. I redogörelsen för GU:s betänkande har främst nuvarande tre
gymnasieformers utomordentligt snabba expansion redovisats och belysts. Därav
framgår att antalet nybörjare i dessa tre skolformer tillsammans för närvarande
uppgår till ungefär en fjärdedel av motsvarande årskull. Antalet är mer än dubbelt
så stort som för 10 år sedan och mer än fyra gånger så stort som för 20 år
sedan. I fråga om gymnasiet har GU framhållit att praktiskt taget alla spörsmål,
som rör utformningen av denna skolas framtida motsvarighet, sammanhänger
med dess dimensionering och att det därför är ändamålsenligt att först analysera
de kvantitativa förhållandena. Det innebär från min sida ingen rangordning av
de faktorer, som är bestämmande för utbildningssystemets struktur och utbildnings
vägarnas utformning, när jag med anslutning till GU:s principiella uppfattning
konstaterar att varje övervägande i dessa frågor, som vill göra anspråk på
att vara realistiskt, bör ske mot bakgrund av en bedömning av den kvantitativa
utvecklingen. Innan jag i de följande avsnitten tar upp spörsmålen om den yttre
och inre organisationen av vissa av det gymnasiala åldersstadiets skolor, finner
jag det därför angeläget att något uppehålla mig vid frågan rörande dessa skolors
kvantitativa omfattning i framtiden.

GU sammanfattar de många faktorer som påverkar gymnasiets dimensionering
under de två huvudpunkterna: ungdomens efterfrågan på gymnasieutbildning
och avnämarnas efterfrågan på gymnasieutbildade. Denna uppläggning kan
givetvis tillämpas på alla utbildningar och synes mig också i de flesta fall
utgöra en ändamålsenlig utgångspunkt för utbildningsplaneringen. I själva verket
har också GU:s undersökningar och överväganden lett till den viktiga slutsatsen
att gymnasieutbildningen inte kan behandlas isolerad från utbildnings -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

systemet i övrigt — inte endast så att hänsyn givetvis måste tas både till
grundskolan och till de utbildningsvägar som bygger på gymnasiet, utan, och
det är det betydelsefulla, också så att gymnasieutbildningen måste utformas i
nära anknytning till övriga skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. Mot
GU:s uppläggning av den kvantitativa analysen har inga principiella invändningar
framförts i remissyttrandena. Däremot har givetvis GU:s bedömningar
och värderingar livligt diskuterats och i några fall ifrågasatts.

Frågan om vilken av de två faktorerna — ungdomens efterfrågan på utbildning
eller avnämarnas efterfrågan på utbildade — som skall tillmätas störst vikt
har tilldragit sig intresse och även blivit föremål för olika bedömningar. Å ena
sidan hävdas att GU alltför mycket vägletts av utbildningsintresset och å andra
sidan menar man att arbetsmarknadens önskemål tillmätts för stor vikt. Jag
vill här i korthet något beröra detta spörsmål.

Rätten att fritt välja studieväg är en av de grundläggande principerna för
grundskolan. Härigenom tillförsäkras ungdomarna inte endast rätt till utbildning
upp till 16-årsåldern, vilket följer redan av att grundskolan är obligatorisk, utan
också rätt att tillsammans med föräldrarna och inom de gränser, som läroplanen
medger, bestämma i fråga om utbildningens inriktning. I vilken utsträckning
motsvarande princip skall tillämpas inom vårt utbildningsväsende i övrigt, både i
fråga om rätt till utbildning och rätt att fritt välja utbildningsväg, är ett principiellt
inte oviktigt spörsmål, som från olika synpunkter kommer att beröras
i det följande. I förevarande sammanhang är det emellertid tillräckligt att konstatera
att oavsett vilken uppfattning man hyser i frågan torde det av resursskäl
under åtskillig tid framåt inte bli möjligt att i full utsträckning vidga
tillämpningsområdet för principen om det fria valet av studieväg. Även om
sålunda samhället f. n. inte kan garantera att alla utbildningssökande på det
gymnasiala åldersstadiet får sina önskemål uppfyllda vill jag understryka vikten
av att vi så långt möjligt söker tillgodose efterfrågan på utbildning lika
väl som efterfrågan på utbildade. Frågan om vilken av dessa efterfrågesidor som
skall bedömas som betydelsefullast kan enligt min mening inte entydigt besvaras.
Här måste en avvägning ske från fall till fall med hänsyn till samhällets samlade
resurser och behov. Allmänt sett kan skäl andras för att vid utbyggnaden
av skolorna på det gymnasiala åldersstadiet låta i första hand utbildningsintresset
öva inflytande på den totala dimensioneringen, medan efterfrågan på utbildade
får större betydelse då proportionerna mellan olika utbildningsvägar bestämmes.
Detta synes närmast vara den uppfattning GU och även FU företräder. Som
bl. a. GU framhållit är emellertid utbildningsintresse och avnämarbehov ingalunda
oberoende av varandra. Man bör kunna räkna med att en effektiv studieoch
yrkesvägledning byggd på arbetsmarknadsprognoser skall medverka till att
ungdomarnas intresse för utbildnings- och yrkesvägar kommer att visa god överensstämmelse
med efterfrågan på arbetskraft.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961\

GU:s bedömning av den totala efterfrågan på gymnasial utbildning innebär
bl. a. att vid 1970-talets början omkring hälften av årskullen efter genomgången
grundskola skulle söka sig till fortsatt utbildning av förhållandevis teoretisk och
allmän karaktär, vartill kommer de ungdomar som önskar sig annan fortsatt utbildning,
i det följande kallad yrkesskolutbildning, kanske en fjärdedel av årskullen.
Denna bedömning har flertalet remissinstanser funnit realistisk. Inte så få
menar dock att GU underskattat utbildningstrycket, medan GU:s uppskattningar
däremot endast i enstaka yttranden har ansetts för höga och då närmast
i den meningen att antalet ungdomar med för dessa studier begåvningsmässiga
förutsättningar inte skulle svara mot en så kraftig expansion av den mera teoretiska
utbildningen. De sistnämnda synpunkterna är enligt min mening inte i
första hand av intresse vid bedömning av utbildningstryckets storlek utan blir av
betydelse främst för diskussioner om hur det gymnasiala skolsystemet bör utformas
för att på ett ändamålsenligt sätt möta detta tryck. Denna för hela den nu
aktuella reformen avgörande fråga skall jag ta upp i följande avsnitt.

GU har genom en rad undersökningar penetrerat de faktorer, som är av betydelse
för tillströmningen till gymnasial utbildning, och även sökt kvantitativt
uppskatta dessa faktorers betydelse. Vissa av dessa undersökningar har pionjärkaraktär
och det ligger i sakens natur att precisionen i uppskattningarna — bl. a.
på grund av primärdatas kvalitet — inte kan bli särskilt stor. Likväl har GU
på ett enligt min mening övertygande sätt visat att efterfrågan på utbildning
på det gymnasiala åldersstadiet kommer att fortsätta att öka i snabb takt och
att därvid önskemålen om en relativt allmän och teoretisk utbildning kommer
att dominera. Till den bild som GU givit av faktorer, vilka särskilt främjar föräldrars
och ungdomars utbildningsvänliga attityd, kan i dag fogas några nya
drag.

Den studiefinansieringsreform, som riksdagen under årets vårsession beslutat,
kommer att i väsentlig grad undanröja de ekonomiska hinder, som hittills medfört
att ungdomar särskilt från hem utan utbildningstradition i mindre utsträckning
sökt sig till fortsatt utbildning. Samtidigt kan man förvänta sig att obenägenheten
att välja en längre utbildningsväg kommer att minska, vilket i sin tur
torde medföra en förskjutning mot en mer allmän och teoretisk utbildning.

Sistnämnda tendens har de senaste åren varit utpräglad på grundskolans högstadium.
Exempelvis har ca 75 % av de ungdomar, som innevarande hösttermin
går i årskurs 9 och följer den nya läroplanen för grundskolan, valt någon av de
fem mer teoretiska linjerna. En förskjutning mot mer allmän utbildning i grundskolan
kan förväntas ytterligare öka efterfrågan på utbildning ovanpå grundskolan.

Det finns sålunda förhållanden, som ger stöd åt de remissinstanser, vilka menar
att GU har underskattat utbildningstrycket. Å andra sidan är som jag redan
framhållit GU:s kalkyler så approximativa att effekten av nytillkommande faktorer
knappast blir så stor att anledning finns justera GU:s uppskattningar för
tiden fram till 1970. Härtill kommer att andra förhållanden för den angivna

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196£

tidsperioden måste få ett avgörande inflytande på programmet för det gymnasiala
skolväsendets expansion, nämligen begränsningen i de materiella och personella
resurser som samhället kan disponera för detta ändamål. Under samma
tid skall grundskolereformen i allt väsentligt genomföras. Denna ställer stora
krav på investeringar i skolbyggnader och utrustning och på flera lärare, krav
som måste ha prioritet och inte får eftersättas genom en alltför stark expansion
av andra delar av utbildningsväsendet. Även förverkligandet av de riktlinjer
för den erforderliga ytterligare utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet,
vilka riksdagen under föregående års höstsession biträtt, ställer fram till 1970-talets början stora anspråk på samhällsresurserna. Redan för att realisera GU:s
och FU:s förslag erfordras, som jag kommer att redogöra för längre fram, betydande
investeringar och tillgång till ett stort antal nya lärare. Lärarbristen är
f. n. betydande. Även om situationen enligt nu tillgängliga prognoser, den senaste
utförd på 1960 års lärarutbildningssakkunnigas uppdrag och nyligen
publicerad under titeln Skolans försörjning med lärare (SOU 1964:44), skulle
komma att successivt förbättras under 1960-talet så att bristen i stort sett skulle
vara hävd vid decenniets slut, finns det all anledning att iaktta försiktighet och
inte räkna med en större expansion än att lärarfrågan kan på rimligt sätt lösas.

Jag förordar med hänsyn till angivna förhållanden en utbyggnad av det gymnasiala
skolväsendet i den omfattning GU räknat med. Därmed förverkligas en
utomordentligt snabb fortsatt expansion av den gymnasiala utbildningen. För
närvarande går omkring en fjärdedel av årskullen till gymnasium och fackskola.
GU:s program syftar till en fördubbling av denna andel på något mer än ett
halvt decennium vartill kommer en fortsatt vidgning av yrkesskolutbildningen.
Detta innebär en betydande satsning från samhällets sida och ökar starkt utbildningsmöjligheterna
för ungdomen. Om utbyggnaden skulle bli väsentligt mindre
skulle detta med all sannolikhet leda till att ett betydande antal ungdomar inte
finge den utbildning, som de önskar sig och samhället har behov av, en utveckling
som inte kan accepteras. Jag vill därför förorda att som riktpunkt för den
kvantitativa omfattningen omkring 1970 anges att i gymnasium och fackskola
tillsammans skall intagas ca 50 % av årskullen. Ett realiserande av denna riktpunkt
och en beräknad vidgning av yrkesskolutbildningen innebär att vid 1970-talets början omkring tre fjärdedelar av årskullen kommer att genomgå gymnasial
utbildning.

Jag övergår nu till frågan om proportionerna mellan olilca utbildningsvägar,
i första hand mellan gymnasium och fackskola och i andra hand mellan studievägarna
inom var och en av de båda skolformerna. Denna fråga har GU och FU
sökt belysa från såväl elev- som avnämarsynpunkt.

GU:s uppskattningar rörande avnämarnas efterfrågan på olika slag av gymnasicutbildad
arbetskraft har bedömts som rimliga eller lämnats utan erinran i
det övervägande antalet remissyttranden. De invändningar som gjorts går delvis
i motsatta riktningar — t. ex. beträffande det framtida behovet av humanister

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961+

— och utgör närmast en bekräftelse på riktigheten i GU:s uttalande om osäkerheten
i dylika efterfrågeprognoser. Med understrykande av detta uttalande kan
jag i huvudsak acceptera GU:s uppskattningar. På grundval av dessa uppskattningar
samt bedömningar rörande ungdomens efterfrågan på olika slag av utbildning
har GU funnit det rimligt räkna med att omkring 1970 av årskullen 30—
35 % kommer att intagas i gymnasiet och ca 20 % i fackskolan. Därvid bör
enligt GU inom gymnasiet en ytterligare omfördelning i riktning mot fackgymnasieutbildning
komma till stånd. Även dessa bedömningar har i det stora hela
accepterats av remissinstanserna. Den kritik och de invändningar som framföres
ger enligt min mening inte anledning till några väsentliga avvikelser från GU:s
rekommendationer.

Jag anser att som riktpunkt för gymnasiets kvantitativa omfattning omkring
1970 bör väljas ca 30 % av årskullen. Detta tal överensstämmer med riktlinjerna
för utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet. Om gymnasiefrekvensen
skulle växa väsentligt snabbare och vid 1970-talets början betydligt överstiga
30 % finns risk för att trycket på de akademiska utbildningsvägarna skulle öka i
sådan grad att allvarliga olägenheter kunde uppstå. En så stark ökning av gymnasiefrekvensen
torde nämligen med all sannolikhet inte kunna kompenseras
av en förskjutning mot fackgymnasieutbildning och en utbyggnad av den ickeakademiska
postgymnasiala utbildningen, vilka eljest båda är av stor betydelse
för en god balans i utbildningssystemet.

De fåtaliga yttrandena över FU:s beräkningar och synpunkter rörande fackskolans
kvantitativa utveckling föranleder inte heller någon avvikelse från de
i huvudsak överensstämmande uppfattningar som FU och GU redovisat. I sistnämnda
fråga vill jag endast tillägga, att då numera försöksverksamheten med
fackskola är inne på sitt andra år intresset för denna utbildning bättre kan
bedömas. Av en av skolöverstyrelsen lämnad redogörelse framgår att till fackskolans
första årskurs innevarande läsår sökt i genomsnitt ca 37 % av det totala
elevunderlaget i vederbörande upptagningsområden. Av dessa var ca 23 procentenheter
förstahandssökande. Ca 19 procentenheter har intagits. Antalet sökande
inom den s. k. kvoten, avsedd för personer med längre praktisk erfarenhet o. dyl.,
utgjorde ca 15 %. Majoriteten, drygt två tredjedelar, av dessa sökte till teknisk
fackskola. Totala antalet sökande fördelade sig på merkantil fackskola med
drygt 20 %, på allmän med knappt 35 % och på teknisk med ca 45 %. Även
om dessa tal måste tolkas med försiktighet visar de likväl att intresset för fackskoleutbildning
är stort och jag anser det rimligt att fackskolans omfattning i
varje fall fram till 1970 bestämmes till ca 20 % av den del av årskullen, som
successivt berörs av skolformens utbyggnad.

Sammanfattningsvis förordar jag som riktpunkt för den kvantitativa omfattningen
av gymnasium och fackskola omkring 1970 följande.

I gymnasiet intages ca 30 % av årskullen, varav närmare en fjärdedel på vardera
teknisk och ekonomisk studieväg.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J+ 33

I fackskolan intages ca 20 % av årskullen, varav drygt en tredjedel på teknisk
studieväg.

I detta sammanhang vill jag beröra ytterligare några av GU:s synpunkter av
mera allmän natur.

Vad GU anfört rörande utvecklingen på längre sikt efter 1970 har inte i nämnvärd
grad uppmärksammats av remissinstanserna. Även om de alternativ som
skisseras i dagens läge inte ter sig orimliga är det, som också GU framhåller,
nödvändigt att grundligare undersökningar företas innan planer på så lång sikt
kan uppgöras. Jag vill därför understryka vikten av att prognos- och planeringsarbetet
bedrives effektivt och långsiktigt. Bl. a. genom de nyligen genomförda
reformerna av skolväsendets centrala ledning samt universitetens och högskolornas
organisation och förvaltning har goda förutsättningar skapats för att så
skall bli fallet. Det likaledes nyligen inrättade planeringsrådet för utbildningsfrågor
bör även kunna verksamt bidraga till att redan nu en konstruktiv diskussion
kommer i gång som underlag för planeringen av utbildningsväsendets fortsatta
utbyggnad och struktur efter 1970.

Vad GU anfört om nödvändigheten av en flexibel utformning av utbildningsorganisationen,
så att denna smidigt kan anpassas efter nya förhållanden, har
understrukits i ett flertal remissyttranden. För egen del ansluter jag mig oreserverat
till GU:s uppfattning. Att de riktpunkter som förut angivits för gymnasiets
och fackskolans utbyggnad på längre sikt måste ändras är givet. Några
mera betydelsefulla justeringar av de genomsnittliga elevfrekvenserna för hela
landet synes emellertid inte kunna företas för perioden fram till 1970.

Frågan huruvida de av GU och FU antagna proportionerna mellan de olika
studievägarna, framför allt inom gymnasiet, verkligen kommer att uppnås vid
1970-talets början har diskuterats i remissyttrandena. Föremål för uppmärksamhet
har även varit vilka åtgärder, som eventuellt behövs för att i rimlig grad
realisera målsättningen. Härvid har bl. a. studie- och yrkesvägledningens betydelse
påpekats. En effektiv sådan vägledning grundad på prognoser är av stor
betydelse. Huruvida problemen kan lösas enbart på denna väg är vanskligt
att i dag avgöra. Skolöverstyrelsen finner det för sin del inte särskilt troligt.
Fn betydelsefull fråga är otvivelaktigt den ensidighet i könsfördelningen på vissa
utbildningslinjer, som GU påtalat och även ett flertal remissinstanser ingående
uppehållit sig vid. Därvid har bl. a. föreslagits att denna fråga skulle utredas
särskilt. För närvarande är jag inte beredd att medverka härtill. Den av GU
rekommenderade omfördelningen pågår sedan några år och synes hittills utan
särskilda svårigheter ha genomförts enligt uppdragna riktlinjer. Enligt min mening
bör ytterligare några års erfarenhet avvaktas under vilken tid det bör ankomma
på skolöverstyrelsen att genom statistiska och andra undersökningar
noggrant följa utvecklingen och om så befinnes erforderligt föreslå åtgärder.»

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1% sand. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196k

I fråga om det gymnasiala skolsystemets struktur
uttalar departementschefen följande.

»De uppskattningar beträffande efterfrågan på utbildning och efterfrågan på
utbildade, som FU och GU gjort, har jag i huvudsak anslutit mig till varvid jag
bl. a. understrukit dels angelägenheten av att skolsystemet på det gymnasiala
åldersstadiet får en elastisk utformning, så att det smidigt kan anpassas till ändrade
förhållanden, dels nödvändigheten av att skolsystemet utvecklas med hänsyn
till tillgängliga ekonomiska, personella och lokalmässiga resurser.

Jag övergår nu till frågan hur det gymnasiala skolsystemet i sina huvuddrag
hör vara uppbyggt och efter vilka riktlinjer den yttre organisationen bör utformas,
för att vi inom ramen för disponibla resurser bäst skall kunna tillgodose
ungdomarnas förutsättningar och intressen liksom samhällets behov av utbildade.

Även om vi inte blickar längre fram i tiden än till början av nästa decennium
kommer med största sannolikhet de ungdomar, som anmäler sitt intresse för en
relativt allmän och teoretisk utbildning, att tillsammans årligen utgöra åtminstone
hälften av ifrågavarande årskullar. Det innebär ingen underskattning
av »begåvningsreservens» omfattning när jag ansluter mig till GU:s uppfattning
att ett gymnasium, som vill i sina huvuddrag bibehålla det nuvarandes målsättning,
inte skulle motsvara alla dessa ungdomars behov och önskemål.

Visserligen synes man numera allmänt vara ense om att den successiva höjningen
av den kulturella, sociala och ekonomiska nivån i samhället ökar den
andel som kan utnyttja ytterligare utbildning, men i denna dynamiska syn på
»begåvningsreserven» ingår som en lika betydelsefull komponent att själva begåvningsbegreppet
måste ses mer differentierat. Skall »reserverna» komma till
sin rätt måste alltså utbildningsmålen kunna tillåtas variera i fråga om både
innehåll och nivå i väsentligt högre grad än vad som lämpligen kan ske inom
gymnasiets ram.

Jag vill i detta sammanhang något beröra en annan och högst påtaglig tendens
— som skenbart kan synas strida mot nyssnämnda önskemål om mera differentierade
studiemål — nämligen den alltmer ökade vikt som under senare tid tillmätts
bredden i utbildningsinnehållet. Från de utbildningssökandes sida torde
denna tendens ofta vara ett uttryck för att man inte önskar en tidig specialisering
utan vill hålla vägarna till en rad yrken eller utbildningsvägar öppna så
länge som möjligt. Det starkt växande intresset hos ungdomarna för vad GU
kallar »relativt teoretisk utbildning» synes i hög grad vara just önskemål om
utbildningsvägar som leder till breda avnämarområden och som medger att ett
mer definitivt yrkesval kan uppskjutas.

Dessa önskemål är av allt att döma i de allra flesta fall förenade med önskan
om en klar målinriktning hos utbildningen, även om målet kan vara mer eller
mindre avlägset. Somliga ungdomar vill ha en utbildning som ger dem möjlighet
att relativt snabbt gå ut i förvärvslivet — exempelvis inom det merkantila fältet.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196i

Andra förlägger målet väsentligt längre fram i tiden och tvekar måhända
ännu i valet mellan slutstationer, även om dessa ofta samlas inom ett intresseområde,
t. ex. det naturvetenskapligt-tekniska. Enligt min mening bör därför
varje utbildningsväg vara klart målinriktad. Graden och arten av målinriktning
kan och bör dock växla avsevärt mellan olika vägar.

En dylik målinriktning mot verksamheter på olika områden och på skilda
nivåer är också från samhälls- och arbetslivets synpunkt nödvändig. Vi måste i
framtiden alltjämt ha studievägar, som i stora drag motsvarar nuvarande gymnasieformer,
dvs. har till huvuduppgift att förbereda för studier vid universitet
och högskolor eller för direkt yrkesverksamhet. Vi behöver också kortare studievägar
ovanpå grundskolan, vilka siktar på en yrkesverksamhet på mellannivå
eller på fortsatt utbildning oftast av mer speciell karaktär. Slutligen erfordras
yrkesutbildning, som bygger direkt på grundskolan och tar sikte på något eller
några ganska bestämda yrkesområden. Under lång tid kommer denna utbildning
att ha avsevärd omfattning.

Sedan lång tid tillbaka har vi i vårt land haft skolor som tillgodosett det första
och det sista av de här nämnda tre typerna av utbildningsbehov, nämligen
gymnasierna och yrkesskolorna. I någon mån finns också skolor för utbildning
på mellannivå. 1962 års riksdag fattade beslut om inrättande av fackskolorna
vilka avsågs få till uppgift att i väsentligt vidgad omfattning erbjuda en utbildning
av detta slag. GU framhåller att det knappast kan vara lämpligt att härutöver
införa ytterligare skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. Jag delar
helt denna uppfattning som inte heller mött några erinringar i remissyttrandena.
Det bör sålunda vara möjligt att tillgodose behovet av olika slag av utbildning
på detta stadium genom att utforma lämpliga studievägar inom de tre gymnasiala
skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola. Framgången härvidlag
blir i hög grad avhängig av hur väl man lyckas avstämma de olika vägarnas mål
i förhållande till varandra och sedan vid den konkreta konstruktionen — framför
allt av läroplanerna — förverkliga dessa mål.

Detta spörsmål sammanhänger i väsentliga hänseenden med frågan om de
gymnasiala utbildningarnas kompetensvärde, vilken i remissvaren rönt stor
uppmärksamhet. Problemen gäller därvid inte främst gymnasiet, som bl. a. genom
sin anknytning uppåt till de akademiska läroanstalterna får sitt kompetensvärde
relativt väl fixerat, inte heller yrkesskolan, där den mer speciella inriktningen
hos kurserna i flertalet fall konkretiserar kompetensen, utan framförallt
den nya fackskolans kompetensvärde. Jag skall inte här i detalj ta upp detta
spörsmål, som naturligen hör hemma i senare sammanhang. Ur en mer allmän
synvinkel, som har samband med frågan om hur det gymnasiala åldersstadiets
skolor kan komma att utvecklas, vill jag dock här något beröra problemet.

I remissyttrandena har ibland framförts dels att inträdeskrav som nu motsvarar
grundskoleutbildning eller lägre borde i åtskilliga fall höjas till fackskole -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

kompetens, dels att fackskolekompetensen inte skulle komma att utgöra tillräcklig
grund för vissa yrken eller utbildningar, som FU angivit. Dessa yttranden
kan ses som uttryck för tendenser till höjning av kraven på skolunderbyggnad
för många yrken och utbildningsvägar. FU har själv konstaterat dessa
tendenser och ansett sig i någon mån böra ta hänsyn härtill men understryker
samtidigt den ståndpunkt skolberedningen intog, nämligen att icke på något
■område högre kompetenskrav borde få uppställas än som från saklig synpunkt
iined hänsyn till den fortsatta verksamheten är berättigade.

Vid ställningstagandet till dessa spörsmål finner jag det synnerligen viktigt
att man inte låser sig vid ett statiskt betraktelsesätt. Vi befinner oss nu mitt
uppe i arbetet med att genomföra grundskolan. Redan denna reform, som över
hela landet är genomförd först i början av 1970-talet, innebär en kraftig höjning
av utbildningsnivån. En rad utbildningar och yrken har tidigare byggt och
måste ännu under åtskilliga år bygga på en lägre skolunderbyggnad än den
grundskolan ger. Anpassningen till de nya förhållandena pågår emellertid successivt
och skolöverstyrelsen utreder f. n. grundskollinjernas kompetensvärde.
För ett mycket stort antal yrken och utbildningsvägar innebär grundskolans
genomförande ett starkt förbättrat utgångsläge, som allteftersom det kan utnyttjas,
bör medföra stora fördelar. Exempelvis måste yrkesskolutbildningen
kunna göra betydande rationaliseringsvinster. Under avsevärd tid framåt måste
sålunda intresset inriktas på anpassningen till och nyttiggörandet av denna standardhöjning.
Jag vill därför understryka att det inte är förenligt med sund hushållning
med våra resurser att nu kräva en höjning av kompetensen för tillträde
till utbildningsvägar för vilka grundskolan ger tillräcklig förutbildning.
Allteftersom tiden går kan läget emellertid komma att ändras beträffande åtskilliga
utbildningar. Den utvecklingsfas vi nu står inför kommer att medföra
en ytterligare höjning av utbildningsnivån. I början av 1970-talet har sannolikt
omkring hälften av ungdomarna i varje årskull fått tillfälle skaffa sig fackskolekompetens
eller mer. Många av dessa kommer då att söka sig till sådan fortsatt
verksamhet som tidigare i huvudsak rekryterats av ungdomar med lägre förutbildning.
Vi står då inför en ny anpassningsprocess, där det från alla synpunkter
— pedagogiska såväl som resursmässiga — ofta blir nödvändigt att genomgripande
revidera och rationalisera tidigare använda planer inom de verksamheter
som beröres.

Inte minst kan det nu sagda komma att gälla åtskilliga vägar inom vad vi i
dag brukar beteckna som det egentliga yrkesutbildningsområdet. Vidgas ramen
härför — i direktiven till yrkesutbildningsberedningen har jag framhållit betydelsen
av att begreppet yrkesutbildning ges en vidare definition än nu — framstår
ännu klarare att, allteftersom utvecklingen mot en allt längre och bredare
grundutbildning fortskrider, möjligheter att anknyta mer speciell yrkesutbildning
till skilda nivåer måste erbjudas ungdomarna.

Jag håller vidare liksom GU för sannolikt att vi så småningom — i vad som

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

kunde kallas den tredje etappen i utvecklingen — når ett stadium, då intresset
för mycket speciell yrkesutbildning byggd direkt på grundskolan och inriktad
på smala avnämarsektorer kommer att minska. I stället kommer sådan
utbildning ofta att få formen av påbyggnadskurser på en bredare men dock
målinriktad grundutbildning erhållen inom gymnasiala skolformer. Möjligheterna
till en övergång till mer ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad
grundutbildning bör f. ö., såsom jag utvecklat i nyssnämnda direktiv för utredningen
om yrkesutbildningen, övervägas redan nu. På lång sikt kan den
emellertid bli en följd av den allmänna höjningen av grundutbildningsnivån.
Ett utbildningssystem av detta slag rymmer många fördelar. Den specialiserade
påbyggnadsutbildning som ofta kräves kan göras kortare och torde även i många
fall kunna försiggå inom arbetslivet. De omläggningar i fråga om både innehåll
och kvantitativ omfattning, som ofta behöver göras i en dylik specialiserad utbildning
med hänsyn till förändringarna på arbetsmarknaden, kan åstadkommas
mycket lättare och snabbare än i en lång, specialiserad utbildning byggd på
lägre grundutbildning. För planering och anpassning till förändrade förhållanden
är detta av utomordentlig betydelse.

Jag har i det föregående skisserat ett framtidsperspektiv av eu utveckling i
tre etapper; den första omfattande anpassningen till grundskolan, den andra
till förhållandena då fackskolan finns utbyggd över hela landet och tillsammans
med gymnasiet mottar omkring hälften av årskullen och den tredje ett stadium
då den dominerande delen av årskullen genomgår en bred, relativt teoretisk
utbildning ovanpå grundskolan. På sikt avtecknar sig här som ett huvudmål för
utbildningspolitiken en minst 2-årig ungdomsskola, som är organisatoriskt sammanhållen
och inom sig rymmer olika studievägar avpassade efter elevernas
varierande intressen och behov. Gränserna mellan de olika etapperna i utvecklingen
fram till detta mål kommer givetvis i verkligheten att flyta. Att utvecklingen
får fortgå kontinuerligt betraktar jag som ett villkor för att det stora
reformarbetet på utbildningens område skall kunna genomföras med de realekonomiska
resurser vi kan disponera. Det betyder emellertid samtidigt att alla
de som är engagerade i utbildningsväsendet måste med uppmärksamhet följa
utvecklingen och successivt föranstalta om de förändringar som påkallas. Mot
denna bakgrund bör också tillkallandet av yrkesutbildningsberedningen ses.
Sedan man nu — på grundval av GU:s och FU:s överväganden — med större
säkerhet kan överblicka de närmaste stadierna i utvecklingen bör goda möjligheter
föreligga att ge yrkcsutbildningsorganisationen sådan utformning att den
smidigt kan inpassas i det gymnasiala skolsystemet och där fylla sin synnerligen
betydelsefulla uppgift.

Den helhetssyn på utbildningsvägarna på det gymnasiala åldersstadiet, som
både GU och FU utgått från vid sina överväganden och förslag och som i
mycket positiva uttalanden vinner stöd hos ett stort antal remissinstanser,

38 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

ansluter jag mig till. Jag har f. ö. redan i direktiven till yrkesutbilcfningsberedningen
betonat att en mer homogen syn på utbildningsfältet i dess helhet och
en ökad integration mellan skilda utbildningsriktningar måste vara en riktpunkt
för utredningsarbetet. Det väsentliga häri är att de olika studievägarna måste
bilda ett sammanhängande system inom vilket så långt möjligt de enskilda ungdomarnas
anlag och intressen kan mötas samtidigt som det tillgodoser samhällets
behov av utbildade. Huruvida en studieväg hänföres till den ena eller
andra skolformen är som GU också påpekar en mindre väsentlig fråga. Överhuvudtaget
synes den traditionella uppdelningen i å ena sidan det allmänna
och å andra sidan det yrkesutbildande skolväsendet bli allt svårare att upprätthålla
och av allt mindre praktiskt intresse. Jag har tidigare understrukit
vikten av att varje utbildning är i viss mening målinriktad. I själva verket betyder
ju detta att den är yrkesinriktad även om arten och graden härav kan
växla. I vissa fall kan möjligheten till inträde i yrkeslivet ligga nära, i andra
fall är detta avlägset och nås måhända först efter studier inom ytterligare en
utbildningsanstalt. I vissa fall åter medger en studieväg att valet mellan yrken
kan ske ganska fritt, i andra är valmöjligheterna begränsade. Det anförda belyser
vanskligheterna i hittills tillämpade gränsdragningar.

Att de olika studievägarna på det gymnasiala ålderstadiet måste samordnas i
fråga om målsättning och organisation är sålunda uppenbart. De åsikter, som
framförts i några remissyttranden att dels yrkesskolan bort omfattas av det
avslutade utredningsarbetet, dels en ny utredning med uppgift att penetrera
hela det gymnasiala skolstadiet skyndsamt borde tillsättas, kan jag emellertid
inte dela. Som framgår av det föregående är dynamiken i utvecklingen så stark
att ett snabbt reformarbete inom en särskilt utsatt sektor i syfte att smidigt
anpassa denna till förändringarna inte får förhindras eller fördröjas av arbetet
på en annan sektor, där tendenserna är mindre klara och anpassningen delvis
kan bero på hur övriga sektorer utformas och utvecklas. Den plan som följts
och följes för det utredningsarbete, som har till uppgift att förbereda de olika
stegen i den successiva reformeringen av vårt utbildningsväsende, är enligt min
mening den mest ändamålsenliga. Den nödvändiga samordningen kan på ett
tillfredsställande sätt åstadkommas även i de fall då av arbetstekniska eller tidsmässiga
skäl flera utredningar arbetar med uppdrag, som nära berör varandra.
Jag räknar med att framtida diskussioner inom planeringsrådet för utbildningsfrågor
skall bli av särskild betydelse i detta hänseende.

I detta sammanhang vill jag framhålla att enligt min mening den i några
remissyttranden aktualiserade frågan om en sammanfattande benämning på det
gymnasialå åldersstadiets skolor bör anstå till dess yrkesutbildningsberedningens
förslag framlagts och penetrerats. Med anslutning till GU:s förslag förordar jag
sålunda att benämningen gymnasium t. v. bibehålies huvudsakligen i sin hittillsvarande
betydelse, medan gymnasial användes i en vidare betydelse såsom redan
skett i det föregående. Till beteckningen för olika studievägar inom gymnasiet
och fackskolan skall jag senare återkomma.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961+

Frågan om samverkan och avgränsning mellan gymnasium och jackskola och
i viss mån yrkesskola inom det gymnasiala skolsystemet har både FU och GU
ingående diskuterat med utgångspunkt från såväl allmänna och pedagogisk-psykologiska
som praktisk-ekonomiska synpunkter. De båda utredningarna är eniga
om att de tre skolformerna inte får organiseras för helt skilda elevkategorier.
En skarp avgränsning i fråga om mål och innehåll skulle ställa stora elevgrupper
inför val mellan alternativ, där ingetdera tillfredsställer deras intressen eller
utbildningsbehov. Irrationella skäl kan i en sådan situation komma att avgöra
valet. Som närmare kommer att framgå i det följande är meningarna bland
remissinstanserna delade i fråga om det sätt på vilket den angivna principen bör
realiseras vid den konkreta utformningen av mål och innehåll. Jag finner för min
del att övertygande skäl talar för att de båda utredningarna har rätt i sin principiella
analys av dessa problem. Det är därför angeläget att man söker undvika
de antydda konsekvenserna genom en lämplig utformning av skolformernas mål,
innehåll och organisation under beaktande av vars och ens speciella uppgifter.
I det följande skall dessa frågor särskilt uppmärksammas.

Vad FU och GU föreslagit beträffande öv er gång smöjligheter i olika riktningar
mellan yrkesskola, fackskola och gymnasium har i allmänhet tillstyrkts av de
remissinstanser som yttrat sig härom. Även jag ansluter mig till utredningarnas
förslag. Jag anser det sålunda angeläget att en elev som finner att han
valt fel studieväg får möjlighet övergå till annan väg. Såsom FU och GU framhåller
måste emellertid försiktighet iakttas vid tillämpningen. Risk kan eljest
föreligga att omotiverade och mindre angelägna övergångar får sådan frekvens
att anordningen blir mer till olägenhet än till nytta.

Möjligheterna att i en senare etapp genom vuxenutbildning bygga på den
gymnasiala utbildning man valt måste också främjas, vilket understrukits i ett
flertal remissyttranden. Jag vill i detta sammanhang erinra om de beslut riksdagen
fattade 1962 och 1963 varigenom ökade resurser givits gymnasieutbildningen
för vuxna. Vidare avser som nämnts GU att i ett kommande betänkande
framlägga ytterligare förslag beträffande vuxenutbildning med sikte främst på
gymnasic- och fackskolekompetens. Motsvarande fråga inom övriga sektorer av
den gymnasiala utbildningen kommer att behandlas av yrkesutbildningsberedningen.

Den under flera decennier aktuella frågan om horisontell klyvning av gymnasiet
har i remissyttrandena ägnats ringa uppmärksamhet. Uppslutningen är så
gott som enhällig kring GU:s uppfattning att ett gymnasialt skolsystem bestående
av gymnasium, fackskola och yrkesskola, vilka från början så långt
möjligt avvägs lämpligt i förhållande till varandra och successivt modifieras och
kompletteras allteftersom utvecklingen kräver det, tillsammans med en effektiv
vuxenutbildning kommer att fungera lika bra och i vissa avseenden bättre än
en konstruktion med ett horisontellt kluvet gymnasium. För egen del hyser jag

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196!*

samma uppfattning och förordar sålunda att någon avgångsetapp inte anordnas
under den 3-åriga studiegången inom gymnasiet.

GU:s förslag att en enhetlig gymnasieorganisation skapas genom att de tre nuvarande
gymnasieformerna ersättes av en enda skolform med olika studievägar,
allmänna och direkt yrkesutbildande, vilka alla i stort sett skall erbjudas på
varje gymnasieort, har mottagits mycket positivt vid remissbehandlingen. Vad
jag i det föregående uttalat om vikten av ett samordnat gymnasialt skolsystem
utgör enligt min mening en stark principiell motivering för GU:s förslag. Härtill
kommer att man av praktiska och ekonomiska skäl endast på denna väg synes
pa ett tillfiedsställande sätt kunna uppna den nödvändiga geografiska spridningen
av fackgymnasieutbildning. Jag förordar således den föreslagna integrationen
av nuvarande tre gymnasieformer till en enda skolform, gymnasiet.
Samtliga studievägar inom denna skolform bör generellt kunna ge behörighet
för högre studier.

De t\a huvudfrågorna beträffande den regionala och lokala ''planeringen är
dels i vilken omfattning och hur de olika gymnasiala utbildningarna skall geografiskt
spridas, dels hur den yttre organisationen av skolformerna på samma
ort skall anordnas.

Vad gäller den förstnämnda fragan har de allmänna principerna för planeringen
liksom vad GU anfört om det praktiska genomförandet tillstyrkts eller utan
allvarligare invändningar accepterats i remissyttrandena. GU:s framställning
utgör främst en precisering och konkretisering av principer och metoder för planering,
till vilka jag tidigare i skilda sammanhang mer allmänt givit min anslutning.
Salunda förordade jag i propositionen 1962: 54 angående reformering av den
obligatoriska skolan in. m. eu översiktlig samordnad planering, varvid jag beträffande
det gymnasiala åldersstadiets skolformer anförde att utbyggnaden av
yrkesskolor, fackskolor och gymnasier bl. a. på grund av gränsdragningsproblemen
syntes böra baseras på kvantitativa beräkningar av det för dem alla gemensamma
rekryteringsunderlaget inom varje upptagningsområde. Viss tvekan har
hittills rått huruvida de metoder och principer, som tillämpas vid planeringen
för övriga skolformer, i tillräcklig grad är giltiga också för yrkesskolan. I sina
utlåtanden över GU:s och FU:s betänkanden har skolöverstyrelsen bl. a. anfört
att yrkesslcolerekryteringen syns mer än man hittills antagit vara regionalt betingad
och att yrkesskolan därför i varje fall i initialstadiet av planeringen bör
kunna tas med vid de regionala beräkningarna. Nyligen har skolöverstyrelsens
och överstyrelsens för yrkesutbildning planeringsgrupp redovisat ett omfattande
utredningsmaterial Yrkesskolans kvantitativa omfattning (Stockholm 1964), där
i första hand yrkesskolans rekryteringsstruktur kartlagts. Därav framgår bl. a.
att genomsnittligt inte mindre än 80 % av yrkesskoleleverna går till yrkesskolor
belägna inom den egna gymnasieregionen. Planeringsgruppen konstaterar sammanfattningsvis
att i stort sett samma faktorer synes påverka rekryteringen till

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

yrkesskolan som till gymnasiet och att det finns skäl att förvänta sig likartade
förhållanden beträffande fackskolan. Även om såsom planeringsgruppen framhåller
flera rekryteringsproblem rörande yrkesskolan — liksom för övrigt rörande
alla utbildningsformer — fortsättningsvis bör uppmärksammas, ger de olika
undersökningar, som gjorts av planeringsgruppen och GU, anledning att ytterligare
understryka vikten av en samordnad planering. Jag förutsätter sålunda
att i fortsättningen såväl den lokala och regionala som den centrala planeringen
för det gymnasiala skolsystemet samtidigt och i samma grad beaktar både yrkesskolan,
fackskolan och gymnasiet.

Jag övergår nu till vissa speciella planerings- och lokaliseringsproblem, som
blivit föremål för särskild uppmärksamhet i remissbehandlingen. I fråga om
fackskolans lokalisering råder ingen tvekan om att ort med gymnasium också
bör ha fackskola. Praktiskt taget alltid är gymnasieorten den dominerande centralorten
i regionen. Några remissinstanser, bl. a. statskontoret, anser att det
kan finnas skäl inrätta fackskola även på andra orter i regionen, nämligen då en
äldre utbildningsform kommer att avvecklas eller då avståndet till gymnasieorten
är stort. Jag kan förstå dessa synpunkter men finner samtidigt att GU på
ett övertygande sätt, vilket också understrykes i bl. a. skolöverstyrelsens remissutlåtande,
påvisat de mycket ogynnsamma konsekvenser, som även ett mera begränsat
tillämpande härav skulle få för ungdomens utbildningsval och i form av
ökade anspråk på personella och materiella resurser. Att ungdomarna i mycket
stor utsträckning söker sig till den skolform, som finnes närmast hemorten, även
då denna ej erbjuder den studieväg, som man i första hand önskar, belyses också
av den tidigare nämnda undersökningen om yrkesskolans kvantitativa omfattning.
Vill vi förverkliga målsättningen att var och en så långt våra resurser tilllåter
det skall få den utbildning, som svarar mot hans eller hennes önskemål och
förutsättningar, bör vi därför sträva efter att samtliga eller flertalet studievägar
inom det gymnasiala skolsystemet erbjudes överallt där gymnasial utbildning
anordnas. Elevunderlaget sätter givetvis i praktiken gränser för hur långt vi
härvidlag kan nå. Jag skall senare återkomma härtill i samband med de s. k. delningsbestämmelserna.

Också andra anledningar till avvikelser från det generella mönstret har åberopats.
En mindre orts speciella struktur kan undantagsvis medföra att en viss
utbildning efterfrågas i så hög grad, inte bara från avnämarnas utan också från
ungdomarnas sida, att skäl möjligen kan finnas att erbjuda sådan utbildning på
orten trots att elevunderlag inte finns för gymnasial utbildning i övrigt. De
utbildningar det här gäller tillhör i dagens läge det i vissa delar starkt specialiserade
yrkesskolväsendet. Att liknande förhållanden skulle komma att uppträda i
fråga om fackskolcutbildning med bredare och allmännare inriktning finner jag
föga sannolikt. Även om, som GU framhållit och åtskilliga remissinstanser understrukit,
lokala variationer alltid kommer att finnas i t. cx. fackskole- och
gymnasiefrekvenserna, betraktar jag det sålunda inte som troligt att på cn ort

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196/

den spontana efterfrågan på exempelvis fackskoleutbildning skulle bli så avsevärt
mycket större än på gymnasieutbildning att fackskola men inte gymnasium kan
upprättas. Erbjudes emellertid endast en av dessa utbildningsvägar, kommer
dennas frekvens med största sannolikhet att väsentligt överstiga vad jag nyss
kallat den spontana frekvensen, eftersom närheten till en skolform har ett så
stort inflytande på valet av denna. Det följer av vad jag förut anfört att jag
inte anser att man på en dylik väg på ett tillfredsställande sätt löser en orts eller
regions utbildningsproblem. Inte ens i områden med stort resavstånd till gymnasieorten
kan jag som generell åtgärd förorda att enbart fackskola upprättas.
Även i dessa fall bör en mer representativ organisation eftersträvas. De villkor
FU sammanfattningsvis uppställt för upprättande av fackskolor kan jag sålunda
acceptera såsom riktpunktsgivande för fackskoleplaneringen.

Beträffande avvecklingen av vissa handelskurser inom yrkesskolan samt kommunala
tekniska dagskolor i samband med upprättande av fackskolor biträder
jag de riktlinjer FU förordat. För att inte planeringen för det gymnasiala skolsystemets
mer definitiva utformning skall onödigtvis kompliceras bör nya sådana
utbildningar inom yrkesskolans ram på orter, där den nya gymnasie- och fackskoleorganisationen
ännu ej genomförts, endast i undantagsfall inrättas. Då ett
klart dokumenterat utbildningsbehov föreligger bör i första hand prövas om det
inte kan tillgodoses genom att fackskola upprättas. Jag är likväl inte beredd att
nu obetingat ansluta mig till FU:s förslag att statsbidrag till nya 2-åriga handelskurser
ej skall få utgå fr. o. m. läsåret 1965/66. Vissa spörsmål, som uppkommer
i samband med att nu befintliga skolformer avlöses av fackskola, i första
hand rörande personalen, skall jag senare ta upp.

Här vill jag beröra ett par frågor, som uppmärksammats i remissbehandlingen
och delvis sammanhänger med den nyss behandlade lokaliseringsproblematiken.
När fackskolor upprättas i en region har jag förordat att dessa förlägges till
gymnasieorterna. Det förhållandet att avvecklingsskolor i vissa fall kan finnas
även på andra orter inom regionen utgör enligt min mening inte tillräckligt skäl
för att där anordna fackskoleutbildning. Huruvida så — undantagsvis — kan
och bör ske, får avgöras efter rationella och allsidiga planeringsöverväganden
varvid det gymnasiala skolsystemet i dess helhet måste beaktas. Om därvid slutsatsen
blir att en ort, som har en viss utbildning, vilken enligt de generella riktlinjerna
skulle avvecklas, t. v. inte kan erhålla fackskola, behöver detta enligt
min mening inte ovillkorligen leda till att den befintliga utbildningen utan tillräcklig
övergångstid försvinner. Om huvudmannen så önskar bör den kunna tills
vidare bibehållas, såvida härigenom inte uppkommer avsevärda olägenheter.
Det sagda gäller givetvis inte praktisk kommunal realskola eller kommunal flickskola,
vilka under alla omständigheter skall avvecklas såsom en följd av grundskolereformen.
Generellt vill jag understryka vikten av att riktlinjerna för planeringen
tillämpas med smidighet och i medvetande om den snabba utveckling
i vilken utbildningsväsendet befinner sig. Innan en skolform avvecklas på en
ort utan att omedelbart ersättas med en annan likvärdig, torde det sålunda ofta

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

finnas anledning att avvakta och följa utvecklingen för att få säkrare grund för
ett ställningstagande.

Vad FU anfört beträffande ett bibehållande tills vidare av aftonundervisningen
vid de kommunala tekniska skolorna har jag inget att erinra mot. Spörsmålet
om den framtida uppbyggnaden av motsvarande utbildning torde få lösas i
samband med mer generella överväganden som kan komma att aktualiseras
av i första hand GU:s kommande förslag rörande vuxenutbildning. Jag kan
också ansluta mig till FU:s uppfattning att en befintlig teknisk dagskolas
särart i enstaka fall kan motivera dess bibehållande tills vidare parallellt med
fackskolan.

En annan lokaliseringsfråga, som blivit föremål för åtskillig uppmärksamhet
i remissyttrandena, är placeringen av den tredje årskursen i den tekniska gymnasieutbildningen.
GU:s förslag har vunnit stöd hos ett stort antal myndigheter
och organisationer men också rönt motstånd framförallt från ett antal organisationer
och sammanslutningar, som närmast kan anses företräda avnämare och
utbildare av ingenjörer. För egen del hyser jag i denna fråga ingen tvekan.
Skulle GU:s förslag i frågan inte genomföras innebure detta att en huvudtanke i
GU:s betänkande — det integrerade gymnasiet — till vilken tanke jag tidigare
givit min fulla anslutning, inte skulle realiseras. Enligt min mening kunde det
gymnasiala skolsystemets funktionsduglighet därigenom allvarligt äventyras.
De pedagogiska skäl, som anförts för och emot de båda diskuterade alternativen,
väger tämligen jämnt. Det synes mig vidare som om motståndarna till GU:s
förslag alltför litet beaktat att den tekniska fackskolan, som för den tekniska
undervisningen förutsätter tillgång på personal, utrustning och lokaler i en utsträckning
som i allt väsentligt täcker också den 3-åriga tekniska gymnasieutbildningens
behov, kommer att finnas på praktiskt taget samtliga gymnasieorter.
Då sålunda inte heller resursskäl i högre grad kan åberopas mot GU:s förslag,
förordar jag att teknisk gymnasieutbildning omfattande i varje fall årskurserna
1—3 liksom övriga studievägar inom gymnasium och fackskola anordnas
på alla gymnasieorter så långt detta är möjligt med hänsyn till elevunderlag
och delningsbestämmelser. I samband med behandlingen av sistnämnda bestämmelser
blir det anledning att diskutera några begränsningar, som måste genomföras
beträffande inrättande av vissa utbildningsvägar på mindre orter.

Den fjärde årskursen i den tekniska gymnasieutbildningen bör i enlighet med
GU:s förslag centraliseras till de orter som i dag har tekniskt gymnasium jämte
eventuellt ytterligare ett fåtal orter. I

I den andra huvudfrågan beträffande planeringen, nämligen den yttre organisationen
av de olika skolformerna på samma ort, har principen om horisontell
samordning vunnit gillande i det helt övervägande antalet remissyttranden.
Gradskillnader i fråga om uppfattningen om principens tillämpning finns emellertid.
Å ena sidan anses att vertikal samordning måste undvikas, å andra sidan an -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961±

föres att en dylik organisation måste få förekomma i betydligt större utsträckning
än GU tänkt sig. Enligt min mening är de skäl, som GU redovisat för att
man bör eftersträva lokalmässig samordning över hela det gymnasiala skolsystemet
och till vilka EU liksom remissinstanserna i huvudsak anslutit sig, från
både principiella och praktiska synpunkter övertygande. Någon tvekan om att
horisontell samordning skall vara riktpunkten för den lokala planeringen kan
sålunda inte råda. De av GU redovisade organisationsexemplen belyser hur en
ändamålsenlig organisation i några typiska situationer kan utformas. Jag vill
emellertid understryka vad GU och FU framhållit om att den lokala planeringen
måste ske utifrån varje kommuns speciella förutsättningar framförallt i fråga om
befintliga skolbyggnader. Möjligheter måste följaktligen finnas till avvikelser
med hänsyn till lokala förhållanden. Särskilt under en övergångstid är detta av
vikt. Kommunerna måste därför ha möjlighet att inom ramen för de generella
riktlinjerna för planeringen i samråd med regionala och centrala myndigheter
utforma det gymnasiala skolsystemets organisation.

Ett av huvudmotiven för den lokalmässiga samordningen mellan gymnasiala
skolformer är att ekonomiska och personella resurser på detta sätt kan utnyttjas
väsentligt rationellare. Såsom GU påvisat är det fråga om mycket betydande
besparingar. För möjligheterna att geografiskt sprida den gymnasiala utbildningen
är detta förhållande avgörande. Angelägenheten av en dylik decentralisering
har betonats i flera remissyttranden. För egen del har jag självfallet inga principiella
invändningar mot en ytterligare spridning. En sådan ligger tvärtom helt
i linje med målsättningen att hjälpa var och en till den utbildning som svarar
mot hans eller hennes önskemål och förutsättningar. Å andra sidan måste vi,
som jag redan framhållit, hushålla med våra resurser och inte splittra dem på
sådant sätt att vi riskerar att vissa punktvisa förbättringar uppnås på bekostnad
av en för skolväsendet i dess helhet försämrad situation. Det förtjänar
också att ermras om den långtgående decentralisering av utbildning, som
redan genomförts både på det tidigare realskolestadiet genom grundskolans
införande och på det gymnasiala stadiet genom de senaste 15 årens kraftiga
utbyggnad av gymnasieväsendet. Den av mig redan förordade utspridningen
av fackskoleutbildning och fackgymnasieutbildning innebär ytterligare ett
stort steg mot förverkligandet av lika utbildningsmöjligheter för hela landets
ungdom. Att ett rikt differentierat gymnasialt skolsystem, som med hänsyn till
elev- och avnämarönskemål måste innehålla många personal- och utrustningskrävande
studievägar, skulle kunna få en i jämförelse med nuvarande förhållanden
väsentligt vidgad geografisk spridning är enligt min mening även på lång
sikt föga sannolikt. Den utbyggnad till ytterligare ett tiotal orter, som GU med
utgångspunkt i nu kalkylerade elevfrekvenser finner befogad och möjlig under
förutsättning av att en horisontell samordning etableras, anser jag vara en realistisk
bedömning av vad vi under de närmaste åren kan genomföra. Härtill kommer
att speciella anordningar såsom GU förutsatt bör vidtagas inom utpräglade
glesbygd sområ den.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

Vad GU uttalat ifråga om kriterier för utväljandet av nya gymnasieorter kan
jag också i huvudsak ansluta mig till. Arbetet med planeringen för den här berörda
utbyggnaden av det gymnasiala skolsystemet liksom för skolväsendet i
dess helhet ankommer givetvis på skolmyndigheterna. Ett väsentligt ansvar
åvilar skolöverstyrelsen, som också har att undersöka vilka förändringar och
kompletteringar i nuvarande anordningar som aktualiseras för glesbygdernas
del. Beslut om medgivande att inrätta nya utbildningsvägar på redan existerande
gymnasieorter liksom om att upprätta gymnasiala skolor på nya orter
torde få meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer. Till vissa frågor
rörande tidpunkt och utbyggnadstakt återkommer jag senare.

GU:s förslag om kommunen som huvudman för gymnasiet har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet myndigheter och organisationer,
som yttrat sig över GU:s betänkande.

För egen del vill jag framhålla att frågan om att det integrerade gymnasiet
måste ha en huvudman är ställd utom all diskussion. En ändring i nu gällande
ordning beträffande huvudmannaskapet, som i fråga om de offentliga gymnasierna
är splittrat på stat, primärkommun och landsting, är nödvändig och beslut
i huvudmannaskapsfrågan kan inte — som några remissinstanser tänker sig —
uppskjutas. De skäl GU anfört för att gymnasiet skall vara en primärkommunal
skola finner jag övertygande. Som en konsekvens av redan fattade beslut
kommer den helt dominerande delen av vårt skolväsende att vara primärkommunalt.
I andra viktiga avseenden går utvecklingen, såsom jag tidigare framhållit,
mot ett förenhetligande av skolorganisationen. Att under sådana förhållanden
bryta ut en skolform, som kvantitativt sett utgör en relativt liten del
av hela organisationen, vore från principiella synpunkter otillfredsställande.
Betydelsefullare är likväl de praktiska skäl, som GU anfört bl. a. i anslutning
till frågor rörande samordning mellan olika skolformer. Den i mycket stor utsträckning
nödvändiga samorganisationen mellan gymnasium och andra skolformer
till en skolenhet skulle allvarligt försvåras både administrativt och ekonomiskt
vid delat huvudmannaskap. De farhågor, som från några håll antydes
beträffande kommunernas vilja och förmåga att tillfredsställande tillgodose gymnasiernas
materiella och personella behov, kan jag inte dela. Jag hyser i detta
hänseende samma uppfattning som GU att kommunerna har ett mycket positivt
och aktivt intresse för sina skolor. De kommunala myndigheterna har också
de bästa möjligheterna att med hänsyn till lokala förhållanden bedöma och
genomföra de insatser i fråga om byggnader, utrustning och personal som skolväsendets
förkovran kräver. Jag förordar således att gymnasiet i dess helhet
kommunaliseras. Till frågan om tidpunkten och ordningen härför liksom beträffande
kommunernas åtaganden och statens ekonomiska bidrag återkommer
jag i samband med spörsmålen om den nya organisationens genomförande.
Gymnasiereformen aktualiserar vidare vissa frågor angående personalens anställningsförhållanden
m.m., vilka delvis sammanhänger med

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

ringen. Dessa och övriga frågor rörande befattningshavare behandlar jag senare
i ett sammanhang.

Här vill jag beträffande huvudmannaskapsfrågan avslutningsvis i korthet beröra
yrkesskolans ställning. Det har i remissbehandlingen framhållits att denna
skolform i varje fall till stor del i framtiden bör vara primärkommunal. Att de
principiella och praktiska motiven för gymnasiets kommunalisering med samma
styrka kan åberopas för primärkommunerna som huvudmän för väsentliga delar
av yrkesskolan synes ovedersägligt. Skall yrkesskolan kunna fylla sin betydelsefulla
uppgift i det gymnasiala skolsystemet och skall skolväsendets samlade
resurser kunna utnyttjas rationellt, erfordras, såsom jag i det föregående understrukit,
en samordnad planering och normalt också en lokalmässig samordning
av yrkesskola och andra skolformer. I direktiven för yrkesutbildningsberedningen
har jag också framhållit att huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån
sådana synpunkter. Vikten av att så sker framstår i dag ännu klarare än då
beredningen tillsattes. Vilka konkreta slutsatser som bör dras härav beträffande
huvudmannaskapet för de olika utbildningarna inom yrkesskolan är emellertid
inte möjligt att bedöma förrän denna skolas uppgifter, innehåll och organisation
närmare klarlagts. Även om sålunda mycket talar för att yrkesskolan i varje fall
till stor del skall vara primärkommunal, måste enligt min mening med avgörandet
anstå tills yrkesutbildningsberedningens förslag i nyss nämnda huvudfrågor
föreligger.

Kommunaliseringen av gymnasiet i dess helhet fordrar att vissa ändringar vidtages
i skollagen. Inom ecklesiastikdepartementet har därför, på grundval av ett
av GU avgivet förslag, utarbetats ett förslag till lag om ändring i skollagen
den 6 juni 1962 (nr 319). I förslaget har uppräkningen i 2 § b) av de skolor,
som bygger på grundskolan och som för närvarande upptar även statligt gymnasium
ändrats till att avse endast kommunala skolor, nämligen yrkesskola,
fackskola och gymnasium. Bestämmelsen i 50 §, som har avseende på endast
statligt gymnasium, föreslås upphävd. Ändringarna föreslås träda i kraft vid
den tidpunkt gymnasiet kommunaliseras, dvs. den 1 juli 1966, om mitt förslag
därom genomföres. Vid skollagens tillkomst inhämtades yttrande från lagrådet.
De nu föreslagna lagändringarna synes vara av sådan beskaffenhet att lagrådet
icke behöver höras över dem.

Den snabba utvecklingen och genomgripande omdaningen av vårt skolväsen
under de senaste decennierna har självfallet även kommit att påverka folkhögskolan.
Dennas uppgifter och ställning i den framtida skolorganisationen har också
ägnats betydande uppmärksamhet i den aktuella debatten, i offentliga utredningar,
i propositioner och vid riksdagens behandling av utbildningsfrågor. Även
i detta sammanhang finns anledning att relativt utförligt diskutera folkhögskoleproblematiken.
FU:s ingående överväganden och förslag tillsammans med vad
som anförts vid remissbehandlingen — främst av skolöverstyrelsen — utgör en -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

ligt min mening ett på synpunkter och uppslag rikt material, som i det stora
hela bör bli av betydande värde vid utformningen av folkhögskolans fortsatta
verksamhet.

I det följande skall jag ta upp några konkreta frågor som aktualiserats av FU
och i remissbehandlingen men vill dessförinnan bl. a. mot bakgrunden av vad
jag i det föregående anfört om det gymnasiala skolsystemets framtida utveckling
beröra folkhö gskolans målsättning och uppgifter. I propositionen 1957:146
angående folkhögskolans ställning och uppgifter framhöll dåvarande departementschefen
att det centrala i folkhögskolans målsättning alltifrån början varit
och fortfarande är att ge medborgerlig bildning men att folkhögskolorna i regel
utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning samtidigt har kunnat ge
viss yrkesorientering och god grund för fortsatt yrkesutbildning. Folkhögskolans
betydelse i sistnämnda avseende kunde enligt departementschefen beräknas till
en del komma att upphöra allteftersom den nioåriga obligatoriska skolan genomföres.
Å andra sidan fann departementschefen det sannolikt att ökade krav
på utbildning utöver den obligatoriska skulle leda till nya betydelsefulla uppgifter
för folkhögskolorna under förutsättning att dessa anpassade sin undervisning
och sina kurstyper efter det nya läget.

I propositionen 1962:54 angående reformering av den obligatoriska skolan
m. m. konstaterade jag att den grundsyn på folkhögskolan, som statsmakterna
gav uttryck för år 1957 och vilken bl. a. präglades av den förändrade situation
som grundskolans genomförande skulle medföra, fortfarande i hög grad ägde
giltighet. Bedömningen av folkhögskolans ställning och uppgifter — nu också
under hänsynstagande till förslaget om införande av fackskolor — borde sålunda
göras från bl. a. dessa utgångspunkter. Jag underströk vidare liksom skolberedningen
att folkhögskolans huvuduppgift borde vara att ge allmän medborgerlig
bildning, vilket inte uteslöt väsentliga inslag även av målinriktad utbildning,
samt att skolformen genom sin frihet i fråga om kursplaner, sin erfarenhet
av vuxenundervisning och sin internatform kunde göra en ytterligt betydelsefull
insats. Särskilda utskottet delade denna uppfattning, som inte heller föranledde
någon riksdagens erinran.

FU har från sina utgångspunkter inte funnit anledning avvika från denna
principiella ståndpunkt, till vilken också remissinstanserna synes ansluta sig.
Enligt min mening har inget inträffat, som föranleder en omprövning av folkhögskolans
principiella målsättning och uppgifter. Problematiken gäller i stället
hur verksamheten bör konkret utformas allteftersom skolväsendet utbygges,
eller m. a. o. folkhögskolans successiva anpassning till såväl grundskolans genomförande
som det gymnasiala skolväsendets utveckling. Några omständigheter
synes mig i detta sammanhang vara av sådan betydelse att de bör särskilt
framhållas.

Jag vill sålunda erinra om att först vid 1970-talets slut huvuddelen av de
åldersklasser, som hittills främst rekryterat folkhögskolan, torde ha genomgått
nioårig grundskola eller motsvarande. Under de närmaste 15 åren kommer det

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

således att finnas ett betydande antal människor, som efterfrågar folkhögskoleutbildning
och vilkas tidigare utbildning inte når upp till grundskolekompetens.
Folkhögskolorna måste under denna tid successivt erbjuda kursprogram,
som anknyter till framtidens generellt högre grundutbildningsnivå men samtidigt
tillhandahålla program, som svarar mot deras behov, vilka startar från en
lägre nivå.

Kraven på och möjligheterna till spännvidd i folkhögskolornas kursuppsättning
kommer emellertid att ytterligare öka i takt med den fortsatta höjningen
av den allmänna utbildningsnivån. Härtill kommer att vi i dag inte kan med
några större anspråk på säkerhet förutse hur det gymnasiala skolsystemets utbyggnad,
och främst fackskolans genomförande, kan komma att påverka rekryteringen
till folkhögskolan. Åtskilliga kan komma att välja denna skolform framför
yrkesskola, fackskola och gymnasium. Blir detta fallet kommer folkhögskolan
att till en del fungera som en utbildningsväg i det gymnasiala skolsystemet. Fn
säkrare bedömning kan göras först längre fram när tillräckliga erfarenheter finns.
Tills vidare får vi nöja oss med sannolikhetsbedömningar.

FU anser att inom fackskoleorganisationen väsentligen endast den sociala
fackskolan kommer att ''påverka folkhögskolan. I propositionen 1962: 54 har jag
givit uttryck för motsvarande uppfattning, som inte heller ifrågasatts i remissyttrandena
över FU:s betänkande. FU:s uttalande att folkhögskolan kan bli ett
värdefullt alternativ till den sociala fackskolan vill jag liksom bl. a. skolöverstyrelsen
och TCO understryka. De synpunkter beträffande information om folkhögskolan
och folkhögskoleutbildningens meritvärde, som FU anfört, ansluter
jag mig också till. Arbetet med utformningen av de konkreta åtgärder, som i
dessa hänseenden krävs, har redan påbörjats av skolöverstyrelsen. Vid det fortsatta
arbetet, som förutsättes ske i samråd med och under medverkan av andra
berörda myndigheter m. fl., bör uppslag som framkommit i remissyttrandena,
bl. a. från TCO, beaktas.

Även om folkhögskolan torde ha utsikt att hävda sig som alternativ till den
sociala fackskolan förefaller det troligt att på längre sikt vissa av dess nuvarande
yrkesförberedande uppgifter kommer att få minskad betydelse. Å andra sidan
talar allt för att utbildningsintressets starka tillväxt kommer att fortsätta. Vilken
inriktning efterfrågan på utbildning kommer att få är emellertid inte möjligt
förutsäga. I den mån önskemålen om mindre målinriktad och mer »konsumtionsbetonad»
bildning och utbildning — t. ex. som en följd av den ökade fritiden
— får ökad omfattning har folkhögskolan med sin allmänna målsättning,
sin frihet i fråga om kursinnehåll och studieformer och sin internatmiljö särskilda
förutsättningar att göra en insats.

Den problematik jag härmed kommit in på äger ett mycket nära samband med
frågan om vuxenutbildningens innehåll och omfattning i framtiden. Att problemet
om folkhögskolans ställning ingår i detta större sammanhang framhålles
av FU och understrykes också i några remissyttranden. Vuxenutbildning är såsom
jag tidigare erinrat om föremål för utredning och övervägande inom GU

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

och yrkesutbildningsberedningen. Jag räknar med att därvid de synpunkter och
uppslag som framkommit vid remissbehandlingen av FU:s betänkande särskilt
uppmärksammas.

Liksom fallet var då skolberedningens förslag behandlades har FU:s betänkande
föranlett uttalanden från några håll om att folkhögskolans framtida ställning
och uppgifter borde bli föremål för en särskild utredning. När jag i propositionen
1962: 54 (s. 350) avvisade motsvarande propåer anförde jag bl. a. följande.

Folkhögskolans fria ställning kräver tvärtom, att den nödvändiga omställningen
och anpassningen till fortskridande förändringar i ett dynamiskt utbildningsväsende
och till nya strömningar i människornas bildningssträvanden nu
kommer inifrån folkhögskolan själv såsom ett praktiskt uttryck för de reformsträvanden
som bör hållas levande vid varje skola. Jag är förvissad om att folkhögskolan
därigenom skall kunna på det mest övertygande sättet visa sin livskraft.

Detta uttalande har enligt min mening samma giltighet i dag. Vad som nu
framförallt krävs är att utvecklingen följes med uppmärksamhet och att initiativ
tas till ett kontinuerligt reformarbete med tonvikt på den inre förnyelsen. Folkhögskolan
kommer då att bestå som en betydelsefull bildningsinstitution med i
vissa hänseenden unika möjligheter även om den successivt kommer att fullgöra
sin uppgift på delvis nya områden.

Det ligger således vikt uppå att folkhögskolan utvecklas i kvalitativt avseende.
I dagens läge aktualiserar detta vissa åtgärder, som jag strax skall återkomma
till. Dessförinnan vill jag emellertid något beröra den kvantitativa sidan och
några därmed sammanhängande ''planeringsfrågor. Den snabba utbyggnaden av
det allmänna skolväsendet och osäkerheten om vilken inriktning efterfrågan på
utbildning kommer att ha i framtiden manar såsom FU framhållit till försiktighet
vid utbyggnaden av folkhögskolan. Jag räknar sålunda inte med någon väsentlig
expansion under i varje fall de närmaste åren. Vad FU anfört om återhållsamhet
beträffande statligt stöd till ytterligare folkhögskolor ansluter jag mig
därför i princip till. Jag vill upprepa mitt uttalande i årets statsverksproposition
(proposition 1964:1 Bil. 10 s. 327) att när ett statsbidragsärende skall avgöras är
det den då föreliggande situationen som är av betydelse. Det måste stå klart
att det allmänna inte automatiskt kan påta sig det ekonomiska ansvaret för alla
folkhögskolor. En huvudman som planerar att starta en folkhögskola bör därför
inte räkna med såsom givet att statsbidrag kommer att utgå.

Med hänsyn till det senast anförda och till att folkhögskolan för många utbildningssökande
kan bli ett alternativ till framför allt den sociala fackskolan
är det angeläget att folkhögskolorna i full utsträckning uppmärksammas i skolplaneringen
såsom skolöverstyrelsen uttalat i sitt utlåtande. Detta är av betydelse
också vid bedömningen av frågan om en folkhögskola bör omändras till
fackskola. Vad FU anfört i anslutning till sistnämnda spörsmål föranleder ingen
erinran från min sida. Inrättandet av sådan fackskola bör som skolöverstyrelsen

4 — Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 12 saml. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

framhåller ske i vanlig ordning. Vad överstyrelsen anfört om inrättandet av ungdomsfolkhögskolor
ansluter jag mig även till, dock anser jag att detta bör ske
genom omändring av befintlig folkhögskola och således inte genom inrättande
av en ny skola.

Folkhögskolans utveckling och anpassning till nya förhållanden måste som jag
framhållit ske genom en successiv förnyelse av dess inre arbete. FU har angivit
några av de vägar, som därvid bör prövas, och även framfört åtskilliga mera detaljerade
förslag. Vad FU anfört har i det stora hela vunnit anslutning i remissyttrandena
och även i några fall kompletterats med nya uppslag och förslag till
åtgärder. Mycket av det som sålunda framkommit kan och bör otvivelaktigt
förverkligas av de enskilda folkhögskolorna utan att speciella åtgärder utifrån
vidtages. I viss utsträckning krävs emellertid dylika åtgärder i form av ekonomiska
insatser och eventuellt ändringar i gällande författningsbestämmelser. Beträffande
dessa anslagsfrågor har jag för avsikt att återkomma vid min anmälan
av åttonde huvudtiteln i 1965 års statsverksproposition. Jag finner det emellertid
angeläget att i förevarande sammanhang till belysning av de principiella
spörsmålen ta upp även några av dessa frågor.

FU:s förslag om kortare kurser finner jag liksom bl. a. skolöverstyrelsen väl
värt att pröva och räknar med att försök kommer att anställas fr. o. m. läsåret
1965/66 vid till en början högst ett tiotal skolor.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande vidareutvecklat vad FU anfört om utbildning
av ungdoms-, studie- och organisationsledare vid folkhögskolorna. Vad
överstyrelsen därvid anfört kan jag i det stora hela biträda. Jag räknar med att
försök med sådan utbildning kommer att anordnas vid omkring 20 skolor
fr. o. m. läsåret 1965/66.

Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att leda och besluta om en dylik försöksverksamhet.
Överstyrelsen bör därvid sträva efter att de olika slagen av
folkhögskolor — rörelseskolor, landstingsskolor etc. — blir på ett ändamålsenligt
sätt representerade. Vid försöksverksamheten bör man ej vara bunden av de
bestämmelser som annars gäller för skolformen.

Det förslag skolöverstyrelsen framlagt om postgymnasial utbildning i samverkan
mellan folkhögskola och universitetslärare är jag inte beredd tillstyrka.
Utbildningens målsättning och därmed dess relation såväl till egentlig akademisk
utbildning som till folkhögskolans allmänna målsättning synes mig oklar.
I den mån förslaget närmast syftar till att till vissa folkhögskolor förlägga s. k.
decentraliserad akademisk utbildning bör det prövas i annat sammanhang.

Vad FU anfört om utbildning och fortbildning av folkhögskolans lärare har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. För egen del delar jag
FU:s uppfattning och finner det lika angeläget med pedagogisk utbildning och
fortbildning för folkhögskolans lärare som för skolväsendets övriga lärare. 1960
års lärarutbildningssakkunniga bör sålunda med biträde av erforderlig expertis
överväga frågan. Vidare förordar jag att folkhögskolans lärare får möjlighet att

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

delta i kurser, som anordnas inom fortbildningsorganisationen. Jag utgår ifrån
att lärarna kommer att i stor utsträckning utnyttja denna möjlighet. För lärarna
vid de folkhögskolor, som i betydande omfattning tar upp nya idéer enligt de
utvecklingslinjer jag förordat, anser jag det särskilt angeläget att de deltar i
fortbildning. Jag ifrågasätter om inte sådant deltagande bör uppställas som villkor
för att förut nämnd försöksverksamhet skall förläggas till en folkhögskola
och förordar att skolöverstyrelsen får i uppdrag att närmare överväga frågan
samt bemyndigas att — om överstyrelsen så finner ändamålsenligt och lämpligt
— tillämpa en dylik anordning.

De av skolöverstyrelsen framlagda förslagen om ytterligare en s. k. tiodagars
kurs samt anordnandet av rektorskonferenser och pedagogdagar under läsåret
1965/66 synes mig angelägna. Likaså är det av vikt att, såsom FIJ föreslår,
folkhögskolorna på samma villkor som övriga skolor får tillgång till hjälpmedelcentralernas
service och hjälp i övrigt.

Frågan om folkhö g skolornas statsbidrag har under senare år vid flera tillfällen
livligt uppmärksammats och yrkanden framförts om förbättringar. Senast
i samband med riksdagsbehandlingen av årets statsverksproposition framhöll
jag att med förändringar i bidragsreglerna borde anstå till dess folkhögskolans
framtid och därmed sammanhängande problem närmare penetrerats. Jag redovisade
samtidigt i korthet att pågående arbete med statsbidragsfrågan beträffande
de gymnasiala skolorna syftade till att ersätta de många olika nu gällande
systemen med ett så långt möjligt enhetligt system, vilket också borde utgöra
basen för en ny bidragsberäkning för folkhögskolan. Resultatet av detta arbete
föreligger nu i form av ett förslag, som jag senare skall återkomma till, och därmed
föreligger förutsättningar för en omprövning av bidragsreglerna för folkhögskolans
del. Jag har för avsikt att i annat sammanhang återkomma till
denna fråga.»

Gymnasiets innehåll och utformning

Gymnasieutredningen (prop. 3.1.1, 3.2.1, 3.3.1 och 3.4.1)

För att få ett fastare grepp om hur gymnasiets mål och innehåll
skall utformas bör man enligt GU mera konkret söka ange de krav som ställes
på denna skola. Dessa kan — utan inbördes rangordning — indelas i avnämarkrav,
samhällslivets krav och individens egna krav (GU 5.1).

GU har genomfört omfattande undersökningar för att få en så god bild som
möjligt av de olika kraven på gymnasiet men framhåller att man på detta sätt
kan täcka endast vissa aspekter. De redovisade undersökningarna beträffande
de rent nyttobetonade kraven från avnämarna (GU 5.2) tyder på att målsättningen
för hela gymnasiet från dessa synpunkter kan göras rätt enhetlig. Övervägandena
beträffande samhällslivets krav (GU 5.3) grundar GU i huvudsak på

)

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196 Jf.

egna bedömningar och understryker bl. a. att den ökande internationaliseringen
kräver större uppmärksamhet och att alla elever bör få vidgad naturvetenskaplig
och teknisk orientering. Den samhälls- och naturorienterande undervisningen
bör därför stärkas. Samtidigt måste emellertid det historiska perspektivet beaktas.
Vikten av självständighet och en kritiskt prövande inställning hos eleverna
betonas.

Individernas egna krav (GU 5.4) att få utveckla sina anlag och intressen
måste inom rimliga gränser tillgodoses i skolan. Undersökningen Vägen genom
gymnasiet (SOU 1963:15) belyser dessa frågor. Bl. a. har material erhållits för
bedömningen av ungdomarnas inställning till ämnesinnehållet och arbetsformerna
i gymnasiet.

GU sammanfattar kraven på gymnasiet på följande sätt (GU 5.5.1).

Gymnasiet skall — utöver grundskolan — ge:

I. Specialförberedelser som varierar med hänsyn till den yrkes- eller studieinriktning
som eleven har och de övriga intressen eleven har möjlighet att
utveckla i skolan.

II. Kommunikationsfärdigheter i form av gedigna kunskaper i svenska och
ett, två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska färdigheter,
framför allt av statistisk art.

III. Allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter.

IV. 1. Samhällsorientering, både svensk och internationell.

2. Teknisk och naturvetenskaplig orientering.

3. Övrig kulturell orientering, dvs. om litterära, estetiska, religiösa, filosofiska
och psykologiska frågor.

4. Ett historiskt och i vissa fall framåtblickande perspektiv på de under
1—3 nämnda frågorna.

Gymnasiet skall även bidra till den personlighetsutveckling i vidare mening
som är varje skolas uppgift. Den fixering härav, som görs i skollagen och mera
preciserat i läroplanen för grundskolan, har giltighet även för gymnasiet anser
GU.

Vid konstruktionen av gymnasiet måste de olika kraven avvägas mot varandra
med hänsyn till de olika studievägarnas särart och behov. GU framhåller
att under senare tid de mera allmänna kraven II—IV tillmätts ökad vikt
i förhållande till förutbildningskravet I.

GU lämnar slutligen en översikt av de olika uppgifter, som svarar mot kraven
(GU 5.7). Denna översikt bör enligt GU:s mening under rubriken Gymnasiets
mål inleda läroplanen för gymnasiet.

Gymnasiets differentiering bör enligt GU komma sent och ske
gradvis, vara relativt fast och leda fram till fortsatt verksamhet inom breda sektorer
av samhället (GU 7.3).

Enligt GU:s mening kan väsentligen två typer av differentieringsmodeller

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196-4

(GU 7.4) tänkas, den ena där gymnasiet i regel redan från botten är uppdelat
i ett antal linjer och den andra där varje studieprogram omfattar dels för alla
program gemensamma ämnen, dels vissa för programmet i fråga karaktäristiska
tillvalsämnen. Den senare modellen kallar GU för tillvalsgymnasium. GU anser
övervägande skäl tala för ett tillvalsgymnasium, bl. a. det stora värdet av ett
differentieringssystem, som inte låser en elev vid en redan vid inträdet i gymnasiet
vald linje.

Frågan om vilka studievägar, som skall finnas i gymnasiet, bör enligt GU
avgöras bl. a. med utgångspunkt i elevernas speciella intressen och avnämarnas
krav på specialförberelser (GU 8.1).

Med stöd av avnämar- och elevundersökningarna samt vissa andra undersökningar
kommer GU till resultatet att gymnasiets allmänna sektor (GU 8.2) bör
differentieras i tre lärokurser, nämligen humanistisk, samhällsvetenskaplig och
naturvetenskaplig. Därjämte finner GU att inom humanistisk lärokurs må kunna
anordnas två varianter, en halvklassisk och en helklassisk.

GU förordar att den ekonomiska sektorn (GU 8.3) inom det nya gymnasiet
differentieras huvudsakligen i enlighet med vad som nu gäller i det 3-åriga handelsgymnasiet.
Fyra alternativ bör sålunda finnas, nämligen ekonomisk-språkligt,
kameralt, distributivt och administrativt.

GU behandlar ingående principerna för differentiering av gymnasiets tekniska
sektor (GU 8.4). Enligt GU:s mening bör differentieringen ske efter fack. Den
reguljära utbildningen bör koncentreras till följande fyra huvudfackområden,
nämligen maskinteknik, byggteknik, elteknik och kemiteknik. Differentieringen
på dessa områden bör börja i näst sista, dvs. tredje årskursen. I fjärde årskursen
bör de byggtekniska och eltekniska alternativen differentieras ytterligare i anläggningsteknik
och husbyggnadsteknik respektive elkraftteknik och teleteknik.
Inom de maskintekniska och kemitekniska alternativen föreslås vissa möjligheter
till specialisering inom ramen för ett större obligatoriskt specialarbete i sista
årskursen.

Med hänsyn till att vissa näringsgrenar och branscher genom den begränsning
av antalet differentieringar som GU föreslagit inte längre kan få nyexaminerade
ingenjörer, vilka i samma utsträckning som nu är fallet är speciellt utbildade
för dessa avnämare, förordar GU att det skall vara möjligt att medge vissa
mindre omfattande variationer inom den reguljära utbildningen.

Beträffande ytterligare differentieringar (GU 8.5) inom gymnasiet finner GU
det inte motiverat att inrätta speciella lärokurser för den postgymnasiala fackutbildningens
behov. Däremot anser GU att i gymnasiet bör för att tillfredsställa
speciella elevintressen kunna erbjudas en begränsad utbildning inom det
estetislca intresseområdet och inom det sociala området i form av variationer
inom vissa lärokurser. I

I fråga om studietidens längd behandlar GU först normalstudietiden
fram till tillträde till universitet och högskolor (GU 6.3). GU förordar att
denna tid bör vara tre år.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 19Qb

Detta bör även gälla de yrke sutbildande sektorerna inom gymnasiet. En annan
fråga är om den fullständiga fackgymnasieutbildningen bör ha annan längd.
GU har funnit att studiegången för den fullständiga tekniska gymnasieutbildningen
(GU 9.5.1) bör bli fyra år. Eleverna på denna studiegång skall dock
kunna övergå till högre studier efter tre år. När det gäller den ekonomiska gymnasieutbildningen
(GU 9.6.1) har GU inte funnit skäl att föreslå längre utbildningstid
än tre år.

Det gymnasiala skolsystemet bör enligt GU:s mening utformas så att alla elever
kan finna studievägar som så långt som möjligt motsvarar vars och ens
önskemål och förutsättningar. Inom gymnasiet bör därför — utöver möjligheten
att byta studieinriktning — kunna medges individuella variationer i studieprogrammets
omfattning.

För de elever, vilkas kapacitet inte tas helt i anspråk av det normala studieprogrammet,
föreslår GU möjlighet till utökad studiekurs (GU 9.13.1) genom
främst frivilligt studium av ytterligare ämnen i årskurserna 2 och 3. Vidare föreslår
GU att frivillig undervisning utanför schemat (GU 9.13.2) skall kunna förekomma
i instrumentalmusik, körsång, teckning, dramatik och gymnastik.

För elever som inte kan uppnå tillfredsställande studieresultat inom det normala
studieprogrammet föreslår GU särskilda studiestödjande åtgärder (GU
kap. 11). En fast organiserad Jf-årig studiegång (GU 11.2), parallell med de tre
första årskurserna i normalstudiegången, såsom studiestödjande åtgärd avvisas
dock. GU finner att betydande svårigheter av pedagogisk, psykologisk och
social natur är förenade med inrättandet av parallella studiegångar av olika
längd. Vidare blir en sådan konstruktion kostsam och medför ett ökat behov av
lärare. Enligt GU:s mening finns det andra metoder som är väsentligt bättre
för de elever som behöver hjälp.

GU föreslår bl. a. inrättande av mindre studiekurs (GU 11.3), vilket innebär
att bortval av ämnen skall kunna ske i viss omfattning i årskurserna 2—4. I
regel skall bortvalet avse sådana ämnen, i vilka eleverna har påtagliga svårigheter.
Den som följt mindre studiekurs bör enligt GU efter normalstudietidens
slut beredas möjlighet till avgiftsfri förlängd undervisning.

Slutligen föreslår GU att stödundervisning (GU 11.4) skall ingå i gymnasiets
program.

GU framhåller att bedömningen av ämnen, ämnesinnehåll och den tid som
ställs till förfogande för varje ämne på läroplanen måste ske mot bakgrunden
av i första hand gymnasiets mål, innehåll och differentiering samt undervisningstidens
omfattning (GU 9.1.1).

GU föreslår en minskning av antalet schemabundna timmar i jämförelse med
nuvarande förhållanden (GU 9.1.2). Antalet veckotimmar i årskurserna 1—4
skall normalt vara 34, 32, 30 respektive 34. Vidare föreslår GU att på timplanen
uppföres timmar till förfogande för speciella uppgifter (GU 9.9) såsom före -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964 55

drag, studieorientering och yrkesvägledning, studiebesök och individuell handledning.

När det gäller ämnesstoffets organisation (GU 9.1.4) är det enligt GU av särskild
vikt att undvika ämnessplittring och dubbelläsning.

I fråga om GU:s förslag till kurs och timplaner i olika ämnen torde få hänvisas
till GU:s huvudbetänkande (GU 9.2—9.8 och 9.11) samt betänkandet Läroplan
för gymnasiet (SOU 1963:43).

GU:s program för undervisningens utjormning (GU kap. 10) tar särskilt sikte
på att hos eleverna utveckla goda studie- och arbetsvanor och förmåga till självständigt
ställningstagande. Detta bör ske bl. a. genom att allt större inslag av
självständiga arbetsformer successivt införes (GU 10.2). I samband med undervisningens
utformning behandlas även hjälpmedlens roll och prov som hjälpmedel
(GU 10.4 och 10.5).

När det gäller den skolsociala verksamheten (GU kap. 14) understryker GU
vikten av olika elevvårdande åtgärder. Den successiva differentieringen förutsätter
en fortlöpande studie- och yrkesorientering genom hela gymnasiet. Vidare
behandlar GU åtgärder som är att hänföra till skolläkar- och skolpsykologverksamhet,
disciplinfrågor, hjälp och råd i personliga frågor, studiehjälp samt elevernas
föreningsliv och självstyrelse.

Yttranden (prop. 3.1.2, 3.2.2, 3.3.2 och 3.4.2)

GU:s överväganden och förslag rörande gymnasiets mal och
innehåll bedöms på det hela taget positivt i remissyttrandena. De anmärkningar
som framförs gäller ofta detaljfrågor.

När det gäller önskemål från mottagare av gymnasieutbildade framförs i
några yttranden uppfattningen att GU överbetonat avnämarkraven pa bekostnad
av andra önskemål.

De på GU:s uppdrag utförda avnämarundersökningarna kritiseras pa några
håll. Bl. a. menar man att de enkäter som gjorts till näringsliv och förvaltning
riktat sig enbart till stora »anställningsenheter» samt att bilden skulle blivit en
annan om även mindre enheter medtagits. Vidare framhålles att vissa avnämargrupper
saknas, bl. a. lärarutbildningsanstalter och krigsmakten.

GU:s uppfattning om samhällslivets krav vinner i huvudsak anslutning i de
yttranden som berör ämnet.

GU:s behandling av individernas krav har föranlett både positiva och negativa
uttalanden. I det senare fallet gäller det särskilt att GU inte i detta sammanhang
behandlat hur de vuxna bedömer den gymnasieutbildning de en gång
fått. Mot GU:s sammanjattning av kraven på gymnasiet och den översiktliga
framställningen av gymnasiets mål har flertalet remissinstanser inga allvarliga
erinringar.

56 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

Beträffande gymnasiets differentiering har de allmänna ''principerna
för differentieringens utformning över lag tillstyrkts eller godtagits av remissinstanserna.
På några håll uttalas dock att differentieringen drivits för långt.
Särskilt gäller detta första årskursen.

Mot GU:s förslag att gymnasiet skall utformas som ett tillvalsgymnasium
framförs inga allvarligare invändningar.

GU:s förslag att gymnasiet skall differentieras på fem huvudstudievägar vinner
i allt väsentligt allmän anslutning.

De remissinstanser som uttalat sig om den allmänna sektorns differentiering
har i allmänhet gjort detta i tillstyrkande ordalag. Några remissinstanser anser
dock att undervisning i klassiska språk inte bör meddelas i gymnasiet. Beträffande
den naturvetenskapliga linjen framförs på några håll att den bör differentieras
på sätt nu gäller i matematisk och biologisk gren.

Den föreslagna differentieringen av den ekonomiska lärokursen tillstyrkes eller
lämnas utan erinran av praktiskt taget alla som uttalat sig härom.

När det gäller den tekniska lärokursens differentiering kritiseras från flera håll
GU:s förslag att minska antalet reguljära utbildningsalternativ till fyra i årskurs
3 och sex i årskurs 4. Man menar att, därest förslaget genomföres, många
viktiga branschområden kommer att sakna anknytning i ingenjörsutbildningen
samt att de av GU föreslagna möjligheterna till speciella varianter och påbyggnadskurser
inte är tillräckliga för att tillfredsställa avnämarbehoven.

I fråga om behovet av ytterligare differentieringar inom gymnasiet har bl. a.
förutbildningen för klasslärare berörts i några yttranden. Man anser att GU
tagit för lätt på denna fråga. På några håll ifrågasätts om förslaget till social
variant är tillräckligt underbyggt eller uttalas att sådan utbildning inte bör
förekomma inom den ordinarie utbildningens ram. I anslutning till förslaget om
estetisk variant har några remissinstanser tagit upp frågan om musikgymnasiet
i Stockholm. Den estetiska varianten anses inte kunna ersätta musikgymnasiet.

När det gäller studietidens längd ansluter sig den helt övervägande
delen till GU:s förslag att normalstudietiden fram till tillträde till universitet
och högskolor bör vara tre år. De som intar en kritisk inställning eller påyikar
att studietiden skall vara längre hänvisar i allmänhet till att utgångsläget
för gymnasiets del beträffande elevernas kunskaps- och färdighetsstandard kommer
eller kan befaras komma att bli sämre.

GU:s förslag om den tekniska lärokursens längd stödes allmänt av remissinstanserna.
Beträffande den ekonomiska lärokursens längd går åsikterna isär. I
flera yttranden påyrkas en 4-årig studiegång, och man menar därvid att de argument
som GU anfört för att den fullständiga tekniska lärokursen skall vara
4-årig i samma grad gäller den ekonomiska lärokursen.

GU:s syn på studieprogrammets individuella anpassning vinner stor anslutning.

Nagra remissinstanser anser inte GU:s argumentation mot en fast organiserad

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

4-årig ''parallell studiegång övertygande. Man befarar att det nya gymnasiet blir
en alltför hård skolform för många ungdomar.

GU:s förslag om mindre studiekurs, jörlängd undervisning och stödundervisning
får stöd i ett stort antal yttranden även om kritik — oftast i detaljer —
också förekommer. Kritiken uppehåller sig särskilt vid frågan om i vilken utsträckning
ämnen skall få väljas bort i mindre studiekurs, varvid man oftast
anser att GU:s rekommendation i detta hänseende är alltför liberal.

I GU :s förslag till läroplan har framför allt de enskilda ämnena tilldragit
sig stort intresse från remissinstansernas sida.

Att antalet schemabundna timmar måste minskas råder praktiskt taget allmän
enighet om. Däremot anser några remissinstanser att minskningen inte behöver
göras så stor som GU föreslagit.

I fråga om kursplanerna uttalas på många håll att dessa är alltför ambitiöst
utformade. Behovet av överarbetning understryks i flera yttranden.

När det gäller yttrandena över kurs- och timplanerna i de olika ämnena är
materialet mycket omfattande. Ofta begär man fler timmar för visst eller vissa
ämnen, i många fall dock utan att ange hur tiden härför skall erhållas. De ämnen
som varit föremål för det största intresset bland remissinstanserna är religionskunskapen,
de främmande språken, samhällskunskapen, däri inbegripet geografiundervisningen,
samt kemin. Beträffande avvägningen mellan allmänna
och speciella yrkesutbildande ämnen inom den ekonomiska lärokursen framhålls
av några remissinstanser att yrkesutbildningskravet fått träda tillbaka för
mycket.

I det övervägande antalet yttranden framhålls det förtjänstfulla i GU:s förslag
om undervisningens utformning. Vikten av att eleverna tränas i att arbeta
självständigt understryks från flera håll.

De remissinstanser, som tagit upp rent allmänna synpunkter på GU:s förslag
beträffande den skolsociala verksamheten, ansluter sig till GU:s synsätt och understryker
det angelägna i verksamheten.

Programmet för studie- och yrkesorientering i gymnasiet hälsas med tillfredsställelse.
Man framhåller vikten av att yrkesorienteringen är grundlig och allsidig
samt betonar att den måste vara objektiv och saklig och inte får dirigera
eleverna till det ena eller andra området.

Departementschefen (prop. 3.5)

Departementschefen har beträffande gymnasiets mål och innehåll
anfört följande.

»En skolforms mål och innehåll måste självfallet fastställas mot bakgrund av
dess uppgifter i utbildningssystemet. Vissa av dessa uppgifter är mer specifika
för skolformen, andra av generell karaktär. I sitt skolstadgeförslag uttalar GU
att utbildningen vid gymnasium bygger på grundskolan och skall tjäna som

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

grund för fortsatt utbildning vid universitet och högskolor samt för omedelbar
yrkesutövning. Även om denna formulering är förhållandevis allmän anger den
gymnasiets specifilca uppgift i utbildningssystemet i fråga om nivå och inriktning.
Gymnasiet har därtill en personlighetsutvecklande uppgift, som är generell
för alla skolformer för ungdom och vars betydelse understrukits genom fixering
i skollagen. GU:s starka betonande av denna uppgift är således helt i linje med
de grundläggande principerna för hela vårt skolväsen. Denna grundsyn bör
komma till klart uttryck i läroplanens målsättningsavsnitt under beaktande av
de för det gymnasiala åldersstadiet speciella förhållandena.

För att från dessa allmänna utgångspunkter nå fram till gymnasiets detaljutformning
erfordras i vissa hänseenden en närmare precisering av skolformens
uppgifter. GU har angripit detta problem genom att klassificera de olika krav
som ställts på gymnasiet i tre grupper, varigenom enligt utredningens uppfattning
en klarare och konkretare analys blir möjlig. Den uppdelning i avnämarkrav,
samhällslivets krav och individens krav, som GU använder, finner jag mig
kunna acceptera. När GU analyserar individens egna krav gäller det eleven i
skolsituationen. Vad som därvid skall klarläggas är i väsentlig mån de pedagogisk-psykologiska
förutsättningarna för skolans utformning och arbete. En helt
annan sak är självfallet att den vuxne individen efter skolutbildningens slut ute
i livet kan ha andra synpunkter på denna utbildning och kanske önska sig att
han eller hon på annat sätt än som blev fallet utnyttjat skoltiden. Dessa önskemål
hänför GU till gruppen samhällslivets krav, som sålunda utgår ifrån människans
situation i samhället — med rättighet och skyldighet att som enskild
individ utveckla sin personlighet och som medmänniska inpassa sig i samlevnaden
och samarbetet.

GU har låtit genomföra omfattande pedagogisk-psykologislca undersökningar
som i vissa avseenden har beröringspunkter med de undersökningar som utfördes
på skolberedningens uppdrag. Liksom några av de tidigare nämnda kvantitativa
undersökningarna utgör de undersökningar GU initierat rörande kvalitativa
aspekter i åtskilliga hänseenden pionjärinsatser. Jag anser dylika undersökningar
vara lika viktiga för en rationell och framsynt utbildningsplanering
som kvantitativa undersökningar. Det är sålunda angeläget att de kvalitativa
undersökningar som genomförts inte blir tillfälliga företeelser föranledda av
stora skolutredningar. Det ankommer på skolöverstyrelsen att föranstalta om
att dylika undersökningar kontinuerligt företas och läggs till grund för såväl
gymnasiets som andra skolformers successiva utveckling och förnyelse. Vi står
här endast i början av en utveckling av den pedagogisk-psykologiska forskningen,
som lovar att bli fruktbärande från både vetenskapliga och mer allmänt
samhälleliga synpunkter. Det är därför självfallet att de undersökningsresultat,
som bl. a. GU publicerat, inte kan vara fullständiga och slutgiltiga. Som GU
understryker har dylika undersökningar även av andra skäl sina begränsningar.
Av GU själv och i remissyttrandena framhålles sålunda svårigheterna att belysa
framtidsutvecklingen. Jag vill också liksom GU betona att dylika undersök -

Särskilda utskottets titlåtande nr 1 år 1364

ningar, hur omfattande, framsynta och tillförlitliga de än är, endast har till uppgift
att bilda utgångspunkt för vidare överväganden. Det resultat, i förevarande
sammanhang bestämningen av gymnasiets mål och innehåll, som olika personer
vid sådana överväganden når fram till, kommer givetvis att variera beroende på
att bedömningar och värderingar växlar från individ till individ. Utsikterna att
uppnå ett någorlunda enhetligt resultat kan emellertid bedömas öka i samma
mån som undersökningarna täcker väsentliga aspekter och dessa är väl klarlagda.

Slutligen vill jag framhålla att ett nödvändigt krav på alla överväganden rörande
gymnasiets mål och innehåll är att de utgår från en helhetssyn på gymnasiet
och dess uppgifter. Slutsatser som grundas på enbart en viss grupp av krav
på gymnasiet och negligerar andra är av föga värde.

Mot bakgrund av vad jag här anfört synes de invändningar och den kritik
som på vissa punkter framförts mot GU:s undersökningar och överväganden inte
nämnvärt rubba utredningens slutsatser beträffande gymnasiets mål och innehåll.
De skilda meningar som yppats är endast i ett fåtal fall uttryck för värderingar
som väsentligt avviker från GU:s. Gymnasiets mal bör enligt GU vara att
bidraga till elevernas personlighetsutveckling, ge allmänna studie- och arbetstekniska
färdigheter, utveckla elevernas kommunikationsfärdigheter i vid mening,
ge orientering om samhälle, teknik, naturvetenskap och kultur samt förbereda
för kommande verksamhet. Denna uppdelning i komponenter, som jag
här återgivit i starkt sammandrag, accepteras genomgående liksom också i flertalet
yttranden de synpunkter på de olika komponenternas tyngd, som GU i
detta sammanhang ger uttryck för. Det är naturligt att kritiken och de divergerande
meningarna kommer till klara uttryck först när de allmännare målformuleringarna
preciseras i gymnasiets differentiering och läroplan, till vilka frågor
jag senare återkommer. I förevarande sammanhang vill jag emellertid deklarera
min fulla anslutning till den utformning av gymnasiets mål som GU föreslagit.
Det väsentliga i målsättningen i dagens gymnasium har tagits till vara och förenats
med betydelsefulla nyheter. Den större vikt GU lägger vid arbets- och
studiefostran finner jag riktig. Att den för alla gemensamma basen — i form av
kommunikationsfärdigheter inklusive matematisk-statistiska färdigheter och
orientering om samhälls- och kulturliv med beaktande av internationella förhållanden
— vidgas anser jag likaledes angeläget. GU:s starka betoning av skolans
pcrsonlighetsutvecklande uppgift har jag redan uttryckt min uppskattning
av. Enligt min mening är det naturligt att häri som en huvudlinje ingår att gymnasiets
undervisning skall vara inriktad på att hos eleverna utveckla ett självständigt
och kritiskt betraktelsesätt.» I

I fråga om gymnasiets differentiering anför departementschefen
följande.

»De allmänna principer för differentieringens utformning, som GU förordat,
står i överensstämmelse med de tendenser och synsätt som alltmer har kommit

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

att prägla vårt utbildningsväsen. Att inte specialisera sig alltför tidigt utan vilja
hålla möjligheterna till många yrkes- eller utbildningsvägar öppna är en strävan
från ständigt växande skaror av våra ungdomar. En svag och relativt sent insatt
differentiering är alltså för många elever att föredra. Å andra sidan finns det
som GU framhåller och bl. a. skolöverstyrelsen understryker elever med tidigt
framträdande speciella intressen. Inriktningen mot det tekniska området synes
exempelvis framträda ovanligt tidigt, medan andra intressen blir mer utpräglade
först senare. För att skolan skall fungera tillfredsställande måste dylika förhållanden
beaktas, så att de elever som har tidigare utvecklade, starka intressen
får utlopp för dessa redan från gymnasiets början. I betydande utsträckning kan
detta under den första årskursen ske genom att de skilda intressena får individuellt
utvecklas inom ramen för ett för alla elever gemensamt program. Mer
speciella intresseområden kan emellertid knappast tillgodoses på detta sätt. Jag
delar därför GU:s uppfattning att en viss differentiering bör finnas redan i årskurs
1, även om den då måste vara svag. Mera allmänna samhällssynpunkter
talar också i hög grad för en svag differentiering. Principiellt ansluter sig även
avnämarna i stor utsträckning härtill, även om avvikande meningar, som jag
skall återkomma till, ibland anmäles från remissinstanser med särskilt intresse
av en i visst avseende specialiserad utbildning.

Om sålunda enigheten är stor i fråga om grundtankarna i GU :s förslag beträffande
differentieringen har på några håll ifrågasatts om GU i tillräcklig grad
realiserat dessa. Som GU ingående utvecklat och jag nyss i viss utsträckning
exemplifierat kan skäl anföras både för och emot svag och sen differentiering.
Den konkreta utformningen blir därför ett avvägningsproblem om vars lösning
meningarna kan vara delade. Jag vill emellertid konstatera att en jämförelse
mellan läroplanerna i GU:s förslag och i nuvarande gymnasieformer klart visar
att utredningens förslag innebär en väsentlig ökning av den för alla gymnasiets
studievägar gemensamma kärnan. Kvantitativa jämförelser grundade på timtal
måste självfallet göras med stor försiktighet. Det kan dock konstateras att i det
av GU föreslagna gymnasiet omkring 45 % av det totala timtalet i årskurserna
1—3 ägnas åt ämnen eller verksamheter, som förekommer i alla lärokurser, medan
motsvarande andel i de nuvarande tre gymnasieformerna är mindre än
30%. Förändringen blir ännu mer utpräglad om jämförelsen göres enbart i fråga
om den första årskursen. I GU:s förslag upptar ämnen som förekommer i alla
lärokurser i denna årskurs ca 70% medan motsvarande andel i nuvarande gymnasieformer
utgör mindre än 35 %. Även om jämförelsen begränsas till det nuvarande
allmänna gymnasiet och den del av det av GU föreslagna gymnasiet,
som består av de humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
studievägarna, blir i årskurs 1 andelen i GU:s förslag större, nämligen ca 85%
jämfört med närmare 70 %. Det sagda visar också att GU i hög grad lyckats
förverkliga sin grundprincip att differentieringen i gymnasiets början skall vara
svag och därefter successivt öka. Jag vill tillägga att jag vid jämförelserna utgått
från det nuvarande handelsgymnasiet, som redan i hög grad är anpassat efter

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196U

GU:s differentieringsprinciper såsom en följd av att förslaget till handelsgymnasiets
läroplan på mitt uppdrag utarbetades av GU. En jämförelse med tidigare
förhållanden hade blivit ännu gynnsammare för GU:s förslag.

I detta sammanhang kan konstateras att oavsett vilken uppfattning man har
om begreppet allmänbildning — GU avstår för sin del att använda detta begrepp
med hänvisning bl. a. till att det har så många och starkt skiftande betydelser
— så är det uppenbart att det nya gymnasiet måste ge en väsentligt vidgad
allmänorientering i den betydelsen att de för alla elever gemensamma kunskaps-
och färdighetsområdena upptar ett betydligt större utrymme än i nuvarande
gymnasieformer.

En annan fråga är att uppfattningarna kan gå isär beträffande innehållet i
denna allmänorientering. Detta spörsmål får jag tillfälle att beröra på olika
punkter i det följande.

Ett huvudsyfte med den av GU förordade differentieringskonstruktionen är
att väsentligt underlätta för eleverna att växla studieinriktning. Möjligheterna
härtill blir framför allt efter årskurs 1 betydande och har på det hela taget bedömts
mycket positivt vid remissbehandlingen. Vad man främst önskar är en
ytterligare ökning av möjligheterna genom en mindre förändring av den ekonomiska
studievägen i årskurs 1. För egen del anser jag att den avvägning GU
gjort mellan skilda önskemål i fråga om stark respektive svag och tidig respektive
sen differentiering i det stora hela är lämplig. Vad GU anfört och förordat
beträffande fastheten i differentieringen ansluter jag mig till. Vissa mindre förändringar,
bl. a. sammanhängande med den nyssnämnda frågan om den ekonomiska
studievägen i årskurs 1, återkommer jag till senare i samband med läroplanen.

Den konstruktion, som bäst tillgodoser de principer jag sålunda förordar, är
en differentiering på sådant sätt att varje studieprogram uppbygges genom att
till en grupp av för alla program gemensamma ämnen får väljas s. k. tillvalsämnen.
GU:s förslag om ett tillvalsgymnasium har också tillstyrkts av det övervägande
antalet remissinstanser och för egen del ansluter jag mig till förslaget.
Liksom skolöverstyrelsen finner jag det mycket tillfredsställande att de bärande
principerna för de gymnasiala skolformernas konstruktion är desamma som för
grundskolan. De praktiska svårigheter av schemateknisk natur som GU själv
fäster uppmärksamheten på och som även framhållits i några remissyttranden
får självfallet inte underskattas men kan å andra sidan inte vara av sådan betydelse
att de får lägga hinder i vägen för en ifrån andra utgångspunkter utomordentligt
lämplig lösning av differentieringsproblemet.

Jag vill i detta sammanhang särskilt betona de starkt ökade möjligheter, som
man inom tillvalsgymnasiet får att tillgodose elevernas önskemål vid val av
studieväg. Den utveckling i riktning mot väsentligt ökat intresse bland ungdomarna
för ekonomisk, teknisk och naturvetenskaplig gymnasieutbildning, som
skett under senare år, har inte utan svårigheter kunnat tillgodoses i det stelare
system vi nu har med dels skilda gymnasieformer, dels linjedifferentiering redan

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

från första årskursen i det allmänna gymnasiet. Genom beslut år från år om
antalet intagningsavdelningar på de olika studievägarna har statsmakterna visserligen
sökt så långt möjligt tillgodose elevönskemålen, vilket samtidigt stått i
överensstämmelse med utvecklingen på arbetsmarknaden, men utan friktioner
har detta inte kunnat ske ens på de orter, som har haft en allsidigt utbyggd
gymnasieorganisation. På det stora antalet orter, som saknat fackgymnasieutbildning,
har självfallet möjligheterna varit väsentligt mer begränsade även om
genom speciella anordningar såsom filialsystem och teknisk gren stora ansträngningar
gjorts att bättre tillgodose efterfrågan.

Med hittillsvarande system är måhända möjligheterna att inverka på fördelningen
av ungdomarna på olika studievägar större än i det av GU föreslagna
gymnasiet. Å andra sidan vill jag understryka att den styrning som kunde anses
ligga i de årligen centralt fattade besluten om antalet intagningsavdelningar inte
motiverats endast av samhälls- och avnämarkrav utan också haft till syfte
att tillgodose elevernas önskemål om olika utbildningsvägar. Även om dessa
möjligheter att i administrativ ordning i framtiden påverka fördelningen
skulle i viss mån bli mindre än nu, bör detta accepteras. En dylik utveckling
ligger i linje med principen om största möjliga valfrihet för den enskilde
individen i fråga om utbildning. Jag vill också understryka att vi aldrig genom
enbart organisatoriska och administrativa åtgärder kan tillfredsställande lösa
fördelningsproblemen inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden. Här
är åtgärder av annat slag som jag redan i det föregående framhållit av väsentligare
betydelse såsom yrkes- och studievägledning och självfallet en sådan utformning
av de olika studievägarnas program så att de svarar både mot ungdomarnas
förutsättningar och intressen och yrkeslivets krav.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda konstatera att enligt min mening ingen
tvekan kan råda om att utformningen av det framtida gymnasiet bör ske efter
de principer GU förordat.

Jag övergår nu till de mera speciella spörsmålen om gymnasiets uppdelning på
olika studievägar.

GU har för att framhäva den nya differentieringsstrukturen inte ansett det
lämpligt att bibehålla den nuvarande terminologin, i vilken bl. a. begreppet linje
spelar en central roll, utan använder andra termer som utredningen finner mera
adekvata. Vissa av dessa begrepp är i skolsammanhang nyskapelser såsom studiekurs,
alternativ och varianter. Jag hyser full förståelse för GU:s strävanden
att på detta sätt undvika termer, som i det allmänna medvetandet kan ha fått
en innebörd vilken på väsentliga punkter avviker från den betydelse motsvarande
begrepp har i den nya gymnasiekonstruktionen. Å andra sidan visar enligt
min mening den allmänna debatten liksom remissbehandlingen av GU:s förslag
att betydande svårigheter föreligger att använda de nya termerna på riktigt sätt
och att oklarheter och sammanblandningar ofta förekommer. Jag vill vidare
erinra om att FU också föreslagit en i viss mån speciell terminologi för facksko -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196U

lornas del. FU använder begreppen linje och gren inen därtill även termen specialisering
för att karaktärisera olika studieprogram. Enligt min mening är det
väsentligt att man vid presentationen av det nya skolsystemet liksom vid den
fortlöpande informationen till ungdomar, föräldrar och allmänhet -— t. ex. i samband
med yrkes- och studieorientering — använder sig av en enkel och lättförståelig
terminologi, så långt möjligt gemensam för alla skolformer. Jag bedömer
risken för att användningen i framtiden av termer, som hittills haft en
något annorlunda betydelse, skulle påtagligt ogynnsamt influera på skolsystemets
sätt att fungera som relativt liten. Det fundamentala måste i stället vara
innehållet i de nya konstruktionerna och att informationen om detta innehåll
sker på ett riktigt sätt och i tillräcklig omfattning. Jag anser därför att en för
gymnasiet och fackskolan så långt möjligt enhetlig terminologi bör användas
och att därvid linje och gren bör vara huvudbegreppen. Inom gymnasiet använder
jag beteckningarna humanistisk linje, samhällsvetenskaplig linje, ekonomisk
linje, naturvetenskaplig linje och teknisk linje. Inom de ekonomiska och
tekniska linjerna kommer därtill i årskurs 3 respektive årskurserna 3 och 4, om
mitt förslag accepteras, att finnas olika grenar. För de mer speciella studieprogram
som enligt GU:s förslag skall kunna förekomma anser jag beteckningen
variant vara lämplig. Exempelvis skulle inom den samhällsvetenskapliga linjen
i årskurs 2 och 3 finnas en estetisk och en social variant. Begreppet linje
bör dock inte användas i gymnasiets första mycket svagt differentierade årskurs.
Där bör i stället utnyttjas en terminologi av det slag som tillämpas på grundskolans
högstadium i årskurserna 7 och 8.

De terminologiska spörsmål jag här något uppehållit mig vid torde inte erfordra
beslut i detta sammanhang utan får avgöras av Kungl. Maj:t i samband
med utformningen av de författningsändringar, som blir en följd av reformerna.
Jag har emellertid velat anmäla dem redan nu, eftersom frågorna har betydelse
inte minst för information till allmänheten.

Att gymnasiet uppdelas på fem linjer såsom GU föreslagit tillstyrkes av den
helt övervägande delen av remissinstanserna. Enligt min mening har GU klart
uppvisat att dessa fem linjer svarar mot väsentliga intressen på såväl elev- som
avnämarsida, varför jag biträder förslaget.

Den differentiering och det huvudsakliga innehåll GU föreslagit för de tre mer
allmänt inriktade linjerna — den humanistiska, den samhällsvetenskapliga och
den naturvetenskapliga — har i allt väsentligt godtagits i remissyttrandena. För
egen del finner jag den lösning GU föreslår beträffande det mycket diskuterade
problemet om de klassiska språkens ställning i gymnasiet tillfredsställande. Det
synes visserligen riktigt att dessa språk från ren förutbildningssynpunkt spelar
och kommer att spela cn förhållandevis blygsam roll. Å andra sidan synes det,
såsom GU visat, troligt att intresset hos ungdomarna för studier av dessa ämnen
t. v. kommer att vara av sådan omfattning att det motiverar ämnenas bibehållande
i gymnasiet under förutsättning att detta låter sig förena med de allmänna
krav, som bör ställas på gymnasieutbildningen i dess helhet. De elever,

64 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

som i framtiden väljer latin och eventuellt grekiska, kommer att få göra detta
på bekostnad främst av samhällsorientering och utbildning i moderna språk. Omfattningen
av deras utbildning på dessa områden kommer emellertid att bli i
huvudsak densamma som eleverna på naturvetenskaplig linje normalt får. Då
därtill de elever det här rör sig om erfarenhetsmässigt har särskild fallenhet för
språk biträder jag GU:s förslag, att inom den humanistiska linjen skall kunna
anordnas dels en halvklassisk variant för elever, som önskar studera latin, och
dels en helklassisk variant för dem, som därtill önskar läsa grekiska. Att det
senare språket skulle få studeras utan att kombineras med latin såsom föreslagits
från några håll finner jag inte motiverat.

GU:s utformning av den naturvetenskapliga linjen innebär i jämförelse med
nuvarande förhållande att en differentiering på två grenar bortfaller. Från de
allra flesta synpunkter är den sammanslagning av nuvarande biologisk och matematisk
gren, som kan sägas vara förslagets innebörd, ett betydelsefullt framsteg.
På sina håll har i remissbehandlingen uttalats farhågor för att vissa elevkategorier
skulle få svårigheter på den nya naturvetenskapliga linjen. Jag vill
understryka att dessa farhågor inte får negligeras. Såsom GU enligt min mening
övertygande visat är det emellertid inte i första hand genom en differentiering
av linjen som dessa svårigheter kan undanröjas. Av väsentligt större betydelse
är att kursinnehåll och undervisningsmetoder i de ämnen, som erfarenhetsmässigt
vållar svårigheter för vissa elevkategorier — t. ex. ämnet fysik för åtskilliga
flickor — utformas på ett pedagogiskt tillfredsställande sätt. Det är angeläget
att skolöverstyrelsen har sin uppmärksamhet särskilt riktad på detta problem
och tillser att det väsentliga framsteg, som den enhetliga naturvetenskapliga
linjen från många synpunkter innebär, inte äventyras genom en mindre tillfredsställande
utformning i praktiken.

Den ekonomiska linjens utformning har från vissa remissinstanser blivit föremål
för invändningar och delvis ganska stark kritik. Det gäller därvid i ringa
utsträckning differentieringen inom linjen, dvs. dess uppdelning på fyra grenar,
nämligen den ekonomisk-språkliga, den kamerala, den distribution och den administrativa.
Kritiken tar i huvudsak sikte på målsättningen, i första hand i
fråga om linjens yrkesinriktning, och sammanhänger därvid nära med spörsmålen
om studietidens längd och läroplanens detaljutformning. Till dessa frågor
skall jag återkomma. Här skall jag — närmast med anledning av de jämförelser,
som på vissa håll göres mellan den 3-åriga ekonomiska linjen i GU:s förslag och
det tidigare 2-åriga handelsgymnasiet — något beröra frågan om utbildningens
målsättning. Jag vill då först erinra om att det förslag GU framlagt i sitt huvudbetänkande
inte endast i sina huvuddrag utan även i detalj nära ansluter sig
till det nuvarande 3-åriga handelsgymnasiet. Detta är naturligt då, såsom jag
redan tidigare konstaterat, båda utbildningarna i allt väsentligt utformats av
GU. De uttalanden som gjorts om den ekonomiska linjen i relation till den
tidigare 2-åriga handelsutbildningen borde sålunda i allt väsentligt vara giltiga
också beträffande det nuvarande 3-åriga handelsgymnasiet i jämförelse med

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

det tidigare 2-åriga. Såsom GU påpekat har den bredare upplagda avnämarundersökning,
som avsåg hela gymnasieproblematiken, inte givits en sådan utformning
att något detaljmaterial till ledning för utformningen av den ekonomiska
utbildningen kunde erhållas. GU har i stället genom ett omfattande remissförfarande
i samband med utarbetande av läroplanen för det 3-åriga handelsgymnasiet
erhållit ett rikt material, som kunnat beaktas vid den slutgiltiga utformningen
av den ekonomiska utbildningen. Det är sålunda i relation till detta
material, där skilda avnämargrupper är väl representerade, som GU:s förslag
skall bedömas. Detta material ger emellertid som GU framhållit inte anledning
till några radikala förändringar i den ekonomiska utbildningen. Enligt min mening
är GU:s förslag även beträffande den ekonomiska linjen i fråga om differentiering
och målsättning i huvudsak väl avvägt.

Av de olika gymnasieutbildningarna är i dagens läge den tekniska den mest
specialiserade dels på det sättet att antalet olika linjer och specialiseringar är
mycket stort, dels därigenom att det mera allmänna stoffet intar en relativt
blygsam plats. I sistnämnda hänseende föreslår GU en betydande förändring
och anser att utrymmet för allmänna ämnen bör kraftigt öka. Mot detta förslag
synes knappast i något remissyttrande invändningar ha framförts. Till vissa
frågor om avvägningen inom detta ämnesfält liksom till omfattningen av de
mera speciellt tekniska ämnena skall jag återkomma. GU:s lösning av differentieringsfrågan
har emellertid diskuterats livligt.

Med utgångspunkt i de allmänna differentieringsprinciperna och på grundval
av eu mycket omfattande analys av nuvarande förhållanden och utvecklingen
under nu överblickbar framtid ävensom vissa undersökningar bland några årgångar
examinerade från tekniskt gymnasium kommer GU till slutsatsen att det
stora antalet studievägar inom den nuvarande tekniska utbildningen inte bör
bibehållas i den framtida. Att differentieringen bör begränsas synes vara en
allmän uppfattning bland remissinstanserna. Meningarna är däremot delade om
hur långt man skall gå i fråga om begränsning.

1 ett flertal remissyttranden tillstyrkes GU:s förslag om fyra reguljära utbildningsalternativ
i årskurs 3 och sex i årskurs 4. I några fall framföres förslag om
utökning. Sålunda föreslår skolöverstyrelsen en allmän teknisk studieväg med
förstärkt merkantil utbildning. Vidare föreslås ytterligare uppdelningar av utbildningen
i årskurs 4. För egen del är jag inte beredd att biträda något av dessa
förslag. I den mån nya reguljära utbildningsalternativ skall organiseras bör först
försöksverksamhet såsom GU föreslår anordnas. Till denna fråga skall jag återkomma
i det följande. Jag förordar således att den tekniska linjen i det nya
gymnasiet reguljärt differentieras på det sätt GU föreslagit med fyra grenar i
årskurs 3 och sex i årskurs 4. Härtill kommer att en svag differentiering av den
maskintekniska grenen och den kemitekniska grenen inom ramen för det större
obligatoriska specialarbetet i den fjärde årskursen bör få anordnas på det sätt
GU föreslagit. Inom den maskintekniska grenen skall därvid specialarbetet
enligt min mening inriktas på antingen konstruktion eller produktion.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 19G/f. 12 saml. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Av annan karaktär är de spörsmål, som väckts från åtskilliga remissinstanser
i första hand representanter för näringslivet, vilka föreslår att speciella utbildningsalternativ,
som har anknytning till betydelsefulla branschområden, skall få
anordnas, i regel på orter, som i sin tur har anknytning till den speciella branschen.
Vissa möjligheter i denna riktning har föreslagits redan av GU genom
den förordade anordningen med mindre variationer inom den reguljära utbildningen.

Vissa remissinstanser anser att denna anordning inte är tillfyllest för att tillfredsställa
behovet av mera specialiserade utbildningsalternativ. För egen del
anser jag att man inom en skolform av gymnasiets karaktär bör undvika studievägar
som i utpräglad grad tar sikte på mer speciella avnämarbehov. Min
uppfattning är att dylika behov regelmässigt skall tillgodoses genom särskilda
utbildningar, som bygger på en bred grundutbildning. Det föreligger en påtaglig
risk för att de väsentliga framsteg, som det nya gymnasiet i differentieringshänseende
innebär jämfört med nuvarande förhållanden, äventyras om
man inom dess ram tillåter en mångfald mer speciellt inriktade studieprogram.
Att jag likväl om än med tvekan kan förorda att en anordning med möjlighet
till ytterligare differentiering i enlighet med GU:s förslag undantagsvis
får komma till stånd beror på den moderata utformning denna fått och sker
under förbehållet att, såsom skolöverstyrelsen framhåller, återhållsamhet kommer
att iakttas i fråga om medgivande till sådana specialiseringar. Jag anser vidare
att sådana specialiseringar bör få ifrågakomma endast vid gymnasier, som i
övrigt erbjuder samtliga reguljära utbildningsalternativ. Beslut om anordnande
av dylik utbildning torde få meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Jag finner anordningen med påbyggnadskurser vara den bästa lösningen för
att tillfredsställa behov av specialiserad utbildning. Därtill kommer att sådana
kurser framförallt från fortbildningssynpunkt är mycket värdefulla. GU:s uttalanden
om påbyggnadskurser ansluter jag mig sålunda till. Den närmare utformningen
och utvecklingen av dessa kurser bör ske i nära samarbete mellan näringsliv
och skolmyndigheter. Medel för verksamheten bör anvisas under ett
särskilt anslag.

Vad GU anfört och föreslagit om behovet av ytterligare utbildningsalternativ
inom gymnasiet har i huvudsak accepterats i remissyttrandena. På vissa punkter
göres emellertid erinringar eller invändningar.

Frågan om rekryteringen till klasslärarutbildning har sålunda intresserat några
remissinstanser. Denna utbildningsfråga är f. n. under utredning inom 1960 års
lärarutbildningssakkunniga. Någon detaljpenetration i förevarande sammanhang
är med anledning härav inte aktuell. Jag vill dock understryka att någon speciell
utbildningslinje inom gymnasiet med syfte att förbereda framförallt för
klasslärarutbildning enligt min mening inte kan komma i fråga. Tvärtom har jag
samma uppfattning som GU och många remissinstanser att det är angeläget
att rekryteringen av klasslärare sker från en mycket bred sektor representerande
skiftande förutbildningar.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J ti 7

Den sociala variant, som enligt GU:s förslag skall kunna förekomma inom
humanistisk och samhällsvetenskaplig linje samt ekonomisk-språklig gren, har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. I några fall anser
man att denna variant inte bör komma till stånd. Jag är medveten om att tvekan
kan råda om denna utbildningsväg. Inte minst är det svårt att förutse om varianten
kommer att omfattas av tillräckligt intresse från elevernas sida. Detta kan
emellertid avgöras först sedan uppslaget fått prövas i verkligheten. Då utbildningsvarianten
i och för sig är värdefull vill jag förorda att GU:s förslag realiseras.
Jag vill emellertid anmäla att det finns anledning på vissa punkter överarbeta
det läroplansförslag, som GU framlagt beträffande variantens karaktärsämne.
I övrigt är det av vikt att skolöverstyrelsen i olika avseenden uppmärksammar
och analyserar det försök som införandet av denna nya variant innebär.
Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den fördel det innebär
att tillvalsgymnasiet väsentligt smidigare än ett i traditionell mening linjeuppdelat
gymnasium och utan genomgripande konsekvenser för skolformen i dess
helhet medger prövning av nya utbildningsalternativ.

GU:s förslag om att inom gymnasiet skall erbjudas eu möjlighet till viss
specialisering på estetiska ämnen — utöver den för många elever obligatoriska
undervisningen — har mottagits positivt i remissbehandlingen. Att denna estetiska
variant skulle kunna ersätta det nuvarande musikgymnasiet i Stockholm
har emellertid ifrågasatts från några håll. Enligt GU:s förslag kommer musiken
i viss mån att koncentreras till de två högsta årskurserna i gymnasiet såsom en
följd av den princip om en svagt differentierad första årskurs, som GU föreslagit
och vilken vunnit praktiskt taget enhällig anslutning bland remissinstanserna.
Vidare föreslår GU estetisk variant inom det obligatoriska timtalet endast på
samhällsvetenskaplig och humanistisk linje, medan varianten kan förekomma
som frivilligt tillval på övriga linjer. Det nuvarande musikgymnasiet omfattar
även reallinjen. Det erforderliga timtalet för musik uppnås därvid genom en
minskning av övriga övningsämnen samt en total höjning av timtalet. GU har
icke velat föreslå sådana anordningar och tiden tas i stället från läroämnen.

Stockholms stad önskar att det nuvarande musikgymnasiet ges möjlighet att
fortbestå som en särskild skolenhet med utpräglad musikalisk specialisering i
samtliga årskurser om än i den förändrade form, som nödvändiggöres av de mer
genomgripande förändringarna i gymnasieorganisationen, och förutsätter att
detta skall kunna ske genom smärre justeringar inom ramen för de generella
bestämmelserna för gymnasiet.

För egen del vill jag först betyga att Stockholms musikgymnasium genom sin
unika ställning i gymnasiesystemet och det sätt på vilket verksamheten där bedrivits
gjort en insats värd all uppskattning. Jag finner det angeläget att möjlighet
ges att i någon form bevara denna institution även i en reformerad gymnasieorganisation.
Å andra sidan vill jag betona att jag redan anslutit mig till
GU:s grundsyn att alla utbildningsalternativ i gymnasiet så långt möjligt bör på
lika villkor erbjudas alla gymnasieelever. Härav följer att även om ett reforme -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

rat musikgymnasium kommer att bibehållas i Stockholm får detta inte ogynnsamt
påverka möjligheterna för elever, som ej går till musikgymnasiet, att få tillgodose
sitt musikestetiska intresse. Jag vill också understryka att musikgymnasiet
under alla förhållanden måste omformas för att kunna inpassas i det nya
gymnasiets organisation. Jag bedömer det som möjligt att bevara musikgymnasiet
inom ramen för den av GU föreslagna estetiska varianten och beträffande
vissa linjer genom att ta frivilliga ämnen i anspråk. Mindre justeringar i fråga
om framförallt timplanen kan jag också tänka mig. Frågan om dessa avvikelser
för musikgymnasiets del kan senare prövas av Kungl. Maj:t. Man torde kunna
utgå från att Stockholms stad tar erforderliga initiativ till lösning av frågan i
enlighet med de riktlinjer jag här skisserat.

I övrigt ansluter jag mig till GU:s förslag med det tillägget att enligt min
mening estetisk variant bör inom det obligatoriska timtalet kunna förekomma
även på den ekonomisk-språkliga grenen.

Hur vissa nu existerande särskilda gymnasieutbildningar, bl. a. Hvilans specialgymnasium
och försvarets läroverk, skall inpassas i det nya gymnasiet är jag
inte beredd att nu ta ställning till. Frågan torde få anmälas för Kungl. Maj:t
sedan erforderlig utredning verkställts.»

Beträffande studietidens längd i gymnasiet har departementschefen
anfört följande.

»Frågor om studietid, det må gälla studietidens längd eller timtalsfrågor, tilldrar
sig inom utbildningsväsendet regelmässigt stort intresse och leder inte sällan
till kontroversiella ståndpunktstaganden. Att dessa spörsmål spelar en central
roll också i samband med gymnasiereformen framgår med all tydlighet både
av den ingående behandling GU ägnat dem och av den uppmärksamhet de rönt
i remissbehandlingen. I

I fråga om normalstudietiden fram till tillträde till universitet och högskolor
har jag redan i direktiven till GU framhållit att den bör vara tre år såvida inte
tungt vägande skäl kan anföras däremot. GU:s uppfattning att de skäl som åberopats
för en längre studietid inte är tillräckligt vägande delas av det helt övervägande
antalet remissinstanser. Diskussionen i yttrandena på denna punkt
har kommit att kretsa kring ett spörsmål, som jag själv vid flerfaldiga tillfällen
haft anledning uttala mig i, nämligen huruvida grundskolan kommer att ge ett
med de nuvarande skolformerna likvärdigt underlag för gymnasiestudier. GU
anser att så kommer att bli fallet och får stöd hos ett stort antal remissinstanser.
För egen del vill jag konstatera att, sedan jag senast redovisade min uppfattning
i denna fråga, intet framkommit som ger mig anledning ändra mening. GU:s
överväganden och slutsatser ansluter jag mig helt till. Jag vill emellertid liksom
GU framhålla att »likvärdig utbildning» inte innebär »samma utbildning». GU
har klart redovisat de förändringar i grundskolans utbildning, som blir av särskild
betydelse för gymnasiets arbete, och liksom senare flera remissyttranden

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år J964

•39

understrukit att dessa förutsätter en genomgripande omdaning av gymnasiet så
att detta verkligen anpassas till det nya utgångsläget. Av denna och andra anledningar
kommer de studiemål, som gymnasieutbildningen leder fram till, att
i flera avseenden förändras såsom jag översiktligt redovisat i det föregående.
Det är under sådana omständigheter självfallet vanskligt att göra jämförelser
mellan det nuvarande och det framtida gymnasiet. Den innehållsliga anpassning
till bl. a. avnämarnas krav i fråga om kunskaper och färdigheter som GU
eftersträvat gör det rimligt räkna med ett utbildningsresultat, som kommer att
ligga väl i nivå med nuvarande gymnasiers.

I detta sammanhang finns anledning dryfta en tredje faktor som — jämte
förutbildningen och gymnasiets innehåll och utformning — i flera remissyttranden
rönt uppmärksamhet såsom för utbildningsresultatet betydelsefull, nämligen
den kvantitativa tillströmningen till gymnasiet. Kvalitetsaspekten på breddningen
av den gymnasiala utbildningen har jag redan i vissa avseenden berört.
Jag har sålunda anslutit mig till GU:s uppfattning att många ungdomars behov
och önskemål inte skulle tillfredsställas av ett gymnasium med i huvudsak nuvarande
målsättning. Väsentligt ökade möjligheter att variera utbildningsmålen
i fråga om både innehåll och nivå erfordras, vilket i sin tur kräver bl. a. införande
av nya studievägar, fackskolorna. När från vissa håll, med utgångspunkt i att intagningen
till gymnasiet skulle komma att utomordentligt kraftigt breddas,
förutspås vad man kallar en standardsänkning så kan häremot redan den invändningen
göras att utgångspunkten är diskutabel. En så radikalt förändrad
situation i fråga om gymnasiets kvantitativa omfattning har inte föreslagits av
GU. För egen del har jag i det föregående förordat en förhållandevis måttlig expansion
av gymnasiet och att den dominerande delen av utbyggnaden bör förläggas
till övriga delar av det gymnasiala skolsystemet. Jag vill emellertid understryka
att detta påpekande av att vissa förekommande resonemang utgår från
ovissa premisser inte enligt min uppfattning är det avgörande argumentet mot
farhågorna för standardsänkning. Vi står nu mitt uppe i genomförandet av den
obligatoriska nioåriga skolan. När denna om några få år omfattar praktiskt taget
hela årskullen innebär detta en mycket kraftig höjning av den allmänna utbildningsnivån
i vårt land. På motsvarande sätt kommer tillväxten av det gymnasiala
stadiets skolor att medföra en ytterligare mycket omfattande höjning av
utbildningsnivån. Som GU närmare utvecklat ingår såsom en förutsättning
för detta resonemang att eleverna erbjudes en utbildning, som svarar mot deras
anlag och intressen. Att uppnå detta är huvudsyftet både vid utformningen av
gymnasiet och fackskolan liksom vid uppställandet av riktpunkter för deras
kvantitativa omfattning. Riskerna för att vi i det gymnasiala skolsystem, som vi
nu går att bygga upp, får en sådan elevfördelning att stora elevgrupper skulle nå
studieresultat, vilka från både individens och samhällets synpunkt skulle te
sig som otillfredsställande, bedömer jag som mycket små. För gymnasiets del
finner jag det tvärtom sannolikt att den konstruktion och de studiestödjande
åtgärder GU föreslagit kommer att möjliggöra för den helt dominerande delen

70 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

av eleverna att nå tillfredsställande studieresultat. Å andra sidan kan misslyckanden
aldrig undvikas. Bl. a. genom de övergångsmöjligheter, som ryms i det
nya gymnasiala skolsystemet, kommer emellertid även elever som misslyckas
i en skolform att få möjlighet nå värdefulla resultat av sina studier genom övergång
till annan skolform och inriktning på andra studiemål.

De skäl som anförts mot en förlängning av normalstudietiden fram till övergången
till högre studier kan inte i samma utsträckning åberopas mot en generell
förlängning av utbildningstiden för studievägar, som primärt siktar mot
direkt yrkesverksamhet. Frågan om den tekniska gymnasieutbildningens längd
har varit föremål för en intensiv diskussion, bl. a. i samband med omorganisationen
av de tekniska gymnasierna i mitten av 1950-talet. Slutsatsen blev då
att utbildningstiden inte borde förlängas från tre till fyra år. Utgångspunkterna
vid prövningen av frågan är emellertid i dag väsentligt förändrade. Den tekniska
studievägen måste nu på ett annat sätt än för ett decennium sedan ses i
relation till övrig gymnasial utbildning. Det integrerade gymnasiets målsättning
kräver såsom jag i det föregående har framhållit en breddning av den tekniska
linjens innehåll, vilken inte utan en betydande sänkning av utbildningsmålet i
den rent tekniska delen skulle kunna genomföras inom nuvarande studietid.
Som GU redovisat finns andra skäl som sammanhänger med den speciella utformning
det tekniska gymnasiet hittills haft och vilka starkt talar för en förlängd
utbildningstid. GU:s förslag härom har också vunnit fullständig anslutning
vid remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget att den tekniska linjen blir
4-årig med en sådan utformning att eleverna efter den tredje årskursen normalt
är behöriga för inträde vid universitet och motsvarande utbildningsanstalter.

Att övergång till högre studier även från den tekniska linjen skall kunna ske
efter tre ar är enligt min mening en viktig del i GU:s förslag. Anordningen är
från principiell synpunkt riktig och har därtill många praktiska fördelar som
redan i viss mån framgått av det föregående. Jag finner det också sannolikt att
den jämställdhet som pa detta sätt uppnås mellan den tekniska linjen och övriga
linjer i gymnasiet kommer att ha ett stort inflytande på utbildningens attraktivitet
bland ungdomarna. Om sålunda enligt min mening starka skäl kan anföras
för den av GU föreslagna konstruktionen vill jag dock, för att problematiken
skall bli så allsidigt belyst som möjligt, beröra ett spörsmål, som endast i ringa
utsträckning synes ha blivit uppmärksammat vid remissbehandlingen.

Det nuvarande tekniska gymnasiets utformning har till följd att alla, som
från denna utbildning fortsätter till högre studier, företrädesvis vid teknisk högskola,
har bakom sig en avslutad fullständig teknisk gymnasieutbildning. Från
vissa synpunkter kan detta uppfattas om inte som en nackdel så i varje fall
såsom en delvis onödig insats av tid och krafter eftersom åtskilligt av det som
ingår i gymnasiestudierna kommer att få på nytt genomgås i de fall studierna
fortsätter vid teknisk högskola. Å andra sidan kan häremot hävdas att det förhållandet
att ingenjörsutbildningen är avslutad kan ha till följd att övergångs -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b 71

frekvensen till högre studier hålls nere eftersom lockelsen att gå direkt ut i
yrkeslivet i varje fall under nuvarande goda konjunkturer är mycket stor. Med
hänsyn till arbetsmarknadens behov'' men också från utbddningssynpunkt maste
det anses mest rationellt att flertalet gymnasieingenjörer går ut i näringslivet
efter avslutade gymnasiestudier. Det kan diskuteras om inte konstruktionen av
det nya gymnasiet på sådant sätt, att eleverna pa teknisk linje efter tre ars
studier normalt har uppnått allmän universitetsbehörighet men ej avslutat ingenjörsutbildningen,
kan komma att locka en växande andel av eleverna på denna
linje att övergå till universitet och högskolor. Å andra sidan kan hävdas att
även om en sådan förändring i övergångsfrekvensen skulle uppkomma så behöver
därför inte tillskottet av gymnasieingenjörer på arbetsmarknaden bli mindre.
Den tekniska linjens ökade attraktivitet kan nämligen öka den totala tillströmningen
så kraftigt att effekten av en större övergångsfrekvens mer än väl uppväges.
Jag vill emellertid understryka att det inte kan anses självklart att övergångsfrekvensen
till högre studier verkligen väsentligt påverkas av den ena eller
andra konstruktionen. I själva verket är det som jag redan tidigare upprepade
gånger påpekat faktorer utanför skolan som i hög grad bestämmer elevernas
val. I förevarande sammanhang blir t. ex. arbetsmarknadens efterfrågan på olika
utbildningskategorier av avgörande betydelse. Efterfrågas gymnasieingenjörer
i stor utsträckning kan dessa räkna med gynnsamma anställningsförhållanden
och därmed kommer sannolikt en stor andel av eleverna på den tekniska linjen
att föredra den kortare gymnasieingenjörsutbildningen framför en väsentligt
längre utbildning via teknisk högskola. Vidare kommer tillgången på utbildningsplatser
vid universitet och högskolor självfallet att paveika ö\ergangsfrekvensen.
Även om en förhållandevis stor del av eleverna efter årskurs 3
på den tekniska linjen skulle vilja övergå till högre studier, så får man räkna
med att inom åtskilliga av de utbildningslinjer, till vilka de främst kan beräknas
söka sig, tillgången på utbildningsplatser kan komma att vara begränsad.
Till dessa utbildningar söker därjämte en stor del av dem som i gymnasiet gått
på naturvetenskaplig linje.

Enligt min mening visar vad jag här anfört att det knappast med skäl kan
hävdas att. formerna för den tekniska linjens anknytning till universitets/högskoleväsendet
skulle i väsentlig grad påverka produktionen av gymnasieingenjörer
ogynnsamt.

Även i fråga om den ekonomiska linjens längd tillstyrker majoriteten av remissinstanserna
GU:s förslag. I några yttranden, bl. a. från Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund samt SACO, föreslås emellertid en
4-årig utbildningstid. Man synes i det stora hela mena att de argument, som
lett till förslaget om en 4-årig teknisk linje, också är giltiga för den ekonomiska.
Såsom GU i sin behandling av denna fråga framhåller är emellertid förhållandena
inte analoga. Delvis följer detta av vad jag nyss anfört i samband med min behandling
av den tekniska linjens studietid. Utgångspunkten i sistnämnda fall har

72 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

varit att skapa en utbildning som i fråga om den rent tekniska delen i allt väsentligt
når lika långt som nuvarande tekniska gymnasium. Detta har alltid varit

3-årigt med en mycket stark betoning av den i vissa avseenden både praktiskt
och teoretiskt relativt avancerade tekniska delen av utbildningen. Till denna
nivå har avnämarna sedan länge anpassat sig. Den ekonomiska utbildningen
däremot var som jag redan tidigare konstaterat till för några få år sedan 2-årig
och hade främst praktisk och färdighetsbetonad inriktning. Vid införandet av
det 3-åriga handelsgymnasiet genomfördes en anpassning i fråga om målsättning
och inriktning till gymnasiesystemet i dess helhet. En väsentlig breddning
och vidgning av det allmännare innehållet liksom en mera teoretisk inriktning
av de speciellt fackliga momenten kan sägas ha karaktäriserat denna reform.
Någon erfarenhet av hur gymnasieekonomema från det nya handelsgymnasiet
användes i näringslivet föreligger självfallet ännu inte, än mindre har från näringslivets
sida någon anpassning till den nya utbildningens mål och innehåll
kunnat äga rum.

Jag vill tillägga att även i andra avseenden förhållandena inte är analoga i
fråga om den ekonomiska och den tekniska gymnasieutbildningen. I den förra har
de mera allmänna ämnena, exempelvis samhällskunskap och moderna språk, en
väsentlig och direkt betydelse för yrkesverksamheten, medan de i detta avseende
spelar en mindre roll i den senare. De upptar därför också ett avsevärt större
utrymme i gymnasieekonomens än i gymnasieingenjörens utbildning.

För egen del betraktar jag det som uteslutet att vi i dag skulle ytterligare
förlänga studietiden på den ekonomiska linjen. Allteftersom nya informationer
erhålles om hur de gymnasieekonomer, som utbildats under treårig studietid,
användes på arbetsmarknaden och om nya eller ändrade önskemål i fråga om
utbildningens målsättning och innehåll, får frågan om den ekonomiska fackutbildningen
tas upp till prövning. Om berättigade krav på ytterligare speciell utbildning
därvid framkommer torde i första hand fortbildning i form av påbyggnadskurser
böra prövas. Jag delar emellertid GU:s uppfattning att underlag nu
saknas även för bedömning av behovet av påbyggnadskurser.

Jag övergår nu till de spörsmål som sammanhänger med studieprogrammets
individuella variation.

En huvudlinje i GU:s betänkande är att det gymnasiala skolsystemet måste
utformas så att alla elever kan finna studievägar, som så långt möjligt motsvarar
vars och ens önskemål och förutsättningar. Till denna grundsyn har jag i
det föregående redan givit min fulla anslutning. I konsekvens härmed biträder
jag i allt väsentligt de synpunkter och förslag GU framlägger för att inom gymnasiet
genom individuell anpassning av studieprogrammet förverkliga denna
målsättning.

Förslaget, att gymnasiet skall utformas så att utrymme finns för utökade
studiekurser genom tillval av frivilliga ämnen, har blivit mycket positivt mottaget
och tillstyrkes i huvudsak av de remissinstanser, som yttrat sig däröver.

Skolöverstyrelsens betonande av att elevernas valfrihet bör bli så stor som

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

deras personliga förutsättningar och de schematekniska möjligheterna medger
anser jag bör beaktas men vill likväl konstatera att de sistnämnda möjligheterna
i åtskilliga fall kan bli begränsade och att då de riktpunkter GU givit för
prioritering av olika ämnen synes mig riktiga. Överstyrelsens förslag om att till
frivillig undervisning i gymnastik utanför schemat bör beräknas två veckotimmar
per skolenhet, nämligen en veckotimme för manliga och en för kvinnliga
elever, biträder jag.

Att skolan bör ta kontakt med hemmen — såsom TCO påpekar — i samband
med elevernas val av frivilliga ämnen är självfallet. Däremot kan jag inte biträda
sistnämnda organisations och andras förslag om införande av ytterligare frivilliga
ämnen utanför schemat.

Frågan om vilka studiestödjande åtgärder som bäst tillgodoser de elever, som
inte i normal ordning kan uppnå tillfredsställande studieresultat, har ägnats
mycket stor uppmärksamhet av GU.

Därvid har frågan om en fast organiserad h-årig parallell studiegång är eu
ändamålsenlig lösning av dessa problem särskilt övervägts av GU från såväl
pedagogiska och organisatoriska som ekonomiska utgångspunkter. GU stöder sig
därvid i flera fall på expertutredningar, som genomförts på utredningens uppdrag.
Endast i ett mycket begränsat antal remissyttranden har några invändningar
framförts mot GU:s slutsats, att nackdelarna med den parallella studiegången
är avsevärda och icke uppväges av några motsvarande fördelar. För
egen del finner jag att GU:s dokumentation och synnerligen övertygande argumentation
definitivt bör kunna ur diskussionen avföra alternativet med två
parallella, olika långa studievägar inom gymnasiet, vilka skulle leda till samma
studiemål. Jag biträder sålunda GU:s förslag att samtliga linjer utom den tekniska
bör vara enbart 3-åriga.

Som en av de viktigaste stödåtgärderna i det nya gymnasiet föreslår GU inrättande
av mindre studiekurs. Detta förslag har i åtskilliga yttranden blivit
mycket positivt mottaget. Att förslaget bör genomföras råder enligt min mening
ingen tvekan om.

Detaljutformningen kan emellertid såsom framgår av remissbehandlingen diskuteras
på några punkter. Det gäller därvid främst två spörsmål, nämligen dels
vilka och hur många ämnen som bör få utelämnas, dels om anordningen kan
få allvarliga konsekvenser i form av omfattande betygstaktiska spekulationer från
elevernas sida. Några farhågor i sistnämnda hänseenden synes mig knappast
behöva hysas. Enligt min mening bör framför allt GU:s utformning av flyttningsbestämmelserna,
till vilka jag skall återkomma, effektivt motverka dylika tendenser.
Härigenom kommer med största sannolikhet såsom GU framhåller
effekten beträffande betygsekvivaleringen enbart att beröra vissa marginalgrupper,
som i de konkurrenssituationer då betygsekvivaleringen är av betydelse
vanligen är föga företrädda. Jag ansluter mig till GU:s uppfattning att i fråga om
dessa grupper det är angelägnare att gymnasiestudierna leder till ett menings -

74 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

fullt resultat än att man söker mycket rigoröst upprätthålla kravet på betygsekvivalering.

Beträffande frågan vilka ämnen som bör kunna utelämnas, då en elev följer
mindre studiekurs, förordar GU att detta inte i detalj regleras och i varje fall
inte förrän praktiska erfarenheter föreligger. De riktpunkter GU givit för skolornas
bedömanden under ett initialskede har blivit föremål för växlande omdömen
i remissyttrandena. I vissa fall anser man att ställning redan nu bör tas
i fråga om vilka ämnen, som skall få utelämnas. För egen del anser jag det
av GU förordade tillvägagångssättet tills vidare i avvaktan på praktiska erfarenheter
vara det lämpligaste. När det gäller antal och omfattning av ifrågavarande
ämnen föreslår bl. a. skolöverstyrelsen en något restriktivare linje än
GU:s, medan en liberalare tillämpning förordas i andra yttranden. Jag vill i denna
fråga konstatera att GU, liksom några remissinstanser, bl. a. har framhållit
angelägenheten av att balansen mellan gymnasium och fackskola inte rubbas
genom att alltför omfattande bortval av ämnen medges. Jag hyser samma uppfattning
men drar därav den slutsatsen att något större restriktivitet bör tilllämpas
än vad GU räknat med för begynnelseskedet. Skolöverstyrelsens förslag
synes tills vidare vara en lämplig riktpunkt.

Införandet av mindre studiekurser innebär en nyhet, som i flera hänseenden
kan komma att ingripa i förhållandena i gymnasiet. För att anordningen skall
infria förväntningarna måste den ägnas särskild uppmärksamhet från skolornas
ledning och skolmyndigheterna. Att förutse alla mindre och större komplikationer
som kan uppstå är självfallet omöjligt. Det ankommer som alltid på skolöverstyrelsen
att bistå med råd och vägledning när så påfordras. Det synes rimligt
att räkna med behov av ganska betydande insatser i dessa hänseenden i varje
fall under några år framåt.

GU:s förslag att den som följt mindre studiekurs bör beredas möjlighet till
förlängd undervisning biträder jag liksom vad GU i övrigt förordat beträffande
riktlinjer för dennas organisation och finansiering.

Några remissinstanser har uttalat att en fast organisation bör skapas. Huruvida
därmed avses en enbart för den förlängda undervisningens behov uppbyggd
organisation synes inte helt klart. Enligt min mening vore emellertid en
dylik anordning avgjort olämplig. GU har förordat en uppläggning, som innebär
att man så långt möjligt utnyttjar befintliga eller tillkommande utbildningsorganisationer
med likartade uppgifter. Bl. a. skolöverstyrelsen har understrukit
detta och föreslagit att den förlängda undervisningen anförtros vuxenutbildningsorganisationen
successivt i takt med utbyggnaden av denna. Jag ansluter
mig helt till denna uppfattning.

Det förslag, som framförts om rätt till uppdelning av undervisningsgrupper i
vissa fall då elever följer den reguljära undervisningen i tidigare utelämnade
ämnen, är jag inte beredd att nu tillstyrka. Inte heller anser jag att man i dagens
läge bör binda sig för att den förlängda undervisningen skall ordnas på
varje gymnasieort. Om dylika åtgärder erfordras och är lämpliga, kan avgöras

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196h

först när en klarare bild av utbildningsbehoven föreligger. Beslut i dessa liksom
övriga frågor rörande den förlängda undervisningens organisation torde få
meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

De synpunkter GU anfört beträffande stödundervisning förtjänar enligt min
mening beaktande. De personella och ekonomiska insatser, som en sådan verksamhet
kräver, kan vid en riktig utformning beräknas mer än väl uppvägas
av »produktivitetsvinster» inom den reguljära undervisningen. Jag delar sålunda
GU:s uppfattning att stödundervisning bör uppföras på gymnasiets program
och att statsbidrag skall kunna utgå för ändamålet. Det synes också lämpligast
att detta tills vidare fördelas på det sätt GU föreslagit.»

Departementschefen anför beträffande läroplanen följande.

»Begreppet läroplan för en skolform har efter hand fått en vidgad innebörd
och kommit att innefatta inte endast de för skolformen gällande timplanerna
och kursplanerna utan även mål och riktlinjer i övrigt såväl för det egentliga
undervisningsarbetet — främst metodiska anvisningar och kommentarer — som
för stora delar av den elevvårdande verksamheten. Huvuddelen av detta ämne
behandlar jag i förevarande avsnitt men vissa spörsmål, som i mycket är gemensamma
för gymnasium och fackskola, nämligen frågor om lärotid, delningstal,
intagning, flyttning och studiernas avslutning skall jag senare återkomma till.

För den nyssnämnda vidgade synen på läroplanens uppgift är grundskolans
läroplan ett konsekvent uttryck. Samma syn präglar GU:s läroplansförslag.
Den indelning i fyra huvudavsnitt — mål och riktlinjer, allmänna anvisningar,
timplaner samt kursplaner — som GU i överensstämmelse med uppbyggnaden
av läroplanen för grundskolan föreslår, finner jag ändamålsenlig. Den översikt
över gymnasiets uppgifter, som GU under rubriken Gymnasiets mål givit i sitt
huvudbetänkande, bör enligt GU:s mening såsom jag tidigare nämnt utgöra
avsnittet mål och riktlinjer i läroplanen för gymnasiet. I det föregående har
jag givit min fulla anslutning till den grundsyn på gymnasiets mål som GU
företräder. Jag vill emellertid understryka att i den slutgiltiga läroplanen denna
grundsyn bör komma till klarare uttryck i målsättningsavsnittet.

I (]en — i anslutning till riksdagens beslut år 1902 angående grundskolan — av
Kungl. Maj:t utfärdade skolstadgan anges, att läroplan utfärdas av Kungl.
Maj :t eller, i den mån Kungl. Maj:t lämnar bemyndigande därtill, av överstyrelsen.
Jag har erfarit att skolöverstyrelsen påbörjat överarbetningen av det
nu aktuella läroplarisförslagct, vilket också GU förutsatt. På samma sätt som
skedde beträffande läroplan för grundskolan torde Kungl. Maj:t böra fastställa
åtminstone mål och riktlinjer samt allmänna anvisningar för gymnasiets verksamhet,
timplaner samt den del av kursplanerna, som utgöres av mål och huvudmoment
för undervisningen i varje särskilt ämne.

GU:s förslag till läroplan för gymnasiet är enligt min mening i det hela väl
underbyggt både genom expertundersökningar och genom ingående och över -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196Jt

tygande motiveringar. Det bör i huvudsak ligga till grund för den slutgiltiga
utformningen av bestämmelser och anvisningar rörande gymnasiets inre organisation
och arbete. Det ankommer visserligen på Kungl. Maj :t att — inom ramen
för gymnasiets allmänna målsättning, dess differentiering på linjer, grenar och
varianter med viss karaktär, studietidens längd på olika linjer och veckotimtalet
i skilda årskurser samt i enlighet med av riksdagen i övrigt godkända allmänna
riktlinjer för gymnasiets organisation, inre arbete och verksamhet i övrigt —
besluta om frågor rörande läroplanen med tillämpningar. Då vissa spörsmål tilldragit
sig stort intresse såväl i den allmänna debatten som i remissbehandlingen
finner jag det likväl motiverat att här ange riktlinjerna för den slutliga utformningen
av gymnasiets läroplan och att beröra vissa punkter i GU:s förslag.

Som GU framhåller måste läroplanen utformas mot bakgrund av gymnasiets
målsättning, differentiering, studietidens längd och antalet schemabundna
veckotimmar. Vad GU i de tre första avseendena anfört och föreslagit har jag
tidigare i allt väsentligt anslutit mig till. Att GU:s förslag om en minskning av
veckotimtalet genomföres anser jag vara av den allra största betydelse. Som i
några remissyttranden framhålles hade det framför allt för att underlätta förverkligandet
av en av de viktigaste punkterna i målsättningen — fostran till
goda arbets- och studievanor — varit önskvärt med ytterligare någon reduktion.
Med hänsyn till utgångsläget och vissa av de önskemål om timtalshöjningar
i enskilda ämnen, som framkommit, finner jag det dock inte möjligt att
nu gå längre.

Förslag har i enstaka remissyttranden framförts om en höjning av timtalet.
Bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund förordar sålunda
en höjning till 34 veckotimmar för den tekniska linjen i årskurserna 2
och 3 för att därigenom bereda större utrymme för de tekniska ämnena. Skulle
detta förslag genomföras innebure det ett klart åsidosättande av en huvudprincip
i GU:s program, nämligen möjligheten att uppåt (och nedåt) individuellt
variera studieprogrammens omfattning. Jag är inte beredd att medverka till
att en åtgärd genomföres, som skulle få till konsekvens att den tekniska linjens
elever berövades möjligheten att efter kapacitet och fallenhet bredda och
fördjupa sina kunskaper inom t. ex. det samhälls- och kulturorienterande fältet
eller i fråga om moderna språk. I all synnerhet för den tekniska linjen, som är
den till sin karaktär mest speciella av gymnasiets studievägar, är en sådan möjlighet
oundgänglig. Jag vill för övrigt framhålla att det totala antalet timmar
i tekniska ämnen i GU:s förslag visserligen ökat ganska litet i förhållande till
motsvarande timtal i nuvarande tekniska gymnasium men att denna jämförelse
är missvisande, eftersom på grund av den kraftiga minskningen av det totala
timtalet i de skilda årskurserna den relativa ökningen är väsentligt större.
Detta förhållande, som för övrigt ehuru inte i lika stor utsträckning gäller andra
linjer inom gymnasiet, måste man givetvis hålla i minnet vid jämförelse mellan
det nya och det gamla gymnasiet. Någon ändring av de av GU föreslagna vecko -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b 77

timtalen 34, 32 och 30 för årskurserna 1, 2 respektive 3 kan jag sålunda för min
del inte förorda. En mindre justering i den fjärde årskursen, som i olika avseenden
inte minst i fråga om undervisningens utformning är av speciell karaktär,
skall jag senare återkomma till. Vill man realisera önskemål om större utrymme
för ett eller annat ämne måste därför detta enligt min mening ske på bekostnad
av andra ämnen.

GU:s förslag om timmar till förfogande har mottagits mycket positivt. Denna
nyhet finner också jag kunna bli en mycket värdefull anordning i det nya
gymnasiet. Av skolöverstyrelsen bör utfärdas råd och vägledning åtminstone
under ett initialskede för att utbytet av dessa timmar skall bli det avsedda.

Utöver de nu nämnda utgångspunkterna för läroplanskonstruktionen har GU
lagt särskild vikt vid vad som kunde kallas de pedagogiskt-psykologiska kraven
i fråga om ämnesstoffets organisation. Problematiken på detta område kan
karaktäriseras med begreppen koncentration, samverkan och integration. Den
pedagogiska diskussionen liksom den praktiska försöksverksamheten har under
senare tid ägnat dessa frågor betydande uppmärksamhet. I en av GU:s större
expertundersökningar har på ett otvetydigt sätt påvisats elevernas motvilja mot
ämnessplittringen och bristen på sammanhang i nuvarande gymnasieundervisning,
förhållanden som man vill motverka eller avlägsna genom koncentration,
samverkan och integration. GU:s principiella synpunkter i dessa frågor har
genomgående mottagits välvilligt. De konkreta förslagen, som i vissa fall måste
karaktäriseras som relativt genomgripande nyheter, har också vunnit gehör hos
ett betydande antal remissinstanser även om, som jag senare återkommer till,
kritiska synpunkter förekommer. För egen del ansluter jag mig helt till GU:s
synsätt beträffande dessa frågor och biträder också i allt väsentligt de konkreta
förslag varigenom GU vill söka förverkliga målsättningen. Ämnen med lågt timtal
bör således regelmässigt i enlighet med de riktlinjer GU föreslagit koncentreras
till kortare perioder. De svårigheter, som i vissa remissyttranden påtalas,
kan självfallet inte negligeras men får inte hindra att man genomför den från
ovannämnda synpunkter angelägna koncentrationen.

I detta sammanhang vill jag framhålla att den starkare betoningen av koncentration
och samverkan som jag här anslutit mig till liksom de i viss utsträckning
nya arbetsmetoder, som GU förordat och jag för egen del biträder,
framhäver betydelsen av att lärarna såväl enskilt som tillsammans långsiktigt
''planerar undervisningen. GU har i olika sammanhang framhållit angelägenheten
av att eleverna får deltaga i den pedagogiska planeringen i skolan. Under förutsättning
att lämpliga former kan skapas för ett dylikt samarbete mellan lärare
och elever är jag övertygad om att detta kan bli av stort värde för undervisningen
och av allmänt personlighetsfostrande betydelse för eleverna och därtill
bidra till att gynnsamma förutsättningar skapas för skolans arbete i dess helhet.
Det är självfallet att elevernas medverkan i planeringen av undervisnings -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196It

arbetet inte skall onödigtvis formaliseras. GU påpekar för övrigt med rätta
att åtskillig gemensam planering även på lärarplanet kan lösas på informella
vägar genom personliga kontakter. Det är emellertid enligt min mening angeläget
att eleverna får deltaga också vid mera formella ämnes- och klasskonferenser,
då undervisningen planeras eller överhuvudtaget allmänna pedagogiska
frågor dryftas. Jag skall i det följande återkomma till den fastax-e organisationen
för elevernas medverkan i vissa elevvårdsfrågor men anser således att man även
på det pedagogiska området bör söka skapa former för en mer organiserad kontakt
mellan elever och lärare.

Med anledning av vad som framförts vid remissbehandlingen skall jag i det
följande ta upp vissa frågor rörande tim- och kursplaner, som bl. a. med hänsyn
till det fortsatta läroplansarbetet synes böra behandlas här.

Jag vill då först anlägga några synpunkter på den i flera remissyttranden
framförda uppfattningen att GU:s förslag till kursplaner skulle vara alltför
ambitiöst utformade. Vad skolöverstyrelsen anfört i denna fråga utgör enligt
min mening ett betydelsefullt klarläggande. Inte sällan synes nämligen remissinstanserna
ha förbisett vad GU i de allmänna anvisningarna för undervisningen
anför om lärostoffets behandling. GU understryker bl. a. den frihet läraren har
att inom huvudmomentens ram utvälja det stoff, som skall bli föremål för undervisning.
Vikten av att stoffet sovras bl. a. med beaktande av elevernas arbetsbörda
betonas starkt. Den mera detaljerade framställning, som utöver mål
och huvudmoment förekommer under varje ämnesrubrik, får sålunda exempelvis
inte uppfattas som en uppräkning av med varandra jämställda kursavsnitt
eller frågeställningar, som alla skall förekomma i undervisningen och där behandlas
på samma sätt och med samma grundlighet. Tvärtom åsyftas ofta i
stället exempel på olika områden som med hänsyn till lärarens och elevernas
intresseinriktning kan bli föremål för behandling i undervisningen. Den uppläggning
GU följt är helt i linje med svensk undervisningstradition, som alltid givit
skolan frihet att inom vida gränser i detalj utforma undervisningen. Läroplanen
för gymnasiet är sålunda som jag redan framhållit i huvudsak uppbyggd på
samma sätt som grundskolans läroplan med den skillnaden att GU ansett sig
böra något starkare fixera gränserna mellan årskurserna. För egen del kan
jag mot bakgrund av vad jag anfört i allt väsentligt biträda de förslag GU framlagt
och hyser ingen oro för att målsättningen i det hela inte skall kunna realiseras.

Vissa justeringar i detaljer kan självfallet behöva göras bl. a. med anledning
av de timtalsändringar jag anser bör göras. I det fortsatta läroplansarbetet
kommer detta att beaktas och därvid är det också viktigt att de allmänna
synpunkterna på stoffurvalet poängteras liksom lärarens frihet att inom en vid
ram utforma undervisningen så som bäst lämpar sig i det enskilda fallet.

Innan jag övergår till frågan angående de enskilda ämnena eller ämnesområdena
skall jag ta upp ytterligare en allmän synpunkt. I åtskilliga remissyttran -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

den har man anslutit sig till GU:s uppfattning att undervisningen så långt
möjligt bör ges en internationell inriktning. Å andra sidan anses att intentionerna
inte förverkligats i tillräcklig grad. Angelägenheten av att undervisningen i
lämplig omfattning ges en internationell inriktning har också i andra sammanhang
under senare år uppmärksammats. Jag kan sålunda nämna att SECO i
en skrivelse, som inkom till ecklesiastikdepartementet den 27 maj 1963, hemställde
att Kungl. Maj:t måtte verka för bl. a. att konkretare direktiv för undervisningen
i internationella förhållanden ges, att lämpliga hjälpmedel härför
framställs, att undervisningen om de icke-kristna religionerna utökas samt att
litteraturundervisningen, historieundervisningen och samhällskunskapsundervisningen
ges en internationellare prägel. I utlåtande i detta ärende har skolöverstyrelsen
framhållit att överstyrelsen delar den principiella uppfattning SECO
framför beträffande vikten av att internationella förhållanden och globala perspektiv
tillräckligt beaktas vid undervisningen på olika skolstadier. Beträffande
det gymnasiala stadiet framhåller överstyrelsen bl. a. att den i sitt utlåtande
över GU:s och FU:s betänkanden starkt understrukit betydelsen härav och att
överstyrelsen vid den fortsatta bearbetningen av kursplanerna liksom vid överväganden
i fråga om behov av nya läroböcker, textsamlingar och andra hjälpmedel
kommer att beakta synpunkterna. Skolöverstyrelsen redovisar i övrigt
åtgärder, som har vidtagits och kommer att vidtagas i dessa hänseenden. För
egen del vill jag starkt betona min anslutning till de framförda uppfattningarna
om angelägenheten av att internationella förhållanden beaktas vid undervisningen
på olika skolstadier. Genom de åtgärder skolöverstyrelsen redan vidtagit
och avser att ytterligare vidtaga samt genom att synpunkterna beaktas vid
överarbetningen av GU:s — och FU:s — läroplansförslag synes frågan vara på
ett tillfredsställande sätt beaktad.

Vad GU uttalat och föreslagit beträffande ämnet svenska biträder jag. En viss
tyngdpunktsförskjutning mot den språkliga delen finner jag sålunda liksom
många av remissinstanserna ändamålsenlig.

Beträffande GU:s förslag att i gymnasiet bör erbjudas möjligheter till studier
inom ett relativt brett register av moderna språk på så sätt att valet av i första
hand det tredje språket skall kunna göras friare än för närvarande vill jag anföra
följande. Att engelska, tyska och franska även i fortsättningen får en särställning
följer redan därav att de två sistnämnda språken kan förekomma både som
fortsättningsspråk (B-språk) och nybörjarspråk (C-språk). Bl. a. med hänsyn
till lärartillgången torde tyska och franska komma att under överskådlig tid
framåt dominera även som C-språk. Bland övriga moderna språk bör man i
första hand enligt min mening tillgodose ryska och spanska och jag finner det
i princip önskvärt att dessa såsom C-språk blir jämställda med tyska och
franska, även om med hänsyn till lärartillgången garantier inte kan uppställas
för att undervisning alltid skall kunna anordnas. I ännu högre grad gäller
det sistnämnda beträffande språken italienska, portugisiska och finska. Att
italienska och portugisiska blir mera ovanliga betraktar jag i och för sig inte

80 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196.i

som någon avgörande olägenhet. Med hänsyn till kontakterna med vårt östra
grannland finner jag emellertid angeläget att finskan får en starkare ställning.

Skolöverstyrelsen bör anmodas att undersöka möjligheterna till att i praktisk
försöksverksamhet pröva GU:s förslag om studier av vissa utomeuropeiska
språk. Om förutsättningar för sådana försök visar sig föreligga torde beslut om
anordnandet få meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Målet för undervisningen i de enskilda språken biträder jag i allt väsentligt
men anser liksom bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning att utrymmet för
affärskorrespondens inom den ekonomisk-språkliga grenen bör något vidgas och
omfatta två veckotimmar i vart och ett av språken i den tredje årskursen.

I propositionen 1962:54 angående reformering av den obligatoriska skolan
framhöll jag beträffande omfattningen av undervisningen i främmande språk
att vad skolberedningen anfört tills vidare borde kunna gälla i avvaktan på
ändringar, som kunde komma att aktualiseras genom GU:s arbete. I korthet
innebar detta att varje gymnasieutbildad bör få goda kunskaper i engelska,
jämförelsevis goda kunskaper i tyska eller franska samt kunskaper utöver de
nyss nämnda beroende på det enskilda tillvalet motsvarande tre års studier
i ett tredje språk. Det sätt på vilket GU vill realisera denna målsättning har jag
i det stora hela i princip inget att invända mot. I normalfallet skulle det komma
att innebära att en elev läser engelska på gymnasiet under minst två år
samt — såvida eleven inte tillhör teknisk linje — såväl B- som C-språk i årskurs
1 och minst ett av dessa i årskurs två. Endast på naturvetenskaplig linje
kan därvid inträffa att enbart det ena av B- och C-språken förekommer i årskurs
2. Mot valfriheten mellan dessa båda språk på denna linje i årskurs 2 har
invändningar rests bl. a. från skolöverstyrelsens majoritet, som anser att valfriheten
bör slopas till förmån för C-språket. För egen del finner jag GU:s förslag
bättre motsvara målsättningen att varje gymnasieutbildad bör få jämförelsevis
goda kunskaper i ett andra språk. Man har anledning att räkna med
att på den naturvetenskapliga linjen kommer att finnas elever som lyckas
mindre väl i moderna språk men uppnår goda resultat i övriga ämnen. För eu
dylik elev måste det enligt min uppfattning i regel vara fördelaktigast att få
ägna tre hela år åt ettdera engelska eller B-språket och två år åt det andra av
dessa språk i stället för att tvingas att splittra sig och studera C-språket under
två år utan att därför utsikterna att nå särskilt långt i detta tredje språk är
goda samtidigt som kunskaperna i engelska eller B-språket blir sämre.

GU:s förslag att man skall kunna avstå från B-språket i gymnasiet och i stället
välja två nybörjarspråk har också mött invändningar. Till en del torde detta
bero på att GU inte tillräckligt klart framhållit att detta är avsett vara en
undantagsmöjlighet, som skall begagnas enbart av elever med osedvanligt goda
resultat i moderna språk i grundskolan. Att en dylik elev, som i tyska eller
franska i grundskolan nått mycket långt eller på annat sätt förvärvat motsvarande
kunskaper, får avstå från att fortsätta med detta språk i gymnasiet och
i stället arbeta med två nybörjarspråk varigenom vederbörande vid gymnasie -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

studiernas slut kan uppnå goda kunskaper i fyra moderna språk kan jag för min
del acceptera med understrykande av att det här rör sig om undantagsfall.

De möjligheter GU vill öppna för elever, som i grundskolan i det andra språket
läst mindre kurs eller över huvud taget inte studerat mer än engelska, att
bedriva gymnasiestudier är i överensstämmelse med den syn jag gav uttryck
för i grundskolepropositionen.

Mot GU:s förslag till timplan för de moderna språken har beträffande de
naturvetenskapliga och de tekniska linjerna riktats mycket stark kritik. Att
på den tekniska linjen endast två språk föreslås bli obligatoriska liksom fallet
nu är på det tekniska gymnasiet, där emellertid den möjlighet GU föreslår om
frivilligt val av ett tredje språk ej finns, kan jag biträda. Däremot måste enligt
min mening nödvändigtvis en förstärkning — även om den inte kan bli stor —
ske så att någon obligatorisk undervisning i moderna språk förekommer på den
tekniska linjen även i årskurs 3. Kritiken mot timtalet i moderna språk på den
naturvetenskapliga linjen finner jag också berättigad och anser det oundgängligen
nödvändigt med en viss förstärkning också på denna linje i tredje årskursen.

GU:s förslag att i gymnasiet införa ett nytt ämne som av utredningen kallas
jämförande språkkunskap har jag redan i princip anslutit mig till. Jag biträder
också GU:s förslag om timtalet för och placeringen av detta ämne men är tveksam
om ämnesbeteckningen är väl funnen, då den ger intryck av en väsentligt
ambitiösare målsättning än vad GU eftersträvat. Jag anser beteckningen
»allmän språkkunskap» bättre täcka kursens syfte.

Jag övergår nu till det område som av GU betecknas övriga humanistiska och
samhällsvetenskapliga ämnen. Vissa spörsmål inom detta område tillhör de mest
uppmärksammade i såväl den allmänna debatten som vid remissbehandlingen.

Jag vill först med anledning av uttalanden, som ibland förekommit, något
beröra frågan om den samlade omfattningen av den orientering, som i det nya
gymnasiet enligt GU:s förslag skulle komma att ges i kultur- och samhällsfrågor
i vidaste mening. Denna orientering bör såsom jag tidigare förordat ingå som en
viktig komponent i gymnasiets mål. Den tillgodoses självfallet om än i växlande
grad i alla ämnen och inte bara i vad som tradionellt betecknas som orienteringsämnen.
Inte minst det språkliga ämnesområdet har i dessa hänseenden viktiga
uppgifter liksom det nya ämnet konst- och musikhistoria. Även de naturvetenskapliga
ämnena ger väsentliga bidrag t. ex. genom belysning av kultur- och
samhällsutvecklingens samband med de stora naturvetenskapliga upptäckterna
och på grund av naturvetenskapernas betydelse för dagens stora kultur- och
samhällsproblem. Genom framhävande av de idéhistoriska synpunkterna i enlighet
med GU:s förslag, vilket jag tillstyrker, kommer dessa ämnens värde i nämnda
avseenden att ytterligare öka. En särskild roll spelar emellertid i GU:s förslag
ämnena historia, religionskunskap, filosofi, psykologi och samhällskunskap, varvid
i det sistnämnda ämnet ingår stora delar av det nuvarande geografiämnet.
En jämförelse mellan det samlade utrymmet för dessa ämnen i GU:s förslag och
G — Hihang Ull riksdagens protokoll 196/+. 12 samt. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J.

utrymmet för motsvarande ämnen i de nuvarande gymnasierna kan i någon
mån sägas belysa den vikt GU velat tillmäta den kulturella och samhälleliga
orienteringen. På samtliga studievägar har dessa ämnen tillsammans fått en ökad
eller oförändrad andel av det totala timtalet. Detta gäller även om man vid
jämförelser utesluter det rent samhällsorienterande stoffet. Särskilt inom de
fackgymnasiala studievägarna har de humanistiska och samhällsvetenskapliga
ämnena i enlighet med målsättningen för det nya integrerade gymnasiet fått en
kraftigt förstärkt ställning. På den tekniska linjen är utrymmet för ämnena
historia och samhällskunskap mer än dubbelt så stort som i nuvarande tekniska
gymnasium.

Med hänsyn till de många krav, som gymnasiet skall tillfredsställa i övrigt,
har GU för sin del inte funnit det möjligt att ytterligare utöka utrymmet för de
ämnen, vilkas främsta uppgift är att ge samhällsorientering och kulturell orientering
om religiösa, filosofiska och psykologiska frågor i gången tid och i nutid.
GU:s huvudproblem har i stället varit urvalet av det stoff, som bör behandlas,
och dettas uppdelning på ämnen.

Innehållet i och omfattningen av den religionsorientering, som i enlighet med
den allmänna målsättningen bör ges i gymnasiet, diskuteras ingående av GU.
Därvid har synbarligen frågan om avvägningen av utrymmet berett de största
svårigheterna. Även i remissbehandlingen och i den allmänna diskussionen har
detta spörsmål mycket livligt uppmärksammats. Jag vill erinra om att såväl i
propositionen 1962: 54 angående reformering av den obligatoriska skolan som i
riksdagsbehandlingen och förberedelsearbetet för denna reform religionsundervisningen
ägnades stort intresse. I nämnda proposition anslöt jag mig till vad
skolberedningen anfört om denna undervisnings betydelse. Jag delade också beredningens
uppfattning att religionsundervisningen i första hand borde omfatta
kristendomen men även ge kunskap om icke kristna religioner och kännedom om
de strömningar, som satt de religiösa sanningarnas värde i fråga. Vidare framhölls
att undervisningen i kristendomskunskap liksom undervisningen i andra
orienteringsämnen skall ha en fostrande inverkan på individen och i anslutning
härtill betonade jag kravet på objektivitet. Särskilda utskottet, som relativt
utförligt uppehöll sig vid dessa spörsmål, anslöt sig med vissa tillägg och förtydliganden
till vad jag anfört och förordat, vilket också godtogs av riksdagen.
Härmed har enligt min mening i vissa hänseenden viktiga utgångspunkter
erhållits också för bedömningen av motsvarande frågor beträffande gymnasiet
och fackskolan. Riksdagens klara ställningstagande för endast ett par år
sedan i fråga om objektivitetskravet gör en förnyad diskussion på denna punkt
överflödig. Därmed är även fastställt, att gymnasiets och fackskolans religionsorienterande
undervisning skall vara objektiv. Såsom GU framhåller måste
frågan om denna undervisning avgöras med hjälp av samma kriterier som tilllämpas
för alla övriga ämnen.

Till GU:s förslag beträffande den allmänna uppläggningen av undervisningen,
ansluter jag mig — liksom flertalet remissinstanser. Det nuvarande ämnet kris -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

tendomskunskap har enligt vad GU visat inte förmått hävda sig gentemot de
flesta övriga ämnen i konkurrensen om elevernas intresse. En betydande omläggning
är inte minst med hänsyn härtill motiverad. Självfallet måste på det gymnasiala
stadiet liksom i grundskolan kristendomen behandlas, men en förskjutning
i riktning mot relativt sett större utrymme för behandling av andra religioner
finner jag angelägen och i linje med vad jag tidigare anfört om att internationella
förhållanden bör ägnas ökad uppmärksamhet på gymnasiestadiet.
Likaså biträder jag GU:s målsättning och intentioner i fråga om behandlingen
av livsåskådningsproblem men anser liksom skolöverstyrelsen att dessa bör tydligare
realiseras i kursplanen och anvisningarna. Ett närmande till FU:s uppläggning
finner jag sålunda berättigat.

Även om livsåskådningsfrågorna på detta stadium ägnas väsentlig uppmärksamhet
inom religionsundervisningen anser jag emellertid det inte motiverat att
som ämnesbeteckning införa religions- och livsåskådningskunskap, vilket namn
föreslagits av skolöverstyrelsen. Redan av praktiska skäl är denna beteckning
föga lämplig, men därtill kommer att livsåskådningsfrågor behandlas också
i en rad andra ämnen. Däremot är enligt min mening den av GU föreslagna
beteckningen religionskunskap både praktisk och adekvat. En väsentlig minskning
av det kyrkohistoriska stoffet finner jag också riktig liksom jag kan ansluta
mig till att detta ges en något vidare behandling inom historieämnet än
som hittills varit fallet. Sistnämnda intentioner bör dock som skolöverstyrelsen
påpekar komma till tydligare uttryck i kursplanerna.

I de frågor jag hittills berört är GU enig och har även fått starkt stöd vid
remissbehandlingen. Beträffande avvägningen av utrymmet för den religionsorienterande
undervisningen föreligger däremot avvikande meningar. En minoritet
inom GU önskar ge ämnet en halv veckotimme mer på humanistisk, samhällsvetenskaplig
och naturvetenskaplig linje och anser därjämte att plats bör
beredas på teknisk och ekonomisk linje på sätt jag tidigare redovisat. GU:s majoritet,
som bestämt avvisar en höjning av antalet schemabundna veckotimmar
och inte ansett sig kunna minska den rena fackutbildningen, den språkliga utbildningen
eller den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen, har stått inför
problemet att göra en avvägning inom utrymmet för den humanistiska och
samhälleliga orienteringen. Man har därvid ansett att detta på fackgymnasielinjerna
redan pressade utrymme inte borde ytterligare splittras på flera ämnen.

För egen del vill jag först understryka mitt tidigare konstaterande att vid
konstruktionen av läroplanen för en offentlig skola är det nödvändigt att alla
komponenter bedömes efter objektiva och gemensamma kriterier. Slutresultatet
av en sådan bedömning kan visserligen bli något varierande beroende av skiftande
värderingar, men spelrummet för avvikelser mellan bedömare, som haft
att penetrera hela problematiken, blir likväl litet, som de skilda meningarna i
GU visar. Detta framgår även av remissbehandlingen. I den helt dominerande
delen av remissyttrandena förordas nämligen antingen det alternativ, som föreslagits
av reservanterna i GU, ledamöterna Torsten Andersson och Folke Hal -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

dén, eller det alternativ, som GU:s majoritet föreslagit, i ett stort antal fall
kompletterat med att religionskunskap bör förekomma som självständigt ämne
även på teknisk och ekonomisk linje i samma omfattning som på naturvetenskaplig
linje. Det är också inom dessa alternativ, som den slutgiltiga lösningen
enligt min mening måste sökas.

Till dem som beträffande humanistisk, samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig
linje tillstyrker förslaget från GU:s majoritet men önskar ämnet religionskunskap
uppfört med 1,5 veckotimme även på teknisk och ekonomisk linje hör
skolöverstyrelsen. De principiella skäl som överstyrelsen anför för sitt ställningstagande
synes mig väga tyngre än de allmänna motiv GU:s majoritet åberopar
för att göra en skillnad mellan naturvetenskaplig linje å ena sidan samt ekonomisk
och teknisk linje å den andra. Kärnfrågan är emellertid om utrymmcsproblemet
kan lösas. Skolöverstyrelsen diskuterar ingående hur dess förslag
skulle kunna förverkligas och konstaterar därvid att detta kan ske på endera av
tre vägar:

1. omfördelning av utrymmet mellan allmänt utbildande ämnen och fackämnen

2. omfördelning mellan de olika kategorierna av allmänt utbildande ämnen

3. omfördelning mellan kultur- och samhällsorienterande ämnen.

Skolöverstyrelsen avvisar därvid möjligheten att göra en omfördelning till
fackämnenas nackdel och menar att inte heller en omfördelning av tiden mellan
samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen å ena sidan samt matematik och
naturvetenskap å den andra är en framkomlig väg. Att ta bort tid från språken
på fackgymnasielinjerna avvisas även. Den möjlighet som återstår är enligt
skolöverstyrelsen att tiden tas från historia och samhällskunskap.

Jag skall senare återkomma till timtalsfrågorna för samtliga ämnen i ett sammanhang
men vill likväl här, eftersom därmed historieämnet i det nya gymnasiet
också belyses, något kommentera skolöverstyrelsens förslag till lösning av
timtalsproblemet för ämnet religionskunskap. Historielärarnas förening har i
skrivelse till mig och vid en särskild uppvaktning framfört synpunkter på detta
förslag. Man har därvid framhållit att — utöver att historieundervisningen på
teknisk och ekonomisk linje skulle starkt försvåras — också allvarliga verkningar
skulle uppstå på övriga linjer om förslaget realiserades. Antingen måste nämligen
en huvudtanke i GU:s förslag, som för övrigt skolöverstyrelsen ansluter sig
till, nämligen ett för alla elever gemensamt innehåll i historia i årskurs 1 överges,
eller också måste i denna årskurs en uppläggning av historiestudiet väljas som
föreningen anser pedagogiskt orimlig och som därtill bryter det organiska sambandet
med grundskolans läroplan. I grundskolans nionde årskurs föres nämligen
studierna fram till omkring år 1000, vilket enligt Historielärarnas förening direkt
inbjuder till en fortsättning på gymnasiet med utgångspunkt i högmedeltiden
på det sätt GU föreslagit. Sammanfattningsvis avvisar föreningen skolöverstyrelsens
förslag och anser att det fortsatta arbetet med ämnet historia bör ta sin
utgångspunkt i GU:s förslag.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196k

För egen del har jag funnit, att de synpunkter Historielärarnas förening framfört
bör beaktas. En lösning av timtalsproblemet för religionskunskapsämnet på
de ekonomiska och tekniska linjerna på så sätt att ämnet historia skulle få timtalsfördelningen
två veckotimmar i årskurs 1 och en veckotimme i årskurs 2
innebär otvivelaktigt ett sönderbrytande av en grundtanke i GU:s läroplan.
Ämnet historia bör utformas i det stora hela på det sätt GU föreslagit.

Om jag sålunda inte finner den lösning på problemet att skapa utrymme för
ämnet religionskunskap på fackgymnasielinjerna som skolöverstyrelsen förordat
lämplig, anser jag likväl såsom jag redan nämnt mycket tala för dess timtalsförslag
beträffande ämnet religionskunskap. Allvarliga ansträngningar bör därför
göras att förverkliga åtminstone detta förslag. Om därtill ämnet bör beredas
ytterligare utrymme med en halv veckotimme på samtliga gymnasiets linjer i
enlighet med vad som framförts i förenämnda reservation blir en fråga om vilka
försvagningar man inom övriga ämnen anser sig kunna acceptera. Som jag
senare skall närmare redovisa anser jag mig ha funnit en lösning, som jag med
hänsyn till konsekvenserna för övriga ämnen med stor tvekan kan förorda och
som medger att ämnet religionskunskap tilldelas tre veckotimmar på de humanistiska
och samhällsvetenskapliga linjerna samt två på övriga linjer. Härigenom
blir det möjligt att på samtliga linjer ge en mycket tillfredsställande behandling
bl. a. av livsåskådningsfrågorna, vilka jag i det föregående framhållit
bör betonas något starkare än vad GU gjort. Jag vill också påpeka att enligt
min bedömning bör det nya religionskunskapsämnet — genom sin utformning
och genom förläggningen till den tredje årskursen — mottas mer positivt av
eleverna och kunna bli av stor betydelse för deras orientering i livsåskådningsfrågor.

I timtalsfrågan vill jag till sist konstatera att det sammanlagda timtalet för
denna undervisning i grundskolan och gymnasiet sålunda skulle komma att bli
20 eller 19 veckotimmar. Motsvarande timtal är, såsom skolöverstyrelsen påpekat
i sitt remissyttrande, i Danmark och Norge 16 respektive 17,5 veckotimmar,
vilket innebär att religionsundervisningen i Sverige får en avsevärt
starkare ställning än i dessa två länder.

Av vad jag i det föregående anfört framgår att enligt min uppfattning undervisningen
i religionskunskap kan fylla en betydelsefull uppgift både från allmän
bildningssynpunkt och för elevernas personlighetsfostran. En förutsättning härför
är emellertid att den nya målsättningen verkligen kommer att prägla den
konkreta undervisningssituationen. Detta kräver i sin tur en i väsentliga hänseenden
reformerad lärarutbildning, som det ankommer på lärarutbildningssakkunniga
att framlägga förslag om. Utan att föregripa detta förslag vill jag framhålla
att denna utbildning skall ha till uppgift att frambringa lärare, som objektivt
kan meddela kunskaper inte endast om många och skiftande religiösa uppfattningar
utan också om icke-religiösa livsåskådningar. I sin teoretiska del
måste en sådan utbildning ges cn bred förankring. Självfallet skall däri ingå teologiska
ämnesområden men stoff från även i vidare mening humanistiska ämnen

86 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

kan inte undvaras, om lärarens perspektiv inte skall bli för snävt. Detta medför
enligt min mening att i den teoretiska utbildningen av lärare för religionsundervisningen
måste de humanistiska fakulteterna i framtiden i betydande grad engageras.

Vad jag förut anfört om innehållet i ämnet religionskunskap föranleder icke
till att frågan om befrielse från undervisning i ämnet skall bedömas på annat
sätt än vad som gäller i fråga om ämnet kristendomskunskap.

Jag övergår nu till nagra spörsmål beträffande GU:s förslag att i ämnet samhällskunsicap
samla huvuddelen av gymnasiets samhällsorienterande undervisning.
Gränsdragningen inom detta ämnesfält liksom gentemot de humanistiska
ämnena framförallt historia har alltid varit en vansklig uppgift. Såsom skolöverstyrelsen
framhåller har gränserna mellan ämnet geografi och ämnet samhällskunskap
blivit alltmer flytande allteftersom nya samhällsorienterande moment
gjort ansprak pa plats i gymnasiets undervisning. När GU i konsekvens
med de generella principerna för lärostoffets organisation nu föreslår sammanförande
till ett ämne, samhällskunskap, av moment ur det nuvarande ämnet
samhällskunskap och de kulturgeografiska delarna av ämnet geografi är detta
sålunda ett förslag till lösning av ett problem som blivit alltmer besvärande. Jag
är medveten om att förslaget kan från olika synpunkter synas radikalt men är
för egen de! övertygad om nödvändigheten av att man nu tar detta steg. GU:s
förslag kan enligt min uppfattning också bidraga till att lösa ett annat problem,
som man brottats med inom den samhällsorienterande undervisningen, nämligen
svårigheterna att finna en utformning av undervisningen som på ett tillfredsställande
sätt förmår intressera eleverna för detta viktiga ämnesfält. Både den
helhetssyn, som präglar det nya samhällskunskapsämnet, och ämnets inriktning
mot en mer analytisk uppläggning kommer enligt min mening att ha goda effekter
i nyssnämnda hänseende.

Det förhållandet att geografi kommer att utgå som självständigt ämne anser
jag inte vara någon väsentlig invändning mot GU:s förslag. Det betydelsefulla
är självfallet i stället att det geografiska stoff, som ur olika synvinklar bedömes
böra ingå i gymnasiets undervisning, också blir föremål för behandling. Det kulturgeografiska
stoffet får inom ämnet samhällskunskap en stark ställning och
samtliga elever på gymnasiet får därför i motsats till vad som nu är fallet i
framtiden tillfälle till studier inom detta område. Det har vidare hävdats att
sambandet mellan de kulturgeografiska och de naturgeografiska momenten genom
GU:s konstruktion blir mindre än inom ett sammanhållet geografiämne.
Genom att undervisningen på det gymnasiala stadiet bygger på vad grundskolan
har givit och sker i samverkan mellan olika ämnen och ämnesområden kommer
enligt min mening det här efterfrågade sambandet att i erforderlig grad kunna
upprätthållas. Även för elevernas intresse för och förståelse av de naturgeografiska
problemställningarna finner jag det värdefullt att detta stoff på gymnasiestadiet
behandlas i nära anknytning till de naturvetenskapliga ämnena, en fråga
som jag strax skall återkomma till.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Mot ämnet samhällskunskap har även i andra avseenden invändningar framförts,
bl. a. att de ekonomisk-teoretiska momenten skulle fått en alltför ambitiös
uppläggning. En något annan utformning torde böra övervägas i det fortsatta
läroplansarbetet, men jag vill understryka att jag finner GU:s huvudtanke, att
samhällskunskapen — framförallt genom de ekonomiska avsnittens innehåll och
uppläggning — skall bli ett karaktärsämne för i första hand den samhällsvetenskapliga
linjen inte får äventyras. I det stora hela bör alltså ämnet få den utformning
som GU föreslagit. Den översyn, som bör ske i samband med det fortsatta
läroplansarbetet, bl. a. med sikte på rationaliseringar och ytterligare pedagogiska
förbättringar med utgångspunkt i de många och givande synpunkter,
som kommit fram i remissbehandlingen, får samma karaktär för samhällskunskap
som för flertalet ämnen i läroplanen. I ett par fall krävs dessutom justeringar
föranledda av förändringar i timtalet, som jag senare skall redovisa.

Mot ämnesbeteckningen, samhällskunskap, har vissa invändningar framförts.
Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl för att avvika från GU:s
förslag på denna punkt, vilket f. ö. överensstämmer med FU:s. Såsom skolöverstyrelsen
framhåller bör emellertid kongruens eftersträvas mellan ämnesbeteckningarna
för samhällsorienteringen och naturorienteringen, vilket bör ske genom
att beteckningen naturvetenskap ändras till naturkunskap.

Vad GU anfört och föreslagit beträffande det humanistiska och samhällsvetenskapliga
ämnesfältet i övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.

GU:s förslag beträffande ämnet matematik för de naturvetenskapliga och
tekniska linjerna har jag i och för sig inga invändningar emot. En viss reduktion
av stoffet blir emellertid nödvändig med hänsyn till den minskning av timtalet
med en veckotimme, som jag anser bör ske för att möjliggöra höjning i vissa
andra ämnen.

I fråga om matematiken på den ekonomiska linjen har det särskilda yttrandet
av ledamöterna Folke Haldén, Lamek Hulthén och Olof Palme vunnit ett mycket
starkt stöd i remissbehandlingen. Även om jag hyser en viss tvekan inför
att öka matematiken på bekostnad av det åtminstone i traditionell mening
mera fackbetonade innehållet, finner jag — inte minst med hänsyn till allmänna
differentieringsskäl, som jag redan tidigare antytt — att den i det särskilda
yttrandet förordade höjningen av timtalet bör genomföras. De elever i årskurs
1, vilka avser att fortsätta på den ekonomiska linjen, bör sålunda läsa samma
matematikkurs som de elever vilka siktar mot humanistisk eller samhällsvetenskaplig
linje. I årskurserna 2 och 3 synes det emellertid ändamålsenligt att behålla
en differentiering med hänsyn till de speciella uppgifter, som matematiken
har inom den ekonomiska linjen.

Inom det naturvetenskapliga ämnesjältet vill jag beröra två frågor. Den ena
gäller det förslag, som väckts av företrädare för geovetenskapliga och närliggande
ämnen vid universiteten om införande av ett självständigt ämne benämnt
naturgeografi eller geovetenskap. Jag har i det föregående redan biträtt GU:s

88 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196k

förslag att det geografiska stoffet i det nya gymnasiet bör fördelas så att det
kulturgeografiska föres till den samhällsorienterande ämneskretsen, medan det
naturgeografiska stoffet behandlas i anknytning till de naturvetenskapliga ämnena.
Att därvid skapa ett separat naturgeografiskt ämne kan emellertid enligt
min mening inte komma i fråga, bl. a. därför att grundtanken i GU:s förslag att
öka samverkan och integration mellan näraliggande komponenter då skulle
förfelas. Den av GU förordade lösningen att på de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och ekonomiska linjerna det naturgeografiska stoffet ingår i integrationsämnet
naturvetenskap, medan det på de naturvetenskapliga och tekniska
bevakas inom de där separata naturvetenskapliga ämnena bör sålunda
genomföras. Vid det fortsatta Iäroplansarbetet är det därför av vikt att tillse att
i läroplanerna för de naturvetenskapliga ämnena detta kommer till klart uttryck.
Som jag nyss framhållit bör ämnesbeteckningen naturvetenskap ändras till naturkunskap.
Till vissa frågor angående lärarutbildningen, vilka sammanhänger
med mina ställningstaganden rörande ämnet samhällskunskap och de naturvetenskapliga
ämnena, skall jag återkomma i det följande.

Den andra fråga inom det naturvetenskapliga ämnesfältet, som jag här vill
ta upp, gäller kemins ställning på den naturvetenskapliga linjen. De krav som
framförts på att kemi skall läsas även i årskurs 3 liksom de motiv som åberopas
härför synes mig ha en sådan styrka att anledning finns tillmötesgå
önskemålet även om det strider mot de principer för ämnesstoffets organisation,
som jag tidigare biträtt. I sista hand avgörande för mitt ställningstagande har
därvid varit möjligheten att då också tillmötesgå de önskemål, som framförts
om att fördela undervisningen i biologi både på årskurs 2 och årskurs 3. De krav
som framförts på ökat timtal för ämnet kemi anser jag också i viss mån motiverade
om än inte i lika hög grad som kraven på en förläggning av kemi även till
årskurs 3. I samband med den förordade omfördelningen bör dock tim talet på den
naturvetenskapliga linjen ökas med en halv veckotimme. Någon ändring av
kemins omfattning och placering inom den tekniska linjen bör inte ske.

Beträffande övriga ämnesområden bör inga andra ändringar genomföras än
sådana, som sammanhänger med de timtalsändringar jag i det föregående redovisat
och strax skall sammanfatta, varjämte vissa justeringar bör göras inom
den tekniska linjen företrädesvis i årskurs 4. Sistnämnda justeringar är inte
av principiell natur utan föranledes av att vid det fortsatta Iäroplansarbetet
en något annorlunda avgränsning mellan de speciella tekniska ämnena visat sig
ändamålsenlig. Det gäller i första hand den eltekniska och byggtekniska grenen.
Exempelvis erhålles en bättre pedagogisk uppläggning om — såsom skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagit — ämnet elmaterial
ej blir självständigt utan i stället detta lärostoff fördelas på vissa andra ämnen.

Som klart framgar av remissyttrandena har såväl inom de ämnesområden, som
jag i det föregående närmare uppehållit mig vid, som inom övriga en rad

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

önskemål från olika håll framförts om ökning av timtalet på de linjer, där de
olika ämnena förekommer, och om införande av dem på de linjer, där GU inte
funnit det möjligt att bereda plats åt dem. Om praktiskt taget vart och ett av
de framförda önskemålen kan sägas att det, betraktat endast för sig utan hänsyn
till alla andra krav, ofta ter sig ganska rimligt. Som jag i det föregående
starkt understrukit är det emellertid en utomordentligt viktig förutsättning för
att man skall kunna nå fram till en lösning av läroplansproblemen att alla överväganden
utgår från en helhetssyn på gymnasiet och dess uppgifter. De ständiga
kraven på ett bredare ämnesregister och ett vidgat kursinnehåll i de skilda ämnena
får alltså — såsom GU även betonar — inte leda till en arbetsanhopning,
som spränger den lämpliga tidsramen och framtvingar dess utökning. Det är
emellertid härvid angeläget att ta hänsyn till att den enskilde elevens kapacitet
såväl arbets- som begåvningsmässigt växlar. Detta sker i GU:s förslag på det
sätt jag redan tidigare förordat, nämligen genom möjligheterna att individuellt
variera studieprogrammen uppåt och nedåt. De justeringar av det normala
studieprogrammet, dvs. av GU:s förslag till timplan, som emellertid enligt vad
jag i det föregående framhållit bör göras, måste ske genom en avvägning inom
den givna tidsramen.

Jag har i det föregående konstaterat att utrymmet för de moderna språken
måste något ökas inom teknisk och naturvetenskaplig linje. Jag finner det emellertid
inte möjligt att inom det obligatoriska timtalet öka med mer än en
veckotimme, som bör placeras i årskurs 3 och i fråga om den naturvetenskapliga
linjen förstärka det språk, som alla elever där obligatoriskt skall studera,
och i fråga om den tekniska linjen användas för vidmakthållande av tidigare
inhämtade kunskaper, varvid eleverna bör få fritt välja mellan de språk, som de
tidigare studerat.

Ämnet religionskunskap bör vidare införas obligatoriskt på ekonomisk och
teknisk linje i samma omfattning och med samma innehåll som på den naturvetenskapliga
linjen. Timtalet bör därvid vara minst 1,5 veckotimme. Som jag
nämnt i det föregående anser jag mig kunna förorda att timtalet därutöver ökas
med en halv veckotimme på samtliga linjer.

I årskurs 1 bör elever, som siktar på ekonomisk linje, läsa samma matematikkurs
som elever, som siktar på humanistisk eller samhällsvetenskaplig linje, vilket
kräver en ökning av timtalet med två veckotimmar.

Slutligen bör på den naturvetenskapliga linjen ämnet kemi som redan nämnts
få sitt timtal ökat med en halv veckotimme.

Att genomförandet av dessa justeringar måste bereda stora svårigheter och
inte kan ske utan betydande uppoffringar inom vissa ämnesfält torde klart ha
framgått av vad jag i det föregående har anfört. Besvärligast är problemet för
fackgymnasielinjerna.

På den tekniska linjen skall helst en ökning ske med sammanlagt tre veckotimmar
i årskurserna 1—3. Någon minskning inom det språkliga eller humanistisk-samhällsvetenskapliga
fältet kan såsom jag tidigare konstaterat inte

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

komma i fråga. Detsamma gäller de naturvetenskapliga ämnena. Den enda återstående
möjligheten inom läroämnena är en minskning av timtalet i matematik.
Jag räknar med att en sådan får ske med en veckotimme i den tredje årskursen.
En motsvarande ändring av kursinnehållet erfordras, vilket bör ske främst
genom en omläggning och en viss minskning av de avsnitt som behandlar sannolikhetslära
och statistik. I och för sig är detta med hänsyn till de starka önskemålen
från olika håll — inte minst från avnämarna av gymnasieingenjörer —
om en väsentlig ökning av nämnda avsnitt otillfredsställande men vid avvägningen
gentemot andra angelägna krav anser jag dock att dessa önskemål får
stå tillbaka. Ytterligare en veckotimme inom årskurs 1—3 bör kunna friställas
genom en minskning av det obligatoriska timtalet för gymnastik i den tredje
årskursen på teknisk linje. Det kvarstående totala timtalet i gymnastik, sju
veckotimmar, innebär likväl i jämförelse med det nuvarande 5,5, varav 0,5 i
tredje årskursen, en avsevärd förstärkning. Den återstående tredje veckotimmen
kan erhållas genom att i tredje årskursen en veckotimme tas från tekniska specialämnen,
som därmed får 11,5 veckotimmar. Detta bör kompenseras genom
att samma ämnen i fjärde årskursen ökas med en veckotimme, varigenom de
tekniska specialämnena totalt får oförändrat timtal.

Härigenom kommer visserligen det obligatoriska timtalet i den fjärde årskursen
att höjas men detta kan enligt min uppfattning om än med tvekan accepteras
i denna årskurs där dels frivilliga ämnen inte förekommer och något utrymme
utöver det obligatoriska timtalet sålunda inte erfordras, dels utbildningen
är helt koncentrerad på de tekniska ämnena med tonvikt på laborationer och
konstruktionsövningar och sålunda arbetssättet är rörligare och friare än i övriga
årskurser.

Inom den ekonomiska linjen kan höjningen av timtalet i matematik uppfattas
såsom en ändring inom den i huvudsak fackliga utbildningen och bör
därför kompenseras genom en minskning inom denna sektor, nämligen genom
att maskinskrivningen minskas med två veckotimmar. Elever på ekonomiskspråklig
gren bör dock återfå en av dessa veckotimmar i den tredje årskursen,
där i stället stenografin minskas med en veckotimme. Samtidigt bör en omfördelning
i årskurserna 1 och 2 ske på sådant sätt att företagsekonomin i årskurs
1 minskas med två veckotimmar och i årskurs 2 ökas med två veckotimmar.
Utrymme för ämnet religionskunskap kan enligt min mening inte beredas genom
en minskning av den rent fackliga utbildningen eller språkundervisningen. Inom
gruppen övriga humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen kan endast samhällskunskapen
komma i fråga för en minskning. Visserligen bör undervisningen
i detta ämne anses ha samma betydelse på den ekonomiska linjen som på den
samhällsvetenskapliga men å andra sidan kan det hävdas att ett mindre utrymme
för samhällskunskap på ekonomisk linje uppväges av de omfattande
företagsekonomiska studierna. Samhällskunskapen bör sålunda minskas med en
veckotimme i årskurs 3 och slutligen bör en veckotimme kunna tas i anspråk
från gymnastik på samma sätt som inom teknisk linje. Härigenom erhålles de

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

Ttvå veckotimmar, som erfordras för att i tredje årskursen på ekonomisk linje
införa ämnet religionskunskap med detta timtal.

Ökningen av timtalet i moderna språk på naturvetenskaplig linje i den tredje
årskursen med en veckotimme får ske genom den redan tidigare för teknisk
linje nämnda minskningen av ämnet matematik med en veckotimme. Ökningen
av kemiämnets totala timtal med 0,5 veckotimme sker genom att samhällskunskapen
avstår 0,5 veckotimme och får samma timtal som på teknisk linje.
Härigenom vinnes då också den fördelen att samhällskunskap kan samläsas
mellan naturvetenskaplig och teknisk linje. Från årskurs 2 till årskurs 3 flyttas
vidare 2 eventuellt 2,5 veckotimmar kemi och en motsvarande nedflyttning av
biologiämnet sker med 1,5 eventuellt 2 veckotimmar från årskurs 3 till årskurs 2.

Den önskvärda höjningen av timtalet för religionskunskap på naturvetenskaplig,
samhällsvetenskaplig och humanistisk linje med 0,5 veckotimme får
realiseras genom att antalet timmar till förfogande i den tredje årskursen minskas
från 2 till 1,5 veckotimmar och sålunda blir detsamma som på teknisk
och ekonomisk linje. Denna minskning är framför allt med hänsyn till det
självständiga arbetet i form av ett specialarbete, som skall genomföras i den
tredje årskursen, ogynnsam men även på denna punkt har jag i avvägningen
mellan två i och för sig välmotiverade önskemål stannat för en höjning av timtalet
för religionskunskap.

Härmed har jag, bortsett från vissa justeringar inom de tekniska specialämnena,
redovisat de förändringar, som synes böra genomföras i GU:s timplaneförslag.

Vad GU anfört och föreslagit om samläsning och om delning av klass ansluter
jag mig till men vill framhålla att vissa smärre justeringar kan föranledas av det
fortsatta läroplansarbetet och efter hand förvärvade erfarenheter. Kungl. Maj:t
torde böra äga rätt att besluta om sådana justeringar. Frågan om det minsta
antal elever, som normalt bör erfordras för att undervisning i ämne samt inom
linje, gren och variant skall få anordnas, återkommer jag till i det följande.

GU:s förslag angående undervisningens utformning utgör ett konsekvent fullföljande
av ställningstagandena i fråga om gymnasiets målsättning, vilka jag i
det föregående biträtt. Det program för skolans verksamhetsformer, som GU
framlagt i syfte att skapa garantier för att målsättningen i dessa hänseenden
förverkligas — bl. a. i fråga om arbets- och studiefostran — har i det hela mottagits
mycket positivt. För egen del biträder jag GU:s förslag. Jag vill emellertid
starkt understryka vad GU uttalat om vikten av att hänsyn tas till elevernas
individuella förutsättningar i fråga om arbetskapacitet och växlande förmåga
att arbeta självständigt. Vid det fortsatta arbetet med förverkligandet av de olika
delförslagen bör en viss fasthet i normerna visserligen eftersträvas men detta
krav får självfallet inte drivas längre än att modifikationer kan göras då så visar
sig lämpligt. Även om sålunda riktlinjerna måste vara relativt fixerade bör de —

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

i varje fall för många skolor och lärare — nya inslagen i verksamhetsformerna
således införas smidigt och utvecklas under anpassning till gjorda erfarenheter.
Skolöverstyrelsen får här en viktig uppgift att planera, leda och övervaka verksamheten.
Vad överstyrelsen uttalat beträffande tiden för handledning av specialarbete
föranleder mig inte nu att frångå vad GU förordat på denna punkt.
Om erfarenheterna visar att förslaget behöver i något hänseende komplettex-as
bör det ankomma på skolöverstyrelsen att inkomma med förslag härom då sådana
konkreta erfarenheter föreligger.

Vad GU anfört om hjälpmedlens roll i undervisningen och speciellt de metodiska
och andra synpunkter som givits på prov och provformer ligger väl i linje
med utredningens förslag beträffande verksamhetsformerna och bör kunna tjäna
som riktlinjer för den fortsatta utvecklingen.

GU:s överväganden och förslag beträffande olika frågor inom den skolsociala
verksamheten kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.

Vikten av en effektiv studie- och yrkesorientering har jag redan i det föregående
framhållit. Skolan men även andra samhällsorgan har här en betydelsefull
uppgift att fylla. Det program GU skisserat synes mig realistiskt. Jag finner
det också välbetänkt att man i dagens läge inte går längre än vad GU föreslagit
i fråga om att på gymnasiet införa en motsvarighet till grundskolans praktiska
yrkesorientering. Något hinder att efter lokala initiativ i praktisk försöksverksamhet
pröva t. ex. en »yrkesorienteringsvecka» på gymnasiet bör självfallet
inte föreligga. Jag förordar att skolöverstyrelsen bemyndigas medgiva sådan
försöksverksamhet, besluta om eventuella avvikelser från gällande författningsbestämmelser
och utfärda anvisningar i den mån så erfordras. Till spörsmålen
beträffande befattningshavare för den studie- och yrkesorienterande verksamheten
liksom för den elevvårdande verksamheten i övrigt skall jag senare återkomma.

Liksom flertalet remissinstanser finner jag att GU på ett förtjänstfullt sätt
belyst och uppmärksammat skolans olika elevvårdande uppgifter. GU har här
såväl som i en rad andra sammanhang betraktat eleven inte enbart eller främst
som ett föremål för skolans verksamhet utan som medarbetare i denna med möjlighet
att ta initiativ och framlägga synpunkter både i undervisningsfrågor och i
spörsmål som gäller skollivet i övrigt. Denna inställning finner jag särskilt värdefull.
Vad det gäller elevernas medverkan i undervisningens planering har jag
redan i det föregående uttalat att en viss fast organisation härför bör eftersträvas.
När det gäller andra för skolans verksamhet betydelsefulla frågor skall
jag återkomma härtill i det följande vid min behandling av GU:s förslag om en
s. k. disciplinnämnd.

De förslag som vid remissbehandlingen framförts om utredning av den skolsociala
problematiken i dess helhet eller vissa delar därav bör enligt min mening
inte nu föranleda någon åtgärd.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Liksom GU finner jag det synnerligen angeläget att åtgärder vidtas beträffande
specialundervisning på det gymnasiala stadiet för ungdomar med handikapp
av olika slag. Skolöverstyrelsen har i sina förslag till anslagsäskanden för
budgetåret 1965/66 framlagt flera förslag på denna punkt. Jag avser att återkomma
till dessa frågor i min anmälan av anslagsbehoven för budgetåret
1965/66.»

Fackskolans innehåll och utformning

Fackskoleutredningen (prop. 4.1.1, 4.2.1, 4.3.1 och 4.4.1)

FU föreslår att liksom i försöksverksamheten tre huvudstudievägar inrättas
men anser att de preliminära benämningarna allmän fackskola och merkantil
fackskola bör utbytas mot social fackskola, respektive ekonomisk fackskola (FU
s. 29 ff.). Benämningen teknisk fackskola godtages av FU.

FU framhåller att vad GU anfört beträffande gymnasieutbildningens m å 1
och innehåll i väsentliga delar äger giltighet även för fackskolan. Enligt
FU:s uppfattning skall även fackskolan ge en vidgad och fördjupad allmän utbildning.
Den bör öka elevernas allmänna kommunikationsfärdigheter i svenska,
främmande språk och i viss utsträckning även i matematik samt ge en allmän
orientering om samhällsliv, om kulturella förhållanden och om de skiftande
etiska normer, efter vilka människorna lever. Arbets- och studiefostran ingår
vidare i fackskolans uppgift. Därutöver skall fackskolan genom en målinriktad
utbildning förbereda eleverna för yrkesverksamhet. I undervisningen bör ökat
utrymme beredas åt praktiska, konkreta tillämpningar på bekostnad av en
längre driven systematik (FU s. 41 ff.).

Fackskolornas differentiering bör enligt FU:s uppfattning utformas
så att läroplanen uppbygges kring en kärna av för alla elever gemensamma ämnen
(FU s. 50 ff.) och dessutom ger utrymme för en mera allmän arbets- och
studieträning. Utrymmet för gemensamma ämnen blir störst på de sociala och
ekonomiska studievägarna. Även om de allmänna ämnena beretts ökat utrymme
i den tekniska fackskolan har denna utbildnings särart blivit mer framträdande
än de övrigas.

Den sociala fackskolan (FU s. 45 ff. och s. 59 ff.) skall enligt FU, förutom vidgad
och fördjupad allmän utbildning, främst ge en förberedande utbildning för
sociala yrken och serviceyrken.

Utbildningsvägen föreslås i årskurs 1 få två specialiseringar, en språklig och
en naturvetenskaplig, samt i årskurs 2 fyra specialiseringar, en språklig, en naturvetenskaplig,
en samhällelig och en konsumtionsekonomisk. Vidare skall eleverna
fritt få välja vissa ämnesgrupper. Efter Kungl. Maj:ts medgivande bör
vidare i årskurs 2 få anordnas estetisk specialisering.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Den ekonomiska fackskolan (FU s. 47 f. och 68 ff.) skall — förutom vidgad
och fördjupad allmän utbildning — även ge för direkt inträde i näringslivet målinriktad
utbildning. Åtskilliga ämnen är gemensamma med den sociala fackskolans.

I årskurs 2 föreslås fyra differentieringar, inriktade mot det kamerala området
samt områdena distribution, förvaltning och korrespondens. Liksom i den sociala
fackskolan skall eleverna fritt välja vissa ämnesgrupper.

Enligt FU är målet för den tekniska fackskolan (FU s. 48 f. och s. 76 ff.) att
ge — förutom vidgad allmän utbildning — sådan målinriktad teknisk utbildning
att eleverna direkt kan inträda i näringslivet på i stort sett sådana befattningar,
vilka de s. k. institutsingenjörerna hittills rekryterat.

Utbildningen föreslås redan fr. o. m. första årskursen bli differentierad på
fyra linjer, maskinteknisk, byggteknisk, elteknisk och kemiteknisk. Den sista
differentieringen är en nyhet i jämförelse med skolberedningens förslag. De
bygg- och eltekniska linjerna föreslås bli ytterligare differentierade i årskurs 2
inom områdena husbyggnad samt väg- och vattenbyggnad respektive elkraftteknik
och elektronik. Inom den maskintekniska linjen bör i årskurs 2 eleverna
ha möjlighet till viss valfri specialisering.

Förslaget till läroplanen framläggs i SOU 1963: 50, kap. 8 (FU s.
264 ff.), till vilket torde få hänvisas för närmare redogörelse för bl. a. tim- och
kursplaner.

FU föreslår att veckotimtalet i fackskolan bestäms till i princip 35 veckotimmar,
med möjlighet till vissa variationer, i första hand nedåt (FU s. 86).

Viss frivillig undervisning må kunna anordnas utanför timplanen.

FU:s förslag upptar timmar till förfogande (FU s. 55 ff.) på den sociala och
den ekonomiska fackskolan, att disponeras på samma sätt som GU föreslagit
för gymnasiet. Vidare föreslår FU att i nu angivna fackskolor skall på timplanen
i andra årskursen finnas upptaget särskilda timmar för specialarbete (FU s. 57 f.
och 98 ff.).

När det gäller riktlinjer för det inre arbetet (FU s. 91 ff.) framhåller FU att
de anvisningar som ges i grundskolans läroplan och i GU:s förslag till läroplan
för gymnasiet till stor del är giltiga även för fackskolan.

Kompetensvärdet av fackskolans utbildning (FU s.
114 ff.) behandlas ingående av FU, varvid FU framhåller, att det under en
övergångstid, när gamla och nya utbildningsvägar löper parallellt, knappast är
möjligt att stanna för någon mer fixerad eller strikt meritvärdesbedömning av
fackskolans utbildning. FU har främst inriktat sig på att bedöma vilka yrken
och arbetsområden som är lämpliga för eleverna med hänsyn till de kunskaper
och färdigheter som förvärvas i fackskolan. Generellt framhålles, att fackskolan
ger eleverna följande möjligheter, nämligen

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

a) att fortsätta med utbildning av allmän eller yrkesutbildande art,

b) att direkt övergå till arbetslivet som befattningshavare på mellannivå,
t. ex. som assistenter till högre befattningshavare, arbetsledare för mindre avdelningar
eller som självständiga yrkesutövare,

c) att utbilda sig vidare inom speciella verk, förvaltningar eller företag.

I fråga om den sociala jackskolan (FU s. 118 ff.) nämnes ett antal yrkesområden,
som kan tänkas bli huvudsakliga avnämare. Dessa yrken sammanför
FU i följande större grupper, nämligen pedagogiska, sociala och vårdande, hushållstekniska,
arbetsledande, servicebetonade och konstnärliga.

Den ekonomiska jackskolan (FU s. 124 ff.) bör kunna ge utbildning som är
lämplig för befattningshavare på mellannivå, vilket innebär att befattningshavarna
inte har företagsledande arbetsuppgifter men ej heller rutinarbete.
Speciellt nämnes blivande sekreterare och korrespondenter, inköps- och försäljningspersonal
samt olika yrken med allmänt kamerala arbetsuppgifter såsom
bokföring, redovisning, kalkylering, kassagöromål, budgetering, statistik, avlöningsredovisning
m. m.

FU framhåller att den tekniska fackskoleutbildningen (FU s. 126 ff.) inte bör
jämföras med nu existerande utbildningsformer. FU anser att då den tekniska
fackskoleutbildningen i en framtid ersatt de många utbildningsvägar på denna
nivå som nu finns, kommer detta att medföra en enhetlighet i utbildningssystemet,
som gör det betydligt lättare för den mottagande parten att bedöma en
sökandes teoretiska meriter. Detta kommer att innebära en lättnad även för
föräldrar och elever. Av eleverna kan somliga beräknas fortsätta med mer teoretiska
studier, medan andra kommer att bli verksamma i befattningar på mellannivå.
Några kommer att använda sin fackskoleutbildning som grund för verksamhet
på helt andra yrkesområden än det tekniska.

Yttranden (prop. 4.1.2, 4.2.2, 4.3.2 och 4.4.2)

Praktiskt taget samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran
att inom fackskolan skall finnas tre utbildningsvägar med namnen social, ekonomisk
och teknisk fackskola. Några remissinstanser föreslår att eller ifrågasätter
om inte de sociala och ekonomiska fackskolorna bör sammanslås.

I fråga om mål och uppgifter för fackskolan råder fullständig enighet
om att fackskolan på samma sätt som andra skolformer inom det gymnasiala
utbildningssystemet bör bygga vidare på grundskolan och därvid ge en vidgad
och fördjupad allmän utbildning samt därjämte genom en målinriktad utbildning
ge mer eller mindre utpräglad förberedelse för elevernas kommande yrkesverksamhet.

Den allmänna positiva inställningen till FU:s realiserande av fackskolans målsättning
nyanseras givetvis, när målet för utbildningen inom de tre slagen av

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

fackskolor tas upp till diskussion. I vissa yttranden framföres därvid också invändningar
och kritiska synpunkter. Även mer allmänt hållen kritik har emellertid
framförts, och i några fall accepteras EU :s avvägning av målsättningen
endast med vissa reservationer.

I allmänhet anser remissinstanserna att fackskolan bör kunna utgöra ett verkligt
lockande alternativ till gymnasiet. Tveksamhet härvidlag uttalas dock i
några yttranden.

I fråga om differentieringens utformning tillstyrkes FU:s principiella
uppfattning att läroplanerna för de olika fackskolorna skall uppbyggas
med en kärna av för alla elever gemensam utbildning av de remissinstanser
som yttrat sig härom. Avvägningen mellan den gemensamma och den mer målinriktade
utbildningen synes i stort sett ha befunnits tillfredsställande.

Differentieringen av den sociala fackskolan godtages i allmänhet. På några
håll uttalas dock att utbildningen inte är tillräckligt målinriktad och att systemet
med ämnen för fritt tillval bör omarbetas i syfte att erhålla färre och fastare
tillvalskombinationer, särskilt under första årskursen.

På det hela taget godtages den föreslagna differentieringen inom den ekonomiska
fackskolan. Från flera håll uttalar man sin tillfredsställelse över att differentieringen
gjorts förhållandevis svag. Den kritik som framkommer avser att
utbildningen fått en alltför teoretisk inriktning.

FU:s utformning av den tekniska fackskolan tillstyrkes i ett stort antal yttranden,
men invändningar och kritik förekommer också. Den föreslagna differentieringen
på fyra alternativ i årskurs 1 och sex i årskurs 2 godtas dock. I
vissa yttranden framföres önskemål om ytterligare differentieringar.

De erinringar och den kritik, som framförts mot FU:s utformning av den
tekniska fackskolan, gäller väsentligen frågan om utbildningen kan göra eleverna
skickade att efter skolgångens slut direkt inträda i näringslivet på i stort
sett sådana befattningar, vilka de s. k. institutsingenjörerna tidigare rekryterat.
Frågan sammankopplas också i några yttranden med problemet om praktikens
omfattning och innehåll.

I yttrandena över läroplanen riktas från flera håll samma kritik mot
kursplanerna som beträffande GU:s motsvarande förslag, nämligen att de är för
omfattande och i vissa ämnen för krävande. Man förutsätter att en överbearbetning
kommer till stånd.

Utformningen av vissa ämnen har tilldragit sig uppmärksamhet i flera yttranden.
Detta gäller bl. a. ämnet livsåskådnings- och religionskunskap.

I några yttranden föreslås att timmar till förfogande skall finnas även i den
tekniska fackskolan.

Fackskolans kompetensvärde diskuteras i flertalet yttranden
över FU:s betänkande. Ett stort antal remissinstanser har därvid hävdat att

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

behov av klargöranden och preciseringar beträffande kompetensvärdet föreligger
samt söm motiv härför åberopat att fackskolans attraktionsförmåga och egenvärde
härigenom skulle öka.

Förutom allmänna och principiella synpunkter på fackskolans kompetensvärde
har flera remissinstanser även behandlat de olilca fackskolornas kompetensvärde
och frågan om i vilken utsträckning fackskoleutbildad ungdom med
fördel kan användas inom det verksamhetsområde, som ligger vederbörande
remissinstans närmast. Många av dessa uttalanden går därvid ut på att fackskolan
inte kan läggas till grund för vissa karriärer.

De som i detta sammanhang speciellt tagit upp frågan om den sociala fackskoleutbildningen
har i stort sett anslutit sig till FU:s bedömningar av troliga
a vnämarområden.

Åtskilliga av de remissinstanser som yttrat sig över kompetensvärdet av den
tekniska fackskoleutbildningen vänder sig bestämt mot eller ifrågasätter det
riktiga i FU:s uttalande, att utbildningen skulle leda fram till institutsingenjörskompetens.
Från vissa håll befaras att de utbildade kommer att bli en ny biträdeskategori
med okvalificerade tekniska uppgifter.

Departementschefen (prop. 4.5)

Beträffande fackskolans mål och innehåll anför departementschefen
följande.

»I det föregående har jag konstaterat, att efterfrågan på utbildning ovanpå den
obligatoriska skolan kommer att öka så starkt och få en sådan inriktning att den
inte kan tillgodoses enbart av utbildningsvägar, som i sina huvuddrag motsvarar
nuvarande gymnasier och yrkesskolor. I det gymnasiala skolsystemet behövs
nya studievägar, som ger en relativt bred grundutbildning men likväl är klart
målinriktade och vilka snabbare än gymnasiet leder till yrkesverksamhet eller
fortsatt mer specialiserad utbildning. Detta behov bör kunna tillgodoses av
fackskolan, om denna får en i förhållande till gymnasiet och yrkesskolan lämplig
utformning.

FU :s uppfattning att fackskolan skall ge en bred grundutbildning med relativt
stora inslag av allmän utbildning delas i det stora hela av remissinstanserna,
även om bedömningarna skiftar av hur långt man skall gå i detta avseende i
fråga om de olika studievägarna. Denna allmänna karaktäristik av fackskolans
mål är enligt min mening riktig, och jag finner det naturligt att FU från denna
utgångspunkt i flera hänseenden kommit till slutsatser beträffande fackskolans
utformning, som motsvarar vad GU anfört beträffande gymnasiet. Åtskilligt av
vad jag för egen del i det föregående uttalat om gymnasiets mål, innehåll, differentiering
och närmare utformning äger därmed i princip giltighet också för fackskolan.
I det praktiska realiserandet måste självfallet fackskolans speciella uppgift
i utbildningssystemet särskilt uppmärksammas. Detta betyder bl. a. att den
yrkesförberedande uppgiften bör tillmätas stor vikt både vid avvägningen mel ''

— B ihan g till riksdagens protokoll 196^. 12 sand. AV 7

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

lan olika ämnen och vid ämnenas utformning även om målinriktningen får prägla
de olika studievägarna i skiftande grad. Jag vill sålunda understryka vad FU
framhåller om att praktiska, konkreta tillämpningar ges betydande utrymme i
fackskolan på bekostnad av längre driven systematik och mer teoretiska problemställningar.
Vad det här gäller är i första hand avvägningsfrågor inom läroplanen.
Gränsen mellan allmän utbildning och yrkesförberedande utbildning är,
såsom FU framhåller, ofta svår att dra. Det måste särskilt observeras att den
inte enbart eller främst går mellan olika ämnen utan i hög grad också betingas
av hur kursinnehåll och undervisning i de skilda ämnena utformas.»

Departementschefen har i fråga om differentiering m. m. anfört
följande.

»I FU:s uppdrag har ingått att överväga en eventuell sammanslagning av vissa
av de fyra olika utbildningsvägar inom fackskolan som skolberedningen föreslog.
I propositionen 1963: 98 angående vissa frågor rörande fackskolor tillstyrkte
jag att de av skolberedningen föreslagna humanistiska och social-ekonomiska
fackskolorna under försöksverksamheten organiserades som en fackskola och förklarade
mig kunna acceptera benämningen allmän fackskola såsom ett arbetsnamn
tillsvidare.

FU:s definitiva förslag innebär likaledes en uppdelning på tre huvudstudievägar,
den sociala, den ekonomiska och den tekniska fackskolan. Statskontoret
har i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte ytterligare sammanslagning nämligen
av den sociala och ekonomiska fackskolan borde göras. Skillnaden mellan den
konstruktion statskontoret skisserat och FU:s förslag synes mig vara relativt
liten. Eftersom samläsning i stor utsträckning kan äga rum mellan ekonomisk
och social fackskola, skulle en sammanslagning främst innebära att man avstod
ifrån att markera de båda huvudstudievägarnas målinriktning med särskilda
namn. Med hänsyn till fackskolans uppgift vore detta enligt min mening föga
ändamålsenligt, då de av FU föreslagna attributen social, ekonomisk och teknisk
på ett riktigt och upplysande sätt karaktäriserar de tre huvudstudievägarna.

Som påpekats i några remissyttranden, bl. a. från TCO, använder FU benämningen
fackskola i två något olika betydelser, nämligen dels såsom en sammanfattning
för alla tre huvudstudievägarna, dels såsom beteckning för var och en
av dem. Detta innebär bl. a. ur författningssynpunkt vissa olägenheter. Härtill
kommer, såsom jag i det föregående framhållit, vissa terminologiska olikheter
mellan gymnasiet och fackskolan, vilka om möjligt bör undvikas. Med hänsyn
härtill förordar jag att fackskola användes enbart såsom sammanfattande
benämning, medan de tre studievägarna betecknas social, ekonomisk och teknisk
linje. För den obligatoriska, ytterligare differentieringen inom linjerna bör
begreppet gren användas. I

I fråga om differentieringens utformning har FU samma principiella grundsyn
som GU. I den praktiska utformningen kommer självfallet med hänsyn till

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

fackskolans speciella mål och uppgifter olikheter att uppträda i skilda hänseenden.
FU:s strävan att ge den för alla elever gemensamma utbildningen en så vid
omfattning som möjligt finner jag riktig. I huvudsak innebär också utredningens
förslag i detta hänseende en enligt min mening lämplig avvägning. Att det gemensamma
ämnesinnehållet måste bli mindre omfattande på den tekniska linjen
är, såsom FU framhåller, en följd av denna linjes särart.

Endast i ett avseende, nämligen i fråga om den religionsorienterande undervisningen,
anser jag att det finns anledning till avvikelse från FU:s förslag i nu
förevarade sammanhang. Enligt min mening bör sådan undervisning ges även på
den tekniska linjen. Fackskolans mål och uppgifter är visserligen i viktiga hänseenden
andra än gymnasiets, men för båda skolformerna gäller såsom jag i det
föregående understrukit, att de skall ge en bred grundutbildning med relativt
stora inslag av allmän utbildning. Vad jag i det föregående anfört om den religionsorienterande
undervisningen på gymnasiet är därför enligt min mening i allt
väsentligt tillämpligt också på fackskolan. Undervisning i religionskunskap bör
därför förekomma också på den tekniska linjen och om möjligt i samma omfattning
som på ekonomisk och social linje. Jag återkommer i det följande till
hur utrymme för detta ämne skall beredas på den tekniska linjen.

Den sociala linjen bör enligt FU kunna tillgodose det växande antal ungdomar
som efter genomgången grundskola önskar sig en förlängd allmän utbildning
men ännu är relativt obestämda i fråga om sitt yrkesval. Men linjen skall likväl
vara så målinriktad att flertalet elever kan bli användbara i arbetslivet utan
fortsatt ytterligare utbildning. Dess huvuduppgift är därför att ge förutbildning
för i vid mening sociala yrken jämte serviceyrken. Enligt min mening är denna
syn på den sociala linjens uppgifter riktig. Genom denna inriktning av linjen
bortfaller den ofta påtalade svagheten i den av skolberedningen föreslagna humanistiska
skolan: denna saknade ett klart utpekat mål. Samtidigt erhålles en
på vårdyrken inriktad utbildning, vilket såsom jag i olika sammanhang framhållit
är av särskild vikt.

Med hänsyn till de sistnämnda yrkena finner jag det riktigt att en naturvetenskaplig
gren anordnas. En samhällsvetenskaplig gren synes mig också vara
väl motiverad med hänsyn till sociala yrken i vidare mening. Även den konsumtionsekonomiska
grenen anser jag värd att pröva. Vad slutligen gäller den språkliga
grenen är det uppenbart att denna är den minst målinriktade av de fyra
differentieringar FU föreslagit inom den sociala linjen. Å andra sidan är en dylik
utbildning intressemässigt starkt förankrad hos betydande elevgrupper, varför
någon tvekan knappast behöver råda om att cn sådan gren bör inrättas. Jag
anser vidare liksom bl. a. skolöverstyrelsen att en svag differentiering av den
sociala linjen på en språklig och en naturvetenskaplig gren i årskurs 1 är motiverad.

I några remissyttranden har ifrågasatts om den sociala linjen inte borde fått
en ännu starkare inriktning mot de sociala och vårdande yrkena. Jag förstår

100

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

dessa synpunkter men måste samtidigt konstatera att först längre fram, när
mera omfattande erfarenheter av fackskolan och speciellt den sociala linjen föreligger,
det blir möjligt att säkrare bedöma om modifikationer i dess utformning
är motiverade. Jag delar sålunda i detta hänseende den uppfattning arbetsmarknadsstyrelsen
framfört.

EU:s förslag att eleverna på social linje — liksom på ekonomisk linje — skall
få välja ämnen för fritt tillval tillstyrker jag. För att de elever, som i årskurs 1
väljer matematik som dylikt ämne, skall kunna fortsätta härmed i årskurs 2 bör
matematik även i denna årskurs förekomma bland ämnena för fritt tillval.

Inom den för dessa ämnen givna ramen kommer eleverna att få möjlighet att
odla bl. a. estetiska specialintressen. Därutöver bör på det sätt FU föreslår möjlighet
finnas att efter medgivande inrätta en estetisk variant i årskurs 2. Beslut
härom kan meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

FU:s förslag beträffande differentieringen av den ekonomiska linjen har vunnit
stark anslutning bland flertalet remissinstanser. För egen del finner jag utformningen
i allt väsentligt ändamålsenlig. Linjen bör sålunda uppdelas på fyra grenar
i den andra årskursen. Benämningarna på dessa grenar bör kunna vara desamma
som för motsvarade grenar inom den ekonomiska linjen av gymnasiet,
och sålunda betecknas ekonomisk-språklig gren, kameral gren, distributiv gren
och administrativ gren.

I några yttranden uttalas den uppfattningen att de ekonomiska linjerna i
fackskolan och gymnasiet skulle ha fått alltför likartade utbildningsmål. För
egen del hyser jag den uppfattningen att FU både i fråga om ämnenas omfattning
och innehåll — inte minst i fråga om den inriktning utredningen anger att
undervisningen bör ha — givit den ekonomiska linjen på fackskolan en utformning,
som innebär en lämplig avvägning mellan den relativt teoretiskt betonade
gymnasieutbildningen och de närmast motsvarande utbildningar inom yrkesskolan,
som starkare betonar de praktiska färdigheterna. Några förändringar i
fråga om ämnesuppsättningen och proportionerna mellan ämnena anser jag sålunda
inte motiverad. Beträffande undervisningens utformning bör dock den
mindre teoretiska inriktningen på vissa punkter komma klarare till uttryck i
läroplanen.

FU:s förslag beträffande ämnen för fritt tillval på den ekonomiska linjen finner
jag lämpligt men vill framhålla att i årskurs 2 bör de elever, som i årskurs
1 valt matematik eller stenografi såsom sådant ämne, få möjlighet att fortsätta
studiet i det valda ämnet också i årskurs 2. Detta kan åstadkommas
genom att matematik och stenografi ingår som alternativ till utländsk stenografi
eller kontorsteknik.

Såsom jag redan i det föregående konstaterat måste den tekniska linjens särart
få komma till uttryck genom att såsom FU föreslagit de speciellt fackutbildande
ämnena ges större utrymme på denna linje än på övriga linjer. Liksom bl. a.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

101

skolöverstyrelsen anser jag att den avvägning FU gjort mellan teknik och allmänntbildning
för närvarande är lämplig.

Även en längre gående specialisering av den tekniska linjen än av övriga linjer
anser jag berättigad. Att linjen i årskurs 1 uppdelas på fyra grenar, den maskintekniska,
byggtekniska, eltekniska och kemitekniska, i enlighet med FU:s förslag
ansluter jag mig sålunda till. Att den eltekniska och den byggtekniska grenen i
årskurs 2 får vardera två fortsättningar finner jag också lämpligt. De bör erhålla
beteckningar motsvarande de i gymnasiet, dvs. elkraftteknisk och teleteknisk
gren respektive anläggningsteknisk och husbyggnadsteknisk gren. Någon specialisering
av övriga grenar anser jag däremot inte böra ske.

Från några håll har önskemål om ytterligare specialiseringar framförts. Ett
införande av sådana skulle otvivelaktigt innebära ett avsteg från en huvudprincip
för fackskolans utformning, nämligen att denna skola skall ge utbildning
inriktad mot breda avnämarområden. Jag vill emellertid i detta sammanhang
erinra om mitt uttalande i det föregående att de lokala omständigheterna i enstaka
fall kan motivera att en befintlig teknisk dagskola med viss särart bibehålies
parallellt med fackskolan. I den mån vid en dylik teknisk skola meddelas
specialiserad teknisk utbildning av det slag, som här aktualiserats, kan
den alltså under vissa omständigheter bibehållas inom yrkesskolans ram. Huruvida
mer speciella behov i övrigt bör tillgodoses t. ex. genom kortare »påbyggnadskurser»
inom yrkesskolans ram är en problemställning som ingår i yrkesutbildningsberedningens
uppdrag att närmare överväga.»

I fråga om läroplanen för fackskolan anför departementschefen följande.

»Vad jag i det föregående i samband med min behandling av gymnasiet anfört
och förordat beträffande läroplanens utformning, uppgift och formerna för dess
fastställande bör enligt min mening gälla även i fråga om fackskolans läroplan.

Även i denna del vill jag i huvudsak redovisa mina överväganden i ämnet.

FU:s förslag beträffande veckotimtalet överensstämmer i huvudsak med GU:s
förslag, om hänsyn tas till att i gymnasiet skall såsom en reguljär anordning
finnas möjligheter till utökad studiekurs. Elever i gymnasiet, vilka på detta sätt
utökar sitt studieprogram, kommer att uppnå ett veckotimtal av samma omfattning,
som FU föreslår för fackskolan. Jag kan liksom jag gjort i fråga om gymnasiet
acceptera det för fackskolan föreslagna veckotimtalet även om jag i och
för sig anser att starka skäl kan anföras för ett lägre timtal.

FU föreslår att elever på den sociala och ekonomiska linjen under vissa omständigheter
skall kunna få minska sitt studieprogram genom att befrias från
ämne för fritt tillval. Jag anser detta förslag väl värt att pröva men vill erinra
om att jag vid behandlingen av GU:s förslag till mindre studiekurs framhållit att
restriktivitet måste iakttagas vid sådan minskning av studieprogram. Någon
motsvarande anordning föreslås inte av FU beträffande den tekniska linjen. Om

102 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961+

en dylik skulle visa sig mycket angelägen och om erfarenheterna från tillämpningen
på ekonomisk och social linje blir gynnsamma bör övervägas att även
på den tekniska linjen i någon form medge minskning av enskilda elevers studieprogram.
Det ankommer på skolöverstyrelsen att uppmärksamma denna fråga.

På grund av de redan i normalfallet höga veckotimtalen bör någon ytterligare
utökning för enskilda elever inte få förekomma annat än i form av frivillig
undervisning utanför schemat i teckning och musik på det sätt FU föreslagit.
Bestämmelserna för denna frivilliga undervisning bör utformas på samma sätt
för fackskolan och gymnasiet. Såsom FU framhållit bör dylik undervisning i åtskilliga
fall kunna samordnas med motsvarande undervisning i andra skolformer.

Anordningen med timmar till förfogande har mottagits synnerligen positivt
men tilldelningen av tid anses för liten. Såsom jag i det föregående framhållit
finner jag denna nya anordning mycket värdefull men är inte nu beredd, innan
ytterligare erfarenheter föreligger, att gå längre än vad FU föreslagit. Den tekniska
linjens behov bör tills vidare kunna tillgodoses på det sätt FU angivit.

Vad jag anfört om lärostoffets behandling i gymnasiet gäller helt också för
fackskolan. Därmed är också sagt att jag inte kan dela de uppfattningar, som
framförts om att kursplanerna skulle vara för omfattande och i vissa ämnen alltför
krävande. Självfallet utesluter inte detta att detaljjusteringar kan behöva
göras i samband med överarbetningen av läroplansförslaget. Den viktigaste förändringen
vid denna översyn bör emellertid, såsom jag redan tidigare varit inne
på, syfta till att en något mera markerad målinriktning uppnås.

Jag övergår nu till några frågor beträffande läroplanens ämnen.

Jag har i det föregående framhållit, att de tre språken engelska, tyska och
franska av både praktiska och principiella skäl måste få en speciell ställning i
gymnasiet, men likväl funnit det berättigat att i denna skolform kunna erbjuda
även andra språk. När det gäller fackskolan är det enligt min mening i än högre
grad motiverat att koncentrera undervisningen på engelska, tyska och franska.
Jag är sålunda inte beredd att nu förorda införandet i fackskolan av ytterligare
moderna språk. Som nybörjarspråk (C-språk) bör därför endast förekomma
tyska och franska. Båda dessa språk — och inte enbart tyska som FU föreslår
— bör emellertid erbjudas såsom alternativ till engelska på den tekniska linjen.
Vad FU i övrigt föreslagit beträffande språkens ställning ansluter jag mig till och
förordar sålunda bl. a. att såväl allmän kurs som särskild kurs skall erbjudas
eleverna med hänsyn till de olika kurser dessa läst i grundskolan.

I fråga om ämnet samhällskunskap och speciellt detta ämnes relation till geografi
hänvisar jag till vad jag anfört beträffande ämnets ställning i gymnasiet.

Jag har i det föregående konstaterat att enligt min mening ämnet religionskunskap
bör förekomma på samtliga linjer i fackskolan. Det bör i huvudsak utformas
så som FU föreslagit, dvs. med en betydande tonvikt på livsåskådnings -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

103

frågor. Benämningen bör dock vara enbart religionskunskap. Det timtal, två
veckotimmar, som FU föreslår för ämnet på social och ekonomisk linje måste
betraktas som förhållandevis högt i en skola som till huvuduppgift har att ge en
visserligen relativt bred men dock klart yrkesinriktad utbildning. Jag är emellertid
medveten om att avvägningen av timtalet är svår och vill därför — med
hänvisning även till vad jag anfört i denna fråga beträffande gymnasiets yrkesutbildande
linjer — inte förorda någon ändring i FU:s förslag. För att bereda
samma utrymme på teknisk som på social och ekonomisk linje måste en minskning
ske med två veckotimmar inom övriga ämnesområden. Någon minskning
av tiden för den rent fackutbildande undervisningen i de tekniska ämnena samt
företagsekonomi och ergonomi kan enligt min mening inte komma i fråga. Inte
heller kan jag förorda någon minskning av tiden för språkundervisningen och
den samhällsorienterande undervisningen. Återstår att bereda plats för religionskunskap
genom en minskning av det samlade utrymmet för matematik, fysik,
kemi (vissa grenar) och gymnastik. Då ämnet kemi endast har två veckotimmar
(utom på den kemitekniska linjen) kan någon minskning av timtalet för detta
ämne knappast ske. Skolöverstyrelsen, som föreslagit att religionskunskap införes
på teknisk linje med två veckotimmar, anser att tiden härför bör tas från gymnastik.
För egen del bedömer jag en så kraftig reduktion av tiden för gymnastik
kunna medföra allvarliga olägenheter. Jag kan därför endast förorda att en
veckotimme tas från gymnastik. Ämnena matematik och fysik är båda av stor
betydelse för såväl den tekniska utbildningen i skolan som för den kommande
yrkesverksamheten. Då matematik har det något större timtalet synes det mig
rimligast att låta minskningen gå ut över detta ämne. Den nödvändiga reduktionen
av kursinnehållet torde få ske inom avsnittet sannolikhetslära och statistik.

Ämnet religionskunskap bör även på den tekniska linjen placeras i årskurs 2.

Beträffande befrielse från undervisningen i religionskunskap hänvisar jag till
vad jag i det föregående anfört härom i fråga om gymnasiet.

Utöver de i det föregående förordade förändringarna i FU:s timplaneförslag
erfordras vissa justeringar inom de rent tekniska ämnena på den tekniska linjen.
En dylik justering föranledes av att specialiseringen i årskurs 2 på den maskintekniska
linjen under fem veckotimmar bör utgå. Dessa veckotimmar får i stället
fördelas på ämnena produktion, konstruktion och energi. Ytterligare justeringar,
som dock inte är av principiell natur, kan komma att bli aktuella inom den
tekniska linjen i fackskolan på samma sätt som inom den tekniska linjen i gymnasiet
på grund av att en något annorlunda avgränsning mellan de tekniska
ämnena visat sig ändamålsenlig.

Slutligen vill jag framhålla att ämne sbeteckningarna inom den tekniska linjen
såsom skolöverstyrelsen framhållit bör bearbetas så att de bättre överensstämmer
med ämnesbeteckningarna inom gymnasiet, vilket får beaktas i det
fortsatta läroplansarbetet.

104

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196It

Vad FU anfört och föreslagit om samläsning och delning av klasser finner jag
i allt väsentligt ändamålsenligt. Vissa mindre modifikationer kan föranledas av
det fortsatta läroplansarbetet och efter hand förvärvade erfarenheter. Liksom
i fråga om gymnasiet torde Kungl. Maj:t böra äga rätt att besluta om dylika
modifikationer. Till vissa delningsbestämmelser i övrigt återkommer jag i det
följande.

FU:s riktlinjer jör det inre arbetet präglas av samma grundsyn som GU anlagt
beträffande gymnasiet. Den konkreta utformningen av programmet för fackskolans
verksamhetsformer uppvisar självfallet många olikheter och avvikelser
betingade av fackskolans särskilda förutsättningar, mål och uppgifter. Förslaget
synes realistiskt men jag vill, liksom jag gjorde i fråga om GU:s förslag,
betona vikten av att hänsyn tas till elevernas individuella förutsättningar i olika
hänseenden och att de nya inslagen i verksamhetsformerna införes smidigt och
utvecklas under anpassning till gjorda erfarenheter.

FU:s förslag om att stödundervisning i vissa fall skall kunna anordnas för
fackskolans elever finner jag värdefullt och riktigt. Statsbidrag bör därför kunna
utgå härtill. Jag är emellertid inte beredd att nu ange generella riktlinjer för
stödundervisningens utformning och omfattning. Lämpligast är att, på samma
sätt som jag förordat för gymnasiets del, ett årligt anslag, vars storlek bör stå i
proportion till fackskolans omfattning, tills vidare ställes till skolöverstyrelsens
förfogande för ändamålet.»

Om kompetensvärdet av fackskolans utbildning anför
departementschefen följande.

»Frågan om kompetensvärdet av fackskolans utbildning har tilldragit sig
mycket stort intresse. I remissyttrandena har en rad olika synpunkter framförts,
delvis sammanhängande med att begreppet kompetens användes i skiftande
betydelser.

Från mera allmänna utgångspunkter har jag i samband med mina överväganden
om det gymnasiala skolsystemets framtida struktur berört frågan
om de gymnasiala utbildningarnas kompetens. Jag har därvid understrukit
vikten av att man inte låser sig vid ett statiskt betraktelsesätt utan beaktar
den kontinuerligt pågående höjningen av utbildningsnivån. I en utbildningsorganisation
under ständig och snabb utveckling är det självfallet vanskligt
att fixera vilken kompetens de olika utbildningsvägarna skall ge, vare
sig man härmed avser att en viss dylik utbildning skall krävas för behörighet
till eller ge särskilda meriter för bestämda yrken och fortsatta utbildningar.
När det gäller en ny skolform, vilken i väsentliga hänseenden avviker
från existerande skolor, blir svårigheterna särskilt utpräglade. Även fackskolans
kvantitativa omfattning och geografiska spridning är i detta sammanhang av
betydelse. Så länge denna är relativt begränsad kan fackskoleutbildning inte i

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år i .96''.}

105

större utsträckning uppställas som behörighecskrav. Till en början synes detta
böra ske i huvudsak endast i sådana fall då krav på någon motsvarande kompetens,
t. ex. normalskolekompetens, redan föreligger. Allteftersom fackskolan
växer kan andra yrken och utbildningsvägar komma att dra till sig så många
sökande med fackskolekompetens att det visar sig rationellt att uppställa denna
som behörighetskrav. Om på detta sätt exempelvis inträdeskraven till en fortsatt
utbildning höjes från grundskole- till fackskolekompetens måste givetvis
utformningen av den fortsatta utbildningen anpassas till de ändrade förhållandena.

Jag vill emellertid betona att dylika höjningar av kompetenskrav måste ske
med stor försiktighet. Under lång tid framåt kommer vi att ha ungdomar, som
enbart fått grundskoleutbildning. Dessa får inte genom formella bestämmelser
utestängas från verksamheter för vilka de har reella förutsättningar, som t. o. m.
kan vara bättre än andra ungdomars, vilka haft möjlighet till ytterligare studier
efter grundskolan. Avgörande vid bedömningen av såväl behörighet som meriter
måste sålunda vara vad som på objektiva och sakliga grunder verkligen fordras
eller med säkerhet är en avsevärd merit. Det finns särskild anledning varna för
schablonmässiga värderingar, exempelvis av innebörden att längre skolutbildning
i och för sig skulle vara ett kriterium på överlägsenhet även i andra avseenden.
Jag vill särskilt understryka vikten av att detta beaktas vid jämförelser
mellan utbildningar, som i fråga om omfattning och inriktning ligger
relativt nära varandra.

De synpunkter jag här anfört har närmast tagit sikte på förhållandet mellan
fackskolan å ena samt grundskolan och motsvarande skolformer å andra sidan
under den utvecklingsfas vi står inför, under vilken allt fler ungdomar kommer
att få utbildning över grundskolans nivå. Motsvarande synpunkter kan emellertid
hävdas på en rad andra områden inom utbildningsväsendet och även på
längre sikt. I förevarande sammanhang är relationen mellan gymnasiet och
fackskolan av särskilt intresse. Jag vill därvidlag betona att någon generellt
giltig rangordning mellan den kompetens dessa skolformer ger inte kan eller bör
anges. Avståndet mellan de båda utbildningarna är inte större än att en fackskoleutbildad
på en mängd områden med framgång bör kunna konkurrera med
eu gymnasieutbildad. Att som behörighetskrav uppställa gymnasieutbildning
men inte fackskoleutbildning eller att generellt tillmäta den förstnämnda utbildningen
högre meritvärde, när detta inte efter ingående, sakliga överväganden
visar sig klart berättigat, måste undvikas. Eljest kommer irrelevanta faktorer
att få ett mycket stort inflytande på utbildningsväsendets utveckling med
för såväl individer som samhälle ogynnsamma konsekvenser. Möjligen kan det
förhållandet att gymnasiet är en gammal och välkänd skolform medföra att den
där meddelade undervisningen anses ha ett företräde framför den som ges i den
nya och okända fackskolan vilket ofta inte är sakligt motiverat.

För egen del har jag den allmänna uppfattningen att exempelvis alla eller i
varje fall en stor del av de icke-akademiska, post-gymnasiala utbildningarna

106

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

likaväl bör kunna bygga på fackskolan som på gymnasiet. Sannolikt blir det
främst eleverna från den sociala linjen som kommer att vara intresserade av
dylika utbildningar. Denna linje har emellertid såsom FU påvisat en rad andra
naturliga avnämarområden bland vilka de sociala och vårdande självfallet intar
en central plats. Även för de pedagogiska yrkena bör den sociala linjen bli en
av de viktigaste rekryterings vägarna. Vad gäller den stora klasslärargruppen
vill jag erinra om att enligt 1946 års skolkommissions principförslag borde på
längre sikt utbildningen av småskollärare bygga på studentexamen och av mellanstadiets
lärare på den s. k. dimissionsexamen och i vissa fall på studentexamen.
De nämnda examina hänförde sig till den uppbyggnad av gymnasiet med
horisontell klyvning efter två år, som skolkommissionen i princip hade förordat.
Studentexamen skulle normalt avläggas efter elva års skolgång och dimissionsexamen
efter ytterligare ett år. I propositionen 1950: 219 angående riktlinjer för
lärarutbildningens ordnande föreslogs att utbildningen av mellanskollärare
skulle grundas på ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs, och
att den egentliga yrkesutbildningen av småskollärare efter en övergångstid skulle
bygga på en ettårig allmänbildande kurs baserad på realexamen eller motsvarande.
Särskilda utskottet tillstyrkte propositionens förslag men ansåg att den
föreslagna småskollärarutbildningen var tilltagen i knappaste laget. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets förslag. Den uppbyggnad av det gymnasiala
skolsystemet, som jag i det föregående förordat, avviker från skolkommissionens
principförslag. I det följande kommer jag vidare att föreslå att fackskolan
och gymnasiet blir examensfria skolor, vilket bl. a. innebär att den form för
studiernas avslutning, som studentexamen utgör, avskaffas. Om mina förslag
härutinnan bifalles koinmer utgångspunkterna för övervägandena år 1950 beträffande
rekryteringen till klasslärarutbildning att i väsentliga avseenden
ändras. Vid de förnyade överväganden som erfordras måste självfallet införandet
av fackskolan särskilt beaktas. Klasslärarutbildningen är under utredning
av 1960 års lärarutbildningssakkunniga. Med hänsyn härtill anser jag det lämpligast
att tills vidare hålla spörsmålet om lärarutbildningens anknytning nedåt
öppen. Övervägandena härav bör tas upp i ett sammanhang när de sakkunniga
framlagt sina förslag, vilket enligt vad jag erfarit kan beräknas ske relativt
snart. Av vad jag nyss uttalat framgår, att man dock enligt min mening vid
denna tidpunkt bör ta ställning obundet och utifrån den nya utbildningssituation
på det gymnasiala området, som ett realiserande av förslagen i denna proposition
kommer att innebära.

Jag har hittills uppehållit mig vid kompetensfrågorna främst med hänsyn till
de praktiska svårigheter som föreligger att nu och under en tid framåt närmare
stadfästa eller författningsmässigt ange den kompetens utbildning i fackskolan
kommer att leda fram till. Detta får självfallet inte innebära att man ej på allt
sätt bemödar sig att, så långt detta är möjligt, söka klargöra denna utbildnings
art och innehåll. Bl. a. blir därvid sådana åtgärder som skolöverstyrelsen
tagit upp i sitt remissutlåtande av betydelse. Information om fackskolan är så -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

107

lunda cn angelägen uppgift. Vidare bör skolöverstyrelsen noga följa skolans utveckling
och därvid studera dess elevrekrytering och till vilka områden de fackskoleutbildade
går efter avslutad utbildning. Jag har vidare givit vissa principiella
synpunkter på värderingen av fackskolans utbildning i jämförelse med
andra näraliggande utbildningar. Därvid har jag betonat vikten av att man
söker så långt möjligt undvika att, då detta inte är sakligt befogat eller då det
är i övrigt onödigt, ge en längre och mer omfattande utbildning företräde framför
en kortare men i och för sig tillräcklig utbildning, vare sig det gäller behörighet
eller meritvärdering. Jag skall i det följande återkomma till dessa frågor
och därvid också något beröra hur jag tänker mig att det vidare arbetet med
problemen om fackskoleutbildningens kompetensvärdering skall bedrivas.

Även andra sidor av hithörande spörsmål har tilldragit sig betydande uppmärksamhet
och särskilt gäller det frågan om fackskolans målinriktning. I det
föregående har jag redan framhållit att en något mer markerad målinriktning
generellt bör eftersträvas och att den slutliga utformningen av läroplanen härvid
blir av stor betydelse. I förevarande sammanhang vill jag komplettera med
några synpunkter beträffande jämförelser mellan utbildningen inom den nya
fackskolans tekniska linje och vissa nu existerande tekniska utbildningar.

Bl. a. har Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalat
att den tekniska linjen såsom den utformats av FU inte kommer att kunna leda
till en utbildning som är jämförbar med nuvarande institutsingenjörers. Som
stöd för denna uppfattning anföres bl. a. att flertalet av dem som går till den
tekniska linjen kommer att ha för kort praktik eller vara helt utan sådan.
Man menar att antingen måste det krävas en omfattande förpraktik eller också
måste utbildningens målsättning ändras. De båda organisationerna skisserar också
två olika alternativ till en ingenjörsutbildning på ifrågavarande nivå. Enligt
det ena alternativet skulle eleverna först genomgå ett års utbildning i yrkesskola
och sedan skaffa sig minst ett års fortsatt yrkesutbildning eller industripraktik.
Efter dessa två års i huvudsak praktiska utbildning skulle följa en 2-årig teknisk
fackskola, vars andra år skulle vara branschdifferentierat. Detta alternativ är
enligt organisationerna det bästa. Enligt det andra alternativet skulle eleverna
direkt efter grundskolan gå till en teknisk fackskola och sedan — efter en mellanliggande
period med omkring två års industripraktik eller yrkesutbildning —
fortsätta studierna i en 1-årig differentierad fackingenjörsskola. Organisationerna
menar att den föreslagna tekniska linjen inte kan föra eleverna till det av FU
angivna målet utan kommer att ge dem endast en teknisk grundutbildning.

Även om jag har en viss förståelse för de synpunkter som sålunda framförts,
vill jag emellertid liksom FU understryka att man måste vara försiktig då man
jämför den nya tekniska utbildning, som den tekniska linjen i fackskolan kommer
att ge, och hittillsvarande tekniska utbildningar. Otvivelaktigt sker f. n. rekryteringen
till de tekniska dagskolorna till en inte obetydlig del från sådana
kategorier, som har en jämförelsevis omfattande praktisk erfarenhet. Emellertid
synes medelåldern hos de nyintagna vid dessa skolor stadigt ha sjunkit. Med

108

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

grundskolans genomförande kommer den kategori av inträdessökande som har
lägre förutbildning än grundskola att efter hand försvinna. Vidare kommer benägenheten
att omedelbart efter grundskolan fortsätta med gymnasiala studier att
öka starkt. Skulle man i den framtida skolorganisationen bibehålla hittillsvarande
tekniska skolor, måste man räkna med att elevtillströmningen till dessa
skolor skulle komma att förete samma drag, som de båda remissinstanserna
tecknar, dvs. det övervägande flertalet inträdessökande kommer att ha mycket
kort praktik eller vara helt utan praktik. Problemet om att förse de till industrin
nyrekryterade, som har lägre teknisk utbildning, med för yrkesutövningen
erforderlig praktik torde därför på längre sikt få lösas efter helt andra vägar
än de hittills tillämpade alldeles oavsett om fackskolan införes eller ej. Vidare
måste beaktas — och det är inte mindre viktigt — att eleverna på fackskolans
tekniska linje kommer att ha en tämligen varierande bakgrund. Av det material
beträffande de intagna till fackskolan, som jag i det föregående omnämnt, framgår
att i den hittillsvarande försöksverksamheten ett betydande antal relativt
vuxna personer med omfattande praktik eller motsvarande sökt sig till den
tekniska linjen. För dessa kommer utbildningen att ge ett resultat, som enligt
min uppfattning visserligen är något annorlunda till sin karaktär men som i
allt väsentligt är åtminstone jämförbart med institutsingenjörsutbildningen. Å
andra sidan är det självfallet att de, som direkt från grundskolan gått till fackskolan
och efter avslutad fackskoleutbildning har endast ett knappt års praktik,
såsom också FU framhåller, inte kan omedelbart efter avslutad utbildning användas
i industri och näringsliv på samma sätt som de vilka har en mera omfattande
praktisk erfarenhet bakom sig. Jag kan emellertid härav och mot bakgrunden
av vad nyss anförts i fråga om den troliga utvecklingen i här berört
avseende inte dra den slutsatsen att man skulle utforma utbildningssystemet så,
att tekniskt intresserade ungdomar, som vill ha annan gymnasial utbildning än
gymnasieutbildning, ej skulle erbjudas en teknisk utbildning omedelbart efter
grundskolans slut. Sökandefrekvensen till fackskolans tekniska linje visar att i
så fall ett mycket stort antal ungdomar inte skulle få den utbildning, de otvivelaktigt
önskar sig. Resultatet skulle sannolikt bli att de i stället vände sig till
utbildningsvägar för vilka de inte har samma förutsättningar och intressen med
de många olägenheter detta skulle medföra.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att enligt min mening långtgående jämförelser
mellan kompetensvärdet av fackskoleutbildningen och nu existerande
utbildningar bör undvikas. För dem, som söker sig till den tekniska linjen och
har föregående praktisk erfarenhet, kommer resultatet av utbildningen att leda
till en kompetens, som ger dem i stort sett samma möjligheter i arbetslivet som
den närmast motsvarande kategorin tekniskt utbildade i dag har. Jag vill i övrigt
erinra om vad jag i det föregående anfört om att en befintlig teknisk dagskolas
särart i enstaka fall kan motivera skolans bibehållande tills vidare parallellt
med fackskolan.

Vissa spörsmål rörande fackskolans kompetensvärde, vilka sammanhänger med
studiernas avslutning, skall jag beröra i det följande.»

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

109

Lärotider, delningsbestämmelser m. m.

Gymnasieutredningen (prop. 5.1.1, 5.2.1 och 5.3.1)

I fråga om lärotider föreslår GU att i avvaktan på utredningen om femdagarsvecka
bestämmelserna om läsårets längd i gymnasiet får samma utformning
som i grundskolan (GU 9.1.2.4).

Antalet lektionstimmar per dag för varje elev bör enligt GU:s mening som
regel inte överstiga sju (GU 12.7.2.10).

GU betonar vikten av samarbete mellan alla dem som verkar inom skolan,
vilket bl. a. förutsätter att informationer kan meddelas alla som är berörda av
skolans verksamhet. GU föreslår att för gymnasiet i dess helhet införes eu
form av samling med benämningen gemensam samling (GU 9.10.3.1
och 9.10.3.2). Tiden för denna, som inte behöver förekomma varje dag, förutsättes
vara densamma som för nuvarande morgonsamling i det allmänna gymnasiet.
Samlingen bör kunna förläggas till vilken lämplig tidpunkt som helst
på dagen. Stor frihet bör föreligga beträffande utformningen, och eleverna bör
medverka så långt detta är möjligt.

Morgonsamling av hittills traditionell art bör enligt GU:s mening kunna
förekomma i skolan, men den bör vara frivillig. Skolan bör ställa lokaler till
förfogande för dylika samlingar (GU 9.10.3.3).

För bedömning av bl. a. klass- och gruppstorlek har GU genomfört
beräkningar om det totala lärarbehovet och av lärarbehovet per avdelning
år 1970 vid en gymnasiefrekvens av 30 %, delningstalet 30 för klass och olika
alternativ beträffande gruppindelning. Det totala lärarbehovet enligt dessa
alternativ varierar mellan ca 6 500 och ca 7 000 lärare, uttryckt i heltidstjänster,
samt lärarlönekostnaderna mellan 208 och 225 milj. kr. (GU 12.7.2.6—12.7.2.9).

GU har vidare utfört beräkningar av lärarlönekostnaderna enligt olika delningstal
och olika gymnasiefrekvenser (GU 12.7.3 och 12.7.4).

I fråga om sambandet mellan klasstorlek och undervisning seffektivitet (GU
12.7.5.2 och 12.7.5.3) hänvisar GU bl. a. till försök med undervisningsavdelningar
av varierande storlek. Dessa försök bör enligt GU:s åsikt utbyggas och fördjupas.

Med nuvarande lärartillgång står man, framhåller GU, inför valet att antingen
minska elevantalet i klasserna och erbjuda färre ungdomar utbildning eller
att avstå från en sådan minskning och i stället gc fler utbildning.

GU påpekar vidare att frågan om klasstorlek inte bara berör gymnasiet utan
även andra skolformer på det gymnasiala åldersstadiet och grundskolan. Med
hänsyn till de resurser man i dag förfogar över anser GU det inte möjligt att
genomföra en sänkning av delningstalet för klass inom hela skolväsendet (GU
12.7.5.5).

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

GU föreslår följande delningsbestämmelser (GU 12.7.5.6).

1. Delningstalet för klass sättes till 30 men detta tal bör undantagsvis kunna
något överskridas efter beslut av länsskolnämnden.

2. Minimitalet elever för grupp bör vara fem utom vid anordnande av ekonomiska
och tekniska alternativ, då grupp skall kunna anordnas för lägst åtta
elever. På orter med flera gymnasier, där elev utan mycket stora olägenheter
kan flytta över från ett gymnasium till ett annat, bör minimitalet fem kunna
höjas till åtta.

3. Delning av klass vid laborationer m. in. skall kunna ske först när elevantalet
uppgår till 19.

Fackskoleutredningen (prop. 5.1.2, 5.2.2 och 5.3.2)

FU föreslår beträffande lärotider att fackskolans läsår anpassas
efter grundskolans och uttalar vidare att den dagliga undervisningstiden för
eleverna ej bör överstiga sju lektioner (FU s. 85 f.).

Beträffande gemensam samling (FU s. 86 ff.) föreslår FU att när
det gäller fristående fackskola de för gymnasiet föreslagna bestämmelserna skall
gälla samt att i övrigt frågan om gemensam samling och morgonsamling löses
med hänsyn till förhållandena i detta avseende i den skolenhet, i vilken fackskolan
ingår.

I fråga om klass- och gruppstorlek föreslås av FU att delningstalet
för klass blir 30 med möjlighet till samma modifikationer som föreslagits
av GU (FU s. 88 ff.). Undervisning i grenar, specialiseringar och tillvalsgrupper
bör få ske, om elevantalet uppgår till minst fem. För upprättande av linje i
den tekniska fackskolan bör minimitalet vara tolv elever.

Vidare föreslår FU att delning av klass skall få förekomma vid laborationer
m. m., om elevantalet är lägst 17, och vid undervisning i bl. a. nybörjarspråk,
om elevantalet är lägst 21.

Yttranden (prop. 5.1.3, 5.2.3 och 5.3.3)

Gymnasiet

GU:s förslag rörande lärotider tillstyrkes av de flesta remissinstanser,
som yttrat sig däröver. Från några håll påyrkas att terminsindelningen skall
utredas eller att läsåret förlänges.

Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker flertalet GU:s förslag
att de obligatoriska morgonsamlingarna skall ersättas med en mindre ofta återkommande
samling, benämnd gemensam samling. Från några håll

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

111

påyrkas dock att morgonsamling enligt nuvarande former i större eller mindre
omfattning skall finnas kvar eller att ett visst antal av samlingarna bör vara av
kristen karaktär. I vissa yttranden uttalas att religiösa inslag bör få förekomma.
Det framföres även önskemål om centralt utfärdade anvisningar för de
gemensamma samlingarnas utformning.

I fråga om klass- och gruppstorlek biträdes GU:s förslag att
delningstalet för bildande av klass bestämmes till 30 i flertalet yttranden. Några
remissinstanser uttalar dock samtidigt att man bör eftersträva att delningstalet
snarast sänkes. I vissa fall önskar man ett principbeslut om sänkning av delningstalet
till 25 samt en tidtabell för ett successivt genomförande av sänkningen.

Flera remissinstanser anser att undervisning i ekonomiska och tekniska alternativ
bör få anordnas med fem elever.

Fackskolan

FU:s förslag beträffande lärotider tillstyrkes av praktiskt taget alla de
remissinstanser som berört denna fråga.

Flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig i fråga om gemensam
samling i fackskolan, hänvisar i allt väsentligt till sina yttranden över GU:s
förslag. I några fall hävdas att fackskolan oberoende av organisation helt bör
följa de för gymnasiet gällande bestämmelserna.

FU :s förslag beträffande klass- och gruppstorlek tillstyrkes av
det övervägande antalet av de remissinstanser, som yttrat sig däröver. I några
yttranden framställs samma yrkanden om sänkning av delningstalet för klass
som i fråga om gymnasiet.

Departementschefen (prop. 5.4)

Beträffande frågan om lärotider anför departementschefen följande.

»I skilda sammanhang under senare år — bl. a. i några remissyttranden över
GU:s och FU:s betänkanden — har förslag och synpunkter framförts rörande
längden av skolans läsår och dettas placering i kalenderåret. De förändringar
som bringats på tal är ofta genomgripande och reser därmed spörsmål, som är
mycket komplicerade, då de sammanhänger med en rad förhållanden i samhällslivet.
En ändring av läsåret kan vidare uppenbarligen inte genomföras för
enbart en del av skolväsendet. Frågan om skolans läsår sammanhänger också
med spörsmålet om femdagarsveckan i skolan, vilket f. n. överväges av skolararbetstidsutredningen.
Jag anser därför — liksom FU och GU — att ingen annan
ändring nu bör genomföras än att gymnasiets och fackskolans lärotider anpassas

112

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196-4

till grundskolans och förordar sålunda att i fråga om läsårets längd, dess början,
upprop, årsavslutning, lov, planerings- och studiedagar samt friluftsdagar tills
vidare för gymnasiet och fackskolan skall gälla samma regler som för grundskolan.

Gymnasiestudiernas avslutning kan för många manliga elevers del komma
att sammanfalla med det år de skall börja sin värnpliktstjänstgöring. En förlängning
av det sista läsåret kan för vissa av dessa elever komma att innebära
olägenheter. Detta gäller emellertid inte endast gymnasieelever utan i framtiden
sannolikt också åtskilliga manliga elever i fackskolan. Vid sina överläggningar
med 1960 års värnpliktsutredning, vilken bl. a. har att överväga inryckningstidema
för de värnpliktiga, har GU funnit att de nämnda olägenheterna skulle
kunna avsevärt reduceras, om sista läsårets avslutning förlägges tidigare än vad
för närvarande i regel är fallet. Vid den fortsatta beredningen av frågan har det
visat sig att genom en relativt begränsad förändring i fråga om undervisningens
avslutande kan uppnås en lämplig synkronisering mellan denna och inryckningstiden
för åtskilliga värnpliktiga. För vissa grupper värnpliktiga — i huvudsak
de som uttagits till underbefälsutbildning vid armén — kan emellertid sannolikt
en anpassning inte ske utan mycket radikala förändringar, t. ex. i fråga om
läsårets placering. Som jag redan konstaterat bör dylika förändringar inte övervägas
i detta sammanhang. Med hänsyn till de manliga elever, som skall påbörja
värnpliktstjänstgöring, bör undervisningen i sista årskursen i fackskolan och i
gymnasiet kunna avslutas omkring en vecka tidigare än i övriga årskurser.
I sistnämnda årskurser bör avslutning inte utan tvingande skäl förläggas senare
än den 10 juni.

Den dagliga undervisningstiden för elev i gymnasium eller fackskola bör som
regel omfatta högst sju lektioner, vari dock inte bör inräknas tid för skolpraktik,
kontorsteknik och arbetsstudier i gymnasiet samt frivillig undervisning utanför
schematid i teckning, musik, dramatik och gymnastik. Jag finner det också angeläget
att inte skoldagen splittras på alltför många ämnen. En koncentration på
ett mindre antal ämnen bör genomföras genom utnyttjande av s. k. dubbeltimmar.

Slutligen förordar jag att i avvaktan på skolarbetstidsutredningens förslag
grundskolans bestämmelser angående lektionstidens längd skall gälla för gymnasiet
och fackskolan.»

Departementschefen anför i fråga om den gemensamma samlingen
m. m. följande.

»I det föregående har jag understrukit betydelsen av ett smidigt samarbete
mellan skolans befattningshavare och elever i fråga om såväl undervisningens
uppläggning som det skolsociala området i vidare mening. Elevernas aktiva
medverkan i planeringen av skolans verksamhet bör ges ökat utrymme. Detta
kräver som GU framhåller information i olika former. I vissa fall erfordras där -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

113

för att hela eller en stor del av skolans elever kan gemensamt samlas. Även av
andra skäl är en sådan samling av stort värde.

I det nuvarande tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet förekommer ingen
dylik organiserad form av gemensam samling, medan i det allmänna gymnasiet
regelbundet anordnas morgonsamlingar. Dessa senare har emellertid ett mera
begränsat syfte och synes i betydande utsträckning ha bibehållit sin traditionella
fonn av morgonandakt.

Liksom GU och FU finner jag det angeläget att gymnasiets och fackskolans
behov av en för hela eller en stor del av skolan gemensam samling tillgodoses.
De båda utredningarnas förslag bör sålunda i huvudsak genomföras. På några
punkter torde emellertid klarlägganden och modifikationer erfordras.

Eftersom anordningar med gemensam samling motiveras av gymnasiets och
fackskolans särskilda behov bör deras förekomst eller utformning vid en skolenhet
inte göras beroende av om i skolenheten ingår annan skola. I vissa fall kan
säkerligen också sistnämnda skolas elever med behållning delta i den gemensamma
samlingen, i andra åter innebär det — t. ex. på grund av stora åldersvariationer
— en fördel att eleverna deltar i skilda samlingar. Jag delar sålunda
den uppfattning, som framförts av bl. a. Läroverkslärarnas riksförbund och
SECO, att bestämmelserna rörande gemensam samling bör vara desamma för
gymnasiet och fackskolan. De bör för övrigt så långt detta av praktiska skäl
är möjligt och lämpligt tillämpas även i yrkesskolan även om någon fixering
härav i författning tills vidare inte bör ske.

Vad GU anfört om den gemensamma samlingens innehåll ger enligt min mening
i det stora hela tillräckliga hållpunkter för den vidare utvecklingen. Några
centralt utformade detaljerade anvisningar bör tills vidare inte utfärdas. Behovet
av sådana kan bedömas med säkerhet först sedan erfarenheter föreligger.
Stor frihet bör ges skolan att inom ramen för allmänna — t. ex. i läroplanen
givna — riktlinjer utforma verksamheten. I några yttranden synes vissa uttalanden
av GU närmast ha tolkats så att enligt utredningens mening ämnen med
etisk eller religiös anknytning inte borde få beröras vid gemensam samling. För
egen del tolkar jag inte GU på detta sätt. Jag anser att i den mån samlingar
ägnas mer allmänna ämnen och frågor, som inte omedelbart berör skolans arbete
eller planerna härför, kan och bör dessa självfallet inte begränsas till vissa
ämnesområden eller generellt utesluta andra.

Av vikt är emellertid att den gemensamma samlingen varken genom sitt innehåll
eller sin utformning strider mot vad som är förenligt med vissa elevers
religiösa uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor över huvud. Vid sådant
förhållande finns anledning räkna med att befrielse från gemensam samling behöver
meddelas enbart med hänsyn till skäl av praktisk art. Det måste beaktas
att en av de gemensamma samlingarnas viktigaste uppgifter är att ge information
i för skolarbetet betydelsefulla frågor. Samlingarna måste därför förläggas
så att befrielse i möjligaste mån undvikes.

I likhet med GU anser jag att elever, för vilka religiösa spörsmål ar ett både

8 — Bihang till riksdagens protokoll V.HH,. 13 sand. Nr 1

114

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

personligt och gemensamt intresse, bör få möjlighet att inom skolan anordna
religiösa samlingsstunder av frivillig karaktär.»

I frågorna om klass- och gruppstorlek m. m. har departementschefen
uttalat följande.

»Såsom jag i det föregående i flera sammanhang framhållit är skolväsendets
utbyggnad och expansion beroende av tillgången på lärare. Behovet av lärare
sammanhänger i hög grad med skolans omfattning men är också en funktion av
andra faktorer.

Genom att variera antalet elever per klass, den s. k. klasstorleken, kan lärarbehovet
vid samma totalantal elever ökas eller minskas. Avgörande betydelse
för klasstorleken har delningstalet för klass, dvs. det maximala antal elever, som
man normalt tillåter i en klass. Den sänkning av delningstalet på den obligatoriska
skolans högstadium från 35 till 30, som riksdagen 1962 i samband med
grundskolereformen fattade beslut om, medför att antalet klasser på detta
stadium och därmed lärarbehovet blir väsentligt större än om de tidigare delningsbestämmelserna
bibehållits. I några remissyttranden har föreslagits att i
samband med gymnasie-fackskolereformen delningstalet för klass skulle sänkas
eller att en tidsplan för dylik sänkning skulle uppställas.

I denna fråga vill jag först från rent kvantitativa utgångspunkter anföra följande.
Om en sänkning av maximitalet skulle genomföras bleve följden en mycket
betydande ökning av lärarbehovet. Gymnasiets och fackskolans behov av lärare
omkring 1970 vid ett delningstal av 30 kan i runt tal uppskattas till sammantaget
10 000 lärare uttryckt i heltidstjänster jämfört med omkring 6 000 för närvarande.
En sänkning av delningstalet till 25, som från några håll framförts såsom
önskemål, skulle betyda att lärarbehovet omkring 1970 bleve ungefär 2 000
heltidstjänster större enbart för de nu nämnda skolformerna. Härtill kommer
emellertid att en dylik sänkning av delningstalet rimligtvis måste betraktas som
minst lika angelägen för grundskolans del. Enbart för högstadiets del skulle införandet
av delningstalet 25 medföra en ökning av lärarbehovet, som torde komma
att överskrida den nyssnämnda ökningen på det gymnasiala stadiet, vartill
kommer det ökade behov av klasslärare på mellanstadiet, som en minskning av
delningstalet även där från 30 till 25 skulle medföra. Med den tillgång på
lärare som vi har att räkna med för åtskilliga år framåt skulle en sänkning av
delningstalet med säkerhet innebära inte endast ett förvärrande av lärarbristen
under de närmaste åren utan därtill en permanentning av bristen för mycket
lång tid framåt. Vill man undvika en dylik situation men trots det sänka
elevantalet per klass återstår inget annat alternativ än att radikalt minska intaget
till de gymnasiala skolorna. Jag finner det uteslutet att man skulle beträda
någon av dessa vägar. Inte heller anser jag det rimligt att i dag söka
uppställa någon tidtabell för ett successivt genomförande av en sänkning av
delningstalet. Ett beslut i sådan riktning förutsätter mycket tillförlitliga
prognoser om hur behovet av och tillgången på lärare i framtiden kommer att

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

115

utveckla sig. Även om tecken tyder på att denna utveckling skall bli gynnsammare
än vad den under lång tid varit, innehåller emellertid förefintliga prognoser
så många osäkra faktorer att de inte kan tas till utgångspunkt för beslut om
att fixera en tidtabell för ändring av klasstorleken.

Men även om de materiella och personella resurserna för en sänkning av klassstorleken
skulle föreligga, finns andra synpunkter på denna fråga, som enligt
min mening är av än större vikt. Såsom FU och GU framhåller kan helt nya
perspektiv öppna sig på frågan i vilka former en eventuellt ökad tillgång på
lärare skall utnyttjas. Jag vill erinra om vad jag i grundskolepropositionen
1962: 54, där en sänkning från 35 till 30 elever per klass i grundskolans årskurs

4—9 föreslogs, anfört härom (s. 290 f.):

Skulle framdeles våra personella, materiella och ekonomiska resurser anses
medge åtgärder av liknande storleksordning som den nu föreslagna, syftande till
en ytterligare höjning av den pedagogiska effektiviteten, är det möjligt men
enligt min mening ingalunda säkert, att man då bör fortsätta på samma väg som
den nu använda, dvs. generell minskning av elevantalet i tämligen statiska klassformationer.
Pedagogisk utveckling och forskning kan vid en senare tidpunkt
ha givit helt andra möjligheter och anvisningar för bedömningen av dessa frågor.
Detta antydes ganska klart av vissa i utlandet pågående försök och av redan
nu föreliggande forskningsresultat, hur blygsamma dessa än är. Det bör ankomma
på alla för vår skolas utveckling ansvariga och intresserade att nogsamt och
fördomsfritt ge akt på och själva söka bidra med uppslag, som kan leda skolans
arbete in på ännu effektivare vägar än de hittills vanliga.

Försöksverksamhet med varierande klasstorlek och lagundervisning har sedermera
igångsatts vid ett antal skolor under ledning av en av skolöverstyrelsen tillsatt
arbetsgrupp, den s. k. Trumpkommittén. Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1965/66 med hänvisning till bl. a. GU:s förslag i
detta hänseende begärt medel för fortsatt och utökad försöksverksamhet. Jag
har för avsikt att återkomma härtill i min anmälan av anslagsbehoven för
budgetåret 1965/66 men vill redan här framhålla att dessa försök enligt min
mening utgör ett av de väsentligaste inom det pedagogiska utvecklingsarbetet.

Med hänvisning till vad jag här anfört förordar jag att delningstalet för
klass i gymnasiet och fackskolan sättes till 30. Härvid fömtsättes självfallet att
elever i samma årskurs, vilka har i stort sett samma studieprogram, så långt
möjligt föres till samma klass. Vidare bör antalet elever i en klass kunna något
överstiga 30 om länsskolnämnden medger sådant undantag. Fn dylik undantagsregel
är nödvändig för att skapa erforderlig smidighet i systemet och existerar
för övrigt redan nu.

Behovet av lärare beror emellertid också på den s. k. lärartätheten, dvs. det
genomsnittliga antal lärare uttryckt i heltidstjänster, som erfordras för undervisning
av cn klass. Lärartätheten är en funktion av skolans differentiering och
de villkor som uppställes för att olika studiealternativ skall få komma till stånd.

De förslag FU och GU framlagt om att en klass skall jå delas i två grupper

116

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

vid laborationer, konstruktionsövningar, i nybörjarspråk m. m. är väl avvägda
och har av mig i det föregående redan i huvudsak förordats. Någon väsentlig
besparing genom minskning av antalet laborationer m. m. kan inte ske utan att
detta skulle menligt inverka på undervisningen. De villkor för uppdelning i
grupper, som de båda utredningarna uppställer i fråga om elevantal, avviker
något från varandra. FU:s förslag, som närmast ansluter sig till nu gällande bestämmelser,
har tillstyrkts av flertalet remissinstanser medan GU:s förslag på
vissa punkter kritiserats. Jag finner för egen del FU:s förslag vara det lämpligaste.
Klass i gymnasiet eller fackskolan bör sålunda i enlighet med vad jag i
det föregående förordat få delas i två grupper i huvudsak i enlighet med GU:s
och FU:s förslag till timplaner. Vidare förordar jag att sådan delning får ske
dels vid laborationer o. dyl. samt vid studieteknisk träning om elevantalet i klassen
är lägst 17, dels i nybörjarspråk om elevantalet i klassen är lägst 21. I detta
sammanhang vill jag också i enlighet med GU:s förslag förorda att klass får
uppdelas i två grupper om antalet elever i klassen uppgår till lägst 21 vid undervisning
i teckning i årskurserna 1 och 2 i gymnasiet.

Även beträffande minimitalen för upprättande av grupp föreligger vissa skiljaktigheter
i GU:s och FU:s förslag. För egen del anser jag inte några väsentliga
olikheter i detta hänseende mellan gymnasiet och fackskolan motiverade. Jag
finner vidare att en viss skärpning utan olägenhet kan ske av de villkor de
båda utredningarna föreslagit. Jag förordar att undervisning inom linje, gren,
variant och enskilt ämne skall få komma till stånd om elevantalet vid dylik
undervisning är lägst åtta. Hel- och halvklassisk variant bör dock kunna upprättas
om elevantalet är lägst fem, medan för gren inom teknisk fackskola bör
erfordras minst tolv elever oberoende av om samläsning organiseras med annan
gren eller ej. Dessa villkor innebär i hög grad en förenkling och ett förenhetligande
av FU:s och GU:s förslag, vilket enligt min mening uppväger att de senare
på några punkter är generösare.

Behovet av lärare påverkas också av i vilken utsträckning man medger att
de olika studiealtemativen finns organiserade även vid mindre skolenheter. Fn
stark spridning av alla alternativ kan också — särskilt när det gäller de olika
tekniska grenarna — kraftigt öka anspråken på resurser i fråga om lokaler och
utrustning. Dessa blir därtill inte sällan dåligt utnyttjade, emedan vissa alternativ
på grund av variationer i elevunderlaget kommer att uppträda endast sporadiskt.
Det är sålunda uppenbart att även om riktpunkten för utbildningsplaneringen
bör vara att alla utbildningsvägar sprides så långt som möjligt blir
det, såsom jag betonat i det föregående, med hänsyn till personella och materiella
resurser nödvändigt med en viss restriktivitet. Detta förutsätter en central
planering och centrala beslut beträffande upprättandet av linjer och grenar.
Jag förordar därför att gymnasiets och fackskolans organisation på de
skilda orterna fastställes centralt genom beslut i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.
Jag vill emellertid särskilt understryka, att om en elev önskar utbildning
inom en linje, gren eller variant som inte kan erbjudas på hans/hennes

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196h

117

gymnasie-fackskoleort, bör eleven ha rätt att i enlighet med GU :s förslag övergå
till den närmaste skola som ger sådan utbildning.

De regler och riktlinjer beträffande villkor för upprättandet av olika grupper
liksom för planeringen av gymnasiernas och fackskolornas organisation, som jag
här förordat, medför inte oväsentliga besparingar i fråga om såväl lärar- som
andra resurser, vilka — det vill jag bestämt framhålla — kan genomföras utan
olägenhet för den föreslagna skolorganisationen och dess elever. I jämförelse med
en helt fri tillämpning av de förslag GU och FU var för sig förordat torde lärarbesparingen
kunna uppskattas till i runt tal 500 heltidstjänster omkring 1970.»

Intagning, betyg, flyttning, kompetens m. m.

Gymnasieutredningen (prop. 6.1.1, 6.2.1 och 6.3.1)

GU finner det angeläget att intagningen (GU 13.2.1 och 13.2.2) så långt
möjligt sker efter enhetliga grunder inom hela det gymnasiala skolsystemet.
Behörighetsvillkoren för tillträde till gymnasium och fackskola bör utformas så,
att eleverna på samtliga linjer i grundskolan utan alltför stora svårigheter skall
kunna fortsätta i båda skolformerna. Det blir dock nödvändigt att uppställa
vissa speciella behörighetskrav, som kan avse förutbildning eller betygsnivå i
enskilda ämnen. GU anser vidare att någon undre betygsgräns för tillträde till
gymnasium inte bör uppställas.

GU:s förslag till behörighetskrav för gymnasiestudier innebär att elever från
linjerna 9 g, 9 h, 9 t, 9 in och 9 s har möjlighet att få behörighet utan kompletteringar.

Urvalet bland sökande föreslås grundat på medelbetyget från grundskolan.
Alla ämnen — med en viss modifikation beträffande gymnastiken — bör därvid
tillmätas lika vikt. GU understryker att det är angeläget att som kompletterade
hjälpmedel för intagningen utarbetas särskilda prov.

Intagningen till gymnasium, fackskola och, där så är möjligt, yrkesskola bör
samordnas.

Beträffande övergång mellan gymnasium och fackskola
(GU 13.2.3) konstaterar GU att generellt sett goda möjligheter kan beräknas
komma att föreligga att växla studieväg mellan gymnasium och fackskola även
om man får räkna med vissa kompletteringar i båda övergångsriktningarna.
Några fixerade intagningsbestämmelser bör ej uppställas. Medför övergången
att en ny klass måste inrättas, bör sådant kunna medges.

Obligatorisk praktik bör ej införas på den ekonomislca lärokursen,
men GU anser att skolorna bör verka för att eleverna frivilligt skaffar sig praktik
under studietiden (GU 8.3.6).

När det gäller den tekniska lärokursen anser GU praktik nödvändig (GU

118 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196k

8.4.6 och 9.5.7). GU föreslår dock att krav på obligatorisk förpraktik ej skall
uppställas.

Praktiken bör enligt GU innefatta dels av läroplanen reglerad praktik i skolverkstad,
dels i visä omfattning styrd industripraktik.

GU uttalar att betygens (GU 13.3) primära uppgift bör vara att utgöra
ett så objektivt mått som möjligt på de enskilda elevernas prestationer i relevanta
delar av skolarbetet. Den betygsättning som för närvarande används i
gymnasiet utgör enligt GU:s mening en mellanform mellan absolut och relativ
(GU 13.3.3). GU förordar att betygsättningen i gymnasiet utformas enligt principen
om relativ betygsättning och att samma betygskala användes som i grundskolan
(GU 13.3.4). Blott ett betyg skall ges i varje ämne (GU 13.3.5).

Som hjälpmedel för betygsättningen (GU 13.3.6) föreslås bl. a. centralt utgivna
skriftliga prov i vissa ämnen. Vidare skall den av GU föreslagna fackinspektionen
medverka till ekvivalering av betygen.

GU föreslår slutligen att frågan om betygens rättskraft utredes (GU 13.3.9).

Beträffande flyttning m. m. framhåller GU inledningsvis att kvarsättning
och utkuggning både för individen och samhället ofta utgör ineffektiva och
oekonomiska lösningar, som bör användas endast i begränsad omfattning (GU
13.4).

GU anser att frågor rörande flyttning bör avgöras från fall till fall efter samråd
med föräldrar och elev samt utifrån elevens totala situation och prestationer
utan »mekaniskt» verkande regler om vissa betygskrav för flyttning. Avgörandet
bör kombineras med studievägledning.

För att förenkla flyttningsproceduren föreslår GU att betygen i viss mån användes
som hjälpmedel.

I samband med sina överväganden rörande disciplinfrågor föreslår
GU att betygen i uppförande och ordning avskaffas i gymnasiet (GU 13.3.8).

För att medverka vid handläggningen av vissa disciplinfrågor föreslås ett
särskilt organ med namnet disciplinnämnd (GU 14.3.4). I dess uppgifter skall
ingå att besluta om såväl korrigerande som rehabiliterande åtgärder. I nämnden
bör ingå två allmänna representanter, utsedda av skolstyrelsen, samt skolenhetens
rektor, två av kollegiet utsedda representanter för lärarna och två representanter
för eleverna.

GU ifrågasätter om det nuvarande examenssystemet vid studiernas
avslutning (GU 13.5) är lämpat för den betydelsefulla uppgiften att ckvivalera
slutbetygen och om systemet ger utrymme för de samråd och diskussioner
mellan lärare och i första hand avnämare om utbildningsinnehåll, metoder och
bedömning, som GU anser vara av väsentlig betydelse för skolans utveckling.
Systemet är vidare olika vid de tre gymnasieformerna.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

119

GU framhåller, att man måste finna enhetliga former för avslutningen av studierna
för 30 000 elever per år eller flera. Antalet censorer och examensombud
måste, om det nuvarande systemet skall bibehållas, bli mycket stort, kanske
300—400 personer. Det är enligt GU inte möjligt att uppnå enhetlig bedömning
genom en så stor grupp som därtill endast tillfälligt sysslar med uppgiften.

GU anser för sin del att ett system med centrala, skriftliga prov av delvis ny
typ samt en fackinspektion är den bästa ersättningen för nuvarande examensprocedurer.
Härigenom skulle de betygsekvivalerande uppgifterna kunna fullgöras
på ett bättre sätt än nu samt en nära kontakt etableras mellan gymnasiet
och dess avnämare.

GU föreslår en inspektionsverksamhet (GU 13.5.2.4) med uppgift
att bl. a. bedöma undervisningen och dess resultat. Inspektörernas verksamhet
bör utspridas över hela läsåret och innefatta i varje fall de senare årskurserna.

Inspektörerna bör rekryteras bland universitets- och högskolelärare, representanter
för näringsliv och allmän tjänst samt gymnasierektorer och gymnasielärare.
GU beräknar behovet av fackinspektörer till ett antal motsvarande 35
heltidstjänster.

När det gäller slutbetyg och kompetens understryker GU vikten
av att slutbetyget skall kunna användas som intagningsinstrument för olika utbildningar
och yrken och avvisar exempelvis inträdesprövningar vid universitet
och högskolor (GU 13.5.3).

Villkoret för allmän behörighet till universitetsstudier (GU 13.5.3.2) bör enligt
GU:s mening grundas på slutbetyget från årskurs 3 efter genomgången fullständig
lärokurs, under förutsättning att slutbetyget uppnår medelbetyget 2,3 efter
viss reduktion, om betyget 1 förekommer. Medelbetyget bör beräknas på alla
ämnen. Den som efter fullständig lärokurs inte uppnått gränsen för allmän behörighet
skall ha rätt att på vissa sätt höja sitt slutbetyg. Det nya slutbetyget
skall jämställas med på normalt sätt erhållet slutbetyg. Den som efter mindre
studiekurs kompletterat i de bortvalda ämnena skall få nytt slutbetyg (GU
13.5.3.4).

När det gäller kompetensvärdet av slutbetyg från ekonomisk eller teknisk
lärokurs (GU 13.5.3.3) föreslår GU att någon lägsta betygsnivå för kompetens
som gymnasieekonom och gymnasieingenjör inte uppställes. Fullständig genomgång
av årskurs 3 i ekonomisk lärokurs bör medföra titeln gymnasieekonom och
fullständig genomgång av årskurs 4 i teknisk lärokurs titeln gymnasieingenjör.

GU behandlar från företrädesvis principiella utgångspunkter vissa frågor rörande
intagningsbestämmelser vid universitet och högskolor (GU 13.5.5) och
understryker att stor återhållsamhet bör iakttagas i fråga om speciella behörighetskrav.
Där sådana likväl erfordras, bör de utformas i samarbete mellan företrädare
för avnämare och skola samt någon statlig kompetensinstitution. I fall

120

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

av konkurrens om utbildningsplatser föreslår GU att som urvalsinstrument används
främst originalslutbetyget från gymnasiet.

Frågor om privatistprövning o. d. (GU 13.5.4) förutsättes mera ingående
komma att behandlas i samband med överväganden om vuxenutbildningen.

Fackskoleutredningen (prop. 6.1.2, 6.2.2, 6.3.2)

FU avvisar tanken på att uppställa krav på viss lägsta poängsumma för i ntagning
(FU s. 130 ff.) i fackskola. Det bör vara möjligt att vinna inträde
från samtliga linjer i grundskolan, även om det beträffande elever från grundskolans
praktiska linjer blir nödvändigt att komplettera vissa ämnen. FU anger
vidare vissa speciella behörighetskrav som bör uppställas för tillträde till fackskola.

FU föreslår kvotering av platser i fackskola till förmån för äldre elever. Av
tillgängliga platser bör intill dess erfarenheter av anordningen vunnits ca 25 %
reserveras för elever som kan redovisa minst tre års väl vitsordad, för den åsyftade
utbildningen lämplig praktik eller slutfört minst 2-åriga kurser vid vissa
avdelningar inom yrkesskolan.

I fråga om urvalet bland behöriga sökande med lika vikt för alla ämnen samt
den lokala intagningen har FU samma uppfattning som GU.

FU framlägger slutligen vissa förslag rörande komplettering av grundskolebetyg
samt stödåtgärder (FU s. 155 ff.).

När det gäller övergång mellan fackskola och gymnasium
(FU s. 152 ff.) överensstämmer FU:s synpunkter i stort sett med GU:s. I de fall
då inträdesprövning anses nödvändig rekommenderar FU att prövningen anordnas
på så sätt att den prövande under en till två veckor får följa den ordinarie
undervisningen i den klass, till vilken han söker.

Beträffande praktik (FU s. 136 ff.) understryker FU värdet av praktisk
erfarenhet före inträdet i skolan men vill dock inte uppställa krav på förpraktik.
För social och ekonomisk fackskola bör krav på praktik enligt FU över huvud
taget inte uppställas. I fråga om teknisk fackskola förordar FU med viss mindre
modifikation vad 1957 års skolberedning i detta hänseende föreslagit, nämligen
minst ett års praktik före påbörjande av årskurs 2.

Inom FU har en särskild expertgrupp utrett hur praktiken vid teknisk fackskola
bör utformas (FU s. 764 ff.). FU anser det inte möjligt att nu förverkliga
expertgruppens förslag, men försöksverksamhet med sådan praktik bör bedrivas.

FU föreslår att relativ betygsättning skall tillämpas i fackskolan
och att betygskalan skall vara densamma som i gymnasiet (FU s. 146 ff.). Frågan
om betygens rättskraft bör utredas.

FU föreslår att betyg i ordning och uppförande inte skall ges i fackskolan.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196£

121

Frågan om flyttning (FU s. 149 f.) från årskurs 1 till årskurs 2 bör enligt
FU bedömas främst med hänsyn till vad som kan vara för eleven i det hela
lämpligast. Som regel bör elev uppflyttas. FU har inte funnit anledning föreslå
någon poänggräns som hjälpmedel vid bedömning av uppflyttning.

Fackskolan skall vara examensfri och studierna avslutas med att
slutbetyg utfärdas efter andra årskursen (FU s. 150 ff.). För ekvivalering av
betygen rekommenderar FU att centralt utarbetade standardprov användes.

En intensifierad konsulent- och inspektionsverksamhet (FU
s. 110 ff.) är angelägen men FU anser dock att ett definitivt ställningstagande
till eventuell inspektion av samma typ som GU föreslagit beträffande gymnasiet
bör anstå till dess fackskolans organisation och omfattning närmare fastställts.
I de fall då fackskola är samorganiserad med gymnasium bör dock gymnasieinspektionsverksamheten
få utnyttjas. Antalet gymnasieinspektörer bör därför
ökas något utöver vad GU föreslagit.

Fackskolekompetens bör enligt FU:s mening inte anknytas till en
viss nivå på slutbetyget (FU s. 151 f.). Den precisering av kompetensen, som
avnämarna är mest betjänta av, anser FU möjlig att uppnå genom en normerad
betygsättning av elevprestationer på områden som definieras i läroplanen. En
formellt angiven specifik benämning på kompetensen från någon fackskola bör
inte anges (FU s. 32).

Yttranden (prop. 6.1.3, 6.2.3 och 6.3.3)

Gymnasiet

De föreslagna principerna för intagning av elever i gymnasiet godtas av flertalet
remissinstanser. Kritik riktas dock på åtskilliga håll mot olika punkter i
GU:s förslag till intagningsbestämmelser. I några fall anser man sålunda att krav
i form av undre betygsgräns bör uppställas.

GU:s förslag beträffande behörighetskraven för gymnasiestudier har föranlett
såväl positiva som negativa uttalanden. De senare uttalandena hänför sig främst
till att GU jämställt linjerna 9 h, 9 t, 9 m och 9 s med 9 g. Man befarar även att
reglerna kan leda till betygstaktiska spekulationer.

Om förslaget angående urvalet bland behöriga sökande råder delade meningar
bland remissinstanserna. Bl. a. anser man i vissa fall att övningsämnena icke
skall tillgodoräknas, att betygen i olika kurser inom grundskolan skall ges olika
vikt samt att betygsumman och inte medelbetyget skall läggas till grund för
intagningen.

Behovet av kompletterande hjälpmedel för intagningen betonas i flera remiss

svar.

122

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

Förslaget om samordnad intagning tillstyrks allmänt.

Vad GU anfört angående övergång mellan gymnasium och fackskola har fått
ett mycket positivt mottagande. Vissa remissinstanser uttrycker emellertid farhågor
för att fackskolan kan komma att betraktas som en sidoväg till gymnasiet.

Praktikfrågan har föranlett uttalanden från flertalet remissinstanser. Samtliga
instanser, som yttrat sig, har den uppfattningen att någon form av praktik
är nödvändig i teknisk lärokurs. Svårigheten att genomföra praktiken under
sommarmånaderna är kanske den fråga som vållat mest bekymmer och till lösning
av detta problem framlägges olika förslag.

Att förpraktik inte bör fordras inom den tekniska sektorn tillstyrks av praktiskt
taget samtliga remissinstanser. Praktik tjänstgöringens uppdelning i skolpraktik
och miljöpraktik samt den huvudsakliga utformningen av dessa båda
slag av praktik godtas överlag i yttrandena. I allmänhet möter inte heller förslaget
om praktikens längd någon erinran.

För att bättre kunna fördela praktiken över hela året förordas från flera håll
att skolans terminsindelning överses.

När det gäller ställningstagandet till den relativa betygsättningen kan remissinstanserna
i stort sett indelas i tre grupper: en som tillstyrker GU:s förslag, en
som redovisar viss tvekan eller förordar ytterligare utredning och en som föredrar
absolut betygsättning eller en modifierad sådan med vissa relativa inslag.
Från några håll framförs önskemål om en mer nyanserad betygskala.

GU:s förslag om centralt utgivna skriftliga prov mottas överlag positivt.
Önskemål framförs om prov i fler ämnen än GU rekommenderat.

Att betygens rättskraft bör utredas tillstyrks allmänt.

De principer GU föreslagit beträffande flyttning godtages i allmänhet. På
några håll är man tveksam beträffande GU:s förslag om viss betygsgräns som
hjälpmedel.

Övervägande antalet remissinstanser tillstyrker att betygen i ordning och
uppförande slopas.

När det gäller disciplinnämnden har framför allt dennas sammansättning
föranlett diskussion. Ett stort antal remissinstanser avstyrker eller är tveksamma
beträffande elevrepresentation i nämnderna. På vissa håll förordar man att
representanter för föräldrarna skall ingå i dessa nämnder.

GU:s förslag beträffande studiernas avslutning, som innebär att den nuvarande
examensproceduren med karaktär av slutprövning ersätts med ekvivaleringsoch
kontrollåtgärder, utspridda över en större del av studietiden, tillstyrkes i
ett stort antal yttranden. På vissa håll förordas ett bibehållande av nuvarande
studentexamen, eventuellt i modifierad form.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196-4

123

Mot förslaget om fackinspektionen anförs bl. a. att GU beräknat antalet inspektörer
i underkant.

GU:s ställningstagande i fråga om slutbetygets uppgift, nämligen att detta
skall tjäna som intagningsinstrument för olika utbildningar och yrken, har
ifrågasatts i stort sett endast av ett antal universitetsmyndigheter. I samband
därmed har förordats särskilda inträdesprov till universitet och högskolor.

Kritik framförs från några håll även mot den av GU föreslagna dimissionströskeln,
vilken inte anses motiverad. I andra fall gäller invändningarna inte
uppställande av ett minimikrav som sådant utan svårigheten att fastställa tröskelvärdet
och GU:s konstruktion av detta, i senare fallet främst korrigeringen
av medelvärdet.

I några yttranden anses att krav på viss lägsta betygsnivå bör uppställas för
kompetens som gymnasieekonom eller gymnasieingenjör.

Flera remissinstanser påpekar att speciella behörighetskrav måste uppställas
i olika ämnen för tillträde till högre studier.

Fackskolan

De av FU föreslagna principerna för intagning godtas av de remissinstanser
som uttalat sig härom. Någon gång menar man dock att intagningsbestämmelsema
gjorts för generösa.

Förslaget att en viss kvot av intagning splatserna skall reserveras för elever
med tidigare praktik eller motsvarande får till övervägande delen ett mycket
positivt mottagande. Någon gång anser man kvoten vara för låg, och några
remissinstanser föreslår att sådant kvotsystem inte skall gälla vid den sociala
fackskolan.

FU:s förslag angående kompletterande studier, stödåtgärder m. m. får i allmänhet
ett positivt mottagande från remissinstansernas sida.

Vad FU föreslagit för att underlätta en övergång mellan fackskolan och gymnasiet
samt mellan olika fackskolor ävensom FU:s överväganden om mellan
vilka årskurser övergång må ske tillstyrkes av nästan alla remissinstanser som
uttalat sig i denna fråga. Kritik riktas dock mot förslaget att låta elever gå på
prov under en till två veckor. Man anser att i stället inträdesprövning skall ske
i vanlig ordning.

När det gäller praktiken förordas på några håll att förpraktik skall krävas.
FU:s förslag angående ett års praktik för inträde i den tekniska fackskolans
andra årskurs tillstyrkes i allmänhet av remissinstanserna. En nedskärning till
nio eller tio månader med hänsyn till svårigheten att få erforderligt antal praktikplatser
disponibla under sommarmånaderna ifrågasättes dock i flera ytt -

124 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

randen. Några remissinstanser ifrågasätter lämpligheten av ett insprängt praktikår.

På en del håll anser man att den av FU föreslagna miljöpraktiken inte är
tillräcklig. Angelägenheten av att försök med styrd praktik kommer till stånd
understryks i flera yttranden.

I fråga om FU:s förslag angående betyg, flyttning m. m. har remissinstanserna
i de flesta fall hänvisat till sina uttalanden med anledning av GU:s förslag
i dessa avseenden.

Från några håll påyrkas inrättandet av en disciplinnämnd även vid fackskolan.

FU:s förslag att fackskolan skall vara examensfri och att studierna skall avslutas
med att slutbetyg utfärdas efter andra årskursen har icke föranlett erinran
från någon remissinstans sida. Att centralt givna prov skall användas betonas
särskilt i några yttranden.

Vidare framhålles nödvändigheten av en utbyggd och effektivt verkande konsulent-
och inspektionsverksamhet. Flera remissinstanser anser att fackskolan
bör ha samma inspektionsorganisation som gymnasiet.

När det gäller fackskolekompetensen förordas på sina håll att vissa minimikrav
bör uppställas för erhållandet av sådan kompetens. Några remissinstanser
anser att genomgång av ekonomisk och teknisk fackskola skall berättiga till
viss utbildningstitel.

Departementschefen (prop. 6.4)

Inledningsvis anför departementschefen följande.

»De frågor jag avser behandla i detta avsnitt är i sina detaljer av förhållandevis
teknisk natur och utom i några få fall icke av beskaffenhet att böra underställas
riksdagens prövning. Jag anser emellertid frågorna vara av sådan vikt
såväl för det gymnasiala skolsystemet som för hela utbildningsväsendet att de
principiella riktlinjerna för frågornas lösning bör bringas till riksdagens kännedom.
Jag torde i annat sammanhang för Kungl. Maj:t få anmäla förslag till
erforderliga bestämmelser.»

Beträffande frågorna om intagning, övergång och praktik
anför departementschefen följande.

»Som jag i det föregående framhållit är de nu aktuella reformerna ett betydelsefullt
led i en utveckling, som innebär ett sammansmältande till en helhet av ett
stort antal skilda utbildningsvägar. Det nya gymnasiala skolsystemet skall vara
öppnare såväl inom sig som gentemot den underliggande grundskolan och olika
fortsatta utbildningar. Man bör söka åvägabringa att de skilda studievägarna
inom skolväsendet blir likvärdiga. Enbart genom skolorganisatoriska åtgärder

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 19&b

125

kan detta inte realiseras. Genom dylika åtgärder kan dock åstadkommas att inga
studievägar blir återvändsgränder. Därvid spelar intagningsbestämmelser och
övergångsmöjligheter en betydande roll.

Från dessa utgångspunkter kan väsentliga invändningar göras mot att i intagningsbestämmelserna
uppställes ett formellt behörighetskrav för någon av det
gymnasiala skolsystemets utbildnings vägar i form av en undre betygsgräns. Även
andra skäl talar mot en sådan gräns. Det torde vara en omöjlig uppgift att
fixera en allmän betygsgräns, som garanterar att de, som överskrider denna
gräns, har goda utsikter att tillgodogöra sig ifrågavarande gymnasiala undervisning,
och samtidigt fastslå att de, som har sämre utgångsläge, också har små
utsikter att nöjaktigt tillgodogöra sig den senare undervisningen. Skulle man
likväl vilja uppställa ett allmänt behörighetsvillkor måste gränsen fastställas
skönsmässigt. Den bör då rimligtvis sättas jämförelsevis lågt för att undvika
att ett stort antal kapabla utbildningssökande utestänges. Därmed förlorar
emellertid behörighetsvillkoret praktiskt intresse i varje fall under avsevärd tid
framåt. Såsom FU och GU med instämmande av flertalet remissinstanser framhållit,
bör man genom en väl utbyggd yrkesvägledning och studieorientering på
ett väsentligt mera tillfredsställande sätt än genom betygsspärrar kunna hjälpa
eleverna att finna den studieväg, som passar dem bäst. Jag anser sålunda att
några generella betygsspärrar för inträde i gymnasium eller fackskola inte bör
uppställas.

Av vad jag i det föregående anfört framgår att jag delar FU:s och GU:s uppfattning
att elever från grundskolans samtliga linjer i årskurs 9 i princip skall ha
möjlighet att vinna inträde i gymnasium och fackskola. Det är emellertid av
olika skäl här nödvändigt, såsom också de båda utredningarna framhållit och
föreslagit, att uppställa vissa speciella behörighetsvillkor även om stor återhållsamhet
härvid bör iakttagas. Vad FU och GU i dessa hänseenden föreslagit bör
kunna tjäna som riktpunkt för de närmaste åren. Självfallet kan modifikationer
behöva vidtagas allteftersom erfarenheter vinnes. Med anledning av vissa uttalanden
i remissyttrandena vill jag framhålla att GU:s förslag om speciella behörighetskrav
för gymnasiestudier är i god överensstämmelse med de synpunkter,
som framlades av 1957 års skolberedning, och med vad jag själv anförde i
1962 års grundskoleproposition (s. 275). Jag vill tillägga att GU:s förslag att
elever från linjerna 9 g, 9 h, 9 t, 9 m och 9 s skall ha möjlighet att vinna inträde
i gymnasiet utan kompletteringar inte påverkar möjligheten av att använda
grundskolans betyg såsom intagningsinstrument till gymnasiet, eftersom flertalet
ämnen och kurser är gemensamma för dessa linjer och betygsättningen i dessa
ämnen och kurser är ekvivalerad.

Då antalet sökande överstiger antalet tillgängliga platser måste man på något
sätt träffa val bland behöriga sökande. Erfarenheterna från ett flertal dylika
konkurrenssituationer visar svårigheterna att finna ett någorlunda tillförlitligt
urvalsinstrument. Tills vidare torde vi få använda oss av betygen från den avlämnande
skolan. Jag vill emellertid understryka vikten av att man söker ut -

126

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

arbeta kompletterande hjälpmedel, mindre för att använda som urvalsinstrument
än som hjälpmedel för vägledning och råd inför val av olika utbildningsalternativ.
Skolöverstyrelsen bör verka för att sådana hjälpmedel utarbetas och
utprovas. När betyg användes för att avgöra vilka sökande, som skall få företräde
i en konkurrenssituation, är det, såsom FU och GU föreslår, angeläget att
dels alla ämnen medräknas, dels betygen i samtliga ämnen ges samma vikt. Den
föreslagna särbestämmelsen för betyget i gymnastik anser jag dock motiverad.
Liksom i fråga om de speciella behörighetsbestämmelserna måste givetvis i praktiken
utfallet av bestämmelserna angående urval bland behöriga sökande noggrant
följas och justeringar göras om så befinnes erforderligt. Jag vill här nämna
endast en fråga, som kräver uppmärksamhet, nämligen poängvärderingen av
betyg i ämnen, som erhållits efter komplettering av grundskolebetyget. Den
riktpunkt som synes rimligast att tillämpa, i varje fall tills vidare, är att i första
hand utgå från det ursprungliga betyget men i de fall då komplettering avser
ämne eller kurs, som icke ingår i detta betyg, medräkna det vid kompletteringen
erhållna betyget.

Under en lång tid framåt kommer de sökande till gymnasium och fackskola
att ha mycket skiftande förutbildning. Det erfordras sålunda i varje fall under
en övergångstid bestämmelser rörande behörighetsvillkor och meritvärdering
vilka omfattar såväl grundskolan som flera äldre skolformer. I fall av konkurrens
om utbildningsplatser har GU förordat att en kvotering sker av antalet intagningsplatser
i proportion till antalet sökande från olika skolformer, medan FU
närmast synes utgå ifrån att en evalvering av betyg från dessa skilda skolformer
skall ske. Erfarenheter från tidigare försök med dylik evalvering pekar närmast
på att den av GU förordade lösningen skulle vara den lämpligaste. Det ankommer
på skolöverstyrelsen att överväga denna fråga i samband med utarbetandet
av anvisningar i sin helhet beträffande intagningen.

FU:s förslag att en viss kvot av intagning splats erna reserveras för äldre sökande
med praktik eller motsvarande finner jag liksom flertalet remissinstanser
mycket tilltalande. De invändningar, som framförts mot att tillämpa en sådan
kvot även vid den sociala linjen med hänsyn till att ogynnsamma återverkningar
beträffande rekryteringen skulle kunna uppträda för folkhögskolans del,
är enligt min mening inte bärande. Som jag i det föregående framhållit kommer
folkhögskolan enligt min uppfattning att även i framtiden ha en viktig
uppgift att fylla i vårt samhälle. Denna min uppfattning grundar jag på förvissningen
om att folkhögskolan genom sin speciella målsättning, sina arbetsformer
och sin studiemiljö kommer att attrahera ett stort antal utbildnings- och
bildningssökande även om utbildningsväsendet i övrigt utbygges mycket kraftigt.
Däremot kan jag inte medverka till att söka stimulera tillströmningen till
folkhögskolan genom att minska de utbildningssökandes möjligheter att, om de
så önskar, få utbildning i andra skolformer. Jag anser sålunda att den av FU
föreslagna kvoteringsregeln bör tillämpas på samtliga linjer i fackskolan i huvudsak
enligt de riktlinjer som FU uppdragit. Jag räknar tills vidare med att

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

127

kvoten bör omfatta ca 25 % av antalet utbildningsplatser men det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att besluta om ändring av densamma om erfarenheterna
skulle visa att detta erfordras.

På några håll har ifrågasatts om inte en motsvarande kvoteringsbestämmelse
borde införas för intagningen i gymnasiet. Med hänsyn till den längre studietiden
i gymnasiet är det enligt min uppfattning inte sannolikt att denna skolform
på samma sätt som fackskolan kommer att locka vuxna utbildningssökande. För
dessa torde andra utbildningsformer, såsom kvällsgymnasierna och gymnasierna
för vuxna, vara mer attraktiva. Dessa utbildningar är för närvarande föremål
för utredning inom GU som, enligt vad jag erfarit, beräknas framlägga sina förslag
under nästa år.

I avvaktan härpå och på erfarenheterna av hur kvoteringsbestämmelsen i
fackskolan utfaller bör en motsvarande bestämmelse inte införas för gymnasiets
del.

Att intagningen till gymnasium, fackskola och så långt möjligt yrkesskola
samordnas är enligt min mening från såväl praktiska som principiella synpunkter
angeläget. Intagningen bör såsom FU och GU föreslagit förrättas av en för
samtliga utbildningslinjer gemensam intagningsnämnd. Nämndens sammansättning
synes i huvudsak ändamålsenlig. Dock bör skolchef om så befinnes lämpligt
kunna utses i stället för ledamot av skolstyrelse. I större regioner kan modifikationer
behöva genomföras. Beslut härom torde få meddelas i den ordning Kungl.
Maj:t bestämmer. Jag vill understryka skolöverstyrelsens uttalande om att
nämnden måste ha kontinuerlig tillgång till expeditionspersonal och att det därför
är ändamålsenligt att den är knuten till den lokala skolförvaltningen. Jag vill
också understryka vikten av att intagningsnämnden verkligen fungerar såsom
ett gemensamt organ.

Vad FU föreslagit beträffande kompletterande studier och preparandkurser för
inträde i fackskola och gymnasium är jag inte beredd att ta ställning till i nu
förevarande sammanhang. Då en del av det elevklientel, det här kan bli fråga
om, torde vara äldre och vilja komplettera jämsides med förvärvsarbete, hör
denna fråga delvis hemma inom vuxenutbildningen. Enligt vad jag erfarit torde
GU i sitt fortsatta arbete även komma att behandla förgymnasial vuxenutbildning.
Jag finner det därför lämpligt att spörsmålet om organisationen av preparandkurser
m. m. tas upp först när förslag om vuxenutbildning föreligger.

Sedan lång tid tillbaka har vid yrkesskolorna anordnats, såväl på heltid som
på deltid, särskilda förberedande kurser för inträde i tekniskt gymnasium. Dylika
preparandkurser eller någon motsvarighet härtill torde övergångsvis vara nödvändiga.
Jag förutsätter att GU tar upp frågan om dessa kurser i sitt kommande
förslag om vuxenutbildning. Skolöverstyrelsen bör vidare, vid sitt arbete
med anvisningar beträffande intagningen, beakta frågan om hur dessa kurser
skall tillgodoräknas.

Jag vill i detta sammanhang beröra två frågor, som FU väckt nämligen dels
inträdcsprövnings ersättande med att elev får följa undervisningen på prov un -

128

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

der en—två veckor, dels borttagandet av avgifterna för fyllnadsprövning i
grundskolan. Vad den första frågan angår finner jag, såsom skolöverstyrelsen
även uttalat, att i de fall, då en elev anses behöva få sina kunskaper prövade för
att övergå till annan skolform, inträdesprövning bör förekomma i vanlig ordning.

Förslaget om borttagande av avgifterna för fyllnadsprövning i grundskolan
kan jag inte nu biträda. Emellertid finner jag att på sätt riksrevisionsverket
föreslagit en allmän översyn av bestämmelserna om avgifter i samband med
examina och prövningar bör komma till stånd. Jag har för avsikt att låta utreda
frågan.

Möjligheter till övergång mellan olika gymnasiala skolformer bör finnas, såsom
jag redan i det föregående förordat. Någon reglering härav i författning bör
tills vidare inte ske. Beslut om övergång bör ankomma på lokala myndigheter
efter prövning i varje särskilt fall. Skolöverstyrelsen bör vid det fortsatta arbetet
med intagningsbestämmelserna också utfärda anvisningar i nu berörda hänseenden
samt i övrigt följa utvecklingen och i mån av behov föreslå ytterligare
åtgärder.

Jag övergår nu till vissa frågor rörande praktik. GU:s förslag att praktik inte
bör krävas för elever på gymnasiets ekonomiska linje vare sig före eller under
studietiden ansluter jag mig till. Med hänsyn till att en rätt upplagd praktik
otvivelaktigt är av betydelse även för ekonomisk gymnasial utbildning, vore det
dock värdefullt om eleverna såväl i gymnasiet som i fackskolan skaffade sig
sådan praktik under ferietid. Till ledning för sådan frivillig praktik bör anvisningar
utfärdas av skolöverstyrelsen.

GU:s principiella synpunkter och förslag rörande praktiken på gymnasiets
tekniska linje har godtagits av det helt övervägande antalet remissinstanser.
Att krav på förpraktik ej skall uppställas samt att den obligatoriska praktiken
under studietiden skall uppdelas i skolpraktik och miljöpraktik tillstyrker jag.
Skolpraktikens detaljutformning är närmast ett läroplansproblem och bör sålunda
övervägas av skolöverstyrelsen i samband med översynen av läroplansförslaget.

Beträffande miljöpraktiken har bl. a. ifrågasatts om det blir möjligt att ordna
denna i den utsträckning som den starkt expanderande tekniska utbildningen i
olika skolformer och på olika nivåer kommer att kräva. För att komma tillrätta
med dessa svårigheter har föreslagits att annan terminsindelning borde införas.
Jag vill erinra om vad jag redan i det föregående konstaterat beträffande
denna fråga, nämligen att den inte kan lösas separat för endast en del av skolsystemet.
Däremot är det ingenting som ur denna synvinkel hindrar att man
inför växelutbildning. Denna möjlighet har sedan länge varit föremål för diskussion
i samband med utformning av den tekniska gymnasieutbildningen men har
endast i ringa utsträckning prövats. Yäxelutbildning diskuteras också av GU,
som rekommenderar att ytterligare försök med anordningen bedrives. Jag anslu -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196h

129

ter mig härtill. Skolöverstyrelsen bör anmodas att undersöka möjligheterna för
en vidgad försöksverksamhet med växelutbildning.

Möjligheterna att ordna praktik i arbetslivet är vidare beroende av den organisation
som finns för anskaffning och förmedling av praktikplatser. Detta spörsmål
har ingående behandlats av arbetsmarknadsstyrelsen i dess utlåtande över
GU:s och FU:s betänkanden. Sedermera har styrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat
en av styrelsen i samråd med representanter för utbildningsmyndigheterna,
arbetsmarknadens parter och de studerande genomförd utredning, Praktik-
och feriearbetsförmedling. Häri föreslås bl. a. vissa personalförstärkningar
inom arbetsmarknadsverket för att möjliggöra för verket att effektivt bevaka
praktikfrågorna. Viss sådan förstärkning bör enligt min mening genomföras.
Förslag härom torde få framläggas för riksdagen i ett senare sammanhang. Omfattningen
av denna personal blir i någon mån beroende av hur miljöpraktiken
skall utformas och samordnas med skolundervisningen.

Det program GU lagt fram för miljöpraktiken är enligt min mening i och för
sig mycket värdefullt och skulle innebära en avsevärd effektivering och förbättring
av elevernas praktiktjänstgöring. Å andra sidan är det svårt att utan erfarenheter
avgöra vilka möjligheter det finns att i sin helhet realisera detta
ambitiösa program. De praktiska svårigheterna att helt genomföra programmet
har även påtalats i flera remissyttranden. Det är därför enligt min mening lämpligast
att inte nu i detalj fixera utformningen. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen
att i samråd med i första hand arbetsmarknadsstyrelsen och företrädare
för näringslivet närmare överväga i vilken omfattning man redan från början
kan förverkliga programmet och utfärda de anvisningar som befinnes erforderliga.

FU har ytterligare utvecklat det förslag som framlades från skolberedningen
om krav på viss ''praktik före påbörjande av årskurs 2 på den tekniska linjen i
fackskolan och stannat för en lösning, som kan sägas innebära att huvuddelen
av eleverna inom denna linje får en växelutbildning genom att mellan den första
och den andra årskursen inlägges miljöpraktik. Jag anser denna anordning tills
vidare lämplig. Det av utredningens expertgrupp framlagda förslaget till praktikens
utformning skulle otvivelaktigt innebära att praktiken bleve mycket
givande, om det kunde förverkligas i full utsträckning. Jag delar emellertid FU:s
uppfattning att detta inte nu är möjligt. Det bör emellertid uppdragas åt skolöverstyrelsen
att undersöka förutsättningarna för försök med styrd praktik
enligt principerna i det av expertgruppen framlagda förslaget samt att, om så
befinnes möjligt, låta anställa dylika försök. Med hänsyn till vad jag tidigare
nämnt om svårigheten att ordna praktik för alla elever inom den starkt expanderande
tekniska utbildningen på olika nivåer finner jag det lämpligt att tills
vidare ej krävs mer än omkring nio månaders lämplig praktik för inträde i andra
årskursen på teknisk linje i fackskolan. Genom praktikens begränsning till nio
månader ökar möjligheterna att utnyttja sommaren för praktik åt elever på
andra tekniska utbildningsvägar.»

9 — Hihany till riksdagens protokoll tOG/j. 12 sand. Nr 1

130 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

I fråga om betyg, flyttning m. m. anför departementschefen följande.

»Såväl FU som GU har föreslagit att man i fackskolan respektive gymnasiet
skall tillämpa samma principer för betygsättningen som i grundskolan, dvs.
betygsättningen bör vara relativ och betygskalan vara densamma som i grundskolan.
Ett stort antal remissinstanser har tillstyrkt detta förslag men åtskilliga
har också framfört invändningar. För egen del finner jag de båda utredningarnas
förslag på denna punkt välgrundade. Ett av betygsättningens viktigaste
syften är att informera elever och föräldrar om elevernas studieprestationer i
skolan. Jag betraktar det som ett nödvändigt krav att denna information tekniskt
utformas på samma sätt i olika skolformer. Att i gymnasiet och fackskolan
använda ett annat betygsättningssystem än det elever och föräldrar vant sig vid
från grundskolan skulle med säkerhet skapa stor förvirring och leda till många
missförstånd. Den relativa betygsättningen har emellertid även andra fördelar,
t. ex. att de olika betygsgraderna definieras på ett sådant sätt att möjligheterna
att uppnå mer rättvisa och jämförbara betyg väsentligt underlättas. Å andra
sidan kan man inte bortse från att den relativa betygsättningen ibland lett till
missförstånd, t. ex. av den innebörden att betygen inom en klass skall följa den
för hela landet fastställda fördelningen, vilket skulle innebära att klasser med
olika prestationsnivå finge samma betygstandard. Jag vill understryka vikten
av att man vid det fortsatta arbetet inom skolöverstyrelsen med betygsättningsfrågorna
uppmärksammar dessa förhållanden och genom information och
anvisningar klargör den verkliga innebörden av systemet. Härvid måste också
uppmärksammas de svårigheter som kan uppträda vid tillämpningen i ämnen
eller kurser med relativt litet elevantal. I princip är emellertid dessa svårigheter
inte av annan natur än de som förekommer i grundskolan. Vid den slutliga
utformningen kan det också behöva övervägas, som jag strax skall återkomma
till, om det inte vore lämpligt att i de frivilliga skolformerna gymnasiet och
fackskolan i den femgradiga betygskalan införa ytterligare en betygsgrad, nämligen
betyget 0.

Vad FU och GU föreslagit beträffande betygens jörekomst föranleder inte
några erinringar från min sida utom på en punkt. Förslaget att endast ett betyg
skall ges i svenska, liksom fallet nu är i grundskolan och i fackgymnasierna, kar
rönt starkt motstånd vid remissbehandlingen. För egen del anser jag att förhållandena
i det nya gymnasiet och fackskolan i detta hänseende är väsentligt
annorlunda än i bl. a. grundskolan och att mycket talar för att man i det nya
gymnasiet och i fackskolan bör ge två betyg i svenska, det ena närmast avseende
den språkliga delen av ämnet och det andra den litterära. Jag är emellertid
medveten om att en sådan uppdelning kan rymma besvärliga gränsdragningsproblem.
Spörsmålet om hur ämnet bör uppdelas i fråga om betygsättningen
bör ytterligare övervägas av skolöverstyrelsen vid det fortsatta arbetet med
betygsfrågorna.

Att hjälpmedel för betyg sättning en utöver anvisningar ställes till skolornas

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961+

131

förfogande är av stor betydelse. Bl. a. kommer därvid de av FU och GU föreslagna
centralt utgivna skriftliga proven att spela en viktig roll. Det är därför
angeläget att resurser tillskapas för framställning av dylika prov. Jag skall i det
följande återkomma till denna fråga. Vad utredningarna föreslagit beträffande
dylika provs förekomst bör enligt min mening tjäna som riktpunkt. Exempelvis
bör den av GU föreslagna skrivningsplanen kunna, såsom skolöverstyrelsen
anför, varieras om så befinnes lämpligt. Skolöverstyrelsen bör vidare undersöka
om centralt givna prov bör införas i fler ämnen än GU föreslagit.

Med anledning av vad FU och GU anfört i fråga om betygens rättskraft vill
jag nämna att jag nyligen tillkallat en särskild sakkunnig att inom skolöverstyrelsen
utreda denna fråga.

De principer FU och GU förordar beträffande flyttning ra. ra. utgår från
samma grundsyn, nämligen att avgörandet i dessa hänseenden skall träffas från
fall till fall och efter samråd med föräldrar och elever och med utgångspunkt
i elevens totala situation. Vissa skillnader i detaljer är föranledda av det förhållandet
att i gymnasiet den mindre studiekursen är en reguljär anordning. Därtill
har GU föreslagit att såsom hjälpmedel vid flyttningsproceduren betygen
användes på sådant sätt att elever som uppnått eller överskridit en viss betygsgräns
automatiskt flyttas och att diskussionen från fall till fall inskränkes till
de elever, som icke uppnått denna gräns. Opinionen bland remissinstanserna är
på denna punkt inte entydig. För egen del finner jag att i frivilliga skolformer
av gymnasiets och fackskolans typ åtskilliga skäl talar för en anordning av det
slag GU förordat och att den sålunda bör tillämpas i båda skolorna. Utformningen
bör emellertid modifieras så att betyget 1 inte får en särställning. Tanken
med GU:s förslag om reduktion av medelbetyget med hänsyn till förekomsten
av betyg 1 har varit behovet av att uppmärksamma att betyget 1 i extrema
undantagsfall kan innebära i det närmaste obefintliga kunskaper. Liksom några
remissinstanser anser jag det bättre att dessa undantagsfall behandlas på annat
sätt. Därvid kan ifrågakomma antingen att elev inte erhåller betyg i visst ämne
eller att ett nytt betyg 0 införes. Svårigheten att skilja en elev, som inte erhållit
betyg, från elev, som inte får betyg därför att han följer mindre studiekurs
och uteslutit ämnet, gör att jag finner den senare lösningen bäst. I betygskalan
bör sålunda införas betygsgraden 0. Jag vill emellertid understryka att detta
betyg intar en särställning på det sättet att det skall förekomma endast i
extrema undantagsfall. Någon bestämd procentuell andel av hela landets elevkader,
som skulle tilldelas betyget 0, får naturligtvis inte fixeras. Eleverna skall
sålunda indelas i fem prestationsgrupper med samma procentandel som i grundskolan.
Inom den lägsta 7-procentsgruppen kan i undantagsfall förekomma elever,
som i stället för betyget 1 erhåller betyget 0.

Såväl FU som GU har föreslagit viss rätt för elev, som ej blivit flyttad, att gå
om årskurs. Frågan om rätten att gå om har i vissa avseenden, bl. a. på grund
av sina ekonomiska konsekvenser, större vikt än tidigare i detta avsnitt behand -

L32

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196Jr

lade spörsmål och bör därför till skillnad från dessa underställas riksdagen. I
huvudsak innebär förslagen att elev har rätt att under studietiden endast en
gång tillbringa två år i en årskurs, dock med vissa modifikationer i fråga om den
sista årskursen. På det hela taget överensstämmer förslagen i sin tekniska utformning
med vad nu gäller beträffande gymnasiet. Till följd av olika studiestödjande
åtgärder, t. ex. anordningen med mindre studiekurser i gymnasiet,
vilka jag i det föregående förordat, kan man emellertid räkna med en väsentligt
minskad kvarsittningsfrekvens i jämförelse med nuvarande förhållanden.
Jag finner FU:s och GU:s förslag i fråga om rätten att gå om en årskurs lämpliga
och förordar sålunda att de genomföres.

GU:s förslag rörande handläggningen av disciplinfrågor och därmed sammanhängande
spörsmål har i fråga om huvuddragen mottagits positivt av remissinstanserna.
Åtskilliga invändningar har dock framförts beträffande den föreslagna
disciplinnämndens uppgifter och sammansättning. Vid sina överväganden
har GU främst berört problem som är förknippade med allvarliga förseelser
begångna av enstaka elever. Dylika problem får självfallet inte underskattas,
men de är dessbättre relativt sällsynta. Det är enligt min mening angeläget
att vid tillskapandet av ett organ sådant som den av GU föreslagna disciplinnämnden
elevvårdsspörsmål i vidare mening uppmärksammas. Att som föreslagits
i vissa remissyttranden inrätta ytterligare ett organ med allmännare uppgifter
anser jag emellertid inte lämpligt. I stället bör disciplinnämndens verksamhetsområde
vidgas att omfatta inte endast eller ens främst spörsmål rörande
enskilda elever utan även allmännare samarbets-, uppförande- och ordningsfrågor
ävensom andra förhållanden vid skolan, som inte är av rent pedagogisk natur.
I nämnda avseenden bör detta organ överta de funktioner, som för närvarande
tillkommer skolans kollegium. Med denna uppläggning blir enligt min mening
beteckningen disciplinnämnd inte längre adekvat. Då frågor rörande samarbetet
mellan alla dem, som verkar i skolan, i hög grad kommer att stå i centrum,
bör organet benämnas samarbetsnämnd. Den sammansättning GU föreslagit
för disciplinnämnden anser jag ändamålsenlig även för samarbetsnämnden. "Vidare
bör givetvis denna nämnd allt efter ärendenas natur hålla kontakt med
representanter för andra grupper, som deltar i eller berörs av skolans verksamhet,
och bereda dem tillfälle medverka i nämndens arbete. Inte minst betydelsefull
är här kontakten med föräldrarna.

I remissyttrandena har också frågan om beslutsordningen i disciplinnämnden
särskilt uppmärksammats. Ett stort antal remissinstanser har motsatt sig att
elever skall delta i beslut som rör förseelser från elevernas sida. I samarbetsnämnden
kommer de frågor som gäller enskilda elevers allvarligare förseelser
endast att utgöra en ringa del av nämndens uppgifter. TCO har i sitt remissyttrande
givit uttryck för den meningen att det bör övervägas om inte beslutanderätt
i disciplinärenden borde tillkomma enbart skolledaren och de av skolstyrelsen
utsedda ledamöterna. För egen del finner jag detta förslag tills vidare

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

133

vara den lämpligaste lösningen av frågan. Jag anser sålunda att samarbetsnämndens
ledamöter bör få delta i handläggningen beträffande samtliga frågor som
upptas till behandling i nämnden, dock att när det är fråga om enskilda elevers
förhållanden enbart skolledaren och de av skolstyrelsen utsedda ledamöterna
äger besluta. Närmare bestämmelser beträffande nämndens verksamhet torde
böra meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Från vissa håll har föreslagits att en nämnd motsvarande den av GU föreslagna
disciplinnämnden bör inrättas också i fackskolan liksom i vissa fall i
andra gymnasiala skolformer. Jag delar denna uppfattning och anser sålunda att
den av mig förordade samarbetsnämnden bör finnas också vid fackskola. Det
torde få ytterligare övervägas om en liknande nämnd även bör inrättas vid
yrkesskola. Jag vill tillägga att vid en skolenhet självfallet endast skall finnas
en nämnd, som sålunda representerar samtliga gymnasiala skolformer vid skolenheten.
Vissa frågor rörande avgränsningen gentemot eventuella andra skolformer
i skolenheten, i första hand grundskola, måste uppmärksammas i samband
med utfärdandet av bestämmelser rörande nämnden.

Samarbetsnämnden kommer att enligt min mening bli av mycket stort värde
när det gäller att komma till rätta med skilda elevfrågor i gymnasiet och fackskolan.
Därmed kommer behovet av andra anordningar såsom betygen i ordning
och uppförande att minska. Starka invändningar mot att dylika betyg ges har
anförts av FU och GU, vilka också föreslår att betygen avskaffas i fackskolan
och gymnasiet. Detta förslag har vunnit anslutning hos den helt övervägande
delen av remissinstanserna. Jag förordar att betyg i uppförande och ordning
inte skall förekomma i gymnasiet och fackskolan.»

Departementschefen anför följande beträffande frågorna om studiernas
avslutning, inspektion m. m.

»I 1962 års principbeslut om införande av fackskolan ingick att denna skola
skulle vara examensfri. GU:s förslag beträffande studiernas avslutning innebär
att även gymnasiet bör bli en examensfri skola. Enligt min mening är det av
praktiska skäl omöjligt att i det nya integrerade gymnasiet införa en examensprocedur
med karaktär av slutprövning. De fåtal uppslag, som framkommit om
bibehållande i någon form av nuvarande studentexamensprövningar, bekräftar
riktigheten i denna uppfattning. Jag är övertygad om att de åtgärder GU föreslagit
för att göra slutbetygen från gymnasiet så långt möjligt rättvisa och
jämförbara över hela landet är bättre och effektivare än de nuvarande formerna.
Dessa åtgärder har därtill genom sin spridning i tiden den fördelen att
mer tid disponeras för undervisningen och att den rådgivande och informerande
karaktären kan i väsentligt högre grad komma till sin rätt. Jag förordar sålunda
att det nya gymnasiet liksom fackskolan blir en examensfri skola och att studierna
avslutas med att slutbetyg utfärdas efter den sista årskursen på respektive
linjer. Den som på gymnasiets tekniska linje önskar avgå efter årskurs 3
bör äga rätt att då erhålla slutbetyg.

134

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196tf

För att slutbetygen från gymnasiet skall bli så långt möjligt jämförbara i
hela riket behöver lärarna hjälp och stöd vid betygsättningen. Ett viktigt hjälpmedel
härför är de av mig i det föregående förordade centralt givna, normerande
proven. GU har därtill föreslagit inrättande av en fackinspektion med
såväl rådgivande som kontrollerande funktioner. Detta förslag har vunnit anslutning
från ett stort antal remissinstanser, av vilka några uttalat den uppfattningen,
att fackinspektionen effektivare än censorsinstitutionen vid det nuvarande
allmänna gymnasiet kommer att medverka såväl till betygsekvivaleringen
som till ämnesinformation och rådgivning i vidare mening. Jag delar denna uppfattning
och förordar att en dylik inspektion inrättas. Det är självfallet betydelsefullt
att vid utformningen av uppgifter för och sammansättning av detta
nya organ en klar avgränsning göres gentemot vissa redan befintliga institutioner
och kategorier av befattningshavare inom skolväsendet. Skolinspektörerna
vid länsskolnämnderna har nu inspekterande uppgifter inom respektive län. Vad
det gymnasiala stadiet gäller måste denna inspektion i allt väsentligt bli av allmän
karaktär och inte ämnesteoretiskt och ämnesmetodiskt inriktad. Skulle
länsskolnämnderna få hand om dessa senare uppgifter, vore en väsentlig förstärkning
med särskild expertis härför nödvändig. Men även om så skedde, skulle
det inte vara möjligt att tillfredsställande bevaka åtskilliga av de i förevarande
sammanhang betydelsefulla uppgifterna, exempelvis riksekvivaleringen av betygen
och kontakten med avnämarna.

Sedan några år tillbaka uppbyggs vidare en fortbildningsorganisation med särskilda
fortbildningskonsulenter. Dessa är antingen knutna till de fem fortbildningsinstituten
eller till länsskolnämnderna och deras huvuduppgift är att organisera
och medverka vid lärarfortbildning. Några kontrollerande eller inspekterande
uppgifter åligger dem inte. Slutligen har den nya skolöverstyrelsen ett
antal till sig knutna skolkonsulenter, varav några är ämnesspecialister för de
gymnasiala skolorna. Dessa konsulenter kommer att till helt dominerande del
fullgöra sitt arbete inom verket. Av denna översikt torde framgå att befintliga
institutioner och befattningshavare varken har eller lämpligen bör tilldelas de
uppgifter som angivits för den nya fackinspektionen. Några avgörande svårigheter
att avgränsa dennas uppgifter ifrån de förras kommer inte att föreligga.

Att fackinspektionen bör knytas till skolöverstyrelsen finner jag med hänsyn
till inspektionens uppgifter och karaktär riktigt. Jag anser vidare att titeln gymnasieinspelctör
är mest adekvat som beteckning för de enskilda befattningshavarna
inom inspektionen. Närmare bestämmelser beträffande gymnasieinspektörernas
verksamhet torde få meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Gymnasieinspektionen bör ha en omfattning motsvarande ca 35 heltidstjänster.
Av dessa bör ca 25 disponeras för heltidsanställda gymnasieinspektörer
varav drygt hälften tillsättes med sexårsförordnande och övriga med kortare
förordnanden. Resterande tio heltidstjänster bör disponeras för mer tillfälliga
förordnanden. Fackinspektionen bör rekryteras enligt de riktlinjer GU anger.
Möjligheterna att uppnå en viss decentralisering av gymnasieinspektionens sta -

135

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

tionering finner jag liksom GU angelägen. Skolöverstyrelsen bör i varje särskilt
fall kunna fastställa stationeringsort för gymnasieinspektör.

Till frågan om takten för uppbyggande av gymnasieinspektionen liksom anställningsform
m. m. för inspektörerna skall jag återkomma i det följande.

De förslag, som från några håll framförts om att utvidga fackinspektionen
till att även omfatta fackskolan och därvid öka antalet inspektörer, är jag inte
beredd att nu biträda. Däremot förordar jag att gymnasieinspektionen försöksvis
utnyttjas även för fackskolans del, främst i de fall da fackskola och gymnasium
är lokalmässigt samorganiserade. Det är därför angeläget att skolöverstyrelsen
vid sammansättningen av inspektionen bevakar att företrädare för fackskolans
avnämare är representerade i inspektionen och härigenom far tillfälle
till en nära kontakt med den nya skolan.

I detta sammanhang vill jag understryka att fackskolan självfallet liksom
skolväsendet i övrigt skall omfattas av den organisation för hjälpmedelsförsörjning,
konsulentverksamhet m. m. som under senare år byggts upp och fortfarande
utvidgas. I själva verket är det av stor vikt att fackskolan såsom en i allt
väsentligt ny skola under uppbyggnadsskedet bl. a. får avsevärd konsulenthjälp.

Sedan jag sålunda klargjort min inställning beträffande formerna för gymnasie-
och fackskolestudiernas avslutning m. m. övergår jag till frågan om dessa
skolformers anknytning uppåt, varvid det främst gäller slutbetygets uppgift såsom
intagningsinstrument för olika utbildningar och som kompetensbevis för
olika yrken. Det gäller här en rad komplicerade spörsmål rörande behörighet
och meritvärdering. Det har inte ingått i GU:s och FU:s uppgifter att i detalj
penetrera och framlägga förslag i dessa hänseenden för gymnasiet respektive
fackskolan. Frågorna sammanhänger i hög grad med problem, som för att kunna
lösas tillfredsställande, måste penetreras med beaktande av förhållanden som
legat utanför de bägge utredningarnas uppdrag. Min behandling av dessa spörsmål
begränsas därför i detta sammanhang till huvudsakligen sadana ställningstaganden,
som erfordras med hänsyn till påbörjandet av den av mig nu förordade
reformen av det gymnasiala skolväsendet.

Jag vill först understryka att riktpunkten för all behörighetsprövning och
meritvärdering bör vara att denna främst grundas på slutbetygen från gymnasiet
respektive fackskolan. Jag delar sålunda GU:s uppfattning att intagningen
till universitet och högskolor skall grundas på gymnasiebetyget.

Givetvis kan kompletterande intagningsinstrument bli värdefulla men härför
krävs såsom GU framhållit fortsatta forskningar och utredningar. Dessa bör
som jag redan framhållit i första hand inriktas pa att fa fram sadana hjälpmedel,
som kan användas för vägledning och rådgivning till utbildningssökande
i fråga om deras anlag och lämplighet för viss yrkesverksamhet eller utbildning.

I fråga om intagningen vid universitet och högskolor har från vissa håll ifrågasatts
om över huvud taget något villkor bör uppställas för allmän behörighet
till universitetsstudier. Åtskilliga av de skäl, som anförts mot det av GU föreslagna
behörighetsvillkoret, exempelvis att betygens prognosvärde är osäkert

136 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

och därmed den uppställda gränsen otillförlitlig samt att det vore lämpligare
att låta var och en på egen risk försöka sig på universitetsstudier, kan enligt
min mening åberopas mot varje dylikt villkor, exempelvis mot nuvarande krav
på avlagd studentexamen. Även om jag har viss förståelse för de principiella
invändningar som framförts, anser jag likväl att GU:s förslag att uppställa ett
behörighetskrav, som i möjligaste mån motsvarar nuvarande krav på studentexamen,
tills vidare är den lämpligaste lösningen. Det uppslag, som framförts i
några remissyttranden, om att den allmänna behörighetsregeln skulle helt överges
och ersättas med för varje särskilt ämne eller studielinje speciella behörighetsbestämmelser,
finner jag intressant. Detta är emellertid en ytterligt komplicerad
fråga, som måste grundligt detaljstuderas såväl med hänsyn till mottagarnas
krav som de följder systemet skulle kunna tänkas få på undervisningssituationen
i gymnasiet. En sådan utredning måste rimligtvis komma att kräva
lång tid. I avvaktan på dess resultat kan behörighetsfrågan inte lämnas öppen.
De elever, som om mindre än två år skall börja i det nya gymnasiet, måste redan
vid dettas start i sina huvuddrag känna de villkor, som kommer att uppställas,
när de efter avslutade gymnasiestudier vill gå vidare exempelvis till akademiska
studier. Enligt min mening är det sålunda nödvändigt att nu fastställa någon
form av tröskelvärde i slutbetyget som ger allmän behörighet till universitetsoch
högskolestudier.

Beträffande detta tröskelvärdes konstruktion har ävenledes viss kritik framförts.
Från några håll, framför allt från universitetsmyndigheter, har framhållits
att den av GU föreslagna betygsgränsen inte som den nuvarande godkännandeproceduren
i studentexamen garanterar en absolut miniminivå hos de
universitetsstuderande. Gymnasiets starka tillväxt anses komma att medföra
en lägre standard hos de gymnasieutbildade utan att detta på grund av den
relativa betygsättningen ger utslag i betygen. Det av GU föreslagna tröskelvärdet
2,3 skulle, allt eftersom utvecklingen framskrider, komma att motsvara
en ständigt sjunkande nivå. Dessa synpunkter har jag delvis redan berört i
det föregående. Under nu överblickbar tid bör vi, som jag förut nämnt, räkna
med en förhållandevis måttlig expansion av gymnasiet. Även om sambandet
mellan gymnasiets omfattning och universitetsstuderandenas »standard» vore
mycket starkt, vilket knappast är adagalagt, finns salunda inte anledning
räkna med att den av GU föreslagna kompetenströskeln skulle medföra någon
»standardsänkning». Jag vill emellertid härtill göra ett principiellt betydelsefullt
konstaterande. Om individernas önskemål och samhällets utveckling skulle
ställa anspråk på en, även i jämförelse med våra nu gällande riktpunkter,
väsentligt ökad expansion av den högre utbildningen i vårt land så måste självfallet
denna utbildning följa med utvecklingen och successivt anpassa sig till
nya förhållanden.

Det ifrågasättes i vissa remissyttranden om vid beräkningen av det medelbetyg,
som avgör behörigheten, övningsämnena bör medtagas. För egen del har
jag på denna punkt samma uppfattning som jag i det föregående deklarerat

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

137

i fråga om intagningen till gymnasiet. Jag förordar sålunda liksom GU att samtliga
ämnen i slutbetyget medräknas, dock med särregel i visst avseende för
ämnet gymnastik. I ett annat avseende anser jag att kritiken mot GU:s förslag
till beräkning av medelvärdet är berättigad. Någon reduktion av medelbetyget
för elever, som i sitt slutbetyg i ett eller flera ämnen erhållit betyget 1, bör som
jag tidigare antytt inte göras. Sammanfattningsvis förordar jag att den som i
fullständig lärokurs i gymnasiet erhållit ett slutbetyg från årskurs 3, vars medelvärde
uppnår ett visst lägsta värde, skall äga allmän behörighet för tillträde till
högre studier. Medelvärdet bör fastställas av Kungl. Maj:t och torde tillsvidare
böra fixeras till 2,3.

Vad GU föreslagit beträffande elever som erhållit slutbetyg från årskurs 3
över fullständig lärokurs men inte uppnått gränsen för allmän behörighet till
universitetsstudier föranleder ingen erinran från min sida, liksom inte heller
förslaget att den som vill tillbringa ett extra år i årskurs 4 på teknisk linje bör
efter klasskonferensens medgivande få göra detta under förutsättning att statsverket
inte åsamkas extra kostnader.

Beträffande bestämmelserna i övrigt rörande intagning vid universitet och
högskolor liksom vid övriga postgymnasiala utbildningsvägar nödvändiggör givetvis
utformningen av det nya gymnasiet en omfattande teknisk översyn. GU
anser det nödvändigt att det därutöver vidtages åtgärder av mera principiell
natur. Jag delar denna uppfattning och vill erinra om att jag i propositionen
1964: 50 angående universitetens och högskolornas organisation och förvaltning
m. m. bl. a. uttalat, att jag avsåge att uppta till prövning universitetsutredningens
förslag om en översyn i förenhetligande syfte av gällande bestämmelser
rörande meritvärderingsgrunderna för urvalet bland de sökande till spärrade
utbildningslinjer. Vid en sådan översyn måste upptas till omprövning den rad
av speciella behörighetsvillkor, som nu förekommer, varvid det måste beaktas
hur sådana villkor påverkar skolans sätt att fungera, I princip ansluter jag mig
till GU:s uppfattning att stor återhållsamhet bör iakttagas i fråga om dylika
speciella behörighetskrav och att de, om de likväl erfordras, så långt möjligt bör
utformas i anslutning till gymnasiets linjeindelning.

GU har bland sina principiella synpunkter i dessa frågor anfört att enligt utredningens
mening medelvärdet av de enskilda betygen i slutbetyget från gymnasiet
bör användas som rangordningsinstrument. I några remissyttranden liksom
i den allmänna debatten har ifrågasatts om betyget från gymnasiet har ett
tillräckligt gott prognosvärde för att kunna fylla denna uppgift. Den diskussion
som förts och föres avser visserligen främst nuvarande studentbetyg men bör
likväl kunna ge viss ledning beträffande framtida förhållanden. Åtskilliga tidigare
undersökningar, bl. a. i samband med skilda utredningar rörande universitet
och högskolor, har påvisat ett jämförelsevis starkt samband mellan studentbetyg
och framgångar i högre studier. Även erfarenheter i dagens läge visar att i varje
fall inom vissa ämnen detta samband fortfarande är starkt. Å andra sidan har
uttalats att sambandet inom andra områden skulle vara mindre starkt. Svårig -

138

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196h -

heten att med säkerhet avgöra hur härmed i själva verket förhåller sig är stora,
bl. a. på grund av den snabba utvecklingen och de stora förändringarna inom
universitets- och högskoleväsendet och på grund av de många övergångar mellan
olika utbildningslinjer, som förekommer. Dessa problem måste ingående penetreras
vid den nyssnämnda översynen.

Mot GU:s förslag att någon lägsta betygsnivå inte bör uppställas för kompetens
som gymnasieekonom och gymnasieingenjör har kritik riktåts från vissa
remissinstanser. För egen del ansluter jag mig till GU:s förslag och vill framhålla
att detta ställningstagande enligt mitt förmenande inte kan sägas stå i strid
mot vad jag uttalat beträffande en kompetenströskel för tillträde till högre utbildning.
Denna senare tröskel motiveras inte från skolans synpunkt utan från
mottagarnas. Den bör fastställas av statsmakterna i deras egenskap av huvudman
för den högre utbildningen. Statsmakterna representerar emellertid inte
huvudavnämarna av de gymnasieutbildade från ekonomisk och teknisk linje. Det
bör ankomma på dessa avnämare att, såsom GU framhåller, själva avgöra dugligheten
hos de gymnasieutbildade de mottager. Titeln gymnasieekonom respektive
gymnasieingenjör bör tillkomma dem som har genomgått fullständig lärokurs
på ekonomisk och teknisk linje, i senare fallet sålunda inklusive den fjärde
årskursen. Jag finner det emellertid lämpligast att detta titelbruk fixeras genom
en ändamålsenlig utformning av de slutbetyg som erhålles från respektive linjer.

Åtskilligt av vad jag anfört beträffande speciella behörighetsbestämmelser,
meritvärderingsbestämmelser m. m. för gymnasieutbildade har i princip giltighet
också beträffande fackslcolan även om gymnasiets och fackskolans avnämarområden
endast delvis sammanfaller. Vad FU anfört om relationen mellan fackskolekompetens
och slutbetyget från fackskolan ansluter jag mig till. Liksom
beträffande gymnasiet anser jag sålunda att denna kompetens inte bör knytas
till någon viss betygsgräns. I fråga om titeln för dem som genomgått fackskolan,
främst dess tekniska och ekonomiska linjer, är meningarna delade. Såsom framhållits
i några remissyttranden överensstämmer beteckningen tekniker otvivelaktigt
bättre med den internationella terminologin för dem som genomgått teknisk
fackskola. Å andra sidan har sedan långt tillbaka terminologin varit en
annan i Sverige. Av hävd har sålunda tekniskt utbildade på en nivå närmast
motsvarande vad den nya fackskolan kan beräknas ge benämnts ingenjörer.
För egen del finner jag inte de skäl, som kan anföras mot att bibehålla detta
bruk, så tungt vägande att traditionen bör brytas. Jag anser sålunda att de
som genomgått fullständig lärokurs på teknisk eller ekonomisk linje i fackskolan
benämnes fackskolingenjör respektive fackskolekonom.

Av vad jag i detta och tidigare avsnitt anfört om gymnasie- och fackskoleutbildningarnas
kompetens- och meritvärde framgår att de olika spörsmålen inom
detta område är både var för sig mycket komplicerade och därtill på olika sätt

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

139

invävda i varandra. På skilda sätt sammanhänger problematiken också med
kompetensfrågorna rörande grundskoleutbildningen. Främst med utgångspunkt
i grundskolans behov har skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning i skrivelse den 1 november 1962 framlagt vissa förslag
hur arbetet med kompetens- och meritvärdering sbestämmelser skall bedrivas.
Samtidigt överlämnades en av ämbetsverkens samarbetsnämnd för yrkesutbildning
och arbetsförmedling genom en särskild delegation utförd utredning,
i vilken föreslås att det inrättas ett permanent statligt organ för samordningen
av uppgifterna på meritvärderings- och kompetensområdet, benämnt statens
kompetensråd. Ämbetsverken ansluter sig till utredningens förslag om att ett
dylikt råd bör inrättas. Enligt ämbetsverken skulle kompetensrådets uppgifter
inom den statliga sektorn bl. a. innefatta rådgivning och samordning i frågor om
meritvärde och kompetens, översyn av befintliga bestämmelser och utarbetande
av nya, att verka för att kraven på formell kompetens inriktas på vad som kan
bedömas som relevant för den sökta utbildningen samt att följa utvecklingen på
merit- och kompetensområdet och vid behov vidta de åtgärder, som rådet finner
erforderliga.

Inom den kommunala och den enskilda sektorn skulle kompetensrådet ha till
uppgift att efter närmare överenskommelse och i den utsträckning så befinnes
påkallat utöva samma funktioner som beträffande den statliga sektorn samt
inom den enskilda sektorn även bedriva konsulterande verksamhet, främst avseende
nya utbildningsvägars betydelse för olika grenar av näringslivet.

Det understrykes att det formella fastställandet av meritvärderings- och kompetensbestämmelser
inte bör åvila rådet utan denna uppgift bör ankomma på
Kungl. Maj:t eller vederbörande verk och tillsynsmyndighet. Det förutsätts som
självklart att vederbörande myndigheter inhämtar kompetensrådets utlåtande
beträffande sina förslag till meritvärderings- och kompetensbestämmelser.

Rådet skulle tillsättas av Kungl. Maj:t samt bestå av fem ledamöter. En av
ledamöterna skulle ha erfarenhet från undervisningsväsendet och en vara förtrogen
med arbetsmarknadsfrågor. Till rådet skulle vidare knytas ett kansli.

Den utredning, som ligger till grund för skolöverstyrelsens, arbetsmarknadsstyrelsens
och överstyrelsens för yrkesutbildning förslag, har sökt avgränsa kompetensrådets
verksamhetsområde till att omfatta inträde i vidareutbildande
skolor och karriärer under studentexamensnivå. I sin förenämnda skrivelse framhåller
ämbetsverken att frågan om utvidgning av rådets uppgifter ovanför det
gymnasiala åldersstadiet senare kan komma att aktualiseras.

Av vad jag i det föregående i olika sammanhang anfört framgår att de skilda
skolformernas kompetensproblem är så sammanvävda i varandra att de knappast
kan behandlas var för sig. Det antyds för övrigt redan i den av ämbetsverken
överlämnade utredningen att i en senare fas även gymnasiet kan komma
att beröras av det föreslagna kompetensrådet. Det bör vidare observeras att den
snabba expansionen av det gymnasiala skolväsendet kommer att medföra att
inom några få år cn mycket stor del av varje årskull kommer att fortsätta direkt

140

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196 b

från grundskolan till gymnasial utbildning. I samma mån som denna expansion
fortsätter minskar omfattningen av de problem rörande grundskolans kompetensvärde,
vilka berör andra myndigheter än skolöverstyrelsen. Dessa problem
kommer att koncentreras till frågor om behörighetsbestämmelser och meritvärdering
vid övergång från grundskola till fortsatt utbildning. Jag anser därför
för min del det inte motiverat att enbart för grundskolans kompetensbehov
inrätta ett särskilt organ. Men även om fältet vidgas att också omfatta kompetensproblem
för de gymnasiala skolorna, är enligt min mening ett särskilt
statligt organ inte någon lämplig lösning. Jag anser det mest ändamålsenligt att
hela detta komplicerade problemkomplex, inklusive en översyn av såväl teknisk
som saklig natur av intagningsbestämmelserna beträffande de postgymnasiala
utbildningsvägarna, blir föremål för en samlad utredning. Jag har för avsikt att
snarast utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga
för att företa en sådan utredning. Det frågekomplex de sakkunniga kommer att
få att behandla blir både svårgripbart och utomordentligt omfattande. Vissa
spörsmål är av den karaktären att en skyndsam prövning erfordras. Andra måste
med nödvändighet bli mera långsiktiga, exempelvis vissa frågor rörande fackskolans
kompetensvärde. Först efter någon tid kan man få erfarenheter av hur
fackskolan verkat. Utredningen måste därför successivt genomarbeta problemområdet
och avlämna förslag i skilda etapper. Med hänsyn till det nya gymnasiets
start inom mindre än två år är det emellertid särskilt angeläget att problemen
rörande anknytningen mellan gymnasiet och den postgymnasiala, främst
den akademiska utbildningen, i första hand blir föremål för överväganden.

Vad GU anfört och föreslagit rörande ämnesprövning för privatister m. fl. kan
jag i allt väsentligt ansluta mig till. Det ankommer på skolöverstyrelsen att
närmare överväga och utforma detaljerna rörande dessa spörsmål i den mån det
av tidsskäl är nödvändigt att frågorna skyndsamt avgöres. Det bör emellertid
uppmärksammas att de torde aktualiseras på nytt i samband med den översyn
av vuxenutbildningen, som kan bli ett resultat av GU:s kommande förslag i
dessa hänseenden.»

Befattningshavare. Behov, utbildning, övergångsfrågor

Gymnasieutredningen (prop. 7.1.1, 7.2.1, 7.3.1 och 7.4.1)

GU:s förslag kommer att innebära nyheter i lärarnas uppgifter (GU

15.2.1), främst i fråga om innehållet i vissa ämnen och verksamhetsformerna.

När det gäller frågan om lärarkategorierna (GU 15.2.2) framhåller GU att det
i dagens läge råder stor diskrepans mellan de formella kraven för behörighet
till olika typer av tjänster och de meriter tjänsteinnehavarna har.

GU anser att studier motsvarande en trebetygskurs bör ingå i utbildning för
adjunktstjänst på gymnasiet, vilken vidare i regel bör omfatta två ämnen. Sam -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

141

ma principer bör så långt detta är möjligt även gälla för tjänster i ekonomiska
och tekniska ämnen. Vikten av reguljär lärarutbildning i dessa ämnen understrykes.

Enligt GU bör man kunna på alternativa vägar nå behörighet till lektorsijänst
vid gymnasium, nämligen

liksom hittills genom licentiatexamen eller doktorsgrad eller genom på visst
sätt kvalificerad civilingenjörs- eller civilekonomexamen,

genom avlagd godkänd tentamen för ett betyg i licentiatexamen eller

genom pedagogisk meritering.

Enligt GU:s mening skulle ett realiserande av detta förslag leda till en reell
förbättring av rekryteringen till lektorstjänsterna.

I fråga om det kvantitativa lärarbehovet (GU 15.2.3) konstaterar GU att den
av arbetsmarknadsstyrelsen och 1960 års lärarutbildningssakkunniga år 1962
framlagda utredningen Lärare i läroämnen, behov och tillgång under 1960-talet visar god överensstämmelse med av GU utförda beräkningar om lärarbehovet
vid 1970-talets början.

Generell föreskrift för inrättande av lektorstjänster inom hela det nya gymnasiet
bör enligt GU:s åsikt vara, att varje viktigare läroämne bör vara företrätt
av lektor.

På grundval av bl. a. överläggningar med 1960 års lärarutbildningssakkunniga
diskuterar GU vissa förslag och principiella synpunkter beträffande den
framtida lärarutbildningen (GU 15.2.4).

GU betonar därvid bl. a. önskvärdheten av en starkare målinriktning av den
teoretiska utbildningen och anser att målinriktningen avsevärt skulle förstärkas
om lärarutbildningen tillfördes undervisningselement, som direkt förberedde den
praktiska lärarutbildningen.

GU framhåller att fortbildningen av lärare (GU 15.2.5) för att under en övergångstid
anpassa tidigare lärarutbildning till en ny situation rymmer dels ett
kvantitativt sett mindre problem, som kan karaktäriseras som ett informationsproblem,
dels ett mer omfattande fortbildningsproblem. Informationsbehovet
anses väsentligen kunna tillfredsställas genom studiedagar, feriekurser och
tryckt information.

För den mera omfattande lärarfortbildningen, som bör administreras av skolöverstyrelsen,
föreslår GU lokalt organiserade kurser eller någon form av brevskoleundervisning
utan kostnad för lärarna, i vissa fall kompletterade med feriekurser.

GU tar vidare upp frågan om åtgärder mot lärarbristen (GU 15.2.6) och diskuterar
därvid bl. a. möjligheten att inrätta tjänster som assistenter, vilka skulle
anförtros undervisningsmoment som kräver mindre omfattande utbildning.

I mindre specialämnen, särskilt inom den tekniska sektorn men även i andra
ämnen, bör enligt GU vissa läraruppgifter kunna fullgöras av personal, som normalt
har annan sysselsättning.

GU framhåller att ett överförande av huvudmannaskapet till kommunerna i

142 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

princip innebär att de statligt anställda lärarna skall överföras till kommunal
tjänst. GU föreslår bl. a. att ordinarie lärare i framtiden skall tillsättas genom
förordnande samt att lärarna skall anställas vid gymnasiet i kommunen (GU

18.2.1).

GU framlägger vidare vissa förslag angående övergångsfrågor för personalen
vid de statliga gymnasierna.

Beträffande bibliotekarier (GU 15.3.1) uttalar GU att en fackutbildad
sådan bör ha de största förutsättningarna att sköta de bibliotekstekniska
uppgifterna. Vidare rekommenderar GU att samarbete genomföres mellan skolbiblioteket
och ortens bibliotek.

Det bör enligt GU ankomma på vederbörande kommunala myndigheter att
från fall till fall pröva behovet av vaktmästare m. fl. (GU 15.3.2).

GU framhåller att tekniska biträden (GU 15.3.3) erfordras för
skötsel, underhåll och reparationer av materielen m. m. på gymnasiernas institutioner
för naturvetenskapliga och tekniska ämnen. GU föreslår att antalet
institutionstekniker utökas. Sådana finns för närvarande endast vid tekniska
gymnasier. I detta sammanhang understryker GU särskilt att inrättandet av
sådana tjänster innebär att lärarnas arbetsinsats kan utnyttjas mer rationellt.

Det kommunala huvudmannaskapet aktualiserar, framhåller GU, vissa övergångsfrågor
beträffande den statligt anställda vaktmästarpersonalen m. fl.
(GU 18.2.1.3).

För att biträda med de elevvårdande uppgifterna föreslår GU
att vid varje gymnasium skall finnas en skolkurator (GU 14.4). Elevvården får
dock inte, understryker GU, betraktas som en separat uppgift utan som en integrerad
del av de åtgärder, som bör vidtas för att skolan skall uppnå ett gott
resultat.

GU framhåller vidare det angelägna i att skolhälsovården utbyggs (GU 15.4.2)
och tar upp frågan om personalbehovet för studie- och yrkesorientering samt för
övrig elevvård (GU 15.4.3).

Under rubriken skolans ledning (GU 15.5) behandlar GU dels skolledare
och biträdande skolledare, dels personal på skolans kansli.

GU anser att rektors undervisningsskyldighet skall kunna vara av ringa omfattning
och att rektor även bör kunna vara helt utan undervisning (GU
15.5.1.2). Som behörighetsvillkor för rektorstjänst (GU 15.5.2) bör gälla att den
förordnade skall »vara med hänsyn till insikter, praktisk erfarenhet och övriga
egenskaper skicklig och lämplig för tjänsten». I detta sammanhang framhåller
GU att rekryteringsvägen över lärartjänst bör vara den naturligaste och i allmänhet
lämpligaste. GU förordar vidare att skoladministrativa kurser anordnas.

När det gäller behovet av biträdande skolledare (GU 15.5.3) finner GU att
den bästa lösningen för att avlasta rektors arbetsbörda är en förstärkning av
gymnasiets pedagogiska ledning med en studierektor. Den senare bör enligt

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964.

143

GU tjänstgöra som lärare vid skolan samt, förutom att han uppbär visst arvode,
ha nedsatt undervisningsskyldighet.

GU uppskattar behovet av biträdespersonal (GU 15.5.4) till en—två tjänster
per gymnasieskola. GU uttalar därvid att de uppgifter som vid nuvarande gymnasiers
rektorsexpeditioner utförs av lärare i görligaste mån bör överföras på
kvalificerad kanslipersonal. Särskilda medel bör anslås för schemaläggning och
för skrivhjälp till lärarna.

Fackskoleutredningen (prop. 7.1.2, 7.2.2, 7.3.2 och 7.4.2)

FU understryker att man bör motverka tillkomsten av särbestämmelser för
lärare (FU s. 202 ff.) vid fackskolan och i stället söka utforma bestämmelser
om kompetens och anställningsvillkor som är likartade för hela det gymnasiala
stadiet. FU anser att för fackskolan bör gälla i stort sett samma kompetenskrav
för lärartjänster som i gymnasiet. Lektor stjänster bör dock inte inrättas
vid fackskolan.

Beträffande /ortbildning av lärare ansluter sig FU huvudsakligen till GU:s
förslag.

Enligt sina direktiv har FU också behandlat lärarfrågor i samband med avvecklingen
av högre kommunala skolor och därvid kommit in på motsvarande
spörsmål beträffande vissa andra skolor. FU framlägger ett antal förslag för lösningen
av dessa frågor (FU s. 213—219).

Hel- eller deltidsanställd bibliotekspersonal bör enligt FU utnyttjas
för huvuddelen av arbetsuppgifterna vid skolbiblioteket (FU s. 219 f.) Då
biblioteksverksamheten är en kommunal åtgärd ankommer det närmast på de
kommunala myndigheterna att organisera denna verksamhet vid fackskolan.

FU understryker behovet av vaktmästarpersonal och institutionstekniker vid
fackskolan (FU s. 220).

Under rubriken personal för elevvårdande uppgifter
(FU s. 221 ff.) föreslår FU att skolhälsovården i fackskolan organiseras på samma
sätt som i grundskolan och gymnasiet. FU understryker vidare att fackskolans
behov av yrkes- och studievägledning blir relativt stort. I fråga om skolkuratorer
ansluter sig FU till GU:s förslag.

FU anser det emellertid lämpligast att samtliga frågor som berör de elevvårdande
arbetsuppgifterna i vidaste mening inom skolväsendet göres till föremål
för särskild utredning (FU s. 223).

När det gäller skolledningen föreslår FU liksom GU att kompetensbestämmelserna
för rektorstjänst vid fackskola (FU s. 224 f.) utformas som vid
nuvarande tekniskt gymnasium och yrkesskola. Särskild vikt bör dock läggas
vid rektors förmåga att på grundval av egen pedagogisk kompetens främja den

144 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

pedagogiska utvecklingen inom hans ämbetsområde liksom skolans arbete i
vidaste mening.

FU:s förslag beträffande biträdande skolledare (FU s. 228 ff.) överensstämmer
i huvudsak med vad GU föreslagit för gymnasiet.

Inrättandet av biträde stjänster är enligt FU en angelägenhet som närmast
ankommer på kommunerna (FU s. 231). Lärare bör inte användas för att
bestrida sekreterargöromål m. fl. uppgifter utan i stället bör som GU föreslagit
inrättas hel- eller deltidstjänster för kanslipersonal. Vidare bör medel ställas till
förfogande för schemaläggning och skrivhjälp åt lärarna.

Yttranden (prop. 7.1.3, 7.2.3, 7.3.3 och 7.4.3)

Gymnasiet

Vad GU anfört om nyheter i lärarnas uppgifter har bl. a. föranlett kritiska
yttranden från personalorganisationer. Man anser främst att det nya gymnasiet
kommer att medföra en ökning av lärarnas arbetsbörda.

Frågan om det nya gymnasiets lärarkategorier har tilldragit sig betydande
intresse, även om givetvis många remissinstanser på denna punkt liksom då det
gäller flera andra lärarfrågor hänvisar till att frågorna är föremål för särskilda
utredningar. Mot den av GU förordade fördjupningen av adjunktskompetensen
framföres inga erinringar i flertalet yttranden, men det framhålles att man för
närvarande inte kan bedöma när ett sådant krav kan uppställas. I detta sammanhang
tar en del remissinstanser upp frågan om indelningen av lärarpersonalen
i lärare i läroämnen, övningslärare samt lärare i stenografi och maskinskrivning.

GU:s förslag beträffande lektorskompetens har på många håll kritiserats. Vad
man särskilt vänder sig mot är förslaget om sänkning av betygsfordringarna i
licentiatexamen.

När det gäller det kvantitativa lärarbehovet framhålls att beräkningar grundade
på elevantal och undervisningsplaner i regel underskattar lärarbehovet.

Från flera håll framhålles värdet av att den framtida lärarutbildningen görs
målinriktad.

De organisationer som företräder lärare anser bl. a. att lärarnas fortbildning
bör meddelas på tjänstetid. På några håll anser man att fortbildningen inte skall
administreras av skolöverstyrelsen.

Beträffande åtgärder mot lärarbristen har GU:s förslag om assistenter vunnit
anslutning i några yttranden.

Befattningshavarnas ställning vid kommunalis eringen av de statliga gymnasierna
förutsätts allmänt bli föremål för förhandlingar mellan berörda parter.
Vissa lärarförbund anser att lärarna oavsett kommunaliseringen även fortsättningsvis
bör tillsättas genom fullmakt.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196^

145

GU:s förslag angående biblioteksorganisationen har rönt ett mycket positivt
mottagande. Från något håll yrkas att en särskild tjänst skall inrättas för lektor
med uppgift att svara för den pedagogiska verksamheten vid biblioteket.

Beträffande vaktmästare och institutionstekniker förordas i vissa yttranden
att genom centralt utfärdade normer skall anges i vilken omfattning sådana
tjänster skall inrättas. Behovet av institutionstekniker understryks allmänt, och
i några fall begär man sådana befattningar även för andra institutioner än
naturvetenskapliga och tekniska.

När det gäller ''personal för elevvårdande uppgifter anser man i några fall att
klassföreståndaren får svårigheter att klara sina uppgifter i det nya gymnasiet.

Inrättandet av kurator stjänster tillstyrks allmänt, och i vissa yttranden anföres
att GU underskattat behovet.

I viss mån motsvarande invändningar framföres beträffande GU:s förslag om
behovet av skolläkare och skolpsykologer.

Beträffande skolledningens uppgifter och arbetsbörda understryks att ledningen
av det nya gymnasiet kommer att bli mer krävande än ledningen av det
nuvarande. På en del håll menar man att GU underskattat rektors insats som
pedagogisk ledare.

GU:s förslag om behörighet till rektorstjänst har föranlett såväl tillstyrkande
som avstyrkande yttranden. I det senare fallet understryker man särskilt lärarerfarenhetens
betydelse för utövandet av rektorstjänst.

Betydelsen av utbildning av skolledare understryks allmänt. På några håll
uttalar man därvid att det allmänna bör svara för denna utbildning.

De remissinstanser, som berört frågan om biträdande skolledare, anser allmänt
att en personell förstärkning av skolledningen är nödvändig. Meningarna
är emellertid delade om hur denna bör komma till stånd. I de mot GU:s förslag
kritiska yttrandena föreslås att rektor till sin hjälp får flera studierektorer eller
förste lektorer som skall svara för de olika sektorerna av gymnasiet eller vissa
ämnesblock. Härjämte bör vid varje skolenhet finnas en kvalificerad heltidsanställd
administratör för de administrativa uppgifterna.

De invändningar som framförts mot GU:s förslag beträffande biträdespersonal
går ut på att behovet är större än GU räknat med och att garantier måste skapas
för att skolorna får erforderliga biträdesresurser.

Fackskolan

Delade meningar råder i frågan om lektorstjänster skall finnas i fackskolan.

När det gäller FU:s förslag rörande adjunktskompetens uttalas på några håll
bl. a. att definitiva regler härom inte bör fastställas i avvaktan på 1960 års
lärarutbildningssakkunnigas förslag, att lärare från vissa avvecklingsskolor bör
ha möjlighet att få ordinarie tjänster i fackskolan samt att till ordinarie adjunk10
— liihang till riksdagens ''protokoll lOGlf. 12 sand. Nr 1

146

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

ter i ekonomiska och tekniska ämnen bör kunna antas även personer med annan
utbildning än FU föreslagit.

Beträffande den framtida lärarutbildningen framförs i huvudsak samma synpunkter
som på motsvarande fråga för gymnasiet.

FU:s förslag rörande överflyttningen av avvecklings skolornas lärare ger på en
del håll anledning till yrkanden om en utvidgning till andra skolformer.

Personalfrågorna avseende bibliotekarier, vaktmästare m. fl. för fackskolan
anses av så gott som alla remissinstanser böra lösas efter samma linjer som kommer
att gälla för gymnasiet.

I fråga om elevvårdande arbetsuppgifter inom fackskolan samt befattningshavare
för denna verksamhet hänvisar de remissinstanser som yttrat sig i allt
väsentligt till vad som anförts i anslutning till GU:s förslag. Den av FU förordade
utredningen av elevvårds- och yrkesvägledningsuppgifter har vunnit stöd
på några håll.

Beträffande skolledningen hänvisar remissinstanserna i huvudsak till sina synpunkter
i yttranden över GU:s förslag.

FU:s förslag till rektorsbehörighet avstyrks på något håll, och detsamma gäller
förslaget om biträdande rektor.

Departementschefen (prop. 7.5)

Inledningsvis har departementschefen anfört följande.

»Jag avser här att till behandling uppta frågor om gymnasiets och fackskolans
befattningshavare som aktualiserats av GU och FU. Vissa av dessa frågor har
behandlats vid överläggningar med berörda huvudorganisationer, nämligen SR,
SACO och TCO:s statstjänstemannasektion. Den 14 oktober 1964 har under
förbehåll för Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande överenskommelse träffats
med angivna personalorganisationer angående anställnings- och avlöningsvillkor
m. m. för skolledare och lärare vid kommunala gymnasier och fackskolor
m. fl.

Efter samråd med chefen för civildepartementet finner jag mig böra förorda
att den sålunda träffade överenskommelsen1 godkänns och underställs riksdagens
prövning.»

Beträffande lärare anför departementschefen följande.

»FU och GU har konstaterat att förändringar kommer att inträffa i lärarnas
arbetssituation vad beträffar såväl de former under vilka undervisningen kommer
att bedrivas som kraven på innehållet i den teoretiska undervisningen.
Lärarnas insatser i fråga om den elevvårdande verksamheten kommer också att
undergå vissa förändringar. Från personalorganisationernas sida har i detta
sammanhang framförts den uppfattningen att bl. a. de nya arbetsformerna kommer
att medföra en inte obetydlig ökning av lärarnas arbetsbörda. För egen del

1 Sammanställning av innehållet återfinnes i bilaga till prop. (s. 595 ff.).

147

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

finner jag det inte klarlagt att det nya gymnasiets och fackskolans utformning
i och för sig kommer att kräva någon väsentligare förändring i lärarens arbetsinsatser
kvantitativt sett.

De nya arbetsformerna kan i ett initialskede i vissa fall givetvis komma att
kräva en merinsats av lärarna till den del det rör sig om arbetsformer som inte
hittills tillämpats i större utsträckning och som lärarna följaktligen inte är vana
vid. En rad faktorer kommer å andra sidan att verka i motsatt riktning, dvs.
underlätta lärarnas arbete. Det nya gymnasiet och fackskolan, som på praktiskt
taget alla orter ger varje enskild elev möjlighet att välja studieprogram, vilka
i högre grad än vad nu är möjligt passar elevens förutsättningar och intressen,
kommer att väsentligt förbättra skolans arbetssituation. Även anordningarna
med stödundervisning och mindre studiekurs kommer att verka i samma riktning.
I vissa ämnen kommer vidare att införas särskilda delningstimmar för
individuell handledning i studieteknik o. dyl. Tillämpningen av betingsmetoden
innebär att viss schemabunden tid friställes för lärarna, som kan använda denna
tid till planering av betingstudierna och förberedelse för kunskapskontroll m. m.
Av stor betydelse för lättandet av lärarnas arbetsbörda blir också de åtgärder,
som vidtagits och planeras i fråga om hjälpmedelsförsörjningen liksom den avsevärda
förstärkningen av den personal, som genom sitt arbete avlastar lärarna,
nämligen bibliotekspersonal, biträdeshjälp, institutionstekniker och skolkuratorer.
Jag skall i det följande återkomma härtill.

Med hänsyn till de nämnda förhållandena är det enligt min mening inte möjligt
att utan ingående arbetsanalyser avgöra huruvida det nya gymnasiet kommer
att kräva ökade eller minskade arbetsinsatser av de olika lärarkategorierna.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att lärarnas arbetsförhållanden i bl. a.
gymnasiet och fackskolan är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga
bland vilka ingår representanter för både arbetsgivar- och arbetstagarsidan.

Lärarnas arbetsförhållanden i bl. a. fackskolan är som nyss nämnts föremål
för utredning. I avbidan på resultatet av denna utredning måste arbetssituationen
i fackskolan bedömas utifrån mera allmänna jämförelser mellan förhållandena
i fackskolan och i andra skolor. Såsom jag i det föregående i olika sammanhang
konstaterat, får det nya gymnasiet och fackskolan i den utformning
jag förordat åtskilliga gemensamma drag. Båda skolorna bygger på grundskolan.
I fråga om ämnenas innehåll och mål finnes visserligen — främst beträffande
graden av yrkesinriktning — betydande olikheter men ämnesuppsättningen är
likväl i stor utsträckning gemensam, arbetsformerna avses i princip bli desamma
etc.

I fackskolan har lärarna under försöksverksamheten samma undervisningsskyldighet
som motsvarande lärarkategorier i grundskolan. Emellertid äger varje
fackskola för närvarande — utöver det antal veckotimmar undervisning i läroämnen,
vilket enligt timplanen och eljest gällande bestämmelser skall fullgöras
vid fackskola — förfoga över två veckotimmar i årskurs 1 och tre veckotimmar
i årskurs 2 för varje fullt antal 24 veckotimmar sådan undervisning i respektive

148

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

årskurser. Dessa veckotimmar skall tillgodoräknas lärare i läroämnen. Särskild
ersättning utgår till lönegradsplacerad övningslärare, som undervisar i dramatik,
familjekunskap och konsumentkunskap. Dessa särskilda förmåner för lärarna
utgör ersättning för arbete sammanhängande med fackskolans införande som
en ny skolform och därav föranledda initialsvårigheter. Samtidigt som fackskolan
inordnas i det reguljära skolväsendet, skall enligt den träffade överenskommelsen
dessa här nämnda förmåner upphöra.

Överenskommelsen innebär att undervisningsskyldigheten för lärare i läroämnen
i fackskolan fr. o. m. läsåret 1966/67 skall omfatta 18—30 veckotimmar
och i medeltal utgöra 21 veckotimmar. Detta är samma undervisningsskyldighet,
som på grundval av tidigare överenskommelser gäller för motsvarande lärare vid
gymnasiet. Enligt förhandlingsöverenskommelsen skall övningslärarna vid fackskolan
ha samma undervisningsskyldighet som nu gäller vid gymnasiet och yrkesskolan.
Emellertid intar ämnena dramatik, familjekunskap och konsumentkunskap
i viss mån en särställning. De utgör i högre grad än övriga ämnen
nykonstruktioner. Överenskommelsen innebär att i anslutning till 10 kap. 54 §
skolstadgan övningslärare, som i sin tjänst meddelar undervisning vid fackskolan
i nämnda ämnen, får tillgodoräkna högst tre veckotimmar. I fråga om ämnet
dramatik skall detta gälla även vid undervisning i gymnasiet.

Jag övergår härefter till frågan om vilka lärarkategorier som skall finnas vid
gymnasiet och fackskolan. GU respektive FU har föreslagit att som ordinarie
lärare i läroämnen skall vid gymnasiet finnas lektorer och adjunkter samt vid
fackskolan adjunkter. Jag delar denna uppfattning och räknar sålunda inte med
att några lektorstjänster skall inrättas vid fackskolan. Vidare bör finnas ordinarie
övningslärare samt lärare i vissa andra ämnen. Det ankommer på Kungl. Maj:t
att bestämma till vilken kategori de olika ämnena skall höra. Tills vidare räknar
jag med att teckning, musik, gymnastik, dramatik samt i gymnasiet konst- och
musikhistoria och i fackskolan slöjd, hushållsteknik, familjekunskap och konsumentkunskap
blir övningsämnen. Till gruppen ämnen, som varken benämnes
läroämnen eller övningsämnen, bör tills vidare räknas stenografi, utländsk stenografi,
maskinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete.

Icke-ordinarie lärare bör finnas enligt de regler som nu gäller vid närmast
motsvarande skolformer. Av det totala lärarbehovet i läroämnen bör ca 90 %
täckas av ordinarie tjänster.

Ordinarie lektorstjänster bör finnas i gymnasiet till ett antal, som utgör ca
50 % av det totala antalet ordinarie tjänster i läroämnen. I fråga om fördelningen
av lektorstjänsterna på olika gymnasier har skolöverstyrelsen framlagt
ett förslag som syftar till att åstadkomma en jämnare geografisk fördelning av
de besatta lektoraten. Jag finner uppslaget värdefullt och skolöverstyrelsen bör
anmodas att närmare undersöka de praktiska konsekvenserna av sitt förslag.
Överstyrelsen bör därvid utgå från att lektorstjänster vid mindre gymnasier blir
proportionsvis något flera än vid större.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

149

I fråga om kraven för behörighet till ordinarie tjänst har GU och FU anfört
vissa synpunkter men i huvudsak hänvisat till pågående utredning inom 1960
års lärarutbildningssakkunniga. Förutom lärarutbildningssakkunniga behandlar
för närvarande 1963 års forskarutredning frågor som har anknytning till
den här aktuella problematiken. De remissinstanser, som yttrat sig i fråga om
behörighetsvillkoren för lärartjänster, har genomgående uttalat sig för att ställningstagandet
härvidlag uppskjutes tills de nämnda utredningarna avslutat sitt
arbete. Jag delar denna uppfattning. Någon ändring av gällande behörighetsregler
för tjänst vid gymnasium bör sålunda inte nu göras. Jag räknar med att
dispenser för behörighet till lektorstjänst skall kunna beviljas i något vidgad omfattning.
För lärartjänst vid fackskola bör tills vidare gälla samma behörighetskrav
som för motsvarande tjänst vid gymnasium.

Såväl i det nya gymnasiet som i fackskolan kommer att finnas ämnen för
vilka bestämmelser rörande behörighet för närvarande saknas. Dylika regler
måste utformas med utgångspunkt i den utbildning lärarna i ämnena anses böra
ha. Även i detta fall måste pågående utredningarbete avvaktas. I avbidan på
att lärarutbildningsfrågorna klarlägges bör några formella behörighetsvillkor inte
uppställas. Härav följer att tills vidare inte heller bör inrättas ordinarie tjänster,
i vilka dylika ämnen ingår.

Jag har för avsikt att ta upp behörighetsfrågorna till en samlad prövning när
lärarutbildningssakkunniga framlagt sina förslag i här berörda hänseenden. Dessa
förslag kommer att omfatta flertalet förekommande ämnen i gymnasiet och
fackskolan. Vissa ämnen, företrädesvis övningsämnen, kommer emellertid inte
att behandlas mer ingående. För att möjliggöra en översyn i ett sammanhang
av kompetens- och behörighetsfrågor för alla ämnen har jag för avsikt att i annat
sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att åt skolöverstyrelsen uppdras att utreda
och framlägga förslag beträffande behörighetsfrågor vilka enligt vad jag
erfarit inte kommer att behandlas i lärarutbildningssakkunnigas kommande huvudbetänkande.
Överstyrelsen bör ha fullgjort detta uppdrag vid en sådan tidpunkt
att dess förslag kan övervägas tillsammans med lärarutbildningssakkunnigas.

I detta sammanhang vill jag anmäla att frågan om lärarnas lönegradsplacering
icke prövats i samband med de nu avslutade överläggningarna med personalorganisationerna.
De i överenskommelsen angivna lönegraderna för lärartjänster
avser nuvarande lönegradsplacering av närmast motsvarande tjänster
inom skolväsendet.

Det har vid överläggningarna förutsatts att såväl frågor rörande lönegradsplacering
av lärartjänster som andra frågor, som kan aktualiseras då ställning
ånyo tagits till behörighetsregler och ämnenas klassificering, skall upptagas till
överläggningar i sådan tid att därav föranledda förslag kan genomföras fr. o.m.
den 1 juli 1966.

150

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

Jag har inte för avsikt att i föreliggande sammanhang närmare uppehålla mig
vid lärarutbildningsfrågor. Ett par spörsmål vill jag dock beröra.

FU och GU har, såsom jag i det föregående redovisat, i vissa fall föreslagit
jämförelsevis omfattande förändringar i ämnenas innehåll och deras inbördes
avgränsning. Jag har i allt väsentligt anslutit mig till utredningarnas förslag i
dessa hänseenden. Självfallet måste förändringarna komma att påverka den
framtida lärarutbildningens innehåll och uppläggning. Under ett övergångsskede
aktualiserar förändringarna också vissa fortbildningsåtgärder, som jag strax skall
återkomma till. Omläggningarna i läroplanen leder otvivelaktigt till vissa svårigheter.
Å andra sidan kan givetvis inte förändringar, som från ungdomarnas och
samhällets synpunkt är angelägna, få hindras av att de temporärt förorsakar
omställningsproblem med hänsyn till befintliga lärare och till den nu tillämpade
utbildningsgången för lärare. Man måste eftersträva en lärarutbildningsorganisation
som snabbt och smidigt kan anpassas efter ändrade förhållanden och som
samtidigt aktivt kan medverka i och bidra till skolans förnyelse.

Det kan emellertid inte undvikas att i samband med en reform av så genomgripande
natur, som den jag nu förordar, i vissa fall lärare eller blivande lärare
finner att den utbildning de har eller håller på att genomgå delvis lämpar sig
mindre väl för den nya skolan. Jag vill med anledning härav framhålla att det i
hög grad är ett intresse för det allmänna att medverka till att redan aktiva lärare
kan på ett ändamålsenligt sätt utnyttjas i undervisningen och att rekryteringen
till lärarbanan inte hämmas.

I det föregående har jag anmält att jag tills vidare räknar med att nuvarande
behörighetsvillkor skall tillämpas. För den aktive eller den blivande läraren innebär
detta att någon plötslig förändring, varigenom han eller hon skulle ställas
utan möjlighet att erhålla en eftersträvad tjänst, inte genomföres. Även längre
fram, när behörighetsvillkoren justerats, bör den enskilde lärarens intressen
skyddas genom lämpliga övergångsbestämmelser.

Vidare bör i samband med gymnasie-fackskolereformens genomförande anordnas
fortbildning av lärare. Vad GU anfört om denna fortbildnings karaktär och
allmänna organisation kan jag i stort sett ansluta mig till. Såsom skolöverstyrelsen
framhåller bör den organisation för permanent lärarfortbildning, som sedan
några år är under uppbyggnad, engageras även för den övergångsvisa fortbildningen.
Det erfordras emellertid ett jämförelsevis omfattande centralt engagemang
för analys av fortbildningsbehoven, planering av fortbildningsverksamheten,
framställning av lämplig material m. m. Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag
att under tiden 1 januari 1965—31 december 1969 organisera och administrera
fortbildning av lärare i samband med gymnasie-fackskolereformen. För detta
ändamål bör särskilda medel anslås. Jag återkommer härtill i det följande.

Riktpunkten för fortbildningens organisation bör vara att reduktion av lärarnas
insats i undervisningsarbetet i möjligaste mån undvikes. I sammanställningen
av innehållet i överenskommelsen med personalorganisationerna anges

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196-4

151

vissa riktlinjer för skolöverstyrelsens arbete med fortbildningsverksamheten.
Dessa riktlinjer har godtagits av personalorganisationerna.

Jag vill även anmäla att enligt min mening genomgången fortbildning tills
vidare inte bör uppställas som villkor för erhållande av tjänst vid gymnasiet eller
fackskolan.

För dem, som nu bedriver universitetsstudier med sikte på lärarbanan, kunde,
som jag redan nämnt, gymnasie-fackskolereformen i enstaka fall tänkas påverka
framtidsplanerna. Det är emellertid angeläget att understryka att skolväsendets
behov av lärare är så stort att man kommer att ha användning för alla dem,
som har god utbildning och intresse för lärarbanan. Jag vill med ett exempel,
som anknyter till synpunkter som ibland framförts, belysa det sagda. I det föregående
har jag anslutit mig till GU:s och FU:s förslag beträffande ämnet samhällskunskap,
vilket får till följd att geografi som självständigt ämne inte
skall förekomma i det nya gymnasiet och i fackskolan. Detta innebär emellertid
inte att geografiskt stoff kommer att saknas. Tvärtom får såsom jag tidigare
framhållit geografi en förstärkt ställning. Därmed är det också klart att
den som bedrivit vetenskapliga studier inom något kulturgeografiskt eller geovetenskapligt
ämnesområde och därvid avlagt licentiatexamen skall ha möjlighet
erhålla lektorstjänst på gymnasiet. Självfallet fordras också att personen i fråga
har den grundutbildning, som krävs för adjunktstjänst. Beroende av licentiatexamens
inriktning bör lektorsbehörigheten avse samhällskunskap eller naturvetenskapligt
ämne jämte eventuellt annat ämne. Jag vill framhålla att detta
ingalunda är någon nyhet i gymnasieväsendet. Redan nu leder i en rad fall licentiatexamen
i ämnen, som inte motsvaras av självständiga skolämnen, till lektorsbehörighet.

I fråga om lärarnas ställning i det nya gymnasiet och fackskolan vill jag först
erinra om att jag i det föregående föreslagit, att det nya gymnasiet skall vara en
kommunal skola. Detsamma skall gälla fackskolan. Vidare vill jag nämna att
en särskild arbetsgrupp inom civildepartementet utarbetat en departementspromemoria
med lagförslag rörande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
(SOU 1963:51). Inom civildepartementet förbereds för närvarande på
grundval av departementspromemorian proposition till riksdagen med syfte att
fr. o. m. den 1 januari 1966 ge statstjänstemän m.fl. förhandlingsrätt enligt i
huvudsak samma regler som gäller för privat anställda arbetstagare. Om denna
lagstiftning kommer till stånd efter de grunder, som framgår av departementspromemorian,
får den konsekvenser även för kommunala tjänstemän med statligt
reglerade löner och pensioner.

Beträffande skolledare och lärare vid grundskolan och de kommunala gymnasiala
skolorna utgår jag från att löne- och pensionsvillkor även framdeles kommer
att regleras genom förhandlingar direkt mellan staten och vederbörande
personalorganisationer. Förhandlingarna skall enligt den nyss nämnda departementspromemorian
kunna leda fram till kollektivavtal. Det är emellertid avsett

152

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196-4

att vissa anställningsvillkor bl. a. i fråga om anställningstrygghet ej skall omfattas
av förhandlingsrätt. För nyssnämnda skolledare och lärare bör bestämmelser
om dessa villkor inarbetas i skolstadgan.

Jag anser det vara angeläget, att så vitt möjligt enhetliga bestämmelser kommer
att gälla för grundskolans och de kommunala gymnasiala skolornas lärare.
De författningsmässigt reglerade anställningsvillkoren för gymnasiets och fackskolans
lärare bör därför utformas i nära anslutning till vad som gäller för grundskolans
och yrkesskolans lärare. Nuvarande anställningsformer såsom ordinarie,
extra ordinarie och extra lärare samt för vissa lärarkategorier anställning såsom
aspirant bör därför tillämpas vid gymnasiet och fackskolan. Anställning som lärare
bör avse tjänstgöring vid gymnasiet eller fackskolan i kommunen. Ordinarie
lärare bör tillsättas genom någon form av ständigt förordnande och ändring i
förläggningen av tjänstgöringen inom kommunen bör få beslutas endast under
samma förutsättningar som vid grundskolan enligt 8 kap. 10 § skolstadgan.

Lektor bör förordnas av skolöverstyrelsen, annan ordinarie lärare av länsskolnämnden
och icke-ordinarie lärare av skolstyrelsen. Huvudlärare bör utses av
skolstyrelsen på förslag av rektor.

Beträffande ordinarie lärare vill jag särskilt framhålla, att det är avsett, att
den anställningstrygghet, som nu följer av anställning som ordinarie lärare vid
högre kommunala skolor och grundskolan, skall gälla även för det nya gymnasiet
och fackskolan. Detaljutformningen av dessa regler är jag ej nu beredd taga
ställning till. Det kan övervägas, om de icke bör utformas i nära anslutning till
vad som gäller för statliga befattningshavare anställda med konstitutorial.

Beträffande lärarnas allmänna åligganden vid det nya gymnasiet och fackskolan
bör i allt väsentligt gälla samma bestämmelser som för lärare vid nuvarande
gymnasier och högre kommunala skolor. Därvid bör iakttagas, att lärare
skall vara skyldig biträda vid prov och prövningar och medverka i samarbetsnämnden
samt, i den mån så erfordras, biträda vid lärarutbildning.

I fråga om fyllnadstjänstgöring bör gälla, att övningslärare med tillämpning i
övrigt av gällande bestämmelser skall kunna åläggas fyllnadstjänstgöring vid det
nya gymnasiet och fackskolan. Vidare bör lärare i läroämnen samt lärare i maskinskrivning,
stenografi, utländsk stenografi, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete
vid det nya gymnasiet eller fackskolan kunna åläggas skyldighet att
vid gymnasium, fackskola, grundskola samt sådan kommunal eller landstingskommunal
yrkesskola, vid vilken lärarna uppbär avlöningsförmåner enligt bestämmelser
som meddelats av Kungl. Maj:t, fullgöra fyllnadstjänstgöring enligt
de grunder, som nu gäller för lärare i läroämnen vid kommunal yrkesskola.

I tjänstgöringsskyldigheten för lärare vid det nya gymnasiet eller fackskolan
bör ingå att fullfölja de undervisningsuppgifter, som följer av gällande läroplaner,
såsom att meddela stödundervisning, att tjänstgöra under timmar till förfogande,
att handleda elev vid specialarbete, betings- och grupparbete och förlängd
undervisning, att medverka vid gemensam samling och specialundervis -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

153

ning samt vid uppläggningen och uppföljningen av elevernas miljöpraktik och
därvid ge anvisningar och uppgifter åt praktikanterna, att övervaka redovisningen
av de sålunda förelagda uppgifterna samt att samarbeta med arbetsförmedling
och länsarbetsnämnd. Vidare skall lärare vara skyldig att undervisa vid
påbyggnadskurser.

Jag vill i detta sammanhang till behandling uppta vissa frågor om övergångsanordningar
för lärarna, vilka måste förberedas i god tid före gymnasie-fackskolereformens
genomförande.

I det följande kommer jag att föreslå, att nuvarande allmänna och tekniska
gymnasier samt handelsgymnasier upphör från och med den 1 juli 1966. De
lärokurser av dessa gymnasieformer, som ej är slutförda den 1 juli 1966, bör
fullföljas inom ramen för det nya integrerade gymnasiet.

Vidare har jag i det föregående anslutit mig till av FU förordade riktlinjer
beträffande avvecklingen av vissa utbildningar i samband med fackskolans
definitiva genomförande. Härav beröres kommunala yrkesskolor, i vad avser tekniska
dagskolor och 2-åriga handelslinjer samt fristående kommunala tekniska
skolor. Avveckling kommer i regel att ske successivt allt efter det fackskolan
genomföres. Under det närmaste decenniet kommer också, som en följd av
grundskolereformen, praktiska kommunala realskolor och kommunala flickskolor
successivt att avvecklas även om detta inte alltid kan ske helt i takt med fackskolans
införande. De skolor som skall avvecklas enligt vad i detta stycke sägs
betecknas i det följande avvecklings skolor.

De gymnasielärare som förordnas för tid fr. o. m. den 1 juli 1966 blir kommunalt
anställda. Även befattningshavarna vid nuvarande gymnasier måste fr. o. m.
den 1 juli 1966 fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid det nya gymnasiet eller
eventuellt vid annan skolform. Befattningshavarna vid avvecklingsskolorna
måste i samband med avvecklingen övergå till fackskolan eller till annan skolform.
Jag vill understryka angelägenheten av att befattningshavarnas övergång
till de nya skolformerna sker under smidiga former, som i möjligaste mån tillgodoser
deras önskemål och intressen. I samband med reformens genomförande
bör därför befattningshavarnas övergång närmare regleras. Jag skall i det följande
ange principerna för hur denna reglering bör utformas.

Ordinarie lärare vid kommunalt allmänt gymnasium eller kommunalt liandelsgymnasium
bör den 1 juli 1966 överföras på motsvarande ordinarie tjänst vid
det nya gymnasiet i kommunen. Sådant överförande torde få ske i form av en
generell, av Kungl. Maj:t utfärdad bestämmelse. Den nya tjänsten bör ej vara
knuten till viss skolenhet utan till gymnasiet i kommunen. Tjänstgöringen bör
dock tills vidare där så är möjligt vara förlagd till den skolenhet där den tidigare
tjänsten var inrättad. Om de ämnen som ingår i sådan tjänst måste ändras i anledning
av gymnasiereformen och allmänna föreskrifter beträffande tjänster i
dessa ämnen ej utfärdats, bör särskilt beslut härom fattas av tillsättningsmyndigheten.

154

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

Ordinarie lärare vid statligt gymnasium eller högre allmänt läroverk bör beredas
tillfälle anmäla, att han önskar övergå på motsvarande ordinarie tjänst vid
det kommunala gymnasiet i kommunen eller, såvitt gäller adjunkt och övningslärare,
ävenledes på tjänst vid fackskolan, yrkesskolan eller grundskolan i kommunen.
Sådan anmälan bör göras inom viss tid före den 1 juli 1966. Tidpunkten
för anmälan bör avpassas så att myndigheterna hinner fatta erforderliga beslut
angående överflyttningar före gymnasie-fackskolereformens ikraftträdande.

Har lärare gjort sådan anmälan och kan han beredas anställning på i anmälan
avsedd ordinarie lärartjänst i kommunen, bör länsskolnämnden utan ansökningsförfarande
förordna honom såsom ordinarie lärare på tjänsten fr. o. m. den 1 juli
1966. Därvid bör ordinarie lärare vid statligt gymnasium och lektor, som önskar
övergå på tjänst vid det kommunala gymnasiet, förordnas på denna tjänst. I
övriga fall bör ordinarie lärare vid statligt gymnasium och högre allmänt läroverk
äga företräde framför lärare vid avvecklingsskola vid tillsättning av tjänst vid
det kommunala gymnasiet, fackskolan, yrkesskolan eller grundskolan. Kan läraren
ej erhålla tjänst i kommunen, bör han beredas tillfälle att anmäla sig till
motsvarande ordinarie tjänst i annan kommun. Kan läraren beredas anställning
på tjänsten, bör förordnande på tjänsten utfärdas för honom. Då flera anmäler
sig till samma tjänst, bör vanliga meritvärderingsregler tillämpas, dock att lärare
från den kommun där tjänsten är inrättad bör äga företräde.

Ordinarie, statligt anställd lärare, som erhåller förordnande som ordinarie vid
kommunal skola, bör bibehållas vid den anställningstrygghet som statlig fullmakt
innebär. En allmän föreskrift härom bör utfärdas. Ordinarie adjunkt eller
övningslärare vid högre allmänt läroverk, som ej övergår på ordinarie kommunal
tjänst, bör före den 1 juli 1966 förflyttas till antingen det statliga gymnasiet eller
den statliga realskolan vid skolenheten. I förtydligande syfte bör en bestämmelse
utfärdas av innebörd att lektor vid högre allmänt läroverk är placerad vid gymnasiet.

Ordinarie lärare vid statligt gymnasium, som ej övergår på kommunal tjänst
fr. o. m. den 1 juli 1966, bör föras på övergångsstat i sin statliga tjänst. Denna
tjänst bör tills vidare vara placerad vid samma skolenhet och läraren bör, om
ej annat i föreskriven ordning bestäms, fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid
skolenheten.

Icke-ordinarie lärare, som den 30 juni 1966 har anställning tills vidare vid
statligt gymnasium, bör utan att tjänsten lediganmäles erhålla motsvarande förordnande
vid det nya gymnasiet.

Beträffande ordinarie lärare vid avvecklingsskola bör gälla följande. Är läraren
behörig till ordinarie lärartjänst vid fackskola, må han efter anmälan och utan
ansökningsförfarande förordnas på sådan tjänst vid fackskola, yrkesskola eller
grundskola. Ordinarie ämneslärarinna vid avvecklingsskola må efter anmälan
överföras till motsvarande tjänst vid fackskola, yrkesskola eller grundskola, därvid
en ordinarie tjänst som lärare i läroämnen skall hållas vakant. Annan ordinarie
lärare vid avvecklingsskola må efter anmälan förordnas på tjänst vid grund -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196k

155

skola eller yrkesskola eller, efter särskild prövning av skolöverstyrelsen, på tjänst
vid fackskola. För anmälan bör viss tid bestämmas. Länsskolnämnden bör efter
anmälningstidens utgång besluta om förflyttning av ordinarie lärare vid avvecklingsskola.

Vid överföringen av ordinarie lärare från avvecklingsskola bör iakttas att lärares
möjlighet att utan ansökningsförfarande överföras till tjänst vid fackskola,
yrkesskola eller grundskola i första hand gäller sådan skola i den kommun, där
hans tjänst är inrättad. Motsvarande bör gälla ämneslärarinna, som dock bör
placeras efter adjunktsbehörig lärare. Vid överföring till den egna kommunens
fackskola bör, om antalet lärartjänster är mindre än antalet överflyttningsberättigade
lärare, lärarna överflyttas med tillämpning av vanliga meritvärderingsregler.
Övertalig lärare vid avvecklingsskola, som är behörig till tjänst vid
annan skola men inte önskar övergå till sådan tjänst i samma kommun, bör ha
möjlighet att överföras till motsvarande tjänst vid yrkesskolan eller grundskolan
i annan kommun eller, efter skolöverstyrelsens prövning, till motsvarande tjänst
vid fackskolan i annan kommun. Till sådan tjänst bör dock lärare från den kommun,
där tjänsten är inrättad, äga företräde.

Avvecklingen av praktiska kommunala realskolor och kommunala flickskolor
kommer, som förut nämnts, inte alltid att ske helt i takt med fackskolans införande.
Detta kan försvåra för lärarna att övergå till andra skolor. Innan planeringen
av fackskolan hunnit längre än nu, är det emellertid ej möjligt att bedöma
i vad mån speciella åtgärder kan visa sig erforderliga. Jag torde i annat sammanhang
få återkomma till Kungl. Maj:t i denna fråga.

Vid de tekniska gymnasierna finns nu extra ordinarie adjunkter i lönegrad
Ae 23, vilka efter fyra års anställning i tjänst i denna lönegrad utnämnes som
ordinarie i samma lönegrad vid det tekniska gymnasiet. Denna möjlighet bör
bibehållas för dem, som förordnats såsom extra ordinarie adjunkter senast
fr. o. m. den 1 juli 1964 och den 30 juni 1966 innehar sådan tjänst.

Ordinarie lärartjänster vid statliga gymnasier bör tills vidare alltjämt kunna
tillsättas. Dock bör, såsom GU föreslagit, vid tjänsternas utannonsering och tillsättande
förbehåll göras, att innehavaren skall vara skyldig att den 1 juli 1966
övergå på motsvarande kommunala ordinarie tjänst. Sådant förbehåll har i annat
sammanhang gjorts beträffande personal vid överförande från statlig till kommunal
tjänst (se prop. 1963:171).

Mot de av mig i det föregående föreslagna övergångsanordningarna har personalorganisationerna
förklarat sig ej ha någon erinran.

Den träffade överenskommelsen innefattar i anslutning härtill vissa övergångsbestämmelser
i avlöningshänscende för berörda lärare.»

I fråga om bibliotekarier, vaktmästare in. fl. anför departementschefen
följande.

»GU:s och FU:s förslag beträffande bibliotekspersonal innebär en väsentlig
förstärkning i jämförelse med nuvarande organisation. Detsamma gäller GU:s

156

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964.

beräkningar rörande behovet av institutionstekniker. Förslagen betyder bl. a. att
lärarna avlastas åtskilliga arbetsuppgifter, vilka kan fullgöras av annan personal.

Biblioteket och institutionerna i olika ämnen är viktiga hjälpmedel i skolarbetet.
I fackskolan och det nya gymnasiet kommer deras betydelse att ytterligare
öka. I det följande skall jag återkomma till dessa frågor. Jag vill emellertid
här understryka att en förutsättning för att bibliotek och institutioner
skall kunna utnyttjas effektivt och rationellt är att de sköts tillfredsställande.
Härför krävs betydande arbetsinsatser särskilt i fråga om bibliotek samt
institutioner för naturvetenskapliga och tekniska ämnen. Jag delar FU:s och
GU:s uppfattningar att arbetsuppgifterna i stor utsträckning med fördel kan
fullgöras av icke-pedagogisk personal. Den personalorganisation utredningarna
räknar med finner jag också lämplig. Jag anser sålunda att vid såväl gymnasium
som fackskola bör finnas bibliotekarier och institutionstekniker i en omfattning
motsvarande den GU räknat med. Kostnaderna härför bör i princip
bäras av staten.

Till ämne hörande institution skall enligt skolstadgan förestås av lärare. För
närvarande kompenseras föreståndarna genom att merarbetet beaktas vid sammanvägningen
av lärarnas undervisningsskyldighet. I fråga om de större institutionerna
för tekniska och naturvetenskapliga ämnen, främst vid gymnasieskolor,
erfordras i framtiden mer omfattande insatser än nu. Överenskommelsen
med personalorganisationerna innebär att till här ifrågavarande institutionsföreståndare
skall utgå befattningsarvode. Institutionsföreståndare bör utses av
skolstyrelsen på förslag av rektor.

Vad FU och GU anfört om vaktmästarpersonal har jag ingen erinran mot.

Beträffande normerande bestämmelser för omfattningen av bibliotekspersonal
och institutionstekniker, liksom av skolkuratorer och biträdeshjälp åt skolledare
och lärare, till vilka senare personalkategorier jag återkommer i det följande,
kan skäl anföras både för och emot, såsom framgår av såväl FU:s och GU:s
betänkanden som remissyttrandena. Det är av stor betydelse för ett rationellt
utnyttjande av tillgängliga resurser att någon form av garantier verkligen
finns för att erforderliga personalresurser i här avsedda hänseenden ställs till
skolans förfogande. Det är emellertid också väsentligt att allför detaljerade bestämmelser
inte utfärdas på detta område, då sådana skulle kunna lägga hinder
i vägen för kommunen att i det enskilda fallet genomföra en rationell organisation
av verksamheten. Vid överläggningar med kommunförbunden, dvs.
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet,
rörande statsbidragsfrågor har enighet uppnåtts om riktlinjer för
omfattningen av bl. a. bibliotekspersonal och institutionstekniker. I huvudsak
innebär dessa riktlinjer följande. Vid skolenhet av normalstorlek (ca 800 gymnasie-
och/eller fackskolelever) skall för biblioteksverksamheten beräknas personalresurser
motsvarande en halv tjänst. Vid skolenhet med fullständig teknisk gym -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

157

nasieutbildning och/eller teknisk fackskola skall normalt finnas tjänster för institutionstekniker
till en omfattning motsvarande en tjänst för vardera maskinteknisk,
byggteknisk och elteknisk utbildning, en halv tjänst för kemiteknisk samt
en tjänst för övrig utbildning. För övriga skolenheter med gymnasium och/eller
fackskola beräknas normalt minst en tjänst för institutionstekniker.

För ifrågavarande bibliotekspersonal, institutionstekniker och vaktmästarpersonal
bör löne- och pensionsfrågor regleras genom avtal mellan kommunerna
och personalorganisationerna.

Vid statliga gymnasier och högre allmänna läroverk finns nu ordinarie tjänster
såsom maskinister, institutionstekniker och vaktmästare. I den mån innehavarna
av dessa tjänster ej övergår på motsvarande kommunala ordinarie tjänster,
bör de föras på övergångsstat och fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid den
skolenhet där de nu tjänstgör. För dessa befattningshavare erfordras viss specialreglering
beträffande tjänstgöringsförhållandena. Vid det tillsättande av
ordinarie statliga sådana tjänster som tills vidare kan förekomma bör göras samma
förbehåll om övergång till kommunal tjänst, som jag förordat beträffande
de ordinarie lärarna vid statliga gymnasier.»

Departementschefen har i fråga om personal för elevvårdande
uppgifter m. m. anfört följande.

»Vad beträffar elevvårdspersonal ansluter jag mig i huvudsak till vad FU
och GU föreslagit. Jag räknar sålunda med att vid varje skolenhet med gymnasium
och/eller fackskola av normal storlek skall finnas en halv kuratorstjänst
samt vid mindre eller större skolenheter tjänster i proportion till storleken. Vid
överläggningar med kommunförbunden har enighet uppnåtts om dessa riktlinjer
för omfattningen. I övrigt förutsätter jag att personal för skolhälsovården
samt skolpsykologer kommer att finnas i en omfattning som i huvudsak motsvarar
vad FU och GU räknat med.

GU:s program för studie- och yrkesorientering har jag i det föregående anslutit
mig till, varvid jag också framhållit att någon ytterligare utredning om
de skolsociala frågorna inte nu bör företas. FU:s förslag till uppläggning av
yrkes- och studievägledning kan jag även ansluta mig till. I fråga om de olika
personalgrupper, som bör engageras i dessa uppgifter, är FU och GU i allt väsentligt
eniga. Kuratorn får enligt förslaget vissa betydelsefulla uppgifter. Vad
skolöverstyrelsen i sitt remissvar anfört om bl. a. kuratorns uppgifter kan jag i
allt väsentligt biträda. Arbetsmarknadsverket bör emellertid svara för yrkesoch
arbetsmarknadsorienteringen. I sitt remissyttrande har arbetsmarknadsstyrelsen
framhållit att behovet av yrkesvägledningspersonal inom arbetsmarknadsverket
kommer att öka. En viss successiv förstärkning i takt med gymnasiets
och fackskolans utbyggnad kommer av allt att döma att behövas. Förslag härom
torde få framläggas för riksdagen i ett senare sammanhang.»

158 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Beträffande skolledning m. m. anför departementschefen följande..

»Såväl FU som GU är av den uppfattningen att de nya gymnasiala skolorna
kommer att ställa väsentligt ökade anspråk på skolans ledning. Att ledningen
kommer att bli avsevärt mer arbetskrävande än för närvarande framhålles även
i flera remissyttranden. Sannolika skäl talar enligt min mening för att dessa
uppfattningar är riktiga. Jag instämmer vidare i GU:s uttalande att den pedagogiska
ledningen vid nuvarande gymnasier knappast fungerar tillfredsställande.
Med hänsyn härtill finner jag det nödvändigt att en kraftig förstärkning av skolledningen
kommer till stånd i samband med övergången till det nya gymnasiet
och det definitiva införandet av fackskolan. Detta bör ske på det sätt FU och
GU föreslagit, dvs. vid varje skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör
finnas en rektor, en studierektor samt ett antal huvudlärare. Befattningshavarna
bör ha de uppgifter utredningarna föreslår. Studierektoratet skall sålunda avse
hela skolenheten och inte den ena eller den andra av däri ingående skolformer.
Arbetsfördelningen mellan rektor och studierektor bör inte regleras genom centralt
utfärdade bestämmelser. Jag vill emellertid understryka att studierektorn
i allt väsentligt skall ha en pedagogisk funktion och att den frihet, som den
lokala skolstyrelsen bör ha att från fall till fall bestämma arbetsfördelningen,
inte får leda till att studierektorn blir en administrativ befattningshavare.

Huvudlärarna bör ha i stort sett samma uppgifter, som de för närvarande har.
Det är emellertid väsentligt att de i ökad utsträckning ägnar sig åt den pedagogiska
planeringen inom sitt ämne eller sin ämnesgrupp med hänsyn till den
starka betoningen av självständiga arbetsformer och ökad samverkan mellan
olika ämnen i det nya gymnasiet och fackskolan. Detta förutsätter en ökad
insats från huvudlärarnas sida. Överenskommelsen med personalorganisationerna
innebär att befattningsarvode skall utgå till huvudlärare, under förutsättning
att det ämne eller ämnesområde han representerar har en viss minsta omfattning
vid skolenheten.

Jag skall strax återkomma till anställnings- och lönevillkor för de olika befattningshavarna
i den av mig förordade skolledningen men vill dessförinnan ta
upp vissa behörighetsfrågor. Såväl FU som GU föreslår att de behörighetsvillkor,
som nu gäller för rektorstjänst vid bl. a. tekniskt gymnasium, skall gälla för
gymnasiet och fackskolan i framtiden. Enligt dessa villkor krävs formellt inte
behörighet till lärartjänst men i praktiken förordnas endast personer, som har
eller kan ges lärarbehörighet. Utredningarnas förslag har kritiserats i åtskilliga
remissyttranden men även fått stöd från flera håll, bl. a. av skolöverstyrelsen.
Enligt min mening är det av både principiella och praktiska skäl inte längre
möjligt att behålla den behörighetsregel, som nu gäller vid allmänt gymnasium
och enligt vilken krav på lektorskompetens uppställes. Jag anser att för behörighet
till rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör
fordras att vara behörig till ordinarie lärartjänst vid skola som ingår i skolen -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

159

heten. Om synnerliga skäl föreligger, bör även annan person kunna komma i
fråga till rektorstjänst.

I det följande kommer jag att förorda inrättande av tjänst som studierektor
i vissa fall. För dylik tjänst bör samma behörighetsvillkor gälla som för rektorstjänst.
I övriga fall bör studierektor inneha lärartjänst vid gymnasium eller
fackskola eller vid skola med vilken dessa bildar skolenhet.

Huvudlärare skall liksom fallet är i grundskolan finnas i varje ämne. Givetvis
kan i vissa fall samma lärare vara huvudlärare i flera ämnen. Det ankommer
på skolöverstyrelsen att utfärda närmare anvisningar härom. Jag vill betona
att uppgiften att vara huvudlärare inte skall förbehållas någon viss lärarkategori
och inte heller behöva vara förenad med institutionsföreståndarskap.

På grundval av förslag i proposition 1963:112, avsedda att förbättra arbetssituationen
för rektorer vid statliga gymnasier, har vid ett begränsat antal skolor
sedan läsåret 1963/64 prövats vissa former för förstärkning av skolledningen. I
samband med att den av mig i det föregående förordade organisationen av skolans
ledning genomföres bör angivna förstärkningsanordningar avvecklas.

I fråga om skolledningens arbetsuppgifter har jag i det föregående anslutit mig
till FU:s och GU:s uppfattning. Detta innebär också att jag inte anser det nödvändigt
att rektor har egen undervisning. Det är väsentligt att rektor ges möjlighet
att med beaktande av lokala förhållanden leda och fördela arbetet för den
personal som är knuten till skolenheten. Jag anser därför att vid skolenhet med
gymnasium eller vid fristående fackskola rektor skall fastställa undervisningsskyldigheten
för såväl sig själv som studierektorn inom ramen för en för dem
båda tillsammans, med hänsyn till skolenhetens storlek, fixerad undervisningsskyldighet.
Om denna undervisningsskyldighet har överenskommelse träffats.

Vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör, såsom jag förut föreslagit,
finnas en rektorstjänst. För denna bör tillämpas samma anställningsform
som för annan rektorstjänst under den kommunala skolstyrelsen, nämligen ordinarie
anställning med förordnande på sex år eller, om särskilda skäl är därtill,
för kortare tid. För tjänsterna bör gälla samma allmänna förordnandeperiod som
för andra rektorstjänster under skolstyrelsen. Nu löpande allmänna förordnandeperiod
utlöper den 30 juni 1967. Rektorstjänstcrna bör tillsättas av Kungl.
Maj:t. Förordnande bör avse viss skolenhet. Bestämmelserna i 25 kap. 18 §
skolstadgan bör äga tillämpning.

Rektor vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör i allt väsentligt
ha samma allmänna åligganden som annan rektor under skolstyrelsen (9 kap.
4—6 §§ skolstadgan). Rektor bör i fråga om disciplinär bestraffning jämställas
med andra kommunala rektorer.

Vid skolenhet med gymnasium bör finnas en lönegradsplacerad tjänst såsom
studierektor. I fråga om anställningsform och förordnande bör för sådan tjänst

160

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196k

gälla detsamma som för rektor vid samma skolenhet, dock bör sådan studierektor
tillsättas av skolöverstyrelsen.

Vid fristående fackskola bör befattning som studierektor kunna inrättas efter
medgivande av skolöverstyrelsen. Vid skolenhet med grundskola och fackskola
bör endast en befattning som studierektor kunna finnas medan vid skolenhet
med yrkesskola och fackskola bör — utöver i förekommande fall studierektorer
för yrkesskolan — finnas en studierektorsbefattning. Överenskommelsen med
personalorganisationerna innebär att studierektor som avses i detta stycke utöver
sin lärarlön bör åtnjuta visst arvode. Han skall förordnas tills vidare. Tillsättningsmyndighet
bör vara skolstyrelsen.

För samtliga studierektorer bör gälla att de skall vara skyldiga vikariera för
rektor och att de liksom rektor åtnjuter semester och ej ferier. I studierektors
arbetsuppgifter skall ingå att ombesörja schemaläggning.

Beträffande såväl rektorer som studierektorer bör gälla, att de endast tillfälligtvis
i den mån så oundgängligen fordras må åta sig undervisning utöver den
som åligger dem enligt beslut om deras undervisningsskyldighet.

Avlönings- och pensionsvillkor för rektorer och studierektorer bör, som tidigare
nämnts, regleras genom statliga bestämmelser eller kollektivavtal. Den nu träffade
överenskommelsen innefattar avlöningsvillkor för dessa befattningshavare.

Vissa övergångsfrågor uppstår beträffande skolledarna vid reformens ikraftträdande.
Då den allmänna förordnandeperioden utlöper den 30 juni 1967,
måste rektorer och även studierektorer vid skolenhet med gymnasium första
gången förordnas endast för tiden 1 juli 1966—30 juni 1967.

Det torde kunna förutsättas att nuvarande rektorer vid gymnasier i regel
kommer att vilja övergå på motsvarande rektorstjänst vid det nya gymnasiet.
Rektor vid skolenhet med statligt eller kommunalt gymnasium, vilkens förordnande
utlöper efter den 1 juli 1966, bör därför kunna efter anmälan och utan
ansökningsförfarande från och med den 1 juli 1966 förordnas på motsvarande
rektorstjänst eller på annan ledigblivande rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium
inom kommunen, varvid hans förordnande utlöper vid den tidpunkt som
före övergången gällt för honom, dock senast den 1 juli 1967. Rektor, som ej
kan erhålla nytt förordnande på rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium
i kommunen, må förordnas som studierektor vid dylik skolenhet. Erhåller rektorn
ej förordnande såsom studierektor, bör han tjänstgöra som lärare vid skolenhet
antingen inom den kommun, där han är förordnad såsom rektor, eller vid
den skolenhet inom annan kommun, där hans lärartjänst är placerad. Om rektor
så önskar, må hans ordinarie lärartjänst överföras till skola i den kommun, där
han tjänstgör såsom lärare.

Vid avvecklingen av praktiska kommunala realskolor, kommunala flickskolor,
kommunala yrkesskolor, såvitt avser tekniska dagskolor och 2-åriga handelslinjer,
samt fristående kommunala tekniska skolor kan vissa svårigheter uppstå

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

161

för rektorerna. Först sedan planeringen av fackskolan kommit längre torde det
vara möjligt att bedöma vilka åtgärder som kan vidtagas för att bereda dem
möjlighet att övergå på andra rektorstjänster.

Vad jag här föreslagit har godtagits av personalorganisationerna.

Vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör vidare finnas viss biträdespersonal
dels på rektorsexpeditionen, dels såsom skrivhjälp m. m. åt lärarna.
Dylik personal bör finnas i en omfattning som i stort sett svarar mot vad
GU räknat med. Jag förordar att staten i princip svarar för kostnaden för biträdespersonalen
till den del denna avser gymnasium och fackskola. Vid överläggningarna
med kommunförbunden har enighet uppnåtts om följande riktlinjer för
omfattningen av biträdespersonalen. Vid skolenhet med 300—900 elever beräknas
personal motsvarande två heltidstjänster. Vid mindre eller större skolenheter
beräknas personal motsvarande en respektive två och en halv tjänster.
Vid skolenhet med mer än 300 elever skall en befattningshavare biträda rektor
med administrativa göromål av mer kvalificerad art medan övrig personal skall
fullgöra biträdesgöromål. En halv av de i det föregående nämnda tjänsterna beräknas
normalt för biträdeshjälp åt lärare.

Den träffade överenskommelsen innefattar även anställnings- och avlöningsvillkor
för gymnasieinspektörer, skoldirektörer och förste rektorer. Bestämmelserna
i 25 kap. 18 § skolstadgan bör äga motsvarande tillämpning beträffande
gymnasieinspektör.»

Genomförandet av den nya organisationen

Gymnasieutredningen (prop. 8.1.1, 8.2.1, 8.3.1 och 8.4.1)

GU har när det gäller behovet av hjälpmedel lagt tonvikt vid de förändringar
i jämförelse med nuvarande förhållanden som följer med GU:s förslag
(GU 16.1). Några preciserade förslag har inte framlagts, utan GU har endast
dragit upp vissa allmänna riktlinjer (GU 16.2).

I fråga om tryckta hjälpmedel skisserar GU bl. a. en utveckling som innebär
att den traditionella läroboken ersätts av ett »lärobokssystem» (GU 10.4.3 och

16.2.1) . Vidare behandlar GU frågan om bl. a. olika slag av självinstruerande
hjälpmedel.

Biblioteket får i det nya gymnasiet en central roll. GU diskuterar ingående
såväl bibliotekets bokbestånd som dess organisation och skötsel (GU 16.2.2 och

16.4.2) och understryker bl. a. de fördelar som samverkan med folkbibliotek
innebär.

GU behandlar även frågan om diagnostiska prov och betygsättningsprov (GU
10.5.4 och 16.2.1.5), vilkas utformning blir av stor betydelse. GU föreslår inrättandet
av en central provorganisation, knuten till skolöverstyrelsen.

11 — Bihang till riksdagens protokoll 196h. 12 samt. Nr 1

162

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Vidare framlägges synpunkter på olika typer av AV-hjälpmedel (GU 16.2.3),
i vilket sammanhang GU även betonar det angelägna i att gymnasieskolorna
utrustas med språklaboratorier.

Frågan om den speciella utrustningen för naturvetenskapliga, tekniska och
ekonomiska ämnen (GU 16.2.4—16.2.6) ägnas särskild uppmärksamhet av GU.
Det föreslås bl. a. att skolöverstyrelsen utarbetar normalutrustningslistor. GU
redovisar även konsekvenser för utrustningen som den nya läroplanen medför
samt uppskattar kostnaderna härför. I detta sammanhang framlägger GU förslag
om koncentration av en del av den maskintekniska utbildningen till ett
mindre antal centrallaboratorier.

När det gäller hjälpmedelsgranskning och hjälpmedelsforskning (GU 16.3) har
GU begränsat sig till att registrera en rad problem, varvid GU bl. a. framhåller
att frågan om granskning av pedagogiska hjälpmedel bör bli föremål för särskild
översyn.

Det nya gymnasiets konstruktion påverkar behovet och utformningen av
lokalerna (GU 16.6), konstaterar GU och framhåller betydelsen av att i
framtiden entydiga normer utarbetas i fråga om lokalbehov och lokalstorlek
för olika skolformer.

GU redovisar vissa beräkningar av behovet av lokaler för allmänna, naturvetenskapliga,
estetiska (jämte gymnastik), tekniska och ekonomiska ämnen
(GU 16.6.2—16.6.6). För de tekniska ämnenas del har en uppdelning gjorts för
gymnasium med årskurserna 1—3 av teknisk lärokurs och gymnasium med fullständig
teknisk lärokurs. I detta sammanhang betonar GU särskilt att utrustning
och lokaler måste kompletteras vid ett inte obetydligt antal nuvarande
tekniska gymnasier.

Behovet av vissa andra lokaler, exempelvis bibliotek, samlingslokaler, elevlokaler
och lokaler för lärare, diskuteras också (GU 16.6.7—16.6.9). Beträffande
lokalerna för lärare understryker GU att större uppmärksamhet än hittills bör
ägnas åt att ge lärarna förbättrade arbetsmöjligheter i skolan inte blott i lektionssalen
utan även utanför denna. GU betonar vidare vikten av att elevernas
intressen beträffande lokaler i skolan tillgodoses.

Enligt GU:s mening bör övergången till det nya gymnasiet
tidsmässigt ske samtidigt i hela landet (GU 19.1.1). Vidare bör övergången ske
så snart som möjligt. Efter en ingående diskussion om skälen för och emot blir
GU:s slutsats den att övergången bör ske fr. o. m. läsåret 1965/66 (GU 19.1.2).

Enligt GU:s mening är det inte realistiskt att räkna med en sådan utbyggnadstakt
att den tekniska och ekonomiska utbildningen kan införas på flertalet
orter fr. o. m. första läsåret (GU 19.2). GU förordar att införandet av
denna utbildning sker successivt under i stort sett tre år enligt av skolöverstyrelsen
uppgjord plan. I detta sammanhang betonar GU det angelägna i samord -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196Jt

163

ning mellan den ekonomiska och tekniska gymnasieutbildningens utbyggnad
och utbyggnaden av motsvarande fackskoleutbildning.

GU framlägger vidare förslag om en rad pedagogiska åtgärder i samband
med övergången (GU 19.3). GU föreslår att medel härför ställes till förfogande.

Från pedagogisk synpunkt anser GU det vara betydelsefullt att den föreslagna
fackinspektionen kan utnyttjas under det nya gymnasiets uppbyggnadsskede
och föreslår därför att fackinspektionen uppbyggs i snabbare takt än
som i och för sig motiveras av det nya gymnasiets volym.

Med hänsyn till att det nya gymnasiet i flera viktiga avseenden kommer att
skilja sig från nuvarande gymnasieformer är det enligt GU:s mening oundgängligen
nödvändigt med en omfattande information om det nya gymnasiet (GU
15.2.5.1), och GU föreslår att särskilt anslag beviljas för ändamålet.

När det gäller utvecklingsarbete och liknande åtgärder betonar
GU nödvändigheten av en fortlöpande läroplansrevision (GU 9.1.3). Gymnasiets
läroplan bör kontinuerligt överses och skolöverstyrelsen förses med tillräckliga
resurser härför.

I revisionsarbetet ingår, framhåller GU, även en kontinuerlig översyn av differentieringen
på studievägar. Denna underlättas i hög grad genom den föreslagna
differentieringsmodellen, tillvalsgymnasiet (GU 7.4.2.1).

Direktiven i vad de avser statsbidragsfrågor innebär enligt GU att
en ändring i huvudmannaskapet inte skall medföra att den nuvarande fördelningen
mellan stat och kommun av kostnaderna för gymnasiet i någon högre
grad rubbas (GU 18.2.2.1). Statsbidragssystemet skall vara utformat så att det i
stort sett medför status quo beträffande kostnadsfördelningen mellan staten å
ena och kommunerna som enhet å andra sidan.

GU konstaterar att det nya, integrerade gymnasiet kräver ett enhetligt statsbidragssystem.
En oförändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommuner
skulle därvid nödvändigtvis medföra en omfördelning av kostnaderna mellan
kommunerna. För att undvika förluster för en del kommuner bör enligt GU
status quo-principen i någon mån modifieras på sådant sätt att staten i stort
sett kommer att stå för kostnaden för uppnående av enhetligheten.

Vidare framhåller GU att nuvarande system med karenstid, innan staten börjar
stödja vissa gymnasier, bör avskaffas. Statsbidrag bör i framtiden således
omedelbart utgå till nyupprättat gymnasium.

GU föreslår att bidraget till lärarlöner (GU 18.2.2.2) utformas på i huvudsak
samma sätt som det allmänna driftbidraget enligt kungörelsen 1958: 665 för det
allmänna skolväsendet.

I fråga om bidraget till särskilda driftkostnader, dvs. andra kostnader än
rektors- och lärarlönekostnader, stannar GU för att föreslå att bidraget anknytes
till bidraget till lärarlönerna genom uppräkning av bidragsandelen för detta.

164

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196k

Bidragsandelen för det allmänna driftbidraget sättes till 110% av rektors- och
lärarlönekostnader, beräknade efter en viss schablonmetod.

Enligt GU bör det nya bidragssystemet införas fr. o. in. den tidpunkt då
gymnasierna kommunaliseras (GU 18.2.2.3). Bestämmelserna om statsbidrag till
gymnasiet bör inte förknippas med särskilda statsbidragsvillkor (GU 18.2.2.5).

GU föreslår att rätt till statsbidrag nu införes även jör gymnasiebyggnader,
vilket bidrag bör utgå enligt samma grunder som bidraget till byggnadsarbeten
vid högre kommunala skolor (GU 18.3.2).

Vidare föreslår GU att statsbidrag skall utgå till anskaffning av den första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel inklusive laboratorieutrustning
(GU 18.3.3). Bidraget bör utformas i nära anslutning till vad som gäller
för yrkesskolor med en fixerad bidragsandel som utgör hälften av kostnaden.

GU föreslår att bestämmelserna om statsbidrag till byggnadsarbeten m. m.
skall träda i kraft den 1 juli 1965 samt att bidrag till byggnadsarbeten efter
Kungl. Maj:ts prövning må kunna utgå även till byggnadsföretag som påbörjats
före denna dag, dock tidigast den 1 juli 1963. Bidrag till anskaffning av
undervisningsmateriel bör inte utgå för tid före den 1 juli 1965, dock att bidrag
må utgå till anskaffning av utrustning som föranledes av det nya gymnasiets
start även om anskaffningen skett före den 1 juli 1965.

GU har även tagit upp frågan om privata gymnasier (GU 18.4).
Enligt GU:s mening bör som förutsättning för statsbidrag gälla, att verksamheten
vid det privata gymnasiet i allt väsentligt följer de regler som gäller för
offentligt gymnasium.

De privata gymnasiernas övergång till den nya läroplanen bör enligt GU i huvudsak
ske i samma ordning som skall gälla för de offentliga gymnasierna.

GU har inte ansett sig böra gå in på statsbidrag sreglernas utformning och storleken
av det statliga stödet för de privata gymnasierna men föreslår att övergångsvis
under fem år ett särskilt byggnads- och utrustningsanslag anvisas.

GU har gjort en uppskattning av kostnaderna för det föreslagna
driftbidraget och därvid verkställt en beräkning av det totala bidragsunderlaget
för det nya gymnasiet omkring 1970, vilket skulle bli ca 229 milj. kr. (i 1963 års
löneläge) (GU 20.2). Utgångspunkt har därvid varit en gymnasiefrekvens av
30 % och den organisation av gymnasiet GU föreslagit. Sättes bidragsandelen till
110%, skulle driftbidragskostnaderna uppgå till avrundat 252 milj. kr., vartill
kommer ca 2 milj. kr. för skolpraktik som skall föras under anslaget till yrkesskolor.
GU har även uppskattat det statliga medelsbehovet för driftkostnader
under budgetåren 1962/63—1970/71 (GU 20.2.3).

I fråga om kostnader för byggnader och stadigvarande undervisningsmateriel
(GU 20.4) beräknas för den komplettering av lokaler och utrustning som erfordras
för övergång till den nya gymnasieorganisationen vid befintliga skolanläggningar
drygt 70 milj. kr. för lokaler och ca 80 milj. kr. för utrustning. Byggnads -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

165

behovet som föranleds av gymnasie-fackskolereformen motsvarar enligt GU:s
beräkningar en sammanlagd investeringskostnad av ca 800 milj. kr. Statsbidrag
get härför kan antas bli ca 260 milj. kr. GU redovisar även en plan för de totala
investeringarnas fördelning över perioden 1964/65—1972/73.

GU framhåller att det, utöver kompletteringskostnader för undervisningsmateriel,
finns anledning att räkna med, dock sannolikt tidigast fr. o. m. 1966/67,
ytterligare medelsbehov för stadigvarande undervisningsmateriel i samband med
byggnadsarbeten. Storleken härav kan dock inte uppskattas för närvarande.

En redovisning lämnas också för vilka besparingar som enligt GU:s mening
uppkommer genom dels samordning mellan gymnasium och andra skolformer,
dels integration mellan olika gymnasieformer (GU 20.4.5 och 20.4.6). Sålunda
anges att vid samordning mellan gymnasium och fackskola den totala besparingen
för de skolenheter, som beräknas få endast 3-årig teknisk utbildning,
blir drygt 200 milj. kr. för lokaler och ca 60 milj. kr. för utrustning. För de skolenheter
som torde komma att få 4-årig teknisk utbildning kan motsvarade tal
beräknas bli närmare 90 milj. kr. respektive ca 40 milj. kr. Sammanlagt skulle
sålunda kostnadsminskningen bli ca 290 milj. kr. för lokaler och ca 100 milj.
kr. för utrustning.

Förutom angivna driftkostnader samt kostnader för byggnadsarbeten och undervisningsmateriel
redovisar GU särskilt vissa ytterligare medelsbehov (GU
20.5).

Fackskoleutredningen (prop. 8.1.2, 8.2.2 och 8.3.2)

I fråga om hjälpmedel (FU s. 103 ff.) hänvisar FU i huvudsak till vad
1957 års skolberedning och GU anfört härom.

Vad det gäller utformningen av läroböcker framhåller FU att, då fackskolan
representerar ett nytt inslag i svenskt skolväsen, kan läroböcker och övrigt studiematerial
utformas utan att hänsyn behöver tas till tidigare förekommande
skolformer.

Till fackskolans förfogande bör enligt FU ställas bl. a. standardprov, utarbetade
genom skolöverstyrelsens försorg.

Beträffande utbyggnadstakt diskuterar FU tre olika alternativ för
genomförandet av fackslcolan (FU s. 235 ff.) och förordar ett alternativ som
innebär att fackskola får inrättas i en region, då minst 70 % av 16-åringarna
genomgått årskurs 9 av grundskolan. Fackskolan skulle då 1968 vara uppbyggd
till 65% av beräknad omfattning, och utbyggnaden bör vara slutförd till 1970.

FU framhåller att införandet av fackskolan aktualiserar en relativt omfattande
informationsverksamhet (FU s. 257). Särskilt anslag för ändamålet föreslås.

FU behandlar vidare försöksverksamheten med fackskola (FU
s. 245 ff.). Främsta syftet med denna bör vara att få eu uppfattning om attrak -

166 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

tiviteten dels gentemot andra skolformer, dels mellan olika studievägar inom
fackskolan.

I anslutning härtill understryker FU behovet av resurser för det ''pedagogiska
utvecklingsarbetet och av fortlöpande läroplansrevision.

FU finner vid behandling av statsbidragsfrågor (FU s. 257 ff.) tills
vidare den av riksdagen för försöksverksamheten beslutade anknytningen till
statsbidragssystemet för högre kommunala skolor till fyllest. Det allmänna
driftbidraget till fackskolan bör dock, på sätt nu gäller för grundskolan, inte vara
förenat med särskilda statsbidragsvillkor.

I fråga om statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
föreslår FU att bidraget till anskaffning av sådan materiel inklusive
laboratorieutrustning må vid fackskola utgå med hälften av kostnaden.

Yttranden (prop. 8.1.3, 8.2.3, 8.3.3 och 8.4.2)

Gymnasiet

I en del yttranden om behov av hjälpmedel, lokaler m. m. påtalas att man
knappast kan anse att nuvarande gymnasier för närvarande har adekvat utrustning.
Utrustningsbidrag torde därför erfordras utöver GU:s beräkningar.

Vad GU föreslagit och uttalat rörande tryckta hjälpmedel har i stort sett icke
föranlett några invändningar. Nödvändigheten av att erforderlig läroboksmateriel
finns till det nya gymnasiets start understryks från flera håll.

Beträffande gymnasiebiblioteken uttalas på något håll tveksamhet rörande
den föreslagna samordningen mellan skolbibliotek och folkbibliotek.

Mot inrättandet av en central provorganisation har inga invändningar framförts.

Vad GU anfört om den speciella utrustningen för naturvetenskapliga, tekniska
och ekonomiska ämnen har i regel endast föranlett remissinstanserna att
understryka det angelägna i att erforderliga resurser ställes till förfogande för
att förverkliga GU:s program. I några yttranden framförs synpunkter på hjälpmedel
för vissa andra speciallokaler.

Flera remissinstanser delar GU:s uppfattning om behovet av en allmän översyn
av granskningen av hjälpmedel.

I fråga om det nya gymnasiets behov av lokaler har i flera yttranden framhållits
nödvändigheten av att gymnasiekommunerna har tillgång till lokalprogramanvisningar,
att en samordning mellan olika skolformers lokalbehov äger
rum samt att byggnadsforskningen på området intensifieras.

GU:s förslag om tidpunkten för övergången till det nya gymnasiet har diskuterats
i ett stort antal yttranden. Några remissinstanser har tillstyrkt förslaget
om en för hela landet samtidig övergång fr. o. m. läsåret 1965/66 medan andra
föreslagit en successiv övergång eller ett uppskov med reformen till läsåret

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

167

1966/67, i några få fall senare. I flertalet yttranden förordas att övergången
till det nya gymnasiet sker först fr. o. m. 1966/67.

Vad GU anfört och föreslagit i fråga om den ekonomiska och tekniska utbildningens
spridning har i allmänhet tillstyrkts.

GU:s förslag rörande pedagogiska åtgärder i samband med övergången till det
nya gymnasiet har i allt väsentligt tillstyrkts av dem, som yttrat sig i frågan.
På något håll framförs i detta sammanhang att den föreslagna fackinspektionen
redan från början bör utbyggas till full kapacitet.

GU:s uttalande om nödvändigheten av en omfattande information om det nya
gymnasiet samt om dennas uppläggning och innehåll har genomgående rönt ett
välvilligt mottagande.

Mot GU:s åsikt att i det fortlöpande revisionsarbetet även måste ingå översyn
av differentieringen på studievägar riktas i yttrandena inga erinringar.

I yttrandena över GU:s förslag till statsbidrag och kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun uppehåller man sig framför allt vid skäligheten av bidragsandelens
storlek vid beräkningen av det allmänna driftbidraget. Många
remissinstanser har tillstyrkt den av GU föreslagna bidragsandelen, medan andra
har ställt sig mer tveksamma och ifrågasatt en höjning. Allmänt understryks
dock nödvändigheten av ett enhetligt statsbidragssystem.

GU:s förslag om införande av rätt till statsbidrag för gymnasiebyggnader och
första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel har genomgående hälsats
med tillfredsställelse i remissyttrandena. På några håll begär man att en
översyn av grunderna för framräkningen av bidragsunderlaget företas och att
bidraget skall retroaktivt kunna utgå från tidigare tidpunkt än GU föreslagit.

De kritiska synpunkter som framförs om GU:s förslag beträffande de privata
gymnasierna hänför sig främst till att GU skulle ha för hart bundit deras
rörelsefrihet. På några håll vill man ha kvar 4-årig studiegång.

Endast ett fåtal remissinstanser har särskilt behandlat kostnaderna för det
nya gymnasiet. Därvid har bl. a. uttalats, att GU:s uppskattning av gymnasiets
kostnader i hög grad är approximativa och förenade med många osäkerhetsfaktorer
samt att kostnaderna i vissa fall synes vara tilltagna i underkant.

Fackskolan

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om fackskolans behov av hjälpmedel
och lokaler till behandling och därvid bl. a. framhållit, att det vid genomförandet
av fackskolan är ytterst angeläget, att skolan erhåller sådana resurser,
att syftemålet med reformen icke förfelas. I många yttranden har hänvisats
till vad som anförts i anledning av GU:s förslag beträffande hjälpmedel och
lokaler.

168

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964.

FU:s förslag om fackskolans utbyggnadstakt har i stort sett godtagits i remissyttrandena.
Beträffande den s. k. 70-procentsregeln har i flera yttranden framhållits,
att denna regel ej får tillämpas alltför restriktivt samt att minimitalet
70 % endast skall gälla som riktpunkt och kunna modifieras.

Behovet av information understrykes av dem som yttrat sig härom.

Ett genomgående drag i yttrandena över FU:s förslag om statsbidrag till fackskolan
är att man önskar ett enhetligt statsbidragssystem för så stora delar av
det kommunala skolväsendet som möjligt.

Beträffande FU:s förslag om byggnadsbidrag och statsbidrag till första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel hänvisar instanserna i de flesta
fall till sina yttranden i anledning av GU:s förslag om motsvarande bidrag till
gymnasierna.

På något håll har även berörts frågan om statsbidrag till privata faclcskolor.
Man anser att härvidlag bör gälla samma regler som beträffande statsbidrag till
privata gymnasier. I detta sammanhang framhölls det önskvärda i att internatskolorna
även kan erbjuda fackskoleutbildning.

Departementschefen fprop. 8.5)

Departementschefen har beträffande behov av hjälpmedel, lokaler
in. m. anfört följande.

»Både FU och GU liksom de remissinstanser som yttrat sig härom betonar
kraftigt de pedagogiska hjälpmedlens mycket stora betydelse för att det nya
gymnasiets och fackskolans målsättning skall kunna förverkligas. Reformen av
gymnasiet och införandet av fackskolan aktualiserar sålunda ett flertal frågor
rörande behovet och produktionen av hjälpmedel även om åtskilliga behov förr
eller senare skulle ha anmält sig som en följd av den allmänna pedagogiska utvecklingen.
De synpunkter, som framförts, ger ett värdefullt underlag för den
fortsatta behandlingen av hjälpmedelsfrågorna, vilken ankommer på skolöverstyrelsen
och hjälpmedelscentralerna. Skolöverstyrelsen har i sitt remissutlåtande
liksom i sin anslagsframställning för budgetåret 1965/66 redovisat ett antal
redan igångsatta projekt liksom planer för deras fortsättande och för nya
verksamheter av stor betydelse för de nu aktuella reformerna. Bland dessa kan
nämnas utarbetande av korrespondenskurser och korrespondensliknande arbetsmateriel
m. m., framställning av studieplaner och individualiserande hjälpmedel
för bl. a. det nya gymnasiet och fackskolan samt produktion av skolfilm. Detta
pedagogiska utvecklingsarbete fordrar betydande insatser från det allmännas
sida. Jag avser att återkomma härtill i samband med mina anslagsäskanden för
budgetåret 1965/66.

De synpunkter GU framför beträffande de tryckta hjälpmedlen, särskilt läroböckerna,
bör kunna bli av betydande värde för det fortsatta utvecklingsarbetet
på detta område. FU och GU knyter här an till de tankegångar och förslag, som

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

169

redovisades av 1957 års skolberedning. Den utveckling i fråga om läroböckernas
utformning och innehåll som pågår återverkar även på formerna för såväl produktion
som granskning av läroboksmateriel. Jag bedömer det som sannolikt
att man i dessa hänseenden i framtiden kommer att mer och mer följa de riktlinjer,
som GU angett och vilka innebär att framställningen måste samordnas
med praktisk utprovning i relativt omfattande skala, varvid också kompletterande
eller med läroböckerna integrerade hjälpmedel i form av prov, AV-hjälpmedel
m. m. samtidigt utexperimenteras. En sådan utveckling aktualiserar i ökad
grad de redan svåra problemen rörande läroboksproduktionen men även på nytt
och med ökad kraft frågan om granskning av olika hjälpmedel. Dessa frågor
ägnade 1957 års skolberedning stor uppmärksamhet. Jag finner det nödvändigt
att åtgärder snarast vidtas på detta område och har för avsikt att utverka
Kungl. Maj:ts tillstånd att tillkalla särskilda sakkunniga för en samlad utredning
av frågorna. De sakkunniga bör bl. a. företa den förutsättningslösa omprövning
av statens läroboksnämnds verksamhet och uppgifter, vilket, såsom jag
framhöll i propositionen 1962: 54, på längre sikt ter sig som nödvändigt.

I avvaktan på resultatet av denna utredning bör emellertid redan nu vissa
åtgärder omedelbart genomföras. Enligt gällande bestämmelser skall läroboksnämnden
inte granska läroböcker för fackgymnasierna och inte heller läroböcker
för fackskolan. Redan det nya gymnasiets konstruktion kräver en justering av
denna ordning. Med hänsyn till vad jag nyss anfört om en mera genomgripande
omprövning av hela granskningsverksamheten bör nu ändringar i bestämmelserna
angående läroboksnämnden så långt möjligt begränsas. En lämplig riktpunkt
torde vara att nämnden i avbidan på nämnda omprövning skall ha att
pröva sådana böcker för det nya gymnasiet, vilka enligt nu gällande bestämmelser
skall granskas. Samtliga böcker för fackskolan och läroböcker i tekniska
och ekonomiska ämnen inom gymnasiet bör sålunda även fortsättningsvis undantas
från granskning. Vissa övergångsvisa anordningar i samband med gymnasiereformens
genomförande torde dock erfordras. Erfarenheterna från införandet
av grundskolan visar att läroboksgranskningen erbjuder särskilda svårigheter
i samband med den starka ökningen av antalet läroböcker vid en skolreform. För
att inte lärobokstillförseln skall fördröjas vid det nya gymnasiets start kan det
visa sig vara nödvändigt att övergångsvis granska läroböcker i annan ordning
och omfattning än som nu sker. Kungl. Maj:t bör senare besluta härom och om
de ändringar i bestämmelserna rörande läroboksnämnden vilka erfordras på
grund av det nya gymnasiets konstruktion.

Slutligen vill jag i detta sammanhang understryka vikten av att den nya fackskolan
verkligen får tillgång till läroböcker och andra hjälpmedel, som är avpassade
med hänsyn till denna nya skolforms målsättning. Det är härvid av största
vikt att man inte genom schablonmässiga förändringar i läroböcker, avsedda primärt
för andra skolformer, främst måhända gymnasiet, söker tillgodose fackskolans
behov. Om så sker kan fackskolereformen äventyras. Jag vill i detta
sammanhang understryka FU:s uttalande att fackskolan såsom ett nytt inslag

170

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

i vårt utbildningsväsende erbjuder ett enastående tillfälle att fritt och obundet
utforma läroböcker och övrig studiemateriel utan hänsyn till tidigare förekommande
skolformer. En god insats på detta område kommer självfallet att betyda
mycket för fackskolans inre arbete men kommer också att i hög grad bidra till
att göra skolan känd och uppskattad bland föräldrar och elever.

Vad GU anfört om samarbete och samverkan mellan skolbibliotek och folkbibliotek
finner jag värdefullt. Det är angeläget att sådan samverkan kommer
till stånd beträffande såväl skolans bibliotekspersonal som skolbibliotekets organisation
i övrigt.

Jag har tidigare framhållit att olika former av skriftliga prov kommer att
bli av stor betydelse i det nya gymnasiet och i fackskolan. Bl. a. erfordras centralt
utgivna, skriftliga prov till hjälp vid betygsättning och betygsekvivalering.
Den av GU föreslagna centrala provorganisationen, som skall ha till uppgift
att utarbeta dylika prov, tillstyrkes bl. a. av skolöverstyrelsen, som även
utvecklar sina synpunkter på en sådan organisation. I sin anslagsframställning
för budgetåret 1965/66 framlägger skolöverstyrelsen ett förslag till vad
överstyrelsen vill benämna skolväsendets provinstitut. Det är enligt min mening
nödvändigt att en provverksamhet organiseras för att handha de uppgifter
det här är fråga om. Jag finner det vidare självfallet att skolöverstyrelsen
måste ha ansvaret för denna verksamhet. I arbetsuppgifterna bör även ingå att
framställa standardprov för grundskolan, vilken uppgift hittills främst ombesörjts
av pedagogisk-psykologiska institutionen vid lärarhögskolan i Stockholm.
Med hänsyn till att konstruktionen av fullgoda prov är mycket tidskrävande
och då prov för det nya gymnasiet och fackskolan måste finnas tillgängliga så
snart som möjligt, är det nödvändigt att skolöverstyrelsen redan fr. o. m. budgetåret
1965/66 erhåller resurser för att fullgöra dessa arbetsuppgifter. Jag förordar
att en provverksamhet av här skisserad art anordnas och avser att i samband
med min anmälan av anslagsbehoven för budgetåret 1965/66 återkomma
till frågan om denna verksamhets organisation och omfattning.

Behovet av mera speciell utrustning för institutioner och ämnesrum har analyserats
av GU som också företagit en uppskattning av kostnaderna. Beräkningarna
visar att det är fråga om mycket stora belopp. Som jag tidigare understrukit
är det därför av stor betydelse att utrustningen blir rationellt utnyttjad.
Detta förhållande har också varit en av de grundläggande utgångspunkterna för
den av GU och FU rekommenderade organisatoriska uppbyggnaden av det gymnasiala
skolsystemet. Med hänsyn till de betydande kostnaderna är det emellertid
också av vikt att produktion och nyanskaffning av undervisningsmateriel
liksom utvecklingen inom området ägnas stor uppmärksamhet. De synpunkter,
som utredningarna framlagt härutinnan, måste beaktas i det fortsatta arbetet.

Det är mot bakgrunden av det anförda av stor vikt att fackskolan och det nya
gymnasiet tillföres olika slag av pedagogiska hjälpmedel i tillräcklig omfattning
och av ändamålsenlig utformning. Skolöverstyrelsen och hjälpmedelscentralerna
har på detta område en betydelsefull uppgift såsom serviceorgan. För att under -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J+

171

lätta för kommunerna att genomföra upprustning och för att bidraga till att
standarden blir så jämn som möjligt över hela landet, bör kommunerna erhålla
ett särskilt statsbidrag. Till frågan om utformningen av detta statsbidrag återkommer
jag i det följande.

GU och FU betonar, att stor uppmärksamhet också måste ägnas åt frågan om
skollokalerna så att dessa blir utformade ändamålsenligt och så att tillgängliga
resurser blir på bästa sätt utnyttjade. De synpunkter, som främst GU framlagt
i detta hänseende, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. För egen del vill jag
särskilt understryka betydelsen av att skolbyggnadsplaneringen grundas på rationella
funktionsstudier och byggnadstekniska undersökningar. Till frågan om
statsbidrag till skolbyggnader återkommer jag i det följande.»

Beträffande tidpunkt för genomförandet, utbyggnadstakt,
försöksverksamhet m. in. anför departementschefen följande.

»Jag övergår nu till frågan om tidpunkten för ikraftträdandet av gymnasiereformen
och det definitiva genomförandet av den nya fackskolan samt vissa
därmed sammanhängande spörsmål, bl. a. det fortsatta utvecklingsarbetet beträffande
de nämnda skolformerna.

GU har anfört starka skäl för att den nya gymnasieorganisationen genomföres
redan fr. o. m. läsåret 1965/66. Dessa synpunkter har understrukits och
ytterligare utvecklats av bl. a. skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Ett av de skäl som talar för ett genomförande så snart som möjligt av reformen
är den snabbt ökande efterfrågan på fortsatt utbildning efter genomgången
grundutbildning. Som jag i det föregående framhållit växer därmed också
kraven på mera differentierade utbildningsmöjligheter. Nuvarande gymnasieorganisation
svarar inte på ett tillfredsställande sätt mot ungdomarnas önskemål
och samhällets behov av utbildade. Delvis sammanhänger detta med att
fackgymnasiernas geografiska spridning är väsentligt mindre än de allmänna
gymnasiernas. Ett av huvudsyftena med den av mig i det föregående förordade
konstruktionen av det nya gymnasiet är att tillgodose behovet av en mera allsidig
utbildningsorganisation på gvmnasieorterna. Ett annat skäl för ett snabbt
genomförande av gymnasiereformen är att hänsyn måste tas till de ungdomar
som fr. o. m. läsåret 1962/63 läser enligt den nya läroplanen för grundskolan och
sålunda med utgången av läsåret 1964/65 lämnar grundskolan. Man torde kunna
räkna med att omkring 3 000 ungdomar med sådan grundutbildning kommer
att söka inträde i gymnasiet höstterminen 1965. Oavsett om det nya gymnasiet
genomföres fr. o. m. denna hösttermin eller ej måste åtgärder vidtas för att på
ett inte obetydligt antal orter anpassa det nuvarande gymnasiet till grundskolans
läroplan. Givetvis är det önskvärt att man undviker den splittring av arbetsinsatserna,
som blir följden av att provisoriska åtgärder måste vidtas med hänsyn
till de nämnda eleverna om den definitiva reformen uppskjutes.

Starka skäl kan å andra sidan anföras mot att genomföra gymnasiereformen

172

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

redan fr. o. m. läsåret 1965/66. Av remissinstanserna har också det övervägande
antalet uttalat sig för ett uppskov med genomförandet till den 1 juli 1966. I
några fall har ett successivt genomförande i takt med grundskolans utbyggnad
förordats. Enligt min mening kan detta inte komma i fråga. De många olägenheter
som i så fall skulle uppkomma har GU ingående redogjort för. Skolöverstyrelsen
har understrukit dessa synpunkter och ytterligare framhållit att, på
grund av den betydande befolkningsomflyttningen inom landet, svårigheterna
skulle i hög grad skärpas vid ett successivt genomförande.

De skäl som framförts för ett uppskov med ikraftträdandet ett år i förhållande
till GU:s förslag är i viss mån av planeringsnatur. Detta understrykes särskilt i
kommunförbundens yttranden. Även fortbildningen av lärare skulle underlättas.
Som jag i ett interpellationssvar vid årets vårriksdag redan uttalat, har jag av
dessa skäl funnit det motiverat att gymnasiereformen uppskjutes ett år. På så
sätt erhåller kommunerna och gymnasiernas lärare det rådrum, som önskats, och
härigenom kan alltså förutsättas att reformens genomförande skall väsentligt
underlättas. Jag förordar sålunda att det nya gymnasiet genomföres fr. o. m.
läsåret 1966/67.

Kungl. Maj.t har den 29 april 1964 uppdragit åt skolöverstyrelsen att i samråd
med överstyrelsen för yrkesutbildning inkomma med utredning och förslag
beträffande sådana ändringar i läroplaner, förstärkningsåtgärder m. m. som
— under förutsättning av att gymnasiereformen genomföres fr. o. m. budgetåret
1966/67 — behöver vidtas inom den nuvarande gymnasieorganisationen för att
anpassa utbildningen till förkunskaperna hos de elever som efter genomgången
grundskola enligt 1962 års läroplan intas i gymnasiet läsåret 1965/66. De båda
skolämbetsverken har sedermera inkommit med förslag till dylika åtgärder. I
korthet innebär dessa förslag bl. a. att en modifierad form av försöksgymnasium
införes, att flyttningsvillkoren uppmjukas samt att stödundervisning i viss utsträckning
skall kunna anordnas. Jag avser att anmäla dessa frågor i samband
med anslagsbehoven för budgetåret 1965/66.

Såsom GU framhållit måste det nya gymnasiets genomförande medföra en
avveckling av de 4-åriga linjerna inom det nuvarande allmänna gymnasiet. Under
de senare åren har andelen dylika linjer starkt minskat, och de förekom läsåret
1963/64 på mindre än en tredjedel av gymnasieorterna. Antalet nybörjaravdelningar
inom de 4-åriga linjerna utgjorde då endast en ringa del av det
totala antalet nybörjaravdelningar. Efter framställning av skolöverstyrelsen beslöt
Kungl. Maj:t den 20 mars och den 17 april 1964 att intagning av elever i
gymnasiets första årskurs vid de återstående 4-åriga linjerna i de statliga och
kommunala allmänna gymnasierna och de statsunderstödda privatskolorna inte
skulle ske läsåret 1964/65. I stället skulle vid behov få inrättas 3-åriga linjer.
Genom dessa anordningar har en beredskap åstadkommits inför övergången till
ett till grundskolan mera slutgiltigt anpassat gymnasium. Även av resursskäl var
en avveckling av de 4-åriga linjerna angelägen. Några praktiska hinder föranledda
av det nuvarande allmänna gymnasiets organisation föreligger sålunda

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964 173

inte längre för ett genomförande av det nya gymnasiet fr. o. m. budgetåret
1966/67.

Sammanfattningsvis förordar jag sålunda följande. Övergången till den nya
gymnasieorganisationen skall ske samtidigt över hela landet och genomföras på
sådant sätt att den nya läroplanen tillämpas i årskurs 1 fr. o. m. läsåret 1966/67
och därefter successivt i följande årskurser. Till frågan om viss modifikation av
denna generella regel i fråga om teknisk gymnasieutbildning återkommer jag
senare. I de kommuner, där elever vårterminen 1965 lämnar grundskolans årskurs
9 efter att ha läst enligt den nya läroplanen för grundskolan, kommer särskilda
övergångsanordningar att vidtas beträffande nuvarande gymnasieformer.

Som jag redan framhållit är det angeläget att den ekonomiska och tekniska
gymnasieutbildningen så snabbt som möjligt införs på flertalet gymnasieorter.
Enligt GU:s uppfattning kan personella och materiella resurser lägga hinder i vägen
för ett genomförande härav på en gång i samband med reformens genomförande,
och GU har därför förordat att utbyggnaden sker successivt under i
stort sett tre år enligt en av skolöverstyrelsen uppgjord plan. I sitt remissutlåtande
framhåller skolöverstyrelsen att utbyggnadstakten bör kunna vara snabbare
än vad GU tänkt sig. Genom att förberedelsetiden nu föreslås utökad med
ett år torde detta bli möjligt. Jag räknar med att utbyggnaden i huvudsak skall
kunna ske under det nya gymnasiets första och andra år. Den bör genomföras
efter en av skolöverstyrelsen uppgjord plan. Som jag tidigare förordat torde
beslut om inrättande av nya linjer få fattas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Jag vill särskilt understryka att fackskolan måste beaktas vid planeringen av
gymnasiets utbyggnad. Såsom jag tidigare betonat förutsätter jag att riktpunkten
är en samordning av hela den gymnasiala utbildningen samt att fackskolan
och gymnasiet i de allra flesta fall kan i fråga om utrustning och lokaler för bl. a.
den tekniska utbildningen utnyttja samma resurser. Om fackskolan inte utbygges
i takt med gymnasiet kan följden bli att den tekniska gymnasieutbildningen
trots det angelägna däri inte kan genomföras så snabbt som eljest vore
önskvärt. Skolöverstyrelsen bör beakta detta och undersöka om man kan komma
till rätta med detta problem genom åtgärder av övergångsnatur.

Beträffande utbyggnadstakten samt gymnasiets och fackskolans totala kvantitativa
omfattning har jag som riktpunkt förordat att gymnasiet och fackskolan
omkring 1970 i genomsnitt för hela landet bör motta ca 30 % respektive
ca 20 % av en årskull. I absoluta tal skulle detta innebära att man då i gymnasiet
och fackskolan tillsammans skulle ha i runt tal 55 000 nybörjare, fördelade
på omkring 1 900 klasser. Antalet nybörjare innevarande läsår i dessa
skolformer uppgår till i runt tal närmare 35 000 fördelade på ca 1 150 klasser.
Detta innebär eu mycket kraftig absolut expansion vilken på grund av nedgången
i årskullarna kommer att vara relativt sett ännu större. För närvarande

174

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

börjar sålunda omkring en fjärdedel av årskullen i gymnasiet eller fackskolan
och om fem ä sex år omkring hälften. Detta innebär att den andel av en årskull,
som tas in i dessa skolor, årligen kommer att öka med omkring 4 %.

FU:s förslag om fackskolans utbyggnadstakt (enligt det s. k. alternativet b)
har i stort sett godtagits av remissinstanserna. Jag delar helt den uppfattningen
som framförts från flera håll att det är angeläget, att det utbildningsbehov
fackskolan är avsett att möta, blir tillgodosett så snabbt som möjligt. FU:s förslag
bör i huvudsak kunna följas. Jag anser det emellertid möjligt att genom en
ändamålsenlig planering tillgodose detta utbildningsbehov med ett något mindre
antal klasser än vad FU räknat med.

Med hänsyn till vad jag förordat om tidpunkten för gymnasiereformen finner
jag det lämpligt att den allmänna övergången till fackskola påbörjas först läsåret
1966/67 samt att utbyggnaden därefter sker enligt en av skolöverstyrelsen uppgjord
plan. Härvid betraktar jag det såsom jag nyss nämnt som väsentligt att
utbyggnaden av gymnasiet och fackskolan i största möjliga utsträckning samordnas.

Det nu sagda innebär inte att den pågående försöksverksamheten ej skulle
utvidgas under läsåret 1965/66 till fler orter än nu är fallet. Tvärtom anser jag
att man bör genomföra en betydande utvidgning av verksamheten, då man därigenom
kan erhålla för den fortsatta utvecklingen värdefulla erfarenheter av
denna nya skolform. Jag finner det vidare lämpligt att man i den fortsatta försöksverksamheten
i huvudsak tillämpar den av mig i det föregående förordade
läroplanen med början i årskurs 1 höstterminen 1965.

Övergången till det nya gymnasiet och det allmänna införandet av fackskolan
fr. o. m. läsåret 1966/67 innebär inte endast att nya läroplaner skall börja tilllämpas.
I samband med övergången bör också den av mig förordade förstärkningen
av olika personalkategorier genomföras. Vidare måste skolorna få erforderliga
resurser i fråga om undervisningsmateriel och lokaler. Jag kommer att
i det följande föreslå att statsbidrag utgår till första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel och till byggnadsarbeten vid gymnasier och fackskolor.
För att underlätta kommunernas strävanden att i god tid anskaffa erforderliga
resurser kommer jag vidare att föreslå att statsbidrag skall kunna utgå
även före budgetåret 1966/67.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga, som gäller den tekniska gymnasieutbildningen
under en övergångstid. Då denna utbildning förlängs från tre till
fyra år kommer — under förutsättning att övergången till det nya gymnasiet
sker läsåret 1966/67 och om inga särskilda åtgärder företas — några gymnasieingenjörer
inte att bli färdigutbildade läsåret 1968/69. En dylik lucka i »ingenjörsproduktionen»
måste anses vara mycket ogynnsam ur arbetsmarknadssynpunkt.
Konstruktionen av läroplanen för det nya gymnasiets tekniska linje kan
vidare komma att medföra att underlaget för undervisning i tekniska ämnen
minskar under ett par övergångsår. På den 4-åriga tekniska linjen har de tekniska
ämnena sin tyngdpunkt i de två sista årskurserna. Utrymmet för tekniska

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J

175

ämnen i andra och tredje årskurserna i det nya gymnasiet är betydligt mindre
än i nuvarande 3-åriga tekniska gymnasium. Läsåren 1967/68 och 1968/69 skulle
— under tidigare angiven förutsättning — finnas årskurs 3 av nuvarande tekniskt
gymnasium samt årskurserna 1 och 2 av det nya gymnasiets tekniska linje,
respektive endast årskurserna 1—3 av den nya tekniska linjen. Antalet undervisningstimmar
i tekniska ämnen minskar därför dessa år, vilket kan medföra
svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt sysselsätta lärarna i dessa ämnen.

Med hänsyn till det anförda är det enligt min mening anledning överväga det
i några remissyttranden framförda förslaget att jämsides med den nya gymnasieutbildningen
under läsåren 1966/69 ge en 3-årig teknisk utbildning enligt
nu gällande läroplan för tekniska gymnasiet eventuellt i viss utsträckning modifierad.
Den 3-åriga utbildningen bör i så fall förläggas till skolenheter som får
fullständig teknisk linje. Jag är dock inte nu beredd ta definitiv ställning i denna
fråga. Närmare undersökningar erfordras, vilka inte kan genomföras förrän planeringen
för det nya gymnasiet förts längre. Det torde böra uppdras åt skolöverstyrelsen
att utreda frågan och inkomma med förslag. Det bör ankomma på
Kungl. Maj:t att besluta om intagning i gymnasiet höstterminen 1966 till en
3-årig teknisk utbildning samt omfattningen av denna. Beslut om utbildningens
läroplansmässiga utformning och organisation i övrigt torde få fattas i den ordning
Kungl. Maj:t bestämmer. Jag vill tillägga att jag räknar med att tekniska
specialkurser tills vidare skall finnas kvar inom det nya gymnasiet i avvaktan
på vuxenutbildningens utbyggnad i eventuellt nya former. Dimensionering av
denna tekniska utbildning liksom fackskolans tekniska linje påverkar ävenledes
det här berörda spörsmålets lösning. De 1-åriga s. k. studentkurserna vid nuvarande
handelsgymnasium bör likaledes tills vidare finnas kvar inom gymnasiet.

Vad GU föreslagit beträffande ''pedagogiska åtgärder i samband med övergången
kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. Skolöverstyrelsen bör anmodas
att i samband med sina årliga förslag till anslagsäskanden, första gången för budgetåret
1966/67, inkomma med närmare förslag beträffande dylika åtgärder.
Jag vill i detta sammanhang understryka att det här är fråga om åtgärder av
tillfällig natur fr. o. m. budgetåret 1966/67 och några år framåt. Kostnaderna
kommer att successivt minska och helt bortfalla när grundskolan genomförts
över hela landet t. o. m. årskurs 9.

Såväl EU som GU har starkt understrukit vikten av att en allsidig information
ges om de nya utbildningsvägarnas mål, innehåll och organisation. Även ett
stort antal remissinstanser har framhållit behovet av upplysningsverksamhet.
Beträffande verksamhetens uppläggning m. m. kan jag på det hela taget ansluta
mig till vad skolöverstyrelsen anfört i sitt utlåtande över GU:s förslag. Medel
för ändamålet bör ställas till skolöverstyrelsens förfogande. Då det är angeläget
att informationsverksamheten sätts in redan före den allmänna övergången läsåret
1966/67, räknar jag med att — på sätt skolöverstyrelsen föreslagit i sitt remissyttrande
och sina petita för budgetåret 1965/66 — medel för ändamålet

176 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196-4

anslås dels på tilläggsstat för innevarande budgetår, dels även för budgetåret
1965/66.

Jag har i samband med att jag förordade att den allmänna övergången till
fackskola skulle påbörjas läsåret 1966/67 framhållit att jag räknar med att den
nu pågående försöksverksamheten med fackskola bör fortsätta och utvidgas under
läsåret 1965/66. Vad FU anfört om principerna för denna fortsatta försöksverksamhet
kan jag helt biträda, dvs. försöksverksamhetens främsta syfte bör
vara att få en uppfattning om dels denna skolforms attraktivitet gentemot andra
skolformer, dels den inbördes attraktiviteten mellan de olika linjerna och grenarna.
Självfallet skall därvid även de pedagogiska erfarenheterna tillvaratas.

Vad FU och GU anfört om utvecklingsarbete och försöksverksamhet kan jag
helt instämma i. Betydelsen av vidgade insatser i fråga om det pedagogiska utvecklingsarbetet
har jag i skilda sammanhang betonat. I det föregående har jag
berört vissa spörsmål bl. a. inom hjälpmedelsområdet. Här vill jag särskilt
understryka att den omständigheten att en läroplan fastställts inte innebär att
arbetet med läroplansfrågorna därmed skulle vara avslutat. Läroplaner måste så
långt detta rimligen är möjligt alltid hållas aktuella, vilket som GU framhåller
måste innebära att de kontinuerligt överses. Det fordras därför en fortlöpande
läroplansrevision. Huvudansvaret härför åvilar skolöverstyrelsen, vilket också i
hög grad beaktats vid den nyligen genomförda omorganisationen. Den av mig
förordade fackinspektionen bör även kunna bli av stort värde i detta sammanhang
främst för gymnasiets del. Jag vill också betona vikten av att den ansvariga
skolmyndigheten håller kontakt med bl. a. skolornas avnämare. I detta sammanhang
vill jag erinra om att jag redan i det föregående framhållit att pedagogiskpsykologiska
undersökningar, bl. a. av det slag GU genomfört, bör kontinuerligt
utföras.

Som ett led i den fortlöpande läroplansrevisionen ingår även att undersöka
behovet av nya utbildnings vägar (differentieringar). Det förslag som GU framlagt
om försöksverksamhet med materialteknisk utbildning inom gymnasiet
måste ses ur denna synvinkel. De skäl som GU åberopat för en försöksverksamhet
med sådan utbildning synes i och för sig starka. Jag är dock inte beredd att
nu ta slutlig ställning i denna fråga men förutsätter att skolöverstyrelsen undersöker
frågan vidare och därefter inkommer med förslag.»

Departementschefen anför beträffande statsbidragsfrågor följande.

»Jag övergår nu till frågan om statens bidrag till kostnaderna för gymnasierna
och fackskolorna. Till följd av det förut framlagda förslaget om kommunalisering
av gymnasierna kommer frågan att gälla statsbidrag huvudsakligen till kommunerna.

Såväl FU som GU har framhållit att stora fördelar står att vinna med ett

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961,\

177

statsbidragssystem som är enhetligt för så stora delar av det kommunala skolväsendet
som möjligt. Samma synpunkt har framförts i flera remissyttranden.
Sålunda framhåller skolöverstyrelsen att den nuvarande ordningen — med olika
bidragsnivåer och skilda tekniska lösningar av statsbidragsgivningen för olika
skolformer — skapar betydande administrativa och organisatoriska svårigheter
vid samordningen av skolor. Vidare försvåras planeringen för en rationell skolorganisation
genom dessa olikartade bidragssystem. Enligt min mening måste i
detta sammanhang dessa svårigheter undanröjas. Jag finner det synnerligen angeläget
att man nu åstadkommer ett enhetligt statsbidragssystem för de gymnasiala
skolformerna.

Detta enhetliga statsbidragssystem bör i första hand avse driftkostnader. Till
driften av lokal yrkesskola utgår nu statsbidrag med 79 % av lönekostnaderna
för lärare och skolledare, beräknade efter viss schablon. För centrala yrkesskolor
är motsvarande procenttal 100. Till yrkesskolorna utgår vidare statsbidrag till
vissa särskilda kostnader avseende bl. a. heltidskurser av verkstadsskolekaraktär
samt inbyggda skolor inom industri och hantverk, inom handelns område och i
vissa fall inom det husliga arbetets område. Detta statsbidrag för särskilda kostnader
beröres inte av den i det följande föreslagna statsbidragsomläggningen.

Statsbidraget till fackskolan är anknutet till statsbidragssystemet för högre
kommunala skolor. Bidraget utgår sålunda med 79 % av lönekostnaderna för
lärare och skolledare, beräknade efter viss schablon. EU har inte haft i uppdrag
att behandla statsbidragsfrågorna men har uttalat att anknytningen till bestämmelserna
för högre kommunala skolor tills vidare är tillfyllest.

GU:s förslag till grunder för bidrag till driftkostnader för det nya integrerade
gymnasiet anknyter till bidragssystemet för det allmänna skolväsendet. Bidraget
föreslås således komma att utgå på ett bidragsunderlag, som utgöres av lönekostnader
för lärare och skolledare, beräknade enligt schablonmetod. Enligt GU:s
mening bör statsbidraget avvägas så att det i stort sett medför status quo beträffande
kostnadsfördelningen mellan staten å ena samt kommunerna som en
helhet å andra sidan. För att undvika bidragsminskningar för vissa kommuner
föreslås emellertid att en viss jämkning uppåt skall ske. GU föreslår att bidragsandelen
för driftbidraget sättes till 110 %. Därvid har inte inräknats vissa kostnader
för standardhöjningar m. m. som utredningen föreslagit. GU har förutsatt
att förhandlingar skulle upptagas mellan staten och kommunerna om dessa
frågor.

Såväl de existerande driftbidragssystemen för yrkesskolorna och fackskolorna
som det av GU föreslagna bidragssystemet för det nya gymnasiet bygger på ett
bidragsunderlag som utgöres av schablonmässigt beräknade lärar- och skolledarlönekostnader.
Från kommunförbundens sida har framhållits att detta schablonsystem
liksom rekvisitionsförfarandet i efterskott för varje redovisningsår, kombinerat
med vissa förskott, är tungarbetat. Önskemål har därför uttalats om att
få till stånd ett enklare statsbidagssystem, där bidragsunderlagct utgöres av
12 — Dihang till riksdagens protokoll 1964. 12 8aml. Nr 1

178

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196Jr

kommunernas jaktiska lönekostnader enligt de kommunala räkenskaperna och
där statsbidraget utbetalas direkt liksom nu är fallet beträffande utanordnande
av statsmedel till statliga realskolor och gymnasier. För sistnämnda skolor får
kommunen varje månad rekvirera det belopp, som skall utbetalas i avlöningar
till den statligt lönereglerade personalen. Förbunden önskar vidare att ett dylikt
system för statsbidragsberäkningen och rekvisitionen av bidraget skall kombineras
med ett enkelt revisionsförfarande.

För egen del vill jag framhålla att en övergång till ett dylikt system otvivelaktigt
innebär stora fördelar för de kommunala huvudmännen. Systemet har
även för staten vissa fördelar av budgetteknisk natur. Det bör emellertid beaktas
att en övergång till ett bidragsunderlag, som utgöres av de faktiska lönekostnaderna
i stället för det nuvarande schablonmässigt beräknade bidragsunderlaget,
vid bibehållen bidragsandel medför en ökad kostnad för staten, vilket givetvis
måste invägas vid fastställandet av denna andel.

Med hänvisning till det anförda förordar jag att ett enhetligt driftbidrag införes
för de gymnasiala, kommunala skolformerna: gymnasiet, fackskolan och
yrkesskolan — såväl den primärkommunala som den landstingskommunala.
Som riktpunkter vid utformningen av detta nya statsbidragssystem bör gälla,
att kostnadsfördelningen mellan å ena sidan staten och å andra sidan kommunerna
som en helhet bör bli i huvudsak oförändrad. I samband med genomförandet
av en enhetlig bidragsnivå bör övergång ske till ett bidragsunderlag,
som utgöres av kommunernas faktiska lönekostnader. Reglerna för rekvisition
och utbetalning till kommunerna av statsmedlen bör förenklas och utformas i
nära anslutning till vad som nu gäller för utbetalning till kommunerna av statliga
medel för driftkostnaderna vid de statliga gymnasierna. Vidare bör ett
förenklat revisionsförfarande eftersträvas. Härvid förutsätter jag ett starkare
engagemang från kommunernas sida vid revisionen av de statliga medlen och en
mera sakrevisionellt inriktad, punktvis insatt revision från statens sida. Beträffande
utformningen av detta system har överläggningar ägt rum med kommunförbunden,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska
stadsförbundet. Enighet har därvid, under förbehåll av Kungl. Maj:ts och
riksdagens godkännande, uppnåtts om grunderna för ett statsbidragssystem i
överenstämmelse med nyssnämnda riktlinjer.

Det föreslagna nya driftbidraget till kommunala, gymnasiala skolor innebär i
huvudsak följande.

De statsmedel, som genom bidraget tillföres primärkommunerna och landstingskommunerna,
skall utgöra statens bidrag till kostnaderna för dels lärare och
skolledare, vilka uppehåller i föreskriven ordning inrättade tjänster, dels löner
till övrig av huvudmännen anställd personal vid skolorna, dels slutligen huvudmännens
övriga driftkostnader för nämnda skolor. Det nya driftbidraget har beräknats
så att det skall motsvara vad kommunerna nu erhåller i form av statliga
medel för de tre skolformerna enligt följande närmare precisering.

För yrkesskolorna avlöses det nu utgående allmänna driftbidraget. Detta in -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196-4

179

nebär dels att övriga utgående bidrag till driften av kommunala yrkesskolor
ej beröres och dels att de fristående tekniska skolor vars skolledare och lärare
icke omfattas av statlig lönereglering tills vidare ej inordnas under det nya bidragssystemet.

I fråga om fackskolorna omfattar det nya driftbidraget nuvarande bidrag till
dessa skolor och därjämte kommunernas kostnader för viss annan personal än
lärare i en omfattning motsvarande den som sådan personal kommer att ha inom
gymnasiet.

Beträffande det nya gymnasiet har i det enhetliga bidraget invägts dels de av
GU beräknade kostnaderna, som utgjort underlaget för utredningens förslag om
en bidragsandel av 110 %, dels kostnaderna för ytterligare standardförbättringar
i form av personal utöver lärar- och skolledarkategorierna, dels kostnaderna för
pensioner och sjukförsäkringsavgifter för viss personal för vilken kommunala
lönebestämmelser kommer att gälla. Slutligen har vissa uppräkningar av kostnaderna
företagits i enlighet med yrkanden från kommunförbunden.

I det nya driftbidraget bör bidragsunderlaget utgöras av dels kommunernas
faktiska lönekostnader för lärare och skolledarpersonal, dels schablonmässigt
beräknade belopp motsvarande lönekostnaderna för viss annan vid gymnasium
och fackskola kommunalt anställd och lönereglerad personal, som genom sitt
arbete avlastar den pedagogiskt utbildade personalen. Härmed avses personal i
skolbiblioteket, institutionstekniker och biträdeshjälp åt lärarna. Syftet med
sistnämnda anordning är att skapa förutsättningar för en smidigare avvägning
av omfattningen av denna »pedagogiska stödpersonal». Rörande den nu avsedda
omfattningen av dessa personalkategorier hänvisas till vad jag i det föregående
anfört härom. Då lönerna för denna personal icke kommer att vara
statligt reglerade, bör bidragsunderlaget för personalen i fråga beräknas schablonmässigt
exempelvis såsom ett fast men på lämpligt sätt indexreglerat belopp,
som göres beroende av skolans storlek och struktur. Denna schablonmässigt
beräknade post i bidragsunderlaget skall avse enbart fackskola och gymnasium.
Till kostnaderna återkommer jag i det följande.

Vid sammanvägning till ett enhetligt driftbidrag av de tre i det föregående
nämnda komponenterna, nämligen de statliga ekonomiska insatserna för gymnasiet,
fackskolan och yrkesskolan, är också de kvantitativa relationerna mellan
de tre skolformerna av betydelse. En omfattning av gymnasiet och fackskolan
omkring 1970 i enlighet med de riktpunkter jag i det föregående förordat
samt en kvantitativ expansion av yrkesskolan fram till samma tidpunkt med
20—25% i jämförelse med nuläget ger en bidragsprocent som med två eller tre
enheter borde understiga 100 räknat på det förut angivna bidragsunderlaget. I
detta sammanhang bör observeras att de kvantitativa relationerna mellan gymnasium,
fackskola och yrkesskola, som lagts till grund för den nyssnämnda beräkningen
av bidragsandelen, är riksgenomsnitt. I de enskilda kommunerna
kommer avvikelser att förekomma. Detta medför att vissa kommuner genom
det nya bidragssystemet kommer att få mindre kostnader än vad som skulle

180

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

bli fallet enligt nuvarande regler. Å andra sidan skulle andra kommuner komma
att få ökade kostnader. Det är enligt min uppfattning befogat att vid det slutliga
fastställandet av bidragsandelen beakta detta förhållande och att därför
ett ytterligare avsteg från status quo-principen beträffande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun göres. Genom en höjning av bidragsprocenten till 100
kommer även för kommuner, i vilka proportionerna mellan de tre gymnasiala
skolformerna betydligt avviker från det för landet genomsnittliga, kostnaderna
inte att bli högre än enligt nuvarande bidragsregler.

I det enhetliga statsbidraget har som tidigare nämnts även invägts kommunernas
kostnader för personal vid fackskolor och gymnasier som inte är lärare.
Denna personal avses efter gymnasiernas kommunalisering vara kommunalt anställd
och ej omfattas av statlig lönereglering. Därav följer att kommunerna har
att svara för pensioneringen av denna personal medan staten svarar för pensioneringen
av statligt lönereglerad personal och därmed även — dock ej via driftbidraget
utan i annan ordning — svarar för kostnaderna för ATP-avgifter och
kompensation för förhöjda folkpensionsavgifter. Beträffande den hittills statligt
anställda personal, som övergår till kommunal tjänst med kommunal lönereglering,
skall i fråga om pensioneringskostnaderna staten svara för kostnaden för
den tid, som den anställde varit i statlig tjänst, medan kommunen skall svara
för tiden därefter. Principen skall härvid vara den, att statens andel fastställes
till den pensionsnivå, som gäller omedelbart före övertagandet, varvid med pensionsnivå
avses bruttonivå enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente.
För en viss del av den kommunalt lönereglerade personalen vid gymnasier och
fackskolor, nämligen bibliotekspersonal, biträdespersonal, institutionstekniker
och skolkuratorer bör vissa riktlinjer gälla i fråga om omfattningen av personalen
med hänsyn till skolornas storlek och i viss mån till deras struktur. Vid
överläggningarna med kommunförbunden har enighet uppnåtts om dessa riktlinjer.

Sammanfattningsvis förordar jag sålunda att allmänt driftbidrag till gymnasium,
fackskola och yrkesskola, såväl lokal som central, med kommunal huvudman
skall utgår med 100 % av ett bidragsunderlag utgörande faktiska kostnader
för löner till skolledare och lärare. Såvitt gäller gymnasium och fackskola skall
i bidragsunderlaget också med schablonbelopp inräknas kostnader motsvarande
löner till institutionstekniker, bibliotekarier och biträdeshjälp åt lärare.

Jag förordar vidare att det nya statsbidragssystemet genomföres och tillämpas
fr. o. m. budgetåret 1966/67 i samband med införandet av det nya gymnasiet
och det definitiva genomförandet av fackskolan. Systemet bör därvid omedelbart
tillämpas för hela gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan. Detta innebär
bl. a. att staten från denna tidpunkt påtar sig kostnaderna även för de kommunala
gymnasier, som vid denna tidpunkt eljest icke skulle ha åtnjutit statsbidrag.
Hittills har gällt att under de första åren efter det att ett kommunalt
gymnasium upprättats kommunen har ensam svarat för driftkostnaderna.
Fr. o. m. budgetåret 1966/67 bör sålunda denna princip inte längre tillämpas utan

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196-4

181

staten påtar sig i enlighet med det nya driftbidragssystemet det ekonomiska ansvaret
redan från första året ett gymnasium finns. Till statens samlade kostnader
för gymnasiet och fackskolan skall jag återkomma i det följande.

Statsbidrag till byggnadsarbeten utgår för närvarande inte för skolbyggnad
eller del därav som avser gymnasium, medan dylikt bidrag utgår för byggnadsarbeten
för andra kommunala skolor. Praktiska svårigheter har uppstått när
det gällt att avgöra för vilka delar av en skolbyggnad statsbidrag skall utgå.
I det nya gymnasiala skolsystemet kommer dessa problem att väsentligt öka
om endast någon eller några av de gymnasiala skolformerna får sådant bidrag.
Praktiska skäl talar således för en enhetlig utformning även i fråga om statens
stöd för byggnadsarbeten. Även ur principiell synpunkt ter det sig angeläget
att behandla skolformerna på ett likformigt sätt. Jag ansluter mig därför till
GU:s förslag att statsbidrag bör införas jämväl för gymnasiebyggnader. Då
gymnasier i vissa fall kan komma att vara lokalmässigt samordnade med sjöbefälsskolor
förordar jag att bidragsgivningen skall utsträckas jämväl till dessa
skolor. Bidraget bör utgå enligt samma bestämmelser som för högre kommunala
skolor. För fackskolan, för vilken dessa bestämmelser redan gäller, förutsätts
ingen ändring.

GU har föreslagit att bidrag till byggnadsarbeten efter Kungl. Maj:ts prövning
må kunna utgå även till byggnadsföretag, som påbörjats inom två år före
gymnasiereformens ikraftträdande. I anslutning till detta förslag förordar jag
att dylikt statsbidrag må utgå för byggnadsarbeten, som påbörjats tidigast den
1 juli 1964. Till investeringsramarna för byggnadsarbeten och statens kostnader
härför återkommer jag i det följande.

Såväl FU som GU har föreslagit att statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel inklusive laboratorieutrustning skall utgå vid
fackskola och gymnasium med hälften av kostnaden. Enligt min mening kommer
ett sådant bidrag liksom bidraget till gymnasiebyggnader att i hög grad underlätta
genomförandet och utbyggnaden av fackskolan och det nya gymnasiet.
Jag förordar därför att ett sådant bidrag införes. Det bör som utredningarna
föreslår utgå med hälften av kostnaderna — bedömda efter normalutrustningslistor
— och i övrigt enligt i huvudsak samma grunder som vid de lokala yrkesskolorna.

Nyssnämnda bidrag bör också utgå till anskaffning av materiel, som föranlcdes
av anordnande av utbildning för ny reguljär lärokurs eller annan förändring
av organisationen, som nödvändiggör en väsentlig nyanskaffning av stadigvarande
materiel. Härvid bör bidrag kunna utgå i samband med den förestående
omorganisationen av gymnasiet och även avse kostnader för sådan materiel,
som anskaffats före den 1 juli 19G6, dock tidigast den 1 juli 1965. Beslut om bidrag
till undervisningsmateriel bör fattas av skolöverstyrelsen eller efter dess
bemyndigande länsskolnämnderna.

182

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961+

l detta sammanhang vill jag nämna att frågan om kommunernas medverkan
i fortbildningsverksamheten varit föremål för överläggningar med kommunförbunden.
Enighet har därvid, under förbehåll av Kungl. Maj:ts och riksdagens
godkännande, uppnåtts om att den nu gällande överenskommelsen för det s. k.
allmänbildande skolväsendet skall fr. o. m. budgetåret 1966/67 gälla hela gymnasiet,
fackskolan och yrkesskolan.

Jag torde vidare här få upptaga ett särskilt spörsmål, nämligen den av 1963
års riksdag (Rskr 377) väckta frågan om statsbidrag till rehtorslöner vid kommunala
allmänna gymnasier. Före den 1 juli 1961 skulle som rektor vid kommunalt
gymnasium tjänstgöra rektor vid den realskola, med vilken gymnasiet
var förenat. För rektorsgöromålen vid gymnasiet skulle av kommunala medel
utgå ersättning, som enligt överenskommelse motsvarade skillnaden mellan
den rektorslön, som skulle tillkomma rektor, om gymnasiet varit statligt, och
rektorslönen vid realskolan.

Fr. o. m. den 1 juli 1961 finns särskilda rektorstjänster vid de kommunala gymnasierna
(prop. 1961:116; SU 120; Rskr. 303). Sådan rektors arbetsområde omfattar
jämväl den skola, med vilken gymnasiet förenats och som numera utgöres
av statlig realskola eller grundskolas högstadium eller i vissa fall kommunal
realskola eller realskola inbyggd i folkskola. Rektorstjänsterna har inordnats
under Saar och därigenom erhållit automatisk pensionsrätt enligt SPR. De är
placerade i lönegrad Bp 1 och avlöningsförstärkning utgår enligt samma grunder
och med samma belopp som vid statliga gymnasier.

Till kommunala gymnasier utgår statsbidrag med visst belopp per läraravdelning.
Genom inrättandet av särskilda kommunala rektorstjänster har därför en
stor del av kostnaderna för skolenhetens ledning överförts från staten till de
kommunala huvudmännen. Till vissa kommunala gymnasier, som skulle ha förstatligats,
utgår numera i stället ett högre statsbidrag, som bl. a. täcker kostnaden
för rektorslöner. Riksdagen har i sin nämnda skrivelse begärt, att förslag till
statsbidrag framlägges av Kungl. Maj:t, varvid förslagen bör innefatta retroaktiva
bidrag från den 1 juli 1961 med belopp motsvarande statliga kostnader till
rektorslön vid fristående realskola eller grundskola enligt gällande bestämmelser.

Genom gymnasiereformen kommer frågan om statsbidrag till kommunala
gymnasier i ett annat läge. Det är alltså här fråga om en övergångsanordning
under några få år. Under denna tid bör statsbidraget till ifrågavarande rektorslöner
lämpligen utgå efter enhetliga grunder oavsett skolform och beräknas på
ett enkelt sätt. För min del vill jag föreslå att statsbidraget för alla berörda gymnasier,
till vilka statsbidrag för rektor ej utgår, fastställes till årslönen för
adjunktskompetent rektor vid en medelstor fristående statlig realskola eller till
årslönen i lönegrad ABp 26 löneklass 29. Statsbidraget för budgetåren 1961/65
bör kunna utbetalas i januari 1965 och för budgetåret 1965/66 i januari 1966.
Kostnaderna kan beräknas till 3 500 000 kr. för budgetåren 1961/65 och till
500 000 kr. för budgetåret 1965/66. Om ej riksdagen reser erinran häremot, bör

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

183

kostnaderna avföras från anslaget Bidrag till vissa kommunala gymnasier m. m.,
som alltså kommer att i motsvarande mån belastas med högre belopp än som
beräknats i riksstaten.

Frågorna om rätt att starta, driva och utnyttja privata gymnasier har GU
ansett vara i princip lösta, varför spörsmålen inte upptagits till behandling av GU.
Däremot har GU anfört synpunkter och förslag på dessa skolors anpassning till
det nya gymnasiet, bl. a. av den innebörden att en mera fullständig gymnasieorganisation
bör eftersträvas även vid en privat gymnasieskola. Vad GU anfört
härom ansluter jag mig till. Jag vill liksom GU framhalla att svårigheter kan
komma att föreligga för de nuvarande privata gymnasierna att genomföra en
betydande omläggning av organisationen i denna riktning och att Kungl. Maj:t
därför bör kunna medge att efter prövning i varje särskilt fall en mera begränsad
organisation införes vid statsbidragsberättigade privata gymnasier. Vad GU
i övrigt anfört beträffande förutsättning för att statsbidrag skall kunna utgå biträder
jag likaledes. I några remissyttranden har ifrågasatts om inte de privata
gymnasierna kunde medges större frihet såväl i fråga om organisation som tilllämpning
av läroplanen. För egen del anser jag att, i den mån avvikelser bör
komma till stånd exempelvis för att i försöksverksamhet pröva sådana för skolväsendets
utveckling betydelsefulla uppslag, som jag i det föregående behandlat,
undantag bör kunna medges såväl för statsbidragsberättigade privata gymnasier
som för kommunala gymnasier. Jag vill emellertid understryka att jag
inte kan medverka till att det inom privata statsbidragsberättigade gymnasier
inrättas 4-åriga studiegångar inom andra lärokurser än den tekniska, även om
statsbidragets storlek härvid skulle komma att reduceras.

En särskild ställning bland de privata gymnasierna kan internatskolorna sägas
inta. Frågan om förutsättningarna för verksamheten vid dylika skolor är som
GU framhåller av stor vikt inte minst med hänsyn till utlandssvenska barns
skolgång. GU förutsatte att detta spörsmål skulle ytterligare utredas. Jag vill
med anledning härav erinra om att jag efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat
en särskild utredning, den s. k. internatskoleutredningen.

Statsbidragsreglernas utformning för de privata gymnasierna har GU inte ansett
sig böra gå in på utan förutsätter att nuvarande regler i allt väsentligt
tillämpas även i fortsättningen. Däremot föreslår GU att ett nytt bidrag till
kostnader för byggnads- och utrustningsändamål, som är en direkt följd av övergången
till det nya gymnasiets organisation, skall kunna utgå. För detta ändamål
föreslås ett anslag om fem milj. kr. att fördelas på en femårsperiod. Jag ansluter
mig till detta förslag och anser sålunda att för nämnda ändamål bör anvisas
ett anslag av en milj. kr. för vartdera av budgetåren 1966/07—1970/71.

Flertalet elever i de privata externatgymnasierna bor på eller i närheten av
respektive gymnasieorter. Enligt min mening är det med hänsyn härtill rimligt
räkna med att berörda kommuner lämnar bidrag till skolorna. Jag vill erinra
om att jag i propositionen 1964:72 vid min behandling av frågan om lån till

184 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196/

Kristofferskolans byggnadsstiftelse förutsatte att Stockholms stad ensam eller
tillsammans med kommunerna i Stockholmsregionen ställde ett belopp till förfogande
vilket var lika stort som statens lån. På motsvarande sätt bör en förutsättning,
för att staten skall bidraga med medel för byggnads- och utrustningsändamål
vid de privata externatgymnasierna, vara att kommunerna lämnar bidrag
med minst samma belopp som staten.

Beslut om statsbidrag till privatgymnasier bör fattas av Kungl. Maj:t varvid
jag liksom GU räknar med att företräde skall ges internatgymnasierna.

I sitt utlåtande har skolöverstyrelsen framhållit att beträffande statsbidrag till
privata fackskolor i huvudsak bör gälla samma principer som i fråga om privata
gymnasier. Jag delar överstyrelsens uppfattning och vill sålunda framhålla att
ett privat gymnasium bör söka vidga sin organisation genom att så långt möjligt
även inrätta fackskola. Statsbidraget till fackskoledelen bör därvid utgå enligt
samma regler som beträffande den ifrågavarande skolans gymnasiedel.

Det torde få uppdragas åt skolöverstyrelsen att dels efter samråd med riksarkivet
föreslå de ändringar beträffande arkivering, som kan följa av att gymnasierna
upphör att vara statliga skolor, dels närmare utreda och inkomma med
förslag till de åtgärder beträffande kommun icke tillhörig fast egendom, värdefullare
samlingar m. in., som finnes påkallade till följd av de statliga gymnasiernas
kommunalisering.»

I fråga om kostnader anför departementschefen följande.

»GU har redovisat beräkningar för tiden t. o. nr. budgetåret 1970/71 rörande
det statliga medelsbehovet för det kommunala gymnasiets driftkostnader. Med
hänsyn till dels den av mig förordade förskjutningen av tidpunkten för gymnasiereformens
genomförande, dels det i det föregående föreslagna nya statsbidragssystemet
måste GU:s beräkningar i viss mån modifieras. Inom ecklesiastikdepartementet
har därjämte uppskattningar gjorts beträfffande fackskolans bidragsundcrlag.
Det totala bidragsunderlaget och därmed statsbidraget för det kommunala
gymnasiet och den kommunala fackskolan budgetåret 1970/71 kan uppskattas
till 340 milj. kr. (i 1963 års löneläge). Det statliga medelsbehovet för
motsvarande ändamål innevarande budgetår kan beräknas till ca 200 milj. kr.
Kostnadsökningarna för staten blir emellertid i realiteten större än 140 milj. kr.,
eftersom omläggningen av statsbidragssystemet innebär ökade statliga åtaganden
i fråga om yrkesskolan, vilka torde kunna beräknas till mellan 30 och 40 milj.
kr. De ökade kostnaderna orsakas först och främst av den förordade kraftiga
gymnasie-fackskoleexpansionen. Vidare övertar staten vissa nuvarande kommunala
gymnasiekostnader. Pedagogiska förbättringar och andra standardhöjningar
— innefattande ett års förlängning av den tekniska gymnasieutbildningen
— föranleder också såsom GU närmare redovisat betydande kostnadsökningar.
Jag vill emellertid understryka skolöverstyrelsens påpekande i dess utlåtande
att dessa kostnadsökningar inte får betraktas som merkostnader föran -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1962\

185

ledda enbart av den förordade reformen. En stor del av kostnadsstegringen skulle
ha uppkommit även vid en bibehållen organisation. Härtill kommer givetvis
såsom det i sammanhanget väsentligaste att den nya organisationen har utformats
för att bättre svara mot individernas och samhällets nya och växande
krav och därmed i själva verket kommer att på längre sikt medföra vinster,
som väl torde uppväga merkostnaderna.

Jag har i det föregående förordat att statsbidrag utgår för byggnadsarbeten
även för gymnasiet. GU har vid sina undersökningar angående behovet av skolbyggnader
funnit att man inte kan göra en bedömning av gymnasiets behov
isolerat från skolväsendets behov i övrigt. De beräkningar GU gjort omfattar det
sammanlagda investeringsbehovet föranlett av gymnasie-fackskolereformen. Utredningen
framhåller att även andra skolors lokalbehov kan komma att påverkas.
Jag vill särskilt understryka detta. När man i de enskilda kommunerna skall
genomföra ny- och ombyggnader med hänsyn till grundskolereformen likaväl
som gymnasie-fackskolereformen kan det i vissa fall komma att visa sig rationellt
att för grundskolan i stor utsträckning disponera befintliga lokaler och
lägga hela nybyggnaden på de gymnasiala skolorna, i andra fall kan det vara
lämpligast att gå den motsatta vägen. Härav följer att de investeringsplaner
som fastställs för de olika skolformernas byggnadsbehov inte kan hållas helt i
sär. Det är nödvändigt att det finns en viss elasticitet vid tillämpningen, varvid
självfallet dock de årliga investeringarna för hela skolväsendet måste hålla sig
inom den totala ram, som utgöres av summan av de för varje år beslutade ramarna
för respektive skolformer. Jag vill i detta sammanhang framhålla angelägenheten
av att så långt möjligt en kommuns hela skolbyggnadsbehov penetreras
samtidigt. Härigenom skapas förutsättningar för den samordning mellan
skolor med likartade lokal-, utrustnings- och lärarbehov, som enligt vad GU
påvisat medför mycket betydande besparingar. Under förutsättning att så sker
bedömer jag GU:s uppskattning av det totala investeringsbehovet och utredningens
plan för fördelning på olika år såsom realistisk.

Planen upptar för innevarande och nästföljande budgetår investeringsramar
om 50 milj. kr. respektive 115 milj. kr. Jag vill understryka att det av mig förordade
framskjutandet ett år med reformens ikraftträdande inte föranleder
någon motsvarande ändring i den föreslagna investeringsplanen. Ett av huvudsyftena
med uppskovet är just att ge kommunerna ökad tid med förberedelsearbetet
bl. a. beträffande skolbyggnader. Emellertid inverkar uppskovet med
gymnasiercformen på det statliga medelsbehovet för budgetåren 1964/05 och
1965/66, eftersom statsbidrag kommer att utgå tidigast från den 1 juli 1964.
För den förutnämnda investeringsramen av 50 milj. kr. kan medelsbehovet innevarande
budgetår beräknas uppgå till åtta milj. kr. Jag avser att återkomma
till denna anslagsfråga i propositionen om utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1964/65. Beträffande medelsbehovet för budgetåret 1965/66 vill

186 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

jag återkomma i samband med min anmälan av anslagsbehoven för nämnda
budgetår.

Den av GU uppgjorda planen bör tills vidare bilda utgångspunkt för de årliga
ställningstagandena i fråga om investeringsramar och anslag samtidigt som behovet
givetvis får bedömas mot bakgrunden av det samhällsekonomiska läget.
Jag vill emellertid framhålla att ramarna kan komma att behöva korrigeras efter
viss tid.

Jag finner det lämpligt att medel till byggnadsarbeten för grundskolan, fackskolan
och gymnasiet anvisas under ett gemensamt anslag, nämligen Bidrag till
byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet.

GU har genomfört en beräkning av kostnaderna för stadigvarande undervisningsmateriel
avseende vissa kompletteringsbehov inom de nuvarande gymnasierna.
Härutöver finns anledning räkna med, sannolikt tidigast fr. o. m. 1966/67,
ytterligare medelsbehov, vilket inte kan uppskattas för närvarande. GU:s beräkningar
har rönt viss kritik i remissbehandlingen. Behoven anses i allmänhet
ha underskattats. För egen del är jag inte beredd att nu ta ställning härtill. I det
föregående har jag förordat att statsbidrag skall utgå för här ifrågavarande
ändamål. Anslagsbehov uppkommer emellertid först fr. o. m. budgetåret 1966/
67. Behovet torde därför längre fram få prövas på grundval av skolöverstyrelsens
förslag till anslagsäskanden för nämnda budgetår.

Ytterligare statliga medel erfordras för vissa speciella ändamål såsom jag
på olika punkter i det föregående konstaterat.

I några fall bör medel anvisas på tilläggsstat redan för innevarande budgetår.
Detta gäller beträffande fortbildning av lärare, som tar sikte på gymnasie-fackskolereformen,
för vilket ändamål skolöverstyrelsen äskat 3,5 milj. kr. GU hade
för detta år räknat med en milj. kr. För egen del anser jag, sedan numera större
klarhet om behovet nåtts, en kraftig uppräkning av GU:s förslag erforderlig om
tiden fram till reformens ikraftträdande skall kunna utnyttjas på bästa sätt.
Jag räknar med att ett anslag om 3,5 milj. kr. ställes till skolöverstyrelsens förfogande
för ändamålet under budgetåret 1964/65.

Dessutom bör, i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, ett anslag om 0,5 milj.
kr. avseende information om gymnasie-fackskolereformen ställas till överstyrelsens
förfogande under budgetåret 1964/65.

Jag avser att återkomma till sistnämnda två anslagsfrågor i propositionen
om utgifter på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1964/65.

Även för budgetåret 1965/66 erfordras medel för statsbidrag till skolbyggnader,
för fortbildning samt vidare för information om gymnasie-fackskolereformen,
för anordnande av en provverksamhet, för särskilda kostnader för modifierat
försöksgymnasium i Malmö, Västmanland m. m., för vissa bidrag till driften
av folkhögskolor och slutligen för förstärkning av läroboksnämndens resurser.
Jag avser att återkomma härtill i min anmälan av anslagsbehoven för budgetåret
1965/66.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

187

Från budgetåret 1966/67 eller senare erfordras vissa speciella anslag, som årligen
får fastställas på grundval av skolöverstyrelsens anslagsframställningar,
nämligen till påbyggnadskurser på gymnasiets tekniska linje, till förlängd undervisning,
till reguljär stödundervisning samt till pedagogiska stödåtgärder i samband
med införandet av de nya skolformerna.»

Utskottet

Inledning

Under de senaste decennierna har utbildningsväsendet i vårt land genomgripande
förändrats. 1950 års principbeslut om införande av enhetsskola fullföljdes genom
grundskolereformen 1962. En rad åtgärder har genomförts, varigenom universitets-
och högskoleväsendet erhållit förstärkta resurser för utbildning och
forskning. Riktlinjer har vidare uppdragits för detta utbildningsväsendes utbyggnad
fram till 1970-talets början. När det gäller den obligatoriska skolans
samt universitets- och högskoleväsendets utformning och utveckling har sålunda
reformarbetet i viktiga avseenden lett till beslut, medan i avvaktan på främst
lösningen av grundskolefrågan reformerna av det gymnasiala åldersstadiets
skolor varit mer begränsade.

Att reformarbetet under de närmaste åren starkare inriktas på det gymnasiala
utbildningsområdet finner utskottet riktigt och angeläget. Det förslag till reformering
av de gymnasiala skolorna m. m. som framlägges i förevarande proposition
grundar sig på 1960 års gymnasieutrednings och fackskoleutredningens
betänkanden. Förslaget innebär bl. a. att fr. o. m. den 1 juli 1966 skall införas
dels en kommunal skola, benämnd gymnasium, som skall ersätta nuvarande
statliga och kommunala allmänna gymnasier samt statliga tekniska gymnasier
och kommunala handelsgymnasier, dels en kommunal gymnasial skola, benämnd
fackskola. Den härigenom påbörjade omdaningen av det gymnasiala skolsystemet
avses enligt propositionen komma att följas av en reformering av yrkesskolan
och den gymnasiala vuxenutbildningen. Förberedelser härför pågår inom
yrkesutbildningsberedningen och gymnasieutredningen.

I propositionen behandlas mycket omfattande och betydelsefulla områden av
skolsystemet på det gymnasiala åldersstadiet. I fråga om den yttre organisationen
beröres i stort sett alla påbyggnader på den obligatoriska skolan; när det
gäller den inre organisationen behandlas bl. a. den viktiga sektor som omfattar
nuvarande gymnasieformer. I likhet med departementschefen betraktar utskottet
det framlagda reformförslaget som en första, viktig etapp i en genomgripande
omdaning av hela skolsystemet ovanför grundskolan. Utskottet anser att det från
vissa synpunkter hade varit fördelaktigt om även frågor om yrkesskolans och
den gymnasiala vuxenutbildningens organisation hade kunnat bli föremål för
behandling i detta sammanhang men vill nu endast framhålla önskvärdheten av
att förslag rörande de följande etapperna — reformeringen av yrkesskolväsendet
och den gymnasiala vuxenutbildningen — så snart som möjligt förclägges
riksdagen.

188

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Det gymnasiala åldersstadiets skolor

Departementschefen har ägnat frågan om den kvantitativa utvecklingen
av det gymnasiala åldersstadiets skolor stor uppmärksamhet
och konstaterar, med anslutning till GU:s principiella uppfattning, att varje
övervägande i frågan om utbildningssystemets struktur och utbildningsvägarnas
utformning, som vill göra anspråk på att vara realistiskt, bör ske mot bakgrund
av en bedömning av den kvantitativa utvecklingen.

I gymnasier och fackskolor in tas f. n. sammanlagt drygt en fjärdedel av årskullen.
Enligt GU:s bedömning av den totala efterfrågan på gymnasial utbildning
skulle vid 1970-talets början omkring hälften av årskullen söka sig till fortsatt
utbildning av förhållandevis teoretisk och allmän karaktär, vartill kommer
de ungdomar, kanske en fjärdedel av årskullen, som önskar en annan fortsatt
utbildning, yrkesskolutbildning. Departementschefen har funnit, att GU genom
sina undersökningar på ett övertygande sätt visat, att efterfrågan på utbildning
på det gymnasiala åldersstadiet kommer att fortsätta att öka i snabb takt och
att därvid önskemålen om en relativt allmän och teoretisk utbildning kommer
att dominera. Den av årets riksdag beslutade studiefinansieringsreformen kommer
att i väsentlig grad undanröja de ekonomiska hindren för en fortsatt utbildning.
Av de ungdomar som innevarande läsår följer grundskolans läroplan i årskurs
9 har icke mindre än ca 75 % valt någon av de fem teoretiska linjerna.
Dessa förhållanden skulle kunna ge stöd för uppfattningen att GU underskattat
utbildningstrycket, men departementschefen, som inte finner anledning frångå
utredningens uppskattningar för tiden fram till 1970, framhåller, att även andra
omständigheter under den angivna tidsperioden måste få avgörande inflytande
på det gymnasiala skolväsendets expansion, nämligen begränsningen i de materiella
och personella resurser som samhället kan disponera för ändamålet. De
stora krav på lokaler, utrustning och lärare, som grundskolereformen ställer,
måste ha prioritet. Utbyggnaden av det postgymnasiala utbildningsväsendet
medför fram till 1970-talets början stora anspråk på samhällsresurserna. Redan
för realiserandet av GU:s och FU:s förslag erfordras betydande investeringar
och ett stort antal nya lärare. Härtill kommer att lärarbristen f. n. är betydande.
Departementschefen framhåller, att man inte bör räkna med större expansion
än att lärarfrågan på ett rimligt sätt kan lösas, och förordar som riktpunkt för
den kvantitativa omfattningen omkring 1970 att i gymnasium och fackskola
sammanlagt skall intagas ca 50 % av årskullen. En intagning av denna omfattning
och en beräknad vidgning av yrkesskolutbildningen innebär att vid 1970-talets början omkring tre fjärdedelar av årskullen kommer att genomgå gymnasial
utbildning.

I motionerna 1:849 och 11:1059 samt 1:854 och 11:1071 har hävdats, att
efterfrågan på gymnasie- och fackskoleutbildning troligen kommer att växa ännu
snabbare än man hittills räknat med och att därför den samlade utbyggnaden
före 1970 borde ta sikte på en större kapacitet än den departementschefen för -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

189

ordat som riktpunkt. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att utbildningstrycket
sannolikt kommer att hastigt öka. Utskottet vill emellertid erinra om att,
när GU såsom riktpunkt för planeringen anger, att omkring 1970 i runt tal
hälften av årskullen skall få relativt teoretisk gymnasial utbildning, detta icke
skall uppfattas såsom en exakt bestämning. GU betonar, att expansionen måste
bli beroende av de resurser som står till förfogande och att dessa inte torde
komma att tillåta en helt fri utveckling. GU:s synpunkter har ytterligare utvecklats
av departementschefen, som särskilt framhållit vikten av att takten i
utbyggnaden avväges med hänsyn till lärartillgången. Departementschefen bedömer
att det inom den gräns för expansionen, som tillgången på resurser sätter,
skall bli möjligt att förverkliga den av GU och FU förordade snabba expansionen
samt därutöver en utvidgning av yrkesskolväsendet, så att vid 1970-talets
början omkring tre fjärdedelar av årskullen kommer att kunna erhålla gymnasial
utbildning. Utskottet ansluter sig till denna bedömning och anser sålunda
att man med hänsyn till beräknad tillgång på reala resurser inte nu bör räkna
med en snabbare expansion av det gymnasiala skolväsendet. Skulle utvecklingen
bli väsentligt gynnsammare än man i dagens läge vågar förutsätta — bl. a. i
fråga om lärartillgången — är det givetvis önskvärt, att det gymnasiala skolsystemets
kapacitet under 1960-talet, i takt med utbildningsbehovets tillväxt,
ökas utöver vad nu förordats. För tiden efter 1970 bör det vara möjligt med
fortsatt expansion.

Med vad utskottet sålunda anfört torde motionerna 1:849 och 11:1059 samt
I: 854 och II: 1071, i vad de berör de gymnasiala skolformernas sammanlagda
utbyggnad, få anses besvarade, och motionerna bör i detta avseende icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Frågan om proportionerna mellan olika gymnasiala utbildningsvägar har
ägnats stor uppmärksamhet både på utredningsstadiet, i remissbehandlingen
och i propositionen. Departementschefen förordar, i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningsförslagen, som riktpunkt för omfattningen av gymnasium
och fackskola omkring år 1970 att i gymnasiet intages ca 30 % och i fackskolan
ca 20 % av årskullen. Departementschefen räknar med att av gymnasiets elever
närmare en fjärdedel kommer att gå på vardera av de tekniska och ekonomiska
studievägarna samt att av fackskolans elever drygt en tredjedel intages på
teknisk studieväg.

I detta sammanhang framhåller departementschefen, att andra riktpunkter
givetvis måste bli aktuella på längre sikt. Departementschefen delar vidare
GU:s uppfattning, att det är nödvändigt, att utbildningsorganisationen blir flexibel,
så att den smidigt kan anpassas efter nya förhållanden.

Utskottet vill erinra om att GU beträffande förevarande spörsmål har understrukit,
att varken de tal som angivits för gymnasiets totala expansion eller de
beräknade proportionerna mellan de olika utbildningsvägarna skall uppfattas
som exakta bestämningar utan endast som riktpunkter för skolplaneringen på
inte alltför lång sikt och att de kan behöva justeras allt eftersom nya informa -

190

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961/.

tioner successivt samlas. GU har framhållit, att det t. ex. kan visa sig, att
utbildningstrycket blir väsentligt större än som nu beräknats, och utredningen
har även ansett det möjligt att man med hänsyn till ungdomarnas önskemål eller
av arbetsmarknadsskäl bör eftersträva en annan fördelning mellan utbildningsvägarna.
Särskilt har GU velat framhålla, att de tal som presenterats är genomsnittstal
för hela landet och att motsvarande tal för de enskilda kommunerna
liksom nu måste variera. Departementschefen har i denna fråga anslutit sig
till GU:s uppfattning.

Utskottet vill understryka dessa synpunkter. Den fördelning på olika utbildningsvägar,
som departementschefen räknat med, är ett genomsnitt för hela
landet och är vidare avsedd som riktpunkt på inte alltför lång sikt. I de enskilda
kommunerna måste man räkna med avvikelser från riksgenomsnittet.
Den fördelning, som i dag synes möjlig och sannolik, kommer enligt utskottets
uppfattning troligen att behöva modifieras längre fram. Departementschefen
har också understrukit vikten av att man vid utbyggnaden så långt som möjligt
söker tillgodose såväl ungdomarnas efterfrågan på utbildning som samhällets
behov av utbildade. Vad departementschefen förordat kan sammanfattningsvis
sägas avse en med hänsyn till efterfrågan på utbildning och utbildade
samt tillgängliga reala resurser balanserad expansion av olika studievägar.
Med vad utskottet sålunda anfört torde motionerna I: 854 och II: 1071, såvitt
de avser fördelningen på olika utbildningsvägar, få anses besvarade. De bör
därför i denna del icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen II: 1060 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att fördelningen
på gymnasium och fackskola inte fastlåses vid proportionen 30: 20 utan göres
beroende av antalet förstahandssökande till vardera skolformen. Beträffande
första delen av motionsyrkandet får utskottet hänvisa till vad härom anförts
i det föregående och vill därutöver blott ännu en gång understryka, att proportionerna
i de enskilda kommunerna kan komma att betydligt avvika från de
för landet i dess helhet angivna, vilka för övrigt endast avser utvecklingen på
relativt kort sikt och därtill med nödvändighet måste vara ungefärliga. Att i
enlighet med andra delen av motionsyrkandet helt binda planeringen vid relationen
mellan antalet förstahandssökande är enligt utskottets mening inte möjligt.
En balanserad utbildningsexpansion förutsätter, som utskottet redan framhållit,
att även andra faktorer beaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionen II: 1060 i förevarande avseende.

Departementschefen har i propositionen anslutit sig till och ytterligare utvecklat
gymnasieutredningens och fackskoleutredningens tankegångar om det g y mnasiala
skolsystemets struktur. Grundtanken är att detta
skolsystem skall utformas så att det inom sig rymmer studievägar, som svarar
mot behov och önskemål hos det mycket stora antal ungdomar, som kan beräknas
i framtiden vilja fortsätta sin utbildning efter genomgången grundskola.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

191

En viktig förutsättning härför är enligt departementschefens mening väsentligt
större variationsmöjligheter i fråga om utbildningsmålen än vad som erbjudes
inom nuvarande skolformer på det gymnasiala stadiet. Departementschefen
framhåller, att under senare tid ökad vikt tillmätts bredden i utbildningsinnehållet,
men betonar samtidigt betydelsen från såväl ungdomarnas och samhällets
som arbetslivets synpunkt av att utbildningen är klart målinriktad. I
framtiden behövs alltjämt studievägar, som har till huvuduppgift att förbereda
för högre studier eller för direkt yrkesverksamhet på relativt hög nivå. Vidare
behövs kortare studievägar, vilka siktar mot en yrkesverksamhet på mellannivå
eller fortsatt utbildning, oftast av mer speciell karaktär. Slutligen erfordras
yrkesutbildning, som bygger direkt på grundskolan och tar sikte på något eller
några ganska bestämda yrkesområden. Departementschefen räknar med att
denna sistnämnda utbildning under lång tid kommer att ha en avsevärd omfattning.
Det bör vara möjligt, framhåller departementschefen, att tillgodose
behovet av dessa olika slag av utbildning genom att utforma lämpliga studievägar
inom de tre gymnasiala skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola,
så att några ytterligare skolformer på detta stadium inte behöver införas.

Utskottet ansluter sig helt till departementschefens uppfattning i berörda
hänseenden. Även den bild av den fortsatta utvecklingen av det gymnasiala
skolsystemet, som departementschefen skisserat, ter sig enligt utskottets mening
riktig och bör kunna tjäna till ledning för det fortsatta arbetet med dessa
frågor. Det är enligt utskottets mening viktigt att hålla i minnet att grundskolan
först i början av 1970-talet är genomförd i hela landet och att därför
en rad utbildningar och yrken ännu under åtskilliga år framåt måste bygga på
en lägre skolunderbyggnad än den grundskolan ger men samtidigt successivt
anpassa sig till den höjning av utbildningsnivån som grundskolereformen innebär.
Under tiden kommer det nya gymnasiet och fackskolan att byggas ut över
hela landet och yrkesskolan att ytterligare vidgas, så att en mycket stor del
av årskullen kan erhålla fortsatt gymnasial utbildning. Också till denna ytterligare
höjning av utbildningsnivån måste en successiv anpassning ske. Av särskild
vikt är enligt utskottets mening att, såsom departementschefen framhåller,
ungdomarna erbjudes ökade möjligheter att anknyta mer speciell yrkesutbildning
till en bredare gymnasial grundutbildning. Utskottet delar även departementschefens
bedömning att på längre sikt detta kommer att bli en vanlig och
kanske den vanligaste formen för speciell yrkesutbildning. Utvecklingen har då
nått fram till det stadium när den dominerande delen av årskidlen genomgår
en bred utbildning ovanpå grundskolan och de olika skolformerna sammansmälter
till en enda organisatoriskt sammanhållen skola, en minst 2-årig ungdomsskola,
som inom sig rymmer olika studievägar, avpassade efter elevernas varierande
intressen och behov. För att den här skisserade utvecklingen skall försiggå
smidigt är det enligt utskottets mening av vikt, att den helhetssyn på utbildningsvägama
på det gymnasiala åldersstadiet, som präglar Kungl. Majrts för -

192

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196Jr

slag, också blir vägledande för det fortsatta arbetet när det gäller såväl den
yttre som den inre organisationen av det gymnasiala skolsystemet.

I motionen II: 1060 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att ett enhetligt
namn på de gymnasiala skolformerna skall fastställas att gälla från den tidpunkt
då reformerna träder i kraft, dvs. den 1 juli 1966.

Spörsmålet om en sammanfattande benämning ''på det gymnasiala åldersstadiets
skolor har uppmärksammats både av GU och av remissinstanserna. Departementschefen,
som förklarat att frågan bör anstå till dess yrkesutbildningsberedningens
förslag framlagts och penetrerats, förordar i enlighet med GU:s
förslag, att benämningen gymnasium tills vidare bibehålies huvudsakligen i sin
nuvarande betydelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens ställningstagande
och avstyrker följaktligen bifall till motionen II: 1060 i förevarande avseende.

Departementschefen har anfört vissa synpunkter på vilka åtgärder som erfordras
för att helhetssynen på det gymnasiala skolsystemet skall kunna förverkligas.
Det gäller enligt hans mening främst att nå en lämplig avvägning av
de olika skolformernas mål och innehåll. Vidare bör övergångsmöjligheter i olika
riktningar mellan yrkesskola, fackskola och gymnasium erbjudas. Departementschefen
framhåller också vikten av att främja möjligheterna för dem som så
önskar att i en senare etapp genom vuxenutbildning bygga på den gymnasiala
utbildning man valt efter grundskolan. Därvid erinras om det beslut riksdagen
redan fattat om ökade resurser för gymnasieutbildning för vuxna och om att
GU och yrkesutbildningsberedningen kommer att framlägga ytterligare förslag
beträffande vuxenutbildning.

Utskottet vill understryka vikten av en väl utbyggd och effektiv vuxenutbildningsorganisation.
Motionerna I: 857 och II: 1061, i vilka framlägges förslag om
att elever i fackskolor skall beredas möjlighet — under dagtid eller kvällstid —
att erhålla frivillig undervisning i ett eller flera ämnen enligt läroplanen för det
3-åriga gymnasiet, bör enligt utskottets mening ses i detta sammanhang. Motionsyrkandet
synes ha samma huvudsyfte som de nyss angivna av departementschefen
förordade åtgärderna för att skapa en bättre balans mellan de olika
studievägarna i det gymnasiala skolsystemet. I princip är enligt utskottets
mening motionärernas förslag tilltalande. Å andra sidan måste givetvis det praktiska
genomförandet — såsom för övrigt också framhållits av motionärerna —
erbjuda åtskilliga problem, som kräver en ingående penetration innan definitiv
ställning kan tas till förslagen. De uppslag som framförts i motionerna bör enligt
utskottets mening vidare undersökas och eventuellt prövas i praktisk försöksverksamhet.
Det synes inte utskottet osannolikt att den nyss nämnda vuxenutbildningsorganisationen,
när den ytterligare utbyggts och effektiviserats, kan
visa sig bli ändamålsenlig för att ta hand om sådan frivillig undervisning, som
motionärerna framlägger förslag om. Utskottet förordar att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t giver till känna, vad utskottet sålunda anfört.

Departementschefens uttalande beträffande frågan om horisontell klyvning

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

193

av gymnasiet föranleder ingen erinran från utskottets sida. Att en enhetlig gymnasieorganisation
skapas genom integration av de tre nuvarande gymnasieformerna
till en enda skolform med olika studievägar, vilka alla i stort sett skall
erbjudas på varje gymnasieort, är enligt utskottets mening ett av de betydelsefullaste
förslagen i propositionen. Utskottet biträder helt detta förslag.

Departementschefen liksom de båda utredningarna har ägnat spörsmålen om
den regionala och lokala planeringen betydande uppmärksamhet. Det gäller här
två huvudfrågor, dels i vilken omfattning och hur de olika gymnasiala utbildningarna
skall geografiskt spridas, dels hur den yttre organisationen av skolformerna
på samma ort skall anordnas.

Beträffande den förstnämnda frågan ansluter sig departementschefen till de
av utredningarna förordade allmänna priciperna för planeringen. I linje med helhetssynen
på det gymnasiala skolsystemet förutsätter departementschefen att i
fortsättningen såväl den lokala och regionala som den centrala planeringen samtidigt
och i samma grad beaktar både yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet.
Som en riktpunkt för planeringen anger departementschefen att man bör sträva
efter att, så långt det är möjligt med hänsyn till resurser och elevunderlag,
samtliga eller flertalet studievägar inom det gymnasiala skolsystemet erbjudes
överallt där gymnasial utbildning anordnas. Någon tvekan om att ort med gymnasium
också bör ha fackskola, kan enligt departementschefens mening inte
råda. Departementschefens överväganden om lokalisering av fackskola till orter
utan gymnasium sammanfaller i allt väsentligt med vad GU och FU föreslagit
och förordat i detta avseende. Detta innebär, att fackskola endast undantagsvis
bör upprättas utanför gymnasieort.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, vilken även måste anses
innebära, att yrkesskola undantagsvis bör kunna upprättas på annan ort än
gymnasieort.

Utskottet vill i detta sammanhang beröra vad i propositionen anföres om
avvecklingen av bl. a. vissa kurser och skolor inom yrkesutbildningsväsendet i
samband med upprättandet av fackskolor. Departementschefen biträder de riktlinjer
härför, som angivits av FU, och ansluter sig även i övrigt i huvudsak till
vad denna utredning förordat härvidlag men är dock inte beredd att obetingat
acceptera FU:s förslag, att statsbidrag fr. o. in. läsåret 1965/66 ej skall få utgå
till nya 2-åriga handelskurser. Departementschefen understryker vikten av att
riktlinjerna för planeringen tillämpas med smidighet och i medvetande om den
snabba utveckling, i vilken utbildningsväsendet befinner sig. Innan en skolform
avvecklas på en ort utan att omedelbart ersättas med en annan likvärdig, torde
det sålunda ofta finnas anledning att avvakta och följa utvecklingen för att få
säkrare grund för ett ställningstagande.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört. Detta innebär bl. a.
att orter, som nu har viss yrkesutbildning men inte får fackskola som mot 1U

— Bihang till riksdagens protokoll 196b. sand. Nr 1

194

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

svarar denna utbildning, bör kunna tills vidare få bibehålla yrkesskolan, under
förutsättning att elevtillströmningen är tillfredsställande.

I motionerna I: 863 och II: 1052 hemställes, att fackskola och yrkesskola skall
på kommunalt initiativ, där särskilda skäl föreligger och efter allsidig prövning,
kunna inrättas även på andra orter än där gymnasier finns. Det i motionerna
I: 867 och II: 1057 framförda yrkandet om att fristående fackskolor skall kunna
upprättas synes även avse att fackskola i vissa fall må finnas utanför gymnasieort.
Av vad utskottet anfört framgår att de i motionerna framförda yrkandena
torde få anses bli tillgodosedda genom ett accepterande av departementschefens,
av utskottet biträdda ställningstagande i propositionen. Motionerna I: 863 och
II: 1052 samt I: 867 och II: 1057, de två sistnämnda såvitt nu är i fråga, bör
därför icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Departementschefen har konstaterat, att praktisk kommunal realskola och
kommunal flickskola under alla omständigheter skall avvecklas i samband med
grundskolans införande. I motionerna I: 867 och II: 1057 hemställes att sistnämnda
två skolformer skall bibehållas till dess fackskola upprättas på orten.
Utskottet vill erinra om att riksdagen tagit ställning till detta spörsmål så sent
som vid 1964 års vårsession, då riksdagen behandlade propositionen angående
skolväsendets centrala ledning m. m. (1964:83). Riksdagen beslöt då, att de
praktiska kommunala realskolorna och de kommunala flickskolorna skulle avvecklas
i samband med grundskolans införande. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet bifall till motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt nu är i fråga.

Beträffande lokaliseringen av den senare delen av den tekniska gymnasieutbildningen
ansluter sig departementschefen till GU:s förslag, vilket innebär att
den jjärde årskursen i den tekniska gymnasieutbildningen centraliseras till i
huvudsak de orter som f. n. har tekniskt gymnasium. Teknisk gymnasieutbildning,
omfattande i varje fall årskurserna 1—3, bör enligt propositionen, liksom
övriga studievägar inom gymnasium och fackskola, så långt det är möjligt anordnas
på alla gymnasieorter. Utskottet finner starka skäl tala för vad departementschefen
i detta hänseende förordat och avstyrker sålunda bifall till motionen
I: 864, i vilken hemställes, att den tekniska utbildningen vid gymnasierna
skall organiseras så att de två sista årskurserna i princip centraliseras till skolenheter
med fullständig teknisk utbildning.

Departementschefen ansluter sig beträffande frågan om den yttre organisationen
av de olika skolformerna på samma ort till den av de båda utredningarna
förordade principen om horisontell samordning. Departementschefen understryker
emellertid utredningarnas uttalanden om att man vid tillämpningen av
denna princip för den lokala planeringen måste utgå från varje kommuns speciella
förutsättningar. Möjligheter måste sålunda finnas till avvikelse med hänsyn
till lokala förhållanden. Utskottet delar departementschefens uppfattning härvidlag.

I motionerna I: 867 och II: 1057 hemställes, att riksdagen måtte besluta att
s. k. fristående fackskolor skall kunna upprättas. Den ståndpunkt utskottet i

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

195

det föregående intagit i denna fråga innebär, att dylika fackskolor bör kunna
upprättas efter prövning i varje enskilt fall, om detta med hänsyn till lokala
förhållanden är motiverat. Motionerna 1:867 och II: 1057, såvitt nu är i fråga,
bör därför icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad departementschefen anfört och förordat i fråga om huvudmannaskapet
för gymnasiet biträder utskottet, som sålunda tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts
förslag, att det nya gymnasiet skall vara en kommunal skolform. Utskottet förordar
vidare, att riksdagen för sin del antar det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i skollagen, innebärande dels den ändring av 2 § b),
som erfordras vid gymnasiets kommunalisering, dels upphävande av 50 §, vilken
endast bär avseende på statligt gymnasium.

Departementschefen uppehåller sig utförligt vid frågan om jolkhögskolans
ställning i framtiden. Någon ändring i denna skolas principiella målsättning och
uppgifter ifrågasättes inte i samband med gymnasie-fackskolereformen. Problemet
är i stället, enligt departementschefens mening, hur folkhögskolan skall
successivt anpassa sig till såväl grundskolans genomförande som det gymnasiala
skolväsendets utveckling. Departementschefen framhåller, att det under de närmaste
femton åren kommer att finnas ett betydande antal människor i vårt
land, som efterfrågar folkhögskoleutbildning och vilkas tidigare utbildning inte
når upp till grundskolekompetens. Folkhögskolorna måste under denna tid
successivt erbjuda nya kursprogram, som anknyter till framtidens generellt
högre grundutbildningsnivå, men samtidigt tillhandahålla program, som svarar
mot behoven hos dem, som startar från en lägre nivå.

Departementschefen anser, att folkhögskolan har utsikt att hävda sig som
alternativ till fackskolan, men finner likväl att på längre sikt vissa av dess nuvarande
yrkesförberedande uppgifter kommer att få minskad betydelse. Å andra
sidan har man anledning räkna med att folkhögskolan med sin allmänna målsättning,
sin frihet i fråga om kursinnehåll och studieformer och sin internatmiljö
i fortsättningen liksom hittills skall ha särskilda förutsättningar att göra
en insats i mera allmänna bildnings- och utbildningssammanhang.

Vad som framför allt krävs, uttalar departementschefen, är att man med
uppmärksamhet följer utvecklingen och kontinuerligt tar initiativ till reformer
med tonvikt på den inre förnyelsen. I betydande grad kan och bör detta kunna
förverkligas av de enskilda folkhögskolorna men i viss utsträckning krävs, framhåller
departementschefen, åtgärder bl. a. i form av ekonomiska insatser. Redan
i förevarande proposition anges vissa åtgärder som bedömes som önskvärda,
bl. a. försök med kortare kurser samt utbildning av ungdoms-, studie- och organisationsledarc.
Departementschefen avser att i annat sammanhang återkomma
med förslag beträffande en statsbidragsreform.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till vad departementschefen allmänt
anfört om folkhögskolans ställning och uppgifter. Med särskild tillfredsställelse

196

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

noterar utskottet de olika förslag till konkreta åtgärder som förordats eller förutskickats.
Vad gäller statsbidragsfrågan utgår utskottet från att förslag härom
relativt snart kommer att föreläggas riksdagen. Utskottet har uppmärksammat,
att skolöverstyrelsen i sin anslagsframställning för budgetåret 1965/66 framlagt
förslag i fråga om statsbidragsvillkoren, och förutsätter, att Kungl. Maj:t tar
detta till utgångspunkt, även om lösningen statsbidragstekniskt kan få en annan
utformning.

Vad departementschefen i övrigt anfört och förordat med avseende på den
kvantitativa utvecklingen och strukturen av det gymnasiala åldersstadiets skolor
har icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Gymnasiets innehåll och utformning

Beträffande gymnasiets mål och innehåll framhåller departementschefen
att gymnasiet — förutom sin specifika uppgift i utbildningssystemet
— har en personlighetsutvecklande uppgift, som är generell för alla skolformer
för ungdom och vars betydelse understrukits genom fixering i skollagen.
GU:s starka betonande av denna uppgift är således helt i linje med de grundläggande
principerna för hela vår skolväsende, och departementschefen anser,
att denna grundsyn bör komma till klart uttryck i läroplanens målsättningsavsnitt.

I motionerna I: 866 och II: 1064 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte ge till känna, att enligt dess mening i de gymnasiala skolornas
målsättning bör komma till uttryck, att dessa skolor i likhet med grundskolan
vill fostra sina elever till respekt för sanning och rätt, för människans
egenvärde och för människolivets okränkbarhet. I motionerna 1:854 och
II: 1071 uttalas beträffande gymnasiestadiets personlighetsfostrande uppgift
bl. a. att i läroplanernas målsättningsavsnitt följande bör komma till klart
uttryck: »För att kunna göra en aktiv medborgarinsats krävs utveckling av de
egenskaper som bär upp demokratins principer: tolerans, vilja till samverkan,
vilja att se på medmänniskor som likaberättigade, respekt för sanning och rättsprinciper.
» I motionerna hemställs, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte ge till känna vad i motionerna anförts angående gymnasiestadiets personlighetsfostrande
uppgifter. I motionen II: 1046 föreslås att riksdagen som sin
mening skall uttala, att begreppet »gudsfruktan» bör upptagas bland de värden
som skolan skall skänka sina elever, i detta fall i gymnasiet, och i motionerna
II: 1050 och II: 1051 framföres vissa synpunkter och yrkanden beträffande begreppet
objektivitet respektive de gymnasiala skolornas etiska målsättning.

Utskottet ansluter sig till och vill starkt understryka departementschefens
uttalande om gymnasiets personlighetsutvecklande uppgift, vilket innebär, att
den målsättning, som i berörda hänseende år 1962 fastställdes för grundskolans
del, också skall gälla för gymnasiet.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

197

I det av Kungl. Maj:t fastställda avsnittet Mål och riktlinjer i Läroplan för
grundskolan konstateras bl. a. följande.

Skolans sociala fostran skall (därför) grundlägga och vidareutveckla sådana
egenskaper hos eleverna, som i en tid av stark utveckling kan bära upp och förstärka
demokratiens principer om tolerans, samverkan och likaberättigande mellan
kön, nationer och folkgrupper. Att väcka respekt för sanning och rätt, för
människans egenvärde, för människolivets okränkbarhet och därmed för rätten
till personlig integritet är en huvuduppgift också för den sociala fostran, som
skolans verksamhet skall omfatta.

Vad här utsäges skall sålunda enligt departementschefens mening — till vilken
utskottet anslutit sig — gälla också för gymnasiet. Vad i grundskolans
läroplan säges om skolans etiska fostran och om objektivitet i undervisningen
sammanfaller enligt utskottets mening i sak med GU:s uttalanden i dessa hänseenden
och bör ha giltighet även för gymnasiet.

Då såsom av det anförda framgår de i motionerna 1:854 och 11:1071, 1:866
och II: 1064, II: 1050 samt II: 1051 framställda önskemålen, när det gäller gymnasiets
målsättning, i sak måste anses tillgodosedda genom departementschefens
av utskottet biträdda ställningstagande, bör dessa motioner, 1:854 och II: 1071
samt 1:866 och II: 1064, såvitt nu är i fråga, anses besvarade och sålunda icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Det i motionen II: 1046 framställda förslaget står enligt utskottets mening inte
i överensstämmelse med 1962 års beslut om skolans målsättning, och utskottet
finner icke skäl att i detta avseende tillstyrka en avvikelse för gymnasiets del.
Utskottet avstyrker således bifall till motionen II: 1046.

Beträffande differentiering har GU förordat allmänna principer,
vilka sammanfattningsvis innebär, att differentieringen bör komma sent och ske
gradvis, vara relativt fast samt leda fram till breda sektorer av samhället. Liksom
departementschefen anser utskottet det ändamålsenligt, att dessa principer
får bilda utgångspunkt vid konstruktionen av det nya gymnasiet.

Utkottet ansluter sig vidare till förslaget om ett tillvals gymnasium och understryker
departementschefens uttalande om att man inom ett sådant gymnasium
får starkt ökade möjligheter att tillgodose elevernas önskemål vid val av studieväg.

Enligt departementschefen torde möjligheterna bli mindre i det nya gymnasiet
än i det nuvarande att på administrativ väg påverka ungdomarnas fördelning
på olika studievägar, men han anser, att detta bör accepteras. Utskottet
delar denna uppfattning och vill liksom departementschefen understryka, att
det ej är möjligt att genom enbart organisatoriska och administrativa åtgärder
tillfredsställande lösa fördelningsproblemen inom utbildningsväsendet och arbetsmarknaden.
Åtgärder av annat slag, såsom yrkes- och studievägledning
och en ändamålsenlig utformning av de olika studieprogrammen, är som departementschefen
framhåller väsentligare.

198

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

I detta sammanhang vill utskottet ta upp en i motionerna I: 854 och II: 1071
gjord hemställan, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte ge till känna
vad i motionerna anförts angående önskvärdheten av att bryta könsrollsföreställningarnas
betydelse för valet av gymnasial studieväg.

De olika förslag i propositionen, vilka syftar till en bättre och effektivare
studie- och yrkesorientering på det gymnasiala skolstadiet, kommer enligt utskottets
uppfattning att påverka utvecklingen på det här aktuella problemområdet
i gynnsam riktning. Motsvarande samhälleliga åtgärder på grundskolestadiet,
där såväl den teoretiska som den praktiska yrkesorienteringen ägnas en
starkt ökande uppmärksamhet, torde bli av ännu större betydelse. En aktiv
upplysningsverksamhet är såsom i motionerna framhålles otvivelaktigt angelägen.
Arbetsmarknadsmyndigheterna — liksom skolmyndigheterna — engagerar
sig också i betydande omfattning i sådan verksamhet. Erinras må också om
den omfattande information om det nya gymnasiet och fackskolan, som föreslås
i propositionen, liksom om den starkt ökade kontakt, som förutsättes komma
till stånd mellan skola och avnämare i framtiden. Utskottet, som anser de
spörsmål som i förevarande sammanhang aktualiserats i motionerna I: 854 och
II: 1071 angelägna, finner sålunda att de i hög grad uppmärksammats från
samhällets sida. Motionerna bör därför i denna del inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet tillstyrker att gymnasiet uppdelas på fem linjer och delar departementschefens
uppfattning att denna uppdelning svarar mot väsentliga intressen
på såväl elev- som avnämarsidan. Utskottet har ingen erinran mot den differentiering
och det huvudsakliga innehåll som departementschefen angivit för de tre
mera allmänt inriktade linjerna, nämligen den humanistiska, den samhällsvetenskapliga
och den naturvetenskapliga, samt accepterar möjligheten att inom den
humanistiska linjen anordna halv- och helklassiska varianter.

Enligt GU:s av departementschefen biträdda förslag skall på den halvklassiska
varianten läsas latin och på den helklassiska därutöver grekiska. I motionerna
I: 862 och II: 1070 hemställes, bl. a., att grekiska skall kunna väljas
också av elever, som inte önskar läsa latin.

Utskottet anser för sin del att GU:s undersökningar och överväganden beträffande
elevernas intressen och förutbildningsbehovet övertygande visar, att
det inte är motiverat att medge valfrihet mellan latin och grekiska. Utskottet
ansluter sig till vad departementschefen förordat och avstyrker bifall till motionerna
I: 862 och II: 1070, såvitt nu är i fråga.

Utskottet har ingen erinran mot att den ekonomiska linjen uppdelas på fyra
grenar, nämligen den ekonomisk-språkliga, den kamerala, den distributiva och
den administrativa, samt att den tekniska linjen får fyra reguljära utbildningsalternativ
i årskurs 3 och sex i årskurs 4.

Vid remissbehandlingen av GU:s betänkande framkom önskemål, framför allt
från representanter för näringslivet, om ytterligare differentiering av den tekniska
linjen. Liknande synpunkter har med i stort sett samma motiveringar

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

199

framförts i motionerna I: 844 och II: 1047, I: 845 och II: 1055, I: 847 och II: 1045,
1:852 och 11:1066 samt 1:858 och 11:1067. I motionerna 1:847 och 11:1045,
vilka på det hela taget kan anses täcka framställningarna i övriga nu nämnda
motioner, hemställes, att riksdagen måtte besluta att vid gymnasiets tekniska
linje må anordnas speciellt utbildningsalternativ, som har anknytning till
branschområde inom näringslivet.

Utskottet har tidigare uttalat, att utskottet finner det ändamålsenligt, att de
av GU förordade allmänna differentieringsprinciperna tages till utgångspunkt
vid gymnasiets konstruktion. En av de viktigaste motiveringarna för dessa principer
är angelägenheten av att de gymnasieutbildade får en förhållandevis bred
utbildning, som ger stor frihet i valet av fortsatt verksamhet. Utskottet vill också
peka på det ökade behovet av rörlighet med hänsyn till arbetsmarknadens snabba
förändringar, något som i särskilt hög grad gäller inom det tekniska området.
Det är därför viktigt att gymnasieingenjörerna har en god och bred teoretisk
grundutbildning, som gör det möjligt för dem att utan större svårigheter anpassa
sig till de många nyheter som den snabba tekniska utvecklingen för med sig.
En utpräglad specialisering under gymnasietiden måste med nödvändighet komma
att inkräkta på den breda grundutbildningen. Utskottet kan därför instämma
i departementschefens uttalande, att man bör undvika att inom en skolform
av gymnasiets karaktär skapa studievägar, som i hög grad tar sikte på mera
speciella avnämarbehov.

De mera speciella önskemål som vissa avnämare uttalat om att få en för
deras behov så långt möjligt adekvat utbildad ingenjör har ingående övervägts
av GU. Den utformning utredningen givit de olika grenarna inom den reguljära
tekniska utbildningen innebär en betydande modernisering, som tillgodoser åtskilliga
önskemål om sådan utbildning som f. n. erbjudes genom specialisering inom
vissa linjer. Härtill kommer den av departementschefen, i huvudsaklig överensstämmelse
med GU:s förslag, förordade anordningen med mindre variationer
inom den reguljära utbildningen. Enligt utskottets mening kommer dessa variationer
att i ett inte obetydligt antal fall lösa de utbildningsproblem det här är
fråga om. Utskottet har ingen erinran mot att dylika variationer medgives. De
ytterligare, speciella utbildningsbehov som kan komma att uppträda bör enligt
departementschefen tillgodoses genom att särskilda påbyggnadskurser av det
slag, som redan nu finns, anordnas i ökad omfattning.

Utskottet vill understryka att genom de av departementschefen förordade åtgärderna
kommer mera speciella avnämarområden att kunna få adekvat utbildade
gymnasieingenjörer i betydande utsträckning. Några nu förekommande
utbildningar inom det tekniska gymnasiet är emellertid specialinriktade i sådan
grad att de knappast ryms inom de förordade variationerna. I och för sig kan
motsvarande ingenjörsbehov i framtiden fyllas genom lämpliga påbyggnadskurser,
men utskottet kan förstå att avnämare, som anpassat sig till nuvarande utbildningsförhållanden,
inte alltid anser sådan lösningar helt tillfredsställande.
Utskottet kan därför inte utesluta möjligheten av att det i vissa fall kan vara

200

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

motiverat att medge variationer i den reguljära tekniska gymnasieutbildningen
inom ett något vidare utrymme än vad departementschefen räknat med. Utskottet
vill dock understryka att dessa variationer inte får bli för omfattande. Anordningen
bör därför prövas med stor försiktighet. I intet fall bör specialiseringen
bli så utpräglad att den som erhållit sådan utbildning får svårigheter att
arbeta inom en annan del av det huvudfackområde, som svarar mot den gren
inom vilken utbildningen utgör en variant. Utskottet utgår från att här avsedda
variationer endast kommer till stånd i årskurs 4. Utformningen bör vidare vara
sådan att för utbildningen karakteristiska ämnen får ett begränsat utrymme, i
första hand omfattande tiden för det större specialarbetet i årskursen. Undervisningen
i övriga, icke-specialiserade ämnen förutsättes ske gemensamt för
nu ifrågavarande elever och de elever, som följer den reguljära utbildningen.
Vid skolenhet, där nu avsedd variation anordnas, bör som regel samtliga grenar
inom den reguljära utbildningen finnas inrättade. Den specialiserade utbildningen
bör vara riksrckryterande, och medgivande att anordna dylik utbildning
bör meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Beträffande behovet av nya tekniska utbildningsalternativ delar utskottet departementschefens
i annat sammanhang uttalade åsikt att detta bör prövas
som ett led i den fortlöpande läroplansrevisionen.

Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad
utskottet sålunda i anledning av motionerna 1:844 och 11:1047, 1:845 och
II: 1055, I: 847 och II: 1045, I: 852 och II: 1066 samt I: 858 och II: 1067 anfört
beträffande differentieringen av den tekniska linjen inom gymnasiet. I övrigt
bör motionerna inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

När det gäller ytterligare utbildningsalternativ inom gymnasiet har i motionerna
I: 855 och II: 1068 hemställts, att riksdagen måtte besluta, att textilkunskap
skall införas som självständig estetisk variant. Därjämte hemställes,
att slöjd (textilkunskap) införes som alternativ till musik och teckning inom det
normala studieprogrammet.

Enligt GU:s, av departementschefen i huvudsak accepterade, kursplaneförslag
förekommer bland de olika aktiviteter, som kan väljas inom ämnet teckning i
estetisk variant, textilt inriktad verksamhet. Även ämnet teckning inom det normala
studieprogrammet täcker ett brett register med vissa möjligheter till intressespecialisering.
Bl. a. med hänsyn till sambandet med ämnet konst- och
musikhistoria kan och bör dock enhetligheten vara större än i fråga om teckning
såsom estetisk specialisering. Den utbildning, som motionerna syftar till, torde
tills vidare i erforderlig omfattning kunna bli tillgodosedd inom ämnet teckning
på gymnasiet och än mer yrkesinriktad inom fackskolan. Enligt utskottets mening
bör den av GU föreslagna konstruktionen först prövas och erfarenheterna
bearbetas, innan ytterligare självständiga specialiseringar och nya ämnen införes.
Motionerna I: 855 och II: 1068 bör sålunda inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vad departementschefen i övrigt anfört och förordat beträffande ytterligare

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196k 201

utbildningsalternativ inom gymnasiet föranleder ingen erinran från utskottets
sida.

Bland de spörsmål som sammanhänger med studietidens längd
behandlar departementschefen först normalstudietiden fram till tillträdet till
universitet och högskolor. Departementschefen finner liksom GU, att tillräckligt
vägande skäl inte kan åberopas för en längre normalstudietid än tre år.
Vad departementschefen ytterligare anfört i denna fråga ansluter sig utskottet
till och förordar sålunda, att riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förslag, att normalstudietiden
i det nya gymnasiet fram till tillträdet till universitet och högskolor
blir tre år.

Utskottet tillstyrker vidare bifall till Kungl. Maj:ts förslag att den fullständiga
tekniska gymnasieutbildningen skall vara 4-årig och att eleverna efter den
tredje årskursen normalt skall vara behöriga till inträde vid universitet och motsvarande
utbildningsanstalter.

Den ekonomiska linjen skall enligt förslaget i propositionen vara 3-årig. I
motionerna 1:867 och 11:1057 har hemställts, att för den ekonomiska linjen
skall inrättas en fjärde årskurs efter mönster av vad som avses komma att gälla
för den tekniska linjen.

Utskottet vill i denna fråga först erinra om att den ekonomiska gymnasieutbildningen
till för några få år sedan blott var 2-årig. Gymnasieekonomer med
3-årig utbildning lämnade gymnasiet första gången med utgången av vårterminen
1964. Såsom departementschefen framhåller kan någon erfarenhet av
hur gymnasieekonomerna från den 3-åriga utbildningen användes i näringslivet
självfallet inte ännu föreligga, och än mindre har från näringslivets sida någon
anpassning till den nya utbildningens mål och innehåll kunnat äga rum. Den
ekonomiska linjen i det nya gymnasiet ansluter sig nära till det nuvarande
3-åriga handelsgymnasiet. Utskottet delar departementschefens uppfattning att
någon ytterligare förlängning av den ekonomiska gymnasieutbildningen inte nu
bör komma i fråga. Utskottet vill emellertid understryka vad departementschefen
i detta sammanhang uttalat, nämligen att allt eftersom nya informationer
erhålles om användningen på arbetsmarknaden av de gymnasieekonomer, som
utbildats under 3-årig studietid, och om nya eller ändrade önskemål i fråga om
utbildningens målsättning och innehåll, frågan om denna utbildning bör tas upp
till ny prövning samt att, om därvid berättigade krav på ytterligare speciell
utbildning framkommer, i första hand fortbildning i form av påbyggnadskurser
bör prövas. Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och avstyrker bifall till motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt
nu är i fråga.

En viktig komponent i GU:s förslag är att gymnasiet skall utformas så att
studieprogrammets omfattning kan individuellt varieras. Departementschefen
har i allt väsentligt biträtt detta förslag, som även utskottet vill ge sin anslut -

202

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

ning. Utskottet vill sålunda understryka vikten av att utrymme finns för utökade
studiekurser genom tillval av frivilliga ämnen.

I motionerna 1:856 och II: 1069 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
uttala, att kretsen av ämnen för frivillig undervisning utanför schemat i det nya
gymnasiet bör vidgas till att omfatta även praktisk-estetiska ämnen såsom textilkunskap,
hem- och familjekunskap samt slöjd.

Utskottet har i det föregående i samband med differentieringsfrågorna berört
ett motsvarande spörsmål och vill här erinra om att inom ämnet teckning i
gymnasiet avses kunna förekomma en rad valfria verksamhetsformer, av vilka
några är av den art att de täcker de nu ifrågavarande motionernas syften. Utskottet,
som tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts förslag beträffande frivilliga
ämnen, finner därför motionerna I: 856 och II: 1069 inte böra föranleda någon
riksdagens åtgärd.

GU har med utgångspunkt i flera expertutredningar övervägt frågan huruvida
en fast organiserad 4-årig parallell studiegång bör finnas i gymnasiet jämsides
med den 3-åriga. Utredningen har kommit till den slutsatsen, att nackdelarna
med en sådan studiegång är avsevärda och icke uppvägs av några motsvarande
fördelar, samt föreslår, att samtliga linjer utom den tekniska skall
vara enbart 3-åriga. Detta förslag biträdes av departementschefen.

I motionerna I: 867 och II: 1057 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att jämsides med 3-åriga gymnasier skall för de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga linjerna inrättas 4-åriga gymnasier.

Utskottet vill för sin del framhålla, att enligt utskottets mening GU ingående
och förutsättningslöst undersökt och övervägt frågan om en parallell 4-årig
studiegång. Liksom departementschefen anser utskottet en rad skäl tala mot en
sådan anordning. Härtill kommer att GU föreslagit andra studiestödjande åtgärder,
främst inrättandet av mindre studiekurs, vilka enligt utskottets mening
bättre än en 4-årig parallell studiegång tillgodoser behovet av individuella variationer
i studieprogrammens omfattning. Beträffande utformningen av mindre
studiekurs ansluter sig utskottet till vad departementschefen anfört och förordat
i denna fråga. Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet bifall
till Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av mindre studiekurs i det nya gymnasiet
och avstyrker att det i motionerna I: 867 och II: 1057 framförda förslaget
om inrättande av 4-åriga gymnasielinjer jämsides med de 3-åriga vinner riksdagens
bifall.

Departementschefen biträder GU:s förslag, att den elev som följt mindre studiekurs
skall beredas möjlighet till förlängd undervisning, ävensom vad GU i
övrigt förordat beträffande riktlinjer för denna undervisnings organisation och
finansiering.

I motionerna I: 854 och II: 1071 har hemställts om ett uttalande från riksdagens
sida om vikten av att förlängd undervisning med koncentrationsläsning
anordnas på ett mycket stort antal orter.

Utskottet finner liksom departementschefen det olämpligt att en särskild orga -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

203

nisation skapas med uppgift att svara för den förlängda undervisningen. Så
långt möjligt bör befintliga eller tillkommande utbildningsorganisationer med
likartade uppgifter utnyttjas. GU fann det sannolikt, att en sammankoppling
längre fram med en utbyggd vuxenutbildningsorganisation skulle bli den huvudform,
i vilken den förlängda undervisningen kommer att bedrivas. Departementschefen
har anslutit sig till denna uppfattning och räknar med att den förlängda
undervisningen anförtros vuxenutbildningsorganisationen successivt i
takt med utbyggnaden av denna. I den mån vuxenutbildningsorganisationen
inte kommer att upprättas, får den förlängda undervisningen ombesörjas på
andra sätt. Deltagande i den ordinarie undervisningen i det eller de bortvalda
ämnena är en av de möjligheter GU pekat på. En annan möjlighet är att den
som önskar genom koncentrationsläsning inhämta ett bortvalt ämne skall kunna
göra det på egen hand men under lärares handledning och med hjälp av studiematerial,
bl. a. av brevskolekaraktär. GU har funnit det sannolikt att man på
de mindre orterna inte reguljärt kan anordna förlängd undervisning i koneentrationsläsningsform
men räknar med att detta skall bli möjligt på 80 ä 90 gymnasieorter.
Elever från mindre orter kan sålunda, om de inte önskar följa den
ordinarie undervisningen, komma att få fullfölja sina studier på annan ort än
hemorten. Till dessa av GU förordade riktlinjer för den förlängda undervisningens
organisation har som nämnts departementschefen anslutit sig. Syftet
med motionerna 1:854 och 11:1071 i denna del torde sålunda få anses vara
tillgodosett genom Kung]. Maj:ts förslag. Utskottet, som tillstyrker bifall till
detta förslag, anser därför nyssnämnda motioner i förevarande avseende inte
påkalla någon riksdagens åtgärd.

Vad departementschefen föreslagit med avseende på stödundervisning biträder
utskottet.

Vad departementschefen anfört om läroplanens uppgift och allmänna
uppbyggnad ansluter utskottet sig till.

Som i propositionen framhållits, ankommer det på Kungl. Maj:t att — inom
ramen för gymnasiets allmänna målsättning, dess differentiering på linjer, grenar
och varianter med viss karaktär, studietidens längd på olika linjer m. m. —
besluta om frågor rörande läroplanen med tillämpningar. Med hänsyn till det
stora intresse vissa hithörande frågor tilldragit sig har departementschefen dock
funnit det motiverat att i propositionen ange riktlinjerna för utformningen av
gymnasiets läroplan och beröra en del punkter i GU:s förslag härom. Utskottet,
som i det föregående tagit ställning till några i sammanhanget väsentliga frågor,
såsom den allmänna målsättningen för gymnasiet, differentieringen in. in.,
vill därutöver här beröra ännu en viktig fråga, nämligen antalet veckotimmar i
skilda årskurser.

Enligt GU:s av departementschefen biträdda förslag skall antalet schemabundna
veckotimmar i gymnasiets årskurser 1, 2 och 3 vara 34, 32 respektive 30,
dvs. sammanlagt 90 veckotimmar. Utskottet, som hyser den uppfattningen, att
den schemabundna arbetstiden bör avvägas på sådant sätt att gymnasisterna får

204

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961^

rimlig tid till verksamhet utanför skolan, hälsar med tillfredsställelse den föreslagna
nedskärningen av det totala veckotimtalet till 96.

Inom ramen av 96 veckotimmar ankommer det, såsom nyss framhållits, på
Kungl. Maj:t att besluta om timtalens fördelning på de olika ämnena. Då utskottet
i det följande berör veckotimtalet för vissa ämnen, sker detta endast i
den mån så erfordras för att ge till känna utskottets syn på utrymmet för vissa
ämnen samt utan uppgivande eller begränsning av nyss angiven inställning.

GU har lagt särskild vikt vid frågorna om ämnesstoffets organisation och undervisningens
planering. Departementschefen ansluter sig till GU:s synsätt i
dessa frågor och biträder GU:s konkreta förslag om koncentrationsläsning, samverkan
mellan ämnen samt ämnesintegrering. Värdet av elevernas medverkan i
planeringen av undervisningsarbetet betonas av departementschefen, som ytterligare
utvecklar GU:s förslag på denna punkt.

Utskottet finner de av GU och departementschefen framförda synpunkterna
och förslagen vara av stor betydelse.

I detta sammanhang vill utskottet till behandling uppta vissa motionsvis
framställda yrkanden rörande enskilda ämnen.

I fråga om mål för och innehåll i gymnasiets religionsundervisning erinrar departementschefen
om ställningstagandena i motsvarande fråga i samband med
grundskolereformen år 1962 och framhåller, att därmed i vissa hänseenden viktiga
utgångspunkter erhållits också för bedömningen när det gäller gymnasiet
och fackskolan. Att i dessa skolor liksom i grundskolan kristendomen måste behandlas
är självfallet, men en förskjutning mot relativt sett större utrymme för
behandling av andra religioner finner departementschefen angelägen.

Med anledning av'' vad som i dessa, hänseenden anföres i motionerna I: 866
och II: 1064 samt I: 867 och II: 1057 vill utskottet uttala följande.

I gymnasiets och fackskolans religionsundervisning bör givetvis kristendomen
enligt utskottets mening få en plats, som svarar mot dess i jämförelse med andra
religioner dominerande ställning i vår kulturmiljö. I förhållande till såväl nuvarande
allmänna gymnasium som grundskolan bör vid religionsundervisningen i
det nya gymnasiet och fackskolan behandlingen av icke-kristna religioner och
andra livsåskådningar få ett relativt sett större utrymme. Utskottet vill emellertid
framhålla, att detta inte bör leda till någon kvantitativ uppdelning av undervisningen
i dess olika moment. En sådan uppdelning är icke förenlig med den
avsedda — och enligt utskottets mening riktiga — uppläggningen av undervisningen.
Det är sålunda angeläget, att undervisningen blir väl integrerad, vilket
innebär att praktiskt taget alla spörsmål och problem som tas upp bör ges en
allsidig behandling och belysas såväl ur kristendomens som ur andra religioners
och livsåskådningars synvinkel.

Utskottet ansluter sig med detta uttalande till vad departementschefen anfört
och förordat beträffande mål och innehåll för samt allmän uppläggning av gymnasiets
och fackskolans religionsundervisning och anser därmed motionerna

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

205

I: 866 och II: 1064 samt I: 867 och II: 1057 i förevarande avseende besvarade.
De bör därför i denna del icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionerna I: 848 och II: 1058 samt I: 860 och II: 1056 har yrkats, att riksdagen
måtte besluta att ämnesbenämningen religionskunskap skall utbytas mot
benämningen kristendomskunskap respektive kristendoms- och religionskunskap.

Utskottet, som icke finner anledning att föreslå riksdagen att fatta beslut i
•den av motionärerna väckta frågan, delar departementschefens uppfattning att
benämningen religionskunskap är en både praktisk och adekvat benämning för
det ämne, i vilket gymnasiets och fackskolans religionsundervisning skall meddelas.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Med anledning av vad departementschefen uttalat beträffande de humanistiska
fakulteternas engagemang i framtiden i den teoretiska utbildningen av
lärare för undervisningen i religionskunskap liksom vad i detta hänseende
anförts i motionerna 1:866 och 11:1064 vill utskottet erinra om att frågan om
lärarutbildning inom olika skolformer befinner sig under utredning av 1960 års
lärarutbildningssakkunniga. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets mening
riksdagen inte nu göra något uttalande i förevarande spörsmål. Motionerna
I: 866 och II: 1064 — såvitt nu är i fråga — synes därför icke böra föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Departementschefen har — liksom GU, FU och remissinstanserna — ägnat
frågan om utrymmet för den religionsorienterande undervisningen stor uppmärksamhet.
Han har därvid — i motsats till GU:s och FU:s majoritet — kommit till
den slutsatsen, att ämnet religionskunskap bör vara obligatoriskt även på gymnasiets
tekniska och ekonomiska linjer, med samma timtal som på naturvetenskaplig
linje, och på fackskolans tekniska linje, med samma timtal som på de
två övriga linjerna. På gymnasiets samtliga linjer bör timtalet därutöver ökas
med en halv veckotimme, vilket innebär att departementschefen stannat för det
alternativ, som förordats av två reservanter i GU.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att departementschefen anslutit sig
till GU:s förslag om en väsentlig minskning av det kyrkohistoriska stoffet liksom
till att detta ges en något vidare behandling inom historieämnet än som hittills
varit fallet. Han framhåller vidare att intentionerna beträffande kyrkohistoriens
behandling bör komma till tydligare uttryck i kursplanerna än i GU:s läroplansförslag.

Även utskottet anser GU:s förslag ändamålsenligt. Enligt utskottets uppfattning
kommer den nya ämnesavgränsningen att vara till stor fördel såväl för
historieämnet som för undervisningen i religionskunskap. Utskottet finner emellertid
liksom departementschefen, att denna integration av kyrkohistoriskt stoff
med historieämnet bör klarare framgå av kursplanerna. Detta innebär också,
att det utrymme som tidsmässigt anslås inom historieämnets ram åt kyrkohistoriskt
stoff inte bör vara för knappt tilltaget. Å andra sidan är det utskottets
uppfattning, att någon preciserad kvantitativ avgränsning mellan de olika
momenten inom historieämnet varken kan eller bör göras. Undervisningen bör

206

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

nämligen inom detta ämne — liksom inom en rad andra — vara integrerad,
vilket innebär att de historiska händelser, företeelser och problem som uppmärksammas
i undervisningen oftast skall behandlas från flera olika synpunkter,
sociala, ekonomiska, kulturhistoriska och allmänhistoriska.

I motionerna I: 849 och II: 1059 hemställes, att riksdagen måste besluta, att
en halv veckotimme inom det för historieundervisningen anslagna timtalet skall
ägnas åt kyrkohistoria. I motionerna 1:854 och 11:1071 yrkas, att historiens
timtal på humanistisk och samhällsvetenskaplig linje måtte utökas med ytterligare
en halv veckotimme för att möjliggöra en utförligare behandling av 1800-och 1900-talens kyrkohistoria.

Utskottet vill framhålla, att historieämnet enligt propositionen på de flesta
linjerna får en förstärkt ställning. GU har funnit detta angeläget med hänsyn till
historieämnets breddning. På de humanistiska och samhällsvetenskapliga linjerna
får ämnet totalt åtta veckotimmar. Jämfört med närmast motsvarande utbildningsvägar
inom det nuvarande gymnasiet innebär detta i vissa fall inte bara
en relativ utan också en absolut ökning av timtalet. Bland de ämnen, som GU
har föreslagit till tematiskt studium inom historieämnet, ingår flera av dem som
enligt motionerna I: 854 och II: 1071 borde tagas upp till behandling inom historieämnet.
Det anförda visar enligt utskottets mening att nu ifrågavarande yrkanden
i motionerna I: 849 och II: 1059 samt I: 854 och II: 1071 blir väl tillgodosedda
redan inom det föreliggande förslaget. Motionerna bör — såvitt nu är i
fråga — icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Motionsledes har vidare framförts vissa yrkanden som berör timtalet för ämnet
religionskunskap. I motionerna I: 849 och II: 1059 hemställes, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsam undersökning av möjligheterna till
ytterligare förstärkning av religionskunskapens ställning i den gymnasiala undervisningen.
I motionerna I: 861 och II: 1065 föreslås, att religionskunskapsämnet
på gymnasiets humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
linjer erhåller fyra veckotimmar och på övriga linjer av gymnasium och fackskola
ett veckotimtal i enlighet med propositionen. Enligt motionerna bör på
humanistisk och samhällsvetenskaplig linje tiden tas från timmar till förfogande
och från samhällskunskap med vardera en halv veckotimme. På naturvetenskaplig
linje bör tid tas från timmar till förfogande och filosofi med vardera en veckotimme.
I motionerna I: 867 och II: 1057 föreslås, att ämnet religionskunskap får
fem veckotimmar på de humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
linjerna samt två på de ekonomiska och tekniska linjerna i gymnasiet,
varvid utökningen avses ske utan begränsning av antalet veckotimmar för annat
ämne och således genom en utökning av det totala veckotimtalet.

I motionen II: 1048 yrkas att religionskunskapen på gymnasiet får det utrymme
som GU:s majoritet föreslagit, och i motionen II: 1060 föreslås, att ämnet
ges karaktären av tillvalsämne på samtliga linjer inom de gymnasiala skolorna.

Utskottet anser för sin del de av departementschefen anförda skälen för införande
av religionskunskap på gymnasiets och fackskolans samtliga linjer bä -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

207

rande. Mot det timtal, som departementschefen räknar med på de olika linjerna,
finner utskottet inte anledning till erinran. Ökningen av timtalen har givetvis
inte kunnat ske utan uppoffringar inom andra ämnesfält. Enligt utskottets mening
har departementschefen i denna svåra avvägningsfråga träffat det val, som
med hänsyn till de många faktorer, vilka måste beaktas, är lämpligast.

Med hänsyn till det anförda har utskottet icke funnit motionerna 1:861 och
II: 1065 samt II: 1048 ävensom — såvitt nu är i fråga — motionerna I: 849 och
11:1059, 1:867 och 11:1057 samt 11:1060 böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motionerna 1:867 och 11:1057 har olika yrkanden framförts som avser
språkundervisningen. Motionärerna uttalar sig för dels en begränsning av antalet
moderna språk till engelska, tyska, franska, spanska, ryska och finska,
sistnämnda språk dock ej som begynnelsespråk, dels för ett fastslående av att
B-språket skall vara obligatoriskt för alla elever. Utskottet får med anledning
av dessa motionsyrkanden anföra följande.

GU har ansett att gymnasiet bör erbjuda möjligheter till studier inom ett
relativt brett register av moderna språk genom att valet av i första hand det
tredje språket, C-språket, skall kunna göras friare än för närvarande. Enligt
departementschefens mening bör man utöver tyska och franska i första hand
tillgodose ryska och spanska. Med hänsyn till lärartillgången kan garantier inte
uppställas för att undervisningen alltid skall kunna anordnas i de sistnämnda
språken, och detta gäller i ännu högre grad italienska, portugisiska och finska.
Departementschefen finner det angeläget, att finskan får en starkare ställning
än den har för närvarande.

Utskottet instämmer i vad som från olika håll anförts om vikten av att genomgång
av gymnasiet ger gedigna kunskaper i de mest användbara språken.
Inom forskning, utvecklingsarbete och näringsliv finns ett växande behov av
personer med kunskaper även i andra moderna språk än engelska, tyska och
franska. Med hänsyn härtill finner utskottet det önskvärt, att man inte går in
för en strängare begränsning av antalet språk än den departementschefen förordat.
Utskottet vill påpeka, att de av departementschefen angivna språken
redan nu förekommer i gvmnasieundervisningen. I propositionen framhålles, att
undervisning i italienska, portugisiska och även finska kommer att bli mera
ovanligt. Utskottet finner denna bedömning riktig och anser att en viss begränsning
av praktiska skäl blir nödvändig. För italienskans och finskans upptagande
på timplanen talar dock enligt utskottets mening särskilt den stora
tillströmningen till Sverige av arbetskraft från dessa båda språkområden.

Vad beträffar B-språkct har departementschefen accepterat förslaget att i
undantagsfall elev på gymnasiet skall kunna avstå från detta och i stället välja
två nybörjarspråk. Utskottet, som biträder detta departementschefens förslag,
konstaterar, att cn sådan ordning innebär att B-språket i regel blir obligatoriskt.

Med dessa uttalanden finner utskottet syftet med motionerna 1:867 och

■208

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

II: 1057, såvitt nu är i fråga, i det stora hela vara tillgodosett. Motionerna bör
i denna del inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I nyssnämnda motioner har också föreslagits, att ämnet allmän språkkunskap
skall slopas och att i stället en utökning skall ske av undervisningstiden för vart
•och ett av A-, B- och C-språken med en veckotimme på humanistisk linje.

Utskottet anser införandet av det nya ämnet allmän språkkunskap på gymnasiets
läroplan vara en mycket värdefull nyhet. Enligt utskottets uppfattning
har härigenom skapats ett alternativ till latinstudier genom vilket allmänt värdefulla
element från studier av de klassiska språken föres över till den humanistiska
linjen. Kraven från universitet och högskolor på förkunskaper i latin för
studier i vissa ämnen bör kunna tillfredsställas genom detta ämne. Samtidigt
torde ämnet, vilket avses ta sikte på ordbildningslära och elementär formlära,
hli ett gott stöd vid studiet av moderna främmande språk inom gymnasiet och
därutöver bli av allmänt värde, exempelvis genom de insikter i allmänna uttalsregler
i vissa främmande språk det kan väntas ge. Utskottet anser att ämnet
allmän språkkunskap kommer att ge större utbyte än det som skulle kunna
erhållas genom en utökning av undervisningstiden i A-, B- och C-språken och
finner därför icke anledning för riksdagen att såsom i motionerna I: 867 och
II: 1057 yrkats till Kungl. Maj:t avlåta särskild skrivelse i ämnet.

I propositionen har departementschefen också uttalat sig för att på timplanen
skall införas timmar till förfogande, avsedda för icke ämnesbunden verksamhet,
såsom bok- och bibliotekskunskap, röst- och talvård, lästeknik, studierådgivning
och yrkesvägledning samt lokal anpassning av gymnasiets verksamhet.
Utskottet uppfattar denna anordning såsom en av de allra väsentligaste
nyheterna i läroplanerna för de nya gymnasiala skolorna.

I motionen I: 867 och II: 1057 har framförts att tidningsstudium borde bedrivas
inom ramen för dessa timmar.

Utskottet vill erinra om att statsutskottet vid riksdagens vårsession behandlat
en motion med motsvarande syfte (I: 406). Statsutskottet underströk i sitt av
riksdagen godkända utlåtande över denna motion (SU 1964: 93, s. 34) den betydelse
tidningsstudier har för den studerande ungdomens samhällsorientering
och för utvecklingen av deras kritiska förmåga och färdigheter i speciella undervisningsämnen,
såsom modersmål, historia med samhällslära, geografi och språk
samt ämnen tillhörande den naturvetenskapliga gruppen. Särskilda utskottet
kan helt dela den av statsutskottet uttalade uppfattningen. Statsutskottet framhöll
vidare, att viss försöksverksamhet pågår och att utskottet gärna ville se
denna försöksverksamhet utvidgad. Statsutskottet förutsatte att skolöverstyrelsen
skulle ta ytterligare initiativ i detta syfte. Ett slutligt ställningstagande
i frågan syntes böra anstå till riksdagens behandling av propositionen om ett
nytt gymnasium, och statsutskottet förordade att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t — för skolöverstyrelsens underrättande — skulle ge till känna vad
utskottet anfört.

Med hänsyn till det anförda bör motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt nu är i
fråga, icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

209

GU har i sitt läroplansförslag i en rad olika ämnen och sammanhang understrukit
vikten av att tidningspressen uppmärksammas och tidningar utnyttjas
i undervisningen. Det kan bl. a. gälla studiet av tidningarna såsom opinionsbildare
eller användningen av dem såsom ett hjälpmedel för att ge aktualiteter
inom ämnet samhällskunskap. I språkundervisningen spelar tidningar — både
svenska och utländska — en viktig roll. Inom ämnet filosofi utgör tidningen ett
underlag för argumentationsanalysen osv. Enligt utskottets mening synes den
väg GU angivit för studium och utnyttjande av tidningar i undervisningen vara
den lämpligaste.

För ämnet samhällskunskap har GU framlagt ett genomgripande förslag, som
innebär att till detta ämne föres moment ur det nuvarande ämnet samhällskunskap
och de kulturgeografiska delarna av ämnet geografi. Departementschefen
förklarar sig vara övertygad om nödvändigheten av att detta steg tas för att lösa
ett alltmer besvärande problem rörande gränsdragningen mellan ämnena geografi
och samhällskunskap. Detta förslag kommer enligt departementschefens
uppfattning också att bidra till lösningen av ett annat problem, nämligen svårigheterna
att finna en sådan utformning av undervisningen att eleverna på ett tillfredsställande
sätt intresseras för detta ämnesfält. En huvudtanke för GU har
vidare varit, att samhällskunskap skall vara ett karaktärsämne för i första hand
den samhällsvetenskapliga linjen. Departementschefen anser att ämnet i det
stora hela bör få den utformning som GU föreslagit. Den översyn som bör ske i
samband med det fortsatta läroplansarbetet, bl. a. med sikte på rationaliseringar
och ytterligare pedagogiska förbättringar med utgångspunkt i de synpunkter
som framkommit i remissbehandlingen, bör enligt departementschefens mening
få samma karaktär för samhällskunskapen som för flertalet ämnen i läroplanen.

Förslaget om uppläggningen av undervisningen i samhällskunskap har föranlett
två olika motionsyrkanden. I motionerna 1:850 och 11:1073 har hemställts
om ett uttalande från riksdagens sida, att i samhällskunskapsundervisningen
de fria och frivilliga ideella organisationernas roll i svenskt samhällsliv
borde uppmärksammas, de internationella aspekterna på ämnet konkretiseras och
dessutom eleverna fortlöpande orienteras om utvecklingstendenserna i svenskt
samhällsarbete.

I motionerna 1:867 och 11:1057 yrkas att riksdagen måtte som sin mening
uttala, att de för samhällskunskap anslagna timmarna första terminen av första
årskursen borde användas till koncentrationsläsning av främmande länders kulturgeografi
under ledning av kulturgeografiskt skolad lärare.

Utskottet har ingen erinran mot den uppläggning av undervisningen i samhällskunskap,
som GU föreslagit och departementschefen anser böra genomföras.

Vad i motionerna 1:850 och 11:1073 anförts synes vara i linje med utredningens
och departementschefens intentioner. Att de i motionerna berörda momenten
ingår i undervisningen är, enligt utskottets mening, väsentligt. Såsom
framgår av GU:s läroplansförslag avses också aktuella spörsmål bli behandlade i
olika sammanhang. Därvid bör, såsom i motionerna framhålles, planerade viktiga

14 — llihang till riksdagens protokoll 1961- 12 samt. Nr 1

210

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196k -

samhällsåtgärder, vilka sysselsätter den allmänna opinionen, uppmärksammas i
undervisningen. Utskottet vill vidare erinra om att departementschefen starkt
betonat sin anslutning till uppfattningen att genom de åtgärder skolöverstyrelsen
vidtagit och kommer att vidtaga samt genom överarbetningen av Iäroplansförslagen,
den internationella inriktningen kommer att bli tillgodosedd på ett tillfredsställande
sätt.

En koncentration av det kuiturgeografiska stoffet till första terminen av första
årskursen såsom i motionerna I: 867 och II: 1057 föreslagits, finner utskottet
icke vara förenlig med den uppbyggnad av ämnet, som utskottet anslutit sig
till.

Med hänvisning till vad som anförts, anser sig utskottet icke böra förorda,
att motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt nu är i fråga, föranleder någon riksdagens
åtgärd. Vidare finner utskottet att motionerna I: 850 och II: 1073 med
vad ovan anförts skall anses vara besvarade och sålunda inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Inom det naturvetenskapliga ämnesfältet har frågan om geografins ställning
givit anledning till diskussion, bl. a. i remissyttrandena. Utskottet har i det föregående
förklarat sig icke ha något att erinra mot att kulturgeografin föres till
samhällskunskapen. Det naturgeografiska stoffet skall enligt GU:s förslag, som
departementschefen biträtt, behandlas i anknytning till de naturvetenskapliga
ämnena.

I motionerna 1:867 och 11:1057 föreslås, att undervisning i naturgeografi
skall på naturvetenskaplig och teknisk linje bedrivas under två veckotimmar,
varvid tiden lämpligen bör erhållas dels genom att tiden för ämnet fysik reduceras
med en veckotimme, dels genom att timplanerna för de båda linjerna
utökas med en veckotimme.

Utskottet finner den uppläggning av ämnet naturkunskap som skisserats i
propositionen tilltalande. Då ett bifall till motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt
nu är i fråga, skulle förstöra den grundtanke om integration och samverkan,
vilken GU:s förslag utgår ifrån, och dessutom utöka elevernas arbetstid utöver
de 96 veckotimmar, som utskottet i det föregående uttalat sig för, finner utskottet
icke anledning tillstyrka bifall till motionerna i denna del.

Vad gäller ämnet kemi har departementschefen uttalat sig för en förstärkning
av dess ställning på den naturvetenskapliga linjen genom att dels införa
ämnet i årskurs 3, dels öka det totala timtalet med en halv veckotimme, varvid
tiden för denna och andra utökningar erhållits genom minskning av timtalet
för andra ämnen, bl. a. matematik.

I motionerna 1:865 och 11:1049 har hemställts om en ytterligare utökning
av timtalet för kemi till 7,5 veckotimmar, varvid tiden för denna förstärkning
skulle tas från ämnet matematik. Samtidigt har i motionen II: 1053 beträffande
ämnet matematik på naturvetenskaplig och teknisk linje yrkats en förstärkning
med en veckotimme utöver vad departementschefen räknat med, genom att
dels en halv veckotimme överföres från moderna språk, dels en halv veckotimme

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

211

antingen tages från timmar till förfogande eller från annat ämne inom den
humanistiska sektorn än språk.

Utskottet finner att den av departementschefen angivna timfördelningen, till
vilken utskottet helt ansluter sig, är en lämpligare avvägning av timtalen för
ämnena kemi och matematik än den som föreslås i motionerna I: 865, II: 1049
och II: 1053 och avstyrker därför bifall till samtliga dessa motioner.

Ämnet gymnastik på gymnasiet har upptagits i två olika yrkanden. I motionerna
1:846 och 11:1044 har föreslagits, att gymnastiken skall tilldelas åtta
veckotimmar på gymnasiets samtliga linjer, och i motionerna I: 867 och II: 1057
har samma förslag framlagts i form av yrkandet, att antalet veckotimmar i
gymnastik på de tekniska och ekonomiska linjerna skall utökas med en. I de
två sistnämnda motionerna föreslås att utökningen skall ske genom att det
totala veckotimtalet ökas, medan i de två förstnämnda motionerna inte anges
varifrån tiden skall tagas.

Såsom utskottet tidigare framhållit, finner utskottet en begränsning av den
schemabundna arbetstiden vara av mycket stor vikt. Utskottet delar motionärernas
uppfattning om den fysiska fostrans betydelse för gymnasiets elever, men
anser sig med hänsyn till den inverkan en utökning av timtalet i ämnet skulle
få på den schemabundna arbetstiden icke böra tillstyrka bifall till motionerna
I: 846 och II: 1044 samt I: 867 och II: 1057, samtliga motioner såvitt nu är
i fråga.

I motionerna 1:867 och 11:1057 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, dels att enligt riksdagens mening kursinnehållet i religionskunskap,
svenska språket, naturkunskap, samhällskunskap och historia bör
ändras på sätt framgår av motionerna, dels att på de ekonomiska och tekniska
linjerna bör bedrivas undervisning i konst- och musikhistoria under två veckotimmar.

Vad gäller det första av dessa yrkanden, har utskottet berört flertalet däri
aktualiserade spörsmål i det föregående. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uppfattning om kursinnehållet i de i motionsyrkandet nämnda
ämnena. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
I: 867 och II: 1057, såvitt nu är i fråga.

I fråga om det andra yrkandet, som rör konst- och musikhistoria, konstaterar
utskottet, att detta innebär förslag om en utökning av det totala veckotimtalet,
vilket utskottet såsom nyss framhållits icke kan biträda. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna I: 867 och II: 1057 även i denna del.

Utskottet biträder vad departementschefen anfört om studie- och yrkesorientering.

Skolans olika elevvårdande uppgifter har uppmärksammats och belysts av
GU. Eleven har inte bara betraktats som ett föremål för skolans verksamhet
utan som medarbetare i denna. Såsom sådan har han möjlighet att ta initiativ
och framlägga synpunkter både i undervisningsfrågor och i andra spörsmål inom

212

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

skollivet. GU har framhållit, att skolledningen bör stimulera tillkomsten av
elevråd eller elevrepresentation. Departementschefen har funnit utredningens
inställning till eleverna såsom medverkande i organisationen av skolans arbete
och delaktiga i ansvaret härför särskilt värdefull. För elevernas medverkan i
undervisningens planering bör, enligt departementschefens mening, en viss fast
organisation eftersträvas.

Utskottet finner den positiva inställning till elevernas medverkan i olika sidor
av skolans inre liv, som kommit till uttryck i propositionen, vara mycket betydelsefull.

Vad i motionerna I: 854 och II: 1071 yrkats beträffande elevråd, nämligen
att skolledningarna bör stimulera till bildandet av elevråd och kontinuerligt
hålla kontakten med dem, är i linje med vad departementschefen anfört.
Motionerna 1:854 och II: 1071, såvitt nu är i fråga, synes därför inte påkalla
någon riksdagens åtgärd.

Vad departementschefen i övrigt anfört och förordat rörande gymnasiets innehåll
och utformning föranleder icke någon erinran eller något särskilt uttalande
från utskottets sida.

Fackskolans innehåll och utformning

Enligt FU:s uppfattning är fackskolans mål bl. a. att ge en jämförelsevis
bred grundutbildning med relativt stora inslag av allmän utbildning. I flera
hänseenden har FU från denna utgångspunkt kommit till principiella slutsatser
beträffande fackskolans utformning som i allt väsentligt motsvarar vad GU
anfört beträffande gymnasiet. Vad departementschefen i dessa stycken anfört i
fråga om mål, innehåll och differentiering finner utskottet naturligt. När principerna
skall praktiskt realiseras måste dock självfallet fackskolans speciella uppgift
i utbildningssystemet särskilt uppmärksammas. Den yrkesförberedande uppgiften
måste tillmätas stor vikt både vid avvägningen mellan olika ämnen och
vid ämnenas utformning, även om målinriktningen får prägla de olika studievägarna
i skiftande grad. Utskottet vill liksom departementschefen understryka,
att praktiska konkreta tillämpningar måste ges ett betydande utrymme i fackskolans
undervisning.

I ett antal motioner framställes yrkanden som avser både gymnasiet och fackskolan.
Dessa motionsyrkanden har utskottet redovisat i det föregående i samband
med sin behandling av gymnasiet och därvid i regel tagit ställning till
motionerna även i vad de avser fackskolan. Så är fallet beträffande de yrkanden,
som i motionerna I: 854 och II: 1071, I: 866 och II: 1064, II: 1050 samt II: 1051
framställes beträffande allmänna målsättningsfrågor och de gymnasiala skolornas
personlighetsutvecklande uppgift. Av vad utskottet nyss anfört följer att vad
beträffar de nämnda spörsmålen någon anledning inte finns att göra skillnad
mellan fackskolan och gymnasiet. Beträffande nyssnämnda motioner i vad de
avser fackskolans målsättning får sålunda utskottet hänvisa till sitt uttalande i
samband med behandlingen av gymnasiets målsättning.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år .1964

213

Inom den fackskola som skolberedningen föreslog fanns fyra olika utbildningsvägar.
I propositionen 1963: 68 tillstyrkte departementschefen att de socialekonomiska
och humanistiska fackskolorna under försöksverksamheten skulle organiseras
som en fackskola, vilket lämnats utan erinran av riksdagen.

Det förslag FU nu framlagt till differentiering av fackskolan innebär
en uppdelning på tre huvudstudievägar, en social, en ekonomisk och en teknisk.
Departementschefen ansluter sig härtill men förordar att fackskola endast används
som sammanfattande benämning, medan de tre studievägarna betecknas
social, ekonomisk och teknisk linje. Utskottet har intet att erinra mot vad departementschefen
här förordat.

FU:s strävan att låta den för alla gemensamma utbildningen få en så vid omfattning
som möjligt finner utskottet värd uppskattning.

Fackskolans sociala linje avses ge förutbildning för i vid mening sociala yrken
och serviceyrken. Härigenom erhålles bl. a. en på vårdyrken inriktad förutbildning.
Utskottet finner denna målinriktning av den sociala linjen angelägen.
Departementschefen räknar med en uppdelning på en naturvetenskaplig, en
samhällsvetenskaplig, en konsumtionsekonomisk och en språklig gren.

Utskottet har ingen erinran mot den av departementschefen angivna differentieringen
av den sociala linjen och anser att denna bör prövas i den föreslagna
formen. Skulle det efter denna prövning visa sig att modifikationer i utformningen
är erforderliga, bör dessa kunna vidtagas.

Möjligheten att på denna linje inrätta en estetisk variant i andra årskursen
har utskottet med tillfredsställelse uppmärksammat.

Den av departementschefen angivna differentieringen av den ekonomiska linjen
på ekonomisk-språklig, kameral, distributiv och administrativ gren finner
utskottet lämplig.

För den tekniska linjen räknas med en uppdelning på maskinteknisk, byggteknisk,
elteknisk och kemiteknisk gren i första årskursen samt en ytterligare uppdelning
av den eltekniska och den byggtekniska grenen i andra årskursen i elkraftteknisk
och teleteknisk respektive anläggningsteknisk och husbyggnadsteknisk
gren.

Utskottet finner den av departementschefen angivna differentieringen av den
tekniska linjen ändamålsenlig.

Vad beträffar läroplanens uppgift, utformning m. m. vill utskottet hänvisa
till sina uttalanden i det föregående vid behandlingen av gymnasiets läroplan.
Även i åtskilliga andra avseenden, t. ex. i fråga om ämnesstoffets organisation,
undervisningens planering, innehåll och inriktning i vissa ämnen, timmar
till förfogande, studie- och yrkesorientering samt elevvård äger vad utskottet
anfört om gymnasiets läroplan i det stora hela motsvarande tillämpning på fackskolans.

Det schemabundna veckotimtalet i fackskolan har föreslagits bli 35 veckotim -

214

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196^

mar i vardera årskursen. Utskottet biträder denna avvägning av det totala veckotimtalet,
även om det enligt utskottets mening varit önskvärt att ett lägre
veckotimtal kunnat åvägabringas. Möjligheterna till minskning av studieprogrammet
för enskilda elever synes böra uppmärksammas och frivillig undervisning
utanför schemat tills vidare begränsas till teckning och musik som departementschefen
förordat. Utskottet vill dock erinra om vad utskottet i det föregående
anfört med anledning av motionerna 1:857 och 11:1061 om möjlighet
för elever i fackskolan att erhålla frivillig undervisning i ett eller flera ämnen
enligt läroplanen för gymnasiet.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande att vid överarbetningen
av läroplansförslaget syftet bör vara att eu något mera markerad målinriktning
uppnås.

I detta sammanhang vill utskottet till behandling uppta vissa motionsyrkanden
rörande läroplanen.

Departementschefen anser att i fackskolan skall finnas obligatorisk religionsundervisning
inom samtliga linjer med två veckotimmar. Ämnets benämning bör
vara religionskunskap.

I motionerna I: 866 och II: 1064, I: 848 och II: 1058, I: 860 och II: 1056, I: 849
och II: 1059 samt II: 1060 har — såsom i det föregående redovisats — framställts
vissa yrkanden beträffande målet, ämnesbenämningen och utrymmet för religionskunskapen,
vilka för fackskolan har samma innebörd som för gymnasiet.
Utskottet vill därför hänvisa till vad utskottet vid sin behandling av gymnasiets
läroplan uttalat angående nämnda motioner i förevarande avseende.

I motionen II: 1060 har föreslagits att som nybörjarspråk i fackskolan skall
finnas tyska, franska, ryska, spanska och italienska.

Motionsyrkandet överensstämmer med FU:s förslag i fråga om C-språk.
Departementschefen har för fackskolans del funnit det i ännu högre grad än för
gymnasiet motiverat att koncentrera undervisningen på tyska, engelska och
franska och förklarat sig inte vara beredd att nu förorda införandet i fackskolan
av ytterligare moderna språk. Utskottet finner det riktigt att man i fackskolan,
som i det stora hela utgör en helt ny skolform i vårt land, successivt prövar
sig fram. Om erfarenheterna skulle visa att behov finns att vidga antalet
språk, kan detta utan svårighet åstadkommas. Hänsyn bör då i första hand tas
till elevgrupper som har ett andra modersmål — t. ex. finska och italienska —
såsom utskottet framhållit vid sin behandling av motsvarande spörsmål beträffande
gymnasiet. Utskottet ansluter sig sålunda till departementschefens ställningstagande
och avstyrker bifall till motionen II: 1060 i denna del.

De i det föregående vid behandlingen av gymnasiets läroplan redovisade motionerna
I: 850 och II: 1073 angående undervisningen i samhällskunskap avser
även fackskolan. Utskottet vill i huvudsak hänvisa till vad utskottet med anledning
av motionerna anfört beträffande samhällskunskapsundervisningen i gymnasiet
men samtidigt betona, att fackskolans undervisning i ämnet i regel måste
bli mindre omfattande än gymnasiets.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

215

I motionerna I: 846 och II: 1044 samt I: 867 och II: 1057 har med olika uttryckssätt
föreslagits en ökning av antalet veckotimmar i gymnastik på den
tekniska linjen med en veckotimme, varvid det totala veckotimtalet på denna
linje komme att utökas.

Det totala veckotimtalet i fackskolan är redan enligt Kungl. Maj:ts förslag
högt, och utskottet, som i det föregående förklarat att ett lägre totalt veckotimtal
varit önskvärt, finner det icke möjligt med en höjning, även om utskottet
i och för sig gärna sett att ämnet gymnastik kunnat beredas lika stor plats på
fackskolans alla linjer. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna I: 846
och II: 1044 samt I: 867 och II: 1057, såvitt nu är i fråga.

Departementschefens förslag att för stödundervisning ett årligt anslag, vars
storlek står i proportion till fackskolans omfattning, ställes till skolöverstyrelsens
förfogande, biträder utskottet.

Vad departementschefen i övrigt förordat rörande läroplanen ger inte utskottet
anledning till erinran.

I fråga om kompetensvärdet av fackskolans utbildning
framhåller departementschefen bl. a. att fackskoleutbildning inte i större utsträckning
kan uppställas som kompetenskrav så länge fackskolans kvantitativa
omfattning och geografiska spridning är relativt begränsad. Till en början bör
det ske i huvudsak endast då krav redan ställs på en motsvarande kompetens,
anser departementschefen. Allteftersom fackskolan växer kan andra yrken och
utbildningsvägar komma att dra till sig så många sökande med fackskolekompetens
att det visar sig rationellt att uppställa denna som behörighetskrav. Dylika
höjningar av kompetenskrav måste dock ske med stor försiktighet. Under lång
tid framåt kommer det att finnas ungdomar, som enbart fått grundskoleutbildning.
Dessa får inte genom formella bestämmelser utestängas från verksamheter
för vilka de har reella förutsättningar, framhåller departementschefen.

Någon generellt giltig rangordning mellan den kompetens som gymnasium
respektive fackskola ger kan och bör enligt departementschefen inte anges. Att
som behörighetskrav uppställa gymnasieutbildning men inte fackskoleutbildning
eller att generellt tillmäta den förstnämnda högre meritvärde bör undvikas, när
detta inte efter ingående, sakliga överväganden har visat sig klart berättigat.
Alla eller i varje fall en stor del av de icke-akademiska, postgymnasiala utbildningarna
bör likaväl kunna bygga på fackskolan som på gymnasiet. Beträffande
klasslärarutbildningen anser departementschefen, med hänvisning till att denna
utbildning är under utredning av 1960 års lärarutbildningssakkunniga, att frågan
om lärarutbildningens anknytning nedåt tills vidare bör hållas öppen. Övervägandena
härom bör tas upp i ett sammanhang, när lärarutbildningssakkunniga
framlagt sina förslag, varvid man bör ta ställning obundet och utifrån den nya
utbildningssituationen på det gymnasiala området, uttalar departementschefen.

Utskottet har inget att erinra mot vad departementschefen sålunda anfört.
Liksom denne anser utskottet att frågan om lärarutbildningens anknytning ned -

216

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196A

åt, i avvaktan på förslag med anledning av lärarutbildningssakkunnigas betänkande,
bör lämnas öppen och vill vidare understryka att de praktiska svårigheter,
som föreligger att nu och under en tid framåt närmare fixera den kompetens
utbildning i fackskola kommer att leda fram till, självfallet inte får medföra
att man ej på allt sätt bemödar sig att, så långt detta är möjligt, söka klargöra
denna utbildnings art och innehåll. De åtgärder departementschefen räknar
med skall vidtas i detta syfte finner utskottet ändamålsenliga och angelägna.

Såsom departementschefen framhållit och utskottet biträtt bör en något mer
markerad målinriktning eftersträvas vid den slutliga utformningen av fackskolans
läroplan, vilket för värderingen av fackskolans kompetens blir av stor betydelse.
Beträffande särskilt den tekniska utbildningen i fackskolan vill utskottet
framhålla, att den snabba förändringen av utbildningssituationen på det
gymnasiala åldersstadiet gör, såsom departementschefen påpekat, att långtgående
jämförelser mellan kompetensvärdet av teknisk fackskoleutbildning och
nu existerande tekniska utbildningar bör undvikas. Den som med föregående
praktisk erfarenhet söker sig till teknisk linje torde sedan i arbetslivet få i stort
sett samma möjligheter som den närmast motsvarande kategorin tekniskt utbildade
nu har, medan den som kommer direkt från grundskola till fackskola
eller har endast ett knappt års praktik i regel inte torde kunna omedelbart efter
avslutad utbildning användas i industri och näringsliv på samma sätt. Frågan
hur de tekniska fackskoleelevernas praktik ordnas blir enligt utskottets mening
av stor betydelse.

Vad departementschefen i övrigt anfört och förordat rörande fackskolans
innehåll och utformning föranleder icke någon erinran eller något särskilt uttalande
från utskottets sida.

Lärotider, delningsbestämmelser m. m.

Vad departementschefen anfört och förordat med avseende på spörsmålen om
läsårets längd och inplacering i kalenderåret, den dagliga undervisningstiden
samt lektionstidens längd i gymnasiet och fackskolan biträder utskottet.

GU har föreslagit, att i det nya gymnasiet införes en obligatorisk gemensam
samling och att vidare möjlighet erbjudes elever att inom skolan anordna
religiösa samlingsstunder av frivillig karaktär. Utredningens förslag har
tillstyrkts av flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Departementschefen
ansluter sig till GU:s förslag och anser, att anordningen bör införas
i fackskolan, oberoende av om i skolenheten ingår annan skola, samt så långt
det av praktiska skäl är möjligt också i yrkesskolan.

Även om den gemensamma samlingen aktualiseras av behovet av information
om skolans arbete och planerna härför, borde den enligt GU utformas på ett
allsidigt sätt och anknyta till olika sidor av skolans och samhällets liv. Den
borde därför kunna utöver information och uppmärksammande av lokala tradi -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

217

tioner innehålla exempelvis musikframföranden, uppläsningar och korta anföranden.
Departementschefen ansluter sig även i detta avseende till GU:s förslag
och framhåller, att några centralt utformade, detaljerade anvisningar tills vidare
inte bör utfärdas beträffande samlingens innehåll. Han gör emellertid det förtydligandet,
att i den mån samlingar ägnas mer allmänna ämnen och frågor,
som inte omedelbart berör skolans arbete och planerna härför, kan och bör dessa
självfallet inte begränsas till vissa ämnesområden eller generellt utesluta andra.
Det enda villkor departementschefen uppställer är, att samlingen varken genom
sitt innehåll eller sin utformning får strida mot vad som är förenligt med vissa
elevers religiösa uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor över huvud.
Vid sådant förhållande behöver man enligt departementschefens mening inte
räkna med att befrielse meddelas annat än med hänsyn till skäl av praktisk art.
Han framhåller, att befrielse måste i möjligaste mån undvikas, eftersom en av de
gemensamma samlingarnas viktigaste uppgifter är att ge information i för skolarbetet
betydelsefulla frågor.

I motionerna I: 866 och II: 1064 föreslås ett uttalande från riksdagens sida,
att skolorna skall åläggas att anordna gemensamma samlingar, så att varje elev
får delta i dessa minst halva antalet veckodagar samt att dessa samlingar utformas
så att de ger utrymme till variation och förnyelse och anknyter till traditionen
i svensk skola.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att i gymnasiet och fackskolan
och så långt detta är möjligt och lämpligt även i yrkesskolan bör anordnas
gemensamma samlingar och därutöver möjlighet erbjudas eleverna att inom
skolan anordna religiösa samlingsstunder av frivillig karaktär. Beträffande frekvensen
av de gemensamma samlingarna finner utskottet det redan av praktiska
skäl med hänsyn till tillgången på samlingslokaler inte möjligt att ålägga
skolorna att anordna sådana i den omfattning som föreslås i motionerna I: 866
och II: 1064. Även av andra skäl är det enligt utskottets mening lämpligare att
skolorna själva får bestämma omfattningen. GU räknade med att dylika samlingar
borde förekomma genomsnittligt en till två gånger per vecka, men att allt
efter behov samlingarna kunde vara flera under en period för att under en annan
förekomma mer sparsamt. Enligt utskottets mening är detta en lämplig riktpunkt
för verksamhetens omfattning. Vad angår de gemensamma samlingarnas
ämnesinnehåll, har utskottet cj funnit anledning till erinran mot vad departementschefen
uttalat härvidlag. Motionärernas önskemål om en sådan utformning
av samlingarna, att de ger utrymme till variation och förnyelse, vill utskottet
starkt understryka.

GU har framhållit, att lokala traditioner borde kunna uppmärksammas under
gemensamma samlingar, och utskottet vill tillägga att även andra företeelser,
som nu och tidigare ägnats uppmärksamhet i svensk skola, såsom aktuella händelser,
högtider, märkesdagar m. m., utgör sådant som också i framtiden kan ge
rika möjligheter vid utformningen av de gemensamma samlingarna. Härvid
måste givetvis beaktas att samlingen skall vara obligatorisk och ingen elev behöva
befrias.

218

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Under hänvisning till vad sålunda anförts, finner utskottet icke anledning för
riksdagen till sådant uttalande rörande gemensamma samlingar, som i motionerna
I: 866 och II: 1064 påyrkats.

Departementschefen har beträffande klass- och gruppstorleken
förordat, att delningstalet för klass i gymnasiet och fackskolan sättes till 30.
Inom linje, gren, variant och enskilt ämne skall undervisning få komma till
stånd, om elevantalet är lägst åtta; dock bör hel- och halvklassisk variant kunna
upprättas om elevantalet är lägst fem. För upprättande av gren inom teknisk
linje av fackskolan bör erfordras minst tolv elever.

Till detta avsnitt av propositionen har knutits olika motionsyrkanden. Sålunda
har i motionerna I: 867 och II: 1057 framlagts förslag om att riksdagen
måtte dels besluta, att delningstalet för klass skall vara 25, dock att tills vidare
delningstalet må vara högst 30, dels hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj :t efter företagen utredning snarast måtte framlägga förslag om tidsplan
för nedbringande av delningstalet från 30 till 25. Motionerna I: 862 och II: 1070
innehåller ett yrkande att undervisning i grekiska skall kunna komma till stånd
om elevantalet är lägst tre. Vidare har i motionerna I: 849 och II: 1059 hemställts,
att minimiantalet för upprättandet av grupp skall vara fem. I motionerna
1:854 och 11:1071 slutligen har i förevarande avseende hemställts om
riksdagens beslut att minimiantalet elever för upprättandet av grupp skall vara
fem, utom vid anordnande av tekniska och ekonomiska alternativ på gymnasiet,
då grupp skall kunna anordnas för minst åtta elever, samt vid upprättande av
gren inom teknisk fackskola, då grupp skall kunna anordnas för minst tolv
elever.

Med anledning av motionerna får utskottet anföra följande.

En generell sänkning av elevantalet i klasserna till en maximigräns av 25
måste enligt utskottets mening som konsekvens få en mycket betydande ökning
av lärarbehovet, varigenom den rådande lärarbristen skulle förvärras och permanentas
för lång tid framåt. Som framgår av propositionen, skulle en dylik
sänkning för gymnasiet och fackskolan omkring 1970 betyda en ytterligare
ökning i lärarbehovet med ungefär 2 000 tjänster. Utskottet vill därjämte understryka,
att, om en sänkning av elevantalet i klasserna skall övervägas, den inte
endast kan ta sikte på gymnasiet och fackskolan. En dylik sänkning måste rimligtvis
betraktas som minst lika angelägen på grundskolans mellan- och högstadier,
och därmed skulle ökningen av lärarbehovet bli ännu mycket större.
Utskottet vill vidare framhålla att, såsom departementschefen konstaterat, en
tidsplan för nedbringandet av delningstalet förutsätter mycket tillförlitliga
prognoser för lärartillgången i framtiden, och sådana prognoser har man ännu
icke tillgång till. Härtill kommer att resultaten av den pågående försöksverksamheten
med varierande klasstorlek och lagundervisning kan medföra, att
klasstorleken, som hittills i skoldebatten varit en central fråga, får allt mindre

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196It

219

betydelse. På grund av vad sålunda anförts, avstyrker utskottet bifall till motionerna
I: 867 och II: 1057, såvitt nu är i fråga, och biträder departementschefens
förslag på denna punkt.

Utskottet finner inte skäl föreligga att undervisning i grekiska (helklassisk
variant) skall få anordnas för mindre än fem elever och avstyrker därför bifall
till motionerna 1:862 och II: 1070.

I motionerna 1:849 och 11:1059 föreslås att minimiantalet elever för grupp
skall vara generellt fem. Ett genomförande av detta förslag anser utskottet
skulle medföra alltför dyrbara och lärarkrävande konsekvenser, och utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna I: 849 och II: 1059, såvitt nu är i fråga.

När i motionerna I: 854 och II: 1071 minimiantalet elever föreslås vara fem
utom vid anordnandet av ekonomiska och tekniska alternativ på gymnasiet, då
minst åtta elever erfordras, samt vid upprättandet av gren inom teknisk linje
av fackskolan, då minst tolv elever bör krävas, ansluter sig detta förslag i huvudsak
till det som GU och FU framlagt. Utskottet finner den skärpning av bestämmelserna,
som departementschefen i vissa hänseenden förordat, beklaglig.
Utskottet har tidigare tagit ställning till minimiantalet elever för anordnande
av helklassisk variant och begränsar sig därför nu till frågan om minimiantalet
elever för att undervisningsgrupp skall få komma till stånd i övriga fall. I detta
hänseende tillstyrker utskottet bifall till motionerna I: 854 och II: 1071.

Vad departementschefen i övrigt anfört och förordat rörande delningsbestämrnelser
o. d. föranleder icke någon erinran eller något särskilt uttalande från
utskottets sida.

Intagning, betyg, flyttning, kompetens m. m.

Beträffande intagningen i gymnasiet och fackskolan ansluter sig departementschefen
till FU:s och GU:s förslag att något formellt behörighetskrav i
form av en undre betygsgräns ej uppställes. Departementschefen finner emellertid
det nödvändigt att vissa speciella behörighetsvillkor tillämpas och uttalar,
att vad utredningarna föreslagit i detta hänseende bör kunna tjäna som riktpunkt
för de närmaste åren. Val bland behöriga sökande bör tills vidare ske på
grundval av betygen från underliggande skola, varvid alla ämnen bör medräknas
samt betygen i de olika ämnena ges samma vikt med en viss modifikation
i fråga om gymnastikbetyget.

I motionerna 1:867 och 11:1057 har hemställts att riksdagen måtte besluta
att avgörande för inträde i gymnasium skall vara enbart betygen i kommunikations-
och orienteringsämnen, varvid betygen i svenska, moderna språk och
matematik skall fördubblas.

Utskottet finner departementschefens ställningstagande i fråga om principerna
för intagningen vara ett konsekvent uttryck för den helhetssyn på det gymnasiala
skolsystemet som utskottet i det föregående anslutit sig till. Mot departementschefens
ståndpunkt i detaljfrågor rörande intagningen har utskottet inte

220

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

heller något att erinra utan vill framhålla, att den synes stå i god överensstämmelse
med ställningstagandena i samband med grundskolereformen. Utskottet
vill dock liksom departementschefen understryka vikten av att man söker finna
kompletterande hjälpmedel för vägledning och råd inför val av olika utbildningsalternativ.
En utformning av intagningsbestämmelserna i enlighet med
yrkandet i de nyssnämnda motionerna skulle enligt utskottets mening få mycket
ogynnsamma konsekvenser inte minst för arbetet på grundskolans högstadium.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt nu är
i fråga.

Vad departementschefen anfört beträffande intagningen under en övergångstid,
då de sökande till gymnasium och fackskola kommer från flera olika skolformer,
föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet ansluter sig
också till vad departementschefen anfört om att en viss kvot av intagning splatsema
vid fackskolan bör reserveras för äldre sökande med viss praktik eller motsvarande.
Utskottet vill vidare liksom departementschefen framhålla vikten av
att intagningen till de gymnasiala skolorna samordnas på varje ort.

Mot departementschefens uttalanden om möjlighet till övergång meUan olika
gymnasiala skolformer har utskottet ingen erinran.

Vad departementschefen förordat beträffande praktik för elever i gymnasium
och fackskola kan utskottet biträda. Vissa erfarenheter synes emellertid tyda
på att svårigheter kan komma att uppstå när det gäller att skaffa lämplig praktik,
framför allt för eleverna på fackskolans tekniska linje mellan första och
andra årskursen. Med hänsyn härtill vill utskottet ifrågasätta om inte den föreslagna
industripraktiken skulle kunna, i varje fall delvis, ersättas med skolmässig
verksamhet, t. ex. verkstadsskolearbete. Utskottet vill vidare understryka angelägenheten
av att erforderliga personalresurser ställs till förfogande, bl. a. inom
arbetsmarknadsverket, för att praktikfrågorna skall kunna effektivt bevakas.

Departementschefen ansluter sig till GU:s och FU:s förslag att i gymnasiet
respektive fackskolan skall tillämpas samma principer för betygsättning
som i grundskolan.

I motionerna I: 867 och II: 1057 har hemställts, att riksdagen måtte dels
besluta att nuvarande absoluta betygsättning skall bibehållas liksom nuvarande
betygskala, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
tillsätta en utredning med uppgift att belysa för- och nackdelar med betygsättning
på absolut respektive relativ grundval inom gymnasier och fackskolor.

Enligt utskottets mening är departementschefens motiveringar för den valda
utformningen av betygsättningen övertygande. Med hänsyn till angelägenheten
av att betygsystemet i de gymnasiala skolformerna får samma utformning som
i grundskolan och till den relativa betygsättningens överlägsenhet i fråga om
möjligheten att uppnå mer rättvisa och jämförbara betyg, bör man enligt utskottets
uppfattning övergå till det nya betygsystemet. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionerna I: 867 och II: 1057 i nu berört avseende.

Vad departementschefen i övrigt anfört om betygsättningsfrågoma föranleder

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

221

ingen erinran från utskottets sida. Utskottet vill endast understryka angelägenheten
av att centralt utgivna skriftliga prov ställs till skolornas förfogande såsom
ett hjälpmedel bl. a. för betygsättningen.

Departementschefen ansluter sig till GU:s och FU:s förslag att frågan om
flyttning av elev till högre årskurs bör avgöras från fall till fall efter samråd
med föräldrar och elev och beslutet grundas på en helhetsbedömning av
elevens situation. Det av GU föreslagna hjälpmedlet, vilket innebär att elever
som överskridit en viss betygsgräns automatiskt flyttas och att diskussionen
från fall till fall inskränkes till övriga elever, bör enligt departementschefen tilllämpas
i såväl gymnasium som fackskola.

I motionerna 1:867 och II: 1057 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i vad avser flyttning till högre årskurs det nuvarande gymnasiets bestämmelser
skall i tillämpliga delar gälla.

Enligt utskottets mening står de nuvarande, i det stora hela mekaniskt verkande
reglerna för flyttning och kvarsättning i motsats till den helhetssyn, utifrån
vilken frågor om flyttning enligt departementschefen bör prövas. Utskottet,
som delar departementschefens uppfattning, avstyrker bifall till motionerna
1:867 och II: 1057, såvitt nu är i fråga.

I detta sammanhang har departementschefen diskuterat handläggningen av
disciplinfrågor m.m. och föreslagit, att dylika frågor skall handläggas av
ett organ, benämnt samarbetsnämnd, som emellertid främst har att uppmärksamma
elevvårdsfrågor i vidare mening, samarbetsfrågor, uppförande- och ordningsfrågor
samt andra förhållanden som inte är av pedagogisk natur.

I motionerna 1:854 och II: 1071 samt 1:867 och II: 1057 har hemställts att
riksdagen måtte besluta att i samarbetsnämnderna skall ingå även representanter
respektive en representant för målsmännen.

Enligt propositionen skall i samarbetsnämnden ingå två av skolstyrelsen utsedda
allmänna representanter, skolans rektor, två representanter för lärarna
och två representanter för eleverna. Departementschefen understryker emellertid
vikten av att samarbetsnämnden håller kontakt med representanter även för
andra grupper, som deltar i eller berörs av skolans verksamhet, och bereder dem
tillfälle att medverka i nämndens arbete. Särskilt framhålles vikten av kontakten
med föräldrarna. Även utskottet finner denna kontakt angelägen. Det finns
emellertid andra grupper än föräldrar som deltar i skolans arbete eller är nära
berörda därav men inte är representerade i samarbetsnämnden. Det är enligt
utskottets mening angeläget att, när ett nytt organ tillskapas, detta först får
pröva sig fram och att man sedermera på grund av erfarenheterna överväger om
kretsen av ledamöter bör utvidgas. Utskottet anser sålunda den sammansättning
departementschefen räknar med tills vidare vara den lämpligaste och avstyrker
bifall till nyssnämnda motioner i förevarande avseende.

I motionerna 1:854 och 11:1071 hemställs, att riksdagen måtte besluta, att
samarbetsnämnden vid handläggning av disciplinärenden, som avser elev, regelmässigt
skall höra denne och dennes föräldrar.

222 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J/.

Med anledning härav får utskottet framhålla, att enligt GU:s förslag, som
departementschefen anslutit sig till, skall vid handläggning av disciplinärenden
rörande enskild elev både eleven och, i fråga om elev som inte fyllt 21 år, dennes
föräldrar beredas tillfälle att yttra sig inför nämnden. De i motionerna framförda
synpunkterna torde sålunda vara tillgodosedda, och motionerna I: 854 och
II: 1071 — såvitt nu är i fråga — synes därför inte böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet biträder departementschefens förslag att betyg i ordning och uppjörande
inte skall förekomma i gymnasiet och fackskolan.

I fråga om studiernas avslutning föreslår departementschefen, att
det nya gymnasiet liksom fackskolan blir en examensfri skola.

I motionerna 1:867 och 11:1057 hemställs, att riksdagen måtte beträffande
gymnasiet besluta att studentexamen skall bibehållas, grundad på ett examinationsförfarande
och bibehållen censorsinstitution i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet vill erinra om att examensproceduren i de nuvarande tre gymnasieformerna
är olika. Under alla omständigheter måste studierna avslutas på samma
sätt på det nya gymnasiets samtliga linjer. I likhet med departementschefen
finner utskottet det inte möjligt att i det nya integrerade gymnasiet införa en
examensprocedur med karaktär av slutprövning. De åtgärder i olika avseenden,
som föreslagits i propositionen för att göra slutbetygen från gymnasiet så långt
möjligt rättvisa och jämförbara över hela landet, blir enligt utskottets mening
i detta hänseende bättre och effektivare än nuvarande former för betygsekvivalering.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet bifall till Kungl. Maj:ts
förslag, att det nya gymnasiet skall vara en examensfri skola, samt avstyrker
bifall till motionerna 1:867 och II: 1057, såvitt nu är i fråga.

Departementschefen föreslår i enlighet med vad GU förordat att en fackinspektion
inrättas för gymnasiets del. Beträffande inspektionens omfattning,
sammansättning och uppgifter biträder departementschefen i allt väsentligt
GU:s förslag. Försöksvis bör gymnasieinspektionen utnyttjas även i fackskolan,
främst då denna är lokalmässigt samordnad med gymnasiet.

I motionen II: 1060 hemställes, att riksdagen måtte besluta att i stället för
den föreslagna fackinspektionen inrättas en konsulentorganisation av till en början
minst motsvarande omfattning.

Enligt utskottets mening kommer den i propositionen föreslagna fackinspektionen
att fylla en viktig uppgift. Utskottet tillstyrker därför bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och avstyrker bifall till motionen II: 1060 i förevarande avseende.
Utskottet biträder även i övrigt vad departementschefen anfört och förordat beträffande
gymnasieinspektionen.

I fråga om slutbetygets uppgift ansluter sig departementschefen till GU:s
uppfattning att intagning till universitet och högskolor skall grundas på gymnasiebetyget.
I avvaktan på en mera omfattande utredning om utformningen

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961

223

av behörighetsreglerna föreslår departementschefen att GU:s förslag till behörighetskrav,
som avses motsvara nuvarande krav på godkänd studentexamen, bör
genomföras. Den som efter genomgången fullständig lärokurs i gymnasiet erhållit
ett slutbetyg från årskurs 3 med ett visst lägsta medelvärde bör sålunda
äga allmän behörighet för högre studier. Medelvärdet bör fastställas av Kungl.
Maj:t, anför departementschefen, och torde tills vidare böra fixeras till 2,3.

I motionerna I: 854 och II: 1071 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att det lägsta medelvärde, som skall vara allmänt behörighetskrav för studier
vid universitet och högskolor, skall fastställas gemensamt av Kungl. Maj:t och
riksdagen.

Enligt utskottets mening är det självfallet angeläget, att riksdagen kan följa
hur den nya behörighetsregeln fungerar. Av praktiska skäl synes det emellertid
vara nödvändigt att fastställandet av tröskelvärdet sker på sätt departementschefen
förordat. Enligt utskottets mening bör emellertid Kungl. Maj:t i lämpligt
sammanhang, exempelvis i statsverkspropositionen, lämna redogörelse för utfallet
vid tillämpningen av den nya behörighetsregeln. Då syftet i motionerna
I: 854 och II: 1071 — såvitt nu är i fråga — härigenom torde bli tillgodosett,
synes motionerna inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Mot vad departementschefen förordat beträffande kompetensen såsom gymnasieingenjör
och gymnasieekonom samt benämningarna fackskolingenjör och
fackskolekonom har utskottet ingen erinran.

Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse över att departementschefen har för
avsikt att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda frågan om de olika skolformernas
kompetensvärde inklusive de postgymnasiala utbildningsvägarnas intagningsbestämmelser.

Vad departementschefen i övrigt anfört och förordat med avseende på spörsmålen
om intagning, praktik, betyg, flyttning och studiernas avslutning m. m.
har icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Befattningshavare

Departementschefen har upptagit till behandling frågor om gymnasiets och
fackskolans befattningshavare som aktualiserats genom den föreslagna reformen.
Vissa av dessa frågor har behandlats vid överläggningar med berörda personalorganisationer,
med vilka — under förbehåll av Kungl. Maj:ts och riksdagens
godkännande — överenskommelse träffats angående anställnings- och
avlöningsvillkor m. m. för skolledare och lärare vid kommunala gymnasier och
fackskolor m. fl. I propositionen föreslås riksdagen godkänna denna överenskommelse.

Beträffande lärarna berör departementschefen inledningsvis arbetssituationen
i det nya gymnasiet och i fackskolan. Enligt hans mening är det inte
möjligt att utan ingående arbetsanalyser avgöra, huruvida de nya skolorna kom -

224

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196k

mer att kräva ökade eller minskade arbetsinsatser av de olika lärarkategorierna.
Han erinrar i detta sammanhang om att lärarnas arbetsförhållanden i bl. a.
gymnasiet och fackskolan är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga.
I avbidan på resultatet av denna utredning har bl. a. arbetssituationen i fackskolan
måst bedömas utifrån mera allmänna jämförelser. Beträffande undervisningsskyldigheten
i fackskolan har överenskommelse träffats med personalorganisationerna.
I huvudsak innebär denna att samma undervisningsskyldighet
skall gälla i fackskolan som den vilken på grundval av tidigare överenskommelser
gäller i gymnasiet.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att en rad faktorer, som
kommer att påverka lärarnas arbetsförhållanden i det nya gymnasiet och i fackskolan,
verkar i olika riktning och att det därför inte utan ingående arbetsanalyser
kan avgöras, huruvida lärarnas arbetsbörda kommer att öka eller
minska. Utskottet understryker den pågående utredningens betydelse för att
klarlägga dessa spörsmål och därmed skapa ett underlag för en tillfredsställande
bedömning av bl. a. frågan om lärarnas undervisningsskyldighet. I dagens läge
måste sistnämnda fråga bedömas ifrån mera allmänna utgångspunkter. Med
hänsyn härtill anser sig utskottet böra föreslå riksdagen att den träffade överenskommelsen
om undervisningsskyldigheten godkännes.

Såsom ordinarie lärare i läroämnen bör enligt propositionen i gymnasiet finnas
lektorer och adjunkter och i fackskolan adjunkter. Övriga lärarkategorier
blir ordinarie övningslärare och lärare i vissa andra ämnen. Departementschefen
anger till vilka kategorier — läroämnen, övningsämnen eller övriga ämnen —•
han räknar med att de olika ämnena tills vidare bör höra. Icke ordinarie lärare
bör finnas enligt regler som nu gäller vid närmast motsvarande skolformer.

I motionen I: 842 har yrkats bl. a. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att gymnasier och faclcskolor måtte beredas möjlighet att anställa
bl. a. lärarassistenter i anslutning till genomförandet av gymnasiereformen
och det definitiva genomförandet av fackskolan.

Utskottet vill erinra om att GU behandlat denna fråga och förordat, att assistenttjänster
prövas i olika ämnen. Utskottet har en positiv inställning härtill
och vill framhålla, att en sådan anordning kan möjliggöra för kvalificerade
lärare att koncentrera sig på de uppgifter som fordrar särskilda pedagogiska
insikter. Anordningen bör kunna tillämpas utan att kostnaderna för undervisningen
ökas. Det är enligt utskottets mening angeläget att systemet med lärarassistenter
prövas i praktisk försöksverksamhet. Utskottet förordar, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet sålunda anfört
i anledning av motionen I: 842, såvitt nu är i fråga.

Departementschefen anser, att någon ändring i nu gällande regler beträffande
behörighet till ordinarie lärartjänst inte bör göras förrän 1960 års lärarutbildningssakkunniga
har avslutat sitt arbete. Han räknar emellertid med att
dispens för behörighet till lektorstjänst skall kunna beviljas i något vidgad omfattning.
I gymnasiet och fackskolan kommer att finnas vissa ämnen för vilka

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961+

225

behörighetsbestämmelser för närvarande saknas. I avbidan på att lärarutbildningsfrågoma
klarlägges bör några formella behörighetsvillkor enligt departementschefen
inte uppställas för dessa ämnen och inte heller inrättas ordinarie
tjänster, i vilka dylika ämnen ingår. Departementschefen förklarar sig ha för
avsikt att taga upp behörighetsfrågorna till samlad prövning när lärarutbildningssakkunniga
framlagt sitt förslag. Skolöverstyrelsen kommer att få i uppdrag
att utreda och framlägga förslag beträffande sådana behörighetsfrågor som
inte kommer att behandlas av lärarutbildningssakkunniga.

I motionen II: 1062 hemställs, att riksdagen måtte uttala dels att konst- och
musikhistoria på det nya gymnasiet bör tillföras kategorin läroämnen, dels att
utbildningen av musiklärare för gymnasiet bör reformeras och leda till en ny
examen med föreslagen benämning mus. mag.

Utskottet vill framhålla, att prövningen av till vilken kategori ett visst ämne
skall föras måste ske bl. a. mot bakgrunden av lärarutbildning och behörighetsvillkor.
Av departementschefens uttalande framgår dels att förslag om lärarutbildning
för gymnasiets och fackskolans ämnen kan beräknas relativt snart
komma att framläggas, dels att därefter behörighetsfrågorna kommer att tagas
upp till prövning. Utskottet vill understryka angelägenheten av att indelningen
i lärarkategorier i detta sammanhang särskilt uppmärksammas. I avvaktan
härpå bör enligt utskottets mening något ställningstagande icke göras till de
i motionen II: 1062 aktualiserade frågorna, och utskottet finner därför att motionen
icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Mot vad departementschefen anfört och förordat beträffande vissa lärarutbildningsfrågor
har utskottet ingen erinran och vill endast understryka uttalandet
i propositionen, att det i hög grad är ett intresse för det allmänna att
verka för att redan aktiva lärare kan på ett ändamålsenligt sätt utnyttjas i undervisningen
och att rekryteringen till lärarbanan inte hämmas.

Vad departementschefen uttalat och föreslagit beträffande lärarnas ställning
och allmänna åligganden i det nya gymnasiet och i fackskolan ansluter sig utskottet
till.

Departementschefen framlägger förslag angående vissa frågor om övergångsanordningar
för lärarna i anslutning till gymnasie-fackskolereformens genomförande.
Förslagen innebär i korthet följande. Nuvarande ordinarie lärare vid
kommunalt allmänt gymnasium eller kommunalt handelsgymnasium bör den
1 juli 1966 överföras till motsvarande ordinarie tjänst vid det nya gymnasiet i
kommunen. Ordinarie lärare vid statligt gymnasium eller högre allmänt läroverk
bereds tillfälle att anmäla om han önskar övergå till motsvarande ordinarie
tjänst vid gymnasium i kommunen eller vid fackskola, yrkesskola eller grundskola
i kommunen. Lärare vid s. k. avvecklingsskolor ges möjlighet att övergå
till andra skolor, varvid bl. a. fackskolan kan komma i fråga. Såsom avvecklingsskolor
betraktas praktiska kommunala realskolor, kommunala flickskolor, kommunala
tekniska skolor samt vissa kurser inom kommunala yrkesskolor som är
avsedda att ersättas av fackskola. Lärarnas önskemål om placering skall i vissa

15 — Bihang till riksdagens protokoll lOGJf. 19 samt. Nr 1

226

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196U

fall tillmötesgås, i andra fall är riktpunkten att de så långt möjligt skall beaktas.
Övergång till skolor i annan kommun kan i vissa fall också komma i fråga.

I ett antal motioner har yrkats, att övergångsanordningarna skall vidgas att
omfatta ytterligare lärargrupper utöver dem som medtagits i departementschefens
förslag, främst genom att kretsen av s. k. avvecklingsskolor vidgas. Sålunda
hemställs i motionerna I: 841 och II: 1038 att riksdagen ville medgiva ordinarie
lärare vid realskolor, som bildar skolenheter tillsammans med kommunalt eller
statligt allmänt gymnasium, samma övcrflyttningsmöjligheter som föreslagits
för motsvarande lärare vid kommunalt gymnasium och vid högre allmänt läroverk.
I motionerna I: 851 och II: 1072 föreslås att riksdagen uttalar, att övergångsbestämmelserna
bör utformas så, att dels lärare vid statlig realskola, som
bildar skolenhet med gymnasium, dels ämneslärarinna, anställd vid högre allmänt
läroverk, jämställs med motsvarande lärare vid de s. k. avvecklingsskolorna.
I motionerna I: 853 och II: 1063 yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa dels att för ordinarie lärare vid allmän realskola,
vilken utgör skolenhet tillsammans med statligt eller kommunalt gymnasium,
samt för ordinarie lärare, som utnämnts vid realskoledelen vid högre allmänt
läroverk, skall gälla samma övergångsvillkor som för ordinarie lärare vid statligt
gymnasium eller högre allmänt läroverk, dels att ordinarie ämneslärarinna
vid högre allmänt läroverk beredes möjlighet att överföras till ordinarie tjänst
vid fackskola, yrkesskola eller grundskola på samma villkor som föreslås för
ordinarie ämneslärarinna vid avvecklingsskola. I motionerna 1:854 och II: 1071
hemställes slutligen att övergångsbestämmelser utarbetas för lärare vid allmänna
realskolor, innebärande möjlighet till övergång även till fackskolor. Med
anledning av nämnda motioner vill utskottet anföra följande.

De föreslagna övergångsanordningarna innebär, att lärare vid vissa angivna
skolor kan efter anmälan och utan ansökningsförfarande förordnas på tjänst vid
viss skolform eller vissa skolformer. Skulle det inträffa att flera lärare anmäler
sig till samma tjänst, föreslås att vanliga meritvärderingsregler tillämpas, dock
med företräde för lärare från den kommun där tjänsten är inrättad. Om kretsen
av lärare, som efter enbart anmälan kan komma i fråga, skulle utvidgas, torde
detta komma att medföra att de lärare, som innehar tjänst vid skolor som skall
ersättas av det kommunala gymnasiet, eller vid skolor, som är avsedda att helt
eller delvis ersättas med fackskola, i regel i väsentligt större utsträckning än
eljest skulle bli fallet måste konkurrera om tillgängliga platser. Propositionens
förslag, som innebär att i första hand lärare med tjänst vid skolformer som
direkt beröres av gymnasie-fackskolereformen får överflyttningsmöjligheter, är
enligt utskottets mening en rättvisare anordning. Härtill kommer beträffande
de i motionerna avsedda lärarna vid statliga och kommunala realskolor att dessa
redan tidigare i samband med grundskolereformens genomförande givits rätt till
övergång till grundskolans högstadium, då realskolan avvecklas i samband med
införandet av grundskola.

Departementschefen har i anslutning till förslaget om övergångsanordningar
understrukit angelägenheten av att befattningshavarnas övergång till de nya

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

227

skolformerna sker under smidiga former, som i möjligaste mån tillgodoser deras
önskemål och intressen. Utskottet vill särskilt taga fasta på detta uttalande och
förutsätter, att den praktiska tillämpningen kommer att ske i denna positiva
anda. Där så ske kan med iakttagande av rättviseskäl och med beaktande av
att inga allvarliga olägenheter uppkommer bör Kungl. Maj:t kunna från fall
till fall tillmötesgå önskemål från lärare, vilkas tjänster beröres av skolreformerna.
Utskottet vill därvid särskilt fästa uppmärksamheten på den förhållandevis
ringa grupp av lärare, som utgöres av ämneslärarinnorna vid statliga
skolor.

Med hänsyn till det anförda har utskottet funnit motionerna 1:841 och
II: 1038, I: 851 och II: 1072 samt I: 853 och II: 1063 ävensom — såvitt nu är
i fråga — motionerna I: 854 och II: 1071 inte böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vad departementschefen uttalat och förordat beträffande bibliotekarier,
vaktmästare m. fl. föranleder ingen erinran från utskottets sida.
Utskottet vill särskilt understryka utredningarnas av departementschefen biträdda
uppfattning att arbetsuppgifterna på bibliotek och institutioner i stor
utsträckning med fördel kan fullgöras av icke pedagogiskt utbildad personal.

Med anledning av den i motionen I: 842 gjorda hemställan att gymnasier och
fackskolor borde beredas möjlighet att anställa bl. a. biblioteksassistenter får
utskottet erinra om att organisationen av bibliotekstjänsten vid gymnasiet och
fackskolan blir en kommunal angelägenhet. Utskottet finner emellertid förslaget
värdefullt och anser det önskvärt att det blir föremål för praktisk prövning. Med
hänsyn till det anförda bör motionen I: 842 — såvitt nu avses — inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

När det gäller personal för elevvårdande uppgifter ansluter
sig departementschefen i huvudsak till vad GU och FU föreslagit. Han räknar
sålunda med att i varje skolenhet skall finnas en kurator. Beträffande tjänstens
omfattning har vid överläggningar med kommunförbunden enighet uppnåtts om
vissa riktlinjer, vilka bl. a. innebär att vid skolenhet av normalstorlek skall finnas
en halv kuratorst.jänst.

I motionerna I: 854 och II: 1071 har hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att en hel kuratorstjänst skall inrättas per skolanläggning på 800—1 000 elever
vid gymnasium och fackskola.

Utskottet konstaterar, att propositionens förslag överensstämmer med utredningarnas,
och vill erinra om att GU framhållit, att den elevvårdspersonal som
utredningen föreslog torde vara beräknad i underkant men att utredningen med
hänsyn till tillgången på personal med ändamålsenlig utbildning ej fann det
lämpligt att tills vidare gå längre. Utskottet, som inte vill ifrågasätta GU:s
bedömning, att den föreslagna personalens omfattning är tilltagen i underkant,
vill understryka utredningens uttalande om svårigheterna att skaffa personal
med ändamålsenlig utbildning och därtill framhålla, att först när viss erfarenhet

228

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961+

föreligger kan man med större säkerhet bedöma vilket personalbehovet blir.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna I: 854 och II: 1071 i förevarande
avseende men vill samtidigt uttala angelägenheten av att frågan om behovet av
kuratorer följes med uppmärksamhet samt att åtgärder vidtages, om förhållandena
så påkallar.

Beträffande skolledning m. m. biträder departementschefen utredningarnas
förslag, att det vid varje skolenhet med gymnasium och/eller fackskola
skall finnas en rektor, en studierektor och ett antal huvudlärare med de
uppgifter som utredningarna angivit. Departementschefen räknar med att av
huvudlärarna kommer att krävas en ökad arbetsinsats och föreslår därför att
ett särskilt arvode skall utgå. Överenskommelse härom har träffats med personalorganisationerna
.

Utskottet biträder vad departementschefen i nämnda hänseenden anfört och
föreslagit.

I fråga om behörighet till rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium och/eller
fackskola anser departementschefen att det bör fordras behörighet till ordinarie
lärartjänst vid skola, som ingår i skolenheten, men att, om synnerliga skäl föreligger,
även annan person bör kunna komma i fråga till sådan rektorstjänst.

I motionerna I: 867 och II: 1057 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att
såsom kompetensvillkor för rektorsbefattning skall gälla, att sökanden är behörig
att inneha ordinarie befattning som lärare vid gymnasium eller fackskola,
dock att nuvarande innehavare av rektorsbefattning vid gymnasium alltid skall
anses äga erforderlig behörighet.

Utskottet som ansluter sig till vad departementschefen anfört beträffande behörighet
till rektorstjänst avstyrker bifall till motionerna 1:867 och 11:1057,
såvitt nu är i fråga.

För behörighet till tjänst som studierektor bör enligt departementschefen
gälla samma behörighetsvillkor som för rektorstjänst. I övriga fall, dvs. då fråga
är om befattning med särskilt arvode, bör studierektor inneha lärartjänst vid
gymnasium eller fackskola eller skola med vilken dessa bildar skolenhet. Departementschefen
framhåller vidare, att huvudlärare skall finnas i varje ämne
liksom fallet är i grundskolan och att det bör ankomma på skolöverstyrelsen att
utfärda närmare anvisningar beträffande huvudlärare.

Mot vad departementschefen anfört i detta sammanhang beträffande studierektorer
och huvudlärare har utskottet ingen erinran.

Utskottet biträder vad departementschefen anfört och förordat beträffande
anställningsform och allmänna åligganden för rektorer och studierektorer. Utskottet
har uppmärksammat att departementschefen i motsats till GU och FU
anser att tillsättningsmyndighet för rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium
och/eller fackskola skall vara Kungl. Maj:t. Då skolöverstyrelsen är tillsättningsmyndighet
för rektorer vid grundskola och yrkesskola kan, såsom GU och FU
funnit, skäl åberopas för att tillsättningen av rektorer vid skolenheter med
gymnasium och/eller fackskola skulle ankomma på skolöverstyrelsen. Å andra

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964.

229

sidan finnes anledning att, med hänsyn till de väsentliga förändringarna i fråga
om skolledningens organisation och behörighetsvillkoren, tillsättningen under en
viss övergångstid kvarligger hos Kungl. Maj:t. Utskottet förutsätter att, när förhållandena
stabiliserat sig, frågan om tillsättningsmyndighet upptages till förnyad
prövning, varvid angelägenheten av att uppnå likformighet mellan samtliga
skolformer bör uppmärksammas.

Departementschefen har vidare angivit vissa riktlinjer för behandlingen av de
övergångsfrågor, som vid reformens ikraftträdande uppkommer beträffande skolledarna.

I motionerna I: 854 och II: 1071 har, bl. a., hemställts att de föreslagna övergångsbestämmelserna
för rektorer skall kompletteras så att de innefattar även
rektorer vid allmänna realskolor. Med anledning härav får utskottet anföra
följande.

Frågan om realskolerektorernas ställning har tidigare behandlats av riksdagen.
Vid 1959 års riksdag bemyndigades Kungl. Maj:t att utan ansökningsförfarande
överflytta rektor vid realskola, som är under avveckling, till ledig rektorstjänst
vid det obligatoriska skolväsendet. Vidare godkände 1961 års riksdag
med anledning av särskild proposition i ämnet (prop. 85, SU 111, Rskr. 280) vissa
riktlinjer rörande rektorstjänster vid realskolor och motsvarande skolformer, som
skulle avvecklas i och med grundskolereformens genomförande. I remissyttrande
den 29 september 1964 i anledning av en framställning från Lärarnas
riksförbund har skolöverstyrelsen föreslagit vissa åtgärder, vilka enligt överstyrelsens
mening ligger inom ramen för det bemyndigande Kungl. Majd, erhållit
av riksdagen i samband med grundskolepropositionen.

Då den i motionerna berörda frågan redan är behandlad av riksdagen och för
närvarande är föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, finner utskottet, att
motionerna I: 854 och II: 1071, såvitt nu är i fråga, inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Departementschefen har uttalat, att ordinarie lärartjänster liksom ordinarie
tjänster såsom maskinist, institutionstekniker och vaktmästare vid statliga gymnasier
tills vidare alltjämt bör kunna tillsättas. Härvid bör emellertid, såsom GU
föreslagit, vid tjänsternas utannonsering och tillsättande förbehåll göras att innehavaren
skall vara skyldig att den 1 juli 1966 övergå på motsvarande kommunal
ordinarie tjänst.

Utskottet vill erinra om att sådant förbehåll, såsom angives i propositionen, i
annat sammanhang gjorts beträffande personal vid överförande från statlig till
kommunal tjänst. Utskottet har därför ingen erinran mot vad departementschefen
uttalat på denna punkt. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra
om och i vad mån ett förbehåll av nyss nämnt slag skall göras vid tillsättning
av statlig tjänst.

I propositionen föreslås i ett annat sammanhang att gymnasiereformen genomföres
fr. o. m. den 1 juli 1966. Utskottet, som ansluter sig till att reformen genomföres
fr. o. m. nämnda tidpunkt, finner det under sådana omständigheter

230

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196

rimligt att såsom departementschefen anfört ordinarie tjänster vid statliga gymnasier
tills vidare alltjämt bör kunna tillsättas. Icke obetydliga olägenheter
skulle annars kunna uppträda, i varje fall om inte lärartjänster tillsattes för tillträde
den 1 juli 1965. Huruvida någon tillsättning efter denna tidpunkt bör ske
och då främst fr. o. m. den 1 januari 1966, synes utskottet något mera tveksamt
med hänsyn till att vid den sistnämnda tidpunkten endast några få månader
återstår tills övergångsproblemen för statliga befattningshavare måste slutgiltigt
lösas. Det bör emellertid ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om dessa
frågor.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner överenskommelsen angående anställnings-
och avlöningsvillkor m. m. för skolledare och lärare vid kommunala
gymnasier och fackskolor m. m.

Vad i propositionen i övrigt anförts och förordats rörande befattningshavare
föranleder icke någon erinran eller något särskilt uttalande från utskottets sida.

Genomförandet av den nya organisationen

Utskottet vill starkt understryka vad från utredningarnas, remissinstansernas
och departementschefens sida uttalats om de pedagogiska hjälpmedlens
stora betydelse för förverkligandet av de nya skolformernas målsättning.
Det är synnerligen angeläget att skolmyndigheterna får tillräckliga resurser härvidlag.
Målmedvetna och planmässiga insatser inom det pedagogiska utvecklingsarbetet
är en nödvändig förutsättning för att skolan skall kunna ständigt
förbättras i fråga om såväl undervisningens innehåll som dess effektivitet.

Departementschefen framhåller beträffande läroböckerna att pågående utveckling
av böckernas utformning och innehåll även återverkar på formerna
för produktion och granskning. Departementschefen finner det nödvändigt att
åtgärder snarast vidtas på detta område och förklarar sig ha för avsikt att utverka
Kungl. Maj:ts tillstånd att tillkalla särskilda sakkunniga för en samlad
utredning av dessa spörsmål. Utskottet, som är väl medvetet om de svårigheter
som är förknippade med produktion och granskning av undervisningsmateriel,
vill uttala sin tillfredsställelse med att en utredning kommer till stånd.

I detta sammanhang vill utskottet behandla den i motionerna 1:56 och II: 73
samt 1:315 och 11:413 aktualiserade frågan om samhälleliga insatser för tillskapande
av ett bokförlag. I de två förstnämnda motionerna yrkas, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsamma åtgärder
för upprättande av ett samhällsägt förlag för skolböcker och annan undervisnings-
och förbrukningsmateriel för grundskolan och de gymnasiala skolformerna.
I de två sistnämnda motionerna föreslås, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om skyndsam utredning av frågan om upprättandet av
ett statligt skolboksförlag.

Frågan om ett statligt skolboksförlag behandlades av 1962 års riksdag med
anledning av motionen II: 623. Allmänna beredningsutskottet uttalade då, att

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

231

det vore skäl att avvakta större erfarenheter av hur den nuvarande förlagsnäringen
lyckades betjäna skolorna, innan frågan om en sådan aktiv medverkan
från statens sida upptogs till prövning. Riksdagen avslog motionen.

Av de över ifrågavarande motioner avgivna yttrandena framgår bl. a., att
skolöverstyrelsen inte finner det nu aktuellt att förorda en kontinuerlig statlig
produktion av läroböcker och andra pedagogiska hjälpmedel men anser det
riktigt och lämpligt att samhälleliga organ punktuellt ingriper, när det gäller att
göra insatser på sådana områden, där man av olika skäl inte helt kan förlita sig
på att behovet kommer att täckas genom enskilda insatser. Överstyrelsen finner
skäl tala för att en utredning kommer till stånd, medan stadsförbundet ställer
sig tveksamt till frågan om en särskild utredning i ärendet. Svenska kommunförbundet
anser att det finns skäl att avvakta större erfarenhet av hur den nuvarande
förlagsnäringen lyckas betjäna det nya gymnasiet och fackskolan innan
de väckta frågorna upptas till prövning. Förbundet framhåller också att en
eventuell utredning inom området inte ensidigt bör inriktas på skapandet av ett
statligt skolboksförlag. Tanken på ett av kommunerna eller ett av kommunerna
och staten ägt bokförlag ligger närmast till hands.

Utskottet har i det föregående uttalat sin tillfredsställelse över att en utredning
om produktion och granskning av bl. a. läroboksmateriel skall komma till
stånd och anser att i det sammanhanget även bör beaktas frågan om ett samhällsägt
skolboksförlag. Enligt utskottets mening bör utredningen av denna
fråga vara helt förutsättningslös och såsom kommunförbundet framhållit inte
endast penetrera frågan om ett statligt skolboksförlag utan även pröva andra
former, t. ex. ett av kommunerna och staten gemensamt ägt förlag. Utskottet
förordar, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet
sålunda anfört i anledning av motionerna I: 315 och II: 413. I övrigt bör motionerna
icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet anser för sin del att några åtgärder för upprättandet av ett samhällsägt
förlag inte bör vidtas innan en ingående utredning av frågan gjorts och
avstyrker följaktligen bifall till motionerna I: 56 och II: 73.

Frågan om fria läroböcker har tagits upp i motionerna I: 854 och II: 1071 samt
II: 1060. I de två förstnämnda motionerna hemställs, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning om och förslag angående införande
av fria läroböcker i fackskola och gymnasium, och i motionen II: 1060 yrkas,
att riksdagen måtte besluta, att alla elever i de gymnasiala skolformerna skall
erhålla läroböcker och övrig undervisningsmateriel utan kostnad för eleverna.

Med anledning av dessa yrkanden får utskottet framhålla följande. Frågan
om fria läroböcker är ett synnerligen omfattande problem, som inte enbart berör
gymnasium och fackskola utan även en rad andra skolformer. Med samma
styrka kan skäl åberopas för fria läroböcker inom yrkesutbildningsväsendet, och
även universiteten och andra postgymnasiala utbildningsvägar måste beaktas i
sammanhanget. Frågan kan vidare icke begränsas till att gälla enbart läroböcker
utan i minst lika hög grad måste annan, ofta betydligt kostsammare undervis -

232

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

ningsmateriel uppmärksammas. Spörsmålet om fri undervisningsmateriel liar
även familjepolitiska aspekter. Med det nu sagda har utskottet velat uttala, att
enligt utskottets mening tillräckligt underlag saknas för att nu kunna ta ställning
till yrkandet i motionen 11:1060 om att eleverna skall erhålla fria läroböcker
m. m., och utskottet avstyrker därför bifall till denna motion.

Beträffande den i motionerna I: 854 och II: 1071 gjorda hemställan om skyndsam
utredning m. in. är utskottet inte berett att göra annat uttalande än att
frågan efter utredning bör prövas i lämpligt sammanhang. Utskottet förordar
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet sålunda
anfört. I övrigt bör dessa motioner, såvitt nu är i fråga, icke föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Mot vad departementschefen anfört angående lär oboks granskning en i avvaktan
på resultatet av den kommande utredningen har utskottet ingen erinran.

Utskottet ansluter sig helt till departementschefens uttalande om angelägenheten
av att samverkan kommer till stånd mellan skolbibliotek och folkbibliotek.

Utskottet har i det föregående understrukit betydelsen av centralt utgivna
skriftliga prov som hjälp bl. a. vid betygsättningen. Liksom departementschefen
finner utskottet det nödvändigt att för ändamålet en central ''provverksamhet
organiseras. Det är enligt utskottets mening självfallet, att skolöverstyrelsen
måste ha ansvaret för verksamheten, vilken förutom de gymnasiala skolorna
även bör omfatta grundskolan. Utskottet understryker vidare nödvändigheten
av att erforderliga resurser för en dylik verksamhet ställs till förfogande redan
fr. o. in. budgetåret 1965/66.

Vad departementschefen uttalat angående behovet av mer speciell utrustning
för institutioner samt skolbyggnadsplanering biträder utskottet.

Beträffande tidpunkten för ikraftträdandet av gymnasiereformen
och det definitiva genomförandet av fackskolan tillstyrker utskottet
KungL Maj:ts förslag att övergången till det nya gymnasiet sker samtidigt över
hela landet fr. o. m. den 1 juli 1966 på det sätt departementschefen närmare
utvecklat. Utskottet ansluter sig också till vad departementschefen uttalat beträffande
den geografiska spridningen av ekonomisk och teknisk gymnasieutbildning
samt fackskolans utbyggnadstakt.

I motionerna 1:854 och 11:1071 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte ge till känna vad i motionerna anförts angående övergångssvårigheterna
för lärare i tekniska ämnen vid de nuvarande tekniska gymnasierna.

Departementschefen har uppmärksammat detta spörsmål och framhållit, att
den tekniska gymnasieutbildningens förlängning från tre till fyra år kan medföra
olägenheter av två slag, nämligen dels att vårterminen 1969 en från arbetsmarknadssynpunkt
ogynnsam lucka uppstår i ingenjörsproduktionen, dels att
läsåren 1967/68 och 1968/69 antalet undervisningstimmar i tekniska ämnen
kommer att minska, vilket kan medföra svårigheter att på ett ändamålsenligt
sätt sysselsätta lärarna i dessa ämnen. Med hänsyn härtill bör enligt departe -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

233

mentschefen övervägas, om man inte jämsides med den nya gymnasieutbildningen
under läsåren 1966/69 borde ge en 3-årig teknisk utbildning enligt nu
gällande läroplan. I avvaktan på närmare undersökningar är departementschefen
emellertid inte beredd att nu ta definitiv ställning i frågan men anför, att
det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta dels om intagning i gymnasiet
höstterminen 1966 till den 3-åriga tekniska utbildningen, dels om omfattningen,
den läroplansmässiga utformningen och organisationen i övrigt av denna utbildning.

Utskottet noterar med tillfredsställelse vad departementschefen i förevarande
avseende anfört. Den lösning departementschefen antytt synes kunna eliminera
de i nyssnämnda motionsyrkanden berörda svårigheterna. Motionerna
I: 854 och II: 1071, såvitt nu är i fråga, bör därför enligt utskottets mening icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad departementschefen anfört och förordat om pedagogiska och andra åtgärder
i samband med övergången föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Beträffande statsbidragsfrågorna vill utskottet uttrycka sin
stora tillfredsställelse med att ett enhetligt statsbidragssystem konstruerats för
de gymnasiala skolorna.

I det nya driftbidraget skall enligt departementschefens förslag bidragsunderlaget
utgöras av dels kommunernas faktiska lönekostnader för lärar- och skolledarpersonal,
dels schablonmässigt beräknade belopp, motsvarande lönekostnaderna
för vid fackskola och gymnasium kommunalt anställd och lönereglerad
annan personal, som genom sitt arbete avlastar den pedagogiskt utbildade personalen.
Statsbidraget föreslås utgå med 100 % av detta bidragsunderlag.

Beträffande utformningen av det nya statsbidragssystemet har överläggningar
ägt rum med kommunförbunden varvid enighet, under förbehåll av Kungl.
Maj:ts och riksdagens godkännande, uppnåtts om grunderna för bidragssystemets
utformning.

I motionerna I: 867 och II: 1057 har gjorts gällande att bidragsunderlagets
anknytning till de faktiska lönekostnaderna skulle kunna medföra olägenheter
och i vissa fall underkompensation för de gymnasiekommuner, som har svårigheter
att besätta ordinarie tjänster med behöriga lärare. I motionerna anser man
att ett jämkningsförfarande skulle kunna förhindra bidragsminskning för sådana
kommuner.

Med anledning av vad i motionerna anförts vill utskottet framhålla, att driftbidraget
är konstruerat så att värdebeständigheten är garanterad genom att
bidraget är anknutet till de faktiska lönekostnaderna och vidare att kommunernas
nettokostnader för driften av de gymnasiala skolorna blir praktiskt taget
opåverkade av lärar- och skolledarpersonalens kompetens. Med hänsyn härtill
anser utskottet, som tillstyrker bifall till Kungl. Maj.ts förslag angående nytt
statsbidragssystem, att motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt nu är i fråga,
inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

234

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

I motionen II: 1060 har hemställts, att riksdagen måtte besluta uttala sig
för en sådan kostnadsfördelning i samband med genomförandet av de föreslagna
reformerna att kommunerna inte belastas med ytterligare kostnader för
skolväsendet.

Utskottet vill framhålla att, såsom framgår av departementschefens redogörelse
för det föreslagna driftbidragssystemet, vid fastställandet av statsbidragsprocenten
gjorts avsteg i en inte obetydlig utsträckning till kommunernas förmån
från status quo-principen beträffande kostnadsfördelning mellan stat och
kommun. Härigenom torde även för kommuner, i vilka proportionerna mellan
de tre gymnasiala skolformerna betydligt avviker från de för landet genomsnittliga,
kostnaderna inte komma att bli högre än enligt nuvarande bidragsregler.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionen II: 1060 i denna del.

Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts förslag att statsbidrag skall utgå
till byggnadsarbeten för gymnasier och sjöbefälsskolor enligt samma bestämmelser
som för högre kommunala skolor.

I propositionen har föreslagits att statsbidrag må utgå även för byggnadsarbeten,
som påbörjats inom två år före gymnasiereformens ikraftträdande, dvs.
tidigast den 1 juli 1964.

I motionerna 1:859 och 11:1054 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att statsbidrag till sådana byggnadsarbeten för gymnasium, vilka påbörjats
tidigast den 1 juli 1963, måtte efter Kungl. Maj:ts särskilda prövning kunna
utgå enligt de regler som är avsedda att i övrigt träda i kraft den 1 juli 1966.

Då vad departementschefen förordat överensstämmer med vad riksdagen
tidigare godtagit i fråga om retroaktiva byggnadsbidrag, exempelvis vid införandet
1956 av statsbidrag till högre kommunala skolor, avstyrker utskottet
bifall till motionerna I: 859 och II: 1054.

Utskottet tillstyrker vidare, att statsbidrag enligt de av departementschefen
förordade grunderna utgår till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel.

I motionerna I: 867 och II: 1057 hemställes att i första uppsättningen sådan
materiel skall inräknas även böcker på elevbibliotek. Utskottet förutsätter att
frågan om vad som skall ingå i sådan materiel kommer att närmare prövas i
samband med detaljutformningen av statsbidragsbestämmelserna och anser
sig därför inte, med hänsyn till de svåra gränsdragningsproblem som härvidlag
föreligger, böra tillstyrka bifall till motionerna I: 867 och II: 1057 i förevarande
avseende.

Vad departementschefen i övrigt förordat beträffande statsbidrag och därmed
sammanhängande frågor till kommunala och privata gymnasier samt fackskolor
har utskottet intet att erinra mot.

Med utgångspunkt från GU:s beräkningar rörande kostnaderna för
tiden t. o. m. budgetåret 1970/71 ävensom vissa inom ecklesiastikdepartementet
utförda beräkningar redovisas i propositionen vissa uppskattningar beträffande

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

235

dels driftkostnader, dels investeringskostnader för det kommunala gymnasiet
och den kommunala fackskolan fram till början av 1970-talet.

I motionerna I: 854 och II: 1071 yrkas, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall begära att en utförlig redogörelse för inom den närmaste femårsperioden
aktuella investeringsbehov för hela det allmänna skolväsendet snarast
lämnas riksdagen. Utskottet vill för sin del framhålla vikten av att de långsiktiga
investeringsplaner, som i olika sammanhang uppställts, bl. a. i samband
med grundskolereformen och nu i samband med gymnasie-fackskolereformen,
kontinuerligt överses och justeras med hänsyn till förändrade förhållanden och
planer. Enligt vad utskottet erfarit torde en redogörelse av det slag som begäres
i motionen komma att lämnas i samband med att långtidsutredningen under
nästa år redovisar de nya planerna om investeringsbehovet på bl. a. skolområdet.
Då sålunda syftet med motionerna I: 854 och II: 1071, såvitt nu är i fråga,
synes bli tillgodosett, bör de inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad departementschefen i övrigt anfört beträffande olika kostnader och därav
föranlett statligt medelsbehov i samband med gymnasie-fackskolereformen har
utskottet ingen erinran mot. Utskottet vill emellertid understryka angelägenheten
av att de olika behoven blir väl tillgodosedda. Sålunda måste under några
år framåt medel ställas till förfogande för bl. a. lärarfortbildning, föranledd av
reformen.

Hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

1. att motionerna I: 854 och II: 1071 i vad de avser gymnasiestadiets
personlighetsfostrande uppgifter icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna I: 866 och II: 1064 i vad de avser de gymnasiala
skolornas målsättning icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. att motionen 11:1046 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4. att motionen 11:1050 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

5. att motionen 11:1051 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

6. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 1060 i vad den avser enhetligt
namn för gymnasiala skolor, besluta att fr. o. m. den 1 juli
1966 skall finnas en kommunal gymnasial skola, benämnd
gymnasium, vilken bygger på grundskolan samt ger en vidgad
och fördjupad allmän och i viss utsträckning målinriktad ut -

236

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964-

bildning lämpad som grund för studier vid universitet och högskolor
och för omedelbar yrkesutövning;

7. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
besluta att med utgången av juni 1966 nuvarande statliga och
kommunala allmänna gymnasier så ock tekniska gymnasier
och kommunala handelsgymnasier skall upphöra och att den
1 juli 1966 ännu ej avslutade lärokurser inom dessa gymnasier
skall fullföljas inom ramen för det nya gymnasiet;

8. att motionerna I: 855 och II: 1068 i vad de avser estetisk
variant icke må av riksdagen bifallas;

9. att motionerna I: 862 och II: 1070 i vad de avser valmöjlighet
beträffande ämnet grekiska icke må av riksdagen bifallas;

10. att motionerna 1:848 och II: 1058 icke må av riksdagen
bifallas;

11. att motionerna I: 860 och II: 1056 icke må av riksdagen
bifallas;

12. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser antalet
veckotimmar i religionskunskap icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

13. att motionerna I: 861 och II: 1065 icke må av riksdagen
bifallas;

14. att motionerna I: 849 och II: 1059 i vad de avser undersökning
av möjligheterna till förstärkning av religionskunskapens
ställning icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

15. att motionen II: 1048 icke må av riksdagen bifallas;

16. att motionerna 1:866 och II: 1064 i vad de avser undervisningen
i religionskunskap icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

17. att motionerna 1:849 och II: 1059 samt 1:854 och
II: 1071, samtliga motioner i vad de avser undervisningen i
kyrkohistoria, icke må av riksdagen bifallas;

18. att motionerna 1:867 och II: 1057 i vad de avser kursinnehållet
i vissa ämnen icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

19. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser obligatoriskt
B-språk icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

20. att motionerna 1:867 och II: 1057 i vad de avser antalet
moderna språk i gymnasiet icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

237

21. att motionerna 1:867 och II: 1057 i vad de avser allmän
språkkunskap icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

22. att motionerna I: 850 och II: 1073 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;

23. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser koncentrationsläsning
av kulturgeografi icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

24. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser naturgeografi
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

25. att motionen II: 1053 icke må av riksdagen bifallas;

26. att motionerna 1:865 och II: 1049 icke må av riksdagen
bifallas;

27. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser konstoch
musikhistoria icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

28. att motionerna 1:846 och 11:1044 samt 1:867 och
II: 1057, samtliga motioner i vad de avser ämnet gymnastik i
gymnasiet, icke må av riksdagen bifallas;

29. att motionerna 1:855 och II: 1068 i vad de avser ämnet
slöjd icke må av riksdagen bifallas;

30. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser tidningsstudium
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

31. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna att i gymnasiet skall finnas fem huvudstudievägar,
fr. o. m. årskurs 2 benämnda humanistisk, samhällsvetenskaplig,
ekonomisk, naturvetenskaplig och teknisk linje, med de grenar
och varianter Kungl. Maj:t bestämmer;

32. att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:844 och
11:1047, 1:845 och 11:1055, 1:847 och 11:1045, 1:852 och
II: 1066 samt 1:858 och II: 1067, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört beträffande differentieringen
på gymnasiets tekniska linje;

33. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:867 och 11:1057, såvitt motionerna
avser gymnasiets ekonomiska linje, godkänna att gymnasiets
huvudstudievägar skall vara treåriga utom den tekniska,
som skall vara fyraårig med en avgångsetapp efter tre
årskurser;

34. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna att vid gymnasiet må förekomma påbvggnadskurser
enligt av departementschefen förordade grunder;

238

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961).

35. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna att läsåret i gymnasiet skall omfatta 39 veckor samt
timplanen upptaga 34 veckotimmar i årskurs 1, 32 i årskurs 2,
30 i årskurs 3 samt 35 i årskurs 4 på den tekniska linjen, med
möjlighet att i vissa ämnen företaga gruppuppdelning eller
meddela frivillig undervisning enligt av departementschefen
förordade grunder;

36. att motionen II: 1060 i vad den avser ämnet religionskunskap
icke må av riksdagen bifallas;

37. att motionerna I: 856 och II: 1069 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;

38. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:867 och II: 1057, såvitt de
avser inrättande av fyraåriga humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga linjer, godkänna att den enskilde
elevens studieprogram skall kunna varieras genom tillval av
frivilliga ämnen eller bortval av vissa ämnen enligt av departementschefen
förordade grunder;

39. att motionerna I: 854 och II: 1071 i vad de avser förlängd
undervisning icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

40. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser principbeslut
om elevantalet i klasserna icke må av riksdagen bifallas;

41. att motionerna 1:867 och II: 1057 i vad de avser förslag
om tidsplan för nedbringande av delningstalet för klasserna
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

42. att motionerna I: 862 och II: 1070 i vad de avser minimiantalet
elever för upprättande av grupp i grekiska icke må av
riksdagen bifallas;

43. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna I: 854 och II: 1071 samt
med avslag å motionerna 1:849 och II: 1059, samtliga motioner
i vad de avser minimiantalet elever för upprättande av grupp,
godkänna att klasser och grupper samt förlängd undervisning
och stödundervisning anordnas enligt av departementschefen
förordade grunder med den ändring som föranledes av vad
utskottet anfört;

44. att motionerna I: 866 och II: 1064 i vad de avser gemensam
samling icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

45. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser inträde
i gymnasium icke må av riksdagen bifallas;

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

239

46. att motionerna 1:867 och II: 1057 i vad de avser absolut
betygsättning icke må av riksdagen bifallas;

47. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser utredning
rörande betygsättning icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

48. att motionerna 1:867 och II: 1057 i vad de avser flyttningsbestämmelser
icke må av riksdagen bifallas;

49. att motionerna I: 854 och II: 1071 i vad de avser elevråd
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

50. att motionerna 1:854 och II: 1071 samt 1:867 och
II: 1057, samtliga motioner i vad de avser målsmannarepresentation
i samarbetsnämnden, icke må av riksdagen bifallas;

51. att motionerna I: 854 och II: 1071 i vad de avser handläggning
av disciplinärenden icke må av riksdagen bifallas;

52. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser studentexamen
icke må av riksdagen bifallas;

53. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna att gymnasiet i övrigt får i sina huvuddrag den utformning
och det innehåll som departementschefen i skilda
hänseenden förordat;

54. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
besluta, att fr. o. m. den 1 juli 1966 skall finnas en kommunal
gymnasial skola, benämnd fackskola, vilken bygger på grundskolan
och ger dels en vidgad och fördjupad allmän utbildning,
dels en yrkesinriktad utbildning;

55. att motionen II: 1060 i vad den avser nybörjarspråk i
fackskolan icke må av riksdagen bifallas;

56. att motionerna 1:867 och 11:1057 samt 1:846 och
II: 1044, samtliga motioner i vad de avser gymnastik i fackskolan,
icke må av riksdagen bifallas;

57. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna

a) att i fackskolan skall finnas tre linjer, benämnda social,
ekonomisk och teknisk linje, med de grenar och varianter
Kungl. Maj:t bestämmer,

b) att fackskolan skall vara tvåårig,

c) att läsåret i fackskolan skall omfatta 39 veckor samt timplanen
upptaga 35 veckotimmar i vardera årskursen, med
möjlighet att i vissa ämnen företaga gruppuppdelning eller
meddela frivillig undervisning enligt av departementschefen
förordade grunder,

240

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

d) att klasser och grupper anordnas enligt av departementschefen
förordade grunder, samt

e) att fackskolan i övrigt får i sina huvuddrag den utformning
och det innehåll, som departementschefen i skilda hänseenden
förordat;

58. att motionerna I: 854 och II: 1071 i vad de avser behörighet
till studier vid universitet och högskolor icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd;

59. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna av departementschefen förordade grunder för behörighet
till studier vid universitet och högskolor efter avslutad
studiegång i gymnasiet;

60. att motionen I: 864 icke må av riksdagen bifallas;

61. att motionerna 1:849 och 11:1059 samt 1:854 och
II: 1071, samtliga motioner i vad de avser den kvantitativa
omfattningen av gymnasium och fackskola, icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd;

62. att motionerna I: 854 och II: 1071 i vad de avser proportionen
mellan gymnasium och fackskola icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd;

63. att motionen II: 1060 i vad den avser proportionen mellan
gymnasium och fackskola icke må av riksdagen bifallas;

64. att motionerna 1:854 och II: 1071 i vad de avser könsrollsföreställningamas
betydelse för valet av studieväg icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd;

65. att motionerna I: 863 och II: 1052 icke må av riksdagen
bifallas;

66. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser bibehållande
av praktisk kommunal realskola och kommunal flickskola
icke må av riksdagen bifallas;

67. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser upprättande
av fristående fackskolor icke må av riksdagen bifallas;

68. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 857 och
II: 1061, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

69. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna av departementschefen förordade riktpunkter och
planeringsprinciper för de gymnasiala skolornas utbyggnad under
1960-talet;

70. att motionerna I: 854 och II: 1071 i vad de avser övergångssvårigheter
för lärare vid de nuvarande tekniska gymnasierna
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

241

71. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna av departementschefen angivna riktlinjer för övergången
till det nya gymnasiet och införandet av fackskolan
samt därmed sammanhängande åtgärder;

72. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna att på gymnasiet tills vidare bibehålies teknisk specialkurs
och ettårig handelsgymnasiekurs för studenter;

73. att motionerna I: 841 och II: 1038 icke må av riksdagen
bifallas;

74. att motionerna I: 851 och II: 1072 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;

75. att motionerna I: 853 och II: 1063 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;

76. att motionerna I: 854 och II: 1071 i vad de avser övergångsbestämmelser
för lärare vid allmänna realskolor icke må
av riksdagen bifallas;

77. att motionerna I: 854 och II: 1071 i vad de avser övergångsbestämmelser
för rektorer vid allmänna realskolor icke
må av riksdagen bifallas;

78. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser kompetensvillkor
för rektorsbefattning icke må av riksdagen bifallas; 79.

att motionerna I: 866 och II: 1064 i vad de avser lärarutbildning
i religionskunskap icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

80. att motionen II: 1062 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

81. riksdagen må i anledning av motionen I: 842 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört rörande
lärarassistenter;

82. att motionerna 1:854 och II: 1071 i vad de avser kuratorstjänst
icke må av riksdagen bifallas;

83. att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
besluta att i gymnasiet och fackskolan skall finnas skolledare,
lärare och andra befattningshavare i enlighet med av departementschefen
angivna riktlinjer samt godkänna av departementschefen
förordade grunder för befattningshavarnas anställnings-
och tjänstgöringsförhållanden;

84. att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna av departementschefen angivna riktlinjer för folkhögskolans
fortsatta verksamhet;

16 — Bihang till riksdagens protokoll 196/f. 12 samt. Nr 1

212

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

85. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 1060, såvitt nu är i fråga,
besluta om inrättande av en till skolöverstyrelsen knuten gymnasieinspektion
med sammansättning och uppgifter enligt av
departementschefen förordade grunder;

86. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
besluta att centralt skall anordnas en verksamhet för konstruktion,
utprövning, framställning och distribution av prov för
hela skolväsendet i enlighet med av departementschefen angivna
riktlinjer;

87. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna den i propositionen redovisade överenskommelsen
angående anställnings- och avlöningsvillkor m. m. för skolledare
och lärare vid kommunala gymnasier och fackskolor m. fl.;

88. att motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser beräkningen
av statsbidrag till driftkostnader icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;

89. att motionen II: 1060 i vad den avser kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;

90. att motionerna 1:854 och II: 1071 i vad de avser redogörelse
för investeringsbehovet icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

91. att motionerna 1:867 och II: 1057 i vad de avser statsbidrag
till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

92. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:859 och 11:1054, godkänna
av departementschefen förordade grunder för statsbidrag till

a) driftkostnader för gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan,

b) undervisningsmateriel för gymnasiet och fackskolan,

c) byggnadsarbeten för gymnasiet, fackskolan och sjöbefälsskolorna: 93.

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,

a) godkänna av departementschefen förordade grunder för
fördelning mellan staten och kommunerna av kostnader
för studiedagar m. m.,

b) godkänna av departementschefen angivna riktlinjer för
statligt stöd till privata gymnasier och fackskolor,

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

243

c) godkänna av departementschefen förordade grunder för
statsbidrag till rektorslöner vid kommunala allmänna
gymnasier för budgetåren 1961/66,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta av förslagen betingade
ändringar i avlönings- och pensionsförfattningar som utfärdats
med stöd av riksdagens beslut;

94. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 854 och
II: 1071 såvitt de avser utredning om fria läroböcker, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört;

95. att motionen II: 1060 i vad den avser läroböcker och
undervisningsmateriel icke må av riksdagen bifallas;

96. att motionerna I: 56 och II: 73 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;

97. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 315 och
II: 413, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört rörande utredning av frågan om samhällsägt bokförlag
m. m.;

98. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen angivna grunder och riktlinjer utfärda
de bestämmelser och andra föreskrifter, fatta de beslut
samt i övrigt vidta de åtgärder, som fordras för den av departementschefen
förordade reformeringen av de gymnasiala skolorna; 99.

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
anta vid propositionen fogat, inom ecklesiastikdepartementet
upprättat förslag till lag om ändring i skollagen den 6 juni
1962 (nr 319).

Stockholm den 1 december 1964

På särskilda utskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Vid jörestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herr Näsström, fru Myrdal, herr Källqvist, fröken
Ljungberg, herrar Lars Larsson, Georg Pettersson, Torsten Andersson, Wirmark,
Nyman och Kaijser; samt

från andra kammaren: fru Ekendahl, herrar Arvidson, Källstad, Lundkvist,
Wahlund, Johansson i Trollhättan, Blidfors, Larsson i Umeå, Nordstrandh
och Nordgren.

244

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

Reservationer och särskilda yttranden

1) vid punkten 9

a) av fröken Ljungberg, herrar Källqvist, Nyman, Kaijser, Källstad, Nordstrandh
och Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 198 som börjar med »Utskottet anser»
och slutar med »i fråga» bort ha följande lydelse:

»Utskottet finner det med hänsyn till principen om det fria ämnesvalet, elevernas
intressen och det föreliggande utbildningsbehovet väl motiverat att
medge valfrihet mellan latin och grekiska. Dessutom skall i det nya gymnasiet
grekiska påbörjas samtidigt med latin, vilket för eleverna kan verka avskräckande.
Utskottet tillstyrker sålunda bifall till motionerna 1:862 och 11:1070,
såvitt nu är i fråga.»

dels ock utskottets hemställan under 9. bort ha följande lydelse:

»9. att riksdagen må i anledning av motionerna 1:862
och II: 1070 besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna att grekiska bör kunna väljas också av de elever
som icke önskar läsa latin;»

b) av fru Myrdal, som anfört följande:

»Så som den halv- respektive helklassiska varianten lägges upp enligt Kungl.
Maj:ts förslag, som i detta hänseende följer GU, kommer de elever som väljer
att läsa latin och grekiska att få vidkännas en avsevärd begränsning av sina
möjligheter att följa undervisningen i vissa andra ämnen, som allmänt ansetts
vara av väsentlig vikt för gymnasiets elever. Sålunda måste för dem som följer
den halvklassiska varianten för latinets skull i andra årskursen uppoffras all undervisning
i samhällskunskap och hälften av de för psykologi anslagna veckotimmarna,
medan i tredje årskursen ungefär hälften av undervisningen i samhällskunskap
samt ett modernt språk offras. För dem som därtill läser grekiska
tillkommer att de redan i andra årskursen går miste om ett modernt språk samt
en veckotimme engelska; i tredje årskursen kan de läsa endast ett modernt språk
och detta blott under två veckotimmar. Detta är uppoffringar som har allvarliga
konsekvenser, inte minst i den mån det är blivande teologer som genom
dessa anordningar får ett mindre än ordinärt pensum av nutidskunskap.

Det skulle säkert icke vara omöjligt att konstruera andra modeller för tillvaratagande
av elevernas intresse för klassiska språk. En möjlighet vore att studiet
av latin helt jämställdes med C-språken och alltså kunde väljas likaväl som
t. ex. portugisiska. Skulle latin kunna väljas som C-språk ända från första årskursen
kunde för dess räkning, med utnyttjande av timtalet för allmän språkkunskap
i årskurs 2, uppnås samma timtal som nu föreslagits. Med hänsyn till
grekiskan kunde flera olika möjligheter ifrågakomma. En vore att grekstudierna
helt uppskötes till det postgymnasiala stadiet, vilket med hänsyn till de för olika

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1961).

245

skolorter högst varierande möjligheterna att ordna undervisning i grekiska
skulle kunna motiveras av rättviseskäl. En annan möjlighet är att grekiskan
jämställdes med C-språk, liksom latinet, men finge läsas fristående från detta.
Därvid skulle även om undervisningen först antas börja i andra årskursen
samma timtal kunna uppnås som i föreliggande förslag. En tredje möjlighet
vore att grekiska vore tillvalsämne.

Då utredningar om dessa olika möjligheter ännu inte föreligger har inte ett
konkret förslag kunnat ställas som yrkande, men jag vill framhålla vikten av
att alternativa lösningar för studium av latin och grekiska prövas.»

2) vid punkten 12 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande, som på s. 206 börjar med »Utskottet
anser» och på s. 207 slutar med »är lämpligast», bort ha följande lydelse:

»Utskottet anser för sin del de av departementschefen anförda skälen för införande
av religionskunskap på gymnasiets och fackskolans samtliga linjer bärande.
Vad beträffar det timtal som departementschefen räknar med på de
olika linjerna inom gymnasiet finner utskottet emellertid, med beaktande av
vad som i berörda delar anförts i motionerna 1:867 och II: 1057, att antalet
veckotimmar för ämnet religionskunskap bör utökas med — i jämförelse med
departementschefens förslag — två på de humanistiska och samhällsvetenskapliga
linjerna samt med tre veckotimmar på den naturvetenskapliga linjen. Ifrågavarande
utökning bör enligt utskottets mening icke ske genom en begränsning
av antalet veckotimmar för andra ämnen utan genom en ökning av den totala
timplanen.»

dels ock utskottets hemställan under 12. bort ha följande lydelse:

»12. att riksdagen må i anledning av motionerna I: 867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att enligt riksdagens mening antalet veckotimmar i religionskunskap
bör vara på de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga linjerna fem samt på de ekonomiska
och tekniska linjerna två;»

3) vid punkten U av herrar Källqvist, Torsten Andersson, Nyman, Källstad,
Wahlund och Larsson i Umeå, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande, som på s. 206 börjar med »Utskottet
anser» och på s. 207 slutar med »är lämpligast» bort ha följande lydelse:

»I linje med vad som uttalades vid grundskolebeslutet hävdar utskottet, att
kunskap om religionens och särskilt kristendomens plats i individens och samhällets
liv är nödvändig, om vi rätt ska förstå västerlandets kultur- och samhällsliv
både i gångna tider och i nutiden. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse
att departementschefen inte följt GU och FU vad gäller utrymmet för
gymnasiets och fackskolans religionsundervisning utan i anslutning till framförd

246

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196i\

reservation föreslagit att ämnet skall läsas på samtliga linjer och i gymnasiet
med ett något ökat timtal.

Utskottet hävdar, att gymnasiets religionsundervisning i första hand bör vara
undervisning om kristendomen, men utskottet finner det också vara motiverat
och ligga helt i linje med den allmänna internationaliseringen av undervisningsstoffet
att ett relativt sett större utrymme beredes för icke kristna religioner
och livsåskådningar än vad som f. n. finns inom ämnet kristendomskunskap.
Utskottet anser, att det till en progressiv kulturpolitik hör att tillräcklig kunskap
meddelas om religionerna, deras liv och lära och deras inflytande på människors
tänkande och handlande. Kunskap om religionens värld ökar förståelsen av den
kulturtradition vi lever i.

Utskottet, som accepterar det av Kungl. Maj:t föreslagna totala timtalet av
96 veckotimmar för gymnasium och fackskola, är medvetet om att det med
hänsyn till rådande ämnesträngsel är en besvärande avvägningsfråga när det
gäller timtilldelningen. Den vikt utskottet emellertid tillmäter religionsorienteringen
i gymnasium och fackskola föranleder dock utskottet att i anledning av
motionerna I: 849 och II: 1059 hos Kungl. Maj:t begära en prövning av möjligheterna
till ytterligare förstärkning av religionskunskapens ställning i jämförelse
med propositionens förslag.»

dels ock utskottets hemställan under 14. bort ha följande lydelse:

»14. att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:849 och
II: 1059, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
prövning av möjligheterna till ytterligare förstärkning av religionskunskapens
ställning;»

4) vid punkten 17

a) av herrar Källqvist, Torsten Andersson, Nyman, Källstad, Wahlund och
Larsson i Umeå, vilka ansett att

dels utskottets yttrande som på s. 206 börjar med »Utskottet vill» och slutar
med »riksdagens åtgärd» bort ha följande lydelse:

»Departementschefen framhåller att han finner en väsentlig minskning av det
kyrkohistoriska stoffet inom ämnet religionskunskap riktig. Han har anslutit sig
till GU:s förslag att det kyrkohistoriska stoffet ges eu något vidare behandling
inom historieämnet än som hittills varit fallet. Enligt utskottets mening är det
både motiverat och möjligt att på ett naturligt sätt integrera det kyrkohistoriska
stoffet med historieämnet. Denna anordning kommer att vara till stor fördel
både för den allmänna historieundervisningen och för undervisningen i religionskunskap.
Från historieämnets synpunkt är det klara fördelar att behandla viktigare
kyrkohistoriska företeelser i sitt naturliga sammanhang med den politiska
historien och idéhistorien. Elevintresset för kyrkohistoriska och religiösa frågeställningar
samt livsåskådningsproblem torde också ökas, när det genom undervisningens
utformning framgår att de har aktualitet för vår tid och vårt samhälle.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

247

Departementschefen har visserligen framhållit att denna integration av kyrkohistoriskt
stoff med historieämnet bör komma till tydligare uttryck i kursplanerna.
Enligt fackopinionen är det emellertid klart, att inte ens historieämnets
egna mest centrala delar kan tillgodoses i årskurserna 1 och 2. Ökat utrymme
för kyrkohistoriens del inom ämnet historia kan därför enligt utskottets mening
icke åstadkommas utan att historieämnet får ett ökat utrymme.

I motionerna 1:854 och II: 1071 hemställes att historiens timtal på humanistisk
och samhällsvetenskaplig linje utökas med ytterligare en halv veckotimme,
vilken tages från timmar till förfogande. Enligt utskottets mening måste det vara
en angelägen uppgift för gymnasiet att klargöra hur kristendomen fungerar
historiskt, religiöst, kulturellt, ekonomiskt, socialt och politiskt. Genom utökning
av timtalet för ämnet historia för att garantera det kyrkohistoriska stoffet tillräckligt
utrymme bör i läroplanen särskilt medtagas mer aktuellt kyrkohistoriskt
material, som gäller 1800- och 1900-talet, t. ex. de religiösa folkrörelserna och
frikyrkornas utveckling, kristligt-sociala rörelser, religionsfrihetsfrågan, missionen
och den moderna ekumeniska rörelsen för kyrkornas enande.

I den av GU föreslagna kursplanen för årskurs 2 i ämnet historia är kyrkohistoriskt
material, för tiden 1815—1945 nästan helt obefintligt. Utskottet anser
därför att kursplanen för årskurs 2 lämpligast kan ändras på sådant sätt att det
nämnda, aktuella kyrkohistoriska stoffet integreras här, så att undervisningen
häruti anknytes till den allmänna historieundervisningen för motvarande tidsskede.
»

dels ock utskottets hemställan under 17. bort ha följande lydelse:

»17. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 849 och
11:1059 samt motionerna 1:854 och 11:1071, samtliga motioner
i vad de avser undervisningen i kyrkohistoria, besluta, att i
skrivelse till Kung], Maj:t uttala att undervisningen i historia
på humanistisk och samhällsvetenskaplig linje bör utökas med
en halv veckotimme, vilken tid tages från timmar till förfogande,
för att möjliggöra en utförligare behandling av 1800- och
1900-talens kyrkohistoria, innefattande bl. a. de religiösa folkrörelserna
och frikyrkornas utveckling, kristligt-sociala rörelser,
religionsfrihetsfrågan, missionen och den moderna ekumeniska
rörelsen för kyrkornas enande;»

b) av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och Nordgren, vilka
med instämmande i utskottets hemställan under punkt 17. ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 205 börjar med »Även utskottet»
och på s. 206 slutar med »och allmänhistoriska» bort ha följande lydelse:

»Utskottet kan icke finna GU:s förslag rörande det kyrkohistoriska stoffet
riktigt och ändamålsenligt. Kyrkohistoriskt stoff har alltid behandlats i historieundervisningen.
En integrering av kyrkohistoriskt stoff i historieundervisningen

248 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964.

är ur historieämnets egen synvinkel nödvändig och önskvärd. En historieundervisning,
som inte ger plats för en del kyrkohistoriskt stoff, framför allt från
äldre tider och speciellt från medeltiden, blir falsk och missvisande. En sådan
integrering ger emellertid inte möjlighet till reducering av det timtal som skall
tilldelas religionsundervisningen. En mera avsevärd del av det historiska stoffet
kan nämligen inte uteslutas ur religionsundervisningen. Lika väl som framställningen
av historien blir oriktig utan visst kyrkohistoriskt stoff, blir framställningen
av kristendomen orimlig, om inte undervisningen behandlar idéinnehåll
och historiska former samtidigt och i anknytning till varandra.»

dels ock det stycke i utskottets yttrande på s. 206 som börjar med »Utskottet
vill» och slutar med »riksdagens åtgärd» bort ha följande lydelse:

»Utskottet kan under hänvisning till vad ovan sagts icke dela den i dessa
motioner framförda uppfattningen, att ytterligare kyrkohistoriskt stoff skall
behandlas inom historieämnets ram, och motionerna I: 849 och II: 1059 samt
1:854 och II: 1071 bör — såvitt nu är i fråga — enligt utskottets mening icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

5) vid punkten 18 av fröken Ljungberg, herrar Kaijsei\ Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 211 som börjar med »Vad gäller»
och slutar med »i fråga» bort ha följande lydelse:

»Ämnena religionskunskap och naturkunskap behandlas av utskottet i annat
sammanhang. Till vissa delar gäller detta även samhällskunskap, nämligen vad
utskottet på annat ställe anför rörande koncentrationsläsning av kulturgeografi.
Beträffande samhällskunskapens kursinnehåll i övrigt är det utskottets mening
att vissa statsvetenskapliga moment såsom t. ex. socialpolitiken, förvaltningen,
försvaret och domstolsväsendet i Kungl. Maj:ts förslag fått en alltför undanskymd
ställning. Andra områden har däremot överbetonats och i synnerhet
anser utskottet det nationalekonomiska ämnesstoffet inrymma ekonomisk-teoretiska
moment som ligger på ett för gymnasiets elever alltför högt plan.

Disproportionerna mellan disciplinerna statskunskap och nationalekonomi
kan enligt utskottets mening rättas till inom den av Kungl. Maj:t föreslagna
timtalsramen, genom att visst mått av ekonomisk teori slopas till förmån för
ovan berörda delar av statskunskapen. Utskottet tillstyrker således bifall till
härom framförda yrkanden i motionerna 1:867 och 11:1057.

Även avseende kursinnehållet i ämnet historia anser utskottet vissa justeringar
av Kungl. Maj:ts förslag befogade. Sålunda är en sammanslagning av
idé-, kyrko-, konst-, musik- och litteraturhistoria inte ägnad att ge dessa moment
full rättvisa.

Ifrågavarande integrering medför att en sovring av ämnesstoffet blir nödvändig
för att eleverna ej skall förlora kontakten med ämnet i dess helhet.
En dylik sovring tarvar ytterst goda ämneskunskaper från lärarens sida. Man
torde av naturliga skäl inte av den enskilde läraren kunna kräva ämnesteoretiska
insikter, svarande mot ett meningsfyllt bedrivande av undervisningen inom

249

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J>

samtliga ovan uppräknade ämnesområden. Enligt utskottets mening är teologiska
studier den rätta bakgrunden för den som skall undervisa i kyrkohistoria.
För att undervisa i litteraturhistoria är fördjupade studier i ifrågavarande
discipliner nödvändiga osv. Med den uppläggning av ämnet historia som Kungl.
Maj :t förordar befarar utskottet att undervisningen kommer att bli alltför ytlig.
I syfte att undvika dessa följder anser utskottet ansvaret för de historiska återblickarna
på ifrågavarande moment böra vila på respektive ordinarie ämnen.
Således bör kyrkohistoria behandlas inom ramen för ämnet religionskunskap,
konst- och musikhistoria inom ämnet konst- och musikhistoria och litteraturhistoria
inom ämnet svenska.

Yrkanden på nämnda punkter har framförts i motionerna I: 867 och II: 1057
till vilka utskottet således tillstyrker bifall.

Utskottet vill betona att det sagda givetvis inte innebär att ifrågavarande
stoff helt kan utelämnas i den ordinarie historieundervisningen. Allmänna kulturhistoriska
synpunkter pa ämnet maste givetvis anläggas även framdeles, där
sammanhanget så påkallar.

Utskottet riktar allvarlig kritik mot den snedvridning av det historiska perspektivet,
som blir en följd av att de senaste 150 årens historia enligt GU skall
behandlas under två årskurser medan allt övrigt stoff — frånsett vissa inslag
i de tematiska studierna — hänförts till årskurs 1. Att i årskurs 1 föra studiet
fram till 1815 är därför enligt utskottets åsikt orimligt, om man vill hålla fast
vid de välgrundade kraven på en mångfasetterad historieundervisning. Utskottet
ansei därför att en förskjutning av tidsgränsen bör göras, så att man i årskurs 1
i stället för till 1815 läser till omkring 1720 i humanistisk-samhällsvetenskaplig
lärokurs och till 1789 i de naturvetenskapliga, ekonomiska och tekniska lärokurserna.
De positiva följderna härav är påtagliga. De i årskurs 2 anbefallda
aterblickarna, som torde bli ett stort problem för bl. a. läroboksförfattarna
skulle kunna utgå, vilket innebure, att man slopar den egendomliga form av
repetitioner med fördjupning i sådant historiskt stoff, vilket i realiteten endast
i korthet hunnit behandlas föregående läsår. Vidare skulle de i grundskolan
mindre väl tillgodosedda 1600- och 1700-talen kunna bli mer tillfredsställande
behandlade, en ovärderlig vinst med tanke på dessa seklers ofantliga betydelse
för bl. a. den industriella, parlamentariska, kolonialpolitiska och idéhistoriska
utvecklingen.

Förslag om förändringar enligt ovanstående har framlagts i motionerna I: 867
och II. 1057. Utskottet tillstyrker följaktligen bifall till ifrågavarande yrkanden.»

dels ock utskottets hemställan under 18. bort ha följande lydelse:

»18. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört rörande kursinnehållet i
religionskunskap, svenska, naturkunskap, samhällskunskap och
historia;»

250 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196Jr

6) vid punkten 21 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 208 som börjar med »Utskottet
anser» och slutar med »i ämnet» bort ha följande lydelse:

»I motionerna 1:867 och 11:1057 biträdes ej Kungl. Maj:ts förslag om införandet
av ett nytt ämne, allmän språkkunskap. Undervisningen i detta ämne
skall enligt GU ha till uppgift att göra eleverna förtrogna med sådana latinska
och i någon mån grekiska ord och ordelement som förekommer i de moderna
språken.

Enligt utskottets mening kommer undervisningens målsättning — att underlätta
språkförståelsen — ej att kunna förverkligas inom ramen för tilldelat timtal.
Såsom kursinnehållet är konstruerat befarar utskottet att undervisningen
tvärt emot GU:s intentioner kommer att urarta till ett torrt inpluggande av
ord i en ordlista. Med anledning därav biträder utskottet yrkandet i motionerna
I: 867 och II: 1057 att allmän språkkunskap ej införes på gymnasiets schema
samt att för ämnet tilldelat timtal disponeras så att antalet veckotimmar pa
den humanistiska linjen för vart och ett av A-, B- och C-språken ökas med en
veckotimme.»

dels ock utskottets yrkande under 21. bort ha följande lydelse:

»21. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 867 och
II: 1057, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört rörande ämnet allmän språkkunskap;»

7) vid punkten 23 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 210 med »En koncentration»
och slutar med »riksdagens åtgärd» bort ha följande lydelse:

»I likhet med motionärerna anser utskottet att åtskilliga av de frågeställningar
som i nuläget behandlas i samband med den regionalgeografiska undervisningen
otvivelaktigt ligger inom ramen för det samhällsvetenskapliga området. Flera
skäl talar emellertid för en homogen geografiundervisning. För att ej ''bryta
sönder’ det integrerade ämnet samhällskunskap men ändå tillgodose berättigade
krav beträffande det regionalgeografiska bildningsinnehållet anser utskottet
de för samhällskunskapen anslagna timmarna första terminen av första
gymnasieåret böra användas till ett koncentrerat studium av främmande länders
kulturgeografi. Undervisningen i den nu ifrågavarande delen av ämnet samhällskunskap
bör handhas av lärare med kulturgeografisk skolning. Härav följer
även, att sådana lärare skall finnas inom ämneskonferensen för samhällskunskap.
»

dels ock utskottets hemställan under 23. bort ha följande lydelse:

»23. att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande undervisning i kulturgeografi;» -

251

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964.

8) vid punkten 24 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 210 med »Utskottet
finner» och slutar med »denna del» bort ha följande lydelse:

»Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall geografi upphöra som självständigt ämne,
varvid de moment som hör till det naturvetenskapliga område — i huvudsak
naturgeografi — skall uppgå i det nya ämnet naturkunskap, och den regionalgeografiska
delen skall uppsamlas i ämnet samhällskunskap.

I motionerna I: 867 och II: 1057 framföres: »Vad först naturgeografin beträffar
vill vi i likhet med flera remissinstanser icke godta att denna del av ämnet
får så litet utrymme inom naturkunskapsämnet, och att det prakiskt taget helt
försvinner från naturvetenskaplig och teknisk linje».

Utskottet delar härvidlag motionärernas uppfattning och föreslår således att
den naturgeografiska undervisningen måtte förstärkas inom ämnet naturkunskap
på humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk linje. Enligt utskottets
mening bör vidare naturgeografin på naturvetenskaplig och teknisk linje
utgöra ett självständigt ämne och erhålla två veckotimmar på vardera linjen.
Tid för ämnet bör lämpligen erhållas genom reducering av ämnet fysik med en
veckotimme. Den återstående tiden bör ställas till förfogande genom att timplanerna
på respektive linjer utökas med en veckotimme.»

dels ock utskottets hemställan under 24. bort ha följande lydelse:

»24. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande naturgeografin;»

9) vid punkten 26 av fröken Ljungberg, herrar Nyman, Larsson i Umeå och
Nordstrandh, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 211 börjar med »Utskottet finner»
och slutar med »dessa motioner» bort ha följande lydelse:

»Den snabba utvecklingen av den kemiska industrin och på det medicinska
området ställer ökade krav på undervisningen i kemi i synnerhet på den naturvetenskapliga
linjen. Kemins timantal på gymnasiets naturvetenskapliga linje
bör därför med hänsyn till vad som anförts i remissvaren, bl. a. av skolöverstyrelsen,
icke vara lägre än 7,5 veckotimmer. Vid jämförelse med kemiämnets
timantal på det nuvarande gymnasiets reallinje, 8,5 veckotimmar, innebär detta
en något större reduktion än den föreslagna reella reduktionen om ca 10 %.

Kemins förstärkning med ytterligare en halv veckotimme utöver de sju veckotimmar
som departementschefen förordar bör enligt utskottets mening tagas från
matematiken. Skolöverstyrelsen framhåller i sitt remissvar, att en granskning av
kursplaneförslaget i matematik ger vid handen, att speciellt tredje årskursen
innehåller några moment som synes utan olägenhet kunna utgå respektive
uttunnas, utan att kursens sammanhang och ändamålsenlighet blir lidande vare
sig på naturvetenskaplig eller teknisk lärokurs.»

252 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

dels ock utskottets hemställan under 26. bort ha följande lydelse:

»26. att riksdagen må i anledning av motionerna 1:865 och
II: 1049 besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att ämnet
kemi på gymnasiets naturvetenskapliga linje bör ha 7,5 veckotimmar,
varvid förstärkningen åstadkommes genom att en
halv veckotimme tages från ämnet matematik;»

10) vid ''punkten 27 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke av utskottets yttrande på s. 211 som börjar med »I fråga»
och slutar med »denna del» bort ha följande lydelse:

»Estetisk fostran ingår som en väsentlig del i det av Kungl. Maj:t föreslagna
ämnet konst- och musikhistoria. Undervisningen är emellertid begränsad till
vissa på gymnasiet förekommande linjer.

I motionerna I: 867 och II: 1057 framhåller motionärerna i detta sammanhang,
att de nödgas konstatera, att ämnet inte är representerat på gymnasiets tekniska
och ekonomiska linjer. Detta kan ej accepteras, då enligt deras mening
alla gymnasieelever bör få del av estetisk fostran. Eftersom tekniker och
ekonomer ej sällan utövar ett stort inflytande på samhällets utveckling i estetiskt
avseende bör enligt motionärernas mening inte minst dessa kategorier äga
kännedom om och förståelse för hithörande spörsmål.

Motionärernas påpekanden i berörda hänseenden finner utskottet vara väsentliga
och förordar i enlighet därmed ifrågavarande motionsyrkanden.»

dels ock utskottets hemställan under 27. bort ha följande lydelse:

»27. att riksdagen må i anledning av motionerna I: 867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört om undervisning i konst- och
musikhistoria på ekonomisk och teknisk linje inom gymnasiet;»

11) vid punkten 28

a) av herr Lars Larsson, som anfört följande:

»Ämnet gymnastik har i det framlagda förslaget till läroplan för gymnasiet
och fackskolan i viss omfattning fått ett lägre antal veckotimmar än vad GU
och FU föreslagit.

Enligt min mening är det angeläget att elevernas fysiska fostran ej eftersättes.
Möjligheten att tillgodogöra sig lärostoffet är i hög grad avhängigt av elevernas
hälsotillstånd och allmänna prestationsförmåga.

Till GU knuten expertis uttalade att för att främja elevernas allmänkondition
och därmed verka höjande på deras prestationsförmåga fordras under gymnasiestadiet
minst tre övningstillfällen i gymnastik per vecka.

Med den begränsning till övningspass om 30 minuter som i detta sammanhang
kan anses tillräckligt kommer utrymmet för fysisk fostran på vissa linjer
och årskurser inom gymnasiet och fackskolan ej att fylla de uppställda minimikraven.

Då det emellertid varit angeläget för mig att icke gå utanför det totala antal

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

253

veckotimmar som departementschefen i enlighet med utredningarnas förslag förordat
och då det ej gått att vinna enighet om förskjutningar inom ramen för
antalet veckotimmar till förmån för gymnastik, har jag avstått från att ställa
särskilt yrkande om ytterligare timmar för gymnastik.

Det måste emellertid anses ytterst angeläget att den tid som står till förfogande
för gymnastik effektivt kan utnyttjas för avsett ändamål. Detta bör
särskilt beaktas såväl vid schemaläggning som i samband med den fortlöpande
läroplansrevisionen.

Dessutom är det enligt min mening nödvändigt att på gymnasieorterna tillse
att resurser i form av ledare och lokaler ställes till förfogande för att ge eleverna
möjlighet till frivillig gymnastik i anslutning till eller under skoltiden;»

b) av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och Nordgren, vilka ansett dels

att det stycke i utskottets yttrande på s. 211 som börjar med »Såsom utskottet»
och slutar med »i fråga» bort ha följande lydelse:

»Såsom utskottet tidigare framhållit finner utskottet en begränsning av den
schemabundna arbetstiden vara av vikt. Utskottet delar emellertid motionärernas
uppfattning om den fysiska fostrans betydelse för gymnasiets elever. Utskottet
anser därför, att någon minskning av antalet gymnastiktimmar i förhållande
till GU:s förslag icke bör äga rum. Att ge en stor del av gymnasiets elever
endast en timme per vecka för idrott och gymnastik skulle innebära att fysisk
fostran i praktiken försvunne från denna del av våra skolor.

Den utökning av timtalet för ämnet gymnastik som utskottet sålunda förordar
skall enligt utskottets mening icke bedömas som en belastning i elevernas
studier utan bör i stället betraktas som en aktiv rekreation med hälsofrämjande
effekt.»

dels ock utskottets hemställan under 28. bort ha följande lydelse:

»28. att riksdagen må i anledning av motionerna I: 846 och
II: 1044 samt I: 867 och II: 1057, samtliga motioner såvitt nu
är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört rörande undervisningen i gymnastik på gymnasiets
tekniska och ekonomiska linjer;»

12) vid punkten 33

a) av fru Myrdal;

b) av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och Nordgren, vilka ansett
att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 201 börjar med »Utskottet vill»
och slutar med »i fråga» bort ha följande lydelse:

»I fråga om den ekonomiska linjens längd föreslår departementschefen en 3-årig utbildningstid. Kritiska synpunkter på den föreslagna lärokursen har emellertid
framförts från ett flertal olika remissinstanser. Man har menat att den förlorat
alltför mycket av sin yrkesutbildande karaktär och att avnämarnas krav
17 — ttihang till riksdagens protokoll 196b. 12 samt Nr 1

254

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

icke givit utslag för en så teoretisk utbildning som den GU föreslagit. SACO
anser att lärokursen innebär en klar uttunning av yrkesutbildningen jämfört
med det nuvarande 3-åriga gymnasiet, vilket i sin tur enligt SACO innebär en
försämring jämfört med det 2-åriga handelsgymnasiet. Det har också framhållits
att GU:s avnämarundersökningar inte i tillräcklig grad låtit de mindre och medelstora
företagen, vilka hittills utgjort den viktigaste avnämargruppen, göra
sin röst hörd. Det stora företaget, menar man, kräver allmänbildning som huvudgrund
plus en sådan utbildning som ger utvecklingsmöjligheter inom en
trång, ofta mycket specialiserad sektion, och dessa företag föredrar därför ett
vaket och gott råmaterial som man sedan själv kan specialutbilda. Huvudparten
av övriga företag har däremot icke möjlighet att själva organisera en nödvändig
praktisk vidareutbildning och behöver därför sådana som direkt kan omsätta
moderna metoder i praktiskt arbete.

I motionerna I: 867 och II: 1057 anses dessa uttalanden vara uttryck för en
riktig bedömning och yrkas på en uppläggning av studietiden liknande den som
gäller för teknisk linje, dvs. en 4-årig studiegång, som dock kan avbrytas efter
tredje årskursen av elever som önskar bedriva fortsatta studier vid universitet
eller högskola. Under det fjärde studieåret skall undervisningen vara klart målinriktad
på kommande yrkesverksamhet. Det skall vidare ankomma på skolöverstyrelsen
att med utgångspunkt från dessa allmänna anvisningar göra upp kursoch
timplaner. Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser sålunda att
den ekonomiska gymnasielinjen på angivet sätt bör organiseras med en 4-årig
studiegång.»

dels ock utskottets hemställan under 33. bort ha följande lydelse:

»33. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 867 och II: 1057 i vad de avser
inrättande av en fjärde årskurs för den ekonomiska linjen,
godkänna att gymnasiets huvudstudievägar skall vara treåriga
utom den ekonomiska och den tekniska, som skall vara fyraårig
med en avgångsetapp efter tredje årskursen;»

c) av herr Arvidson;

13) vid punkten 35 av fröken Ljungberg, som anfört följande.

»I motionerna I: 867 och 11:1057 har förslag framlagts om en utökning av timplanerna
på det 3-åriga gymnasiets samtliga linjer. De ämnen, vilka föranleder
utvidgningar i detta avseende är religionskunskap, konst- och musikhistoria, naturgeografi
och gymnastik.

Ifrågavarande ökning av timtalet kan ske antingen genom utökning av de
totala timplanerna eller genom reducering av timtalet beträffande något annat
ämne. Härom säger departementschefen: »Någon ändring av de av GU föreslagna
veckotimtalen 34, 32 och 30 för årskurserna 1, 2 respektive 3 kan jag sålunda
för min del inte förorda. — Vill man realisera önskemål om större utrymme för

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J 255

ett eller annat ämne måste därför detta enligt min mening ske på bekostnad av
andra ämnen».

I synnerhet mot bakgrund av vad som i ifrågavarande motioner föreslås rörande
studietidens längd förlorar Kungl. Maj:ts förslag i nämnt avseende sin
aktualitet. Jag anser i likhet med såväl departementschefen som motionärerna
det vara betydelsefullt att skolan ej tar alltför stor del av elevernas tid i
anspråk. Härvidlag har emellertid motionärerna enligt min mening i betydligt
högre grad än departementschefen gått gymnasiets elever till mötes. Den 4-åriga
studiegång som enligt motionen skall finnas tillgänglig för samtliga inrymmer ett
genomsnittligt veckotimtal om 30, som skall jämföras med Kungl. Maj:ts föreslagna
32 veckotimmar. Med anledning av ovanstående finner jag ej övervägande
skäl tala för en fastlåsning av timtalet inom ramen för 96 veckotimmar
på gymnasiets 3-åriga linjer, utan anser att en utökning av veckotimtalet bör
kunna ske upp till 100 veckotimmar. Det bör erinras om att detta förslag i förhållande
till nuläget fortfarande innebär en reducering av gymnasisternas skolarbetstid.
»

14) vid ''punkten 38 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 202 börjar med »Utskottet vill»
och slutar med »riksdagens bifall» bort ha följande lydelse:

»I motionerna I: 867 och II: 1057 har en organisation med enbart 3-årig normalstudiegång
befunnits otillräcklig. I samband därmed har beaktats ekonomiska
hänsynstaganden, kvarsittningsfrekvensen på det nuvarande gymnasiet samt
grundskolan som förutbildning för gymnasiestudier. Utskottet delar på dessa
punkter helt motionärernas uppfattning.

I propositionen förordas en 3-årig studiegång. I själva verket lämnas emellertid
vägen öppen för ett 4-årigt alternativ. Elev kan nämligen under vissa omständigheter
läsa en mindre studiekurs. En dylik studiegång leder fram till en
begränsad gymnasiekompetens, men utelämnade ämnen kan inhämtas efter den
normala studietidens slut genom s. k. förlängd undervisning.

Eftersom ifrågavarande system är avsett som en stödåtgärd för vad GU benämner
lågpresterande elever föreligger således härvidlag inte något fritt val.
Snarare är den mindre studiekursen att betrakta som ett alternativ till kvarsittning
och elever som icke är lågpresterande men som ändå efterfrågar en jämförelsevis
lugn studietakt utestängs således från denna möjlighet. Av syftet med
systemet följer även att ämnesbortval ej kan ske förrän under andra årskursen.
Vid denna tidpunkt är studietiden redan långt framskriden, och utskottet fruktar
att många elever med behov av lägre studietakt vid det laget redan befinner
sig ohjälpligt »efter». Ty är ej första årskursen väl inhämtad, så kommer ju
nästkommande års inlärning att formligen »hänga i luften». Ökat tidsutrymme
genom bortval av vissa ämnen torde endast i begränsad omfattning kunna tillrättalägga
sålunda uppkomna kunskapsbrister.

256

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196i

Åtskilligt talar emellertid för en i tiden differentierad studiegång, dock av annan
konstruktion än den ovan nämnda. Utskottet anser härvidlag i överensstämmelse
med vad som framföres i nämnda motioner att eleverna på gymnasiets humanistiska,
samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga linjer bör få välja
mellan ett 3-årigt och ett 4-årigt studiealternativ. De gymnasister som på ett
tillfredsställande sätt kan eller tror sig kunna genomföra studierna på tre år
bör ej försinkas av ytterligare ett studieår. Lika väl bör de, som efterfrågar en
förhållandevis lugn arbetstakt — t. ex. för att genom ökad tid till fördjupning
göra studierna mera meningsfyllda — få möjligheter därtill genom att välja en
4-årig studiegång. Även aktiv idrottsutövning, konstutövande i olika former,
föreningsverksamhet m. m. utgör enligt utskottets mening exempel på för den
enskilde eleven personligt värdefulla men tidskrävande sysselsättningar, som
motiverar införandet av ett 4-årigt studiealternativ.»

dels ock utskottets hemställan under punkten 38. ha följande lydelse:

»38. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 867 och II: 1057, såvitt nu är
fråga, besluta att inom de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga linjerna även skall finnas fyraåriga lärokurser
samt godkänna att den enskilde ele rens studieprogram
skall kunna varieras genom tillval av frivilliga ämnen eller bortval
av vissa ämnen enligt av departementschefen förordade
grunder;»

15) vid punkten W av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 218 börjar med »En generell»
och på s. 219 slutar med »denna punkt» bort ha följande lydelse:

»Rådande lärarbrist och otillräckliga ekonomiska resurser bör enligt utskottets
mening icke få lägga hinder i vägen för en i och för sig angelägen sänkning
av antalet elever per klass inom fackskola och gymnasium.

De förslag i detta syfte som framläggs i motionerna I: 867 och II: 1057 anser
utskottet väl motiverade. Således bör det av Kungl. Maj:t förordade delningstalet
tillika utgöra maximital. Vidare anser utskottet att principbeslut redan nu
bör fattas rörande en sänkning av delningstalet till 25 och en tidsplan härför
fastställas efter företagen utredning.

I 1960 års lärarutbildningssakkunnigas betänkande SOU 1964: 44 uttalas bl. a.:
»Denna kalkyl visar att det är rimligt att bygga på den förutsättningen att bristen
på lärare är hävd vid 1970-talets början.» Med stöd av detta uttalande anser
utskottet argumentet lärarbrist inte böra tillmätas alltför stor vikt i samband
med frågan om en framtida sänkning av delningstalen.

Åberopande det sagda tillstyrker utskottet bifall till nämnda motionsyrkanden.
»

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

257

dels ock utskottets hemställan under 40. bort ha följande lydelse:

»40. att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, besluta att delningstalet för klass
skall vara 25, dock att tills vidare delningstalet må utgöra
högst 30;»

16) vid -punkten 41 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka under åberopande av vad i den med 15) betecknade reservationen
anförts ansett att utskottets hemställan under 41. bort ha följande lydelse: »41.

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande utredning om tidsplan
för nedbringande av delningstalet i klasserna;»

17) vid punkten 42 av fröken Ljungberg, herrar Nyman, Kaijser, Källstad,
Nordstrandh och Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 219 börjar med »Utskottet
finner» och slutar med »och II: 1070» bort ha följande lydelse:

»Däremot kan utskottet i anslutning till vad som anförs i motionerna 1:862
och II: 1070 icke finna annat än att, då grekiska i det nuvarande gymnasiet får
läsas vid ett grupptal av tre, en höjning av minimiantalet för upprättande av
grupp i grekiska kan medföra risk för att möjlighet att läsa grekiska i fortsättningen
kommer att saknas vid åtskilliga medelstora och mindre gymnasier, där
elevunderlaget icke är stort nog för att kontinuerligt åstadkomma en grupp
på fem grekiskläsande. Denna försämring i fråga om valmöjligheterna är desto
mer beklaglig som ett studium av grekiska redan på gymnasiestadiet har stor
betydelse för bl. a. de ungdomar, som efter genomgånget gymnasium avser att
fortsätta sin utbildning vid teologisk fakultet eller ämnar ägna sig åt vissa
språkstudier. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna 1:862 och
II: 1070, såvitt nu är i fråga.»

dels ock utskottets hemställan under 42. bort ha följande lydelse:

»42. att riksdagen må bifalla motionerna 1:862 och II: 1070
i vad de avser att minimiantalet elever för upprättande av
grupp i grekiska skall vara tre;»

18) vid punkten 43 av herr Näsström., fru Myrdal, herrar Lars Larsson, Georg
Pettersson, Wirmarlc, fru Ekendahl, herrar Arvidson, Lundkvist, Johansson i
Trollhättan och Blidfors, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 219 börjar med »När i» och
slutar med »och 11:1071» bort ha följande lydelse:

»Utskottet finner de av departementschefen anförda skälen för en viss skärpning
av de villkor, som GTJ och FU föreslagit beträffande minimiantalet elever

258

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

för upprättande av grupp, bärande. En förenkling och ett förenhetligande av
förslagen är givetvis angelägen. Ännu betydelsefullare är emellertid, såsom utskottet
i det föregående i olika sammanhang framhållit, att de knappa personalresurserna
utnyttjas på det mest rationella sättet. Då ett genomförande av vad
departementschefen förordat beträffande villkor för upprättande av undervisningsgrupper
tillsammans med riktlinjerna för planeringen av gymnasiernas och
fackskolornas organisation medför betydande besparingar och ej synes innebära
större olägenheter för eleverna, biträder utskottet departementschefens förslag.»

dels ock att utskottets hemställan under 43. bort ha följande lydelse:

»43. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna 1:849 och 11:1059 samt
motionerna 1:854 och II: 1071, samtliga motioner i vad de avser
minimiantalet elever för upprättande av grupp, godkänna
att klasser och grupper samt förlängd undervisning och stödundervisning
anordnas enligt av departementschefen förordade
grunder;»

19) vid punkten 44 av herr Källqvist, fröken Ljungberg, herrar Torsten Andersson,
Nyman, Kaijser, Källstad, Wahlund, Larsson i Umeå, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 217 börjar med »Utskottet
delar» och på s. 218 slutar med »II: 1064 påyrkats» bort ha följande lydelse:

»Utskottet konstaterar, att departementschefen inte tolkat GU:s ord om de
gemensamma samlingarna så att ämnen med etisk och religiös anknytning skulle
vara uteslutna. I den mån samlingar ägnas mer allmänna ämnen och frågor,
som inte omedelbart berör skolans arbete och planerna härför, kan och bör
dessa enligt departementschefen självfallet inte begränsas till vissa ämnesområden
och generellt utesluta andra. Detta uttalande finner utskottet vara uttryck
för den tolerans som bör gälla.

De religiösa samlingsstunderna av frivillig karaktär inom skolan, som gvmnasieutredningen
liksom departementschefen omnämner, finner utskottet helt
naturliga men anser sig inte ha anledning att här beröra dessa, då de hör samman
med föreningsverksamheten bland eleverna.

Det villkor departementschefen uppsätter för de obligatoriska gemensamma
samlingarnas innehåll anser emellertid utskottet skulle leda till förvirring. Det
heter: ''Av vikt är emellertid att den gemensamma samlingen varken genom sitt
innehåll eller sin utformning strider mot vad som är förenligt med vissa elevers
religiösa uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor över huvud. Vid
sådant förhållande finns anledning räkna med att befrielse från gemensam samling
behöver meddelas enbart med hänsyn till skäl av praktisk art.’

Utskottet finner departementschefens ord på denna punkt motsägande och
tolkar dem som förbud mot t. ex. psalmsång och bön. Utskottet anser, att ungdom
under sin utbildningstid behöver komma i kontakt med livsåskådnings -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196J+

259

förkunnelse av olika slag. Enligt utskottets mening kan det inte finnas möjlighet
att hålla något som helst anförande om ett ämne med etisk och religiös
anknytning, som inte skulle kunna komma i konflikt med det av departementschefen
uppställda villkoret, att innehållet icke får strida mot vissa elevers
religiösa uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor över huvud.

Utskottet håller före, att de gemensamma samlingarna alltjämt bör utformas
enligt traditionerna i det nuvarande allmänna gymnasiet men vill samtidigt
framhålla, att de nuvarande morgonsamlingarnas former och innehåll bör bli
föremål för förnyelse och att skilda skolor bör få frihet att pröva olika utformningar,
varvid dock det värdefulla i de nuvarande morgonsamlingarna bör bibehållas.
En utveckling i riktning mot variation av samlingarna har redan skett
och bör fullföljas. Lokala traditioner kan uppmärksammas. Men samlingarna
skall också kunna utformas med anknytning till religiösa högtider och andra
högtider, aktuella händelser och märkesdagar.

I likhet med vad som uttalades i samband med grundskolebeslutet 1962 anser
utskottet, att planläggningen av gymnasiets och fackskolans — och så långt
detta av praktiska skäl är möjligt och lämpligt även yrkesskolans — gemensamma
samlingar bör kännetecknas av en objektivitet liknande den som bör komma
till uttryck i undervisningen i religionskunskap. Enligt utskottets mening bör
skolledningen, berörda lärare och elever sträva efter att ge de gemensamma samlingarna
en sådan utformning, att de allra flesta elever kan deltaga däri utan att
behöva känna samvetsbetänkligheter. Utöver information bör de ge tillfälle
till inre samling och koncentration och utformas på ett värdigt sätt och så att
de skänker en känsla av gemenskap.

Med en sådan planering som utskottet förordat kan emellertid inte undvikas,
att gemensamma samlingar stundom får en sådan utformning med antingen
religiösa eller andra inslag, som mer eller mindre strider mot vad som
är förenligt med vissa elevers religiösa uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor
över huvud. För den som av sådana skäl önskar bli befriad från
deltagandet, bör möjlighet till befrielse inte vara beroende endast av hänsyn
till skäl av praktisk art. Enligt utskottets mening bör befrielse få meddelas med
föräldrarnas medgivande under åberopande av skäl av den art som nyss berörts.
En ordning liknande den som gäller i grundskolan med möjlighet till
befrielse av livsåskådningsskäl anser utskottet vara fullt acceptabel även för
gymnasiets del. Det är sannolikt, att befrielsemöjligheten med den ordning
utskottet förordat endast behöver komma till användning i undantagsfall, men
utskottet anser det vara riktigt i princip, att den finns och att religionsfrihetens
princip icke här åsidosättes. En sådan ordning skulle också bättre spegla
det faktiska livsåskådningsläget i landet.

Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t ger skolöverstyrelsen i uppdrag att
ha uppmärksamheten riktad på hur de gemensamma samlingarna utformas i
de olika skolorna och på tillämpningen av regeln om befrielse.

Utskottet förordar att riksdagen i anledning av motionerna I: 866 och II: 1064

260

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196U

i förevarande del, i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna, att i de gymnasiala
skolorna bör anordnas gemensamma samlingar i den mån det är möjligt, så att
varje elev kan deltaga i dessa minst halva antalet veckodagar samt att dessa
samlingar utformas så att de ger utrymme till variation och förnyelse och i linje
med vad som ovan anförts anknyter till traditionerna i svensk skola.»

dels ock utskottets hemställan under 44. bort ha följande lydelse:

»44. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 866 och
II: 1064, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna, vad utskottet anfört rörande gemensam samling;»

20) vid punkten -4<5 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande, som på s. 219 börjar med »Utskottet
finner» och på s. 220 slutar med »i fråga», bort ha följande lydelse:

»År 1960 utgjorde antalet sökande till gymnasium 25,5 % av årskullen, 18,4 %
intogs, vilket pekar på att åtskilliga sökande det året måste avvisas. Även i nuläget
råder i berörda avseenden en överskottsefterfrågan, och att situationen
härvidlag under överskådlig tid inte torde komma att förändras framgår inte
minst av att innevarande hösttermin ca 75 % av eleverna inom grundskolans
nionde årskurs valt någon av de fem mer teoretiska linjerna.

Då antalet sökande överstiger antalet tillgängliga platser, måste man på
något sätt göra ett urval bland behöriga sökande. Intagningsbestämmelserna
bör därvid enligt utskottets mening utformas så att i första hand elever med
goda förutsättningar för teoretiska studier vinner inträde. Detta gynnar inte
enbart undervisningssituationen i dess helhet utan även den enskilde eleven.

I propositionen föreslås allmänna behörighetsvillkor, som innebär att beträffande
grundskolan enbart elever från linjerna 9g, 9h, 9t, Om och 9s skall få
behörighet till gymnasiestudier utan kompletteringar. Vidare framföres i propositionen
att gymnasiet även i fortsättningen måste ha karaktären av urvalsskola,
varvid betygen föreslås utgöra urvalskriterier. Samtliga ämnen förordas
därvid medräknas och ges samma vikt.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att betygen skall vara utslagsgivande
vid urvalet bland sökande. Enligt utskottets uppfattning skulle
dock en dylik sovring sakna relevans, därest ungdomen i våra skolor genom en
väl utbyggd studie- och yrkesorientering kom fram till en realistisk uppfattning
om sina egna studieförutsättningar och intressen, samt den sålunda erhållna uppfattningen
verkligen blev normgivande för studievalet. Under dylika omständigheter
skulle inom ramen för samhällets resurser det fria valets principer kunna
tillämpas i samband med intagning till gymnasium.

Enligt utskottets mening bör stora ansträngningar göras för att med hjälp
av en utbyggd och intensifierad studie- och yrkesorientering nå fram till en
situation, där det fria valets principer är gångbara. Utskottet hyser förhopp -

261

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

ning att ett dylikt förhållande på lång sikt skall kunna uppnås. Det nu rådande
läget lämnar emellertid i hithörande sammanhang mycket övrigt att önska. Det
kanske största och mest svårlösta problemet är föräldrars och barns attityder
till olika yrken, som ofta bottnar i ett förlegat klasstänkande. Välståndssamhällets
framväxt innebär en utjämnande förändring i ekonomiskt avseende. Den
sociala prestigen bygger emellertid på andra värderingar, där skiljelinjen går
mellan praktiska och teoretiska yrken. Detta medför att en utformning i dagens
läge av intagningsbestämmelserna, där det fria valet får utgöra norm, för flera
elever skulle komma att innebära en hård press och i åtskilliga fall leda till
personliga misslyckanden i stället för till den goda start i livet, som en rätt
avvägd utbildning utgör.

Även om Kungl. Maj:ts förslag i berörda avseenden i någon mån är ägnat att
styra utvecklingen i rätt riktning, så har man i motionerna I: 867 och II: 1057
enligt utskottets mening i betydligt större utsträckning försökt att komma till
rätta med de problem som är av betydelse i sammanhanget. Således har motionärerna
föreslagit att intagning till gymnasium enbart skall ske på basis av
vederbörande elevs kunskaps- och prestationsnivå i fråga om orienteringsämnen
och kommunikationsämnen, och att därvid vissa ämnen, nämligen svenska,
moderna språk och matematik skall åsättas högre koefficient i så måtto att
poängen fördubblas.

Enligt utskottets mening är det framför allt kunskaper i kommunikationsämnen
som är avgörande för studieresultatet, något som man inte torde kunna
bortse från. Utskottet tillstyrker således bifall till motionärernas yrkande avseende
intagning till gymnasium.»

dels ock utskottets hemställan under 45. bort ha följande lydelse:

»45. att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, besluta att avgörande för inträde
i gymnasium skall vara enbart betygen i kommunikations- och
orienteringsämnen, varvid betygen i svenska, moderna språk
och matematik skall fördubblas;»

21) vid ''punkten 46 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 220 som börjar med »Enligt utskottets»
och slutar med »berört avseende» bort ha följande lydelse:

»GU framför följande beträffande den absoluta betygsättningen.

På villkor att de angivna förutsättningarna föreligger har absolut betygsättning
betydande förtjänster. Utöver en rättvis gradering av elevernas prestationer
erhåller man en beskrivning av det huvudsakliga innehållet i elevernas kunskaper.
En sådan beskrivning måste emellertid i regel bli mycket detaljerad
och kan därför inte uttryckas i cn enda beteckning. Man kan i bästa fall avläsa
om en elev uppfyller de krav som avnämarna uppställer i fråga om kunskaper
och färdigheter. Betygen från olika läsår blir också direkt jämförbara vilket är
betydelsefullt för att elever från olika årskullar som konkurrerar i samma intag -

262

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

ningssituation skall bli rättvist behandlade. En annan fördel är, att den samlade
betygstatistiken för hela landet kan utnyttjas för att studera, om kunskapsstandarden
har förändrats mellan olika år. Detta är dock närmast en konsekvens
som dock ibland utnyttjats som ett argument till förmån för den absoluta
betygsättningen.

Den absoluta betygsättningens främsta nackdel — enligt nuvarande utformning
av betygsgivningen — är, att de ovan angivna förutsättningarna är synnerligen
svåra att uppfylla.

Utskottet delar GU:s uppfattning härvidlag. Förutsättningarna är i mångt
och mycket svåra att uppfylla, t. ex. i vad gäller att i absoluta termer utforma
prov som underlag för en betygsättning, som fyller rimliga krav på jämförbarhet
mellan ämnena.

Med den relativa betygsättningen är det för det första svårt att avgöra om
ett individuellt studieresultat är godtagbart eller ej. Vad värre är, att en sänkning
av den för landet genomsnittliga kunskapsnivån kan äga rum från ett år
till ett annat utan att detta på något sätt återspeglas i den enskilde studentens
betyg. Detta innebär enligt utskottets mening att den relativa betygsättningen
på lång sikt ingalunda kan sägas utgöra någon garanti för en jämn och bibehållen
utbildningskvalitet.

I fråga om jämförbarheten erbjuder den relativa betygsättningen enligt utskottets
mening fler nackdelar än fördelar, åtminstone som systemet är utformat
i grundskolan, där en stor del av lärarna tillämpar metoden så, att betygen i
varje enskild klass ges samma medelvärde och spridning, som den normgivande
fördelningen för samtliga elever i riket. Detta kan innebära att en elev ges sämre
betyg än elever med förhållandevis mindre kunskaper i en annan skola.

I motionerna I: 867 och II: 1057 har föreslagits ett bibehållande tills vidare
av den absoluta betygsättningen inom gymnasiet och fackskolan. Enär detta
system synes erbjuda de förhållandevis största fördelarna, tillstyrker utskottet
bifall härtill.»

dels ock utskottets hemställan under 46. bort ha följande lydelse:

»46. att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, besluta att nuvarande absoluta
betygsättning skall bibehållas liksom nuvarande betygskala;»

22) vid ''punkten 47 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels utöver vad i den med 21) betecknade reservationen anförts utskottet
bort uttala följande:

»I nämnda motioner yrkas vidare på tillsättandet av en utredning, vilkens
uppgift bör vara att ingående penetrera betygsfrågorna. Enligt utskottets
mening är — enär många oklarheter råder på detta område — motionärernas
yrkande motiverat. GU har visserligen diskuterat betygsfrågorna, men utskottet
finner ej härvidlag utredningens förslag i tillräcklig grad underbyggt. Några

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196A

263

mera vittomfattande undersökningar har ej företagits, vilket utskottet med
hänsyn till betygsättningens betydelse i utbildningssammanhang anser angeläget.
Utskottet tillstyrker således bifall till nämnda yrkanden i motionerna
1:867 och II: 1057.»

dels ock utskottets hemställan under 47. bort ha följande lydelse:

»47. att utskottet må, i anledning av motionerna I: 867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande utredning om betygsättning;» 23)

vid ''punkten A8 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 221 som börjar med »Enligt utskottets»
och slutar med »i fråga» bort ha följande lydelse:

»I Kungl. Maj:ts förslag förordas att såsom hjälpmedel vid flyttning införs
en viss betygsgräns, varvid samtliga ämnen räknas lika. Elever som uppnått
eller överskridit denna gräns flyttas automatiskt, medan övriga diskuteras från
fall till fall.

I motionerna I: 867 och II: 1057 framföres i föreliggande avseenden följande:

Ett dylikt system — med eller utan den av GU i föreliggande sammanhang
föreslagna reduktionen — kan vi inte acceptera. Till yttermera visso finner vi
det märkligt att såväl utredningen som departementschefen så definitivt undervärderar
kommunikationsämnenas betydelse. Vi vill återigen poängtera att
syftet med gymnasiestudier inte bör vara att så snabbt som möjligt »slussa»
största möjliga antal elever genom utbildningen. Viktig är även utbildningens
kvalitet. Den kvalitativa aspekten sätts emellertid enligt vår mening på undantag,
därest Kungl. Maj:ts förslag i berörda hänseenden blir normgivande.

Motionärerna yrkar på att vad avser flyttning till högre klass det nuvarande
gymnasiets bestämmelser i tillämpliga delar skall gälla både för fackskola och
gymnasium.

Utskottet anser ovan nämnda påpekanden vara betydelsefulla och tillstyrker
således bifall till motionärernas yrkande, enär utskottet finner detta i väsentlig
grad ägnat att förhindra en sänkt utbildningsstandard.»

dels ock utskottets hemställan under 48. bort ha följande lydelse:

»48. att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, besluta att i vad avser flyttning
till högre klass det nuvarande gymnasiets bestämmelser i tilllämpliga
delar skall gälla:»

24) vid punkten 50 av herr Källqvist, fröken Ljungberg, herrar Nyman, Kaijser,
KäUstad, Wahlund, Larsson i Umeå, Nordstrandh och Nordgren, vilka ansett
att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 221 som börjar med »Enligt propositionen»
och slutar med »förevarande avseende» bort ha följande lydelse:

264 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

»Vad gäller disciplinfrågorna föreslog GU inrättande av en disciplinnämnd,
som skulle behandla allvarligare förseelser. Utskottet finner det emellertid rimligt,
att nämndens verksamhetsområde vidgas till att omfatta även allmännare
samarbets-, uppförande- och ordningsfrågor m. m. Utskottet tillstyrker i nämnda
avseende Kungl. Maj:ts förslag.

Samarbetet »hem och skola» utgör ett i skoldebatten ofta återkommande
spörsmål. Den stora betydelsen av ett dylikt samarbete brukar då framhållas.
I den i propositionen föreslagna samarbetsnämnden bör enligt utskottets mening
denna tanke kunna förverkligas och äga sin rätta tillämpning.

I motionerna 1:854 och 11:1071 samt 1:867 och 11:1057 har beträffande
nämndens sammansättning framförts yrkanden om målsmannarepresentation.
Utskottet tillstyrker i anledning härav bifall till motionerna I: 867 och II: 1057.»

dels ock utskottets hemställan under 50. bort ha följande lydelse:

»50. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 854 och
11:1071 samt med bifall till motionerna 1:867 och 11:1057,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga, besluta att i samarbetsnämnderna
skall ingå en representant för målsmännen;»

25) vid punkten 52 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 222 börjar med »Utskottet vill»
och slutar med »i fråga» bort ha följande lydelse:

»I propositionen föreslås i stället för nuvarande examinationsförfarande ett
system med skriftliga prov av delvis ny typ, spridda till större delen av läsåret
i årskurserna 2 och 3. Systemet skall kombineras med fackinspektion; inspektionen
skall tjäna ekvivaleringssyften, påverka undervisningen och ge möjlighet
till ämnesinformation och diskussioner som främjar gymnasiets verksamhet. Inspektörerna
skall ej delta i beslut om godkännande eller underkännande av elev.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag i vad avser inrättande av fackinspektion
med såväl rådgivande som kontrollerande funktioner. Denna bör emellertid
utgöra ett komplement till censorsinstitutionen, varav följer att utskottet
avstyrker Kungl. Maj:ts förslag om slopande av studentexamen.

Censorsinstitutionens viktigaste uppgift består av dess funktion som ett mellan
gymnasium och universitet överbryggande element. Samhörigheten mellan
de bägge utbildningsformerna och därmed den smidiga och friktionsfria övergången
för studerande från gymnasier till högre skolor riskerar att försvåras därest
denna sammanbindande länk tages bort.

I motionerna I: 867 och II: 1057 har uttalanden om de svårigheter, som skulle
vara förknippade med censorsinstitutionens bibehållande bemötts. Utskottet finner
motionärernas synpunkter härvidlag övertygande, varför utskottet tillstyrker
bifall till yrkandet om ett bibehållande av studentexamen i enlighet med de i
motionerna angivna riktlinjerna.

I likhet med vad som framgår av berörda delar i motionerna I: 867 och II: 1057

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196A

265

anser utskottet att en godkänd studentexamen skall berättiga till studier vid
postgymnasiala utbildningsanstalter. Härav följer att utskottet avstyrker Kungl.
Maj:ts förslag avseende behörighetsregler för tillträde till högre studier.»

dels ock utskottets hemställan under 52. bort ha följande lydelse:

»52. att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 867 och
II: 1057, såvitt nu är i fråga, besluta att studentexamen skall
bibehållas, grundad på ett examinationsförfarande och bibehållen
censorsinstitution i enlighet med vad som i motionerna anförts;» 26)

vid ''punkten 56 av fröken Ljungberg, herrar Kaijser, Nordstrandh och
Nordgren, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 215 som börjar med »Det totala»
och slutar med »i fråga» bort ha följande lydelse:

»Av samma skäl som utskottet tidigare anfört när det gällde gymnasiets gymnastikundervisning
bör någon minskning av antalet gymnastiktimmar i förhållande
till FU:s förslag inte äga rum i fackskolan.»

dels ock utskottets hemställan under 56. bort ha följande lydelse:

»56. att riksdagen må i anledning av motionerna I: 867 och
II: 1057 samt I: 846 och II: 1044, samtliga motioner såvitt nu
är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört rörande undervisningen i gymnastik på fackskolans
tekniska linje;»

27) vid punkten 57 e) av herr Kaijser;

28) vid punkten 60 av herr Kaijser, som ansett

dels att det stycke av utskottets yttrande på s. 194 som börjar med »Beträffande
lokaliseringen» och slutar med »teknisk utbildning» bort ha följande lydelse: »I

fråga om organisationen av den tekniska utbildningen vid gymnasierna har
olika uppfattningar blivit framlagda. Departementschefen föreslår att de tre
första årskurserna skall organiseras i princip vid varje gymnasium medan den
fjärde årskursen skall centraliseras till ett visst antal skolenheter med fullständig
teknisk utbildning. Ett betydande antal remissinstanser, bland dem ett flertal
representanter för avnämare och tekniska faekorganisationer som speciellt
ägnat denna fråga uppmärksamhet, förordar att den tekniska gymnasieutbildningen
organiseras så, att de två sista årskurserna centraliseras till vissa skolenheter
med fullständig teknisk utbildning. I motionen I: 864 hemställes att riksdagen
måtte besluta att den tekniska gymnasielinjen skall organiseras i enlighet
med sistnämnda uppfattning. Utskottet finner i likhet med motionären övervägande
skäl tala för denna organisation.»

266

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

dels ock att utskottets hemställan under 60. bort ha följande lydelse:

»60. att riksdagen må, med bifall till motionen 1:864, besluta
att den tekniska utbildningen vid gymnasierna organiseras så,
att de två sista årskurserna i princip centraliseras till skolenheter
med fullständig teknisk utbildning;»

29) vid punkten 61

a) av herr Torsten Andersson;

b) av herr Källstad;

c) av herr Wahlund;

30) vid punkten 67 av fröken Ljungberg;

31) vid punkten 78

a) av fröken Ljungberg;

b) av herr Nordstrandh;

32) vid punkten 82 av herrar Källqvist, Nyman, Källstad, Wahlund, Larsson
i Umeå och Nordstrandh, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande, som på s. 227 börjar med »Utskottet
konstaterar» och på s. 228 slutar med »så påkallar» bort ha följande lydelse:

»Utskottet anser departementschefens förslag om en halv kuratorstjänst per
skolanläggning om 800—1 000 elever klart otillräckligt, inte minst med hänsyn
till att man måste räkna med att kuratorerna — i brist på yrkesvägledare — också
måste kunna ge en viss studie- och yrkesvägledning. En hel kuratorstjänst per
skolenhet av motsvarande storlek bedömer utskottet som nödvändig, för att
man skall tillgodose fackskolans och gymnasiets krav.

Utskottet förordar att riksdagen bifaller yrkandet i motionerna I: 854 och II:
1071, såvitt nu är i fråga, och beslutar, att en hel kuratorstjänst skall inrättas per
skolanläggning om 800—1 000 elever vid gymnasium och fackskola.»

dels ock att utskottets hemställan under 82. bort ha följande lydelse:

»82. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 854 och
II: 1071, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört beträffande kuratorstjänster;»

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964

267

INNEHÅLL

Ingress ............................................................. 1

Inledning .......................................................... 15

Utredningsarbete och remissbehandling.............................. 15

Gymnasieutredningen ........................................... 15

Fackskoleutredningen ........................................... 17

Utgångspunkter för utredningsarbetet............................... 17

Gymnasieutredningen ........................................... 17

Fackskoleutredningen ........................................... 19

Det gymnasiala åldersstadiets skolor.................................. 19

Gymnasieutredningen ............................................. 19

Fackskoleutredningen ............................................. 23

Yttranden ........................................................ 25

Gymnasiet ..................................................... 25

Fackskolan ..................................................... 26

Departementschefen ............................................... 27

Gymnasiets innehåll och utformning .................................. 51

Gymnasieutredningen ................................. 51

Yttranden ........................................................ 55

Departementschefen ........... 57

Fackskolans innehåll och utformning.................................. 93

Fackskoleutredningen ............................................. 93

Yttranden ........................................................ 95

Departementschefen ............................................... 97

Lärotider, delningsbestämmelser m. m................................. 109

Gymnasieutredningen ............................................. 109

Fackskoleutredningen ............................................. 110

Yttranden ........................................................ 110

Gymnasiet ..................................................... 110

Fackskolan ..................................................... 111

Departementschefen ............................................... 111

Intagning, betyg, flyttning, kompetens m. m........................... 117

Gymnasieutredningen ............................................. 117

Fackskoleutredningen ............................................. 120

268

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 196b

Yttranden ........................................................ 121

Gymnasiet ..................................................... 121

Fackskolan ..................................................... 123

Departementschefen ............................................... 124

Befattningshavare. Behov, utbildning, övergångsfrågor.................. 140

Gymnasieutredningen ............................................. 140

Fackskoleutredningen ............................................. 143

Yttranden ........................................................ 144

Gymnasiet ..................................................... 144

Fackskolan ..................................................... 145

Departementschefen ............................................... 146

Genomförandet av den nya organisationen ............................ 161

Gymnasieutredningen ............................................. 161

Fackskoleutredningen ............................................. 165

Yttranden ........................................................ 166

Gymnasiet ..................................................... 166

Fackskolan ..................................................... 167

Departementschefen ............................................... 168

Utskottet .......................................................... 187

Inledning ........................................................ 187

Det gymnasiala åldersstadiets skolor................................ 188

Gymnasiets innehåll och utformning ................................ 196

Fackskolans innehåll och utformning................................ 212

Lärotider, delningsbestämmelser m. m............................... 216

Intagning, betyg, flyttning, kompetens m. m......................... 219

Befattningshavare ................................................. 223

Genomförandet av den nya organisationen........................... 230

Hemställan ....................................................... 235

Reservationer och särskilda yttranden ................................ 244

Ivar Hteggströms Tryckeri AB • Stockholm 1964

643118