Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 (Utlåtande 1958:Säru1 - a säru)

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Nr 1

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni
1956 (nr 531) om folkpensionering, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 februari 1958 dagtecknad proposition, nr 55, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
och

2) lag angående ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av
folkpensioner m. m.,

dels godtaga de av föredragande departementschefen i sagda protokoll
angivna principerna för en allmän pensionsreform samt riktlinjerna för det
fortsatta arbetet på reformens genomförande,

dels ock för budgetåret 1958/59 under femte huvudtiteln anvisa
till Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av 1 886 000 000
kronor,

till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 13 500 000 kronor samt
till Förberedelser för pensionsreformen ett reservationsanslag av 500 000
kronor.

Vad som i propositionen anförts under rubriken »Departementschefen»
återgives i sin helhet av utskottet. Beträffande vad som i övrigt anförts i propositionen
får utskottet hänvisa till densamma.

I samband med propositionen har utskottet behandlat
dels tjugofyra i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
(beteckningarna I och II avser att motionen väckts''inom första respektive
andra kammaren; den därefter angivna sifferbeteckningen är motionens
nummer i kammaren)

de likalydande motionerna 1:316 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och

11:407 av fru Thorsson m. fl.,

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 12 samt. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

de likalydande
de likalydande
de likalydande
de likalydande
de likalydande
de likalydande
de likalydande
de likalydande

de likalydande

motionen

motionerna

I: 318 av herr Norling m. fl. och
11:409 av herr Holmberg m. fl.,

1: 322 av herr Palme m. fl. och
II: 410 av herr Bengtsson i Varberg m. fl.,
1:323 av herr Ohlon m. fl. och
11:419 av herr Ohlin m. fl.,

1:324 av herr Ohlon m. fl. och
11:420 av herr Ohlin in. fl.,

I: 325 av herr Eliasson m. fl. och
11:421 av herr Hedlund m. fl.,

I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 417 av herr Hjalmarson m. fl.,

I: 327 av herr Ewerlöf m. fl. och
11:418 av herr Hjalmarson m. fl.,

1:328 av herr Olofsson, Per, och herr Svedberg,
Lage, och

II: 423 av herr Nilsson i Östersund m. fl.,

1: 329 av herrar Nyström och Grym och
11:414 av herr Fredriksson m. fl.,

II: 415 av herr Senander m. fl.,

II: 416 av herr Senander m. fl.,

11:422 av herr Lundberg samt
II: 424 av herr Christenson i Malmö,

dels ock två före propositionens avlämnande väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1: 5 av herrar Sundin och Franzén och

II: 5 av herrar Larsson i Hedenäset och Gustafsson
i Kårby.

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena lämnas i det följande
under de rubriker, till vilka yrkandena på grund av sitt innehåll är
att hänföra; dock behandlas motionsparen 1:323 och 11:419, 1:325 och
11:421 samt 1:326 och 11:417 i vad de rör annat än folkpensioneringen
ävensom motionsparen I: 324 och II: 420 samt I: 327 och II: 418 var för sig
i ett sammanhang under rubriken »Förut icke behandlade motionsavsnitt och
motioner».

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i samband med
återgivandet av yrkandena, hänvisa till de i andra kammaren väckta motionerna;
dock hänvisas beträffande motionerna 1:5 och 11:5 till den i
första kammaren väckta motionen (motionerna har tryckts i sin helhet
under sina respektive nummer i nu angiven kammare).

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen anges principerna för en allmän pensionsreform. Det förutsättes,
att de föreslagna riktlinjerna skall läggas till grund för arbetet på
detaljutformningen av ett nytt pensionssystem.

Folkpensioneringen skall förbättras och en lagfäst tilläggspensionering
införas. Dessa bildar tillsammans det nya pensionssystemet. Systemet skall
bereda ålders-, invalid- och familjeskydd.

Tilläggspensioneringen utformas från utgångspunkten att det förslag rörande
folkpensionernas belopp år 1968 som låg till grund för folkomröstningen
i pensionsfrågan — 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och
3 600 kr. för ensamstående — förverkligas.

Det föreslås, att pensionsreformen inledes med en höjning av folkpensionerna
från den 1 juli 1958. Höjningen skall motsvara tre indextillägg och
sålunda utgöra 150 kr. för ensamstående pensionär, 240 kr. för två pensionsberättigade
makar tillsammans samt 120 kr. för änka, änkling och hustrutilläggstagare,
allt räknat per år. Vid nuvarande indexläge blir då folkpensionen
— bortsett från kommunalt bostadstillägg — för en ensamstående
ålderspensionär eller en ensamstående invalidpensionär med full pension
2 350 kr. om året och för två gifta pensionärer 3 760 kr. om året. Maximibeloppet
för änkepension, änke- och änklingsbidrag samt hustrutillägg blir
1 880 kr. per år.

I anslutning därtill förordas, att folkpensionsavgiften 1959 höjes från
2,5 till 4 procent av den taxerade inkomsten, dock till högst 600 kr. om året
lika för en ogift och två makar.

Därjämte föreslås, att den s. k. fickpenningen för folkpensionärer, som
vistas på anstalt, höjes från 360 till 480 kr. om året.

En lagfäst rätt till tilläggspension föreslås tillkomma alla förvärvsarbetande,
löntagare såväl som företagare och självständiga yrkesutövare. Viss
rätt till utträde föreslås.

Den tilläggspension, som skall utgå utöver folkpensionen, beräknas på
den årliga arbetsinkomsten i vad den ligger mellan 4 000 och 30 000 kr. För
företagare och självständiga yrkesutövare beräknas arbetsinkomsten efter
en schablonregel. Folkpensionen och tilläggspensionen skall tillsammans
motsvara omkring 65 procent av den genomsnittliga arbetsinkomsten under
de 15 år, då inkomsten varit högst.

Pensionerna skall vara värdebeständiga. Även nyssnämnda inkomstgränser
skall följa prisnivåns ändringar.

För full ålderspension skall i inledningsskedet fordras 20 pensionsgrundande
år, vilket krav successivt höjes till att avse 30 år.

Invalid- och familjepensionerna skall ansluta sig till förmånerna från
ålderspensioneringen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Liksom folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen finansieras enligt
ett fördelningssystem. Inom tilläggspensioneringen förutsättes dock en betydande
fondbildning komma till stånd. Tilläggspensioneringen skall finansieras
med avgifter utan tillskott av skattemedel. Löntagarnas tilläggspensioner
bekostas genom kollektiva arbetsgivaravgifter. Företagare och självständiga
yrkesutövare betalar sina tilläggspensioner genom individuella
avgifter.

Rätt till tilläggspension skall börja intjänas 1960, och avgifter skall betalas
fr. o. m. samma år. Avgifternas storlek anges endast för de första fem
åren. Enligt förslaget blir arbetsgivaravgiften 1960 genomsnittligt 1,8 procent
räknat på hela lönesumman och stiger därefter med 0,6 procent under
vart och ett av de följande fyra åren. Beträffande företagare och självständiga
yrkesutövare förutsättes att motsvarande avgifter erlägges på
vederbörandes beräknade arbetsinkomst.

Det förutsättes att de första tilläggspensionerna kan börja utges senast
1963.

För budgetåret 1958/59 begäres till Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag
av 1 886 milj. kr., till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. ett förslagsanslag av 13,5 milj. kr. samt till Förberedelser
för pensionsreformen ett reservationsanslag av 0,5 milj. kr.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. och 19 § 2 mom. lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen i hem, som
avses i 18 § lagen om socialhjälp, eller
mot avgift, som av kommun erlägges,
åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger kommunen
uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna för vården
eller försörjningen och i senare
fallet utgiven dagavgift och annan
vårdkostnad; dock skall kommunen
vara skyldig att av pensionsbeloppet
månatligen tillhandahålla den
pensionsberättigade 30 kronor eller,
där den pensionsberättigade på grund
av sitt tillstånd ej kan begagna sig
av kontanta medel, använda motsvarande
belopp för ökande av hans
trivsel eller eljest till hans personliga
nytta.

Har pensionsberättigad,----

För tid, —-----stycket s

§•

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen i hem,
som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
eller mot avgift, som av kommun
erlägges, åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger kommunen
uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i
senare fallet utgiven dagavgift och
annan vårdkostnad; dock skall kommunen
vara skyldig att av pensionsbeloppet
månatligen tillhandahålla
den pensionsberättigade 40 kronor
eller, där den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd ej kan begagna
sig av kontanta medel, använda
motsvarande belopp för ökande
av hans trivsel eller eljest till
hans personliga nytta.

— — befinnes tillfredsställande.

19 §.

2 mom. Pensionsavgift skall utgå 2 mom. Pensionsavgift skall utgå
med 2,5 procent av den avgiftsplikti- med 4 procent av den avgiftspliktiges

1 Senaste lydelse av 18 § 2 mom. se SFS 1957:172 och av 19 § 2 mom. se SFS 1956: 265.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

(Gällande lydelse)

ges till statlig inkomstskatt för året
taxerade inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga
och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola
erlägga avgift med sammanlagt
högst 500 kronor. Därvid skall iakttagas,
att om vardera makens taxerade
inkomst överstiger 10 000 kronor,
envar påföres pensionsavgift
med 250 kronor. Om endast den ene
makens taxerade inkomst överstiger
10 000 kronor, minskas i förekommande
fall dennes avgift så att sammanlagda
beloppet av makarnas pensionsavgifter
ej överstiger 500 kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt
för gift skattskgldig gällande bestämmelser
och vilkens make är fritagen
från skyldighet att erlägga pensionsavgift
allenast därför att för denne
icke beräknats taxerad inkomst, skall
erlägga avgift med högst 500 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses
i andra och tredje styckena här
ovan skall erlägga avgift med högst
250 kronor.

Enligt ovan

(Föreslagen lydelse)
till statlig inkomstskatt för året taxerade
inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga
och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola
erlägga avgift med sammanlagt
högst 600 kronor. Därvid skall iakttagas,
att om vardera makens taxerade
inkomst överstiger 7 500 kronor,
envar påföres pensionsavgift med
300 kronor. Om endast den ene makens
taxerade inkomst överstiger
7 500 kronor, minskas i förekommande
fall dennes avgift så att sammanlagda
beloppet av makarnas pensionsavgifter
ej överstiger 600 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses
i andra stycket här ovan skall erlägga
avgift med högst 600 kronor.

hela krontal.

Denna lag träder i kraft såvitt angår
18 § 2 mom. den 1 juli 1958 och
i övrigt den 1 januari 1959; dock
skola äldre bestämmelser gälla i fråga
om pensionsavgifter, som påföras
för 1959 eller tidigare år.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

2) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av

folkpensioner m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om höjning av folk -

pensioner m. m. skall erhålla ändrad
(Gällande lydelse)

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas
för år räknat med

160 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, ävensom
för änkepensionsberättigad och
för hustru, som uppbär hustrutillägg,
samt

200 kronor för annan pensionsberättigad.

Bidrag enligt lagen den 26 juli
1947 om bidrag till änkor och änklingar
med barn skall höjas med 160
kronor för år.

lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas
för år räknat med

280 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, ävensom
för änkepensionsberättigad och
för hustru, som uppbär hustrutillägg,
samt

350 kronor för annan pensionsberättigad.

Bidrag enligt lagen den 26 juli 1947
om bidrag till änkor och änklingar
med barn skall höjas med 280 kronor
för år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1958.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Inledning

Departementschefen

Departementschefen anför inledningsvis följande.

De förslag, som jag i det följande hemställer att Kungl. Maj:t beslutar
framlägga för riksdagen, syftar till att åstadkomma en lösning av pensionsfrågan.
Förslagen avser principerna för en allmän reformering av vårt
pensionssystem på lång sikt samt en höjning från den 1 juli i år av de
nuvarande folkpensionerna.

Under ett mångårigt utredningsarbete och en lika långvarig som ingående
offentlig debatt har pensionsfrågan fått en allsidig belysning. I varje
fall gäller detta de principer, som en pensionsreform kan tänkas bygga på.

För att det skall bli möjligt att inom rimlig tid komma fram till en
lösning av pensionsfrågan måste statsmakterna nu ta ställning till de allmänna
riktlinjerna för pensionsreformen. Det lagstiftningsarbete och de
övriga förberedelser, som krävs för att bringa ett nytt pensionssystem i
funktion, är nämligen mycket omfattande och berör många detalj spörsmål.
Det är därför nödvändigt att detta arbete, som i stor utsträckning är av
teknisk natur, kan bygga på ett principiellt ställningstagande till huvuddragen
i reformen. Sedan ett principbeslut fattats får statsmakterna alltså
i vanlig ordning pröva förslag till den lagstiftning som blir nödvändig. Jag
kommer i det följande att behandla de riktlinjer, som enligt min mening
bör ligga till grund för arbetet på detaljutformningen av ett nytt pensionssystem.

Som jag kommer att visa råder det i mycket väsentliga avseenden enighet
inom vårt folk då det gäller den framtida pensioneringen. Å andra
sidan har meningsmotsättningar förekommit på viktiga punkter. Under de
senaste tre månaderna har allvarliga ansträngningar gjorts för att överbrygga
motsättningarna. Vid utformningen av mina förslag har jag vinnlagt
mig om att tillmötesgå olika meningsriktningar, så att förslagen om
möjligt skall kunna vinna en bred anslutning i riksdagen och inom vårt folk.

Jag kommer till en början att motivera min ståndpunkt till vissa huvudlinjer
i mitt förslag till pensionsfrågans lösning. Därefter tar jag upp
olika delar av det föreslagna pensionssystemet till en mera ingående granskning.

Allmänna synpunkter

1. Pensioneringens syfte och pensionärernas levnadsnivå
Departementschefen

Departementschefen anför följande.

19bo års folkpensionsreform

Vår nuvarande folkpensionslagstiftning har gällt i tio år. Dess införande
innebar en stor social reform. Alla svenska medborgare fick från 1948 en

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1958

i lag fastställd rätt till en pension, som innebar trygghet mot materiell nöd
på ålderdomen. Samma rätt till pension gavs på vissa villkor åt dem, som
förlorade sin arbetsförmåga tidigare än vid 67 års ålder eller miste sin
försörj are.

Den levnadsnivå, som erbjöds pensionärerna genom folkpensionen, var
i princip densamma för alla. Målet var, såsom det angavs i 1946 års folkpensionsförslag
till riksdagen, i första hand att bereda pensionärerna förmåner
av sådan storlek, att de inte skulle behöva falla fattigvården till
last eller bli beroende av anhörigas bistånd. Men syftet med folkpensioneringen
borde, ansåg man, gå längre. Man kunde inte nöja sig med att endast
lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgängliga nödtorft. Omsorgen
om dem borde, hette det, fastmera inriktas på att bereda dem en
levnadsstandard, som var skälig i förhållande till den varpå medborgare
med låga inkomster i gemen levde.

Folkpensioneringen skulle med andra ord garantera envar, som inte
kunde försörja sig tillfredsställande med eget arbete, en viss lägsta försörj
ningsnivå, en minimistandard.

Folkpensioneringen har i det väsentliga fyllt detta sitt syfte.

De nya utredningarna

Ungefär samtidigt med att folkpensioneringen i sin nuvarande utformning
kom till för tio år sedan började en statlig kommitté utreda frågan om
en s. k. tjänstepensionering. Utredningsarbetet inriktades på att bereda
arbetstagarna pensionsförmåner vid sidan om folkpensioneringen. Man
borde tillförsäkra den anställde, arbetaren såväl som tjänstemannen, pensionsförmåner
som var »skäliga med hänsyn till hans ställning och levnadsvillkor
i övrigt». Sedermera utvidgades utredningsarbetet till att avse
även andra förvärvsarbetande än anställda, alltså hantverkare och andra
självständiga yrkesutövare, lantbrukare och andra företagare.

Det senaste resultatet av detta tioåriga utredningsarbete, som bedrivits
genom tre olika kommittéer, var allmänna pensionsberedningens betänkande
om förbättrad pensionering, vilket lades fram i februari 1957.

Som envar känner till var pensionsberedningen inte enig i alla sina förslag.
Enighet rådde dock i flera mycket betydelsefulla avseenden. Väsentliga
höjningar av de nuvarande folkpensionerna föreslogs enhälligt. Samtidigt
enade sig beredningens ledamöter, som företrädde de politiska partierna
och arbetsmarknadens huvudorganisationer, om ett uttalande av stor betydelse,
vilket i sammandrag lydde så:

Den allmänna höjning av inkomststandarden som skett, inte minst
under det senaste årtiondet, har medfört att kraven på en bättre levnadsstandard
även på pensionärsstadiet stigit. Den allt högre inkomststandarden
skapar ökade möjligheter att bära kostnaderna för en förbättrad pensionering.
I själva verket torde man kunna utgå från att den nu akliva

10 Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1958

generationen inte kommer att vara tillfreds med en pensionsstandard motsvarande
den nuvarande folkpensioneringens.

Pensionsberedningen uttalade vidare samstämmigt, att de som är hänvisade
till att helt eller huvudsakligen försörja sig genom folkpension regelmässigt
måste leva på en betydligt lägre standard än som eljest numera
är vanlig i vårt land. Beredningen var därför på det klara med att enbart en
reformering av folkpensioneringen inte var tillfyllest för att lösa pensionsfrågan.
Då det gällde frågan hur de pensionsanordningar borde vara beskaffade,
som ansågs önskvärda som komplettering av folkpensionerna,
var meningarna emellertid delade inom beredningen.

De tre linjerna.

Tre förslag lades fram inom pensionsberedningen rörande utformningen
av den tilläggspensionering, som allmänt ansågs önskvärd. I fråga om den
levnadsnivå, som borde beredas pensionärerna, innebar endast ett av förslagen
en klar ståndpunkt. Detta förslag framlades av pensionsberedningens
ordförande och de tre ledamöter i beredningen, som företrädde
Landsorganisationen, det socialdemokratiska partiet och Tjänstemännens
centralorganisation. Förslaget gick i korthet ut på att envar arbetstagare
efter en övergångstid skulle beredas pensionsförmåner, som motsvarade
minst 65 procent av hans arbetsinkomst under de ur inkomstsynpunkt bästa
åren. Detta förslag skulle förverkligas genom lagstiftning. De föreslagna
pensionerna skulle i viktiga hänseenden komma att ungefärligen motsvara
de förmåner, som statens och kommunernas tjänstemän har då de pensioneras.
Syftet med pensioneringen enligt detta förslag torde enklast kunna
beskrivas så, att man eftersträvar att göra det möjligt för arbetstagarna
att som pensionärer i stort sett bibehålla den aktiva tidens levnadsnivå
och undvika en mera påtaglig standardsänkning vid övergången till pensionärstiden.

Det kan inte uteslutas, att även de två andra förslag om tilläggspensionering,
som lades fram inom pensionsberedningen, åtminstone på längre
sikt haft en likartad syftning med avseende på pensionsnivån, även om
förslagsställarna inte önskat ange en ståndpunkt därvidlag. Enligt det ena
av dessa förslag skulle det överlämnas åt i första hand arbetsmarknadens
partsorganisationer att söka komma överens om tilläggspensioneringens
utformning. Detta förslag stöddes av Arbetsgivareföreningens samt folkpartiets
och högerns företrädare i beredningen. Centerpartiet-Bondeförbundets
företrädare skisserade i ett särskilt yttrande en linje, enligt vilken
det skulle ankomma i första hand på den enskilde att individuellt ta ställning
till frågan om tilläggspension.

I ett viktigt avseende, som har stor betydelse för pensionärernas levnadsnivå,
var pensionsberedningens ledamöter ense. De ansåg det vara av
vikt, att pensionernas köpkraft bevarades, att alltså pensionerna skulle

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 11

stiga om priserna steg. Företrädarna för en genom lagstiftning reglerad tillläggspensionering
föreslog en sådan utformning av pensionssystemets
finansiering, att denna s. k. värdebeständighet kunde garanteras. Detta
skulle i fråga om tilläggspensionen i princip ske på samma sätt som nu
sker beträffande folkpensionen, vilken som bekant är automatiskt anknuten

till prisutvecklingen genom indextillägg.

De myndigheter och organisationer, som avgivit remissyttranden över
pensionsberedningens förslag, har tämligen samstämmigt vitsordat behovet
av en pensionsreform, som omfattar en förbättring av folkpensioneringen
och därutöver något slag av tilläggspensionering. Kravet på värdebeständighet
omfattas av de flesta.

Folkomröstningen

Den 13 oktober 1957 ägde en folkomröstning rum för att utröna folkets
mening i fråga om huvuddragen i de framlagda förslagen om tilläggspensioneringens
utformning. Alla de tre förslagen vilade på förutsättningen,
att folkpensionerna skulle höjas kraftigt och byggas på med tilläggspensioner.

Över 72 procent av de röstberättigade deltog i folkomröstningen. Nära
46 procent av de avgivna rösterna tillföll det första av de nu berörda förslagen
— inför folkomröstningen betecknat som Linje 1 vars huvudinnehåll
karakteriserades som en lagfäst rätt till tilläggspension för alla
löntagare och en frivillig tilläggspensionering för andra förvärvsarbetande.
Det förslag — betecknat Linje 3 — vilket innebar en i huvudsak genom
kollektivavtal ordnad frivillig tilläggspensionering, erhöll drygt 35 procent
av rösterna. 15 procent av rösterna tillföll det tredje nyssnämnda
förslaget, vilket inför folkomröstningen presenterades som Linje 2 och
betecknades som den personliga frivilliglinjen. Fyra procent av rostsedlarna
var blanka.

Inriktningen av ett ngtt pensionssystem

Såvitt jag kan finna råder det inte någon tvekan om att en förbättrad
pensionering skall innefatta en avsevärd höjning av folkpensionerna. Alla
de som nu har nått hög ålder eller är arbetsoförmögna av andra skäl skall
redan under det inledande skedet av en pensionsreform få väsentligt förbättrade
levnadsvillkor.

Vidare måste det anses klarlagt, alt den aktiva generationen av Sveriges
folk inte anser att det för framtiden är tillräckligt med ett skydd för ålderdom
och arbetsoförmåga, som enbart består av folkpensioneringen.

Som bekant är folkpensionen till sin storlek mycket varierande med
hänsyn till de kommunala bostadstilläggens olika storlek samt inkomstprövningen.
Som ett grovt mått på folkpensioneringens effektivitet kan
dock anföras, att eu genomsnittlig folkpension för en ensam pensionär

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1958

motsvarar omkring en fjärdedel av en genomsnittlig industriarbetarinkomst.
Jag vill tillägga, att omkring två tredjedelar av pensionärerna har den
folkpension, som tillkommer ensam pensionär.

En folkpension av ungefär den angivna storleken innebär för åtskilliga
en försörjning, som de själva inte betecknar som dålig. Men för många
andra representerar övergången från en normal arbetsinkomst till folkpensionen
onekligen ett stort och tungt steg nedåt i försörjningshänseende.

Bland de förvärvsarbetande — löntagare lika väl som företagare — är
det en allmänt omfattad mening, att pensionärerna bör tillförsäkras en
levnadsnivå betydligt utöver den minimistandard, som folkpensioneringen
garanterar alla. Envar bör enligt denna allmänna mening även som pensionär
kunna leva på en nivå, som inte alltför mycket skiljer sig från den han
eller hon arbetat sig fram till under sitt aktiva liv. Lika stor som den aktiva
tidens inkomst behöver pensionen inte vara för att detta mål skall nås. Flertalet
har ju under en stor del av den aktiva tiden barn att försörja. Vidare
är pensionärens egna levnadskostnader normalt lägre än den förvärvsarbetandes.
Skillnaden i inkomst bör dock vara måttlig. Pensionen bör
alltså ersätta en väsentlig del av den inkomst, som faller bort då arbetsförmågan
tryter.

Med de uttryck som användes inom socialförsäkringstekniken kan man
säga, att den minimistandardprincip, som tillämpas inom den nuvarande
folkpensioneringen, bör ersättas med den s. k. inkomstbortfallsprincipen,
enligt vilken förmånerna avpassas efter pensionärens inkomstförhållanden
före pensioneringen.

Äsiktsförskjutningens bakgrund

Den utveckling, som vi därmed upplevat på pensionsområdet, är i själva
verket ganska naturlig. Åsiktsförskjutningen i fråga om pensionssystemets
utformning hänger enligt min mening intimt samman med den omvandling
av vårt ekonomiska liv som vi bevittnat. Den stigande levnadsstandarden
och den fulla sysselsättningen har skapat de ekonomiska förutsättningarna
för en allmän pensionering på avsevärt högre nivå än som tidigare ansetts
möjlig. Medvetandet om de större ekonomiska möjligheterna har väckt ett
behov, som tidigare slumrade eller hölls tillbaka därför att det inte fanns
några utsikter att tillgodose det.

Vi behöver inte gå långt tillbaka för att hamna i en tid, då arbetslöshet
och fattigdom var en allmän företeelse — eller då flertalet i varje fall
kände risken för arbetslöshet och ekonomiskt betryck som en vardaglig
realitet. Då var det naturligt, att man begärde samhällets bistånd för en
pension till skydd mot nöd. Man ansåg att denna pension i huvudsak borde
finansieras med skatter. Därav följde att den borde vara lika för alla eller
högre för den, som inte hade andra inkomster att leva av. Man kunde t. o. m.

såsom skedde på sina håll inom den svenska riksdagen på 1930-talet_

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

betrakta pensionen som ett medel att få de gamla att lämna förvärvsarbetet
och därmed bereda plats för de yngre. Med ett sådant betraktelsesätt
var det inte onaturligt, att man utformade pensionssystemet så, att inkomster
av arbete efter pensionsåldern — liksom andra sidoinkomster — minskade
de förmåner, som skulle utgå i de fall då pensionären inte hade andra
inkomster än pensionen. Huvudskälet till sådana inkomstprövade anordningar
var dock, att de belastade statskassan mindre än generella förmåner.
Man kunde då inom en viss kostnadsram ge de mest behövande ett större
tillskott till försörjningen.

Efter många år av full sysselsättning och med en allmän, relativt stor
trygghet för arbete och en hygglig utkomst ser vi saken på ett annat sätt.
Det faller sig naturligt att ställa krav på skydd inte enbart mot nöd på
ålderdomen utan därutöver för den individuellt uppnådda standarden.

En sådan utformning av pensioneringen har ansetts medföra, att man
inte bör använda skatter för den individuellt avvägda delen av pensionerna
utan finansiera denna del med avgifter, som står i relation till inkomsterna.
I annat fall måste skatterna höjas kraftigt, eller också måste man avstå
från att tillgodose andra angelägna behov.

Då pensionerna står i relation till den aktiva tidens inkomst och då det
råder full sysselsättning blir det också naturligt, att man strävar att
komma bort ifrån inkomstprövningen av pensionsförmåner. Inkomstprövningen
får nämligen samma effekt som en hård skatt på inkomsten under
pensionärstiden utöver den vanliga skatten, och under full sysselsättning
råder ingen önskan att locka någon att avhålla sig från förvärvsarbete.
Tvärtom vill man av olika skäl stimulera de gamla och dem som har
arbetsförmågan nedsatt att utnyttja sin arbetskraft.

Ett ytterligare skäl till att kravet på ett nytt pensionssystem brett ut
sig är att en växande minoritet kommit i åtnjutande av s. k. tjänstepensioner
utöver folkpensionen. Så länge denna grupp var mycket liten var dess
betydelse som exempel liten. Antalet personer med rätt till pensionsförmåner
utöver folkpensionen utgör nu drygt en halv miljon. Det har alltså
utbildat sig två grupper i samhället, av vilka den ena har pensionsförmåner
som möjliggör en i stort sett bibehållen levnadsnivå efter pensionsåldern,
medan den andra och långt större gruppen är hänvisad till en
lägre nivå. Det blir en naturlig strävan för den senare gruppen att komma
upp till den bättre ställda gruppens nivå. Denna strävan har kommit klart
till synes i de fackliga organisationernas yttranden över pensionsförslaget.
Ingen löntagarorganisation har för egen del velat ifrågasätta en lägre pensionsnivå
än som motsvarar ungefär två tredjedelar av inkomsten.

Skillnaden i pensionsliänseende kan kännas som en orättvisa, om det
— med rätt eller orätt — anses att den bättre ställda gruppens förmåner
bekostas av alla, t. ex. med skattemedel till statens och kommunernas
anställda eller med indirekta bidrag från det allmänna, i senare fallet

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

genom avdragsrätt vid beskattningen för sådana pensionsavsättningar, som
kommer endast en del anställda tillgodo. I dessa fall bortser den i pensionshänseende
mindre lyckligt lottade ofta från det förhållandet, att den
tjänstepensionsberättigades lön kan vara avvägd med hänsyn tagen till
arbetsgivarens kostnad för hans pensionering.

Den utveckling mot ett nytt betraktelsesätt i pensionsfrågan, som jag
här beskrivit, har sin motsvarighet på andra områden. Det är inte mer än
fem år sedan riksdagen beslöt att genomföra en sjukförsäkring för alla,
enligt vilken löntagarnas förmåner vid sjukdom blev i lag fastställda till
belopp, som var avpassade efter den enskildes inkomst. I ett normalfall
beräknades sjukpenningen motsvara ungefär två tredjedelar av den bortfallna
inkomsten. Försäkringen syftade till att bevara envar, som blev
sjuk under begränsad tid, vid den levnadsnivå som han uppnått genom sitt
arbete. Denna tankegång har sålunda förverkligats i vår allmänna sjukförsäkring
och likaledes i vår allmänna moderskapsförsäkring, som båda
trädde i kraft 1955. Inom yrkesskadeförsäkringen har samma princip tilllämpats
sedan 40 år, och därvid även i fråga om så långvariga förmåner
som livräntor, d. v. s. invalid- och änkepensioner. Även inom arbetslöshetsförsäkringen
tillämpas numera i viss mån den principen, att förmånerna
är avpassade efter inkomstlaget i de olika facken. Då inkomstgraderade
förmåner infördes i sjukförsäkringen genom beslut vid 1953 års riksdag
skedde det såsom ett klart deklarerat avsteg från den tankegång, som riksdagen
följt i sitt beslut vid 1946 års riksdag, då man stannade för en allmän
sjukförsäkring med i princip lika stora förmåner för alla.

Inom den pensionering, som nu förekommer utöver folkpensioneringen,
är pensionsbeloppen mycket olika. I en del fall är förmånerna värdebeständiga,
så att de följer prisutvecklingen på ett sätt som kan jämföras
med vad som gäller för folkpensionerna genom indextilläggen. I några
fall är dessa pensionsförmåner till och med standardbeständiga, vilket
innebär att de följer den allmänna inkomstutvecklingen på ett sätt, som
påminner om de senaste årens standardtillägg på folkpensionerna. Vad
nu sagts gäller främst i fråga om den statliga och kommunala personalpensioneringen.
I de fall då det inte föreligger värdebeständighet -— och
detta gäller särskilt pensionsförsäkringar som tecknats enskilt eller genom
arbetsgivaren — har förmånerna ofta visat sig bli mindre tillräckliga ur
försörjningssynpunkt än den försäkrade trott sig kunna räkna med. Endast
med en garanti för värdebeständighet kan den pensionsberättigade på förhand
veta vad han i realiteten har att räkna med för sin ålderdom. Utvecklingen
på senare år har medfört, att det nu kan betraktas som ett allmänt
krav från de pensionsberättigades sida, att pensionssystemet skall ge garanti
för värdebeständiga förmåner.

För min del finner jag det naturligt och riktigt, att vi nu beslutar oss

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

för att så snart som möjligt införa ett pensionssystem, som motsvarar tidens
krav och möjligheter.

2. Pensioneringens omfattning

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Personkretsen: löntagare och företagare

Kravet på pensionsförmåner utöver folkpensionen har rests först och
främst av arbetstagarna och deras fackliga organisationer. Det inom pensionsberedningen
framlagda förslaget om en lagfäst tilläggspensionering
avser löntagarna, som alla skulle obligatoriskt omfattas av pensioneringen.
Från löntagarorganisationernas sida har inte i något fall framförts den
meningen, att man för egen del anser folkpensionen — ens efter vissa
föreslagna höjningar — tillräcklig. Det förefaller också vara en allmänt
omfattad mening, att alla löntagare bör ha möjlighet till en tillfredsställande
tilläggspension på grund av sitt arbete i produktionen.

Även enligt min mening bör alla löntagare erhålla en tilläggspension
utöver folkpensionen. Som framgått av det föregående bör denna pension
vara värdebeständig.

Ett väsentligt skäl till att en god pension bör tillförsäkras alla löntagare
är intresset att envar skall kunna fritt röra sig på arbetsmarknaden utan
hinder av pensionsförhållandena. Som det nu är hindras en löntagare inte
sällan från att lämna en anställning, därför att han därmed helt eller delvis
förlorar möjligheterna till en god pension. På motsvarande sätt kan en
arbetsgivare hindras att anställa en person, därför att det skulle bli för
dyrt för arbetsgivaren — eller för den anställde eller bådadera — att bekosta
den pension som är förenad med tjänsten. I båda fallen är det särskilt
medelålders och äldre löntagare som drabbas. Om alla får rätt till
ordentliga pensionsförmåner bortfaller detta hinder för arbetskraftens rörlighet.
En sådan rörlighet är också ett samhällsintresse, som har fått särskild
aktualitet under den fulla sysselsättningen. I pensionsdebatten har
detta intresse allmänt vitsordats.

Under den offentliga diskussionen och utredningsarbetets gång har olika
ståndpunkter förekommit i frågan, huruvida ett system för tilläggspensioner
skulle omfatta även andra förvärvsarbetande än löntagare, alltså
företagare och självständiga yrkesutövare. Pensionsutredningen, som föregick
pensionsberedningen, kom fram till att det skulle vara svårt och i
varje fall inte lämpligt att skilja mellan olika grupper av inkomsttagare
då det gällde pensionsskyddet. Utredningen föreslog därför ett obligatoriskt
pensionssystem, som omfattade både arbetstagare och företagare. Mot

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

detta förslag framfördes stark kritik från företagarnas egna organisationer.
Detta var tydligen huvudskälet till att de ledamöter inom pensionsberedningen,
som lade fram förslaget om en lagfäst rätt till värdebeständiga
tilläggspensioner för alla löntagare, förordade ett särskilt system för
tilläggspensioner åt företagare, vilket grundades på individuell, frivillig
anslutning. Med hänsyn till att staten här skulle garantera värdebeständigheten
förordades dessutom en relativt stark begränsning av dessa tillläggspensioners
storlek.

Den offentliga debatten efter det att pensionsberedningens förslag lades
fram har övertygat mig om att det numera råder en utbredd önskan även
bland företagarna att bli delaktiga av de fördelar, som ett tilläggspensionssystem
med värdebeständiga förmåner skulle tillförsäkra löntagarna. Även
det som jag nyss anfört om rörligheten på arbetsmarknaden talar för att
företagarna anslutes. Det blir lättare att övergå från eget företag till anställning
eller omvänt, om samma pensionsregler gäller för båda områdena.
Däri ligger även en ökad trygghet för den enskilde. Jag anser med hänsyn
härtill, att den blivande tilläggspensioneringen bör utformas så, att den
omfattar envar, som haft inkomst av förvärvsarbete antingen som löntagare
i en arbetsgivares tjänst eller som sin egen arbetsgivare.

I det följande skall jag återkomma till frågan, huruvida och i vad mån
tilläggspensioneringen bör utformas så att anslutningen till pensioneringen
blir obligatorisk.

Pensionsformer: ålders-, invalid- och familjepension

Vår nuvarande folkpensionering omfattar ålders- och invalidpensionering
samt familjepensionering; med familjepensionering avses här pensionering
av en bortgången familjeförsörjares efterlevande änka och barn.
En sådan omfattning i fråga om pensionsformerna har också tjänstepensioneringen
för statens och kommunernas anställda samt de flesta enskilt
organiserade pensionssystemen.

Numera betraktas det som en allmän rättighet, att man vid en viss
alder får pension på grund av sina insatser i produktionen eller genom
arbete i hemmet. Man skall emellertid inte bortse från att det ursprungligen
legat en i någon mån annan princip till grund för den allmänna pensioneringen,
nämligen att trygga försörjningen för dem som förlorat sin
arbetsförmåga.

De forsta stegen på socialförsäkringens väg togs vid sekelskiftet, då man
införde en rätt till ersättning åt löntagare, som förlorat sin arbetsförmåga
genom olycksfall i arbetet. I vår första allmänna pensionsförsäkring från
1913 var det under lång tid så, att pension av någon praktisk betydelse för
försörjningen inte kunde utgå förrän det faktiskt förelåg invaliditet. Som
en princip för den år 1935 beslutade folkpensioneringen fastslogs emellertid,
att man från 67 års ålder skulle ha rätt till pension utan någon prov -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

ning av invaliditeten. Förr eller senare når ju nästan alla den punkt, då
deras arbetsförmåga tryter och de alltså bör bli berättigade till pension av
detta skäl. Man ansåg sig kunna förutsätta, att de som nådde 67-årsåldern
i stort sett hade genomgått sådana åldersförändringar, att de var förbrukade
ur arbetslivets synpunkt. Ålderspensioneringen är, om man så vill,
en invalidpensionering utan särskild invaliditetsprövning. Från motsatt
utgångspunkt är invalidpensionen en förtida ålderspension till den, som
förlorar sin arbetsförmåga tidigare än normalt. För de flesta framstår
emellertid ålderspensionen numera som det primära inom vår folkpensionering.

Även änkepensioneringen inom vår folkpensionering bygger på en liknande
förutsättning, nämligen att en kvinna som blir änka vid relativt hög ålder
eller en änka som har små barn ofta inte kan klara sin försörjning-genom
förvärvsarbete. Trots att pensionsskyddet för änkorna och deras barn successivt
byggts ut, har de i pensionshänseende med fog kunnat betraktas som
en eftersatt minoritet i vårt samhälle. Strävandena på pensionsområdet har

1 detta fall förenats med de krav på en aktiv familjepolitik — med särskild
inriktning på de ensamstående mödrarna — som har vuxit sig allt
starkare på senare år. För den enskilda familjen har ett effektivt familjeskydd
kommit att framstå som allt viktigare, ju mer man uppnått av trygghet
i arbetet och trygghet för ålderdomen.

De tre delarna av pensionsskyddet, som avser ålderdom, invaliditet och
försörj arens död, kan inte skiljas från varandra utan sociala vådor. Så
länge folkpensioneringen saknade skydd för änkor —• fram till 1948 —•
ansågs den ofullständig. För pensioneringen av statens anställda gällde till
en början, att staten svarade för ålders- och invaliditetsskyddet. Familjeskydd
fanns i huvudsak endast för ordinarie tjänstemän och ordnades
för dem genom särskilda änke- och pupillkassor, som ägdes av tjänstemännen.
De ordinarie tjänstemännen var skyldiga att tillhöra dessa kassor,
och statsbidrag utgick till finansieringen. Vid mitten av 1930-talet
fann man det emellertid av praktiska och andra skäl nödvändigt att förstatliga
familjepensionskassorna. I samband därmed utsträcktes familjepensioneringen
till att omfatta även viss icke ordinarie personal.

Om man försökte skilja pensioneringens olika delar, skulle stora svårigheter
uppkomma. Nöjde man sig med att utöver folkpensionen ordna endast
ett allmänt åldersskydd, skulle detta ställa invalider, änkor och efterlevande
minderåriga barn i en situation som man inte kunde tolerera.
Man kunde ju t. ex. inte gärna godta, att en invalid eller en änka fick en
relativt god tilläggspension vid 67 år men fick nöja sig med den lägre
folkpensionen dessförinnan. Minst lika otillfredsställande resultat skulle
uppkomma, om man genomförde en allmän tilläggspensionering för ankor
och invalider men lämnade åt den enskilde att själv ordna åldersskyddet.
Jag skall i det följande närmare belysa detta.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 72 sand. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Liksom vår nuvarande folkpensionering måste den framtida tilläggspensioneringen
av både principiella och praktiska skäl omfatta såväl ålderspensionering
som invalid- och familjepensionering. Detta var tydligen
också den mening, som alla ledamöter av pensionsberedningen företrädde,
låt vara att man inte tog ställning till invalidpensioneringens placering i
organisatoriskt hänseende.

Naturligtvis bör de olika delarna av pensioneringen intimt samordnas.
Det är också av största vikt att man i samband med pensionsreformen samordnar
pensioneringen med sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och
andra delar av vårt socialförsäkringssystem, vilka i själva verket alla har
i princip samma uppgift, nämligen att ge trygghet då man inte kan försörja
sig genom arbete.

3. Tilläggspensionernas finansiering
Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Finansieringsmetod och fondbildning

För finansieringen av nuvarande pensionssystem tillämpas vanligen endera
av två olika metoder. Den ena är den s. k. fördelningsmetoden, vilken
vi känner från vår nuvarande folkpensionering. Varje års utgifter för utgående
folkpensioner bestrides av årets inkomster från de skatte- och avgiftsbetalande.
Någon avsättning till en fond förekommer inte; från ett
tidigare skede finns dock en folkpensioneringsfond på närmare 800 milj. kr.
Samma finansieringsmetod användes för tjänstepensionerna till statens anställda,
vilka betalas av varje års statsinkomster.

Det andra finansieringssystemet är den s. k. premiereservmetoden, som
kort sagt innebär att envar genom avgifter skaffar sig ett tillgodohavande
i en pensionsfond, vilket i sinom tid skall räcka till hans pension. Denna
metod tillämpas framför allt inom det enskilda pensionsförsäkringsväsendet.

De som deltagit i finansieringen av ett enskilt eller offentligt system för
tjänstepensionering med denna senare finansieringsmetod vet, att dess
pensionsförmåner kräver en stor tribut i form av avgifter, antingen dessa
betalas av den enskilde eller av arbetsgivaren. Särskilt höga — för att inte
säga oöverstigliga — blir kostnaderna enligt detta finansieringssystem
om man skall ordna en tillfredsställande pension för den som inte längre
är ung.

Inget av de förslag, som lades fram inom pensionsberedningen, avsåg en
renodlad tillämpning av endera av de båda nämnda finansieringsmetoderna.
Förslaget om en lagfäst tilläggspensionering innebar, att man i huvudsak

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1958 19

skulle bygga på fördelningsmetoden. Därmed skulle man vinna, att pensionernas
värdebeständighet kunde garanteras på samma sätt som hittills
skett i fråga om folkpensionerna. Vidare skulle man kunna skapa en ordning,
enligt vilken de utgående pensionerna relativt snabbt når upp till den
eftersträvade nivån utan att avgifterna fördenskull med en gång behöver
bli mycket höga. Av flera skäl, som jag strax återkommer till, måste man
emellertid räkna med att bygga upp en betydande fond. Förslaget innebar
alltså en fördelningsinetod med ett starkt inslag av den fondering, som är
utmärkande för premiereservmetoden.

De båda förslag från pensionsberedningen, som byggde på kollektiv eller
individuell frivillighet, innebar i första hand en tillämpning av premiereservmetoden
men med betydelsefulla inslag från fördelningsmetoden.
Dessa avsteg från den »rena» premiereservmetoden får ses mot bakgrund
av svårigheterna att med denna metod få tillfredsställande pensioner tillräckligt
snabbt samt att garantera pensionernas värdebeständighet på ett
betryggande sätt.

Jag vill tillägga, att vår yrkesskadeförsäkring huvudsakligen bygger på
en tredje finansieringsmetod, det s. k. kapitaltäckningssystemet. Detta
system innebär, att en försäkringsmässig fondering äger rum men först
då skadefallet inträffar. På senare år har man emellertid -— för att i görlig
mån bibehålla livräntornas realvärde och bereda livräntetagarna en viss
standardhöjning — förbättrat de förmåner, som utgår för äldre skadefall.
Enligt beslut vid 1955 års riksdag finansieras dessa livräntehöjningar av
arbetsgivarna med tillämpning av fördelningsmetoden. Någon annan metod
har inte ansetts möjlig.

En värdefull vägledning vid bedömningen av finansieringsfrågan erbjuder
erfarenheterna från vår folkpensionering och dess föregångare. Den
första allmänna pensionsförsäkringen, som infördes 1913, byggde i det
väsentliga på premiereservmetoden. Försäkringen var så utformad, att man
inte förrän omkring 1965 — alltså inte ännu i denna dag — skulle ha
uppnått fulla förmåner ens efter den blygsamma måttstock, som man av
naturliga skäl hade för 45 år sedan. Och någon värdebeständighet fanns
överhuvud inte i denna vår äldsta allmänna pensionsförsäkring — men
sedan 1913 har penningvärdet sjunkit till mindre än en tredjedel av det
dåvarande. Trots att man även enligt denna försäkring byggde upp en
förhållandevis stor fond, blev systemet därför aldrig funktionsdugligt —
och efter åtskilliga försök att komplettera det med fördelningsmetodikens
hjälp övergav man det helt. I stället kom vår nuvarande folkpensionering,
vilken som sagt helt finansieras enligt fördelningsmetoden.

Erfarenheten lär oss därför, att en finansieringsmetod, som i första hand
bygger på fördelningsprincipen, är den enda som kan leda till det uppställda
målet: ett någotsånär snabbt förverkligande av ett system med garanterat
värdebeständiga tilläggspensioner av tillfredsställande storlek. Det är i detta

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

sammanhang av utomordentlig vikt att konstatera, att ingen kategori har
visat sig kunna känna en sådan trygghet för pensionerna och deras värdebeständighet
som folkpensionärerna och statens anställda. Dessa är just
de grupper som redan har sin pensionering grundad på fördelningsmetoden.

De olika förslagen om tilläggspensioneringens ordnande har det gemensamt,
att de medför en stor fondering. I fråga om de förslag som bygger på
premiereservmetoden är fonderingen en följd redan av denna teknik. Så är
däremot inte förhållandet i fråga om förslaget om en lagfäst tilläggspensionering.
Fonderingen enligt detta förslag har samhällsekonomisk syftning. För
det första måste man räkna med ett betydande bortfall av annat pensionssparande,
om man genomför en allmän tilläggspensionering. Det blir ju
nämligen då inte nödvändigt att på samma sätt som tidigare teckna enskilda
eller kollektiva pensionsförsäkringar eller livförsäkringar eller att
på annat sätt spara för ålderdomen och för risken att förlora sin försörjning.
Företagens avsättningar till pensionsfonder, vilka ofta användes till
finansiering av företagens egen utbyggnad, kommer inte att fortsätta som
hittills. Detta sparande, som användes till investeringar, måste ersättas
med sparande i form av en pensionsfondering. För det andra möjliggör
ett sparande därutöver en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten
och därmed en produktionsökning i framtiden, som kommer alla till godo.

Sparandet bidrar till pensioneringens samhällsekonomiska underbyggnad.
Såvitt jag förstår råder det med hänsyn härtill allmän enighet om
behovet av en stor fondering för framtida pensionsändamål.

Den fond, som skulle byggas upp enligt förslaget om lagfäst tilläggspensionering,
skulle möjliggöra en utjämning av kostnaderna för tilläggspensioneringen,
så att avgifterna för de utgående pensionerna inte behövde bli
så stora i framtiden som de måste bli om man inte avsätter pengar till någon
fond. Det må här erinras om att antalet åldringar stiger kraftigt under lång
tid framåt. För närvarande ökas antalet personer över 67 års ålder med
omkring 17 000 om året.

I viktiga avseenden visade sig frågan om fonderingen för pensionsändamål
ge upphov till en särskilt livlig debatt och stora motsättningar mellan
företrädare för olika berörda intressen. Med Kungl. Maj :ts medgivande tillkallade
jag därför i april 1957 en grupp sakkunniga med anknytning till
olika fackområden och gav dem i uppdrag att utreda hl. a. vissa frågor, som
hade med pensionsfonderingen att göra. De sakkunniga antog namnet 1957
års pensionskommitté. I en enhällig promemoria med förslag om fondförvaltning
in. in. i samband med en utbyggd pensionering (SOU 1958: 4) har
kommittén den 22 januari 1958 redovisat en del av sitt uppdrag. Utan att
kommittén som sådan på något sätt har tagit ställning till frågan, hur en
tilläggspensionering skall ordnas, har dess promemoria baserats på det inom
pensionsberedningen framlagda förslaget om en lagfäst tilläggspensionering.
Kommittén framhåller dock att de synpunkter, som den framlägger an -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

gående fonduppbyggnaden och utlåningsformerna, i stora delar är tilllämpliga
på varje centraliserad pensionsfond av den storlek det här gäller.

I promemorian pekas på olika metoder, som kan komma till användning
för att motverka det bortfall av sparande, som en omfattande pensionsreform
väntas medföra. Det rör sig här om olika åtgärder på den ekonomiska politikens
och då främst finanspolitikens område. Det framhålles att de ekonomiska
följderna av en pensionsreform inte kan överblickas på förhand
och att man måste räkna med att fortlöpande ompröva sina ställningstaganden
och åtgärder för att möta de svårigheter, som successivt kan uppstå.
Promemorian stärker uppfattningen att en stor fondering, använd för
utbyggnad av våra produktiva resurser i vidaste mening, är behövlig om
man vill skapa en samhällsekonomisk grundval för en avsevärt förbättrad
pensionering.

Jag vill för egen del helt ansluta mig till den i viktiga avseenden eniga
mening, som på flera olika sätt har kommit till uttryck rörande behovet
av en betydande fondering för pensionsändamål och i fråga om fondmedlens
användning. I det föregående har jag understrukit, att en fördelningsmetod
måste ligga till grund för finansieringen, om det uppställda målet
skall nås. Genom att samtidigt skapa en betydande fond närmar man sig
i själva verket premiereservmetoden på den väsentliga punkten, nämligen
att trygga ett stort sparande. Därigenom blir diskussionen om finansieringsmetoden
för en utbyggd pensionering till en del en strid om ord. Oberoende
av finansieringsmetoden i övrigt kan ju en fond under alla förhållanden
betraktas som ett slags premiereserv — och behovet av en fond vill jag
återigen kraftigt understryka.

Som framgår av det föregående är det för mig allra viktigaste att finna
metoder för att tillgodose de trygghetsbehov för de enskilda människorna,
som pensioneringen skall vara till för. Den viktiga frågan om fondförvaltningen
återkommer jag till i det följande. Jag vill dock redan nu förutskicka,
att jag genom promemorian i fondfrågan blivit styrkt i uppfattningen,
att det bör vara möjligt alt finna förvaltningsformer som kan
allmänt godtagas.

Ansvaret för avgiftsbetalningen

Jag utgår från att tilläggspensioneringen skall bekostas med avgifter.

Såvitt jag kunnat finna är det också en allmänt omfattad mening, att
avgifterna för löntagarnas tilläggspensionering bör erläggas av arbetsgivarna.
Inom pensionsberedningen företräddes denna mening såväl av dem, som
föreslog eu lagfäst tilläggspension, som av de ledamöter, vilka förordade en
lösning av tilläggspensionsfrågan huvudsakligen genom kollektivavtal. För
egen del hyser jag ingen avvikande mening.

Det ligger i sakens natur, att avgifterna för företagare och andra, som
är sina egna arbetsgivare, skall betalas av dem själva.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

På socialförsäkringens område ålades arbetsgivarna redan i århundradets
början skyldighet att utge ersättning åt sina anställda vid olycksfall i arbetet.
Genom 1916 års olycksfallsförsäkringslag förvandlades arbetsgivarnas ersättningsplikt
till en skyldighet för dem att ha de anställda försäkrade. Bakom
detta förhållande låg tanken, att den som utnyttjade en annan i sin
tjänst borde trygga den anställde ekonomiskt om han skadades i arbetet.
Som en direkt följd av arbetsgivarnas skyldighet att bekosta olycksfallsförsäkringen
infördes ett arbetsgivarbidrag till den allmänna sjukförsäkringen.
Sjukförsäkringen fick ju överta ersättningen vid flertalet av de yrkesskador,
som tidigare ersatts från olycksfallsförsäkringen. Det ansågs emellertid,
att arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen också kunde motiveras med
ett mera allmänt ansvar från arbetsgivarnas sida gentemot löntagarna.

En äldre tradition i fråga om arbetsgivarnas ansvar för sina anställda
ligger bakom de många fall, då arbetsgivare ansett sig böra svara för eller
bidra till sina anställdas pensionering sedan dessa tjänat dem under ett
långt arbetsliv. I ett inom Arbetsgivareföreningen utarbetat betänkande om
arbetarpensioner, som offentliggjordes 1954, påpekas, hurusom den numera
upphävda legostadgan föreskrev plikt för husbonden att på ålderdomen
sörja för sådant tjänstehjon, som troget tjänat honom under lång tid. Alltjämt,
uttalas det i betänkandet, anser sig arbetsgivarna allmänt ha moralisk
skyldighet att trygga ålderdomen för sådana arbetare, som en stor del
av sitt liv arbetat i samma företag.

Enligt min mening har arbetsgivarna i det moderna samhället ett betydligt
större, solidariskt ansvar för arbetstagarna än som framgår av det
återgivna uttalandet. I motsats till förhållandet i många andra länder har vi
i vårt land endast i relativt liten utsträckning valt att lägga socialförsäkringsavgifter
på arbetsgivarna. Genom företagsbeskattningen har vi å andra
sidan ålagt produktionen att gemensamt delta i sådana kostnader för sociala
anordningar, som bestrids av allmänna medel. Som framgår av vad jag
sagt i det föregående ligger det inget principiellt nytt eller för våra tänkesätt
främmande i att ålägga produktionen — genom arbetsgivarna — en del
av kostnaden för ålderdomsförsörjningen av dem, som förbrukat sin arbetskraft
i produktionens tjänst. Detta gäller också i fråga om invalidpensioneringen
och familjepension åt efterlevande.

Avvägningen av avgifter och fondering

Avgifternas höjd bör grundas på en samhällsekonomisk bedömning, som
naturligtvis präglas av ovissheten om framtiden. Avgörande för avgifternas
höjd blir storleken av de pensioner, som betalas ut, och av den pensionsfond,
som man av samhällsekonomiska skäl anser vara motiverad. Denna fond har,
som jag förut sagt, främst två funktioner. Den skall ersätta sådant sparande,
som kommer att falla bort, när man ekonomiskt tryggar befolkningens
ålderdom genom en pensionering av den föreslagna typen. Fonden skall

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

också innebära ett ökat sparande, som ger utrymme för en högre investeringskvot
inom samhället. Därigenom skall den främja den produktionsökning,
som framtidsförsörj ningen — inberäknat pensionärernas standard
_skall bygga på. En höjning av investeringskvoten innebär samhällsekonomiskt
en motsvarande inskränkning av vår omedelbara konsumtion.

Avgifternas storlek och fonduppbyggnaden ingår sålunda som viktiga
element i en allmän samhällsekonomisk avvägning, som avser hur \år produktion
skall användas. Vid denna avvägning måste man också ta hänsyn
till andra anspråk, som vi ställer på denna produktion. Då den nu pågående
arbetstidsförkortningen beslöts förra året, rådde allmän enighet om att
kostnaderna för denna form av standardhöjning skulle tas ur den beräknade
ökningen av produktionen. Man valde därför — i enighet — att genomföra
denna arbetstidsförkortning stegvis under åren 1958—1960 med en veckotimme
per år. Arbetstidsförkortningen är ett exempel på de faktorer, som
måste tas med i en allmän samhällsekonomisk avvägning. Givetvis bör det
även beaktas, att pensionsavgifterna kan få återverkningar på utvecklingen
av löner och inkomster.

Det kan sålunda å ena sidan finnas skäl för att till en början inte sätta
pensionsavgifterna för högt med tanke på de återverkningar, som avgifterna
får på löner och konsumtion. För att upprätthålla eller öka våra samhällsekonomiskt
viktiga investeringar vid en balanserad ekonomi måste vi å
andra sidan se till, att investeringarna motsvaras av ett sparande, som inte
är resultatet av en inflationsprocess. Väljer man att sätta pensionsavgifterna
på en sådan nivå, att de ensamma eller i kombination med andra samhällsekonomiskt
viktiga faktorer medför ett minskat sparande i samhället vid
tilläggspensioneringens införande, måste detta kompenseras av andra
ekonomisk-politiska åtgärder, om man vill uppehålla investeringsnivån och
därmed den framtida produktionsökningen. Jag återkommer strax till mera
bestämda ståndpunkter i denna fråga.

4. Sammanfattning av gemensamma ståndpunkter

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Vid denna punkt i min framställning vill jag summera de huvudkrav, som
enligt det föregående bör ställas på pensionssystemet. Samtidigt blir jag i tillfälle
att på nytt understryka i hur stor utsträckning enighet råder om
dessa krav.

1. Folkpensionerna bör enligt alla partiers mening höjas kraftigt.

2. Folkpensioneringen är, som pensionsberedningen enhälligt understrukit,
inte tillräcklig för den framtida ålderdomsförsörjningen utan bör kom -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

pletteras med tilläggspensioner. Folkpensionerna bör utgöra bottenförmåner
i ett utbyggt pensionssystem.

3. Folkpensioneringen omfattar nu förmåner vid ålderdom samt vid tidigare
inträffad arbetsoförmåga; änkor och barn skyddas vid försörjarens
bortgång. Att ett förbättrat skydd likaså bör omfatta ålders-, invalid- och
familj epensioner är en enhällig uppfattning.

4. Tilläggspensionerna bör avvägas efter tidigare inkomst. På denna
punkt var pensionsberedningen helt eller i det närmaste enig.

5. Tilläggspensioneringen bör möjliggöra, att den aktiva tidens levnadsnivå
i stort sett bevaras under pensionärstiden. Härom torde allmän enighet
råda.

6. För att detta sistnämnda önskemål skall kunna uppfyllas måste tilläggspensionerna
liksom folkpensionerna — enligt alla förslagsställares
mening — vara värdebeständiga, d. v. s. följa prisnivån.

7. Den levnadsnivå på ålderdomen, som tilläggspensioneringen avser att
garantera, bör såvitt möjligt komma alla till godo. Inte heller om detta torde
det råda några delade meningar.

8. För arbetarnas och tjänstemännens del bör pensionssystemet utformas
så, att den pensionsrätt som förvärvats följer löntagaren om han slutar
sin anställning. Denna strävan utmärker gemensamt de framkomna förslagen
rörande tilläggspensioner.

9. Det är ett allmänt önskemål, att tilläggspensioneringen finansieras med
avgifter och inte med skatter.

10. Tilläggspensioneringen bör finansieras enligt en metod, som utgör
en blandning av det rena fördelningssystem, vilket tillämpas för folkpensioneringen
och statens tjänstepensionering, och ett rent premiereservsystem.
En betydande fondbildning är nödvändig. — Om en sådan formulering
av ståndpunkterna torde alla förslagsställare kunna enas, men
meningarna skiljer sig rörande fördelnings- respektive premiereservinslagens
inbördes styrka.

11. De medel som fonderas för tilläggspensioneringen bör utnyttjas för
samhällsekonomiskt viktiga investeringar inom såväl den privata som den
offentliga sektorn. I första hand bör man utnyttja olika kreditinstitut för
förmedlingen av lån, men de av försäkringen berörda parterna bör ha inflytande
på fondmedlens placering. Även om detta synes det råda enighet.

12. I fråga om löntagarnas tilläggspensionering bör enligt båda de framlagda
förslagen till löntagarförsäkring arbetsgivarna ansvara för avgiftsbetalningen
gentemot försäkringen.

13. Alla förslagsställare har varit ense om att tilläggspensioneringen måste
utformas så, att den som redan tidigare har sin pensionsfråga väl ordnad
skall få minst lika goda förmåner i framtiden.

14. Det är sedan gammalt en allmän uppfattning, att man bör tillvarata
alla möjligheter till enkelhet i administrationen och till samordning inom
socialförsäkringen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

15. Det råder inte heller någon oenighet om att de förbättrade pensionsförhållandena
bör komina till stånd så snart som möjligt.

5. Målet och medlen

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Det vill synas som om den stora samstämmighet i uppfattning, som
råder på dessa 15 väsentliga punkter, skulle kunna utgöra en hållbar grund
för en allmän enighet i pensionsfrågan. I stort sett råder alltså en gemensam
uppfattning om målet. Oenigheten har rört medlen. Jag kommer nu
till denna fråga.

Enligt min mening anvisar målet med obeveklig logik den väg som måste
beträdas. Vår erfarenhet gör det likaså.

Då det gäller ersättningar åt dem som skadats i arbetslivet eller åt förolyckades
efterlevande tillkom år 1901 en lagstiftning om arbetsgivares
omedelbara ersättningsskyldighet. I trygghetens och effektivitetens intresse
ersattes denna lagstiftning femton år senare med en allmän försäkringsplikt
för arbetsgivare till förmån för arbetstagare, som drabbades av olycksfall
i arbetet. För att trygga den enskildes rätt har staten sedermera ålagt
alla ägare av motorfordon en liknande skadeförsäkringsplikt.

Redan 1913 antog riksdagen vår första lag om allmän pensionsförsäkring,
sedermera ersatt av lagstiftningen om folkpensionering.

Sedan kravet på en allmän sjukförsäkring diskuterats i mer än 50 år —
och i decennier samlat principiell enighet — fick vi 1955 vår första effektiva
sjukförsäkring genom en lagstiftning omfattande hela folket.

Arbetstiden maximerades inom de större industriföretagen och vissa
andra verksamheter genom 1919 års lag om högst 48 timmars arbetsvecka.
Trots lagstiftningens normerande verkan följde en period av 30 år, under
vilken nya delar av arbetslivet efter hand lades under arbetstidsbegränsning
genom lag, innan någotsånär tillfredsställande garantier skapats för
48-timmarsprincipens allmänna tillämpning. 1957 fastställdes i lag arbetstagarnas
rätt till en successiv förkortning av arbetsveckan i den mån den
överstiger 45 timmar.

År 1931 infördes i lag en rekommendation, enligt vilken arbetare, som
hade varit anställda någon längre tid i ett företag, borde ha minst fyra
dagars semester. Denna rekommendation ledde inte till godtagbara resultat.
Eu allmän rätt till en tillfredsställande semester för löntagare kunde åstadkommas
endast genom bindande lagstiftning 1938 och 1951.

Flertalet av de nämnda lagarna har genomförts i enighet. Ingen ansvarsmedveten
person torde nu förorda att någon av dem upphäves.

Enigheten har i stor utsträckning också gällt syftet med de sociala trygghetsanordningarna.
Man kunde på sin tid uppnå nästan allmän uppslut -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

ning kring kravet, att samhället genom socialpolitiken skulle garantera envar
en viss minimistandard. Numera syftar flertalet av de sociala försäkringsformerna
till att inom rimliga gränser bevara den uppnådda levnadsnivån
vid inkomstbortfall. De motiv som ligger bakom utformningen av de
senare årens sociala reformer har också, såvitt jag förstår, förankring hos
en stor majoritet av vårt folk.

Man har inte utan lagstiftningens hjälp kunnat bereda en tillfredsställande
trygghet för alla mot inkomstbortfall i samband med sjukdom, yrkesskador
eller moderskap och andra liknande situationer. Det är då ännu
mindre att vänta, att man skall kunna åstadkomma en tillfredsställande
pensionering utan lagstiftningens hjälp. Det sagda innebär inte att jag underskattar
den ena eller andra partens eller gruppens intresse eller vilja att
medverka till problemets lösning. Jag är emellertid övertygad om att frågan
inte kan lösas utan samhällets medverkan, om man vill uppfylla de krav
på pensionssystemet, som jag nyss räknat upp och vilka det råder full eller
i varje fall utbredd enighet om. De enligt min åsikt grundläggande kraven
— att man relativt snabbt skall tillförsäkra alla förvärvsarbetande värdebeständiga
pensioner av tillfredsställande storlek •—• kan nämligen inte förverkligas
utan att pensioneringen i huvudsak grundas på ett fördelningssystem.
Då ett sådant system i sin tur oundgängligen fordrar lagstiftning,
är medlet givet.

Jag förordar därför, att rätten till tilläggspension lagfästes.

Detta ställningstagande innebär emellertid inte, att jag bortser från att
det göres gällande, att vissa grupper eller enskilda förvärvsarbetande kan
ha intresse av att stå utanför en lagfäst tilläggspensionering. Jag anser att
man bör ta hänsyn till denna uppfattning och kommer därför att föreslå,
att lagstiftningen förenas med vissa undantagsmöjligheter.

6. Folkpensioneringen
Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Om man beslutar sig för att anordna ett lagfäst pensionssystem med det
innehåll, som diskuterats i det föregående, uppkommer frågan, om det
finns skäl att bibehålla en uppdelning i folkpension och tilläggspension.
Man bör emellertid observera, att tilläggspensioneringen avser inkomsttagare
som haft förvärvsarbete. Enligt denna uppläggning grundas pensionsrätt
alltså inte på arbete t. ex. i det egna hushållet. Inte heller kan tilläggspension
utges förrän pensionsberättigande inkomst förvärvats under någon
tid. Jag har därför funnit, att folkpensioneringen även i framtiden måste
finnas kvar som en hela folket omfattande pensionering. Den bör tjänst -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

göra som en bottenpensionering i vårt framtida pensionssystem. Detta
system kommer i själva verket att starkt påminna om vår allmänna sjukförsäkring
med dess generella bottenförmåner och därpå vilande tilläggssjukpenning.

Mitt ställningstagande beträffande folkpensioneringen beror emellertid
i första hand på hänsynen till alla dem, som i dag är eller under de närmaste
åren blir folkpensionärer. De kommer nämligen inte att få någon
eller endast liten direkt fördel av en tilläggspensionering av den avsedda konstruktionen
— och detta skulle gälla vilken metod man än valde för att
bygga upp tilläggspensioneringen. De som redan är gamla eller invalidiserade
blir alltjämt helt eller nästan helt beroende av folkpensionen, försåvitt
de inte har någon pension eller andra inkomster vid sidan om folkpensionen.

Då man för drygt 40 år sedan började bygga upp vårt första allmänna
pensionssystem, som var ett obligatoriskt system med inkomstgraderade
avgifter och däremot svarande förmåner, ställdes den då levande åldringsgenerationen
helt utanför detta försäkringsmässiga system. Detta förhållande
uppfattades som en orättvisa mot åldringarna och man sökte råda
bot på denna nackdel genom att tillerkänna åldringar, som visade sig ha
förlorat sin arbetsförmåga, ett understöd, som utgick efter inkomstprövning.
Då vi nu står i begrepp att bygga upp ett bättre pensionssystem är det
viktigt, att åldringarnas intressen beaktas bättre. Det råder nu också allmän
enighet i landet om att pensionsreformen skall åtföljas av och t. o. m.
inledas med en förbättring av tolkpensionen.

Om man bortser från de inkomstprövade kommunala bostadstilläggen
är ålderspensionen nu 2 200 kr. för en ensam pensionär och 3 520 kr. för två
gifta pensionärer. Vid folkomröstningen presenterades alla de tre förslagen
rörande tilläggspensionerna under en gemensam inledning av denna
lydelse: »Avsikten är att successivt höja folkpensionerna, enligt pensionsberedningens
enhälliga förslag så att de år 1968 uppgår till 5 400 kr. för
två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående.»

Tilläggspensioneringen bör enligt min mening utformas med den utgångspunkten,
att detta förslag rörande folkpensionernas belopp år 1968
förverkligas. Att folkpensionerna därutöver följer prisnivåns ändringar förutsätter
jag som självklart.

Det första steget mot det mål, som angivits för folkpensioneringen, bör
tas i år.

Pensionsberedningen har föreslagit, att höjningen skall genomföras från
den 1 juli 1958 och utgöra 150 kr. per år räknat för ensamstående pensionär
och 120 kr. för gift pensionär, dvs. 240 kr. för två makar tillsammans. En
sådan höjning är enligt min mening väl motiverad också av den allmänna
inkomststegring, som ägt rum i vart land sedan folkpcnsionei na 1956
senast höjdes genom s. k. standardlillägg. .lag föreslår därför alt böjningen

28 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

genomföres och får samma karaktär som tidigare standardhöjningar. Detta
innebär, att jag till skillnad från pensionsberedningen föreslår, att även
de som uppbär hustrutillägg får del av förbättringen. De nya årsbeloppen
för den allmänna ålderspensionen blir 2 350 kr. för ensam pensionär och
3 760 kr. för två gifta pensionärer.

Enligt pensionsberedningens förslag skall nästa etapp i folkpensionernas
höjning äga rum 1960. Därvid skulle vissa ändringar i folkpensionernas
konstruktion genomföras. Som ett led i en successiv avveckling av inkomstprövningen
skulle man samtidigt med pensionshöjningen genomföra en
viss minskning av de kommunala bostadstillägg, som utgår till flertalet
folkpensionärer. Från olika håll har föreslagits, att denna fråga skall utredas
ytterligare innan något beslut fattas. Då en minskning av bostadstilläggen
i första hand drabbar de många pensionärer, som inte har några
andra inkomster än folkpensionen eller endast mycket små sådana inkomster,
ansluter jag mig till förslaget att frågan om bostadstilläggen och
inkomstprövningen i övrigt prövas på nytt. Först sedan principerna för
tilläggspensioneringens uppbyggnad fastslagits av statsmakterna kan man
ta ställning till den lämpligaste utformningen av folkpensioneringen i fråga
om de inkomstprövade förmånerna.

I vad mån folkpensionerna efter 1968 skall stiga ytterligare genom s. k.
standardtillägg betraktar jag som en öppen fråga, som man får ta ställning
till i sinom tid.

I enlighet med pensionsberedningens förslag förordar jag, att en höjning
av folkpensionsavgiften från 2,5 till 4 procent av den taxerade inkomsten
sker från 1959. Vidare föreslår jag, att avgiftens maximibelopp sättes generellt
till 600 kr., vilket innebär att höjningen i vissa inkomstlägen blir mindre
kännbar för familjer än för ensamstående.

Frågan om folkpensioneringens finansiering på längre sikt får prövas senare.
Därvid får man överväga de olika yrkanden och önskemål i fråga om
avvägningen mellan avgifts- och skattefinansiering, som framförts vid remissbehandlingen
av pensionsberedningens betänkande och i olika framställningar
till socialdepartementet.

Då det gäller de förbättringar av förmånerna från folkpensioneringen,
som skall komma till stånd efter 1958, skall kostnaderna härför enligt
pensionsberedningens förslag endast till en del täckas genom höjda folkpensionsavgifter.
En ökad belastning på statsbudgeten skulle alltså uppkomma.
För närvarande finns inga förutsättningar för att ange, i vilken
utsträckning finansiella resurser kommer att stå till buds för att möta
denna belastning. Jag förutsätter, att kommande beslut rörande folkpensionshöjningarna
förbindes med ståndpunktstaganden till finansieringsfrågan.

Jag återkommer i det följande till detaljerna i fråga om de ändringar i
folkpensionslagstiftningen, som påkallas av mina förslag.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 ur 1958

Motioner

I de delar motionerna berör frågor, vilka har samband med den föreslagna
höjningen av folkpensionerna fr. o. in. den 1 juli 1958, kommer motionerna
att redovisas i det avsnitt (s. 76 f.), som gäller denna höjning.

1 de likalydande motionerna 1: 323 av herr O hlon in. fl. och II: il 9 av herr
Ohlin m. fl. hemställes (under B. i hemställan) att riksdagen måtte uttala
att folkpensionerna skall höjas så att de år 1958 blir 3 600 kr. för
ensamstående och 5 400 kr. för makar, räknat i 1957 års penningvärde.
För att belysa fördelningen mellan folkpensioneringens och tilläggspensioneringens
roll efter 1968 hemställes vidare (under C.) att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en utredning om avvägningen mellan
folkpension och tilläggspension efter nämnda år, varvid det bör beaktas dels
att folkpensionärerna enligt tidigare fattat, icke tidsbegränsat principbeslut
kommer att erhålla andel av standardhöjningen även efter 1968 och dels
att en ökad skattefinansiering undvikes.

I motionerna understrykes den hämmande effekt som inkomstprövningen
inom folkpensioneringen måste ha haft på utvecklingen av tilläggspensioneringen.
Frågan om framför allt de inkomstprövade kommunala bostadstillläggen
kommer enligt motionärerna så småningom i ett nytt läge, då motionärerna
utgår från att tilläggspensioneringen under det närmaste årtiondet
kommer att utvecklas raskt; vid de fortsatta utredningarna i pensionsfrågan
måste därför bostadstilläggen ägnas stor uppmärksamhet.

Såsom närmare kommer att redovisas i annat sammanhang förordas i
nyssnämnda motioner att de ökade kostnader, som uppkommer för vissa i
motionerna föreslagna förbättringar av familjepensionerna, under 1960-talet
skall täckas genom särskild höjning av folkpensionsavgiften eller alternativt
genom ianspråktagande av de 550 milj. kr. av tillfälliga skatteinkomster,
som budgetåren 1956/57 och 1957/58 reserverats för framtida pensionsändamål.

I de likalydande motionerna I: 325 av herr Eliasson in. fl. och II: i21 av
herr Hedlund m. fl. hemställes (under B. 1) i hemställan) att riksdagen med
godkännande av den i propositionen angivna målsättningen, att ålderspensionen
inom folkpensioneringen skall höjas successivt fram till år 1968 till
3 600 kr. för ensamstående pensionär och 5 400 kr. för två pensionsberättigade
makar, måtte uttala, att folkpensionerna även efter 1968 skall höjas
i den mån de ekonomiska möjligheterna medger.

Beträffande folkpensioneringens finansiering på längre sikt erinrar motionärerna
om att allmänna pensionsberedningen föreslog, att folkpensionsavgiften
1961 skulle höjas till 5 procent av den taxerade inkomsten, samt
ansåg, att en höjning till 6 procent senare kunde övervägas. Motionärerna
uttalar att pensionsavgiften inte bör ökas utöver vad pensionsberedningen
förordat med mindre de föreslagna pensionsbeloppen 5 400 resp. 3 600 kr.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

samtidigt höjes. Motionärerna finner det också angeläget att nödvändig hänsyn
tages till barnfamiljerna vid framtida beslut om folkpensionsavgiften
samt hemställer (under B. 3)) att denna fråga beaktas vid utredning.

Vidare hemställes (under D.) i nämnda motioner, att riksdagen måtte
besluta, att de 550 milj. kr. av tillfälliga skatteinkomster, som budgetåren
1956/57 och 1957/58 avsatts till framtida pensionsändamål, må överföras
till folkpensioneringsfonden.

Slutligen hemställer motionärerna (under E.) att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam prövning av frågan om kommunernas
andel av folkpensioneringskostnaderna samt om framläggande av
förslag till 1959 års riksdag om provisoriska bestämmelser i syfte att uppnå
lindring för ekonomiskt svaga kommuner. Motionärerna har därvid anfört
att kommunernas andel av kostnaderna för inkomstprövade folkpensionsförmåner
under perioden 1948—1956 stigit från 33,5 till 53,7 procent, medan
statens andel sjunkit i motsvarande mån.

Sistnämnda frågor har berörts även i de likalydande motionerna I: 5 av
herrar Sundin och Franzén och II: 5 av herrar Larsson i Hedenäset och
Gustafsson i Kårby, vilka hemställer (under 1) i hemställan) att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om så skyndsam
prövning av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna,
att förslag till provisoriska bestämmelser i syfte att uppnå lindring för
ekonomiskt svaga kommuner kan föreläggas redan innevarande års riksdag
i enlighet med vad i motionerna anförts. I motionerna hemställes därjämte
(under 2)) att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring
av bestämmelserna rörande inbetalning av kommunbidragen, att kommun
må äga rätt att inbetala bidragen i terminer, varigenom ifrågavarande kostnader
kan fördelas jämnare under året.

I de likalydande motionerna I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 477 av
herr Hjalmarson m. fl. hemställes (under A. 1) i hemställan) att riksdagen
måtte uttala att folkpensionsnivån skall höjas så att fr. o. m. den 1 juli
1968 ålderspensionen utgör för ensam folkpensionär 3 600 kr. för år och
för två makar, som båda är folkpensionärer, 5 400 kr. för år. Därvid har
förutsatts dels — med tanke på den ändrade avvägning av pensionens storlek
mellan ensam och två makar som angivna belopp innebär jämfört med
nuvarande förhållanden — att av motionärerna framlagda förslag beträffande
pensionsålderns rörlighet godtages och dels att lagstiftningen om de
kommunala bostadstilläggen och övriga inkomstprövade pensionsförmåner
ändras på sätt som anges i motionerna. I sistnämnda hänseende framhålles
att inkomstprövningen varit en effektiv spärr mot en på frivillighetens väg
ordnad arbetarpensionering. Enligt motionärernas mening är det angeläget
att principbeslut utan dröjsmål fattas om avveckling av de kommunala
bostadstilläggen. För avvecklingen förordas följande riktlinjer. Två tredjedelar
av det belopp, varmed folkpensionen höjes efter den 30 juni 1960,

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

avräknas från kommunalt bostadstillägg. Bostadstillägg med statsbidrag
skall icke utges efter den 30 juni 1968. För kostnadsökningar som dessförinnan
kan orsakas av beslut om nya grunder för bostadstilläggen skall
statsbidrag icke utges.

Såsom närmare redovisas s. 77 nedan förordar motionärerna vissa ändrade
beräkningsgrunder för folkpensionsavgiften. I fråga om finansieringen
av folkpensionerna på längre sikt framhålles i motionerna att ett genomförande
av de förordade höjningarna av pensionsförmånerna kräver en höjning
av folkpensionsavgiften till 6 procent senast fr. o. in. 1963. För att
finansiera i motionerna föreslagna förstärkningar av invalid- och familj epensionerna
bör en extra höjning av folkpensionsavgiften genomföras fr. o. m.
1960.

Beträffande folkpensionsavgiften framhålles i de likalydande motionerna
I: 316 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och 11: 407 av fru Thorsson m. fl.
att man under det fortsatta utredningsarbetet för en allmän pensionsreform
bör pröva, om det icke vore en från familjepolitisk synpunkt lämplig och
en administrativt enkel åtgärd att i någon form låta folkpensionsavgiften
variera med barnförsörjningsbördan.

7. Tilläggspensioneringen

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Som framgått av det föregående är det min uppfattning, att rätten till
tilläggspension bör omfatta alla förvärvsarbetande.

Mitt ställningstagande i fråga om pensionsrättens omfattning innebär
emellertid inte, att jag bortsett från att en betydande opinion har vänt sig
mot utformningen av det inom pensionsberedningen framlagda förslaget
om en för löntagare obligatorisk och en för övriga förvärvsarbetande frivillig
tilläggspensionering. Allvarliga ansträngningar har gjorts för att tillmötesgå
de invändningar som riktats mot detta förslag i den mån de kan
anses väsentliga.

Å ena sidan invändes, att detta förslag inte tog vederbörlig hänsyn till de
önskemål, som förelåg bland företagarna och de självständiga yrkesutövarna,
och som gick ut på att alla förvärvsarbetande borde beredas samma
rätt till värdebeständiga tilläggspensioner. Mitt ställningstagande till tillläggspensioneringens
omfattning innebär, att detta krav beaktas.

Å andra sidan invändes mot förslaget om en lagfäst tilläggspensionering,
att vissa grupper av löntagare, som inte ansågs ha behov av statens medverkan
för att lösa sin pensionsfråga, likväl skulle anslutas till systemet.
Om rätten till tilläggspension tillförsäkras alla förvärvsarbetande på i princip
lika villkor, reser sig samma invändning från de företagare och själv -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

ständiga yrkesutövare, som för egen del inte önskar få sin pensionsfråga
utöver folkpensionen ordnad genom statens försorg.

Jag utgår ifrån att ingen grupp av förvärvsarbetande, vars pensionsbehov
redan är väl tillgodosedda, i och för sig skulle vilja hindra andra att nå
en lika god ställning i pensionsavseende. Problemet gäller alltså att skapa
en rätt till tilläggspension för alla förvärvsarbetande men utforma denna rätt
så att den inte nödvändigtvis skall behöva vara förenad med en obligatorisk
anslutning till den av samhället ordnade allmänna tilläggspensioneringen.
Däremot har det inte från något håll försports någon önskan att stå utanför
den allmänna och obligatoriska pensionering, som vår nuvarande folkpensionering
utgör.

Detta problem har diskuterats och undersökts inom socialdepartementet.
Olika tänkbara möjligheter har övervägts i syfte att förena behovet av en
lagfäst tilläggspensionering med önskemålet att möjliggöra ett utträde ur
pensionssystemet för dem som blir övertygade om att de inte har något
behov av att tillhöra det.

Vill man tillgodose önskemålet om större smidighet hos lagstiftningen,
får man emellertid underkasta sig betydande komplikationer av både lagteknisk
och praktisk natur. I fullt medvetande om dessa nackdelar har jag
allvarligt bemödat mig om att finna en lösning av frågan om att bereda vissa
möjligheter till utträde ur den allmänna tilläggspensioneringen.

Kravet på ett fast kollektiv

För att man skall kunna uppfylla det grundväsentliga krav på en god
pensionsordning, som går ut på att den aktiva tidens levnadsnivå skall
kunna i stort sett bibehållas, måste verkligt betryggande garantier för värdebeständigheten
skapas. Detta kan endast ske, om de som är anslutna till
försäkringen bildar ett fast kollektiv. Man måste alltså skapa garantier mot
att kollektivet plötsligt minskas kraftigt eller upplöses, varvid de gjorda
försäkringsutfästelserna inte skulle kunna uppfyllas. Betydelsen av ett fast
försäkringskollektiv kan illustreras med följande tankeexperiment. Om
hälften av alla förvärvsarbetande plötsligt skulle befrias från förpliktelsen
att betala avgifter och skatt till folkpensioneringen mot att de lovade att i
sinom tid avstå från folkpensionen, skulle den återstående hälften snabbt
finna sina avgifter och skatter skjuta kraftigt i höjden. Snart skulle också
de måhända begära att få lämna folkpensioneringen. Det omedelbara resultatet
skulle bli, att inga folkpensioner kunde betalas ut, om man bortser
från de relativt små belopp som den existerande folkpensioneringsfonden
avkastar. — Jag vill tillägga, att ingen kommit på idén att tillämpa
detta tankeexperiment på verkligheten. Sedan 40 år vilar folkpensioneringen
och dess föregångare på det fasta kollektiv, som hela folket bildar. Hänsynen
till de gamla och till det gemensamma bästa håller samman det försäkringskollektiv
som står bakom folkpensioneringen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Om man vill lösgöra sig från kravet på ett fast försäkringskollektiv, måste
man övergå till en premiereservmetod för finansieringen. Följden därav
skulle säkerligen bli, att pensionerna inte under överskådlig tid kunde nå
en tillfredsställande höjd. Lika betänkligt är, att man inte skulle kunna
garantera värdebeständigheten.

Kravet på försäkringskollektivets fasthet måste alltså upprätthållas. Man
bör utgå ifrån, att den grupp, som en gång anslutes till systemet, skall stå
kvar.

Undantagsmöjligheter för arbetstagare

Det är emellertid inte i och för sig nödvändigt att alla förvärvsarbetande
tillhör tilläggspensionssystemet för att detta skall kunna fungera.

Då man utformade den nya lagstiftning om arbetstiden, som just trätt
i kraft, fick denna lag en s. k dispositiv karaktär. Det innebär, att
lagens regler kan sättas ur kraft, om ett kollektivavtal slutes om andra
regler än dem lagen innehåller. En förutsättning är dock att kollektivavtalet
på arbetstagarsidan är godkänt av en huvudorganisation, d. v. s. ett
fackligt förbund. Omvänt uttryckt gäller lagens regler om arbetstiden endast
på villkor att berörda parter i ett kollektivavtal inte beslutat annorlunda.
Med samma utgångspunkt skall jag diskutera frågan om en lagstiftning
om tilläggspension för löntagare, vilken jag vill kalla en villkorlig lagstiftning.

Tanken på en villkorlig lagstiftning även på pensionsområdet har framförts
vid remissbehandlingen. Vidare har det ifragasatts, om inte lagstiftningslinjen
kunde förenas med ett undantag för de grupper, som redan
har sin pensionsfråga väl ordnad.

Även i den offentliga debatten efter folkomröstningen har frågan om en
villkorlig lagstiftning diskuterats.

I det förslag inom pensionsberedningen, som avsåg en i huvudsak genom
kollektivavtal ordnad tilläggspensionering, förutsattes det att de fackliga
organisationerna skulle träffa avtal för sina medlemmar om pensionerna.
Tanken på sådana avtal skulle, såvitt jag förstår, kunna förverkligas om
en facklig organisation finge frihet att genom ett kollektivavtal med sin
motpart besluta att utträda ur den allmänna tilläggspensioneringen. Därmed
skulle parterna i princip få frihet att ordna pensioneringen för sina
medlemmar så som de själva önskade.

Beträffande löntagare kan man överväga att överlåta åt de fackliga organisationerna
att värdera de pensionsförmåner, som de kan ha uppnått för
sina medlemmar. Det råder ett klart intresse på arbetsmarknaden, att löner
och sociala förmåner är enhetliga för alla inom en viss grupp. Man kan
vidare utgå ifrån att de fackliga organisationerna bevakar medlemmarnas
intressen, så att inga minoriteter eller enskilda blir eftersatta.

3 — Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 12 samt. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Man måste dock enligt min mening beträffande löntagare fordra, att ett
pensionsskydd som ordnas utanför det allmänna tilläggspensionssystemet
uppfyller i varje fall följande tre krav: 1) pensionsskyddet skall avse såväl
ålders- som invalid- och familjepensionering; 2) pensionsskyddet skall
gälla för alla löntagare, som är undantagna från det allmänna pensionssystemet;
3) pensionsförmånerna skall vara oantastbara, så att de inte förloras
om den försäkrade byter anställning eller verksamhet.

Utträdesmöjligheten bör alltsa inte kunna utnyttjas för att t. ex. avstå
från att ordna tilläggspensionsfrågan. Man kan för övrigt utgå från att medlemmarna
i löntagarorganisationerna kan förväntas ställa krav på ett såvitt
möjligt likvärdigt alternativ till den allmänna tilläggspensioneringen.

En utträdesrätt av det diskuterade slaget kan inte gälla enskilda personer.
Såvitt jag vet har arbetsmarknadens partsorganisationer hittills varit eniga
om att anställningsvillkoren skall vara så enhetliga som möjligt inom olika
grupper. Man måste annars räkna med en osund konkurrens både arbetstagare
och arbetsgivare emellan. Enhetlighetskravet gäller även på pensionsomradet,
där individuella avvikelser inom avgränsade grupper hittills
normalt inte har medgivits. Det förslag inom pensionsberedningen,
som syftade till kollektivavtaisbestämda pensioner för löntagare, vilade på
samma tankegång. I det betänkande, som Arbetsgivareföreningen lade fram
1954 om arbetarpensioner, underströks denna mening också med stor
skärpa.

För att inte träda arbetsmarknadsparternas självbestämmanderätt i lönefrågor
för nära är det också angeläget, att man inte genom utformningen
av ett allmänt pensionssystem befordrar en sammanblandning av pensioner
och löner. Man bör därför se till att rimliga krav på enhetlighet på
arbetsmarknaden inte motverkas genom en individuell rätt att utträda ur
pensionssystemet. Eftersom arbetsgivarna skulle svara för avgiftsbetalningen,
komme ju nämligen den som avstode från den allmänna tilläggspensionen
omedelbart att resa anspråk på kompensation på lönesidan. Man
tinge ingen garanti för att en utträdande löntagare på annat sätt ordnade
ett tillfredsställande pensionsskydd för sig och sin familj, vilket han enligt
en allmänt omfattad mening bör ha. Ett sådant förhållande skulle också
kunna leda till ökade krav på skattefinansierade bidrag från samhällets
sida.

Av de skäl som anförts för enhetliga anställningsvillkor på en arbetsplats
fåi man tydligen räkna med att ett eventuellt undantagande från tilläggspensioneringen
genom kollektivavtal skall omfatta även de icke organiserade
arbetstagarna inom kollektivavtalets tillämpningsområde.

Till skydd såväl för den enskildes trygghet som för organisationsprincipen
på arbetsmarknaden måste man kräva, att ett eventuellt undantag
från lagstiftningen om tilläggspensionering för att bli gällande skall vara
godkänt av en huvudorganisation på arbetstagarsidan. Kollektivavtal skall

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

vanligen godkännas på sådant sätt. Så är det t. ex. ordnat inom de till
Landsorganisationen anslutna fackförbunden.

Kollektivavtalen bereder som regel inga problem när det gäller att fastställa
vilka som omfattas av avtalsbestämmelserna. Det synes därför vara
möjligt att i kollektivavtalets form ge ett eventuellt undantagande den
exakthet, som erfordras för att undvika svårigheter i fråga om att identifiera
vilka som skall stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen. Undantaget
kunde i princip konstrueras så, att lön som betalas ut enligt ett
visst kollektivavtal skall grunda varken avgiftsplikt eller pensionsrätt i den
allmänna tilläggspensioneringen.

Det blir närmast en praktisk fråga vilka krav som bör uppställas på karaktären
och utformningen av de kollektivavtal, vari pensionsfrågan regleras.
I enhetlighetens intresse bör det fordras, att det kollektivavtal, som
reglerar pensionsfrågan, skall ha en betydande räckvidd och även ha karaktären
t. ex. av riksavtal, d. v. s. i princip vara utan lokal begränsning.

Avtal rörande undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen
bör sändas in till den centrala pensionsmyndigheten för registrering. Detta
medger en överblick över förekomsten av sådana avtal. Samtidigt kan pensionsmyndigheten
konstatera om de angivna förutsättningarna för undantagande
föreligger.

Av vad jag förut anfört framgår, att utträdesrätten endast skulle kunna
begagnas vid systemets start. De särskilda förmåner, som man måste införa
under en övergångstid för att snabbt få systemet i funktion, skulle inte
gärna kunna komma i fråga, om en grupp kunde besluta sig för att träda
ut sedan den väl kommit i åtnjutande av dessa förmåner. Om å andra
sidan en grupp, som från början trätt ut, senare vill inträda, vilket bör
medges, måste det krävas att den inte skulle få del av de särskilda förmåner,
som gäller till en början. Detta skulle nämligen medföra spekulationsmöj
ligheter.

Vid övervägande av dessa tankegångar har jag funnit, att en utträdesrätt
komplicerar pensionssystemet och skapar ett behov av särregler, som i
och för sig är föga önskvärda men som är ofrånkomliga om man vill förhindra
spekulation gentemot tilläggspensioneringen. Jag har också svårt
att se, att någon grupp av arbetstagare verkligen skulle tillgodose sitt eget
intresse genom att begära sitt utträde eller att sådant utträde skulle ligga i
någon arbetsgivares intresse. Jag är nämligen övertygad om att den allmänna
tilläggspensioneringen blir till fördel för alla grupper.

Icke desto mindre anser jag, att man bör försöka skapa en kollektiv undantagsmöjligliet
i enlighet med de tankegångar som jag här angivit. Jag
vill därmed tillmötesgå den meningsriktning, som hävdar att arbetsmarknadens
partsorganisationer genom kollektivavtal skall äga ett avgörande
inflytande på pensioneringen av löntagare. Det är i första hand företrädare
för denna meningsriktning, som i den offentliga debatten efter folkomröst -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

ningen har framfört tanken på möjligheten till undantag från en lagfäst
tilläggspensionering.

I klarhetens intresse vill jag påpeka, att den lagfästa tilläggspensioneringen
med denna utformning träder i kraft för varje löntagargrupp, som
inte aktivt verkat för att bli undantagen. För att stå utanför systemet fordras
det, att ett fackligt förbund och vederbörande arbetsgivare före en fastställd
tidpunkt blivit överens om att ordna pensionsfrågan på annat sätt.
Däremot är det givetvis inte meningen att denna undantagsmöjlighet skall
få begagnas för att ställa några löntagargrupper utan pensionsskydd.

En part — arbetstagare eller arbetsgivare — som önskar att det lagfästa
systemet skall gälla för dess del, behöver alltså inte vidtaga någon särskild
åtgärd. Genom att avvakta lagstiftningens ikraftträdande blir den berörda
gruppen automatiskt ansluten till systemet.

Undantagsmöjligheter för företagare

Gruppen företagare och självständiga yrkesutövare har inte samma behov
av enhetlighet i fråga om ekonomiska villkor som löntagare. Tvärtom varierar
företagarnas önskemål och ekonomiska möjligheter i mycket hög grad.
I vissa fall har företagaren exempelvis kapital i sin rörelse, som kan användas
för försörjningen på ålderdomen och vid invaliditet eller dödsfall.
För en del företagare är det onekligen så, att de inte behöver de garantier,
som en tilläggspensionering innebär.

En lagstiftning om en allmän tilläggspensionering också för företagare
måste därför, trots de stora svårigheter som uppstår därmed, utformas så
att den medger en individuell utträdesrätt för dem.

Det är tänkbart, att utträde kan medges för företagarna även efter systemets
start. Emellertid kan detta väcka vissa farhågor med hänsyn till önskemålet
om ett i princip fast kollektiv. Om man tar i betraktande de betydande
fördelar, som den lagfästa tilläggspensioneringen har att erbjuda, finns det
grundad anledning att tro att utträdesrätten inte kommer att begagnas i någon
större utsträckning. För utträde efter systemets start måste vissa förutsättningar
uppställas. En inte alltför kort uppsägningstid bör sålunda föreskrivas,
och utträdet bör gälla för ett visst minsta antal år, t. ex. tio år.
Utträdet liksom återinträdet bör vidare vara förknippat med tillfredsställande
garantier mot spekulation.

Den meningsriktning, som motiverat sina ställningstaganden i pensionsfrågan
med särskild hänsyn till småföretagarna, har särskilt starkt hävdat
den individuella frivillighetens princip. Men den typ av utträdesrätt, som
jag här i korthet skisserat, förefaller det möjligt att i det väsentliga tillmötesgå
detta önskemål, och jag förordar därför att den beskrivna tankegången
bringas i tillämpning.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Blandat obligatoriskt och frivilligt system

I detta sammanhang vill jag beröra ett annat uppslag, som förekommit
i den offentliga debatten och syftar till ett pensionssystem av blandat obligatorisk
och frivillig art. Enligt den framförda tankegången skulle man
dela upp tilläggspensionssystemet i å ena sidan en allmän och obligatorisk
del, som i fråga om bottenskyddet skulle omfatta såväl ålderspension som
invalid- och familj ef örmåner men beträffande tilläggsskyddet endast invalid-
och familj ef örmåner, samt å andra sidan en frivillig del avseende endast
tilläggsskyddet vid ålderdom. Vid de överväganden som gjorts inom
socialdepartementet i denna fråga har det visat sig, att en sådan anordning
måste avvisas av både principiella och praktiska skäl. Vid behandlingen
i det föregående av frågan om pensionssystemets omfattning har jag framhållit,
att systemet är en enhet, vars delar inte kan skiljas från varandra.
Detta förhållande vill jag ytterligare belysa genom några påpekanden.

Om man vill dela upp pensionssystemet enligt den angivna tankegången,
skulle man ställas inför ett val: antingen finge man låta den obligatoriska
tilläggspensioneringens invalid- och familj ef örmåner utgå endast till den
ålder, då rätt till ålderspension inträder, eller också finge man låta de
nämnda obligatoriska förmånerna utgå under vederbörandes hela livstid.

Väljer man det första alternativet är att märka, att förmånerna inom en
lagfäst invalid- och änkepensionering kan förutsättas bli av tillfredsställande
storlek och dessutom värdebeständiga, under det att man i ett frivilligt
system inte kan få några garantier i dessa avseenden eller för att
tilläggspension över huvud taget finns. Resultatet skulle därför säkerligen
i de flesta fallen bli, att en invalid eller änka skulle få en mycket god
pension från det lagfästa systemet intill viss pensionsålder för att därefter
nödgas övergå till en lägre tilläggspension från det frivilliga systemet —
eller till enbart folkpension. En sådan försämring i försörjningsläget skulle
vara desto mera kännbar som den skulle inträffa vid den tid, då åldrandet
ytterligare nedsätter pensionärens förmåga att reda sig. Det torde — för
att ta ett exempel — inte kunna godtas av någon, att den som blir änka
efter 67 års ålder inte kan få någon tilläggspension efter maken, och inte
heller att den, som blir änka vid tidigare ålder, får obligatorisk tilläggspension
endast till 67-årsåldern för att därefter få nöja sig med tolkpensionen.

Om man för invalidpensioneringen valde det senare av de båda nämnda
alternativen — enligt vilket en pension som en gång beviljats skulle utgå
till livets slut — skulle detta i själva verket innebära, att också en ålderspensionering
kom till stånd för en begränsad grupp. Enligt min mening kan
man inte godta en ordning som ger livsvarig invalidpension endast åt dem
som blir invalider före en viss ålder. Detta skulle nämligen betyda en stor
materiell orättvisa och därtill svårigheter i fråga om invaliditetsprövningen,
som knappast kunde bemästras i praktiken. Man blev alltså tvungen att

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

bevilja invalidpension oberoende av ålder. En sådan lösning skulle i realiteten
innebära, att en lagfäst allmän ålderstilläggspensionering infördes —
men utan fixerad pensionsålder. Det är uppenbart att detta skulle kräva
en väsentligt ökad administrativ apparat för invaliditetsprövningen och i
hög grad komplicera samordningen med de frivilliga ålderspensionssystem,
som man förutsatt skulle finnas.

Vad angår familjepensioneringen skulle en lösning efter det sist diskuterade
alternativet innebära, att en kvinna, som blev änka före 67 års ålder,
skulle komma i ett ur pensionssynpunkt avundsvärt läge i förhållande till
den som blev änka efter 67-årsdagen, försåvitt man bestämde att änkepension
från det lagfästa systemet skulle utgå endast till de kvinnor, vilkas män
avled före hustruns 67-årsdag. Skulle man däremot föreskriva, att änkepension
skulle utgå från detta system även om mannen avlidit efter det att
hustrun fyllt 67 år, blev resultatet säkerligen mången gång följande: så
länge mannen levde hade makarna endast en relativt låg och inte värdebeständig
pension utöver folkpensionen att leva på, men genom mannens
död fick änkan en långt bättre försörjning genom det lagfästa systemet för
tilläggspension till änkor. Änkorna skulle också komma i ett bättre försörjningsläge
än många, kanske de flesta, andra åldringar.

Vid båda de alternativ som här diskuterats kan rätt till tilläggspension
föreligga samtidigt från såväl det allmänna som det frivilliga systemet.
Härvid uppkommer vissa samordningsproblem, vilka blir särskilt betydelsefulla
ur ekonomisk synpunkt, om det andra alternativet väljes. Den som
bedriver den frivilliga pensioneringen kan nämligen komma att ha ett betydande
intresse av att den försäkrade blir berättigad till invalidpension
från den allmänna tilläggsförsäkringen. Tydligt är att detta förhållande
kommer att göra invaliditetsbedömningen vanskligare än annars.

De angivna exemplen visar, att en klyvning av pensionssystemet i å ena
sidan flera ålderspensionssystem — folkpensioneringens ålderspensionering
är ett av dem —■ och å andra sidan ett invalid- och familj epensionssystem
skulle få sådana konsekvenser av materiell natur, att en lösning
av pensionsfrågan inte kunde anses vunnen. Klyvningen skulle medföra
en dubblering av administrationen för inkomstregistrering och avgiftsuppbörd.
Den skulle över huvud ge upphov till samordnings- och administrationssvårigheter,
som i praktiken skulle te sig inte endast onödiga utan
också orimliga.

Det är väl också så, att ett fullgott åldersskydd är ett så väsentligt intresse
för de flesta, att man inte kan tänka sig att ägna åldersskyddet mindre
uppmärksamhet än andra delar av pensionssystemet, såvida man inte vill
avstå från att verkligen lösa pensionsfrågan. I den mänskliga naturen ligger
förhoppningen att bli gammal så djupt rotad, att det inte skulle accepteras
att man eftersatte ålderdomsförsörjningen till förmån för invalid- och
familjeskyddet. De olika grenarna hör oskiljaktigt ihop.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Med hänsyn till det nu sagda är det tydligt, att den tidigare skisserade
möjligheten till utträde ur tilläggspensioneringen måste omfatta systemets
alla tre grenar. I annat fall uppkommer problem av den art som nu beskrivits
i fråga om de personer, som begagnat sig av utträdesmöjligheten.

Det nu diskuterade uppslaget om ett kluvet pensionssystem har inte utförligt
motiverats i diskussionen. Möjligen kan dess bakgrund vara, att
man på sina håll ansett sig kunna godta en obligatorisk statlig riskförsäkring
för invalid- och efterlevandeförsörjning av det skälet, att dessa grenar
av försäkringen inte nödvändigt förutsätter någon större fondbildning. Motivet
för den föreslagna uppdelningen skulle alltså närmast vara att hänföra
till problematiken i fråga om förvaltningen av ålderspensioneringens
fondmedel. Enligt min mening bör man bygga upp pensionssystemet med
de försäkrades trygghetskrav för ögonen och utforma pensioneringen så
rationellt som möjligt. Frågan om fondförvaltningen får ses som ett problem
för sig.

8. Existerande pensionssystem

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Den pensionsrätt, som någon förvärvat i redan existerande pensionssystem,
skall inte förfalla på grund av den nya pensionslagstiftningen. De
som omfattas av dessa system — t. ex. statens och kommunernas anställda
eller de SPP-försäkrade — kan helt naturligt träffa överenskommelser om
ändringar i sina gällande pensionsvillkor på grund av den allmänna tillläggspensioneringen.

I åtskilliga fall har arbetsgivare endast ställt i utsikt s. k. trotjänarpensioner
eller ålderdomsunderstöd såsom ett ensidigt åtagande. Någon juridisk
förpliktelse gentemot den anställde torde i regel inte föreligga i dessa
fall. Sådana anordningar är därför alltid otrygga. Jag utgår emellertid
ifrån att de arbetsgivare, som gjort dessa åtaganden mot sina äldre anställda,
skall stå fast vid dem även sedan en allmän tilläggspensionering införts.
Uttalanden från arbetsgivarhåll under pensionsdebatten har övertygat
mig om att denna min mening delas även av arbetsgivarna.

Ett behov av att bibehålla andra pensionssystem än de offentliga kommer
att föreligga även efter den allmänna tilläggspensioneringens tillkomst.
För att inga försämringar i förhållande till gällande regler skall
inträffa för någon, behöver hittillsvarande särskilda pensionsanordningar
i varje fall bestå under en övergångstid på åtskilliga år. Vidare behöver
särskilda pensionsanordningar finnas för att i förekommande fall fylla ut
den lucka, som kan uppstå mellan avgången ur tjänst och den pensionsålder,
som kommer att gälla i den allmänna pensioneringen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

I fråga om de statsanställdas pensionsförhållanden har överläggningar
inletts mellan företrädare för staten och de berörda organisationerna. Vid
de undersökningar, som i samband därmed har företagits inom civildepartementet,
har det visat sig att det nuvarande statliga pensionssystemet låter
sig väl samordna med den allmänna tilläggspensioneringen enligt den metod,
som skisserades i förslaget om lagfäst tilläggspensionering. Man kan
utgå ifrån att en sådan samordning, vilken förutsätter en omarbetning i
tekniskt avseende av pensionsbestämmelserna för statens anställda, kommer
att medföra fördelar för de anställda. Det kan påpekas, att en reformering
av det statliga pensionsväsendet är aktuell oberoende av frågan om
en allmän pensionsreform. En samordning mellan de kommunala pensionshestämmelserna
och den allmänna tilläggspensioneringen torde kunna genomföras
på ungefär samma sätt som i fråga om de statliga bestämmelserna.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att pensionsstyrelsens nuvarande
frivilliga försäkring enligt min mening alltjämt bör bestå och i möjlig mån
utformas så att den kan tillgodose pensionsbehov som inte täckes av det
allmänna systemet.

Värdebeständighetens problem har på senare år diskuterats även utan
direkt samband med den aktuella pensionsdebatten. Enligt min mening
bör man allvarligt pröva alla uppslag, som kan komma fram under ansträngningarna
att åstadkomma värdebeständighet även i andra försäkringar än
inom socialförsäkringen. Om dessa ansträngningar skulle avsätta positiva
resultat bör helt naturligt även pensionsstyrelsens frivilliga försäkring
kunna tillgodogöra sig dessa resultat.

Motion

I motionen II: i22 av herr Lundberg hemställes att riksdagen måtte besluta
att vid utformningen av detaljbestämmelserna för ett nytt pensionssystem
jämväl de i enskild tjänst anställda måtte få laglig rätt till trotjänarpensioner,
ålderdomsunderstöd, gratial eller liknande åtaganden från arbetsgivarna.
Motionären uttalar, att arbetsgivarna i regel genom skatteavdrag
har engagerat staten med betydande belopp i detta s. k. åldringsskydd,
trots att rättigheterna icke är juridiskt skyddade.

Särskilda frågor

Departementschefen

Departementschefen anför till en början följande.

I det föregående har jag behandlat den allmänna innebörden av det pensionssystem
som jag förordar. Det är i första hand dessa riktlinjer av principiell
natur, som statsmakterna nu måste ta ställning till för att det fort -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

satta arbetet med pensionsreformen skall kunna bedrivas med tillräcklig
konsekvens och snabbhet.

En rad utomordentligt viktiga frågor, som rör den närmare utformningen
av pensionssystemet, måste emellertid av samma skäl bli föremål för ställningstagande
redan nu. Även om man får räkna med att utformningen
kommer att medföra ändrade ståndpunkter i en eller annan detaljfråga,
är det oundgängligen nödvändigt att redan nu få så klara direktiv som möjligt
för arbetet. I annat fall kan resultatet bli att pensionsreformens genomförande
fördröjes ytterligare.

Jag vill påpeka att omkring 65 000 personer varje år passerar 67-årsgränsen
och att ytterligare minst 15 000 personer årligen blir berättigade till
invalid- eller änkepension. För egen del anser jag mig inte kunna stå till
svars med att någon årskull i onödan går förlustig de fördelar, som pensionsreformen
är avsedd att innebära. Att förmånerna endast så småningom stiger
till den avsedda nivån utgör ett ytterligare skäl till snabbhet i avgörandena.

1. Personkretsen

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Folkpensioneringen bör som nu omfatta alla.

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering avsåg endast löntagare eller
mera exakt uttryckt pensionering på grund av inkomst av tjänst. Här förelåg
sålunda problemet att avgränsa löneinkomst från annan inkomst av
förvärvsarbete. I förslaget löstes detta gränsdragningsproblem så, att den
för taxeringen till statlig inkomstskatt redovisade inkomsten av tjänst togs
till utgångspunkt för beräkningen av tilläggspensionen.

I det föregående har jag förordat, att även företagare skall vara med i den
lagfästa tilläggspensioneringen. Detta innebär att all inkomst av förvärvsarbete
blir pensionsgrundande inom vissa gränser.

Det inom pensionsberedningen föreslagna begreppet inkomst av tjänst
har kritiserats under remissbehandlingen, och enligt min mening föreligger
skäl för en teknisk omprövning av förslaget på denna punkt. En sådan
omprövning blir behövlig också därför, att pensioneringen föreslås utsträckt
till att omfatta alla inkomster av förvärvsarbete. Att vissa personer skall
kunna undantas från tilläggspensioneringen kan även påverka inkomstbegreppets
närmare utformning.

Då även inkomster av självständig förvärvsverksamhet göres pensionsgrundande,
uppkommer ett nytt gränsdragningsproblem. Remissbehandlingen
av pensionsutredningens år 1955 framlagda förslag ■— enligt vilket
alla slag av inkomster skulle grunda pensionsrätt — utvisade med all tyd -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

lighet, att man inte kan godta att pensionsrätt grundas på inkomst av förmögenhet.
Då man låter inkomster av självständig förvärvsverksamhet vara
pensionsgrundande, måste man alltså i möjlig mån avskilja den del av inkomsten,
som kan anses härröra från det värde av förmögenhetsnatur som
verksamheten har och som sålunda inte hänför sig till det arbete företagaren
själv utför. Ur materiella synpunkter är detta självklart. Pensionen är
ju i princip till för att ersätta en förlorad arbetsinkomst. Det är särskilt
viktigt att denna princip i möjlig mån upprätthålles inom en lagfäst pensionering.
En sådan bör nämligen inte avse fall, i vilket pension är uppenbart
obehövlig.

Då man önskar ta med andra förvärvsarbetande än löntagare i den lagfästa
pensioneringen, blir det därför nödvändigt att fixera deras pensionsgrundande
inkomst på ett sätt, som avviker från vad som gäller vid taxering
av inkomst av rörelse eller självständig förvärvsverksamhet. Då man
inte gärna kan utforma regler för att individuellt avskilja arbetsinkomst
från annan inkomst, måste man använda en schablonregel. Schablonen
bör vara gemensam för alla rörelseidkare och fria företagare. Den bör dessutom
vara så ytterligt enkel, att envar lätt kan klargöra för sig hur den
verkar.

Då man gar att utforma en huvudregel för beräkningen av den pensionsgrundande
inkomsten av självständigt förvärvsarbete vill jag förorda, att
man - utan att fördenskull anse sig slutligt bunden — utgår från en enkel
regel av den innebörden, att den pensionsgrundande inkomsten skall utgöra
två tredjedelar av den vid skattetaxeringen framkomna nettoinkomsten
utöver basbeloppet och intill maximibeloppet. Enbart ägande av fastighet
eller kapital bör inte anses innebära att någon driver rörelse, även om ägandet
föranleder ett visst arbete. Däremot bör givetvis den som driver jordbruk
i egen regi betraktas som rörelseidkare i detta sammanhang. I de fall
någon har både inkomst av tjänst och inkomst av rörelse eller fri förvärvsverksamhet,
bör inkomsten av tjänst läggas i botten vid tillämpningen av
bestämmelserna om pensionsgrundande inkomst.

Vid en sådan lösning och med tillämpning av det basbelopp på 4 000 kr.
som jag förordar i det följande, kommer en företagare med en rörelseinkomst
av exempelvis 13 000 kr. att ha en pensionsgrundande inkomst för
tilläggspensioneringen av 6 000 kr. (13 000 — 4 000 = 9 000; 2/3 av 9 000 är
6 000). Hans avgifter för tilläggspensioneringen kommer att beräknas på
6 000 kr. Är rörelseinkomsten i ett annat fall 28 000 kr., blir den pensionsgrundande
och avgiftspliktiga inkomsten 16 000 kr.

Den omständigheten att ett mycket stort antal personer har inkomster av
såväl tjänst som självständig förvärvsverksamhet gör det nödvändigt, att
ett och samma lagfästa pensionssystem gäller för både löntagare och andra
förvärvsarbetande. Frånsett de angivna reglerna för att bestämma den
pensionsgrundande inkomsten bör pensionsberäkningen ske på samma sätt

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 43

vare sig det är fråga om inkomst av tjänst eller inkomst av annat förvärvsarbete.

Då det gäller att utforma de nu berörda inkomstbegreppen har man att
tillse, att man om möjligt får överensstämmelse med motsvarande begrepp
inom andra socialförsäkringsgrenar, främst sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Vidare måste man försöka utnyttja andra grenar av den offentliga
förvaltningen, t. ex. taxeringsväsendet, för att få möjligheter till kontroll
och för att förenkla administrationen.

Motion

I motionen 11: 424 av herr Christenson i Malmö hemställes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla vikten av att frågan om möjligheten
att jämställa de beroende uppdragstagarna med andra löntagare
blir föremål för en noggrann undersökning vid det fortsatta arbetet på
pensionsreformens genomförande. Som skäl härför åberopas att de beroende
uppdragstagarna gentemot arbetsgivarna intar väsentligen samma ställning
som arbetstagarna och liksom de senare deklarerar sina inkomster såsom
inkomst av tjänst. 2

2. Pensionsåldern

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Den pensionsålder — 67 år — som alltsedan 1914 gäller inom folkpensioneringen,
skall enligt pensionsberedningens förslag bibehållas. Även i
förslaget om den lagfästa tilläggspensioneringen har förordats 67 års pensionsålder.

Under diskussionen i pensionsfrågan har man i stort sett varit ense om
att den generella pensionsåldern bör vara 67 år. Jag biträder denna mening.

Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att
man utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda
som har behov därav. Här blir utformningen av invalidpensioneringen
av särskild betydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsreformen
måste stor uppmärksamhet ägnas åt frågan i vilken utsträckning man
inom ramen för invalidpensioneringen kan tillgodose önskemålet, att personer
inom vissa arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna arbetet,
skall få pension från det nya pensionssystemet före 67 års ålder.

Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till frågan
om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invalidoch
familjepensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt förskottsuttag
tas upp.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Det bör här tillfogas, att den som redan har förvärvat pensionsrätt från
något pensionssystem från tidigare ålder än 67 år givetvis inte förlorar
denna rätt på grund av den allmänna tilläggspensioneringens införande.

Pensionsberedningen har föreslagit, att folkpensionen skall höjas om
man begär uppskov med att ta ut den, och motsvarande förslag föreligger
beträffande tilläggspensioneringen. Jag finner en anordning av detta slag
väl värd att genomföra. Den närmare utformningen får ske gemensamt för
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 329 av herrar Nyström och Grym och
II: ili av herr Fredriksson m. fl. beröres frågan om pensionsåldern för
gruvarbetare under jord. Motionärerna framhåller, att det för denna grupp
bör vara möjligt att generellt fastställa pensionsåldern avsevärt lägre än
67 år, oavsett hur invalidpensionen kommer att utformas. De hemställer, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t förordar, att vid den fortsatta utformningen
av pensionssystemet hänsyn tages till i motionerna framförda synpunkter.

Frågan om pensionsåldern för skogsarbetare upptages i de likalydande
motionerna I: 328 av herr Olofsson, Per, och herr Svedberg, Lage, och II: i23
av herr Nilsson i Östersund m. fl. Det synes enligt motionärerna vara i
högsta grad motiverat att man allvarligt prövar alla möjligheter för skogsarbetarkåren
att få pension före 67 års ålder. Motionerna utmynnar i en
hemställan att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att de synpunkter som framförts i motionerna måtte uppmärksammas
vid de fortsatta utredningar och överväganden som kommer att ske i
fråga om pensionsålderns utformning för olika yrkesgrupper.

Frågan om pensionsåldern och dess ankytning till invaliditet sbegreppet
för vissa grupper beröres dels i de likalydande motionerna 1: 316 av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl. och II: i07 av fru Thorsson m. fl., dels i de likalydande
motionerna I: 323 av herr Ohlon m. fl. och II: il9 av herr Ohlin
m. fl. och dels i de likalydande motionerna I: 325 av herr Eliasson m. fl. och
11: i21 av herr Hedlund m. fl. Dessa motioner redovisas i angiven del senare
(s. 55 f.) i avsnittet om invaliditetsskydd och förtidspensionering.

De likalydande motionerna 1:326 av herr Ewerlöf m. fl. och 11: ill av
herr Hjalmarson m. fl. behandlar frågan om pensionsålderns rörlighet
uppåt och nedåt. I det förra avseendet hemställer motionärerna (under
A. 4) i hemställan) att riksdagen måtte besluta, att pensionsåldern utan
dröjsmål skall göras rörlig uppåt, samt förordar i huvudsak följande regler
härför. Rätt till uppskov med uttagandet av ålderspension bör medges både
för den som uppnår pensionsåldern och för den som uppnått denna ålder
och redan börjat uppbära folkpension. Ingen övre åldersgräns bör gälla.

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1958

Ålderspensionen bör höjas med 0,5 procent för varje månad som uppskovet
avser. Förhöjningen bör icke betraktas som skattepliktig inkomst. Motionärerna
förordar slutligen att en effektiv propaganda för underlätet uttag
av folkpension igångsättes så snart erforderligt förberedelsearbete hunnit
göras och hemställer (under D. 2)) att riksdagen måtte till Upplysningsverksamhet
rörande rätt till uppskjutet uttag av folkpension anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 kr. Beträffande frågan om pensionsålderns rörlighet nedåt
framhålles i motionerna, att det bör vara möjligt att nå en lösning av
detta problem i den mån de kommunala bostadstilläggen avvecklas. Motionärerna
hemställer (under A. 6)) att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte snarast igångsätta
en utredning rörande frågan om pensionsålderns rörlighet nedåt.

3. Tilläggspensionernas storlek och beräkning

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

När det gäller att ta ställning till tilläggspensionernas storlek måste
folkpensionernas belopp beaktas. Tilläggspensionen bör nämligen avvägas
så att den tillsammans med folkpensionen ger en tillfredsställande pensionsnivå
inom det nya pensionssystemet.

I förslaget om en lagfäst tilläggspensionering föreslogs, att löneinkomster
upp till ett visst belopp, basbeloppet, skulle motsvaras av folkpensionen,
medan löneinkomster ovanför basbeloppet skulle ligga till grund för tillläggspensionen.
Basbeloppet har i förslaget angivits till 3 000 kr. Löneinkomst
skulle sålunda grunda rätt till tilläggspension endast i den mån
den översteg 3 000 kr. Emellertid skulle inkomstbelopp ovanför 30 000 kr.
inte räknas, då man fastställde pensionen. Gränsbeloppen skulle följa
levnadskostnadernas utveckling.

Vidare har i förslaget angivits bl. a. följande regler rörande pensionsberäkningen.
Beräkningen av tilläggspensionen skall inte bygga på arbetstagarens
slutlön utan på hans medellön för de 15 år, under vilka inkomsten
varit högst. Medellönen beräknas utan avdrag för de avgifter till folkpensioneringen,
som man betalar före pensionsåldern. Tilläggspensionen
utgår med 50 procent av denna medellön i vad den ligger mellan de båda
nyssnämnda gränsbeloppen. Då tilläggspensionen enligt denna regel tillsammans
med folkpensionen blir mindre än 65 procent av hela medellönen,
så skall tilläggspensionen bestämmas så att totalpensionen utgör
65 procent av medellönen. Vid denna beräkning av totalpensionens storlek
skall folkpensionen medräknas till det belopp, som enligt beredningsförslaget
år 1968 tillkommer envar av två pensionsberättigade makar, alltså
2 700 kr. En pensionstagare som inte har eu pensionsberätligad make får

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

härigenom högre totalpension. Enligt förslaget får han 3 600 kr. i folkpension
(1968), varför totalpensionen blir 900 kr. utöver vad som framgår
av de angivna beräkningsreglerna.

I följande sammanställning anges några exempel på hur stor ålderspensionen
skulle bli enligt förslaget, då full pension utgår. Med bruttokompensation
avses i sammanställningen totalpensionen uttryckt i procent av
medellönen utan avdrag för pensionsavgifter. I sammanställningen har även
medtagits nettokompensationen, som visar totalpensionen i procent av
medellönen, sedan denna lön minskats med folkpensionsavgiften. Avgiften
har därvid antagits utgöra 6 procent av den taxerade inkomsten med ett
högsta årligt avgiftsbelopp av 900 kr. Detta antagande motsvarar pensionsberedningens
högre alternativ till avgiftshöjning men innebär inte något
ställningstagande till förslaget på denna punkt. Hänsyn har inte tagits
till den lättnad i skattehänseende, som inträder i samband med att inkomsterna
minskar vid pensionsavgången. Det är nämligen icke möjligt
att beräkna hur stor skillnaden i skatt blir i framtiden.

För ett gift pensionärspar blir ålderspensionsförmånerna enligt beredningsförslaget
minst 2 700 kr. högre än som i sammanställningen angivits
för pensionstagare med pensionsberättigad make, eftersom maken åtminstone
uppbär folkpension med detta belopp.

Under remissbehandlingen har från många håll framförts kritik mot att
pensionen, särskilt i lägre inkomstlägen, enligt förslaget skulle bli så hög
i förhållande till medellönen.

Enligt min mening måste man vid bedömningen av den föreslagna pensionsnivån
hålla i minnet, att pensionerna enligt förslaget inte — såsom
i regel sker inom den statliga personalpensioneringen —• beräknas på
den försäkrades slutlön utan på hans medellön för de 15 bästa åren. Vid
stigande standard i samhället blir denna medellön i allmänhet lägre än
slutlönen.

Det är sålunda i många fall så, att arbetstagarens lön stiger successivt
fram till pensionsavgången. Om det antas, att penningvärdet är oförändrat

Medellön kr	Pensionstagare utan pensions-berättigad make	Gift pensionstagare med pensions-berättigad make
Summa pension (därav folkpen-sion 3 600 kr)	Kompensation i procent av medellönen	Summa pension (därav folkpen-sion 2 700 kr)	Kompensation i procent av medellönen
brutto	netto	brutto	netto
6 000	5 100	85	90	4 200	70	74
8 000	6 100	76	80	5 200	65	69
10 000	7 400	74	78	6 500	65	69
12 000	8 700	73	76	7 800	65	69
15 000	10 650	71	75	9 750	65	69
20 000	13 900	70	73	13 000	65	68
30 000	20 400	68	70	19 500	65	67

Sur::;: i h;

Si ;,!! 11‘! länem van i:.c

i. - r ■ i ju.’i si in

it'', ii sii mshrraS 1 i^isd ihn I, e ra ii1- n nien i inkomst. i^ 11: > nvcr 8 000 kr.
s |\ it verket inte ho^rc än å:- p rot ;■ n t a\ sintiom \ •''!:<- i ar ki! ipyores
i ("•'' jnndo diaurani.

De 15 Las i a aren

Varje mynhiapel motsvarar 1 årslön

Medeilön

mmm.

Pension

is a ;

•• : /

''a/k ''.V/S s ■— ''/.''Cs

ifc .:~#e

- t ;: llit

; aiiari

n sk a ii

! I! i ■ t v

De 15 Las ia

Pension

91111

:J3

!•• £ -i

Siirsl.ihkt utskott:^.; utlnlnwle nr 1 år 19.~>H

Man kan slutligen räkna som ett säkerligen inte ovanligt förhållande, att
arbetstagaren har eu inkomstutveekling, som utmärkes av att arbetsinkomsten
sjunker starkt under aren nunnas! Inre pensionsavgangen. Löntagaren
har i delta fall redan före pensionsavgangen mast börja sänka sm
standard, och jämför man pensionen med hans inkomster, när dessa var
som störst, blir kompensationsgraden givetvis en annan oeh lägre an ös
procent, något som belyses i följande diagram.

De 15 bästa åren

Medellön

Pension

Varje myntsiapel motsvarar 1 årslön

Diagrammen är att betrakta som exempel. Vid bedömningen av den faktiska
levnadsnivån är det bo i t naturligt av vikt att beakta, bur t. ex. barnförsörj
ningskoslnaderna belastar olika aldrar.

När man tar ståndpunkt till den föreslagna pensionsnivån är vidare att
märka, att det dröjer mer än 20 ar, innan pensionerna kommer att mera
allmänt utgå med fulla belopp. Det år viktigt, att pensionsnivån fastställes
sä att den ter sig tillfredsställande även vid den tidpunkten.

Det har i den offentliga debatten framhållits, att pensionsnivån enligt
förslaget skulle bli alltför hög för familjer, där endast mannen haft förvärvsarbete
och hustrun utöver mannens pension får folkpension på 2 700
kr. Enligt min mening är det i sin ordning ad t de gifta kvinnor, som inte
får pension i egenskap av förvärvsarbetande, likväl — såsom redan nu är
fallet far en självständig pensionsrätt oeh att deras pension utgår
oberoende av mannens pension. Det kan därför ifrågasättas, om det är
riktigt att jämföra makarnas sammanlagda pensionsförmåner med blott
mannens tidigare inkomst. Jag vill också erinra om att det i flertalet enskilda
pensionärshushail inte finns mer än en pensionsberältigad person.

Mot bakgrund av vad jag nyss anfört anser jag. all den föreslagna av -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

vägningen av pensionsnivån kan anses i stort sett godtagbar. En sådan
nivå gör det möjligt för de pensionerade att i huvudsak bibehålla sin levnadsstandard
från den aktiva tiden.

I några remissyttranden har det framhållits, att basbeloppet bör sättas
så att folkpensionen utgör samma andel av basbeloppet som den kompensationsprocent,
som gäller för totalpensionen. Därmed skulle man få möjlighet
att åstadkomma en och samma kompensationsgrad i alla inkomstlägen
ovanför basbeloppet.

För egen del är jag inte benägen att godta ett så högt basbelopp, emedan
detta skulle få till följd att en ur sociala synpunkter önskvärd, relativt
sett högre pensionsnivå i lägre inkomstlagen inte skulle uppnås. Däremot
synes det mig möjligt att tillgodose pensioneringens syfte även om basbeloppet
sättes till 4 000 kr. I detta sammanhang vill jag påpeka, att den
i beredningens betänkande föreslagna metoden för tilläggspensionens beräkning
är tämligen komplicerad. Den ger bl. a. till resultat, att tilläggspensionen
inte står i samma proportion till den pensionsgrundande inkomsten
i alla inkomstlägen utan i stället utgår med relativt sett större
belopp i högre inkomstlägen. Detta förhållande föranledde kritik även
inom pensionsberedningen. Om basbeloppet sättes till 4 000 kr., kan pensionsberäkningen
ske med tillämpning av en enhetlig procentregel. Denna
regel skulle innebära, att tilläggspensionen utgör 60 procent av den pensionsgrundande
medelinkomsten.

Med ett basbelopp av 4 000 kr. och en tilläggspensionsprocent av 60 skulle
följande pensionsbelopp och kompensationsgrader erhållas i de inkomstlägen,
som tagits som exempel i den nyss berörda sammanställningen.

Medellön kr	Pensionstagare utan pensions-berättigad make	Gift pensionstagare med pensions-berättigad make
Summa pension (därav folkpen-sion 3 600 kr)	Kompensation i procent av medellönen	Summa pension (därav folkpen-sion 2 700 kr)	Kompensation i procent av medellönen
brutto	netto	brutto	netto
6 000	4 800	80	84	3 900	65	68
8 000	6 000	75	79	5 100	64	67
10 000	7 200	72	76	6 300	63	67
12 000	8 400	70	74	7 500	63	66
15 000	10 200	68	72	9 300	62	65
20 000	13 200	66	69	12 300	62	64
30 000	19 200	64	66	18 300	61	63

Den pensionsnivå, som sålunda skulle uppnås, uppfyller enligt min mening
väl de krav, som uppställts i det föregående. Man skulle också vinna
den fördelen, att pensionsnivån blir bättre avvägd i de inkomstlägen, där beredningsförslaget
enligt mångas mening innebär en väl hög kompensation.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 12 sand. Nr 1

50 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

I de lägre inkomstlägena är pensionsnivån som synes ändå jämförelsevis
hög, vilket jag anser vara önskvärt.

Jag har förut ifrågasatt en schablonregel för beräkning av företagares
pensionsgrundande inkomst och därvid angivit ett par exempel på tillämpningen
av en sådan regel. Jag vill i anslutning till dessa exempel framhålla,
att en företagare, som under de 15 bästa åren har en genomsnittlig rörelseinkomst
på 13 000 kr., skulle få räkna 6 000 kr. som pensionsgrundande
inkomst (13 000 kr. minskat med basbeloppet 4 000 kr. blir 9 000 kr.,
varav 2/3 utgör 6 000 kr.). Tilläggspensionen utgår med 60 procent härav,
3 600 kr., d. v. s. samma belopp som för en löntagare med 10 000 kr. i
medellön. Är den genomsnittliga rörelseinkomsten i stället 28 000 kr., blir
den pensionsgrundande inkomsten 16 000 kr. och tilläggspensionen 9 600
kr., d. v. s. som för en löntagare med en medellön av 20 000 kr.

En väsentlig fördel med den nu angivna pensionsberäkningen är, att tilläggspensionen
i princip kan ställas i direkt proportion till avgifterna.
Såsom jag anger i det följande bör avgifterna nämligen tas ut med en enhetlig
procentsats på de pensionsgrundande inkomsterna. Då företagare och
självständiga yrkesutövare medtages i den allmänna tilläggspensioneringen,
är det särskilt önskvärt att de avgifter, som de har att erlägga och som måste
beräknas individuellt, står i proportion till de tillförsäkrade förmånerna.

Den pensionsberäkning, som jag föreslår, medför i förhållande till beredningsförslaget
en kostnadsminskning, som kan beräknas till 8 å 9 procent
av de uppskattade totalkostnaderna. Detta medför, att avgifterna till
tilläggspensioneringen kan bli något lägre. Avgiftssänkningen kommer till
synes genom att avgiften beräknas på ett lönebelopp, som per årsarbetare
blir 1 000 kr. lägre än enligt beredningsförslaget.

Jag kan för min del godta, att maximigränsen för den pensionsgrundande
inkomsten sättes vid 30 000 kr. Under den tid det tar innan pensionssystemet
når full effekt kommer allt fler att uppnå eller närma sig denna inkomstnivå.
De som redan nu ligger i närheten av maximinivån har i flertalet fall
en ordnad pensionering, och det är viktigt att de kan anslutas till systemet
utan svåra samordningsproblem då det gäller att vidmakthålla deras tidigare
förmånsnivå.

I de mera effektiva pensionssystem, som nu finns, bestämmes pensionsnivån
vanligen med slutlönen eller inkomsterna under de sista aktiva åren
som utgångspunkt. En viss motsvarighet härtill utgör den föreslagna regeln,
att pensionsnivån skall beräknas utifrån inkomsterna under de 15
år, då den pensionsgrundande inkomsten varit högst. Denna regel medför
en viss standardföljsamhet i pensionssystemet. Vid stigande standard stiger
medelinkomsten, och tilläggspensionen blir högre än om man skulle räkna
den på medelinkomsten för alla år då man haft inkomst. Med hänsyn härtill
anser jag att denna regel bör tillämpas.

Enligt en föreslagen s. k. 30-årsregel skall den försäkrade erhålla en tret -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

tiondel av full tilläggspension för varje år som han haft inkomst av förvärvsarbete
över basbeloppet — dock givetvis ej mer än 3%o. Denna regel har en
viss motsvarighet i många nu förekommande pensionssystem och bör
godtas.

Det bör tilläggas, att en rätt till utträde ur tilläggspensioneringen medför,
att man blir tvungen att vidta åtgärder för att förebygga eventuell spekulation
genom oskäligt utnyttjande av det allmänna systemets gynnsamma
bestämmelser.

I beredningsförslaget ifrågasattes en reduktionsregel för den, som inte
efter 40 års ålder har minst 15 pensionsgrundande år; för varje felande år
skulle tilläggspensionen minskas med 1/3o- Denna regel avsåg att garantera att
de, som utfört lönearbete intill hög ålder och för vilka avgifter erlagts under
hela denna tid, också skulle få en märkbart högre pension än de, som under
lång tid före pensionsåldern inte haft lönearbete. Regeln har rönt mycken
kritik i den allmänna debatten. Behovet av en sådan regel blir mindre, om
man medtar företagare och självständiga yrkesutövare i tilläggspensioneringen.
Jag förordar därför, att den s. k. 40-årsregeln utgår.

Motion

I motionen II: Al5 av herr Senander m. fl. hemställes att riksdagen måtte
besluta att, med godkännande i övrigt av propositionen i vad denna avser tillläggspensioneringen,
företa den ändringen, att tilläggspensionen i enlighet
med pensionsberedningens förslag beräknas å den del av medellönen som
ligger mellan 3 000 och 30 000 kr.

4. Värde- och standardbeständighet

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Pensionsberedningen var enig om att värdebeständigheten av folkpensionerna
bör ordnas som nu, d. v. s. genom en automatisk indexreglering. Enligt
förslaget om lagfäst tilläggspensionering skall samma automatiska indexreglering
tillämpas på tilläggspensionerna. Därvid skall basbeloppet följa
en indexserie, och övriga belopp följer i sin tur basbeloppet. Den försäkrades
pensionsgrundande inkomst under ett visst år sättes i relation till basbeloppet
för samma år. Därvid tillämpas ett poängsystem, innebärande att
det tal, som anger förhållandet mellan den pensionsgrundande inkomsten
och basbeloppet, utgör vederbörandes pensionspoäng för året i fråga. Vid
pensionsberäkningen lägger man ihop pensionspoängen för de 15 bästa åren
och räknar ut medelpoängen. När pensionen beviljas, multipliceras medelpoängen
med det basbelopp som då gäller, varefter pensionen uträknas med
den sålunda framkomna medelinkomsten som utgångspunkt. Förändras

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

basbeloppet därefter till följd av en förändring i den tillämpade indexserien,
omräknas pensionen genom att medelpoängen multipliceras med det
nya basbeloppet.

Eftersom basbeloppet förutsatts följa en prisindex, skulle såväl den för
varje år intjänade pensionsrätten (pensionspoängen) som utgående pensioner
behålla sitt värde. Även maximibeloppet skulle följa ändringar i prisnivån.
I förslaget framhölls, att värdebeständigheten helt naturligt inte
borde utesluta jämkningsmöjlighet vid krig och andra krisartade förhållanden,
då den aktiva befolkningen tvingas att göra stora materiella uppoffringar
och sänka sin standard.

Den föreslagna konstruktionen för att automatiskt upprätthålla pensionernas
värdebeständighet bör enligt min mening komma till användning.

Vad så angår frågan om standardbeständighet — d. v. s. att pensionerna
skall följa den aktiva befolkningens standardutveckling — anfördes inom
beredningen betänkligheter mot en automatisk sådan följsamhet. Beträffande
folkpensioneringen föreslogs, att man skulle bibehålla den nuvarande
ordningen, enligt vilken standardföljsamheten tillgodoses genom standardtillägg,
som statsmakterna fattar beslut om tid efter annan. Förslaget om
lagfäst tilläggspensionering innebär såsom förut nämnts, att genom metoden
för pensionsberäkningen — närmare bestämt genom regeln om de 15
bästa åren — ernås en viss standar dfÖlj samhet i fråga om den pensionsrätt,
som intjänas under den aktiva tiden. I förslaget förutsattes, att de standardförbättringar,
som därutöver kunde anses erforderliga, finge bli beroende
av särskilda beslut av statsmakterna. Därvid påvisades olika möjligheter
att avväga sådana standardförbättringar.

Jag delar förslagsställarnas mening i fråga om standardföljsamheten.

Motioner

I de likalydande motionerna I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 417 av
herr Hjalmarson m. fl. framhålles att det måste vara riktigast att anknyta
värdesäkringen av folkpensionerna till en särskild indexserie som såvitt möjligt
är »rensad» från indirekta skatter. Motionärerna anser dock att man,
intill dess ett sådant index konstruerats, kan bibehålla nu tillämpade grunder
för värdesäkringen genom anknytning till konsumentprisindex.

Som ovan s. 29 redovisats framhålles i de likalydande motionerna I: 323
av herr Ohlon m. fl. och II: 419 av herr Ohlin m. fl., att man vid en av motionärerna
begärd utredning om avvägningen mellan folkpension och tillläggspension
efter 1968 bör beakta, att folkpensionärerna enligt tidigare
fattat, icke tidsbegränsat principbeslut kommer att erhålla andel av standardhöjningen
även efter nämnda år. I de likalydande motionerna I: 325 av herr
Eliasson m. fl. och II: 421 av herr Hedlund m. fl. hemställes, såsom ovan s.
29 redovisats, att riksdagen måtte uttala, att folkpensionerna även efter 1968
skall höjas i den mån de ekonomiska möjligheterna medger det.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

5. Övergångsanordningar

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering inrymmer vissa övergångsanordningar
avsedda att någotsånär snart ge tilläggspensioneringen önskad
effektivitet. Under en övergångstid skall sålunda medges en viss överkompensation.
Kravet på 30 pensionsgrundande år för full ålderspension skall
enligt förslaget övergångsvis ersättas med ett krav på endast 20 sådana år.
Denna nedsättning kommer dem till godo, som på grund av sin ålder har
möjlighet att vara med i systemet och förvärva pensionspoäng endast under
20 år eller kortare tid. Detta innebär, att de för varje år intjänar en
tjugondei av full tilläggspension. Under en period av tio år därefter höjes
det för full ålderspension erforderliga antalet pensionsgrundande år successivt
från 20 till 30.

De föreslagna övergångsreglerna har i allmänhet godtagits av remissorganen.
I några remissyttranden har emellertid gjorts gällande, att reglerna i
alltför hög grad gynnade de första årskullarna ålderspensionärer.

För egen del vill jag framhålla, att en överkompensation är nödvändig
i inledningsskedet, om pensionssystemet skall få effekt även för dem, som
nu närmar sig pensionsåldern. De föreslagna övergångsreglerna bör därför
komma till användning.

6. Invaliditctsskydd och förtidspensionering
Departementschefen

Departementschefen anför följande.

1 det föregående har jag understrukit det nära sambandet mellan pensionssystemets
olika delar. Jag har pekat på att vår folkpensionering i princip
kan betraktas som ett enhetligt system av ekonomiska skyddsåtgärder
då arbetsförmågan tryter. I förhållande till ålderspensionen kan invalidpensionen
betraktas som en förtidspension till den, vars arbetsförmåga varaktigt
har gått förlorad före den allmänna pensionsåldern på grund av
sjukdom, lyte eller åldersförändringar.

Vid behandlingen av pensionsåldern har jag vidare intagit den ståndpunkten,
att man skall ägna stor uppmärksamhet åt frågan i vilken utsträckning
man inom invalidpensioneringens ram kan tillgodose önskemålet
att personer inom vissa arbetsområden skall få pension från det nya
pensionssystemet före G7 års ålder.

Pensionsberedningen ansåg, att statsmakternas ställningstagande till
de allmänna principerna för tilläggspensioneringen borde avvaktas innan

54 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

mera definitiva förslag om invalidpensioneringen utarbetades. Beredningen
förordade också närmare undersökningar om var inom socialförsäkringssystemet
denna förmånsgren borde placeras.

Inom socialdepartementet har företagits vissa undersökningar rörande
invalidpensioneringens lämpliga utformning. På grundval av dessa vill jag
här utveckla några synpunkter på denna pensionering.

Helt allmänt måste det tillses, att förmånerna vid invaliditet väl ansluter
sig till de förmåner som utgår från ålderspensioneringen. Liksom nu oftast
är fallet inom folkpensioneringen bör tilläggspensioneringen utformas så,
att om möjligt ingen ändring av förmånsbeloppets storlek sker, när invalidpensionen
ersättes av ålderspension.

Invalidpensioneringen sammanhänger även intimt med familjepensioneringen,
och det är nödvändigt att förmånerna från dessa båda grenar anpassas
till varandra.

Inom den nuvarande folkpensioneringen är invalidpensionsförmånerna
till väsentlig del inkomstprövade. Genom inkomstprövningen erhålles en
viss gradering av förmånernas storlek med hänsyn till bl. a. den arbetsinkomst
som kan påräknas. De nu gällande reglerna om inkomstprövningen
innebär emellertid, att hänsyn skall tagas inte endast till den inkomst
av arbete, som invaliden kan förskaffa sig, utan även till hans inkomster
av förmögenhet m. m. samt till makens inkomstförhållanden. På grund
härav låter sig ett bibehållande av inkomstprövningen i dess nuvarande
form uppenbarligen inte förena med den uppbyggnad av pensionssystemet,
som jag förordar och som i princip utgår från att det är den bortfallna
arbetsinkomsten som skall kompenseras genom pensionen.

Då inkomstprövningen avvecklas, måste graderingen av förmånerna ske
efter andra grunder. Vid denna gradering bör man ta hänsyn såväl till medicinska
överväganden som till en bedömning av vederbörandes framtida
möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga, som han kan ha kvar.

För att man skall kunna effektivt bedöma rätten till invalidpension och
åstadkomma en lämplig gradering av pensionerna måste rehabiliteringsorganisationen
vara väl utbyggd. Detta är nödvändigt för att en tillförlitlig
bedömning av en pensionssökandes försörjningsförmåga skall kunna
ske utan dröjsmål. Vid denna prövning måste både medicinens och arbetsvärdens
synpunkter få göra sig gällande.

En effektiv rehabiliteringsorganisation är emellertid nödvändig inte endast
för prövningen av pensionsrätten utan i ännu högre grad för att man
genom lämpliga åtgärder skall kunna minska behovet av invalidpension.
Allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra vederbörandes
försörjningsförmåga bör göras —- och detta helst innan invalidpension beviljas.
Ur den enskildes synpunkt måste det alltid vara av betydande värde,
att han kan helt eller delvis försörja sig själv genom arbete. Också för pensioneringens
ekonomi är en väl utbyggd rehabilitering av stor betydelse.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 55

Jag förutsätter därför, att den blivande pensionsreformen förknippas
med en utbyggnad av rehabiliteringsorganisationen.

Invalidpensioneringen måste vidare så nära som möjligt samordnas med
den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, i viss mår
även med arbetslöshetsförsäkringen. Härvid kommer olika ändringar i lag
stiftningen rörande dessa socialförsäkringsgrenar att bli aktuella.

De spörsmål rörande invalidpensioneringen som jag hittills nämnt beröi
både folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. I fråga om tilläggspensioneringen
tillkommer vissa särskilda problem, bl. a. hur tilläggspensionen
för invalider skall beräknas med hänsyn till antalet förvärvade pensionspoäng
samt vilka års poäng som skall vara avgörande för tilläggspensionens
belopp. Härvid bör man observera angelägenheten av att en gynnsam
pensionsberäkning tillämpas för dem, som blir invalidiserade i unga
år. De som blir invalidiserade såsom unga torde nämligen ofta inte ha haft
tillfälle att grundlägga någon rätt till mera betydande tilläggspension, men
de blir samtidigt särskilt hårt drabbade genom invaliditeten. En viss ledning
kan erhållas från reglerna inom yrkesskadeförsäkringen om arbets''
förtjänstens beräkning för yngre personer.

Jag förordar, att beteckningen förtidspension användes för den förmån,
som i det nya pensionssystemet motsvarar den nuvarande invalidpensionen.

Motioner

I de likalydande motionerna I: 323 av herr O hlon in. fl. och 11: Al 9 av herr
Ohlin m. fl. hemställes (under D. i hemställan) att riksdagen måtte uttala,
att en snar lösning av invalidpensioneringens problem är ytterst angelägen
och att utredningsarbetet rörande detsamma bör påskyndas, så att såväl
ett förbättrat grundskydd som en inkomstgraderad invalidpension kan
ordnas.

Motionärerna ansluter sig helt till tanken att avveckla inkomstprövningen
inom den nuvarande folkpensioneringen. De finner det angeläget att en
sänkning av invaliditetsgraden för beviljande av invalidpension och sjukbidrag
genomföres. En mindre rigorös invaliditetsbedömning borde övervägas
i fråga om de personer som närmar sig folkpensionsåldern. Vid de fortsatta
utredningarna borde bl. a. beaktas sådana fall, där döttrar eller söner
långt upp i framskriden ålder uppoffrar sig för att utan någon kontant
ersättning ta hand om sina gamla föräldrar.

Motionärerna finner det vidare önskvärt, att invalidpensionens grundbelopp
höjes från nuvarande 200 kr. till 1 000 kr. för ensamstående och till 1 500 kr.
för makar och föreslår att denna fråga blir föremål för en snabbutredning,
oberoende av utredningen om invalidpensioneringen i övrigt.

I motionerna framhålles vidare att det är av största vikt att en utbyggnad
sker av rehabiliteringsorganisationen. För alt icke försinka arbetet på inva -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

lidpensioneringens nydaning bör denna fråga lämpligen anförtros åt en särskild
utredning.

I de likalydande motionerna I: 325 av herr Eliasson m. fl. och II: 421
av herr Hedlund m. fl. hemställes (under B. 3) i hemställan) att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam parlamentarisk utredning
av fragan om förbättrad invalid- och förtidspensionering, varvid
bör beaktas vad i motionerna anförts beträffande inkomstprövningens slopande
och lindring av invaliditetsbedömningen.

I motionerna framhalles att nuvarande stränga regler för inkomstprövning
och invaliditetsbedömning medför, att åtskilliga personer inte på önskvärt
sätt kan få del av pensionsförmånerna. Inkomstprövningen inom invalidpensioneringen
bör därför slopas, varvid enligt gällande principer kommunbidragen
till invalidpensionerna bör bortfalla och finansieringen av dem
helt övertagas av staten. Motionärerna anser vidare, att invalidpension bör
utgå efter en betydligt mildare bedömning än som för närvarande gäller. I
varje fall borde pension utgå redan vid halv invaliditet, och pensionsförmånerna
borde graderas i förhållande till nedsättningen av arbetsförmågan.
För särskilt svåra invaliditetsfall bör enligt motionärernas mening finnas
tillägg, motsvarande de nuvarande blind- och vårdtilläggen.

Slutligen uttalar motionärerna, att personer som endast har ett fåtal år
kvar till 67-årsåldern bör beredas större möjlighet att erhålla pension. Det
framhålles därvid att inom vissa yrken med tungt arbete, exempelvis gruvarbete,
arbete inom jordbruk och skogsbruk, arbetsförmågan nedsättes tidigare
än i andra yrken. Motionärerna påpekar därjämte, att åtskilliga kvinnor,
som ännu inte uppnått ålderspensionsåldern, ofta saknar möjligheter att
genom förvärvsarbete erhålla tillräcklig försörjning, även om arbetsförmågan
inte är nedsatt i större utsträckning.

I de likalydande motionerna I: 326 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 417 avherr
Hjalmarson m. fl. hemställes (under A. 6) i hemställan) att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t snarast måtte
igångsätta en utredning rörande sjukpensioneringen.

Motionärerna anser, att invalidpensionen bör benämnas sjukpension i
stället för förtidspension, såsom förordats i propositionen. Det framhålles att
den nuvarande inkomstprövningen innebär, att invalidpensionens belopp
i alltför många fall blir beroende av vederbörandes arbetsvillighet och inte
av hans faktiska arbetsförmåga och omöjliggör en effektiv samordning mellan
folkpension och privat pension. Motionärerna understryker att det vid en
avveckling av inkomstprövningen blir nödvändigt att gradera sjukpensionen
efter andra grunder, varvid hänsyn bör tagas såväl till medicinska överväganden
som till vederbörandes framtida möjligheter att utnyttja eventuellt
kvarvarande arbetsförmåga. \ idare erinras om rehabiliteringsverksamhetens
stora betydelse.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Motionärerna förordar vissa riktlinjer för det fortsatta utredningsarbetet
vilka innebär i huvudsak följande. Om rätt till sjukpension inträder efter
den 30 juni 1960 skall rätt till icke inkomstprövad pension föreligga under
tid av fullständig arbetsoförmåga eller vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst 50 procent. Om arbetsoförmågan är fullständig eller arbetsförmågan
har nedsatts med minst tre fjärdedelar, utges full sjukpension.
Om arbetsförmågan uppgår till minst hälften men icke till tre fjärdedelar,
erhålles reducerad sjukpension motsvarande två tredjedelar av
full pension. Sjukpension utges dock icke för tid då rätt till sjukpenning
från allmän sjukkassa eller från yrkesskadeförsäkring föreligger och icke
heller efter 67 års ålder. Full sjukpension utgör samma belopp som ålderspension
och kommer alltså att efter den 30 juni 1968 uppgå till 3 600 kr. för
ensam pensionär. Har rätt till sjukpension inträtt före den 1 juli 1960, skall
sjukpensionens maximibelopp höjas till samma belopp som ålderspensionen,
men beloppet skall tills vidare vara inkomstprövat som för närvarande.

I de likalydande motionerna I: 316 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och
II: 407 av fru Thorsson m. fl. framhålles att det finns vissa grupper, som
inte är att betrakta som invalider i egentlig mening men som likväl på grund
av vacklande hälsa och försvagade krafter är oförmögna att skaffa sig tillräcklig
bärgning. Motionärerna omnämner i detta sammanhang ensamstående
kvinnor i högre ålder, de s. k. hemmadöttrarna samt kvinnor som
kanske fostrat barn som ensamstående eller vårdat sig om syskon och som
i åldern 60—67 år endast har socialvården att lita till. I motionerna framhålles
som önskvärt att man undersöker möjligheterna att genom en mildare
bedömning av invaliditetsbegreppet göra dessa grupper berättigade till någon
form av förtidspension. Motionerna utmynnar i en hemställan att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna de synpunkter på det
fortsatta utredningsarbetet för en allmän pensionsreform som anförts i motionerna.

7. Familjepensioneringen

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

I det föregående har jag understrukit den stora betydelsen av ett fullgott
skydd för familjen, om familjeförsörjaren går hort. Hittills har familjeskyddet
i förhållande till behovet varit den kanske svagaste länken i vår
kedja av trygghetsåtgärder. Då vi nu går att ordna en ordentlig ålderstrygghet
är det viktigt att komplettera den med familjepensionsförmåner
av tillfredsställande storlek och utformning.

På grund av det nära inbördes sambandet mellan familjepensioneringen
och invalidpensioneringen har pensionsberedningen i många delar helt na -

58 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

turligt inte kunnat ta ställning till de frågor, som berör familjepensioneringen.

Vad först angår folkpensioneringens faniiljeförmåner har beredningen
emellertid enhälligt föreslagit, att en förbättring av förmånerna på olika
sätt skall ske år 1960. De nuvarande änkepensionerna, änke- och änklingsbidragen
samt en väsentlig del av de särskilda barnbidragen föreslås därvid
uppgå i ett system av änke-, änklings- och barnpensioner, som utgår utan
inkomstprövning. Änkepensionen skall utgå med fullt belopp, om änkan
vid mannens död uppnått 55 års ålder eller så länge barn under 19 år finnes
i hemmet. För andra änkor över 35 år skulle pensionen graderas med
hänsyn till änkans ålder vid den tidpunkt då mannen dör eller det yngsta
barnet fyller 19 år. Änkepensionen höjes på samma sätt som ålderspensionen
för envar av två makar. Barnpensionen föreslås utgå utan inkomstprövning
med 750 kr. för varje barn under 19 år, som förlorat sin huvudsakliga
försörj are.

Beträffande tilläggspensioneringens faniiljeförmåner framhålles i förslaget,
att sådana förmåner främst bör utgå till dem som får rätt till familjetörmåner
från folkpensioneringen. Änkepensionen föreslås uppgå till hälften
av egenpensionen, d. v. s. utgöra hälften av den tilläggspension, som utgick
till mannen vid hans frånfälle, eller av den invalidpension, som skulle
ha tillkommit honom om han blivit invalid vid tiden för dödsfallet. Samma
belopp föreslås utgå för det första av de pensionsberättigade barnen i det
fallet, att försörjaren inte efterlämnar hustru. Om den bortgångne efterlämnar
änka och ett barn eller endast två barn, bör familjetilläggspensionen
utgöra 70 procent av egenpensionen. För varje ytterligare barn höjes
familjepensionen med 10 procent av egenpensionen. I förslaget har inte
tagits definitiv ståndpunkt till frågan om pensionens storlek i olika fall för
yngre änkor, som inte har pensionsberättigade barn.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om jämkningar i
olika avseenden av vad som förordats inom beredningen. I stort sett har de
skisserade riktlinjerna för familjepensioneringens uppbyggnad emellertid
inte föranlett invändningar. I

I enlighet med mina tidigare uttalanden om behovet av ett effektivt familjeskydd
ansluter jag mig i huvudsak till de riktlinjer, som pensionsberedningen
enat sig om för den framtida familjepensioneringens utformning.
En reform av denna innebörd skulle medföra en avgörande förbättring
av levnadsvillkoren för familjer som förlorat sin försörjare.

Pensionsberedningen uttalade, att en höjning av änkepensionen med 120
kr. från den 1 juli 1958 torde böra övervägas. För egen del hyser jag ingen
tvekan på denna punkt, och mitt förslag i det föregående rörande folkpensionshöjningen
i år innebär bl. a. just en sådan höjning av änkepensionen.

Särskilda utskottets utlåtande nr l år 1958

Även i övrigt vill jag deklarera min anslutning i stort till de principer
för den framtida änkepensioneringen inom folkpensioneringens ram, som
pensionsberedningen enade sig om. Att den 55-årsgräns, som nu gäller,
bringas att försvinna på det sätt som föreslagits, finner jag önskvärt. Inom
ramen för ett pensionssystem av den typ som jag nu förordar erbjuder sig
möjligheter att på ett rimligt och rättvist sätt tillgodose kraven på ett gott
skydd för änkorna och deras barn, och jag hälsar med tillfredsställelse att
pensionsberedningen enat sig om lösningar av vissa av de föreliggande
problemen.

Då det gäller tilläggspensioneringen har förslagsställarna anvisat en lösning,
som jag finner godtagbar. Det ligger i sakens natur, att vissa kompletteringar
måste göras i de avseenden, där ståndpunkten inte är tillräckligt
preciserad. Då tilläggspensioneringen nått full effektivitet enligt denna
uppläggning kommer man enligt min mening att ha nått därhän, att det
ekonomiska handikapp, som en familjeförsörjares bortgång nu ofta innebär
för hustru och barn, i väsentlig mån är undanröjt.

Tyvärr var det inte möjligt att under pensionsberedningens arbete tillräckligt
belysa och ta ställning till olika frågor som berör familjepensioneringen.
Detta avser familjeskyddet inom såväl folkpensioneringen som tillläggspensioneringen.
Under det fortsatta arbetet med pensionsreformen får
därför särskild uppmärksamhet ägnas frågan i vad mån man inom pensionssystemets
ram kan tillgodose berättigade anspråk på pensionsförmåner
åt vissa grupper, som inte nämnts i det föregående. Jag tänker här på
änklingar och på kvinnor, som efter omgifte blir änkor för andra gången,
samt på frånskilda kvinnor, vilkas f. d. make avlider. Man får även överväga
huruvida engångsbelopp, avsedda att täcka särskilda omställningssvårigheter
för yngre änkor utan barn, kan utgå vid andra åldrar än som
enligt beredningsförslaget skulle omfattas av pensioneringen. Vidare får
man såsom pensionsberedningen föreslagit omsorgsfullt överväga frågan
om förmåner till efterlevande till personer, som avlidit innan det nya pensionssystemet
träder i funktion.

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 323 av herr Ohlon in. fl. och 11: bl9 av herr
Ohlin in. fl. hemställes (under E. i hemställan) att riksdagen måtte uttala
att änkepensionen inom folkpensioneringen bör fr. o. m. 1960 höjas till
samma nivå som ålderspensionen för ensamstående så att den 1968 blir
lägst 3 600 kr. För änkepensionen förordas i övrigt följande regler. Änkepension
bör utgå utan inkomstprövning. Full änkepension skall utgå till den
som uppnått 50 års ålder vid mannens död eller som vid mannens död har
barn i hemmet så länge barnet är under 19 år. För änka som är över 35 år
men ej uppnått 50 års ålder vid mannens död skall änkepensionen reduceras

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

med 1/15 för varje år, varmed änkans ålder underskrider 50 år vid den angivna
tidpunkten. För yngre änkor skall utgå engångsbelopp inom folkpensioneringens
ram.

I motionerna framhålles också behovet av stöd åt frånskilda kvinnor, som
mister sina underhållsbidrag på grund av förutvarande makens död eller
som gifter om sig och blir änkor för andra gången. Detsamma gäller unga
änkor utan yrkesutbildning, som plötsligt måste träda ut i förvärvslivet.

I motionerna hemställes vidare (likaledes under E.) att riksdagen måtte
uttala, att barnpensionerna inom folkpensioneringen liöjes från av regeringen
föreslagna 750 kr. till 1 000 kr. per barn och att dubbelt belopp utgår, om båda
för sörj arna saknas. Också dessa pensioner skall utgå utan inkomstprövning.

De ökade kostnaderna för familjepensionsförbättringarna bör enligt motionärerna
täckas genom en höjning av folkpensionsavgifterna med ett par
tiondels procent av de taxerade inkomsterna i början av 1960-talet och med
0,5 procent år 1968. Motionärerna framhåller dock, att kostnaderna alternativt
kan till stor del täckas av de 550 milj. kr. som enligt tidigare fattade
riksdagsbeslut reserverats för framtida pensionsändamål.

I de likalydande motionerna I: 325 av herr Eliasson in. fl. och II: 421 av
herr Hedlund m. fl. hemställes (under B. 2) i hemställan) att som målsättning
skall godtagas att den fulla änkepensionen inom folkpensioneringen
höjes successivt så att den år 1968 uppgår till 3 600 kr. samt att de åldersgraderade
änkepensionerna anpassas i anslutning härtill i enlighet med motionerna.
Änkepensionen bör fr. o. m. den 1 juli 1960 utgöra samma belopp
som ålderspensionen till ensamstående och utgå utan inkomstprövning. Full
eller reducerad änkepension skall enligt motionärerna utgå enligt i huvudsak
de grunder som angivits i de ovannämnda motionerna I: 323 och II: 419.

Vidare hemställes att man prövar, huruvida pension skall utgå till frånskilda
kvinnor, samt huruvida änka, som gifter om sig, skall få behålla viss
del av den änkepension hon uppburit.

Motionärerna framhåller att övergångsbestämmelserna bör utformas så,
att de som redan är eller före reformens ikraftträdande blivit ställda utan
försörj are får skäliga pensionsförmåner.

Vidare hemställes (likaledes under B. 2)), att änklingspension inom folkpensioneringen
skall utgå med belopp, som utgör hälften av full änkepension.
Änklingspensionen skall icke vara inlcomstprövad.

I motionerna hemställes ytterligare (under B. 2)) att barnpension och maximibeloppet
för barntillägg från år 1960 skall utgå med 1 000 kr. per barn och
år, varefter nämnda förmåner skall successivt höjas till 1 200 kr. år 1968.
Barnpensionen skall icke vara inkomstprövad. Enligt motionärerna synes det
motiverat, att barnpension utgår även till moderlösa barn och att pensionen
utgår med högre belopp till barn, som förlorat båda föräldrarna. Sistnämnda
frågor jämte frågan om den ålder intill vilken barnförmånerna skall utgå
bör ytterligare övervägas vid de fortsatta utredningarna i pensionsfrågan (jfr

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

under B. 3) i hemställan). Enligt motionärernas uppfattning är det lämpligare
att beteckna även barnpensionen såsom barntillägg.

I de likalydande motionerna l: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och 11: M7 av
herr Hjalmarson in. fl. hemställes (under A. 5) a) i hemställan) att riksdagen
måtte besluta att fr. o. in. den 1 juli 1960 till änka, som har hemmavarande
barn under 19 år eller som vid den tidpunkt då mannen avlider eller
yngsta barnet fyller 19 år uppnått 50 års ålder, skall utges full änkepension
med samma belopp som pensionen till ensam ålderspensionär, varvid inkomstprövning
icke skall ske då rätt till änkepension inträder efter den
30 juni 1960.

Reducerad änkepension skall utgå i huvudsak enligt samma grunder som
angivits i de ovannämnda motionerna 1:323 och 11:419.

För kvinnor som erhållit rätt till änkepension före den 1 juli 1960 skall
änkepensionens maximibelopp vara detsamma som för dem som senare blir
änkor, men pensionen skall utgå först efter inkomstprövning.

För vissa grupper av änkor föreslår motionärerna särskilda regler, vilka
bl. a. innebär att rätten till änkepensionen icke skall slutgiltigt upphöra vid
omgifte utan att sådana pension skall kunna utgå ånyo t. ex. vid skilsmässa.
Vidare förordas att frågan om rätten till pension för frånskild hustru utredes.

Motionärerna kan ej biträda tanken på införande av änklingspension.

I motionerna hemställes vidare (under A. 5) b)) att riksdagen måtte besluta,
att fr. o. m. den 1 juli 1960 till barn under 19 år, vars fader eller moder
avlidit, skall utan inkomstprövning utges barnpension med 900 kr. för år
och till barn, vars båda föräldrar avlidit, barnpension med 1 800 kr. För det
fall att barnet fyllt 16 år och har inkomst av förvärvsarbete, som överstiger
2 000 kr. för år, bör dock enligt motionärernas mening barnpension icke
utbetalas. Det förutsättes att den kostnadsökning som föranledes av motionsförslaget
finansieras genom en särskild höjning av folkpensionsavgiften
med 0,5 procent fr. o. m. 1960.

Slutligen hemställes i de likalydande motionerna 1:316 av fru SjöströmBengtsson
m. fl. och 11: i07 av fru Thorsson m. fl., att man vid det fortsatta
utredningsarbetet för en allmän pensionsreform utformar sådana övergångsbestämmelser
att änkor och barn, som redan är eller före reformens ikraftträdande
blir ställda utan försörjare, får en väsentlig förbättring av nu utgående
förmåner. Beträffande frånskilda kvinnor, vilkas f. d. make avlider,
förordas bl. a. en ordning enligt vilken de kan tillerkännas andel i efterlevandepensionen
i proportion till äktenskapets varaktighet.

8. Kostnaderna
Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Kostnaderna för folkpensioneringen under innevarande budgetår har

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

uppskattats till cirka 2 040 milj. kr. Vid beräkningen av de framtida folkpensionskostnaderna
har beredningen bl. a. förutsatt, att invalidpensioneringen
förblir oförändrad utom i det avseendet att förmånerna höjes i takt
med ålderspensionerna. Vidare har antagits, att penningvärdet inte ändras.

Pensionsberedningen har beräknat kostnaderna för folkpensioneringen
till 2 230 milj. kr. för budgetåret 1958/59, d. v. s. efter den föreslagna höjningen
i år, och till 3 780 milj. kr. budgetåret 1968/69 vid slutmålet för de
föreslagna folkpensionshöjningarna. För år 1970 har kostnaderna uppskattats
till 4 000 milj. kr., för år 1980 till 4 900 milj. kr. och för år 1990
till 5 400 milj. kr., allt vid oförändrade folkpensionsbelopp efter 1968 års
höjning.

Av kostnadsökningen mellan budgetåren 1957/58 och 1968/69, vilken utgör
1 740 milj. kr., föranledes 380 milj. kr. uteslutande av att antalet åldringar
stiger, varför den ökning som beror enbart av reformen uppgår till
1 360 milj. kr.

Sedan beräkningarna utfördes har ett nytt indextillägg tillkommit, vilket
föranleder att den angivna årskostnaden får höjas med omkring 40 milj.
kr. såvitt avser budgetåret 1958/59 och med 60 milj. kr. för budgetåret
1968/69.

Vid utförandet av kostnadsberäkningarna har beredningen förutsatt, att
en viss del av kostnaderna för pensionshöjningarna uppväges genom minskade
kostnader för de kommunala bostadstilläggen. Som jag nämnt i det
föregående tar jag inte nu ställning till denna fråga. Om ingen avräkning
alls skulle ske, skulle kostnaderna för budgetåret 1968/69 av detta skäl bli
omkring 250 milj. kr. högre än vad pensionsberedningen beräknat. Totalkostnaderna
för folkpensioneringen skulle i detta fall, om man även tar
hänsyn till det nya indextillägget, uppgå till 4 090 milj. kr. för budgetåret
1968/69 mot cirka 2 040 milj. kr. under innevarande budgetår.

Utbetalningarna från tilläggspensioneringen enligt beredningsförslaget
har uppskattats till följande belopp i milj. kr. under angivna år, varvid förutsättes
oförändrat penningvärde.

	Vid oförändrade	Om realinkomsterna stiger med
	realinkomster	1,5 procent om året
1965 ......	.......... 150	180
1970 ......	.......... 500	600
1980 ......	.......... 1 600	2 000
1990 ......	.......... 2 800	3 800

Dessa beräkningar förutsätter, att de av förslagsställarna förordade grunderna
för tilläggspensionsberäkningen tillämpas. De ändringar av beräkningsreglerna
i fråga om basbeloppet och tilläggspensionsprocenten, som

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

jag redogjort för i det föregående, föranleder en kostnadsminskning med
8 å 9 procent. Pensionskostnaderna blir då följande.

1965 ........	........ 140	160
1970 ........	........ 450	550
1980 ........	........ 1450	1 800
1990 ........	........ 2 550	3 500

I fråga om invalid- och familjepensioneringen kan detaljerade kostnadsberäkningar
inte göras på detta stadium. Beräkningarna har därför gjorts
utifrån det relativa förhållande i kostnadshänseende mellan de olika förmånsgrenarna,
som framgått av de beräkningar, vilka den tidigare arbetande
pensionsutredningen redovisat i sitt år 1955 framlagda betänkande
om allmän pensionsförsäkring. Enligt dessa beräkningar kommer utbetalningarna
för invalid- och familjepensionering att på längre sikt tillsammans
dra ungefär hälften så stora kostnader som ålderspensioneringen.

Kostnadsberäkningarna rörande tilläggspensioneringen avser enbart en
löntagarförsäkring. Om även företagare och fria yrkesutövare medtages i
tilläggspensioneringen i den ordning som angivits i det föregående, kan
pensionskostnaderna beräknas öka med följande belopp, om alla de därtill
berättigade tillhör försäkringen.

1965 ................ 25 30

1970 ................ 90 110

1980 ................ 300 370

1990 ................ 500 700

Storleken av de framtida totalutgifterna för folkpensioneringen och tillläggspensioneringen
för alla förvärvsarbetande har angivits i följande diagram.
Oförändrat penningvärde, oförändrad realinkomstnivå och allmän
anslutning förutsättes.

Tilläggspension

Tilläggs pension -

Folkpension

Curt Hildabrond

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Såsom framgår av diagrammet svarar folkpensioneringen under överskådlig
tid för största delen av totalutgifterna. Detta gäller även om man
förutsätter en stigande realinkomstnivå.

9. Avgifterna för tilläggspensionerna

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

I fråga om finansieringen av tilläggspensioneringen har jag redan tidigare
framhållit, att tilläggspensionerna bör bekostas genom avgifter, vilka för
löntagarnas del betalas av arbetsgivarna och, såvitt angår företagare och
andra som är sina egna arbetsgivare, av dem själva.

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering innebär, att avgifterna för löntagarnas
tilläggspensionering skall vara av kollektiv karaktär. Avgifterna
skall utgöra viss procent av den lönesumma, som arbetsgivaren utbetalat för
ett kalenderår, dock med vissa avdrag vilka sammanhänger med de begränsningar
av den pensionsgrundande löneinkomsten, som följer av basbeloppet
och maximigränsen. I enlighet med förslaget förordar jag, att finansieringen
sker med kollektiva arbetsgivaravgifter av samma slag som arbetsgivarnas
bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

För andra förvärvsarbetande än löntagare blir det inte möjligt att vinna
de fördelar, som metoden med kollektiva avgifter medför.

Vad angår avgiftsuttagets storlek framhålles i förslaget om lagfäst tillläggspensionering,
att det ur anpassningssynpunkt kan vara lämpligt, att
ett lägre och successivt stigande uttag göres under tilläggspensioneringens
första skede. Vidare understrykes, att det vid det föreslagna finansieringssystemet
varken är behövligt eller möjligt att redan från början ta mera
definitiv ställning till storleken av den fond, som bör finnas vid olika tidpunkter,
och till avgiftsuttagets storlek på längre sikt. Däremot uttalas, att
storleken av avgiftsuttaget under den första tiden efter reformens ikraftträdande
bör fixeras redan i samband med beslutet om reformen.

I förslaget har angivits två alternativa skalor för arbetsgivaravgiftens
storlek under pensioneringens första skede. Enligt den lägre skalan skulle
avgiftsuttaget, räknat på löner över basbeloppet 3 000 kr., utgöra 3 procent
år 1960, då systemet skulle starta, för att successivt stiga till 8 procent år
1965, 10 procent år 1970 och 15 procent år 1985. Om man räknar på lönerna
i deras helhet — alltså inte endast på lönen i vad den överstiger basbeloppet
— blir de nämnda procentsatserna i stället 2 procent år 1960, 5,3
procent år 1965, 6,7 procent år 1970 och 10 procent år 1985.

Enligt den andra skalan skulle avgiften, räknad på löner över 3 000 kr.,
vara 4 procent år 1960 för att successivt höjas till 10 procent år 1965, 12 procent
år 1970 och 15 procent år 1980. Räknad på hela lönen blir avgiften
enligt denna skala 2,7 procent år 1960, 6,7 procent år 1965, 8 procent år
1970 och 10 procent år 1980.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 65

Fonden skulle med en antagen förräntning av 3 procent uppgå till i det
förra fallet cirka 30 miljarder kr. år 1990 och i det andra fallet cirka 45
miljarder kr. samma år. Dessa uppgifter avser förhållandena vid konstant
penningvärde och oförändrad reallönenivå.

I skalorna anges utvecklingen även för det fall att reallönenivån stiger
med 1,5 procent om året vid konstant penningvärde. Därav framgår att, trots
att ett mera begränsat avgiftsuttag ansetts kunna hållas under det senare
skedet, en snabbare fondtillväxt erhålles. Fonden beräknades sålunda uppgå
till 50 å 60 miljarder kr. år 1990.

Det framhålles i förslaget, att skalorna närmast får betraktas som räkneexempel
såvitt angår åren efter år 1970.

Jag har tidigare anslutit mig till den allmänna uppfattning, som råder
om att en betydande fondering måste ske i pensioneringens eget intresse.
Då man kommer till frågan om fonderingens exakta storlek, föreligger
emellertid vitt skilda meningar.

I den offentliga diskussionen kring förslaget om lagfäst tilläggspensionering
anfördes på sina håll, att de ifrågasatta avgifterna skulle bli outhärdligt
höga och att man inte skulle få något utrymme för löneökningar
under åtskilliga år framåt om förslaget genomfördes. Å andra sidan fanns
det de som ansåg förslaget olämpligt därför att man inte tänkt sig att ta
ut avgifter tillräckliga för den betydligt större fondering, som bedömdes
nödvändig av samhällsekonomiska skäl.

I sin förut nämnda promemoria om fondförvaltning m. in. har 1957 års
pensionskommitté diskuterat frågan om fonderingsbehovet. Kommittén har
funnit goda motiv för att pensionssystemets genomförande kombineras med
åtgärder, som resulterar i ett väsentligt tillskott till det årliga sparandet.
Kommittén har även ansett det angeläget att framhålla, att det finns andra
möjligheter att kompensera — och överkompensera — ett på grund av pensionsreformen
uppkommet sparandebortfall än via en stor pensionsfondbildning.
Kommittén framhåller, att här föreligger ett centralt avvägningsproblem,
och uttalar, att en reducerad pensionsfondbildning kan i effekten
på sparandet tänkas neutraliserad av en varierande utformning av den ekonomiska
politiken efter vissa riktlinjer. För den övergångstid av några år,
som övervägandena avser, har kommittén funnit det rimligt att bortse från
denna avvägningsproblematik, vilket betyder att kommittén inte räknar
med någon väsentlig omorientering av den ekonomiska politiken så att
denna skulle eliminera behovet av en betydande fondökning i samband med
pensioneringen. Kommittén anser dock, att dessa frågor ingående hör diskuteras
i det senare sammanhang, vid övergångsperiodens slut, då hela
fondförvaltningsproblemet enligt kommitténs förslag skall omprövas.

En för kommitténs räkning utförd analys med vissa räkneexempel rörande
pensionsreformens verkningar kan enligt kommitténs mening eventuellt
tyda på alt pensionsheredningens fondbildningsförslag snarast syltar
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 12 samt. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

för lågt. I avsaknad av bestämda premisser rörande den budgetpolitik, som
kommer att föras, anser sig kommittén emellertid inte kunna nå fram till
slutsatser om önskvärd fondbildningstakt. Kommittén har därför vid sin
behandling av fondförvaltningsfrågan utgått från beredningsförslaget om
fondbildningen.

Jag har kommit till den uppfattningen, att man relativt snabbt bör söka
komma fram till en fondbildning av ungefärligen den storleksordning, som
angivits i förslaget, men att detta önskemål inte är oförenligt med en avgiftsskala,
som under de första åren stiger något mindre snabbt än förslaget
anger. En sådan modifiering av avgiftsuttaget motiveras också av mitt förslag,
att även företagare och självständiga yrkesutövare anslutes till pensioneringen.
Det bör dock understrykas, att man vid själva igångsättningen
av tilläggspensioneringen kan böra räkna med en press på samhällsekonomin.
I den mån denna press inte motverkas av avgiftsuttaget för pensioneringen,
måste den mötas av en i motsvarande mån skärpt ekonomisk politik,
om vi skall kunna bevara samhällsekonomisk jämvikt.

Jag föreslår dessutom att avgiftsuttaget till en början fixeras endast för
en femårsperiod och att frågan om fondbildning och avgifter därefter omprövas.
Man måste givetvis vara medveten om att avgifterna efter denna
femårsperiod måste fortsätta att stiga.

Mitt förslag går ut på att avgifter skall tas ut fr. o. m. år 1960 och att
avgiften nämnda år sättes till 3 procent på inkomst utöver basbeloppet.
Avgiften bör sedan stiga till 4 procent för år 1961, 5 procent för år 1962,
6 procent för år 1963 och 7 procent för år 1964. Därvid bör uppmärksammas,
att jag i det föregående förordat att basbeloppet sättes till 4 000 kr.,
medan beredningsförslaget utgick från 3 000 kr.

Arbetsgivarnas genomsnittliga avgifter för löntagarna motsvaras enligt
det av mig nu framlagda förslaget, om man räknar på hela lönesumman,
1,8 procent år 1960, 2,4 procent år 1961, 3 procent år 1962, 3,6 procent år
1963 och 4,2 procent år 1964. Till jämförelse vill jag nämna, att arbetsgivarbidraget
till sjuk- och moderskapsförsäkringen, som infördes 1955,
utgör 1,14 procent på lönesumman. Bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringen
beräknas dock inte på löner ovanför 15 000 kr., och vid dess
införande skedde samtidigt någon minskning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.
Den årliga ökningen av den nu föreslagna pensionsavgiften
utgör under åren 1961—1964 0,6 procent av totallönerna.

Vad företagarna och de självständiga yrkesutövarna beträffar kommer
en regel, som innebär att pensionen grundas på två tredjedelar av den taxerade
nettoinkomsten mellan bas- och maximibeloppen, att medföra att avgiften
beräknas på ett belopp som är väsentligt lägre än inkomsten. Således
skulle t. ex. avgiften till tilläggspensioneringen för en person med
en inkomst av 10 000 kr., som inte hänför sig till anställning, bli 120 kr.

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1958

år 1960 och därefter stiga till 160 kr. år 1961, 200 kr. år 1962, 240 kr år
1963 och 280 kr. år 1964.

Om det förutsattes att alla förvärvsarbetande tillhör pensionssystemet
kan det beräknas, att det med den nu angivna avgiftsskalan vid oförändrade
realinkomster skulle inflyta 460 milj. kr. i avgifter år 1960, 615 milj.
kr. 1961, 770 milj. kr. 1962, 920 milj. kr. 1963 och 1 075 milj. kr. 1964.

Avgifterna fonderas i sin helhet de första åren och till största delen under
de följande åren, då utgifterna för tilläggspensioneringen ännu är relativt
låga. Vid slutet av 1964 kan fonden med en förräntning av 3 procent
beräknas uppgå till 3 900 milj. kr. vid oförändrade realinkomster och till
4 500 milj. kr. vid 1,5 procent årlig realinkomststegring (oberäknat pensionsavgifterna).
Därvid har det förutsatts, att de 550 milj. kr. av tillfälliga
skatteinkomster, som budgetåren 1956/57 och 1957/58 avsatts till framtida
pensionsändamål, inte tillföres denna fond. Det har nämligen visat sig,
att dessa fondmedel inte behöver användas för den allmänna tilläggspensioneringen,
som därigenom kommer att helt finansieras med avgifter.

Motioner

Här må erinras om att i de likalydande motionerna 1: 325 av herr Eliasson
m. fl. och II: 521 av herr Hedlund m. fl. hemställes att riksdagen måtte besluta
att de 550 milj. kr. som avsatts till framtida pensionsändamål må överföras
till folkpensioneringsfonden (yrkandet redovisat s. 30 ovan). Vidare
må erinras om att i de likalydande motionerna I: 323 av herr Ohlon m. fl. och
II: 519 av herr Ohlin m. fl. ifrågasättes att man skulle disponera nämnda
belopp för finansiering av vissa i motionerna föreslagna förbättringar av
familjepensionen inom folkpensioneringen (uttalandet redovisat s. 60 ovan).

10. Administration och fondförvaltning

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

De administrativa organ, som skall handha den nya pensioneringen, får
en mängd arbetsuppifter. Sålunda skall för varje år inhämtas uppgifter
om de försäkrades pensionsgrundande inkomster. Dessa uppgifter skall
efter viss kontroll registreras, varefter de försäkrade för egen kontroll bör
få möjlighet att ta del av den för vederbörande bokförda inkomsten. Då
så blir aktuellt skall pensionen beräknas — i vissa fall efter särskild prövning
av pensionsrätten, t. ex. då invalidpension kominer i fråga eller då
det gäller inkomstprövade förmåner. Vidare skall pensionen utbetalas till
vederbörande. Utgående pensioner skall omräknas bl. a. vid indexändringar.
Vad angår avgiftssidan skall uppgifter till grund för avgiftsberäk -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

ningen inhämtas och kontrolleras, varefter debitering och uppbörd av avgifter
äger rum. Avgifterna skall, i den mån de inte användes till löpande
utbetalningar, avsättas till fondering. Här tillkommer de arbetsuppgifter,
som sammanhänger med förvaltningen av fondmedlen.

I beredningsförslaget har vissa riktlinjer dragits upp för pensioneringens
administration. I detta hänseende syftar förslaget till att åstadkomma
en intim samordning mellan folk- och tilläggspensioneringarna, som i själva
verket innebär att dessa sammansmältes till ett enhetligt pensionssystem
med bl. a. samma administrationsorgan och gemensam utbetalning. Vidare
förutsättes, alt denna administration skall uppbyggas med tillvaratagande
av alla de möjligheter till förenklingar och kostnadsbesparing, som en omfattande
allmän pensionsordning kan erbjuda. Därvid kan nämnas möjligheterna
att utnyttja tekniska hjälpmedel i stor skala och att sammanföra
vissa arbetsuppgifter med liknande uppgifter inom andra områden av statsförvaltningen,
t. ex. i fråga om inhämtande och kontroll av uppgifter till
grund för pensions- och avgiftsberäkning samt debitering och uppbörd av
avgifter. Vidare åsyftas en långtgående samordning även med andra socialförsäkringsgrenar.

Jag finner i likhet med förslagsställarna, att det är ytterst angeläget att
vid utformningen av pensionssystemet alla förefintliga möjligheter att
åstadkomma en effektiv och samtidigt billig och till omfattningen begränsad
administration tillvaratas. På det administrativa området finns uppenbarligen
avgjorda fördelar att vinna med en pensionsordning av den typ
som jag här förordar, trots att den föreslagna utträdesrätten onekligen
komplicerar förvaltningen.

I denna etapp av pensionsfrågan, som avser de allmänna riktlinjerna för
reformen, kan inga beslut fattas om utformningen av några av administrationens
olika detaljer. Detta gäller givetvis även i fråga om de administrativa
spörsmål, som sammanhänger med fondförvaltningen.

Som framgått i det föregående har 1957 års pensionskommitté behandlat
de problem, som sammanhänger med förvaltningen av fondmedlen i en lagfäst
tilläggspensionering. Kommitténs förslag avser närmast igångsättningstiden
och är i så måtto av provisorisk karaktär. Innan erfarenheter vunnits
av pensionssystemets verkningar på samhällsekonomin och kreditmarknaden
kan man enligt kommitténs mening inte ta ställning till fonduppbyggnaden
på längre sikt eller till mera permanenta former för fondmedlens
utlåning. Efter övergångstiden bör man göra en allmän omprövning
av fondspörsmålen med ledning av vunna erfarenheter.

Kommitténs förslag utgår från en fondering av ungefär den omfattning
som förutsatts i förslaget om lagfäst tilläggspensionering i pensionsberedningens
betänkande. Enligt kommittéförslaget skall fondmedlen fördelas
på tre olika fonder, som var och en skall ha en fri och självständig ställning
och förvaltas av var sin styrelse med det målet för ögonen att i försäkrings -

Särskilda utskottets utlåtande nr l år 1958

tagarnas intresse åstadkomma bästa möjliga avkastning på fondmedlen.
Till den första fonden, A-fonden, skulle föras de avgifter, som staten och
kommunerna har att erlägga för sina löntagare till den allmänna tilläggspensioneringen.
Den andra fonden, B-fonden, skulle byggas upp av övriga
arbetsgivares avgifter för sina löntagare. Till den tredje fonden, C-fonden,
skulle föras de pensionsavgifter, som inflyter från företagare och självständiga
yrkesutövare, som antages anslutna till pensionssystemet i en försäkringstekniskt
fristående del därav.

Kommittén framhåller, att metoden för fondkapitalets fördelning på delfonderna
givetvis måste bli beroende av pensionssystemets konstruktion och
därför får övervägas närmare, när denna konstruktion fastlagts.

Styrelserna för A- och B-fonderna föreslås få vardera nio ledamöter: tre
representanter för löntagarna, tre för arbetsgivarna och tre andra ledamöter
representerande det allmänna. Ledamöterna skulle utses av Kungl.
Maj :t, i tillämpliga fall på förslag av löntagarnas och arbetsgivarnas organisationer.
I C-fondens styrelse borde ingå representanter för försäkringstagarna,
motsvarande representanterna för löntagare och arbetsgivare i
de båda andra fonderna.

Enligt förslaget skall tillgångarna i de olika fonderna — frånsett erforderliga
kassamedel som bör placeras i riksbanken — till väsentlig del utlånas
mot obligationer eller förlagsbevis, som är börsnoterade eller uppfyller
kraven för inregistrering på fondbörsen. För A-fondens del skulle placering
även kunna ske i kommunlån, som inte har karaktären av obligationslån.

Vad B- och C-fondernas medel beträffar föreslås vidare möjligheter till
en begränsad återlånerätt för dem, som har att erlägga avgifter som inflyter
till dessa fonder. Kommittén har visserligen inte funnit en bestående
och omfattande återlånerätt lämplig men har motiverat en begränsad återlånerätt
vid införandet av tilläggspensioneringen med att det nya systemet
kan komma att medföra anpassningssvårigheter ur likviditets- och finansieringssynpunkt
för de avgiftsbetalande företagen och att en viss tid kan
komma att krävas för kapitalmarknadens anpassning.

Enligt förslaget skall återlånen inte lämnas direkt av fondstyrelsen utan
förmedlas av bankinstitut, som kan vara en affärsbank, sparbank, jordbrukskreditkassa
eller riksbanken. Återlånerätten föreslås inte vara automatisk,
utan lån skall endast kunna lämnas till en avgiftsbetalare, som kan
prestera en för den låneförmedlande bankinstitutionen acceptabel säkerhet
för lånet. Återlånerätten avses bli begränsad till blott en del av avgifterna,
under det första året 40 procent och under de följande åren 50 procent av
de på varje år fallande avgifterna. Lånen skall amorteras på högst fem år
eller, då säkerhet i fastighet inom 75 procent av taxeringsvärdet lämnas, på
högst tio år.

1 övrigt innebär kommittéförslaget, att bankinstitutet gentemot pensionsfonden
skall svara för full ränte- och återbetalning av lånet och ensam bära

Särskilda utskottets utlåtande nr t år 1958

uppkommande förluster. Återlån kan ske i samband med avgiftsbetalningen,
i det att låntagaren till bankinstitutet lämnar en revers på återlånet jämte
återstående avgiftsbelopp kontant, varefter bankinstitutet inlevererar det
kontanta avgiftsbeloppet till fonden jämte egen lånerevers å belopp motsvarande
återlånet. Bankinstitutets lån ur fonden skall löpa med en obunden
räntesats, som med en halv procentenhet överstiger bankernas högsta
inlåningsränta. Räntan på återlånen bestämmes av vederbörande bankinstitut.

Till de allmänna synpunkter, som ligger till grund för den av 1957 års
pensionskommitté enhälligt förordade uppbyggnaden av fondförvaltningen,
kan jag ansluta mig, såvida inte under remissbehandlingen av kominittéförslaget
helt nya eller tidigare icke uppmärksammade synpunkter skulle
komma fram. Såsom jag nämnt i det föregående visar förslaget enligt min
mening, att det finns goda möjligheter att i denna fråga komma fram till
en lösning som allmänt kan godtagas. Givetvis får förslaget, såsom kommittén
också framhåller, prövas under hänsyntagande till de principiella
avgöranden rörande pensionssystemet som avses skola fattas i denna reformetapp.
I det sammanhanget kan t. ex. nämnas, att ett inlemmande av
företagarna i den allmänna tilläggspensioneringen givetvis kan föranleda
ändringar, bl. a. såvitt avser fondkapitalets uppdelning på olika delfonder.
Rörande fondförvaltningen bör, sedan kommittéförslaget remissbehandlats,
enligt min mening framläggas förslag om lagstiftning till 1959 års riksdag.

Vid ärendets fortsatta behandling måste särskild hänsyn tas till verkningarna
av den anslutningsform för företagare och självständiga yrkesutövare,
som jag föreslagit i det föregående. Den medför av allt att döma en
långt större fondbildning inom denna sektor än 1957 års pensionskommitté
förutsett. Särskilda former för lån ur den föreslagna C-fonden kan med
hänsyn härtill böra övervägas. 11

11. Samordningsfrågor
Departementschefen

Departementschefen anför följande.

I samband med de flesla mera betydande reformer inom socialförsäkringen
har behovet av samordning mellan olika socialförsäkringsgrenar
starkt understrukits. Samordningsfrågan har emellertid ännu inte fått en
tillfredsställande lösning, även om ett betydelsefullt steg i rätt riktning
tagits genom den i stort sett väl fungerande samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen. En bristande samordning kan
föranleda ökade kostnader. För de enskilda medborgarna och de lokala
myndigheterna uppkommer svårigheter att orientera sig i gällande bestämmelser
och bedöma, vilken ersättningsform som kan vara den förmånligaste.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 71

I undantagsfall kan också inträffa att vederbörande, trots att han är i
behov av den hjälp socialförsäkringen syftar till att bereda, visar sig inte
vara förmånsberättigad inom någon socialförsäkringsgren.

Behovet av en samordning och möjligheterna att genomföra den blir
genom den nu aktuella pensionsreformen mycket större än tidigare. Enligt
min mening är tiden nu inne att ta upp frågan om en långt gående samordning
i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar, som ligger
varandra närmast, nämligen folkpensioneringen, tilläggspensioneringen,
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Dessa försäkringsformer
bör framdeles i realiteten framstå som en enda socialförsäkring till medborgarnas
skydd vid nedsättning eller bortfall av egen eller försörj ares
arbetsförmåga.

Samordningen bör inte avse endast förmånerna, utan man bör eftersträva
enhetlighet även i fråga om finansiering och administration. Här
kan det måhända bli aktuellt med sådana finansieringsmetoder, att de olika
avgifter för sociala ändamål, som uttages av den enskilde medborgaren,
sammanföres till en enda socialförsäkringsavgift. Motsvarande bör övervägas
beträffande arbetsgivarnas bidrag. I administrativt hänseende bör
vidare eftersträvas att ersätta den nuvarande, oenhetligt uppbyggda lokala
och centrala administrationen för de olika socialförsäkringarna med en
efter ensartade linjer uppbyggd administration med såvitt möjligt gemensamma
organ för samtliga socialförsäkringsgrenar.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att avsikten sedan länge varit att
underkasta sjukförsäkringslagstiftningen en allmän översyn sedan tillräcklig
erfarenhet vunnits om dess verkningar. En sådan översyn bör givetvis
komma till stånd i samband med att de berörda samordningsproblemen
nu blir aktuella.

De synpunkter i fråga om samordningen på socialförsäkringsfältet, som
jag här anfört och vilka starkt betonats såväl i pensionsberedningens betänkande
som vid remissbehandlingen därav, måste enligt min mening
noga beaktas vid det fortsatta reformarbetet.

Motioner

I de likalydande motionerna I: 325 av herr Eliasson m. fl. och II: 421 av
herr Hedlund in. fl. understrykes vikten av att invalidpensioneringens samordning
med övriga socialförsäkringar och särskilt med sjuk- och yrkesskadeförsäkringen
prövas i samband med den utredning som motionärerna
förordar beträffande invalidpensioneringen.

Samordningsfrågorna behandlas jämväl i de likalydande motionerna
I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 477 av herr Hjalmarson in. fl. I dessa
motioner förutsättes bl. a. att yrkesskadeförsäkringslagen ändras så, att
livränta från yrkesskadeförsäkringen i förekommande fall minskas med
sjukpension (invalidpension) från folkpensioneringen och alt sådan sjuk -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

pension alltid beaktas vid bestämmandet av ersättningar på grund av trafikförsäkring
och annan ansvarighetsförsäkring samt vid utdömandet av
skadestånd.

12. Det fortsatta utredningsarbetet
Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Det fortsatta utredningsarbetet i pensionsfrågan blir mycket omfattande.
Det måste bedrivas med största skyndsamhet, om reformen skall kunna
träda i kraft vid avsedd tidpunkt. Detta arbete synes — utom beträffande
de administrativa problemen — lämpligen böra utföras inom socialdepartementet
med anlitande av teknisk expertis jämte det biträde i övrigt, som
Kungl. Maj :t finner erforderligt.

Den del av utredningsarbetet som är inriktad på de administrativa frågorna
torde det vara rationellt att anförtro åt ett fristående organ. En uppdelning
av det omfattande utredningsarbetet kan vara ägnad att underlätta
och påskynda detsamma. Det synes vidare vara en praktisk åtgärd att låta
dem, som utreder de administrativa frågorna, ta ansvaret för åtgärder av
förberedande natur, som måste vara vidtagna redan innan den nya administrationen
träder i funktion. Detta förberedelsearbete kompliceras nämligen
genom att ett flertal verk och myndigheter kommer att beröras därav.
I de berörda verken måste verksamheten fram till reformens ikraftträdande
pågå i full utsträckning efter hittillsvarande linjer. I detta sammanhang
bör framhållas vikten av att administrationen när reformen
genomföres är klar och väl förberedd i fråga om personal, lokaler och
maskinell utrustning m. m. så att starten kan bli så friktionsfri som möjligt.

Självfallet måste den administrativa utredningen ske i intimt samarbete
med utredningen om lagstiftningens utformning. Det torde vara oundgängligt,
att de som sysslar med administrationen i viss utsträckning deltar
även i lagstiftningsarbetet.

Ifrågavarande utredningsorgan bör med hänsyn till det sagda erhålla en
mera fast utformning än som är brukligt i liknande sammanhang. Detta
torde inte behöva väcka betänkligheter, eftersom det kan förutsättas att de
personer, som sysslar med utredningsarbetet såsom heltidsuppdrag, utan
svårighet kan inlemmas i den nya administrationen i den mån de inte
återgår till förutvarande sysslor. Härtill kommer att utredningsorganets
personal bör starkt begränsas och arbetet i betydande utsträckning bedrivas
med hjälp av tillfälligt anlitad expertis på olika områden.

Det administrativa utredningsarbetet synes kunna anförtros åt en nämnd,
som får fungera till dess att organisationsproblemen är lösta. Nämnden

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

kunde förslagsvis bestå av en ordförande och chef samt fyra andra ledamöter,
representerande folkpensioneringen, sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen
och uppbördsväsendet.

13. Ikraftträdande

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Som ett första led i pensionsreformen kan man betrakta de folkpensionshöjningar,
som jag föreslagit skall träda i kraft den 1 juli 1958. Även den
föreslagna höjningen av folkpensionsavgiften från 1959 får ses i sitt sammanhang
med pensionsreformen i övrigt.

Enligt beredningsförslaget borde pensionsreformens ikraftträdande ske
år 1960. Såvitt avser tilläggspensioneringen föreslogs, att lagstiftningen
om ålders- och familjepensioner skulle träda i kraft den 1 juli nämnda år,
till vilken tidpunkt huvudetappen av folkpensionsreformen förutsattes bli
förlagd. Emellertid borde pensionsgrundande inkomster och arbetsgivaravgifter
beräknas för hela år 1960. Beredningen ansåg sig inte kunna räkna
med att utredningsarbetet rörande invalidpensionering och administration
kunde slutföras i sådan tid, att därav föranledd lagstiftning skulle hinna
genomföras redan den 1 juli 1960.

Tilläggspension skulle första gången kunna utgå fr. o. in. januari 1963.

Under remissbehandlingen framfördes starka tvivel beträffande möjligheterna
att genomföra pensionsreformen till den 1 juli 1960.

Beredningsförslaget om tilläggspensioneringens ikraftträdande förutsatte,
att ett principbeslut skulle fattas 1957. Då denna förutsättning inte
uppfyllts, blir det utomordentligt svårt att hålla den angivna tidsplanen.
Jag anser emellertid, att alla ansträngningar bör göras så att det blir möjligt
att uppfylla tidsplanen beträffande intjänande av pensionsrätt, avgiftsuttag
och de första tilläggspensionernas utbetalning.

Enligt min mening bör man därför inrikta sig på att till 1959 års riksdag
framlägga förslag om lagstiftning rörande registrering av pensionsgrundande
inkomst, avgiftsuttag och fondering. Lagstiftningsförslag rörande
pensionsförmånerna från tilläggspensioneringen får läggas fram i sådan tid
att de första tilläggspensionsförmånerna kan börja utges senast år 1963.

En särskild svårighet uppstår med hänsyn till mitt förslag om utträdesrätt.
Eventuellt utträde skall första gången ske i anslutning till det allmänna
systemets start. Skulle därvid någon avgift redan ha erlagts skall återbetalning
ske.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

14. 1958 års folkpensionshöjning

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

I det föregående har jag förordat, att folkpensionerna skall höjas fr. o. m.
den 1 juli 1958. Pensionsberedningens förslag går i stort sett ut på att höjningen
utformas på samma sätt som hittills genomförda standardhöjningar
och till storleken motsvarar tre indextillägg. Detta innebär, att allmän
ålderspension och invalidpensionens (sjukbidragets) maximibelopp höjes
med 120 kr. om året för var och en av två pensionsberättigade makar och
för den vars hustru uppbär hustrutillägg. För ensamstående pensionär höjes
ålderspensionen och invalidpensionens maximibelopp med 150 kr. om
året. Änkepensionens maximibelopp höjes med 120 kr. om året. I överensstämmelse
med vad som skett vid tidigare höjningar bör bidragen till änkor
och änklingar med barn höjas med samma belopp som änkepensionen.

Beredningen hade såsom ett led i en framtida avveckling av inkomstprövningen
föreslagit, att någon höjning av hustrutilläggen inte skulle ske
tills vidare. Som framgått av det föregående förordar jag emellertid, att
hustrutilläggets maximibelopp den 1 juli 1958 höjes med 120 kr., d. v. s.
med samma belopp som pensionen för var och en av två pensionsberättigade
makar.

Det sagda innebär att en ensamstående ålderspensionär efter höjningen
erhåller 2 350 kr. om året med nuvarande antal indextillägg. Ett gift par,
där båda är ålderspensionärer, får tillsammans 3 760 kr. Änkepensionens
maximibelopp blir 1 880 kr.

Höjningen bör beslutas i form av en ändring i den lag som reglerar den
senaste standardhöjningen, d. v. s. i lagen den 1 juni 1956 om höjning av
folkpensioner m. in. De i 1 § angivna, nu gällande beloppen 160 och 200
kr. bör därvid höjas till 280 resp. 350 kr.

Finansieringen av den nu föreslagna höjningen av folkpensionerna bör
— såsom beredningen förutsatt — ske på samma sätt som beträffande de
förmåner som skall höjas.

Kostnaderna under nästa budgetår för den föreslagna höjningen kan,
med utgångspunkt från de av pensionsstyrelsen lämnade uppgifterna angående
kostnaden för indextillägg, beräknas till 126,6 milj. kr. Härav faller
0,6 milj. kr. på änke- och änldingsbidragen. Med nuvarande grunder för
fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan staten och kommunerna
kan de senares bidrag uppskattas till 13,5 milj. ler., varav 0,3 milj. kr. avser
änke- och änldingsbidragen. Kostnadsökningen för statens del kan sålunda
beräknas till 113,1 milj. kr., vilket belopp fördelas med 112,8 milj. kr. på
folkpensionerna och 0,3 milj. kr. på änke- och änklingsbidragen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 75

Folkpensionsavgiften utgår för närvarande med 2,5 procent av den taxerade
inkomsten men är, på sätt närmare angivits i det föregående, begränsad
så att den för äkta makar uppgår till högst 500 kr. och för ensamstående
till högst 250 kr. om året.

Vid utformningen av maximiavgiften har man sökt erhålla en viss relation
mellan avgiftens maximibelopp och den allmänna ålderspensionens
storlek. Maximibeloppet har avvägts så, att avgiften i princip ger försäkringsmässig
täckning för folkpensionen åt den, som erlägger maximibeloppet
under större delen av sin aktiva tid. De standardhöjningar av folkpensionerna,
som ägt rum åren 1953 och 1956, har kombinerats med höjningar
av folkpensionsavgiften, varvid man avvägt avgiften så, att höjningen även
täckt de indextillägg, som tillkommit efter den närmast föregående avgiftsändringen.
Med hänsyn till att en avgiftshöjning inte kan ges retroaktiv
verkan ansåg man sig vid den senaste höjningen böra gå något utöver vad
som kunde anses rent försäkringsmässigt betingat.

Mot bakgrund av de med pensionsreformen förknippade folkpensionsförbättringarna
har beredningen förordat en tämligen kraftig successiv höjning
av pensionsavgifterna. Därvid föreslogs, att pensionsavgiften i en
första etapp skulle höjas till 4 procent år 1959. Med nuvarande avvägning
av maximiavgiften mellan två makar och en ogift skulle maximibeloppet
då ha blivit 800 kr. i det förra och 400 kr. i det senare fallet. Här föreslogs
emellertid den ändringen, att maximibeloppet skulle bestämmas till 600 kr.,
lika för en ogift och två makar. Högsta avgift skulle utgå vid en taxerad
inkomst av 15 000 kr. eller mer.

När det gäller att avväga maximibeloppet för folkpensionsavgiften bör
man inte fästa avgörande vikt vid folkpensionernas storlek för olika kategorier
pensionstagare, eftersom man inte under den avgiftspliktiga tiden
kan förutse vilken kategori man kommer att tillhöra såsom pensionär. Att
maximibeloppet sättes lika för en ogift och för två makar står i överensstämmelse
med de aktuella familjepolitiska strävandena att lätta familjernas
bördor och medför dessutom vissa fördelar ur beskattningssynpunkt.
Äkta makar, som båda har inkomster över ca 8 000 kr., beskattas f. n. hårdare
på grund av sambeskattningen än om de behandlats såsom av varandra
oberoende skattskyldiga. Denna effekt av sambeskattningen mildras
i väsentlig grad genom den föreslagna åtgärden. Även den föreslagna övre
inkomstgränsen för folkpensionsavgiften —-15 000 kr. taxerad inkomst —
är ur denna synpunkt lämpligt avvägd. .lag förordar därför, att beredningens
förslag godtages. Detta medför ändring i 19 § 2 mom. folkpensioneringslagen.
Genom att maximibeloppet blir enhetligt kan tredje stycket i nämnda
lagrum utgå.

Ändringen bör såsom beredningen föreslagit träda i kraft den 1 januari
1959. Dock bör — i analogi med vad som bestämts vid tidigare avgiftshöjningar
— nuvarande avgiftsbestämmelser gälla i fråga om pensionsavgifter,

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

som påföres för år 1959 eller tidigare år, d. v. s. avgifter som beräknas med
hänsyn till inkomsterna under år 1958 och dessförinnan.

De ändrade grunderna för beräkningen av pensionsavgifterna kan antagas
öka statens inkomster för år räknat med brutto omkring 360 milj. kr.
Genom att pensionsavgifterna är avdragsgilla vid taxeringen blir nettoökningen
icke oväsentligt mindre. Pensionsavgifterna kommer att inflyta efter
de nya grunderna endast vid två av de sex uppbördsterminerna under
budgetåret 1958/59. I finansplanen för nästa budgetår har inkomstskattetiteln
med hänsyn härtill uppräknats med 100 milj. kr. (Bilaga 1 till statsverkspropositionen
1958 sid. 19.)

I detta sammanhang vill jag upptaga en annan fråga som avser ändring
i folkpensioneringslagen. För tid varunder en folkpensionär på kommunens
bekostnad åtnjuter vård eller försörjning på anstalt, äger kommunen
uppbära hans folkpension och därav tillgodogöra sig kostnaderna för vården
eller försörjningen. Dock är kommunen skyldig att av folkpensionen
tillhandahålla honom visst belopp, den s. k. fick penning en. Detta belopp
utgjorde tidigare 200 kr. om året men har fr. o. m. den 1 januari 1956 höjts
till nu gällande 360 kr. om året. En ytterligare höjning kan anses motiverad
i detta sammanhang. Jag förordar att beloppet fr. o. m. den 1 juli
1958 höjes till 480 kr. om året. Detta föranleder ändring i 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen.

I enlighet med vad sålunda föreslagits har inom socialdepartementet utarbetats
förslag till dels lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 om
folkpensionering och dels lag angående ändring i lagen den 1 juni 1956
om höjning av folkpensioner m. m.

Rörande blind- och vårdtilläggen, som enligt lagen om folkpensionering
utgår till folkpensionärer vid blindhet resp. vid behov av ständig tillsyn och
vård, har framställningar gjorts till socialdepartementet avseende bl. a. en
höjning av tilläggens belopp. Jag är inte beredd att nu ta ställning till frågan
om ändring av dessa tillägg med hänsyn till att de problem rörande
invalidpensioneringen, som aktualiseras av pensionsreformen, ännu inte
blivit tillräckligt belysta. Liksom övriga pensionärer blir emellertid flertalet
av de nu berörda pensionärerna delaktiga av den förbättring av folkpensionerna,
som föreslås ske den 1 juli 1958.

Motioner

Bifall till propositionens förslag till ändringar i lagarna om folkpensionering
och om höjning av folkpensioner m. m. yrkas i de likalydande motionerna
I: 323 av herr Ohlon m. fl. och II: 419 av herr Ohlin m. fl. (under
A. i hemställan).

I de likalydande motionerna 1: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 417 av
herr Hjalmarson m. fl. hemställes (under A. 2) och 3) i hemställan) att

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

riksdagen måtte besluta att i enlighet med vad i propositionen föreslås
folkpensionen skall höjas med 150 kr. för ensam folkpensionär och med
240 kr. för två makar, som håda är folkpensionärer, men avslå förslaget
om höjning av hustrutillägget fr. o. in. den 1 juli 1958. Motionärerna framhåller,
att hustrutilläggen icke bör höjas med standardtillägg förrän den
av pensionsberedningen föreslagna utredningen om hustrutilläggets framtida
utformning kommit till stånd.

Beträffande folkpensionsavgiften hemställes i motionerna (under A. 7),
att riksdagen måtte besluta, att denna avgift från den 1 januari 1959 skall
utgöra dels 80 kr., dels 4 procent av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten, dock högst 560 kr. för ensamstående och 640 kr. för
makar gemensamt.

I de likalydande motionerna I: 318 av herr Norling m. fl. och 11: 409 av
herr Holmberg m. fl. hemställes att riksdagen måtte avslå förslaget om
höjning av folkpensionsavgifterna och i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
ett nytt förslag, där äkta makars maximala avgift såsom hittills baseras
på 20 000 kronors sammanlagd årsinkomst och ensamståendes avgifter
beräknas till två tredjedelar av äkta makars folkpensionsavgifter.

I motionen II: 416 av herr Senander m. fl. hemställes att riksdagen måtte
besluta att blind- och vårdtilläggen, som nu utgår med 1 000 kr. om året,
fr. o. m. den 1 juli 1958 höjes till 1 500 kr. I de likalydande motionerna
I: 323 av herr Ohlon m. fl. och II: 419 av herr Ohlin m. fl. framhålles, att
blind- och vårdtilläggen synes kunna förbättras något utan att detta inverkar
störande på de fortsatta övervägandena beträffande invalidpensioneringens
framtida utformning.

I de likalydande motionerna I: 322 av herr Palme m. fl. och II: 410 av herr
Bengtsson i Varberg m. fl. hemställes att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av 13 § 1 mom. i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
att momentet erhåller följande lydelse (ändringen kursiverad).

13 §.

1 mom. Med årsinkomst avses i denna lag all den inkomst, för år räknad,
som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta.
Såsom inkomst räknas icke folkpensionsförmån, allmänt barnbidrag,
sjukhjälp från allmän sjukkassa eller understöd som någon på grund av
skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, och ej heller pension
som utgår på grund av egen eller anliörigs arbetsanställning och
som ej utgives i anledning av olycksfall i arbete eller däri ådragen yrkessjukdom
till den del pensionen understiger 500 kronor om året för gift
pensionsberåttigad och 700 kronor om året för annan pensionsbcrättigad.
I fråga om åkta makar skall pensionen för envar av dem beräknas till hälften
av deras sammanlagda pension.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Motionärerna åsyftar i första hand att pension och understöd från befintliga
stiftelser skall utgå i större utsträckning än nu i de fall då en dylik
förmån är förenad med villkor att förmånen inte får fastställas till sådant
belopp att den tillsammans med annan sidoinkomst inverkar reducerande
på de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.

15. Anslagsfrågor
Departementschefen

Departementschefen anför följande.

Enligt pensionsstyrelsens beräkning skulle medelsbehovet för nästa budgetår
under anslaget till Bidrag till folkpensioner m. m. uppgå till 1 773
milj. kr. under förutsättning att sex indextillägg utgår såsom nu. Medelsbehovet
under anslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. skulle under samma förutsättning uppgå till 13,5 milj. kr. Om
folkpensionerna höjes fr. o. m. den 1 juli 1958 på sätt jag i det föregående
förordat, skulle under anslagen erfordras (1 773 + 112,8) 1 885,8 resp. (13,5
+ 0,3) 13,8 milj. kr. I årets statsverksproposition (V ht punkterna 120 och
123) har anslagen uppförts med preliminärt beräknade belopp av 1 886
resp. 13,5 milj. kr. Jag förordar, att de båda anslagen definitivt uppföres
med dessa avrundade belopp. I

I det föregående har jag föreslagit, att det följande utredningsarbetet
skall såvitt avser de administrativa spörsmålen anförtros åt en särskild
nämnd samt i övrigt utföras inom socialdepartementet med anlitande av
erforderlig teknisk expertis m. m. Kostnaderna för ifrågavarande arbete är
svåra att beräkna. De torde emellertid inte kunna rymmas inom ramen
för de anslag, som i årets statsverksproposition föreslagits till avlöningar
för socialdepartementet samt till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.
Jag föreslår, att för ifrågavarande ändamål anvisas ett särskilt
reservationsanslag under beteckningen Förberedelser för pensionsreformen.
Anslaget bör lämpligen för nästa budgetår uppföras med 500 000 kr.

Motioner

Bifall till de i propositionen gjorda anslagsäskandena yrkas i de likalydande
motionerna I: 323 av herr Ohlon m. fl. och II: 419 av herr Ohlin
m. fl. (under H. och J. i hemställan).

I de likalydande motionerna 1: 325 av herr Eliasson m. fl. och II: i21 avherr
Hedlund m. fl. hemställes (under C. i hemställan) att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts förslag om ett reservationsanslag av 500 000 kr. till
Förberedelser för pensionsreformen. Avslag i denna del yrkas också i de
likalydande motionerna I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 4/7 av herr
Hjalmarson m. fl. (under D. 1) i hemställan). I sistnämnda motioner hem -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

ställes å andra sidan att riksdagen måtte anvisa ett anslag å 20 000 kr. till
Upplysningsverksamhet rörande rätt till uppskjutet uttag av folkpension.

Förut icke behandlade motionsavsnitt och motioner

Här behandlas motioner med en i grunden annan lösning än propositionen
i fråga om tilläggspensioneringen ävensom motioner om sparfrämjande och
värdesäkring.

Motionerna 1:323 och II: 419

I det föregående har en redogörelse lämnats för innehållet i de likalydande
motionerna 1: 323 av herr Ohlon m. fl. och 11: bl9 av herr Ohlin
m. fl. såvitt dessa motioner rör folkpensioneringen. I återstående delar hemställes
i motionerna,

under F., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning
med förslag till 1959 års riksdag om ökade möjligheter för jordbrukare
och företagare att ordna sin pensionering inom den egna rörelsen,
under G., att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag att godkänna
de av departementschefen angivna principerna för en allmän pensionsreform
samt för det fortsatta arbetet härpå,

under I., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med synpunkterna i motionerna ange riktlinjer för utbyggnaden av
en tilläggspensionering m. m. som kompletterar folkpensioneringen samt
under K., att riksdagen måtte i övrigt beakta vad i motionerna anföres.

Här må även erinras om att i motionerna, under D., hemställts
att riksdagen måtte uttala, att en snar lösning av invalidpensioneringens
problem är ytterst angelägen och att utredningsarbetet rörande detsamma
bör påskyndas, så att såväl ett förbättrat grundskydd som en inkomstgraderad
invalidpension kan ordnas.

Efter en skildring av utvecklingen efter förkrigstiden sammanfattas i
motionerna det nuvarande läget på pensionsområdet på följande sätt. I dagens
svenska samhälle framträder alltjämt en tydlig skillnad mellan å ena
sidan sådana löntagargrupper, som har sin tilläggspension väl eller relativt
väl ordnad, och å andra sidan löntagargrupper, som endast i mindre
omfattning eller icke alls har en sådan trygghet och således för närvarande
mer eller mindre fullständigt är hänvisade till enbart folkpensionen. Även
många företagare, främst jordbrukare och andra småföretagare, står utan
annan pension än folkpensionen. Sistnämnda grupper anses emellertid ofla
känna sin ålderstryggghet bäst säkrad, om de kan hålla sin rörelse konkurrenskraftig
eller sin gård i gott skick.

Olikheterna i ålderstryggheten uppleves enligt motionärernas uppfattning

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

utan tvivel alltjämt av ett mycket stort antal medborgare som en kvarstående
klassgräns, kanske den sista av verklig betydelse. Från motionärernas
liberala utgångspunkter framstår det som ett självklart och eftersträvansvärt
mål att klassgränsen på detta område kan steg för steg och effektivt
avlägnas.

I motionerna kritiseras propositionens förslag till tilläggspensionering. Det
betonas att tilläggspensioneringen till största delen utgör en ålderspensioring
och därmed ett sparande för ålderdomen. Den är icke någon riskförsäkring
av samma typ som yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen.
Att detta sparande för ålderdomen skulle på ett obligatoriskt bindande sätt
fixeras till samma procent av inkomsten för t. ex. alla löntagare, alldeles
oberoende av olika enskilt eller gruppvis framträdande önskemål beträffande
pensionsålder, barnförsörjningsbördor, utbildningssträvanden, egnahemsförvärv
o. s. v., måste enligt motionärernas uppfattning vara felaktigt.

I motionerna uppdrages riktlinjer för utbyggnaden av en tilläggspensionering
m. m. som bygger på andra principer än propositionens förslag. Grundtanken
i det alternativ i pensionsfrågan, som framlägges i motionerna, angives
vara att varje svensk skall ha rätt till en genom lag garanterad, valfri
tilläggspension. Genom överenskommelser på arbetsmarknaden skall avtal
kunna träffas om annan pensionsordning än den i lagen angivna. Föreligger
ej sådan överenskommelse, skall ingen lag tvinga någon att mot sin
egen önskan bli inordnad i ett tilläggspensionssystem. I motionerna understrykes
att tilläggspensioneringen måste ge möjlighet till varierande lösningar
av ålderstrygghetens problem, alltefter olika människors skilda
behov och förutsättningar.

Tilläggspensioneringen omfattar ålders-, efterlevande- och invalidpensioner.

En utgångspunkt för motionärernas förslag angives vara att ingen skall
få sina pensionsförmåner försämrade. Tilläggspensionen skall vara rättssäker
och värdebeständig med det av pensionsavgifterna bildade kapitalet
avsatt för vederbörande pensionstagares personliga räkning.

Frivilligheten och valfriheten i motionärernas förslag till tilläggspensionering
bygger på den s. k. villkorliga (dispositiva) principen. I sammanfattningen
av motionernas innehåll uttrycks detta på följande sätt.

För att trygga att alla, som så önskar, kommer att omfattas av pensioneringen,
stadgas i lag att den löntagare, som inte gruppvis eller enskilt för
viss tid anmält sitt utträde, är medlem av pensionssystemet och att arbetsgivaren
för hans räkning inbetalar vissa pensionspremier.

Från denna huvudregel kan göras bl. a. följande undantag:

1) Parterna på arbetsmarknaden kan sluta avtal om att ordna tilläggspensioneringen
på annat sätt.

2) Den, som inte är bunden av kollektivavtal, kan individuellt besluta
att för viss tid eller helt och hållet träda ut ur systemet. De pensionsavgif -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

ter, som arbetsgivaren erlägger för den anställdes räkning, skall då i stället
en gång om året från försäkringsbolaget återbetalas till den anställde
kontant i efterskott.

Andra förvärvsarbetande än löntagare, företagare och fria yrkesutövare
skall kunna ansluta sig till systemet på samma villkor. Försäkringen står
öppen för alla och envar. Utredning begäres om ökade möjligheter för jordbrukare
och andra företagare att pensionera sig i sin egen rörelse.

Finansieringen för tilläggspensionsförmånerna baseras på premiereservmetoden.

Nu fungerande pensioneringssystem kan, om motionärernas förslag genomföres,
fortsätta. Förslaget leder enligt motionärerna till att arbetskraften
kan röra sig fritt på arbetsmarknaden utan risk att förlora intjänad
pensionsrätt.

Pensionsgrundande inkomst, avgifter, förmåner, pensionsålder

Tilläggspensionsavgifter bör enligt motionärernas mening beräknas på
den del av inkomsten, som överstiger 5 000 kronor men understiger 30 000
kronor. Dessa gränsvärden bör följa levnadskostnadernas utveckling.

För deras räkning som icke genom avtal på arbetsmarknaden annorlunda
bestämt eller som icke genom enskild anmälan utträtt ur motionärernas tillläggspensionssystem
skall genom arbetsgivaren tilläggspensionsavgifter,
räknade i procent på den pensionsgrundande inkomsten, inbetalas till sådan
försäkringsinrättning som lagen förutsätter. För åren 1960—1964 beräknas
avgiften till respektive 2,0 procent, 3,5 procent, 5,0 procent, 6,5 procent och

8.0 procent av den tilläggspensionsgrundande inkomsten. Räknas dessa procenttal
på hela inkomsten blir vid nuvarande inkomstfördelning avgiften
1 procent 1960, 1,75 procent 1961, 2,5 procent 1962, 3,25 procent 1963 och

4.0 procent år 1964. Sedan beräknas avgiften fortsätta att successivt stiga
till ca 6,5 procent av totalinkomsten. Det framgår av motionerna, att i nyssnämnda
avgifter ingår kostnaderna för vissa begränsade pensionstillskott
under övergångstiden jämte kostnaderna för familjetilläggspension och för
invalidtilläggspension och fripoäng. Pensionssystemets premie sjunker efter
25 år, då pensionstillskottens finansiering slutförts, med 0,3 procent av den
totala inkomsten. Å andra sidan beräknas procentsatsen tendera att långsamt
stiga efter hand som genom standardstegring en allt större andel av
den totala inkomsten i landet faller inom det pensionsgrundande intervallet.

Den i lagen under uppbyggnadstiden angivna höjningen av avgifterna anses
inte böra tillämpas under de år, då utrymme inte finnes för någon
ökning av den totala arbetsersättningen. Olika sätt att i lagtext uttrycka
den här angivna tankegången kan tänkas. Denna fråga anses böra närmare
utredas av juridisk expertis.

önskvärt anses vidare vara att rätt till skattefri stiftelseavsättning för
6 — Biliang till riksdagens protokoll 1958. 12 sand. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

framtida pensionspremier tillätes, varigenom en utjämning mellan goda och
dåliga år kan ske.

I motionerna erinras vidare om behovet av en utredning om pensionsstiftelsernas
framtida ställning. Även problemet om hur mindre företag och
därmed jämställda arbetsgivare, som ej kan begagna stiftelseinstitutet, skall
genom premiernas periodisering kunna åstadkomma en utjämning mellan
åren anses böra utredas.

Till grund för kostnadsberäkningarna har lagts en räntefot av 3,5 procent,
de moderna dödlighets- och invaliditetsantaganden, som tillämpas av
livförsäkringsbolagen, samt ett säkerhets- och kostnadstillägg av 5 procent
av premien.

Under förutsättning att de försäkrade har normal sammansättning med
avseende på ålder, kön och civilstånd beräknas varje anställd årligen intjäna
en ålderspension utgörande 1,8 procent av hans tilläggspensionsgrundande
inkomst under året (för begynnelseåren 1961—1964 beräknas motsvarande
procenttal till respektive 0,3 procent, 0,6 procent, 0,8 procent och

1,1 procent).

Varje enskild anställd bygger sålunda successivt upp en ålderspension
under hela anställningstiden. Varje avgiftsbetalning leder till en påbyggnad
av pensionen.

Vid konstant löneläge intjänas under 10 år en ålderspension av 18 procent
av den tilläggspensionsgrundande inkomsten, under 20 år 36 procent,
under 30 år 54 procent, under 40 år 72 procent o. s. v. Vid varierande inkomster
(i ett konstant penningvärde) kommer tilläggspensionen att motsvara
här nämnda procenttal, om de tillämpas på den genomsnittliga tillläggspensionsgrundande
inkomsten under hela intjänandetiden.

Antar man att reallönen kommer att successivt stiga, är det av intresse
att ställa pensionen i relation till medelinkomsten under senare delen av
intjänandetiden. Genom exempel visas hur stor pensionen blir i förhållande
till medellönen under de sista och därmed bästa 15 inkomståren,
om det förutsättes att reallönen stiger med 1,5 procent per år.

Räknat med en intjänandetid av 40 år och under i övrigt angivna förutsättningar
kommer enligt motionerna de totala ålderspensionerna (folkpension
och tilläggspension) i vissa inkomstlägen att uppgå till i nedanstående
tabell angivna belopp.

	Total pension		Total pension
Inkomst under de 15	inkl. folkpension	Pension, % av	inkl. folkpension	Pension, % av
bästa åren	f. ensamstående,	inkomst,	för två makar,	inkomst,
	minst	lägst	minst	lägst
	Kr.		Kr.
8 000	4 840	60,5	6 640	83,0
10 000	6 050	60,5	7 850	78,5
12 000	7 260	60,5	9 060	75,5
15 000	9 080	60,5	10 880	72,5
20 000	12 110	60,5	13 910	69,5
25 000	15 130	60,5	16 930	67,7

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

I sammanfattningen av motionernas innehåll angives, att tilläggspensionen
tillsammans med folkpensionen utgör omkring 60 procent av medelinkomsten
för de 15 bästa inkomståren vid normal intjänandetid.

Vad angår pensionsåldern framhålles i motionerna, att regeringsförslaget
till skillnad från motionärernas förslag låser fast en pensionsålder av
67 år mycket hårt. Enligt motionärernas förslag kan pensionsåldern variera
efter gruppers och enskildas önskan.

Invalidtilläggspension och fripoäng

Vad angår invalidtilläggspensioneringen uttalas i motionerna, att utöver
folkpensioneringens invalidpension det erfordras en inkomstgraderad invalidpension,
möjligen ordnad i samband med sjukförsäkringen. Den avsedda
utredningen om invalidpensioneringen anses böra gälla även detta spörsmål.

I princip torde man enligt motionärerna böra syfta till att invalidpensionen
sättes lika med 60 procent av den tilläggspensionsgrundande inkomsten.

Invalidpensionen skall normalt avlösas av ålderspension vid 67 års ålder
eller vid den tidpunkt då enligt en föreliggande pensionsplan ålderspensionsrätt
inträder. Det kan emellertid, framhåller motionärerna, förekomma att
en person blir fullständigt eller delvis arbetsoförmögen i relativt unga år.
Härigenom rubbar invalidiseringen varje sparplan för åldersskyddet. I anledning
härav intjänas inom ramen för motionernas tilläggspensionssystem
s. k. fripoäng för ålderdomsförsörjningens vidkommande under den
tid då invaliditet pågår. Om en gift person blir invalid, vidmakthålles även
rätten till änkepension och barnpension utan premiebetalning.

I detta sammanhang må nämnas att även fripoäng vid arbetslöshet ingår
i tilläggspensionssystemets förmåner, så att en person under den tid
han är arbetslös utan premiebetalning håller i kraft det invalid- och familjepensionsskydd,
som gällt före arbetslöshetens inträde.

Famil jetiltäggspension

I fråga om familjepensioneringen inom det av motionärerna förordade
tilläggspensionssystemet anföres i huvudsak följande.

I de fall då familjeförsörjarens inkomst uppgår till högst 10 000 kronor
kommer den oavkortade änkepensionen från folkpensioneringen, 3 600 kronor
enligt motionärernas tidigare omnämnda förslag, att uppgå till 36 procent
av inkomsten eller mera. I de fall inkomsten överstiger 10 000 kronor
bör enligt motionärernas uppfattning folkpensioneringens änkepension
kompletteras med en inkomstgraderad änkctilläggspension.

Änketilläggspensionen under den aktiva tiden anses böra stå i relation
till mannens aktuella inkomst. Med hänsyn till inkomstförändringar bedöines
det lämpligt att bilda något slag av medeltal av inkomster under olika
år vid bestämningen av tilläggspensionen. Änketilläggspensionen kan enligt

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

motionärerna sättas lika med 30 procent av medeltalet av inkomsten i skiktet
10 000—30 000 kronor under de fyra åren närmast före dödsfallet, varvid
året med den lägsta inkomsten torde böra undantas.

Sedan familjeförsörjaren uppnått pensionsåldern, bör änketilläggspensionen,
enligt motionärerna, stå i relation till mannens inkomst i form av
ålderstilläggspension och lämpligen utgöra hälften av densamma.

Det understrykes att det skall finnas möjlighet att utträda ur ålderstillläggspensionssystemet
och ändock vara försäkrad för änketilläggspension,
såväl under den aktiva tiden som under ålderdomen. Genom sina avgifter
blir änkepensionen under ålderdomen intjänad oavsett förekomsten av tillläggsålderspension.
Änkepensionen från tilläggspensionssystemet är livsvarig
och beräknas utgå oavkortad från året för änkeblivandet, oavsett om
barn finnes eller icke. Motionärerna ställer sig avvisande till tanken på en
reducering av änkepensionen i det fall då äktenskapet varat blott en kortare
tid. Det anses böra övervägas att möjlighet öppnas att låta änkepensionen
fortsätta efter omgifte.

Vidare bör enligt motionärerna regler utformas som säkerställer frånskild
hustrus rätt till pension efter mannens död. Detta sammanhänger med
frågan huruvida pensionsförmånerna skall utformas antingen helt som
änkepension eller delvis som änkepension och delvis som ålderspension på
hustruns liv. Det kan enligt motionärerna övervägas att komplettera mannens
ålderspension med en hustrupension, som under alla förhållanden är
hustruns egendom och som hon alltså även får behålla i händelse av skilsmässa.
Införes rätt till hustrupension, uppfylles, framhåller motionärerna,
ett sedan flera år från kvinnoorganisationer framfört önskemål.

Det av motionärerna föreslagna tilläggspensionssystemet skall stå öppet
för även andra än kontantinkomsttagare, såsom hemmafruar utan eget förvärvsarbete
utom hemmet, vuxna hemmavarande släktingar och barn o. s. v.
Pensionsförmånernas storlek bestäms i dessa fall på grundval av den premieinbetalning
som skett för vederbörande försäkrads räkning.

Riktlinjerna för tilläggspensioner av detta slag anses böra närmare utredas.

Även inom det föreslagna tilläggspensionssystemet bör efterlevandeskyddet
omfatta barnpensioner, övervägande skäl anses tala för att barntilläggspension
utgår med samma belopp per barn oberoende av antalet barn.

Barntilläggspensionen föreslås utgöra 5 procent av den avlidnes tilläggspensionsgrundande
inkomst, definierad på samma sätt som beträffande
änkepensioneringen. Avlider fadern utgives sålunda barntilläggspension
som står i relation till hans inkomst. Avlider modern utgives på liknande
sätt barntilläggspension som står i relation till hennes inkomst. Eftersom
många hustrur icke har något förvärvsarbete utom hemmet och därför icke
redovisar någon egen inkomst, anses det böra övervägas att definiera den
tilläggspensionsgrundande inkomsten för moderns vidkommande med ut -

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1958 85

gångspunkt från summan av hennes egen inkomst och viss andel av mannens
inkomst.

Ikraftträdande och övergångstid

Avgift för tilläggspensionssystemet bör, enligt motionärerna, erläggas
fr. o. m. år 1960. Rätt till tilläggsålderspension bör föreligga för dem som
uppnår 67 års ålder fr. o. in. år 1963. Rätt till tilläggsinvalidpension och tillläggsfamiljepension
skall inträda fr. o. m. 1 januari 1960. Med hänsyn till
den tvååriga sjukkassetiden kommer invalidpension i allmähet icke att bli
utbetald före år 1962, medan familjepensionen aktualiseras redan från begynnelsen.

I motionerna betonas vikten av att riskskyddet, d. v. s. invalid- och familjepensioneringen,
snabbt bringas upp till full effektivitet för alla inkomsttagare.
Motionärerna förordar därför en kortare övergångstid för invalid- och
familjepensioneringen, förslagsvis 10 eller 15 år.

Efter kritik av propositionens förslag att rätt till full tilläggsålderspension
skall kräva avgiftsbetalning endast under 20 år framhålles i motionerna, att
hos vissa grupper, som inte hinner före pensionsålderns inträde intjäna pensionsrätt
annat än till mindre belopp, dock föreligger behov av ett extra tillskott.
Motionärerna förordar därför att pensionstillskott skall utges för inkomstdelar
upp till 12 000 kronor. Pensionstillskott skall även utgå till vederbörandes
efterlevande.

Tilläggspensioner inklusive pensionstillskott under övergångstiden framgår
av följande i motionerna intagna tabell:

Pensioneras år	Inkomstläge kronor
8 000	10 000	12 000
1963	240	400	560
1964	360	600	840
1965	480	800	1 120
1966	600	1 000	1 400
1967	600	1 000	1 400
1968	600	1 000	1 400
1969	600	1 000	1 400
1970	600	1 000	1 400

Värdesäkring

I motionerna kritiseras propositionens konstruktion av värdesäkringen hos
tilläggspensionerna. Genom sifferexempel visas att vid en inflation det under
alla omständigheter är ofrånkomligt, att den automatiska indexregleringen
av pensionerna förr eller senare framtvingar en böjning av avgiftsprocenten.
Detta faktum anses ofrånkomligen leda till en elakartad kris. Det förefaller

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

motionärerna i ett sådant läge icke osannolikt att den aktiva generationen
kommer att vägra att gå med på den erforderliga avgiftshöjningen med påföljd
att värdesäkringen sätts ur spel.

En ekonomiskt sund lösning av värdesäkringsfrågan får man enligt motionärernas
uppfattning endast genom att knyta värdesäkringen till kapitalförvaltningen.
Ifrågavarande problemkomplex behandlas närmare i särskilda
motioner. För dessa redogöres i det följande.

För värdesäkringen av pensionsförmånerna i det av motionärerna föreslagna
tilläggspensionssystemet anses följande vägar böra följas.

1. Premierna indexregleras automatiskt. Premierna sättes alltså vid varje
tillfälle till en viss procentsats av den vid tillfället i fråga pensionsgrundande
inkomsten. Om på grund av penningvärdeförsämring den pensionsgrundande
inkomsten i kronor räknat ökar, kommer såväl pensionspremien som
den under året intjänta pensionsrätten att stiga, i kronor räknat. Vidare
skall, såsom förut nämnts, gränsbeloppen för tilläggspensionsgrundande inkomst
anpassas efter prisförändringar.

2. Användning av överskottsmedel. Överskott på försäkringsrörelsen kan
regelmässigt förväntas uppkomma, bl. a. därigenom att fondkapitalet kan
förräntas bättre än efter i försäkringssystemet antagen beräkningsränta.
Dessa överskottsmedel bör i första hand utnyttjas för värdesäkringsändamål.

3. Friare placeringsregler för fonderna. Den ökade avkastning som kan
uppnås genom en friare placering av fondmedlen i realvärden bör utnyttjas
till skydd av försäkringsförmånernas realvärde.

4. Placering i värdefasta obligationer. Här kan staten gå i spetsen för tillskapandet
av en ny form av penningplacering, vars värde för pensionsförmånernas
värdesäkring vore utomordentligt.

5. Placering i indexbundna reverser. Denna fråga har visst samband med
återlånerätten, vilken beröres i ett senare avsnitt. Det kan för en del låntagare
te sig gynnsammare att låna mot en lägre ränta än den som gäller för lån
utan indexklausul och i gengäld lämna garanti för lånebeloppets reala köpkraftsvärde.

Det framhålles vidare att den ekonomiska politiken och skattepolitiken bör
stödja det enskilda långsiktiga sparandet. Det gäller att med olika medel
skapa ett sådant ekonomiskt klimat att det frivilliga sparandet stimuleras.
Strävandena att hålla penningvärdet stabilt skall ges allt stöd.

Valfrihet inom det laggaranterade pensionssystemet

I ett särskilt avsnitt av motionerna understrykes att genom att pensioneringen
enligt motionärernas förslag uppbygges enligt premiereservtekniken,
vidsträckta möjligheter finns att tillgodose önskemål från gruppers eller individers
sida beträffande variationer. Detta gäller såväl utformningen av var
och en av de olika pensionskomponenterna (invalid-, familje- och ålders -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

skydd) som också den inbördes relationen mellan komponenternas storlek,
uttag av pensionsmedel genom lån, pensionsnivåns höjd, förändringar i pensionsplaner
från tid till annan, ordnande av ålderdomsförsörjningen i annan
form än pensionsförsäkring samt val mellan olika försäkringsinrättningar.

Organisation, fondförvaltning m. m.

Enligt motionärernas uppfattning bör tilläggspensioneringen byggas upp
på fristående pensionsinrättningar. Det bör råda full valfrihet mellan samtliga
de försäkringsinrättningar — försäkringsbolag och pensionskassor —
som har eller kan få rätt att meddela pensioner.

Motionärerna fäster stor vikt vid en automatiskt verkande rätt för företagen
att återlåna en väsentlig del av den premiereserv som uppkommit genom
av företagen gjorda avgiftsinbetalningar. Motionärerna förordar en
närmare utredning av de bestämmelser som kan reglera denna återlånerätt.

De risker, som är förknippade med företag som kan komma på obestånd,
är kollektiva och ganska ringa och anses kunna mötas med en solidarisk garanti
företagen emellan utan att krediter därigenom väsentligen fördyras.

Beträffande den organisatoriska formen för kanaliseringen av premiemedel
till företag av olika storlek bör, enligt motionärerna, utöver den nyss
nämnda automatiska återlåningen, även övervägas att särskilda kapitalförmedlingsorgan
upprättas. Speciellt för mindre företag anses behov föreligga
av nya former för återlåning. Härvid bör särskilda kreditförmedlingsorgan
vara tänkbara som instrument för återlåningens ordnande. Som allmän
princip bör enligt motionärernas mening gälla, att småföretagare på
jordbrukets, hantverkets, handelns och småindustriens områden icke skall
försättas i ogynnsammare läge än som skall gälla för storföretagarna i förhållande
till försäkringsinrättningen. Vidare anses tillvägagångssättet för en
kreditgivning genom affärsbankernas förmedling av en del av det uppsamlade
pensionskapitalet böra närmare utredas.

Beskattning

Eftersom kapitalförsäkringar i grund och botten tjänar samma ändamål
som pensionsförsäkringar och i praktiken innebär ett långsiktigt bundet sparande,
bör det, enligt motionärernas mening, övervägas att lindra beskattningen
av kapitalförsäkringar så att närmare anslutning uppnås till pensionsförsäkringarnas
skattemässiga behandling.

Införande av värdesäkra låneformer, liksom i övrigt placering av livförsäkringars
fondmedel i aktier, aktualiserar enligt motionärerna vissa skatteproblem
angående värdeökningens inkomstskattemässiga behandling. Dessa
frågor anses böra göras till föremål för en skyndsam utredning.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Motionerna 1:324 och II: 420

I de likalydande motionerna I: 324 av herr Ohlon m. fl. och 11: 420 av herr
Ohlin m. fl. föreslås,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en skyndsam
översyn av gällande bestämmelser i försäkrings-, aktiebolags- och skattelagstiftning
samt annan berörd lagstiftning i syfte att avlägsna de hinder, som
denna lagstiftning nu lägger i vägen för en utveckling av värdefasta försäkringar,
och därmed underlätta en tillfredsställande lösning av trygghetsfrågan
på ålderdomen och andra närbesläktade problem.

Vid behandlingen av frågor rörande en utvidgad tjänstepensionering har,
anföres i motionerna, betydelsen av värdesäkra pensioner allmänt erkänts.
Men det vore givetvis en orimlig ståndpunkt att samtidigt fortsätta att hindra
värdefasta pensionsförsäkringar enligt premiereservsystem. I alla förslag till
lösning av tilläggspensionering förutsättes för övrigt ett väsentligt sparande.
Det vore likaså orimligt att skjuta undan frågan om värdefasthet för andra
slag av livförsäkringar än pensionsförsäkring. Iver att ordna värdefasthet
inom pensioneringsområdet låter sig enligt motionärerna svårligen förena
med kallsinnighet, då det gäller lösningen av frågan om värdebeständighet
inom andra närbesläktade försäkringsområden eller för det långsiktiga,
bundna sparandet i allmänhet.

Enligt motionärernas mening bör därför en skyndsam utredning göras
rörande den revision av gällande lagstiftning, som erfordras för att få
ändrade bestämmelser senast till nästa års riksdag.

I motionerna lämnas en summarisk översikt av betydelsefulla frågor om
ändringar i gällande lagstiftning, som behöver vidtagas. Det förklaras ligga i
sakens natur att under arbetets gång även andra därmed sammanhängande
bestämmelser kan behöva upptagas till granskning.

Motionerna 1:325 och II: 421

Ovan i utlåtandet har redogörelse lämnats för innehållet i de likalydande
motionerna I: 325 av herr Eliasson m. fl. och II: 421 av herr Hedlund m. fl.
såvitt dessa motioner rör folkpensioneringen. I återstående delar hemställes
i motionerna,

under A., att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag att godkänna
de av departementschefen angivna principerna för en allmän pensionsreform,
i huvudsak innebärande en obligatorisk tilläggspensionering, samt
de därtill anknutna riktlinjerna för det fortsatta arbetet härpå,

under B., att riksdagen måtte godtaga de i motionerna angivna principerna
för pensionsreformen samt de därtill anknutna riktlinjerna, inne -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

bärande -— förutom förbättring av folkpensionerna — främjande av frivillig
tilläggspensionering och annat frivilligt sparande för trygghet vid
ålderdom, invaliditet och för familj, samt i anledning härav,

(se under 4) för främjande av frivillig tilläggspensionering och annat
sparande för ökad trygghet vid ålderdom, vid invaliditet och för familjen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning,

dels av möjligheterna av att bereda i statens tjänst anställda frihet att
välja om arbetsersättningen skall utgå enbart som kontantlön eller om viss
del av den skall innehållas av staten för den anställdes pensionering,

dels av möjligheterna att genom skattelindring stimulera långsiktigt sparande
i egen fastighet eller rörelse och på särskilt pensionskonto i bank
eller annan kreditinrättning i enlighet med vad i motionerna anföres,
dels ock av frågan om värdesäkring av sparande i form av tilläggspensionsförsäkring
och annat frivilligt sparande i enlighet med vad i motionerna
anföres samt av möjligheterna för enskilda försäkringsinrättningar
att erhålla värdefasta placeringar av premiemedel samt

under F., att riksdagen måtte beakta vad i motionerna i övrigt anföres.

Tilläggspensioneringen

Motionärerna uttalar att det viktigaste i en pensionsreform är en sådan
förbättring av folkpensionerna, att alla medborgare får en rättvis och god
grundtrygghet med lika förmåner åt medborgarna. Sedan grundtryggheten
ordnats genom en förbättrad folkpensionering, skall samhället enligt motionärernas
mening inte därutöver föreskriva, att den enskilde skall ha en
tilläggsförsäkring. Varje medborgare bör enligt motionärernas uppfattning
ha personlig frihet att själv avgöra hur han utöver folkpensionen
skall förbättra sin trygghet. Den enskilde medborgaren måste själv få välja
sparmål. Motionärerna kan inte godta en obligatorisk inkomstgradering av
pensionsförmånerna. Det synes dem oriktigt att jämföra en inkomstgraderad
tilläggspension med sjukförsäkringens och yrkesskadeförsäkringens
förmåner.

Vare sig en tilläggspensionering genomföres lagstiftningsvägen eller genom
kollektiva arbetsmarknadsuppgörelser utgör den, betonar motionärerna,
en begränsning i den enskilde medborgarens rätt att disponera sina
inkomster.

Sedan bl. a. vissa uppgifter lämnats om kostnaderna för förbättringen
av folkpensioneringen och för tilläggspensioneringen, framhålles att med
den osäkerhet, som råder i fråga om den framtida konjunktur- och inkomstutvecklingen,
det enligt motionärernas mening inte är rimligt att
binda sig för så stora pensioneringskostnader. Allvarligt anses också vara,
att man därigenom även låser fast kommande generationer vid en sådan
disponering av resurserna.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Motionärerna framhåller att man naturligtvis inte generellt och på förhand
kan avgöra på vilket sätt kostnaderna för tilläggspensioneringen kommer
att fördelas mellan löntagare och arbetsgivare. Man måste också bl. a.
räkna med krav på »kompensation» från grupper, som redan har tjänstepensionering.
I viss utsträckning torde företagen få bära kostnaderna. Det
måste enligt motionärerna förutsättas att många småföretagare inte har
ekonomiska möjligheter att ingå i försäkringssystemet. Genom de högre
skatter och ökade varupriser, som systemet måste förutsättas medföra,
skulle de dock få betala en del av kostnaderna för andra gruppers pensionering.

Vidare betonas att en rad eftersatta vårduppgifter inom åldringsvård,
sjukvård etc. måste tillgodoses. Man understryker också angelägenheten
av att erforderliga medel ställs till förfogande för undervisning och forskning,
vägbyggande, näringslivets investeringar etc.

I motionerna framhålles att en obligatorisk tilläggspensionering måste
få en negativ effekt på det frivilliga sparandet. Då tilläggspensioneringen
enligt propositionen skall bygga på fördelningssystem och någon större
fondering av premiemedel då inte i och för sig är erforderlig, innebär fondbildningen
i regeringsförslaget ett tvångssparande, som ersätter ett frivilligt
sparande.

Enligt motionärernas mening måste en sådan ekonomisk maktkoncentration,
som den avsedda pensionsfonderingen enligt propositionen skulle
innebära, medföra åtskilliga risker. Särskilt fästes uppmärksamheten på
de svårigheter med kreditförsörjningen, som skulle träffa jordbrukare och
andra småföretagare.

Även i andra avseenden anses starka invändningar kunna göras mot den
i propositionen förordade tilläggspensioneringen. Då endast 30 inkomstår
skall vara pensionsgrundande men pensionspremier skall erläggas för upp
till 50 inkomstår, missgynnas de grupper, som i tidig ålder inträder i arbetslivet.
Den överkompensation på 50 procent, som förutsättes för dem som
blir pensionsberättigade under ett övergångsstadium av 20 år, anses också
innebära en hårdare belastning av de yngre åldrarna.

I ett annat sammanhang framhålles, att konsekvenserna av propositionens
värdesäkring av tilläggspensionerna inte redovisats i propositionen.
Den planerade fonden kan bli utsatt för inflation.

Främjande av frivilligt sparande

I ett särskilt avsnitt om främjande av frivilligt sparande betonas att det
enligt centerpartiets uppfattning är en angelägen uppgift för samhället att
stimulera inte endast personligt frivilliga tilläggspensionsförsäkringar utan
även övrigt sparande, som siktar till ökad trygghet för medborgarna.

Den personliga frivillighet som motionärerna förordar innebär, tillämpad
på arbetsmarknadsuppgörelser, att parterna bör utforma sina avtal

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

så att varje anställd har rätt att avgöra, om hela arbetsersättningen skall
gå till honom i form av kontant lön eller en del av den skall inbetalas till
ett pensionssystem. Den avtalsfrihet, som råder på arbetsmarknaden,
bör emellertid enligt motionärernas mening inte begränsas. För organisationerna
på arbetsmarknaden anses det emellertid böra vara ett angeläget
intresse att söka utforma avtalen på sådant sätt, att medborgaren själv
får frihet att avgöra hur han skall disponera sina arbetsinkomster. I detta
sammanhang understrykes att staten, när den är part på arbetsmarknaden,
bör erbjuda motparten vid förhandlingarna ett sådant system, att den
enskilde löntagaren får frihet att välja om han skall ha hela arbetsersättningen
i form av kontant lön eller om en del av den skall innehållas av
staten till hans pensionering. Frågan om hur sådan valfrihet skall kunna
erbjudas i statens tjänst anställda anses böra utredas.

I motionerna fästes uppmärksamheten på att sparande, som sker i eget
hem eller egen rörelse, med nuvarande bestämmelser är missgynnat i
skattehänseende. Då dylikt sparande för många är det lämpligaste sättet
att säkerställa tryggheten för ålderdomen, synes det motionärerna välmotiverat,
att den som sparar i egen fastighet eller egen rörelse kunde få skattelindring
likaväl som de som sparar genom pensionsförsäkring. Möjlighet
bör skapas till skattefri avsättning av visst begränsat belopp av inkomsten
i egen fastighet eller rörelse. Även amorteringssparande i syfte att öka
ålderdomstryggheten anses böra till visst begränsat belopp stimuleras genom
rätt till avdrag vid beskattningen. Långsiktigt sparande, bundet i
bank eller annan kreditinrättning, bör till begränsade belopp erhålla förmånen
av skattebefrielse. Enligt motionärernas mening är det alltså angeläget
att pröva möjligheterna att genom skattelindring stimulera de former
av långsiktigt sparande, som ovan berörts. En utredning i detta syfte
anses böra skyndsamt tillsättas.

Värdesäkring av sparandet

I ett särskilt avsnitt om värdesäkring av sparandet betonas angelägenheten
av att bättre garantier skapas för att tilläggspensioner och sparkapital
i andra former behåller sitt reella värde.

Värdesäkringen av pensionssparandet är, uttalar motionärerna, under
alla förhållanden ett svårbemästrat problem. De möjligheter, som finns till
garanterande av pensionernas realvärde, måste emellertid enligt motionärernas
mening prövas.

Det anses omöjligt att på förhand avgöra i vilken utsträckning möjligheter
till värdefast placering av sparmedel kommer att erbjuda sig. De
konsekvenser, som kan följa för kapitalmarknaden och räntebildningen,
synes motionärerna ovissa. I varje fall bör man enligt motionärernas uppfattning
under ett inledningsskede räkna med att värdesäkringsmöjligheterna
kanske inte kan svara mot efterfrågan. Det anses därför böra över -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

vägas att låta värdesäkringen gälla för begränsat belopp för varje försäkringstagare
eller sparare.

Strävandena bör enligt motionärerna inriktas på att ge möjligheter till
värdesäkring av olika slag av långsiktigt sparande, alltså även t. ex. livförsäkringssparande
och banksparande. Den som så önskar anses böra kunna
få värdesäkringsgaranti för begränsat belopp på sådant pensionskonto i
bank eller annan kreditinrättning, som förordats i motionerna.

De sålunda berörda frågorna bör enligt motionärernas uppfattning utredas
och bör prövas skyndsamt.

Gällande försäkringslagstiftning och skattelagstiftning lägger, uttalar vidare
motionärerna, hinder i vägen för försäkringsinrättningarna att placera
premiemedlen i värdesäkra tillgångar. Frågan om de ändringar i lagstiftningen,
som är nödvändiga i syfte att ge försäkringsinrättningarna bättre
möjligheter i detta avseende, bör också upptagas till prövning.

Motionerna 1:326 och II: 417

I det föregående har redogörelse lämnats för innehållet i de likalydande
motionerna 1:326 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:417 av herr Hjalmarson
m. fl. såvitt dessa motioner rör folkpensioneringen. I återstående delar hemställes
i motionerna,

under B. 1), att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag att riksdagen
skulle godtaga de av departementschefen angivna principerna för
en obligatorisk tilläggspensionering samt riktlinjerna för det fortsatta arbetet
på dess genomförande,

under B. 2), att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte senast till 1959 års riksdag framlägga
förslag, avsedda att underlätta för jordbrukare och andra företagare att
avsätta medel till egen pensionering utan att medlen undandrages rörelsen
samt att göra det möjligt för familjebolag att till pensionsstiftelse avsätta
medel för pensionering av huvuddelägare, samt

under C., att riksdagen måtte i övrigt beakta vad i motionerna anföres.

Inledningsvis ges i motionerna en beskrivning av de mest framträdande
dragen i vår ekonomiska situation. De mer allmänna dragen i det ekonomiska
läget samt de mer speciellt svenskt betingade — allt övervägande
—- skälen anvisar enligt motionärernas uppfattning nödvändigheten av en
återhållsam linje i pensionsfrågan. En pensionsreform, som ökar riskerna
för fortsatt inflation och som skapar sämre utsikter till ekonomiskt och
personligt givande, säker sysselsättning är ingen reform. Även om man
begränsar synfältet till att avse uteslutande pensionsfrågan, framstår enligt
motionärernas uppfattning den produktiva återhållsamhetens linje som
den positiva. Vad det nu gäller är att befordra framväxten av det mate -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 93

riella underlag, utan vilket varje försök från de stora medborgargruppernas
sida att ordna det hyggligt för sig på äldre dagar tappar fotfästet.

Dessa realistiska utgångspunkter för inte, betonar motionärerna, till
negativa slutsatser. Även en försiktig bedömning anses ge vid handen att
vi har utsikter att skapa utrymme för reformer av verklig betydelse för
tryggheten under arbetsåren mot risker, vilka ur den enskilda människans
synpunkt måste te sig svåra att helt täcka själv, och för ett säkrare liv
efter arbetsinsatsernas tid.

Solidariteten — den sociala ansvarskänslan — kräver enligt motionärernas
uppfattning att de medborgare, som trots att de visat vilja därtill inte
alls eller endast delvis kan sörja för sig själva, så långt resurserna räcker
får det stöd och den hjälp som kan bedömas som skälig. Det anses dock
naturligt att samhället utgår från att medborgarna efter bästa förmåga
själva planerar för sin egen och sina anhörigas ekonomiska trygghet.
Denna principiella inställning — självklar i ett fritt samhälle — bör komma
till uttryck däri att samhället organiserar ett medborgarnas solidariska
grundskydd men lämnar åt dem själva att i fri samverkan eller enskilt
bygga upp ett efter den enskildes behov och önskemål utformat tilläggsskydd.

Vidare framhålles att principiellt måste det — ej minst ur medborgarnas
egna synpunkter -— anses minst sagt angeläget att de begränsade resurser
i samhället, med vilka vi har att räkna, ej i så hög grad bindes
genom åtaganden om »kontanta bidrag», att produktiva insatser för de i
arbetslivet och tillvaron över huvud handikappade — för de höggradigt
invalidiserade, de blinda, de sinnesslöa, de sinnessjuka och andra — försvåras
eller omöjliggöres. Detta stöd anses främst böra ges genom insatser
för forskning, ofrånkomligt utökade vårdresurser, förbättrad vårdstandard
och effektiviserad rehabiliteringsverksamhet.

I motionerna uttalas att propositionen är löslig och på många punkter
närmast har undvikande formuleringar. Motionärerna påtalar bl. a. att i
propositionen avgifterna för tilläggspensioneringen angives blott till och
med år 1964.

Med anledning av att i propositionen angives att vid igångsättningen av
tilläggspensioneringen behov kan uppkomma av en skärpt ekonomisk
politik framhålles i motionerna att tystlåtenhet iakttages i frågan hur
denna politik skall utformas. »Skärpt ekonomisk politik» har enligt motionärerna
alltmer kommit att betyda skärpt skattepolitik. Även i detta sammanhang
anses en sådan tolkning av uttrycket vara den realistiska.

Vidare påtalas regeringsförslagets överkompensation till vissa på måfå
utvalda åldersgrupper. Behovet av »effekt» hos det nya pensionssystemet
anses tydligen, säger motionärerna, vara störst för dem, som har cirka
20 år kvar till pensionsåldern. Där är de framtida generationernas present
till den pensionsbcrättigade störst. De äldre för nöja sig med mindre. Ju

94 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

mindre en pensionsberättigads arbetsersättning är, desto mindre överkompensation
far han. Kritik riktas vidare mot att en mindre företagare endast
kan erhålla två tredjedelar av den extrapension, som en av hans anställda
med samma inkomst och samma ålder begåvas med. Samtidigt påtalas,
att propositionen icke innehåller några beräkningar av de kostnader överkompensationen
föranleder.

Med anledning av propositionens konstruktion av värdebeständigheten
hos tilläggspensionerna framhålles i motionerna, att konstruktionen i fråga
innebär, att de avgiftsbetalande får svara för värdebeständigheten i de
pensionerades inkomster med allt som detta drar med sig av kompensationskrav
och annat. Samtidigt framhålles att även i obligatoriet finnes
pensionsmedel i en fond och att en mot inflation oskyddad fond vid en
penningvärdeförsämring tillskyndas stora förluster.

Motionärerna anmärker vidare på att användningen av obligatoriefondens
medel ej nämnvärt preciserats. All erfarenhet visar enligt motionärernas
uppfattning icke blott att avvägningen mellan resursernas fördelning
på enskilda och offentliga investeringar är svår utan dessutom att både
räntabla och icke-räntabla statliga och kommunala investeringar har en
påtaglig förmåga att tränga sig fram och att tränga undan även högeffektiva
enskilda projekt. Pensionsmedlens användning för ej räntabla ändamål
medför, betonar motionärerna, ofrånkomligen en förlust för folkhushållet,
som också måste gå ut över de pensionerade. De förslag till fondförvaltningens
organisation som föreligger anses icke ge någon lösning i
detta centrala avseende. Vidare påpekas att en formellt grundad, särskilt
hård restriktivitet uppenbarligen förutsättes för utlåning till mindre företag.

Motionärerna betonar att deras politiska värderingar gör det omöjligt
för dem att godtaga någon tvingande lagstiftning, som avser mer än ett,
för alla lika, så gott grundskydd som resurserna tillåter. De kan från sina
utgångspunkter inte — fortfarande utöver det socialt betingade, solidariska
grundskyddet — medverka till en statlig reglering, som dels ålägger människorna
att fördela sin arbetsersättning på ett av myndigheterna bestämt
sätt mellan lön före och lön efter pensionsåldern, dels tvingar dem att
just den väg att göra sin ålderdom säkrare, som samma myndigheter
anvisar. Det för alla utbyggda grundskyddet kommer att ställa betydande
ekonomiska krav på alla. Att därutöver resa ytterligare, tvångsmässiga
anspråk på människornas ekonomi är ej förenligt med motionärernas
strävan att underbygga en snabb utveckling av det frivilliga sparandet
och produktionen. Att för stigande obligatoriska avgifter förhandsförfoga
över alltför stora delar av vad en växande produktion kan ge människorna
anses mot bakgrund av det ekonomiska och statsfinansiella läget, sådant
det nu avtecknar sig för framtiden, ej försvarligt. Det erinras om att redan
reformerna av grundskyddet innebär ett ianspråktagande av framtida

Särskilda ulskottets utlåtande nr 1 år 1958

produktionsökningar i betydande men såvitt man nu kan bedöma godtagbar
omfattning.

Det är enligt motionärernas mening angeläget att även om avtal träffats
om pension, den enskildes rätt att icke vara med i det system, varom
enighet mellan organisationerna nåtts, skyddas liksom hans rätt att utforma
sin egen pension efter sina egna behov och villkor.

Möjligheter måste, betonar motionärerna, skapas för att göra de medel
människorna avsätter för äldre dagar säkra mot inflationsförtäring och
inflationsförstöring. Förslag härutinnan framlägges av motionärerna i särskilda
motioner. Dessa behandlas i det följande.

Ett sparande för äldre dagar, som resulterar i mindre utgiftsbehov under
dessa, är enligt motionärernas mening ur många synpunkter en god lösning,
särskilt i kombination med ett gott riskskydd. Såsom speciellt fördelaktigt
såväl ur den enskildes som ur allmän synpunkt anses olika former
av egnahemssparande, bostadssparande, amorteringssparande och liknande.

Motionärerna framhåller att för ej få självpensioneringen i det egna företaget
framstår som en naturlig och tilltalande väg. Det finns ingen anledning
för det allmänna att genom ett stelt och alltför fiskaliskt skattesystem
motverka sådana strävanden. Allmänekonomiska överväganden liksom
skälighets- och rättvisesynpunkter anses leda till följande ståndpunkter.
Den begränsning, som år 1955 infördes i rätten att i familjebolag göra
skattefria avsättningar för pensionsändamål, är inte hållbar. En medarbetare
i ett sådant företag bör ej endast därför att han är huvudaktieägare
förmenas den rätt som tillkommer varje anställd. Utvägar måste
finnas för att bereda jordbrukare och andra småföretagare möjligheter
att för sin egen pensionering göra avsättningar till pensionsfonder, vilkas
medel väsentligen kan kvarstå i rörelsen.

Det bör enligt motionärernas uppfattning över huvud understrykas att
pensionsproblemet ingalunda uteslutande är något löntagarproblem. Alla
medborgare — jordbrukare, hantverkare, köpmän, små och stora företagare,
fria yrkesutövare -— har samma intresse av en säker ålderdom som
löntagare. Detta anses leda till slutsatsen att ingen schablonlösning på
problemet finnes. Största möjliga valfrihet är enligt motionärernas uppfattning
ett villkor för lösningar som skall ha utsikt att bli verkligt allmänna.

Motionerna 1:327 och II: 418

I de likalydande motionerna I: 827 av herr Ewerlöf in. fl. och II: M8 av
herr Hjalmarson m. fl. hemställes till en början,

att riksdagen måtte antaga följande författningsförslag, nämligen

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

1) Förslag
till

Lag angående ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 30 § punkt 3, sjätte stycket
skall erhålla följande ändrade lydelse (ändringen kursiverad):

Från bruttointäkten må avräknas dels ränta å gäld, dels, såvitt angår
fastighetsförvaltning, annan enligt 25 § avdragsgill omkostnad för fastighet
än nyss sagts, dels förlust vid försäljning av andra tillgångar än inventarier
eller för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda fastigheter, dels belopp
varmed värdet å nyss angivna tillgångar enligt bestämmelserna i denna lag
nedskrivits, dels 5 % av vad som återstår av bruttointäkten efter avdrag
som ovan sagts, dels så stor del av medelvärdet av anstaltens försäkringstekniska
fonder (försäkringsfond, säkerhetsfond, utjämningsfond, återbåringsfond
och regleringsfond) vid årets början och slut, som svarar mot
förhållandet mellan ökningen av konsumentprisindex under året och medelvärdet
av konsumentprisindex vid årets början och slut, dels ock 5 kronor
för varje direkt tecknad kapitalförsäkring; såsom en enda försäkring anses
härvid alla kapitalförsäkringar, som samtidigt tecknats på samma persons
eller samma personers liv. Avdrag må dock icke ske för försäkringstagare tillkommande
ränta å återbäringsmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

2) Förslag
till

Förordning om bostadssparande

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som under ett eller flera av åren 1958—1962 insätter medel i bank
eller annan penninginrättning å särskilt konto för bostadsanskaffning
(bostadskonto) må åtnjuta uppskov med taxering till kommunal och statlig
inkomstskatt för vad sålunda insatts efter vad nedan sägs.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

2 §•

Uppskov enligt 1 § må äga rum för ett belopp av tillhopa högst 5 000 kronor
under nämnda period, dock att för äkta makar beloppet må utgöra sammanlagt
10 000 kronor.

3 §.

Å bostadskonto insatta medel skola vara avsedda för förvärv av eget hem
eller för gäldande av insats i bostadsrättsförening. Den omständigheten att
bostaden är förenad med utrymme för ägarens yrkesverksamhet skall ej utgöra
hinder för uppskov, som i 1 § sägs, under förutsättning att bostadsändamålet
prövas vara det väsentliga, ej heller den omständigheten att bostaden
är uppförd å jordbruksfastighet.

4 §■

Belopp, för vilket uppskov med taxeringen erhållits, skall upptagas som intäkt
av tillfällig förvärsverksamhet för det beskattningsår, då uttag från
bostadskonto sker, såvida icke de uttagna medlen under beskattningsåret
använts för ändamål som i 3 § sägs, i vilket fall skattebefrielse skall äga rum.

Å bostadskonto insatta medel, som icke uttagits före utgången av år 1967,
skola upptagas till beskattning vid 1968 års taxering.

5 §•

Bank eller annan penninginrättning, som mottagit insättning på bostadskonto,
har att varje år före den 1 februari underrätta taxeringsnämnd i vederbörandes
hemortskommun om sammanlagda beloppet av under nästföregående
kalenderår verkställd insättning å bostadskonto eller utbetalning
från sådant konto.

6 §•

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tilllämpning
av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

Vidare hemställes i motionerna, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om en skyndsam översyn av gällande bestämmelser i aktiebolagslagen
m. in., lagen om försäkringsrörelse och kommunalskattelagen
i syfte att avlägsna de hinder, som kan föreligga för användandet av värdefasta
skuldebrev och försäkringsavtal med utfästelse om värdebeständighet,
7 — liihantj till riksdagens protokoll 1958. 12 sand. Nr 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

samt att undanröja inkomstbeskattning av sådan kapitalavkastning, som
motsvarar inflationsförlust och således i realiteten endast är fiktiv.

Under senare år har, anför motionärerna, frågan om placering i värdehandlingar
där låntagarens prestationer är helt eller delvis värdefasta allt
mera aktualiserats. När det gäller kortsiktigt sparande och kortfristig långivning,
kan inflationsförväntningarna och inflationsfarhägorna någorlunda
bedömas och därför direkt komma till uttryck i räntans höjd. Något behov
av indexreglering vid kortfristig långivning anses därför icke föreligga. Helt
annorlunda bedömes förhållandet vid långsiktigt sparande och långsiktig
långivning.

När pensionsdebatten och propositionen tagit upp frågan om värdebeständighet
för de föreslagna tilläggspensionerna vore det enligt motionärernas
mening orimligt att underlåta att sörja för att det systematiska, långsiktiga
sparande, som sker i andra former, också kan värdesäkras. Denna fråga
synes så viktig, att den inte får undanskjutas med hänvisning till pågående
utredningar, som inte är speciellt inriktade på detta spörsmål. Motionärerna
anser det angeläget med en skyndsam utredning beträffande sådana ändringar
av lagstiftningen som kan erfordras för att möjliggöra värdesäkring
av livförsäkringssparande och annat långsiktigt sparande. Speciellt erfordras
ändringar i aktiebolagslagen och därmed jämförliga lagar på associationsrättens
område, lagen om försäkringsrörelse samt kommunalskattelagen.

Vad angår inkomsttaxeringen framhålles, att avdragsrätt principiellt borde
föreligga för den värdeminskning som ett nominalkapital undergår vid penningvärdeförsämring.
Det anses vara en orimlighet att, såsom nu sker, stat
och kommun kräver inkomstskatt för en ränteavkastning som helt eller till
större delen är fiktiv. Frågan om en generell ändring av skattelagstiftningen
på denna punkt anses böra utan dröjsmål utredas. Den angivna principen
anses kunna utan någon mera ingående utredning genomföras i fråga om
beskattningen av livförsäkringsanstalter. Skattereglerna för livförsäkringsanstalter
är utformade efter sådana schablonregler, att avdragsrätten på
grund av penningvärdeförsämring anses kunna utan olägenhet anknytas till
exempelvis konsumentprisindex.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Utskottet

Utskottet behandlar föreliggande frågor under särskilda rubriker, nämligen
folkpensioneringen, tilläggspensioneringen, särskilda sparfrämjandeoch
värdesäkringsåtgärder, vissa särskilda frågor samt anslagsfrågor.

F olkpensioneringen

Allmänna synpunkter

Den ekonomiska framstegstakten i vårt land har under de senaste årtiondena
varit snabbare än någonsin tidigare. Den härav föranledda standardhöjningen
har i särskilt hög grad kommit de ekonomiskt sämre ställda till
godo genom stigande inkomster. Det stigande välståndet har ökat samhällets
bärkraft och möjliggjort en stadig förbättring av den sociala omvårdnaden.
Vid sidan av och såsom ersättare för den behovsprövade hjälp,
som tidigare lämnades främst genom fattigvården, har vuxit fram nya
hjälpformer, i första hand de s. k. socialförsäkringarna. Till dessa brukar
hänföras folkpensioneringen, sjukförsäkringen, moderskapsförsäkringen,
yrkesskadeförsäkringen samt arbetslöshetsförsäkringen. Inom dessa förekommer
ingen egentlig behovsprövning utan förmånerna utgår efter vissa
fixa normer. I den mån socialförsäkringarna utvecklats har fattigvården
och dess efterträdare socialhjälpen huvudsakligen blivit en kompletterande
hjälpform.

Folkpensioneringen intager en dominerande ställning inom socialförsäkringsväsendet.
Folkpensioneringen avser att ge ett försörjningsunderlag
åt åldringarna och de i förtid mera varaktigt arbetsoförmögna. Den omfattar
såväl ålders- som invalidpensionering. Härutöver lämnas inom folkpensioneringens
ram viss hjälp i anledning av familjeförsörjares frånfälle.

Vår första folkpensionslag antogs år 1913. Den ersattes sedermera av en
ny lag år 1935, vilken i sin tur efterträtts av vår nuvarande, år 1946 antagna
lag om folkpensionering. Sedermera har folkpensioneringens effektivitet
höjts genom olika ändringar och kompletteringar i lagstiftningen.
Delta innebär emellertid inte att det grundskydd, som folkpensioneringen
ger medborgarna är tillfredsställande. Fn reformering av folkpensioneringen
är därför påkallad oavsett hur och i vilken omfattning frågan om
kompletterande pensionsanordningar löses. Endast genom folkpensioneringen
kan sådana befolkningsgrupper, som är eller under de närmaste
åren blir folkpensionärer, få del av en förbättrad pensionering. Utskottet
hälsar därför med tillfredsställelse alt förslag framlagts om väsentliga förbättringar
av folkpensioneringen såväl omedelbart som på längre sikt.

Kungl. Maj:ts förslag bygger i huvudsak på de grunder som angivits i
allmänna pensionsberedningens betänkande om förbättrad pensionering.

100

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 19ö8

Pensionsberedningen inriktade i första hand sitt arbete på ålderspensioneringen,
som är den till omfattning och kostnader ojämförligt viktigaste
grenen av folkpensioneringen. På detta område önskade beredningen åstadkomma
en avsevärd höjning av förmånsnivån samt en avveckling av inkomstprövningen.
På familjepensioneringens område borde enligt beredningens
mening åstadkommas större enhetlighet samtidigt som förmånerna
förbättrades och inkomstprövningen begränsades. Vad angår invalidpensioneringen
har beredningen diskuterat vissa problem, som sammanhänger
med denna pensionsreform, och funnit att närmare undersökningar bör
göras om invalidpensioneringens utformning och placering inom socialförsäkringssystemet
samt huruvida inkomstprövningen kan och bör ersättas
av en gradering av förmånerna i annan ordning.

Ålderspensionens storlek

Pensionsberedningen har föreslagit, att den allmänna ålderspensionen
skall höjas, så att den år 1968 utgör 3 600 kr. för ensamstående pensionstagare
och 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar tillsammans. Därvid
har förutsatts, att höjningen skall inkludera de standardtillägg, som kan
bli motiverade med hänsyn till reallöneutvecklingen i landet fram till 1968.
Däremot skall de angivna beloppen höjas, därest pensionspristalet stiger.
Beredningens förslag innebär vidare, att höjningen av folkpensionerna skall
ske successivt med början år 1958 och med en särskilt stor ökning år 1960,
då pensionsreformen i huvudsak avsågs skola träda i kraft. De föreslagna
etapphöjningarna utgör för ensam pensionär 150 kr. år 1958, 700 kr. år
1960 och 150 kr. under vart och ett av åren 1962, 1964, 1966 och 1968.

Departementschefen har uttalat att den av honom föreslagna tillä ggspensioneringen
bör utformas med den utgångspunkten, att folkpensionerna
höjes så att de år 1968 uppgår till de av beredningen föreslagna beloppen.

Utskottet vill framhålla, att frågan om folkpensionernas storlek givetvis
är en fråga om avvägning mellan å ena sidan den enskilde pensionärens
önskemål om en pension, som ger en tillfredsställande levnadsstandard, och
å andra sidan önskvärdheten av att kostnadsbelastningen för pensioneringen
på den aktiva generationen inte blir så hård, att de aktivas standard härigenom
påverkas alltför mycket eller att andra lika angelägna förbättringar
inom samhället måste undanskjutas. I detta sammanhang bör beaktas dels
den väntade befolkningsutvecklingen i landet, som medför att antalet
åldringar ökar såväl absolut som relativt, dels också våra ekonomiska
resurser. Även om dessa just nu är hårt ansträngda finnes skäl för antagandet
att produktionen skall utvecklas på ett tillfredsställande sätt och
att de ekonomiska resurserna därför skall medge en väsentlig förbättring
av folkpensionärernas standard utan att andra vitala intressen skall behöva
eftersättas.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

101

Utskottet ansluter sig till förslaget att folkpensionerna höjes så att de
år 1968 uppgår till 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och 3 600 kr.
för ensamstående, räknat i 1957 års penningvärde.

Såsom framgår av avsnittet nedan om 1958 års folkpensionshöjning tillstyrker
utskottet att en första höjning av folkpensionerna sker den 1 juli
i år.

Vad härefter angår den takt i vilken höjningarna av folkpensionerna
skall ske för att man skall nå det ovan uppställda målet anser utskottet
det icke lämpligt att riksdagen nu binder sig. Vid varje ytterligare höjning
av pensionsnivån utöver den som föreslås för innevarande år bör möjlighet
föreligga för statsmakterna att bestämma höjningens storlek med hänsyn
till den statsfinansiella och samhällsekonomiska situationen.

Utskottet vill dock uttala, att den av pensionsberedningen föreslagna särskilt
kraftiga böjningen 1960 bör undvikas och en jämnare successiv höjning
eftersträvas.

Vid bestämmande av pensionsnivån uppkommer frågan om civilståndets
inverkan på pensionens storlek. F. n. har två makar, som båda är pensionsberättigade,
tillsammans 60 procent mer i pension än en ensam pensionstagare.
Föreliggande förslag att folkpensionerna 1968 skall utgöra 5 400 kr.
för två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående innebär,
att nämnda procenttal ändras till 50. Enligt beredningens förslag skall
denna förändring tillämpas i samband med den större höjningen av pensionsbeloppen
den 1 juli 1960. Med hänsyn till den ovan förutsatta jämnare
höjningen av etappbeloppen vill utskottet förorda, att denna förändring
genomföres successivt från nämnda dag.

Beträffande frågan i vad mån folkpensionerna efter 1968 skall stiga
ytterligare genom s. k. standardtillägg framhåller departementschefen att
han betraktar detta som en öppen fråga, som man får taga ställning till i
sinom tid. Utskottet vill för sin del understryka, att den föreslagna successiva
höjningen av folkpensionerna till vissa i det föregående angivna belopp
år 1968 icke innebär ett definitivt ställningstagande till folkpensionsbeloppen
efter denna tidpunkt. Utskottet finner emellertid icke anledning
föreligga att göra något ytterligare uttalande i denna angelägenhet. Härav
följer att utskottet icke kan tillstyi’ka yrkandet i de likalydande motionerna
1: 323 av herr Ohlon in. fl. och II: 419 av herr Ohlin m. fl. om viss utredning
om avvägningen mellan folkpension och tilläggspension efter 1968
eller ansluta sig till uttalandet i de likalydande motionerna 1:325 av herr
Eliasson in. fl. och II: 421 av herr Hedlund m. fl., att folkpensionerna även
efter år 1968 skall höjas i den mån de ekonomiska möjligheterna så
medger.

Vad angår frågan om folkpensionernas värdebeständighet delar utskottet
departementschefens uppfattning att pensionerna bör liksom hittills följa
prisnivån genom eu automatisk indexreglering. I de likalydande motionerna

102

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

I: 326 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson in. fl. uttalas,
att folkpensionernas värdesäkring bör anknytas till eu indexserie, som är
rensad från indirekta skatter, men att tills vidare anknytningen till konsumentprisindex
kan bibehållas. Frågan om beräkning av en prisindex med
bortseende från indirekta skatter bör enligt utskottets mening prövas i etl
större sammanhang. Enligt vad utskottet erfarit har socialstyrelsen nyligen
till Kungl. Maj :t ingivit en framställning i ämnet, vilken för närvarande
är föremål för prövning.

De kommunala bostadstilläggen och inkomstprövningen

Pensionsberedningen erinrar om, att det med nuvarande nivå i fråga om
folkpensionsförmånerna befunnits nödvändigt att komplettera dessa med
tillägg, som är avpassade efter de skiftande kostnaderna för bostad och
bränsle på olika orter. Detta har skett genom de inkomstprövade kommunala
bostadstilläggen. Om folkpensioneringens grundförmåner avsevärt
höjes, så bör dessa enligt beredningens mening i större utsträckning än
hittills räcka till bestridande av kostnader för bostad och bränsle. Behovet
av kommunalt bostadstillägg skulle därvid minska. Enligt beredningsförslaget
skall i anslutning härtill bostadstilläggen automatiskt minskas i
samband med att de statliga folkpensionsförmånerna höjes. Minskningen
skall ske med halva beloppet av de förordade folkpensionshöjningarna år
1960 och senare. Förslaget ingår som ett led i de åtgärder, som beredningen
föreslår för avveckling i möjlig mån av inkomstprövningen inom folkpensioneringen.

Beredningen framhåller att avvecklingen av inkomstprövningen berör
inte blott de kommunala bostadstilläggen utan även andra inkomstprövade
förmåner inom folkpensioneringen. Det erinras om att inkomstprövningen
har vidsträcktare tillämpning inom folkpensioneringens invalid- och familjepensionering
än inom ålderspensioneringen. Invalidpensionerna är nämligen
till största delen inkomstprövade, och samtliga familjepensionsförmåner
utgår helt efter inkomstprövning. Beredningen framhåller att inkomstprövningen
har betydande nackdelar men också vissa fördelar. Som skäl mot
inkomstprövningen nämnes, att en sådan px-övning hämmar utvecklingen
av påbyggnader å folkpensioneringen — genom egen eller arbetsgivares försorg
— samt jämväl viljan till sparande av annat slag. Den hämmar också
lusten hos den som uppbär inkomstprövad pension att utföra förvärvsarbete.
Å andra sidan vinnes genom inkomstprövningen den fördelen, att
vissa folkpensionsförmåner kan förbehållas personer utan egna inkomster
eller med små inkomster. Härigenom kan pensioneringen för dessa grupper
nå större effektivitet inom en given kostnadsram.

I detta hänseende har departementschefen uttalat, att han anser frågan
om de kommunala bostadstilläggen och inkomstprövningen i övrigt böra
prövas ytterligare. Han erinrar i det sammanhanget om att en minskning

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 ur 19Ö8

103

av bostadstilläggen i första hand skulle drabba de inånga pensionärer, som
inte har andra inkomster än folkpensionen eller endast mycket små sådana
inkomster.

Problemet om de kommunala bostadstilläggen och inkomstprövningen
behandlas också i några motioner. Sålunda framhålles i de likalydande
motionerna I: 323 av herr Ohlon in. fl. och II: 419 av herr Ohlin in. fl. den
hämmande effekt som inkomstprövningen måste ha haft på utvecklingen
av påbyggnader av folkpensioneringen. Där understrykes också att de kommunala
bostadstilläggen måste ägnas stor uppmärksamhet vid de fortsatta
utredningarna i pensionsfrågan. Nämnda frågor beröres vidare i de likalydande
motionerna I: 326 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson
in. fl. Motionärerna framhåller att inkomstprövningen varit en
effektiv spärr mot en på frivillighetens väg ordnad arbetarpensionering
och att det är angeläget att principbeslut utan dröjsmål fattas om avveckling
av de kommunala bostadstilläggen. För avvecklingen förordas vissa
riktlinjer.

De inkomstprövade kommunala bostadstilläggen har varit och är fortfarande
av stort värde för folkpensioneringens effektivitet. De väsentliga
standardförbättringar som pensionsberedningen föreslagit och som utskottet
såsom framgår av det föregående förordar, torde kunna underlätta
en successiv avveckling av de kommunala bostadstilläggen. Departementschefen
har i detta sammanhang för sin del uttalat, att han först sedan
principerna för tilläggspensioneringens uppbyggnad fastslagits av statsmakterna
kan taga ställning till den lämpligaste utformningen av folkpensioneringen
i fråga om de inkomstprövade förmånerna.

Utskottet anser sig under dessa förhållanden icke böra i detta sammanhang
och på pensionsfrågans nuvarande stadium taga ställning till denna
fråga. Härav följer, att utskottet avstyrker yrkandet i motionerna I: 326 och
11:417 att principbeslut nu skall fattas om avveckling av de kommunala
bostadstilläggen och av statsbidragen därtill.

Finansieringsfrågor

1 detta avsnitt behandlar utskottet frågor som avser finansieringen av
folkpensioneringen på längre sikt. Frågan om höjning av folkpensionsavgiften
fr. o. m. den 1 januari 1959 behandlas senare i avsnittet om 1958
års folkpensionshöjning.

Folkpensionsavgiften föreslås av pensionsberedningen bli 4 procent år
1959 och 5 procent år 1961. Om det statsfinansiella läget påkallar det, bör
övervägas en höjning till 6 procent under de därpå följande åren.

Departementschefen framhåller i propositionen att frågan om folkpensioneringens
finansiering på längre sikt får prövas senare. Därvid får man
överväga de olika yrkanden och önskemål i fråga om avvägningen mellan
avgifts- och skattefinansiering, som framförts vid remissbehandlingen av

104 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

pcnsionsberedningens betänkande och i olika framställningar till socialdepartementet.

I de likalydande motionerna 1:323 av herr Ohlon m. fl. och 11:419 av
herr Ohlin m. fl. förordas att de ökade kostnader, som uppkommer för
vissa i motionerna föreslagna förbättringar av familjepensionerna under
1960-talet skall täckas genom en extra höjning av folkpensionsavgiften
eller alternativt genom ianspråktagande av de 550 milj. kr. av tillfälliga
skatteinkomster, som budgetåren 1956/57 och 1957/58 reserverats för framtida
pensionsändamål. I de likalydande motionerna I: 326 av herr Ewerlöf
in. fl. och 11:417 av herr Hjaimarson in. fl. framhålles, att ett genomförande
av de i motionerna förordade höjningarna av pensionsförmånerna
kräver en höjning av folkpensionsavgiften till 6 procent senast fr. o. in.
1963 samt att i motionerna föreslagna förstärkningar av invalid- och
familjepensionerna bör medföra en extra höjning av folkpensionsavgiften
fr. o. in. 1960. I de likalydande motionerna 1:325 av herr Eliasson m. fl.
och II: 421 av herr Hedlund in. fl. framhålles, att pensionsavgiften inte bör
ökas utöver vad beredningen förordat med mindre de föreslagna pensionsbeloppen
5 400 resp. 3 600 kr. samtidigt höjes. Motionärerna finner det
också angeläget att nödvändig hänsyn tages till barnfamiljerna vid framtida
beslut om folkpensionsavgiften. Även i de likalydande motionerna 1:316
av fru Sjöström-Bengtsson in. fl. och II: 407 av fru Thorsson in. fl. understrykes,
att man vid avgiftens bestämmande bör taga hänsyn till barnförsörjningsbördan.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan om folkpensioneringens
finansiering på längre sikt får prövas senare. Utskottet kan
därför icke tillstyrka motionerna såvitt nu är i fråga. Vad angår uttalandena
i motionerna 1:316 och 11:407 samt 1:325 och 11:421, att hänsyn
skall tagas till barnfamiljerna vid framtida beslut om folkpensionsavgiften,
vill utskottet framhålla, att frågan om lättnader för barnfamiljerna icke
lämpligen bör upptagas i nu förevarande sammanhang.

De likalydande motionerna I: 5 av herrar Sundin och Franzén och II: 5
av herrar Larsson i Hedenäset och Gustafsson i Kårby upptar liksom de
likalydande motionerna 1:325 av herr Eliasson in. fl. och 11:421 av herr
Hedlund in. fl. yrkande om skyndsam prövning av frågan om kommunernas
andel i folkpensionskostnaderna så att förslag om provisoriska bestämmelser
i syfte att uppnå lindring för ekonomiskt svaga kommuner kan
framläggas snarast, enligt förstnämnda båda motioner redan vid innevarande
års riksdag och enligt de båda senare motionerna vid 1959 års riksdag.
I motionerna 1: 5 och II: 5 hemställes vidare om sådan ändring av
bestämmelserna rörande inbetalning av kommunbidragen till folkpensioneringskostnaderna,
att kommun får rätt att inbetala bidragen i terminer,
varigenom ifrågavarande kostnader kan fördelas jämnare under året.

Gällande system för beräknande av kommunernas bidrag till folkpensio -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 ar W58

105

neringen innebär i princip, att bidragen graderas efter kommunernas ekonomiska
bärkraft med antalet skattekronor per invånare som bedömningsgrund.
Allteftersom kommunernas skatteunderlag ökat genom inkomstutvecklingen
har kommunernas procentuella andel av kostnaderna kommit
att sliga medan statens andel i motsvarande mån sjunkit.

Frågan om fördelningen av folkpensioneringskostnaderna mellan stat och
kommun har prövats av riksdagen åren 1954 och 11)57 i anledning av motioner.
Vid 1954 års riksdag uttalade sammansatt stats- och andra lagutskott
i av riksdagen godkänt utlåtande (nr 1), att det icke vore riktigt att vid
bedömande av kostnadsfördelningsfrågan endast se till kommunernas utgifter
för folkpensionsändamål. Enligt utskottets mening borde samtliga
för kommunernas ekonomi i detta avseende betydelsefulla omständigheter
belysas genom en allsidig utredning, varvid särskild uppmärksamhet borde
ägnas frågan rörande skiljaktigheter i fråga om kostnadsbelastningen för
folkpensionsändamål de olika kommunerna emellan. Y id 1957 års riksdag
uttalade andra lagutskottet i utlåtande (nr 38), som godkändes av riksdagen,
att frågan om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna
komme naturligt under prövning i samband med pensionsreformen, och att
det icke syntes påkallat att riksdagen då gjorde en särskild framställning
om utredning.

Frågan om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun
har av Kungl. Maj :t inte upptagits till bedömande i den nu föreliggande
propositionen.

Utskottet vill erinra om att utvecklingen hittills gått i den riktningen,
att kommunerna fått bidraga med en allt högre procentuell andel av folkpensionskostnaderna
med avseende på de inkomstprövade förmånerna liksom
för övrigt även totalt sett. Detta förhållande i förening med höjningar
av folkpensionernas belopp har inneburit en ökad påfrestning på kommunernas
ekonomi. Med hänsyn till bidragsreglernas konstruktion drabbas
kommunerna mycket ojämnt. De i ekonomiskt hänseende svagaste kommunerna
drabbas hårdast och därmed skärpes skillnaderna i det kommunala
skattetrycket. Frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna
torde ligga inom ramen för det uppdrag som lämnats den pågående utredningen
om den kommunala skatteut jämningen. Enär det emellertid inte kan
vara att förvänta, att denna utredning kan bli slutförd inom en nära framtid,
finner utskottet det påkallat, alt frågan snarast upptages till utredning
i särskild ordning. Utskottet får sålunda med anledning av motionerna 1: 325
och 11:421 samt 1:5 och 11:5 föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj: t hemställer om sådan skyndsam utredning.

Såsom framhålles i motionerna 1:5 och 11:5 kan inbetalningen av kommunbidragen,
som i princip skall ske före utgången av mars månad året
efter det år bidragen avser, för många kommuner medföra likviditetssvårigheter.
Utskottet finner med hänsyn härtill önskvärt, att frågan om in -

106

Särskilda utskottets utlåtande nr l år 1958

betalningen av kommunbidragen upptages till övervägande i samband med
den av utskottet nyss förordade utredningen om folkpensionskostnadernas
fördelning.

I de likalydande motionerna I: 325 av herr Eliasson in. fl. och II: 421 av
herr Hedlund in. fl. hemställes, att de 550 milj. kr. av tillfälliga skatteinkomster,
som budgetåren 1956/57 och 1957/58 avsatts till framtida pensionsändamål,
tillföres folkpensioneringsfonden. Utskottet biträder denna
hemställan.

Pensionsåldern

Pensionsberedningen har föreslagit att den generella pensionsåldern —
år som alltsedan 1914 gäller inom folkpensioneringen skall bibehållas,
och departementschefen biträder denna mening. Även utskottet delar
denna uppfattning.

Emellertid kan det för den enskilde, som har sin arbetsförmåga i behåll
efter uppnådda 67 år, vara av betydelse att själv få avgöra huruvida pensionen
skall utgå omedelbart vid pensionsålderns inträde eller från någon
senare tidpunkt. Ett så utformat pensionssystem kan bidraga till en mjuk
övergång från den aktiva tiden till pensionärsstadiet. Genom att kvarstå
i arbetslivet kan den enskilde vidare förbättra sin egen ekonomi och bidraga
till en ökning av den totala produktionen inom samhället. För sådana fall
uppkommer fråga om uppskjutet pensionsuttag. Samtliga de tre utredningar
som under det senaste årtiondet förberett pensionsreformen har också ägnat
uppmärksamhet åt denna fråga. Den har även upptagits i de likalydande
motionerna 1:326 av herr Ewerlöf in. fl. och 11:417 av herr Hjalmarson
in. fl. I nämnda motioner föreslås ett omedelbart genomförande
av en uppåt rörlig pensionsålder utan begränsning till viss övre ålder, varjämte
förordas skattefrihet för pensionshöj ningen.

Utskottet anser i likhet med departementschefen en anordning med uppskjutet
pensionsuttag vara väl värd att genomföra. Utskottet är emellertid
icke berett att nu taga ställning till de olika spörsmål som uppkommer vid
en sådan anordning. Den närmare utformningen bör därför bli föremål för
ytterligare överväganden i den utredning som utskottet i det följande föreslår
skola ske beträffande bl. a. invalidpensioneringen. Utskottet utgår från
att vid dessa överväganden fortsatt uppmärksamhet ägnas även åt frågan
om storleken av den pensionshöjning som bör ifrågakomma vid uppskjutet
pensionsuttag. Av utskottets ställningstagande följer att utskottet ej kan
tillstyrka motionsyrkandet att en uppåt rörlig pensionsålder genomföres nu.
På grund härav kan utskottet ej heller tillstyrka det av motionärerna begärda
anslaget till upplysningsverksamhet rörande rätt till uppskjutet uttag
av folkpension.

Frågan om en nedåt rörlig pensionsålder eller rätt till förtida pensionsuttag
har upptagits i flera motioner. I detta sammanhang behandlar utskot -

Särskilda utskottets utlåtande nr l ar 1958

107

tet endast yrkandena i de likalydande motionerna I: 328 av herr Olofsson,
Per, och herr Svedberg, Lage, och II; 423 av herr Nilsson i Östersund in. fl.
samt de likalydande motionerna 1:329 av herrar Nyström och Grym och
11:414 av herr Fredriksson in. fl. De förra motionerna avser frågan om
förtida pensionsuttag för skogsarbetarkåren och de senare frågan om sådant
uttag för gruvarbetare som arbetar under jord. Att utskottet ovan anslutit
sig till förslaget om en generell pensionsålder av 67 år, innebär ej
att utskottet utesluter möjligheten av ett förtida pensionsuttag av ålderspension.
Det är emellertid icke möjligt att nu taga ställning till de olika
frågor som därvid uppkommer, utan dessa frågor bör liksom frågan om
uppskjutet pensionsuttag bli föremål för fortsatt utredning.

Övriga motioner, som berör frågor om folkpension före fyllda 67 år,
behandlar utskottet i närmast följande avsnitt.

Invalid pensioneringen

Som framgår av det föregående innehåller varken pensionsberedningens
betänkande eller propositionen något utarbetat förslag till invalidpensioneringens
framtida utformning och anordnande. Detta problemkomplex har
förutsatts skola bli föremål för särskild utredning. De tre motionsparen
I: 323 av herr Ohlon in. fl. och II: 419 av herr Ohlin in. fl., I: 326 av herr
Ewerlöf in. fl. och 11:417 av herr Hjalmarson in. fl. samt 1:325 av herr
Eliasson in. fl. och II: 421 av herr Hedlund in. fl. innehåller yrkanden om
utredning av invalidpensionsfrågorna och understryker i detta sammanhang
starkt vikten av att utredningen sker skyndsamt. Med anledning härav
vill utskottet uttala som sin mening att en snar lösning av invalidpensioneringens
problem är synnerligen angelägen. Utskottet föreslår fördenskull,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att ifrågavarande
problem utredes snarast möjligt. Utskottet delar den i sistnämnda
båda motioner framförda uppfattningen, att utredningen bör vara parlamentariskt
sammansatt.

Ehuru utskottet anser att den föreslagna utredningen hör bedriva sitt
arbete i princip förutsättningslöst, finner utskottet det likväl motiverat att
här något beröra vissa problem inom invalidpensioneringen. Liksom departementschefen
i olika avseenden framfört synpunkter på en reformerad
invalidpensionering, har i nyssnämnda tre motionspar uttalats vissa önskemål
om utformningen av denna pensionering. I samtliga fall har man sålunda
uttalat sig för avskaffande av den nuvarande inkomstprövningen
inom invalidpensioneringen. Utskottet ansluter sig till denna ståndpunkt
och förordar att utredningsarbetet bedrives med utgångspunkt från att den
nuvarande inkomstprövningen om möjligt slopas såväl för nya som för
äldre pensionsfall. Storleken av invalidpensionen torde i det enskilda fallet
böra i stället bestämmas på grundval av eu uppskattning av vederbörandes
eventuellt kvarstående arbetsförmåga.

108

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Enligt de alltsedan införandet av invalidpensioneringen tillämpade reglerna
kräves för rätt till invalidpension att arbetsförmågan är nedsatt med
minst två tredjedelar. I de tre nyssnämnda motionsparen har uttalats önskemål
om en mildring av delta krav. Utskottet anser starka skäl tala härför
och finner det angeläget att denna fråga närmare överväges av den föreslagna
utredningen.

Såval i de förutnämnda tre motionsparen som i de likalydande motionerna
1:310 av fru Sjöström-Bengtsson in. fl. och 11:407 av fru Thorsson
in. fl. uttalas önskemål om ändrade regler, så att invalidpension kan utgå
även i andra fall än för närvarande. Särskilt framhålles därvid sådant behov
töreligga för personer vilka närmar sig 67-årsåldern, personer i vissa tunga
yrken, kvinnor som till framskriden ålder vårdat eller uppfostrat anhöriga
in. fl.

Utskottet har i det föregående berört eu åtgärd för att åstadkomma ökade
möjligheter för vissa grupper att få pension före 07 års ålder, nämligen
genom förtida uttag av ålderspension. En annan metod att öka ifrågavarande
möjligheter är den nyss berörda att mildra kravet på arbetsförmågans
nedsättning vid bedömandet av rätten till invalidförmåner. Utskottet
vill vidare i detta sammanhang peka på möjligheten att tillgodose de framförda
önskemålen genom en lämplig utformning av reglerna för bedömningen
av graden av invaliditet i det enskilda fallet.

Utskottet förutsätter att den omprövning av invaliditetsbegreppet, som
nödvändiggöres genom borttagandet av den nuvarande inkomstprövningen
och tillgodoseende av de nu framförda önskemålen i övrigt, sker genom
den nyssnämnda utredningen och att därvid undersökes bl. a. de olika
mojligheter att i ökad utsträckning bereda rätt till pension före 07 år, som
utskottet berört.

En av de faktorer, som enligt utskottets mening bör spela eu dominerande
roll vid invaliditetsbedömningen, är rehabiliteringen. Utskottet vill därför
i likhet med departementschefen och flera motionärer understryka vikten
av en utbyggd rehabiliteringsorganisation. Utskottet vill vidare erinra om
att en särskild kommitté, nämligen utredningen om socialförsäkring och
arbetsanpassning, år 1955 tillsatts för frågan om rehabiliteringsåtgärder i
anslutning till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Denna kommitté väntas
framlägga sitt betänkande inom kort. Utskottet finner det angeläget att
frågorna om rehabiliteringsverksamheten och socialförsäkringen i stort
därefter upptages till prövning.

Utskottet är väl medvetet om att utredningen om invalidpensioneringen
omspänner mycket vittomfattande och svårlösta problem. Det kan därför
befaras att utredningsarbetet blir relativt långvarigt, även om — såsom
angeläget är — all möjlig skyndsamhet iakttages. Med anledning av vad
som anförts i de likalydande motionerna 1:323 och 11:419 vill utskottet
därför såsom sin mening uttala att förslag snarast möjligt bör framläggas

109

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år W58

till en höjning av det nuvarande grundpensionsbeloppet 200 kr. för invalidpension
och sjukbidrag såsom ett provisorium i avbidan på en mera definitiv
lösning av hithörande problem.

Departementschefen har förordat att termen invalidpension i det nya
pensionssystemet utbytes mot beteckningen förtidspension. I de likalydande
motionerna 1:326 och 11:417 föreslås i stället benämningen sjukpension.
Utskottet, som finner det önskvärt att man kunde tinna en lämpligare benämning
än invalidpension, är inte berett att nu taga ställning till namnfrågan
utan förutsätter att den kommer att prövas av den föreslagna utredningen
rörande invalidpensioneringen in. in.

Utskottet vill här förutskicka att utskottet i ett senare avsnitt om samordningsfrågor
återkommer till vissa invalidpensionsproblem.

Famil jepensioneringen

Pensionsberedningen har framhållit, att utformningen av familjepensioneringen
i viss mån blir beroende av hur invalidpensioneringen kommer
att gestaltas. Oaktat beredningen sålunda inte kunnat taga mera definitiv
ställning till de skilda frågor som berör familjepensioneringen, har den
föreslagit att en förbättring av förmånerna på olika sätt skall ske år 1960.
De nuvarande änkepensionerna, änke- och änklingsbidragen samt en ''säsentlig
del av de särskilda barnbidragen föreslås därvid uppgå i ett system
av änke-, änklings- och barnpensioner, som utgår utan inkomstprövning.
Änkepensionen skall utgå med fullt belopp, om änkan vid mannens död
uppnått 55 års ålder eller så länge barn under 19 år finnes i hemmet. For
andra änkor över 35 år skulle pensionen graderas med hänsyn till änkans
ålder vid den tidpunkt då mannen avlider eller det yngsta barnet fyllei
19 år. Änkepensionen höjes på samma sätt som ålderspensionen för en\ar
av två makar så att den år 1968 uppgår till 2 700 kr. Änklingspension, som
bör utgå så länge barn under 19 år finnes i hemmet, bör motsvara hältten
av full änkepension. Barnpension föreslås utgå utan inkomstprövning med
750 kr. för varje barn under 19 år, som förlorat sin huvudsakliga försörjare.
De särskilda barnbidrag som utgår till utomäktenskapliga barn med okänd
fader, föreslås överförda från folkpensioneringen till barnavården. Övriga
särskilda barnbidrag, vilka har karaktär av tillägg till försörjarens folkpension,
föreslås fr. o. in. den 1 juli 1960 utgå för barn under 19 år med ett
inkomstprövat belopp av högst 750 kr. För dessa tillägg föreslås benämningen
barntillägg. Barnpensioner och barntillägg bör liksom folkpensionsförmånerna
vara indexreglerade.

Departementschefen understryker i propositionen behovet av ett effektivt
familjeskydd och ansluter sig i huvudsak till de riktlinjer som pensionsberedningen
enat sig om för den framtida familjepensionei ingens utformning.

Utskottet har i det föregående tillstyrkt en väsentlig förbättring av ålders -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

pensioneringen och vidare angivit vissa allmänna riktlinjer för en reformering
av invalidpensioneringen. Utskottet finner det också angeläget, att
familjepensioneringen gestaltas så att förmånerna blir av tillfredsställande
storlek och utformning. Familj epensioneringen är nu reglerad i tre olika
lagstiftningar. Bestämmelserna om änkepensioner återfinnes i folkpensioneringslagen,
änke- och änklingsbidragen regleras i lagen om bidrag till
ankor och änklingar med barn och reglerna om här avsedda barnbidrag
återfinnes i lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fi.
barn. Liksom pensionsberedningen och departementschefen anser utskottet
det vara angeläget att sammanföra och förenhetliga de olika bestämmelserna
i syfte att åstadkomma en mera rationell ordning.

Utskottet behandlar först frågan om änkepensionen. I de tre motionsparen
I: 323 av herr Ohlon in. fl. och II: 419 av herr Ohlin in. fl., I: 326 av
herr Ewerlof in. fl. och 11:417 av herr Hjalmarson in. fl. samt 1:325 av
herr Eliasson in. fl. och II: 421 av herr Hedlund in. fl. — vilka såvitt nu är
i fråga är i stort sett överensstämmande — yrkas, att änkepensionen successivt
skall höjas så att den år 1968 utgör samma belopp som ålderspensionen
till ogift pensionär eller 3 600 kr. Full änkepension skall utgå till
änka som vid den tidpunkt då mannen avlider uppnått 50 års ålder eller,
om hon då var yngre, har barn under 19 år i hemmet. För andra änkor över
35 år skall pensionen graderas med hänsyn till änkans ålder vid den tidpunkt
då mannen dör eller det yngsta barnet fyller 19 år. Pensionen reduceras
i sådant fält med Vis av full pension för varje år varmed änkans
ålder vid mannens död eller vid barnets 19-årsdag underskrider 50 år. För
anka, som är 36—39 år vid änkeblivandet eller då det yngsta barnet fyller
19 åi, eisättes änkepensionen med ett engångsbelopp motsvarande 5 gånger
den pension som skulle ha tillkommit änkan. Slutligen yrkas att inkomstprövningen
av änkepensionen skall avvecklas år 1960.

\ id övervägande av frågan om änkepensionens storlek beaktar utskottet
att äldre änkor och änkor som har barn ofta har betydande svårigheter att
försörja sig genom förvärvsarbete. Utskottet har kommit till den uppfattningen
att dessa änkor har i stort sett samma behov av ekonomiskt stöd
som en ogift ålderspensionär. Utskottet tillstyrker därför att änkepensionen
utformas så att den i enlighet med motionärernas uppfattning höjes
lr. o. in. den 1 juli 1960 till samma belopp som ålderspensionen till ogift
pensionär och därefter — liksom ålderspensionen — successivt till 3 600 kr.
ar 1968. Full änkepension bör enligt utskottets mening utgå till änka, som
vid den tidpunkt då mannen avlider uppnått 50 års ålder eller, om hon då
var yngre, har barn under 19 år i hemmet. För andra änkor över 35 år skall
pensionen graderas med hänsyn till änkans ålder vid den tidpunkt då mannen
dör eller det yngsta barnet fyller 19 år. Änkepensionen bör i sådant fall
reduceras enligt i motionerna angivna riktlinjer. Utskottet ansluter sig till
förslaget alt änkepensionen skall utgå utan inkomstprövning.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 ar l‘Jö8

1 detta sammanhang vill utskottet upptaga frågan om engångsbelopp i
andra fall än som nämnts i det föregående. Departementschefen har antort,
att man får överväga huruvida engångsbelopp, avsedda att täcka särskilda
omställningssvårigheter för yngre änkor utan barn, kan utgå vid andia
åldrar än som enligt beredningsförslaget skulle omfattas av pensioneringen.

I de likalydande motionerna I: 323 av herr Ohlon in. fl. och II: 419 av heir
Ohlin in. fl. framhålles, att engångsbelopp inom folkpensioneringens ram
bör utgå till yngre änkor utan barn. Utskottet anser att frågan om engångsbelopp
till ifrågavarande änkor bör bli föremål för fortsatt övervägande.

Utskottet utgår ifrån att de i det föregående angivna riktlinjerna för
änkepensioneringens utformning blir tillämpliga beträffande de kvinnor,
som blir änkor fr. o. in. den dag då den nya lagstiftningen träder i kraft,
vilket bör kunna ske den 1 juli 1960. Beträffande dem, som blivit änkor
före nämnda dag (övergångsfallen), uppkommer särskilda problem. Pensionsberedningen
har i denna del uttalat, att man vid utformningen av
övergångsbestämmelserna bör i möjlig mån beakta behovet av stöd åt efterlevande
till personer som avlidit före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Departementschefen har anfört, att denna fråga får omsorgsfullt
övervägas. Samma fråga har vidare berörts i några motioner. Sålunda
framhålles i de likalydande motionerna 1:316 av fru Sjöström-Bengtsson
in. fl. och II: 407 av fru Thorsson in. fl., att av departementschefen berörda
överväganden måste leda fram till förslag om sådana övergångsbestämmelser,
att de, som redan är eller före reformens ikraftträdande blir ställda
utan försörj are, får en väsentlig förbättring av nu utgående förmåner. I de
likalydande motionerna 1:325 av herr Eliasson in. fl. och 11:421 av herr
Hedlund in. fl. anföres, att övergångsbestämmelserna bör utformas så, att
de som redan är eller före reformens ikraftträdande blivit ställda utan försörjare
får skäliga pensionsförmåner. Enligt de likalydande motionerna
I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson in. fl. bör änkepensionen
till kvinnor, som blivit änkor före den 1 juli 1960, utgå med
samma maximibelopp som pensionen till övriga änkor men vara inkomst prövad.

Utskottet har ingående dryftat frågan om rätt till änkepension för de
kvinnor, som blivit änkor före den 1 juli 1960. Enligt utskottets mening är
det angeläget, att även ifrågavarande änkor i rimlig utsträckning erhåller
del av folkpensionsförbättringarna. Utskottet förordar sålunda, att dessa
änkor får änkepension med samma maximibelopp och enligt samma villkor
beträffande änke- och barnålder som föreslagits för dem som blir
änkor efter den 30 juni 1960. Med hänsyn till de betydande avvägningssvårigheter
och samordningsproblem som eljest uppkommer vill dock utskottet
förorda, att rätten till änkepension i övergångsfallen gores beroende
av inkomstprövning. Utskottet är emellertid medvetet om att det även vid

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 är 1958

inkomstprövning kan uppkomma svårigheter vid gränsdragningen mellan
ankor i övergångsfallen och änkor, som på grund av att mannen avlider
efter den 30 juni 1960 blir berättigade till änkepension utan inkomstprövning.

Utskottet föreslår, att frågan om utformningen av reglerna för änkepension
i övergångsfallen blir föremål för en snabbutredning, vars resultat
bör föreligga i sådan tid, att statsmakterna kan fatta beslut härom senast
hösten 1959. Utredningen bör vara obunden i sin bedömning av reglernas
närmare utformning. Utskottet vill dock här peka på möjligheten att
ge kvinnor, som blivit änkor under tiden före den nya lagstiftningens ikraftträdande,
ett garantibelopp i änkepension, vilket synes kunna utformas så
att beloppet blir högre ju kortare den tid är, som vid lagstiftningens ikraftträdande
förflutit från mannens dödsfall. Vid bifall till de förslag som
utskottet ämnar framlägga i det följande rörande barnpensionerna kommer
ankor som har barn att få icke oväsentliga förbättringar. Även i övrigt
synes dessa ankor liksom änkor i högre åldrar böra särskilt uppmärksammas
under utredningsarbetet.

Utskottet vill härefter upptaga frågan om änklingspension. Enligt gällande
lagstiftning utgår s. k. änklingsbidrag till änkling, som bor tillsammans
med och under sin vårdnad har barn under 12 år. Bidraget, som huvudsakligen
ar avsett att möjliggöra för änkling att anställa hjälp för barnens
skötsel, är inkomstprövat. För närvarande utgår det endast i ett 25-tal fall.

Namnda bidrag skulle enligt beredningens förslag ersättas av änklingspension.

I de likalydande motionerna 1:325 och 11:421 hemställes, att änklingspension
måtte utgå med hälften av full änkepension eller sålunda med

1 80°,kr.'' år 1968'' 1 de likalyd»nde motionerna I: 326 och II: 417 yrkas avslag
å förslaget om änklingspension.

Utskottet anser, att frågan om änklingspension bör bedömas i samband
med spörsmålet om barnpension till barn, som förlorat den av föräldrarna
som ej ar den huvudsakliga försörjaren. Utskottet förordar i det följande,
att denna senare fråga blir föremål för utredning och finner därför att
riksdagen icke nu bör taga ställning till frågan om änklingspension utan
föreslår att den ytterligare prövas i samband med nämnda utredning.

Vad härefter angår frågan om barnpension föreslås i de likalydande motionerna
I: 323 och II: 419, att sådan pension skall utgå med 1 000 kr. per
barn och år intill dess barnet fyller 19 år. Pensionen skall utgå oavsett vilken
av föräldrarna som avlidit. Har båda föräldrarna avlidit, bör beloppet
vara 2 000 kr. I de likalydande motionerna I: 325 och II: 421 föreslås likaledes
att barnpension skall utgå med 1 000 kr. samt att pensionen skall
hojas successivt så att den år 1968 utgör 1 200 kr. Motionärerna anser, att
barnpension bör utgå så snart endera av föräldrarna avlidit samt att pensionen
bor utgå med högre belopp, om båda föräldrarna är avlidna. Frå -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 113

gan om den ålder intill vilken barnpension bör utgå bör enligt de båda
sistnämnda motionerna prövas ytterligare. Vidare hemställes i de likalydande
motionerna 1:326 och 11:417, att barnpension måtte utgå med
900 kr. Har båda föräldrarna avlidit, bör beloppet utgöra 1 800 kr. Barnpension
skall emellertid icke utgå, om barn över 16 år har arbetsinkomst
över 2 000 kr. I samtliga nu nämnda motioner föreslås att barnpensionerna
skall utgå fr. o. in. den 1 juli 1960 samt — med nyss nämnda inskränkning
— utan inkomstprövning.

Utskottet tillstyrker, att barnpension utgår fr. o. m. den 1 juli 1960 i samtliga
fall då barnets huvudsakliga försörjare avlidit samt att pensionen utgår
intill dess barnet fyller 19 år. Pensionen bör bestämmas till 1 000 kr. om
året och utgå utan inkomstprövning.

Frågan huruvida barnpension skall utgå även då den icke huvudsakliga
försörjaren avlidit liksom frågan om pensionen skall utgå med högre belopp
då båda föräldrarna avlidit har icke närmare prövats av pensionsberedningen.
På grund härav och då behovet av ekonomiskt stöd i dessa
fall ej heller eljest blivit klarlagt, anser utskottet, att förevarande fråga
bör bli föremål för utredning. Utskottet kan sålunda icke tillstyrka motionsyrkandena
såvitt nu är i fråga.

Utskottet, som tillstyrkt en betydligt högre barnpension än vad pensionsberedningen
föreslagit, är icke berett att taga ställning till frågan om en
ytterligare successiv höjning av barnpensionsbeloppen på 1960-talet. Utskottet
avstyrker därför i motionerna I: 325 och II: 421 framställt yrkande
härom.

Frågan om barntillägg till barn, vars försörjare uppbär folkpension (i
regel invalidpension), bör enligt utskottets mening prövas i samband med
den föreslagna utredningen om invalidpensioneringen m. m.

I motionerna I: 325 och II: 421 har ifrågasatts huruvida icke barntillägg
är en lämpligare beteckning än barnpension. Den förra benämningen har
använts för barnförmån, som utgår som ett kompletterande tillägg till försörj
ares folkpension, och den senare om barnförmånen utgår på grund
av att barnets (huvudsakliga) försörjare avlidit. Enligt utskottets mening
synes skäl icke föreligga att frångå de valda beteckningarna.

Utskottet vill slutligen beröra vissa speciella frågor på familjepensioneringens
område, som påkallar särskild uppmärksamhet under det fortsatta
arbetet med pensionsreformen. Enligt utskottets mening är det naturligt,
att de i det föregående förordade förbättringarna aktualiserar anspråk
på pensionsförmåner även åt andra grupper än de ovan nämnda. I propositionen
och i motionerna I: 316 och II: 407 ävensom i de tre motionsparen
I: 323 och II: 419, I: 325 och II: 421 samt I: 326 och II: 417 omnämnes bl. a.
frånskilda kvinnor, vilkas f. d. make avlider, och kvinnor, som efter omgifte
blir änkor för andra gången. Utskottet förutsätter, att man vid det fort 8

— II i han g till riksdagens protokoll 1958. 12 sand. Nr 1

114

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

satta utredningsarbetet ägnar ifrågavarande och med dem närbesläktade
problem all möjlig uppmärksamhet.

Samordningsfrågor

Departementschefen framhåller att i samband med de flesta mera betydande
reformer inom socialförsäkringen behovet av samordning mellan
olika socialförsäkringsgrenar starkt understrukits men att samordningsfrågan
ännu icke fått en tillfredsställande lösning. Ett betydelsefullt steg i
rätt riktning har dock tagits genom den i stort sett väl fungerande samordningen
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Behovet
av en samordning och möjligheterna att genomföra den är enligt departementschefens
mening genom den nu aktuella reformen mycket större än
tidigare. Tiden är alltså nu inne att taga upp frågan om en långt gående
samordning i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar, som ligger
varandra närmast. Samordningen bör inte avse endast förmånerna utan
man bör eftersträva enhetlighet även i fråga om finansiering och administration.

Vikten av samordning inom socialförsäkringen har även understrukits i
flera motioner, särskilt i de likalydande motionerna I: 325 av herr Eliasson
in. fl. och II: 421 av herr Hedlund m. fl. och de likalydande motionerna
I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson in. fl.

Utskottet delar de synpunkter på samordningsfrågan som sålunda kommit
till uttryck.

1958 års folkpensionshöjning

Genom indexregleringen har folkpensionerna anpassats till de förändringar
i penningvärdet som inträffat efter 1946. Folkpensionärerna har också
fått del av den allmänna standardhöjning i samhället, som ägt rum under
efterkrigstiden. Detta har skett genom de särskilda beslut angående standardtillägg
till folkpensionerna som fattats av riksdagen åren 1953 och 1956.
Utskottet finner det tillfredsställande att folkpensionärerna enligt det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget nu beredes en ytterligare förbättring av
levnadsstandarden. Förslaget utgör den första etappen mot det mål som
angivits för folkpensioneringens utbyggnad.

Kungl. Maj :ts förslag innebär, att allmän ålderspension, tilläggspension,
änkepension och hustrutillägg samt änke- och änklingsbidrag fr. o. m. den
1 juli 1958 höjes med belopp motsvarande tre indextillägg. Ålderspensionen
skall således enligt förslaget höjas med 150 kr. för ensamstående och
med tillhopa 240 kr. för pensionsberättigade makar. Med beaktande av det
nya indextillägg, som tillkommit fr. o. m. den 1 april 1958, kommer sålunda
ålderspensionen fr. o. m. den 1 juli 1958 att utgå med 2 400 kr. för ensamstående
och 3 840 kr. för två gifta pensionärer.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 115

I de likalydande motionerna I: 326 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 417 av
herr Hjalmar son in. fl. yrkas avslag å propositionen i vad avser höjning
av hustrutillägget.

Utskottet finner den av Kungl. Maj:t föreslagna förbättringen av folkpensionsförinånerna
väl avvägd samt tillstyrker, att folkpensionerna höjes
med de i propositionen föreslagna beloppen. Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att också hustrutilläggen bör höjas, och avstyrker
alltså motionerna I: 326 och II: 417, såvitt nu är i fråga.

I fråga om finansieringen av höjningen ansluter sig utskottet till vad departementschefen
i ämnet anfört och tillstyrker, att folkpensionsavgiften
höjes till 4 procent av den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten.
Utskottet har icke heller något att erinra mot att avgiftens maximibelopp
sättes lika för ogift och två makar, enär detta överensstämmer med de aktuella
familjepolitiska strävandena att lätta familjernas bördor och dessutom
medför vissa fördelar ur beskattningssynpunkt. Utskottet finner den
föreslagna övre inkomstgränsen för folkpensionsavgiften — 15 000 kr. taxerad
inkomst — väl avvägd. Avgiftens maximibelopp blir härigenom 600 kr.
för såväl ogift som för två makar. Utskottet tillstyrker sålunda Kungl. Maj :ts
förslag om ändring av 19 § 2 mom. folkpensioneringslagen.

Yrkandet i motionerna I: 318 av herr Norling m. fl. och II: 409 av herr
Holmberg m. fl. om avslag å propositionen i vad avser höjningen av folkpensionsavgifterna
avstyrkes alltså. Utskottet avstyrker också yrkandet i
de likalydande motionerna 1:326 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:417 av
herr Hjalmarson m. fl. om viss ändring i grunderna för uttaget av nämnda
avgifter.

Kungl. Maj :ts förslag att genom ändring av 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen
från den 1 juli 1958 höja de s. k. fickpengarna till folkpensionärer,
som på kommunens bekostnad åtnjuter vård eller försörjning på
anstalt, från 360 kr. om året till 480 kr. tillstyrkes av utskottet.

I detta sammanhang upptager utskottet till behandling de likalydande
motionerna I: 322 av herr Palme in. fl. och II: 410 av herr Bengtsson i Varberg
m. fl. om viss ändring i 13 § 1 mom. folkpensioneringslagen. Motionärerna
yrkar att pension, som utgår på grund av egen eller anhörigs arbetsanställning
och som ej utgives i anledning av olycksfall i arbete eller
däri ådragen yrkessjukdom, icke skall räknas såsom inkomst till den del
pensionen understiger visst belopp.

Utskottet har i det föregående förordat att inkomstprövningen inom folkpensioneringen
avvecklas i görlig mån. Då så sker bortfaller de av motionärerna
anförda hindren för att pensioner och understöd från befintliga
stiftelser utgår i större utsträckning än nu är fallet. Berättigade invändningar
kan vidare riktas mot att gynna pensionsinkomst före annan inkomst,
exempelvis arbetsinkomst eller inkomst av eget sparande. Specialbestäm -

116 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

melser rörande beräkning av pensionsinkomster komplicerar slutligen i
viss mån lagtillämpningen. På anförda skäl anser sig utskottet icke kunna
tillstyrka motionerna.

I motionen 11:416 av herr Senander m. fl. och i de likalydande motionerna
I: 323 av herr Ohlon m. fl. och II: 419 av herr Ohlin m. fl. har frågan
om förbättring av blind- och vårdtilläggen tagits upp. Blindtillägget höjdes
genom lag den 2 april 1954 fr. o. in. den 1 juli samma år från 700 till 1 000
kr. och vårdtillägget, vilket infördes genom samma lag, utgår fr. o. m.
den 1 juli 1954 likaledes med 1 000 kr. om året.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan om ändring
av blind- och vårdtilläggen sammanhänger med den slutliga utformningen
av invalidpensioneringen. Flertalet av de nu berörda pensionärerna blir
i likhet med övriga pensionärer delaktiga av den förbättring av folkpensionerna,
som föreslås ske den 1 juli 1958. Med hänsyn till den levnadskostnadsökning
som skett sedan tilläggens nuvarande belopp fastställdes —
konsumentprisindex har under denna tid stigit från 129 till 151 eller med
omkring 17 procent — finner utskottet det emellertid skäligt att ifrågavarande
tillägg uppräknas något. Detta torde kunna ske utan att man
avvaktar utredningarna rörande invalidpensioneringen. Utskottet får därför
i anledning av motionerna tillstyrka att blind- och vårdtilläggen fr. o. m.
den 1 juli 1958 höjes till 1 200 kr. Detta medför beträffande blindtilläggen,
vilka helt bekostas av staten, en kostnadsökning med 800 000 kr. Kostnaderna
för vårdtilläggen bestrides av staten och kommunerna enligt samma
grunder som kostnaderna för de inkomstprövade pensionsförmånerna, vilket
innebär att genomsnittligt sett 46 procent faller på staten och 54 procent
på kommunerna. Den totala kostnadsökningen för vårdtilläggen till följd
av ifrågavarande höjning uppskattas till 700 000 kr., varav 322 000 kr.
beräknas falla på staten. Höjningen av blind- och vårdtilläggen föranleder
ändringar i 10 § folkpensioneringslagen.

Tilläggspensioneringen

Folkpensionen utgår till alla efter en enhetlig norm utan hänsyn till vederbörandes
tidigare inkomstförhållanden. För folkpensionärerna innebär detta
att livsföringen måsle anpassas till en standard som någon gång är högre
men i det stora flertalet fall är lägre än under den aktiva tiden. Detta förhållande
kvarstår i huvudsak även vid ganska betydande förbättringar av
folkpensionerna.

Den senaste mera genomgripande folkpensionsreformen genomfördes
för tio år sedan. Ungefär samtidigt påbörjades ett omfattande utredningsarbete
som var inriktat pa att åt förvärvsarbetande bereda pensioner avvägda
efter inkomsten under den aktiva tiden. Sedan den första av dessa
utredningar kom till stånd har kraven på pensionsförmåner som sträcker

Särskilda utskottets utlåtande nr l år 1958

117

sig utöver folkpensionen vuxit sig allt starkare. I allmänna pensionsberedningen
var alla ledamöter ense om att folkpensionerna måste kompletteras
med tilläggspensioner. Kraven härpå manifesterades i fjolårets folkomröstning
i pensionsfrågan. Samtliga de tre alternativ till pensionsfrågans lösning
som då underställdes vårt folk vilade på förutsättningen att de förbättrade
folkpensionerna skulle byggas på med tilläggspensioner. Utskottet finner
det under dessa förhållanden ofrånkomligt att man i samband med beslut
om en reformerad folkpensionering vidtar åtgärder för att tilläggspensioner
allmänt skall komma till stånd utan onödigt dröjsmål.

Vissa befolkningsgrupper har redan sin pensionsfråga ordnad på ett sätt
som allmänt anses tillfredsställande. Detta gäller i huvudsak statens och
kommunernas anställda, vilka erhåller en pension som i stort sett utgör
65 procent av lönen och som numera i praktiken är värdebeständig. Även
om det vid sidan av dem finns grupper som har pensionsfrågan mer eller
mindre väl ordnad, saknar den stora massan av de förvärvsarbetande i vårt
land rätt till pensioner utöver folkpensionen. Denna klyfta bör nu överbryggas.

När man söker bedöma hur pensionsfrågan bör lösas är det naturligt att
ta sikte på de grupper som redan har pensioneringen i stort sett väl ordnad
för sig. Långt bättre än olika deklarationer om den lämpliga utformningen
av ett pensionssystem ger dessa gruppers pensionsförhållanden besked om
vad de berörda själva anser vara en ändamålsenlig pensionering. Det finns
inga tecken som tyder på att det skulle råda missnöje med de principer
efter vilka samhället ordnat pensioneringen för sina egna anställda. Tvärtom
torde dessa själva i allmänhet betrakta sin pensionering som förebildlig
i många väsentliga avseenden. Att en femtedel av landets löntagare hyser
denna uppfattning om sin pensionering synes ge garantier för att den kan
tjäna som en hållbar norm även för dem som nu står utan tillfredsställande
pensionsskydd.

I själva verket torde det inte heller finnas många som vill bestrida att man
— i likhet med vad som gäller beträffande de nyss nämnda grupperna —
på ålderdomen eller vid invaliditet eller när familjeförsörjaren avlider bör
kunna fortsätta att framleva livet på en standard som inte alltför mycket
skiljer sig från den man tidigare haft. Meningarna har alltså inte så mycket
skurit sig i fråga om rimligheten och önskvärdheten av en sådan målsättning.
Vad som har vållat starka meningsskiljaktigheter är i stället i vilken
omfattning samhället skall anlitas för att tillgodose det angivna syftet. Det
har därför blivit en huvudfråga huruvida en tilläggspensionering bör ordnas
genom lagstiftning eller ej.

Svaret på denna fråga bör mot den här skisserade bakgrunden bli beroende
av huruvida lagstiftning erfordras eller kan undvaras då man skall
åstadkomma en tilläggspensionering som uppfyller de huvudkrav som måste
uppställas därpå, nämligen att alla löntagare liksom även andra förvärvs -

118

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

arbetande relativt snabbt tillförsäkras rätt till värdebeständiga tilläggspensioner
av tillfredsställande storlek.

Vill man söka lösa pensionsfrågan utan att begagna lagstiftning, får man
beträda samma vägar som hittills stått öppna, dvs. lita till att avtal kommer
till stånd gruppvis eller enskilt. En viss hämmande inverkan har otvivelaktigt
folkpensioneringens inkomstprövade förmåner utövat härvidlag,
låt vara att betydelsen därav ej sällan överdrives. Även om inkomstprövningen
skulle avskaffas, kvarstår emellertid betydande svårigheter att
uppnå en allmänt utbredd tilläggspensionering avtalsvägen. Det må vara
tillfyllest att erinra om följande. På åtskilliga områden av arbetsmarknaden
är organisationernas inbördes styrkeförhållanden och förhandlingsläget
i övrigt sådant, att en effektiv tjänstepensionering inte kan väntas komma
till stånd under överskådlig tid. En annan omständighet av betydelse i
detta sammanhang är att mer än en fjärdedel av landets löntagare över
huvud taget inte tillhör någon facklig organisation. I de fall, där det kunde
tänkas att pensionsavtal träffades, skulle dessa med säkerhet bli av högst
skiftande innebörd, särskilt i fråga om pensionsnivån. I övriga fall skulle
ingen lösning alls åstadkommas. Att däremot en effektiv tjänstepensionering
kan anordnas genom samhällets försorg visar t. ex. pensioneringen för
statens tjänstemän.

Vidare är möjligheterna att relativt snabbt åstadkomma en lösning av
pensionsfrågan i hög grad beroende på det finansieringssystem som kan
användas, önskar man ej anlita lagstiftning blir man hänvisad till de metoder
som nu finns för finansiering av privat försäkring. Dessa metoder innebär
en förhandsbetalning som kräver en lång uppbyggnadstid för pensionsrätten.
Det kan emellertid inte anses vara en godtagbar lösning att man söker
ordna pensionsfrågan enbart för de yngsta i den nuvarande generationen
och för kommande generationer men ställer huvudparten av de aktiva i vår
nuvarande generation — som har att bära starkt ökade kostnader för den
förbättrade folkpensioneringen — utan tillfredsställande pensioner. Ett
finansieringssystem av den typ, som tillämpas inom folkpensioneringen
och för den statliga personalpensioneringen, medger däremot att pensioneringen
snabbt kan göras effektiv.

Vad slutligen beträffar frågan om pensionernas värdebeständighet må
i detta sammanhang endast framhållas, att man inte hittills har kunnat
trygga värdebeständighet i privat försäkring och att det inte heller med
någon säkerhet kan bedömas bli möjligt att göra det i framtiden. Däremot
visar erfarenheten att folkpensioner och andra pensioner som ordnats genom
samhället kan hållas värdebeständiga.

Redan det anförda leder fram till att lagstiftningsvägen är den enda
framkomliga om man verkligen vill realisera önskemålen om att relativt
snabbt bereda de förvärvsarbetande rätt till värdebeständiga tilläggspensioner
av tillfredsställande storlek.

119

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Ibland göres gällande att pensionen skulle vara att anse som en del av
arbetsersättningen och att en lagstiftning på detta område därför skulle
utgöra ett intrång i arbetsmarknadsparternas rätt att fritt komma överens
om lönevillkoren. Det torde vara ett problem, som endast kan bli föremål för
spekulation, om man vill betrakta pensionen som en del av arbetsersättningen
eller som en kostnad för företaget jämförbar inte bara med löneutan
även med övriga produktionskostnader. Oavsett vilken syn man har
på denna fråga måste man dock konstatera, att t. ex. rätten till semesterlön
och semesterersättning har reglerats i lag och att detta i varje fall numera
inte torde uppfattas som något ingrepp i avtalsfriheten. Om denna
lagstiftning inte hade kommit till stånd, skulle det med all sannolikhet inte
ha förelegat rätt till minst tre veckors semester för alla löntagare i vårt
land.

Ett väsentligt arbetsmarknadsproblem är om den enskilde och hans
familj skall åtnjuta pensionsskydd utan hänsyn till arbetsplats. Genom att
lösa pensionsfrågan lagstiftningsvägen kan man undanröja de svårigheter
som eljest uppställer sig särskilt för medelålders, äldre och inte helt friska
personer att fritt välja arbete, ty tack vare en allmän pensionering kan
man tjäna in en likvärdig pension på alla arbetsplatser i landet. En sådan
frihet på arbetsmarknaden är naturligtvis önskvärd både vid flyttning
mellan olika arbetsgivare och vid övergång från anställning till självständig
förvärvsverksamhet. Den ökade rörlighet på arbetsmarknaden som möjliggöres
härigenom är i själva verket en förutsättning för att arbetsmarknaden
skall kunna fungera tillfredsställande i olika lägen och bidrar väsentligt
till en produktiv användning av arbetskraften.

Frånsett pensioneringen har våra socialförsäkringar redan utformats efter
principen att bereda skydd mot bortfallen inkomst och sålunda göra det
möjligt för den enskilde och hans familj att i stort sett bibehålla sin levnadsnivå
även när arbetsförtjänsten uteblir. Genom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
har skapats ekonomiskt skydd vid sjukdom samt vid invaliditet
och dödsfall som inträffar i samband med arbetet. Någon principiell
skillnad mellan sådant riskskydd och det skydd som invalid- och familjepensioneringen
skapar synes inte föreligga. Pensioneringen innefattar vidare
i åldersförsäkringen ett riskskydd i den meningen att vederbörandes försörjning
tryggas oavsett hur gammal han blir. Att åstadkomma ett likvärdigt
skydd genom eget sparande står vanligen inte i den enskildes makt.

Det har redan befunnits nödvändigt att genom lagstiftning skapa trygghet
mot inkomstbortfall av så kortvarig karaktär som vid övergående sjukdomar.
Desto angelägnare synes det då vara att göra detsamma för de
väsentligt mycket långvarigare fall som en pensionering i regel gäller.

Utskottet förordar, att rätten till tilläggspension lagfästes.

Utskottet har till bedömning haft två förslag, som förutsätter att en
lagstiftning kommer till stånd i syfte att ordna en tilläggspensioneiing,

120 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

nämligen det i propositionen framlagda förslaget och det förslag, som återfinnes
i de likalydande motionerna I: 323 av herr Ohlon m. fl. och II: 419
av herr Ohlin m. fl. När utskottet i den närmast följande framställningen
begagnar uttrycket motionerna eller motionsförslaget avses därmed, om ej
annat anges, dessa båda motioner och det däri beskrivna förslaget till tillläggspensionering.

I propositionen föreslås att en lagfäst rätt till tilläggspension skall tillkomma
alla förvärvsarbetande. Viss rätt till utträde ur tilläggspensioneringen
föreslås dock. Enligt propositionen skall tilläggspensionen tillsammans
med folkpensionen motsvara omkring 65 procent av den genomsnittliga
arbetsinkomsten under de 15 år, då inkomsten varit högst. Vissa övergångsanordningar
föreslås. Tilläggspensionen skall vara värdebeständig.

I motionerna anges, att varje svensk skall ha rätt till en genom lag garanterad,
valfri tilläggspension. Föreligger ej avtal på arbetsmarknaden om
annan pensionsordning än den i lagen angivna, skall ingen lag tvinga någon
att mot sin egen önskan bli inordnad i ett tilläggspensionssystem. Enligt
motionerna utgör tilläggspensionen tillsammans med folkpensionen omkring
60 procent av medelinkomsten för de 15 bästa inkomståren vid normal
intjänandetid. Vissa övergångsanordningar föreslås. Tilläggspensionen
skall vara värdebeständig.

Vid en allmän presentation av förslagens huvudsakliga innehåll i fråga
om personkrets och förmåner kan det synas som om förslagen inte nämnvärt
skulle skilja sig från varandra. I själva verket ställer sig emellertid
möjligheterna att realisera förslagen väsentligt olika. Detta beror främst
på att man för finansieringen av tilläggspensionerna har valt två väsensskilda
system. Enligt propositionen finansieras tilläggspensionerna med
tillämpning av ett fördelningssystem vilket renodlat innebär att varje års
pensionsutgifter bekostas av årets pensionsavgifter. Detta betyder i princip,
att man tillämpar samma finansieringsmetod som för närvarande användes
inom folkpensioneringen; dock förutsättes i tilläggspensioneringen en viss
fondbildning. Enligt motionerna skall finansieringen av tilläggspensionerna
däremot baseras pa premiereservmetoden, innebärande att envar genom
successiv inbetalning av avgifter får ett tillgodohavande i en pensionsfond,
som i sinom tid skall räcka till hans egen pension.

Vid sin granskning av förslagen har utskottet prövat möjligheterna att
genom de föreslagna anordningarna tillgodose de redan förut nämnda huvudkraven:
att tillförsäkra alla förvärvsarbetande tilläggspensioner av tillfredsställande
storlek, att relativt snabbt åstadkomma dylika tilläggspensioner
samt att garantera deras värdebeständighet.

Utskottet finner det vara väsentligt att alla grupper av förvärvsarbetande
— löntagare såväl som företagare och självständiga yrkesutövare — erhåller
en lagfäst rätt till tilläggspension.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

121

Propositionsförslaget innebär, att de förvärvsarbetande garanteras tillläggspensioner,
som avvägs efter tidigare inkomst och som jämte folkpensionen
är av sådan storlek att den aktiva tidens levnadsnivå i stort sett kan
bevaras. Enligt propositionen skall pensionsnivån motsvara omkring 65
procent av de 15 bästa årens arbetsinkomst. För full pension skall framdeles
krävas 30 pensionsgrundande år. Denna pensionsnivå motsvarar i
stort sett den som tillkommer statstjänstemännen. De regler som bestämmer
tilläggspensionernas storlek skall fixeras i lagen.

I motionerna förordas, att man i den däri föreslagna lagen skall slå fast
att ålderspensionsförsäkringen skall vila på premiereservsystemets grund.
I lagen skall vidare stadgas, att arbetsgivaren för varje arbetstagare som
tillhör systemet skall inbetala pensionspremier av viss i lagen angiven
storlek. Emellertid förordas i motionsförslaget (sid. 16), att lagen härutöver
skall innehålla bestämmelser, som garanterar att den som så önskar
skall erhålla en tilläggsålderspension som tillsammans med folkpensionen
ger en pensionsnivå om ca 60 procent av inkomsten under de 15 bästa åren
efter 40-årig intjänandetid. Ett liknande uttalande återfinnes även i sammanfattningen
av motionernas innehåll (sid. 1).

Härom vill utskottet till en början påpeka, att man försäkringstekniskt
sett inte kan göra något generellt uttalande om förmånernas storlek, sedan
det i lagen slagits fast dels att man skall tillämpa ett premiereservsystem
och dels att avgifterna skall vara av viss storlek. Om premiereservsystemet
och avgifterna är givna, så kan om förmånerna endast sägas att de får bli
vad de blir. Det är då bl. a. uteslutet att man skall kunna bestämma pensionerna
i förhållande till inkomsten under de 15 bästa åren.

I själva verket inträffar fallet att pensionen blir av den i motionerna
angivna storleken endast om en lång rad villkor samtidigt uppfylles. Sålunda
kräves bland annat, att vederbörande uppbär ålderspension från
folkpensioneringen och alltså är minst 67 år gammal, att den försäkrades
reallön under en avgiftstid av 40 år med full avgiftsbetalning stigit med 1,5
procent varje år, att han tillhört ett försäkringskollektiv som i fråga om
ålder, kön och civilstånd ständigt motsvarat den för befolkningen normala
sammansättningen och alt dessutom penningvärdet varit helt oförändrat
(sid. 23—25). Brister en eller flera av förutsättningarna blir pensionen
en annan. Bland de miljontals individuella lönekurvor, som bildar
underlaget för den genomsnittliga lönenivån, torde det vara ovanligt att
någon enskilds lönekurva stiger med en och samma procentsats varje år
även om den allmänna reallönenivån årligen stiger på detta sätt. Man kan
i ett annat godtyckligt valt exempel —- vilket emellertid synes minst lika
realistiskt som det i motionerna konstruerade — nöja sig med att variera
enbart förutsättningen om den försäkrades inkomstutveckling och anta att
han under sex på varandra följande femårsperioder förtjänat respektive
6 000, 8 000, 10 000, 12 000, 15 000 och 20 000 kr. årligen och slutligen haft

122

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

en lön av 30 000 kr. under de sista tio åren. I detta fall blir pensionen 44,2
procent av medellönen under de 15 bästa åren. Enligt propositionsförslaget
skulle samme man däremot få en pension, som utgör 64,5 procent av medellönen
under de 15 bästa åren.

Utskottet finner det alltså uppenbart, att ingen som helst laglig garanti
kan lämnas för att de försäkrade uppnår den i motionerna angivna pensionsnivån
om ca 60 procent av inkomsten under de 15 bästa åren efter
40-årig intjänandetid.

Beträffande den pensionsnivå som kan uppkomma enligt motionsförslaget
vill utskottet tillägga, att det generella omdömet synes kunna fällas,
att ju högre inkomster en person undan för undan skaffar sig under sin
aktiva tid, desto mer kommer tilläggspensionen att släpa efter.

Utskottet har uppmärksammat, att motionsförslaget i viktiga hänseenden
ställer sig särskilt ogynnsamt för de gifta kvinnorna. Enligt motionerna
skulle rätt till tilläggspension intjänas först på arbetsinkomst över 5 000 kr.
I propositionen är motsvarande gränsbelopp 4 000 kr. För full tilläggspension
fordras enligt propositionen framdeles 30 pensionsgrundande år, medan
det framgår av motionerna att normal intjänandetid är 40 år. Därtill
kommer —■ såsom framgår av det redan anförda —• att pensionsnivån
garanteras i propositionsförslaget men är obestämd i motionsförslaget.
Dessa omständigheter tillsammantagna gör att gifta kvinnor, som vanligen
under långa perioder av den aktiva tiden inte kan ägna sig åt förvärvsarbete
eller kan arbeta endast på deltid, kan skaffa sig en egen tilläggspension av
tillfredsställande storlek med propositionsförslaget men ej med motionsförslaget.

Det synes vidare otillfredsställande att familjetilläggspension enligt motionsförslaget
inte utgår i de vanliga inkomstlägena upp till 10 000 kr. Än
mer otillfredsställande är det, om avgifterna även i vad de belöper på inkomster
mellan 5 000 och 10 000 kr. skulle innefatta kostnader för familjetilläggspensioner
(sid. 18), ehuru motsvarande pensionsrätt inte erhålles.
En annan egendomlig konsekvens av motionsförslaget synes vara, att änkepensionen
kan bli avsevärt större om mannen avlider strax före 67-årsåldern
än om hans frånfälle inträffar strax därefter.

För familjerna innehåller motionsförslaget en betydande osäkerhetsfaktor
därigenom, att den valfrihet som föreslås i systemet lämnar möjligheter
för mindre ansvarskännande familjeförsörjare att avstå från sitt och
familjens pensionsskydd.

Det kan med fog ifrågasättas, om inte en utträdesrätt av den vida omfattning
som föreslås i motionerna egentligen strider mot själva försäkringsidén.
Denna valfrihet kommer att inbjuda framförallt yngre och friska
personer och personer som saknar familj till att ta ut kontant vad som
skulle ha använts till pensionsskyddet. De flesta av dem kommer så små -

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1958 123

ningom att inse behovet av pensionsskydd, om inte förr så när ansvarskänslan
ökar i samband med att den egna familjen tillväxer. De kommer
då att finna, att de har väsentligt försämrat möjligheterna för sig att bygga
upp ett pensionsskydd. Av motionerna framgår för övrigt inte huruvida
eller på vilka villkor den, som har trätt ut ur systemet och sedermera blivit
sjuklig och kanske dessutom fått en stor försörjningsbörda, kan medges
återinträde.

Någon motsvarighet till den i motionerna förordade individuella utträdesrätten
finns inte i nuvarande personalpensionering. Utskottet anser, att
det på goda grunder kan antas, att en sådan utträdesrätt inte motsvarar
något verkligt behov.

Den individuella utträdesrätt som förordas i motionerna är dessutom
ägnad att skapa betydande olägenheter på arbetsmarknaden. Framför allt
skulle svårigheter kunna uppkomma vid företag, som inte innefattas i kollektivavtal
av riksomfattande karaktär, och särskilt framträdande skulle
svårigheterna bli vid företag där arbetsvillkoren ej är kollektivavtalsreglerade.
Stora risker föreligger nämligen här för att arbetsgivarna med det i
motionerna förordade systemet kommer att påverka sina anställda att ta
ut pensionsavgiften kontant som en del av arbetsersättningen. Teoretiskt
skulle dessa arbetsgivare därmed t. o. m. kunna hålla en något högre kontantlönenivå
än andra arbetsgivare och konkurrera i synnerhet om yngre
arbetskraft. Det måste över huvud taget vara ett allmänt intresse, att näringslivet
har så långt möjligt likartade kostnader för sociala anordningar
och att förekomsten eller frånvaron av pensionsskydd för de anställda och
deras familjer inte blir ett medel för företagen med vilket de konkurrerar
om arbetskraften.

Propositionsförslaget innefattar för löntagarna möjligheter till kollektivt
utträde i samband med pensionssystemets start. Dessa möjligheter är
förenade med villkor, att pensionsskyddet skall ordnas på annat sätt för
samtliga som utträder. Efter den allmänna debatt som ägt rum i pensionsfrågan
vill utskottet inte motsätta sig att sådana organisationer, i vilka
medlemmarna hävdat att en lösning av denna fråga bättre kan nås avtalsvägen,
beredes frihet att söka realisera sina önskemål genom att utträda ur
den allmänna tilläggspensioneringen. Utskottet har dock svårt att föreställa
sig att det skulle ligga i vare sig arbetstagarnas eller arbetsgivarnas
intresse att möjligheten till utträde begagnas.

Enligt propositionsförslaget blir även företagare och fria yrkesutövare
anslutna till den allmänna tilläggspensioneringen och delaktiga av dess förmåner.
Utskottet hälsar med tillfredsställelse att så sker. Ä andra sidan är
utskottet medvetet om att det i fråga om företagare, som kan ordna ett
pensionsskydd i sin rörelse eller på annat sätt, i vissa fall kan vara motiverat
att de får möjlighet att stå utanför den allmänna tilläggspensione -

124 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

ringen. I likhet med departementschefen finner utskottet därför, att möjligheterna
bör prövas att låta dem på vissa villkor utträda ur systemet.

Motionsförslaget synes för företagare, som ansluter sig individuellt, i praktiken
inte innebära någonting utöver vad som skulle gälla även om den föreslagna
tilläggspensioneringen aldrig kommer till stånd.

Sammanfattningsvis vill utskottet beträffande det nu diskuterade kravet
att tillförsäkra alla förvärvsarbetande tillfredsställande pensionsförmåner
uttala, att propositionsförslaget innebär goda möjligheter att tillgodose detta
krav, under det att motionsförslaget inte är godtagbart i detta hänseende.

Vad angår kravet att systemet skall kunna relativt snabbt ge tillfredsställande
pensioner må framhållas följande. Ingen torde väl bestrida, att det är
den nuvarande äldre generationen som har lagt grunden till det samhälle
som vi har i dag. De äldsta har inte tillfälle att stå kvar i produktionslivet
och tillgodogöra sig den högre inkomststandard, som är ett resultat av deras
tidigare verksamhet. Det är därför rimligt att dessa på pensionssidan får
en ersättning härför. Men att för dem, som redan lämnat förvärvslivet, genomföra
en tilläggspensionering graderad efter förutvarande inkomst är inte
möjligt. I stället får man tillgodose dem genom en kraftig höjning av folkpensionerna.
Detta har utgjort ett väsentligt skäl för utskottet att förorda
de tidigare behandlade folkpensionsförbättringarna.

Det erbjuder däremot mindre svårigheter att utge tilläggspensioner till
dem, som inom den närmaste tiden uppnår pensionsåldern. Dessa pensioner
kan graderas efter inkomsten under de sista åren före pensionsåldern. Hur
stora dessa pensioner bör göras är en kostnadsfråga. Bland annat med hänsyn
till de stora kostnader, som man tar på sig för folkpensioneringen, synes
det nödvändigt att låta tilläggspensionerna tillväxa först successivt. Tilläggspensioneringen
bör dock bringas till full effektivitet så snabbt som möjligt.

Enligt propositionsförslaget skall i inledningsskedet för full ålderspension
fordras 20 pensionsgrundande år, vilket krav successivt höjes till att avse
30 år. Detta innebär att de, som går i pension under den första tiden, för varje
år kan förvärva V20 i stället för 1/30 av full pension. Full tilläggspension i
form av ålderspension kan enligt förslaget utges vid 1980-talets början.

Det har uttalats, att de föreslagna övergångsanordningarna skulle innebära
att man oberättigat skjuter över pensionskostnader på kommande generationer.
Vidare har det sagts, att lägre inkomsttagare genom detta system
skulle ge personer i högre inkomstlägen en present i form av för höga pensioner.
Sådana påståenden bottnar i ett betraktelsesätt som är främmande
för den pensionering propositionen avser, i det att kritiken har som utgångspunkt
att var och en skulle bygga upp en pension för sin egen del i enlighet
med premiereservmetoden. Som redan tidigare framhållits begagnas emellertid
i propositionsförslaget en helt annan finansieringsmetod, fördelningssystemet.
Man tillämpar alltså i princip samma system som i folkpensione -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

125

ringen. Ingen gör gällande, att dagens folkpensionärer skulle sakna rätt
att få sina folkpensioner höjda trots att de insatser, soin de själva en gång
gjort till folkpensioneringen, försäkringsmatematiskt sett inte tillnärmelsevis
motsvarar de förmåner som man vill bereda dem.

övergångstidens tilläggspensioner enligt propositionsförslaget höjes successivt
så att de för alla pensionärer i samma årskull i princip står i en och
samma proportion till den pensionsgrundande medelinkomsten oavsett vilket
inkomstskikt vederbörande tillhört. Högre inkomsttagare får alltså inte en
större andel av inkomsten i pension än personer med lägre inkomster. Tillläggspensionssystemet
fungerar vidare enligt propositionsförslaget i princip
så att avgifterna för olika inkomsttagare går till att betala tilläggspensionerna
åt dem, som tidigare varit i motsvarande inkomstläge. Då man frigör sig från
premiereservtänkandet, förlorar talet om en »överflyttning» av kostnader
mellan olika inkomstskikt sitt verklighetsunderlag. Det torde för övrigt alldeles
oberoende av finansieringsmetoden vara så, att de utgående pensionerna
tas ur det produktionsresultat som frambringas vid den tid då de
betalas ut.

Den premiereservmetod, på vilken motionsförslaget bygger, skulle renodlad
medföra en mycket långsam tillväxt av tilläggspensionerna. För att
undvika denna konsekvens har man under en övergångstid till viss del övergivit
premiereservsystemet. Man skulle nämligen enligt motionerna utge s. k.
pensionstillskott, vilka torde vara avsedda att finansieras enligt ett s. k.
kapitaltäckningssystem. Av motionerna framgår, att i inkomstlägena 8 000,
10 000 och 12 000 kr. tilläggspension inklusive pensionstillskott år 1970
skulle utgöra respektive 600, 1 000 och 1 400 kr. Dessa pensionsbelopp torde
— utom för löntagare i de högsta inkomstskikten — komma att utgå även
till dem som pensioneras kring mitten av 1970-talet. Ännu några fåtal år innan
tilläggspensionerna enligt förslaget i propositionen når full storlek
skulle alltså motionsförslaget fortfarande ge tilläggspensioner med belopp,
som ungefärligen motsvarar de s. k. trotjänarpensioner som utgår i dag och
som allmänt anses otillfredsställande.

Enligt motionsförslaget skulle vidare fulla avgifter uppnås först från och
med år 1968, och intjänandetiden skulle normalt vara 40 år för full pension.
Detta leder till, att endast de yngsta i vår nuvarande aktiva generation — de
som träder i pension på andra sidan år 2000 — kan intjäna oreducerad ålderspension
enligt motionsförslaget.

Beträffande företagare anges i motionerna, att även de kan bli delaktiga av
pensionstillskott. Detta kan möjligen gälla under förutsättning av kollektiv
anslutning. Det är emellertid att märka, att ålderssammansättningen bland
företagarna i regel är sådan, att förmånerna vid angivna avgifter måste bli
avsevärt lägre än t. ex. för löntagarkollektiven, något som inte kan tänkas stimulera
till eu kollektiv försäkring för företagare. Ett mycket betydande antal
företagare torde för övrigt även av andra skäl inte komma alt inordna sig i

126

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

försäkringskollektiv. Att ge särskilda pensionstillskott åt individuellt anslutna
företagare, vilket synes ha förutsatts, torde vara ogenomförbart såvida
inte bidrag lämnas från staten eller eljest utifrån. Om dylika bidrag
finns emellertid ingen antydan i motionerna.

Utskottet finner, att övergångsanordningarna för löntagare och företagare
i propositionsförslaget i rimlig mån tillgodoser kravet, att tillfredsställande
tilläggspensioner skall kunna utgå relativt snart. Motionsförslaget kan däremot
inte accepteras på denna punkt.

Det återstår att beröra frågan om värdesäkringen i de båda förslagen.

I propositionen föreslås, att tilläggspensionerna skall göras automatiskt
värdebeständiga på samma sätt som folkpensionerna. Några tekniska hinder
att genomföra ett sådant system torde inte föreligga.

Motionsförslaget bygger såsom förut framhållits på premiereservsystemet.
Till en början torde det kunna fastslås — och något annat har ej heller
hävdats i motionerna — att det inte är möjligt att inom ett sådant system
lämna någon utfästelse om värdebeständighet.

Emellertid föreslås i motionerna att positiva åtgärder vidtages för värdesäkring
av pensionsförmånerna. Därvid skulle följande vägar anlitas, nämligen
automatisk indexreglering av premierna; användning av vissa överskottsmedel,
som skulle uppkomma vid högre ränteavkastning på fonderna
än 3,5 procent; friare placering av fonderna i realvärden; placering i värdefasta
obligationer, utfärdade främst av staten; samt placering i indexbundna
reverser. Jämför man dessa åtgärder med dem som i pensionsberedningens
betänkande föreslogs av ledamöterna herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén
i samma syfte, finner man att motsvarande åtgärder förordades i betänkandet
men därutöver också helt eller delvis andra åtgärder som ej återfinnes i
motionerna. Redan de av beredningen anlitade försäkringsexperterna uttalade,
att det svårligen lät sig bedöma i vilken omfattning pensionerna i
ifrågavarande system kunde hållas värdebeständiga. Under remissbehandlingen
utsattes vidare förslaget i denna del för stark kritik. Den framförda
kritiken synes kunna överföras på motionsförslaget, så mycket hellre som
detta endast innefattar en del av de i betänkandet angivna åtgärderna för
underlättande av värdesäkring.

Utskottet finner ej anledning att i detta sammanhang gå närmare in på
de olika åtgärder som anges i motionerna. Det bör emellertid påpekas, att
en höjning av avgifterna vid tillämpning av premiereservmetoden inte kan
bidraga till att vidmakthålla värdet på de pensioner som redan börjat utgå.
Vidare synes det föga sannolikt att den i motionerna angivna räntan av 3,5
procent skulle kunna erhållas på fondmedlen, om någon mera omfattande
placering i värdebeständiga objekt skulle komma till stånd. Att solida företag
i någon nämnvärd utsträckning skulle vilja ha premiemedlen kvar i
rörelsen på sådana villkor att skulden ökade i takt med en oförutsebar in -

Särskilda utskottets utlåtande nr l år 1958

127

nation förefaller knappast troligt. Några större praktiska möjligheter att
placera fondmedlen i realvärden torde för övrigt ej föreligga, i vart fall inte
om man skall kunna undvika att försäkringsinrättningarna också övertar
förvaltningsansvaret för företag och fastigheter. Den enda väg på vilken
motionärernas önskemål med sannolikhet kunde tänkas realiserade synes
vara att staten utfärdar värdefasta obligationer. En konsekvens härav skulle
självfallet bli att staten finge prioritet att ta upp lån i försäkringsfonderna.

I vilken utsträckning tilläggspensionerna enligt motionsförslaget kan hållas
värdebeständiga beror helt och hållet på möjligheterna att få försäkringsfonden
värdebeständigt placerad. Skulle det i en framtid visa sig, att möjligheter
yppas härvidlag, kan naturligtvis samma möjligheter begagnas i fråga om
den i propositionen föreslagna fonden. Den väsentliga skillnaden föreligger
emellertid, att med det i propositionen föreslagna fördelningssystemet en
värdebeständig placering av fonden inte är en förutsättning för att man skall
kunna utge värdebeständiga pensioner, eftersom systemet i princip innebår
att löpande pensionsutgifter betalas med löpande försäkringsavgifter.

I den mån man inte lyckas hålla den i motionsförslaget erforderliga fonden
värdebeständigt placerad skulle man visserligen kunna överväga att
liksom enligt propositionsförslaget låta löpande avgifter gå till pensionerna
och därmed värdesäkra dem. Detta skulle emellertid innebära ett övergivande
av premiereservsystemet. Vill man ej rubba den grundval för motionsförslaget
som premiereservsystemet utgör, blir den oundvikliga följden att
pensionerna ej kan behålla sitt värde.

Det har i fråga om propositionsförslaget gjorts gällande, att man under
vissa, i motionerna uppställda förutsättningar måste höja avgiftsuttaget
kraftigt för att bevara fondens realvärde vid en inflation. Att under alla förhållanden
upprätthålla fonden vid en viss storlek är emellertid inte erforderligt
enligt propositionsförslaget. Vår erfarenhet visar att en fondering av viss
storlek inte i alla lägen ens är önskvärd. Här må endast erinras om utvecklingen
i fråga om folkpensioneringsfonden, vars tillväxt avbröts för tjugo
år sedan. Det kan därför aldrig bli en nödvändighet för systemet att ta ut
högre avgifter än som erfordras enbart för löpande pensioner. Till frågan om
avgifternas framtida storlek återkommer utskottet i det följande.

Den bästa garantin för pensionernas värdebeständighet är naturligtvis ett
fast penningvärde. Möjligheterna att upprätthålla ett sådant är beroende av
många faktorer, inte minst förhållandena ute i världen. Mot bakgrunden av
vår erfarenhet vore det orealistiskt att blunda för risken av penningvärdeförsämring
även i framtiden. I likhet med departementschefen finner utskottet,
att man allvarligt hör pröva alla uppslag som kan komma fram
under ansträngningarna att åstadkomma värdebeständighet även i andra
försäkringar än inom socialförsäkringen. 1 det följande kommer utskottet
all föreslå, att hl. a. de i förevarande motioner angivna åtgärderna i syfte
alt åstadkomma värdesäkring hänskjutes till utredning. I detta sammanhang

128

Särskilda utskottets utlåtande nr l år 1958

vill emellertid utskottet understryka, att frågan om indexreglerade obligationer
och andra skuldbevis aktualiserar mycket stora problemkomplex.
Det synes sålunda uppenbart, att utredningen inte kan begränsas till frågan
om försäkringsbolagens fondplaceringar utan också måste komma att gripa
över så vidlyftiga och komplicerade frågor som exempelvis fastighetskrediten,
bankväsendet och penningpolitiken.

Sammanfattningsvis vill utskottet beträffande tilläggspensionernas värdebeständighet
uttala, att denna kan garanteras med propositionsförslaget
men att ingen utfästelse om värdebeständighet kan lämnas med det finansieringssystem,
varpå motionsförslaget bygger. Frågan om man i en framtid
kan skapa förutsättningar för värdebeständig placering av försäkringsfonder
är oviss. Utskottet håller för troligt att så vittsyftande åtgärder, som
skulle erfordras på olika områden vid försök att lösa värdebeständighetsproblemet,
inte kan komma till stånd ens under de närmaste decennierna.
Att frågan under inga förhållanden går att lösa på några få år måste vara
uppenbart för envar. Det är följaktligen inte möjligt att med motionsförslaget
utge värdebeständiga pensioner från början, och det kommer med
säkerhet att dröja länge om det någonsin blir möjligt.

Utskottet har här behandlat tilläggspensionsförslagen endast med hänsyn
till några huvudkrav som måste ställas på en effektiv tilläggspensionering.
En del frågor rörande propositionsförslaget kommer att behandlas längre
fram. Att utskottet inte upptar vissa delar av motionsförslaget till behandling
innebär ingalunda, att utskottet funnit förslaget godtagbart i dessa
delar. Utöver vad som tidigare anförts må här endast nämnas, att motionsförslaget
måste dra betydligt större administrationskostnader än propositionsförslaget.
Uppenbart är att det förra förslaget kräver bokföringar, kontroller,
ändringsräkningar, överföringar mellan olika försäkringsinrättningar
och åtskilligt annat administrativt arbete i mycket stor omfattning. Till
skillnad från vad som gäller enligt propositionsförslaget skall enligt motionsförslaget
kontrollen över att arbetsgivarna verkligen fullgör sin avgiftsskyldighet
utövas av de försäkrade och deras organisationer. Här må nämnas
att t. ex. erfarenheterna från byggnadsindustrins semesterkassa ger vid
handen, att årligen inemot 10 000 arbetsgivare enbart i denna bransch underlåter
att verkställa föreskrivna inbetalningar. Detta ger en antydan om den
börda som de i motionerna föreslagna kontrollanordningarna skulle lägga
på försäkringstagarna.

Av det förut anförda har framgått, att utskottet finner den tilläggspensionering
som föreslås i propositionsförslaget men däremot inte den som
föreslås i motionerna uppfylla de uppställda fordringarna att tilläggspensioneringen
skall tillförsäkra alla förvärvsarbetande pensioner av tillfredsställande
storlek, att tilläggspensionerna skall åstadkommas relativt
snart samt att deras värdebeständighet skall garanteras. Detta är

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

129

främst ett resultat av att man i fråga om finansieringen har valt ett fördelningssystem
i propositionsförslaget men ett premiereservsystem i motionsförslaget.

Det har gjorts gällande, att en tilläggspensionering grundad på fördelningssystemet
inte skulle erbjuda tillfredsställande rättssäkerhet. I detta
hänseende vill utskottet liksom departementschefen erinra om att folkpensionärerna,
vilkas förmåner redan utgår enligt ett fördelningssystem, torde
känna full trygghet för sina folkpensioner. Det förhållandet att tilläggspensionerna
inte skulle utgå med enhetsbelopp utan graderas efter vederbörandes
inkomst synes ingalunda vara ägnat att minska tryggheten för
pensionerna i ett fördelningssystem. I detta avseende har den föreslagna
allmänna tilläggspensioneringen redan sin motsvarighet i gällande pensionering
för statstjänstemän. Ingen har kunnat påstå, att statstjänstemännen
skulle sakna rättssäkerhet för sina pensioner, ehuru för dem variationerna
i fråga om pensionsstorleken är betydligt större än vad som blir fallet enligt
propositionsförslaget.

I framtiden kommer vid varje tidpunkt flertalet av den vuxna befolkningen
att ha ett betydande intresse av pensionssystemets bevarande på
grund av att de uppbär pension eller redan förvärvat en betydande pensionsrätt
för sig och åtnjuter pensionsskydd för familjen. Utskottet hyser
ingen tvekan i fråga om rättssäkerheten i det lagfästa tilläggspensionssystem
som föreslås i propositionen. Tvärtom har utskottet den uppfattningen
att tilläggspensioneringen, när den väl har genomförts, kommer att betraktas
som en naturlig och oumbärlig trygghetsanordning. I

I propositionen har departementschefen rörande den närmare utformningen
av tilläggspensionssystemet gjort uttalanden i vissa särskilda frågor,
vilka uttalanden är avsedda att tjäna som ledning vid det fortsatta reformarbetet.

Beträffande det inkomstbegrepp, som skall komma till användning vid
bestämmande av pensionsgrundande inkomst, förordas i propositionen, att
begreppen inkomst av tjänst och inkomst av annat förvärvsarbete blir föremål
för särskild prövning vid det fortsatta utredningsarbetet. Utskottet vill
i anledning av vad som anförts i motionen 11:424 av herr Christenson i
Malmö rörande möjligheten att jämställa s. k. beroende uppdragstagare
med löntagare endast framhålla, att det synes naturligt att sistnämnda fråga
prövas i samband därmed.

Tilläggspension skall enligt propositionen utgöra 60 procent av den pensionsgrundande
medelinkomsten under de 15 bästa åren i vad denna inkomst
ligger mellan 4 000 och 30 000 kronor. I detta hänseende innebär
propositionen vissa ändringar i förhållande till det i allmänna pensionsberedningens
betänkande framlagda förslaget om förfatlningsreglerad tillläggspensionering.
Utskottet finner nämnda ändringar välmotiverade och
9 — Bihantj till riksdagens protokoll 1958. 12 sand. Nr 1

130

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

kan följaktligen inte biträda yrkandet i motionen II: 415 av herr Senand er
in. fl. om beräkning av tilläggspensionen på den del av medellönen, som
ligger mellan 3 000 och 30 000 kr.

I sin allmänna motivering har departementschefen anfört, att de tre delarna
av pensionsskyddet som avser ålderdom, invaliditet och försörj arens
död inte kan skiljas från varandra utan sociala vådor. De skäl som departementschefen
utvecklat för sin ståndpunkt har övertygat utskottet om att
den allmänna tilläggspensioneringen måste omfatta såväl ålders- som invalid-
och familjepensionering. Vid behandlingen av folkpensioneringen har
utskottet förordat, att frågor rörande pensionsåldern samt invalid- och familjepensionerna
inom folkpensioneringen hänskjutes till utredning. Utskottet
finner det självklart, att denna utredning prövar även motsvarande frågor
inom tilläggspensioneringen. Rörande familjepensioneringen vill utskottet
i detta sammanhang framhålla följande.

Förslaget till författningsreglerad tilläggspensionering i beredningens betänkande
innebar i fråga om familjepensioneringen, att änkepensionen
liksom pensionen för ett föräldralöst barn skulle utgöra hälften av den avlidnes
egenpension. För änka och ett barn eller för två föräldralösa barn
skulle familjepensionen utgöra 70 procent av egenpensionen. För varje
ytterligare barn skulle familjepensionen höjas med 10 procent av egenpensionen.

I propositionen har departementschefen uttalat, att han funnit den av
förslagsställarna anvisade lösningen godtagbar. Han har ansett det ligga i
sakens natur, att vissa kompletteringar måste göras i de avseenden, där
ståndpunkten inte hade tillräckligt preciserats.

Utskottet har i det föregående föreslagit, att full änkepension från folkpensioneringen
skall utgöra 3 600 kr. i stället för det i propositionen föreslagna
beloppet 2 700 kr. och att barnpension för varje barn skall vara 1 000
kr. i stället för propositionens 750 kr. Genom detta ställningstagande ändras
den i propositionen förutsatta inbördes relationen mellan olika pensionstagarkategoriers
folkpension. Sistnämnda ändring synes utskottet böra påverka
utformningen av tilläggspensioneringen i fråga om familjeförmånerna.

Enligt utskottets mening är den sammanlagda familjepension, som framkom
med de i propositionen föreslagna folkpensionerna och de där angivna
beräkningsgrunderna för tilläggspensionerna, i stort sett väl avvägd. Mot
bakgrund av utskottets nyssnämnda ställningstagande synes det vara lämpligt
att jämka reglerna för beräkning av tilläggspensionerna på sådant sätt,
att de sammanlagda folk- och tilläggspensionerna även sedan folkpensionsbeloppen
höjts får ungefär samma storlek som skulle ha blivit fallet enligt
propositionen.

Utskottet förordar, att familjepensionerna inom tilläggspensioneringen
utformas på grundval av nedan angivna procenttal i förhållande till den
tilläggspensionsgrundande medelinkomsten.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

131

Antal pensionsberättigade Procentuell andel av den avlidnes

efterlevande medelinkomst över basbeloppet

(4 000 kr.)

1 25

2 30

3 35

4 40

5 45

Det kan nämnas, att då man anger den procentuella andelen icke i förhållande
till den avlidnes medelinkomst utan — såsom i propositionen -— i förhållande
till hans egenpension, så motsvaras ovanstående procenttal av
resp. 41,7, 50,0, 58,3, 66,7 och 75,0.

Med de av utskottet förordade folkpensionerna och nu angivna grunder
för tilläggspensionsberäkningen i fråga om änkor och barn erhålles de
sammanlagda pensionsbelopp, som framgår av följande tablå. I tablån förutsättes
att folkpensionsbeloppen är 3 600 kr. för änka och 1 000 kr. för barn
samt att tilläggspensionen utgår med oavkortat belopp. I

Den avlidnes medelinkomst	Pensionsbelopp
Ensam änka	Änka och ett barn	Änka och två barn	Änka och tre barn
10 000	5100	6 400	7 700	9 000
15 000	6 350	7 900	9 450	11 000
20 000	7 600	9 400	11 200	13 000
30 000	10 100	12 400	14 700	17 000

I fråga om tilläggspensioneringens finansiering har departementschefen
angivit storleken av avgiftsuttaget fram till och med år 1964. 1957 års pensionskommitté
har i sin promemoria om fondförvaltning m. m. ansett, att
man på nuvarande stadium inte bör ta ställning till fonduppbyggnaden på
längre sikt, och enhälligt föreslagit att denna fråga underkastas omprövning
under senare delen av 1960-talet, sedan erfarenheter vunnits av pensionssystemets
verkningar på samhällsekonomin och kreditmarknaden.
Utskottet finner det välbetänkt, att avgiftsuttaget nu fastlägges blott för en
kortare period.

Den i propositionen angivna storleken av avgiftsuttaget anser utskottet
lämplig. Detta uttag ansluter sig i stort sett till det lägre av de avgiftsalternativ,
som redovisas i pensionsberedningens betänkande. Det är dock att
märka, att i förhållande till beredningsförslaget vissa kostnadsminskningar
uppkommer genom de i propositionen föreslagna ändringarna av pensionsberäkningen
samt vid bifall till utskottets förslag om jämkning av familjepensioneringen.
Om ifrågavarande avgiftsskala tillämpas efter 1964 med de
justeringar som föranledes av nu nämnda åtgärder, kommer uttaget av
arbetsgivaravgifter att omkring 1990 utgöra mindre än 10 procent av den

132

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

totala lönesumman. Utskottet finner det för sin del vara sannolikt, att
några större avvikelser från nämnda avgiftsprocent inte heller kommer att
erfordras för tid därefter och grundar sin uppfattning härom på det förhållandet,
att i ett framåtskridande samhälle avgifterna alltid kommer att
tas ut på inkomster som är högre än de på vilka utgående pensioner beräknats.

För löntagarna kan semesterrätten och den i fjol beslutade arbetstidsförkortningen
värderas till drygt 10 procent av lönen. Den allmänna tilläggspensioneringen
kan sägas komma att representera ett värde av ungefär
samma storleksordning som dessa båda reformer tillsammans.

Departementschefen förutsätter, att de 550 milj. kr. av tillfälliga skatteinkomster,
som budgetåren 1956/57 och 1957/58 avsatts till framtida pensionsändamål,
inte tillföres tilläggspensioneringens fond, eftersom de bedömes
såsom obehövliga för den allmänna tilläggspensioneringen. I detta
sammanhang må erinras om att utskottet i det föregående förordat, att
ifrågavarande 550 milj. kr. överföres till folkpensioneringsfonden.

I den allmänna debatten har det tidigare gjorts gällande, att stora svårigheter
skulle uppstå att åstadkomma en samordning mellan en allmän
tilläggspensionering och existerande personalpensionering. Utskottet vill
på denna punkt erinra om att det för de statsanställdas del nyligen har träffats
en uppgörelse, som bl. a. innebär att deras pensioner samordnas med en
kommande allmän tjänstepension efter den s. k. bruttometoden.

Enligt propositionsförslaget kommer den förbättrade folkpensioneringen
och den nya allmänna tilläggspensioneringen att tillsammans bilda ett enhetligt
pensionssystem, vilket enligt utskottets mening innefattar en tillfredsställande
lösning av pensionsfrågan på lång sikt i vårt land. Utskottet
tillstyrker därför, att riksdagen — med de jämkningar i fråga om familjepensioneringen
som framgår av vad utskottet här ovan anfört — godtar
de av departementschefen angivna principerna för en allmän tilläggspensionering
samt riktlinjerna för det fortsatta arbetet på dess genomförande.
Härav följer, att utskottet inte kan tillstyrka att beslut i fråga om tilläggspensioneringen
fattas i enlighet med de likalydande motionerna 1: 323 av
herr Ohlon m. fl. och II: 419 av herr Ohlin in. fl. Ej heller kan utskottet
finna, att någon lösning av frågan om en tilläggspensionering kan vinnas
genom ett bifall till de likalydande motionerna I: 325 av herr Eliasson m. fl.
och II: 421 av herr Hedlund m. fl. samt de likalydande motionerna I: 326
av herr Ewerlöf in. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson in. fl. Utskottet yrkar
därför avslag på samtliga dessa motioner i förevarande avseende.

Särskilda sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder

I flera till utskottet hänvisade motioner har yrkanden gjorts om olika åtgärder
för främjande av frivilligt sparande och för värdesäkring av sådant
sparande. Motionärerna har velat föreslå åtgärder ägnade att underbygga

Särskilda utskottets utlåtande nr l år 1958

133

möjligheterna för medborgarna att finna personliga och differentierade lösningar
på sina trygghetsproblem samt den säkerhet för sparandets bestående
värde som är en av förutsättningarna för ett allmänt omfattat långsiktigt
personligt sparande.

Ifrågavarande problemkomplex behandlas i de likalydande motionerna
I: 325 av herr Eliasson in. fl. och II: 421 av herr Hedlund m. fl. I dessa motioner
framhålles bl. a. att den som sparar i egen fastighet eller egen rörelse
hör till visst begränsat belopp kunna få skattelindring lika väl som de som
sparar genom pensionsförsäkring. Särskilt för jordbrukare och andra småföretagare
skulle en sådan form av pensionssparande vara värdefull. Också
amorteringssparande i syfte att öka ålderdomstryggheten bör enligt motionärerna
till visst begränsat belopp stimuleras genom rätt till avdrag vid
beskattningen. Långsiktigt sparande, bundet i bank eller annan kreditinrättning,
anses ävenledes vara av vikt som pensionssparande och böra till
begränsade belopp erhålla förmånen av skattebefrielse. Det anses vidare
vara av central betydelse att pensionsförmåner och för pension sparat kapital
behåller sitt reella värde. I varje fall under ett inledningsskede bör man
enligt motionärerna räkna med att värdesäkringsmöjligheterna kanske inte
kan svara mot efterfrågan. Det bör därför övervägas att låta värdesäkringen
för olika slag av långsiktigt sparande, t. ex. livförsäkringssparande
och banksparande, gälla för begränsat belopp för varje försäkringstagare
eller sparare. Med stöd av det anförda yrkas i motionerna skyndsam utredning
dels av möjligheterna att genom skattelindring stimulera långsiktigt
sparande i egen fastighet eller rörelse och på särskilt pensionskonto i bank
eller annan kreditinrättning i enlighet med vad i motionerna anförts, dels
ock av frågan om värdesäkring av sparande i form av tilläggspensionsförsäkring
och annat frivilligt sparande i enlighet med vad som ovan anförts
samt av möjligheterna för enskilda försäkringsinrättningar att erhålla värdefasta
placeringar av premiemedel.

Frågorna om främjande av frivilligt sparande och värdesäkring av sparande
beröres vidare i de likalydande motionerna 1:326 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson m. fl. och yrkas i motionerna härutinnan
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att senast till 1959 års riksdag framlägges förslag avsedda att underlätta för
jordbrukare och andra företagare att avsätta medel till egen pensionering
utan att medlen undandrages rörelsen samt att göra det möjligt för familjebolag
att till pensionsstiftelse avsätta medel för pensionering av huvuddelägare.
I de av samma riksdagsledamöter avgivna likalydande motionerna
1:327 och II: 418 behandlas spar-och värdesäkringsproblemen mera ingående
och framlägges dels förslag till lag angående ändring i kommunalskattelagen,
åsyftande att ge livförsäkringsbolag avdragsrätt för fiktiva inflationsvinster,
dels förslag till förordning om bostadssparande. Enligt sistnämnda
förslag skall skattskyldig åtnjuta uppskov med taxeringen till kom -

134

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

munal och statlig inkomstskatt för medel, som under vissa år insatts å särskilt
bostadskonto i bank eller annan penninginrättning, till belopp av sammanlagt
högst 5 000 kr. eller, såvitt avser äkta makar, högst 10 000 kr. I
den mån medlen tages i anspråk för förvärv av eget hem eller för betalning
av insats i bostadsrättsförening skall skattebefrielse äga rum. Uttages medlen
för annat ändamål eller sker ej uttag inom viss tid, återförs medlen till
beskattning. I nu ifrågavarande motioner yrkas vidare på en skyndsam översyn
av gällande bestämmelser i aktiebolagslagen in. in., lagen om försäkringsrörelse
och kommunalskattelagen i syfte att avlägsna de hinder, som
kan föreligga för användandet av värdefasta skuldebrev och försäkringsavtal
med utfästelse om värdebeständighet, samt att undanröja inkomstbeskattning
av sådan kapitalavkastning, som motsvarar inflationsförlust
och således i realiteten endast är fiktiv.

Det i motionerna I: 323 av herr Ohlon m. fl. och II: 419 av herr Ohlin
in. fl. förordade tilläggspensionssystemet bygger, såsom ovan nämnts, på
premiereservmetoden. Det tekniska systemet innebär här sålunda ett sparande
motsvarande värdet av pensionsrätten. I motionerna behandlas också
frågan om värdesäkring av utgående pensioner och anvisas, såsom tidigare
omtalats, vägar för uppnående av den önskade värdesäkringen. Eftersom
kapitalförsäkringen i grund och botten tjänar samma ändamål som pensionsförsäkringen
och i praktiken innebär ett långsiktigt bundet sparande, bör
det vidare enligt motionerna övervägas att lindra beskattningen av kapitalförsäkringar
så att närmare anslutning uppnås till pensionsförsäkringarnas
skattemässiga behandling. Införandet av värdesäkra låneformer, liksom
bl. a. placering av livförsäkringars fondmedel i aktier, aktualiserar enligt
motionerna vissa problem rörande värdeökningens skattemässiga behandling,
vilka frågor anses böra göras till föremål för en skyndsam utredning.
I motionerna begäres också utredning med förslag till 1959 års riksdag
om ökade möjligheter för jordbrukare och företagare att ordna pensionering
inom den egna rörelsen. I de likalydande motionerna I: 324 av herr
Ohlon m. fl. och II: 420 av herr Ohlin in. fl. behandlas frågan vilka lagändringar
som erfordras för möjliggörande av värdefasta pensions- och kapitalförsäkringar
och påyrkas en skyndsam översyn av gällande bestämmelser
i försäkrings-, aktiebolags- och skattelagstiftning samt annan berörd lagstiftning
i syfte att avlägsna de hinder, som denna lagstiftning nu lägger i
vägen för en utveckling av värdefasta försäkringar, och därmed underlätta
en tillfredsställande lösning av trygghetsfrågan på ålderdomen och andra
närbesläktade problem.

Frågan om sparfrämjande åtgärder behandlas icke i propositionen i vidare
mån än som sammanhänger med den föreslagna fonderingen inom tillläggspensioneringens
ram. Denna fondering motiveras väsentligen med behovet
att ersätta uppkommande sparandebortfall och att om möjligt öka sparandet.
Vad angår värdesäkringsproblemen kan konstateras att propositionens

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

135

tilläggspensionssystem är förenat med en indexreglering av förmånerna.
Detta förutsätter dock — utan att det direkt utsäges i propositionen — både
indexreglering av avgifterna på lönebeloppen och en ökning av uttagningskvoten
i den mån fondmedlen ej är värdefast placerade. Därutöver uttalar
departementschefen i propositionen i huvudsak blott att värdebeständighetens
problem på senare år diskuterats även utan direkt samband med den
aktuella pensionsdebatten och att man enligt hans mening allvarligt bör
pröva alla uppslag, som kan komma fram under strävandena att åstadkomma
värdebeständighet även i andra försäkringar än inom socialförsäkringen.

I detta sammanhang vill utskottet till en början erinra om att bevillningsutskottet
föregående år hade att behandla motioner rörande skattelättnad
för sparkontoinsättningar samt för bostads- och amorteringssparande. Efter
förslag av bevillningsutskottet anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande åtgärder för att stimulera
sparandet. Av bevillningsutskottets motivering framgår att den begärda
utredningen avsetts icke skola omfatta s. k. amorteringssparande.
Frågan om särskilda skattelättnader för sådant sparande ansågs nämligen
vara av alltför intrikat natur för att böra tas upp till prövning i nämnda
sammanhang. Riksdagens skrivelse har, enligt vad utskottet inhämtat, ännu
icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Vid årets riksdag har i de likalydande motionerna I: 254 av herr Ohlon
in. fl. och II: 322 av herr Ohlin m. fl. påyrkats, bl. a., omedelbar lagstiftning
av innebörd att avdrag vid inkomsttaxering under vissa villkor skall medges
för belopp, som under beskattningsåret insatts på särskilt sparkonto i
bank. Motionerna i fråga har behandlats av bevillningsutskottet. I sitt betänkande
i ämnet erinrar bevillningsutskottet om den föregående år begärda
allsidiga och förutsättningslösa utredningen och förklarar sig förutsätta
att en dylik utredning kommer till stånd inom den närmaste tiden. Med
hänvisning härtill har bevillningsutskottet icke ansett sig kunna förorda
omedelbar lagstiftning i det i motionerna angivna syftet. Betänkandet bär
sedermera godkänts av riksdagen.

Vad angår frågan om olika slag av sparfrämjande åtgärder vill utskottet
först principiellt understryka att — oberoende av frågan huruvida en särskild
lagstiftning om tilläggspensionering genomföres eller icke och oberoende
av frågan om konstruktionen av en sådan lagstiftning — det synes
vara av stor vikt att sparfrämjande åtgärder vidtages. Bättre levnadsförhållanden
för åldringar, invalider och efterlevande måste nämligen enligt
utskottets mening under alla förhållanden komma att ställa stora krav på
produktiva investeringar och därmed på frivilligt sparande. Det må dessutom
erinras om att ifall ett tilläggspensionssystem av den i propositionen
förordade typen skulle införas, detta kan väntas leda till en betydande
minskning av enskilt sparande och till att systemet särskilt under inväxt -

136 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

tiden, bl. a. genom de stora pensionstillskott som då utbetalas, kommer att
utsätta samhällsekonomien för svåra påfrestningar. För att komma till
rätta härmed har i propositionen föreslagits ett omfattande statligt tvångssparande.
Ett sådant tillvägagångssätt innebär enligt utskottets mening en
icke acceptabel metod och leder ej till en tillfredsställande lösning. Om det
i motionerna 1:323 av herr Ohlon m. fl och II: 419 av herr Ohlin in. fl. föreslagna
pensionssystemet genomföres, blir kapitalbildningen för pensionsändamål
större i förhållande till de avsedda pensionerna. Utskottet är av
den uppfattningen att ett starkt expanderande frivilligt sparande erfordras
för en verklig lösning av kapitalbildningens problem även under denna förutsättning.

Enligt utskottets mening är det alltså angeläget, att statens finans- och
lagstiftningspolitik i större utsträckning än nu är fallet blir sparvänlig och
sparfrämjande. Det måste anses vara en angelägen uppgift för staten
att stimulera icke blott personligt sparande i olika former, som mer omedelbart
siktar på förbättrade levnadsbetingelser på äldre dagar, vid invaliditet
eller för efterlevande, utan även övrigt sparande, som förbättrar den
enskildes och samhällets möjligheter att lösa angelägna enskilda och allmänna
uppgifter utan risk för den ekonomiska stabiliteten och därmed på
ett sätt som befordrar tillväxten av de ekonomiska resurserna. För många
människor framstår sparande i form av försäkringar som det lämpligaste.
Andra kan däremot ha större fördel av sparande i eget hem, i egen rörelse,
i aktier, i bank eller på annat sätt. Möjligheterna att också i pensioneringssyfte
med skattelättnader förbättra förutsättningarna icke blott för pensionsförsäkringar
i vedertagen bemärkelse utan även för bostadssparande,
sparande i egen rörelse eller fastighet, amorteringssparande, aktiesparande,
sparande på pensionskonto i bank eller annan kreditinrättning samt kapitalförsäkringar
bör därför enligt utskottets mening snabbt och i positiv anda
klarläggas. Visserligen kan en del tekniska svårigheter möta, men sakfrågorna
är uppenbarligen av så stor vikt, att problemet omedelbart bör angripas
samt praktiska och i detalj utformade förslag snarast föreläggas
riksdagen.

Såvitt utskottet kan finna är det i nu ifrågavarande sammanhang icke
till fyllest med en utredning av det slag, varom riksdagen föregående år
anhöll. Den undersökning, som utskottet förordar, bör göras både mer
omfattande, mer långtsyftande och mer preciserad. Den bör sammanhållas
av en strävan att vidga de reella möjligheterna för en allmänt omfattad förbättrad
åldrings-, invalid- och efterlevandeförsörjning.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet en skyndsam utredning
rörande åtgärder för att främja olika former av långsiktigt sparande och
försäkringar vilka kan vara av betydelse för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjningen.
Förslag i ämnet bör därefter omedelbart föreläggas
riksdagen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

137

Det är av central betydelse att pensionsförmåner och för pension sparat
kapital behåller sitt reella värde. Om vid en penningvärdeförsämring pensionskapitalet
förlorar i värde, får pensionärerna icke den standard som avsetts.
Det är därför angeläget att man snarast till konkret behandling upptar frågan
om värdesäkring av pensionskapital och annat långsiktigt sparande.

Visserligen faller värdesäkringsfrågor i större eller mindre utsträckning
inom ramen för flera pågående utredningar, i främsta rummet stabiliseringsutredningen
och 1957 års pensionskommitté. Dessa utredningar har emellertid
även andra viktiga arbetsuppgifter. Enligt vad utskottet inhämtat har
ingen av dem ännu närmare gått in på värdebeständighetsfrågorna. Frågan
om indexbundna obligationer och skuldbevis tillhör de problem som i detta
sammanhang bör ägnas väsentligt intresse i det fortsatta utredningsarbetet.

Den utredning utskottet sålunda föreslår måste beröra bl. a. vissa sidor
av kapitalmarknaden, beskattningen, försäkringsväsendet och bankväsendet
och bör därvid beakta de i motionerna angivna synpunkterna. Ändringar
blir erforderliga i ett flertal lagar. I enlighet med det anförda tillstyrker
utskottet att en skyndsam utredning omedelbart igångsättes rörande åtgärder
för att värdesäkra olika former av långsiktigt sparande och försäkringar,
som kan vara av betydelse för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjningen.
Förslag i ämnet bör därefter allteftersom resultat av utredningen
föreligger framläggas för riksdagen utan dröjsmål.

Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat de ovannämnda motionsyrkandena
rörande olika slags sparfrämjande och värdesäkringsfräinjande
åtgärder.

Vissa särskilda frågor

I de likalydande motionerna I: 325 av herr Eliasson m. fl. och II: 421 av
herr Hedlund m. fl. påyrkas en skyndsam utredning av möjligheterna att
bereda i statens tjänst anställda frihet att välja, om arbetsersättningen
skall utgå enbart som kontantlön eller om viss del av den skall innehållas
av staten för den anställdes pensionering. Enligt utskottets mening är detta
en fråga av sådan natur att, om intresse för en dylik valfrihet finnes bland
de statsanställda, frågan får tagas upp av vederbörande fackliga organisationer
vid sedvanliga avtalsförhandlingar. Motionsyrkandet bör alltså icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen II: 422 av herr Lundberg har yrkats att riksdagen måtte besluta,
att vid utformningen av detaljbestämmelserna för ett nytt pensionssystem
de i enskild tjänst anställda tillerkännes laglig rätt till trotjänarpensioner
o. dyl. Utskottet, som inte finner sig kunna tillstyrka motionen,
delar departementschefens uppfattning alt arbetsgivare, som åtagit sig att
utge trotjänarpensioner åt sina äldre anställda, torde stå fast därvid även
om juridisk förpliktelse ej föreligger.

138

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Anslagsfrågor

I årets statsverksproposition (V ht, punkterna 120 och 123) har anslagen
till Bidrag till folkpensioner m. m. samt till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. in. uppförts med preliminärt beräknade belopp
av 1 886 resp. 13,5 milj. kr. I förevarande proposition har de båda anslagen
definitivt uppförts med dessa avrundade belopp.

De i propositionen begärda anslagen har beräknats på grundval av vid
beräkningstillfället utgående sex indextillägg. Efter det propositionen avlämnades
har pensionspristalet för april månad innevarande år fastställts
till 121, vilket innebär att ytterligare ett indextillägg på folkpensionerna
tillkommit fr. o. m. nämnda månad. Den faktiska belastningen på anslaget
till Bidrag till folkpensioner m. m. beräknas härigenom öka med 37,6
milj. kr. Belastningen på anslaget ökas ytterligare med omkring 1,1 milj. kr.
vid bifall till den av utskottet i det föregående förordade höjningen av
blind- och vårdtilläggen från 1 000 till 1 200 kr. om året fr. o. m. den 1 juli
1958. Med anledning härav och då utskottet intet har att erinra mot anslagsberäkningarna
i propositionen bör det i propositionen upptagna anslaget
ökas med 37,6 och 1,1 milj. kr. och anslaget sålunda uppföras med (1 886
+ 37,6 + 1,1) avrundat 1 925 milj. kr.

Belastningen på anslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. beräknas genom det ytterligare indextillägget öka med
ca 0,1 milj. kr. Med anledning härav bör det i propositionen upptagna anslaget
ökas med detta belopp och anslaget sålunda uppföras med (13,5 + 0,1)
13,6 milj. kr.

I propositionen föreslås att för det följande utredningsarbetet för pensionsreformen
anvisas ett särskilt reservationsanslag under beteckningen
Förberedelser för pensionsreformen och att anslaget för nästa budgetår
uppföres med 500 000 kr. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag och avstyrker
alltså yrkandena i de likalydande motionerna 1: 325 av herr Eliasson
m. fl. och II: 421 av herr Hedlund m. fl. samt i de likalydande motionerna
I: 326 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson in. fl. om avslag
på detta förslag.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A) i fråga om det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, att riksdagen
—

med avslag å följande motioner, nämligen

berörande 3 §, motionerna I: 326 och II: 417 i vad avser hemställan under
A. 4), att pensionsåldern skall göras rörlig uppåt,

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 139

berörande 13 § 1 inom., motionerna 1:322 och 11:410, om viss pnvile giering

av pension vid inkomstprövning,

berörande 19 § 2 mom., motionerna I: 318 och II: 409 om avslag å propositionens
förslag om höjning av folkpensionsavgiften och begäran om
visst nytt förslag samt motionerna 1:326 och 11:417 i vad avser hemställan
under A. 7) om viss annan höjning av folkpensionsavgiften,

samt med förklaring att riksdagen, i anledning av motionerna 11:416
samt I: 323 och II: 419, de sistnämnda i vad däri gjorts uttalanden om höjning
av blind- och vårdtilläggen, funnit viss ytterligare ändring bora ske i
lagen om folkpensionering —

måtte för sin del antaga lagförslaget med de ändringar i ingressen, 10 §
och övergångsbestämmelserna som framgår av följande, såsom utskottets
betecknade förslag i nämnda delar till

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

angående ändring i lagen den 29 juni

Härigenom förordnas, att 18 §

2 mom. och 19 § 2 mom. lagen den
29 juni 1946 om folkpensionering1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

1 mom. Pensionsherättigad som
lider av sådan blindhet som i 3 § 2
mom. sagts och som blivit blind före
fyllda sextio år skall utöver honom
eljest tillkommande folkpension erhålla
blindtillägg med 1 000
kronor om året.

Blindtillägg må------

2 mom. Pensionsherättigad som i
annat fall än som avses i 1 mom. är
ur stånd att reda sig själv och på
grund härav är i behov av ständig
tillsyn och vård skall, om behovet
därav uppkommit före det han fyllt

1 Senaste lydelse av 18 § 2 mom. se SFS
1957:172 och av 19 § 2 mom. se SFS 1956:265.

1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 10 §,
18 § 2 mom. och 19 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 om folkpensionering1
skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Utskottets förslag)

§•

r skolpliktig.

1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1954:134,
av 18 § 2 mom. so SFS 1957:172 och av 19 §
2 mom. se SFS 1956:265.

140

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

(Gällande lydelse)

sextio år, utöver honom eljest
tillkommande folkpension erhålla
vårdtillägg med 1 000 kronor
om året.

Vårdtillägg må

(Utskottets förslag)
sextio år, utöver honom eljest
tillkommande folkpension erhålla
vårdtillägg med 1 200 kronor
om året.
utom densamma.

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft såvitt angår
10 § och 18 § 2 mom. den 1 juli
1958 och i övrigt den 1 januari 1959;
dock skola äldre bestämmelser gälla i
fråga om pensionsavgifter, som påföras
för 1959 eller tidigare år.

B) i fråga om det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner
m. in., att riksdagen —

med bifall till propositionen samt

med avslag å motionerna I: 326 och II: 417 i vad avser hemställan under
A. 3) om avslag å propositionens förslag om höjning av hustrutillägget —

måtte för sin del antaga nämnda lagförslag;

C) i fråga om de av föredragande departementschefen enligt propositionen
angivna principerna för en allmän pensionsreform samt riktlinjerna för det
fortsatta arbetet på reformens genomförande,

1) att riksdagen — såvitt gäller folkpensioneringen, dock ej i vad riktlinjerna
avser det fortsatta utredningsarbetet, i den del denna fråga upptages
nedan under 3) måtte, med de avvikelser som föranledes av utskottets
ovan gjorda uttalanden, godkänna nämnda principer och riktlinjer;

2) att riksdagen såvitt gäller en lagfäst tilläggspensionering, dock ej i
vad riktlinjerna avser det fortsatta utredningsarbetet, i den del denna fråga
upptages nedan under 3) — måtte,

med avslag å

dels motionerna I: 323 och II: 419, i vad avser hemställan under G. om avslag
å propositionen i förevarande del och under I. om vissa andra riktlinjer
för utbyggnaden av en tilläggspensionering m. m.,

dels motionerna I: 325 och II: 421 i vad avser hemställan under A. om avslag
å propositionen i förevarande del och under B. 4) såvitt hemställan
gäller godtagande av vissa principer och riktlinjer för en frivillig tilläggspensionering,
i den del desamma icke särskilt upptages nedan under E)
och F),

dels ock motionerna I: 326 och II: 417 i vad avser hemställan under B. 1)
om avslag å propositionen i förevarande del,

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 141

samt, med de avvikelser som föranledes av utskottets ovan gjorda uttalanden,

godkänna de av departementschefen angivna principerna och riktlinjerna;

3) att riksdagen — såvitt gäller det fortsatta utredningsarbetet — måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning rörande invalidpensioneringen
m. fl. frågor i enlighet med vad utskottet ovan anfört;

D) i fråga om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna, att
riksdagen —

i anledning av följande motioner, nämligen
motionerna 1: 5 och II: 5 samt

motionerna I: 325 och II: 421 i vad avser hemställan under E. —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning av
frågan om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för
folkpensioneringen;

E) i fråga om sparfrämjande åtgärder m. m., att riksdagen —
i anledning av följande motioner, nämligen

motionerna I: 323 och II: 419 i vad avser hemställan under F. om ökade
möjligheter för jordbrukare och företagare att ordna sin pensionering inom
den egna rörelsen ävensom vissa uttalanden i övrigt i motionerna,

motionerna I: 325 och II: 421 i vad avser hemställan under B. 4) såvitt
denna gäller möjligheterna att genom skattelindring stimulera långsiktigt
sparande i egen fastighet eller rörelse och på särskilt pensionskonto i bank
eller annan kreditinrättning,

motionerna 1:326 och 11:417 i vad avser hemställan under B. 2) om
underlättande för jordbrukare och andra företagare att avsätta medel till
egen pensionering utan att medlen undandrages rörelsen samt att göra det
möjligt för familjebolag att till pensionsstiftelse avsätta medel för pensionering
av huvuddelägare, samt

motionerna I: 327 och II: 418 i vad avser bostadssparande —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning rörande
åtgärder för att främja olika former av långsiktigt sparande och försäkringar
som kan vara av betydelse för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsör
j ningen;

F) i fråga om åtgärder för viss värdesäkring, att riksdagen —
i anledning av följande motioner, nämligen

motionerna I: 323 och II: 419 i vad avser vissa uttalanden i motionerna rörörande
värdesäkring,

motionerna I: 324 och II: 420 om värdefasta försäkringar m. in.,
motionerna 1:325 och 11:421 i vad avser hemställan under B. 4) i vad
denna gäller värdesäkring av sparande och möjligheten att erhålla värdefasta
placeringar av vissa medel, samt

142

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

motionerna 1:327 och 11:418 i vad avser i sista stycket av hemställan
begärd översyn av viss lagstiftning —

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning rörande
åtgärder för att värdesäkra olika former av långsiktigt sparande och
försäkringar som kan vara av betydelse för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeför
sörj ningen;

G) att riksdagen måtte för budgetåret 1958/59 under femte huvudtiteln

1) anvisa till Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av
1 925 000 000 kronor,

2) anvisa till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett
förslagsanslag av 13 600 000 kronor, samt

3) med avslag å motionerna I: 325 och II: 421 i vad avser hemställan under
C. samt I: 326 och II: 417 i vad avser hemställan under D. 1), samtliga om
avslag å Kungl. Maj :ts äskande i förevarande del,

anvisa till Förberedelser för pensionsreformen ett reservationsanslag av
500 000 kronor;

H) att riksdagen, med bifall till motionerna I: 325 och II: 421 i vad avser
hemställan under D„ måtte besluta, att de 550 000 000 kronor av tillfälliga
skatteinkomster, som budgetåren 1956/57 och 1957/58 avsatts till Fondering
för framtida pensionsändamål, skall överföras till Folkpensioneringsfonden;

I) att följande motioner, nämligen
I: 5 och II: 5,

I: 316 och II: 407,

I: 323 och II: 419,

I: 324 och II: 420,

I: 325 och II: 421,

1:326 och 11:417,

I: 327 och II: 418,

I: 328 och II: 423,

I: 329 och II: 414,

II: 415,

11:416,

II: 422 och
II: 424,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt
och anfört, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1958

På särskilda utskottets vägnar:
AXEL STRAND

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

143

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Strand, Geijer, Sundelin, Knut Johansson,
Wahlund, fröken Ranmark, herrar Ewerlöf, Einar Persson, Aastrup,
Hjalmar Nilsson, Eliasson och fru Hamrin-Thorell; samt

från andra kammaren: herrar Wedén, Ericsson i Kinna1, Sehlstedt,
Cassel, fru Eriksson i Stockholm2, herrar Gustafson i Göteborg, Almgren,
Kristenson i Göteborg, Ahlberg, Königson, Hansson i Skegrie, Asp1, fru
Ekendahl1, herrar Adamsson2 och Bengtsson i Varberg2.

Reservationer
beträffande
F olkpensioneringen

Ålderspensionens storlek

1) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahlberg, vilka ansett,

att det stycke i utskottets yttrande s. 100 som börjar resp. slutar med orden
»Utskottet vill---behöva eftersättas» bort ersättas med följande

uttalande:

Den ekonomiska politiken bör vara så inriktad att människornas strävan
att i snabbare takt öka sina egna inkomster underlättas. Samtidigt bör den
undan för undan vidga den personliga rörelsefriheten, framför allt i det avseendet
att medborgarnas rätt att själva förfoga över sina stigande inkomster
stärkes.

I vårt land har vi goda personella, tekniska och materiella förutsättningar.
Den allmänna produktionsökningen — ett resultat av de mångas personliga
arbetsinsatser — har lett både till att arbetsförtjänsterna stigit och
till jämnare arbetsförtjänster. Starkt ökad rörelsefrihet för den enskilde och
större personligt ansvar för allt fler krävs emellertid för att vi skall kunna
fortsätta att effektivt utnyttja våra förutsättningar. Detta är alltså villkoret
för att vi skall kunna bygga upp en vital framstegsekonomi med behövlig
anpassningsförmåga.

I konsekvens med denna målsättning hävdar utskottet, att statens åtgärder
i syfte att medborgarna skall skaffa sig social trygghet principiellt bör
begränsas till att avse ett hyggligt bottenskydd, lika för alla. Detta bör vara
utgångspunkten när man nu tager ställning till spörsmålet om en avsevärd
förbättring av ålderdoms-, invalid- och familjeskydd.

Verkningarna på den enskildes och det allmännas ekonomi av en sådan
reform måste man så långt möjligt söka förutse. Stor hänsyn måste tagas

1 i de delar som hänför sig till utskottets hemställan under C) 2), E), F) och I).

* i de delar som hänför sig till utskottets hemställan under A), B), C)l), C) 3), D), G) och H).

144

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

till dem vid de avvägningar reformförslaget nödvändiggör. Vi kan inte utan
vidare räkna med att de internationella betingelserna för svensk ekonomi
förblir lika gynnsamma som hittills under efterkrigstiden. Vi måste utgå
ifrån att risk finns för störningar och svårigheter av olika slag. Anpassningen
till en friare europeisk marknad kommer att kräva tid och medföra
övergångsproblem, måhända av ingripande natur. Internationella politiska
spänningar kan i olika former allvarligt störa våra utsikter till ekonomisk
stabilitet.

Interna drag i dagens svenska ekonomi talar starkt för varsamhet med
statliga ålägganden. Vidtages åtgärder eller fattas beslut som alltför hårt
binder medborgarna och statsmakterna, kan rörligheten och effektiviteten
i vår produktion och hushållning äventyras — till skada både för framstegstakten
och den sociala tryggheten. Vår kapitalmarknad fungerar inte längre.
Det frivilliga sparandet är uppenbart otillräckligt för de behov som föreligger
och som kan förutses. Den politik, som under senare år gjort det allt
svårare att planera statsfinanserna, har nu lett till en genomgripande statsfinansiell
kris med därav följande uppenbara risker för penningvärdet och
därmed försämrade utsikter — redan nu märkbara — till givande och säker
sysselsättning för alla.

Enligt en prognos som utarbetats av allmänna pensionsberedningen kommer
antalet personer i åldern 67 år och däröver att mellan år 1960 och 1990
stiga från 745 000 till 1 239 000. Åldringarnas antal ökar emellertid inte blott
absolut sett utan även i relation till befolkningen i övrigt. För närvarande
finns i genomsnitt 7 personer i åldern 16—66 år för varje person över 67
år. År 1970 kommer att finnas 5—6 personer i åldern 16—66 år på varje
person over 67 år, och 1980 beräknas förhållandet mellan de båda åldersgrupperna
ha förskjutits än mer i samma riktning, så att på varje åldring
kommer blott 4 5 personer i aktiv ålder. Befolkningsutvecklingen kommer

alltså att leda till att allt färre genom sitt produktiva arbete får bidraga
till ålderdomstryggheten åt allt fler.

En utbyggnad och förbättring av pensionsförmånerna är icke den enda
reform i samhället som tränger sig på. Icke minst med tanke på invalidoch
ålderspensionärer är det angeläget att vårdresurserna stärkes och vårdstandarden
förbättras. Anspråken på vårdhem och sjukhus växer. Särskilt
de äldres hemvårds- och bostadsproblem kräver förstärkta insatser, ökade
medel fordras för undervisning och forskning, bostadsbyggande och vägbyggande.
Grunden för hela välståndsökningen är ett snabbt expanderande
näringsliv. Detta förutsätter omfattande och ökande investeringar. De aktiva
generationerna kommer samtidigt att göra befogade anspråk gällande
på att för egen disposition få använda en växande andel av möjliga reallönehöjningar.

Starka skäl gör det alltså nödvändigt att sätta in pensionsfrågan i dess
storre sammanhang. Resursernas begränsning och nödvändigheten att öka

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

145

dem gör det ofrånkomligt att koncentrera ansträngningarna på det mest
väsentliga. Dit hör utan tvekan en förbättring av efterlevande-, invalidoch
åldersförsörjningen. Icke minst måste en förstärkning av familjeskyddet
— skyddet för änkor och barn — och skyddet mot de ekonomiska
följderna av långvarig sjukdom tillmätas hög angelägenhetsgrad.
Men dessa förbättringar bör inriktas på det grundskydd som folkpensioneringen
utgör. Detta skydd bör i takt med välståndsökningen stärkas. Nu
förekommande inkomstprövning motverkar arbetsviljan efter uppnådd
pensionsålder och sparviljan under arbetsförtjänsternas år samt minskar
intresset för frivilliga åtgärder för pensionering. Under utbyggnadstiden
bör därför inkomstprövningen gradvis avvecklas. Medborgarna bör normalt
själva under sin aktiva tid betala avgifter som räcker för att täcka
den egna pensioneringen.

2) av herrar Sundelin, Aastrup, fru Hamrin-Thorell, herrar Wedén, Gustafson
i Göteborg och Königson, vilka ansett,

att det stycke i utskottets yttrande s. 101 som börjar resp. slutar med orden
»Beträffande frågan--— så medger» bort ersättas med följande

uttalande (reservationer vid detta stycke även under 3) nedan):

Beträffande frågan i vad mån folkpensionerna efter år 1968 skall stiga
ytterligare genom s. k. standardtillägg framhåller departementschefen att
han betraktar detta som en öppen fråga, som man får taga ställning till i
sinom tid. I de likalydande motionerna I: 323 av herr Ohlon m. fl. och
11:419 av herr Ohlin in. fl. yrkas viss utredning om avvägningen mellan
folkpension och tilläggspension efter 1968 och i de likalydande motionerna
I: 325 av herr Eliasson in. fl. och II: 421 av herr Hedlund in. fl. göres uttalandet
att folkpensionerna även efter år 1968 skall höjas i den mån de ekonomiska
möjligheterna så medger. Utskottet kan för sin del icke ansluta
sig till departementschefens ställningstagande att frågan om folkpensionernas
påbyggnad efter år 1968 lämnas helt öppen.

Folkpensioneringen är av sådan grundläggande betydelse för försörjningen
av landets åldringar in. fl. att vid den långsiktiga reformering av pensionssystemet,
som nu beslutas, det riktiga måste vara att i princip taga ställning
till frågan om folkpensionernas standardföljsamhet efter 1968 utan att
dock binda sig för några bestämda belopp. Med tanke icke minst på de små
inkomsttagarna och sådana pensionärer, som vid uppnående av 67-årsåldern
hunnit intjäna endast eu reducerad tilläggspension, talar sociala skäl starkt
för att folkpensionärerna efter år 1968 icke i ett samhälle med allmän standardstegring
ställes utanför denna. Utskottet förordar därför, att vid den
pensionsreform, som nu beslutas, uppställes riktpunkten att folkpensionerna
även efter år 1968 skall höjas genom standardtillägg, när ekonomiskt utrymme
därför finnes.

I detta sammanhang vill utskottet understryka, att ett genomförande av
10 — Ilihnng till riksdagens protokoll 1958. 12 sand. Nr 1

146

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

en tilläggspensionering av den i motionerna I: 323 av herr Ohlon m. fl. och
II: 419 av herr Ohlin m. fl. angivna konstruktionen ger betydligt större utrymme
för folkpensionshöjningar än propositionsförslaget. I propositionens
tilläggspensionssystem utgives — utöver vad som motsvarar inbetalda avgifter
— väldiga pensionstillskott som blir större ju högre inkomsten varit
under den aktiva tiden och som blir särskilt stora för sådana årsgrupper som
är födda omkring tiden från något före till något efter första världskriget.
Motionernas tilläggspensionssystem reserverar däremot pensionstillskotten
för de årsgrupper, som inträder i pensionsåldern under ett antal år närmast
efter tilläggspensioneringens införande och för inkomstskikten under 12 000
kr., där tillskotten är verkligt motiverade. Genom denna begränsning av pensionstillskotten
ökas i betydande grad möjligheterna för samhället att låta
folkpensionerna växa även efter år 1968, vilket skulle vara till fördel särskilt
för alla små inkomsttagare.

3) av herrar Wahlund, Eliasson och Hansson i Skegrie, vilka ansett,

att det stycke i utskottets yttrande s. 101 som börjar resp. slutar med orden
»Beträffande frågan ----så medger» bort ersättas med följande ut talande: Frågan

om ytterligare standardtillägg efter år 1968 har i propositionen
lämnats öppen. I de likalydande motionerna 1:325 av herr Eliasson m. fl.
och II: 421 av herr Hedlund m. fl. yrkas, att riksdagen skall uttala, att de
angivna ålderspensionsbeloppen 5 400 resp. 3 600 kr. och Övriga förmåner
inom folkpensioneringen skall höjas efter år 1968 i den mån de ekonomiska
möjligheterna det medger. I de likalydande motionerna I: 323 av herr Ohlon
m. fl. och II: 419 av herr Ohlin in. fl. ställes yrkande om viss utredning av
avvägningen mellan folkpension och tilläggspension efter 1968.

Utskottet delar den i motionerna I: 325 och II: 421 uttalade meningen, att
det viktigaste i pensionsreformen är en sådan förbättring av folkpensionerna,
att alla medborgare får en rättvis och god grundtrygghet. Den obligatoriska
folkpensionen ger i princip lika förmåner åt medborgarna. Sedan grundtryggheten
ordnats genom en förbättrad folkpensionering, skall samhället enligt
utskottets mening inte därutöver föreskriva, att den enskilde skall ha en tillläggsförsäkring.
Såsom framhållits i motionerna 1:325 och 11:421 bör
varje medborgare ges personlig frihet att själv avgöra hur han utöver folkpensionen
skall förbättra sin och sina familjemedlemmars trygghet. I anledning
härav kan utskottet i det följande icke tillstyrka propositionen eller
motionerna I: 323 och II: 419 i den del de avser lagstiftning om inkomstgraderade
tilläggspensioner. Av det anförda framgår, att utskottet även avstyrker
yrkandet i sistnämnda motioner om viss utredning av avvägningen
mellan folkpension och tilläggspension efter 1968.

Utskottet vill framhålla, att en lagstadgad tilläggspensionering enligt såväl
propositionen som motionerna I: 323 och II: 419 kan befaras medföra ett

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

147

konkurrensförhållande gentemot folkpensioneringen, innebärande risk för
minskade möjligheter till höjning av folkpensionerna i framtiden. Stora
grupper av pensionärer skulle härigenom inte få önskvärd del av en framtida
standardhöjning. Vid ökade realinkoinster för den aktiva befolkningen
är det enligt utskottets uppfattning angeläget, att alla genom förbättrade
folkpensioner får skälig del av den fortsatta standardhöjningen. Utskottet
tillstyrker därför yrkandet i motionerna I: 325 av herr Eliasson in. fl. och
11:421 av herr Hedlund m. fl. att riksdagen skall uttala, att de angivna
ålderspensionsbeloppen 5 400 resp. 3 600 kr. och övriga förmåner inom folkpensioneringen
skall höjas efter år 1968 i den mån de ekonomiska möjligheterna
medger.

De kommunala bostadstilläggen och inkomstprövningen

4) av herrar Wahlund, Eliasson och Hansson i Skegrie, vilka ansett

att de två stycken i utskottets yttrande s. 103 som börjar resp. slutar med
orden »De inkomstprövade —• — — inkomstprövade förmånerna» samt »Utskottet
anser — —• -— statsbidragen därtill» bort ersättas med följande uttalande
(reservationer vid dessa stycken även under 5) nedan):

De inkomstprövade kommunala bostadstilläggen har varit och är fortfarande
av stort värde för folkpensioneringens effektivitet. De väsentliga
standardförbättringar, som pensionsberedningen föreslagit och som utskottet
i det föregående tillstyrker, underlättar givetvis en successiv avveckling
av de kommunala bostadstilläggen. Med hänsyn bl. a. till att utskottet
förordat en jämnare höjning av folkpensionsbeloppen fram till år 1968 än
den av pensionsberedningen föreslagna anser sig dock utskottet icke berett
att tillstyrka yrkandet i motionerna 1:326 och 11:417 att principbeslut nu
skall fattas om avveckling av de kommunala bostadstilläggen och av statsbidragen
därtill enligt de i motionerna föreslagna riktlinjerna. Med hänsyn
till angelägenheten av att principerna för bostadstilläggens avveckling
fastställes utan onödigt dröjsmål förordar utskottet att denna fråga göres
till föremål för ytterligare prövning samt att förslag i ärendet förelägges
1959 års riksdag.

5) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahlberg, vilka ansett,

att de två stycken i utskottets yttrande s. 103 som börjar resp. slutar med
orden »De inkomstprövade -——--— inkomstprövade förmånerna» samt »Utskottet
anser ----statsbidragen därtill» hort ersättas med följande ut talande: De

väsentliga standardförbättringar, som pensionsberedningen föreslagit
och som utskottet såsom framgår av det föregående förordar, torde kunna
underlätta en successiv avveckling av de kommunala bostadstilläggen.
Departementschefen har i detta sammanhang för sin del uttalat, att han
först sedan principerna för tilläggspensioneringens uppbyggnad fastslagits

148

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

av statsmakterna kan taga ställning till den lämpligaste utformningen av
folkpensioneringen i fråga om de inkomstprövade förmånerna.

Utskottet kan inte finna, att denna fråga bör göras avhängig av hur en
tilläggspensionering utformas. Den har samband med folkpensioneringen
men icke med en tilläggspensionering, som ju varken kommer alla till del
eller utgår med samma belopp.

Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att principbeslut fattas
utan dröjsmål. Utskottet vill därför föreslå riksdagen att, med bifall till
motionerna I: 326 och II: 417, hos Kungl. Maj :t hemställa, att en plan för
en successiv avveckling av statsbidragen till de kommunala bostadstilläggen
måtte föreläggas riksdagen före utgången av år 1959. Denna avveckling bör
ske i takt med framtida höjningar av den allmänna ålderspensionen och
med den riktpunkten att några statsbidrag för ändamålet icke skall utges
för tiden efter den 1 juli 1968.

För kostnadsökningar, som dessförinnan kan föranledas av kommunala
beslut om nya grunder för inkomstprövade bostadsbidrag, bör statsbidrag
icke utges.

Finansieringsfrågor

6) av herrar Sundelin, Aastrup, fru Hamrin-Thorell, herrar Wedén, Gustafson
i Göteborg och Königson, vilka ansett,

att det stycke i utskottets yttrande s. 104 som börjar resp. slutar med orden
»Utskottet delar —--förevarande sammanhang» bort ersättas med

följande uttalande (reservationer vid detta stycke även under 7) och 8)
nedan):

Utskottet delar i huvudsak departementschefens uppfattning att frågan
om folkpensioneringens finansiering på längre sikt får prövas senare. Därest
— såsom utskottet i det följande förordar -—- de 550 milj. kr. av tillfälliga
skatteinkomster, som budgetåren 1956/57 och 1957/58 avsatts till framtida
pensionsändamål, tillföres folkpensioneringsfonden, kommer ränteavkastningen
å ifrågavarande belopp att täcka en del av kostnaderna för de
förbättringar av familj epensioneringen i förhållande till propositionens
förslag som utskottet längre fram förordar. I övrigt torde ifrågavarande
kostnadsökning i huvudsak böra bestridas genom en motsvarande höjning
av folkpensionsavgiften upp till 0,5 procent år 1968.

7) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahlberg, vilka ansett,

att det stycke i utskottets yttrande s. 104 som börjar resp. slutar med

orden »Utskottet delar---förevarande sammanhang» bort ersättas

med följande uttalande:

Departementschefen har ansett sig kunna lämna frågan om finansieringen
på längre sikt av folkpensioneringen öppen. Utskottet kan icke
ansluta sig härtill.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

149

Den föreslagna reformen kommer att medföra betydande utgifter för
medborgarna. Trots att den allmänna inkomststegring och inkomstutjämning,
med vilken man anser sig kunna räkna, bör underlätta för det stora
flertalet medborgare att erlägga de premier som en förbättrad solidarisk
grundtrygghet erfordrar, bör det redan nu göras fullt klart för envar vad
reformen kommer att kosta honom. Enligt utskottets mening bör riksdagen
uttala, att för ett genomförande av de förordade höjningarna av pensionsförmånerna
krävs en höjning av folkpensionsavgiflen till 6 % senast från
och med ingången av år 1963. Den höjda avgiften kommer då att utgöra
högst 900 kronor per år — vid en taxerad inkomst av 15 000 kronor och
däröver.

De förbättringar i det grundläggande familjeskyddet som utskottet nedan
förordar bör enligt utskottets uppfattning icke medföra någon extra belastning
på statskassan utan helt täckas med avgifter. Enligt gjorda beräkningar
rymmes utgiftsökningarna väl inom en summa som motsvarar en
halv procent i extra folkpensionsavgift. Utskottet förordar alltså förslaget
i motionerna 1:326 och 11:417, att folkpensionsavgiften fr. o. m. ingången av
år 1960 skall höjas med 0,5 procent.

Vad angår uttalandena i motionerna 1:316 och 11:407 samt 1:325 och
11:421, att hänsyn skall tagas till barnfamiljerna vid framtida beslut om
folkpensionsavgiften, vill utskottet framhålla, alt frågan om lättnader
för barnfamiljerna icke lämpligen bör upptagas i nu förevarande sammanhang.

8) av herr Wahlund

vid det stycke i utskottets yttrande s. 104 som börjar resp. slutar med orden
»Utskottet delar —- — — förevarande sammanhang».

Pensionsåldern

9) av herr Ahlberg

vid de två stycken i utskottets yttrande s. 106 som börjar resp. slutar med

orden »Emellertid kan---för pensionshöjningen» samt »Utskottet

anser -—• — — av folkpension».

Familjepensioncringen

10) av herrar Wahlund, Eliasson och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att i det avsnitt av utskottets yttrande s. 110 som omfattar de sju sista
raderna på sidan, åldersgränsen 19 år bort sältas till 16 år samt

att utskottet därutöver bort anföra följande (reservationer vid detta avsnitt
även under 11) nedan):

Frågan huruvida full änkepension bör utgå till änka med barn mellan

150

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1958

16 och 19 år i hemmet bör enligt utskottets mening övervägas vid den utredning
som utskottet i det föregående förordat.

11) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahlberg, vilka ansett,

att det avsnitt av utskottets yttrande s. 110 som omfattar de sju sista raderna
på sidan och börjar resp. slutar med orden »Full änkepension___-

utan inkomstprövning» bort ersättas med följande uttalande:

Under ärendets behandling i utskottet har starka skäl framkommit mot
en så långt gående höjning som från 12 till 19 år. Det rör sig om att skapa
ett grundskydd för familjerna. Eftersom detta är obligatoriskt till sin natur,
bör det inte utsträckas längre än vad som är absolut nödvändigt i flertalet
fall. Större delen av ungdomarna börjar redan i 16-årsåldern sitt förvärvsarbete
och erhåller därigenom egna inkomster. I stor utsträckning får de
som efter uppnådda 16 år fortsätter sin yrkesutbildning, lön under lärlingstiden.
Särskilt är detta fallet då skolningen sker inom företagen. De problem
som uppställer sig för ungdomar som fortsätter med teoretiska eller praktiska
studier och därvid åsamkas utgifter, bör icke lösas i detta utan i
annat sammanhang. Utskottet anser därför, att ifrågavarande åldersgräns
bör sättas till 16 år.

Full änkepension bör alltså enligt utskottets mening utgå till änka, som
vid den tidpunkt då mannen avlider uppnått 50 års ålder eller, om hon
då var yngre, har barn under 16 år i hemmet. För andra änkor över 35 år
skall pensionen graderas med hänsyn till änkans ålder vid den tidpunkt då
mannen dör eller det yngsta barnet fyller 16 år. Änkepensionen bör i sådant
fall reduceras enligt i motionerna angivna riktlinjer. Utskottet ansluter sig
till förslaget att änkepensionen skall utgå utan inkomstprövning.

12) av herrar Wahlund, Eliasson och Hansson i Skegrie, vilka ansett,

att det stycke i utskottets yttrande s. 113 som börjar resp. slutar med orden
»Utskottet tillstyrker---utan inkomstprövning» bort ersättas med

följande uttalande (reservationer vid detta stycke även under 13) nedan):

Utskottet tillstyrker, att barnpension utan inkomstprövning och med ett
belopp av 1 000 kr. om året utgår från och med den 1 juli 1960 i samtliga
fall då barnets huvudsaklige försörjare avlidit. Enligt propositionen skall
barnpension och barntillägg utgå intill dess barnet fyller 19 år. Såsom
framhålles i motionerna I: 325 av herr Eliasson m. fl. och II: 421 av herr
Hedlund m. fl. kan den invändningen göras, att en åldersgräns av 19 år är
alltför hög, bl. a. därför att åtskilliga ungdomar redan vid tidigare ålder
har betydande inkomster från eget arbete. För den studerande ungdomen
kan erforderligt ekonomiskt stöd erbjudas genom studiestipendier och dylikt.
Å andra sidan skulle i många fall änkor förlora en del av änkepensionen,
om en lägre åldersgräns för barnet även skulle medföra bortfall av den
fulla änkepensionen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

151

Med hänsyn till de starka skäl, som talar härför, förordar utskottet i anledning
av motionerna att åldersgränsen för barnpension sättes till 16 år.

13) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahlberg, vilka ansett,

att det stycke i utskottets yttrande s. 113 som börjar resp. slutar med orden

»Utskottet tillstyrker--— utan inkomstprövning» bort ersättas med

följande uttalande:

Utskottet tillstyrker, att barnpension utgår fr. o. m. den 1 juli 1960 i
samtliga fall då barnets huvudsakliga försörj are avlidit. Liksom i fråga om
änkepensionen anser utskottet emellertid att åldersgränsen bör sättas till
16 år. Pensionen bör bestämmas till 1 000 kr. om året och utgå utan inkomstprövning.

14) av herrar Sundelin, Aastrup, fru Hamrin-Thorell, herrar Wedén, Gustafson
i Göteborg och Königson, vilka ansett,

att det stycke i utskottets yttrande s. 113 som börjar resp. slutar med orden
»Frågan huruvida---i fråga» bort ersättas med följande uttalande:

Frågan huruvida barnpension skall utgå även då den icke huvudsakliga
försörj aren avlidit liksom frågan om pensionen skall utgå med högre belopp
då båda föräldrarna avlidit har icke närmare prövats av pensionsberedningen.
Enligt utskottets mening är det emellertid uppenbart, att behov av
barnpension regelmässigt föreligger även i fall då exempelvis en hemmaarbetande
hustru avlider. Hustruns arbetsinsats i hemmet är så värdefull,
att mannen även rent ekonomiskt försättes i en mycket svår situation då
hustrun dör. Har hustrun genom förvärvsarbete ytterligare bidragit till
familjens försörjning, blir den ekonomiska förlusten genom hennes död
ännu mera kännbar. Kostnaden för en utsträckning av rätten till barnpension
till att omfatta jämväl barn, som förlorat den icke huvudsakliga försörjaren,
kan för budgetåret 1960/61 uppskattas till cirka 10 milj. kr. Vad
angår de barn som förlorat bägge sina föräldrar har vederbörande regelmässigt
en sådan bekymmersam ställning, att det synes utskottet skäligt
att barnpensionen för dem fastställes till det dubbla beloppet. Den härav
förorsakade kostnadsökningen kan icke bli betydande. I enlighet med det
anförda förordar utskottet, att barnpension fr. o. m. den 1 juli 1960 utgår
jämväl till barn som förlorat den av föräldrarna, vilken icke är den huvudsakliga
försörj aren, samt med dubbla beloppet till föräldralöst barn.

15) av herrar Wahlund, Eliasson och Hansson i Skegrie, vilka ansett,

att det stycke i utskottets yttrande s. 113 som börjar resp. slutar med orden
»Utskottet, som —--- yrkande härom» bort ersättas med följande ut talande: I

motionerna I: 325 av herr Eliasson m. fl. och II: 421 av herr Hedlund
in. fl. bar föreslagits att barnpension skall utgå med följande belopp:

152

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

o. m. 1 juli	1960 ............		1 000
	»	1962 ............	.............. »	1 050
» S>		1964 ............		1 100
3> »		1966 ............		1 150
2> »		1968 ............		1 200

Till stöd för detta yrkande har motionärerna anfört att den fortsatta standardförbättring,
som förutses komma övriga områden av folkpensioneringen
till del, även bör tillföras stödet till barnfamiljerna. Utskottet, som delar
motionärernas mening härutinnan och finner det angeläget att efterlevandeskyddet
för barnfamiljerna successivt förstärks, tillstyrker det i nämnda
likalydande motioner ställda yrkandet att barnpensionen fr. o. m. 1962
höjs till de i motionerna föreslagna beloppen. Utskottet vill framhålla, att
denna förbättring av familjeskyddet är möjlig att uppnå med relativt begränsad
kostnadsökning.

Tilläggspensioneringen

16) av herrar Sundelin, Aastrup, fru Hamrin-Thorell, herrar Wedén, Gustafson
i Göteborg och Königson, vilka ansett,

att det avsnitt i utskottets yttrande som upptagits under rubriken »Tilläggspensioneringen»,
s. 116—132, ävensom utskottets hemställan under
C) 2) bort ersättas med yttrande och hemställan av följande lydelse (reservation
i nu förevarande avseenden även under 17) och 18) nedan):

Behovet

Även efter en reformering av folkpensioneringen i enlighet med de riktlinjer,
som utskottet angivit i det föregående, föreligger i mycket stor utsträckning
behov av att komplettera det grundskydd, som folkpensionerna
ger. Visserligen har stora löntagargrupper redan sin tilläggspensionering
väl eller relativt väl ordnad, men det finns andra ännu större grupper
arbetstagare, som endast i mindre grad eller icke alls har rätt till tilläggspensioner.

Utskottet vill även erinra om de andra grupper av förvärvsarbetande än
löntagare, såsom jordbrukare, handlande, hantverkare och andra självständiga
företagare, vilka för sin ålderstrygghet är hänvisade i huvudsak
till folkpensionen jämte det sparande, som de eventuellt kunnat åstadkomma
under sin verksamma tid. Även för dessa befolkningsgrupper måste ett
ändamålsenligt utformat försäkringsskydd vara av stort värde — liksom
även för andra än kontantinkomsttagare, såsom hemmafruar utan eget förvärvsarbete
utom hemmet samt hemmavarande vuxna barn och andra släktingar.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

153

Folkomröstningen

Folkomröstningen uttryckte utan tvivel en bestämd önskan hos ett överväldigande
flertal av medborgarna om en allmän förbättring av tilläggspensioneringen.
Men folkomröstningen måste också tolkas som ett bestämt
förord för att medborgarna skulle i så stor utsträckning som möjligt få
bestämma över hur mycket de under den aktiva åldern vill avsätta för sitt
ålders-, invaliditets- och efterlevandeskydd utöver folkpensionen. Den gav
också förord för att pensionsanordningarna borde vara så utformade, att
det gavs stort utrymme för individuellt eller gruppvis ordnad valfrihet i
fråga om framför allt pensionsålder och pensionsnivå.

En hållbar lösning

Utskottet anser, att propositionens förslag icke står i samklang med folkomröstningens
utslag, och anser det uteslutet att förslagets riktlinjer för
det fortsatta arbetet på tilläggspensioneringens genomförande kan vinna den
breda anslutning inom vårt folk, som är nödvändig för en fast förankring
av detta betydelsefulla reformarbete i folkmedvetandet och därmed för en
hållbar lösning av pensionsfrågan.

Det måste därför vara angeläget att i stället söka sig fram till en principiell
lösning, som skapar den åsyftade tryggheten utan att i onödan
inkräkta på gruppernas och medborgarnas egen bestämmanderätt, som
inte bryter sönder bestående, tillfredsställande pensionsanordningar och
som ger en ordning, vilken kan på ett naturligt sätt utvecklas i takt med
tillväxten av våra resurser.

Samhällsekonomiska synpunkter

Innan utskottet övergår till en närmare diskussion av tilläggspensioneringen,
vill utskottet framföra några allmänna samhällsekonomiska synpunkter
på de olika riktlinjerna.

Det är icke genom politiska beslut, som den avgörande förutsättningen
skapas för en bättre trygghet åt gamla, invalider och dem som förlorat
sin försörjare. Avgörande blir i stället, att förutsättningar skapas för en
sådan fortgående produktionsstegring, att inom dess ram kan rymmas
såväl en steg för steg förbättrad pensionering åt dessa grupper som även
en fortgående höjning av de arbetandes levnadsstandard. Ty utan att även
den senare standardhöjningen blir möjlig kan näppeligen i längden villkoren
för en förbättrad pensionering vidmakthållas.

Den mest pensionsvänliga inställningen är den, som tillräckligt beaktar
verkningarna på produktionens utveckling, detta sista uttryck fattat i så
vidsträckt bemärkelse, att det innefattar framställning och distribution
av alla de varor och tjänster, som vi behöver i ett modernt samhälle. I
främsta rummet kräver ett sådant beaktande, att man tar hänsyn till verkningarna
på kapitalförsörjningen, ty därav beror i hög grad möjligheterna

154

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

att uppnå eu snabb ökning av produktionen per arbetstimme och därmed
en standardhöjning för de arbetande och de pensionerade.

I och för sig innebär en tilltagande pensionsförsäkring av hittills gängse
typ» t. ex. i SPP, en ökning av sparandet och ett bidrag till en rikligare
kapitalbildning. Det skulle inte falla någon in att om en sådan utveckling
fälla omdömet att man ställer ut riskabla växlar på framtiden genom att
lova bättre pensioner. Tvärtom är det klart, att den ökade kapitalbildningen
icke endast skapar underlag för dessa framtida pensioner utan
dessutom medverkar till en produktionsökning, vars fördelar kommer alla
medborgargrupper till godo.

Det förslag till en dispositiv lagstiftning om rätt till tilläggspension, som
framlagts i motionerna 1:323 av herr Ohlon in. fl. och 11:419 av herr
Ohlin in. fl., bygger likaledes på att kapital uppsamlas, som täcker de
framtida förpliktelserna, och kan därför väntas medföra ovan berörda
gynnsamma verkningar. Dessa kommer alltså att underlätta finansieringen
av den förbättring av folkpensionerna, som utgör den väntade stora pensionsreformens
andra sida.

Det förhåller sig på ett helt annat sätt med det förslag till tilläggspensionering,
som framlagts i propositionen. Dess genomförande skulle
utan tvivel medföra en stark minskning av kapitalbildningen inom existerande
pensionssystem redan under de första åren efter beslutets fattande
och snart en faktisk minskning av fonderna i sådana system. Dessutom
skulle motiven att på annat sätt sörja för t. ex. ålder stryggheten väsentligt
försvagas, bl. a. för de stora grupper som under en övergångstid skulle
erhalla väldiga pensionstillskott utöver värdet av de för deras räkning
gjorda inbetalningarna av pensionsavgifter. Nettoeffekten skulle alltså bli
en minskning av sparandet i jämförelse med den utveckling av kapitalbildningen,
som kan väntas om intet pensionsbeslut fattas, och en större
minskning i jämförelse med den utveckling, som kan väntas om det av
folkpartiet föreslagna systemet kommer till stånd. Propositionens linje
skulle därför utan tvivel leda till en vida mindre ökning av produktionen
än motionernas och därmed skulle följa mindre skatteinkomster, risk för
nya skattehöjningar och svårigheter att genomföra förbättringen av folkpensionerna.

För det ekonomiska framåtskridandet spelar naturligtvis inte bara den
totala kapitalbildningen en roll utan även möjligheten att på ett smidigt
sätt sörja för kapitalförsörjningen inom näringslivet och sådana delar av
den offentliga verksamheten, som har ett direkt och positivt inflytande
i produktionshöjande riktning. Det är därför angeläget att förvaltningen
av försäkringsfonderna organiseras så, att möjligheterna härvidlag blir
tillfredsställande och att en riskabel politisering av kapitalmarknaden undvikes.
Detta krav uppfyller motionernas förslag men däremot inte den i
propositionen förutsatta ordningen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

155

Eftersom regeringsförslaget av ovannämnda skäl kan väntas medföra en
vida ogynnsammare produktionsutveckling än folkpartiförslaget, skulle
regeringsförslagets genomförande ävenledes öka riskerna för en fortsatt
inflation i vårt land. När den stora avgiftshöjning, som blir nödvändig
enligt detta, skall genomföras och utrymmet för en därutöver skeende
höjning av den kontanta lönen blir ringa, är det fara värt, att nominella
lönehöjningar långt därutöver genomdrives, vilket skulle få till följd att
tendenser till inflation framkallas eller förstärkes. Detta är i och för sig
en stor olägenhet inte minst för löntagarna. Men dessutom skulle en sådan
utveckling minska det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft
och förmodligen allt emellanåt leda till produktionsinskränkningar
och arbetslöshet. Varken för löntagarna eller någon annan grupp kan
detta vara annat än en betydande nackdel.

Sammanfattningsvis kan alltså om de allmänna samhällsekonomiska
verkningarna av regeringsförslagets genomförande sägas, att dessa skulle
bli starkt negativa. Produktionen skulle stegras långt mindre än om en
naturlig kapitalbildning främjas på det i motionerna föreslagna sättet.
Riskerna för skattehöjningar, inflation och arbetslöshet skulle växa. Pensionering
enligt regeringsförslaget bleve långt ifrån en »billig» sådan.
Tvärtom skulle till en successivt stegrad och till minst tio procent av den
totala löneinkomsten uppgående kostnad komma betydande indirekta »kostnader»,
som redan efter ett par årtionden från starten förmodligen skulle
överstiga de direkta och synliga kostnaderna. Detta är icke förvånande.
Självklart går det inte inom samhällsekonomien att trolla fram resurser.
Söker man en tid utbetala högre pensioner än som motsvarar inbetalda
avgifter, får räkningen snart därefter börja betalas inte blott genom avgiftshöjningar
utan framför allt genom ogynnsamma samhällsekonomiska
verkningar, som ingen kan undandra sig. Det framstår som en bjudande
plikt för alla ansvarsmedvetna demokratiska meningsriktningar att härvidlag
inte vilseleda utan klart redovisa de faktiska förhållandena.

Dispositiv lagstiftning förordas

Regering och riksdag har lagstiftat i frågor, som gäller förhållanden på
arbetsmarknaden, såsom arbetstid, semester, reglering av yrkesskador,
sjukersättning m. m. Det torde råda allmän enighet inom vårt folk om
det välbetänkta i den genomförda lagstiftningen. Samtidigt är det uppenbart,
att statsmakterna i sin här berörda lagstiftning gått fram med varsamhet
och eftersträvat en återförsäkring genom en bred förankring hos
den allmänna opinionen.

De skäl, som departementschefen anför för en i stort sett tvingande
lagstiftning, finner utskottet inte övertygande. Väsentligare förefaller det
vara att folkomröstningens utslag visar, alt det finns stora sympatier för
eu effektiv lösning av pensionsfrågan men icke för en obligatoriskt tving -

156 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

ande lagstiftning. Utskottet anser att hänsyn bör tagas till denna folkmening,
så att en fast förankring vinnes för reformen.

Utskottet förordar således, att rätten till tilläggspension lagfästes, men
avstyrker propositionens förslag att lagstiftningen skall syfta till en tilläggspensionering
av i stort sett obligatorisk och likriktad karaktär. Som
utskottet ovan framhållit är regeringsförslaget uppbyggt efter linjer, som
icke kan anses stå i överensstämmelse med löntagarnas och näringslivets
och icke heller med samhällets intresse av en sund utveckling av tilläggspensioneringen.
Det kan inte anses vara en uppgift för det allmänna att
genom ett lagstadgat tvång och ett obligatorium i statsmonopolets form
framtvinga, att snart sagt alla inkomstolikheter, som inom vida gränser
uppstått under medborgarnas verksamma tid, bevaras även på pensionärsstadiet.

En lagstiftning om tilläggspensionering bör alltså komma till stånd, men
bygga Pa principen, att det skall finnas en lagstadgad rätt till tilläggspension
för alla men icke något lagstadgat tvång att gå med i visst tillläggspensionssystem.
Någon inskränkning skall icke göras i arbetsmarknadens
avtalsfrihet. Riktlinjer för en pensionering av den här förordade
typen uppdrages i de likalydande motionerna 1:323 av herr Ohlon in. fl.
och 11:419 av herr Ohlin m. fl. Utskottet ansluter sig till där angivna
principer, vilka bör läggas till grund för det fortsatta arbetet på utbyggnaden
av en tilläggspensionering, som kompletterar folkpensioneringen.
I likhet med regeringen åsyftar utskottet icke att ge detaljlösningar för
alla de problem, som möter. Det i motionerna framlagda principförslaget
bör i likhet med vad som förordats i fråga om propositionens förslag göras
till föremål för närmare bearbetning och delaljöverväganden, innan lagstiftning
i ämnet förelägges riksdagen.

Utskottet, som senare i sitt utlåtande kommer att redogöra för innebörden
av det i folkpartimotionerna framlagda förslaget, övergår nu till
en närmare belysning av regeringsförslaget.

Regeringsfårslagets likriktning och fiktiva utträdesrått

Ett grundläggande drag i propositionens förslag till tilläggspensionering
är den uniformitet, som utmärker pensionssystemet i fråga. Detsamma är
avsett att omfatta alla förvärvsarbetande. Vad angår löntagare avses under
vissa mycket snävt begränsade förutsättningar undantag från pensionssystemet
kunna göras för samtliga arbetstagare inom ett kollektivavtals
tillämpningsområde, där undantaget godkänts av en huvudorganisation på
arbetstagarsidan. Den medgivna kollektiva utträdesrätten skulle dock kunna
begagnas endast vid systemets start. Har arbetstagarna inom ett fackförbund
en gång trätt in i tilläggspensionssystemet, finns ingen möjlighet
för dem att senare träda ut.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

157

Även om det icke klart utsäges i propositionen, torde det vara avsett att
fackliga sammanslutningar, som framdeles bildas, icke skall ha någon
utträdesrätt. Ett olöst spörsmål är även hur utträdesrätten skall tolkas
i händelse två fackförbund sammanslås. Eftersom för dem som träder ut
vid systemets start inga möjligheter enligt regeringsförslaget skapas för
värdesäkring av pensionerna, synes konstruktionen vara sådan, att flertalet
av medlemmarna i de fackliga organisationerna skulle i nuläget anse
sig få övervägande nackdelar av ett utträde. Någon valfrihet i egentlig
mening skapas alltså inte enligt regeringsförslaget. Bl. a. av den anledningen
räknar departementschefen icke heller med att den formella utträdesrätten
i hans förslag skall begagnas. Talet om denna synes därför
utskottet vara en tom deklaration.

Vad angår enskilda företagare förklaras det i propositionen vara tänkbart
att individuellt utträde skulle kunna medges även efter systemets
start, fastän detta dock anses kunna väcka vissa farhågor. Därvid måste
enligt propositionen särskilda förutsättningar uppställas. En icke alltför
kort uppsägningstid anses böra föreskrivas, och utträdet bör gälla för ett
visst minsta antal år, t. ex. 10 år. Utträdet, liksom eventuellt återinträde,
bör vidare enligt propositionen vara förknippat med tillfredsställande garantier
mot spekulation. Trots att förslaget öppnar stora möjligheter till
sådan spekulation i syfte att höja pensionsförmånerna, har emellertid
utformningen av garantier häremot av departementschefen icke ens antytts.
Av det sålunda sagda framgår, att utträdesmöjligheterna i regeringens
tilläggspensionssystem är mycket starkt begränsade och att efter systemets
start pensionssystemet även rent formellt kommer att bli obligatoriskt
för alla arbetstagare.

Fastlåst pensionsålder i regeringsförslaget

Det i regeringsförslaget valda fördelningssystemets konstruktion försvårar
— om man vill undvika en mångfald av kompletterande försäkringar
— anpassningen av pensionsåldern efter behov och praxis inom
olika yrken. Till skillnad från folkpartiförslaget fastlåser regeringsförslaget
pensionsåldern vid 67 år. Detta är en allvarlig svaghet.

En lagstiftning i pensionsfrågan bör ta hänsyn inte blott till bestående
pensionsanordningar utan jämväl till andra på arbetsmarknaden rådande
omständigheter, i detta fall den tidpunkt, då den anställde av olika skäl
brukar lämna det aktiva arbetet. Det måste betecknas som en brist i regeringens
förslag, att endast vaga antydningar ges om hur den viktiga frågan
om skiftande pensionsålder skall kunna lösas. De väckta motionerna rörande
pensionsåldern visar vilken vikt som lägges vid denna sak på olika håll
i riksdagen och ute i landet.

158

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Intrycket att regeringsförslaget här liksom i flera andra avseenden är ofullgånget
även för att vara ett principförslag förstärkes av departementschefens
hänvisning i detta sammanhang till invalidpensioneringen. Utskottet
har redan i samband med behandlingen av avsnittet om folkpensioneringen
uttryckt en bestämd önskan, att invalidpensioneringens problem
blir föremål för en allsidig utredning. Det har i pensionsberedningens betänkande
framhållits, att en sådan utredning kommer att ta lång tid i
anspråk. I avvaktan på resultatet av denna utredning kommer alltså enligt
departementschefens förslag frågan om pensionsåldern att hållas svävande.

Utskottet måste dock fråga sig, om hela det betraktelsesätt, som ligger
bakom departementschefens resonemang i denna sak, är realistiskt eller
motsvarar en allmänt utbredd uppfattning. Det måste synas föga tilltalande
att hänvisa stora yrkesgrupper, såsom sjuksköterskor och många andra
inom kvinnliga yrken verksamma eller skogsarbetare och gruvarbetare
som icke rimligen kan generellt fortsätta sitt tunga arbete upp till 67 års
ålder men ingalunda därför är att betrakta som i medicinsk mening utslitna,
till invalidpensioneringen för att dessa grupper skulle få sin tilläggspensionsfråga
löst före 67 års ålder.

Ett sådant betraktelsesätt innebär en utvidgning av invalidbegreppet,
som torde ha föga resonans hos folket. Behovet av förtida pension på grund
av sjukdom eller andra liknande omständigheter bör inte blandas ihop med
anpassningen av pensionsåldern efter förhållandena inom olika former av
yrkesverksamhet. Departementschefen har i annat sammanhang hänvisat
till det pensioneringssystem, som tillämpas inom statsförvaltningen. Det
kan då erinras om att man där ingalunda tillämpar en för alla anställda likformig
pensionsålder. På samma sätt förhåller det sig också inom andra
sektorer av arbetsmarknaden.

Regeringsförslaget anvisar alltså icke någon konkret lösning av problemet
att kunna skapa en god pensionering även före 67-årsåldern. Tanken
att koppla ihop denna sak med invalidpensioneringen synes inge starka
betänkligheter.

Det bör också i delta sammanhang understrykas, att departementschefen
i propositionen uttryckligen räknat med att utöver tilläggspensioneringen
särskilda pensionsanordningar behöver finnas för att i förekommande fall
fylla ut den lucka, som kan uppstå mellan avgången ur tjänst och den pensionsålder,
som kommer att gälla i den allmänna pensioneringen. Den tredelning
av pensioneringen — folkpensionering, tilläggspensionering och
särskilda pensionsanordningar — som departementschefen sålunda för
många fall räknar med, framstår såsom föga rationell.

Utskottet har därför kommit till den slutsatsen att en smidig anpassning
av pensionsförhållandena till arbetsmarknadens behov icke kommer att
kunna ordnas i det fördelningssystem som regeringen föreslår.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

159

Pensionsnivån i regeringsförslaget

Utskottet inser departementschefens dilemma när han gått att fixera
pensionsnivån inom det av honom föreslagna, för löntagare i realiteten obligatoriska
pensionssystemet. Den långt drivna likriktning, på vilken detta
system bygger, kan — vilket även nyss antyddes i fråga om pensionsåldern
— svårligen bringas i överensstämmelse med den verklighet, vi nu har att
ta hänsyn till, eller den som man kan förutse i framtiden. Det svenska
samhället uppvisar en stark differentiering, när det gäller yrkesverksamheten,
och denna omständighet får bl. a. sitt uttryck i skiftande inkomstförhållanden
samt talrika övergångar från en yrkesgren till en annan eller
från att vara löntagare till självständig verksamhet och vice versa. Det finns
väl ingen som på allvar vill ändra på denna allmänna struktur hos utvecklingen
i vårt land. Tvärtom har man väl blivit alltmera medveten om att just
denna rörlighet har varit en starkt bidragande orsak till den produktionsstegring,
som gjort det möjligt att höja de mindre inkomsttagarnas standard.

Den strävan att förbättra dessa folklagers åldersskydd, varom — som
departementschefen betonar — allmän enighet råder, måste kunna bringas
i samklang med det allmänna läge, som utskottet här i korthet skisserat.
Problemet blir då huruvida man kan inpassa i ett likriktat, statligt pensionssystem
alla grupper och alla människor, eventuellt med begränsning till löntagarna.
Man vill undvika överpensionering i vissa inkomstskikt men samtidigt
tillse att genomsnittsinkomsttagaren får en rimlig åldersförsörjning.
Frågeställningen blir inte lättare, när man, som regeringsförslaget avser,
vill använda sig av två statliga, obligatoriska system: ett grundskydd, som
omfattar alla medborgare, såväl inkomsttagare som icke inkomsttagare,
och ett annat, inkomstgraderat för löntagare och eventuellt andra förvärvsarbetande.
Regeringens ansträngningar att inom ramen för det av
departementschefen föreslagna systemet finna en lösning av detta problem
har enligt utskottets mening misslyckats. Förmånerna har drivits upp till
en höjd, som i ett stort antal fall kommer att innebära en orealistisk och
dyrbar överpensionering.

En arbetstagare med 10 000 kr. i medellön under de 15 bästa åren skulle,
makans folkpension inräknad, erhålla en ålders-pension av 9 000 kr. vid
full intjänandetid. Under aktivtiden har han fått vidkännas avdrag för
folkpensionsavgift och naturligtvis också för fackföreningsavgifter etc.
Dessa utgifter kan beräknas till inemot 1 000 kr. Pensionen bleve därför i
dessa fall nära nog 100 procent av nettoinkomsten under den aktiva tiden.

Ett liknande exempel för 8 000 kronorsläget skulle visa, att pensionsnivån
enligt regeringsförslaget komme att överstiga inkomststandarden under
den verksamma tiden. Även om i så låga inkomstlägen ett högre procenttal
för pensionsnivån än det genomsnittliga är motiverat framstår det

160

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

som föga rimligt att statsmakterna i lag skulle föreskriva en ordning som
leder till att löntagare även i normalfall skulle kunna få en lägre inkomst
under sin aktiva tid än på pensionärsstadiet.

Minsta intjänandetiden för full pension i propositionen — 30 år •—• och
under övergångstiden 20 år kommer, som utskottet påvisar längre fram,
tillsammans med regeln om de 15 bästa åren att skapa komplikationer och
möjliggöra spekulationer. Denna tid är kortare än den normala intjänandetiden
för stora grupper av löntagare. Vid ett enhetligt uttag av avgifter
under hela intjänandetiden får de inom dessa grupper, som har den för
dem normala längre intjänandetiden, påtaga sig en större del av utgifterna
än vad som är skäligt. En annan övervältring av utgifterna för pensioneringen
från ett löntagarskikt till ett annat har sin grund i den högst skiftande
lönekurvan hos olika kategorier under den yrkesverksamma tiden.

Svårigheten att samordna ett obligatoriskt
system med befintliga pensionsanordningar

Utskottet vill nu något beröra dessa anpassningsproblem. Att dessa är
väsentliga för löntagarna torde väl inte bestridas av någon. Departementschefen
snuddar endast vid dem och nöjer sig med ett platoniskt uttalande
att de som omfattas av redan existerande pensionssystem helt naturligt
kan träffa överenskommelser om ändringar i sina gällande pensionsvillkor,
om en tilläggspensionering i enlighet med regeringsförslaget genomföres.

Utskottet har redan tidigare antytt, att det bör ankomma på lagstiftarna
att ta största möjliga hänsyn till de rådande förhållandena inom det område,
lagstiftningen skall omfatta, och att vid utformningen av den nu
befintliga lagstiftning, som berör arbetsmarknadens förhållanden, statsmakterna
gått fram med viss varsamhet.

Att, som departementschefen gör, lämna samordningsproblemen helt
utan förslag till lösning samtidigt som han föreslår en tvingande lagstiftning
måste inge de starkaste betänkligheter hos de närmast berörda grupperna.
Utskottet kan för sin del inte överblicka de komplikationer för avtalsförhandlingarna
på arbetsmarknaden, som regeringsförslagets realiserande
kan föra med sig.

Även om allmänt accepteras, att ingen skall få det sämre än han eller
hon nu har det, förefaller det utskottet helt enkelt omöjligt att få en sammanfattande
bild av existerande systems förmåner i förhållande till det
obligatoriska systemet. Härav följer då, att diskussionerna mellan de anställda
och arbetsgivarna måste i en hel del fall bli av komplicerad natur.
De administrativa svårigheterna under den långa övergångstiden vid tilllämpning
av t. ex. bruttometoden kan måhända övervinnas, men omfatt -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 16J

ningen av det arbete, som väntar, och kostnaderna för detta förfaringssätts
tillämpning bör sannerligen inte underskattas.

Som ett motiv för en obligatorisk pensionsförsäkring i enlighet med
regeringsförslaget har anförts svårigheterna att gå över från den statliga
sektorn till den enskilda. Utskottet, som hävdar att man måste upprätthålla
principen om pensionsförmånernas oantastbarhet — även beträffande
statsanställda — anser, att detta delproblem enklast bör få sin lösning
genom att vid sådan överflyttning den anställde tar med sig hela sin pensionsrätt.
Den finansieringsmetod för sina pensionsåtaganden, som staten
i sin egenskap av arbetsgivare tillämpar, får givetvis inte lägga hinder i
vägen för en rationell lösning av denna sak. Premiereservtekniken, som användes
inom den enskilda sektorn, har den fördelen, att den anställdes pensionsrätt
är bunden till ett för hans räkning uppsamlat fondkapital. Här
uppkommer alltså inte detta problem.

Utskottet konstaterar således, att samordningen av pensionsrätter, som är
intjänade på olika håll, så snart dessa grundas på premiereservmetoden,
inte erbjuder de problem, som uppkommer, när man skall samordna det
obligatoriska systemet enligt regeringsförslaget med existerande pensionsanordningar.

Försäkringsformen inom den av utskottet förordade dispositiva lagstiftningen
skapar därför inte de samordningsproblem som utmärker propositionens
förslag.

Oklarhet om invalid- och familjepensioneringen i regeringsförslaget

Utskottet har redan vid flera tillfällen framhållit nackdelarna av den
oklarhet, som råder i fråga om invalidpensioneringens utformning under
sextiotalet inom folkpensioneringens ram. Denna oklarhet gör det svårt
att bestämma reglerna för invaliditetsprövningen inom ett tilläggspensionssystem.
Utskottet är medvetet om att man här rör sig på ett ömtåligt
område, där de anställda måste ha ett stort intresse av att bedömningen icke
insnöres i snäva och allför byråkratiskt tillämpade normer.

I propositionens presentation av regeringsförslaget antydes endast mycket
allmänt familjepensioneringens utformning. Det bör erinras om att änkepensionen
föreslogs uppgå till hälften av egenpensionen, d. v. s. utgöra
hälften av den tilläggspension, som utgick till mannen vid hans frånfälle,
eller av den invalidpension, som skulle ha tillkommit honom, om han blivit
invalid vid tiden för dödsfallet. Eftersom invalidpensionsförmånerna icke
är klarlagda, svävar man i icke ringa utsträckning i ovisshet om familjepensionsförmånerna
i regeringsförslaget. Härtill kommer den oklarhet, som
vidlåder propositionen beträffande hur familjepensionsförmaneina skall
beräknas under övergångsåren.

It—- Bihang till riksdagens protokoll 1958. 12 samt. Nr 1

162

Särskilda utskottets utlåtande nr t år 1958

Utskottet vill framhålla, att de bestämmelser rörande änkepensionerna,
som föreslagits i regeringsförslaget, torde avvika från motsvarande förmåner
i existerande pensionssystem och att på grund härav vissa besvärliga
samordningsproblem måste uppkomma. I den mån, som de av departementschefen
förordade reglerna skulle bli normerande, kunde en försämring
uppstå.

Utskottet har redan i det föregående betonat behovet av variationer inom
pensionssystemets ram. Det har visat sig, att många föredrager en något
lägre ålderspension för att i stället giva sina efterlevande ett bättre riskskydd.
Sådana önskemål framkommer t. ex. i samband med byggandet av
ett eget hem och synes i och för sig beaktansvärda. En dylik anpassning kan
icke ordnas inom regeringssystemets ram, medan däremot det system, åt
vilket utskottet givit sitt förord, icke utestänger dessa möjligheter.

Jämförelse mellan premiereserv- och fördelningssystem

Ett grundläggande drag i det av departementschefen förordade tilläggspensionssystemet
är, att detsamma bygger på fördelningsinetoden, låt vara
att till systemet fogats en betydande fondering, vars uppbyggnadstakt dock
icke närmare fixerats. Det utmärkande för ett fördelningssystem är, att
varje års pensionsu/pz''/7er bestrides av de samtidigt inflytande pensionsavgifterna.
Ingen betalar således för sin egen pensionering utan de aktiva
generationerna betalar för de samtidigt levande åldringsgenerationerna. I
motsats till detta system står premiereservsystemet. Det karakteristiska för
premiereservsystemet är att den försäkringsmässigt beräknade premien,
som erlägges av eller för en försäkrad, gäller hans egen pensionering. Premierna
reserveras (fonderas). De medel, som svarar mot den bildade fonden,
investeras och förräntas för att vid den försäkrades inträde i pensionsåldern
användas för finansiering av den utgående ålderspensionen. När pensionsåldern
inträder, är det alltså verkligen säkert, att det finns pengar till
betalning av pensionerna för alla försäkrade. Pensionärerna i ett fördelningssystem
däremot skulle vid varje framlida tillfälle konkurrera med alla
övriga krav, som ställs på den aktiva befolkningen.

Säkerheten för pensionsrätten i propositionens förslag blir därför i hög
grad beroende av de aktivas vilja och förmåga att i framtiden infria de
löften regeringsförslaget nu ger.

Rättssäkerheten ter sig om möjligt ännu sämre på avgiftssidan i det av
regeringen föreslagna systemet. Staten kan nämligen reglera avgiftsuttaget
efter gottfinnande. Om statsmakterna exempelvis i ett visst läge skulle
vilja genomföra »en indragning av köpkraft», kan det befinnas mera opportunt
att göra detta i form av en höjd pensionsavgift i stället för genom en
skattehöj ning.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

163

Då departementschefen till förmån för fördelningsmetoden åberopar erfarenheterna
från folkpensioneringens finansiering, bör erinras om att folkpensioneringen
i princip omfattar en för alla medborgare lika grundtrygghet,
vars berättigande ingen torde bestrida. Kommande generationer torde
därför uppfatta betalningen av folkpensionskostnaderna som ett naturligt
utslag av allmän samhällssolidaritet av alla aktivt arbetande medborgare.
En helt annan sak är det att av de aktiva medborgarna under kommande år
begära att de, förutom med folkpensionskostnaderna, också skall obligatoriskt
och tvingande belastas med höga avgifter för att betala en inkomstgraderad
tilläggspension, vilken tillsammans med folkpensionen stiger till
19 200 kr. för den som haft en inkomst under den aktiva tiden av 30 000
kr., alltså betydligt mer än de flesta arbetstagare nu har i lön. Det är inte
realistiskt att när det gäller en sådan tilläggspension förvänta en allmän
solidaritetskänsla av samma slag som folkpensioneringens trygghet grundas
på. Därför måste tilläggspensioneringen i stället baseras på ett system, som
medför att de för pensioneringen erforderliga pengarna skapas genom ett
sparande i förväg.

Departementschefen nämner även i detta sammanhang de statsanställda.
Staten som arbetsgivare och staten som lagstiftare är naturligtvis två skilda
saker. Staten som arbetsgivare torde kunna förutses efterkomma sina juridiska
åtaganden. Några motsvarande förpliktelser för framtidens riksdagar
och regeringar att fortsätta precis den politik på pensionsområdet, som den
nuvarande regeringen vill genomföra, finns naturligtvis icke.

Fördelningsmetoden leder till högre avgifter, premiereservsystemet ger
större sparande

En betydande nackdel med fördelningssystemet är, att det så småningom
leder till högre avgifter än premiereservsystemet, där förräntningen av de
fonderade premiemedlen bidrager till att hålla de framtida premiekostnaderna
nere. Premiereservmetoden har också den fördelen, att den medför
ett större sparande än fördelningssystemet. Även om propositionens pensionssystem
icke är ett renodlat fördelningssystem utan är utbyggt med en
icke närmare fixerad fondering, har man att räkna med att denna blir
lägre än vid ett rent premiereservsystem under i övrigt likartade förhållanden.
Det förtjänar att kraftigt understrykas, att regeringsförslaget således
innebär en relativ minskning av kapitalbildningen i landet. Detta förhållande
förorsakar, som redan påpekats, en osynlig kostnad av betydande
dimensioner.

Då systemet måste medföra sämre förutsättningar för näringslivets kapitalförsörjning,
skulle detsammas genomförande leda till att medborgarnas
realinkomster stiger i långsammare takt än om tilläggspensioneringen byg -

164

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1958

ges på premiereservmetoden. I synnerhet för de yngre generationernas del
kommer därför förhållandena både under den arbetsföra åldern och under
pensionärstiden att bli sämre vid ett pensionssystem av den i propositionen
förordade typen än vid ett premiereservsystem.

Stort sparandeunderskott i regeringsfårslagets system

Det kan i detta sammanhang vara intressant att granska avgifternas uppbyggnadstakt
i regeringssystemet, sett såväl ur individens som företagsamhetens
och samhällets synpunkt.

I propositionen har föreslagits ett avgiftsuttag för 1960 som, utslaget på
hela inkomstbeloppet, uppgår till 1,8 procent för att sedan växa till 4,2
procent 1964. Beträffande utvecklingen efter 1964 lämnas ingen siffermässig
belysning i propositionen, någonting som otvivelaktigt är högst
anmärkningsvärt i fråga om en reform av så genomgripande betydelse för
samhällsekonomien både på kortare och på längre sikt.

Med utgångspunkt från den föreslagna avgiftsutvecklingen de första åren
och under hänsynstagande till departementschefens önskemål att relativt
snabbt uppnå den fondbildning, som fanns i pensionsberedningens förslag,
kan man emellertid beräkna avgiftsutvecklingen under åren efter 1964. Avgiften
synes, om beredningens högre förslag åsyftas, då redan vid slutet av
1960-talet komma att ligga på cirka 9 procent för att sedan efter någon tid
fortsätta att växa.

Den av regeringen föreslagna stora »överkompensationen» (under övergångsåren
utbetalas mycket större pensioner än som motsvarar inbetalda
avgifter), som innebär att det ej göres omedelbar avsättning av medel i
samband med pensionsrätts intjänande, leder till en stark spänning mellan
å ena sidan inbetalda avgifter för individer eller hela årgångar av individer
och å andra sidan de utfästa pensionsförmånerna till samma årgångar.
I realiteten uppstår en fondbrist i propositionens system, som kan
beräknas uppgå till storleksordningen 20 miljarder kr. redan efter 20 års
tid. Fondbristen kan bestämmas såsom skillnaden mellan den fond, som
skulle förslå för en finansiering av de utfästa pensionsförmånerna, och
den faktiska fond, som uppbygges enligt propositionsförslaget. Skillnaden
utgör ett mått på det sparandebortfall, som det av regeringen föreslagna
modifierade fördelningssystemet skulle medföra.

Det är givet, att andra åtgärder i samhällsekonomien blir nödvändiga vid
ett bortfall av sparande av denna storleksordning, för att ej utvecklingen
av penningvärde och produktivitet skall utvecklas på ett alltför ödesdigert
sätt. I 1957 års pensionskommittés delbetänkande har också olika alternativa
åtgärder antytts. Man berör där såväl tvångssparande i någon form
som överbalansering av budgeten såsom medel för att verkställa den korrektiva
indragning av köpkraft, som blir nödvändig under de angivna
omständigheterna. Vid en jämförelse mellan regeringsförslaget och folk -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

165

partiförslagets kostnader för den enskilde bör risken för att det förra leder
till en högre beskattning av här anfört skäl beaktas.

Utskottet kominer i det följande att närmare beröra den nackdel hos ett
fördelningssystem, förenat med fondering, som ligger däri, att fonderingens
storlek kommer att bero på politiska överväganden och icke på försäkringssystemets
behov av medel för bestridande av pensionskostnaderna. Även
härutinnan framträder bjärt det bristande sambandet mellan den börda, som
pålägges medborgarna, och de utgående pensionsförmånerna.

Bristfällig värdesäkring i regeringsförslaget

Utskottet vill framhålla att värdebeständigheten i propositionens pensionssystem
är av blott formell natur. Värde säkringen bygger nämligen till
största delen på att de aktiva generationerna i händelse av en inflation skall
vara beredda att betala de avgifter, som erfordras för att ge pensionärerna
dyrtidstillägg. Detta är emellertid minst av allt säkert. Om något eller några
årtionden kan regering och riksdag mycket väl finna det nödvändigt att
begränsa utgifterna enligt det statliga tilläggspensionssystemet för att bereda
utrymme för andra sociala åtgärder eller andra behov, som då befinnes
oundvikliga. Risken härför är särskilt påtaglig, om man betänker att
antalet åldringar stiger kraftigt samtidigt som befolkningen i aktiv ålder
i stort sett stagnerar och att det långt ifrån är självklart, att framtidens
människor vill ha just den avvägning mellan akliv- och passivtidens inkomster,
som propositionens förslag innefattar. Den osäkerhet, som måste
följa av att vid ett fördelningssystem pensionerna icke bygger på avgifter,
som pensionärerna själva erlagt, utan på de samtidigt aktivas villighet att
betala pensioner för andra, blir särskilt framträdande då det gäller dyrtidskompensation.

Gentemot det nu sagda har i pensionsdebatten invänts, att då ingen synes
räkna med att folkpensioneringens dyrtidskompensation kommer att inskränkas,
man icke heller behöver befara att något sådant kommer att
inträffa vid en tilläggspensionering av den i propositionen föreslagna typen.
Denna typ av invändning är ej mera hållbar i detta sammanhang än när
en liknande argumentation drives beträffande själva rättssäkerheten hos de
enligt ett fördelningssystem utgående pensionerna. Tilläggspensioneringen
ger stora grupper medborgare pensioner, vilka är högre än de löner andra
grupper någonsin uppburit, och har sålunda icke samma prägel av social
nödvändighet som folkpensionen. Det är därför mycket större risk för att
framtida generationer kommer att vilja rubba på tilläggspensioneringens än
på folkpensioneringens värdesäkring.

I den av Kungl. Maj :t förordade tilläggspensioneringen ingår såsom förut
nämnts en betydande fondbildning. Då departementschefen i propositionen
ger uttryck åt tvivel om möjligheterna att uppnå en värdebeständig placering
av försäkringsfonden i elt premiereservsystem, har han därmed också

166

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

sagt sig tvivla på möjligheterna att värdesäkra den fond, som skall byggas
upp i propositionens obligatoriska pensionssystem. En lösning av pensionsfrågan
efter regeringens linjer skulle uppenbarligen betyda att frågan
om värdesäkring av fondmedlen bagatelliserades och att stora förluster på
en möjlig framtida inflation skulle uppkomma. Då återstår ingen annan
möjlighet att trygga värdesäkringen i det av regeringen föreslagna systemet
än att höja avgiftsprocenten. Det är i ett sådant läge ännu sannolikare än
eljest att den aktiva generationen kommer att vägra att gå med på den
erforderliga avgiftshöjningen. Risk finns alltså att värdesäkringen sätts ur
spel.

Det har i pensionsdebatten framhållits, att man vid inflation icke behöver
höja avgiftsuttaget så kraftigt att fondens realvärde bibehålies. Det
skulle icke ens vara erforderligt att under alla förhållanden upprätthålla
fonden vid en viss storlek. Häri synes ligga en antydan att kostnaderna för
dyrtidstillägg på tilläggspensionerna enligt propositionens förslag i händelse
av inflation delvis skall täckas genom en fondminskning. En sådan
ekonomisk politik, som innebär att en inflation påspädes genom kapitalförtäring
för att bestrida löpande utgifter, synes vara den sämsta möjliga ekonomiska
politik som staten kan föra. Man kommer dessutom aldrig ifrån
att en minskning av fondens värde förr eller senare leder till en höjning av
avgiftsprocenten.

Inget försäkringsmässigt samband mellan avgifter och förmåner i
regeringsförslaget

Ett fördelningssystem, förenat med fondering, har också bl. a. den nackdelen,
att det icke föreligger något försäkringsmatematiskt samband mellan
de utgående pensionerna och de pensionsavgifter, som erlägges. Ett vidsträckt
utrymme för godtycke finnes därför vid ett dylikt system.

Mycket belysande härför är verkningarna av de i propositionen föreslagna
reglerna att full pension efter övergångstidens slut skall utgå till den, för
vilken avgift till tilläggspensionssystemet erlagts under 30 år, och att pensionens
storlek skall sättas i relation till medelinkomsten under de 15 bästa
åren. Dessa regler medför, att tilläggspension av samma storlek kan utgå
till tre personer, fastän dessa gjort helt olika insatser. En person, som har
arbetat fullt under 45 år, en person som har arbetat fullt under 30 år samt
en person, som har arbetat fullt under 15 år och därefter under vtterligare
15 år arbetat endast så mycket att hans inkomst kommit att överstiga 4 000
kr. om året, erhåller samma pension, om deras inkomst under de 15 bästa
åren varit densamma. Ingen som helst hänsyn tages till att avgifter faktiskt
erlagts med helt olika belopp för var och en av dem, och att de därför indirekt,
genom den tillbakahållande och begränsande effekt på lönestegringar
pensionsavgifterna medfört, gjort helt olika ekonomiska uppoffringar för sin

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 167

pension. Ett pensionssystem, som skulle leda till sådana resultat, kan icke
inge förtroende.

I klar motsats härtill står ett pensionssystem, som bygger på premiereservmetoden.
I ett sådant system har pensionsförmånerna ett direkt försäkringsmatematiskt
samband med de erlagda avgifterna. Omvänt är icke
heller avgifterna godtyckligt bestämda utan utgör exakt de belopp, som försäkringsmatematiskt
erfordras för att trygga de förmåner, som skall utgå.
Något utrymme för godtycke finnes icke.

Remisskritiken av regeringsfårslagets bristande samband mellan avgifter
och pensionsförmåner

Enligt det av utskottet förordade systemet stiger pensionens storlek undantagslöst
med intjänandetiden. Härutinnan föreligger en klar och betydelsefull
skillnad i jämförelse med propositionens regler i ämnet. Enligt
propositionens förslag leder bl. a. en längre tids avgiftsbetalning än 30
år icke till någon häremot svarande höjning av pensionen. Propositionens
regler i hithörande avseenden har blivit kritiserade av flera remissinstanser.

Av intresse i sammanhanget är icke minst försäkringsinspektionens remissyttrande.
Inspektionen kritiserar 15- och 30-årsreglerna, därför att de
är ägnade att skapa orättvisor mellan grupper och enskilda. Genom 15-årsregeln
gynnas, framhåller inspektionen, grupper med under aktivtiden
starkt stigande inkomster och personer med ojämna inkomster på bekostnad
av grupper, vilkas inkomstkurvor är mera flacka, och detta förhållande
måste enligt inspektionens uppfattning efterhand bli uppenbart samt
kan då förväntas vålla ogynnsamma reaktioner hos de missgynnade, icke
minst bland många kroppsarbetare och lägre tjänstemän. De angivna reglerna
kan också, framhåller försäkringsinspektionen, leda till icke önskvärd
spekulation.

En förvärvsarbetande gift kvinna kan t. ex. på grund av 30-årsregeln
lämna sitt yrkesarbete helt eller delvis många år före pensionsåldern i medvetande
om att hon ändå kommer att erhålla full pension, grundad på de
15 bästa inkomståren, över huvud taget får man enligt försäkringsinspektionens
mening räkna med att sådana avsteg från principen om en fast relation
mellan avgifter och förmåner ofta får en karaktär, som är föga förenlig
med allmänt accepterade värderingar. Det räcker, understryker inspektionen,
icke för att försvara ett brott mot denna princip att man kan
hänvisa till att det blir till förmån för vissa. Ty denna förmån innebär
dock en motsvarande belastning för andra, som sannolikt kommer att känna
sig mindre rättvist behandlade. Över huvud får enligt inspektionens mening
en närmare anknytning mellan avgifter och förmåner anses vara en av
förutsättningarna för en planenlig utveckling av ett pensionssystem. ''I ill
den bedömning, som försäkringsinspektionen gjort på denna punkt, kan utskottet
helt ansluta sig.

168

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Utskottet vill tillägga, att de grupper som skulle »gynnas» av regeringssystemet,
inte kan utgå ifrån, att dessa som orättvisa uppfattade beståndsdelar
därav verkligen skulle komma att i längden bestå.

Väldig överkompensation i regerings förslaget
Det kan anföras skäl för att till vissa grupper, som inte före pensionsålderns
inträde hinner intjäna pensionsrätt annat än till mindre belopp,
utge vissa tillskott. Utskottet anser dock, att dessa bör avvägas så, att de i
huvudsak kommer dem till del, som bäst behöver dem. Däremot förefaller
det utskottet orimligt att, som departementschefen föreslår, under många
år utge mycket stora pensionstillskott till personer med inkomster upp till
30 000-kronorsläget, tillskott som blir större ju högre inkomsterna är. Hur
propositionens förslag verkar framgår av nedanstående tabell:

Inkomst år 1960	Högsta överkom-pensation enligt propositionens sy-stem, ca kr per år	Högsta pensions-tillskott enligt motionerna, ca kr per år
8 000	2 400	570
10 000	3 400	930
12 000	4 400	1 225
15 000	5 900	1 225
20 000	8 500	1 225
30 000	11 000	1 225

Som överkompensation resp. pensionstillskott har här angivits de pensionsutbetalningar,
som sker utöver vad pensionen skulle blivit, om den för
envar försäkrad hållits inom den ram som motsvarar för hans räkning
erlagda avgifter. Den väldiga överkompensationen enligt regeringsförslaget
kommer naturligtvis att hårt drabba de yngre årgångar, som förutsättes
betala dem.

Utskottet vill uttala sin förvåning över att departementschefen tar så lätt
på dessa sidor hos det av honom föreslagna systemet liksom på kostnaderna
för detsamma över huvud taget. Det försäkringsmässiga sammanhanget
mellan förmåner och avgifter är som utskottet ovan framhållit helt brutet.
Förmånerna fixeras, och sedan får det kosta vad det kostar.

Utbetalningarna i regeringens system stiger snabbare än
folkpensionskostnaden

De i propositionen på sidan 120 avbildade diagrammen visar, att folkpensionskostnaderna
skulle i oförändrat penningvärde stiga från 4 060 milj. kr.
år 1970 med 910 milj. kr. till 4 970 milj. kr. år 1980 och med 510 milj. kr.
till 5 480 milj. kr. år 1990. Denna stegringstakt, motsvarande 910 resp. 510
milj. kr. per årtionde, bör jämföras med ökningen av utbetalningarna i det
förordade tilläggspensionssystemet under samma tidsperioder, nämligen

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

169

1 210 resp. 1 300 milj. kr. Hänsyn har härvid icke tagits till eventuellt minskande
utbetalningar från nu existerande pensionsanordningar.

Det är visserligen sant, som departementschefen anför, att folkpensioneringen
svarar för största delen av totalutgifterna under angivna skede, men
det blir en vilseledande bild av belastningen på samhällsekonomien, om
man inte samtidigt beaktar förhållandet, att utgiitsstegringen är väsentligt
starkare på tilläggspensionssidan.

Oklart arbetstagarbegrepp i propositionen

Allmänna pensionsberedningen stannade för att det skattemässiga begreppet
inkomst av tjänst skulle begagnas vid beräkningen av den pensionsgrundande
inkomsten, medan det civilrättsliga arbetstagarbegreppet skulle tilllämpas
för uttaget av den kollektiva arbetsgivaravgiften. Det blir följaktligen
inte samma tjänsteinkomstbegrepp för avgifts- och pensionsberäkningen.
Beredningen framhöll, att detta givetvis inte är helt tillfredsställande och
från remissinstansernas sida har likaledes riktats stark kritik mot denna
lösning. Riksskattenämnden pekar särskilt på bisysslor och extra uppdrag,
för vilka pension skulle utgå men arbetsgivaravgifter icke beräknas.

Departementschefen medgiver, att skäl föreligger för en teknisk omprövning
av förslaget på denna punkt. Utskottet anser för sin del att de i remissinstanserna
påtalade svårigheterna dock i hög grad torde sammanhänga
med systemets konstruktion, i det att fullt samband icke föreligger mellan
pensionsgrundande inkomst och avgiftsbetalning.

Diskriminerande regler i regeringsfårslaget för andra förvärvsarbetande än
löntagare

Departementschefen tänker sig en schablonregel gemensam för alla rörelseidkare
och fria företagare för att fixera deras pensionsgrundande inkomst.
Departementschefen uttalar sig för att den pensionsgrundande inkomsten
skall utgöra två tredjedelar av den vid skattetaxeringen framkomna nettoinkomsten
utöver basbeloppet och intill maximibeloppet. Eftersom detta
förslag icke varit underkastat remissbehandling i vanlig ordning, har utskottet
svårt att överblicka konsekvenserna av en sådan regel. Vad som
omedelbart faller under ögonen är det förhållandet, att ett betydande antal
mindre företagare, t. ex. jordbrukare och hantverkare, torde sakna nämnvärd
inkomst av förmögenhet, och eftersom de i inkomstavseende torde
ligga på samma nivå som genomsnittet av löntagare, blir deras pensioner
liksom invaliditets- och familjeskydd lägre än för löntagare.

Hur regeringsförslaget i detta avseende kan förutsättas verka framgår av
följande tabell:

170

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Medelinkomst	Tilläggspension
för löntagare	för företagare
8 000	2 400	1 600
10 000	3 600	2 400
12 000	4 800	3 200
15 000	6 600	4 400
20 000	9 600	6 400

I de fall någon har både inkomst av tjänst och inkomst av rörelse eller fri
förvärvsverksamhet, skall inkomsten av tjänst enligt departementschefen
läggas i botten vid tillämpningen av bestämmelsen om pensionsgrundande
inkomst. Detta torde med tanke på schablonregelns utformning medföra
egendomliga konsekvenser.

Administrationskostnaderna för propositionens förslag

Departementschefen framhåller, att alla möjligheter till enkelhet i administrationen
bör tillvaratagas. Utskottet vill påpeka, att denna synpunkt
inte får utgöra ett avgörande motiv för valet av pensionssystem, om detta
medför andra väsentliga olägenheter för de försäkrade med hänsyn bl. a.
till skälighet och rättssäkerhet.

Pensionsberedningen har, utan att på något sätt verifiera detta, uppskattat
de offentliga administrationskostnaderna för den obligatoriska tilläggspensioneringen
till ett belopp, som skulle understiga 10 milj. kr. per år.
Härtill kommer, säger beredningen, vissa kostnader för arbetsgivarna. Uppskattningen
har kritiserats av olika remissinstanser, och redan vid en flyktig
granskning är det för övrigt uppenbart, att det angivna beloppet, 10 milj.
kr., är för lågt beräknat. Som en jämförelse kan nämnas att de allmänna
sjukkassornas förvaltningskostnader uppgår till i runt tal 50 milj. kr.
per år.

Utskottet instämmer med departementschefen i hans uppfattning att vid
ett så omfattande pensionssystem som det föreslagna alla möjligheter till
rationell administration bör tillvaratagas. De nya tekniska hjälpmedel, som
numera står till buds, torde väsentligt underlätta registreringen av avgifter,
uträkningen av pensionsrätt, aviseringen i olika avseenden till de försäkrade
samt utbetalningen av pensionerna. Utskottet vill framhålla, att rationaliseringen
inom det svenska försäkringsväsendet, inkluderande även i vissa
hänseenden ett tekniskt samarbete, framskridit mycket snabbt. Enligt utskottets
mening behöver icke sådana variationer i pensioneringens utformning,
som förutsatts i det av utskottet förordade pensionssystemet, innebära
fördyringar av sådan vikt, att man på grund härav bör avstå från dessa
möjligheter.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

171

Bristfällig utredning om fondförvaltningen

Det bör erinras om att utredningsdirektiven för 1957 års fondförvaltningskommitté
förutsatte en undersökning om vilken effekt en pensionsfondering
enligt olika alternativ kan tänkas få på övrigt sparande. Det hade,
enligt utskottets uppfattning, varit påkallat, att kommittén i sitt delbetänkande
även närmare utrett fondfrågan i icke-statliga försäkringssystem.
Kommitténs begränsning av utredningsarbetet till att avse en fondbildning
i ett obligatoriskt pensionssystem måste försvåra den allsidiga överblick,
som erfordras vid ett principiellt ståndpunktstagande i pensionsfrågan.

Som utskottet redan tidigare framhållit, fungerar ett fördelningssystem
enligt regeringsförslaget även utan fondbildning. Fonden i regeringssystemet
är alltså ett löst påhäng, som enligt kommitténs utgångspunkter erfordras för
att motverka ett befarat bortfall av annat sparande i samband med pensionsreformen.
Den naturliga reflexionen blir, att man borde välja en finansieringsmetod,
som låter sparandet utgöra själva grundvalen i pensionssystemet.
Utskottet har av andra skäl kommit till den slutsatsen, att tilläggspensionssystemet
bör bygga på premiereservtekniken. Den nu anförda omständigheten
stärker utskottet i denna dess uppfattning.

Den naturliga decentralisering av förvaltningen av pensionskapitalet, som
uppnås genom skilda försäkringsinrättningar i det av utskottet förordade
systemet, kan icke på något tillfredsställande sätt ersättas av den uppdelning
av fonden inom regeringsförslagets pensionssystem på tre delfonder,
som fondförvaltningskommittén förordat. Man kan inte anse, att önskemålet
om en fri och självständig ställning för fondförvaltningen tillgodosetts
i det av kommittén framlagda förslaget. Bank- och fondinspektionen
uttalar, att existensen av en stor, central fondbildning innebär risker för
statsmakternas ingripande, varigenom fondstyrelsernas självständighet satts
i fara.

Utskottet övergår nu till att närmare behandla det förslag till tilläggspensionering,
som framförts i motionerna I: 323 av herr Ohlon m. fl. och
II: 419 av herr Ohlin in. fl.

Personkretsen

I det föregående har kritik riktats mot propositionens tilläggspensionssystem,
därför att det icke möjliggör hänsynstaganden till kollektiva och
individuella önskemål om variationer i fråga om ålderdoms-, invalid- och
efterlevandeförsörjningens utformning. Den i folkpartimotionerna föreslagna
ordningen står härutinnan i skarp kontrast till propositionens
system.

Enligt utskottets mening tillvaratages medborgarnas intressen bäst genom
eu dispositiv lagstiftning om tilläggspensionering av den typ, som förordats

172

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

i nyssnämnda motioner. Den dispositiva lagen synes böra utformas så, att
i princip alla löntagare omfattas av densamma. Den i lagen fastslagna rätten
till tilläggspension kan utbytas mot pensionering efter andra grunder. En
arbetstagarepart, som önskar att det lagfästa systemet skall gälla, behöver
alltså icke vidtaga någon särskild åtgärd. Utskottet anser att rätten att
ställa sig utanför pensioneringen eller att avtala om annan pensionsordning
än lagens lämpligen bör få följande utformning. Först och främst bör parterna
på arbetsmarknaden kunna sluta kollektiva avtal om att pensioneringen
skall ordnas på annat sätt än den dispositiva lagen föreskriver. Vidare
bör envar, som icke är med i kollektivavtal, kunna efter hänvändelse till
försäkringsinrättningen individuellt träda ut ur det i den dispositiva lagen
angivna tilläggspensionssystemet. Möjlighet finns dessutom att med försäkringsinrättningen
avtala om högre eller lägre avgifter och om dessas disposition
för olika pensionsändamål. De avgifter, som arbetsgivaren erlägger
för den, som utträder ur systemet, tillställes den anställde årligen från försäkringsinrättningen
kontant i efterskott med det mindre avdrag utskottet
i det följande anger.

Genom en sådan uppläggning av pensionssystemet gives, i motsats till vad
fallet är beträffande propositionens förslag, rika möjligheter till hänsynstagande
såväl till de varierande föi''hållandena inom olika branscher som
till skilda pensionsönskemål från enskilda individers sida. Inget existerande
pensionssystem behöver brytas sönder i anledning av lagstiftningens
införande. Där kollektiva avtal om pensionering träffas, vilket kan förväntas
bli mycket vanligt, är det sannolikt att medlemmarna i organisationen i
inånga fall kommer att erhålla möjligheter till individuella avvikelser i
fråga om pensionernas utformning.

Under begynnelsetiden kan en lagstiftning av ovan angiven dispositiv typ
bättre än propositionens förslag ge möjligheter till smidig anpassning och
begränsning av de svårigheter, som kan uppstå för näringslivet vid inväxandet
i ett nytt pensionssystem. De frågor som härvid kan uppkomma liksom
övriga spörsmål, som sammanhänger med den av utskottet förordade lagstiftningens
dispositiva karaktär, bör övervägas i detalj under det fortsatta
arbetet på pensionsreformen.

Andra förvärvsarbetande än löntagare bör få rätt att ansluta sig till pensionssystemet
på principiellt samma villkor som löntagare.

I folkpartimotionerna har framhållits att möjligheterna att komplettera
mannens ålderspension med en hustrupension borde övervägas. Denna
skulle under alla förhållanden vara hustruns egendom, vilken hon alltså
behåller t. ex. i händelse av skilsmässa. Utskottet finner att den för hela
samhällets utveckling betydelsefulla gärning, som de hemarbetande hustrurna
utför, kan motivera rätt till en egen ålderstilläggspension och tillstyrker
därför fortsatt utredning av detta spörsmål, varvid bör iakttagas att
en minskning av pensionen till ensamstående undvikes. Utredningen bör

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

173

givetvis beakta olika sätt att finansiera en sådan individuell hustrupension.
Utskottet uppmärksammar i detta sammanhang, att det i motionerna föreslagna
och av utskottet tillstyrkta pensionssystemet är öppet för individuell
anslutning av hustrur utan eget förvärvsarbete.

Utträdesrätt och variationsmöjligheter

Det har under pensionsdebatten ifrågasatts, om inte en utträdesrätt av
den omfattning, som föreslås i de nyssnämnda motionerna, egentligen strider
mot själva försäkringsidén. Denna uppfattning är helt främmande för
utskottet. Försäkring innefattar en utjämning av risker av olika slag. Skulle
inte den i den dispositiva lagen angivna pensionsordningen vara försäkring,
skulle ännu mindre alla de kapital- och pensionsförsäkringar som i dag
rent individuellt tecknas i våra livförsäkringsbolag vara försäkring.

Givet är att reglerna om utträde och återinträde bör så utformas att riskerna
för obetänksamma beslut begränsas. Anmälan om utträde bör bli
effektiv tidigast för det år som börjar viss tid, exempelvis 6 månader, efter
anmälan. Det kan också ligga nära till hands att uppställa kravet att återinträde
får ske först viss tid, exempelvis ett år, efter det anmälan gjorts om
återinträde.

Den omständigheten att en person, som önskar återinträda i pensionssystemet,
har en stor familj att försörja begränsar icke på något sätt möjligheterna
till återinträde. Beträffande sjuka personer bör givetvis tillses att
ren spekulation på försäkringssystemets bekostnad såvitt möjligt undvikes.
För alla icke extrema fall bör i någon form möjlighet finnas att medge återinträde
trots försämrat hälsotillstånd.

Utskottet kan inte finna, att en sådan hård och tvingande fastlåsning och
likriktning, som det av Kungl. Maj :t föreslagna tilläggspensionssystemet
skulle medföra, är vare sig nödvändig eller lämplig för att säkerställa medborgarnas
rörelsefrihet på arbetsmarknaden. Det väsentliga för rörelsefriheten
på arbetsmarknaden är att pensionsrätten är oantastbar och att alltså
redan intjänad pensionsrätt automatiskt följer med den som llyttar från en
anställning till en annan inom samma verksamhetsområde eller som helt
byter yrke. Utifrån denna uppfattning har utskottet med tillfredsställelse
noterat, att nu även staten, som tidigare och in i det sista handlat i strid
mot denna inom stora sektorer av det enskilda näringslivet för länge sedan
accepterade grundregel, genom den träffade uppgörelsen med statstjänstemannen
synes ha väsentligt utvidgat möjligheterna även för statsanställda
att behålla sin intjänade pensionsrätt vid övergång från statlig till enskild
tjänst.

Det är således pensionsrättens oantastbarhet som i detta avseende är av
utslagsgivande betydelse. Att variationer kan förekomma mellan olika
verksamhetsfält i fråga om pensionsålder och pensionsnivå utgör däremot

174 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 195S

intet reellt hinder för arbetskraftens fria rörlighet. Den övergång emellan
olika pensionsanordningar, som i praktiken kommer att ske om det av
utskottet förordade systemet genomförs, kan utan svårighet och utan
något administrativt krångel ordnas, om premiereservmetoden blir grundläggande
för pensioneringen och redan intjänad pensionsrätt aldrig går förlorad.
Den slutliga pensionsnivån blir i sådana fall ett genomsnitt av de
olika pensionsrätter, som inom två eller flera skilda verksamhetsområden
förvärvats under hela arbetslivet, och vederbörande har möjlighet att av
flera pensionstyper välja en som han finner tillfredsställande.

Utskottet avvisar således uttryckligen uppfattningen att en fullständig
likriktning av all tilläggspensionering skulle erfordras för att säkerställa
medborgarnas frihet på arbetsmarknaden. Orimligheten i en sådan ståndpunkt
synes utskottet bli än kraftigare belyst, om man betänker att pensionsförmånerna
dock endast utgör den mindre delen av den totala arbetsersättningen.
Om likriktning beträffande denna mindre del skulle vara en
förutsättning för en effektivt och fritt fungerande arbetsmarknad, borde
konsekvensen bli, att man genom lagstiftning också skulle fastlägga regler
för bestämmande av de kontanta lönerna.

De praktiskt utan tvivel betydelsefullaste fallen, då avtal träffas om andra
avgifter och pensionsförmåner än de i lagen angivna, blir utan tvivel kollektivavtalen.
När det gäller avtal mellan arbetsgivare och enskilda arbetstagare
om avvikande pensionsförmåner, kan särskilda problem uppkomma.
Vad beträffar sådana fall, då pensionsavgiften skulle bli lägre än lagens,
bör det enligt utskottets mening vara möjligt att utforma bestämmelser, som
effektivt tillgodoser löntagarnas intressen. Detta spörsmål tillhör dem som
måste preciseras vid lagens utarbetande.

Sett ur kostnadssynpunkt kan det för en arbetsgivare icke finnas några
skäl att föranleda någon anställd att hos försäkringsinrättningen anmäla
sitt utträde ur pensionssystemet, då arbetsgivarens utgifter för den totala
arbetsersättningen blir desamma, vare sig utträde sker eller ej. Inom utskottet
har den uppfattningen framförts, att vissa arbetsgivare genom att föranleda
sina anställda till utträde skulle kunna tillförsäkra dessa en högre
kontant arbetsersättning och därigenom komma i ett bättre konkurrensläge,
när det gäller möjligheterna att tillfredsställa efterfrågan på arbetskraft,
än de arbetsgivare, vilkas anställda är med i en pensionsordning. Utskottet
finner dylika farhågor i hög grad överdrivna. En viss konkurrens
om arbetskraften kommer alltid att föreligga i ett samhälle med full sysselsättning.
Att löntagare i mera betydande utsträckning skulle värdera kontantlönehöjningar
avsevärt högre än tilläggspensionsförmåner synes utskottet
vara ett märkligt antagande från deras håll, som är anhängare av en
obligatorisk ordning för tilläggspensioneringen, i varje fall om det förutsättes
att en dylik ordning icke bör införas i direkt strid emot vad stora
grupper uppfattar som sina berättigade intressen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

175

Det framgår av det ovan sagda, att utskottet icke anser att några olägenheter
av arbetsmarknadspolitisk art kan uppkomma, om det av utskottet förordade
pensionssystemet genomföres. Därför finner utskottet ingen bärande
motivering föreligga, varför icke de stora fördelar skulle tillvaratagas, som
detsamma erbjuder till individuella och kollektiva variationsmöjligheter
beträffande utformningen.

Människornas önskemål och det mänskliga livets förhållanden är alltför
skiftande för att en stel likriktning i ett pensionssystem skulle vara tillfredsställande.
Många föredrar att disponera större belopp under de ekonomiskt
påfrestande år, då barnen växer upp, och att i gengäld ha en motsvarande
något lägre standard på ålderdomen, då behoven ofta är mindre. En
sådan syn på fördelningen av livsinkomsten måste enligt utskottets uppfattning
anses fullt naturlig i många fall och dess realiserande bör icke
hindras genom en tvingande lagstiftning. Andra åter anser det kanske ändamålsenligt
att ordna tilläggsskyddet för ålderdomen genom att anskaffa och
amortera ett eget hem. Förvärvet av ett sådant kan förbindas med en riskförsäkring
som täcker amorteringarna för de fall att familjeförsörjaren skulle
avlida eller bli arbetsoförmögen innan amorteringsplanen fullföljts. Sådana
önskemål bör icke heller motverkas genom en tvingande lagstiftning.

Utskottet vill även framhålla att all erfarenhet ger vid handen, att arbetsförhållandena
inom olika yrken och branscher kan vara så skiftande, att det
icke är rimligt att låsa fast pensioneringen i ett för alla grupper gemensamt
och likriktat system av den typ regeringsförslaget innebär. Gruppvis framträdande
önskemål om pensioneringens utformning bör därför kunna beaktas
och en lagstiftning, som icke möjliggör detta, måste enligt utskottets mening
avvisas.

Det i folkpartimotionerna föreslagna systemet skapar i alla dessa avseenden
reella möjligheter för en valfrihet, som kan tillgodose de naturliga
skiftningar i önskemålen om ålderstrygghetens utformning som framträder
inom ett fritt samhälle.

I likhet med motionärerna utgår utskottet ifrån att det fortsatta utredningsarbetet
kommer att närmare precisera de bestämmelser, som är nödvändiga
för att de pensionsförsäkrade skall kunna från försäkringsinrättningarna
återlåna medel, avsedda t. ex. för egnahemsförvärv eller för att
insättas i en egen rörelse.

Pensionsåldern

Vid eu tilläggspensionering av den i propositionen föreslagna typen möter
det mycket stora svårigheter att tillgodose kollektiva och individuella önskemål
om eu annan pensionsålder än den i lagen generellt angivna. Helt
annorlunda förhåller det sig med eu sådan ordning, som avses i folkpartimotionerna.
En i reell mening dispositiv lagstiftning låser icke på något sätt
fast pensionsåldern. Den öppnar på ett enkelt sätt möjligheter för olika

176

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

yrkesgrupper att bestämma sin pensionsålder på det sätt som är ändamålsenligt
med hänsyn till yrkets karaktär och krav. Den ger också de enskilda
individerna möjligheter att ta ut ålderspension från en tidigare eller
senare tidpunkt än som normalt gäller för den grupp vederbörande tillhör,
givetvis med en därtill svarande förändring av pensionens belopp som följd.
Ändringar av pensionsåldern kan såväl gruppvis som individuellt när som
helst beslutas under försäkringstidens gång. Ändringen i fråga möjliggöres
enkelt genom en försäkringsteknisk omräkning. Fördelarna med en dispositiv
pensionslagstiftning av den av utskottet förordade typen framstår således
klart jämväl på denna punkt.

Tilläggspensionens storlek och beräkning

Utskottet kan i stort sett ansluta sig till folkpartimotionernas förslag beträffande
tilläggspensionernas storlek och beräkning. I en dispositiv tilläggspensionslagstiftning
bör den pensionsgrundande inkomsten således lämpligen
utgöras av inkomstskiktet 5 000—30 000 kr., och gränsvärdena bör
följa levnadskostnadernas utveckling.

Enligt utskottets uppfattning bör en dispositiv pensionslagstiftning lämpligen
konstrueras så, att i lagen angives vissa pensionsavgifter som skall
erläggas för alla personer, som omfattas av lagstiftningen. Avgifterna är avpassade
med hänsyn till den åsyftade pensionsnivån. Till avgifternas storlek
återkommer utskottet i det följande. För löntagarnas del bör avgifterna
inbetalas av arbetsgivarna. Avgifterna räknas i procent av den pensionsgrundande
inkomsten och skall bygga upp pensioner enligt premiereservteknikens
regler. Avdrag för dessa avgifter på utgående löner skall givetvis
ej få ske, men självklart påverkar avgifterna i detta system lika väl som
enligt regeringssystemet möjligheterna till kommande lönehöjningar i motsvarande
grad (arbetsersättningen = lön + pensionsavgift m. in.).

Vid bestämningen av de pensionsförmåner, som en given pensionsavgift ger
upphov till för de enskilda individerna, kan man arbeta med eller utan ålder
savjämning. Ett pensionssystem utan åldersavjämning innebär, att pensionsavgiften
ger upphov till en pension, som är beroende av den försäkrades
ålder vid avgiftens inbetalning. Ju tidigare en avgift erlägges, dess längre
innestår och förräntas medlen hos försäkringsanstalten och dess större blir
pensionen. I ett pensionssystem, som tillämpar åldersavjämning, kommer
en given pensionsavgift att ge upphov till lika stor pension oberoende av den
enskilde löntagarens ålder.

Den dispositiva lagens pensionsbestämmelser bör enligt utskottets mening
utformas så att pensionens storlek enligt premiereservteknikens regler bestämmes
för varje individ utan åldersavjämning. Det torde här i ganska
stor utsträckning vara fråga om anställda i småföretag utanför de kollektivavtalsreglerade
områdena av arbetsmarknaden. Genom att åldersavjäm -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

177

ning icke företages kommer den pensionsrätt, som varje löntagare intjänar,
att bli oberoende av kollektivets ålderssammansättning.

Till grund för pensionsförmånernas bestämning skall vidare ligga försäkringstekniska
antaganden angående bl. a. räntefot och dödlighet. Utskottet
ansluter sig till vad härom anförts i folkpartimotionerna.

Enligt det av utskottet förordade systemet stiger således pensionens storlek
med intjänandetiden, och det är inkomsten under hela intjänandetiden
och icke inkomsten under vissa år, exempelvis de 15 bästa åren, som blir
avgörande för pensionens storlek. En annan sak är att pensionens storlek
naturligtvis kan sättas i relation till inkomsten under de 15 bästa åren, men
pensionens storlek är inte juridiskt knuten till inkomsten under dessa år.
Häruiinnan föreligger en klar avvikelse från propositionens regler i ämnet.
Enligt propositionens förslag bestämmer inkomsterna under de 15 bästa åren
pensionsnivåns höjd. 30 avgiftsår är tillräckliga för full pension. En längre
tids avgiftsbetalning leder icke automatiskt till någon höjning av pensionen.

Det av utskottet förordade förslaget synes mera tillfredsställande än propositionens
regler i ämnet, vilka blivit hårt kritiserade av flera sakkunniga
instanser, däribland försäkringsinspektionen. Anledning synes utskottet
icke föreligga att gynna grupper med under aktivtiden starkt stigande inkomster
och personer med ojämna inkomster på bekostnad av grupper, vilkas
inkomstkurvor är mera flacka. Inte heller synes det utskottet lämpligt
att öppna möjligheter till spekulation.

När fulla pensionsavgifter erlägges, vilket utskottet förutsätter komma att
ske fr. o. m. år 1968, beräknas tilläggsålderspensionen vid 40 års intjänandetid
uppgå till minst 72 procent av den genomsnittliga tilläggspensionsgrundande
inkomsten under aktivtiden. Vid bestämmande av den tilläggspensionsgrundande
inkomsten bortskäres ett bottenbelopp av 5 000 kr. En folkpension
för en ensamstående på nivån 3 600 kr. utgör 72 procent av nämnda botteninkomst.
Härav följer att totalpensionen kommer att utgöra minst 72
procent av den genomsnittliga totalinkomsten under hela den 40-åriga intjänandetiden.

Även om tilläggspensionens storlek sammanhänger med den genomsnittliga
inkomsten, kan man givetvis även ställa pensionen i relation till medellönen
under de 15 bästa åren, därest man utgår från ett visst antagande om
löneutvecklingen. Förutsättes en reallöneökning av 1,5 procent per år, kommer
totalpensionen (folkpension och tilläggspension) för en ensamstående
att bli ca 60 procent av medelinkomsten under de 15 bästa åren vid 40 års
intjänandetid.

I följande tablå anges exempel på pensionens storlek i 60-procentsfallet.
Utöver totalpensioncn för ensamstående (på 60 %-nivån) har även medtagits
totalpensionen till makar, där båda uppbär folkpension (med tillhopa
5 400 kr.).

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 12 samt. Nr 1

178

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Medelinkomst under de 15 bästa åren	Total ålderspension
till ensamstående (inkl. 3 600 kr. folkpension)	till makar (inkl. 5 400 kr. folkpension)
10 000	6 000	7 800
12 000	7 200	9 000
15 000	9 000	10 800
20 000	12 000	13 800
25 000	15 000	16 800
30 000	18 000	19 800

Under de gjorda förutsättningarna blir givetvis för makar, som båda
uppbär folkpension, totalpensionen i relation till mannens medellön under
de 15 bästa åren högre än 60 procent. Ett ytterligare exempel härpå må
lämnas.

Vid 10 000 kronors begynnelselön och en intjänandetid av 40 år kommer
familjens totalpension att uppgå till cirka 11 600 kr., vilket utgör cirka 72
procent av de 15 bästa årens medellön och t. o. m. överstiger begynnelselönen.

Vad ovan anförts avser löntagare som inträder sedan full pensionsavgift
erlägges. Vid tidigare inträde blir pensionen något lägre. Den som exempelvis
inträder år 1960 får under de gjorda förutsättningarna en totalpension
såsom ensamstående av cirka 58 procent av de 15 bästa årens lön.

Av konstruktionen av det av utskottet förordade tilläggspensionssystemet
följer, att om reallönestegringen är kraftigare än förut angivna 1,5 procent
om året, pensionsnivån sedd i relation till medellönen under de 15 bästa
åren blir lägre, om förutsättningarna i övrigt är oförändrade. Räknar man
med en standardstegring av 2,5 procent om året, kommer under angivna
förutsättningar pensionen för en ensamstående efter en 40-årig intjänandetid
att utgöra cirka 52 procent av medelinkomsten under de 15 bästa åren.
Härvid har förutsatts, att folkpensionen fortfarande kommer att utgöra
3 600 kr. om året för ensamstående. Det synes emellertid mera realistiskt
att räkna med att folkpensionen även efter år 1968 kommer att standardhöjas
i enlighet med vad utskottet i det föregående uttryckligen förordat.
Även om folkpensionärerna erhölle endast halv andel i standardökningen
(och med en motsvarande höjning av basbeloppet inom tilläggspensioneringen),
komme totalpensionen för en ensamstående jämväl vid en reallöneökning
av 2,5 procent om året att utgöra cirka 60 procent av medelinkomsten
under de 15 bästa åren efter en 40-årig intjänandetid. Vid full
standardföljsamhet hos folkpensionen och basbeloppet stiger pensionsprocenten
i nyss angivna fall till 66 å 70.

Vid beräkningarna har förutsatts att avjämning sker med avseende på
kön och familjesammansättning (men icke med avseende på ålder). Detta
innebär att en pensionsavgift, som betalas i en viss ålder, ger upphov till

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

179

samma pension för män och kvinnor, för ogifta och gifta samt för gifta med
olika familjestorlek. Variationer i kollektivets sammansättning i dessa
avseenden spelar emellertid en underordnad roll. Pensionssystemets ekonomi
skulle visserligen påverkas i ogynnsam riktning i händelse kollektivet
dominerades av gifta män. Men även om man skulle gå till det helt orealistiska,
extrema fallet att kvinnor och ogifta män helt saknades i kollektivet
skulle dock pensionsprocenten icke nedgå med mer än cirka 2 procentenheter.

Av det ovan anförda framgår, att det av utskottet förordade pensionssystemet
under antaganden, som framstår såsom fullt rimliga, kommer att
med en 40-årig intjänandetid ge tilläggspensioner som tillsammans med
folkpensionen motsvarar cirka 60 procent av medelinkomsten under de
15 bästa åren. Det har gjorts gällande att ifrågavarande pensionsnivå kommer
att uppnås endast om reallönen stiger med 1,5 procent varje år. Något
sådant villkor gäller emellertid icke. Reallöneförändringarnas utveckling
kan ske mycket oregelbundet utan att detta inverkar mer än i ringa mån,
om den genomsnittliga stegringen under olika delar av den aktiva tiden är
den angivna.

Av det ovan anförda framgår vidare, att om hänsyn tages till den sannolika
folkpensionsutvecklingen efter 1968, en pensionsnivå av cirka 60 procent
kommer att uppnås enligt det av utskottet förordade systemet, även
om reallönehöjningen varit betydligt högre än i genomsnitt 1,5 procent om
året.

Det har påståtts att en pensionsnivå av cirka 60 procent efter en 40-årig
intjänandetid skulle vid det av utskottet förordade pensionssystemet vara
beroende av att den försäkrade tillhört ett försäkringskollektiv, som i fråga
om ålder, kön och civilstånd ständigt motsvarat den för befolkningen normala
sammansättningen. Något sådant villkor gäller emellertid icke heller.
Tvärtom förhåller det sig så, att vid ett pensionssystem av det slag, som
avses i en dispositiv lag av den i motionerna I: 323 och II: 419 förordade
typen, en pensionsnivå av cirka 60 procent i förhållande till medelinkomsten
under de 15 bästa åren efter en 40-årig intjänandetid uppnås även om de
försäkrade i försäkringsinrättningen har en helt annan ålderssammansättning
än som är normalt. Även en starkt avvikande köns- eller civilståndssammansättning
skulle som ovan anförts endast obetydligt påverka pensionsnivåns
höjd.

Det har också gjorts gällande, att nyssnämnda pensionsnivå icke skulle
uppnås med mindre penningvärdet varit helt oförändrat. Också detta påstående
är oriktigt. Till frågan om värdesäkringen av pensionsförmånerna
i ett pensionssystem av den av utskottet förordade typen återkommer utskottet
i det följande.

Vad nu sagts utesluter givetvis inte att i individuella fall lönekurvor kan
uppdragas, vilka leder till en lägre pensionsprocent än den förut angivna

180

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

efter en 40-årig intjänandetid. Det torde emellertid i praktiken här i allmänhet
röra sig om personer, för vilka högre avgiftsprocent än de i den
dispositiva lagen fixerade kommer att ställa sig naturliga.

För sådana grupper anställda, där den normala intjänandetiden understiger
40 år, förutsätter utskottet att överenskommelser träffas mellan
arbetsmarknadens parter om de pensionsavgifter, som erfordras för att
ålderspensionen trots den kortare intjänandetiden skall uppnå en tillfredsställande
nivå. Räknar man med en intjänandetid av 30 år i stället för 40
år och en reallöneökning av 1,5 procent om året, behöver pensionsavgifterna
inte höjas med mer än ungefär en femtedel för att totalpensionen till ensamstående
skall bli cirka 60 procent av de sista 15 årens medellön.

För grupper, där den normala avgiftsbetalningstiden är kortare än 40 år,
torde den med individens ålder följande standardstegringen genomsnittligt
sett ske snabbare än för grupper med längre normal intjänandetid. Antager
man att pensionsavgiften förhöjes med ungefär en fjärdedel finner man
att även en årlig reallönestegring av 2,5 procent icke utgör hinder mot en
totalpension, som utgör cirka 60 procent av de 15 bästa årens medelinkomst,
därest man räknar med endast halv standardökning av folkpensionen (och
med motsvarande höjning av basbeloppet inom tilläggspensioneringen).

Av det sagda framgår enligt utskottets uppfattning, att även för grupper
med kortare intjänandetid än 40 år goda möjligheter finnes att uppnå tillfredsställande
pensioner vid pensionssystem, som bygger på premiereservmetoden.

Träffas pensioneringsöverenskommelser för stora homogena kollektiv,
synes det vara ganska sannolikt att parterna kommer överens om att tilllämpa
åldersavjämning så att samma pensionsrätt erhålles för en viss premie
oberoende av vederbörandes ålder vid tidpunkten för avgiftsbetalningen.
En sådan solidaritet mellan yngre och äldre är vanlig på det fackliga området
och förekommer i andra sammanhang, bl. a. vid de grupplivförsäkringar som
löntagarkollektiven i stor utsträckning tecknat.

Utskottet vill än en gång understryka, att vid ett premiereservsystem ett
direkt samband finnes mellan de avgifter, som erlägges, och de förmåner,
som erhålles. Varje erlagd avgift grundlägger rätt till en pension av bestämd
storlek och denna framgår direkt av de försäkringstekniska grunder, som
gäller för vederbörande försäkringsinrättning. Pensionsförmånerna är
således icke obestämda, såsom gjorts gällande under pensionsdebatten, utan
förmånerna följer direkt — enligt de försäkringsmatematiska beräkningsreglerna
— av de gjorda avgiftsinbetalningarna.

Familjepensioneringen

I folkpartimotionerna har angivits att familjetilläggspension skulle utgå
för inkomstskikt mellan 10 000 och 30 000 kr. Avgifter för att täcka såväl
ålderstilläggs- som familj etilläggs- och invalidtilläggspension skulle emel -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 181

lertid enligt motionärerna utgå för inkomstskikt mellan 5 000 och 30 000
kr. Under utskottsbehandlingen har från motionärernas sida upplysts, att
avsikten givetvis icke varit att någon skulle erlägga avgifter utan att få en
däremot svarande förmån. Den avgiftsreserv, som enligt motionernas
förslag föreligger i inkomstskikt mellan 5 000 och 10 000 kr., kan givetvis
disponeras på flera olika sätt. Den kan användas för en förstärkning av
ålderstilläggspensionen i dessa inkomstskikt utöver vad i motionerna angivits.
Den kan givetvis också användas så, att en avgiftsdifferentiering företages
så att avgifterna till systemet blir något lägre i inkomstskikt mellan
5 000 och 10 000 kr. och något högre i skikt från 10 000 till 30 000 kr. Den
kan slutligen också användas för en familjetilläggspensionering även i inkomstskiktet
mellan 5 000 och 10 000 kr., om viss ändring i motionernas
förslag till ordningen för familjepensioneringen företages. Motionärerna
har under utskottsbehandlingen förklarat sig vilja förorda den sistnämnda
metoden och utskottet tillstyrker denna.

Med utgångspunkt från att änkepensionen inom folkpensioneringen enligt
utskottets förslag i det föregående skall från och med 1960 utgå med samma
belopp som folkpension till ensamstående ålderspensionär samt stiga till
3 600 kr. år 1968 förordar utskottet att änketilläggspensionen skall utgå med
20 procent av den del av mannens aktuella inkomst (medeltalet för de fyra
senaste åren, varvid det sämsta året undantages), som överstiger 5 000 men
icke 30 000 kr. Då familjepensioneringen är en riskförsäkring, bör rätten
till sådan vara helt oberoende av avgiftsbetalningstiden.

I följande tablå jämföres den totala änkepensionen i händelse av att mannen
avlider före 67 års ålder, enligt regeringens under utskottsbehandlingen
reviderade förslag och enligt folkpartimotionernas reviderade förslag, vilket
senare alltså tillstyrkes av utskottet. En korrekt jämförelse mellan
änkepensionens storlek enligt det reviderade regeringsförslaget och det
reviderade folkpartiförslaget är tyvärr icke möjlig, eftersom en viss oklarhet
råder rörande beräkningen av pensionsunderlaget i regeringsförslaget. En
ungefärlig föreställning om pensionens storlek enligt sistnämnda förslag
torde emellertid ges av tablån.

Total änkepension i kr. (inkl. 3 600 kr. folkpension) om mannen avlider före 67 års ålder

Mannens inkomst	Det reviderade folkpartiförslaget	Det reviderade regeringsförslaget
5 000	3 000	3 850
(5 000	3 800	4 100
8 000	4 200	4 600
10 000	4 600	5 100
12 000	5 000	5 600
15 000	5 600	6 350
20 000	6 600	7 600
25 000	7 600	8 S50
30 000	8 600	10 100

182

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Änkepensionen enligt det reviderade folkpartiförslaget blir som svnes för
samtliga inkomstskikt utom inkomster mellan 26 000 kr. och 30 000 kr.,

00 procent eller däröver. För löntagare med så hög inkomst som i angivna
skikt synes man kunna räkna med att avtal om en högre änketilläggspensionering
utan svårighet kan träffas. Detta skulle medföra endast en mycket
obetydlig merkostnad.

Utskottet vill anmärka att regeringens reviderade förslag liksom propositionen
torde förutsätta att änketilläggspensionen skall upphöra vid omgifte.

1 folkpartimotionerna uttalas att det bör övervägas att öppna möjlighet för
att låta änketilläggspensionen fortsätta efter omgifte, då det synes föga tilltalande
om ingående av nytt äktenskap skall förknippas med indragande av
betydande pensionsförmåner. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning.

Under utskottsbehandlingen har upplysts att propositionen skall tolkas
så, att för efterlevande till de män, som år 1960 är äldre än 46 år, skall utgå
en änketilläggspension, som reduceras med en tjugondel av fulla pensionens
belopp för var je år varmed deras ålder 1960 överstiger 46 år. Utskottet
anser i likhet med motionärerna att dessa övergångsbestämmelser för ett
så viktigt riskskydd som det här är fråga om bör mildras. Utskottet tillstyrker
därför motionärernas förslag att full änkepension skall utgå till
efterlevande efter män som 1960 är 57 år eller yngre och sedan reduceras
med en tiondel varje år varmed mannens ålder 1960 överstiger 57 år. Innebörden
härav blir, om utskottets förslag av riksdagen bifalles, att änkor
efter män, som vid reformens ikraftträdande 1960 uppnått en ålder av cirka
50 år eller mera, får en bättre änketilläggspension än enligt Kungl. Maj :ts
föi slag. Är mannen 1960 yngre än så kan de efterlevande, såsom framgår
av den ovan i utskottets utlåtande redovisade tabellen, enligt regeringens
reviderade förslag få en något högre änketilläggspension än enligt det av
utskottet förordade förslaget. Detta sammanhänger närmast med den stora
överkompensation som i regeringsförslaget förutsättes och om vars framtida
hållbarhet i verkligheten utskottet tidigare uttalat starka tvivel. Hur
de båda förslagen verkar under övergångstiden framgår av följande tabell.

L nder den förda diskussionen i pensionsfrågan har den anmärkningen
framförts gentemot motionärernas förslag att änkepensionen kunde bli avsevärt
större om mannen avlider strax före 67 års ålder än om hans frånfälle
inträffar strax efter. Utskottet vill framhålla att så ingalunda blir fallet när
det av utskottet förordade på motionernas förslag byggda systemet kommit
i full funktion. Under övergångstiden kan givetvis däremot den änkepension,
som utgår i händelse mannen avlider före 67 års ålder, bli större än motsvarande
pension om mannen avlider efter nämnda ålder. I motionärernas
förslag har emellertid uppenbarligen denna konsekvens tagits fullt medvetet,
enär motionärerna ansett det angeläget att riskskyddet under aktivtiden
snabbt skulle nå en tillfredsställande nivå. Förmånerna under pensio -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

183

Total änkepension (inkl. folkpension) om mannen avlider före 67 år

I tablån anges den änkepension som kommer att utgå när folkpensionen blivit 3 600 kr. för
ensamstående.

Mannens ålder år 1960	Mannens inkomst 10 000 kr.	Mannens inkomst 15 000 kr.
Folkparti- förslaget	Regerings- förslaget	Folkparti- förslaget	Regerings- förslaget
66	3 700	3 600	3 800	3 600
65	3 800	3 600	4 000	3 600
64	3 900	3 750	4 200	3 875
63	4 000	3 825	4 400	4 012
62	4 100	3 900	4 600	4 150
61	4 200	3 975	4 800	4 288
60	4 300	4 050	5 000	4 425
59	4 400	4 125	5 200	4 562
58	4 500	4 200	5 400	4 700
57	4 600	4 275	5 600	4 838
56	4 600	4 350	5 600	4 975
55	4 600	4 425	5 600	5 112
54	4 600	4 500	5 600	5 250
53	4 600	4 575	5 600	5 388
52	4 600	4 650	5 600	5 525
51	4 600	4 725	5 600	5 662
50	4 600	4 800	5 600	5 800
49	4 600	4 875	5 600	5 938
48	4 600	4 950	5 600	6 075
47	4 600	5 025	5 600	6 212
46 el. yngre	4 600	5 100	5 600	6 350

närstiden, inkl. änkepension om mannen avlider efter 67 år, byggs däremot
successivt upp allteftersom ökad pensionsrätt intjänas. Som nedan angives
utgår emellertid i de fall då mannen erhåller ålderspension under övergångstiden
särskilda pensionstillskott enligt de regler utskottet i annat sammanhang
angivit, vilka verkar höjande även på änkepensionen i dessa fall.

Genom denna avvägning av änkepensionen när mannen avlider efter 67
år får den efterlevande änkan en pension, som bestämts med hänsyn till
makarnas standard under mannens pensionärstid.

Om mannen avlider efter 67 års ålder, utgör änketilläggspensionen enligt
motionärerna även under övergångstiden 50 procent av mannens ålderstilläggspension.
Utskottet har i annat sammanhang tillstyrkt, att särskilda
pensionstillskott skall utgå till ålderspensionerna inom det av utskottet förordade
systemet under övergångstiden. Pensionstillskotten skall dock utgå
endast för inkomstskiktet 5 000—12 000 kr. Änketilläggspensionen i de fall
mannen under övergångstiden avlider efter 67 års ålder skall alltså utgöra
50 procent av ålderstilläggspensionen inkl. pensionstillskott.

1 det föregående har utskottet tillstyrkt motionärernas förslag att barnpension
inom folkpensioneringen fr. o. in. den 1 juli 1960 skall utgå utan

184

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

inkomstprövning med 1 000 kr. för varje barn i de fall då barnet förlorat
endera av sina föräldrar och med 2 000 kr. i de fall då barnet förlorat båda
föräldrarna. Barnpensioner skall utgå intill dess barnet fyller 19 år. Utskottet
föreslår vidare, att barnpension inom tilläggspensioneringen skall
utgå med 5 procent för varje barn av den avlidnes tilläggspensionsgrundande
inkomst, beräknad som medeltalet av de fyra senaste årens inkomster i
skiktet 5 000 30 000 kr., varvid det sämsta årets inkomst undantages. Barn tiHäggspension

skall utgå intill dess barnet fyller 19 år.

Eftersom många hustrur icke har något förvärvsarbete utom hemmet och
därför icke redovisar någon egen inkomst, bör det också enligt utskottet
övervägas att bestämma barntilläggspensionen i de fall modern avlidit med
utgångspunkt från viss andel, t. ex. hälften, av mannens inkomst i skiktet
5 000 30 000 kr. Har hustrun egen inkomst, räknas i så fall barnpension

även på hennes inkomst i samma skikt. Denna möjlighet bör uppmärksammas
under det fortsatta utredningsarbetet.

I följande tablå redovisas den totala familjepensionen enligt motionärernas
av utskottet omarbetade förslag i tre olika inkomstlägen. Änkepensionen
från folkpensioneringen ingår med 3 600 kr. Uppgifterna avser alltså den tidpunkt
då systemet kommit i full funktion. Hustrun förutsättes icke ha något
förvärvsarbete.

Total familjepension om mannen avlider före 67 dr och hans inkomst är

Efterlevande	10 000 kr.	15 000 kr.	20 000 kr.
Änka............	4 600	5 600	6 600
» +1 barn...................	5 850	7 100	8 350
» +2 » ..............	7 100	8 600	10 100
i) +3 » ................	8 350	10 100	11 850
» +4 » .............	9 600	11 600	13 600
1 föräldralöst barn...........	2 375	2 750	3 125
2 föräldralösa » ........	4 750	5 500	6 250
3 » » ...........	7 125	8 250	9 375
4 » » ........	9 500	11 000	12 500

Under övergångstiden blir enligt motionärernas och utskottets förslag
familjepensionen i stort sett genomgående bättre än enligt Kungl. Maj :ts
förslag. Vidstående tablå avser det fali att en avliden man efterlämnar änka
och två minderåriga barn samt att hans inkomst utgör 15 000 kr. Folkpensioneringens
änkepension har antagits utgå med 3 600 kr.

Beträffande familj epensioneringen vill utskottet sammanfattningsvis
framhålla att det förordade förslaget med hänsyn till tillgängliga ekonomiska
resurser och nuvarande förhållanden på de områden, där en god
tjänstepensionering utvecklats, ger ett lämpligt avvägt, gott familjeskydd.

I det föregående har utskottet vidare tillstyrkt bestämmelser för individuell
utträdesrätt ur det av utskottet förordade pensionssystemet. Med hän -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

185

Mannens ålder år 1960	Total familjepension
Folkpartiförslaget	Regeringsförslaget
66	5 900	5 600
65	6 200	5 600
64	6 500	5 985
63	6 800	6 178
62	7 100	6 370
61	7 400	6 562
60	7 700	6 755
59	8 000	6 948
58	8 300	7 140
57	8 600	7 332
56	8 600	7 525
55	8 600	7 718
54	8 600	7 910
53	8 600	8 102
52	8 600	8 295
51	8 600	8 488
50	8 600	8 680
49	8 600	8 872
48	8 600	9 065
47	8 600	9 258
46 el. yngre	8 600	9 450

syn till den utomordentliga betydelse, som ett gott familjeskydd har för
hustru och barn, finner sig utskottet böra framhålla, att för utträde ur familj
etilläggspensioneringen skriftligt medgivande av hustrun bör erfordras.
På de områden där kollektivavtal tillämpas kan man enligt utskottets uppfattning
utgå ifrån att intresset av ett fullgott familjeskydd blir tillvarataget.

Invalidpension

Trots att mer än ett år gått sedan allmänna pensionsberedningen framlade
sitt betänkande om förbättrad pensionering har departementschefen icke
igångsatt någon egentlig utredning rörande invalidpensioneringsproblemen
inom folkpensioneringen. Endast vissa interna departementsundersökningar
har gjorts, men dessa har veterligen icke fortskridit långt. Resultatet av desamma
har icke ställts till utskottets förfogande, trots att inom utskottet
framställts önskemål därom. Sedan utskottet nu enats om att begära en parlamentarisk
utredning om invalidpensioneringens problem in. m., kan man
emellertid förvänta att förutsättningar kommer att åvägabringas för en lösning
av problemen beträffande invalidtilläggspensioneringen utan onödigt
dröjsmål. I de ovan förordade avgifterna för en tilläggspensionering har, såsom
förut nämnts, inräknats kostnaden för invalidpensionering.

Riktpunkten för en reform av invalidtilläggspensionen bör enligt utskottets
mening vara ungefärligen samma pensionsnivå som den i ålderspensioneringen
vid full intjänandctid gällande.

186

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Fripoäng

Invalidpensionen skall normalt avlösas av ålderspension vid 67 års ålder
eller vid den tidpunkt då enligt en föreliggande pensionsplan ålderspension
börjar utgå. Det kan emellertid förekomma, att en person blir fullständigt
eller delvis arbetsoförmögen i relativt unga år. Härigenom rubbar invalidiseringen
varje sparplan för ålder sskyddet. I anledning härav intjänas inom
ramen för det av utskottet förordade tilläggspensionssystemet s. k. fripoäng
för ålderdomsförsörjningens vidkommande under den tid då invaliditet pågår.
Om en gift person blir invalid, vidmakthålles även rätten till änkepension
och barnpension utan premieinbetalning.

I detta sammanhang vill utskottet understryka att även fripoäng vid arbetslöshet
ingår i det av utskottet förordade tilläggspensionssystemets förmåner,
så att utan premiebetalning det invalid- och familjepensionsskydd,
som gällt före arbetslöshetens inträde, vidmakthålles. Vad ålderspensionsrätten
under arbetslöshet beträffar anser utskottet att till skydd för löntagarnas
pensionsrätt under arbetslöshetstider särskilda åtgärder bör vidtagas.
Denna fråga bör närmare utredas.

A vgifter na

Medan i propositionens tilläggspensionssystem avgifternas höjd icke direkt
sammanhänger med pensionsutbetalningarnas storlek utan beror på politiska
överväganden föreligger såsom förut nämnts enligt premiereservsystemet ett
direkt försäkringsmatematiskt samband mellan pensionsförmånerna och avgifterna.
Vad angår fonderingens storlek i det av utskottet förordade systemet
är densamma alltså en direkt följd av de försäkringstekniskt beräknade
avgifter som uttages.

Då utskottet förordar viss förändring i den av motionärerna föreslagna
familjetilläggspensioneringen och närmare preciserar pensionstillskottens
utformning under övergångstiden, beräknar utskottet de inom pensionssystemet
erforderliga avgifternas storlek i förhållande till den pensionsgrundande
inkomsten enligt följande. Tabellen anger också avgiften beräknad
i procent av den totala inkomstsumman på grundval av nuvarande inkomstfördelning.

År	I % av pensions-grundande inkomst	I % av total-inkomst
1960................	2,0	1,0
1961................	3,5	1,75
1962................	5,0	2,5
1963................	6,5	3,25
1964................	8,0	4,0
1965................	9,5	4,75
1966................	11,0	5,5
1967................	12,5	6,25
fr. o. m. 1968........	13,5	6,75

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

187

Vid detaljutformningen av lagbestämmelserna kan möjligen någon obetydlig
justering av pensionsavgiftsprocenten i fullfunktionsstadiet fr. o. m.
1968 påkallas. Sedan pensionstillskottens finansiering slutförts efter 25 är,
beräknas avgiften i systemet komma att sjunka med cirka 0,5 procent av
totalinkomsten.

I detta sammanhang vill utskottet understryka att den ovan redovisade
skalan för avgifternas stegring är avvägd med hänsyn till önskvärdheten att
inflation inte framkallas. — Vid den fortsatta utredningen rörande »inväxandetidens»
problem bör, som i motionerna anförts, juridisk expertis
pröva möjligheterna till en sådan utformning av bestämmelserna att särskilda
hänsyn tas under tider av begränsat utrymme för ökning av den totala
arbetsersättningen. Härvid beaktas att uppsamling av erforderliga premier
i allt väsentligt sker i den angivna takten, så att i fråga om intjänad
pensionsrätt snar kompensation erhålles för en eventuell dämpning av avgiftsstegringen
ett enskilt år.

Folkpartiförslaget utgår ifrån som självklart att statsbidrag inte skall
ifrågakonuna till tilläggspensioneringen. Utskottet delar denna uppfattning.

Samordningsfrågor

En pensionsreform efter av regeringen föreslagna linjer skulle komma att
möta stora samordningssvårigheter. Det gäller att åstadkomma en tillfredsställande
samordning såväl av den reviderade folkpensioneringen som av tillläggspensioneringen
med den allmänna sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen
o. s. v. Det skulle, såsom förut framhållits, ha varit önskvärt att
samordningsproblemen närmare belysts i propositionen och att förslag till
lösningar framlagts. Departementschefen inskränker sig emellertid till vissa
allmänna uttalanden och hänvisar i övrigt frågorna till utredning.

Då sålunda icke ens samordningen av grundskyddet med övriga socialförsäkringsgrenar
klarlagts av departementschefen, kan utskottet icke närmare
taga ställning till samordningsproblemen avseende den av utskottet förordade
tilläggspensioneringen, som ju utgör en påbyggnad på folkpensioneringen.
Utskottet förutsätter att frågorna med det snaraste blir erforderligt
utredda.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang framhålla att med ett på
premiereservmetoden byggt pensionssystem, där var och en har ett pensionstillgodohavande
grundat på avgifter, som erlagts just för honom, erforderliga
ändringar i försäkringsförmånerna tekniskt lätt kan åstadkommas
på grundval av en försäkringsmatematisk kalkyl. Samtidigt vill utskottet
betona att samordningen underlättas därigenom att med den av utskottet
förordade lösningen av pensionsfrågan det blott behöver bli fråga om två
pensionssystem som skall anpassas, nämligen folkpensioneringen och tillläggspensioneringen,
medan enligt propositionens förslag det kan bli fråga
om att anpassa ännu flera pensionssystem, nämligen dels folkpensione -

188

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

ringen, dels den obligatoriska tilläggspensioneringen och dels annan tjänstepensionering,
som behövs exempelvis därför att pensionsåldern i yrket är
lägre än enligt det obligatoriska tilläggspensionssystemet.

Organisation, fondförvaltning m. m.

Enligt utskottets mening bör tilläggspensioneringen byggas upp på fristående
pensionsinrättningar. Inom ramen för nu eller framdeles gällande försäkringslagstiftning
bör valfrihet råda mellan olika försäkringsföretag och
pensionskassor såsom bärare av tilläggspensioneringen. Genom konkurrensen
på området främjas strävandena att hålla omkostnaderna nere och att
åstadkomma en god kapitalförvaltning. Organisations- och kontrollfrågorna
bör givetvis i detalj övervägas närmare under det fortsatta arbetet på pensionsreformens
genomförande, varvid möjligheterna till ett branschvis ordnat
samarbete med något eller några försäkringsföretag prövas. Självfallet
bör den inom det enskilda försäkringsväsendet förefintliga stora erfarenheten
utnyttjas vid detta utredningsarbete. Härvid bör bl. a. tillses att utebliven
inbetalning av avgift från en arbetsgivares sida icke går ut över de
anställda i form av förlorat pensionsskydd. Skulle arbetsgivare underlåta
att anmäla en löntagare till pensionsförsäkring i godkänd försäkringsinrättning
eller skulle arbetsgivare efter att ha anmält en löntagare till pensionsförsäkring
brista i inbetalning av avgifter, får denne likväl sin pensionsrätt
ograverad. Kostnaderna härför täckes solidariskt av samtliga
pensionsförsäkringsföretag. Regressrätten mot arbetsgivaren utövas av närmast
berörda försäkringsinrättning eller — om ingen anmälan gjorts
till en sådan inrättning — av en gemensam central institution. Fordran på
pensionspremie synes böra ges samma prioritet som lönefordran.

Utskottet vill framhålla att ingen principiell skillnad föreligger mellan motionernas
förslag och Kungl. Maj :ts förslag i vad gäller löntagares delaktighet
i systemet vid dess start. I båda fallen erfordras vissa organisatoriska
åtgärder för att säkra att alla i praktiken blir medtagna.

För fondförvaltningens del medför den av utskottet förordade ordningen
en önskvärd decentralisering. Man undviker de påtagliga olägenheter som
är förenad med en starkt centraliserad fondförvaltning. Risken för en politisering
av kapitalmarknaden förebygges.

Värdebeständigheten

Då propositionens tilläggspensionssystem, trots fonderingen, i det väsentliga
är ett fördelningssystem, kommer såsom förut nämnts värdebeständigheten
i de utgående pensionerna huvudsakligen att bero på de framtida,
relativt sammankrympande, aktiva generationernas villighet att infria de
växlar på stigande belopp, som nu utställts av regeringen. En högre grad
av osäkerhet kan man svårligen tänka sig. Annorlunda är läget i det av
utskottet förordade dispositiva pensionssystemet, som bygger på premie -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

189

reservmetoden. Här inbetalas för vars och ens räkning premier för hans
pensionering och detta sparande sammanföres och förenas med en försäkringsmässig
riskutjämning. Av försäkringsmatematiska antaganden och
regler följer sedan i huvudsak vad envar skall erhålla i pension. Pensionernas
storlek kommer således icke här att bero på kommande generationers
villighet att betala för andra.

En ekonomiskt sund lösning av värdebeständighetsproblemen i en tillläggspensionering
kan man enligt utskottets mening få genom att knyta
värdesäkringen till kapitalförvaltningen. För värdesäkringen av pensionsförmånerna
i det av utskottet föreslagna tilläggspensionssystemet bör, såsom
angivits i motionerna I: 323 och II: 419, följande vägar följas.

1. Premierna indexregleras automatiskt. Premierna sättes vid varje tidpunkt
till en viss procentsats av den vid tillfället ifråga pensionsgrundande
inkomsten. Om på grund av penningvärdeförsämring den pensionsgrundande
inkomsten i kronor räknat ökar, kommer såväl pensionspremien
som den under året intjänta pensionsrätten att stiga i kronor räknat.
Vidare skall gränsbeloppen för den tilläggspensionsgrundande inkomsten —
i likhet med vad som gäller folkpensionsbeloppen — anpassas efter prisförändringarna.

Problemet om pensionernas värdesäkring blir särskilt brännande under
tider med mera utpräglad inflation. Under ett sådant skede kommer räntan
på vanliga nominallån utan värdebeständighetsldausul att ligga relativt
högt. De senaste årens erfarenheter har givit vid handen att det under en
fortgående inflationsprocess icke i längden är möjligt att vidmakthålla en
ränta på den nivå som var vanlig under mellankrigstiden vid dess relativt
stabila prisnivå. Det är därför enligt utskottets mening icke orealistiskt att
räkna med att vid vanliga nominallån en betydligt högre förräntning skall
kunna uppnås än den relativt låga beräkningsräntan.

3. Friare placering sregler för försäkringsfonden. De regler som nu gäller
rörande placering av försäkringsfondens medel i livförsäkringsbolag beskär
alltför mycket företagens möjligheter att göra värdefasta placeringar, exempelvis
i form av aktieförvärv. De nuvarande lagreglerna är en reminiscens
från den tid, då man kunde räkna med ett relativt fast penningvärde. Att
försäkringsföretagen hittills icke fullt utnyttjat de möjligheter till fri placering,
som gällande lag ger, sammanhänger med att deras faktiska handlingsfrihet
varit beskuren genom den av staten och riksbanken intagna hållningen
till deras placeringsproblem. Lagstiftningens allmänt konservativa
karaktär kan också ha inverkat på betraktelsesättet inom försäkringsvärlden.

Till närmare belysning av vad ökade möjligheter till friare placering av

190

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

fondmedel kan betyda vill utskottet framhålla, att t. ex. den som under
mellankrigstiden köpte aktier i företag med goda realvärden erhållit en
tillfredsställande och naturlig kompensation för penningvärdets fall. Om
det av utskottet förordade pensionssystemet genomföres, kan det befinnas
lämpligt att placera t. ex. en viss del av pensionsavgifterna på liknande sätt.
I ett land med expanderande näringsliv finns utan tvivel utrymme för
sådana placeringar. Vidare vill utskottet framhålla att fastighetsmarknaden
säkerligen kan organiseras på ett sådant sätt, att inflytande pensionsavgifter
kan placeras värdebeständigt i ännu större utsträckning där.

4. Placering i värdefasta obligationer. Utgivandet av sådana obligationer
bör underlättas. Staten kan här gå i spetsen för tillskapande av en ny form
av penningplacering, vars betydelse för pensionsförmånernas värdesäkring
skulle vara mycket stor. Utskottet vill i detta sammanhang understryka, att
ett statligt utgivande av indexobligationer icke skulle innefatta någon subvention
till pensionssystemet från skattebetalarnas sida. Att indexklausulen
berövar gäldenären-staten en orättmätig vinst i fall av inflation är ju icke
detsamma som att staten lämnar borgenären en subvention.

5. Placering i indexbundna reverser. Icke blott indexbundna obligationer
utan även indexbundna skuldbevis av annat slag skulle vara av stor betydelse
för värdesäkringen av pensionssystemets medel. En ökad användning av
sådana skuldbevis synes böra underlättas.

Det ligger i sakens natur, att ingen av de ovan anvisade vägarna ensam
kan leda till en fullständig värdesäkring av pensionsfonderna. Tillsammantagna
kan de dock enligt utskottets uppfattning förväntas ge en tillfredsställande
värdefasthet åt pensionerna. Reservation måste dock naturligtvis
göras för sådana händelser som att vårt land skulle råka i krig eller liknande.
En motsvarande reservation har uttryckligen gjorts av departementschefen
i propositionen.

Utskottet kan i detta sammanhang icke underlåta att ge uttryck för sin förvåning
över att regeringen intagit en så markerat likgiltig eller negativ
hållning till problemet att värdesäkra pensionssparande och annat sparande.
En lösning av detta problem kräver en progressiv inställning och förmåga
att bryta med förlegade föreställningar för att skapa nya möjligheter
för kapitalmarknadens framtida gestaltning. Det står för utskottet klart, att
från en snävt konservativ synvinkel utsikterna att värdebeständigt placera
pensionskapital och annat sparande kan te sig ovissa och begränsade. Utskottet
har emellertid med tillfredsställelse noterat att inom de meningsriktningar,
som nu representerar en majoritet av medborgarna, stor förståelse
finns för vikten av värdesäkring av sparmedel av olika slag. Detta framgår
av utskottets utlåtande i ett annat avsnitt. Utskottet hyser därför övertygelsen
att ett målmedvetet arbete efter i här berörda sammanhang tidigare
angivna riktlinjer inom de närmaste åren kommer att leda till konkreta re -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958 191

sultat, vilka medger en tillfredsställande värdesäkring av pensionsförmånerna.

Pensionsmedlens återlåning

Departementschefen har inte tagit definitiv ställning till den av 1957 års
pensionskommitté föreslagna rätten för företagen att i mycket begränsad
omfattning få återlåna inbetalda premier. Utskottet finner inte pensionskommitténs
förslag godtagbart, över huvud taget synes utredningen förutsätta
att återlåning av inbetalda premier endast skulle kunna ske under
en övergångstid för att helt upphöra i slutet av 1960-talet. Amorteringstiden
— i regel 5 år — är alldeles för kort för att tillgodose skäliga önskemål
från företagens sida och kraven på full bankmässig säkerhet, trots att
räntan på grund av bestämmelserna synes bli högre än vad som gäller för
vanliga banklån av denna typ, innebär att återlåningsrätten enligt kommitténs
förslag blir ganska illusorisk.

Enligt utskottets mening ligger det i de anställdas intresse att det skapas
goda förutsättningar för ökad investeringsverksamhet inom det företag, där
de är anställda. Endast under denna förutsättning kan företaget på längre
sikt stärka sin konkurrenskraft och därmed sin möjlighet att bereda de
anställda sysselsättning och goda arbetsvillkor. Hittillsvarande lagstiftning
har erkänt detta genom att tillåta att pensionsstiftelsemedel får arbeta i företagen
med en av vederbörande företag undertecknad revers som enda säkerhet.
Det finns ingen anledning att nu helt bryta mot denna tankegång.
Därför bör en väsentlig del av de inbetalade pensionsmedlen generellt få
återlånas mot revers, som antingen löper med gällande marknadsränta
eller också är indexreglerad och löper med motsvarande lägre ränta.

En viss risk föreligger för att företag kan komma på obestånd och därför
inte kan fullgöra sin återbetalningsskyldighet. En sådan eventualitet får under
inga förhållanden drabba de försäkrade utan måste mötas på annat
sätt. Enligt utskottets mening bör den tidigare nämnda räntan kompletteras
med ett säkerhetstillägg, som samlas upp i en särskild säkerhetsfond,
ur vilken medel vid behov kan disponeras. Ett sådant räntetillägg behöver
inte vara särskilt stort. Det torde räcka med några tiondels procent. Amorteringstiden
för ifrågavarande lån torde kunna utsträckas till cirka 15 år.

Utskottet förordar att denna fråga blir föremål för utredning varvid
särskilt bör beaktas de särskilda förhållanden som föreligger för småföretagens
del. Ett absolut villkor är enligt utskottets mening att småföretagarna
på jordbrukets, hantverkets, handelns och industrins område inte försättes
i ogynnsammare läge än de större företagen.

En olikartad rätt bärutinnan skulle vara ägnad att ytterligare öka den
mindre företagsamhetens redan nu stora svårigheter att skaffa kapital för
rörelsen, varvid småföretagarnas konkurrenskraft skulle nedsättas.

192

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Den föreslagna utredningen bör pröva den av motionärerna framförda
tanken på inrättande av särskilda kapitalförmedlingsorgan för den mindre
företagsamheten och vidare undersöka tillvägagångssättet för en kreditgivning
genom affärsbankernas förmedling av en del av det uppsamlade pensionskapitalet.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Enligt folkpartiförslaget till ett dispositivt tilläggspensionssystem, som
utskottet i det föregående tillstyrkt, skall rätt till ålderspension liksom enligt
propositionen föreligga för den, som uppnår 67 års ålder från och med
1963. Rätt till invalidpension och familjepension avses skola inträda från
och med den 1 januari 1960, d. v. s. tre år tidigare än vad som avses enligt
propositionen. Med hänsyn till den tvååriga sjukkassetiden kommer invalidpension
dock i allmänhet icke att bli utbetald före år 1962.

Utskottet delar uppfattningen, att invalid- och familjepensioneringens
riskskydd bör sättas i kraft mycket snabbt. I och för sig finnes i det av utskottet
förordade systemet teknisk möjlighet att låta invalid- och familjepensioner
redan från början utgå med fulla belopp. Detta synes dock knappast
lämpligt med hänsyn till de lägre ålderspensioner, som kommer att
utgå under övergångsåren. Starka skäl talar dock för en kortare övergångstid
än den i propositionen angivna 20-åriga. Utskottet förordar sålunda
10 år. Riskskyddet bör omedelbart träda i kraft med fulla belopp för alla
åldrar upp till 57 år. För de inkomsttagare som vid systemets start har
kortare tid än 10 år kvar till 67 år bör såväl invalidpensionerna som
familjeskyddet under den aktiva tiden reduceras med en tiondel för varje år
varmed åldern år 1960 överstiger 57.

Pensionstillskott

Utskottet kan icke finna det skäligt att synnerligen omfattande pensionstillskott
under övergångstiden utges för högre inkomstskikt utöver den
pension, som täckes av erlagda avgifter. Utskottet delar däremot motionärernas
uppfattning att pensionstillskott bör utges till sådana åldersgrupper
och sådana inkomstskikt, där de bäst behövs för att få den önskade snabbare
tillväxten av ålderstilläggspensionerna. Härigenom blir det möjligt att
till de äldsta åldersgrupperna i dessa inkomstskikt ge något bättre pensioner
under övergångstiden än som följer av regeringsförslaget. För senare
liggande år utlovar propositionsförslaget mycket högre pensionstillskott.
Verklighetsgrunden för dessa löften är, som utskottet förut framhållit, helt
beroende av den villighet att infria nu i propositionen givna löften, som de
i framtiden aktiva medborgarna kan komma att visa.

Pensionstillskotten bör i det av utskottet förordade systemet finansieras
så att för varje års aktuella pensionsfall avsättes kapitalvärdet av kommande
utbetalningar (kapitaltäckningsprincipen). Utskottet tillstyrker ock -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

193

så att pensionstillskott utges även till den familjepension, som inträder när
en familjeförsörjare avlider under pensionär stiden.

Utskottet förordar att pensionstillskott ges för de inkomstdelar, som uppgår
till högst 12 000 kr. Genom pensionstillskotten erhåller de som pensioneras
år 1963 för den del av inkomsten, som ligger mellan 5 000 och 12 000
kr. en total ålderstilläggspension av 8 procent. För dem som pensioneras
åren 1964, 1965 och ett antal år därefter är motsvarande procenttal 12, 16
och sedan 20. Härtill kommer i vanlig ordning ålderspension svarande till
inbetalda avgifter för den del av inkomsten, som ligger mellan 12 000
och 30 000 kr.

I motionerna lämnas exempel på tilläggspensioner inklusive pensionstillskott
under vissa övergångsår. I nedanstående tabell ger utskottet exempel
på ålderstilläggspensionens storlek inklusive pensionstillskotten i vissa
fall, där reallönen antagits stiga med 1,5 procent om året. Som jämförelse
anges tilläggspensionens storlek för samma inkomsttagare enligt propositionen.

	Lön 8 000 kr år 1960	Lön 10 000 kr år 1960	Lön 12 000 kr år 1960
	Folkparti-	Regerings-	Folkparti-	Regerings-	Folkparti-	Regerings-
Pen-	förslaget	förslaget	förslaget	förslaget	förslaget	förslaget
sioneras	Total	Total	Total	Total	Total	Total
år	tilläggs-	tilläggs-	tilläggs-	tilläggs-	tilläggs-	tilläggs-
	pension	pension	pension	pension	pension	pension
	per år	per år	per år	per år	per år	per år
	kr	kr	kr	kr	kr	kr
1963	250	243	412	365	561	485
1964	382	371	627	554	843	737
1965	519	502	848	748	1 125	992
1966	661	637	1 076	946	1 408	1 255
1967	674	775	1 092	1 149	1 414	1 523
1968	687	918	1 108	1 357	1 421	1 796

Då man bedömer frågan om tilläggspensionernas storlek under övergångstiden,
måste hänsyn tagas också till folkpensionen, som från och med
år 1968 skall utgöra 3 600 kr. för ensamstående och 5 400 kr. för två makar,
allt i 1957 års penningvärde räknat. Härav följer att den totala pensionen
för en person som år 1960 har 12 000 kronors inkomst och som pensioneras
t. ex. 1968 skulle enligt folkpartiförslaget uppgå till 5 021 kr., makans
folkpension ej inräknad. Härtill kommer i ett stort antal fall pensioner
från pensionsstiftelser in. m., som kan väntas uppgå till 900—1 500
kr. om året. Efter år 1968 kan man dessutom räkna med såsom troligt att
folkpensionen fortsätter alt stiga så att folkpensionärerna får andel i
uppkommande standardhöjningar. Den sammanlagda pensionen skulle
alltså för löntagare med 12 000 kronors inkomst, som pensioneras t. ex.
1968, i stor utsträckning komma alt överstiga halva inkomsten. 1960-talet
13 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 12 samt. Nr 1

194

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

skulle alltså medföra ett stort steg till en lösning av pensionsfrågan. Genom
kollektivavtal kan självfallet överenskommelser träffas om annan ordning
för pensionstillskott än den som anges i den dispositiva lagen. Utskottet anser
sig som ovan framhållits på goda grunder kunna förutsätta, att om kollektiva
avtal träffas om annan pensionsordning än den i lagen angivna, den
äldre arbetskraftens intresse av att erhålla rimliga tilläggspensioner därvid
kommer att tillgodoses på grund av den inbördes solidaritet mellan
medlemmarna i de fackliga sammanslutningarna, som varit ett så utmärkande
drag hos organisationerna på den svenska arbetsmarknaden.

Löntagare, som i enlighet med tidigare angivna regler utträder ur pensionssystemet,
erhåller i efterskott från försäkringsinrättningen en gång
om året de för deras räkning av arbetsgivaren erlagda pensionsavgifterna.
Det ligger i sakens natur, att denna återbetalning sker med det mindre avdrag,
som omkostnader och kostnaderna för pensionstillskott inom systemet
kan betinga. Dessa kostnader kan enligt utskottets beräkning uppgå
till i genomsnitt cirka en halv procent av de totala inkomsterna. Sedan
pensionstillskottens finansiering fullbordats, kommer de så när som på en
mycket obetydlig omkostnadsdel att helt försvinna.

Utskottet förutsätter att finansieringen av pensionstillskotten till de äldre
löntagarna inom systemet kommer att hållas i sär från de anordningar, som
kan vidtagas för att utge pensionstillskott även till äldre företagare. Eljest
skulle risk uppstå för att avgifter, som erlagts av eller för den ena gruppen,
kunde komma att användas till förmåner för den andra gruppen. Då företagarna
genom inträde kan bli delaktiga i det av utskottet förordade systemet,
medan löntagare har rätt till utträde, måste därför olika lösningar av
frågan om pensionstillskott under övergångsåren sökas för dessa båda grupper.
Pensionstillskott inom systemet kan utgå till företagare, som gruppvis
ansluter sig. Förutsättningarna för sådan anslutning bedömes av utskottet
som goda. Befintliga centrala och lokala köpmanna-, hantverkare-,
jordbrukare- och andra företagarorganisationer kan väntas taga initiativ
härtill.

Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte —

med avslag å propositionen samt,

under iakttagande av vad utskottet anfört, med bifall
till de likalydande motionerna 1: 323 av herr Ohlon in. fl.
och II: 419 av herr Ohlin m. fl. —

besluta att utbyggnaden av en tilläggspensionering, som
kompletterar folkpensioneringen, skall ske i enlighet med
de ovan angivna riktlinjerna.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

195

17) av herrar Wahlund, Eliasson och Hansson i Skegrie, vilka ansett,

att det avsnitt i utskottets yttrande som upptagits under rubriken »Tillläggspensioneringen»,
s. 116—132, ävensom utskottets hemställan under C)
2) bort ersättas med yttrande och hemställan av följande lydelse:

Folkpensioneringen har sedan länge utgjort grunden i samhällets åtgärder
för ekonomisk trygghet åt medborgarna vid ålderdom, invaliditet
och familjeförsörjares bortgång. Utskottet vill understryka angelägenheten
av att alla medborgare får så goda förutsättningar som möjligt till förstärkning
av den trygghet, som den i det föregående förordade folkpensionsreformen
avser att ge.

I propositionen samt i de likalydande motionerna I: 323 av herr Ohlon
m. fl. och 11:419 av herr Ohlin in. fl. föreslås lagstiftning om tilläggspensioner,
graderade efter inkomst. I de likalydande motionerna I: 325 av
herr Eliasson in. fl. och 11:421 av herr Hedlund in. fl. hemställes dels
om avslag på propositionen i förevarande del och dels om åtgärder till
främjande av frivillig tilläggspensionering och annat frivilligt sparande för
ökad trygghet vid ålderdom, vid invaliditet och för familjer. Även de likalydande
motionerna I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson
m. fl. utmynnar i yrkande om avslag på propositionen, såvitt den
avser principerna för en obligatorisk tilläggspensionering.

I överensstämmelse med vad som framhållits i motionerna 1: 325 och
11:421 vill utskottet understryka, att den enskilde medborgaren själv i
första hand måste ha ansvaret för sin och familjens försörjning och trygghet.
Med den höjning av inkomster och levnadsstandard, som skett i vårt
land, har praktiskt taget alla nu möjligheter att under sina aktiva arbetsår
klara sig på egen hand. Under barnaåren och på ålderdomen, vid sjukdomsfall
och andra tillfällen, då den enskilde själv inte har möjligheter
att försörja sig, måste han dock tillförsäkras ett ekonomiskt grundskydd.
Medborgaren skall genom socialpolitiken garanteras en bottentrygghet.
Syftet måste vara att förena frihet och trygghet, som båda enligt utskottets
mening representerar omistliga värden för den enskilda människan.
På grundval härav anser utskottet det som en huvuduppgift inom socialpolitiken,
att genom folkpensionsreformen grundtryggheten förbättras för
åldringarna och för dem, som till följd av familjeförsörjarens frånfälle
eller förlust av arbetsförmåga inte har möjligheter till skälig försörjning.

En obligatorisk pensionering måste enligt utskottets mening förverkliga
principen om lika förmåner åt alla och utformas som en folkpension. Vid
tilläggspensionering aktualiseras principen om inkomstuppskov, varvid pensionen
enligt utskottets uppfattning måste bli varje medborgares personliga
ensak. Utskottet biträder alltså den princip, som företräddes av linje 2 vid
fjolårets folkomröstning. Samhället hör sålunda utöver grundskyddet inte
föreskriva hur den enskilde skall disponera sina inkomster mellan olika
ändamål och mellan de akliva och passiva åren.

196

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

Vad beträffar den i propositionen förordade tilläggspensioneringen finner
utskottet även i andra avseenden starka skäl tala emot det föreslagna
systemet. Då 30 inkomstår skall ge rätt till full pension, missgynnas de
grupper, som i tidig ålder inträder i arbetslivet och för vilka pensionspremier
erlägges i upp till 50 inkomstår. Den överkompensation på 50
procent, som förutsättes för dem som blir pensionsberättigade under ett
övergångsstadium av 20 år, innebär också en belastning av de yngre åldersgrupperna.
Eftersom överkompensationen skall utgå i förhållande till vederbörandes
inkomst, utgör den även en orättvisa mot de mindre och medelstora
inkomsttagarna. Även i andra fall skulle grupper av befolkningen
missgynnas, om propositionens system för tilläggspensionering realiseras.
Det måste exempelvis förutsättas, att många småföretagare inte har ekonomiska
möjligheter att ingå i försäkringssystemet. Genom de högre skatter
och ökade varupriser, som denna tilläggspensionering måste förutsättas
medföra, skulle de dock få betala en del av kostnaderna för andra gruppers
tilläggspensioner.

Det är enligt utskottets mening anmärkningsvärt, att Kungl. Maj :t lagt
fram principförslag till ett obligatoriskt tilläggspensionssystem utan att
närmare ange riktlinjerna för den framtida finansieringen. Avgiftsuttaget
för tilläggspensioneringen har i propositionen fixerats endast för femårsperioden
1960—1964. Den återhållsamhet i avgiftsuttaget, som föreslås för
inledningsskedet, kräver en desto kraftigare avgiftsökning efter år 1964.
I utbyggt stadium kan en tilläggspensionering enligt propositionen beräknas
medföra en kostnad, motsvarande cirka 10 procent av lönerna. När
folkpensioneringen utbyggts enligt vad som förordats i det föregående,
kan kostnaderna för densamma i form av folkpensionsavgifter och skatter
uppskattas till i genomsnitt ungefär 10 procent av inkomsten.

I motionerna 1:325 och 11:421 framhålles, att man naturligtvis inte
generellt och på förhand kan avgöra på vilket sätt kostnaderna kommer
att fördelas mellan löntagare och arbetsgivare. Det är naturligt, att löntagarna
vid en obligatorisk tilläggspensionering, som tar en stor del av
den möjliga arbetsersättningen i anspråk, kan söka kompensera sig för
pensionsavgifterna genom högre löneökningar. Ett direkt samband mellan
lönens och pensionens storlek kan för övrigt föranleda ökade lönekrav,
eftersom en lönehöjning samtidigt medför motsvarande förbättring av
pensionsförmånerna. Sådana löneökningar medför, uttalar motionärerna,
inflationistiska impulser.

I de nämnda motionerna framhålles även att man vid införande av en
allmän tjänstepensionering också måste räkna med krav på »kompensation»
från grupper, som redan har tjänstepensionering. Enligt beräkningar,
utförda inom 1957 års pensionskommitté, kan en sådan kompensation till
statens och kommunernas anställda komma att innebära en löneökning
på 7 å 8 procent, vilket skulle medföra en reell kostnadsbelastning för stat

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

197

och kommuner med 270 milj. kr. i början av 1960-talet och 350 milj. kr.
i slutet av 1960-talet.

Enligt utskottets mening finns det anledning till farhågor för att näringsliv
och enskilda inte orkar med alt bära de ökade kostnader, som är
förenade med ett pensioneringssystem enligt propositionen. Såsom framhållits
i motionerna I: 325 och II: 421 bör de resurser, som kan disponeras
för pensionsändamål, i första hand användas till en väsentlig förstärkning
av folkpensioneringen. I det föregående har utskottet påtalat, att våra
ekonomiska resurser är hårt ansträngda men att skäl finns för antagandet,
att produktionen skall utvecklas på ett tillfredsställande sätt och att de
ekonomiska resurserna därför skall medge en väsentlig förbättring av
folkpensionärernas standard utan att andra vitala intressen skall behöva
eftersättas. Med den osäkerhet, som råder i fråga om den framtida konjunktur-
och inkomstutvecklingen, är det emellertid enligt utskottets mening
inte rimligt alt utöver folkpensionskostnaderna binda sig för så stora
kostnader som en tilläggspensionering enligt propositionen innebär.

Utskottet vill vidare framhålla, att en obligatorisk tilläggspensionering
måste få en negativ effekt på det frivilliga sparandet. Det omfattande statliga
tvångssparande, som enligt propositionen skall ersätta detta sparandebortfall,
kan enligt utskottets mening inte accepteras. Propositionen innebär
vidare, att avgifterna till tilläggspensioneringen skall uppsamlas i en fond,
som vid en antagen reallöneökning av 1,5 procent per år kan beräknas
uppgå till 50—60 miljarder kr. år 1990. Den maktkoncentration på det ekonomiska
området, som denna pensionsfondering skulle innebära, medför
allvarliga risker. I överensstämmelse med vad som framhållits i motionerna
1:325 och 11:421 vill utskottet därutöver fästa uppmärksamheten på de
svårigheter med kreditförsörjningen, som kan uppstå för jordbrukare och
andra småföretagare vid en fondering som den i propositionen förutsatta.

Med hänvisning till ovan redovisade skäl avstyrker utskottet Kungl. Maj :ts
förslag i vad avser principerna för tilläggspensioneringen.

Utskottet finner det inte heller möjligt att godta en tilläggspensionering
enligt den i motionerna I: 323 och II: 419 förordade lagstiftningen. De skäl,
som utskottet ovan anfört mot Kungl. Maj:ts förslag, gäller i vissa avseenden
även det förslag som framlagts i de nämnda motionerna rörande tillläggspensionering.
Det obligatoriska inträde i systemet och den obligatoriska
gradering av pensionerna efter inkomsterna, som motionärerna förordar för
löntagarnas vidkommande, liksom även den obligatoriska skyldighet, som
arbetsgivarna enligt motionerna skulle ha att inbetala viss del av de anställdas
löner till försäkringsinrättningen, kan — trots den utträdesrätt, som
under vissa förutsättningar skulle tillkomma den anställde — enligt utskottets
uppfattning inte förenas med den av utskottet förordade principen om
personlig frivillighet inom tilläggspensioneringen. Det måste vidare -— liksom
vid det i propositionen förordade systemet — förutsättas, alt stora

198

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

grupper, främst småföretagare, i verkligheten skulle stanna utanför systemets
förmåner. Den överkompensation, som föreslås för pensionärerna under
inledningsskedet och som skulle medföra en hårdare avgiftsbelastning
av de yngre, måste enligt utskottets mening även väcka invändningar. Vad
utskottet här anfört angående motionerna I: 323 och II: 419 väger särskilt
tungt i nuvarande ekonomiska läge.

För många människor representerar tilläggspensionsförsäkring en lämplig
form av sparande för ökad trygghet. Men det är helt naturligt, att olika
människor har skilda önskemål i detta avseende. Tilläggspensioneringen
måste därför enligt utskottets uppfattning vara så utformad, att den medger
personlig frihet i fråga om anslutningen samt verklig valfrihet i fråga om
pensionsbelopp, pensionsålder och fördelning på ålders-, invalid- och familjepension.
Många människor föredrar vidare andra former av sparande än
pensionsförsäkringar, exempelvis sparande i eget hem, i egen rörelse eller
i bank eller annan kreditinrättning. För utskottet är det angeläget att som
sin mening understryka, att den enskilde medborgaren icke skall åläggas
skyldighet till någon viss form av sparande. I motionerna I: 325 och II: 421
uttalas i överensstämmelse med vad som förordades av herr Carlsson i Arla
i hans särskilda yttrande i pensionsberedningen och med vad som framhölls
vid folkomröstningen av linje 2, den personliga frivilliglinjen, att varje
medborgare bör ha frihet att själv avgöra hur han utöver folkpensionen
skall ytterligare förbättra sin trygghet. Utskottet delar denna mening.

Den personliga frivillighet, som motionärerna förordar, innebär tillämpad
på arbetsmarknadsuppgörelser, att parterna bör utforma sina avtal så att
varje anställd får frihet att avgöra, om hela arbetsersättningen skall gå till
honom i form av kontant lön eller en del av den skall inbetalas till ett pensionssystem.
Den avtalsfrihet, som råder på arbetsmarknaden, bör enligt
motionärernas mening inte begränsas. För organisationerna på arbetsmarknaden
borde det emellertid vara ett angeläget intresse att söka utforma
avtalen på sådant sätt, att medborgaren själv får frihet att avgöra hur han
skall disponera sina arbetsinkomster. Utskottet biträder denna uppfattning.

Den frivilliga tilläggspensionering, som förordas i motionerna I: 325 och
11:421, skulle enligt utskottets mening ha en positiv effekt på sparandet
och bidraga till ökad kapitalbildning till gagn för näringslivets utveckling.
Även vid en dylik pensionering är en viss fondering nödvändig, men då
förutsättningen, såsom framhålles i motionerna, är att försäkringsverksamheten
liksom nu skall handhavas av olika försäkringsinrättningar, behöver
en ekonomisk maktkoncentration inte befaras. Det är av vikt att samhället
stimulerar sådan frivillig tilläggspensionering.

I enlighet med vad utskottet ovan anfört framstår det emellertid som en
angelägen uppgift för samhället att i samma grad stimulera även övriga
former av långsiktigt sparande för ökad trygghet åt medborgarna, såsom

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

199

sparande i eget hem eller egen rörelse och sparande å särskilt pensionskonto
i bank eller annan kreditinrättning.

I motionerna I: 325 och II: 421 fästes uppmärksamheten på att sparande,
som sker i eget hem eller egen rörelse, med nuvarande bestämmelser är
missgynnat i skattehänseende. För många är, såsom motionärerna framhåller,
dylikt sparande det lämpligaste sättet att säkerställa tryggheten för
ålderdomen. I motionerna förordas, att möjlighet skall skapas till skattefri
avsättning av visst begränsat belopp av inkomsten i egen fastighet eller
rörelse. Ifrågavarande medel skulle ligga som en pensionsfond i fastigheten
eller rörelsen. Särskilt för jordbrukare, villaägare och småföretagare skulle
ett sådant pensionssparande vara värdefullt. Då utskottet delar motionärernas
uppfattning, att de som sparar i eget hem eller egen rörelse bör få
skattelindring lika väl som de som sparar genom pensionsförsäkring, vill
utskottet framhålla angelägenheten av att dylikt sparande främjas.

I de nämnda motionerna framhålles vidare, att långsiktigt sparande, bundet
i bank eller annan kreditinrättning, även är av vikt som pensionssparande
och därför till begränsat belopp bör erhålla förmånen av skattebefrielse.
Möjlighet bör enligt motionärerna skapas att insätta medel på
särskilt pensionskonto i bank eller annan kreditinrättning. Sådana insättningar
liksom till kapitalet lagd ränta bör, uttalar motionärerna, vara avdragsgilla
vid beskattningen, medan däremot uttag från pensionskonto liksom
pensioner bör bli föremål för beskattning. Utskottet biträder även i
detta avseende vad som uttalas i de nämnda motionerna.

Av väsentlig betydelse är, att pensionsförmåner och för pension sparat
kapital behåller sitt reella värde vid penningvärdeförsämring. I de nämnda
motionerna framhålles, att värdesäkringen av pensionssparande är ett svårbemästrat
problem, men att möjligheter, som finns till garanterande av
pensioners och övriga sparmedels realvärde, måste prövas. Det bör kunna
övervägas, att låta värdesäkringen gälla för begränsat belopp för varje försäkringstagare
eller sparare.

Frågan om de åtgärder, som enligt motionärernas mening från samhällets
sida bör vidtagas till främjande av långsiktigt sparande samt till värdesäkring
av detsamma, upptar utskottet till behandling i det följande.

Av det anförda framgår, att utskottet ansluter sig till de i motionerna
1:325 och 11:421 angivna principerna för frivillig tilläggspensionering och
övrigt frivilligt sparande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte —

med avslag å propositionen och motionerna 1:323 och
11:419, såvitt gäller principerna för tilläggspensionering,
samt med bifall till motionerna I: 325 och II: 421, såvitt nu
är i fråga —

200 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

godtaga de i sistnämnda motioner angivna principerna
för främjande av frivillig tilläggspensionering och annat frivilligt
sparande för trygghet vid ålderdom, invaliditet och
för familj,

samt att motionerna I: 326 och II: 417 i förevarande del,
i den mån de icke besvarats med vad utskottet ovan anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

18) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahlberg, vilka ansett,

att det avsnitt i utskottets yttrande som upptagits under rubriken »Tilläggspensioneringen»,
s. 116—132, ävensom utskottets hemställan under C)
2) bort ersättas med yttrande och hemställan av följande lydelse:

Kungl. Maj :t hemställer i den till utskottet hänvisade propositionen att
riksdagen nu skall i princip besluta lagstiftning om tilläggspensionering.
Denna lagstiftning skall utformas så att den i praktiken för löntagare medför
plikt att låta sig tilläggspensionera samt att vidkännas därav föranledda
avgifter. Tilläggspensioneringen är alltså obligatorisk för vissa grupper
av medborgare, medan andra bibehåller sin fria valrätt.

Utskottet vill härutinnan anföra följande.

I avgörande delar lämnar propositionen otillräckliga och otillfredsställande
upplysningar. Det behövliga avgiftsuttaget angives endast för en tid
av 5 år från systemets ikraftträdande samtidigt som de i utsikt ställda pensionerna
redovisas sådana de tänkas bli i full-funktionsstadiet. Pensionssystemet
bygger på fördelningsprincipen, men av samhällsekonomiska skäl
förutsättes en uppenbarligen betydande fondbildning inom systemet. I vilken
takt och till vilket slutligt belopp fonduppbyggnaden skall ske förbigås.
Den åt särskilda sakkunniga anförtrodda utredningen om de samhällsekonomiska
konsekvenserna av en försäkringsplikt för landets samtliga löntagare
har inte avvaktats.

Under ärendets utskottsbehandling har av förespråkarna för ett obligatorium
några försök inte gjorts att närmare precisera den ekonomiska bakgrunden
till och innebörden av det ifrågasatta principbeslutet om obligatorisk
tilläggspensionering. Detta trots att den fråga riksdagen inbjudes att
taga ställning till är av osedvanlig räckvidd och att ett beslut måste djupt
ingripa i alla medborgares personliga förhållanden för oöverskådlig framtid.

Självfallet kan det inträffa, att en skyldighet för arbetsgivaren att för sina
anställda inbetala pensionsavgifter leder till högre total arbetskostnad, detta
framför allt när arbetsgivaren tillhör någon av kategorierna jordbrukare,
hantverkare eller andra småföretagare, kategorier alltså, där företagarnas
inkomster i stort sett torde ligga på samma höjd som deras anställdas.

För det stora antalet löntagare kommer emellertid företagets utgifter för
pensionsändamål att begränsa utrymmet för eljest möjliga löneökningar.
En löntagares pension är ju en uppskjuten del av hans arbetsersättning. All -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

201

deles oavsett vem som inlevererar pensionsavgiften måste denna inräknas
i arbetskostnaden. Det kan ej vara överensstämmande med allmänt godtagna
principer rörande arbetsmarknadens frihet att staten föreskriver att
en viss av staten bestämd andel av arbetsförtjänsten icke får utbetalas kontant
— såsom nulön — utan skall hållas inne tills löntagaren fyllt 67 år.
En lagstiftning med sådana bestämmelser uttrycker förmyndarmentalitet.
Den ingriper i förhållanden och på områden som staten hittills lämnat
orörda och där självbestämmanderätten är av särskild betydelse. Lagstiftningen
om pensionsplikt synes också avse att en stor del av sparandet i fortsättningen
skall dirigeras av de politiska instanserna. Avgifternas storlek
i detta pensionssystem sammanhänger icke blott med medelsbehovet för
pensionsutbetalningar utan beror i väsentlig grad — under systemets första
20 år i huvudsak — av den fondering som de statliga myndigheterna finner
lämplig. Detta innebär ett statligt tvångssparande i ny form.

Under årtionden av arbete har de institutioner som specialiserat sig på frivillig
pensionsförsäkring lyckats skapa ett växande intresse bland allt fler
för denna form av personlig framtidsplanering. Mot dessa institutioners sätt
att sköta sina uppgifter har inga befogade anmärkningar kunnat riktas. De
fungerar under offentlig tillsyn, effektivt och under ansvar för sin förvaltning
mot sina försäkringstagare.

Stora grupper löntagare har fäst sådan vikt vid pensionsrätten att de
givit särskilt eftertryck åt denna i sina personliga eller kollektiva löneförhandlingar.

På detta sätt har ett omfattande frivilligt pensionssparande uppkommit,
av stor betydelse för möjligheterna att finansiera enskilda investeringar,
bostadsbyggande och offentliga anläggningar.

En skyldighet att låta sig pensionsförsäkra kommer med all säkerhet
att väsentligt minska det frivilliga pensionssparande!. Ett av de mest
framträdande, närliggande och mest allmänt omfattade sparmotiven kominer
att försvinna. Enligt utskottets uppfattning är det över huvud taget
icke möjligt att ersätta detta med ett obligatoriskt pensionsåläggande, icke
ens om i detta ingår ett moment av tvångssparande. En press på samhällsekonomien,
på penningvärdet och på våra möjligheter att för en snabb välståndsutveckling
utnyttja de tekniska framstegen uppstår således. Departementschefen
synes också ha observerat denna risk. I propositionen uttalas
sålunda, att denna press, i den mån den icke motverkas av avgiftsuttaget,
måste mötas med en skärpt ekonomisk politik. Erfarenheten visar, att utsikterna
att med obligatoriska avgifter garantera samhällsekonomisk balans
är ytterst begränsade. I propositionen preciseras icke närmare innebörden i
den skärpta ekonomiska politik som förutskickas. Under hittills rådande
politiska maktförhållanden har emellertid det reella innehållet i en sådan
visat sig vara skärpta direkta och indirekta skatter samt regleringsingripanden
framför allt på kreditmarknaden. Mot denna bakgrund finns starka

202

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

skäl att erinra om att det svenska skattetrycket redan är så hårt, att ytterligare
skärpningar kan beräknas komma att medföra svåra verkningar för
den enskildes ekonomi och därmed svåra följdverkningar på samhällsekonomien.

En omfattande, centraliserad, i realiteten statligt dirigerad fondering av
pensionsmedlen kommer att föra med sig en maktkoncentration, vilken varken
ur de enskilda medborgarnas eller samhällets synpunkt kan vara godtagbar.
Betydande risker uppkommer för att offentliga investeringsändamål
gives ett företräde som icke ur samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt
kan anses berättigat. Detta betyder en snedvridning av investeringarnas
inriktning, ej sällan att icke räntabla projekt får tränga sig förbi de högeffektiva
och att särskilt de mindre och de nya företagens kreditbehov
eftersättes.

På så sätt kan den utveckling komma att bromsas, vilken eljest skulle
leda till snabba produktivitetsförbättringar och produktionsökningar. Dessa
förluster går ut över alla medborgare, ej minst över dem som nu arbetar
i näringar med lag avkastning och som följaktligen har mycket begränsade
inkomster. Att utrymmet för goda pensioner härigenom måste minskas
är likaledes uppenbart. 1957 års pensionskommitté har tänkt sig en viss rätt
för de företag, som inlevererar pensionsmedel, till återlåning. Denna är emellertid
ytterst begränsad och i förslaget kringgärdad med bestämmelser som
gör den skäligen verkningslös ur företagens kapitalförsörjningssynpunkt.
Speciellt gäller detta i förhallande till de mindre företagarna — hantverkare,
jordbrukaie och köpmän. Därtill kommer att det under remissbehandlingen
skisserats förslag till nya inskränkningar i återlånerätten, vilka klart antyder
att åläggandet att inleverera pensionsavgifter ses som ett penningpolitiskt
maktmedel, ett instrument alltså för den ekonomiska politiken.

Under den övergångstid som planeras för det obligatoriska pensionssystemets
genomförande kommer för full pension att krävas avgiftsbetalning
blott under 20 år. Normalregeln är eljest 30 års avgiftsbetalning. De avgifter,
som skall erläggas under begynnelseåren, är avsevärt mindre än längre fram
i tiden. För flertalet kommer avgiften att erläggas under bortåt 50 år utan
att detta ger rätt till högre pension än om avgifterna erlagts bara under
30 år. Pensionernas storlek blir beroende på den genomsnittliga inkomsten
under de 15 bästa åren. Detta betyder att löntagare med jämn lönekurva
under den aktiva tiden — i huvudsak de kollektivanställda — även relativt
sett får sämre pensioner än de som har en kortare aktiv tid och en mera
brant stigande lönekurva.

Detta att vissa pensionärsgrupper erhåller väsentligt större pensioner än
som motsvaras av deras egna ekonomiska insatser i pensionssystemet innebär
en överkompensation — åt vissa utvalda grupper. Obligatoriska avgifter
för att täcka de utgifter denna överkompensation för med sig uttages
av alla, även av dem vilkas möjligheter att betala dessa avgifter är starkt

203

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

begränsade och av åldersgrupper, som själva icke kommer att erhålla någon
motsvarande förmån. Subventionerna utgår till stora grupper medborgare,
som icke kan vara i behov av sådant stöd. Dessa subventioner blir störst
för människor som varit med i pensionssystemet i ca 20 år och som därför
utan understöd skulle få hyggliga pensioner. De äldre, vilkas tilläggspensioner
på grund av den kortare kvalifikationstiden blir avsevärt mindre,
får också mindre andel av överkompensationen.

Varken ur ekonomiska, sociala eller rättvisesynpunkter kan denna anordning
vara försvarlig.

Utskottets granskning av Kungl. Maj :ts proposition och de överväganden
utskottet i anslutning till denna gjort leder till följande slutsatser.

En obligatorisk tilläggspensionering är av principiella skäl icke godtagbar.
Den betyder

för det första att vissa människor ålägges att fördela sin arbetsersättning
efter av myndigheterna utfärdade bestämmelser mellan lön före och lön
efter pensionsåldern,

för det andra att samma människor tvingas att ordna sin tilläggspensionering
på just det av myndigheterna angivna sättet och alltså berövas sin
valfrihet.

Att nu, då en väsentlig förbättring av den grundläggande ålderdomstryggheten
och av det grundläggande familjeskyddet beslutas, stifta lag om pensioneringsplikt
därutöver kan av ekonomiska skäl ej vara välbetänkt. Redan
den reform av grundpension och grundskydd, om vilken enighet råder, kommer
att ställa stora anspråk på de aktiva medborgarnas och på vår gemensamma
ekonomi. Skärpes dessa anspråk än ytterligare, äventyrar vi den
snabba välståndsutveckling som är förutsättningen för folkpensionsreformen.
Vi ingriper i de enskildas förfoganderätt över den egna arbetsförtjänsten
i en omfattning som för dem kommer att skapa stora svårigheter.

Att fatta beslut på grundval av det otillräckliga material som presterats i
den kungl. propositionen borde icke vara möjligt. Det av regeringen förordade
obligatoriska systemet har inslag, vilka utskottet varken ur social,
ur samhällsekonomisk eller ur demokratisk synpunkt anser sig kunna tillstyrka.

Det finns grundad anledning att utgå ifrån att för den händelse förslaget
om en obligatorisk tilläggspensionering ej vinner riksdagens bifall de ansträngningar
som redan givit goda resultat att frivilligt och valfritt ordna
pensionsfrågan kommer att ytterligare intensifieras. Intresset för en tryggad
ålderdom och för ett tillfredsställande riskskydd är så starkt att människorna
kommer att ta saken i egna händer. Ett avslag på förslaget om lagstiftning
om tilläggspensionering innebär alltså icke att pensionsfrågan kommer
i ett sämre läge. Det innebär tvärtom vidgade möjligheter för frivilliga,
personligt utformade och ekonomiskt väl underbyggda lösningar. Avslaget

204 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

betyder däremot ett besked åt myndigheterna att icke i oträngt mål kränka
den personliga självbestämmanderätten.

Av nu angivna skäl och under hänvisning i övrigt till vad som anföres i
motionerna 1:326 och 11:417 anser utskottet, att propositionens förslag
rörande principer och riktlinjer för en tilläggspensionering bör av riksdagen
avslås.

Med vad sålunda anförts får de likalydande motionerna 1:323 och 11:419
liksom de likalydande motionerna 1:325 och 11:421 anses besvarade.

Utskottet hemställer, såvitt nu är i fråga,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:326
och 11:417, avslå propositionen.

Särskilda sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder

19) av herrar Strand, Geijer, Knut Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Hjalmar Nilsson, Ericsson i Kinna, Sehlstedt, Almgren,
Kristenson i Göteborg, Asp och fru Ekendahl, vilka ansett,

att det avsnitt i utskottets yttrande som upptagits under rubriken »Särskilda
sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder», s. 132—137, ävensom
utskottets hemställan under E) och F) bort ersättas med yttrande och
hemställan av följande lydelse:

I flera till utskottet hänvisade motioner har yrkanden gjorts om utredning
av olika åtgärder till främjande av frivilligt sparande och värdesäkring
av sådant sparande. I de likalydande motionerna 1: 325 av herr Eliasson
m. fl. och II: 421 av herr Hedlund in. fl. har bl. a. yrkats skyndsam utredning
dels av möjligheterna att genom skattelindring stimulera vissa
former av långsiktigt sparande, dels av frågan om värdesäkring av sparande
i form av tilläggspensionsförsäkring och annat frivilligt sparande och dels
av möjligheterna för enskilda försäkringsinrättningar att erhålla värdefasta
placeringar av premiemedel. I de likalydande motionerna 1: 326 av herr
Ewerlöf in. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson in. fl. föreslås skrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan att Kungl. Maj:t senast till 1959 års riksdag
framlägger förslag, avsedda att dels underlätta för jordbrukare och andra
företagare att avsätta medel till egen pensionering, utan att medlen undandrages
rörelsen, och dels att göra det möjligt för familjebolag att till pensionsstiftelse
avsätta medel för pensionering av huvuddelägare. Samma
motionärer framlägger i motionerna I: 327 och II: 418 vissa förslag rörande
ändring i kommunalskattelagen och rörande bostadssparande samt begär
vidare en skyndsam översyn av gällande bestämmelser i aktiebolagslagen
in. m„ lagen om försäkringsrörelse och kommunalskattelagen i syfte att
avlägsna de hinder, som kan föreligga för användandet av värdefasta skuldebrev
och försäkringsavtal med utfästelse om värdebeständighet, samt att

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 dr 1958

205

undanröja inkomstbeskattning av sådan kapitalavkastning, som motsvarar
inflationsförlust och således i realiteten endast är fiktiv. I motionerna I: 323
av herr Ohlon m. fl. och 11:419 av herr Ohlin in. fl., som även är likalydande,
yrkas bl. a. skrivelse till Kungl. Maj :t om en utredning med förslag
till 1959 års riksdag om ökade möjligheter för jordbrukare och företagare
att ordna sin pensionering inom den egna rörelsen. I de likalydande
motionerna I: 324 av herr Ohlon in. fl. och II: 420 av herr Ohlin m. fl. begäres
vidare skyndsam översyn av gällande bestämmelser i försäkrings-,
aktiebolags- och skattelagstiftning samt annan berörd lagstiftning i syfte
att avlägsna de hinder som denna lagstiftning nu lägger i vägen för en utveckling
av värdefasta försäkringar och därmed underlätta en tillfredsställande
lösning av trygghetsfrågan på ålderdomen och andra närbesläktade
problem.

Av den nu lämnade översikten framgår att utredningsyrkandena i huvudsak
fördelar sig på tvenne områden. Det ena är skattelagstiftningen, vari
avses ändringar för lindring av beskattningen av sparmedel. Det andra
gäller frågan om placering av pensions- och försäkringsfonder samt andra
sparmedel på sådant sätt att realvärdet säkras.

De av motionärerna ifrågasatta förändringarna i skattelagstiftningen har
i huvudsak redan tidigare varit underställda riksdagens prövning. Utskottet
vill i detta hänseende främst erinra om att bevillningsutskottet föregående
år hade att behandla motioner rörande skattelättnad för sparkontoinsättningar
samt för bostads- och amorteringssparande. Efter förslag av
utskottet anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t om en allsidig och
förutsättningslös utredning rörande åtgärder för att stimulera sparandet.
Av bevillningsutskottets motivering framgår, att den begärda utredningen
avsetts icke skola omfatta s. k. amorteringssparande. Frågan om särskilda
skattelättnader för sådant sparande ansågs nämligen vara av alltför intrikat
natur för att böra tas upp i nämnda sammanhang.

Vid årets riksdag har i de likalydande motionerna I: 254 av herr Ohlon
in. fl. och 11:322 av herr Ohlin m. fl. bl. a. påyrkats omedelbar lagstiftning
av innebörd att avdrag vid inkomsttaxering under vissa villkor skall
medges för belopp, som under beskattningsåret insatts på särskilt sparkonto
i bank. Motionerna har behandlats av bevillningsutskottet. I sitt betänkande
i ämnet erinrar bevillningsutskottet om den föregående år begärda
allsidiga och förutsättningslösa utredningen och förklarar sig förutsätta att
en dylik utredning kommer till stånd inom den närmaste tiden. Med hänvisning
härtill har bevillningsutskottet icke ansett sig böra tillstyrka omedelbar
lagstiftning i det av motionerna angivna syftet. Betänkandet har
sedermera godkänts av riksdagen.

Då riksdagen så sent som förra året hemställt om eu allsidig och förutsättningslös
utredning av i huvudsak samma skattefrågor som förts fram
i förevarande motioner, kan enligt utskottets mening icke finnas anledning

206

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

att i detta avseende nu hemställa om ytterligare utredning. Detta synes så
mycket mera naturligt som innevarande riksdag åberopat nämnda utredningsyrkande
och förutsatt, att utredning med anledning härav kommer
till stånd under den närmaste tiden.

Vad härefter gäller frågan om värdefasta placeringar av pensions- och
försäkringsfonder samt andra sparmedel vill utskottet till en början påpeka
att de åtgärder som man i motionerna önskar få utredda i de flesta fall är
mycket vagt antydda. Det är egentligen endast i de likalydande motionerna
I: 323 och II: 419 som en viss konkretisering skett. Dels syftar man i dessa
motioner till att ge rätt för försäkringsanstalterna att placera mera av sina
fonder i aktier m. m. och dels önskar man skapa möjligheter för utgivande
av obligationer och andra skuldförbindelser med en indexklausul enligt
vilken återbetalningen av kapitalet skall jämkas efter penningvärdets förändringar.
Yrkandena i övriga motioner torde i huvudsak avse liknande
ting. Vid bedömande av dessa önskemål inställer sig givetvis tvenne frågor,
nämligen dels om åtgärder av detta slag kan leda till värdesäkring och dels
om och i vilken omfattning de framstår som genomförbara.

I fråga om placering av försäkringsmedel i aktier ligger bakom gällande
lags restriktiva hållning den tanken att dylika värdepapper är konjunkturkänsliga
och därför osäkra till sitt värde. Denna synpunkt kan inte negligeras.
Givetvis finns bolag som representerar så betydande realvärden att detta
uppväger riskmomenten. Men i fråga om sådana bolag inställer sig helt
naturligt aktiernas börsvärden på en sådan nivå, att förräntningen av det i
dem placerade kapitalet blir relativt låg. Vad som vinnes i värdesäkring förloras
kanske i avkastning. Det måste vara dylika synpunkter som väglett
våra försäkringsanstalter när de, som för närvarande är fallet, endast placerat
en mindre del av de medel i aktier, som de enligt gällande lag har
möjlighet till. Dessutom är det lätt att påvisa att, om eu mera allmän till—
läggspensionering kommer till stånd på premiereservsystemets grund,
endast en mycket ringa del av de därvid uppstående fonderna kan finna
placering i aktier.

Något liknande kan sägas om placeringen i fastigheter. Även i detta avseende
är placeringsmöjligheterna ringa i jämförelse med de åsyftade fonderna.
Till förfogande står varken jordbruks- eller skogsfastigheter. Detsamma
kan sägas om bolagens fastigheter. Egentligen är det endast bostadsfastigheter
som kan komma att betyda något i detta sammanhang. Även I
fråga om dem gäller, att de som placeringsobjekt på längre sikt får bedömas
som konjunkturkänsliga. Dessutom skulle förvaltningen av ett större antal
dylika fastigheter säkerligen komma att te sig tung för försäkringsanstalterna.
Troligen är det överväganden av detta slag som medfört att försäkringsanstalterna
icke heller på detta område har använt mer än en mindre
del av de för detta ändamål tillgängliga medlen för fastighetsförvärv.

Något märkbart bidrag till lösningen av problemet om värdesäkringen av

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

207

försäkrings- och andra sparmedel kan sålunda knappast vinnas genom vidgad
rätt till dylika placeringar. Huruvida en sådan åtgärd ändå bör vidtagas,
finns det ingen anledning för utskottet att nu ta ståndpunkt till. Frågan
ligger nämligen redan under utredning. Från mera långsiktiga synpunkter
och i sammanhang med spörsmålet om möjligheten att upprätthålla ett stabilt
penningvärde i ett samhälle med full sysselsättning prövas frågan i stabiliseringsutredningen.
På kortare sikt prövas den inom kreditmarknadsutredningen.
Ur en annan synpunkt som här är relevant, nämligen i fråga
om förhållandet till tilläggspensioneringen, skall frågan utredas av 1957
års pensionskommitté. Utskottet finner ej anledning föreligga att bryta
ut frågan om friare placering av försäkringsfonder i aktier in. m. från olika
andra, för denna fråga betydelsefulla sammanhang, så mycket mindre som
dessa placeringsfrågor enligt utskottets mening kan tillmätas endast ringa
betydelse vid försök att lösa det här diskuterade värdebeständighetsproblemet.

Vad så beträffar frågan om indexbundna obligationer och andra skuldförbindelser
har tanken på att utge sådana varit föremål för åtskillig diskussion i
många länder under tiden efter andra världskriget. Denna debatt har praktiskt
taget överallt kännetecknats därav att både teoretikerna och det praktiska
livets män ställt sig ganska kallsinniga till en dylik åtgärd. Förespråkarna
har varit mycket fåtaliga. Praktisk tillämpning av tanken har i stort
sett uteblivit. Med undantag för Finland, där några indexbundna lån förekommit,
är sådana mycket sällsynta. Några egentliga erfarenheter att bygga
på finns inte. Orsakerna härtill är nog de svåröverskådliga konsekvenser ett
dylikt system skulle föra med sig. Det skall endast här i korthet antecknas att,
om dylika lån i större utsträckning utsläpptes på den svenska kapitalmarknaden
mot säkerhet i fastighetsinteckningar, både fastighetskredit och inteckningslagstiftning
skulle komma i gungning. Det skulle även ställa bankväsendet
inför betydande svårigheter. Systemet skulle knappast kunna tilllämpas
för dess in- och utlåning. Vad konkurrens med andra institutioners
indexbundna lån skulle betyda för bankerna är oförutsebart. Lättast skulle
det måhända vara att göra statliga lån indexbundna. Men detta kunde inte
gälla alla dylika lån. Även icke indexbundna lån fick utges av staten, annars
skulle kapitalmarknaden ej kunna styras. Penningpolitiken skulle bli mera
komplicerad.

Även med en vidsträckt användning av indexbundna lån skulle försäkringsmedlen
ändå ej kunna värdesäkras, ty ränteavkastningen på dem
skulle troligen komma att ligga så lågt, att en rimlig räntefot icke skulle
kunna tillämpas för försäkringarna — och därmed ej heller rimliga premier
— om icke en betydande del av försäkringsfonderna placerades i andra värdehandlingar
till en högre ränta. Systemet med indexbundna placeringar
kan därför inte ens i gynnsammaste fall lösa frågan om värdebeständiga
pensioner. På sin höjd kan det ge ett bidrag härtill. Men frågetecknen in -

208

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

för möjligheten att ta detta system i bruk är många och stora. Man kan
inte på allvar bedöma genomförbarheten utan att ta hänsyn till förhållandena
inom flera betydelsefulla avsnitt av vårt ekonomiska liv. Därför hör
denna utredningsfråga naturligt hemma inom stabiliseringsutredningen.
Enligt utskottets mening kan det icke fylla något syfte att bryta ut den härifrån.

Utskottet kan sålunda inte heller tillstyrka de framställda yrkandena om
någon ny utredning av frågan om värdebeständiga fondplaceringar o. d.
Detta beror icke på att utskottet anser en prövning av spörsmålet onödig.
Skälet är att pågående utredningar redan har uppdrag att genomföra en
dylik prövning i sammanhang med andra frågor, där ett ömsesidigt beroende
föreligger. De olika spörsmålens invecklade natur medför givetvis en viss
tidsutdräkt, men detta kan man ej komma förbi. Det finns icke heller någon
anledning att handla oöverlagt, eftersom de olika i motionerna framförda
åtgärderna icke kan få någon avgörande betydelse för lösningen av de pensionsfrågor
som nu är aktuella. Utskottet åsyftar därvid ej blott den tilläggspensionering
som föreslås i propositionen, enligt vilken pensionerna
värdesäkras alldeles oberoende av om fondmedlen kan placeras värdebestandigt
eller ej. Det förhåller sig ju också på det sättet, att de ifrågasatta
åtgärderna inte kan lösa frågan om värdesäkring av pensionerna i ett premiereservsystem,
utan att de i bästa fall endast kan ge ett mindre bidrag
härtill. Ett dylikt bidrag vore emellertid ingalunda utan betydelse för vårt
försäkringsväsen. Utskottet förutsätter därför, att de utredningar som fått
i uppdrag att pröva hithörande spörsmål begagnar alla möjligheter att så
snabbt som möjligt fullfölja sitt arbete.

Utskottet hemställer,

E) att riksdagen i fråga om sparfrämjande åtgärder in. in. måtte avslå

motionerna I: 323 och II: 419 i vad avser hemställan under F. om ökade

möjlighetei för jordbrukare och företagare att ordna sin pensionering inom
den egna rörelsen ävensom vissa uttalanden i övrigt i motionerna,

motionerna I: 326 och II: 417 i vad avser hemställan under B. 2) om underlättande
för jordbrukare och andra företagare att avsätta medel till egen
pensionering utan att medlen undandrages rörelsen samt att göra det möjligt
för familjebolag att till pensionsstiftelse avsätta medel för pensionering
av huvuddelägare, samt

motionerna I: 327 och II: 418 i vad avser hostadssparande;

F) att riksdagen i fråga om åtgärder för viss värdesäkring måtte avslå

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1058

209

motionerna I: 323 och II: 419 i vad avser vissa uttalanden i motionerna
rörande värdesäkring,

motionerna I: 324 och II: 420 om värdefasta försäkringar in. in.,
motionerna I: 325 och II: 421 i vad avser hemställan under B. 4) i vad denna
gäller värdesäkring av sparande och möjligheten att erhålla värdefasta placeringar
av vissa medel, samt

motionerna I: 327 och II: 418 i vad avser i sista stycket av hemställan begärd
översyn av viss lagstiftning.

Vissa särskilda frågor

20) av herrar Wahlund, Eliasson och Hansson i Skegrie, vilka ansett,

dels att det stycke i utskottets yttrande s. 137 som börjar resp. slutar
med orden »I de — ---riksdagens åtgärd» bort ersättas med följande ut talande

(reservation vid detta stycke även under 21) nedan):

Utskottet vill här till behandling upptaga ett yrkande i de likalydande
motionerna I: 325 av herr Eliasson in. fl. och II: 421 av herr Hedlund in. fl.
om skyndsam utredning av möjligheterna av att bereda i statens tjänst anställda
frihet att välja om arbetsersättning skall utgå enbart som kontantlön
eller om viss del av den skall innehållas av staten för den anställdes pensionering.
I motionerna framhålles att avtalsfriheten icke bör begränsas.
Emellertid borde det för organisationerna på arbetsmarknaden vara angeläget
att utforma avtalen på sådant sätt, att löntagaren får frihet att själv
avgöra hur han skall disponera sina arbetsinkomster, till pensionering eller
till något annat. När staten uppträder som part på arbetsmarknaden, hör
den vid förhandlingarna erbjuda motparten ett sådant system, att den enskilde
löntagaren tar frihet att välja i vad mån pensionsdelen av arbetsersättningen
skall utgå kontant eller innehållas för den anställdes pensionering.

Utskottet konstaterar, att det icke är motionärernas avsikt att påtvinga
de statsanställda en viss ordning och därmed begränsa avtalsfriheten. Motionärernas
yrkande motiveras av en önskan att staten vid sina förhandlingar
med motparten bör förklara sig beredd medverka till att bestämmelserna i
vad avser pensionering och avlöning utformas efter den personliga frivillighetens
princip. Man skulle sålunda här tillämpa de idéer om personlig
valfrihet, som kommit till uttryck i här ifrågavarande motioner och vilka
också hävdades av linje 2 vid fjolårets folkomröstning.

Utskottet anser att frågan om att bereda i statens tjänst anställda ovannämnda
valfrihet bör tagas upp till behandling vid sedvanliga avtalsförhandlingar
med vederbörande statstjänarorganisationer. För att underlätta dylika
förhandlingar bör hithörande problem göras till föremål för en skyndsam
utredning. Utskottet tillstyrker alltså det yrkande i förevarande ämne,
som ställts i de likalydande motionerna I: 325 och II: 421.

14 — llihang till riksdagens protokoll 1058. 12 samt. Nr 1

210

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till motionerna I: 325 och II: 421, i vad avser
hemställan under B. 4) i förevarande del — måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning av möjligheterna att bereda i statens
tjänst anställda frihet att välja, om arbetsersättningen skall utgå enbart som
kontantlön eller om viss del av den skall innehållas av staten för den anställdes
pensionering.

21) av herr Cassel

vid det stycke i utskottets yttrande s. 137 som börjar resp. slutar med orden
»I de —--riksdagens åtgärd».

Anslagsfrågor

22) av herrar Wahlund, Ewerlöf, Eliasson, Cassel, Ahlberg och Hansson
i Skegrie, vilka ansett,

dels att det stycke i utskottets yttrande s. 138 som börjar resp. slutar

med orden »I propositionen---detta förslag» bort ersättas med följande

uttalande:

I propositionen föreslås, att ett särskilt reservationsanslag av 500 000
kr. skall uppföras för nästa budgetår under beteckningen Förberedelser
för pensionsreformen. Det härmed avsedda utredningsarbetet gäller i huvudsak
administrationsspörsmål och andra frågor rörande den i propositionen
föreslagna obligatoriska tilläggspensioneringen.

Vid avslag på propositionen i den del den avser tilläggspensioneringen
torde de utredningar, som utskottet tidigare förordat, kunna finansieras ur
det ordinarie anslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.
Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 325 av herr Eliasson m. fl. och II: 421 av herr Hedlund
m. fl. samt de likalydande motionerna 1: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 418 av herr Hjahnarson m. fl måtte avslå propositionsförslaget om det
nämnda reservationsanslaget.

dels ock att utskottet under G) 3) bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till motionerna I: 325 och II: 421 i vad avser
hemställan under C. samt I: 326 och II: 417 i vad avser hemställan under
D. 1) —

måtte avslå Kungl. Maj :ts äskande att riksdagen skulle anvisa till Förberedelser
för pensionsreformen ett reservationsanslag av 500 000 kronor.

Särskilt yttrande

av fröken Ranmark, fru Hamrin-Thorell, fru Eriksson i Stockholm och fru
Ekendahl, vilka beträffande vissa grupper av kvinnor anfört följande, därvid
dock fru Hamrin-Thorell i andra stycket av yttrandet hänvisat, i stället

211

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

för till den av utskottet förordade lagfästa tillägspensioneringen, till den i
reservationen under 16) ovan av herr Sundelin m. fl. förordade tilläggspensioneringen
och till i reservationen angivna pensionsbelopp:

De föreslagna förbättringarna av familjepensionerna innebär bl. a., att
änkepensionen från folkpensioneringen från den 1 juli 1960 skall föibättras
och utgå utan inkomstprövning till kvinnor som blir änkor efter denna
tidpunkt. Även de kvinnor som förlorar sin make dessförinnan eller som
redan nu är änkor skall i rimlig utsträckning få del av folkpensionsförbättringarna.
Från den 1 juli 1960 skall vidare barnpension utgå med 1 000
kronor per barn utan inkomstprövning. Barnpensionen skall tillkomma de
barn vilkas huvudsakliga försörj are avlidit — vare sig detta skett före eller
efter nämnda tidpunkt — och utgå tills barnet fyller 19 år.

För kvinnor som blir änkor något år in på 1960-talet skall härtill läggas
familjepensionen från den av utskottet förordade lagfästa tilläggspensioneringen.
Har mannen haft en inkomst av exempelvis 10 000 kr., kommer en
efterlevande maka med två barn framdeles att kunna få 7 700 kr. i sammanlagd
pension, d. v. s. närmare 650 kr. i månaden.

Vi hälsar dessa förbättringar med största tillfredsställelse.

Det väsentligaste skäl som förestavar pensionerna åt änkor med minderåriga
barn är att moderns vård- och fostringsuppgifter hindrar henne eller
försvårar för henne att ta arbete utom hemmet och förvärva de inkomster
familjen skall leva av när mannen fallit ifrån. Pensionen träder alltså in
och ersätter den arbetsinkomst som uteblir när mannen saknas. Men det är
inte endast änkor som har ett dylikt behov av ekonomiskt stöd. För många
ogifta och frånskilda kvinnor med minderåriga barn är förhållandet i princip
detsamma, och dessa ofullständiga familjer har inte sällan ännu sämre
ekonomi än vad änkorna har redan i dagens läge. Till antalet är de ogifta
och frånskilda mödrarna med minderåriga barn i vårt land mer än dubbelt
så många som änkorna med minderåriga barn.

Visserligen står åtskilliga samhälleliga hjälpformer öppna för exempelvis
de ogifta mödrarna: moderskapshjälp, mödrahjälp, allmänna barnbidrag,
skolmåltider och studiestipendier för barnen, familjebostadsbidrag
in. m. Härutinnan är de i stort sett likställda med andra ofullständiga familjer.
Men när det gäller de medel som kvinnan skulle ha erhållit av mannen
om familjen varit fullständig — alltså motsvarigheten till pensionen föi
änkor och deras barn — är den ogifta moderns möjligheter små. Är fadern
okänd, kan hon utom socialhjälp inte få något bidrag till sin och barnets
försörjning så länge barnet är under 3 år. Därefter kan hon erhålla särskilt
barnbidrag med högst 600 kr. om året, d. v. s. högst 50 kr. i månaden. Då
faderskapet är fastställt, blir de ekonomiska förhållandena ofta inte mycket
bättre. Om fadern försummar sin underhållsplikt eller inte kan betala underhållsbidraget,
kan den ogifta modern liksom den frånskilda få elt bidragsförskott
med högst 720 kr. per år. Skulle underhållsbidraget inte uppgå

212 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

till 60 kr. i månaden, blir bidragsförskottet i motsvarande mån lägre. I de
fall då underhållsbidraget har fastställts före den 1 april 1957 kan dock s. k.
utfyllnadsbidrag utgå med det belopp som fattas i 60 kr. per månad.

Redan det anförda visar, vilka markanta skillnader som skulle uppstå
mellan olika kategorier av ofullständiga familjer, mellan änkor med barn
å ena sidan samt ogifta och frånskilda kvinnor med barn å andra sidan.
Att änkor och deras barn får goda pensioner finner vi vara av största vikt,
men vi finner det vara lika angeläget att också andra ensamstående mödrar
och deras barn får en tryggad försörjning. De föreslagna barnpensionerna
från folkpensioneringen träder i stället för en del av de nuvarande särskilda
barnbidragen, nämligen sådana som utgår till änkors barn. Det bör bli en
direkt konsekvens av pensionsreformen, att t. ex. de särskilda barnbidrag,
som utgår till ogifta mödrars barn, omgestaltas och förbättras väsentligt. Men
man kan inte stanna därvid. Det är sålunda enligt vår mening ofrånkomligt,
att beslutet om de förbättrade pensionerna åtföljes både av en allmän reformering
av gällande bidrag till barns försörjning och av nya bidragsformer
för andra ensamma mödrar än änkor.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

213

INNEHÅLL

Kungl. Maj:ts proposition .............................................. 1

Motioner ............................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................. 3

Lagförslagen .......................................................... 5

Inledning ............................................................ 3

Departementschefen ................................................ 3

Allmänna synpunkter ................................................ 3

1. Pensioneringens syfte och pensionärernas levnadsnivå .............. 8

Departementschefen .......................................... 3

2. Pensioneringens omfattning ...................................... 15

Departementschefen .......................................... 15

3. Tilläggspensionernas finansiering ............................... 18

Departementschefen .......................................... 18

4. Sammanfattning av gemensamma ståndpunkter 23

Departementschefen .......................................... 23

5. Målet och medlen ................................................ 25

Departementschefen ......................................... 25

6. Folkpensioneringen .............................................. 36

Departementschefen .......................................... 26

Motioner ...................................................... 29

7. Tilläggspensioneringen .......................................... 31

Departementschefen ............................................ 31

8. Existerande pensionssystem ...................................... 39

Departementschefen ............................................ 39

Motion ........................................................ 40

Särskilda frågor ...................................................... 40

Departementschefen ............................................ 40

1. Personkretsen .................................................... 41

Departementschefen 41

Motion ........................................................ 43

2. Pensionsåldern .................................................. 43

Departementschefen ............................................ 43

Motioner ...................................................... 44

3. Tilläggspensionernas storlek och beräkning ........................ 45

Departementschefen ............................................ 45

Motion ...................................................... 51

4. Värde- och standardbeständighet ................................. 51

Departementschefen ............................................ 51

Motioner ...................................................... 52

5. övergångsanordningar ............................................ 53

Departementschefen ............................................ 53

214 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1958

6. Invaliditetsskydd och förtidspensionering .......................... 53

Departementschefen ............................................ 53

Motioner ...................................................... 55

7. Familj epensioneringen .......................................... 57

Departementschefen ........................................... 57

Motioner ..................................................... 59

8. Kostnaderna .................................................... 61

Departementschefen ............................................ 61

9. Avgifterna för tilläggspensionerna ............................... 64

Departementschefen ........................................... 64

Motioner ...................................................... 67

10. Administration och fondförvaltning .............................. 67

Departementschefen ........................................... 67

11. Samordningsfrågor .............................................. 70

Departementschefen ............................................ 70

Motioner .................................................... 71

12. Det fortsatta utredningsarbetet .................................... 72

Departementschefen ........................................... 72

13. Ikraftträdande .................................................. 73

Departementschefen ............................................ 73

14. 1958 års folkpensionshöjning ...................................... 74

Departementschefen ........................................... 74

Motioner ...................................................... 76

15. Anslagsfrågor .................................................... 78

Departementschefen ........................................... 78

Motioner ...................................................... 78

Förut icke behandlade motionsavsnitt och motioner ..................... 79

Motionerna I: 323 och II: 419 ................................... 79

Motionerna I: 324 och II: 420 .................................... 88

Motionerna I: 325 och II: 421 .................................... 88

Motionerna 1:326 och 11:417 .................................... 92

Motionerna 1:327 och 11:418 .................................. 95

Utskottet ........................................................ 99

Folkpensioneringen ................................................ 99

Tilläggspensioneringen .............................................. 116

Särskilda sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder .................... 132

Vissa särskilda frågor .............................................. 137

Anslagsfrågor ...................................................... 138

Utskottets hemställan .................................................. 138

Reservationer ........................................................ 143

Folkpensioneringen ................................................ 143

Tilläggspensioneringen .............................................. 152

Särskilda sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder .................... 204

Vissa särskilda frågor ................................................ 209

Anslagsfrågor ...................................................... 210

Särskilt yttrande ..................................................... 210

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 58
804442