Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1892:Säru7 - urtima säru)

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 17 nov. 1892, kl. 12 midd.

Särskilda utskottets utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl.

Maj:ts propositioner n:o 4, om ändring i förordningen
den 3 juni 1892 angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst, och n:o 6, angående beräknande af viss
andel af öfverskottet å statsreglering ärna för år 1890
och föregående är som en statsverkets tillgäng för år
1893, än äfven inom Riksdagen väckta motioner i dithörande
ämnen. (2:a A.)

Kongl. Majt, som den 14 nästlidne oktober till Riksdagen aflåtit
propositioner angående afskrifning af de å viss jord hyllande grundskatter
in. m. samt angående ändring i lagen om lindring i rustningsoch
roteringsbesvären den 5 juni 1885, har i en förstnämnda dag afgifven
proposition (n:o 4), under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll
öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att, under
förutsättning att först omförmälda propositioner vunne Riksdagens bifall,
besluta, att § 1 i förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst samt § 17 i den vid samma förordning
fogade instruktionen för taxeringsmyndigheterna skulle erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 1 i nämnda förordning :

»För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas frälseränta,
skall, med de undantag, som i § 4 upptagas, bevillning utgöras
efter fastighetens uppskattade värde.

Bih. till Urtima Riksdagent Blot. 1892. 8 Sand. 1 Afd. 7 IT afl. (N:o 7.)

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med sex öre för hvarje fulla ett hundra
kronor samt

b) för all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje
fulla ett hundra kronor af uppskattningsvärdet.»

§ 17 i instruktionen:

»Vid tillämpning af § 11 mom. 1 i bevillningsförordningen, angående
befrielse från eller lindring i bevillning för inkomst af kapital
eller arbete, skola så väl den behållna afkomsten utaf skattskyldig tillhörande
fast egendom som ock inkomsten af sådan särskildt. beskattad
rörelse, som drifves i bolag eller idkas å annan ort än den, der den
skattskyldige är mantalsskrifven, tagas i beräkning vid bestämmandet
af hans sammanräknade årsinkomster, hvarvid i fråga om fast egendom
iakttages, att inkomst af jordbruksfastighet beräknas till 6 procent och
inkomst af annan fastighet till 5 procent af taxeringsvärdet. Om sålunda
skattskyldig tinnes i sin mantalsskrifningsort hafva t. ex. 450
kronors inkomst af kapital eller arbete samt tillika eger stadsfastighet,
taxerad till 2,000 kronor, och hvilken alltså bör upptagas till 100- kronors
afkomst, så att hans sammanräknade årsinkomst uppgår till 550
kronor, får väl enligt föreskriften i det ifrågavarande momentet, jemfördt
med hvad ofvan sagts, sådan skattskyldig tillgodonjuta fullständig
eftergift af bevillning å förstnämnda 450 kronor; hvaremot, derest
den skattskyldige har 1,100 kronors inkomst af kapital eller arbete,
400 kronors inkomst af aktier samt derjemte eger jordbruksfastighet
till ett taxeringsvärde af 5,000 kronor med 300 kronors deraf beräknad
afkomst och således i sammanräknade årsinkomster åtnjuter tillhopa 1,800
kronor, bevillning kommer att, utan medgifvande af något afdrag, honom
påföras för hans först berörda inkomst af 1,100 kronor» o. s. v.

Härjemte har Kong! Maj:t uti en jemväl den 14 nästlidne oktober
aflåten proposition (n:o 6), under åberopande af förutnämnda statsrådsprotokoll,
föreslagit Riksdagen,

att, utöfver de i riksstaten för år 1893 upptagna tillgångar och
inkomster, måtte såsom en statsverkets tillgång för samma år af öfverskottet
å statsregleringarna för år 1890 och föregående år upptagas
och beräknas ett belopp af 1,184,300 kronor.

Med anledning af dels de i förevarande båda propositioner framstälda
förslag, hvilka afse att bereda medel för bestridande af de kostnader,
som för år 1893 skulle uppstå genom bifall till hvad Kongl.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7. 3

Maj:t i propositionerna n:is 1, 2, 3, 5, 7 och 8 föreslagit, dels ock det
yttrande, statsrådet och chefen för finansdepartementet till ofvannämnda
statsrådsprotokoll afgifvit i fråga om det sätt, hvarpå enligt departementschefens
åsigt det genom skatteregleringen och åtgärderna för
försvaret successivt uppkommande statsbehofvet borde täckas, hafva
inom Riksdagen väckts och till utskottet remitterats följande motioner:

mom Första Kammaren:

motionen n:o 3, af herr C. B. Hasselnöt, som hemstält,

att Riksdagen, för betäckande af de utgifter och den minskning i
inkomster, som kunde varda en följd af antagande af Kongl. Maj:ts
till Riksdagen aflåtna propositioner vid innevarande urtima riksdag,
måtte besluta en tilläggsbevillning för år 1893 till det belopp och under
de vilkor, som särskilda utskottet kunde finna lämpligt föreslå;

inom Andra Kammaren:

motionen n:o 9, af herr J. Mankell, hvilken föreslagit,

dels, för den händelse det af Kongl. Maj:t vid innevarande riksdag
framlagda förslaget till försvarets förstärkande af Riksdagen skulle
bifallas, att 8 § i förordningen angående stämpelafgiften den 5 september
1890, i hvad den anginge bouppteckning, erlxölle följande ändrade
lydelse:

»Bouppteckning skall, då den för inregistrering Kos domstol företes,
vara försedd med stämpel till nedannämnda belopp:

a) då arflåtaren efterlemnat bröstarfvinge: 50 öre för hvarje fulla
100 kronor af behållningen i boet, om denna ej uppgår till 10,000 kronor;

1 krona för hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet, om
denna uppgår till 10,000 kronor, men icke till 100,000 kronor; 2 kronor
för hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet, om denna uppgår
till 100,000 kronor, men icke till 200,000 kronor; och 3 kronor
för hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet, om denna uppgår
till 200,000 kronor eller derutöfver;

b) då arflåtaren icke efterlemnat bröstarfvinge: dubbelt mot hvad
här ofvan för hvarje fall sägs.

Befrielse från stämpel eger likväl rum, der behållningen i boet
icke uppgår till 1,000 kronor; skolande för bouppteckning, som till
underdomstol i stad ingifves, från det belopp, hvartill stämpeln efter
nu stadgad beräkningsgrund uppgår, afdragas ett belopp, motsvarande
den för bevis om bouppteckningens inlemnande och inregistrering vid

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

domstolen bestämda lösen, äfven om på grund af gällande författning
d)dik lösen ej må fordras.

Såsom behållning i boet skall, der make lefver efter, anses endast
livad som återstår efter afdrag af den efterlefvandes giftorätt, hvilken,
ehvad den utgör mer eller mindre, bör beräknas till hälften af behållningen»
;

äfvensom att åt 19 § i ofvanberörda förordning måtte gifvas följande
lydelse:

»Stämplar skola vara att tillgå af följande slag, nemligen:

a) helarksstämplar å 50 öre samt 1, 1.25, 1.50, 2 och 3 kronor; samt

b) enkla och dubbla beläggningsstämplar å 10, 15, 20, 25, 30, 40,
50, 60 och 75 öre samt 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 15, 20, 25, 50,
75, 100, 200, 1,000 och 5,000 kronor»;

dels ock, alternativt, för den händelse Riksdagen ej skulle anse sig
böra godkänna detta motionärens förslag, att Riksdagen måtte besluta
en skrifvelse, att, Kongl. Maj:t, om möjligt till nästkommande Riksdag,
täcktes låta utarbeta och framlägga ett förslag till progressiv arfsskatt
på ungefärligen samma grunder, som af motionären angifvits;

motionen n:o 10, af samme motionär, deruti föreslagits,

dels att Riksdagen, för den händelse det nu framlagda förslaget till
landtförsvarets ordnande skulle bifallas, måtte besluta, att, en värnskatt
skulle erläggas af de värnpligtig, som befriades från fredsutbildningen
och krigstjensten, under de tolf år de tillhörde beväringen, att utgå
efter de grunder och till de belopp, som vore gällande i afseende på
bevillning af inkomst;

dels ock, alternativt, derest Riksdagen ej skulle anse sig böra godkänna
detta motionärens förslag, att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse,
att Kongl. Maj:t, om möjligt till nästkommande Riksdag, täcktes
låta utarbeta och framlägga ett förslag till värnskatt på ungefärligen
samma grunder, som af motionären angifvits;

motionen n:o 11, af samme motionär, hvilken deruti föreslagit,

att Riksdagen, för den händelse det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget
till afskrifning af grundskatter och indelningsverk skulle af densamma
godkännas, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

att Kongl. Maj:t täcktes så fort sig göra läte framlägga förslag om
den tilläggsbevillning, som under namn af särskild fastighetsskatt blifvit
af statsrådet och chefen för finansdepartementet enligt protokollet öfver
finansärenden den 14 oktober ifrågasatt;

att Kongl. Maj:t likaledes täcktes framlägga förslag om den till -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

läggsbe vulning, som under munn af särskild inkomstskatt af finansministern
i samma protokoll blifvit ifrågasatt;

att Kongl. Maj:t i sammanhang dermed, jemte af finansministern
antydd revision af bevillningsförordningen, i öfverensstämmelse med
Andra Kammarens beslut vid sistförfluten riksdag täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke den direkta skatt, som för närvarande utginge
såsom bevillning af inkomst, skulle lämpligen kunna höjas och så ordnas,
att den bestämdes att utgå med vissa procent högre för den större och
lägre för den mindre inkomsten eller olika för olika slag af inkomst,
äfvensom huruvida icke dervid öfriga behöfliga ändringar i bevillningsförordningen
kunde vidtagas;

motionen n:o 12, af samme motionär, deruti hemstälts,
att Riksdagen, för den händelse det af Kongl. Maj:t framlagda
förslaget till afskrifning af grundskatter och indelningsverk skulle af
densamma godkännas, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes, så fort sig göra läte, framlägga förslag om den
ökning af stämpelskatten, som af statsrådet och chefen för finansdepartementet
enligt protokollet öfver finansärenden den 14 oktober blifvit
ifrågasatt;

motionen n:o 17, af herr G. Jansson i Krakerud, hvilken föreslagit,
att Riksdagen, utom den förhöjda bevillning af jordbruksfastighet,
som af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen i proposition n:o 4, samtidigt
jemväl ville åtaga sig en tilläggsbevillning af fast egendom samt af
inkomst till den storlek och det belopp, som särskilda utskottet efter
föregången utredning kunde finna lämpligt att föreslå, dock så, att de
lägst beskattade grupperna af skattskyldige, så vidt möjligt vore, måtte
från denna tilläggsbevillning varda frikallade; samt

motionen n:o 24, af herrar O. Anderson i Hasselbol och O. Olson i
Stensdalen, uti hvilken motion hemstälts,

att, derest Kongl. Maj:ts propositioner om ny härordning och grundskatternas
afskrifning vunne Riksdagens bifall, Riksdagen måtte besluta
dels åsättande af en tilläggsbevillning för år 1893 af 50 procent, att
utgå efter enahanda grunder, som den år 1879 beslutade tilläggsbevillgen
utgick, dels ock att uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes till kommande riksdag inkomma med förslag för införande
af särskild fastighets- och inkomstskatt, arfsskatt och stämpelskatt, stälda
i sådant sammanhang och så afvägda, att genom dem en progressiv
beskattning måtte ernås, och den större inkomsten af kapitalet måtte
kunna af do för försvarets ordnande och grundskatternas afskrifning

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

erforderliga skattehöjningarna träffas i proportion till sin större förmåga
att bära skatter.

I detta sammanhang har utskottet slutligen haft att yttra sig öfver
ett af herrar ÅT. Dalin och J. Bengtsson i motion n:o 3 inom Andra
Kammaren framstäldt yrkande, att för beredande af medel till den dagaflöning
af 75 öre, som i samma motion föreslagits skola till värnpligtig
under öfningstiden utgå, eu progressiv beskattning måtte påläggas den
högre inkomsten och de högre fastighetsvärdena efter de närmare bestämmelser,
som det särskilda utskottet skulle ega att föreslå.

I sitt ofvan omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet för den
14 nästlidne oktober har chefen för finansdepartementet i förevarande
ämne till en början meddelat, att det belopp af grundskatterna, livilket
enligt de i kungörelsen den 5 juni 1885 innefattade grunder nu skulle
förekomma till afskrifning, utgjorde 3,223,373 kronor 51 öre; att årliga
värdet af den ännu icke afskrifna delen af rustnings- och roteringsbesvären
uppginge i rundt tal till omkring 3,458,000 kronor; att den
minskning i årlig tillgång, som för staten skulle uppkomma genom
grundskatternas samt rustnings- och roteringsbördans eftergifvande,
alltså efter fullbordad afskrifning skulle uppgå till omkring 6,700,000
kronor; att de för försvarets stärkande föreslagna åtgärderna åter, enligt
hvad chefen för landtförsvarsdepartementet förut till dagens protokoll
anfört och med tillägg af den ökade kostnaden för sjöbeväringens vapenöfningar,
skulle för statsverket medföra en ökad kostnad af 3,696,000
kronor; samt att följaktligen år 1904, då eftergiften af grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbördan blifvit fullständigt genomförd, det
af de nu ifrågavarande åtgärderna för försvaret och skatteregleringen
föranledda statsbehofvet skulle sammanlagdt uppgå till i rundt tal
10,400,000 kronor.

Detta statsbehof sönderfölle, anmärker departementschefen, i två
skilda delar, den ena eller den, som belöpte på kostnaderna för försvaret
och som betecknade en ny statsutgift, för hvars betäckande nya
eller ökade tillgångar måste beredas, och den andra eller den, som
föranleddes af skatteregleringen och som innebure, att vissa nu befintliga
tillgångar skulle utbytas emot andra.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Beträffande då sättet för ersättandet af de statsinkomster, indika skulle
komma att genom skatteregleringen eftergifvas, ville departementschefen
först och främst erinra, att den ifrågavarande statstillgången bestode
af direkt skatt, hvartill äfven rustnings- och roteringsbördan, som utgjorde
en i vissa prestationer utgående pålaga å jorden, vore att hänföra,
äfvensom att, enligt den af herr statsministern den 23 sistlidne
september till statsrådsprotokollet uttalade, af statsrådets öfriga ledamöter
biträdda och af Hans Maj:t Konungen godkända mening, medel
till ersättande af nyssberörda statstillgång borde anskaffas icke genom
indirekta konsumtionsskatter, utan genom direkta och förmögenhetsskatter.
För en på sådan väg skeende fördelning af den eftergifna
skattebördan, hvilken lösning af frågan för öfrigt af åtskilliga tecken
att döma syntes vinna allt mera stöd i den allmänna meningen i landet,
talade äfven den särskildt i det nu förutsatta fallet betydelsefulla omständigheten,
att de direkta skatterna i allmänhet kunde sägas inflyta
säkrare och mer oberoende af vexlande konjunkturer än de indirekta.
Skulle härför behöfva anföras särskildt bevis, ville departementschefen
endast erinra om de betydande vexlingar, de indirekta skatterna, särskildt
tullmedlen, af olika orsaker under de senare åren varit lind erkastade.

Då ur nyss angifna synpunkt öfvervägdes, hvilka skatteslag borde
för det nu ifrågavarande ändamålet tillitas, erbjöde sig närmast skatt
på fastighet och inkomst, arfsskatt och annan stämpelskatt.

Hvad det förstnämnda af dessa skatteslag beträffade, hade departementschefen
till en början att erinra derom, att, oberoende af hvilka
skattekällor i öfrigt kunde komma att anlitas för fyllande af de genom
afskrifningsåtgärden uppkommande statsbehofven, en förhöjning i det
nuvarande beloppet af bevillningen för jordbruksfastighet under alla förhållanden
borde vara att påräkna såsom en direkt följd af nämnda åtgärd
och torde böra uppställas som vilkor för densamma.

Såsom kändt utginge för närvarande bevillningen af fäst egendom
för jordbruksfastighet med 3 öre för hvarje fulla 100 kronor samt för
annan fastighet med 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet.
Att den undantagsställning, jordbruksfastigheten sålunda hittills
intagit, borde upphöra i sammanhang med grundskatternas samt rustnings-
och roteringsbesvärens afskrifning och nämnda slag af fastighet
följaktligen åsättas bevillning efter de för all annan fastighet gällande
grunder, hade af Riksdagen uttalats i dess skrifvelse af den 24 maj
1873 och både derefter alltid ansetts som en gifven följd af afskrifningen.

Ersättande
af de statsinkomster,

hvilka skulle
genom skaf teregleringen

eftergifvas.

Jordbruks fastighets bevillningens höjande.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

I sammanhang härmed hade departementschefen att fästa uppmärksamheten
på en i vår bevillningslagstiftning förefintlig brist, som
redan af skatteregleringskomitén påpekats. Denna komité hade erinrat,
att det icke finge förbises, att vid sidan af jordens alstrande förmåga
förefunnes vid en ordnad jordbruksrörelse åtskilliga andra beskattningsbara
faktorer, såsom dels det för rörelsens drifvande erforderliga, i
inventarier och kreatursstock nedlagda eller eljest använda kapital, dels
ock produkten af jordbrukarens personliga arbete samt de af honom
i hans egenskap af jordegare eller arrendator åtnjutna, sällan i penningevärde
uttryckta och derför vanligen förbisedda förmåner af allehanda
slag. Enär vid uppskattning af öfriga samhällsklassers inkomster tillbörligt
afseende städse fästs vid dessa och liknande förhållanden, hade
komitén ansett desamma ej heller böra förbises vid jordbruksnäringens
beskattning och derför utan meningsskiljaktighet föreslagit bestämmelser,
enligt hvilka det belopp, hvarmed en egendoms afkastning möjligen
öfversköte hvad som redan genom fastighetsbevillning blifvit beskattadt,
skulle komma att träffas med inkomstbeviIlning. Då komiténs
förslag den 8 januari 1883 inför Kongl. *Maj:t anmäldes, hade jemväl
dåvarande departementschefen framhållit såsom en väsentlig brist i lagstiftningen,
att man, då man beskattat jordbruksfastigheten, ansett sig
på samma gång beskatta sjelfva jordbruksrörelsen, dervid förbiseende,
att denna rörelse eller näring för sitt bedrifvande förutsatte icke blott
sjelfva fastigheten, utan ett visst driftkapital i inventarier, kreatur m. m.
och ett betydligt tillskott af arbete. Kapitalet och arbetet medverkade
således uppenbarligen till den inkomst, jordbruksrörelsen lemnade, och
då inkomst af kapital och arbete eljest beskattades, borde ju icke heller
rimligtvis inkomsten af det i jordbruksrörelsen nedlagda kapitalet och
arbetet lemnas obeskattad. Skatte regleringskomiténs förslag åsyftade
emellertid att låta taxeringsmyndigheterna uppskatta den inkomst, jordbruksrörelsen
lemnade utöfver hvad som kunde anses beskattadt genom
fastighetsbevillningen, och att låta denna uppskattning ske hufvudsakligen
på samma sätt, som eljest iakttoges vid beräkning af den inkomst,
som af annan rörelse eller näring härflöte. Detta förfarande vore visserligen
ur teoretisk synpunkt rigtigt, men å andra sidan hade komiténs
ordförande i afgifven reservation likasom kammarrätten och flertalet
länsstyrelser i sina öfver förslaget afgifna yttranden påpekat, huru de
svårtillämpliga bestämmelserna i komiténs förslag säkerligen skulle leda
till ett resultat i finansielt afseende, som gjorde hela vinsten af det nya
skatteföremålets upptagande i lagstiftningen i de flesta fall temligen betydelselös.
Lika med de hörda myndigheterna ansåge derför departe -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

méntschefen, att frågan om särskild inkomstbevillning af jordbruksrörelsen
för det dåvarande icke kunde på ett praktiskt sätt lösas på
annan väg än den af komiténs ordförande angifna, eller genom att ställa
beskattningen af jordbruksrörelsen i ett fixt lagbestämdt förhållande till
jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Komitéordförandens förslag innebure
nemligen, att bevillningen för jordbruksfastighet, deri inbegrepes
jemväl bevillningen för jordbruksrörelsen, skulle utgå med 6 öre för
hvarje 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde. I hufvudsak biträdande
detta förslag, ansåge dock departementschefen, att åt den tanke,
hvarpå förslaget hvilade, borde i lagstiftningen gifvas ett något förändradt
uttryck. Då jordbruksfastighetens likställighet med annan fastighet
uti bevillningsafseende städse stälts i samband med eu afskrifning
af de på den förra fastigheten Infilande särskilda skatter, och då åstadkommandet
af en dylik likställighet synts ur flera synpunkter önskvärdt,
ansåge departementschefen det ej vara lämpligt, att åt bevillningsförordningen
gåfves ett utseende, som skulle jordbruksfastighet genom att
derför erlägga 6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet blifva
högre beskattad än annan fastighet, för hvilken utgjordes endast 5 öre.
Derjemte ansåge departementschefen det vara af vigt, att det nya begreppet
om inkomstbevillning för jordbruksrörelse blefve uttryckligen
inrymd t i bevillningsförordningen, och hemstälde derför, att, med lika
bevillning för all fastighet, nemligen 5 öre för hvarje 100 kronor af
taxeringsvärdet, den inkomst och förmån af jordbruksrörelse å egen
eller annans mark, som förvärfvades medelst det i rörelsen nedlagda
arbete och dervid använda inventarier, skulle i förordningen upptagas
under hufvudrubriken inkomst af arbete såsom särskildt skatteföremål
och tillika stadgas, att dylik inkomst och förmån skulle upptagas till
ett belopp, som motsvarade eu för hundra af fastighetens taxeringsvärde.
Å det sålunda beräknade inkomstbeloppet skulle naturligtvis
utgöras vanlig inkomstbevillning, hvilken sålunda i hvarje fall komme
att utgå med 1 öre för 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde. I
enlighet med do af departementschefen sålunda uttalade åsigter hade
ock vederbörande paragrafer varit affattade i det förslag till bevillningsförordning,
som af Kongl. Maj:t förelagts 1883 års Riksdag. I följd
af den utgång, det samtidigt framlagda förslaget om afskrifning af
grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär erhållit, hade emellertid
de föreslagna nya bestämmelserna om jordbruksnäringens beskattningförfallit.

För egen del anslöte sig departementschefen i allt väsentligt till
de åsigter, som vid nyssnämnda föredragningstillfälle af dåvarande deBih.
till Urtima Biktd. Blot. 1802. 8 Band. 1 Afd. 7 lliift. 2

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

partementschefen inför Kongl. Maj:t uttalats, men ansåge likväl i olikhet
med honom, att åt grundsatsen om skattskyldighet för omförmälda
slag af kapital och arbete borde i bevillningsförordningen gifvas uttryck
på det sätt, att bevillningen för jordbruksfastighet sattes till G öre för
hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Det i 1883 års förslag tilllämpade
beräkningssätt ledde till samma resultat på en omväg, hvilken
hufvudsakligen af det skäl ansetts erforderlig, att man velat undvika
skenet af att jordbruksfastighet vore högre beskattad än annan fastighet.
Departementschefen kunde likväl icke finna denna hänsyn vara af
den betydelse, att den skulle uppväga de med omförmälda beräknhigssätt
förenade olägenheterna af en mera invecklad uppställning så väl af
bevillningsförordningen som af taxeringslängderna. En olikhet i sak
förefunnes visserligen äfven mellan 1883 års förslag och det af departementschefen
nu framstälda, nemligen att i de fall, då jordbruksfastighet
vore utarrenderad, enligt det förra förslaget arrendatorn, men enligt
det senare jordegaren komme att erlägga det belopp af 1 öre för hvarje
100 kronor af taxeringsvärdet, som representerade skatten för det i
jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete; men då jordegaren och
arrendatorn egde att sins emellan aftala om hvarderas andel i fastighetsbevillningen,
vore denna skilnad utan egentlig betydelse.

Enligt rikshufvudboken för år 1891 hade nämnda år bevillningen
för jordbruksfastighet uppgått till ett belopp af 661,753 kronor 19 öre.
Om denna bevillning höjdes från 3 till 6 öre för hvarje fulla 100 kronor
af taxeringsvärdet, kunde alltså härigenom påräknas en ökad statsinkomst
af i rundt tal 660,000 kronor.

Då, enligt gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna, vid bestämmandet
af fast egendoms värde afseende skulle fästas vid beloppet
af de grundskatter och öfriga allmänna utskylder, hvarmed egendomen
vore belastad, kunde på grund häraf en så stor del af fastighetsvärdet
i riket, som motsvarade grundskatternas samt öfriga reala bördors kapitalvärde,
anses vara befriad från fastighetsbevillnings utgörande. Afskrefvos
grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären, borde
sålunda det beskattningsbara fastighetsvärdet ökas med ett belopp, motsvarande
dessa skatters och besvärs kapitalvärde. Om detta kapitalvärde
antoges ursprungligen hafva utgjort omkring 200 millioner kronor,
borde således, under förutsättning att fastighetsbevillningen höjdes
från 3 till 6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet och med
fästadt afseende å den redan skedda 30-procentsafskrifningen, jordbruksfastighetsbevillningen,
efter det afskrifningen blifvit fullständigt genomförd,
inbringa ytterligare omkring 84,000 kronor. Då å andra sidan,

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

den särskilda bevillningen af frälseegendoraar eller den s. k. rusttjenstbevillningen
äfvensom bevillningen för lotshemman i sammanhang med
afskrifningen borde upphöra, uppkomma härigenom en minskning i
statsinkomst, som nära motsvarade den nyssberörda ökningen. Nämnda
båda bevillningar hade nemligen år 1891 inbragt ett belopp af sammanlagdt
67,181 kronor 65 öre.

Vid jordbrukfastighetens och det i jordbruksrörelse nedlagda kapitalets
likställande med andra skatteföremål kunde emellertid fastighetsoch
inkomstbeskattningens anlitande för skatteregleringen icke stanna.
Ville man hufvudsakligen ersätta grundskatten samt rustnings- och roteringsbördan
med direkt skatt, blefve det fastmera nödvändigt att på
grundvalen af de qvarstående båda hufvudslagen af direkt beskattning,
eller fastighets- och inkomstbevillningen, uttaga icke oväsentligt ökade
skattebelopp.

I fråga om den form, hvarunder den ökade beskattningen å fastighet
och inkomst borde uttagas, vore det till en början klart, att detta
icke utan kommunalbeskattningens förryckande kunde ske g;enom en
enkel förhöjning i skattesatserna för fastighets- och inkomstbevillningen.
I föregående fall, då ökad statsinkomst skolat upptagas i bevillning af
fast egendom samt af inkomst, hade man till undvikande af nyssnämnda
olägenhet gått sålunda till väga, att man såsom tilläggsbevillning påfört
vissa procents förhöjning i de debiterade beviilnmgsafyi/terna. I
nu förevarande fall, der i öfrigt för förhöjningen, såsom afsedd att, om
ock måhända icke med oförändradt belopp, bestå under längre tid, borde
undvikas namnet tilläggsbevillning, påkallades vissa modifikationer i det
nyss antydda förfarandet.

Hvad först den ökade inkomstbeskattningen beträffade, vore otvifvelaktigt
önskvärdt och äfven med syftemålet med den ifrågasatta skatteregleringen
öfverensstämmande, att de minst bemedlade samhällsklasserna
i möjligaste mån fritoges från delaktighet i de af skatteregleringen påkallade
nya skatterna, och borde derför omfattningen af den nya inkomstskatten
begränsas så, att från densamma frikallades de lägst beskattade
grupperna af skattskyldige. I öfrigt kunde skatten lämpligen
sättas till vissa procent af de debiterade bevillningsafgifterna för inkomst
af kapital och arbete. För uppbringande af den erforderliga summan
fordrades, om man toge hänsyn endast till bevillningens nuvarande afkastning,
utan att taga i beräkning dess naturliga tendens att stiga, att
i den förevarande kalkylen upptogcs en till 100 procent af den nuvarande
inkomstbevillningen uppgående särskild inkomstskatt. Bevillningen
för inkomst af kapital och arbete hade år 1891 uppgått till

Ökad inkomstbeskattning -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Särskild

fastighets skatt.

3,025,557 kronor 58 öre, och skulle sålunda en med 100 procent derå
utgående skatt inbringa enahanda belopp. Från detta borde likväl afgå
beloppet af det afdrag, som medgåfves mindre bemedlade. I hvilken
utsträckning sådant afdrag borde medgifvas, måste komma att bero af
en utredning i fråga om de lägst beskattade inkomstgruppernas bevillning.
Denna utredning måste grundas på ett statistiskt material, som
ännu icke förelåge bearbetadt, men ett öfverslag i ämnet, stödt på generalsammandraget
af bevillningen och den för år 1885 upprättade statistiken
öfver de vid val till Riksdagens Andra Kammare röstberättigade
och icke röstberättigade, fördelade i förmögenhetsklasser, berättigade
till antagandet, att, om det af nyssnämnda grund föranledda afdraget
från skattesumman beräknades till 500,000 kronor, detta afdrag kornme
att blifva tillräckligt för att medgifva skattefrihet för de skattskyldige,
hvilkas inkomst understege 800 kronor, och derutöfver åtminstone för
större delen af inkomstgruppen 800 — 1,800 kronor, vid hvilket sistnämnda
belopp, såsom bekant, enligt bevillningsstadgan den fulla skattskyldigheten
inträdde. Efter afdrag af sagda 500,000 kronor skulle
alltså afkastningen af den särskilda inkomstskatten uppgå till i rundt
tal 2,520,000 kronor.

Den särskilda skatten för fastighet syntes departementschefen lämpligen
böra sättas till 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet.
Då fastighetsbevillningen, enligt hvad förut föreslagits, för framtiden
skulle utgå med 6 öre för 100 kronor af taxeringsvärdet för jordbruksfastighet
och redan nu utginge med 5 öre för 100 kronor af
taxeringsvärdet för annan fastighet, framginge häraf, att den nya fastighetsskattens
åläggande skulle för sistnämnda slag af fastigheter medföra
eu förhöjning af 100 procent i den nuvarande beskattningen, medan för
jordbruksfastighet ökningen, beräknad i förhållande till den, på sätt
nyss blifvit nämndt, till 6 öre förhöjda fastighetsbevillningen, skulle
stanna vid ett något lägre belopp. I fastighetsskatten för jordbruksfastighet
skulle nemligen icke ingå något belopp, motsvarande den andel
af den förhöjda fastighetsbevillningen — 1 öre för hvarje 100 kronor
af taxeringsvärdet — som betecknade skatten för afkastningen af
det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete. På sätt förut anförts,
vore emellertid skatten för denna afkastning egentligen att betrakta
såsom en art inkomstbevillning, ehuru den af praktiska skäl upptoges
under formen af ett tillägg till fastighetsbevillningen. Då fastighetsskattens
natur ej medgåfve, att smärre fastighetsegare bereddes
lindring i skatten genom afdrag för smärre inkomstbelopp, på sätt vid
beskattning af inkomst kunde ega rum och ofvan blifvit föreslaget, syn -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

tes det icke heller departementschefen olämpligt, att den särskilda
fastighetsskatten för jordbruksfastighet sattes till samma belopp som den
särskilda skatten för annan fastighet. Enligt de till skatteregleringskomiténs
betänkande hörande tabeller hade af hela antalet för jordbruksfastighet
å landsbygden år 1879 skattskyldiga enskilda personer, utgörande
290,322, icke färre än 250,095 eller 86 procent af hela antalet
erlagt bevillning till belopp understigande 3 kronor, hvilket belopp motsvarade
skatten för en till 10,000 kronor taxerad fastighet. Af jordegarne,
som denna modifikation af fastighetsskatten skulle komma till
godo, vore alltså ett högst betydande antal att räkna till de smärre.

De förut meddelade skattesatser, som angåfve en ökning i skatten
för jordbruksfastighet af sammanlagdt 80 öre per mille af taxeringsvärdet,
borde dock ingalunda ingifva föreställningen, att denna förhöjning
i och för sig blefve för jordbruket betungande — naturligtvis
allra minst om man dermed sammanstälde den betydliga skattelindring,
som inträdde genom eftergiften af grundskatterna samt rustnings- och
roteringsbördan. För ett till 10,000 kronor taxeradt hemman bestege
sig hela skatteförhöjningen till 8 kronor, dervid väl vore att märka, att
denna förhöjning icke medförde någon motsvarande förhöjning i kommunalutskylder.
Äfven om hemmanet skulle vara intecknadt till halfva
värdet, kunde nämnda skatteförhöjning icke anses varda för egaren
synnerligen känbar. För den privilegierade jorden, hvars fördel af
afskrifningsåtgärden blefve vida mindre, ställe sig visserligen förhållandet
något annorlunda, men, oafsedt att de förhållanden, som fordom
utgjort förutsättningarna för den privilegierade jordens gynnade ställning,
längesedan upphört att finnas till, borde icke förbises, att afskrifningen
komme sagda jord i viss mån till nytta på kommunalbeskattningens
område. På sätt förut blifvit nämndt, borde nemligen af sagda
åtgärd varda en följd, att sammanlagda taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
ökades med ett belopp, motsvarande det efter den redan skedda
30-procentsafskrifningen återstående kapitalvärdet af grundskatterna samt
rustnings- och roteringsbcsvären, hvilket i rundt tal kunde uppskattas
till 140 millioner kronor. Gifvet vore, att denna stegring i taxeringsvärdet
för skattejorden borde hafva till följd eu lindring i kommunalutskylder
för den privilegierade jorden.

Då sammanlagda taxeringsvärdet å all fast egendom i riket, för
hvilken bevillning erlades, år 1891 uppgått till 3,661,600,397 kronor,
skulle en med 50 öre per mille af taxeringsvärdet utgående fastighetsskatt
i rundt tal inbringa 1,830,000 kronor.

Enligt nu angifva grunder skulle i fastighetsskatt och särskild in -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Éevision af
bevillningsförordningen.

komstskatt kräfvas ett sammanlagd! belopp af 4,350,000 kronor. Detta
belopp skulle emellertid endast successivt tagas i anspråk under afskrifningstiden
och antagligen först under år 1904 vara till fullo erforderligt.
Då bevillningen af fast egendom samt af inkomst ökats från 1871 till
1891 med 109 procent, från 1881 till 1891 med 25 procent och från
1886 til] 1891 med 16 procent, vore man fullt berättigad att under de
närmaste 12—13 åren jemväl påräkna en stegring i bevillningens afkastning
med åtminstone 30 procent, och skulle således för uppbringandet
af den erforderliga summan år 1904 allenast erfordras skattesatser,
som utgjorde 70 procent af de förut angifna. Derest man icke,
för att komma i tillfälle att nedsätta andra skatter eller af andra skäl,
år 1904 skulle önska att ändock bestämma fastighetsskatten till 50 öre
per mille af taxeringsvärdet och den särskilda inkomstskatten till 100
procent af inkomstbevillningen samt att framgent bibehålla dem dervid,
skulle alltså dessa skatter aldrig behöfva utgå med mer än högst 70
procent af de angifna skattesatserna, hvilka naturligen i bredd med
bevillningens alltjemt fortgående normala stegring skulle, om man i
intägt af skatterna icke fordrade mer än den ofvanberörda summan,
komma att än ytterligare nedsättas.

I det föregående vore, anmärker departementschefen vidare, afseende
endast fäst vid den stegring i bevillningens afkastning, som vid
oförändrade grunder för densammas utgörande kunde vara att påräkna.
En revision af bevillningsförordning ens bestämmelser i syfte dels att åvägabringa
en mera likformig tillämpning af desamma, dels att med beskattning
på ett verksammare sätt, än för närvarande egde rum, träffa vissa
inkomstarter vore emellertid utan tvifvel åt behofvet påkallad och påginge
redan, jemlikt Kong!. Maj:ts beslut, hvad anginge en af de inkomstarter,
vid hvilka missförhållandena varit mest i ögonen fallande,
nemligen afkastningen af skog. I hvilken grad denna för närvarande
undginge taxering, framginge bland annat af det missförhållande, som
vid försäljning af skogshemman plägade förefinnas mellan taxeringsvärdet
och den erhållna köpeskillingen. Exempelvis ville departementschefen
nämna, att 18 stycken under de senare åren sålda kronoegendomar
med god skogstillgång, hvilka vore taxerade till sammanlagd!
156,800 kronor, lemnade i köpeskilling tillsammans 437,745 kronor.
Att äfven vid taxeringen af enskildes hemman enahanda underlåtenhet
att taga behörig hänsyn till skogstillgången allmänt förekomme, vore
en känd sak. Enär vidare vid taxeringen af inkomsten utaf sågverksrörelse
afdrag enligt bevillningsstadgan måste ega rum för värdet åt
timmer, som afverkats å egna eller arrenderade skogar, bereddes icke

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

genom bevillning för sagda inkomst ersättning för den minskning i
fastighetsbevillning, som uppkommit genom underlåtenheten att i taxeringsvärdet
behörigen inberäkna äfven skogens värde. Då man besinnade,
att trävaruhandteringen är en af landets vigtigaste och mest inkomstbringande
näringsgrenar, insåges lätt, att en behörig beskattning
af densamma borde tillföra statsverket en icke obetydligt ökad skatteintägt.
Äfven hvad vissa andra inkomstarter, särskildt inkomsten af
kapital, beträffade, borde meddelandet af bestämmelser, som medförde
en noggrannare tillämpning af de stadgade taxeringsgrunderna, leda till
enahanda resultat, hvarför det kunde förutses, att, om, såsom departementschefen
ansåge önskvärdt, en revision af bevillningslagstiftningen
komme till stånd, denna, bland andra fördelar, äfven skulle medföra,
att bevillningen komme att ökas i starkare proportion än den förut
angifna, och att således på grund af bevillningens stegring afsevärda
nedsättningar framgent borde kunna eg a rum vare sig i fastighetsskatten
och den särskilda inkomstskatten eller, derest sådant skulle
pröfvas lämpligare, i andra skatter.

Jemte fastighets- och inkomstskatt borde, enligt de åsigter, departementschefen
förut uttalat, för skatteregleringens genomförande anlitas
aifsskatt — som lämpligen upptoges under formen af stämpelafgift för
bouppteckningar — äfvensom andra arter af stämpelskatt. I fråga om
den uppgift, stämpelskatten med inberäkning af arfsskatten hade att
fylla i skattesystemet, tilläte departementschefen sig hänvisa till sina uttalanden
till statsrådsprotokollet den 13 januari innevarande år. I korthet
sagdt, läge stämpelskattens betydelse för skattesystemet deruti, att den
träffade förmögenhetsandelar, som ofta lyckades undandölja sig för inkomstskatten,
samt medförde en högre beskattning för inkomst, som
härflöte af kapital eller af kapital och arbete i förening, än för inkomst,
som endast härflöte af arbete. I dessa hänseenden bildade stämpelskatten
ett komplement till inkomstskatten och särskildt till den i förhållande
till inkomstbeloppet proportionella inkomstskatten, sådan den
hos oss förefunnes. Lättheten att på denna väg upptaga betydande
summor hade väl stundom föranledt användning af stämpelskatten i fall,
der verkningarna af densamma blefve andra än de nyss angifna, men
om vid valet af stämpelpligtiga handlingar stadig hänsyn toges till det
med skatten åsyftade målet, kunde det berättigade i denna skatteform
icke betviflas. Såsom ett företräde, hvilket stämpelskatten besutte
framför de flesta andra skatter, borde särskildt framhållas, att kontrollen
å skattens utgörande vore, på samma gång den vore fullt effektiv,
tillika synnerligen billig, ett företräde hos en skatt, som för visso icke

Arfsskatt och
andra arter
af stämpelskatt.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

borde skattas ringa, då det ur alla synpunkter måste anses önskligt,
att kostnaderna för kontrollen å skatternas utgörande måtte i budgeten
spela den minsta möjliga rol.

Vid nyssnämnda föredragningstillfalle hade departementschefen anfört
siffror, som syntes honom ådagalägga, att stämpelskattens betydelse
i skattesystemet hos oss blifvit allt för mycket förbisedd, och att
derför, då det gälde att bereda staten nya inkomstkällor, stämpelskatten
hörde till de skatteformer, hvilka borde ifrågakomma att i främsta
rummet för ändamålet anlitas, och departementschefen hade tillagt, att
intet syntes honom vara mera på sin plats, än att, då en förmögenhetsskatt,
såsom grundskatten, uteslötes ur skattesystemet, en del af den
derigenom uppkomna bristen fyldes genom stämpelskatten, som borde
kunna anordnas så, att den hufvudsakligen drabbade de förmögnare
samhällsklasserna. Departementschefen ville ytterligare erinra, att betydelsen
af den komplementära uppgift, som tillkomme stämpelskatten,
gifvetvis komme att ökas i den män, som med en förhöjning i skattesatserna
vid den direkta fastighets- och inkomstbeskattningen behofvet
af ett dylikt fullständigande af denna beskattning komme att mera
framträda.

Främsta rummet bland de arter af stämpelskatten, hvilkas utsträckta
användande borde ifrågasättas, intoges otvifvelaktigt af arf''sskatten. Vid
ingen art af stämpelskatten trädde dess betydelse af komplement till
inkomstskatten så tydligt i dagen som vid denna. Arfsskatten träffade
vidare osvikligt den, som varit afsedd att af densamma träffas, utan att
möjlighet funnes för denne att på andra öfverflytta bördan; och om
skatten ordnades så, att den i möjligaste mån skonade de smärre arfsbeloppen
och'' arffallen inom de närmaste slägtskapsleden, vore otvifvelaktigt,
att den bures jemförelsevis lätt.

Den arfsskatt, som hos oss för närvarande förefunnes, utginge, som
bekant, under formen af stämpel för bouppteckningar. Bouppteckningsstämpeln,
som tillförene utgått med 50 öre för hvarje fulla 100 kronor
af behållningen i boet, hade år 1884, i sammanhang med den s. k.
arfsbevillningens afskaffande, bestämts till sitt nuvarande belopp, som
utgjorde, då arflåtaren efterlemnat bröstarfvinge, 50 öre för hvarje fulla
100 kronor af behållningen i boet samt, då arflåtaren efterlemnat fjermare
arfvinge eller aflidit utan känd arfvinge, 60 öre för hvarje fulla
100 kronor af nämnda behållning. Befrielse från stämpel egde rum,
der behållningen icke uppginge till 1,000 kronor, och ansåges, der make
lefde efter, såsom behållning endast hvad som återstode efter afdrag
af den efterlefvandes giftorätt.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Skatteregleringskomitén hade i sitt den 13 september 1882 afgifna
betänkande framlagt förslag till anordnande på grundvalen af den
redan förefintliga bouppteckningsstämpeln af en utsträckt arfsbeskattning.
Med anslutning till detta förslag, men med någon förenkling af
skattetariffen hade Kongl. Magt i proposition till 1883 års Riksdagföreslagit,
att då gällande stämpelsats för bouppteckningar måtte förändras
så, att stämpelafgiften skulle för hvarje fulla 100 kronor af behållningen
i boet utgöra, då arflåtaren efterlemnat bröstarfvinge, 50 öre
när behållningen icke uppginge till 10,000 kronor, men eljest 1 krona,
samt, då arflåtaren efterlemnat fjermare arfvinge eller aflidit utan känd
arfvinge, 50 öre när behållningen icke uppginge till 5,000 kronor, men
eljest 3 kronor. Likasom nu skulle befrielse från stämpel ega rum,
der behållningen i boet, beräknad på sätt nyss blifvit nämndt, icke
uppginge till 1,000 kronor.

Afkastningen af den sålunda år 1883 föreslagna förhöjningen i
bouppteckningsstämpeln hade beräknats komma att uppgå till 700,000
kronor. När denna beräkning uppgjordes, hade, enligt då senast tillgängliga
uppgifter, bouppteckningsstämpeln i årligt medeltal för de 3
åren 1875—1877 inbragt 233,472 kronor. I enahanda medeltal för
åren 1887—1889 hade sagda stämpel inbragt 342,904 kronor 15 öre.
Då, såsom förut blifvit nämndt, stämpeln för bouppteckningar i de fall,
då bröstarfvinge icke lefde efter, år 1884 höjts till 60 öre för hvarje
fulla 100 kronor af behållningen i boet, vore visserligen de båda nyss
meddelade siffertalen icke fullt jemförliga med hvarandra, men om af
denna orsak från medeltalet för åren 1887 — 1889, 342,904 kronor 15
öre, droges Ve af det i sagda belopp ingående medeltalet, af stämpeln
för bouppteckningar med stämpel å 60 öre, hvilket medeltal utgjorde
125,439 kronor 30 öre, angåfve det återstående beloppet, 321,997
kronor 60 öre, i allt fall en så betydlig tillväxt i behållningen vid bouppteckningarne
sedan åren 1875—1877, att en beräkning, som, derest
nyssnämnda förslag hufvudsaligen oförändradt återupptoges, icke angåfve
afkastningen af ökningen i bouppteckningsstämpeln till högre
belopp än det år 1883 antagna, eller 700,000 kronor, måste anses

synnerligen försigtig. _ _ .

I jemförelse med de skattesatser, som förekomma i utländska artsskattelagar,
vore utan tvifvel de nyss anförda ganska låga. I allmänhet
utgjorde i nämnda lagar skatten vid arffall i rätt upp- och nedstigande
led 1 procent, hvarefter den stege i förhållande till slägtskapsledens
aflägsenhet. I Frankrike, der i öfrigt vid skattens beräknande
afdrag för skulder oj medgafves, stege sålunda skatten vid aflägsnare
Bih. till Urtima lliksd. Prot. 18!J2. 8 Sami. 1 Åfd. 1 lläft. 3

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

slägtskapsled till 9,o procent och för oskylda till 10,8 procent. I England
stege skatten gradvis till 10 procent, hvarjemte den ärfda eller
testamenterade lösa egendomen derutöfver drabbades af en särskild
arfsskatt, som, oberoende af slägtskapens närhet, i regeln utginge med
3 procent af behållningen. Danmark hade en arfsskatt, som vid aflägsnare
slägtskapsled uppginge till 7 procent. Skilnaden mellan dessa
skattesatser och de hos oss för närvarande bestående, 0,5 procent eller,
då bröstarfvinge ej funnes, 0,6 procent, vore i ögonen fallande.

Utan att nu yttra sig, huruvida en eller annan modifikation i den
år 1883 föreslagna skattetariff till äfventyrs kunde vara erforderlig, ansåge
sig departementschefen på grund af det anförda kunna utan betänklighet
i och för den förevarande kalkylen beräkna afkastningen af
en blifvande arfsskatt till 700,000 kronor utöfver intägten af den nuvarande
bouppteckningsstämpeln. Vid jemförelse med de procentsatser,
med hvilka arfsskatten i andra länder utginge, borde emellertid icke
betviflas, att sagda, i hvarje fall lågt beräknade afkastning borde vid
förefallande behof kunna icke obetydligt uppbringas.

Att nu ingå i en närmare undersökning af det sätt, hvarpå en utsträckning
af stämpelbeskattningen i öfrigt borde åvägabringas, syntes
departementschefen icke vara af omständigheterna påkalladt. Gifvet
vore, att, då skyldigheten att vid transaktioner af det ena eller andra
slaget utgöra stämpelafgift icke kunnat ingå i vårt folks vanor på samma
sätt som i flertalet främmande länder, der i regeln hvarje handling,
som innefattade öfverlåtelse af värdebelopp från en hand till en annan
eller erkännande af sådan öfverlåtelse, skulle förses med stämpel,
synnerlig varsamhet borde iakttagas vid en utsträckning af denna
skatteform samt att dervid i främsta rummet borde ifrågakomma sådana
kategorier af handlingar, genom hvilkas stämpelbeläggning skatten
komme att träffa de mera välmående klasserna i samhället. I sådant
afseende borde erinras, att för flertalet af de papper, genom hvilka
den egentliga affärsrörelsen och delvis äfven kapitalplaceringen förmedlades,
såsom för inrikes vexlar, depositionsbevis, bankanvisningar,
obligationer, aktier och mäklareslutsedlar, här i landet åtnjötes frihet
från stämpel, medan i andra länder just dessa slag af handlingar företrädesvis
ansåges egnade för stämpelbeskattning. Särskildt på detta
område funnes utan tvifvel ett lämpligt tillfälle till upptagande af en
ökad skatteinkomst. Utan den allmänna rörelsens betungande borde i
ökad stämpelskatt, arfsskatten oberäknad, kunna upptagas ett belopp
af 500,000 kronor.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Sammanfattade departementschefen hvad han ofvan anfört i fråga
om de nya tillgångar, som borde beredas för skatteregleringens genomförande,
framginge, att departementschefen i sådant afseende ansett
kunna påräknas:

genom jordbruksfastighetsbevillningens höjning från 3 till 6 öre för

hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet...... kronor 660,000: —

i särskild fastighetsskatt ................................................ » 1,830,000: —

i särskild inkomstskatt................................................... » 2,520,000: —

i arfsskatt ........................................................................... » 700,000: —

i ökad stämpelskatt ....................................................... » 500,000: —

summa kronor 6,210,000: —

Då det belopp, motsvarande årliga värdet af grundskatterna samt
rustnings- och roteringsbesvären, som borde fyllas, utgjorde 6,700,000
kronor, återstode sålunda att täcka ett belopp af 490,000 kronor eller
i rundt tal 500,000 kronor. Om departementschefen nu icke ville fästa
afseende derå, att ofvan upptagna nya tillgångar, hvilka vore till beloppet
beräknade efter närvarande förhållanden, men icke skulle behöfva
till fullo tagas i anspråk förrän under år 1904, med temlig visshet
kunde antagas komma att, derest icke nedsättning i skattesatserna ansåges
böra ega rum, vid sistnämnda tidpunkt lemna en betydligt ökad
afkastning, anhölle departementschefen att få påpeka, att för täckande
af det felande beloppet en statsinkomst af annan art komme att inom
den närmare framtiden varda tillgänglig.

Statens skogsmedelsinkomster, i riksstaten för år 1893 beräknade till
2,500,000 kronor, hade i årligt medeltal för de tre sistförflutna åren
uppgått till 2,813,000 kronor. Efter de närmaste tio årens förlopp vore
en icke obetydlig stegring i denna statsinkomst att påräkna. Det kunde
nemligen antagas, att under sagda tid kronoskogarne i deras helhet
komme att efter slutad afvittring af skogsstaten omhändertagas. Då
härtill ytterligare komme, att de norra orternas nya jernvägskommunikationer
inom utgången af sagda tidsperiod borde hafva hunnit verka
stegring i försäljningsprisen å kronovirket i de orter, der dessa nu vore
låga, samt att jemväl någon ökning i de i mellersta och södra delarne
af landet belägna kronoparkernas afkastning kunde påräknas, kunde,
enligt hvad domänstyrelsen meddelat, med all säkerhet antagas, att
statens skogsmedelsinkomster tio år härefter komme att uppgå till
omkring 4 millioner kronor eller minst 1 million mor än det nyssnämnda
medeltalet för de tre senaste åren. Denna ökning härledde
sig med minst eu half million kronor från sådana genom afvittring ny -

Samman fattning.

Skogsmård.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

ligen erhållna eller inom få år disponibla skogsområden i Kopparbergs,
Vesterbottens och Norrbottens län, hvilka förut ej kunnat utgöra föremål
för nämnvärd afverkning.

Om än den normala stegringen i afkastningen af statens hittillsvarande
skogstillgångar ansåges böra vara att påräkna i och för den
stegring i statsutgifterna, som likaledes normalt vore att förvänta, kunde
i viss mån ett annat förhållande sägas ega rum i fråga om den del af
den ökade afkastningen, som härflöte från sådana skogar, hvilka hittills
för staten utgjort ett dödt kapital. Dessa skogar kunde betraktas
som en nytillkommen statstillgång, och det kunde ur sådan synpunkt
icke anses oegentligt, att deras afkastning, beräknad att efter de närmaste
tio årens förlopp utgöra minst en half million kronor, toges i
anspråk för täckande af ett statsbehof, som härrörde af annan orsak
än nyss antydda stegring i statsutgifterna. Den förut meddelade sammanfattningen
af de statstillgångar, som borde ersätta de genom skatteregleringen
eftergifna, kunde derför lämpligen fullständigas med ett
belopp af 500,000 kronor i skogsmedel, hvarigenom slutsitfran i rundt
tal bringades upp till den summa, 6,700,000 kronor, som betecknade
årliga värdet af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären.

Af ofvan uppräknade, för skatteregleringens genomförande afsedda
tillgångar skulle, enligt hvad departementschefen nedan ginge att anföra,
för första året af afskrifningstiden eller år 1893 allenast tagas i
anspråk förhöjningen i bevillningen för jordbruksfastighet från 3 till 6
öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Att närmare angifva,
i hvilken ordning öfriga tillgångar borde under tiden 1894—1904
för ändamålet anlitas, skulle vara till föga gagn, då det måste ankomma
på hvarje Riksdag att, i den mån tillgångar, utöfver förut tillgängliga,
för förevarande ändamål erfordrades, derom fatta beslut. Hvad det läge
vigt uppå vore, att vid hvarje tillfälle, då enligt den faststälda planen
afskrifningsprocenten skulle ökas, tillgångar till fyllande af det härigenom
uppkommande statsbehofvet säkert kunde vara att påräkna. Att
detta skulle varda förhållandet, trodde departementschefen sig i det föregående
hafva visat.

Departementschefen förestälde sig emellertid, att de särskilda fastighets-
och inkomstskatterna redan år 1894 borde inträda med en del
af sitt belopp samt att, innan förökadt anlitande af dessa skatteformer
å nyo förekomme, arfsskatt eller stämpelskatt först borde tagas i anspråk.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Departementschefen har härefter öfvergått till att yttra sig angående
sättet att bereda medel till bestridande af kostnaden för de åtgärder för
försvarets stärkande, som af Kongl. Maj:t föreslagits.

Denna kostnad uppginge, på sätt departementschefen redan haft
tillfälle nämna, i sin helhet till 3,696,000 kronor, deraf 116,000 kronor
för utsträckning af sjöbeväringens vapenöfningar. Densamma skulle
successivt inträda under loppet af de närmaste fem åren sålunda, att
följande belopp nedanstående år förekomme till täckande i riksstaten:

1893 ....................... kronor 779,000

1894 ...................... » 2,326,000

1895 ....................... » 2,716,000

1896 ...................... » 3,196,000

1897 ...................... » 3,696,000.

Beträffande frågan, med hvilka tillgångar de nyssnämnda kostnaderna
i hvarje års budget skulle täckas, forelåge icke enahanda anledning
att nu ingå i eu närmare utredning, som förekommit i fråga
om det af grundskatteafskrifningen och lindringen i rustnings- och roteringsbesvären
föranledda statsbehofvet. Med de sistnämnda åtgärderna
åsyftades att utbyta vissa statsinkomster mot andra, och det gälde derför
icke allenast att tillse, att sådana nya inkomster bereddes, utan
äfven att de vore af beskaffenhet att med hänsyn till förut angifna
grunder egna sig att sättas i stället för de afskrifna. Kostnaderna för
försvaret åter betecknade ökade statsutgifter, utan att dessa utgifter
kunde sägas vara af den art, att vissa speciella statsinkomster borde
användas för särskildt deras bestridande. I hvilken män den af sagda
kostnader orsakade ökningen å budgetens utgiftssida kunde föranleda
behof af nya inkomster och på hvad sätt detta behof i sådant fall borde
fyllas, blefve beroende af den vid hvarje statsreglering föreliggande
ställningen. Gifvet vore emellertid, att, om än sagda behof, allt efter
som statsverkets ställning vore bättre eller sämre, år från år kunde
betydligt vexla, en permanent ökning af nämnda betydenhet i statens
utgifter icke kunde inträda, utan att äfven nya inkomstkällor måste
tillitas. För år 1893 kunde, såsom departementschefen nedan ginge
att anföra, eu tillgång af mera tillfällig beskaffenhet lämpligen för
ändamålet tagas i anspråk, men för år 1894 och tiden derefter blefve
otvifvelaktigt nya statsinkomster erforderliga. I sådant afseende kunde
flera utvägar ifrågasättas, såsom beskattning på maltdrycker, ökning af
statsverkets andel i Riksbankens vinst, utveckling af arfs- och stämpelskatten
utöfver den andel, som toges i anspråk för skatteregleringen, äfvensom
höjning af kaffe- och tobakstullen, men departementschefen ansåge sig

Beredande af
medel Ull bestridande
af
kostnaden för
försvarets
stärkande.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

redan nu böra såsom sin mening uttala, att af dessa utvägar de båda
förstnämnda borde i främsta rummet ifrågakomma.

Rörande maltskatten har departementschefen erinrat, bland annat,
att ett af särskilda komiterade den 11 december 1891 afgifvet betänkande
med förslag dels till förordning angående beskattning af
maltdrycker och dels till ordningsstadga för bryggerierna numera, sedan
vederbörande myndigheter deröfver afgifvit utlåtanden, förelåge till pröfning.
Enligt detta betänkande vore skattebeloppet föreslaget till 10 öre
för kilogram af det malt, som användes för tillverkningen, motsvarande
efter antagen beräkningsgrund 2 kronor 50 öre för en hektoliter Öl eller
0,89 öre för en half butelj. I det afgifna betänkandet hade komitén beräknat,
att en till nämnda belopp bestämd skatt skulle, efter afdrag för
kontrollkostnaden, lemna en behållen inkomst af 3,000,000 kronor. Det
borde likväl komma under öfvervägande, huruvida icke, för att undvika
fördyrandet af svagdricka, som numera kunde anses såsom en nödvändighetsvara
för den arbetande klassen, nämnda dryck borde undantagas
från tillämpning af den allmänna maltdrycksbeskattningen. Fråga härom
hade varit väckt inom nämnda komité, men fått förfalla på grund, bland
annat, af svårigheten att uppdraga en gräns mellan den skattefria och
den skattepligtiga drycken. Sedan emellertid Riksdagen i skrifvelse den
30 april innevarande år anhållit, att Kongl. Maj:t måtte låta utreda, huru
på det mest praktiska sätt en gräns måtte kunna bestämmas mellan
svagdricka å ena sidan och starkare maltdrycker å den andra, hade
finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå, som erhållit Kongl.
Maj:ts uppdrag att verkställa den begärda utredningen, i utlåtande den
8 i denna månad framlagt förslag till ett sätt att under tillverkningen
i bryggeriet uppdraga eu gräns mellan de båda angifna slagen af
drycker. Svagdrickats undantagande från beskattning skulle emellertid
medföra vissa förändringar i de uti komitéförslaget innefattade kontrollbestämmelser
och naturligtvis äfven föranleda till en nedsättning i ofvan
meddelade beräkning angående skattens afkastning.

Riksbankens fonder, till framtida disposition afsätta medel deri inberäknade,
uppginge nu till nära 59 millioner kronor. De nuvarande fonderna
syntes vara tillräckliga att betrygga riksbankens ställning äfven
om banken framdeles komme att öfvertaga all sedelutgifning inom riket
samt anordna ett antal nya afdelningskontor. Genom sedelutgifningens
öfvertagande skulle naturligtvis äfven riksbankens årliga vinst betydligt
stegras.

Den andel af bankovinsten, som under de senaste åren reserverats
för riksbankens egen räkning, hade utgjort omkring hälften deraf eller:

Särskilda, Utskottets Utlåtande N:o 7.

år i 889...................................................................................... kr. 1,321,725: 81

» 1890..................................................................................... » 1,857,485: 69

» 1891...................................................................................... » 1,823,150: 50.

Under loppet af nästkommande år syntes riksbankens fonder komma
att uppgå till eller öfverstiga 60 millioner kronor. Hädanefter borde
sålunda en betydligt större andel af bankovinsten än hittills kunna afsättas
för statsverkets behof.

I fråga om kaffetallen ville departementschefen nu endast erinra
derom, att denna tull år 1888 nedsatts från 26 öre till 12 öre per kilogram.
Den nedgång i årlig statsinkomst, som härigenom inträdt, uppginge,
om densamma beräknades efter 1891 års import af kaffe, utgörande
16,056,323 kilogram, till ett belopp af i rundt tal 2,247,000 kronor.

På sid. 41 — 46 i statsrådsprotokollet har departementschefen slutligen
behandlat frågan om den inverkan, som de beträffande förstärkning
i försvaret samt afskrifning af grundskatterna och lindring i rustnings- och
rotering sbesvär en föreslagna åtgärderna skulle komma att utöfva på den
redan faststälda statsreglering en för år 1893.

Hänvisande till berörda protokoll i fråga om den detaljerade redogörelsen
för de förändringar, som komme att ega rum beträffande afkastningen
af vissa i 1893 års riksstat upptagna inkomsttitlar, får utskottet
meddela, att enligt departementschefens förklaring minskning
mot den i riksstaten upptagna beräkningen komme att ega rum i nedannämnda
titlar med följande belopp, nemligen:

i grundskatt med................................................................. kronor 461,000: —

» tillfälliga rotevakansafgifter med................................. » 8,000: —

» soldatvakansafgift med ................................................... » 15,000: —

» båtsmansvakansafgift med ........................................... » 58,000: —

» bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
med................................................................. » 67,000: —

summa minskning kronor 609,000: —

Afkastningen af inkomsttiteln bevillning af fast egendom samt af
inkomst komme deremot, anmärker departementschefen, att ökas med

kronor 660,000: —

Droges härifrån den summa, som betecknade
minskningen i statsinkomst, eller ............................... d 609,000: —

uppkomme en ökning på det hela af................ kronor 51,000: —

Ändring i
1893 ärs
statsreglering.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Vidkommande åter de anslag, som för genomförande af lindringen
i rustnings- ocli roteringsbesvären samt värnpligtens utsträckning och
dermed i samband stälda åtgärder af Kongl. Maj: t äskades för år 1893,
så begärdes till lindring i rustnings- och roteringsbesvären

under fjerde hufvudtiteln .................... kronor 443,000:

och under femte » ................... » 13,300: 456,300:

samt för genomförande af värnpligtens utsträckning
och dermed i sammanhang stående åtgärder

under fjerde hufvudtiteln .................. kronor 694,000:

och under femte )) .................... _85,000: 779,000: —

summa kronor 1,235,300: —

Afdroges härifrån det belopp, hvarmed, enligt hvad
nyss blifvit anfördt, beräkningen af statsverkets inkomster
skulle utöfver uppkommande minskning ökas, eller kronor 51,000: —

uppkomme alltså ett belopp af................................... kronor 1,184,300:

för h vil ket tillgång borde beredas för år 1893.

Departementschefen yttrar härefter: »Det skulle kunna ifrågasättas
att för täckande af detta belopp redan år 1893 anlita en tilläggsbevinning
å bevillningen af fast egendom samt af inkomst. Då, pa sätt förut
blifvit anfördt, denna bevillning, efter skedd förhöjning i bevillningen
för jordbruksfastighet från 3 till 6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet,
kan beräknas uppgå till 4,860,000 kronor, skulle alltså för
ändamålet erfordras en tilläggsbevillning af 25 procent. Jag erinrar
emellertid derom, att en för statsregleringsändamål afsedd odisponerad
tillgång för närvarande föreligger. Då vid innevarande års lagtima riksdag
statsregleringen för år 1893 uppgjordes, förefans nemligen till disposition
ett öfverskott å statsregleringarna för år 1890 och föregående
år till belopp af 7,318,998 kronor 33 öre. I olikhet med det förfarande,
som under senare tider utgjort regel, eller att hela det öfverskott, som
å ett års statsreglering uppstått, tagits i beräkning för statsregleringen
tredje året derefter, togs för 1893 års statsreglering af nyssnämnda
öfverskott ej i anspråk mer än 5,818,000 kronor, hvarföre å detta öfverskott
ännu återstår eu odisponerad behållning af kronor 1,500,998: 33

Till disposition föreligga ytterligare:

dels enligt nådiga brefvet den 13 Mars 1891
till statsverket öfverlemnad andel af svenska behållningen
i konsulskassan.......................................... »_69,060: m

Transport kronor 1,570,058: 43

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Transport kronor 1,570,058: 43
dels, jemlikt nådiga brefvet den 4 februari
innevarande år, af de vid 1891 års utgång befintliga
reservationer å anslaget till allmänna
läroverken till fonden för reserverade medel öfverförda
................................................................ » 400,000: —

hvadan alltså för närvarande förefinnes en
för statsregleringsändamål disponibel tillgång af kronor 1,970,058: 43.

Att genom ny beskattning upptaga medel till täckande af förefallande
statsbehof, medan för statsutgifternas bestridande afsedda tillgångar
föreligga odisponerade i statskassan, torde få anses mindre
egentligt. Framför anlitande af t.illäggsbevillning anser jag derför
nyssberörda tillgångar böra för nu förevarande ändamål tagas i anspråk.

Om från summan af dessa tillgångar....................... kronor 1,970,058: 43

dragés behofvet för år 1893 ................................ » 1,184,300: —

återstår till disposition vid en blifvande statsreglering
................................................................... kronor 785,758: 43.

I detta sammanhang anser jag mig böra meddela, att i väsentlig
mån på grund deraf, att riksgäldskontorets anslag oförutsedt blifvit
öfverskridet med 648,394 kronor 21 öre, å statsregleringen för år 1891
uppkommit en brist af 661,414 kronor 76 öre, om hvars betäckande
1893 års Riksdag har att besluta. Jag bör likväl tillägga, att sagda
brist å riksgäldskontorets anslag är mera skenbar än verklig, i det
att den hufvudsakligen uppkommit derigenom, att åtskilliga kapitaloch
ränteinbetalningar — särskilt af enskilda jernvägsbolag — som
bort till riksgäldskontoret verkställas under loppet af år 1891, först
efter årets utgång fullgjorts.))

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina särskilda
förslag, hänvisar utskottet till sjelfva motionerna.

Sammanställas med hvarandra de olika förslag, öfver hvilka utskottet
nu har att yttra sig, framgår deraf följande.

Bill. till Urtima /Hind. Vidt. 11)92. 8 Sand. I Afd. 1 Hiift.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Kongl. Maj:te i propositionen n:o 4 gjorda framställning afser en
höjning redan för år 1893 af bevillningen för jordbruksfastighet från
3 öre till 6 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Härigenom
har ett belopp af 660,000 kronor ansetts komma att blifva tillgängligt
såsom tillgång vid bestridandet af kostnaderna under nämnda
år för genomförande af Kongl. Maj:ts för den urtima Riksdagen framlagda
förslag, Indika kostnader beräknats till sammanlagdt 1,844,300
kronor, deraf 1,065,300 kronor för skatteregleringen och 779,000 kronor
för försvarsåtgärderna. Kongl. Maj:ts proposition n:o 6 innebär,
att det belopp af 1,184,300 kronor, som återstår att anskaffa, sedan
från nyssnämnda sammanlagda kostnadsbeloppet, 1,844,300 kronor, dragits
ofvanberörda beräknade tillgång, 660,000 kronor, skulle beredas
genom att för ändamålet taga i anspråk en motsvarande andel af det
å statsregleringarna för år 1890 och föregående år uppkomna öfverskott.
Herr Jansson afser med sin motion, att Riksdagen, i stället för
att anlita berörda öfverskott, skulle besluta en tilläggsbevillning för år
1893; och i enahanda rigtning gå herr Hasselrots motion samt det af
herrar Andersson och Olson i första delen af deras motion framstälda
förslag. Utan att yttra sig angående lämpligheten af de åtgärder, Kongl.
Maj:t föreslagit för täckande af det för år 1893 uppkommande behofvet,
ifrågasätter åter herr Mankell i sina motioner n:is 9 och
10 i första hand omedelbart införande af progressiv arfsskatt och
af värnskatt samt i andra hand, om Riksdagen icke vore villig att
biträda dessa motionärens yrkanden, aflåtande till Kongl. Maj:t af skrifvelser
med begäran om framläggande om möjligt för nästa Riksdag af
förslag i berörda ämnen. I sin motion n:o 11 föreslår samme motionär
aflåtande till Kongl. Maj:t af en skrifvelse, deruti Riksdagen skulle
anhålla om framläggande, så fort sig göra läte, af förslag till sådana
särskilda fastighets- och inkomstskatter, som chefen för finansdepartementet
i sitt ofvan refererade yttrande till statsrådsprotokollet ifrågasatt,
äfvensom att vid den af departementschefen såsom behöflig betecknade
revisionen af bevillningsförordningen måtte tagas i öfvervägande,
huruvida icke åt den nuvarande inkomstbevillningen kunde
gifvas en progressiv tillämpning. Samme motionär önskar slutligen i
sin motion n:o 12 en skrifvelse till Kongl. Maj it med anhållan att för
Riksdagen, så fort sig göra läte, måtte framläggas förslag till sådan
utveckling af stämpelskatten, chefen för finansdepartementet ifrågasatt.
Herrar Andersson och Olson föreslå åter i senare delen af sin nyssnämnda
motion, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t be -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

gara förslag till nästa Riksdag om progressiva fastighets-, inkomst-,
arfs- och stämpelskatter.

Af denna redogörelse framgår, att vissa af bemälde motionärer yrkat,
det Riksdagen nu skulle yttra sig angående flera och vigtiga delar af
den finansplan, departementschefen uppgjort och Kongl. Maj:t låtit
komma till Riksdagens kännedom. För sin del anser också utskottet,
att ehuru det meddelande, som från Kongl. Maj:ts sida sålunda gjorts
Riksdagen, icke innefattar något förslag, som omedelbart påkallar ett
riksdagsbeslut, detsamma likväl bör besvaras genom ett angifvande af
Riksdagens åsigt rörande ifrågavarande förslag till skattereglering,
hvarigenom åsyftas att under en längre tidrymd successivt ersätta
vissa förut befintliga skatteformer med nya sådana. Utskottet har derför
trott sig, för åstadkommande af en grundval för ett Riksdagens
uttalande i ämnet, böra, innan utskottet yttrar sig angående de i fråga
om 1893 års statsreglering framstälda förslag, ingå på en något närmare
redogörelse för sin uppfattning af de frågor, som afliandlats i den af
chefen för finansdepartementet framlagda finansplanen; och kommer utskottet
dervid att i vederbörligt sammanhang behandla jemväl motionärernas
särskilda förslag, för så vidt desamma afse införande af nya
principer inom vår skattelagstiftning.

Lika med departementschefen anser utskottet det fullt rigtigt samt
med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att de nuvarande grundskatterna
ersättas och medel till lindringar i rustnings- och roteringsbesvären
anskaffas icke genom indirekta konsumtionsskatter utan genom
direkta och förmögenhetsskatter.

Hvad då angår de särskilda skatteslag, hvilka, för täckande af
de genom ökad lindring i rustnings- och roteringsbesvären och grundskatternas
afskrifning orsakade kostnaderna, synts departementschefen
böra ifrågakomma, så äro dessa — förutom den höjda jordbrulcsfastighetsbevillningen,
hvars omedelbara antagande Kongl. Maj:t ifrågasatt och
hvarom utskottet nedan yttrar sig — inkomstskatt, fastighetsskatt, arfsskatt
och annan stämpelskatt.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, som ligger till grund
för hela finansplanen, anser utskottet särskilda, utan samband med kommunalbeskattningen
anordnade, men i förhållande till hvarandra väl och
rättvist afpassade skatter å inkomst och fastighet vara de skattearter,
som, samtidigt ålagda och likformigt ökade, för nu afsedda ändamål i
främsta rummet böra komma i fråga; och ansluter sig utskottet derjemte
i allo till hvad departementschefen anfört om önskvärdheten af

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

att från denna höjda beskattning'' i möjligaste mån skona de lägst
taxerade inkomstkategorierna.

Det starkare anlitandet af den direkta beskattningen för statsbehofvens
täckande, som enligt den framlagda finansplanen skulle komma
att ega rum, förutsätter enligt utskottets åsigt oeftergifligt en revision af
bevillningsförordningens bestämmelser i syfte så väl att i allmänhet
öka deras effektivitet som ock att, på sätt i statsrådsprotokollet antydts,
åvägabringa en mera likformig tillämpning af förordningen samt särskildt
med beskattning på ett verksammare sätt än för närvarande eger
rum träffa vissa inkomstarter. Vissa af de till behandling nu föreliggande
motionerna åsyfta emellertid jemväl, att den ifrågasatta nya
inkomst- och fastighetsskatten, likasom ock den redan nu utgående
bevillningen under en eller annan form måtte så anordnas, att ej blott
skattebördan för de lägst taxerade i högre grad än hittills lättades,
utan äfven denna börda så fördelades, att den med ökad tyngd träffade
de högre taxerade. Att sistnämnda grundsats, som i en del nyare utländska
skattelagar tillämpats, vid det tillämnade revisionsarbetet bör göras
till föremål för noggrann pröfning, synes utskottet uppenbart; men då
det här gäller en för oss hittills främmande skattenorm, om hvars förmåga
af verklig statsfinansiel effektivitet i vårt på mera betydande förmögenheter
jemförelsevis blottade land, meningarna torde vara ganska
delade, har utskottet lika litet -- såsom nedan angifves — funnit sig
kunna förorda någon omedelbar tillämpning af samma skattenorm i
de afseenden, hvilka af några motionärer ifrågasatts, som utskottet
trott sig böra i detta sammanhang eljest närmare ingå på denna
fråga. Dock har utskottet ansett sig böra framhålla, att det med
den ifrågavarande principen åsyftade målet, eller de större förmögenheternas
relativt högre beskattande, lämpligare torde kunna vinnas på
andra, för den nu rådande uppfattningen tör hända mindre främmande
sätt, såsom exempelvis genom ett kraftigare anlitande och vidare utvecklande
af vissa arter stämpelskatt.

Ofvergår utskottet så att granska hvad departementschefen yttrat
angående sistnämnda skatteslag och främst af dem arfsskatten, så framgår
af statsrådsprotokollet, att departementschefen närmast tänkt sig
en sådan utveckling af denna skatt, som ingick i den för 1883 års
Riksdag framlagda finansplanen. I två af de till behandling föreliggande
motionerna — herr Mankells motion n:o 9 samt herrar Anderssons
och Olsons motion — har åter gjorts gällande, att arfsskatten
borde anlitas för skatteregleringens genomförande i icke oväsentligen

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

större mån, än hvad man år 1883 tänkte sig och på sådant sätt, att
det progressiva beskattningssystemet i vida högre grad, än då sattes i
fråga, vunne tillämpning.

Hvad arfsskatten öfver hufvud taget angår, så lärer någon
meningsskiljaktighet icke kunna råda derom, att denna skatteform
synnerligen väl lämpar sig för det syfte, man genom förmögenhetsbeskattningen
företrädesvis vill uppnå. Rätt anordnad, träffar den med
relativt största säkerhet den verkliga förmögenheten och den gör detta
tillika under sådana omständigheter, att det för den, som får vidkännas
uppoffringen, bör kännas jemförelsevis mindre tungt. Härtill kommer
dess af departementschefen särskildt framhållna komplementära förmåga,
som åt densamma med nödvändighet måste gifva en stor betydelse
i ett system med direkta skatter.

Om således i hvarje fall, såsom departementschefen förordat, åt
arfsskatten bör inrymmas en vigtigare plats inom vår skattelagstiftning,
än den för närvarande intager, håller utskottet för sin del vidare före,
att nu ifrågavarande skattetitel är den, som företrädesvis lämpar sig
för tillämpning af det progressiva beskattningssystemet; och utskottet
hyser ej tvifvel, att meningarna lätt kunna ena sig om denna art af
progressiv beskattning. Utskottet anser sig således böra uttala sig
icke allenast för ett kraftigare anlitande af arfsskatten än hvad år 1883
föreslogs, utan äfven för att det förslag i ämnet, som lärer vara att
från Kongl. Maj:t förvänta, måtte gå i den rigtning, motionärerna förordat.
Huruvida dervid steget bör tagas ut fullt så långt, som den
motionär, hvilken framlagt detaljeradt förslag, tänkt sig, derom torde
åter i frågans nuvarande läge något bestämdt yttrande icke böra afgifvas,
medan å andra sidan måste framhållas att, om den föreslagna
skatteformen vid tillämpningen icke skall råka i strid med hvad rättvisa
och billighet fordra, den måste så anordnas, att icke allenast
de smärre förmögenheterna fritagas, utan äfven tillbörligt afseende
fästes vid andra på skatteform ägan inverkande förhållanden, såsom antalet
delegare i sterbhuset och dylikt, äfvensom på närmare eller
fjermare slägtled.

Departementschefen har icke ansett nödigt att ingå i en närmare
undersökning af det sätt, hvarpå en utsträckning af öfriga till stämpelskatten
hänförliga skattearter borde åvägabringas, utan i detta afseende
inskränkt sig till en del antydningar. Rigtigt har emellertid enligt utskottets
mening dervid betonats, att, då de å detta område ifrågasatta
nya skattearter äro främmande för vårt folks vanor, synnerlig varsamhet
bör iakttagas vid deras införande. I sjelfva verket synas desamma

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

utskottet böra i förhållande till förut behandlade skattetitlar tilldelas
en mera tillbakaskjliten ställning’, så att de åtminstone icke i någon
mera afsevärd grad skulle komma till utsträckt tillämpning förr än
på ett senare stadium af skatferegleringsperioden. Vid anlitandet af
ifrågavarande skatter anser utskottet också hänsyn böra tagas dertill, att
de så anordnas, att de företrädesvis träffa sådana affärstransaktioner,
som i allmänhet förekomma bland de förmögnare, i hvilket fall de ock,
såsom förut an ty dt s, skulle kunna resultera i samma rigtning som en
progressiv inkomstskatt.

Hvad departementschefen anfört derom, att mot slutet af den ifrågavarande
skatferegleringsperioden skogsmedel, härledande sig från sådana
genom afvittring nyligen erhållna eller inom få år disponibla
skogsområden, hvilka hittills ej kunnat utgöra föremål för nämnvärd afverkning,
skulle vara att i auss mån påräkna till täckande af de genom
skatteregleringen uppkommande utgifterna, har icke synts utskottet vara
af beskaffenhet att böra föranleda till någon erinran från utskottets sida.

Det lärer icke kunna ifrågasättas, att utskottet här skulle ingå i
någon närmare granskning af den beräkning, departementschefen anstält
rörande de af honom för skatteregleringens genomförande föreslagna
skaf tekällornas olika afkastningsförmåga. Utskottet vill i detta hänseende
endast i största allmänhet erinra, att departementschefen vid ifrågavarande
beräkning synes hafva gått till väga med stor varsamhet och
att, äfven under de af honom antagna förutsättningarna, åtminstone ur
vissa af dessa källor torde kunna upphemtas icke obetydligt mera än
hvad af honom nu antagits, hvarförutom naturligen, derest utskottets
ofvan uttryckta mening i fråga om arfsskattens anordning vinner afseende,
särskilt denna skattetitel kommer att blifva väsentligt mera
gifvande.

Hvad derefter angår frågan, med hvilka tillgångar utgifterna för
de föreslagna försvarsåtgärderna skulle i de årliga budgeterna täckas,
så har departementschefen anmärkt, att med afseende härå icke förelåge
enahanda anledning att ingå i en närmare utredning, som förekommit
beträffande det af grundskatteafskrifningen och lindringen i
rustnings- och roteringsbesväret, uppkommande statsbehofvet, enär förstnämnda
utgifter i olikhet med afskrifnings- och lindringskostnadema
icke kunde sägas vara af den art, att vissa speciella statsinkomster
borde anvisas för särskildt deras bestridande. Departementschefen har
emellertid, såsom af statsrådsprotokollet framgår, antydt en del utvägar,
hvilka syntes honom kunna ifrågakomma. Å andra sidan har åter herr
Mankell i sin motion n:o 10 hänvisat på införande af en värnskatt såsom

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

ett sätt att bereda medel till betäckande af ifrågavarande utgifter, och
jemväl med den i motionen n:o 9 föreslagna progressiva arfsskatten
synes bemälde motionär företrädesvis hafva enahanda syfte.

Ehuru utskottet erkänner rigtigheten af departementschefens sålunda
uttalade mening om försvarskostnadernas natur och följaktligen i
fråga om denna del af finansplanen kan yttra sig mindre utförligt, anser
likväl utskottet, med hänsyn såväl till den nuvarande i vårt skattesystem
rådande relationen emellan direkta och indirekta skatter, äfven
om beskattningen för kommunala ändamål härvid tages med i beräkning,
som ock till arten och beskaffenheten af de förbrukningsartiklar,
livilka nu i en eller annan form äro underkastade beskattning, önskvärdt,
att åtminstone till eu början de af försvarsfrågans lösning orsakade
utgifterna för försvaret icke täckas genom nya skatter på allmänna
förbrukningsartiklar. Allt efter som för tillgodoseende af nu
ifrågavarande statsbehof nya skatter behöfva upptagas, lära väl konsumtionsskatter
i en eller annan form icke kunna undvikas, men utskottet
anser dock, att direkta och förmögenhetsskatter för detta ändamål,
i den mån sådant lämpligen ske kan, jemväl böra anlitas.
I detta hänseende vill utskottet, som nedan föreslår tillämpande af en
dylik skatteform för att möta det i följd af försvarsfrågans lögning
omedelbart uppkommande behofvet, äfven erinra, att enligt den uppfattning,
utskottet ofvan gjort gällande rörande det finansiella resultatet
af de för skatteregleringens genomförande närmast afsedda skatteslagen,
bör, med inberäknande särskildt af den ytterligare utveckling af arfsskatten,
utskottet för sin del förordat, å ifrågavarande skatteslag uppkomma
ett öfverskott, som kan användas för försvarsutgifterna. Till
den del nya konsumtionsskatter kunna anses böra ifrågakomma, vill
utskottet emellertid framhålla angelägenheten deraf, att dessa skatter i
möjligaste mån så anordnas, att de icke träffa sådana förbrukningsartiklar,
hvilka måste anses såsom nödvändighetsvaror.

Herr Mankells förslag om införande af värnskatt kan utskottet icke
biträda. Utskottet vill visserligen icke förneka, att den tanke, som ligger
till grund för denna skatteform, i viss mån är principielt rigtig. I vårt
land och under nuvarande förhållanden är skatteformen emellertid, enligt
utskottets förmenande, icke lämplig. Motionären har i sin framställning
utgått från den så kallade generalskomiténs förslag i ämnet,
men han synes dervid hafva förbisett den skilnad, som förefinnes
mellan detta förslag och den nu af Kongl. Maj:t ifrågasatta härordningen
derutinnan, att, medan generalskomitén afsåg att hos oss,
såsom i allmänhet i de länder, der värnskatten är införd, en stark

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

kassation af värnpligtige skulle ega rum för nedpressande af kostnaderna
för årskontingentens öfning, ett sådant syfte icke kan ingå
i Kongl. Maj:ts förslag, enligt hvilket öfningstiden endast är 90 dagar
och följaktligen kassation i sådan omfattning icke lärer kunna ifrågakomma.
Då motionären föreslagit, att värnskatten skulle uttagas endast
af de värnpligtige sjelfva — icke såsom i en del länder af deras
anförvandter •— samt i öfrigt utgå efter de grunder, som gälla i afseende
å inkomstbevillningen, måste vidare anses uppenbart, att det
tillflöde, den skulle tillföra statskassan, blefve skäligen obetydligt.

Utskottet öfvergår nu till att yttra sig om de förslag, som föreligga
angående bestridande af de i följd af skatteregleringen och försvarsåtgärderna
för år 1893 uppkommande kostnader. Såsom redan blifvit
omförmäldt, har Kongl. Maj:t beräknat dessa kostnader till 1,844,300
kronor, deraf 609,000 kronor utgöra den genom tio procents afskrifning
å grundskatter, tillfälliga rotevakansafgifter samt soldat- och båtmansvakansafgifter
äfvensom genom upphörande af bevillningsafgifterna af
frälseegendom och lotshemman uppkommande minskningen i statsinkomst,
456,300 kronor utgöra ökning i kostnaden för lindringen i rustnings-
och roteringsbesvären samt 779,000 kronor beräknas erfordras
för genomförande af värnpligtens utsträckning och dermed i sammanhang
stående åtgärder. För täckande af dessa kostnader har Kongl.
Maj:t ansett böra tagas i anspråk dels den till 660,000 kronor beräknade
afkastningen af den i Kongl. Maj:ts proposition n:o 4 föreslagna
höjningen af bevillningen för jordbruksfastighet, dels ock, enligt Kongl.
Maj:ts i propositionen n:o 6 framstälda förslag, af öfverskottet å statsregleringarna
för år 1890 och föregående år ett belopp af 1,184,300
kronor.

Hvad Kongl. Maj:t i propositionen n:o 4 föreslagit i fråga om höjning
af jordbruksfastighetsbevillningen samt i sammanhang dermed angående
viss ändring i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, hvilka
förslag stå i det närmaste samband med skatteregleringsfrågan och i
allo öfverensstämma med hvad vid senaste riksdagar i detta hänseende
ifrågasatts, har utskottet ansett sig böra förorda. Utskottet har visserligen
icke kunnat undgå att finna det ur principal synpunkt oegentligt, att
den inkomstbevillning, som ålägges egarne af jordbruksfastighet, uttages
genom åsättande allenast af en högre bevillning för sådan än för
annan fastighets taxeringsvärde, men då under närvarande förhållanden
afgörande praktiska skäl tala för en sådan anordning, har utskottet ansett
densamma tills vidare böra godkännas.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7. 3å

Utskottet har deremot icke funnit sig böra tillstyrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag om beräknande af viss andel af öfverskottet å statsregleringarna
för år 1890 och föregående år såsom en statsverkets tillgång
för bestridande af nu ifrågavarande utgifter. Nämnda öfverskott
synes nemligen böra reserveras till disposition af nästa lagtima Riksdag,
som har att uppgöra statsregleringen för år 1894. Statsverkets af
försvars- och skattefrågornas lösning uppkommande behof för år 1893
böra alltså fyllas genom ökad beskattning, och då utom ofvannämnda
höjning i bevillningen för jordbruksfastighet ytterligare medel erfordras
för att täcka så väl den genom afskrifning af grundskatter, lindring i
rustning och rotering samt borttagande af de särskilda bevillningsafgifterna
af frälseegendomar och lotshemman uppkommande minskning
i statsverkets inkomster för år 1893 som de ökade utgifterna för försvaret
under samma år, anser utskottet, med stöd af hvad ofvan blifvit
yttradt, att behofvet af ökade statsinkomster för nyssnämnda år bör
tillgodoses medelst eu tilläggsbevillning af fastighet och af inkomst,
anordnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den likartade bevillning,
Riksdagen vid föregående tillfällen sig åtagit, dock med iakttagande
att de lägst taxerade inkomstkategorierna derifrån befrias.
Visserligen har, såsom ofvan erinrats, herr Mankell i sina motioner
n:is 9 och 10 ifrågasatt omedelbart införande af progressiv arfsskatt och
af värnskatt, hvarjemte herrar Dalm och Bengtsson föreslagit en likaledes
omedelbart inträdande, på särskildt sätt anordnad progressiv inkomstoch
fastighetsskatt för beredande af medel till den förhöjda dagaflöning
för värnpligtige, samma motionärer önska måtte komma att utgå; men
af hvad utskottet ofvan anfört rörande herr Mankells ifrågavarande förslag
lärer framgå, dels att utskottet för sin del icke kan under nuvarande
förhållanden öfver hufvud taget förorda anlitandet af sådan värnskatt,
motionären tänkt sig, dels ock att införandet af progressiv arfsskatt
måste föregås af utredningar, hvilka utskottet nu icke kunnat
åstadkomma; och att införa en särskild skatt för det af herrar Dalm
och Bengtsson angifna speciella ändamålet kan utskottet icke tillstyrka.

Beloppet af den tilläggsbevillning, som Riksdagen sålunda skulle
för år 1893 åtaga sig, torde emellertid icke lämpligen kunna bestämmas
förr än utgången af samtliga nu föreliggande frågor, hvilka kunna inverka
på nämnda års statsreglering, blifvit bekant, men torde det i allt
fall vara ändamålsenligt, att Riksdagen redan i samband med afgörandet
af öfriga förslag, som till utskottet hänvisats, definitivt bestämmer den
form, under hvilken kostnaderna för nästkommande år skola täckas. I
sådant hänseende föreställer sig utskottet, att Riksdagen borde besluta,
Bill. till Urtima lliksd. Vrot. 1802. 8 Samt. 1 A/d. 7 Raft. 5

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

att de medel, som härtill erfordras, utöfver den till 660,000 kronor
beräknade afkastningen af den förhöjda jordbruksfastighetsbevillningen,
bordo anskaffas genom tilläggsbevillning, beräknad till viss lika procent
så väl å den förhöjda bevillningen för jordbruksfastighet som å bevillningen
för annan fastighet och inkomst, dock så att de, livilka för
inkomst äro taxerade till belopp understigande 800 kronor, skola från
tilläggsbevillningens utgörande vara befriade; med Riksdagen förbehållen
rätt att, uppå skeende framställning af utskottet, sedan de ökade anslagsbehofven
för år 1893 blifvit bestämda, besluta om den procent,
med hvilken tilläggsbevillningen skall utgå.

Utskottet har redan i det föregående framhållit, hurusom utskottet
finner det lämpligt, att ett uttalande från Riksdagens sida göres angående
den af departementschefen uppgjorda finansplanen. Då den
föreslagna skatteregleringen nu så till vida skall definitivt fastslås, som
beslut skall fattas om successivt aflyftande af de skattebördor, hvilkas
borttagande är skatteregleringens orsak, synes ett sådant uttalande
redan häraf påkalladt; och dertill kommer, att då fyllandet af de nu härigenom
uppkommande statsbehofven redan under de närmaste åren måste
påkalla åtgärder från Kongl. Maj:ts sida, hvilka med nödvändighet
förutsätta vidlyftiga och tidsödande undersökningar och utredningar, de
der svårligen kunna af Kongl. Maj:t med fördel företagas och på ändamålsenligt
sätt anordnas, med mindre Kongl. Maj:t, så vidt möjligt är,
eger kännedom om, huruvida och i hvad mån Riksdagen ansluter sig till
den nu framlagda finansplanen, har utskottet, med föranledande jemväl
af herrar Mankells samt Anderssons och Olsons i sådant syfte frarnstälda
förslag, ansett böra åt Riksdagens berörda uttalande gifvas den
form, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t gifver sina åsigter i
ämnet till känna. Derest den uppfattning, utskottet ofvan sökt göra gällande
angående innehållet i berörda finansplan, vinner Riksdagens godkännande,
torde Riksdagen dervid, under uttalande af samma uppfattning,
böra anhålla, det Kongl. Maj:t ville, med ledning af detta uttalande, låta
utarbeta och för Riksdagen i mån af behof framlägga förslag till den
i skrifvelsen afsedda beskattningen. Att, på sätt i vissa motioner ifrågasatts,
begära förslagens föreläggande redan för nästa Riksdag lärer
deremot icke vara lämpligt, då åtminstone en del af förslagen uppenbarligen
icke kunna hinna till dess utarbetas, utan torde tills vidare
Riksdagen i fråga om den nya direkta beskattningen vara hänvisad till
den provisoriska anordningen med tilläggsbevillning.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

På grund af hvad sålunda blifvit an förd t, får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen — under vilkor att kamrarne
fatta sammanstämmande beslut, som af Kongl. Maj:t
godkännas, i anledning af såväl hvad Kongl. Maj:t i
särskilda till Riksdagen den 14 oktober 1892 aflåtna
propositioner föreslagit dels angående förbättrad härordning,
dels angående förändrad lydelse i vissa delar
af värnpligtslagen den 5 juni 1885, dels angående
afskrifning af de å viss jord hvilande grunskatter m. m.,
dels angående upphörande af de enligt förordningen
den 5 oktober 1889 angående bevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter utgående bevillningsafgifter
af frälseegendomar och lotshemman, dels angående
ändring i lagen om lindring i rustnings- och
roteringsbesvären den 5 juni 1885, dels ock angående
ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet, som äfven inom Riksdagen i dessa
ämnen väckta förslag — må bifalla hvad Kongl. Maj:t
i propositionen n:o 4 föreslagit rörande ändring i § 1
af förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning
af fast egendom och af inkomst samt i § 17 af den
vid samma förordning fogade instruktionen för taxeringsmyndigheterna; 2:o)

att herr Mankells motion n:r 9, i hvad densamma
afser omedelbart införande af progressiv arfsskatt,
icke må af Riksdagen bifallas;

3:o) att hvad herr Mankell i motionen n:r 10
föreslagit om införande af värnskatt icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;

4:o) att herrar Dahns och Bengtssons i motionen
n:r 3 framstälda yrkande, att för beredande af medel
till den dagaflöning af 75 öre, som i samma motion
föreslagits skola till värnpligtig under öfningstiden
utgå, en progressiv beskattning måtte påläggas den
högre inkomsten och de högre fastighetsvärdena, icke
måtte bifallas;

5:o) att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts i
propositionen n:r 6 gjorda framställning derom, att,
utöfver de i riksstaten för år 1893 upptagna tillgångar
och inkomster, måtte såsom en statsverkets till -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

gång för samma år af öfverskottet å statsregleringarna
för år 1890 och föregående år upptagas och
beräknas ett belopp af 1,184,300 kronor, må, i anledning
af herr Hasselrots och herr Janssons samt
herrar Anderssons och Olsons förevarande motioner,
den sistberörda, så vidt den afser 1893 års statsreglering,
besluta, att de medel, hvilka, i händelse
de af Kong! Maj:t i propositionerna n:is 1, 2, 3, 5,
7 och 8 framstälda förslag i hufvudsak af Riksdagen
bifallas, blifva för år 1893 erforderliga, skola till den
del, de icke anses kunna anskaffas genom den i punkten
l:o) här ofvan förordade höjningen af jordbruksfastighetsbevillningen,
uttagas genom tilläggsbevillning, beräknad
till viss lika procent så väl å den förhöjda
bevillningen för jordbruksfastighet som å bevillningen
för annan fastighet och inkomst, dock så att de,
hvilka för inkomst äro taxerade till belopp understigande
800 kronor, skola från tilläggsbevillningens
utgörande vara befriade; med Riksdagen förbehållen
rätt att, uppå skeende framställning af utskottet, sedan
de ökade anslagsbehofven för år 1893 blifvit bestämda,
besluta om den procent, med hvilken tilläggsbevillningen
skall utgå; samt

6:o) att Riksdagen, med föranledande jemväl af herr
Mankells i motionen n:o 9 alternativt gjorda hemställan,
samma motionärs förslag i motionerna n:is 11 och 12
samt herrar Anderssons och Olsons yrkande i senare
delen af deras förenämnda motion, må, under uttalande
af de åsigter, utskottet här ofvan gjort gällande angående
den i statsrådsprotokollet för den 14 nästlidne
oktober framlagda finansplan, i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, med ledning
af nämnda uttalande, låta utarbeta och för Riksdagen
i mån af behof framlägga förslag till den enligt samma
finansplan afsedda beskattning.

Stockholm den 16 november 1892.

På särskilda utskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Reservation

vid punkten 6 (mot viss del af motiveringen)
af herr C. A. Bokström, med hvilken herr W. B. 1Vester instämt;
varande i denna reservation anfördt:

»Det särskilda utskottet har såsom oeftergifligt framhållit behofvet
af en revision af bevillningsförordningens bestämmelser i syfte såväl
att i allmänhet öka deras effektivitet som ock att, på sätt i statsrådsprotokollet
antydts, åvägabringa en mera likformig tillämpning af förordningen
samt särskildt att med beskattning på ett verksammare sätt
än för närvarande eger rum träffa vissa inkomsfarter.

Vidare har utskottet förklarat sig anse det vara ur principiel synpunkt
oegentligt, att den inkomstbevillning, som ålägges egame af jordbruksfastighet,
uttages genom åsättande af en högre bevillning för sådan
än för annan fastighets taxeringsvärde, men har utskottet under närvarande
förhållanden funnit afgörande praktiska skäl tala för en sådan
anordning, som ansetts böra tills vidare godkännas, hvarjemte utskottet
afböjt framstäldt yrkande om uttalande i syftning att det vid förberörda
revision af bevillningsförordningen borde tagas i öfvervägande, huruvida
icke ändring härutinnan må kunna åstadkommas.

Då jag för min del anser en sådan undersökning vara af behofvet
påkallad, anhåller jag att här få framlägga de skäl, hvarpå jag grundar
min från utskottets i denna punkt afvikande mening.

I underdånig skrifvelse den 24 maj 1873 har Riksdagen i sammanhang
med den i samma skrifvelse om förmälda frågan om afskrifning
af på jorden hvilande grundskatter, bland annat, uttalat, att den olikhet
i bevillningen efter andra artikeln, som förefunnits emellan jordbruksoch
all annan fastighet, borde upphöra, så snart grundskatteafskrifningen
komme till genomförande, och att en revision af bevillningsförordningen
borde åvägabringas .i syfte att bereda likställighet emellan olika klasser
af medborgare.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

Med föranledande häraf föreslog skatteregleringskomitén, att bevillningen
för jordbruksfastighet skulle utgå med samma belopp som
för annan fastighet, eller med fem öre för hundra kronors taxeringsvärde,
samt att jordbruksidkarne skulle i samma mån som alla öfriga yrkesidkare
beskattas för sin genom yrkets utöfning förvärfvade behållna
inkomst.

Detta förslag har af Kongl. Maj:t i sin till denna Riksdag aflåtna
proposition n:o 4 så till vida upptagits, att bevillningen af jordbruksfastighet
skulle, under det att bevillningen för annan fastighet och
frälseränta bibehölles vid fem öre för hundra kronors taxeringsvärde,
höjas från tre till sex öre för hundra kronor, hvarvid det Överskjutande
sjette öret för hundra kronor af jordbruksfastighetsvärdet skulle motsvara
den bevillning, för inkomst och förmån af jordbruksnäringen, som
dess idkare ansetts böra i likhet med andra näringsidkare, ehuru i form
af fastighetsbevillning, utgöra.

Detta förslag är öfverensstämmande med den reservation, som af
skatteregleringskomiténs ordförande, grefve Robert de la Gardie, afgifvits
emot komiténs förberörda förslag och som på sin tid blifvit understödd
af de fleste Konungens befallningshafvande och kongl. kammarrätten,
och har det derefter synts vara en nästan orubblig trosartikel,
att jordbruksrörelsens uppskattning till inkomstbevillnings utgörande
på samma sätt som annan rörelse och näring är overkställbar, ett antagande
som emellertid strider emot det sakförhållande, att, enligt hvad
en mångårig erfarenhet gifver vid handen, en sådan uppskattning i
i andra länder låter sig verkställas.

Det särskilda utskottet har ansett, att det af Kongl. Maj:t föreslagna
sättet för sådan bevillnings upptagande endast bör tills vidare godkännas,
och synes sålunda hafva tänkt sig, att de praktiska skäl, som,
enligt utskottets åsigt, under närvarande förhållanden betinga detsamma,
skulle kunna liäfvas, men någon utredning i sådan syftning har utskottet
icke ansett vara erforderlig.

Såsom stöd för min mening, att en sådan utredning har fog för
sig, anhåller jag att här få sammanställa några siffror, hemtade från
skattjemknings- och skatteregleringskomitéernas tabeller och från den
statistik, som genom kongl. finansdepartementets försorg utarbetats
beträffande 1876 års bevillning, och hvarifrån erforderligt stöd kan
hemtas för en jemförelse med 1891 års generalsammandrag öfver vissa
slag af bevillning.

Särskilda, Utskottets Utlåtande N:o 7.

v-i j »A 1 li ■ :i e tf:. , 0 * i rj	Antal skatt-skyldige, som påförts be-	Påförd bevillning
.'' ’ t i ‘ * v! f''/. 4:)f J 11 ■ > \ ''it >	vinning för jordbruks-fastighet.	Kronor	öre
H'' , b it.!/ >1 1/ bil • )• i År 1874 .....................................	356,782	533,479	31
» 1876.....................................	372,731	569,296	22
» 1879.....................................	304,029	642,694	63
>» 1891.....................................	?	661,752	98
•• • ''-tfr )t\ - ''v- i» sb	Antal skatt-skyldige, som	Påförd
.> > i j f:i ’ i i it* • :i i {ij ; i i; * .i . <	påförts be-villning för	bevillning
:SS'';;:’:J	inkomst af kapital och arbete.	Kronor	öre
År 1874 .....................................	207,759	2,120,242	69
» 1876.....................................	232,276	2,229,685	83
» 1879.....................................	239,891	2,135,757	—
» 1891.....................................	?	3,025,360	91

Såsom rigtig allmännast erkända skatteprincipen, att en livar bör
till samliällsbekofvens fyllande bidraga efter sin förmåga, det är: i proportion
till sin beliåMna inkomst, kan anses hafva blifvit af statsmagterna
i vårt land fullt erkänd. För närvarande gäller densamma
faktiskt endast för minoriteten af de skattskyldige, och det ser ut som
om så skall blifva förhållandet äfven efter grundskatteafskrifningen,
efter som det nu icke längre synes vara fråga om att vidhålla den
mening, Riksdagen år 1873 uttalat om revision af bevillningsförordningen
i syfte att bereda likställighet emellan olika klasser af medborgare.

Ty värr lärer denna olikformighet i beskattningen komma att på ett
vida mera känbart sätt än hitintills framträda i samma mån som den
direkta inkomstskatten kommer till större användning än hittills i statens
skattesystem. Den särskilda inkomstskatt, som är ämnad att till någon
del ersätta grundskatterna och som af chefen för finansdepartementet
beräknats till ett belopp af 2,520,000 kronor, synes icke heller vara
afsedd att i någon form träffa det stora flertalets af näringsidkare,
jordbrukarnes, inkomst, enär deras inkomstbevillning synes blifva inräknad
i fastighetsbevillningen och kommer sålunda att så mycket

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

hårdare drabba de öfrige, med särskild inkoms(bevillning- förut ihågkomna
grupperna af skattskyldige.

För det fall att Riksdagen skulle, såsom utskottet förutsatt, i skrifvelse
till Konungen påkalla en revision af bevillningsförordningens bestämmelser
i syftning, bland annat, att åvägabringa en mera likformig
tillämpning af densamma, skulle det emellertid vara märkligt, om denna
skrifvelse skulle så affattas, att den mest i ögonen fallande olikformigheten
bland bevillningsförordningens bestämmelser lemnas å sido, så att
Kongl. Maj:t icke skall få anledning att ens taga i öfvervägande, huruvida
densamma må kunna undanrödjas.

Enligt mitt förmenande borde utskottets hemställan i denna del
(sid. 32 och 33) hafva följande lydelse:

''Utskottet har visserligen icke kunnat undgå att finna det ur principiel
synpunkt oegentligt, att den inkomstbevillning, som af jordbruksidkaren
bör i samma mån som öfrige yrkesidkare utgöras för den genom
yrkets utöfning förvärfvade, behållna inkomsten, uttages genom åsättande
allenast af en högre bevillning för jordbruks- än för annan fastighet,
men, då under närvarande förhållanden afgörande praktiska skäl tala fölen
sådan anordning, har utskottet ansett densamma tills vidare böra
godkännas, dock att vid den förestående revisionen af bevillningsförordningen
torde böra tagas i öfvervägande, huruvida icke ändring
härutinnan må kunna åstadkommas.’»

Stockholm, K. L. Beckman, 1892.

Rättelse

i särskilda utskottets utlåtande n:o 7.

Reservation

vid punkten 6 (mot viss del af motiveringen)
af herr C. A. Bokström, med hvilken herr W. It. Wester instämt;
varande i denna reservation anfördt:

Vidare har utskottet förklarat sig anse det vara ur principiel synpunkt
oegentligt, att den inkomstbevillning, som ålägges egarne af jordbruksfastighet,
uttages genom åsättande af en högre bevillning för sådan
än för annan fastighets taxeringsvärde, men har utskottet under närvarande
förhållanden funnit afgörande praktiska skäl tala för en sådan
anordning, som ansetts böra tills vidare godkännas, hvarjemte utskottet
afböjt framstäldt yrkande om uttalande i syftning att det vid förberörda
revision af bevillningsförordtiingen borde tagas i öfvervägande, huruvida
icke ändring härutinnan må kunna åstadkommas.

Då jag för min del anser en sådan undersökning vara af behofvet
påkallad, anhåller jag att här få framlägga de skäl, hvarpå jag grundar
min från utskottets i denna punkt afvikande mening.

I underdånig skrifvelse den 24 maj 1873 har Riksdagen i sammanhang
med den i samma skrifvelse omförmälda frågan om afskrifning
af på jorden hvilande grundskatter, bland annat, uttalat, att den olikhet
i bevillningen efter andra artikeln, som förefunnits emellan jordbruksocli
all annan fastighet, borde upphöra, så snart grundskatteafskrifningen
komme till genomförande, och att en revision af bevillningsförordningen
borde åvägabringas i syfte att bereda likställighet emellan olika klasser
af medborgare.

Dill. till Urtima Dikad. Prot. 18U2. 8 Sami. 1 Afd.

Med föranledande häraf föreslog skatteregleringskomitén, att bevillningen
för jordbruksfastighet skulle utgå med samma belopp som
för annan fastighet, eller med fem öre för hundra kronors taxeringsvärde,
samt att jordbruksidkaren skulle i samma mån som alla öfriga yrkesidkare
beskattas för sin • genom yrkets utöfning förvärfvade behållna
inkomst.

Detta förslag bar af Kongl. Maj:t i sin till denna Riksdag aflåtna
proposition n:o 4 så till vida upptagits, att bevillningen af jordbruksfastighet
skulle, under det att bevillningen för annan fastighet och
frälseränta bibehölles vid fem öre för hundra kronors taxeringsvärde,
böjas från tre till sex öre för hundra kronor, hvarvid det öfverskjutande
sjette öret för hundra kronor af jordbruksfastigbetsvärdet skulle motsvara
den bevillning för inkomst och förmån af jordbruksnäringen, som
dess idkare ansetts böra i likhet med andra näringsidkare, ehuru i form
af fastighetsbevillning, utgöra. ■

Det särskilda utskottet har ansett, att det af Kongl. Maj:t föreslagna
sättet för sådan bevillnings upptagande endast bör tills vidare godkännas,
och synes sålunda hafva tänkt sig, att de praktiska skäl, som,
enligt utskottets åsigt, under närvarande förhållanden betinga detsamma,
skulle kunna häfvas, men någon utredning i sådan syftning har utskottet
icke ansett vara erforderlig.

	Antal skatt-skyldige, som påförts be-villning för jordbruks-	Påförd bevillning
	fastighet.	Kronor	öre
År 1874 ......................................	356,782	533,479	31
» 1876 ...........:.........................	372,731	569,296	22
» 1879.....................................	304,029	642,694	63
» 1891.....................................	?	661,752	98
	Antal skatt-skyldige, som påförts be-villning för inkomst af kapital och arbete.	Påförd bevillning
	Kronor	öre
År 1874 .....................................	207,759	2,120,242	69
! » 1876.....................................	232,276	2,229,685	83
» 1879.....................................	239,891	2,135,757	—
» 1891.....................................	?	3,025,360	91
	Antal skatt-skyldige, som påförts bevill-ning för in-komst under-stigande 800 kronor af	Påförd bevillning
	kapital och arbete.	Kronor	öre
År 1874 .....................................	144,324	242,361	40
» 1876.....................................	158,924	270,286	25
» 1879 .....................................	164,862	273,145	—

Obs. Sistnämnda uppgift för år 1879 afser endast enskilda personer, icke menigheter, bolag o. d.

Den omständigheten, att det skattefria afdraget för inkomstbelopp
understigande 1,200 kronor numera är höjdt från 300 till 450 kronor,
förhindrar icke, att den bevillning, som år 1891 påförts inkomstbelopp
understigande 800 kronor, måste hafva sammanlagdt uppgått till mer
än 300,000 kronor.

Då nu den likställighet emellan idkare af jordbruksrörelse och kikare
af annan näring, hvilken enligt Riksdagens ofvan åberopade skrifvelse
den 24 maj 1873 borde i sammanhang med afskrilningen af

grundskatterna åvägabringas och som äfven af herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet ansetts eftersträfvansvärd, genomföres
på det sätt som här ofvan är omförmäldt, och hvarvid den del af jordbruksfastighetsbevillningen,
som skulle uppväga inkomstbevillning för
icke allenast det för jordbruksrörelsen erforderliga, i inventarier och
kreaturstock nedlagda eller eljest använda kapital, utan äfven jordbrukarens
personliga arbete samt de af honom i hans egenskap af jordegare eller
arrendator åtnjutna, sällan i penningevärde uttryckta och derför vanligen
förbisedda förmåner af allehanda slag, inskränker sig till ett belopp
af omkring 220,000 kronor, som sålunda utgöra omkring V14 af
den bevillning, som för inkomst af kapital och arbete utgöres, och
understiger hvad som i bevillning utgöres af dem, hvilkas inkomster
icke hinna upp till 800 kronors-strecket, så kan man ifrågasätta, huruvida
den använda metoden för den eftersträfvade likställighetens åvägabringande
verkligen skall kunna anses leda till detta mål.

Den anlitade genvägen att genom en förhöjning i fastighetsbevillningen
söka ersättning för uteblifven inkomstbevillning för ett visst slag
af rörelse, som är liksom mången annan rörelse svår att rätt uppskatta,
kunde möjligen vara tillrådlig, om det gälde en till antalet mindre betydande
grupp af skattskyldige än här är i fråga. Men af näringsidkare
i vårt land utgör jordbrukets kikare det öfvervägande flertalet, och detta
flertal skulle sålunda till stat och kommun komma att erlägga skatt icke
efter sin inkomsts verkliga belopp, utan allenast i viss proportion af
fastighetsvärdet, sådant detsamma blifvit för bevillnings utgörande bestämdt.
Mindretalet af näringsidkare deremot skulle efter särskild uppskattning
af inkomstens verkliga belopp erlägga sina skattebidrag.

Det kan således icke vara tal om, att den såsom rigtig allmännast
erkända skatteprincipen, att en hvar bör till samhällsbehofvens fyllande
bidraga efter sin förmåga, det är: i proportion till sin behållna inkomst,
kan anses hafva blifvit af statsmagterna i vårt land fullt erkänd. För
närvarande gäller densamma faktiskt endast för minoriteten af de skattskyldige,
och det ser ut som om så skall blifva förhållandet äfven efter
grundskatteafskrifningen, efter som det nu icke längre synes vara fråga
om att vidhålla den mening, Riksdagen år 1873 uttalat om revision af
beviilningsförordningen i syfte att bereda likställighet emellan olika
klasser af medborgare.

de! ersätta grundskatterna och som af chefen för finansdepartementet
beräknats till ett belopp af 2,520,000 kronor, synes icke heller vara
afsedd att i någon form träffa det stora flertalets af näringsidkare,
jordbrukarnes, inkomst, enär deras inkomstbevillning synes blifva inräknad
i fastighetsbevillningen, och kommer sålunda att så mycket
hårdare drabba de öfriga, med särskild inkomstbevillning förut ihågkomna"grupperna
af skattskyldige.

För det fall att Riksdagen skulle, såsom utskottet förutsatt, i skrifvelse
till Konungen påkalla en revision af bevillningsförordningens bestämmelser
i syftning, bland annat, att åvägabringa en mera likformig
tillämpning af densamma, skulle det emellertid vara märkligt, om denna
skrifvelse skulle så affattas, att den mest i ögonen fallande olikformigheten
bland bevillningsförordningens bestämmelser lemnas å sido, så att
Kong!. Magt icke skall få anledning att ens taga i öfvervägande, huruvida
densamma må kunna undanrödjas.

Enligt mitt förmenande borde utskottets hemställan i denna del
(sid. 32 och 33) hafva följande lydelse:

''Utskottet har visserligen icke kunnat undgå att finna det ur principiel
synpunkt oegentligt, att den inkomstbevillning, som af jordbruksidkaren
bör i samma mån som öfrige yrke sidkar e utgöras för den genom
yrkets utöfning förvärfvade, behållna inkomsten, uttages genom åsättande
allenast af en högre bevillning för jordbruks- än för annan fastighet,
men, då under närvarande förhållanden afgörande praktiska skäl tala för
en sådan anordning, har utskottet ansett densamma tills vidare böra
godkännas, dock att vid den förestående revisionen af bevillningsförordningen
torde böra tagas i öfvervägande, huruvida icke ändring
härutinnan må kunna åstadkommas.’))

Bih. Ull Urtima Riksd. Prot. 1892. 8 Sami. 1 Afd.