Särskilda Utskottets Utlåtande N:o S (Utlåtande 1892:Säru3 - urtima säru)

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o S.

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 15 november 1892 kl. 3 e. m.

Särskilda utskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående afskrifning af de å viss jord hvilande
grundskatter m. m. äfvensom inom Riksdagen i ämnet
väckta motioner. (2:a A.)

Jemte det Kongl. Maj:t den 14 nästlidne oktober till Riksdagen
aflåtit propositioner angående förbättrad härordning, angående ändring
i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885 och om ändring i förordningen
den 3 juni 1892 angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst, har Kongl. Maj:t i proposition (n:o 3) af förstnämnda dag,
under åberopande af ett propositionen bilagdt statsrådsprotokoll öfver
finansärenden, föreslagit Riksdagen att, för den händelse Riksdagen
bifölle först omförmälda propositioner, jemväl antaga ett i sistnämnda
proposition intaget förslag till lag angående afskrifning af de å viss jord
hvilande grundskatter och hvad dermed egde sammanhang.

Till behandling i sammanhang med detta förslag har utskottet
förehaft dels en inom Första Kammaren af herr Cl. Adelsköld väckt
motion (n:o 2), uti hvilken hemstälts, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det behagade Kongl. Maj:t, i sammanhang
med frågan om ordnandet af Sveriges försvar, låta uppgöra och för
Riksdagen framlägga plan till grundskatternas fullständiga afskrifning
samt dervid taga under öfvervägande, om icke medel till denna afskrifBih.
Ull urtima ltiksd. Prat. 181)2. 8 Barn/. 1 Afd. I) Iligt, fN:o 3.J 1

2 Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 3.

ning skulle kunna beredas genom afyttring af Ladugårdsgärdet jemte
derintill liggande skogsparker m. in. till bebyggande, i likhet med livad
som skett vid de gamla gardestomterna, i hvilken händelse nytt exercisfält
för Stockholms garnison borde anskaffas; dels ock motionen
n:o 16 inom Andra Kammaren, deruti herrar J. Persson i Arboga och E.
Ersson i Arnebo föreslagit, att, derest fortsatt afskrifning af de på viss
jord hvilande grundskatter komme att beslutas, denna afskrifning jemväl
måtte tillämpas på den vid 1887 års senare riksdag bestämda lösesumman,
19,800 kronor, för liemmansräntor, som i anledning af upphörandet
af rättsförhållandet mellan kronan och Sala bergslag skolat
uppdebiteras.

Till åberopade statsrådsprotokollet af den 14 oktober 1892 har
chefen för finansdepartementet erinrat, hurusom han redan tillförene
haft tillfälle att inför Kongl. Maj:t uttala sin åsigt, att, med fästadt
afseende på den utvecklingsgång, försvars- och skattefrågorna hittills
genomlöpt, för närvarande icke borde ifrågasättas annat, än att, samtidigt
med det beslut fattades om genomförande af det mått af personlig
värnpligt, som under hvarje härordning minst måste anses erforderligt,
frågan om grundskatternas afskrifning samt lindring i rustnings-
och roteringsbördan bringades till sin definitiva lösning. Väl
kände departementschefen, att de lifliga meningsstrider, som under de
senaste årtiondena förts i fråga om grundskatternas samt rustningsoch
roteringsbördans eftergifvande, icke hos alla bragt till mognad
öfvertygelsen om det berättigade i denna åtgärd, och departementschefen
vore ej heller okunnig derom, att äfven bland dem, som principielt
godkände åtgäi’den, meningarna vore ganska vidt skilda icke blott i
fråga derom, huruvida afskrifningen borde betraktas som en skattelindring,
att företagas i den mån budgeten dertill lemnade tillgång,
eller som en skattereglering, för hvars genomförande medel särskild!
borde beredas, än ock i fråga om måttet af de åtgärder för försvarets
stärkande, gom borde anses utgöra en sådan lösning af försvarsfrågan,
att den äfven påkallade lösning af skattefrågan. Oaktadt departementschefen
kände detta, trodde han sig dock, utan att nu behöfva inför Kongl.
Maj:t i minnet återkalla de olika skedena af frågornas historia, berättigad
att antaga, att efter de långvariga meningsbrytningarna den
allmänna meningen i landet i så hög grad, som i en fråga af den
förevarandes invecklade natur gerna kunde förväntas, enats i den uppfattning,
att den särskilda börda för landets försvar, som under tider

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 3.

med helt andra förhållanden än våra lagts på jordegarne, ej framgent
borde ensamt af dem dragas, utan fördelas på landets samtliga
medborgare, samt att, då grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären
faktiskt supplerade hvarandra så, att i de landsdelar,
der rustnings- och roteringsbördan enligt regeln vore tyngre, grundskattebördan
vore lindrigare och, omvändt, grundskatterna icke, utan att
verka allt för ojemnt tryckande, kunde qvarstå, efter det rustningsocli
roteringsbördan eftergifvits; hvartill äfven komme, att grundskatterna
till en stor del af sitt belopp ursprungligen åtagits för att bestrida
kostnaderna för försvaret och icke varit afsedda att allt framgent utgöras.
Om alltså, enligt departementschefens öfvertygelse, erforderlig enighet
kunde anses uppnådd i fråga om sjelfva principen att i sammanhang
med försvarsväsendets ordnande på samhällets samtliga skattebärande
krafter fördela de bördor, som hittills uteslutande burits af jorden, och
om denna skattereglering nu kunde försiggå utan statsverkets oskäliga
betungande, stode det för departementschefen klart, att, hvilken vigt
än måtte tilläggas frågan om ordningen och sättet för regleringens
genomförande, denna fråga likväl i betydelse trädde i bakgrunden för
den större och vigtigare frågan om fosterlandets försvar. Att lösningen
af denna i den utsträckning, hvari frågan nu för Riksdagen framlades,
i väsentlig mån skulle befordras, derest Riksdagen samtidigt bereddes
tillfälle att definitivt lösa den sedan lång tid tillbaka sväfvande grundskattefrågan,
kunde icke vara tvifvel underkastadt, och denna hänsyn
syntes honom derför böra tilläggas afgörande vigt framför de skäl,
som ur den ena eller andra synpunkten skulle kunna anföras för ett
ytterligare uppskof med en slutgiltig lösning af denna fråga. En sådan
lösning kunde icke bringas till stånd, utan att bördor, som hittills hvilat
på ett slag af skatteföremål, fördelades jemväl på andra, Men de kraf,
som derigenom komme att ställas på samhällsmedlemmarnes skatteförmåga,
borde icke kännas alltför tunga, då ett flertal lättare borde vara
i stånd att bära en börda, som förut varit lagd endast på ett fåtal.
Medvetandet om den höga betydelsen för det gemensamma fosterlandets
välfärd af det mål, hvars främjande med de åtagna offren afsåges,
skulle, derom vore departementschefen öfvertygad, kraftigt bidraga att
lindra bördans tryck.

Äfven under förutsättning, att ett definitivt beslut nu borde fattas
om jordskatternas afskrifning, skulle, fortsätter departementschefen, meningarna
kunna vara delade beträffande längden af den tidrymd, under
hvars lopp afskrifningen borde bringas till slut. Beträffande denna fråga
hade departementschefen till statsrådsprotokollet den 13 januari inne -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 3.

varande år anfört, att, ehuru en öfver en längre period utsträckt afskrifning
skulle vara mindre känbar för statsverket, afskrifningen likväl
borde bringas till slut under loppet af en jemförelsevis kort tidrymd.
Det af Kongl. Maj:t för 1883 års Riksdag i ämnet framlagda förslag
hade _ bygts på en afskrifningsplan, enligt hvilken grundskatterna samt
rustnings- och roteringsbesvären skulle successivt försvinna under en
tid af 37 år. Äfven frånsedt att afskrifningen af de numera återstående
70 procenten af nämnda skatter och besvär naturligtvis skulle kunna
ega rum under en kortare tid än den år 1883 för eftergift af hela beloppet
föreslagna, ansåge departementschefen afskrifningsperioden böra
bestämmas väsentligen kortare än den i 1883 års afskrifningsplan förutsatta.
Då sistnämnda år samtidigt med afskrifningsförslaget framlagts
ett förslag till härordning, enligt hvilket i bredd med afskrifningen af
rustnings- och roteringsbesvären äfven de i rustningen och roteringen
innefattade prestationer skulle upphöra, medan nu icke ifrågasattes annat,
än ait dessa fortfarande skulle, ehuru mot ersättning motsvarande deras
uppskattade värde, oförändradt utgöras, läge redan häri ett skäl för
departementschefens åsigt, att afskrifningstiden kunde sättas kortare.
Men härtill komme såsom ett ytterligare och hufvudsakligt skäl, att,
då det ansetts af största vigt, att den föreslagna utsträckningen till 90
dagar af beväringens vapenöfningar komme till fullt genomförande så
fort sig göra läte eller redan under loppet af år 1894, det syntes påkalladt,
att äfven skattefrågan erhölle sin definitiva lösning inom så
kort tid, som med statsverkets kraf kunde finnas förenligt. Uppenbarligen
kunde eftergiften af grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
hela återstående belopp icke utan allt för stora olägenheter
för statsverket ega rum redan inom utgången af samma tid, som blifvit
föreslagen för den utsträckta värnpligtens genomförande, men deremot
ansåge departementschefen hinder icke böra möta för afskrifningens fullbordande
under loppet af tio år, räknadt från och med år 1893. En
afskrifning under denna tidrymd af den qvarvarande återstoden af de
ifrågavarande skatterna och besvären kunde nemligen icke anses öfverstiga
statens finansiella förmåga eller vara egnad att åstadkomma sådana
rubbningar i budgeten, att derigenom befordrandet af andra vigtiga
statsändamål skulle äfventyras.

Hvad departementschefen sålunda anfört tilläte han sig nu åberopa,
endast med det tillägg att, af skäl som departementschefen nedan
ginge att anföra, afskrifningstiden syntes honom böra utsträckas
med två år, så att afskrifningen blefve fullbordad med 1904 års ingång.

Af orsak, att den förhöjning från 3 till 0 öre i bevillningen för

Särskilda Utskottets Utlåtande, N:o 3.

jordbruksfastighet, som i sammanhang med afskrifningen borde ega
rum, lämpligen synts böra inträda från och med år 1893, hade i
senaste förslaget ansetts böra följa, att afskrifningsprocénten under
de första åren af tioårsperioden sattes något högre, än efter en likformig
fördelning af afskrifningen öfver nämnda tidrymd skulle på samma
år belöpa. Afskrifningen och lindringen hade derför ordnats på sådant
sätt, att af de 70 procent, som af de ifrågavarande skatterna och
besvären återstode, 20 procent skulle eftergifvas år 1893 och 10 procent
år 1894, samt att afskrifnings- och lindringsåtgärden derefter
skulle fortgå med 10 procent hvart annat år, då densamma skulle blifva
bragt till slut från och med år 1902. Då jemväl, enligt det af Kongl.
Maj:t nu godkända förslaget till åtgärder för försvarets stärkande, ökning
i antalet af beväringens öfningsdagar skulle inträda år 1893,
borde äfven afskrifningen och lindringen detta år taga sin början, samt
den nyssnämnda förhöjningen i bevillningen för jordbruksfastighet då
eg a rum. Som det emellertid vore angeläget, att de i allt fall erforderliga
rubbningarna i den redan faststälda riksstaten för år 1893 begränsades
inom minsta möjliga mått, ansåge departementschefen sig
böra förorda den afvikelse från den förut antagna afskrifningsplanen,
att afskrifnings- och lindringsprocenten nyssnämnda år nedsattes till 10
procent, hvilket åter skulle hafva till följd, att, perioden för åtgärdens
genomförande utsträcktes med två år samt gånge till ända år 1904 i
stället för, såsom förut föreslagits, år 1902, en afvikelse, hvilken icke
torde kunna tillmätas någon större betydelse.

På sätt vid föregående tillfällen af departementschefen erinrats,
ansåge han syftet med den ifrågasatta afskrifningsåtgärden med nödvändighet
förutsätta, att den föreslagna afskrifningsplanen redan nu
gjordes till föremål för definitivt beslut och att åt densamma följaktligen,
hvad så väl grundskatterna som rustnings- och roteringsbesvären
beträffade, gåfves egenskapen af lag.

Då den nu ifrågasatta åtgärden med afseende å grundskatterna
innefattade ett slutligt genomförande af den grundskatteafskrifning,
hvartill början gjorts år 1885, vore häraf en följd, att de särskilda slag
af skatter och utlagor, hvilka jemlikt, kungörelsen den 5 juni 1885 angående
nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter samt vissa
andra derefter meddelade stadganden blifvit nedsatta med 30 procent,
borde utgöra föremål äfven för denna afskrifningsåtgärd. Visserligen
skulle kunna ifrågasättas att utsträcka afskrifningen äfveii till vissa
grundskattebelopp, hvilka icke berördes af 1885 års afskrifning, nemligen
till de belopp, som vore anordnade rusthåll och rotar, innchaf -

Särskilda Utskottets Utlåtande, N:o 3.

vare af militieboställen, båtsmansindelningen, lots- och fyrinrättningen,
gästgifvare, färjor och färjekarlar, eller hvilka utgjorde ersättning för
jordförluster i följd af kanal- och väganläggningar. Dessa grundskattebelopp
inginge i den å riksstatens inkomstsida upptagna titeln grundskatt,
men affördes åter såsom »friheter» å riksstatens utgiftssida under
vederbörande utgiftstitlar, hvarför någon inbetalning till statsverket
eller utbetalning från detsamma af dessa belopp i verkligheten icke
egde rum. Då Kongl. Maj:t till 1883 års Riksdag afgifvit förslag till afskrifning
af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären, hade
Kongl. Maj:t föreslagit, att dessa grundskattebelopp skulle med ingången
af år 1884 ur jordeböcker och räkenskaper uteslutas. År 1885
deremot, då Kongl. Maj:t föreslagit en endast partiel afskrifning af grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären, hade Kongl. Maj:t
ansett förändring i de ifrågavarande anordningarna icke böra ega rum.

Då nu en fullständig afskrifning af grundskatterna föresloges, torde
visserligen deraf följa, att icke de ifrågavarande'' frinjutna räntorna,
hvilka vore af enahanda natur med de till afskrifning föreslagna, borde
qvarstå i jordeböckerna. Beträffande de ytterst fåtaliga qvarvarande
militieboställena torde med förändringens vidtagande emellertid utan
olägenhet kunna anstå till boställenas indragning till statsverket, då
bestämmelsen i mom. 5 af kungörelsen den 5 juni 1885 å dem blefve
tillämplig och grundskattebeloppen sålunda försvunne. Flertalet af öfriga
ofvan omförmälda friheter skulle visserligen, under förutsättning
af bifall till förslaget om grundskatternas afskrifning, kunna ur
jordeböcker och räkenskaper uteslutas med år 1893, men då denna åtgärd
dels inverkade på beloppet af åtskilliga under särskilda hufvudtitlar
i riksstaten upptagna anslag, dels, åtminstone hvad de till beloppet
ojemförligt största posterna beträffade, inskränkte sig till en enkel
bokföringsfråga, syntes åtgärden lämpligen kunna företagas i sammanhang
med en kommande statsreglering, hvarvid tillika erbjöde sig tillfälle
att föreslå de åtgärder, hvilka efter skedd utredning kunde finnas
böra i afseende på ett eller annat af de ifrågavarande anslagen särskild!
vidtagas.

Uti åberopade kungörelse af den 5 juni 1885 hade förordnats,
bland annat, att uti den kronan behållna grundskatt å hemman och
lägenheter af skatte eller frälse natur, å sådana hemman och lägenheter
af krono natur, som enligt dittills gällande föreskrifter kunde till skatte
köpas, å ecklesiastikstatens boställen samt å hemman och lägenheter,
som innehades af enskildt verk, menighet eller inrättning, likasom ock
uti presternas utlagor nedsättning skulle, med vissa undantag, ega rum

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 5.

med trettio procent af grundskattens eller utlagornas belopp, hvilken
nedsättning skulle inträda från och med år 1886, äfvensom att enahanda
nedsättning skulle ega ruin beträffande drängespanmålen och
hjelpedagsverkena i Färentuna härad af Stockholms län, till statsverket
ingående afgäld för upphörd arbets- eller hofveriskyldighet samt arbetseller
hofveriskyldighet, som ännu utgjordes till någon statens egendom.

Enligt den utredning om grundskattens dåvarande belopp, som
meddelats i det vid den till 1885 års Riksdag aflåtna proposition angående
statsverkets tillstånd och behof bifogade utdrag af protokollet
öfver finansärenden den 12 januari samma år, hade grundskatten då,
efter vidtagande af åtskilliga i statsrådsprotokollet omförmälda uteslutningar
och omflyttningar, utgjort ............................ kronor 5,450,554: 32.

Från lindring i grundskatten
skulle undantagas
dels kronan behållna räntor
och kronotionde af statens
utarrenderade egendomar
samt af militie- och civilboställen
äfvensom af skogsområden,
hvilka vore upplåtna
sågverken i de norra
länen i ersättning för privilegierad
stockfångst, och
af tillsvidare upplåtna slåtter-
m. fl. lägenheter samt
strömfall med tillhörande
utmål, hvilka räntor och
kronotionde förslagsvis hade

beräknats till .......................

dels och, på sätt redan blifva
erinradt, följande anordnade
ränte- och kronotiondebelopp,
nemligen:

å f jerde hufvudtiteln:

friheter, som åtnjötes
af rusthåll och rotar samt
innehafvare af militieboställen
............................. » 817,000: —

Transport kronor 854,000: — kronor 5,450,554: 32

kronor 37,000:

Särskilda Utskottets Utlåtande K:o 8.

Transport kronor 854,000: — kronor 5,450,554: 32

å femte hufvudtiteln:

båtsmansindelningens
friheter, 75,500 kronor, samt
de friheter, som åtnjötes af
lots- och fyrinrättningen, 405
kronor, eller tillsammans ... »

å, sjette hufvudtiteln:

friheter, som medgifva
gästgifvare, färjor och
färjekarlar samt för jordförluster
genom kanal- och
väganläggningar, sammanlagd
t .......................................... »

Efter afräkning af dessa ränte- och krono tiondebelopp,

utgörande............................................ kronor 938,125: —

hade qvarstått såsom grundskatt, hvarå nedsättning
borde ega rum ................................................. kronor 4,512,429: 32

och då detta belopp minskats med trettio procent

eller .......................................................................... » 1,353,728: 80

hade återstått ............................................................ kronor 3,158,700: 52

hvadan med tillägg af ofvannämnda, från skatte nedsättningen

undantagna belopp......................... » 938,125: —

grundskatten kommit att uppgå till ..................... kronor 4,096,825: 52;

och hade denna statsinkomst iipptagits i rundt tal med 4,097,000 kronor
i så väl 1886 som 1887 årens riksstater.

I sammanhang med den af Riksdagen år 1887 beslutade upplösning,
räknadt från den 1 januari 1888, af det då bestående rättsförhållandet
mellan kronan och Sala bergslag hade jemlikt kongl. brefven den 13
juli och den 25 november 1887 den under benämning grufvedrängshjelp
af hemman inom åtskilliga socknar af Vestmanlands län till bergslaget
dittills utgångna afgift indragits och, efter det hjelpen enligt
grunderna i förordningen den 23 juli 1869 angående förändring af
grundräntor och kronotionde blifvit i penningar omsatt, från och med
år 1888 med trettio procent nedsatts. Med afseende å den härigenom
uppkommande tillökning i grundskatten hade denna inkomsttitel i 1888
års riksstat upptagits med ett till 4,100,000 kronor afrundadt belopp.

75,905: —

8,220: —

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 3.

Genom förordningen den 11 september 1885 och kungörelsen den
13 juli 1887 hade stadgats bland annat, att skattefrälseräntor och kronotionde,
som innehades under enskild eganderätt, samt arbets- och
hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom skulle, derest anbud
derom af vederbörande egare framstäldes inom utgången af år 1888,
för statsverkets räkning på vissa vilkor inlösas, samt att inlösta räntor
och kronotionde skulle med iakttagande af de beräkningsgrunder, som
gälde för utgörande af kronans räntor och tionde näst före utfärdandet
af kungörelsen den 11 maj 1855 angående de i ordinarie räntan ingående
persedlars omsättning och förenkling, omsättas enligt föreskrifterna
i nämnda kungörelse och förordningen den 23 juli 1869 samt
till statsverket utgöras för tiden från räntornas och kronotiondens indragning,
hvarvid för desamma skulle gälla enahanda bestämmelser som
för annan till staten utgående grundskatt.

Vid 1888 års riksdag hade antagits, att skattefrälseräntor skulle vid
1888 års utgång vara inlösta för åtminstone 3,000,000 kronor, samt
att statsverkets behållna inkomst af inlösta dylika räntor m. m. skulle,
efter föreskrifven omsättning samt minskning med trettio procent, uppgå
till omkring 60,000 kronor; och då grundskatten, enligt hvad statskontoret
hade upplyst, år 1886 uppgått till 4,124,615 kronor 22 öre, hade
densamma i riksstaten för år 1889 upptagits med ett denna summa,
ökad med nyssnämnda 60,000 kronor, motsvarande belopp eller i jemnadt
tal 4,185,000 kronor, med hvilket belopp densamma äfven i 1890,
1891, 1892 och 1893 årens riksstat^ vore upptagen.

Enligt hvad förut blifvit förmäldt, hade den del af grundskatten,
hvarå nedsättning enligt kungörelsen den 5 juni 1885 skulle ega rum,
utgjort .....................................................

Om, till följd af här ofvan omförmälda förändringar,
härtill lades dels den från och med år
1888 till statsverket indragna s. k. grufvedrängshjelpen,
omsatt i penningar enligt förordningen

den 23 juli 1869,........................ kronor 6,689: 97

samt dels inlösta skattefrälseräntor
m. m., beräknade att efter
nedsättning med trettio procent
uppgå till ett årsbelopp af omkring
60,000 kronor, men utan
iakttagande af dylik minskning
upptagna med.............................. j

kronor 4,512,429: 32

85,700: —

92,389: 97

Bill. till urtima It ilad. Vrot. 1802. 8 Band.

Transport kronor
/ Afd. 3 Haft.

92,389: 97
2

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 3.

Transport kronor 92,389: 97
uppkomme summa grundskatt, hvarå ytterligare
afskrifning kunde komma att ega rum,................. » 4,604,819:

Sjuttio procent å denna summa utgjorde..... » 3,223,373:

hvilket tal alltså betecknade det grundskattebelopp,
hvilket nu borde ifrågakomma till afskrifning.

Tio procent åter å omförmälda summa ........ kronor 4,604,819:

motsvarade ....................................................................... * 460,481:

utgörande det belopp, hvarmed enligt den föreslagna afskrifningsplanen
grundskatten borde från och med år 1893 nedsättas.

Om från den i riksstaten för år 1893 upptagna beräkningen

eller .............................................................................. kronor 4,185,000: —

droges nyssnämnda......................................................... » 460,481: 92

återsto de.......................................................................

eller i rundt tal 3,724,000 kronor.

kronor 3,724,518: 08

På grund af föreskriften i § 4 af förordningen den 11 september
1885, att inlösta räntor och kronotionde skulle omsättas i penningar
och till statsverket utgöras för tiden från räntornas och kronotiondens
indragning, hvarvid för desamma skulle gälla enahanda bestämmelser
som för annan till staten utgående grundskatt, hade, såsom departementschefen
redan nämnt, ifrågavarande rånte- och tiondebelopp blifvit
med 30 procent nedsatta, likasom ock den vidare nedsättning, . som
kunde varda å grundskatterna i allmänhet medgifven, utan ytterligare
föreskrift skulle blifva å dem tillämplig, hvarvid allenast borde meddelas
bestämmelse i syfte, att å räntor och tionde, som blifvit inlösta
så sent, att nedsättningen inträdde först med 1893 års ingång eller
derefter, nedsättningen skulle omedelbart ega rum med det procenttal,
som å öfriga grundskatter vore eftergilvet,. Jemlikt § 5 i förordningen
den 11 september 1885, jemförd med mom. 12:o b) i kungörelsen den
5 juni samma år, egde med den afgäld, som skulle utgöras i stället för
inlöst arbets- eller hofveriskyldighet, enahanda förhållande rum som med
nyssnämnda räntor och tionde.

I sammanhang härmed borde erinras, att jemlikt kungörelsen den 3
februari 1888 egare åt skattefrälseliemman, hvars skattefrälseränta, ehuiu
varande af den beskaffenhet, som afsåges i § 1 af förordningen den 11
september 1885, icke blifvit af statsverket inlöst, förklarats berättigad
att af statsmedel erhålla ersättning med 30 procent af denna ränta,
samt att enahanda skäl, som föranledt detta medgifvande, talade derför,
att ersättning motsvarande den ytterligare grundskatteeftergift, som nu

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 3.

vore i fråga, blefve egare af dylikt hemman beredd; och ansåge departementschefen
alltså Riksdagens bifall härtill böra inhemtas.

Att under afskrifningstiden eller derefter nytt åsättande af grundskatt
eller utlaga af de slag, som nu föresloges till afskrifning, icke
borde ega rum, vore gifvet. Ett beslut i sådant syfte borde emellertid
föregås af en revision af de författningar, som innehölle bestämmelser
rörande skattläggning, hvilken revision kräfde icke obetydlig tidsutdrägt.
Med meddelandet af de erforderliga föreskrifterna i ämnet torde ock
utan olägenhet kunna någon tid anstå, då de fall, i hvilka skattläggning
förekomme, numera vore jemförelsevis sällsynta.

I öfverensstämmelse med det förfarande, som iakttagits vid 1885
års partiella grundskatteafskrifning, borde föreslås, att Riksdagen uppdroge
åt Kongl. Maj:t att meddela de ytterligare bestämmelser, som
för tillämpning af föreskrifterna angående grundskatteafskrifningen kunde
finnas erforderliga.

Det förslag till grundskatternas afskrifning, som Kongl. Maj:t nu
förelagt Riksdagen, öfverensstämmer, såsom jemväl departementschefen
framhållit, med det för innevarande års lagtima Riksdag framlagda förslaget
i ämnet, med undantag allenast deraf, att icke 20 utan endast
10 procent skulle afskrifvas för år 1893, och afskrifningstiden i följd
deraf förlängas med två år utöfver hvad vid den lagtima riksdagen
ifrågasattes.

I anslutning till den åsigt om försvars- och grundskattefrågornas
oskiljaktiga samband, som allt sedan år 1873 varit hos Riksdagen förherskande
och som år 1885 fått sitt närmare uttryck i kamrarnes då
fattade sammanstämmande beslut om värnpligtens utsträckning och
grundskatternas partiella ettergifvande, anser utskottet godkännandet
af de förslag till försvarets stärkande, hvilka utskottet i sina utlåtanden
n:is 1 och 2 af denna dag förordar, böra, på sätt Kongl. Maj:t ifrågasatt, åtföljas
af motsvarande beslut angående grundskatternas afskrifning. Mot
de särskilda bestämmelser, Kongl. Maj:t föreslagit beträffande omfattningen
af och sättet för denna afskrifning, har utskottet icke heller
funnit anledning till någon erinran, hvadan utskottet alltså i alla delar
biträder Kongl. Maj:ts förevarande framställning om definitiv lösning
af den stora grundskattefrågan.

Med denna uppfattning och då utskottet derjemte i sitt ofvan berörda
utlåtande n:o 1 afstyrker bifall till herr Adelskölds förslag om

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 3.

skrifvelse till Kongl. Maj:t angående tillsättande af en komité för uppgörande
af förslag till ordnande af försvarsväsendet, kan utskottet naturligen
icke förorda bemälde motionärs i sammanhang med berörda förslag
gjorda hemställan om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
framläggande för Riksdagen af ny plan till grundskatternas fullständiga
afskrifning.

Hvad slutligen vidkommer herrar Perssons och Erssons hemställan,
att den af Kongl. Maj:t föreslagna grundskatteafskrifningen jemväl
måtte tillämpas på den af Riksdagen år 1887 bestämda lösesumman,
19,800 kronor, för hemmansräntor, som i anledning af upphörandet af
rättsförhållandet mellan kronan och Sala bergslag skolat uppdebiteras,
får utskottet erinra, att Riksdagen berörda år medgaf, att en sådan
uppgörelse finge med Sala bergslag träffas, att sjelfva silfververket
öfverlätes under full eganderätt å bergslaget, mot det att kronan återvunne
dispositionsrätten öfver vissa fastigheter och anslag m. in., äfvensom
att för uppgörelsen faststäldes, utom andra, de bestämmelser, att
bergslaget skulle fem år efter den dag, då aftalet inginges, vara skyldigt
frånträda dispositionen af hyttans vattensystem med de vid Sala
hytta och derofvanför gjorda uppdämningar, samt att aftalet skulle träda
i kraft den 1 januari 1888; hvarförutom Riksdagen medgaf, att, sedan
Sala hyttas vattensystem blifvit till kronan afträdt, detsamma finge, så
vidt kronans rätt anginge, utrifvas, under vilkor, att de jordegare, som
genom utrifningen vunne fördel, skulle till statsverket erlägga ett belopp
af 19,800 kronor, motsvarande i afrundadt tal det med trettio procent
nedsatta kapitalvärdet af de räntebelopp, som genom förmedling
i följd af vattenuppdämning eftergifvits, hvilket belopp skulle till betalning
fördelas på den nyvunna eller förbättrade jorden i mån af dess
genom vattenafledningen vunna fördel, med iakttagande likväl deraf, att
ett frälsehemman (n:o 6 Enåker) icke påfördes någon andel af ifrågavarande
aflösningsbelopp; och borde omförmälda belopp i statsverkets
räkenskaper upptagas under titel »extra uppbörd».

Ofvannämnda belopp, 19,800 kronor, utgör således i sjelfva verket
den aflösningssumma, vederbörande jordegare, om och när hyttans
vattensystem utrifves, hafva att till kronan erlägga för att de skola
slippa utgöra de grundräntebelopp, hvarifrån de med hänsyn till vattenuppdämningen
en gång befriats, men livilka de, sedan denna uppdämning
upphört, naturligen åter äro pligtige att erlägga. Då utrifningen
af vattenverket emellertid enligt aftalet kan verkställas tidigast år 1893,
samt det, enligt hvad utskottet inhemtat, ligger i vida fältet, huruvida
densamma öfver hufvud taget någonsin kommer till stånd, har någon

Särskilda, Utskottets Utlåtande N:o 3.

inbetalning af beloppet icke ännu egt rum och torde icke heller vara
att under den närmaste framtiden emotse, hvadan beloppet alltså endast
är att anse såsom en kronans eventuella fordran hos jordegarne.

Vid sådant förhållande kan den af Kongl. Maj:t nu föreslagna
tolfårsafskrifningen uppenbarligen icke, såsom motionärerna antagit,
tillämpas på berörda lösesumma. Deremot torde billigheten obestridligen
fordra, att, om den stora afskrifningen kommer till stånd, jemväl
de, som kunna blifva skyldige erlägga lösesumman, erhålla en motsvarande
förmån; och torde denna lämpligast beredas dem genom ett
eftergifvande på en gång af förenämnda eventuella fordran. Då emellertid
motionärernas förslag, sådant som det blifvit affattadt, icke inrymmer
möjligheten af en sådan åtgärd, lärer Riksdagen för närvarande
icke kunna annat än afslå berörda förslag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då antagandet af
Kongl. Maj:ts förevarande proposition torde böra göras beroende deraf,
att kamrarne fatta sammanstämmande beslut, som af Kongl. Maj:t godkännas,
i anledning af såväl Kongl. Maj:ts propositioner den 14 oktober
1892 dels angående förbättrad härordning, dels angående förändrad lydelse
i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885, dels om ändring
i förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst, dels angående upphörande af de enligt förordningen
den 5 oktober 1889 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och
lotshemman, dels angående ändring i lagen om lindring i rustningsoch
roteringsbesvären den 5 juni 1885, dels ock angående ändrad lydelse
af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, som äfven
inom Riksdagen i dessa ämnen väckta förslag, får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen — under vilkor att kamrarne
fatta sammanstämmande beslut, som af Kong]. Maj:t
godkännas, i anledning af såväl hvad Kongl. Maj:t i
särskilda till Riksdagen den 14 oktober 1892 aflåtna
propositioner föreslagit dels angående förbättrad härordning,
dels angående förändrad lydelse i vissa delar
af värnpligtslagen den 5 juni 1885, dels om ändring
i förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst, dels angående upphörande
af de enligt förordningen den 5 oktober 1889
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter utgående bevillningsafgifter af frälseegen -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 3.

domar och lotshemman, dels angående ändring i lagen
om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5
juni 1885, dels ock angående ändrad lydelse af § 58
i förordningen om kommunalstyrelse på landet som
äfven inom Riksdagen i dessa ämnen väckta förslag —
må, med afslag å herr Adelskölds ifrågavarande motion,
antaga följande

»Lag angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
och hvad dermed eger sammanhang.

§ 1.

De skatter och utlagor, som med tillämpning af bestämmelserna i
kong!, kungörelsen den 5 juni 1885 angående nedsättning i de på viss
jord hvilande grundskatter samt § 4 i förordningen den 11 september
samma år angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehäfves
under enskild egandcrätt., m. m. blifvit nedsatta med trettio
procent, skola afskrifvas under loppet af tolf år, räknadt från och med
år 1893. Afskrifningen skall eg a rum i sådan ordning, att, under
iakttagande i tillämpliga delar af föreskrifterna i berörda kungörelse,
om förmäl da, skatter och utlagor nedsättas från och med år 1893 med
tio procent af det belopp, hvarå nedsättningen enligt kungörelsen den
5 juni 1885 beräknats, samt derefter från och med hvart och ett af
åren 1894, 1896, 1898, 1900 och 1902 med ytterligare tio procent af
nämnda belopp, hvarefter återstoden af skatterna och utlagorna från
och med år 1904 eftergifves.

§ 2.

I det fall, att utlaga, som omförmäles i § 1 af förordningen den
11 september 1885, angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde,
som innehafves under enskild eganderätt, m. m, icke varder till statsverket
inlöst förr än med 1893 års ingång eller derefter, bestämmes

Särskilda TJtskottets Utlåtande N:o 3.

nedsättningen till enahanda procenttal af det belopp, hvarå enligt kongl.
kungörelsen den 5 juni 1885 nedsättningen skall beräknas, som vid
den tidpunkt, då nedsättningen bör ega rum, enligt nämnda kungörelse
och § 1 i denna lag är eftergifvet å de i berörda § omförmälda
skatter och utlagor.

§ 3.

'' {‘s/ *jv!..-**]*>

Den till Sala bergslag förut utgående, men numera till statsverket
indragna grufvedrängshjelpen af hemman inom åtskilliga socknar i
Vestmanlands län skall afskrifvas i enahanda ordning med de i § 1
omförmälda skatter och utlagor, dervid afskrifningen beräknas å det
belopp, hvarå den jemlikt kongl. brefven den 13 juli och den 25
november 1887 medgifna nedsättning af trettio procent egt rum.

§ 4.

Den ersättning, som jemlikt kongl. kungörelsen den 3 februari
1888 bör utgå till egare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta,
ehuru varande af den beskaffenhet, som afses i § 1 af förordningen
den 11 september 1885, icke blifvit af statsverket inlöst, skall, under
iakttagande i öfrigt af bestämmelserna i nämnda kungörelse, utgå från
och med år 1893 med fyratio procent, från och med år 1894 med
femtio procent, från och med år 1896 med sextio procent, från och
med år 1898 med sjuttio procent, från och med år 1900 med åttio
procent och från och med år 1902 med nittio procent af räntans belopp,
beräknadt på sätt i samma kungörelse föreskrifves, samt från och
med år 1904 med en summa, motsvarande räntans på nyssnämnda
sätt beräknade hela belopp.

§ 5.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna
angående grundskatternas afskrifning kunna finnas erforderliga, meddelas
af Konungen.»

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 3.

2:6) att herrar Persons och Erssons förevarande
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 november 1892.

På särskilda utskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.

Stockholm, K. L. Beckman, 1892.