Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1 (Utlåtande 1886:Säru1 säru)

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

N:o 1.

Ank. till Riksd. Kansli den 2 April 1886, kl. 3 e. m.

Riksdagens Särskilda Utskotts Utlåtande, i anledning af Kong!. Maj.ts
till Utskottet remitterade nådiga proposition med förslag till
lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige,
samt till lag angående renmärken.

Behofvet,. att genom lag ordna den inom skandinaviska halföns
norra hälft nomadiserande befolkningens ställning är gammalt. Redan
i förra århundradets midt gaf sig detta behof, för så vidt angick de
mellan Sverige och Norge flyttande lappande, ett uttryck i första bihanget
eller codicillen till den mellan dessa riken den 7/is Oktober 1751
afslutade gränsetraktat. Denna codicill afsåg emellertid hufvudsakligen
att trygga och begränsa hvardera landets lappars rätt att uppehålla
sig i det andra landet, således att reglera lapparnes flyttningar mellan
båda rikena, och meddelade allenast få bestämmelser angående den
sida af lappväsendet, hvilken sedermera blifvit den vigtigaste, eller den
som rörer lappens förhållanden till don bofaste. Praktisk anledning dertill
saknades nemligen, så länge icke odlingens och renbetesmarkernas
gränser ännu hunnit mötas. Men sedan odlingen uppnått och börjat
intränga på de områden, der lappen från urminnes tid varit van att
fritt strufva omkring med sina renar, har frågan om mitt och ditt
väckts till lif, och rättsregler funnits behöfliga till biläggande eller förekommande
af tvister mellan lapparne och de bofaste. För åstadkommande
af sådana rättsregler, i hvad angick förenämnda flyttande lappar,
Bib. till Riksd, Prot. 1886. 8 Sami. 1 Åfd. 1 Höft. 1

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Lapp stammens utbredning.

påbörjades omkring 100 år efter tillkomsten af omförmälda codicill, eller
år 1843, omfattande arbeten, hvilka, tidtals af brutna, ej hunno bringas
till slut förr än 40 år senare, då den 6 Juni 1883 nådig förordning
angående de lappar, som med renar flytta emellan de förenade konungarikena
Sverige och Norge, blef af Kong!. Maj:t. utfärdad.

Till närmaste föremål hade nyssnämnda arbeten visserligen haft
de mellan båda rikena flyttande lapparne och förhållandena å de
trakter, förnämligast i Norge, hvilka desse plägat besöka. Men de
verkstälda undersökningarne och utredningar^ hade jemväl varit i hög
grad egnade att tydliggöra behofvet af ett ordnande af do likartade
förhållandena mellan lapparne under deras vistelse här i landet och
dettas bofasta befolkning. Väl förefunnos bestämmelser angående hithörande
ämnen uti lappfogdeinstruktioner, afvittringsstadgar och Kong!,
bref, men spridda i flere urkunder, otillräckliga för sitt ändamål och
föråldrade behöfde de sammanföras, fullständigas och ersättas med nya,
dertill förarbetena för den internationella lagen (såsom Kong!, förordningen
den 6 Juni 1883 lämpligen kan benämnas) jemväl erbjödo eu
del material. Och den 16 Juni 1882 uppdrog Kongl. Maj:t åt en komité
att utarbeta förslag till sådana lagbestämmelser angående de svenska
lapparne och deras förhållanden till landets bofasta befolkning, som ansåges
böra tillhöra området för Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma
lagstiftningsmakt.

Med underdånig skrifvelse den 25 Augusti 1883 öfverlemnade
komiterade af dem utarbetade förslag till särskilda förordningar dels
angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige, dels angående
renmärken; hvilka förslag, efter det yttranden deröfver infordrats från
Konungens Befallningshafvande i Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands
län, och sedan förslagen undergått föreskrifven granskning i
Högsta Domstolen, med af Kongl. Maj:t vidtagna ändringar blifvit uti
nådig Proposition N:o 2 till antagande af Riksdagen framlagda.

Innan Utskottet öfvergår till att yttra sig angående de särskilda
lagförslagen, anser Utskottet här böra sammanföras hufvudsakliga innehållet
af komiterades i detalj utförda redogörelse för lappstammens nuvarande
utbredning inom Sverige, dess flyttningar, beskaffenheten af det
näringsfång hvaraf den lefver, dess antal in. in., som kan tjena till belysning
af de faktiska förhållanden, hvilka den nya lagstiftningen afser
att reglera.

»Inom den del af Sverige», yttra komiterade, »hvilken ligger norr
om 62 breddgraden, strufva för närvarande lappar, som hafva ren -

Särskilda Utskottds Utlåtande N:o 1.

skötsel till sitt egentliga näringsfång. De fjell, som ligga på gränsen
emellan Herjoådalen och Dalarne, samt den fjällrygg, som går utmed
riksgränsen mot Norge, och från hvilken många under ganska stora
sträckor skoglösa fjellgrenar utgå långt mot öster, erbjuda vidsträckta
betesmarker för renhjordarne vår, sommar och höst. De skogrika trakter,
som vidtaga öster om dessa fjellgrenar, lemna genom den renlaf, som
marken derinom flerestädes framalstra!-, näring åt renarne under vintermånaderna.
De floder, som hafva sina källor i närheten af riksgränsen
och sina tillflöden från dessa fjellgrenar, bilda djupt nedskurna
dalar, i hvilka tall- och granskog bekläder fjellsidorna långt in mot
riksgränsen och der björkskog här och hvar går ända till och öfver
denna gräns. Många af dessa dalar klädas derjemte af en riklig gräsvegetation,
hvilken, i mån som den uppspirar, begärligt afbetas af renarne,
men hvilken ock framkallat bosättningar och bedrifvande af nötboskapsskötsel
till och med i björkregionen och invid sjelfva riksgränsen».

Det nu angifna området, som utgör lapparnes egentliga hemland,
utbreder sig i Norr- och Vesterbottens län öfver en rymd af icke
mindre än 1,010 qvadratmil, deraf den egentliga fjelltrakten likväl icke
utgör mer än omkring 350 qvadratmil, men bildar i Jemtlands län en
smalare landssträcka af vexlande bredd.

Då förhållandena äro väsentligen olika uti Norr- och Vesterbottens
län, å ena, och i Jemtlands län, å andra sidan, skall den följande redogörelsen
först i ett sammanhang behandla de två förstnämnda länen
och derefter Jemtland och Herjeådalen.

Den Norr- och Vesterbottens län tillhörande delen af förenämnda,
såsom lapparnes egentliga hemland ansedda område är Lappland, som
i sig innefattar inom Norrbottens län: Torneå lappmark med socknarne
Enontekis och Jukkasjärvi, Luleå lappmark med socknarne Gellivare
och Jockmock jemte dithörande Qvickjocks kapellförsamling, samt Piteå
lappmark med Arjepluogs och Arvidsjaurs socknar och inom Vesterbottens
län: Umeå lappmark med Lycksele, Sorsele och Stensele socknar,
jemte den senare tillhörande Tärna kapellförsamling, samt Åsele lappmark
med socknarne Åsele, Fredrika, Vilhelmina och Dorothea.

Uti Lycksele, Åsele och Fredrika socknar finnas numera icke knogande
lappar å annan tid än under vintern, då lappar från grannsocknarne
der taga sitt vinterstamhåll eller flytta öfver de nämnda
socknarnes område. Inom lappmarkssocknarne i Norrbottens län samt
Sorsele, Stensele och Tärna socknar af Vesterbottens äro lapparne fördelade
å lappbyar. Enligt gammal häfd har i Norrbottens län hvarje

Norrbottens
och Vesterbottem
län■

Särskilda Utskottds Utlåtande N:o 1.

Fjellappar
och skogslappar.

Lapparnes

flyttningar.

lappby sitt särskilda territorium för både sommar- och vinterflyttningar,
inom livilket antingen hvarje lappfamilj har för sina renar sin egen betestrakt,
eller ock flere, som hafva små hjordar, beta sina renar tillsammans.
Med få undantag hafva inom detta läns lappmarker enskilda lappar icke
fått inrymning å särskilda renbetesland. Inom Arjepluogs och Arvidsjaui''s
socknar af Piteå lappmark liksom inom Vesterbottens län hafva
deremot lapparne fått inrymning, en eller flere å hvarje renbetesland.
Till följd deraf bär jemväl inom nyssnämnda län indelningen i lappbyar,
der den förefinnes, förlorat all betydelse i territorielt hänseende.

De lappar, som lefva af renskötsel — om de så kallade fiskarlapparne
är här icke fråga — plåga, allt efter som de någon del af
året flytta upp till fjelltrakterna vid och bortom riksgränsen eller uteslutande
hålla sig inom skogslandet, betecknas som fjellappar eller
skogslappar. Norrbottens läns lappar äro till större, Vesterbottens läns
till allra största delen fjellappar. Såsom fjellapparnes hem, för så vidt
detta uttryck kan användas i fråga om nomader, kan man betrakta de
i öfverstå skogsregionen något öster om riksgränsen kring de stora
Norr- och Vesterbottniska elfvarnes källflöden belägna ställen, der de
hafva sina höst- och vårvisten, der de under någon tid på våren uppehålla
sig, innan de företaga flyttningen till fjells, och dit de vid sommarens
slut återvända för att der stanna qvar under hösten och början
af vintern, innan vinterflyttningarne till skogslandet vidtaga. Skogslappar
finnas i Torneå lappmark högst få. I Luleå lappmark äro de något
flere. I dalgångarne efter Piteelf och dess bivatten förekomma de talrikast.
Arjepluogs samt Arvidsjaurs lappbyar, den senare omfattande
hela socknen af samma namn, bestå uteslutande af skogslappar, hvarförutom
sådana finnas i kustsocknarne i närheten af lappmarksgränsen.
Inom Vesterbottens län vistas icke skogslappar utom i den detta län
tillhörande Malå socken, hvilken räknas till Piteå lappmark. Skogslappen,
hvilken icke uteslutande egnar sig åt renskötseln, enär han
derjemte ofta idkar hemmansbruk, och hvilken stundom endast är renskötare
åt bofaste, kan till följd deraf betraktas såsom ett slags öfvergångsform
mellan nomad och bofast- Ej sällan öfvergår han helt och
hållet till jordbrukareyrket, liksom han understundom fullständigt antager
fjellappens lefnadssätt.

Tiden för lapparnes flyttningar är olika snart sagdt för hvarje
större lappsamhälle. Under tiden från början af November till jul kan
man emellertid säga, att lapparne anträda sina vinterflyttningar. Under

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

dessa hålla sig inom Norrbottens län fjellapparne i allmänhet inom
egen eller angränsande sockens skogsland och öfverskrida i regeln icke
lappmarksgränsen. Undantag härifrån eger emellertid rum med lapparne
från Enontekis. Sedan nemligen ryska regeringen 1852 förbjudit
den förut tillåtna flyttningen af så väl finska som norska lappar öfver
gränsen mellan Finland och Norge, hafva lappar med ett stort antal
renar från den vid fredsslutet 1809 till Ryssland afträdda delen af
Enontekis’ socken samt från Kautokeino härad i Norge inflyttat till
Enontekis och Jukkasjärvi socknar i Sverige, hvarigenom vinterbetena
i synnerhet i Enontekis blifvit otillräckliga och för lapparne uppstått
nödtvång att utsträcka sina vinterflyttningar jemväl till kustlandet.
Lapparne. i Vesterbottens län, af hvilka många inom Stensele socken
och dertill hörande Tärna kapellförsamling jemte renskötseln idka
hemmansbruk, flytta vanligen under vintrarne fram till kusten, Dorothealapparne
ofta efter Ångermanelfvens floddal ända ned tilloHernösand.
Skogslappen uppsöker vid vinterns inträde kustlandet. Åt allmogen
derstädes är han nemligen ofta renskötare. I kustlandet finner han
lättare afsättning för sina tillverkningar af lappskor och tåg m. m.,
hvarjemte han der kan billigare förskaffa sig sina nödvändighetsartiklar.

I Mars och April månader börja lapparne vända om åt norr och
vester. I Maj och Juni äro fjellapparne åter vid sina vår- (och höst-)
visten, derifrån de i sistnämnde eller i Juli månad flytta upp till högfjellen
invid riksgränsen samt, hvad angår lapparne från Torneå lappmark
allmänt, öfver denna gräns föra sina renar in i Norge. Jemväl
från Luleå .lappmark ske flyttningar till Norge, men flertalet lappar
hafva här sina sommarbeten på svenska sidan invid riksgränsen. Fjelllapparne
från Arjepluogs socken föra äfven stundom sina renar till
Norge, der flere af dem hafva renbetesland. Lapparne från Umeå
lappmark vistas under månaderna Juli—Augusti i Norge och lapparne
från Asele lappmark beta under högsommaren sina renar å båda sidor
om riksgränsen. Skogslapparne flytta, som förut är nämndt, icke under
sommaren ur skogslandet, der de med undantag af en del af sommaren
låta sina renar utan tillsyn »gå i villan» från våren till hösten. I Augusti
och September månader återkomma fjellapparne till sina liöst(ocli
vår-)visten, der de stanna qvar tills vinterflyttningen åter börjar.

Inom Norrbottens län är förhållandet mellan lappar och bofaste i
allmänhet godt, En hufvudsaklig anledning till tvister dem emellan är,
att här liksom i rikets öfriga norra län den jordbrukande befolkningen

Förhdllandei
till bofaste.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

inberga en del af sitt foder å icke inhägnade myr- och utängsslåtter,
belägna å utmark. Dessa utängsslåtter äro ej tillgängliga för dragare,
innan myrarne tillfrusit och snö fallit, då det i stackar och hässjor uppsatta
höet vanligen på förvintern plägar hemfraktas. Har detta, i anledning
af sen vinter eller annan orsak, icke skett, innan lapparne med
sina renar ankomma till trakten, är höet utsatt för att af renarne
skadas. För detta län gäller Kongl. brefvet den 3 Oktober 1866,
enligt hvilket det åligger dels nybyggare eller hemmansinnehafvare i
lappmarkerna att, då de ej hafva sitt hö förvaradt i lador utan lägga
det i stackar, förse dessa med stängsel till skydd mot renarne, dels ock
renegare vid laga påföljd att taga sådan vård om sina renar, att de
icke skada växande eller afskuren gröda på åker, äng eller slåttermyrar
under tiden från den 1 Juni till den 1 September. Tvister af
berörda anledning förekomma derför icke heller inom Enontekis’ socken,
der missnöje försports allenast deröfver, att lapparne med sina renar
slå sig ned vid gårdarne och de allmänna färdvägarne, hvarigenom
snön af renarne tilltrampas så hårdt, att renlafven blir oåtkomlig för
de dragrenar, Indika de bofaste hålla. I de nordligaste kustlandssocknarne,
der icke nämnda Kongl. bref är tillämpligt, våga lapparne
väl ej i allmänhet inflytta förr än frampå vintern, då de med tillhjelp
af den djupa snön hafva renarne i sin hand och då höet å utängarne i
regeln är hemfördt. Då emellertid sådant undantagsvis icke skett,
uppstå i dessa kustlandssocknar tvistigheter. I Gellivare socken är
förhållandet mellan lappar och bofaste godt, utom då vintern kommer
sent och höet å utängarne till följd deraf ej hunnit bringas i säkerhet
förr än renarne anlända. I Jockmocks socken ega de bofaste, som här
hafva för sed att hägna om sitt hö och sina röjningsland, sjelfve renar,
dem lapparne sköta, hvarigenom uppstått en gemensamhet i intressen,
hvilken utjemnar anledningarne till osämja. Undantag från ofvanstående
omdöme i fråga om Norrbottens län gör Jukkasjärvi socken,
der inflyttade Kautokeinolappar liksom annorstädes stiftat oreda i lappväsendet,
och der förhållandet mellan lappar och bofaste är ytterst
spändt af flera anledningar, bland annat, att de bofaste ej hägna kring
sitt hö och att de söka välta eu större del af kommunens utgifter på
lapparne än som enligt desses åsigt vederbör. För öfrigt är det hufvudsakligen
mellan de bofaste och skogslapparne inom ifrågavarande län
som missämja eger rum i anseende till de senares slappare vård om
sina renar, hvilka sommartiden nedtrampa jordbrukarens utängsslåtter,
ett förhållande som i synnerhet börjat öfverklagas i kustlandssocknarne,

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1 y

hvarest de der bosatte skogslapparne hela året om hålla sina renar på
trakter, som nästan uteslutande tillhöra enskilde.

I Vesterbottens län brukas ej i allmänhet hägnader kring hässjor
och höstackar å utängarne, hvaremot de bofaste å somliga orter t. ex.
i Stensele och Tärna hafva höet förvandt i lador. Inom detta läns
lappmarker hafva föröfrigt flere bofaste sjelfve renar, som vårdas af
lappar, medan å andra sidan många lappar — i de nämnda socknarne
flertalet af dem — hafva små hemmansbruk i fjelltrakterna; hvilka förhållanden
å ena sidan göra den jordbrukande befolkningen mera öfverseende
med lapparne och å den andra mana dessa att taga noggrannare
vård om sina renar. I senare hänseendet hafva alla Vesterbottens
lappar godt namn om sig. Förhållandet mellan dem och deras
bofasta grannar är derför inom detta län i allmänhet godt. Det synes
egentligen vara under vinternflyttningarne österut som renarne göra
skada å hö, som man ej hunnit hemföra från utmarken, hvarför de bofastes
klagomål inom detta län egentligen synes gå ut på, att lapparne
borde förbjudas att så tidigt som nu sker företaga nämnda flyttningar.

Utskottet anser sig här böra erinra, att betydelsen af uttrycken
»Lappland» och »lappmarkerna» är uteslutande geografisk. Dessa uttryck
äro den gamla landskapsbenämning, hvarigenom det territorium,
der lapparne af ålder ströfvat omkring, skiljes från Norrlands med provinsnamnen
Vesterbotten och Ångermanland betecknade kustbygd. På sätt
redan är angifvet, är emellertid lappen icke ensam inom Lappland,
utan hafva nybyggare af annan folkstam här och der brutit bygd långt
flPP * fjel landet. hör bestämmande af en gräns, öfver hvilken odlingen
icke vidare må intränga, finnas emellertid numera föreskrifter gifna.
Sedan förra delen af detta århundrade har i rikets två nordligaste liksom
i Jemtlands län pågått det slags förrättning, som kallas afvittring
och som haft till ändamål att skilja kronans marker från enskildes egor,
att. af de förra tillägga svaga hemman fyllnad i deras behof, att urskilja,
hvad hemman utöfver deras mantal och ränta i egor innehafva,
samt att för idoge arbetare bereda tillfälle till nya hemmans anläggning
på kronoallmänningar och öfverloppsmarker och således befrämja
landets uppodlande och bebyggande. Afvittringen är afslutad för Jemtlands
län, men icke inom Norr- och Vesterbottens läns lappmarker.
Ursprungligen synes, hvad de sistnämnda länen angår, icke afvittring, sns
uppgift hafva omfattat bestämmande af odlingsgränsen Någon föreskritt
derom finnes nemligen icke i den äldsta afvittringsstadgan för
berörda län af den 10 Februari 1824. Först i nådiga stadgan för af -

»Lappland»,
» Lappmarker
na*, Odlings
gränsen.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Jemtlandslän.
»Jemtlands
lappmark*.

vittring och skattläggning af Luleå lappmark den 13 December 1850
synes hafva blifvit bland afvittringens föremål upptaget bland annat
»att urskilja och bestämma de delar af lappmarken, der, tills vidare
och intill dess Kongl. Maj:t annorlunda förordnar, anläggningar af nybyggen
icke må ega rum, utan lappallmogen skall ega oinskränkt rätt
till bete för sina renar». Men denna stadga synes icke hafva blifvit
tillämpad. Genom Kongl. brefvet den 13 December 1867 förordnades,
att en gräns emellan den egentliga fjellbygden och den till odling
tjenliga delen af Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker skulle
provisionelt bestämmas, intill dess hithörande förhållanden blifvit genom
afvittringen slutligt’ ordnade, att anläggning af nybyggen ofvanför
denna gränslinie tills vidare och intill dess afvittring skett icke finge
tillåtas och att redan anlagda nybyggen ofvanför denna gräns, hvilka
blefve åbolediga, skulle till allmänna kronomärke!! återläggas; hvarjemte
meddelades föreskrifter om sättet för gränsens bestämmande.
I nu gällande stadga om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 30 Maj 1873 § 1 är föreskrifvet, att vid afvittringen
skall bestämmas en gräns emellan de delar af lappmarken, som äro
tjenliga för odling, och den mark, der nybyggesanläggningar icke vidare
må tillåtas. Och i nyssnämnda lagrum har uppå särskild framställning
af komiterade blifvit genom Kongl. kungörelsen den 13 Juli 1883 vidtagen
den ändring, att förslaget till odlingsgräns skall af Konungen
pröfvas och afgöras.

Hittills har blifvit redogjordt allenast för Norr- och Vesterbottens
län, från hvilka Jemtlands län i afseende å hithörande förhållanden väsentligen
skiljer sig. I sistnämnda län finnes icke liksom i de förra
någon från länets öfriga delar territorielt afskild lappmark. Uti äldre
handlingar rörande provinsen Jernband hafva väl komiterade funnit
uttrycken Föllinge och Undersåkers lappmarker liksom äfven uti afvittringsutslag
af yngre datum. Med anledning deraf hafva komiterade
velat i nu ifrågavarande lag införa begreppet »Jemtlands lappmark»,
hvarunder komiterade velat innefatta ej endast de vid afvittringen lapparne
tilldelade, för det mesta af högre fjellsträckningar bestående områden,
de s. k. skattefjellen, utan äfven de mellan dessa inskjutna smärre
dalgångar, de områden, som inneslutas af lapparnes, och hvilka desse
äro nödsakade att beträda för att tillgodogöra sig betet å sina skattefjell,
samt slutligen all den mark, som blifvit upplåten till enskilde och
skattlagts efter den för Vesterbottens läns lappmarker före år.1873 gällande
metod, detta allt för så vidt genom en sådan begränsning bildas

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

ett sammanhängande land invid riksgränsen. Men då uttrycket »lappmark))
i fråga om Jemtlands län ansetts föranleda missförstånd, beträffande
det dermed åsyftade område, har i det af Kongl. Maj:t framlagda
lagförslaget detta uttryck blifvit utbytt mot »de inom Jemtlands län för
lapparne afsätta land», hvilket emellertid innebär icke allenast ett förtydligande
utan jemväl en icke oväsentlig inskränkning af det område
i Jemt! and, som i fråga om lapparnes flyttnings rätt komiterade velat
göra likstäldt med lappmarkerna i Norrbottens och Vesterbottens län.

Dessa för lapparne i Jemtlands län afsätta land äro skattefjellen.
Såsom komiterade af äldre handlingar inhemtat, hafva före afvittringen
lapparne vår och höst fört sina renar på trakter, som numera innehafvas
af bofaste. Men vid afvittringen i Jemtland, hvilken, instäld år
1786, ånyo påbörjades år 1821, har lapparnes renbetesrätt helt och hållet
lemnats ur sigte. Afvittringsstadgan för Jemtland af den 8 December
1820, hvilken genom Kongl. brefvet den 9 Mars 1825 förklarades skola
gälla till efterföljd jemväl i Herjeådalen, innehåller ingenting angående
lapparne och deras renbete. Af stadgans föreskrifter synes meningen
hafva varit att indela till nyhemman eller lägga under äldre hemman
all odisponerad jord samt således göra kronan så att säga fri från all
mark inom länet, för såvidt den var för den bofasta befolkningen begärlig.
Lapparne och deras behof af mark för sin näring behandlades
såsom icke förefintliga. År efter annat trängdes de utan att ens blifva
hörde från af dem hittills begagnade och delvis för renbete synnerligast
vår och höst oundgängligen behöfliga trakter ej endast på det
lägre landet utan äfven i sjelfva fjellområdet, der stora sträckningar
upplätos åt bofaste. Genom flere Kongl. bref uppmuntrades och ordnades
nemligen i fjelltrakterna detta fäbodeväsende, som isynnerhet
inom Herjeådalen erbjuder de allvarsammaste anledningar till förveckling
emellan lappen och den bofasta befolkningen. Så godt de förmådde,
torde nog lapparne sökt att värja sin rätt, ehuru deras bemödanden
i detta afseende ej synas haft synnerlig framgång. På en å
jemtländska lappallmogens vägnar till Kongl. Maj:t ingifven underdånig
skrift, deruti — under anförande att lapparne, som från barndomen ej
vant sig vid annat näringsfång än vården af sina renar, befarade sin
undergång i framtiden, så vida ingen gräns sattes för vidare inkräktningar
genom nybyggesanläggningar på de trakter, deras fäder bebott
— lappallmogen, anhållit det måtte dem i nåder tillåtas att begagna de
trakter, deras fäder innehaft, emot erläggande af den afradsränta årligen,
som kunde i nåder pröfvas skälig, svarades genom Kongl. bref den 26

Bih. till Biksd, Prof. 188G. 8 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 2

Afvittringen.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Skattefjellen.

Lapparnes

flyttningar.

Mars 1831, att afvittringsstadgan för länet med de flere i ämnet meddelte
föreskrifter skulle gälla till efterrättelse. Först genom två Kong!,
bref den 20 April 1841 det ena »angående grunderna för afvittringen inom
Iiede pastorat i Herjeådalen», omfattande Mede, Vemdalens och Tennäs
socknar med Storsjö kapellförsamling, hvari stadgades att af de lägenheter,
som icke kunde användas till nya hemman, behöfliga områden
borde utses och bestämmas till vinterstamhåll för lapparnes renhjordar,
samt det andra »angående bestämmande af säkra gränser för lappallmogens
i Jernband renbetestrakter», hvilket visserligen innehöll att nybyggen i
fjelltr aktern a derefter icke borde upplåtas, innan lapparnes betesmarker
blifvit behörigen utstakade, men derjemte tillät att i sammanhang med
urskiljandet af dessa betesmarker jemväl nybyggen finge utstakas der
lägenheter funnes och sökande sig dertill anmälde — först genom dessa
två Kongl. bref stadgades något skydd för lapparnes rätt till renbeten.
Men dels kommo dessa föreskrifter för sent för att kunna medföra synnerligt
gagn, dels har det med sistnämnda nådiga bref åsyftade ändamål
icke uppnåtts, enär bestämmelserna deri, att nödiga betestrakter
skulle utstakas för hvarje skattefjell och att dervid skulle sorgfälligt
tillses att såvidt möjligt vore icke saknades nödig skog till bränsle, ej
synas hafva af dem, som i första hand haft att bereda ärendet, blifvit
vederbörligen iakttagna.

De inom Jemtlands län för lapparne vid afvittringen afsätta renbetesland,
skattefjellen, utgöra icke ett sammanhängande område utan
ligga så att säga kringkastade vid länets norra och vestra gränser.
Dessa skattefjell finnas, hvad Jemtland angår, dels inom Frostvikens och
Föllinge socknar, till hvilken senare hörer Hotagens kapellförsamling,
dels inom socknarne Offerdal, Kall, Åre, Undersåker, Hallen och Oviken.
Å samtliga de jemtländska skattefjellen utom i Åre socken hafva lappar
fått inrymning. Inrymningsbrefven hafva under olika tider affättats
olika. Eu del innehålla blott föreskrifter att i rätt tid erlägga räntan
för skattefjellet eller den del deraf, hvari inrymningen erhållits, andra
meddela derjemte lappen rätt att i fjellen idka renboskapsskötsel och
fiske jemte förbud att anlita skogen vidare än till husbehof eller till
annat än rendjursskötsel använda eller låta bruka betet inom fjellet.

De jemtländska lapparne lemna sina skattefjell under vintern i
slutet af November eller början af December, dertill, oafsedt sedvanan,
orsaken är att isskorpa plägar bilda sig å fjellen och enligt lapparnes
egen utsago att betet flerestädes är otillräckligt. Längre vinterflyttningar
företagas endast af Frostvikens lappa.!'', som pläga sträfva in i

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Ångermanland ned mot Sollefteå samt efter Ångermanelfvens floddal
ända fram till trakterna kring Hernösand och Sundsvall. Ofriga lappar
flytta nemligen endast till skogstrakterna inom de närmast fjellen belägna
socknars och byars områden eller till Norge. Till slutet af April
äro de åter på sina skattefjell, der de uppehålla sig tills vinterflyttningen
å nyo börjar.

I Herjeådalen äro lapparne inrymda å skattefjell inom Storsjö
kapellförsamling och Tennäs socken, hvarjemte det inom Hede socken
enstaka belägna Serffjellet afsatts till vinterstamhåll för å andra fjell
inrymda lappar, hvilka derstädes icke kunde erhålla för sitt behof tillräcklig
skog. Angående inrymningsbrefven gäller hvad förut är sagdt
om Jemtland. Herjeådalens lappar föra sina renar under sommaren,
utom på sina skattefjell, till Norge, samt på vintern så väl till Norge,
som till Serffjellet och, i anseende till det knappa utrymmet å skatteijellen,
på enskildas egor i dessas närhet.

Samtlige lappar i detta län äro, såsom af det sagda framgår,
fjell-lappar.

Förhållandet i Jemtland mellan lapparne och de bofaste skall,
enligt komiterades på ingångna meddelanden grundade utsago vara,
ganska godt. Klagomål från de bofastes sida förekomma här deröfver,
att renarne på våren göra skada å vallarne vid fäbodlägenheterna i
fjelltrakten och å kreatursbetet derigenom att de afbeta det uppspirande
gräset och nedtrampa marken, så att växtligheten förqväfves. Äfven
klagas öfver att hö i hässjor nedtrampas af renarne. Men, enligt den
uppfattning komiterade bildat sig, skall skadegörelsen i denna provins
vara mindre betydande och, hvad angår det förstnämnda slaget af skada,
vara svår att undvika, emedan lapparne på många af skattefjellen äro
i saknad af mark, som kan erbjuda goda vårbeten, enär marken af
detta slag vid afvittringen tilldelats de bofaste.

I Herjeådalen äro de nu ifrågavarande förhållandena mest ömtåliga.
Åkerbruk drifves ej här med fördel, men boskapsskötseln är
en vigtig näring för befolkningen. Å flere trakter använder den bofaste
renlaf till utfodring af sina kreatur. Fäbodeväsendet är i hög
grad utveckladt. En hemmansegare kan hafva flere fäbodar, emellan
hvilka han flyttar med sin boskap under sommaren, samt derjemte en
hel del sådana, till hvilka han icke drifver sin boskap hvarje år. De
af naturen saftiga betesmarkerna i dalgångarne och å tjellsluttningarne
hafva inbjudit till upptagande af en mängd betesvallar och till anläggande
af fäbodar vidt omkring i sjelfvä fjellen. Vallarne lemna, fre -

Förhållandet
till bofaste.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Renen.

dåde, ett värderikt foder. Men tidigt på våren då fjellbetet är klent,
är det svårt att afhålla renarne från dessa vallar. Inkomma de der
under Juni månad eller senare föröfva de stor skada, för hvilken det
enligt de grundsatser, som för närvarande gälla, ofta är svårt att vinna
ersättning. Mindre väsentlig och i mindre mån föremål för missnöje
är den skada, som renarne förorsaka å hö uppsatt i stack eller hässja,
hvilket icke kan hemföras förr än marken tillfrusit och snö fallit. Sådan
skada föranledes deraf att dessa hässjor och stackar i allmänhet icke
äro inhägnade. Lador kunna flerestädes ej uppföras af brist på derför
lämpligt virke.

Orsaken till lappens flyttningar ligger som bekant deri, att han
för sin tillvaro, är beroende af renen och att detta djurs lifsvilkor icke
äro de samma om sommaren som om vintern, hvarför det under olika
årstider af en naturdrift, som det ej står i lappens förmåga att betvinga,
uppsöker de ställen, der dessa lifsvilkor förefinnas. Komiterade
yttra härom: »Vintertiden närer renen sig förnämligast af renlaf, men

detta gör den icke under sommaren i annat fall, än när lafven är fuktig,
utan äro då gräs, örter och löf af de små videarterna renens naturliga
och begärligaste föda. Det nyss ur marken framspirade gräset ätes
helst; när det blifvit vuxet, af biter renen blott toppar och blad. I de
lägre fjelldalarne, der gräset växer till med en förvånande fart, der
betar renen icke, utan det är på fjellsidorna och fjellplatåerna den ströfvar
fram, förtärande gräset allt efter som det uppspirar, hvadan man
ock kan säga, att renens betesplatser förändras dag från dag, samt med
fog kan påstå, att få djur torde kräfva på en gång så vidsträckta och
omvexlande betesmarker som renen. Detta gäller både om fjell- och
skogsrenen, ty den senare ströfvar ock om sommaren vidt omkring
samt förtär de fina skogsgräsen och videlöfven, men den afbeta!’ deremot
ytterst sällan starren på myrar och ängar, ej heller gräset på
dessa sistnämnde, sedan växtligheten å dem blifvit något försigkommen.
Renen står derjemte, under det marken är bar, aldrig stilla, när den
betar, utan är i ständig rörelse, upphemtande, der den stryker fram,
allt det af växter, som för den är begärligt, och för hvarje dag ströfvar
den omkring på ganska stora områden, till hvilka den dock åter
kan föras eller af sig sjelf komma efter några dagar. Vid denna framfärd
söndertrampar renen den torra, spröda lafven under sina klöfvar.
Hösttiden deremot förtär renen begärligast af den mängd olika svamparter,
å hvilka björkregionen under våta somrar är ofantligt rik, men
i brist deraf renlaf. Sedan snö fallit, är det slut med renens ständiga

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

ströfvande. Renen måste då gräfva bort snön från marken för att
kunna åtkomma renlafven, och der denna förefinnes i tillräcklig mängd,
flyttar sig renen dagligen helt korta sträckor. Ifrån hösten och så
länge snön icke är så hård eller djup, att den gör betningen besvärlig,
står renen sig godt samt bibehåller sitt hull, men ju längre det lider
på vintern och ju mer hoppackad snön blir, desto besvärligare varder
betningen, och det fett, som renen under hösten och förvintern samlat,
försvinner då. En vansklig tid inträder för renen, när det lider fram
på våren, då solen om dagen uppmjukar snöns yta, och denna under
natten tillfryser samt bildar skare, hvilken ofta varder så stark, att man
kan köra på den som på is. Renen söker sig då antingen till branta
bergsidor, som äro bara eller middagstiden täckta af så upplöst snö,
att den möjliggör gräfningen, eller till skogarne under träd, hvarest
marken har ett mindre djupt och mindre hårdt snötäcke, eller fälla
lapparne träd, som äro beväxta med laf, hvilket utgör ett nödfoder,
eller ock släppas renarne helt och hållet i villan, då de ströfva omkring
på skaren från trakt till trakt, från träd till träd, för att förtära de
lafsmulor, som finnas å trädens nedhängande grenar. Kommer denna
skartid genom inträffadt blidväder tidigt på vintern, varder det en svår
tid för lapparne. Att förse renarne, för så vidt renhjorden är något
stor, med gran- och tallaf är ett omöjligt arbete, men, hvad nästan betänkligare
är, en ödeläggelse i stort af skog. Det finnes ingen annan
utväg under sådana ogynsamma renbetesförhållanden än att låta renarne,
med undantag af de för flyttning behöfliga, ströfva fritt omkring och
blott samla tall- och granlaf åt de sistnämnde. Sådana tidiga skarår
inträffa dock dess bättre ej så ofta, men, när de inträffa, äro de att
anse såsom lapparnes värsta missväxtår. Halfva, ja, stundom hela renhjordar
förgås då, och af den del, som kan återstå samt återfinnas, erhållas
knappt några årskalfvar.»

Enligt till komiterade lemnade uppgifter, hvilka hvad folkmängdsförhållanden
angår afse år 1880, finnas

inom Norrbottens län 3,887 lappar med 194,150 renar,

» Vesterbottens » 1,428 )> » 29,360 »

» Jerntland 655 » » 22,195 »

» Ilerjeådalen 144 » » 10,180 »

Summa 6,114 lappar med 255,885 renar,

i afseende hvarå komiterade upplysa, att uppgiften om renantalet ej
får anses exakt, men bör kunna antagas icke vara för hög.

Antalet lappar
och renar.

De områden,
hvarinom
lapparne må
ega att uppehålla
sig med
sina renar.

§§ 1, i, 10,
23 och 24.

14 Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Utskottet öfvergå!’ nu till att yttra sig om de föreliggande lagförslagen,
dervid först kommer i betraktande förslaget till

Lag angående de svenska lappames rätt till renbete i Sverige.

Då Utskottet vid granskningen af detta lagförslags särskilda
bestämmelser ej funnit skäl till väsentliga ändringar deri, anser sig
Utskottet hufvudsakligen hafva att yttra sig angående de grundsatser,
på livilka förslaget är bygdt, dervid Utskottet jemväl får anledning
att meddela en öfversigt af de särskilda paragrafernas innehåll.

Af dessa grundsatser framställer sig i första rummet till pröfning
den, enligt hvilken skola bestämmas de områden, hvarinom lapparne
må ega att uppehålla sig med sina renar. I afseende härå har skilnad
bort göras mellan sommar- och vintertiden. Under sommaren ströfva
fjellapparne med sina renar omkring i fjelltrakterna på svenskt eller
norskt område. Inom Norr- och Vesterbottens län erbjuder dem för
denna tid landet ofvan om odlingsgränsen mer än tillräckligt utrymme.
I Jemtland innesluta visserligen icke skattefjellen allmänt de för renskötseln
under våren, sommaren och hösten nödiga förutsättningar,
men vid lagförslagets uppställning har man tänkt sig, att bristen i
detta hänseende skulle fyllas på det sätt, som nedanför kommer att
närmare angifvas. Det har derför kunnat, på sätt i lagförslagets 1 §
skett, förbjudas lapparne att med sina renhjordar sommartiden lemna
de dem förbehållna trakter inom lappmarkerna eller träda utom de i
Jemtlands län dem anvisade skattefjellens gränser. Då detta förbud,
som lagförslaget sökt göra verksamt genom att stadga bötesstraff för
dess öfverträdande och ovilkorlig ersättningsskyldighet enligt § 10 för
sommartiden genom renarne vållad skada å gröda på åker och äng
eller dermed lika ansedda utängsslåtter, naturligtvis äfven omfattar
skogslapparne, kan man förvänta, att desses osed att under nämda tid
släppa sina renar »i villan» utan vaktare torde komma att vederbörligen
stäfjas. Föi’ såvidt angår sommartiden, har för den skull den nya
lagens uppgift varit jemförelsevis enkel och synes från det framlagda
lagförslagets synpunkt det område, hvarinom lapparne må ega att uppehålla
sig, vara så bestämdt, att anledning’ till konflikter med de bofaste
ej kan anses vara för handen.

Svårare har frågan stält sig med afseende på vintertiden. Enklaste
sättet att lösa den föreliggande uppgiften i denna del vore att föreskrifva
uppdragandet af en geografisk gränslinie för det område, hvar -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

inom lapparne skulle ega att jemväl vintertiden ströfva omkring, hvilken
gränslinie det skulle vara dem förbjudet att under någon omständighet
med sina renar öfverskrida. Under ärendets förberedande behandling
har uttalats, att denna lösning vore den enda rigtiga. Och jemväl inom
Utskottet har en sådan mening gifvit sig tillkänna. Af hvad Utskottet
inhemta!, angående beskaffenheten af det näringsfång, hvaraf nomadlappen
lefver, eller renskötseln, har emellertid Utskottet vunnit den
öfvertygelse, att en sådan delning af landet, äfven om den vore, hvad
Utskottet betviflar, praktiskt utförbar, likväl icke skulle kunna upprätthållas
och att således det dermed afsedda ändamålet skulle förfelas.
Utskottet har ofvanför airfört, huru som renen har helt olika lefnadsbehof
vinter och sommar, att han af naturdrift uppsöker de trakter der han
år efter år vant sig att få dessa behof tillfredsstälda och att fjelltr aktern a,
som under sommaren erbjuda hvad dertill fordras, icke gorå det undcr
vintern. 1 öfrig! är bekant, att då renen jagas af hunger, snöstormar eller
rofdjur ingen renvaktare har makt med honom, och att till följd af allt detta
det lika ofta är renen som bestämmer lappens vistelseort som tvärtom.
Häraf torde vara klart, att huru den geografiska gränsen för ett lappterritorium
än blefve uppdragen, skulle likväl aldrig vinnas trygghet för att ej
för lappen kunde under vintern inträda nödtvång att öfverskrida denna
gräns. Ett effektivt upprätthållande af gränslinie!! skulle, förutsatt att det
vore möjligt, i många fall för lappen betyda undergång för hans renhjord.
Tanken på eu geografisk gränslinie med deri betydelse förut är sagdt
mellan lapparnes land och de bofastes land måste derför betecknas
såsom absolut outförbar. På sätt förut blifvit antydt, är gränsen mellan
Lappland, å ena, samt Vesterbottens och Norrbottens läns kustland å
andra sidan uteslutande territoriel och har ingalunda betydelsen af att
vara en sådan demarkationslinie, som här är i fråga. En sådan betydelse
har icke heller den inom Lappland på senare tid uppdragna
odlingsgränsen, hvarmed blott åsyftats, hvad sjelfva ordet anger, att
begränsa odlingen, eller att afskilja det lapparna förbehållna, för deras
renbete sommar, höst och vår beräknade minimum af utrymme, å hvilket,
jordbruket icke vidare skulle ega att inkräkta. Ordalagen i 3 punkten
af 1 § i gällande stadga om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 30 Maj 1873, sådant detta lagrum lyder
enligt Kongl. kungörelsen den 13 Juli 1883, styrka detta påstående.

Men kan således icke området för lapparnes vinterflyttningar förmedelst
en yttre, fysisk rålinie utstakas, återstår endast att derför uppdraga
juridiska gränser, d. v. s. genom lag ordna dessa flyttningar så,

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

att de icke medföra en otillbörlig inskränkning af den bofastes egandeoch
besittningsrätt till sin jord.

Uti 8 § af berörda afvittringsstadga innefattas nu gällande föreskrifter,
beträffande området för lapparnes renbetesrätt inom lappmarkerna
i Norrbottens och Vesterbottens län. Detta lagrum tillförsäkrar
lapparne utan afseende å afvittringen och odlingsgränsen rätt »såsom
hittills» till renbete å all skogsmark inom lappmarkernas nuvarande område,
likväl endast vintertiden å enskildes skogar nedanför odlingsgränsen.
Denna lapparnes med afseende å de nämnda länens lappmarker
i lag stadgade befogenhet att vintertiden beta sina renar å enskildes
skogsmark nedanför odlingsgränsen hafva komiterade, och i likhet med
dem fast i något förändrade ordalag Kongl. Maj:t, i lagförslaget utsträckt
jemväl till enskildes egor utom lappmarkerna, enär denna befogenhet
såsom för lapparne nödvändig och af ålder utöfvad vore grundad
i sedvanerätt. Häremot hafva emellertid redan inom komitén, och
derefter under ärendets vidare behandling inlagts de allvarligaste gensagor.
Man har sagt, att upphöjande till lag af lapparnes sedvana att
under vissa tider af året med sina renhjordar genomströfva det odlade
landet samt der beta sina hjordar, jaga, fiska och taga nödigt virke
vore en kränkning af den bofasta befolkningens i dessa trakter egandeoch
besittningsrätt till jorden, att sedvänjan ej kunde verka derhän, att
sedan jord, hvarå lappen farit fram, lagligen kommit i enskild persons
ego utan något stadgande för denne om skyldighet att tåla dess begagnande
af lapparne, sådan skyldighet ändock skulle anses åligga
jordegaren, att lapparnes rätt till dessa flyttningar blifvit af den bofasta
befolkningen isynnerhet inom Jemtland och Herjeådalen, inom hvilken
senare provins en del bofaste sjelfve använde renlafven eller renmossan
till kreatursföda, på det kraftigaste bestridd, att lappstammen liksom
hvarje annan, som icke ville lemna nomadlifvet, måste gifva vika för
mera civiliserade folkstammar och slutligen efter ett tynande lif utdö,
att slutligen landssedens betydelse enligt 1734 års lag vore att, då den
ej hade oskäl med sig, gälla såsom ett undantag, der beskrifven lag ej
funnes, men icke att gälla framför den beskrefna lagen.

En del af de framstälda anmärkningarne mot lapparnes rätt till
deras sedvanliga flyttningar inlägger i dessa en större praktisk betydelse,
än de i verkligheten ega. Såsom förut påpekats, skulle de
enligt lagförslagets 1 §, för så vidt enskildes egor antingen nedanför
odlingsgränsen inom lappmarkerna eller utom dem deraf skulle komma
att beröras, tillåtas allenast för vintertiden, då marken är frusen och
snöbetäckt och skadegörelse derå i regeln ej är möjlig. Det bete,

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

renen dervid uppsöker, är den för hemdjuren under denna tid oåtkomliga
renmossan samt lafven på trädens nedre grenar. Der denna mossa,
såsom i Herjeådalen, användes för husdjurens vinterutfodring, har den
bofaste redan uppsamlat sitt vinterbehof deraf, då renarne anlända.
Jagt och fiske äro enligt lagförslagets 21 § icke tillåtna för lapparne
utom lappmarkerna i Norr- och Vesterbottens län samt de i Jemtlands län
för dem afsätta land, d. v. s. skattefjellen; hvadan bofastes enskilda
jagt- och fiskerätt der utom icke kan af lapparnes blifva berörd. De
senares rätt att nyttja skogen utan betalning är enligt lagförslagets
2 § å enskildes egor utom nämnda lappmarker — inom dem är enligt
afvittringsstadgans 8 § lapparne förbehållen enahanda nyttjanderätt
till enskildes skogar som till kronans — inskränkt till torra träd, vindfällen
samt en- och videbuskar, allt virkesslag som inom skogsbygderna
i de inre delarne af Norrland i allmänhet äro af ringa eller intet värde.
Det är ock allmänt kändt, att i dess skogar årligen förruttna betydliga
virkesmassor, för hvilka man ännu ej lyckats och knappt torde lyckas,
äfven der kommunikationerna utvecklats, bereda utväg till afsättning.
Af växande skog hafva enligt lagförslaget lapparne ej rätt att å enskild
jord utom lappmarkerna taga annat än löfträd och detta mot betalning.
Under förutsättning att lapparnes flyttningar ske inom de i
lagförslaget utstakade gränser i afseende både å betesrättens utsträckning
och å utöfningen af de lapparne i sammanhang dermed tillagda
befogenheter — och att sörja derför är en annan af den nu ifrågavarande
lagstiftningens väsentliga uppgifter — kan således med allt
skäl sägas, att det genom dessa flyttningar vållade intrång för de bofaste
icke är af synnerligt stor praktisk betydelse.

Hvad derefter angår förhållandet mellan lapparnes flyttningsvana,
å ena, och den bofastes egande- och besittningsrätt till jorden, å andra
sidan, synas de, som tagit sig an den senares försvar, hafva utgått
från den förutsättning, att lappen icke har någon verklig rätt att åberopa,
i stället för att undersöka, huru härmed förhåller sig. Man synes
alltid hafva gatt ut ifrån, att lappens intresse var det obetingadt underordnade.
Man har känt medlidande med denna undanträngda race,
men. man har åberopat den utvecklingens allmänna lag, enligt hvilken
det i striden mellan eu högre och en lägre kultur är den förras öde
att vika och gå under. Nu har man visserligen förbisett, att den
kultur, hvars bärare lappen är, å stora vidder inom vårt land är den
enda som trifves, att, såsom komiterade yttrat, »det ej kan vara annat
än lyckligt för ett land med så vidsträckta fjell som vårt, att det
finnes ett folk och ett djur, hvarigenom dessa störa trakter kunna afBth.
till Riksd. Prof. 1886. 8 Smil 1 Afd. 1 Höft. 3

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

vinnas fördelar och utkomst der skapas åt menniskor, hvilket icke
annorledes än genom detta folk och dessa djur lärer kunna ske», att
nomadlifvet på många trakter erbjuder vigtiga näringskällor äfven för
den bofasta befolkningen, att lappen med sin ren mångenstädes utgör
det enda medlet för samfärdsel mellan vidt åtskilda orter o. s. v.
Vid jemförelsen mellan nomadkulturen och åkerbruket har man således
i allmänhet för djupt underskattat värdet af den förra i ett land med
våra naturliga förhållanden. Men hvad man i synnerhet förgätit, är
att, om nomadkulturen i Sverige skall försvinna, detta likväl bör inträda
såsom den naturliga följden af en fri historisk process och icke
i yttre hänseende fortskyndas, allra minst på bekostnad af rätten. Ty
lappen eger verkligen en rätt att åberopa för utöfningen enligt urgammal
sed af det näringsfång, hvaraf han lefver. Lappen var den
som först tog de nordliga trakterna af vårt land i besittning. Innan
den förste nybyggaren fälde det första trädet i Norrlands skogar var
lappen redan der. Under århundraden hade landet från Kölens fjellrygg
till Bottenhafvet varit den obestridt nyttjade betesmarken för hans
renar. Och den förste besittningstagarens rätt till jorden måste anses
bättre än den, som som senare tillkommit. Men lappens besittningstagande
var icke till sin natur sådant, att det i sig inneslöt alla de befogenheter,
Indika tillhöra eganderättens begrepp. Det sträckte sig icke
till andra än dem, nomad!ifvets inskränkta behof fordrade. Det afsåg
endast jordens nyttjande dels till bete för renar ne, under sommaren i
fjelltrakterna och under vintern i skogslandet, dels till fyllande af de
behof, hvilka voro en förutsättning för eller en följd af renbetets begagnande.
Lappens rätt till jorden var för den skull allt ifrån begynnelsen
till sin natur sådan, att den icke hindrade uppkomsten, så att
säga, bredvid sig af eganderätt i kultursamhällets mening. Och en sådan
eganderätt framträdde och utbredde sig med odlingen, samt omfattade
till sist äfven de trakter, odlingen ej ännu tagit i anspråk, då för omkring
300 år sedan i vårt land började uttalas och tillämpas den grundsats,
att »sådana egor som obygda ligga höra Gud, konungen och
Sveriges krona till.» Men derigenom kan lappens på det tidigare besittningstagandet
grundade rätt till de nödvändiga förutsättningarne för
sin existens såsom nomad så mycket mindre anses hafva förfallit, som
denna rätt till sin natur var sådan, att den kunde bestå jemte såväl
enskildes som statens sedermera tillkomna eganderätt. Och lappens rätt
har äfven till närvarande tid bestått och utöfvats. Den kan knappast ännu i
dag anses möta någon gensägelse, hvad rikets två nordligaste län angår.
Först sedan staten genom afvittringarne i Jemtlands län, utan att, så -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

som sig bort, göra, det förbehåll, som vid afvittringen i Norr- och
Vesterbottens lappmarker iakttages, att nemligen lapparne äfven efter
afvittringen skola vara berättigade att utom det dem tilldelade område
med eller utan inskränkning till viss årstid såsom förut söka bete försina
renhjordar samt, i den mån för renbetesrättens utöfning är nödigt,
till husliållsbehof begagna skogen, kringskurit utrymmet för lappen, så
att det blifvit mindre än det nödvändiga, och kollisioner med bofaste
derigenom uppkommit — först då hafva de senare, hvilka det sätt,
hvarpå afvittringarne förrättades, ingifvit den föreställning, att lappen
icke eger någon rätt till vinterflyttningar, börjat bestrida denna rätt.
Men icke har sjelfva rätten allenast genom bestridandet kunnat blifva
mindre än den i och för sig var. Man medger, att staten gjort lappen
orätt, då utan förbehåll hemmansbraket tillåtits upptaga jemväl för
renbetet nödiga områden; men derför, säger man, bör ej den bofaste
lida, som af staten utan inskränkning i afseende å nyttjanderätten förvärfvat
sin jord. Dels glömmer man härvid, att lappens rätt var äldre
än statens, att staten ej kunnat upplåta jorden med bättre rätt än han
sjelf innehade den, att lapparnes flyttningsvana så väl före som ofter
afvittringen var för den bofasta befolkningen i Jemtlands län väl känd,
att den utgjorde, så att säga, en synlig på länets jord hvilande servitut.
Dels gör man, genom att fordra att lappen skall lida för hvad vid afvittringen
blifvit felaclt, gällande en grundsats, som står i rak strid
mot den, som eljest plägar tillämpas vid lösningen af tvister om rätt
till fast egendom. Om A. föryttrar sin fastighet till B. utan förbehåll
af den nyttjanderätt dertill, som redan då A. förvärfvade fastigheten
och sedan urminnes tider till C:s förmån bestått, och som sedermera
hvarken på grund af aftal eller lagens stadgande förlorat gällande
kraft, så anses icke uti den konflikt, som derigenom kan uppstå, C.
vara den som skall vika. C:s rätt anses tvärtom icke vara i någon
mån förminskad genom aftalet mellan A. och B., hvilkas ensak det
blir att sinsemellan lösa konflikten. Tillämpades samma grundsats
på nu föreliggande spörsmål, så skulle man icke sätta i fråga, att
lappen skall vara den som bör träda tillbaka. Hans rätt har ej kunnat
försämras derigenom, att den blifvit åsidosatt, eller derför, att
lappen ej mäktat försvara don. Skulle emellertid upprätthållandet af
denna rätt omstörta eller väsentligen rubba besittningsförhållanden,
som bildat sig å de trakter, hvarifrån lappen blifvit undanträngd, vore
visserligen skäl till tvekan, huru vida densamma skulle nu mera kunna
göras gällande. Men då lappens flyttningar kunna ordnas så, att det

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

intrång, som de för den bofaste medföra, blir af ringa betydelse, saknas
anledning till en sådan tvekan.

Landssedens ställning enligt 1 Kap. 11 § af Rättegångs-Balken i
1734 års lag synes icke kafva någon gemenskap med den, som lapparnes
berörda sedvana intager till den nu ifrågavarande lagstiftningen.
Nämnda lagrum talar om sedvanan såsom norm för rättsskipningen. Men
bär är fråga om en bestående sedvänja såsom material för lagstiftning
på ett område, för hvilket lag icke finnes. 1734 års lag bär icke ordnat
våra nomaders och bofastes inbördes rättsförhållanden, åtminstone icke
sådana dessa numera gestaltat sig. Hade den det gjort, så skulle ej
mellan båda kunnat uppstå det tillstånd af brytningar och missämja,
som nu gör lagstiftningens ingripande så nödvändigt. Men då en ny
lag skall stiftas, hemtar den gerna sitt innehåll från de förut på det
område, för hvilket den skall gälla, bestående sedvänjorna, äfven om
de icke öfverensstämma med den gällande lagen. Sålunda härstammar
en stor del af den hos oss stiftade lag från gamla sedvänjor, hvilka
före lagens tillkomst gälde såsom rätt eller från sådana som bildat sig
bredvid lagen. Då nu lapparnes sedvänja att flytta med sina renar
ostridigt är ett sedan urminnes tid bestående faktiskt förhållande, så
är det så långt ifrån att vare sig andan eller bokstafven af 1734 års lag
utgör något hinder för upptagande af berörda sedvänja i den lag, som
det nu är fråga om att stifta, att det tvärt om vore en orimlighet att
denna nya lag skulle hemta sin grundläggande tanke annorstädes ifrån
än från samma sedvänja.

Skulle lapparnes af Utskottet nu förfäktade flyttningsrätt icke
vinna erkännande, så skulle för öfrigt den svenske lappen komma i en
sämre ställning i eget land än den norske under hans vistelse i Sverige.
Enligt 3 §:n i den internationella lagen äro nemligen »lapparne berättigade
att årligen med sina renar flytta från det ena riket in i det andra
och uppehålla sig å de trakter, hvilka hvardera rikets lappar efter gammal
sedvana hitintills hafva besökt.» De rättigheter, som genom internationella
lagen blifvit de norske lapparne här i landet tillförsäkrade,
kunna icke genom svensk lagstiftning minskas. Den förnämsta af dessa
rättigheter är den nyssnämda. Men denna rätt skulle de, i händelse
sedvanan här i Sverige icke skulle erhålla tillbörligt skydd, komma att
åtnjuta framför landets egna barn.

Vid pröfningen inom Utskottet af den för nu föreliggande lagförslaget
afgörande frågan, angående de områden, hvarinom lapparne
böra eg a att med sina renar vistas, har den åsigt framträda att den
föreslagna lagen torde vara lämplig för Norr- och Vesterbottens län,

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

men icke vore det för Jemkande. I de förra länen åtskildes det lapparne
ensamt förbehållna området ofvan om odlingsgränsen, å ena, samt
de bofastes land, kustbygden, å den andra sidan, genom eu trakt, lappmarken
nedanför nämda gräns, hvilken trakt utgjorde så att säga ett
slags neutral zon, der lappar och bofaste egde att vistas jemte hvarandra.
I Jemtland deremot sammanstötte renbeteslandens och de odlingen
ensam förbehållna trakternas gränser. Och å dessa trakter, som
vid afvittringen utan något slags förbehåll kommit i enskild ego, gälde
icke för lapparne någon rätt att ens vintertiden beta sina renar och erkändes
icke heller af den bofasta befolkningen en sådan rätt. Om den
förut funnits, så hade den likväl genom Kongl. brefvet den 20 April
1841, angående bestämmande af sälo-a gränser för lappallmogens i länet
renbetestrakter, blifvit borttagen. Stadgandet af en sådan rätt skulle
i Jemtlands län framkalla ett olidligt tillstånd och blifva ödesdigert för
länets utveckling. Den föreslagna lagens 1 § innebure en kränkning
af den bofasta befolkningens egande och besittningsrätt till jorden och
vore å andra sidan äfven otillräcklig att afhjelpa lappstammens betryck,
emedan det vore omöjligt för lappen, jemväl under den tid af året, för
hvilken han enligt lagförslaget vore ovilkorligen hänvisad till sina skattefjell,
att hindra renarne att intränga på de bofastes egor. Sådant intrång
vore isynnerhet att befara under Maj och Juni månader till följd
deraf, att vårbetet å eu del skattefjell vore alldeles otillräckligt. Jemtlands
län borde derför undantagas från den nu föreslagna lagen. För
detta län afpassade särskilda anordningar borde efter föregången undersökning
af hithörande förhållanden vidtagas. Dessa anordningar skulle
i första rummet bestå i utvidgning af lapparnes renbetestrakter dels genom
upplåtande af kronoparker till renbete, dels genom expropriation
för samma ändamål af enskild mark, hvarigenom skulle kunna åt lapparne
beredas så stort område, att det ej under någon del af året beliöfde
af dem öfverskridas. Ty lapparnes vinterflyttningar kunde betydligt
inskränkas. Deras nuvarande utsträckning föranleddes ofta af
helt andra orsaker än renskötselns behof. Medel till berörda utvidgning
skulle erhållas genom försäljning af afverkningsbar skog å skattefjellen.
Dessas areal utgjorde i rundt tal 1800 tusen tunland och skog
skulle otvifvelaktigt från denna areal kunna afyttras för 1800 tusen
kronor, hvilket, belopp torde motsvara behofvet. Vidare skulle tillsättas
myndigheter ibland lappbefolkningen, som kunde öfvervaka vidmakthållande
af ordning i lappväsendet och särskildt kontrollera, om ej förhindra,
bofastes renegareskap. Slutligen borde lapparne få sig ålagdt
att sjelfve sörja för sin fattigvård. Vidtoges dessa anordningar, be -

Särskilda Utskottets Utlåtande, N:o 1.

liöfdes ingen särskild lagstiftning för lapparne, åtminstone icke hvad
Jernband vidkomme. Den allmänna lagen voro tillfyllest.

För såvidt den nu relaterade åsigten grundar sig på förutsättningarne
dels af möjligheten att kunna för lapparnes räkning afskilja
ett område, tillräckligt stort för att icke under någon tid af året behöfva
af dem öfverskridas, dels af att genom afvittringarne blifvit afskuren
all rätt för lapparne att vintertiden flytta utom sina skattefjell, torde
Utskottet kunna hufvudsakligen inskränka sig till att åberopa, hvad i
afseende å båda dessa förutsättningar redan blifvit af Utskottet anfördt,
samt få anse bådas ohållbarhet uppvisad. Ett par erinringar torde
likväl böra här tilläggas. Hvad den förra af de nämnda förutsättningarne
vidkommer, synes det uppenbart, att den summa, som körnare
att inflyta för försäljning af skog i fjelltrakterna, så mycket mindre
skulle förslå till inköp af de betydliga egorymder, hvilka skulle behöfvas
för att bilda ett territorium, stort nog att i sig innesluta medel till
renarnes uppehälle alla årets tider, som skattefjellen i Herjeådalen äro
till betydlig del helt och hållet skoglösa. Hvad beträffar den senare
förutsättningen, eller den som angick lapparnes rätt att flytta öfver enskildes
egor, har såsom ett synnerligen kraftigt stöd för dess rigtighet
åberopats Kongl. brefvet den 20 April 1841. Det torde derför böra
tillses, huruvida detta Kongl. bref verkligen erbjuder ett sådant stöd.
Komiterade, som icke egt tillgång till de handlingar, hvilka utgöra det
förberedande underlaget för detta Kongl. bref, hafva likväl på, enligt
Utskottets förmenande, fullt giltiga grunder kommit till den åsigt,
att det åsyftade dels afsättande af vissa gränser, intill hvilka jordbruket
skulle få gå, men å andra sidan om hvilka lapparne skulle
eg a att med jordbrukets utestängande vistas, dels äfven fastställande
af lapparnes rätt till betesmark sommartiden, Frågan, huruvida lapparne
om vintern skulle ega någon rättighet utom den odlingsgräns, hvilken
sålunda uppdrogs, vidrördes deremot icke. Egde de förut en sådan
rättighet, ej blef den genom det Nådiga brefvet dem betagen. Utskottet,
som varit i tillfälle att taga kännedom om innehållet af förenämnda
handlingar, har i dem erhållit full bekräftelse på rigtigheten af korniterades
uppfattning af ifrågavarande urkunds syfte. Af handlingarne
har nemligen Utskottet inhemtat, att det Kongl. brefvet tillkommit med
anledning af underdåniga ansökningar, dels en af lappmarkskronolänsmannen
A. Hållström för egen del, dels ock två särskilda af samme
person i egenskap af ombud för ett antal fjellmän uti Undersåkers,
Offerdals och Ovikens tingslag. 1 den ena af de två senare ansökningarne
anhålla sökandena helt allmänt att få hädanefter som i förra

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

tider begagna sina förut innehafda trakter och att få vara i besittning
af sina fordom innehafda rättigheter, men i de båda andra ansökningarne_
angifva de särskildt sin önskan vara, att få blifva bibehållna
vid sin förut egande rätt till ''»gräsbete sommartiden» för sina renar,
samt till fiske och skogsfång. Då nu det Kongl. brefvet beviljade
hvad lapparne begärt, synes all grund saknas för det påstående, att
lapparnes flyttningsrätt vintertiden skulle vara genom samma Nådiga
bref upphäfd.

Ett ordnande af lappväsendet synes lika litet inom Jemtlands län
som annorstädes tänkbart utan att den tid af året, då lappen icke kan
stängas inom ett särskildt område, eller vintertiden, honom tillätes utöfva
sin i lagförslaget erkända, inskränkta nyttjanderätt till samma område
som den bofaste. I öfrigt bör ihågkommas, att det är missförhållandena
emellan den nomadiserande och den jordbrukande befolkningen just i
Jemtlands län som latit behofvet af en verksam lag djupast förnimmas.
I Norr- och Vesterbottens län påkallas icke i samma grad lagstiftningens
mellankomst. Redan gällande rättsregler skulle der i många fall vara
tillräckliga att utjemna anledningarne till missämja. Men i Jemtlands
län är ställningen en helt annan. Det är der som, enligt länsstyrelsens
yttrande i detta ämne, »förhållandet år för år blir sämre och ett ordnande
med noggranna lagbestämmelser är nödigt, om allvarliga och
beklagliga sammanstötningar skola undvikas». Det är om detta län
som samma yttrande innehåller följande ord: »Det är redan icke ovanligt
att å ena sidan renar och å andra sidan hundar skjutas och steget
från att skjuta på hvarandras djur till att skjuta på hvarandra är icke
så synnerligen stort, när förbittringen är hög och känslan af lidna, förmenta
eller verkliga, oförrätter varm». Tror man på möjligheten att
genom upplåtande af kronoparker i skattefjellens närhet till renbete och
genom expropriation för samma ändamål af enskild mark kunna för alla
årets, tider bereda lapparne nödigt utrymme, då blir den nu ifrågasatta
lagstiftningen visserligen obehöflig. Men på redan anförda skäl tror
icke Utskottet på denna möjlighet. Å andra sidan underskattar likväl
Utskottet ingalunda betydelsen af de ifrågasatta åtgärderna för utvidgning
och arrondering af skattefjellen. Tvärt om anser Utskottet dessa
åtgärder vara nödvändiga och höra vidtagas, men icke i stället för den
nu föreslagna lagen, utan jemte eller i kraft af den.

Tanken derpå är för öfrigt icke ny. Redan uti en underdånig
skrifvelse den 5 November 1878 yttrade sig Konungens Befallningshafvande
i Jemtlands län för lämpligheten af att de för försåld rätt till
skogsafverkning å några lapparnes skattefjell inom länet inflytande

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

medel blefve i en eller annan form använda till direkt lindrande af
lapparnes ekonomiska betryck, eller till förvärfvande åt dem af renbetesrätt
mot lega å bofastes intill skattefjellen belägna egor. Och uti
ett den 21 September 1882 af nämnde Befallningshafvande afgifvet
underdånigt utlåtande öfver till Kong]. Maj:t ingifna framställningar af
lappar och bofaste inom Jemtlands län, rörande ordnandet af deras
inbördes förhållanden, hade samma tanke uppgått i mera omfattande
förslag, dels beträffande användning af redan influtna och framdeles inflytande
medel för från skattefjellen försåld skog till dessas utvidgning
eller till beredande åt lapparne af betesrätt derutom, dels ock om beredande
af det understöd i öfrigt, som i 1878 års underdåniga framställning
blifvit antydt; hvarjemte hemstäldes, att Skogsstyrelsen måtte
erhålla nådigt uppdrag att skyndsamt gå i författning om vederbörliga
undersökningar till utrönande af de ännu befintliga afverkningsbara
skogstillgångarne å lappskattefjellen och upplåtande af rätt till skogsafverkning
derå i föreskrifven ordning. Detta Konungens Befäl lningshafvandes
utlåtande blef jemte tillhörande handlingar den 6 Oktober
1882 remitteradt till komiterade för den nu ifrågavarande lagen, hvilka
med anledning deraf afgåfvo ett deras förslag till lagar angående
lapparne och de bofaste samt angående renmärken åtföljande särskild!
utlåtande. Deri hemstälde komiterade, som funnit tillsättande för Herjeådalens
och Undersåkers lapptrakter af en statstjensteman, kallad uppsyningsman,
vara en bjudande nödvändighet för vinnande af ordning i
lappväsendet särskild! med hänsyn till de förflyttningar af lappar från
en lappby till annan, hvilka, om lagförslaget angående lapparne och de
bofaste blefve lag, skulle förekomma, att en sådan tjensteman måtte
tillsättas med af komiterade i detalj föreslagna åligganden. Vidare
hemstäldes, bland annat,

att undersökning måtte ske, om hvilka krön oparker hafva ett sådant
läge och till marken äro så beskaffade, att de kunna till renbete under
alla eller vissa tider af året upplåtas,

att efter det sådan undersökning blifvit verkstäld Kong]. Maj:t
måtte förordna att de kronoparker, hvilka funnits till renbete tjenliga,
skola åt lapparne upplåtas under de vilkor, Kongl. Maj:t kan finna
skäligt att stadga,

att då af en på nådig befallning redan verkstäld undersökning öfver
tillgången på renbete och skog å de vid afvittringen för lapparne afsätta
skattefjellen inom Herjeådalens och Undersåkers lapptrakter samt
af sjelfva afvittringshandlingarne och i öfrigt inhemtade upplysningar
ovedersägligt framginge, att dessa skattefjell icke erbjuda alla de be -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

tingelser som kräfvas för renskötselns utöfvande under vår, sommar och
höst, Kongl. Maj:t derjemte måtte anbefalla en noggann undersökning
af skattefjellen och dem tillgränsande marker i Jemtlands läns fjelltrakter,
dervid borde utrönas, bland annat, hvilka trakter af den till
skattefjellen angränsande marken synas böra exproprieras, kostnaden
härför, samt den ordningsföljd föreslagna expropriationer böra intaga
med afseende å deras vigt och nödvändighet, hvilka hemman och lägenheter
synas böra inköpas samt å hvilka hemman och lägenheter renbetesrätt
må kunna för evärdlig tid förvärfvas, äfvensom angående
skogstillgången inom skattefjellen och möjligheten att utöfver lapparnes
behof derå afverka skog.

Såsom syftemål med de åtgärder, hvilka genom de förordade
undersökningarne skulle förberedas, beteckna komiterade: »skattefjellens
i Jemtlands län arrondering och renbetestrakternas utvidgning, så att
lapparne kunna under de tider af året, då marken är bar, finna tillräckligt
bete för sina renar utan att beträda enskildes för renbete ej upplåtna
egor». Konungens Befallningshafvandes förslag i fråga om direkt
understöd af skogsmedlen åt behöfvande lappar afstyrkte deremot komiterade,
enär det vore att hoppas, att när indelningen i lappbyar blefve
genomförd hinder icke torde möta för den anordningen, att lapparne
bildade egna fattigvårdssamhällen i likhet med hvad flerestädes inom
Norrbottens län vore förhållandet, då de burgne lapparne hvar efter sin
förmåga finge i fattigvårdsutgiften deltaga och till följd deraf blefve
intresserade af att de öfrige lapparne inom samhället arbetade för sin
utkomst, samt statens utgifter till underhåll af fattige lappar i Jemtlands
län komme att nedgå.

Det torde här böra nämnas, att vid lapplagens föredragning hos
Kongl. Maj:t Herr Justitieministern upplyste, att med anledning af komiterades
ofvanberörda förslag Kongl. Maj:t medgifvit att under förlidet
och innevarande år fått inom Herjeådalens, Ovikens och Undersåkers
renbetesfjell med dertill gränsande marker anställas en uppsyningsman
med de af komiterade föreslagna åligganden, att en undersökning
om hvilka kronoparker må finnas tjenliga att till renbete åt
lapparne upplåtas på domänstyrelsens föranstaltande skett och förslag
å sådana kronoparker afgifvits, men att då å dem befintliga slåtter- och
i-enbeteslägenheter blifvit upplåtna på arrende åt enskilde, någon upplåtelse
åt lapparne ej kan ega rum förr än arrendetiden utgår, eller år
1890, och att, för utrönande af huruvida skogstillgången å skattefjellen
medgåfve någon försäljning af skog för beredande af medel till inköp
eller expropriation af enskild mark eller till förvärfvande af renbetes Bih.

till Riksd. Prof. 1886. 8 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 4

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

rätt under sommaren, jemväl anbefalts undersökning, hvars resultat
likväl icke ännu blifvit Kongl. Maj:t delgifvet.

Nyttan och ändamålsenligheten af de anordningar, med hvilka
man inom Utskottet velat ersätta den nu föreslagna lagen, har således
redan blifvit till fullo beaktad. Såsom synes, hafva dessa anordningar
jemväl delvis blifvit utförda. Det behof, hvilket de afse att fylla, är
äfven i clen mån sådant kunnat ske tillgodosedt i lagförslagets 23 och 24 §§.
Men tillser man, i hvilket förhållande samtliga dessa anordningar stå
till den föreslagna lagens bestämmelser i öfrigt, finner man att de, i
stället för att uppfylla det med dessa afsedda ändamål, tvärtom förutsätta
dem. Uppsyningsmannen, hvilkens befattning i lagförslagets 9 §
finnes förutsatt, skall enligt komiterades förslag hafva till åliggande
bland annat: att hålla hand deröfver, att gällande lagbud rörande renskötseln
efterkommas, att bibringa de bofaste och lapparne noggrann
kännedom om hvarderas rättigheter och skyldigheter och söka förekomma
Övergrepp från någondera parten, att om betet å något skattefjell
befinnes otillräckligt utreda huruvida bland annat genom utflyttning
till annan lappby sådant må kunna afhjelpas, samt att tillse att de till
tjenstgöringsområdet hörande ordningsmän fullgöra sina tjenstepligter.
Men dessa uppsyningsmannens åligganden förutsätta uppenbarligen, att
lagbud angående renskötseln finnas, att regler rörande lappars och
bofastes inbördes skyldigheter uppställas, att indelning i lappbyar, hvar
med sina ordningsmän, som få sin bestämda instruktion, införes. Den
sistnämnda förutsättningen är äfven erforderlig för att ett ordnande af
egen fattigvård för lapparne skall vara tänkbart. Hvad beträffar de
ifrågasatta åtgärderna till arrondering af lapparnes skattefjell, är icke
syftemålet dermed annat än det af komiterade uttryckligen angifna,
eller att lapparne må kunna under de tider af året, då marken är har,
finna tillräckligt bete för sina renar utan att beträda enskildes för renbete
ej upplåtna egor. Det är således till fyllande af hvad för närvarande
brister i afseende å renbete, vår, sommar och höst inom skattefjellen,
som berörda åtgärder skulle vidtagas. Att med dessa åtgärder
tillfredsställa lapparnes renbetesbehof vintertiden har icke varit åsyftadt.
derför, att man icke ansett ett sådant tillfredsställande på detta sätt
vara möjligt. För vintern måste således, oafsedt skattefjellens arrondering,
tillämpas den grundsats, som förut gält och finnes rigtig. Men
då denna grundsats börjat bestridas, måste den genom positiv lag åter
bringas till giltighet. Huru mjmket än skattefjellen må arronderas,
synes dermed föga vara vunnet för ordningen i lappväsendet, såvida ej
bestämmelser finnas angående den tid, hvarunder lapparne icke må

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

med sina renar träda utom de dem anvisade områden, påföljden för
olagligt öfverskridande af områdenas gränser, lapparnes befogenheter
utom dem och skyldighet att ersätta skada, som genom olagligt vistande
med renarne der utom förorsakas bofaste, angående formerna för
skadeersättningens utbekommande, angående de bofastes skyldigheter
gent emot lapparne och slutligen angående anordningar för att göra
de bestämmelser, som i dessa afseenden kunna uppställas, fullt verksamma.
Men att meddela sådana bestämmelser är just den nu ifrågavarande
lagens syftemål. I ett och annat af nu nämnda hänseenden
finnas visserligen redan meddelade särskilda stadganden; men på goda
skäl har det ansetts vara af vigt, att dessa blefve infogade i en enda
urkund, som innehölle alla hufvudregler för lappars och bofastes inbördes
rättsförhållanden. För Utskottet är det för den skull uppenbart,
att de åtgärder, med hvilka man ansett den nya lagen kunna
göras obehöflig, tvärtom icke kunna blifva af synnerligt gagn annorledes
än under förutsättning af eller jemsides med, att de i föreliggande
lagförslaget uppstäda rättsregler bringas till giltighet. Så är
saken jemväl uppfattad i lagförslaget, der till komplettering af kardinalstadgandet
i 1 §, angående de områden, hvarigenom lapparne må ega
att med sina renar sommar och vinter uppehålla sig, intagits bestämmelserna
uti §§ 19, 23 och 24. Dels är nemligen genom 19 § föreskrifvet
att, der hållande af renar å något område blir till synnerlig
tunga för den bofasta befolkningen, Konungen kan förordna, att området
ej må vidare till sådant ändamål begagnas emot att lapparne erhålla
vederlag å annan tjenlig landsträcka; dels är genom 23 § medgifvet
att om kronopark, belägen utom de trakter hvarom i 1 § sägs,
blifvit af Konungen förklarad tjenlig till renbetesland, det må ankomma
på Konungen att bestämma det omfång, hvari bete och skogsfång, jagt
och fiske få af lapparne der utöfvas; dels stadgas i 24 § rätt till expropriation
af enskild mark för det i 19 § omförmälda ändamål såväl som
för att bereda lapparne vid deras skattefjell tillgång till skogsmark
eller bete eller till vägar öfver emellan skattefjellen inskjutande inegor
eller för att uppföra stängsel till förekommande af skadegörelse af
renarne.

På sätt vid lagförslagets föredragning inför Kongl. Maj:t blifvit
uttaladt, är visserligen ingalunda att hoppas, att ensamt genom den
nya lagen alla missförhållanden mellan lappar och bofaste skola med
ens blifva undanröjda, men i den rigtning, som angifves af de grundsatser,
hvarpå denna lag blifvit byggd, måste utvecklingen till ett bättre
gå; och om de nyss anförda bestämmelserna äfven icke kunna göra

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

den på dessa grundsatser hyllande lagen i öfrigt obehöflig, erbjuda de
likväl vigtiga medel att främja dess verkan.

Då det alltså endast är under den tid marken är bär som afsevärd
skada å egor kan af renar förorsakas;

då det måste antagas vara outförbar! samt dessutom ej skulle leda
till målet att tilldela lapparne ett bestämdt område, der de skulle hafva
att jemväl vintertiden med sina renar uppehålla sig, och hvars gränser
de icke skulle ega att å någon tid med renarne öfverskrida;

då till följd deraf icke kan undvikas att för vintern gifva lapparne
rätt att beta sina renhjordar äfven utom de dem förbehållna områden; då

lapparnes vinterflyttningar öfver enskildes egor äro en sedan
urminnes tid bestående, om ej i lag uttryckligt medgifven, likväl såsom
faktisk förutsatt sedvana, som dessutom grundar sig å en verklig rätt,
rätten att drifva det näringsfång, som utgör vilkoret för deras existens
såsom nomader å den jord, hvars första innehafvare de voro;

då denna rätt ej kunnat annulleras, vare sig genom att svenska
staten förklarat sig för egare till all af odlingen icke upptagen jord
eller derigenom att staten vid afvittringarne utan förbehåll upplåtit
jorden åt enskilde, och icke heller blifvit, genom något lagbud lapparne
fråntagen;

och då, i händelse de svenska lapparne skulle betagas rätten till
dessa vinterflyttningar öfver enskild mark, de skulle komma i en sämre
ställning i eget land än norske lappar, som enligt den internationella
lagen ega sådan flyttningsrätt i Sverige;

måste Utskottet fullständigt godkänna den grundsats, som i nu
afhandlade fråga blifvit uttalad genom föreliggande lagförslagets 1 §.

Det har inom Utskottet varit ifrågasatt, att från den i 1 § såsom
vintertid betecknade del af året skulle uteslutas månaderna Oktober och
November, men att dertill skulle läggas Maj månad. Hvad angår de två
förstnämda månaderna, har man ansett deras uteslutning vara nödig,
emedan de bofaste i vissa trakter i Vesterbottens läns lappmarker då
ännu icke skulle hafva hunnit hemföra höet från sina icke inhägnade
utängsslåtter. Men utom det att dels den befarade olägenheten häraf
blifvit i lagförslaget förebyggd derigenom, att ersättningen för skada
å utestående hö på sådana slåtter gjorts beroende deraf, att hässjorna
och stackarne, hvari höet uppsamlats, blifvit inhägnade, dels Maj månad,
hvarunder växtligheten just börjar komma sig för, icke lärer böra inbegripas
i den tid, då renar skola få beta å enskildes egor, så låter sig
icke lämpligen göra att bestämma vintertiden annorlunda i denna lag

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1. 29

än i internationella lagen, hvarigenom norska lappar skulle komma att
här i landet ega renbetesrätt å tid, då de svenska saknade den.

Då lapparnes rätt att sommartiden beta sina renar å de för dem
afsätta land stundom skulle blifva illusorisk, derest det skulle vara dem
förmenadt att för flyttning mellan dessa land beträda enskildes mellanliggande
egor, kan lagförslagets 4 §, hvarigenom stadgas rätt till flyttningsväg
i sådana fall, anses såsom ett korollarium till § 1. Den
inskränkning i dispositionsrätten till sin jord, som bofast kan få vidkännas
till följd af förbudet i 4 §:ns 2 mom. att genom röjning, uppodling
af jord eller uppförande af hägnad beröfva lapparne sådana
gamla renvägar, som fortfarande äro för dem behöfliga, torde, om man
ej fäster sig vid de redan anförda grunderna för lapparnes flyttningsrätt,
ej få anses svårare än den, som eu vägservitut i allmänhet ålägger
innehafvare af fast egendom. Till stadgandena rörande betesområdet
höra, såsom redan nämts, jemväl § 19, enligt hvilken detta område
kan, der sådant i de bofastes intresse blifver nödigt, förändras, samt
§§ 23 och 24, enligt hvilka det kan vidgas dels genom upplåtande af
kronoparker till renbete, dels genom expropriation af enskilda egor i
de för lapparne afsätta landens närhet.

En annan hufvudfråga i förevarande lagstiftningsärende är den,
som angår lapparnes befogenheter inom de områden, å hvilka de hafva
rätt att med sina renar vistas. I afseende derpå innehålla, förutom 1
paragrafen, §§ 2, 3, 17, 20, 21 och 22 nödiga bestämmelser.

1 § innehåller i allmänhet, att lapparne å de trakter, der de ega
uppehålla sig, skola vara berättigade att betjena sig af land och vatten
till underhåll för sig och sina renar, således i första rummet hafva rätt till
bete för dessa. Och i de andra ofvannämnda paragraferna angifvas och begränsas
öfriga dem tillkommande rättigheter. Det är tydligt, att den
grundsats, som härvid bort följas, var den, att lapparne under sin vistelse
å nämnda trakter böra njuta till godo de rättigheter, som för utöfning af
rätten till renbete äro nödvändiga. I sådant hänseende möter först rätten
till skogsfång. Derom är redan, beträffande Norr- och Vesterbottens
läns lappmarker, stadgadt i 8 § af 1873 års afvittringsstadga, att lapparne
ega å all skogsmark inom dessa lappmarker i den mån för betesrättens
utöfvande är nödigt till hushållsbehof begagna skogen. Detta
gäller äfven skogar tillhörande enskilde, hvilka enligt samma paragraf och

Lapparnes befogenheter
inom
de områden,
å hvilka
de hafva rätt
att med sina
renar vistas.

§§ i, 2, s, n,
20, 21 och 22.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Kong!. förordningen den 29 Juni 1866 allenast ega en inskränkt dispositionsrätt
öfver skogen å sina hemman. Denna lapparnes rätt till
skogens nyttjande, för så vidt angår lappmarkerna, har lagförslaget i 2 §
upptagit utan någon inskränkning, men beträffande de lapparne icke
förbehållna områden med det stadgande att, då fråga är om växande
träd till mera stadigvarande behof, såsom uppförande eller ombyggnad
af bostad, visthus eller stängsel, anvisning och utsyning af vederbörande
skogsbetjent skall, utan kostnad dock för lappen, föregå; hvilket stadgande
likväl icke gäller i det fall, att stängsel vid deras visten blifvit
olofligen bortfördt eller gjordt obrukbart och sådant å nyo måste uppföras.
Inom de lapparne förbehållna områdena i lappmarkerna samt
de i Jemtlands län för dem afsätta land erhålla, enligt lagförslaget,
lapparne obegränsad rätt att använda skogen till eget behof. Utom
lappmarkerna och nyssnämda land ega de deremot icke rätt att taga
annat virke än torra träd, vindfällen, en- och videbuskar samt för tillfälligt
behof växande löfträd, det sistnämnda ur enskild man tillhörig
skog endast mot betalning, som skall bestämmas af gode män. Tillåtelsen
för lapparne att å enskildes skogar taga torra träd, vindfällen,
en- och videbuskar har varit nödvändig för att tillgodose deras behof
af bränsle under vinterflyttningarne och kan ej betraktas såsom afsevärdt
intrång för skogsegaren. Och rätten att taga växande löfträd för
tillfälliga behof torde ej komma att i mer än nödig utsträckning utöfvas,
då lappen är skyldig att derför lemna betalning. Till ett mindre
omfång än som sålunda skett har för öfrigt ej lapparnes rätt att nyttja
skogen å enskildes egor kunnat inskränkas jemväl af det skäl, att den
då skulle blifvit mindre än den norske lappar enligt internationella lagens
4 § fått å enskildes skogar här i landet. Då lapparnes rätt att
taga växande löfträd ej torde böra omfatta jemväl inegor, och då utskottet
trott, att området för den lapparne i 2:a paragrafens 2:a moment
tillagda inskränktare rätt till skogsfång skulle derigenom rigtigare betecknas,
har Utskottet ansett första meningen i samma moment böra
erhålla följande lydelse:

»Å de trakter utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
samt de i Jemtlands län för lapparne afsätta land, der lapparne enligt 1
§ ega uppehålla sig med sina renar, må lapparne taga endast torra träd
och vindfällen, en- och videbuskar samt, för tillfälliga behof, ä utmark
växande löfträd.»

För missbruk eller öfverskridande af den lapp sålunda tillagda
rätt att nyttja skogen å de trakter, der han eger uppehålla sig, bestämmer
3 § ansvarspåföljd, hvarjemte samma § i ett senare moment anger

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

arten af lappens rätt i afseende å virke från enskild skog, hvilket han
till varaktigt bruk användt, till att vara verklig eganderätt, till följd
hvaraf jordegaren icke må vidare kunna göra anspråk på virket, vid
äfventyr af böter eller straff enligt allmän lag, för den händelse han
bortför virket eller gör det för lappen obrukbart. Liknande stadganden
finnas i internationella lagen.

I Utskottet bar yrkats, • dels att i 3 § måtte, i likhet med hvad
komiterade föreslagit, under ansvarsbestämmelsen införas jemväl lapps
underlåtenhet att, innan han flyttar, för jordegare eller brukare anmäla
hvad han å skogen tagit af växande löfträd, dels att paragrafens
2:a moment måtte utgå såsom obehöflig!. Men då berörda anmälningsskyldighet,
på sätt Herr Justitieministern ansett, icke kan vara erforderlig,
då lapparnes rätt till träd på rot blifvit inskränkt till »växande
löfträd», medan samma skyldighet hade större betydelse hos komiterade,
som föreslagit, att lapparne skulle å enskild mans skog ega för tillfälligt
behof taga »växande träd», och då det nog låter tänka sig att, i saknad
af bestämmelse, jordegare skulle kunna anse lappen icke ega rätt att
förfoga öfver det virke, som han å enskild skog tagit till uppförande
af stängsel, kåtor eller dylikt, längre än virket af lappen verkligen användes
och att, sedan han lemnat platsen, hinder fördenskull icke funnes
att »återtaga» virket; har Utskottet ansett denna paragraf böra
qvarstå oförändrad.

Vidare hafva lapparne enligt 21 § erhållit rätt till jagt och fiske å
de för dem afsätta land, sådana områden inom Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker, som för dem bibehållas, och å annan inom
dessa lappmarker belägen utmark under den tid de der ega uppehålla
sig.

Uti 22 § äro uppdragna gränser för lapparnes rätt att förfoga
öfver bete och slåtter samt jagt och fiske å de för dem afsätta land,
hvilka gränser naturligtvis bort bestämmas efter den rätt lapparne i
dessa hänseenden ega. Ehuru lapparnes befogenhet att till underhåll
för sig och sina renar betjena sig af land och vatten å de trakter, der
de ega att vistas, är grundad på deras naturliga rätt till de för deras
existens nödiga förutsättningar, så är med afseende å dessas beskaffenhet
denna rätt likväl icke ens inom de för lapparne afsätta land att
anse såsom en eganderätt. Den är endast en nyttjanderätt till det omfång,
som bestämmes af vilkoren för renskötselns bedrifvande. Hvad
dertill icke erfordras, bör således falla utom gränsen för denna rätt.
Det bör derför icke ligga i lapparnes fria skön att, på sätt hittills i
vissa trakter af Jemtlands län egt rum, upplåta betes- eller slåtter -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

lägenheter å skattefjellen åt bofaste, hvithet gifvit anledning till inrättande
af fäbodar och dermed följaktig skogsförödelse. Om å något
område finnes större tillgång på bete och slåtter, än som för de till
området hörande lappar behöfves, så bör det vara den myndighet, hvilken
har högsta tillsynen öfver lappväsendet inom länet och är i tillfälle
att mera i stort öfverskåda lapparnes behof, som skall förfoga öfver
den Överskjutande tillgången. Jemte det att i 22 § förbjudits lappande
att å de för dem afsätta land åt bofaste upplåta bete eller slåtter eller
upplåta rätt till jagt eller fiske åt annan, har det derför blifvit uppdraget
åt Konungens Befallningshafvande att, der sådan upplåtelse mot
lega kan utan skada för lapparne ske, densamma verkställa. Men då
dels vilkoret af lapparnes samtycke uti paragrafens senare moment
förefallit Utskottet vara i viss mån sväfvande, i ty att det hvarken är
tydligt, huruvida alla lappar, som ega rätt att uppehålla sig å det
ifrågavarande landet, skola samtycka, eller lagförslaget anger någon
form för detta samtyckes inhemtande, dels jagten och fisket torde böra
betraktas som under alla omständigheter väl behöfliga binäringar till
renskötseln, hvarför upplåtelse deraf till annan icke borde utesluta rätt
för lapparne att fortfarande sjelfva deraf begagna sig, vill Utskottet
förorda, att senare meningen af 2:a momentet uti ifrågavarande paragraf
erhåller följande lydelse:

»Finnes upplåtelse af rätt till jagt eller fiske å dylikt land kunna
ske utan skada för lapparne, ege Konungens Befallningshafvande att,
sedan de lappar, hvilka ega rätt att med sina renar å landet uppehålla
sig, blifvit hörde i ärendet, tills vidare tillåta annan att emot afgift å
landet jemte dessa lappar utöfva jagt eller fiske; och gälle om användandet
af medel, som härigenom inflyta, hvad ofvan i fråga om lega
för bete eller slåtter finnes stadgadt.»

Under behandlingen af denna paragraf inom Utskottet har man
ansett de medel, som inflyta genom sådana upplåtelser, som i paragrafen
omförmälas, böra användas för vederbörande lappbys behof, enär deri
skulle ligga eu eggelse för lapparne att bättre hushålla med ifrågavarande
tillgångar, hvilken skulle saknas, derest vinsten deraf icke odelad
komme dem sjelfve till godo; hvarjemte man funnit det föga lämpligt
att pålägga Kongl. Maj:t besväret med den administrativa detaljen att
bestämma om användningen af dessa medel. Häremot kan anföras, att
då medlen, som till följd af lokala förhållanden och andra omständigheter
torde komma att inflyta med olika belopp för särskilda lappbyar,
lämpligen och i första rummet torde böra tagas i anspråk för lapparnes
fattigvårdsutgifter, men det ingalunda torde kunna på förhand tagas

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

för afgjordt:, att lappbyindelningen kommer att läggas till grund för
framtida ordnande af lapparnes fattigvård, utan tänkbart är att socknar
eller län bli de enheter, för hvilka ett sådant ordnande kommer att ske,
så har Utskottet stannat vid den mening, att tryggheten för medlens
ändamålsenliga och rättvisa användning vore bevarad genom att icke
fastslå eu allmän regel derför, utan i stället åt Konungen öfverlemna
att derom meddela bestämmelse; dervid den tillförsigt torde kunna
hysas, att sådana medel skola, i mån som det befinnes behöfiigt eller
lämpligt, komma vederbörande lappby till godo. Eggelsen till sparsam
hushållning med en lappbys tillgångar på bete in. in. skall visserligen
icke, då fördelen deraf skall delas med andra, blifva lika stor som om
samma fördel finge odelad tillfalla lappbyn, men den kan ingalunda
anses komma att bortfalla.

Slutligen har inom Utskottet varit i fråga satt, att till 22 § skulle
läggas ett förbud för lapp att till bete å afsatt land mottaga renar från
bofaste eller främmande utan medgifvande af renegande lapparne i den
lappby, hvars område betesmarken tillhör. Detta förbud skulle egentligen
vara rigtadt mot bofastes renegareskap. Ehuru lappens ställning
otvifvelaktigt försämras, så snart han upphör att vara renegare och nedsjunker
till renskötare åt bofaste, synas dock farorna af desses renegareskap
af dem, som framstält anmärkningar deremot, vara öfverskattade.
Dessa anmärkningar hafva blifvit gendrifna af komiterade i
motiveringen till 22 § af deras lagförslag. Men Utskottet kan ej underlåta
att tillägga, att då lifvet på fjellet och i skogen är lappens lif och
renskötseln är den näring, hvarmed han uppehåller sig och de sina, så
måste det för den lapp, hvilken ej vidare liar egna renar, vara bättre
att vara renskötare åt eu bofast än att icke ha några renar alls att
sköta. Grundsatsen att förbjuda allt renegareskap af bofaste anser
Utskottet fördenskull icke ens i och för sig vigtig. Dessutom kan den
icke praktiskt genomföras. Utskottet instämmer till fullo uti Herr
Justitieministerns uttalande i statsrådet angående denna paragraf, att tillämpningen
af ett förbud för bofaste att ega renar skulle vara hardt
nära omöjligt att öfvervaka, samt att ett tillräckligt verksamt korrektiv
mot bofastes renegareskap torde ligga i stadgandet i lagförslagets 7 §
att, der trängsel af renar på en trakt uppstår, den lapp, hvars hjord
uteslutande eller hufvudsakligen tillhör bofaste, skall i främsta rummet
vara skyldig att utflytta. Då Utskottet befarar, att ej heller genom
det ifrågasatta tilläggsstadgandet till paragrafen i syftning att motverka
de bofastes renegareskap kan vara att förvänta synnerligt resultat, har
Utskottet ej ansett sig höra förorda detsammas upptagande i lagen.

Bih. till lliksd. Prof. 1886. 8 Samt. 1 Afä. 1 Höft. 5

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Lapparna

skailetrsiltt ningsakyldig het.

g§ 10—16.

Enligt 20 § kan lapparnes renbetesrätt i afseende å vissa områden
vid färdväg och i viss trakt omkring kyrka, tingsstad eller marknadsplats
i samfärdselns intresse af Konungens Befallningshafvande inskränkas
till allenast sådant bete, som ifrågakommer under flyttning eller
färd å vägen eller för korrenar vid besök å nämnda ställen.

Till sist torde äfven böra nämnas lapparnes rättighet till skydd för
sina renar såväl mot skadegörelse af menniskor som ofredande af hundar.
Denna rättighet är bevarad genom 17 >>, hvars två första moment
äro hemtade ur internationella lagen.

Då Utskottet ansett lapparnes urgamla sed att med sina renar
uppehålla sig jemväl å enskildes egor böra åt lappande fortfarande
skyddas såsom en verklig rätt, har detta skett under den förutsättning,
att skyldighet att ersätta det obehöriga intrång, den skada, som renande
förorsaka å nämnda egor blefve stadgad. Bestämmelser för sådant ändamål
finnas äfven i lagförslaget, der således de regler, hvarefter
g’enom lapparnes renar förorsakad skada skall ersättas, intaga eu vigtig
plats. Skadeersättningsföreskrifterna äro uttryckta i förslagets 10

-16 §§• .

I 10 och 11 §§ bestämmas de vilkor i afseende å tid och föremål

för skadegörelse, hvarunder ersättningsskyldighet egen rum. Den allmänna
grunden för lapparnes skyldighet att ersätta genom deras renar
vållad skada är den, att de, då skadan timade, icke egde .rätt att beta
sina renar å den trakt, hvarest skadan skedde. Lapparnes rätt till renbete
afser endast utmark, icke i något fäll inegor. Men ett visst slags
utmark, nemligen sådana utängsslåtter, som omfönnälas i 10 paragrafens 1
mom., äro med inegor lika ansedda. Det är således lappande förbjudet
att beta sina renar å inegor och å nämnda utängsslåtter. För den tid,
då skada å denna, så att säga, fridlysta mark skulle blifva för den
bofaste mest känbar, d. v. s. den tid då grödan växer eller afskuren
gröda ännu ligger ute derå, är skadeersättningsskyldigheten ovilkorlig.
Nämnda tid har med hänsyn till olika växtlighetsförhållanden ansetts
vara inom Norr- och Vesterbottens läns lappmarker månaderna Juni—
Augusti samt i öfriga orter månaderna Maj—September. I enlighet härmed
är i 10 § 1 momentet den ovilkorliga skadeersättniugsskyldigheten
bestämd. Öfriga delen af året, hvilken hufvudsakligen upptages af
vintermånaderna, är den i afseende å renbete fridlysta marken endast

Särslilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

i ringa män utsatt för skada. Med afseende derå och å svårigheterna
vid renvården höst och vår är för annan tid af året än den i 1 momentet
angiftia allenast eu vilkorlig skadeersättningsskyldighet beträffande samma
mark stadgad i 10 paragrafens 2 moment, ity att berörda skyldighet der
gjorts beroende af att uppsåt eller grof vårdslöshet vållat skadan. I
fråga om skada å annan utmark än förenämnda utängsslåtter gäller enligt
paragrafens 3 moment enahanda vilkorliga ersättningsskyldighet som i 2
momentet, så vidt den allmänna grunden för denna skyldighet föreligger.

Af billig hänsyn till svårigheterna vid att hålla tillräcklig vård
om renarne isynnerhet höst och vår, då, på sätt Konungens Befallningshafvande
i Norrbottens län vitsordat, hö i hässjor och stackar egentligen
är utsatt för skada, har i 11 § i enlighet med förut enligt lag gällande
grundsatser indirekt blifvit för lappmarkerna i Norrbottens och Vesterbottens
län samt den del af Jemtlands län, der hemmanen skattlagts
efter den för Vesterbottens lappmarker före år 1873 gällande metod,
stadgad skyldighet att kringgärda hässjorna och stackarna, ity att der
sådant ej skett skadeersättningsskyldighet för lapparne icke eger rum,
såvida ej skadan tillkommit med uppsåt eller genom grof vårdslöshet
vid renvården. Nämnda del af Jemtlands län motsvarar ungefär hvad
som, enligt hvad förut meddelats, af komiterade innefattats i begreppet
»Jemtlands lappmark». För de författningar, hvarigenom berörda hägnadspligt
redan förut är stadgad, skall strax nedanför redogöras.

Inom Utskottet har i afseende å 10 § blifvit anmärkt, dels att det
ej vore rigtigt att endast en begränsad ersättningsskyldighet ålagts
lappen, för hvilken väl samma rättsgrund, som föranledt ©vilkorligt
åliggande för bofast att ersätta den skada hans hemdjur göra å annans
egor, borde medföra pligt att godtgöra skada, som hans renar förorsaka
såväl å inegor och merberörda utängsslåtter alla tider af året som å
annan utmark å tid då lapparne ej äro berättigade att der vistas med
sina renar, dels att genom den uppställning, 10 paragrafens två senare
moment fått, åliggandet att bevisa, att skadan skett af uppsåt eller genom
grof vårdslöshet, öfverflyttats på den som skada lidit, medan vanliga
bevisningsregler fordrat, att sedan jordegaren ådagalagt att han lidit
skada, det borde blifva lappens omsorg att värja sig med bevisning
att skadan icke vållats af sådan anledning att lappen bör ansvara derför,
dels att tidsbestämmelsen i 1 momentet borde i fråga om Vesterbottens
läns lappmarker ändras till månaderna Juni—November; hvarjemte
man ansett 11 § i lagförslaget böra utgå.

A dessa anmärkningar är först att genmäla, att renen icke är
att betrakta som hemdjur, hvilket är klart deraf att han är halfvild
och icke kan hållas i samma beroende af lappen som husdjuret af sin

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

egare. Dessutom har den bofaste i sin vård om hemdjuren ett vigtigt
understöd i sitt stängselvitsord. Någon liknande förmån har icke lappen,
om man undantager den i 11 § indirekt stadgade skyldigheten för bofaste
att hägna kring sitt hö, hvilken äfven motsvaras af en ovilkorlig
ersättningsskyldighet å lappens sida. Vidare är, såsom strax skall visas,
af Kongl Maj:t uttryckligen förklarad!, att renen icke kan såsom hemdjur
anses. Fullt tillräckliga skäl synas alltså förefinnas att icke bestämma
lappens skyldighet att hålla vård om sina renar efter samma
rättsgrund som den bofastes att vårda sina husdjur.

Hvad angår den genom 10 paragrafens två senare moment uppstäda
bevisningsregel, är det sant, att den skiljer sig från den som tillämpas
i vår allmänna process. Men hvad det här gäller är att stifta lag icke
endast för kulturlifvet, utan jemväl och hufvudsakligen för nomadens
lif. Hvad det förra fordrar måste i flera stycken eftergifvas af hänsyn
för det senare. Det är egentligen under början och slutet af vintern,
som den i dessa moment afsedda skada sker. Detta beror derpå, att
det då i allmänhet är omöjligt för lappen att hålla renhjordarne under
tillsyn. Så länge nemligen snön ännu ligger lös och i tunnare lager
på marken, eller så snart hård skare bildat sig, kan renen, om skrämsel,
oväder eller hunger jaga honom, på ringa tid, gäckande hundarnes
snabbhet, lägga ofantliga sträckor mellan sig och sina vaktare. Den
presumtion kan fördenskull uppställas som regel i afseende å annan
skadegörelse än i 1 momentet omförmäles, att skadan icke kunnat af
lappen förekommas och fördenskull bör anses som skada genom olyckshändelse.
Men är denna regel rigtig, då lärer väl ock deraf följa, att
jordegaren, liksom alltid då genom olyckshändelse skada sker å hans
egor eller grödan derå, måste vidkännas skadan, såvida han icke kan
styrka, att anledning dertill förefinnes af sådan beskaffenhet, att annan
bör svara för skadan. Och som sådana anledningar har lagförslaget
angifvit uppsåt eller vållande hos lappen.

Nämnda regel liksom tidsbestämmelsen i 10 §:ns 1 moment och
11 §:ns stadgande angående stängsel hafva för öfrigt sin grund i redan
gällande författningar. Genom Nådigt bref den 3 Maj 1825 förordnade
nemligen Kongl. Maj:t för Vesterbottens läns lappmarker, att nybyggare
och hemmansinnehafvare, hvilka å sina ängar och slåttermyra!- icke förvarade
sitt hö i ordentliga lador, utan lade detsamma i stackar, skulle
förse sådana höstackar med en stadig och tät gärdesgård till 4 alnars
höjd på 5 eller 6 alnars afstånd å alla sidor från stacken, eller med
annan af länsstyrelsen lämplig befunnen hägnad, för att emot åverkan
af renkreaturen förvara höet, vid äfventyr för dettas egare att i annat

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

fall, om skada skedde, den sjelf stånda; »hvaremot det jemväl skulle
åligga lapparne att genom noga tillsyn å deras renhjordar söka förekomma
förluster för nybyggare och att, om genom bevislig uraktlåtenhet
å lapparnes sida skada skedde, som eljest kunnat undvikas, lapparne derför
borde vara till ersättning förbundne». Med bifall till Riksens Ständers
derom framstälda förslag förordnade Kongl. Maj:t genom Nådigt
bref den 26 Mars 1831, att hvad genom berörda Nådiga bref den 3
Maj 1825 redan blifvit stadgadt för Vesterbottens läns lappmarker äfven
skulle »för lappmarkerna i Norrbottens och Jemtlands län» gälla till
efterrättelse. Sedan Kongl. Förordningen den 21 December 1857 angående
egors fredande från skada af annans hemdjur utfärdats och i
anledning af underdånig hemställan från häradshöfdingen i Norrbottens
norra domsaga blef genom Nådigt bref den 22 Juni 1859, jemte förklarande
att hvad genom Nådiga brefvet den 26 Mars 1831 blifvit
stadgadt icke kunde anses genom nyssnämnda Kongl. Förordning till
sin giltighet undanröjdt, förständigande meddeladt Konungens Befallningshafvande
i Norrbottens län att genom allmän kungörelse upplifva
innehållet af sist omförmälda Nådiga bref. Och slutligen har i Nådigt
bref den 3 Oktober 1866 Kongl. Maj:t, efter det Norrbottens läns landsting
hemstält, att de i Nådiga brefvet den 22 Juni 1859 meddelade
föreskrifter måtte upphäfvas och Kongl. Förordningen den 21 December
1857 förklaras gällande för lappmarken, funnit skäl icke hafva förekommit
att berörda föreskrifter på annat sätt upphäfva eller ändra,
än att det förklarades, dels att, hvad Jemtlands län anginge, föreskriften
angående nybyggares skyldighet att omgärda sina höstackar, skulle inom
de trakter, der det egentliga lappområdet blifvit genom afvittring bestämdt
och gränserna utstakade, endast inom detta område ega tillämpning,
och dels att renegare vid laga påföljd skulle åligga att taga sådan
vård om sina renar, att de icke skadade vexande eller utskuren gröda
å åker, äng eller slåttermyrar under tiden från den 1 Juni till den 1
September. Genom dessa författningar, har sålunda blifvit utsagdt,

att skadegörelse af renar icke kan anses enligt Kongl. Förordningen
den 21 December 1857 om egors fredande för skada af annans
hemdjur,

att lapparne för skada, som genom deras renar skett å vexande
eller utskuren gröda på åker, äng eller slåttermyrar under tiden från
den 1 Juni till den 1 September, äro ovilkorligen ersättningsskyldige,
men att de i öfrigt äro till ersättning förbundne endast om genom bevislig
uraktlåtenhet å deras sida skada skett, samt

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

att skyldighet att hägna om hö å utängsslåtter förefinnes åtminstone
inom Norr- och Vesterbottens läns lappmarker.

Tidsrummet 1 Juni till 1 September för den ovilkorliga ersättningsskyldigheten,
hvilket i afseende å växtlighets- och höbergning»förhållandena
i Norr- och Vesterbottens läns lappmarker fortfarande ansetts
lämpligt, har man för andra orter, särskild! med hänsyn till Jerntlands
län, der våren inträder tidigare och höbergningen å utängar ofta
icke förr än under September månad afslutas, ansett böra i de bofastes
intresse utsträckas till att omfatta månaderna Maj—September.

Ordalagen i 1866 års Nådiga bref hafva visserligen gifvit anledning
till den föreställning, att den genom Kongl. brefvet den 26 Mars
1831 stadgade skyldigheten jemväl inom »lappmarken i Jemtlands län»
att hägna kring höet å ängar och slåttermyra!- skulle vara upphäfd.
Komiterade hålla före att detta skett genom »ett misstag», som de anse
böra rättas genom eu återgång till hvad förut gälde. Utskottet instämmer
så mycket hellre med komiterade derutinnan, att den genom
sistnämnda Nådiga bref uttalade grundsats beträffande hägnadsskyldigheten
bör fortfarande gälla, som 1866 års bref enligt Utskottets
förmenande i sjelfva verket icke, beträffande Jemtlands län, upphäfver
denna grundsats. Der säges nemligen, att hägnadsskyldigheten i fråga,
hvad Jemtlands län angår, skall ega rum endast inom det vid afvittringen
genom utstakade gränser bestämda lappområdet. Då detta uppenbarligen
icke kan vara annat än de i länet för lappande afsätta land,
inom hvilka hvarken finnas bofaste tillhörande utängsslåtter eller hägnadsskyldighet
kan ifrågakomma, kan Nådiga brefvet den 3 Oktober 1866,
hvad nämnda län angår, icke hafva medfört vare sig ändring eller upphäfvande
af Kongl. brefvet den 26 Mars 1831.

Till sist bör påpekas, att 10 § uttalar den regel att ersättningsskyldighet
för af renar vållad skada åligger renegaren.

I 12 § är stadgadt straff för skadegörelse genom grof vårdslöshet;
hvarjemte lapp, genom hvars renar -- och såsom lappens renar anses
enligt 18 § såväl de renar han eger, som de han sköter åt andra —
skada skett, är ansvarig för de böter, som på grund af denna paragraf
kunna ådöma» renvaktare. Det senare stadgandet hvilar på
den i Utskottets tanke rigtiga grund, att lapp, som sjelf eger renar
eller tagit andras renar under sin vård och således ytterst är för dem
ansvarig, bör vara den som i verkligheten träffas af straffpåföljden
för den förseelse här är i fråga. Skulle sådan lapp kunna bakom
renvaktaren, som ofta icke torde ega något att bota med, skydda
sig för berörda påföljd, så skulle stadgandets syfte att verka till eu

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

noggrannare renvård nästan fullständigt förfelas. I ändamål att motverka
bofastes renegareskap har man satt i fråga att bötesansvaret
skalle ytterst åläggas renegaren. Men då detta, om det än icke skulle
uppmuntra till vårdslöshet i fråga om tillsynen å renar, likväl icke vore
synnerligen egnadt att främja det med stadgandet afsedda ändamålet,
uppmärksamhet hos lapparne i fråga om renars vård, har Utskottet icke
ansett sig böra, på sätt man i fråga satt, utsträcka tillämpningen af
den i stadgandet nedlagda grundsats, hvilken för öfrigt är godkänd uti
internationella lagens 9 § mom. 2.

Uti §§ 13 och 16 stad gas om gemensam ersättningsansvarighet
för flere renegare i det fall, att icke utrönas kan, genom hvilkens eller
hvilkas renar skada skett. Denna ansvarighet är af två slag. Det ena
enligt 16 § grundar sig derpå, att fleres renar hållas tillsammans i eu
hjord; det andra enligt 13 § derpå, att fleres renar, i en eller flere
hjordar, vistas å de inom ett så kalladt skadeersättningsområde belägna
land.. Tanken på senare slagets gemensamma ansvarighet är hemtad
från internationella lagen och är under de förberedande arbetena derför
vidlyftigt dryftad. I denna rättsregel har man velat skapa ett korrektiv
å ena sidan mot lapparnes bristande omsSrg i vården af sina renar och
å andra sidan mot deras obenägenhet att, när skada uppstår, hjelpa
till att upptäcka den dertill vållande. Korrektivet skall utan tvifvel
verka derhän, att sjelfva regeln blott sällan skall behöfva tillämpas.
Icke heller denna gemensamma ansvarighet är något nytt vare sig i
den internationella lagen eller i den nu föreslagna. Genom Kongi. Brefvet
den 4 November 1817 är nemligen stadgadt om svenske eller norske
lappar, som kringvandra hos det andra rikets lappar, att då skada sker
»ersättningen derför bör utgöras gemensamt af alla lappar som äro i
ett sällskap eller följe, så framt styrkas kan, att skada verkligen blifvit.
föröfvad genom dem eller deras djur, men ej upptäckas kan, hvilken
af lapparne till skadan vållande varit». Enligt nu föreliggande lagförslaget
är denna gemensamma ansvarighet inskränkt dels till sådan trakt
som af Konungen bestämmes till att utgöra ett skadeersättningsområde,
dels ock till sådan skada, för hvilken enligt 10 § ovilkorlig ersättningsskyldighet
eger rum.

15 § stadgar regressrätt för de lappar, som fått deltaga i gemensam
skadeersättning enligt 13 §, mot annan eller andra lappar, hvilka
till äfventyrs äfven hade bort deltaga deri. Tiden för regresstalans
anhängiggörande enligt paragrafens sista sats har Utskottet ansett lämpligare
än i lagförslaget skett böra bestämmas till ett år från det laga
kraftegande utslag fallit eller förlikning träffats angående skadeersätt -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Administrativa
bestämmelser.

§§ »—9.

Straffbestäm melser.

§§ 1, 3, 12,
13, 17 och 20.

ningens utgifvande, hvadan lydelsen af denna sats ändrats i enlighet
dermed.

I 14 § stadgas rätt för den, som lidit skada, att, då det är ostridigt,
af hvem skadan bör gäldas, få ersättningsfrågan pröfvad af skiljemän
utan att behöfva tillita domstol.

I §§ 5—9 äro meddelade stadgande» om anordningar i syfte att
göra denna lags bestämmelser verksamma. Dessa stadgar gälla indelningen
i lappbyar, § 5, rätt för lappen att flytta från eu lappby till
annan, § 6, skyldighet för honom dertill, då sådant finnes nödigt till
undvikande af trängsel och skadegörelse å kringliggande trakter, § 7,
tillämpning jemväl för svenska lappar af sådan distriktsindelning som
i internationella lagen föreskrifves, § 8, och slutligen i § 9 inrättande
af ordningsmän i lappbyarne för öfvervakande af att lappbyindelningen
iakttages vid utöfning af renbetesrätten samt ordning inom lappförhållandena
i öfrigt eger rum. Af dessa stadgande» har egentligen 7 §:ns
om lapparnes tvungna utflyttning från en lappby till en annan, dit de
af Konungens Befallninghafvande hänvisats, varit föremål för anmärkningar.
Dessa synas Utskottet hafva blifvit vederlagda uti Herr Justieministerns
yttrande i Statsrådet angående denna paragraf; hvadan Utskottet
tillåter sig att hänvisa till samma yttrande.

I Utskottet har yppat sig den farhåga, att då i anseende till de
långa utstånden, isynnerhet inom lappmarkerna i Norr-och Vesterbotten,
ordningsmannabefattningen torde komma att blifva rätt besvärlig, det
vid sådant förhållande torde vara tvifvelaktigt, huruvida under alla omständigheter
skulle komma att finnas personer villiga att, såvida detta
bestyr blefve oaflönadt, detsamma öfvertaga; och har med anledning
häraf Utskottet ansett böra uttalas önskvärdheten deraf, att Kong].
Maj:t ville, åtminstone tills vidare och intill dess lappbefolkningen hunnit
vänja sig vid denna institution och komma till insigt om dess nytta,
åt ordningsmännen bereda lämplig ersättning.

I afseende å do i lagen förekommande straffbestämmelser har inom
Utskottet anmärkts, att de bort inskränkas till hänvisning till »allmän
lag.» Men utom att två i föreslagna lagen, §§ 3 och 17, om förmäld a

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

förseelser icke i hvarje fall äro enligt gällande lag hos oss straffbara,
äro samtliga dessa straffbestämmelser hemtade från motsvarande stadganden
uti internationell^ lagen. Lagförslaget stadgar straff i 1 och fölen
likartad öfverträdelse i 20 §:n, samt dessutom i §§:na 3, 12, 13 och
17. Med undantag af 20 §:n, till hvilken någon motsvarighet i internationella
lagen icke finnes, motsvaras nu nämnda paragrafer i lagförslaget
af alldeles lika bestämmelser för samma brott uti internationella
lagens respektive §§ 3 mom. 1, 4 mom. 3, 9 mom. 2, 7 mom. 1 och
19 mom. 1. Då sålunda dessa brott redan äro här i landet med straff
belagda, har det icke låtit sig göra att för brotten stadga andra straff
i den nu ifrågavarande lagen, äfven om man skulle hafva ansett någon
förändring i de särskilda straffsatserna behöflig.

Då Utskottet härefter öfvergår till att yttra sig om förslaget till
Lag angående renmärken,

tillåter sig Utskottet till en början hänvisa till den redogörelse för
beskaffenheten af lapparnes näringsfång, hvilken ingår uti Herr Justitieministerns
anförande vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t. Af
denna redogörelse framgår, att det är gammal sed hos lappande att
genom ^klippning i renarnes öron af märken, hvilka kunna variera i
det oändliga, skilja från hvarandra renar, som tillhöra särskilda personer,
att lappande sjelfve fästa synnerlig vigt vid dessa märken, som erhållit
än större helgd derigenom, att det bruk utvecklat sig att uppvisa dem
för Häradsrätterna, hvilka plägat fastställa dem, men att å senare
tider dels detta bruk börjat öfvergifvas, dels ock förekommit, att Häradsrätten
icke ansett sig hafva att meddela någon fastställelse å renmärke,
och att till följd deraf en osäkerhet i reneganderättsförhållandena börjat
innästla sig, som gör ett ordnande genom lag i hög grad behöfligt.

Lagförslagets syfte är att bereda ett efter förhållandenas natur
lämpadt skydd för eganderätten till renar genom att gifva renmärkena
laglig betydelse. Genom dem kan äfven den bofaste erhålla ett hjelpmedel
att, då renar göra skada å hans egor, utan svårighet vinna kännedom
om hvilken han skall hålla sig till för skadeersättningens utbekommande.
För att renmärket skall erbjuda sådant skydd, måste
emellertid åt dess egare så vidt möjligt beredas trygghet för att märket

Bih. till Likså. Prof. 1886. 8 Sand. 1 Afd. 1 Höft. 6

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

icke blifver af annan renegare användt; för den bofaste blir renmärket ett
sådant hjelpmedel som nyss nämndes, om han eger en alltid tillgänglig
utväg att erhålla kännedom om hvilken som är/en märkets egare. Båda
dessa ändamål synas blifva tillgodosedda genom att renmärkena för viss
person fastställas af Häradsrätten, och att förteckning der föres såväl
å de faststälda märkena som å de renegare, för hvilkas rakning märken
blifvit faststälda. För att fastställelse!'' å alla renmärken verkligen skola
vid Häradsrätten sökas, måste bötesstraff stadgas för den, som å ren
anbringar eller låter anbringa renmärke, hvilket ej blifvit af Häradsrätten
för honom faststäldt. Detta har äfven skett genom 4 §:n i lagförslaget.
Inom Utskottet, liksom vid ärendets förberedande behandling
inom Högsta Domstolen, hafva uttalats betänkligheter mot lagförslaget.
Dessa synas likväl Utskottet böra förfalla på de grunder. Herr
Justitieministern i förenämnda sitt anförande framhållit. Dertill vill Utskottet
allenast tillägga, att enligt Utskottets förmenande är lagfart, af
fast egendom det rättsinstitut, hvarmed fastställelse af renmärken närmast
är jemförlig. Lagfarten ger icke någon orygglig bekräftelse på
lagligheten af det fång som lagfares, men genom offentliggörande af
fång till fastighet och deras inregistrering hos Rätten afser man att
så vidt möjligt bereda skydd för eganderätten till fast gods och bibehålla
reda i hithörande förhållanden. Renhjorden är lappens åker och
äng; renmärket anger för lappen, hvilken del deraf är hans. Genom
detsammas fastställelse och inregistrering hos Rätten gifves väl ej deråt
sådant vitsord att, då det blifvit åsatt en ren, annans lagliga eganderättsanspråk
skulle vara endast derigenom afskinna. Men det grundar
prestation, intill dess annat förhållande styrkes, för dens eganderätt,
till renen, som eger märket. Genom att stadga fastställelse och anteckning
vid Rätten af faststälda renmärken förebygger man dessas
sammanblandning och har man alltid tillgång att få veta, hvilken som
eger ett faststäldt renmärke. Liksom i fråga om lagfart är det således
äfven här reda, som hufvudsakligen åsyftas. Den som försummar
att lagfara sitt fång, kan med vite tvingas dertill. Lagförslaget vill
med bötesstraff för anbringande af icke faststäldt märke framtvinga sökandet
af fastställelse.

Endast i två punkter anser Utskottet lagförslaget icke vara fullt
tillfredsställande. Der saknas nemligen, på sätt jemväl Högsta Domstolen
anmärkt, bestämmelse, huru förfaras bör, om emellan de tider,
då fastställelse kan sökas, till följd af arf eller annat laga fång uppstår
behof af märkes anbringande å renar. Detta behof synes emellertid
Utskottet kunna afhjelpas, om fordran på fastställelse icke uppställes

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

så, att den omfattar alla slags märken å renar, utan inskränkes så, att
tillfälligt märke kan anbringas utan att tillämplighet af 4 §:ns straffbestämmelse
inträder. En sådan inskränkning, hvilken äfven med hänsyn
till det hos lapparne rådande bruk i afseende å märkning af renar kan
anses lämplig, sker, om i första meningen af § 1 ordet »renmärke»
utbytes mot »märke i rens öron» samt såsom en följd deraf i 4 § i
stället för ordet »ren» insättes: »rens öron» och ordet »renmärke» utbytes
mot »märke».

Det i lagens promulgationsstadgande använda uttrycket: »fortfarande
brukar icke faststäldt renmärke, som af honom var använda
då lagen trädde i kraft» synes så till vida vara dunkelt, som deri kan
inbegripas såväl att. renegaren later sådant märke, som nämdt är, sitta
qvar å ren, hvilken förr än renmärkeslagen träder i kraft blifvit märkt
dermed, som äfven att han fortsätter med att å renar anbringa
detta märke. Då meningen ej kan vara, att annat än det senare skall
vara med straff belagdt, synes i det anförda uttrycket orden »fortfarande
brukar» böra utbytas mot: »anbringar eller låter anbringa».

På de grunder nu blifvit anförda får Utskottet vördsamt hemställa,

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
ifrågavarande nådiga Proposition icke kan oförändrad
antagas, måtte för sin del besluta så lydande:

l:o.

Lag angående de svenska Lapparues rätt till renbete i Sverige.

1 §•

Lapparne äro berättigade att, under iakttagande af de i denna
lag meddelade föreskrifter, uppehålla sig med sina renar icke allenast
inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker och å de för dem
inom Jemtlands län afsätta land, utan äfven å de trakter i öfrigt, hvilka
de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, och att der betjena sig
af land och vatten till underhåll för sig och sina renar. På enskildes
egor, belägna utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker eller
inom de delar af dessa lappmarker, som vid redan förrättad eller framdeles
skeende afvittring förklarats tjenlige för odling, må dock Lapparne
utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke uppehålla sig

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

endast under Oktober, November, December, Januari, Februari, Mars
och April månader, der ej sådana egor vid afvittringen bibehållits jemväl
såsom renbetesland, eller ovanliga väderleksförhållanden utgöra hinder
för flyttningen. Öfverträdelse af hvad sålunda stadgats straffes med
böter till belopp första gången af högst fyratio kronor och annan gång
af högst dubbelt.

2 §•

I Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker samt å de i Jemtlands
län för Lapparne afsätta land
ega Lapparne att till eget behof
utan betalning använda skogen. Å
sådana områden i nämnda lappmarker,
som ej för Lapparne bibehållas,
må de icke för uppförande
eller ombyggnad af bostad, visthus
eller stängsel taga växande träd
annorlunda än efter anvisning eller
utsyning, som skall kostnadsfritt
lemnas dem af vederbörande skogsbetjent;
dock ega Lapparne, der
stängsel vid deras visten blifvit
olofligen boxdfördt eller gjordt
obrukbart, att till uppförande af
nytt stängsel utan anvisning eller
utsyning taga äfven växande träd.

Å de trakter utom Norrbottens
och Vesterbottens läns lappmarker
samt de i Jemtlands län för Lapparne
afsätta land, der Lapparne
enligt 1 § ega uppehålla sig med sina
renar, må Lapparne taga endast
torra träd och vindfällen, en och
videbuskar samt, för tillfälliga behof,
å utmark växande löfträd. Der
skogen tillhör staten, erlägges här -

Lydélse enligt Kongl. Maj ds förslag:

I Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker samt å de i Jemtlands
län för Lapparne afsätta land
ega Lapparne att till eget behof
utan betalning använda skogen. A
sådana områden i nämnda lappmarker,
som ej för Lapparne bibehållas,
må de icke för uppförande
eller ombyggnad af bostad, visthus
eller stängsel taga växande träd
annorlunda än efter anvisning eller
utsyning, som skall kostnadsfritt
lemnas dem af vederbörande skogsbetjent;
dock ega Lapparne, der
stängsel vid deras visten blifvit
olofligen bortfördt eller gjordt
obrukbart, att till uppförande af
nytt stängsel utan anvisning eller
utsyning taga äfven växande träd.

Utom Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker samt de i
Jemtlands län för Lapparne afsätta
land må Lapparne taga endast
torra träd och vindfällen, en och
videbuskar samt, för tillfälliga behof,
växande löfträd. Der skogen
tillhör staten, erlägges härför ingen
betalning. Ej heller erlägges betalning
för torra träd och vind -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

för ingen betalning. Ej heller erlägges
betalning för torra träd och
vindfällen samt en och videbuskar
i enskild man tillhörig skog. För
växande löfträd, som Lapparne taga
ur sådan skog, skall deremot, der
egaren det påfordrar, gifvas en
billig ersättning, som i brist af åsämjande
bestämmes af tre gode män,
af hvilka hvardera parten utser en
och dessa tillkalla den tredje. Tredskas
endera parten att utse god
man, eller kunna de utsedde ej
enas om valet af den tredje, ege
Konungens Befallningshafvande att
på begäran god man i stället utse.

Emot gode männens beslut må talan
ej föras.

3 §•

Lapp, som tager mera virke än till hans eget behof erfordras,
eller som öfverträder det i 2 § gifna förbud att utan anvisning eller utsyning
taga växande träd, straffes med böter högst fyratio kronor, der
ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar.

Virke, som Lapparne vid deras visten lagligen användt till kåtor,
stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan Lapparnes
samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som häremot
bryter, straffes, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre
ansvar, med böter högst fyratio kronor.

4 §•

Lapparne må icke förmenas att flytta med sina renar emellan de
för dem afsätta land; vare dock skyldige att vid flyttning öfver enskild
mark taga väg, der minsta skada förorsakas; och ege Konungens Befallningshafvande
att, der tvist uppstår, bestämma hvar flyttningsväg
må tagas.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader
må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfliga.

fällen samt en och videbuskar i
enskild man tillhörig skog. För
växande löfträd, som Lapparne taga
ur sådan skog, skall deremot, der
egaren det påfordrar, gifvas en
billig ersättning, som i brist af
åsämjande bestämmes af tre gode
män, af hvilka hvardera parten utser
eu och dessa tillkalla den tredje.
Tredskas endera parten att utse
god man, eller kunna de utsedde
ej enas om valet af den tredje,
ege Konungens Befallningshafvande
att på begäran god man i stället
utse. Emot gode männens beslut
må talan ej föras.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

5 §•

De för Lapparne afsätta land och sådana områden i Norrbottens
och Vesterbottens läns lappmarker, som genom afvittring eller annan
åtgärd för Lapparne särskild! bibehållas, skola delas i lappbyar. Inom
lappby må ej andra Lappar sommartiden uppehålla sig med sina renar
än de, hvilka sjelfva erhållit rätt dertill, eller hvilkas förfäder tillhört
lappbyn eller egt rätt att vistas inom dess område.

Konungens Befallningshafvande åligger att, efter det de Lappar,
hvilkas rätt är i fråga, blifvit hörda, verkställa indelningen i lappbyar.
Konungens Befallningshafvande ege ock, der så nödigt finnes, att, efter
det Lapparne blifvit hörda, förena två eller flera lappbyar till en lappby
eller fördela en lappby i två eller flera.

6 §.

Vill Lapp erhålla rätt att med sina renar flytta till annan lappby,
ingifve ansökan derom jemte uppgift om antalet af sina renar till Konungens
Befallningshafvande i det län, der lappbyn är belägen, foge ock vid
ansökningen afklipp af renmärke, som är åsatt de renar, med hvilka
han vill inflytta. Öfver ansökningen läte Konungens Befallningshafvande
inför Häradsrätten höra Lapparne i denna by, infordre ock från kronobetjeningen
samt, der särskild uppsyningsman finnes tillsatt för upprätthållande
af ordning inom lappväsendet, från denne fullständig utredning,
huru vida utrymmet i lappbyn medgifver inflyttningen. Finnes utrymme
och pröfvas inflyttningen lämpligen kunna ske, meddele Konungens
Befallningshafvande sökanden rätt att inflytta; skolande Konungens Befallningshafvande,
der Lapp, hvilken sålunda erhållit rätt till inflyttning,
förut tillhört lappby inom annat län, underrätta Konungens Befallningshafvande
i detta län om det beslut, hvarigenom inflyttningen blifvit
beviljad.

7 §•

Finner Konungens Befallningshafvande, att inom en lappby flera
Lappar ega rätt att vistas med sina renar, än lägenhet finnes, så att
trängsel derigenom uppstår eller skada å kringliggande trakter förorsakas,
ege Konungens Befallningshafvande, efter det Lapparne så väl
i denna lappby som i den eller de lappbyar, dit inflyttning kan ifrågakomma,
blifvit inför Häradsrätt hörda och erforderlig utredning i öfrigt
blifvit åstadkommen på sätt i 6 § sägs, hänvisa det Överskjutande an -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

talat till närmaste lappby, der utrymme finnes och dit inflyttning utan
olägenhet kan ske. Skall på grund af bristande utrymme någon hänvisas
till annan lappby, ege den Lapp företrädesrätt att qvarstanna,
hvilken uteslutande eller hufvudsakligen har egna eller andra Lappars
renar under sin vård, framför den Lapp, hvilkens renhjord uteslutande
eller till hufvudsaklig del tillhör bofaste; och ega af de Lappar, som
uteslutande eller till hufvudsaklig del hafva egna eller andra Lappars
renar under sin vård, de företrädesrätt att qvarstanna, som sjelfve eller
hvilkas förfäder längst tillhört lappbjm eller inom dess område haft
rätt till bete för sina renar.

Hänvisas Lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta
till annan lappby, förelägge Konungens Befallningshafvande honom vid
vite att inom viss tid hafva verkstält flyttningen. Tredskas Lapp att
fullgöra hvad honom sålunda blifvit ålagdt, ege Konungens Befallningshafvande
fälla honom till vitet samt förelägga honom ny tid och förhöjdt
vite.

tiar Lapp, hvilken blifvit till vite fäld, då vitet skall uttagas, under
sin vård renar tillhörande annan, må jemväl dessa renar tagas i mät
för vitets gäldande, så framt Lappen fortfarande vistas inom den lappby,
hvarifrån han skolat afflytta eller, derest han flyttat till annan lappby,
ej visas kan, att renarne icke voro under hans vård, när vitet honom
förelädes.

8 §•

Varder å trakt, der Lappar, som flytta emellan Sverige och Norge,
uppehålla sig med sina renar, antalet renar vintertiden större, än trakten
väl kan emottaga, och blifver förty enligt Förordningen den 6 Juni 1883
rörande de Lappar, som med renar flytta emellan de förenade konungarikena
Sverige och Norge, af Konungen bestämdt, att distriktsindelning
i sådan trakt eller anmälningsskyldighet för norska Lappar, som dit
inflytta, bör ega rum, skall hvad i nämnda förordning i sådant hänseende
stadgas tillämpas äfven på svenska Lappar i den utsträckning
Konungen förordnar.

9 §•

Uti hvarje lappby skola Lapparne inför länsmannen inom sig välja
en ordningsman.

Ordningsmannen åligger:

l:o) att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande Lappars
uppehållsställen under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

skulle visa sig, att andra än de Lappar, som tillhöra byn, inom dess
område föra renar på bete, detta anmäla hos länsmannen eller ock hos
uppsyningsmannen, der sådan finnes;

2:o) att tillhålla Lapparne att noga bevaka sina renar, samt att
söka utreda, genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada å bofastes
egor blifvit förorsakad;

3:o) att söka befordra god ordning inom lappbyn och för länsmannen
eller uppsyningsmannen anmäla, när något deremot stridande
förekommer, samt att i öfrigt lemna länsmannen och uppsyningsmannen
erforderligt biträde;

4:o) att för allmän åklagare eller uppsyningsman anmäla förseelse]''
mot lagen angående renmärken;

5:o) att vid uppkommande tvister, så väl emellan Lapparne och
de bofaste som emellan Lapparne inbördes, söka bilägga desamma;

6:o) att inställa sig vid Häradsrätt, när de till lappbyn hörande
Lappar skola inför Rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt;
samt att likaledes närvara vid de mantalsskrifningar, uppbördsstämmor
eller andra allmänna sammanträden, som hållas med Lapparne, och, när
så erfordras, dervid uppgifva antalet renar, som beta inom lappbyns
område, och dessas egare, äfvensom särskilt antalet af de skötningsrenar
hvar och eu Lapp har under sin vård.

Ordningsmannen utses för en tid af sex år, med rätt för den
utsedde att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall från befattningen
afgå. Konungens Befallningshafvande ege att, när så skäligt
pröfvas, före tjenstgöringstidens utgång ordningsman entlediga.

Till Konungens Befallningshafvande skall länsman ofördröjligen
insända uppgift på de Lappars namn och vanligaste uppehållsställen,
som inom de till hans distrikt hörande lappbyar blifvit till ordningsmän
utsedde; och läte Konungens Befallningshafvande i länskungörelserna
derom meddela underrättelse.

10 §.

1. Förorsaka Lapparnes renar i Norrbottens eller Vesterbottens
läns lappmarker under tiden från och med den 1 Juni till den 1 September
eller i annan trakt från och med den 1 Maj till den 1 Oktober
skada å växande eller utskuren gröda på åker, äng eller sådana utängsslåtter,
livilka antingen äro inhägnade eller, utan att vara inhägnade,
år efter annat varit till höfångst bnikade och dertill brukas, samt genom
hässjor, diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1. 49

utängsslåtter, skall skadan ersättas af egaren eller egarne till de renar,
genom hvilka skadan skett.

2. Sker sådan skada genom Lapparnes renar å annan tid än här
ofvan sägs, skall skadan ersättas af renarnes egare, så framt den, hvilken
vården om renarne ålegat, uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet vid
renarnes bevakning varit dertill vållande.

3. Sker genom Lapparnes renar skada å annan utmark än utängsslåtter,
hvarom här ofvan sägs, och egde ej Lapparne att, när
skadan skedde, å den utmark uppehålla sig med sina renar, vare lag
som i 2 mom. sägs.

11 §.

Der inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker eller
inom den del af Jemtlands län, hvarest hemmanen blifvit skattlagda
enligt den för Vesterbottens läns lappmarker före år 1873 gällande
metod, slaget och bergart hö å äng eller utängsslåtter, hvarom i 10 §
sägs, icke förvaras i lador utan i stackar eller hässjor, vare ej egaren
berättigad till ersättning för skada, som derå förorsakats af renar, så
framt ej antingen stacken eller hässjan varit försedd med sådant stängsel,
som af Konungen blifvit förordnadt, eller skadan tillkommit med
uppsåt eller genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning.

12 §.

Lapp, hvilken uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet vid bevakningen
af sina renar vållat att renarne gjort skada, som enligt hvad
i 10 och 11 §§ stadgas skall ersättas, böte derjemte för hvarje gång
högst fyratio kronor, der ej förlikning träffats om skadans ersättande.
För gäldande af de böter, som sålunda kunna ådömas renvaktare, ansvar
den Lapp, genom hvars renar skadan åstadkommits.

13 §.

Åro inom en trakt de för Lapparne afsätta land så belägna, att
de renar, som söka bete å dessa land, kunna antagas komma att, der
bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i hela trakten, och
äro omständigheterna i öfrigt sådana, att skada, som af renar göres å
angränsande, denjbofasta befolkningen tillhöriga egor, icke kan antagas
hafva blifvit förorsakad af renar, tillhörande andra Lappar än dem,

Bill. till RiJcsd. Prof. 1886. S Sund. 1 Afd. 1 Höft. 7

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

som uppehålla sig å dessa land, kan trakten förklaras skola utgöra ett
skadeersättningsområde, inom hvilket de Lappar, som der med sina renar
uppehålla sig, skola i de fall nedan sägs vara underkastade gemensam
ansvarighet för skada, som af renarne tillskyndas den bofasta befolkningens
egendom. Konungen bestämmer, hvilka trakter skola förklaras
utgöra särskilda skadeersättningsområdeir, och fastställer gränserna för
ett hvart af dem.

Sker inom skadeersättningsområde i Norrbottens eller Vestei--bottens läns lappmarker, under Juni, Juli och Augusti månader, eller
inom Jemtlands län under tiden från och med den 1 Maj till den 1
Oktober skada å egor af den beskaffenhet, hvarom i 10 § sägs, och
kan ej utrönas genom hvilkens eller hvilkas renar den blifvit förorsakad,
åligger ersättningsskyldigheten de Lappar, hvilka uppehålla sig med
sina renar å de land, som äro belägna inom slcadeersättningsområdet,
och varde ersättningsbeloppet jemte syne- och rättegångskostnader dem
emellan fördelade i förhållande till det. antal renar, hvarmed en hvar
af dem tillhörer området. Om vid den tid, skadan skedde, renar tillhörande
andra än de Lappar, som eg a rätt att vistas å landen, der
uppehöllo sig, skola äfven dessa Lappar i förhållande till antalet af
sådana renar i ersättningen deltaga. Visar Lapp, förr än föidikning
träffats eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad af hans
renar, vare han från deltagande i ersättningen fri.

Lapp, som uppehåller sig med sina renar å land, beläget inom
skadeersättningsområde, skall för ordningsmannen uppgifva antalet af
de renar, han har under sin vård, och dessas egare. Ofverstiger
renantalet med en femtedel eller mera det af honom uppgifna, böte
högst fyratio kronor.

14 §.

Fordrar någon ersättning för skada, som af renar förorsakats, och
är det ostridigt, af hvilken skadan bör gäldas, varde, der den som
skadan lidit det äskar, frågan efter syn och uppskattning pröfvad af
tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka eu utses af hvardera parten och
de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas den, mot hvilken anspråket
väckes, att utse skiljeman eller kunna de utsedde ej om valet
af den tredje sig förena, ege Konungens Befallningshafvande att på
ansökan af den, som anspråket väckt, om valet förordna. Varder till
ersättning dömdt, skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att gälda
kostnaden för syneförrättningen. Sättes ersättningen ej högre än den

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

ersättningsskyldige före synen bjudit, gälde den, som anspråket väckt,
synekostnaden.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten
vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
annorlunda förordnar.

Vill den, som fordrar ersättning, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.

15 §.

Lappar, hvilka efter hvad i 13 §
sägs blifvit till ansvarighet för inträffad
skada dömde eller ingått
förlikning om erläggande af ersättning,
som icke öfverstiger det
belopp, hvartill skadan blifvit vid
syn värderad, med tillagd godtgörelse
för synekostnader, vare
oförhindrade att, i händelse kännedom
sedermera erhålles, att skadan
är föröfvad af renar tillhörande
någon annan, eller att andra Lappar
vid den tid, då skadan skedde,
haft renar inom skadeersättningsområdét
och sålunda böra deltaga
i ersättningen, väcka talan om
godtgörelse för hvad de erlagt
eller för den del deraf, som på
andra Lappar belöper. Sådan talan
må dock ej anhängiggöras senare
än ett år efter det laga kraft agande
utslag fallit eller förlikning träffats angående
skadeersättningens utgifvande.

Lydelse enligt Kongl. Maj:ts förslag:

Lappar, hvilka efter hvad i 13 §
sägs blifvit till ansvarighet för inträffad
skada dömde eller ingått
förlikning om erläggande af ersättning,
som icke öfverstiger det
belopp, hvartill skadan blifvit vid
syn värderad, med tillagd godtgörelse
för synekostnader, vare
oförhindrade att, i händelse kännedom
sedermera erhålles, att skadan
är föröfvad af renar tillhörande
någon annan, eller att andra Lappar
vid den tid, då skadan skedde,
haft renar inom skadeersättningsområdet
och sålunda böra deltaga
i ersättningen, väcka talan om
godtgörelse för hvad de erlagt
eller för den del deraf, som på
andra Lappar belöper. Sådan talan
må dock ej anhängiggöras senare
än två år efter det skadan skedde.

16 §.

Hålla flere Lappar sina renar tillsammans i en hjord och sker
skada af renar, som höra till hjorden, vare, der ej'' utrönas kan, genom

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

hvilkens renar skadan blifvit föröfvad, desse Lappar pligtige att i förhållande
till det antal renar, en hvar af dem har i hjorden, ersätta
skadan jemte syne- och rättegångskostnader.

17 §•

Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar, skall,
utom full ersättning för skadan, höta högst fyratio kronor, så framt
icke förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare,
om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne
genom skrämskott, af hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på
tillåtna uppehållsställen eller söker att dem derifrån fördrifva.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, skall skada, som
derigenom tillfogas renen, af hundens egare till fullo ersättas, äfven om
skadan icke förorsakats genom någons uppsåt eller vållande.

Varder renhjord, som betar å tillåtet uppehållsställe, skingrad af
hund, och förorsaka renarne derigenom skada, den skada skall af hundens
egare ersättas.

Hund, som har till vana att döda renar eller ock upprepade gånger
jagat renar äfven på tillåtet uppehållsställe, skall af egaren, efter
föreskrift af polismyndigheten, dödas, och åligger det polismyndigheten
att, der egaren sådant underlåter, genast låta döda hunden.

18 §.

När i denna lag talas om Lapparnes renar, förstås dermed icke
allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras
vård.

Bofaste, hvilka lemnat renar till vård åt Lappar, hafva i fråga
om dessa renar enahanda förpligtelse!- enligt denna lag, som Lappar,
hvilkas renar äro under annans vård.

19 §.

Der underhåll af renar å något visst område pröfvas för den jordbrukande
befolkningen vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen
förordna, att det område ej vidare må till sådant ändamål begagnas,
mot det att erforderlig betesmark anvisas Lapparne på annan landsträcka,
som dertill finnes tjenlig.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

20 §.

Der för samfärdselns uppehållande pröfvas nödigt, eger Konungens
Befallningshafvande förordna, att vissa områden vid färdväg ej
må begagnas till annat bete för renar än det, som ifrågakommer under
flyttning eller annan färd å vägen, så ock att viss trakt omkring kyrka,
tingsstad eller marknadsplats ej må användas till annat bete för renar
än för deras korrenar, som besöka sådan plats. Öfverträdelse af sådant.
förordnande straffes med böter, första gången högst fyratio kronor
och annan gång högst dubbelt.

21 §.

Lapparne äro berättigade att till jagt och fiske betjena sig af
land och vatten icke allenast å de för dem afsätta land och sådana
områden i Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker, som för dem
bibehållas, utan äfven å annan utmark inom dessa lappmarker under
den tid de ega att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar.

22 §.

Ej må bete eller slåtter å de
för Lapparne afsätta land af dem
upplåtas till bofaste. Sker sådan
upplåtelse, vare den ogild. Varder
bete eller slåtter å något för Lapparne
afsatt land af dem ej använda
och finnes upplåtelse äf sådant
bete eller sådan slåtter tills
vidare kunna ske utan intrång eller
skada för Lapparne, ege Konungens
Befallningshafvande att mot lega
upplåta betet eller slåttern, intill
dess behof deraf åter för Lapparne
uppstår. Medel, som härigenom
inflyta, skola enligt de bestämmelser,
som gifvas af Konungen, till
förmån för Lapparne användas.

Lydelse enligt Kongl. Maj ds förslag:

Ej må bete eller slåtter å de
för Lapparne afsätta land af dem
upplåtas till bofaste. Sker sådan
upplåtelse, vare den ogild. Varder
bete eller slåtter å något för Lapparne
afsatt land af dem ej använda
och finnes upplåtelse af sådant
bete eller sådan slåtter tills
vidare kunna ske utan intrång eller
skada för Lapparne, ege Konungens
Befallningshafvande att mot lega
upplåta betet eller slåttern, intill
dess behof deraf åter för Lapparne
uppstår. Medel, som härigenom inflyta,
skola enligt de bestämmelser,
som gifvas af Konungen, till förmån
för Lapparne användas.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Rätt till jagt och fiske å de för
Lappande afsätta land må ej af
dem till annan upplåtas. Finnes
upplåtelse af rätt till jagt eller fiske
å dylikt land kunna ske utan skada
för Lapparne, ege Konungens Befallningshafvande
att, sedan de Lappar,
hvilka eget, rätt att med sina renar
å landet uppehålla sig, blifvit liörde i
ärendet, tills vidare tillåta annan att
emot afgift å landet jemte dessa
Lappar utöfva jagt eller fiske; och
gälle om användandet af medel,
som härigenom inflyta, hvad ofvan
i fråga om lega för bete eller slåtter
finnes stadgadt.

Rätt till jagt och fiske å de för
Lapparne afsätta land må ej af
dem till annan upplåtas. Finnes
upplåtelse af rätt till jagt eller fiske
å dylikt land kunna ske utan skada
för Lapparne, ege Konungens Befallningshafvande
att, der de Lappar,
hvilka ega rätt att å landet
uppehålla sig, dertill samtycka, tills
vidare tillåta annan att emot afgift
å landet utöfva jagt eller fiske;
och gälle om användandet af medel,
som härigenom inflyta, hvad
ofvan i fråga om lega för bete
eller slåtter finnes stadgadt.

23 §.

Har kronopark, belägen utom de trakter, hvarom i 1 § sägs,
blifvit af Konungen förklarad tjenlig till renbetesland, ankommer på
Konungen att bestämma det omfång, hvari bete och skogsfång, jagt
och fiske få af Lapparne der utöfvas.

24 §.

Pröfvar Konungen nödigt, att jord, som tillhör enskild, skall begagnas
antingen för det i 19 § omförmälda ändamål, eller för att bereda
Lapparne vid de för dem afsätta land tillgång till skogsmark eller
bete eller till vägar öfver inegor emellan landen, eller för att uppföra
stängsel till förekommande af skada af renar, vare egaren pligtig att
afstå jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej
kan träffas, bestämmes enligt gällande förordning angående jords afstående
för allmänt behof.

25 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. I händelse

af bristande tillgång förvandlas böterna enligt allmän strafflag.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

26 §.

De i 3 § omförmälda förseelser, hvilka endast förnärma enskild
persons rätt, så ock de förseelser, om livilka i 17 § handlas, må ej
åtalas af allmän åklagare, der ej målseganden dem till sådant åtal angifvit.
Annan förseelse mot denna lag må ej, der den endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas af annan än målseganden.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1887.

2:o.

Lag angående renmärken.

1 §•

Det märke i rens öron, som Lapp
vill begagna till att skilja sina renar
från annans, skall af honom uppvisas
inför Häradsrätten i den ort,
der han har sitt hemvist. Bofast
renegare uppvise det renmärke,
som han vill använda, inför Häradsrätten
i den ort, der Lapp, som
sköter hans renar, har sitt hemvist.

Häradsrätten läte ordningsmännen
i lappbyarne inom tingslaget
samt öfriga Lappar, hvilka äro vid
Häradsrätten tillstädes, så ock uppsyningsmannen,
der sådan i orten
finnes, yttra sig öfver märket.

Lydelse enligt Kong1. Maj ds förslag:

Det renmärke, som Lapp vill
begagna till att skilja sina renar
från annans, skall af honom uppvisas
inför Häradsrätten i den ort,
der han har sitt hemvist. Bofast
renegare uppvise det renmärke,
som han vill använda, inför Häradsrätten
i den ort, der Lapp, som
sköter hans renar, har sitt hemvist.

Häradsrätten läte ordningsmän -nen i lappbyarne inom tingslaget
samt öfriga Lappar, hvilka äro vid
Häradsrätten tillstädes, så ock uppsyningsmannen,
der sådan i orten
finnes, yttra sig öfver märket.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

2 §•

Finner Häradsrätten märket vara sådant, att det tydligt skiljer
sig från äldre renmärken, som användas, samt att det ej lätteligen kan
till sådant äldre märke förvandlas, fastställe Häradsrätten märket.

Vid Häradsrätten skall föras en förteckning, upptagande de af
Rätten faststälda renmärken, tillika med uppgift på de renegare, för
hvilkas räkning märken blifvit faststälda.

4 §.

Lapp eller bofast, som å rens
öron anbringar eller låter anbringa
märke, hvilket ej blifvit af Häradsrätten
för honom faststäldt, straffes
med böter från och med femtio
till och med femhundra kronor.

Lydelse enligt Kongl. Maj:ts förslag:

Lapp eller bofast, som å ren
anbringar eller låter anbringa renmärke,
hvilket ej blifvit af Häradsrätten
för honom faststäldt, straffes
med böter från och med femtio
till och med femhundra kronor.

5 §•

Öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare, så ock af
uppsyningsman, der sådan finnes.

6 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. I händelse

af bristande tillgång förvandlas böterna enligt allmän strafflag.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

7 §•

Uppvisas vid Häradsrätten å det Ting, som infaller näst efter det
denna lag trädt i kraft, af särskilda renegare till fastställelse renmärken,
af hvilka det ena icke tydligt skiljer sig från det andra eller
det ena lätteligen kan till det andra förändras, eger den renegare, som
sjelf eller hvars förfäder längst användt uppvisadt renmärke, att derå
erhålla fastställelse.

Denna lag träder i kraft den 1
Januari 1888, dock må ej förr än
sex månader från nämnda dag förflutit
den i 4 § stadgade ansvarsbestämmelse
tillämpas å renegare,
hvilken anbringar eller låter anbringa
icke faststäldt renmärke, som af
honom var användt, då lagen trädde
i kraft.

Lydelse enligt Kong!. Maj:ts förslag:

Denna lag träder i kraft den 1
Januari 1888, dock må ej förr än
sex månader från nämnda dag förflutit
den i 4 § stadgade ansvarsbestämmelse
tillämpas å renegare,
hvilken fortfarande brukar icke
faststäldt renmärke, som af honom
var användt, då lagen trädde i
kraft.

Stockholm den 2 April 1886.

På Särskilda Utskottets vägnar:

H. A. Widmark.

Bill. till Likså. Prof. 1886. 8 Sami 1 Afd. 1 Höft.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Reservationer:

af Herr Friherre Nordenskiöld, som ansett, att 22 § hade bort erhålla
följande lydelse:

»Ej må bete eller slåtter eller rätt till jagt eller fiske å de för
Lappande afsätta land af dem till annan upplåtas. Sker det, vare ogildt.
Finnes det kunna utan intrång eller skada för Lapparne ske, ege likväl
Konungens Befallningshafvande efter Lapparnes hörande för högst fem
år i sänder till annan mot lega upplåta betet eller slåtter!! eller rätten
till jagt eller fiske. Medel, som härigenom inflyta, skola för vederbörande
lappbys behof, på sätt Konungens Befallningshafvande finner
lämpligt, användas.

Ej heller må Lapp till bete å de för Lapparne afsätta land mottaga
renar från bofaste eller främmande, utan medgifvande af renegande
Lapparne i den lappby, inom hvars område betesmarken är
belägen»;

af Herr Hedlund: »Instämmande med Utskottet deri, att de no madiserande

lapparnes rätt till de betesmarker och andra uppehållsorter,
som utgöra vilkoren för deras näring, i den mån denna rätt
är grundad på det första besittningstagandet och urgammal sedvänja,
bör hållas i helgd och i lag ytterligare stadfästas, hyser jag betänklighet
mot att låta denna rätt göras gällande mot dem, som vunnit laga
fång å ifrågavarande marker, utan egarnes medgifvande och utan ersättning
till dem. Då emellertid detta må varda föremål för framtida uppgörelse
mellan kronan och desse jordägare, hvaraf lapparnes äldre och bättre
rätt icke må göras beroende, så har jag gerna biträdt Utskottets betänkande
i alla stycken, för så vidt jag kunnat bilda mig ett omdöme
om dessa aflägsna trakters säregna förhållanden»;

af Herr Hellgrén: »Som jag inom Särskilda Utskottet deltagit

vid behandling af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

förslag till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
och till lag angående renmärken, har jag icke kunnat finna mig tillfredsstäld
med ifrågavarande lagförslag, och således uti åtskilliga paragrafer
varit af andra åsigter än hvartill flertalet ledamöter i det Särskilda
Utskottet kommit.

Kongl. Maj:t har i nåder förordnat en komité, som efter vederbör
andes hörande afgifvit förslag till förordningar dels angående de
svenska lapparne och de bofaste i Sverige och dels angående renmärken.
Innan Kongl. Maj:t vidtagit en sådan åtgärd, får man antaga,
att föga eller helt lösliga lagbestämmelser förut förefinnas om de
svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, och att till följd af de
många klagomål, som äro gjorda af såväl lappar, som fastboende, en
sådan lag är af behofvet påkallad.

Det nu till Riksdagens pröfning och antagande, af Kongl. Maj:ts
framlagda förslag i dessa ämnen, omfattar hufvudsakligen Norrbottens,
Vesterbottens och Jemtlands län; men då förhållandena inom dessa
trenne län äro i hög grad olika, så att, hvad som utan stor olägenhet
kan tillämpas i det ena länet, blifver en i ögonen fallande stor orättvisa
och olägenhet uti det andra länet, har jag för min del ansett
nödigt, att hvarje af dessa län bör hafva sin särskilda lag angående
lapparnes rätt till renbete inom detsamma.

Hufvudsyftet med denna lagstiftning torde väl i främsta rummet
hafva varit att så ordna lapparnes renbetesrätt, att eu stor del af de
stridigheter, som nu äro rådande emellan lappar och fastboende, måtte
förebyggas. Tror man sig ernå detta genom antagande af nu framlagda
förslag, är man högeligen bedragen; ty i samma män man söker
bereda lapparne rättigheter, bör man väl äfven taga hänsyn till den
jordbrukande befolkningens lagliga rättigheter och anspråk på skydd
för renarnes skadegörelse å deras egendom, utan att belasta jordbrukaren
med tryckande onus att sjelf freda sin egendom mot skadegörelse
af annans renkreatur.

Då nu denna lag, efter hvad man vid densammas behandlinginom
Utskottet erfarit, vore behaglig för Norrbottens län, vill jag, ehuru
icke fullt tillfredsstäld med de skäl, som derför andragits, icke motsätta
mig densammas antagande och tillämpning inom detta län. Förhållandet
med Norrbottens län är sådant, att inom detta län finnes både
skogs- och fjell-lappar, deraf skogslappen nästan uteslutande vistas i
skogsbygden och fjell-lappen vistas i närheten af riksgränsen och flyttar
sommartiden med sina renar till Norge; att i Norrbottens län finnas,
enligt Hushållningssällskapets berättelse för år 1883, följande antal re -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

nar: uti Öfverluleå 3,300, Jockmock 25,000, Arvidsjaur 6,500, Arjeploug
13,000, Råneå 500, Nederkalix 250, Öfverkalix 2,500, Gellivare 48,000,
Nedertorneå 250, Karl Gustafs 400, Öfvertorneå 200, Korpilombolo
2,425, Pajala 2,000, Tärändö 2,400, Muonionalusta 500, Juckasjärvi 28,300
och Enontekis 50,000 — eller tillsammans 185,525 renkreatur; och att
då häraf synes att rennäringen inom detta län bedrifves i alla länets, så
väl kust- som lappmarksförsamlingar med undantag af Nederluleå, Piteå,
Elfsby och Hietaniemi, af både fastboende och lappar, är det en naturlig
följd, att denna lag skall af renegarne inom detta län, emottagas
med glädje, men deremot med missmod af de jordegare, som icke ega
några renar, utan få åt andra tillsläppa sina egor till renbete och rentramp
och således komma att af denna lag mest drabbas.

Inom Vesterbottens län finnes deremot i Malå församling nedom
kulturgränsen omkring 200 lappar, hvilka uteslutande äro skogslappar
och för det mesta hela året om vistas inom församlingen på de för dem
till renbete upplåtna land. Uti öfriga delar af länet finnas endast uteslutande
fjell-lappar, som med sina renar vår, sommar och höst vistas
ofvan den så kallade kulturgränsen inom Vilhelmina, Stensele med
der under lydande Tärna kapell och Sorsele socknar (gränsande emot
riksgränsen), å de för dem likaledes till renbete upplåtna landsträckor,
hvilka land en del af lappande med sina renar under högsommaren
lemna och då vistas å ömse sidor närmast riksgränsen, utan att komma
i. beröring med fastboendes egor i Norge. Ingå norska lappar med
sina renar besöka numera Vesterbottens län eller dess lappmarker.
Hela renantalet inom Vesterbottens län uppgår till omkring 30,000,
hvilka renar till största delen uteslutande egas af lappar, hvilka senare
hvad Sorsele, Tärna och Malå angår, äfven till en del äro nybj-ggare.

Det är vid de vandringar höstetiden dessa fjell-lappar med sina
renar företaga nedom den så kallade kulturgränsen, så tidigt, att
bönder och nybyggare icke hunnit i lador insamla eller till hemmen
transportera sitt å de vidsträckta utängsslåtterna i hässjor och stackar
förvarade hö, som de flesta skadorna å denna deras gröda tillskyndas
dem genom lapparnes utan trängande behof allt för tidiga flyttning
ifrån sina land och den liknöjdhet, tredska och vårdslöshet, som lappen
vid renarnes bevakning under dessa vandringar utvecklar, och som
alltså utgör det hufvudsakliga, att icke säga det enda tvistefröet inom
detta läns lappmarker, fastboende och lappar emellan.

Den 13 Oktober 1801 utfärdade Konungens Befallningshafvande
i Vesterbottens län en allmän kungörelse angående höhässjors kringstängning
uti Lycksele, Arvidsjaur, Arjeploug, Jockmock och Gellivare

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

samt Umeå, Degerfors, Burträsk, Skellefteå, samt Piteå, Lule och Råneå
socknar, hvilken kungörelse af samma myndighet förnyades genom kungörelse
den 5 Oktober 1818. Sedermera ingaf krononybyggaren Lars
Larsson från Stensele by, Vilhelmina församling, å egna och öfriga
krononybyggares vägnar i Dorotea, Vilhelmina och Åsele socknar af
Åsele lappmark samt Sorsele, Stensele och Lycksele socknar af Lycksele
lappmark, en underdånig ansökningsskrift, deruti de begära att
någon lämplig åtgärd måtte vidtagas till afhjelpande af den tryckande
olägenhet och betydliga skada, krononybyggarne skola tillskyndas derigenom,
att lappallmogen med deras renhjordar ofredade nybyggarenas
odlade ängsmark och att renarne förtärde eller nedtrampade de derutaf
samlade höförråd, hvilka sistnämnde, efter ortens bergningssätt, först
måste ute å marken uppsättas i större stackar eller så kallade hässjor,
som sedan icke, i anseende till den sänka marken och myrarne, kunna
förr än på vinterföret hemforslas till de egentliga förvaringshusen, men
ofta dessförinnan blifva af renkreaturen förstörda.

På denna underdåniga hemställan meddelade Kongl. Maj:t den 3
Maj 1825 det svar: att Kongl. Maj:t i nåder ansett det böra i förevarande
ämne förblifva vid hvad förut genom ofvanberörda kungörelse
gifna föreskrift innehåller; dock så, att det jemväl borde lapparne åligga,
att, genom noga tillsyn å deras renhjordar söka förekomma de nu
öfverklagade förluster för nybyggarena samt att, om genom bevislig
uraktlåtenhet härutinnan å lapparnes sida skada skett, som eljest kunnat
undvikas, lapparne derför böra till ersättning varda förbundna.

Sådan gestaltar sig frågan än i dag, och i stället för att beakta
de rättmätiga klagomålen från jordegarenas sida, vill man fortfarande
ålägga, icke allenast jordegarena i Norr- och Vesterbottens läns lappmarker,
utan äfven en del jordegare i Jemtlands län, som derifrån
förut äro befriade, att omgärda sina höstackar och höhässjor med dyra,
skogs- och tidsförödande hägnader, synnerligast lcänbara för dem, —
och dessa äro de flesta inom Vesterbottens läns lappmarker — som vid
afvittringen fått många af sina utängsslåtter liggande å kronoparker
taxerade under sina hemman, och således tvungna att till kronan efter
^stämpling betala det stängselvirke, som erfordras på ängar liggande
å dessa marker.

Det är med denna orättvisa för ögonen, som jag, hvad Vesterbottens
län angår, hemställer om andra tidsbestämmelser för lapparnes
vistelse och flyttning ifrån de delar af Vesterbottens läns lappmarker,
som efter afvittringen komma att dem tilldelas, och hvarigenom all
stängselskyldighet blifver öfverflödig samt lapparnes rätt och bästa i

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

allo tillgodosedda; hvadan 11 § i nu föreliggande lagförslag bör helt
och hållet utur detsamma försvinna.

Vid stiftande af ny, ändring eller tillägg i förut befintliga lagar,
kungabref, eller andra på annat sätt tillkomna lagbestämmelser, torde
vara nödigt, att om denna lag antages, äfven något säges i ingressen
till lagen, att sådana äldre, förut i samma syfte gifna stadgar och föreskrifter,
derest de icke fortfarande skola vara gällande, upphäfvas.

Som jag således icke kan finna mig nöjd och tillfredsstäld med
detta lagförslag i hvad det angår Vesterbottens län, vill jag så mycket
mindre medverka för dess tillämpning och antagande inom Jemtlands
län, emedan lagförslaget i hvad det angår sistnämnda län allt för mycket
ingriper i jordegarnes egande och lagliga rätt, samt nödig och tillförlitlig
utredning helt och hållet saknas, huru stora områden staten af
enskilda jordegare måste inköpa för att tillfredsställa icke allenast lapparnes,
utan äfven enskilda renegares behof af renbete, och de kostnader,
som med en sådan anordning kunna blifva förenade.

Af hvad jag nu sålunda här ofvan i korthet andragit, torde oförtydbart
framgå, att en särskild lagstiftning angående lapparnes renbetesrätt
för hvardera af de tre nordliga länen Norrbotten, Vesterbotten
och Jemtland är oundviklig; och då jag icke vill motsätta mig lagförslagets
antagande för Norrbottens län, sådant det nu föreligger, med
utgående ur detsamma af hvad som kan ega samband med Vesterbotten
och Jemtland uti de paragrafer, der alla tre länen omnämnas, vågar jag
vördsammast framkomma med förslag, huru jag anser denna lag böra
lyda för Vesterbottens län.

Lag angående Vesterbottens läns lappars rätt till renbete i Sverige.

1 §•

Lapparne inom Vesterbottens län äro berättigade, att under iakttagande
af de i denna lag meddelade föreskrifter uppehålla sig med
sina renar icke allenast inom Vesterbottens läns lappmarker, utan äfven
å de trakter i öfrigt inom Vesterbottens- och Vesternorrlands län, hvilka
de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, och att der betjena
sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar. På enskildes
egor, belägna utom Vesterbottens läns lappmarker eller inom de
delar af dessa lappmarker, som vid redan förrättad eller framdeles skeende
afvittring förklarats tjenlige för odling, må dock lapparne utan

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

vederbörande jordegares eller brukares samtycke uppehålla sig endast
under December, Januari, Februari, Mars, April och Maj månader, der
ej sådana _ egor vid afvittringen bibehållits jemväl såsom renbetesland,
eller ovanliga väderleksförhållanden utgöra hinder för flyttningen. (Några
böter för öfverträdelse af hvad i denna paragraf stadgas, anser jag
icke böra lapparne ådömas, enär de enligt 10 § äro ersättningsskyldige
för den skada, som af deras renar förorsakas).

2 §•

I Vesterbottens läns lappmarker ega lapparne att till eget behof
utan betalning använda skogen.

Utom Vesterbottens läns lappmarker må lapparne taga endast
torra träd och vindfällen, en och videbuskar samt, för tillfälligt behof,
å utmark växande löfträd. (I öfrigt lika med Kongl. Maj:ts förslag).

3 §•

Lapp, som tager mera virke än till hans eget behof erfordras,
straffes med böter efter allmän lag.

Virke, som lapparne vid deras visten lagligen användt till kåtor,
etc. (lika med Kongl. Maj:ts förslag).

4 §■

Lika med Kongl. Maj:ts förslag.

5 §•

Sådana områden i Vesterbottens läns lappmarker, som genom afvittring
eller annan åtgärd för lapparne särskildt bibehållas, skola delas
i lappbyar. Inom lappby må etc. etc. (lika med Kongl. Maj:ts förslag).

6 §•

Lika med Kongl. Maj:ts förslag.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

7 §•

Lika med Kongl. Maj:ts förslag i 1 och 2 momenten, men att 3
momentet måtte helt och hållet utgå, emedan jag icke kan gilla, att
eu helt och hållet oskyldig person skall för en tredskande part med
sin egendom betala den tredskande ådömda viten.

8 §•

Lika med Kongl. Maj:ts förslag.

9 §•

Lika med Kongl. Maj:ts förslag.

10 §.

1. Förorsaka lapparnes renar i Vesterbottens läns lappmarker i
trakter ofvan demarkationslinie!! under tiden från och med den 15
Juni till och med den 15 September, eller i annan trakt nedom
denna linie från den 1 Juni till den 1 December, skada å växande eller
afskuren gröda på åker och äng, utestående hässjor och stackar med i dem
förvaradt hö, eller sådana utängsslåtter, hvilka antingen äro inhägnade
eller, etc. (lika med Kongl. Maj:ts förslag).

(I stället för 2 och 3 inom., som jag yrkar måtte utgå, skulle i
stället tillkomma ett moment af följande lydelse:)

2. Den hemmansegare, nybyggare eller prestbordsinnehafvare,
som icke före denna tid hemfört, eller i lada förvarat sitt hö, stånde
sjelf skadan.

Genom denna förändring i 10 § och borttagande ur lagförslaget
af 11 och 12 §§ tror jag för visso att de inom Vesterbottens läns lappmarker
öfverklagade tvistigheter komma att häfvas, hvilket aldrig blifver
händelsen, om §§ 10, 11 och 12 i Kongl. Maj:ts förslag oförändrade
antagas. Jag är äfven fullt öfvertygad derom, att om detta af mig
uppgjorda förmedlingsförslag för Vesterbottens läns lappar blefve lag,
skulle det lända så väl lappar som fastboende till stor båtnad, de förra
genom att nödgas hafva en noggrannare vård om sina renar och de
senare att i god tid taga vara på sitt hö.

§ 11 skulle således efter mitt förslag borttagas för Vesterbottens
läns lappmarker.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 12 skulle likaledes utgå, emedan uppsåtet och vårdslösheten
vid renarnes bevakning får lappen enligt 10 § ändå gälda genom ersättningar
af den skada, som hans renar förorsaka.

§ 13. Att äfven denna paragraf, såsom för Vesterbottens län öfverflödig,
måtte för detta län i lagen borttagas.

Om 11, 12 och 13 §§ ur Kongl. Maj:ts förslag utgå, skulle 14
§ i lagförslaget för Vesterbottens län motsvara

§ 11.

och bibehålla samma ordalydelse som 14 § i Kongl. Maj:ts förslag.

§ 15. Bör i likhet med 13 § i Kongl. Maj:ts förslag, ur lagförslaget
för Vesterbottens län utgå, och ordningsföljden af kommande
paragrafer derefter ordnas, så att §§ 16, 17, 18, 19 och 20, deruti jag
icke föreslår någon förändring, må i lagförslaget för Vesterbottens län
motsvaras med §§ 12, 13, 14, 15 och 16.

§ 21 i Kongl. Maj:ts förslag skulle i förslag till lag för Vesterbottens
län utbytas med

§ 17.

Lapparne inom Vesterbottens läns lappmarker äro berättigade att,
enligt lag och gällande stadgar, till jagt och fiske betjena sig af land och
vatten icke allenast å sådana områden i Vesterbottens läns lappmarker,
som för dem bibehållas, utan äfven å annan utmark inom dessa lappmarker
under den tid, de ega att å sådan utmark uppehålla sig med
sina renar.

§ 22 i Kongl. Maj:ts förslag motsvaras i detta förslag af

§ 18.

Ej må bete eller slåtter å de områden inom Vesterbottens läns
lappmarker, som för lapparne bibehållas, af dem upplåtas till bofaste.
Sker sådan upplåtelse vare den ogild.

Rätt till jagt och fiske för lapparne å dessa områden, må ej af
dem till annan upplåtas.

Emot de återstående 23, 24, 25 och 26 §§ har jag ingen anmärkning
att göra, utan skulle dessa paragrafer under motsvarande §§

Bik. till Eiksd. Prot. 188<>. 8 Sand. 1 Afl. 1 Höft. 9

66 Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

19, 20, 21 och 22 med samma ordalydelse upptagas i lagförslaget för
Vesterbottens län.

Denna lag träder i kraft för Vesterbottens län året efter det afvittringen
inom detta läns lappmarker hunnit afslutas och blifvit faststäld,
samt lapparnes områden blifvit bestämda och indelade uti lappbyar.

Norska lappars rätt till renbete in. in. för sina renar inom Vesterbottens
län förblifver för dem fortfarande i enlighet med Kongl. Förordningen
den 6 Juni 1883. — Men då Riksdagen icke, utan närmare
pröfning och undersökning, samt efter vederbörande parters och myndigheters
ytterligare hörande, torde vilja besluta om de af mig nu föreslagna
ändringar i så väl Kongl. Maj:ts nådiga proposition, som Särskilda
Utskottets förslag till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete
i Sverige, vågar jag vördsammast hemställa:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att då Riksdagen för närvarande icke kan i
sin helhet antaga Kong], Maj:ts proposition med förslag
till lag angående svenska lapparnes rätt till renbete
i Sverige, eller Särskilda Utskottets derpå grundade
betänkande, det Kongl. Maj:t täcktes, efter ytterligare
pröfning och utredning, huru vida icke förhållandena
med svenska lapparnes renbetesrätt i Sverige
äro sådana, att en särskild undantags lagstiftning i
detta hänseende är af behofvet påkallad för hvardera
af de trenne norrländska länen Norrbotten, Vesterbotten
och Jernband, till Riksdagen inkomma med
särskilda förslag derom.»

af herr Unger: »Då jag, i fråga om »lag angående de svenska

lapparnes rätt till renbete i Sverige», i åtskilliga delar ej kunnat med
Särskilda Utskottet instämma, anhåller jag vördsamt att härigenom få
i korthet angifva min afvikande mening jemte skälen derför:

Enär i allmänhet olämpligt synes att i särskilda lagar stadga särskilda
straff för förbrytelser, hvarå i allmän lag straff satte äro, såsom

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

förhållandet är med de i §§ 1, 3, 12 och 20 omförmälda brott, likasom
ock med det i § 13 afsedda svikliga förfarande, om förlust derigenom
annan tillskyndas;

enär i hvad fall som helst principvidrigt är att, i strid emot
allmän lag, stadga iterationsstraff för åverkan, såsom i §§ 1 och 20
skett, under det att i §§ 3 och 12 för enahanda slags brott icke stadgats
sådant straff; och

enär i öfrigt föreskriften i § 3 om böter till belopp af »högst
40 kronor, der ej förseelsen enligt allmän lag medförer högre ansvar»,
synes så mycket mera olämplig, som den förseelse, hvilken i nämnda
paragraf omförmäles, enligt allmän lag medförer högre ansvar, och bestämmelsen
om »högst 40 kronor» alltså saknar all betydelse, vid Indika
förhållanden ett enkelt hänvisande till allmän lag synes lämpligare, än
tillskapande af nya straffkategorier;

enär vidare orden: »uppehålla sig» i punkt 2 § 1 torde böra utbytas
emot orden: »beta sina renar», eller »uppehålla sig med sina
renar», eller eljest något uttryck, som må utmärka att fråga är om bete
för renarne och icke om vistelseort för lapparne;

enär emot allmän lag stridande är att hvad en tillhörer må tagas
i mät för annan ådömde böter, och giltig anledning icke förefinnes att,
på sätt i mom. 3 § 7 och i § 12 skett, afvika från den rättsregeln att
hvar eger sin sak ensam bota och icke annans lott förverka;

enär den åtskilnad med afseende å bevisningsskyldigheten, som
föranledt indelning af § 10 i tre särskilda moment, synes så mycket
mera af förhållandena opåkallad, som den bevisningsskyldighet, hvilken
enligt mom. 2 och 3 skulle åligga den jordegare, som hade anspråk på
ersättning för liden skada af lapparnes renar, icke med gällande lag
angående kärande- och svarande-parts bevisningsskyldighet öfverensstämmer
och derjemte skulle i de flesta fall blifva för jordegaren omöjlig
att fullgöra;

enär den, såsom vilkor för jordegares rätt till skadestånd för
förstördt hö, i § 11 innefattade föreskrift, att höstack eller hässja borde
vara med stängsel försedd, skulle, under nu varande förhållanden och
då i en del fjelltrakter på miltal saknas hägnadsvirke, blifva för jordegaren
oskäligt betungande och mångenstädes omöjliggöra användande
af befintliga slåtterlägenheter;

enär de i § 17 inrymda särskilda stadganden synas böra ur förslaget
utgå, efter som i allmän lag redan finnes bestämdt, huru för
skadegörelse och huru för grymhet mot hemdjur bötas skall, likasom
ock huru skada, som af hund orsakas, skall ersättas och under hvilka

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

förhållanden hund måste dödas, och eftersom ifrågasatt stadgande att
jordegare, som lidit skada af renar, hvilka blifvit af hund skingrade,
''skulle om skadestånd derför hålla sig, icke till renegaren, utan till
hundegaren, synes vara emot all rimlig billighet stridande;

enär af det i § 21 förekommande oinskränkta stadgande angående
lapparnes jagt- och fiskerätt inom lappmarkerna torde kunna, åtminstone af
lapparne med deras kända ringaktning för jagt- och fiske-stadga, dragas
den slutsats att lapparne vid utöfvande af jagt och fiske, icke skulle
vara af dessa stadgar bundne, hvadan förtydligande i sådant hänseende
synes böra i paragrafen inflyta; och

enär slutligen många billighets- och klokhetsskäl tala derför, att
de medel, som genom den i § 22 omförmälda utarrendering inflyta,
måtte, enligt vederbörande Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes föreskrifter,
få användas till förmån endast för de lappar, som tillhöra den
lappby, från hvilken upplåtelsen skett, och i öfrig!, samma förutsättningar
synas gälla för lämpligheten af utarrendering, så väl af bete
och slåtter, som af jagt och fiske;

har jag, vid ärendets behandling inom Utskottet, varit i så måtto
från Utskottets majoritet skiljaktig, som jag, med biträdande i öfrigt af
Utskottets förslag, tillåtit mig på här ofvan i korthet antydda skäl,
vördsamt hemställa:

att punkt 2 § 1 måtte, med uteslutande af punkt
3, lyda som följer:

»På enskildes egor, belägna utom Norrbottens och Vesterbottens
lappmarker eller inom de delar af dessa lappmarker, som vid afvittring
äro eller varda förklarade tjenlige för odling, må dock lapparne,
vid laga hot, icke, utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke,
heta sina renar annan tid än under Oktober, November, December,
Januari, Februari, Mars och April månader, der ej sådane egor vid
afvittringen bibehållits jemväl- såsom renbetesland, eller ovanliga väderleksförhållanden
utgöra hinder för flyttningen».

att § 3 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Lapp som tager mera virke, än som till hans eget behof erfordras
eller som öfverträder det i 2 § gifna förbud att utan anvisning
eller utsyning taga växande träd, straffes enligt allmän lag».

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

»Virke, som lapparne vid deras visten lagligen användt till kåtor,
stängsel eller annat varaktigt bruk, må, vid laga bot, ej af jordegaren
utan lapparnes samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart».

att mom. 3 § 7 måtte ur förslaget utgå;
att, med uteslutande ur lagen af § 11, måtte åt
§§ 10 och 12, i eu paragraf sammanförde, gifvas
följande förändrade lydelse:

§ 10.

»Förorsaka Lapparnes renar skada å växande eller afskuren eller bergad
gröda å åker och. äng eller å sådana idängsslåtter, hvilka antingen äro inhägnade,
eller, utan att vara inhägnade, till höfångst brukas samt genom hässjor,
diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter, eller
sker genom Lapparnes renar, den tid, lapparne der eg ego uppehålla sig med.
sina renar, skada, å annan utmark, skall skadan åt vederbörande renegare ersättas,
och Lapp, svin med uppsåt eller genom försummelse i den vård om egna eller
andras renar, honom ålegat, vållat skadan, skall, elev förlikning om skadeståndet
ej träffas, bota enligt läge..

att sista punkten af § 13 måtte lyda sålunda:

»öfverstiger renantalet med en femtedel eller mera det af honom
uppgifna, böte, om förlust genom sådant svikligt förfarande annan tillskyndas,
enligt lag».

att § 17 måtte ur förslaget utgå;
att emellan orden »fiske» och »betjena» i början
af § 21 måtte insättas orden:

»i enlighet med lag och laga stadgar- :

att § 22 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

§ 19.

Ej må bete eller slåtter eller rätt till jagt eller fiske å de för Lapparne
afsätta land af dem. till annan upplåtas. Sker det, rare ogildt. Finnes det
kunna, utan intrång eller skada för Lapparne, ske, ege likväl Kongl. Mag ds

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Befallningshafvande, efter Lapparnes hörande, för högst fem år i sänder till
annan mot lega upplåta betet eller slåttern eller rätten till jagt eller fiske. Medel,
som härigenom inflyta, skola för vederbörande lappbys behof, på sätt Kongl.
Maj ds Befallningshafvande finner lämpligt, användas».

samt att, till följd af livad jag sålunda tagit mig
friheten ödmjukligen hemställa, §§ 25 och 26 kunde,
såsom obehöfiiga, utgå.

Hvilket allt jag ansett mig böra härigenom reservationsvis anmäla.

I fråga derefter om »lag angående renmärken», har jag — som,
lika med flertalet af Högsta Domstolens ledamöter, funnit giltig grund
saknas att med straff belägga anbringande af ej faststäldt renmärke,
hvarigenom annans rätt icke förnärmas — för angifvande af de hufvudsakliga
grunder, hvarå renmärke slagen enligt mitt förmenande borde
byggas, dristat i Utskottet framlägga ett förslag till lag angående renmärken,
af följande innehåll:

§ 1.

Renegare, som, för att skilja sina renar från annans, vill begagna
visst, förut använda eller nytt renmärke, bör derå söka fastställelse
vid Häradsrätten i den ort, der renegaren, eller, om särskild renskötare
användes, der denne har sitt hemvist, vid äfventyr, om sådant af renegaren
underlåtes, eller renmärket ej kan fastställas, att detsamma, i
tvist om bättre rätt till ren, emot faststäldt renmärke icke tillerkännes
vitsord.

im! .

Häradsrätten läte ordningsmännen i lappbyarne inom tingslaget
samt öfrige lappar, hvilka äro vid Häradsrätten tillstädes, så ock uppsyningsmannen,
der sådan i orten finnes, yttra sig öfver märket, och
om Häradsrätten dervid finner märket vara sådant, att det tydligt

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

skiljer sig från äldre renmärken, som i orten veterligen användas, samt
att det ej lätteligen kan till sådant äldre märke förvandlas, fastställe
Häradsrätten märket och meddele derom sökanden bevis.

§ 3.

Sökes å samma rättegångsdag fastställelse å samma renmärken,
eller å renmärken, af hvilka det ena icke tydligt skiljer sig från det
andra, eller det ena lätteligen kan till det andra förändras, eger den
renegare, som sjelf eller hvars förfäder längst användt uppvisadt renmärke,
att derå erhålla fastställelse.

§ 4.

Vid Häradsrätten skall föras särskild bok, upptagande de af
Rätten faststälde renmärken, tillika med uppgift på de renegare, för
hvilkas räkning märken blifvit faststälda.

Den, som i sviklig afsigt lägger märke å ren, som hörer annan
till, eller förändrar eller utplånar annans renmärke, straffes såsom för
bedrägeri, enligt gällande strafflag.

Och ehuru grunderna för detta förslag af Utskottets majoritet icke
gillats, och jag till följd deraf icke vågat hoppas det något afseende
vid förslaget skulle af Riksdagen fästas, har jag dock i denna min reservation
inrymt förslaget för att derigenom närmare motivera mitt
härmed vördsamt framstälda yrkande om arfslag, ej mindre å Kongl. Maj:ts,
än äfven å särskilda Utskottets förslag till * lag angående renmärken''».

samt af Herrar Friherre Ericson och Grenholm:

Då vi icke kunnat biträda de beslut, hvartill Utskottet kommit i
hvad angår lagstiftningen för Jemtlands län, så hafva vi önskat att för
Riksdagen få framlägga de skäl, hvarpå vi stödja vår afvikande mening.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Det torde till en början vara nödigt att i största korthet i minnet
återkalla de olika förhållanden, som redan nu genom lagstiftning förefinnas
i de tre län, der renskötsel bedrifves. Inom Norr- och Vesterbottens
län finnes ett bredt bälte, som åtskiljer renbetesfjellen från den
bygd, der jordbruk och boskapsskötsel idkas på jord, som är skattlagd
efter samma grunder som skattehemmanen i rikets öfriga delar. Detta
mellan nomaden och den bofaste belägna territorium utgör hvad man
kallar lappmarker och är genom lagstiftningen så att säga upplåtet till
sambruk emellan bofaste jordbrukare och kringströfvande renegare, enär
lappen inom detta område tillförsäkrats viss rätt till bete och skogsfång^
på de bofastes jord, och desse senare, som fått sina hemman
mot vilkor att tåla detta lappens intrång, åtnjuta, jemförda med vanliga
svenska hemman, åtskilliga skattelindringar.

Inom Jemtlands län eger ett annat förhållande rum. Der finnas
visserligen äfven eu del hemman, Indika antingen helt och hållet eller
delvis äro skattlagde enligt samma metod som lappmarkshemmanen i
de norra länen, men dels är denna lindrigare skattläggning icke tillkommen
af samma orsak som lappmarkshemmanens, och intet vilkor om
inskränkning i eganderätten till renskötselns förmån har här stadgats,
och dels äro dessa hemman icke så belägna, att de bilda hvarken någon
sammanhängande eller tillräcklig skyddsmur emellan de gamla skattehemmanen
och renbetesfjellen. De gamla hemmanen gränsa deremot på
stora sträckor inom Undersåkers, Hallens, Ovikens och Bergs tingslag
inom Jernband omedelbart intill lappfjellen, och inom Herjeådalen äro
alla hemman gammal skatte.

Då sålunda i Jemtlands län saknas den öfvergång emellan nomaden
och det område, der han är oinskränkt herre, och det, der den jordbrukande
hemmansegaren har samma lagliga rätt, hvilken åstadkommits
inom lappmarkerna i Norr- och "V esterbotten, så är tydligt, att konflikten
emellan de oförenliga intressena skola här vara både talrikare och
af allvarsammare art. De hade kunnat undvikas äfven utan bildande af
lappmarker, om vid afyttringen behörigt afseende fästs vid båda näringarna.
Så har emellertid icke varit förhållandet, ty för afvittringen
i Jemtlands län, som börjats på sjuttonhundratalet, sedan afbrutits och
åter fortsatts från början af adertonhundratjugutalet, finnes icke något
stadgande om behörigt tillgodoseende af utrymme för renskötseln förr
än år 1841, och hade afvittringen då redan så långt framskridit, att
rättelse i det begångna felet icke längre var möjligt, annorlunda än
undantagsvis. Härigenom har skapats en situation, som gör, enligt vårt
förmenande, den föreslagna lagen omöjlig att tillämpa i Jemtlands län,

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

så vida de båda intresserade parternes kraf på lagens skydd och rättvisa
skola tillgodoses.

Lagförslaget, tillkommet i god afsigt, har haft till ögonmärke i
främsta rummet att betrygga och förbättra lapparnes vilkor. Att detta
i Jemtlands län skulle alldeles misslyckas, äro vi säkra på och anhålla
derföre för Riksdagen få framlägga skäl för denna vår öfvertygelse.

Grunden för tillgodoseendet af de ömsesidiga intressena har lagförslaget
trott sig kunna bygga derpå, att lappen skulle under den del
af året, då grödan i bygden växer och står ute, vara förbunden att
icke träda öfver gränserna af de för renbete afsätta land, hvaremot han
under den del af året, då grödan är inbergad och marken kan anses
vara frusen, skulle få ströfva omkring på de böndernes egor, som han
efter gammal sedvana hittills hav besökt och der få begagna sig af land och
vatten till underhåll för sig och sina renar. Bönderne skulle enligt förslagets
motivering böra åläggas detta intrång i sin eganderätt, dels för
att under den tid, då grödan står på marken, vara fredade för besök
af renhjordar och dels derför, att detta skulle vara ett, om än icke i
lag dem pålagdt, dock i följd af sedvana legaliserad! servitut.

Må det tillåtas oss att först tillse, huru det skulle ställa sig för
lappen under de nya förhållandena.

Det närmare bestämmandet af de ömsesidiga rättigheterna och
skyldigheterna samt påföljderna af öfverträdelser upptager en del af
lagförslagets paragrafer. Sålunda stadgas i 1 § böter och i 10 § ersättningsskyldighet
för den lapp, hvars renar under månaderna Maj
September öfverträda fjellets gränser och göra skada på gröda. Som
en naturlig förutsättning för en sådan bestämmelse både man rätt antaga,
att de sålunda till sommaruppehållsort åt lapparne anvisade områden
vore så beskaffade, att desse der funno de nödvändiga vilkoren
för sin existens under den tid det vid hård påföljd vore dem förbjudet
träda der utanför, så att det icke behöfde befaras, att renarne löpte ned
på bygden, utan att lappen vore dertill skuld genom vanvård och sjelfsvåld.
1 Så är dock icke förhållandet, utan hafva alla, som härom haft att
yttra sig, konstaterat att fallen äro otillräckliga; så säger komitén i
sitt förslag; så säga lapparne vid alla de tillfällen, der de egt att säga
sin mening om förslaget; så Konungens Befallningshafvande i Jemtlands
län; så Herr Justitieministern, som i sitt anförande till statsrådsprotokollet
(pag. 51 i Kongl. Propositionen) yttrar om Jemtlands län, att »skattefjellen
icke vidare erbjuda de betingelser, som knifvas för renskötselns
bedrifvande under vår, sommar och höst»; så säga äfven vi, som i Utskottet
upprepade gånger framhållit detta, och slutligen, märkligt nog,

Bill. till Riksd. Frat. 1886. 8 Sami. 1 Afä. 1 Höft. 10

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

äfven Utskottet sjelft (pag. 14 i betänkandet). Det torde således få anses
vara ådagalagdt, att de förpligtelse!-, som man vid ansvarspåföljder,
Indika kunna antaga möjligen ruinerande dimensioner, velat pålägga lappen,
icke kunna, på åtminstone en del skattefjell, af honom fullgöras,
om icke endast under sällspordt lyckliga förhållanden. Der nemligen utrymmet
på fjellet är trångt och odlad mark ligger omedelbart intill, så
behöfves icke mera än att nederbörd, som är regn i dalen, drager som
snöstorm fram öfver fjellet, för att renarne skola löpa från sina vårdare,
hvilka först återfinna dem på ängen eller i kornåkern, der bonden står
med skadeersättningsanspråk och länsmannen med fordran på böter.
Sedan renen en gång gjort ett sådant besök i bygden, blir han än svårare
att hålla på fjellet och vid obetydligaste anledningar springer han
ned, och då det inträffar en sommar så våt och kall som den sist förflutna,
då icke myggor och flugor ingifva honom respekt för låglandet,
så är renen faktiskt omöjlig afhålla från de bofastes egor, såsom det af
de bofastes klagomål och lappfogdarnes rapporter visade sig då vara
händelsen i Undersåkers och Herjeådalens fjell. Lappen skulle emellertid
under tiden ådraga sig ett skuldbelopp för ersättningar och böter,
som med all säkerhet skulle inom kort tid ruinera honom.

Åtgärder måste således vidtagas för utvidgning af renbetesfjellen,
der de äro för trånga, och för inköp af de inom fjellen belägna hemman
och nybyggen, innan så högt ansvar pålägges lappen för renars
utflygter öfver gränsen.

Men om detta gäller om förhållandena under sommaren, så är det
dessutom tvifvel underkastadt, huru vida de för lappens rättighet att besöka
landet under vintermånaderna föreslagna bestämmelser blifva för
honom i detta hänseende betryggande. Det är sede au er ätten, som skall
vara det bestämmande för hvar han får slå sig ned och begagna sig af
land och vatten för underhåll åt sig och sina renar och för huru långt
han får utsträcka sina vandringar. Att olika tankar om denna rätt
komma att yppa sig emellan bonden, som eger höstackarne och skogen,
samt lappen, som eger renarne för hvilkas skadegörelse på bondens
egendom han endast i fall af bevislig, grof vårdslöshet i vården skall
ansvara (§ 10 mom. 2), torde vara gifvet. Domstolarna skola väl då afgöra
hvem som har rätt, och att detta icke alltid är sa enkelt som man
föreställer sig, torde väl ock kunna befaras.

Om således förslaget för lapparne vore ödesdigert, om det blefve
lag och på flere ställen inom Jemtlands län skulle utrota dem i stället
för att hjelpa dem, så skulle det ock säkerligen från de bofastes sida
emottages endast med bekymmer och känslor af harm, hvarjemte det

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

skulle hämma och på sina trakter förhindra landets framsteg i odling.
Under nuvarande laglösa tillstånd hafva såsom en nödvändighet utbildat
sio- vissa vanor och bruk i samfärdseln emellan lappen och hemmansegaren,
och dessa göra på inånga orter rätt god tjenst, då deremot på
andra håll, synnerligast i Herjeådalen, der de lokala förhållandena äro
sämst, ingen öfverenskommelse kan träffas, ty omständigheter gifvas der
som göra att sådan icke skulle ens alltid kunna hållas. Sålunda är på
de orter, der förhållandet är jemförelsevis godt, brukligt att lappen betalar
den skada hans renar kunna göra, äfvensom på sina ställen den skog
han behöfver, och å andra sidan hafva bofaste på många ställen arrenderat
af lappar inom fjellen belägna områden, der de anlagt fäbod vallar
eller som begagnas till höfångst eller bete. Denna ömsesidiga kommers
gör att de i allmänhet akta hvarandras intressen — den bofaste är öfverseende
derför, att han vill vid tillfälle begagna bete här och der inom
fjellet och i allmänhet får betaldt, om lappen gör skada, och lappen är å
sin sida, der dessa förhållanden råda, aktsam i vården af renarne i känslan
af det osäkra i sin rätt, då han begifvit sig till bygden med sin
hjord och med vetskap om att han får betala skadan utan tidsödande
uppskattning och process, så vida han vill undvika att blifva bortvisad.
Det som i" synnerhet för deri bofaste är ömtåligt, är om skada sker på
det ofta långt från hemmet i stackar på utängsslåtter befintliga hö, hvithet
först senare på vintern, då alla kärr och myrar tillfrusit, kan hemköras.
Nu är antagligt, att om lapparne genom lag få rätt att besöka
bondens egor och ersättning för nedtrampade höstackar endast skall finnas,
om bonden kan bevisa, att lappen uppsåtligen eller genom grof
vårdslöshet vid renarnes bevakning varit dertill vållande — lappens respekt
för skada på bondens utängshö blir betydligt reducerad..

Att dessa odlingar på utmarken till slåtter icke förhindras, ändock
ett hufvudvilkor för landets vidare uppodlande. Vid skiften i
Jemtland har nemligen i allmänhet så förfarits, att, enär ingen ville
flytta ut i ödemarken och, der byarne voro belägna vid större vatten,
olikheten i de klimatiska förhållandena gjorde hemjorden vid sjöstranden
och utjorden i skogen och morasen omöjliga att jemförande uppskatta,
skiftena utlagts så, att hemjorden och den närmast derintill och med
densamma jemförliga delats på alla skiftesdelegarne, och de återstående
egorna, skog och utmark, tilldelats hvar och en i långa, smala egor,
hvilka, utgående från hemjordsskiftet, sträcka sig genom hela byalagets
egoområde till motsatta gränsen. För att visa Riksdagens ledamöter,
hurudan form hemmanens egoområden under sådana förhållanden fått,
hafva vi framlagt på hvardera Kammarens bord ett exemplar af en

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

karta öfver Jemkande län, der de indragna militie- och civilboställena
äro betecknade med ljusröd och de ecklesiastika boställena med violett
färg. Nu är gifvet, att uppodlingen af sådana egofigurer möter svårigheter,
hvilka, der egorna vid skiftet blifvit mera sammanförda, icke
finnas till. De skeden, som uppodlingen här har att genomgå, äro helt
naturligt följande. Först söker egaren efter de jordbitar på hans utägor,
som naturen sjelf anvisat till gräsbärande, och som genom litet
omvårdnad kunna göras dertill lämpliga. Detta blir hans utängsslåtter
— i början i de flesta fall vattensjuka. År efter år förbättras den,
vatten afledes, tufvor borthuggas, gräsväxten egnas mera omsorg,
marken blir fast, så att kreaturen kunna föras dit på bete, och fähus
och lada uppföras. Att sedan rödja sten och använda plogen faller af
sig sjelf, och snart anmäler sig en spekulant, som arrenderar och bygger
boningshus, hvarefter det icke är långt till, att de sålunda åstadkomna
inegorna, med tillägg af nödig skog till husbehof, säljas och
afsöndras från hemmanet. Detta är den naturliga och enda möjliga
gången af landets uppodling, men alltsammans är beroende derpå, att
eganderätten hålles i helgd, och att det första steget, upptagande af
en utängsslåtter, icke förhindras genom att göras gagnlös derigenom,
att de der befintliga höstackarne reguliert plundras och nedtrampas af
främmandes djur. Lapparnes rätt till vinterströftåg enligt lagförslaget
skulle lägga betänkliga hinder i vägen för hemmansegarnes förmåga
att draga nytta af och förbättra sin egendom.

Men det är äfven en annan synpunkt, hvarutur förslaget måste
ses, och som gör det i våra ögon förkastligt.

De skyldigheter, man nu vill pålägga hemmansegarne, utgöra en
inskränkning i eganderätten till deras jord, som de, enligt vår mening,
icke utan klinkning af bestående lag och rättsgrundsatser kunna mot
sitt bestridande tillförbindas.

Man har sökt göra gällande, att här vore en lappens sedvanerätt,
som stode öfver den vanliga lagliga eganderätten till jord, och man
har, så godt sig göra låtit, pläderat för sin sats. Konungens Högsta
Domstol har emellertid underkänt bevisningen och förklarat, att här
icke existerade någon rätt, som kunde gifva underlag för ett förslag
sådant som detta, hvarigenom — säger Domstolens majoritet — »den
bofasta befolkningens i dessa trakter egande- och besittningsrätt till
jorden skulle i hög grad kränkas».

Efter ett sådant uttalande af landets högsta dömande myndighet
skola vi för vår del icke tillägga något i den frågan.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Man liar velat påstå, att från hemmansegarnes sida ett frivilligt
medgifvande till lapparnes flyttningar vore gifvet, då, såsom Komitén
påstår, de fått opåtaldt ega rum eller då, såsom Herr Departementschefen
anför i sitt underdåniga utlåtande, denna flyttning icke mött
någon gensägelse från den bofasta befolkningens sida. De handlingar,
som till Utskottet medföljt den Kong! propositionen, visa emellertid,
att antagandet af ett sådant medgifvande från hemmansegarnes sida
är fullkomligt origtigt, och vi bifoga vår reservation alla de utlåtanden,
som vid kommunalstämmor afgifvits öfver lagförslaget, hvarutaf
Riksdagens herrar ledamöter behagade finna, att ifrågavarande
flyttningsrätt blifvit på det ifrigaste af den bofasta befolkningen bestridd.

På grund af hvad vi sålunda haft äran anföra, och då vi äro
öfvertygade, att den föreslagna lagen skulle i Jemtlands län lika illa
tillgodose lappens som den bofastes intressen, vilja vi hemställa,

a) att det nu framlagda förslaget till lag angående
de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
icke måtte antagas att blifva gällande för Jemtlands
län.

En lagstiftning, som ordnar renbetesförhållandena inom Jemtlands
län, är dock högeligen af behofvet påkallad och bör snarast möjligt
komma till stånd, om beklagliga oordningar skola kunna undvikas; men
den måste fotas på sådana grunder, att den är möjlig att tillämpa,
fyller sitt ändamål att åstadkomma fred emellan de båda näringarne,
och hvilar på grunder, som icke kränka enskild rätt.

Något annat medel finnes icke än att utvidga gränserna för lapparnes
renbetes- och vistelserätt, och detta kan ske, enligt vårt förmenande,
utan att andra statsmedel behöfva användas än sådana, som
härflyta ur inkomster från de redan till renbete afsätta fjell.

En af Kongl. Domänstyrelsen under förlidet års sommar på Kongl.
Maj:ts befallning anbefald undersökning, verkstäld af jägeritjenstemän,
öfver tillgången inom lappfjellen i Jemtland på öfvermogen skog, hvilken,
utan skada för lapparnes behof af bränsle och skydd för kalfvarne,
kunde afverkas och försäljas, har gifvit vid handen, att här utan någon
skada vore att realisera ett belopp, för hvilket betydande tillökningar
skulle kunna vinnas till de nu allt för snäft tilltagna områden för renskötselns
bedrifvande i Jemtlands län. Ingenting vore väl naturligare,

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

än att de tillgångar, som från de en gång åt lapparne afsätta land
kunde beredas, användes till utvidgning af dessa land, då deraf visat
sig behof. Sådana utvidgningar till renskötselns bästa kunna åstadkommas
på flere sätt, såsom genom köp, expropriation och förvärfvande
genom öfverenskommelse af rätt till sådan inskränkning i vissa hemmansegares
dispositionsrätt öfver sina hemman, som är gällande i Vesteroch
Norrbottens lappmarker, och som föreliggande lagförslag afser att
på tvångsväg pålägga dem. Både Herr Departementschefen och Utskottet
ställa äfven i utsigt, att sådana utvidgningar genom köp skulle
kunna åstadkommas, för att förbättra de erkändt för trånga fjellen;
men att först utfärda lagen, som man indirekt erkänner icke kan tilllämpas,
och sedan vidtaga åtgärder, som skulle göra den möjlig, är i
vår tanke ett bakvändt sätt att gå till väga, och detta i all synnerhet
som det icke lärer ligga i Kongl. Maj:ts skön att ensam bestämma
öfver de medel, som skulle för ändamålet användas, utan Riksdagens
medgifvande torde vara behof!igt.

Eln undersökning, verkstäld af med orten och förhållandena förtrogne
män, skulle emellertid föregå inköp och förvärfvande af renbetesrätt
till fjeWens utvidgning, och i denna undersökning borde tillfälle
lemnas lapparne att genom utsedde ombud deltaga och göra sina åsigter
och önskningar kända.

De områden, som sålunda förvärfvades, borde, der utsträckning
och belägenhet gjorde dem dertill lämpliga, göras till kronoparker och
ställas under domänstyrelsens vård med föreskrift att vid dessa parkers
skötsel alltid iakttages, att lapparnes behof af virke och skydd tillgodoses,
innan någon afverkning får ega rum.

Vi hemställa derför ytterligare, att Riksdagen behagade besluta:

b) att hos Kongl. Maj:t anhålla det Ivongb Maj:t
täcktes så snart ske kan anbefalla en noggrann undersökning
af skattefjellen och dem tillgränsande marker
i Jemtlands län, för att derigenom må utrönas, hvilka
trakter af den till skattefjellen angränsande marken
böra förvärfvas för att bereda lapparne nödigt utrymme
för renskötsel, och att lapparne vid dessa
undersökningar få genom ombud deltaga för att göra
sina önskningar kända;

att, sedan sålunda utrönts hvad som erfordras,
Kongl. Maj:t ville gå i författning om förvärfvande
för statens räkning, medelst köp, expropriation eller

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

aftal om nyttjanderätt, af de som erforderliga befunna
marker, så långt de för ändamålet disponibla medel
dertill lemna tillgång;

att de medel, som redan finnas reserverade eller
kunna erhållas genom ytterligare afverkning af öfvermogen,
inom lappfjellen växande skog, der sådan afverkning
finnes utan olägenhet för renskötseln kunna
ske, må af Kongl. Maj:t för ändamålet disponeras;

att de sålunda för statens räkning inköpta områden
må, der de dertill lämpa sig, göras till kronoparker
och ställas under domänstyrelsens vård, under
iakttagande att lapparnes behof af skog inom dessa
parker alltid tillgodoses, innan någon afverkning der
får ega rum; samt

att, sedan dessa förhållanden blifvit ordnade,
Kongl. Maj:t behagade till Riksdagen afgifva det förslag
till lag för ordnande af lapparnes och de bofastes
rättigheter och skyldigheter i Jemtlands län,
hvartill der rådande förhållanden kunna gifva anledning.

Ett argument, som inom Utskottet låtit mycket höra af sig, är, att
man skulle genom att icke bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit om lapparnes
rätt till flyttningar in på de bofastes egor utom lappmarkerna
sätta landets egna barn i en sämre ställning än den, som genom
internationela lapplagen beviljats norske lappar. Dessa norske lappar
beviljade rättigheter, hvilka här afses, äro att flytta in på svenska
bygden med sina renar å de trakter, hvilka de efter gammal sedvana
hittills hafva besökt. För förhållandena i Jemtlands län har detta
stadgande ingen betydelse, enär det icke finnes någon norsk lapp,
som haft för sedvana att besöka Jemtlands eller Herjeådalens bebygga
trakter.

Vi bifoga denna vår reservation protokollen vid de med lapparne
och de bofaste hållna sammanträden, hvaraf Riksdagens herrar
ledamöter blifva bäst i tillfälle erfara de åsigter och önskningar,
som i Jemtlands län af hvardera parten hysas med afseende på lagförslaget.

Den karta öfver Jemtlands län, som af oss är framlagd på Kamrarnes
bord, är afsedd att genom olika färgläggningar åskådliggöra åt -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

skilliga för frågans bedömande vigtiga förhållanden. Sålunda äro
renbetesfjellen utmärkta genom en gul gräns, och deraf synes tydligast,
huru hemman och nybyggen tillåtits intränga och delvis anlagts midt
upp uti fjellen, till obotlig skada för renskötseln. Alla indragna boställen
äro betecknade med ljusröd färg och alla ecklesiastika boställen
med violett. Kronoparkerna äro färglagda med grönt.

Slutligen vilja vi tillkännagifva, att vi dela de betänkligheter
emot lagens antagande för Vesterbottens län, hvilka af Herr Hellgrén
i hans afgifna reservation framhållits.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Bilagor

till

Herrar Friherre Ericsons och Grenholms reservation.

Protokollet vid blandade sammanträdet i Funäsdalen den 25 Oktober 1883
med bilagorna Litt. A, F, G, H, I och K

S. D. Sedan Konungens Befallningshafvande, genom kungörelse under
den 18 sistlidne September kallat den lappska befolkningen inom Tännäs och
Hede lappmarks område och den bofasta befolkningen inom Tännäs socken och
Storsjö kapellförsamling till sammanträde inför landshöfdingen denna dag i Funäsdalen,
dervid undertecknad förordnats att föra protokollet, för att höras öfver
det af särskildt i nåder förordnade komiterade utarbetade förslag till förordning
angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige, äfvensom angående renmärken,
öppnades sammanträdet af landshöfdingen medelst en kort redogörelse
för anledningen dertill och uppmaning till såväl lappbefolkningen som den talrikt
närvarande jordegande befolkningen att fritt och öppet uttala sig öfver samma
lagförslag.

l:o Till en början framträdde fjärdingsmannen M. Långström från Funäsdalen
och aflemnade ett protokollsutdrag, hvaraf framgick, att ett förberedande
möte af jordegare och lappar blifvit hållet under den 22 i denna månad här i
Funäsdalen (Se bil. Litt. A.)

2:o Fullmakter aflemnades:

af kommunalnämndsordföranden Öl. Ingebrektsson i Ljungdalen (Se bil.
Litt. B.)

af hemmansegaren Carl Östensson i Storsjö (Se bil. Litt. C.)

af hemmansegaren Sven Norberg i Messlingen (Se bil. Litt. D.)

af hemmansegaren Richard Felt i Serfsjö (Se bil. Litt. E.)

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 8 Samt. 1 Afd. 1 Häft.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

3:o Ett längre skriftligt anförande (Se bil. Litt. E.), underteoknadt af
63 jordegare från Funäsdalen, Tännäs, Yalmåsen, Messlingen, Ljungdalen, Storsjö,
Serfsjö och Malmagen, aflemnades af hemmansegaren Osten Hansson i Tännäs;
ett skriftligt anförande (Se bil. Litt. G.), undertecknadt af 12 stycken lappar
från Herjeådalens fjell, framlemnades af handlanden O. E. Olson i Funäsdalen.

De vid sammanträdet närvarande lapparne uppgåfvo som sitt ombud bemälde
handlanden Olson.

Sedan bemälda handlingar voro öfverlemnade, genomgicks lagförslaget i
följande ordning och diskuterades:

§ 1.

Handlanden Fr. Sjöstedt i Funäsdalen: Då hemmansegarne här på orten
genom afvittringen blifvit tilldelade vissa områden, vore det väl ock regeringens
pligt tillse, att samme hemmansegare blefve bibehållne vid dessa, och att skydd
lemnades dem mot det intrång, som från den lappska befolkningen gjordes, och
ingalunda bifalla det gjorda förslaget att upplåta jordegarnes mark för lapparne
och de af|dem vallade renhjordarne;

Handlanden O. E. Olson: Lapparne kunna möjligen existera, derest det
icke lemnas dem öppen rätt att tränga in på böndernas områden. Under sommaren
uppehålla lapparne sig på fjellen, men mot våren, under Maj och in i Juni
månader, hafva de behof af skydd för de nyfödda renkalfvarne och söka sig derför
ned i skogsområdet.

Handlanden Sjöstedt ville icke bestrida sanningen häraf. Det vore likväl
obilligt att närboende hemmansegare skulle derför lida förluster, och det vore i
detta fall statens pligt att träda emellan. Bruksegaren W. Farup vid Ljusnedals
bruk lemnade derpå en redogörelse om, huru förhållandena på orten utvecklat
sig. Under afvittringen hade stora sträckor mai’k gått förlorade såväl för Ljusnedals
bruk (cirka 30—40,000 tunnland) och Funäsdalen samt Tännäs, och hade
lapparne tillräckligt utrymme för närvarande för sina renar, endast de vårdade
sina egna renar. (Och hänvisade för öfrigt till sitt i lagförslaget gjorda tillägg

till § 1.)

Mot bruksegaren W. Farups påståenden invände handlanden Olson: att
det tvärtom vore lapparne som vid afvittringen förlorat mark, och att åtskilliga
lapparnes vinterstamhåll numera innehades af den bofasta befolkningen och an
höll han att få inkomma med en skriftlig uppsats om förhållandet.

Lapparne kunna under vintern uti stormväder icke uppehålla sig på fjellen,
utan hafva behof af skogsmark samt önska derför återbekomma samma sina förlorade
vinterstamhåll.

Bruksegaren Farup: Lapparne hafva icke behof af att flytta in på bondens
marker, dit de i forna tider icke heller gjort flyttningar, annat än tillfälligtvis.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Fjerdingsmannen M. Långström: Det är behöfligt för lapparne|att flytta
utom sina områden. Lapparne förlorade vid afvittringen de vinterstamhåll, som
äro för dem af nöden, och det må dem beredas, på ett eller annat sätt, vidgadt
utrymme.

Bruksegaren Farup gendref Olsons och Långströms fpåståenden. Renegareintresset
vill utvidga lapparnes områden till intrång för bönderna; framhöll
att lagförslaget icke på något ställe förbjuder lappen att med renar vistas
på bondens område. Önskar att ett sådant förbud må införas.

§ 2.

Lapparne gilla, men jordegarne ogilla paragrafen.

§ 3.

Lika med § 2.

§ 4.

Lika med § 2.

§ 5.

Lapparne gilla paragrafen.

§ 6.

Handlanden Sjöstedt: Lapparne må gerna flytta äfven öfver bondens område,
endast de taga väg, der minsta skadan sker.

Lapparne gilla paragrafen.

Handlanden Sjöstedt: Lapp bör förbjudas att med renar taga väg hvarest
bonden odlat jorden.

Bruksegaren W. Farup: Ville att paragrafen skulle godkännas.

§ 12.

Jordegarne godkänna ej paragrafen. Lapparne önska tiden förändrad
från den 15 Juni till 15 Oktober och från den 15 Oktober till den 15 Juni.

§ 13.

Jordegarne ogilla paragrafen. Lapparne godkänna densamma.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
§ 15.

.Tor degar ne ogilla paragrafen. Lapparne godkänna bruksegaren W. Farups
reservation, derest stängsel uppföres tillräckligt högt.

Lapparne gilla paragrafen.

§ 7.

Lapparne gilla paragrafen.

§ 8.

§ 9.

Lapparne gilla paragrafen äfven sedan deras uppmärksamhet blifvit fäst
vid paragrafens vigt.

Handlanden Sjöstedt instämmer i bruksegaren Farups reservation.

§ 10.

Lapparne gilla paragrafen.

§ 11-

Lapparne gilla paragrafen.

§ 17.

Jordegarne hänvisa till yttrandena under § 1.

Lapparne önska tiden från 15 Juni till 15 Oktober; godkänna paragrafen
i öfrigt.

Bruksegaren W. Farup vill hafva tiden ändrad till: från 15 Maj till 15
December.

20.

Lapparne godkänna paragrafen.

§ 26.

Lapparne genom handlanden Olson önska att sjelfve göra sig till godo
de fisken och slåtter, som på deras områden finnas eller att det fick fortgå
såsom det hitintills tillgått. Vid utarrenderandet hade så tillgått, att en
eller flere lappar, utan att inhemta de öfriges önskan, utarrenderat dels fiske,

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

dels slåtter, och arrendesumman sedermera gått till den lapp som utarrenderat
trakten, utan att denne delat den med andra lappar, som egt del deri. Detta
hade varit det vanliga.

Kommunalnämndsordföranden P. Norberg i Funäsdalen visste dock berätta,
det han, som sjelf arrenderat slätt af lappar i fjellen, funnit att arrendesumman
blifvit delad mellan de lappar, som egde inrymningsbref på fjellet.

Handlanden Sjöstedt fann paragrafen vara till fördel för lapparne och
borde inflyta i lagen.

Lapparne önska fortfarande mottaga de bofastes renar till vård och ogilla
derför bruksegaren Farups reservation; klagomålen från jordegarnes sida, säga
de, är ej annat än afund. Och vilja de icke höra talas om någon inskränkning
i den rätt de hitintills egt att mottaga jordegares renar till vård.

Bruksegaren Farup framhöll vådan för lapparne att mottaga ett obegränsadt
antal jordegares renar.

Förslaget till lag om remnärken

gillades, under förmodan att en renegare har rätt ega flera renmärken.

Sedan de båda förslagen voro genomgångna, tillfrågades närvarande lappar,
hvilka trakter de önskade måtte införlifvas med deras nuvarande renbetesland,
dervid

lappmännen Pål Zakrisson och Nils Ransberg m. fl. på Rutfjellet uppgåfvo
en trakt efter södra sidan af Malmogen och vidare österut efter Tenån till öfra
Tensjön, trakt i Orgdalen, dito i Fiskbäcksdalen och dito i Myskeldalen, hvilka
orter nu tillhöra jordegare i Malmagen, Funäsdalen och Tännäs byar;

lappmannen Anders Larsson Doj på Gr önfjellet uppgaf Gröndalen, (som
nu tillhör Ljusnedals bruk) Andersjöåkälen (tillhör Funäsdalens byamän) och en
mindre trakt nordost om sjön Glän, (som nu tillhör Funäsdalen m. fl.)

lappmännen Per Andersson och Jo Larsson uppgåfvo en trakt på norra
och södra sidan om Mittån (som nu tillhör Ljusnedals bruk) och till vinterrenbeten
: Henvålen, Kraftraen och Brännåsen.

lappmannen Jo Jacobsson önskar Anåfjellet till vinterbetestrakt (tillhör
Ljusnedals bruk).

lapphustrun Sofia Fjellström dito dito.

Funäsdalen som ofvan.

V. Behm.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1

Bil. Litt. A.

Utdrag ur protokollet, fördt den 22 Oktober 1883.

S. I). Till denna dag hade hemmansegare och lappbefolkning inom Tännäs
socken och Storsjö kapell sammankommit uti Funäsdalens skolhus för att taga
närmare kännedom om det förslag, som blifvit utarbetadt till lag mellan de bofaste
jordegarne i Sverige och den lappska befolkningen, och sedan fjerdingsmannen
M. Långström i Funäsdalen blifvit utsedd till ordförande vid mötet, och derpå
för de församlade tydligt uppläst förslaget till lag, och de närvarande uppmanats
att uttala sig om samma förslag, genomgicks hvarje paragraf särskildt, dervid
anmärktes om

§ 1.

Af lappmannen Pål Zachrisson från Rutfjellet m. fi.,att det för lapparne
vore omöjligt existera, derest de icke med sina renar finge flytta utom lapparnes
område, och ville påpeka, att lapparne göra mindre skada inom bondens område,
än bonden sjelf, dermed att bonden ofta sjelf genom eld skadar såväl skog
som mark.

Åtskillige jordägare framhöllo, att lapparne vid sina flyttningar göra större
eller mindre skada å bergadt hö, derför fordrades, att lapparne ovilkorligen
skulle godtgöra bönderna, ty eljest se de sig omöjligt kunna existera. En del
jordegare medgåfvo lapparne rätt till flyttning å bondens område; en del slöt
sig till det af Herr Bruksegaren W. Farup under samma paragraf gjorda tillägg.

§ 2.

Godkändes; dock ville lappmannen Nils Rensberg att björk måtte tagas fritt.
§§ 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.

Godkändes.

§ 13.

Bör utgå hvad det afser denna ort.

§ 14.

Godkändes.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 15.

Mötet slöt sig till det af bruksegaren W. Farup uttalade förslag med
tillägg, att tilltänkt flyttning in på jordegares område ej får ske före den 1
Januari, och bör lapp då 8 ä 14 dagar förut underrätta vederbörande jordegare
derom; mot kvilket beslut lapparne önskade få fortfarande framhålla den 15
December.

§ 16.

Godkändes.

§ 17-

Godkändes med tillägg efter orden »hvart af dem»: Sedan de lappar,
hvilka komme att tillhöra skadeersättningsområdet, varit i tillfälle uttala sin
tanke derom inför vederbörlig häradsrätt.

§ 18.

Godkändes.

§ 19.

Godkändes, dock att tiden för ersättningsanspråk förlänges till 10 år
från det utbetalning skedde.

§ 20.

Godkändes.

§ 21.

Godkändes, med tillägg: Skadas ren på tillåtet eller otillåtet ställe.
Hund, som bevisligen dödar ren må af lappen saklöst dödas.

§§ 22, 23, 24.

Godkändes.

§ 25.

Godkändes, dock med ändring: att rätt till jagt och fiske endast inom
det område afvittringen bestämt må lapparne medgifvas.

Godkändes.

Särskilda Utskottets Utlåtande Ko 1.
§§ 26, 27, 28, 29, 30.

Förslaget angående förordning om renmärken godkändes.

Som ett tillägg till förestående tvenne förslag uttalar mötet den önskan:
att lappallmogen måtte hafva att kostnadsfritt tillgå ett juridiskt ombud, livilket
torde kunna blifva den af herrar komiterade uti förslaget omordade uppsyningsmannen.

Som ofvan.
Justeras af:

M. Långström.

J. Björklund.

Nils Bensberg.

Rätt utdraget, betygar
Som ofvan

V. Behn.

Reservation: Närvarande vid förberörda sammanträde och vald att justera
det dervid förda protokoll, skiljer jag mig likväl i de flesta fall ifrån de medgifvanden,
som då gjorde sig gällande till lapparnes förmån enligt nämnda protokoll,
och instämmer i väsentliga delar uti brukspatron W. Farups anförande.

Funäsdalen den 25 Oktober 1883.

J. Björklund.

Bil. Litt. F

Högvälborne Herr Landshöfding!

Kallade att inför Herr Landshöfdingen den 25 i denna månad afgifva
yttranden rörande det af särskildt i nåder tillsatt komité utarbetade förslag till
förordningar angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige, anhålla
vi att vördsamligen få anföra:

Särskilda Utskotteis Utlåtande N:o 1.

Efter att vi å denna ort på senare tiden från renegarnes och lapparnes
sida varit utstta för ett nära nog ohejdadt intrång af renar på våra förr i detta
afseende nästan helt och hållet fredade egor, hafva deröfver upprepade klagomål
ingått till Kong!. Maj:ts Befallningshafvande som ock slutligen till Kongl. Maj:t.

Yi förmoda att det är dessa klagomål som ock klagomål från andra delar
af landet, som framkallat det nu föreliggande förslaget till förordning, men
efter vår öfvertygelse, grundad på mångårig erfarenhet och på noggrann kännedom
om förhållandena, skall en sådan förordning icke medföra någon lycklig
verkan, utan tvärt om framkalla ökade strider.

Hvad som i första rummet saknas uti förordningen är anvisandet af medel,
hvarigenom den, hvars rätt kränkes, kan häfda denna sin rätt. Om en
bonde olofligen nedsätter sig på annans egor, så kan handräckning genast erhållas
för hans vräkning; om han låter sina kreatur beta på annans egor, så
kunna dessa genast beslagläggas, och om han på ena eller andra sättet tränger
in på det för lapparne afsätta området, så är lagen densamma, och i alla dessa
fall straffas rättskränkaren med böter. Men om lappar olofligen taga bondens
egor i besittning, så kan denne enligt förslaget icke erhålla någon handräckning
för att åter komma i ensam besittning af sin egendom, och om sjelfva den
faktiska kränkningen af eganderätten sålunda är nog så klar, så kan bonden
enligt förslaget icke ens få någon lapp pliktfäld utan efter en sannolikt långvarig
och tvifvelaktig rättegång för att med vittnen visa dels att den skada,
som skett, förorsakats af just denne lapps renar och dels att skadan skett uppsåtligen
eller genom grof vårdslöshet från hans sida, hvilket allt under härvarande
förhållanden är nära nog omöjligt.

I klagomålen till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och till Kongl. Maj:t
har en stor del af ortens befolkning begärt skydd emot renegarnes ohejdade intrång,
men komiterade hafva deremot funnit skäligt att öppna dörrarne för renegarne
på vid gafvel, så att hvarje försvar från vår sida emot intrång af renar
skall nära nog omöjliggöras, i ty förslaget icke upptager något förbud för renegarne
att tränga in på och taga våra egor i besittning när de behaga.

Någon ersättning för den skada, som göres af renar, kan enligt förslaget
måhända erhållas, om jordegaren är nog skicklig att bevaka sin rätt och kan
offra tillräckligt med tid och kostnad på bevakningen, samt skaffa vittnen på
huru den skada, som sker, tillkommit. Men knappast någon af oss vill i regeln
kunna öfverkomma detta.

Ehuru förslagets lista § säger att lappanie skola vara berättigade att
vintertiden vistas med sina renar äfven utanför deras eget område, der de efter
gammal sedvana hafva brukat vistas, men något förbud för dem icke finnes
upptaget i förslaget att till hvilken tid som helst vistas med sina renar hvar
de behaga, och det förslaget åtföljande betänkande specielt framhåller Herjeå Bih.

till Riksd. Prof. 1886. 8 Sami. 1 Afd. 1 Käft. 12

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

dalen såsom ett land, till hvilket odlingen icke borde hafva fått framtränga af
orsak, att vi här för en del begagna mossa till utfodring af våra kreatur, så
skulle säkerligen hvarken ett så beskatfadt lagförslag eller sådana yttranden
kunna hafva framkommit, om ej ändamålet vore att drifva oss ut från våra
urgamla hemman, der lapparne dock af ålder icke vistats med renar, men först
på senare tiden trängt ned, dels olofligen, dels indragne af jordegare sjelfve,
som slagit lapparnas renhjordar under sig. Äfven andra personer kunna hafva
varit oförsigtiga nog att af välvilja fast emot ersättning tidtals intaga lappar
på sina egor, hvarigenom dock någon laglig rätt att för framtiden vistas der
icke blifvit upplåten. Men vi kunna icke erkänna det berättigade uti ett sådant
syfte. Mossa har af ålder begagnats öfver hela Herjeådalen och i vida kretsar
derutanför såsom kreatursfoder, och då lapparne äfven här söka göra troligt
att de blifvit fördrifna af odlingen, så saknar detta föregifvande all grund.

Mellan oss och lappområdet har genom afvittringen säkra gränser blifvit
uppdragna, hvarigenom stora landsträckningar gingo för oss förlorade och tillföllo
lapparne för att skaffa dem utrymme, och nu, efter att lapparne intagit
å det dem upplåtna området bofastas renar till större antal än de sjelfva
råda om och som området varit afsedt för, och utrymmet derigenom måhända
blifvit knappt nog, nu vill man afhjelpa detta vid att göra hela Herjeådalen
till lappmarker, derföre att mossa der begagnas till utfodring af kreatur, samt
ålägga äfven oss att stänga kring våra höstackar vintertiden och i vissa fall
äfven omkring våra slåtter sommartiden, fast lapparne aldrig haft och icke heller
nu hafva någon laglig rättighet att på våra egor vistas med sina renar.

Vi kunna icke föreställa oss att ändamålet med uppdragandet af säkra
gränser mellan oss och våra grannar lapparne skulle hafva varit, att på ena
sidan beröfva oss våra gamla rättigheter inom de lapparne vid afvittringen tilldelade
områden, men deremot på andra sidan bereda lapparne rättighet att när
och hvar de behaga öfverskrida gränserna och anse dem som obefintlige.

En sådan uppfattning står i öppen strid med såväl Kongl. brefvet den
20:de April 1841 som med den uppfattning, som vid afvittringen gjorde sig gällande
hos både jordegarne och lapparne här i orten och inom hela länet, som
ock hos förrättningsmännen och hos Kongl Maj:ts Befallningshafvande, och
efter att de lapparne tilldelade skattefjell till större delen blifvit upptagne af
bofastes renar och utrymmet derigenom blifvit för trångt, så kan detta knappast
vara öfvensstämmande med rättvisa och billighet och utgöra giltig grund
till att beröfva oss våra egor eller tvinga oss till att dela dem med renegarne,
vare sig att de äro lappar eller bofaste, helst de deruti förr icke haft någon del.

Att detta måste vara lagförslagets syfte framgår klart och tydligt deraf
att det icke upptager något förhud för renegarne att vistas med sina renar på
våra egor, ty all vår lagstiftning visar att direkta straffbestämmelser varit nöd -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

vändiga för att bereda eganderätten helgd, der den uppsåtligen kränkes, och vi
begära och tro oss berättigade att få åtnjuta eganderättens helgd för vår egendom
gent emot lapparne och renegarne lika mycket som lapparne gent emot oss.

I vår ort har först på senare tiden uppstått strid med lapparne och renegarne,
ty lapparne hafva här i allmänhet förr blifvit bemötta med välvilja, och
de hafva ofta blifvit tålda på våra egor fast de der gjort oss icke ringa skada.

Skulle nu detta vårt välvilliga tillmötesgående hafva den påföljd, att
hvilken som helst renegare förklaras vara berättigad att sjelf taga hvad vi förr
genom välvilligt bemötande låtit komma någon lapp till del? Annorlunda kunna
vi icke tyda lagförslaget, alldenstund det icke anvisar oss någon lämplig utväg
att freda våra egor, ty något förhud för renegarne att begagna dem för
sina renar finnes der icke. Men ett sådant bemötande skall säkerligen icke vara
af beskaffenhet att framkalla välvilliga känslor eller ett välvilligt bemötande
emot renegarne och icke heller mot lapparne. Men vi anse att lagen bör bereda
båda parter, såväl de skattdragande jordegarne som de icke skattdragande
renegarne och lapparne möjlighet att försvara sin rätt, så att icke den ena parten
skall öfverlemnas till den andra partens godtycke. Derföre måste vi till
alla delar instämma uti det betänkandet bifogade särskilda yttrandet af Herr
Wilh. Farup, och anse äfven att det skall föga verka att lagen förbjuder jordegaren
att skada renegarnes eller lapparnes renar och egendom, om den icke på
samma gång äfven förbjuder renegarne och lapparne att olagligen nyttja jordegarnes
egor och bereder denna möjlighet att å laglig väg försvara dessa jemte
derå befintlig gröda.

Äfven anhålla vi få fästa uppmärksamhet derå att då gemensam ersättningsskyldighet
för skada å bondens gröda enligt förslaget skall inskränkas
till tiden från den 15:de Maj och till den lista Oktober, så kunna vi, för den
händelse de lokala förhållandena i vår ort skulle finnas af beskaffenhet att
uppfylla de nog stränga vilkor, som i § 17 föreskrifvas för indelning i skadeersättningsområden,
måhända hafva något hopp om att erhålla någon ersättning
för den skada, som vi lida å vår växande gröda vårtiden, för så vidt den nemligen
låter sig fixera och i bevis leda, men med afseende å den skadan, som
måtte tillfogas oss hösttiden efter den lista Oktober, blifva vi enligt förslaget
uppenbarligen sämre stälda. än förut, för så vidt som ingen förr haft den föreställning,
att icke de »säkra gränserna» skola utgöra gränser äfven för lapparne,
ty det är just tiden efter den lista Oktober och till början af December
månad då skadan å höet helst sker, och då bruka lapparne ännu mindre
än sommartiden och vårtiden hafva renarne under vård eller i samlad hjord,
hvadan någon bevisning om hvem som är egare af de renar, som göra skada
hösttiden — hädanefter lika litet som förut — skall kunna åstadkommas. Skall

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

alltså den gemensamma ansvarigheten här medföra någon verkan, så måste tiden
utsträckas till den 15:de December.

Slutligen få vi vördsamlingen framhålla, att som de i förslaget utsatta
vitesbestämmelserna icke väl kunna tillämpas i annat fäll än der det kan ledas
i bevis, att viss person gjort sig skyldig i att skada sker å bondens egor, uppsåtligen
eller af grof vårdslöshet, men sådan bevisning hädanefter icke blir lättare
utan tvärt om svårare än förut, om förslaget blir lag, så torde sagde vitesbestämmelser
knappast blifva annat än ord på papperet af föga betydelse.

Funäsdalen och Tännäs den 24 Oktober 1883.

Vördnadsfullt:

Kasper Larson.

Måns Erson.

Olof Larson.

Jöns Jnson.

Olof Jonsson.

Nils Olofsson.
Staffan Hansson.

Svän Halfvarsson,

Tännäs.

Erik Christiansson.
Hans Hanson.

Johan Mylir.
Christian Christiansson.
Jöns Persson.

Hans Olofsson.

Jon Salomonsson.

Olof Salomonsson.
Enkan Maria Jonasdotter.
Pål Svensson.

I. Paid Dalsten.

Fr. Sjöstedt.

Per Hansson Puls.

I. V. Eedoire,

innehafvare af Kongl. Tullverkets
hemman i Funäsdalen.

P. C. Berg.
Hans Salomonsson.
Lars Salomonsson.
Lnbrikt Olofsson.
Sven Persson.

P. Hammar.
Sven Salomonsson.
Hans Salomonsson.
Sven Jonsson.
Pehr Pährson.
Sten Bergman,

Tännäs.

Olof Svensson.
Jon Jonsson.
Östen Hansson.
Jon Jonsson Lee.
Gulik Olofsson.
Jon Halwersson
Olof Lngébriktsson.
Olof Halfvarsson.
Sven Jansson.
Pehr Swensson.

0. Bergman.

Per Olofsson.

Half var Halfvarsson.
Jonas Ericksson.
Erik Pärsson.

B. Felt,

enligt fullmakt för Serfsjön,

Halwar Erikson.
Helge Larsson.

P. Olofsson.

Lars Hindrikson,
Serfsjön.

Halver Olofsson,
Serfsjön.

Per Svensson.
Julius Persson.

J. M. Enggelin.
Olof Ingébrektsson

i Ljungdalen.

Carl Östensson

i Storsjön.

Swen Norberg,

Messlingen.

Jonas Olofsson,

Funäsdalen.

Pehr Böragen
i Malmagen.

Esten Olofsson

i Malmagen.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Bil. Litt. G.

Inlaga till utlysta sammanträdet i Funäsdalen den 25 Oktober 1883
med lapparne och den bofasta befolkningen, angående lagförslaget för lappar
och renskötseln och den bofasta befolkningen.

Aflemnad genom lapparnes talman Olson.

Då det nu beredt oss Herjeådalslappar tillfälle att få yttra oss öfver lagförslaget,
rörande oss och de bofaste i Sverige, få vi vördsamt anföra och såsom
önskan framhålla följande:

l:o) Att vi måtte efter sedvana, såsom våra förfäder brukat och hitintills
skett, få laglig rättighet och utan afgift intill den 10:de Juni uppehålla oss
på vissa delar af jordegares område intill våra gränser, emedan hela Maj månad
och intill nämnda tid är den egentliga kalfningstiden för renkorna, som då behöfva
skydd för oväder och snöstormar samt bete i fjelldalarne, så att kalfvarne
ej förgås, hvilket skulle i stor skala inträffa om vi före denna tid blefve tvungna
att flytta upp på våra is- och snöbetäckta nakna fjell.

2:o) Att vi utan afgift finge till de nödvändigaste behof taga äfven björkjemte
en- och videbuskar under den tid oss medgifves att få bo på annans mark.

3:o) Att icke vårt näringsyrke inskränkes derhän, att vi skulle blifva
förbjudna att få vårda de bofastes renar. När vi behöfva varor till våra lifsförnödenheter,
köpa vi dem af de bofaste och anlita desse till att frakta våra
varor och saker från köpstället till oss och emellan våra många flyttningsställen,
synnerligast under sommartiden. För allt detta jemte mycken annan hjelp,
vi behöfva af de bofaste, hafva vi långa tider icke annat betalningsmedel än att
lemna någon ren till öfverenskommet värde. Sådana renar åtaga vi oss villigt
att vårda till de blifva slagtbara. Skulle nu våra bofasta grannar, som till
största antalet äro hemmansegare, icke af oss få köpa renar och hafva dessa
hos oss, så blifva vi tvungna att försälja våra renar antingen till Norge eller
annorstädes längre bort. Då finge vi ej heller mera kredit och hjelp till frakt
vid våra flyttningar utaf våra bofasta grannar. Yi skulle då nödgas att många
gånger lemna våra bostäder och vården öfver renarna utan tillsyn, för att på
långa vägar sjelfva skaffa och frakta våra lifsförnödenheter. Om de bofasta
från oss återtaga sina renar, så blifva våra qvarvarande renhjordar allt för små
att behålla och vårda, ty då skulle vi icke med våra hundar och med vår bästa
vilja kunna föra en liten renhjord dit vi ville, hvarföre vi oftare än förr blefvo
alldeles utan renar och således öfverlenmade åt hunger och nöd,

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

4:o) Skulle vi icke få laglig rättighet att under ofvannämnde kalfningstid
till den 10 Juni, få uppehålla oss vid skogsbandet inpå hemmansegarnes område,
så yrka vi att de bofaste måtte stänga omkring sina intill och på fjellen liggande
fäbodevallar och kring sitt hö, åtminstone i skogbärande trakter. Under
ofvanskrifne tid måste vi egna uteslutande vård åt de kalkande renkorna, och
då är det alldeles omöjligt för oss att afhålla de öfriga renarne från att en och
annan gång från oss ströfva ned på i fjelldalarne liggande slåtter och fäbodevallar.

Slutligen yrka vi att föreliggande lagförslag icke måtte till lag fastställas
förr än en noggrannare undersökning sker af våra och de bofastes förhållanden till
hvarandra, angående renskötseln i sin helhet inom Herjeådalen, så att en rättvislig
och på sanna förhållanden grundad belysning i saken måtte vinnas. Derigenom
skall det faktiskt bevisas att våra förfäder och vi på samma gång förlorade
genom afvittringen en stor mängd vinter- och sommarstamhåll, som lades
till Storsjö kapellag, Ljusnedals bruk och Tännäs sockens hemmansegare, och vi
trängdes till de nakna fjellen.

Funäsdalen den 26 Oktober 1883.

Pål Zakrisson.
Anders Larsson dåi.
John Larsson.
Hans Olofsson.

Nils Bensberg.

Ijåns Jonsson.

Anders Andersson Fjellström.
Nils Andersson.

J. E. Jakobsson.
Olof Klemetsson.
Per Andersson.
Hans Olofsson Keint.

Litt. H.

Till Herr ordföranden uti det sammanträde som är utlyst att hållas
inför Herr Landshöfdingen i Jemtlands län å Funäsdalens gästgifvaregård den 25
Oktober 1882, rörande det af dertill af Kongl. Maj:t utsedde komiterade upprättadt
förslag till ny lapplag!

Undertecknad tillåter sig härmed ödmjukligen anföra följande:

Herrar komiterade hafva föreslagit att en lag skall stiftas, som ger lapparne
rättighet att under vintertiden med sina renar flytta in och till långt in på våren
vistas på den bofasta befolkningens eget område, som är skattlagdt efter
s. k. lappmarksmetod; detta anser jag vara ett svårt ingrepp i den bofastes
eganderätt och skulle i flera afseenden för den icke renegande bofasta befolkningen
medföra svåra följder,

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1

l:o) Ity att på de trakter der lapparne med sina renar i åratal under
vintertiden uppehålla sig skulle all ungskog och trädplantor under det de äro
frusna och sköra, af renhjordarne totalt nedtrampas och förstöras; och någon
återväxt af skog på sådana ställen vore icke tänkbar, och marken derstädes
efter årtionden och efter det de äldre träden vore uthuggna, endast vara en kal
fjelltrakt.

2:o) I öfrigt slutar jag mig helt och hållet till bruksegaren och komitéledamoten
W. Farups anförande till ifrågavarande lapplagsförslag.

Funäsdalen den 25 Oktober 1883.

U. Fundin.

Egare af 6 trög i Funäsdalen och af 5 trög i Tännäs kyrkoby.

Litt. I,

Till Konungens Befallningshafvande i Jemtlands län!

Enligt det mig såsom jordegare inom Tännäs socken af Herjeådalens fögderi
vid sammanträdet inför Herr Landshöfdingen den 25 i denna månad i Funäsdalen
gjorda medgifvande att få afgifva eu historik öfver lapparnes framträngande
i Herjeådalen, anhåller jag, för så vidt det kan inverka på en blifvande
lagstiftning, vördsamligen få anföra:

De i riksarkivet förvarade äldre j ordaböcker utvisa, att medan lappar
från äldre tider funnits inom provinsen Jemtland, så synas de deremot icke
hafva förekommit inom Herjeådalen förr än år 1761, då en lapp — Anders Jonsson
— der erlade skatt för Skar- och Helagsfjell, som äro belägna på gränsen
af Jemtland.

Enligt Hulphers beskrifning öfver Herjeådalen hade lapparne omkring 1780
råkat i strid med jordegarne inom Storsjö kapell, hvilka hafva sina egor söder
och öster om nämnda fjell, hvilken strid bilades med öfverenskommelse om en
rågång, som lapparne icke skulle få öfverskrida.

Få 1840-talet hade de likväl trängt längre ned åt söder och dåvarande
egare af Ljusnedals bruk sökte genom en långvarig rättegång att freda brukets
gamla egor, specielt i Midtådalen, hvilken rättegång slutade med att bruksegarne
hänvisades till den blifvande afvittringen.

Omkring samma tid trängde lapparne äfven in på Långå bys egor af Hede
socken, derifrån de den gången likväl lyckligen drefvos tillbaka, fast med våldsamma
åtgärder.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Att äfven under denna tid lappar af välvillige jordegare, deraf redan då
några få voro renegat, tillätos att vintertiden flytta in på deras egor, är ett
obestridligt faktum, och äfven att lapparne der fingo uppföra vinterkojor af resvirke.
Lapparne lockades till och med icke sällan till sådana utflyttningar af
spekulative jordegare, för att lättare med dem kunna uppgöra affärer, hvars
sorgliga verkningar nu ligga allt för klart i dagen. Till andra jordegare, t. ex.
egarne af Ljusnedals bruk, erlade lapparne tidtals afgift för att få flytta in på
deras egor.

Denna gästfrihet, detta tillmötesgående lönas nu på så sätt att lapparne,
eller rättare de bofaste renegarne, söka att leda i bevis, att dessa utflyttningar
varit från gammalt vanliga, och att de lapparne upplåtne »sittplatser» varit
deras gamle så kallade stamhåll, och på denna grund hafva de redan nu för
såväl sommar- som vintertid faktiskt tagit i besittning för sina renar nära nog
hela Tännäs socken och Ljusnedals bruks egor.

Hvad som inom denna ort i synnerhet framkallat stora farhågor är, att
komitéflertalets framställning af förhållandena inom Herjeådalen — hvilken
framställning ock af renegarne omfattats med synnerlig förkärlek — skall kunna
medföra något slags rättigheter till utflyttningar för lapparne vintertiden, i ty
det oerhörda förstörande af ungskog, som dervid förorsakas, snart skulle göra
äfven denna ort skoglös.

Vintertiden hållas renarne gerna samlade i större hjordar, ofta på flere
tusen djur, och der en sådan hjord vistas någon tid, eller till och med blott en
enda gång framdrifves, då djuren bruka gå sida vid sida tätt samlade, undgår
i synnerhet under mindre starka snövintrar endast ett mindre antal af de unga
skogsplantorna förödelse eller skada, ty under den starka vinterkölden, då äfven
de små plantorna äro frusna och spröda, äro de mycket ömtåliga för all slags
åverkan, och hvad som ej skadas genom nedtrampning, det skadas gerna af renarnes
hvässa klöfvar vid uppsparkningen af snön för att åtkomma mossan.
Blidare väderlek då snön blir kram, och isskorpa lätt bildar sig till följd af
renarnes trampning, hvarigenom växtligheten qväfves, verkar icke mindre skadligt.

Längre ned åt landet, der vilkoren för växtligheten äro gynsammare, är
faran för skogens utrotande mindre, men i fjelltrakter, der vilkoren för återväxt
alltid äro ogynsamma, har erfarenheten visat, att der större renskötsel finnes,
försvinner ungskogen helt och hållet, och fast lapparne i allmänhet äro rädda
om skogen, så måste denna likväl gå under, der ingen återväxt får ske.

Renskötseln är derföre i hög grad fiendtlig emot skogsvården, derom förhållandena
i synnerhet inom Herjeådalens fjelltrakter ovedersägligen vittna.

Genom afvittringen erhöllo lapparne här vida större renbetestrakter än de
förr hade haft, Indika trakter bofaste renegare nu till större delen tillgodogöra
sig, och det är här starka skäl till farhågor att renegarne genom expropriationer

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1. 97

sk o la lemnas ökadt tillfälle till att än ytterligare ofreda oss, och åtminstone i
granskapet af rågångarne förstöra våra skogar.

Vördsamligen anhålles att denna min inlaga må få åtfölja protokollet vid
sammanträdet i Funäsdalen den 25 i denna månad.

Ljusnedals bruk den 27 Oktober 1883.

Will. Pamp.

Litt. K.

Till Herr Landshöfdingen Friherre John Ph. Ericson!

Lemnad tillfälle att till Herr Landshöfdingen få inkomma med vidare uppgifter
rörande lapparne inom Herjeådalen, får jag såsom ombud för lappbefolkningen
härmed vördsammast upplysa det lapparne såväl i äldre som senare tider
både före och under afvittringen uppehållit sig på följande ställen, hvilka bära
otvifvelaktigt vittne om det lapparne derstädes för längre tider såväl vår, sommar
som vinter varit bosatta och hvaraf ostridigt framgår det lapparne till dessa
trakter borde ega full sedvanerätt.

Inom Ljusnedals bruks område:

i Gröndalen finnas tvenne vallar, Gränsjövallen och Storstensvallen, på södra
sidan om Gränsjön;

i Mittådalen på norra sidan om Mittån i Högbacken och längre österut på
samma sida af ån öster om nuvarande Storvallen, på södra sidan om nyssnämnde
å finnas vallar på båda sidor om Daddån och vid Gunnarsstöten på två ställen;
följande Mittåns dalföre ännu längre mot öster träffas gamla bostäder vid vestra
och södra sidan af Kapprust på gränsen mot Messlinge bys område;

i Ljusnedalen på norra sidan, i Tvärålien på båda sidor om Tvärån och
på vestra sidan om Grufvålen finnas på flera ställen vallar;

I Anådalen vid Anåkraken på östra sidan om ån är en mycket stor vall
hvarå synes tomter efter många kojor, och har denna vall förr varit bebodd under
kalfningstiden i Maj och början af Juni månader; längre österut på norra
sidan om Anån och vid s. k. Lillasen är en mycket gammal vinterbostad, hvarå
kojorna för längre tid sedan äro nerfallna, så att äfven der endast tomterna
vittna att der funnits sådana;

på södra sidan om nämnde å längre österut vid Andsjöns östra ända är en
mycket stor vinterbovall, hvarå ännu qvarstår gamla sparrar efter derstädes uppförda
kojor; ännu längre österut på samma sida om ån mellan fjellet och s. k.

Bih. till Biksd. Prof. 8 Sand. 1 Afd. 1 Höft. 13

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Bodsjön är en mycket gammal bovall, hvarå knappt tydliga märken efter kojor
finnas, men äldre lappmän påstå att deras förfäder begagnat denna till vinterboval],
men måst flytta derifrån af brist på skog. Ännu längre österut på samma
sida om ån midt emot Storröstvallen finnes äfven en vinterbovall mycket
gammal;

i Tenådalen på södra sidan om ån och söder om Backvallen, bruksegarens
fäbo vall, är en mycket gammal vinterbovall, som af lapparne besutits senast åren

1849—52;

i Qvannildalen på södra sidan i s. k. Lakatjernåsen är en mycket stor
vinterbovall, som lärer, enligt hvad äldre personer berätta, vara mycket gammal
och i äldre tider ofta bebodd; vidare finnas inom Ljusnedals bruksområde vallar
på två ställen i Kålbensdalen, livilka alla sistnämnda vallar ligga vid foten
af Lillfjellet.

Inom Långa bys område:

i Sörstädjan och Norstädjan, som gränsa mot östra Grundsjön, finnas bovallar
på två ställen.

Inom Messlinge bys område:

vester om Messlinge by på norra sidan om Mittån i s. k. Ojerne finnas vallar
på två ställen samt i Serfdalen på flere ställen, de senare få dock med byamannens
medgifvande mot erläggande af något arrende af lapparne tidtals bebos.

Inom Serfsjöbys område:

i Lapprösten vid vägen som går emellan Serfsjön och Messlingen och på
östra sidan om Gangelåsarna och i Grundvålen samt på båda sidor om Grafvarbäcken
och Farråtjernerna finnas vallar på flera ställen; vid Kraftrust och Yånstätmaren
på nordöstra sidan af Serffjellet samt i Hendålen finnas äfvenledes
vallar.

Inom Lj nngdalens område:

i Skervagsdalen, Högvallan, Stugulandet in. fl. ställen öster om Äjungsjöån
samt emellan Äjungsjön och Lillsjön samt på norra sidan Äjungsjön finnas flera
bo vallar.

Inom Storsjö bys område:

i Rensnäfvet finnas vallar på flera ställen, i Serfdalen på båda sidor om
Serfån samt vid Högrensvålen finnas flera vallar,

Inom Tännäs sockens område:

i Össjedalen på södra sidan Össjesjöarne finnas vallar på flera ställen, likaledes
i Andersjökälen på södra sidan om Sjenörsfjellet och vester om Skurfvarna
finnas vallar på många ställen; vid Langbråttsjöarne och Glön finnas äfven
vallar samt strax vester om Malmagssjön, der nu en fäbovall är uppförd under
hemmanet N:o 2 Malmagen; vid Östra ändan af Malmagssjön, der nu är uppbygdt
fäbovall under hemmanet N:o 34 Funäsdalen. På båda sidor om Fiskbackvalen

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

finnas vallar på flera ställen. Öster om Kärringsjöarna på båda sidor om vägen
som går till Ragen och ännu längre i öster ända till sjöarna Abborvikarna, ända
till Felsjäri finnas på flera ställen vallar; i Staåsarna och Grellåsen, tillhörige
Tännäs socken, finnas äfvenledes gamla bovallar

Inom Högvålens område funnes vallar på flere ställen i Rändingsvålen.
Då nu, efter hvad visadt är, alla dessa bovallar blifvit genom afvittringen
lapparne fråntagne, anhålla de vördsammast att åtminstone till någon del återfå
hvad som af ålder varit deras rättmätiga egendom.

Funäsdalen den 5 November 1883.

O. Em. Olson.

Protokoll vid lappsammanträden.

Circulär.

Till länsmannen!

Utom de yttranden, hvartill föredragningen af komiterades förslag till
»Förordning angående de svenske lapparne och de bofaste i Sverige» kan gifva
anledning, önskar jag att vid det sammanträde, som den 27 dennes af Eder
hålles med lappar, få särskildt och tydligt höra lapparnes åsigter och uppfattning
i följande punkter:

l:o) Äro de åt lapparne inom orten anvisade fjell och nu varande rättigheter
till flyttning och bete tillräckliga för deras renskötsel ?

Om så icke är, hvar önskas utvidgning?

2:o) Finnas inom orten kronan tillhörige marker som kunna anses vara
behöfliga för lapparne? Och i så fall hvilka?

3:o) Räcka icke de nu varande skattefjellen och kronan tillhörig mark till,
utan behöfves utvidgning till enskildes marker och, i så fall, hvilka?

4:o) Yttrande öfver hvad i §§ 7—11 föreslås om skyldigheter för lapparne
till indelning i lappbyar, utseende af ordningsman, frivillig och tvungen utflyttning
m. m.

5:o) Yttrande öfver hvad i §§ 17 och 20 föreslås om indelning i skadeersättningsområden
och gemensam ansvarsskyldighet i vissa fall.

6:o) Yttrande om det i § 26 föreslagna förbud mot upplåtelse åt bofaste
af rättigheter till slåtter m, m. å de för lapparnes renskötsel afsätta områden.

100

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

7:o) Yttrande öfver det på senare tider allt mer tilltagande bruk att lappar
emottaga till vård renar, som tillhöra bofaste.

I hvad mån detta bruk, om det får ohejdadt fortgå, kan anses inkräkta
på den renskötsel som drifves af lappar med egna renar?

Om emottagande af bofastes renar till vård fortfarande skall tillåtas utan
medgifvande af öfrige till området rätt egande lappar?

Om den inkomst som kan tillfalla lappar genom att värda och föda bofastes
renar bör ensamt tillfalla den lapp som mottagit djuren, eller om han bör
dela med sig åt andra lappar, som hafva rätt till bete inom området?

8:o) Yttrande öfver förslaget till »Förordning angående renmärken».

Östersund i landskontoret den 17 Oktober 1883.

JOHN EEICSON.

G. H. Ekberg.

Protokoll, fördt vid det med lapparne inom Fröstvikens
fjelltrakt den 27 Oktober 1883 hållna sammanträdet för desammas
hörande öfver af komiterade utarbetade »Förslag till
förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i
Sverige» samt om renmärken.

S. I). Vid sammanträdet infunno sig såsom ombud för fjellen i Frostvikens
socken följande: för Blåsjöfjell: Anders Nilsson, Thomas Larsson, Torkel
Jonsson och Lars Bengtsson; för Orrnäsfjell: Anders Andersson Nordqvist, Anders
Andersson och Nils Mattsson Orrén; för Milletskogsfjell: Nils Thomasson
Allmark; för Badstugunäsfjell: Olof Olofsson och Nils Hansson, samt för Klumpvattensfjell:
Jonas Hansson.

Efter uppläsandet af komiterades förslag och sedan lapparne lemnats tid
till öfverläggning, anhöllo de vördsammast få till protokoll göra följande anmärkningar
:

§ 2''

Att då lapparne behöfva i vilda skogar uppresa kojor flera gånger för
hvar familj, ett visst medelpris, så lågt som möjligt, måtte bestämmas å för en
sådan koja erforderligt virke.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
§ 5.

101

Att mellan orden »användas» och »till stängsel» måtte insättas orden
som grundpålar, emedan det är omöjligt att afbarka de mindre träd och buskar,
hvilka användas till egentligt stängsel, alldenstund cpvistarne utgöra det väsentliga
hindret för renarne.

§ 7.

Att mom. 1 får följande tillägg: eller då de till lappbyn hörande gifva
sin tillåtelse åt någon lapp att af förekommande skäl tillfälligtvis uppehålla sig
inom densamma.

§9.

Att till mom. 1 lägges: börande likväl, för så vidt ej någon inom lappbyn
vill flytta, de bofaste först vara skyldiga att sina renar återtaga, innan
någon hänvisas till annan lappby; och till mom. 2 efter orden: »inom viss tid»
lägges: som dock ej bör bestämmas kortare än 2 år.

§ 11.

Att här måtte i första stycket efter orden »föra renar på bete» tilläggas:
mot byamännens vilja.

§ 12.

Tiden från och med den 15 Maj är mindre väl vald, och kan den ej bestämmas
från och med den 15 Juni bör den nödvändigt för renkornas skull bestämmas
från och med den 1 Juni äfven för Jemtland, för hvilket tiden på hösten
gerna kunde förlängas till den 15 Oktober eller den 1 November, i hvilket
fall 2 mom. i samma paragraf ändras derefter.

§ 16.

Att slutet borde lyda: för gäldande af den skadeersättning och de böter,
som kunna renvaktaren ådömas; skolande den senare deri deltaga med hälften,
om han eger medel.

§ 17.

Att mom. 2 ändras så, att efter orden »inom Jemtlands län under tiden
från och med den» sättes: 1 eller 15 Juni till den 1 eller 15 Oktober.

102

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 21.

Beklagligt är, att lag tillåter jagt på vildren, emedan derigenom många
märkta renar af jagthundar misshandlas, hvarföre bestämmelser nödvändigt borde
inflyta derom:

att den bofasta befolkningen inom lappmarkerna ej måtte vara tillåtet
inom sommartid medtaga sina hundar till fäbodarne eller vintertid hafva sådana
med sig, då de köra efter foder, emedan hundarne värre än vargar derigenom
komma i tillfälle jaga renhjordarne, hvarigenom stor skada ofta åstadkommes;

att hundar, som i allmänhet ej borde finnas inom för lapparne bestämda
land, måtte inom lappmarkerna hållas bundna under April, Maj och Juni månader,
under hvilken tid renkornas kalfning sker;

att hund, som börjat jaga eller döda renar, skall af egaren, efter vänlig tillsägelse
derom, genast tagas i band eller dödas, och veta ej byns invånare, hvem
som är egare till hunden, må hunden, om han anträffas lös, af hvem som helst
saklöst nedskjutas;

att skada, som genom hund uppkommer, ersättes af dess egare eller, om det
ej kan utrönas hvem hunden tillhör, af de hundegande byamän, inom hvilkas
område skadan skett, i förhållande till det antal hundar enhvar sådan eger eller
har under sin vård; samt

att minsta ersättningsskyldighet för förskingring af renhjord, änskönt intet
djur stupar, må sättas till 40 kronor, emedan derigenom uppkommen förlust
ofta uppgår till flera hundra kronor.

§ 25.

Att lapparne måtte få betjena sig af jagt och fiske å för dem afsätta
områden äfven inom Jemtlands län.

§ 26.

Att lapparne förunnas rätt att upplåta mindre betes- och slatterlägenheter
åt närmast boende svenska grannar, emedan just genom utbyte af lapparne tillhörig
slätt eller bete å ena sidan och bofaste tillhörigt renbete å den andra,
sämja ofta kan åstadkommas i mindre tvistiga fäll; deremot borde det ej vara
tillåtet hvarken för lappar eller någon myndighet, att inom det för lapparne
afsätta land upplåta rätt till jagt af det skäl, att hundar derigenom få anledning
sträfva omkring.

Rörande förslag till »Förordning angående renmärkem, önskas att i 1 §
må ingå bestämmelse:

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

103

att lapp, som eger eller vårdar renar, vare skyldig begagna renmärken
samt att inom år och dag märka de omärkte, äfvensom att en paragraf må inflyta
af det innehåll, att ingen måtte få nyuppfunna renmärken af häradsrätten
faststälda förr än efter 2 år sedan denna förordning börjat tillämpas, inom hvilken
tid de, som hafva gamla ärfda eller köpta märken, må kunna hinna få dem
behörigen faststälda.

På till sist framstäld proposition svarades, att de åt lapparne inom orten
anvisade fjell äro knappa för deras renskötsel, oeh att inom Orrnäsfjell ligger
ett kronohemman, benämndt Dajma, som för lapparne derstädes skulle vara en
kärkommen och väl behöflig tillökning i deras områden; liggande för öfrigt
nämnde kronohemman midt i den derstädes belägna renbetesmarken och således
svårt att undvika. Härjemte ansågo lapparne högst nödvändigt, att en paragraf
i förslaget kunde få ungefär följande lydelse:

Att under särdeles tvingande omständigheter, då renmossa genom isskorpa
är alldeles oåtkomlig för renarne, lapparne då måtte ega rättighet att fälla
lavbeväxta björk- och mindre barrträd.

Frostvikens sockenstuga den 27 Oktober 1883.

P. Anderson,

t. f. länsman.

Anders Nilsson.

Torkel T. Jonsson,

Blåsjöfjell.

Anders Andersson Nordqvist.

Anders Andersson

Nils Mathson Amen,

Orrnäsfjell.

Publ. den 28 Oktober 1883 af

A. F. Winnberyh,

Nils Thomasson ATlmarck,

Mellanskogsfjell.

Olof O. Olofsson

i Badstugunäsfjell.

Nils Hansson

i Badstugunäsfjell.

Jonas Hansson

i Klumpvattenfjell.

Protokoll, hållet vid sammanträde med lappallmogen i
de inom Fällinge och Hotagens socknar belägna fjelltrakter,
uti Hotagens sockenstuga den 27:de Oktober 1883.

På grund af Konungens Befallningshafvande i Jemtlands län, jemlikt
skrifvelse den 18 nästlidne September mig lemnade uppdrag att såsom ordförande

104

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

leda förhandlingarne vid det af samma Konungens Befallningshafvande till denna
dag utsatta sammanträde härstädes för att höra lappallmogen öfver det förslagtill
Förordningar angående de svenska lapparne och de bofasta i Sverige äfvenvensom
angående renmärken, upprättadt af de dertill särskild! i nåder förordnade
komiterade, instälde sig undertecknad länsman härstädes för att nämnda
uppdrag fullgöra.

Sedan sammanträdet förklarats öppnadt upplästes för den församlade lapp
allmogen Konungens Befallningshafvandes Kungörelse den 18 sistlidne September,
hvarigenom lappallmogen inom Fällinge och Hotagens socknar blifvit kallade till
sammanträde härstädes denna dag jemte det af kapellpredikanten J. U. Bjurberg
den 16 i denna månad utfärdadt bevis derom att bemälde kungörelse blifvit
uppläst i Hotagens kyrka den 30 September och den 14 i denna månad, hvarefter
berörda lagförslag föredrogs. Sedan en lämplig tid förlupit afgåfvo lappallmogen,
eller de härstädes församlade lapparne, följande yttranden:

§ 1-

Godkändes till sitt hela innehåll.

§ 2.

Rörande innehållet af denna paragraf önskade lapparne att få sig tillerkänd
rättighet att'' å enskildas skogar utan betalning få taga löfträd till uppförande
af kojor samt barr till betäckning af marken inom kojorna,

§ 3.

Enär efterlefnad af denna paragraf är för lapparne nästan omöjlig i thy
att renarne af en eller annan anledning draga sig åt ett annat håll än dess
egare ämnat och hvarföre en sådan anvisning, hvarom paragrafen handlar, sålunda
på förhand omöjliggöres, vilja lapparne hemställa, om icke under sådant förhållande
dem måtte tillåtas, att i skog, belägen utom de för lapparne afsätta
land, för uppförande eller ombyggnad af bostad, visthus eller stängsel, nödig
skog dertill får tagas, med skyldighet för lapparne att underrätta egaren eller
brukaren af den lägenhet, hvarå detta behof uppstår, derom, äfvensom med honom
öfverenskomma om ersättningen derför.

§ 4

Denna paragraf godkändes till alla delar.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§5.

105

Äfven denna paragraf godkändes, likväl med den önskade förändringen,
att endast s. k. grundpålar, motsvarande gärdselstör, må afbarkas, men ej de
trän i öfrigt, som, motsvarande gärdsel, till stängsel användas, enär dessa trän
vanligen användas oafqvistade.

§ 6-

Mot föreskriften i denna paragraf hade lapparne icke något att anmärka,
hvarföre de för sin del godkände densamma.

§ 7.

Godkändes likaså, likväl med den uttalade önskan, att innan indelning af
lappbyar första gången sker, Landshöfdingen ville inhemta lappallmogens yttrande
om lämpligheten derutinnan samt, om förändring af redan gjord indelning
skulle i framtiden anses nödig, bör, innan sådan företages, uppsyningsmänrien
inom de lappbyar, förändringen berör, dessförinnan höras.

§§ 8, 9 och 10 samt 11.

Godkändes till alla delar.

§ 12.

Rörande innehållet i denna paragraf uttalades den önskan, att tiden för
vårdande af renarne, så att de ej göra skada å växande eller afskuren gröda på
åker och äng eller utängsslåtter, måtte inom Jemtland bestämmas lika med Norrbottens
och Vesterbottens läns lappmarker, eller från och med den l:sta Juni
till den lista September, enär, enligt bestämmelsen i denna paragraf angående
förstnämnda län, lapparne under tiden mellan den 15 Maj och 1 Juni svårligen
kunna afhålla sina renar från att inkomma på åtminstone utängsegor.

§§ 13, 14, 15, IG och 17.

Blefvo utan anmärkning godkända.

§ 18.

Godkändes, dock önskade lapparne att slutet af denna paragraf finge uteslutas,
så att den, »som ersättning fordrar» ej må söka domstol förrän skiljomän
blifvit påkallade.

Bill. Ull Biksd. Prat. 1880. 8 Sami. 1 Afä. 1 Häft.

106

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§§ 19 och 20.

Godkändes utan anmärkning eller framstäld ändring eller tillägg.

§ 21.

Godkändes äfvenså med uttryckt önskan derom, att egare till hundar,
boende närmast intill de för lapparne tillåtna uppehållsställen, skall åläggas vid
lämplig påföljd ej allenast vårda sina hundar, så att de icke vålla lapparne skada
på renar eller förorsaka förskingring af renarne, utan äfven förse sina hundar
med »halse», hvarå hundegarens namn bör vara anbragt, samt att hund —
ej försedd med sådant märke — som anträffas bland renarne. och desse ofreda,
må saklöst dödas.

§§ 22, 23 och 24.

Godkändes till alla delar.

§ 25.

Godkändes ock, likväl med tillägg, att lapparne inom Jemtland måtte tillerkännas
lika rättigheter, som blifvit lapparne inom Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker tillerkände.

§ 26.

Denna § ansågo lapparne böra ur lagförslaget utgå på den grund, att
om någon slåtterlägenhet skulle finnas inom de till lapparne afsätta land, som
icke användas till bete, dessa slotterlägenheter hellre borde emellan vederbörande
lappar fördelas, och hvar och en af dem finge komma i fullt åtnjutande af
fri brukningsrätt af sagde lägenheter och använda afkomsten deraf dem bäst
synas kan; tillika uttrycktes önskvärdheten och behofvet för eu del af lappallmogen
vara, att, å inom fjellmarkerna befintliga, särskilda ställen, icke renegande
lapp, eller lapp, som eger allenast ett fåtal renar, måtte beviljas rättighet
att uppföra fasta bostäder, då derigenom för större renegare beredes tillfälle
till förvarande och bevarande af den egendom, hvilken de ej kunna medföra
under sina flyttningar; på enahanda grunder anse lapparne fiskevattnen
böra få användas och, om möjligt är, fördelas.

§§ 27, 28, 29 och 30 godkändes.

Beträffande åter förslaget till förordning angående renmärken, så, efter
det samma förslag nu blifvit uppläst, godkändes detsamma i sin helhet med den
uttalade önskan, att sådan bestämmelse må inflyta, hvarigenom de lappar, som

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

107

under de två förstkommande år efter det denna förordning börjar tillämpas,
skola få sina renmärken faststälda, böra vara skyldige genom intyg af dels lappar
och dels någon annan inom församlingen trovärdig person styrka att de
någon tid haft i bruk de märken, hvarå fastställelse sökes; börande inga nyuppfnnna
märken under sagde tid af Häradsrätten fastställas, på det att de, som
hafva gamla märken, antingen ärfda eller annorlunda förvärfvade, derunder må
först hinna få sina faststälda.

Uppå derom väckt fråga förklarade lapparne att renbetesfjellen inom orten
vore alldeles otillräckliga, att lapparne till följd deraf måst flytta till andra fjell
för att skaffa sig bete för sina renar; hemställa derföre att hemmanen Munsvattnet
inom Frostvikens socken och Almdalen inom Fällinge socken, helt och
hållet omgifna af fjellområden, det förra af Murfjell och det senare af Vinklump
och Gaxsjö fjell, måtte återvinnas till kronan från nu varande egare och förunnas
lapparne till betestrakter; att krön oparkerna inom distriktet nemligen Erfjellet
(en trakt liggande mellan Löfhögen, Ålviken och lapparnes område) inom
Fällinge och Juthatten inom Betagen kunde till renbete upplåtas, hvarförutom
påyrkades att, enär vid inom orten anstäld afvittring hemmanen inom byarne
Hotagen, Valsjön och Gunnarvattnet inom Hotagens socken blifvit tilldelade egor
så nära renbetesfjellet Vinklumpen, att endast kala fjellet tillhör lapparne, gränslinien
mellan nämnde byar och sagda fjell måtte varda lagd på Vb eller Vib mils
afstånd från fjellet; att i händelse renbete ändå skulle komma att fattas, lapparne
önskade helst få sig anvisade renbetesfjell på söder härifrån belägna sådana.

Slutligen framstälde lapparne, hurusom det borde blifva en ovilkorlig skyldighet
för de närmast intill de åt lapparne afsätta land belägne jordägare att
uppföra lador för bevarande af sin afbergade gröda, på det att skada derå må
kunna undvikas, och anse de att icke något hinder för en sådan åtgärd bör kunna
möta, samt att de böter, som kunna varda ådömda på grund af bestämmelserna
i ifrågavarande förslag måtte modereras efter brottets större eller mindre beskaffenhet,
dock likväl icke till högre belopp än 40 kronor.

Då något vidare till anteckning ej förekom upplöstes sammanträdet.

Hotagens socknestuga som ofvan.

J. Widmark,

Kronolänsman.

Uppläst och justeradt betyga:

Nils Rönqvist,

Goxsjöfjell.

Anders Påhlsson,

Vinklumpsfjell.

108

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Protokoll hållet vid sammanträde med lappbefolkningen
inom Undersåkers, Kalls och Are socknar å Stamgärde gästgifvaregård
den 27:de Oktober 1883.

S. D. Enligt Konungens Befallningshafvandes Kungörelse den 18:de sistone
September, hvilken i behörig ordning blifvit uppläst uti distriktets kyrkor,
hade till denna dag sammanträde med lappbefolkningen inom Undersåkers, Kalls
och Are socknar blifvit utsatt att inför undertecknad härstädes hållas, för att
höra lapparna öfver det af komiterade utarbetade förslag till Förordning angående
de svenska lapparna och de bofasta i Sverige äfvensom angående renmärken;
Och hade för sådant ändamål undertecknad, Kronolänsman, sig nu derstädes
å utsatt timme infunnit, dervid till sammanträdet hörande frågor företogos i följande
ordning:

§ 1.

Upplästes af komiterade utarbetade förslag till Förordning angående de
svenska lapparna och de bofasta i Sverige äfvensom angående renmärken för tillstädesvarande
lappar, hvarefter nödig tid för öfverläggning lemnades dem.

§ 2.

Uti 2 § lagförslaget intagna bestämmelser rörande skogsfång önskade lapparna
enhälligt få ändrade derhän, att de å enskildes skogar utom lappmarkerna
skulle ega rätt att utan ersättning taga växande träd för tillfälligt behof utan
någon förpligtelse att före affiyttningen från trakten för egaren anmäla hvad användt
blifvit.

§ 3.

Att 12 § ändrades så, att tiden inom hvilken lapparna skulle vara skyldiga
att taga sådan vård om sina renar, att de ej göra skada å växande eller utskuren
gröda på åker, äng eller utängsslåtter, bestämdes till endast 2:ne månader,
räknadt från och med den lista Juli till och med den lista September. I öfrigt
godkändes lagförslaget.

§ 4.

Lagförslaget angående renmärken godkändes till alla delar.

Särskilda Utskottds Utlåtande N:o 1.

109

§ 5.

Att justera detta protokoll utsågos kronofjerdingsmannen Erik Andersson
i Edsåsen och handlanden C. Bergstedt i Stamgärde, hvarefter sammanträdet
upplästes.

Dag som ofvan.

J. Löfgren.

Justeradt af

Erik Andersson.

Carl Bergstedt.

Protokoll hållet vid sammanträde med lappbefolkningen
inom Undersåkers, Kalls och Are socknar, å Stamgärde gästgifvaregård
i Undersåkers socken den 27:de Oktober 1883.

S. D. På grund af Konungens Befallningshafvandes skrifvelse den 17:de
i denna månad, deri Konungens Befallningshafvande anmodat mig att vid det
sammanträde med lappbefolkningen inom Undersåkers, Kalls och Åre socknar,
hvilket i enlighet med Konungens Befallningshafvandes Kungörelse den 18:de
sistlidne September blifvit utsatt att hållas härstädes denna dag, höra lapparnas
åsigter och uppfattning uti följande punkter:

»l:o. Aro de åt lapparna inom orten anvisade fjell och nuvarande rättigheter
till flyttning och bete tillräckliga för deras renskötsel? Om så icke är
hvar önskas utvidgning ?

2:o. Finnas inom orten kronan tillhöriga marker som kunna anses vara
behöfliga för lapparna och i så fall hvilka?

3:o. Backa icke de nu varande skattefjellen och kronan tillhörig mark
till, utan behöfves utvidgning till enskildes marker och i så fall hvilka?

4:o. Yttrande öfver hvad i §§ 7—ll föreslås om skyldigheter för lapparna
till indelning i lappbyar utseende af ordningsman, frivillig och tvungen utflyttning
m. m.

5:o. Yttrande öfver hvad i §§ 17 och 20 föreslås om indelning i skadeersättningsområden
och gemensam ansvarsskyldighet i vissa fall.

6:o. Yttrande om det i § 26 föreslagna förbud mot upplåtelse åt bofaste
af rättighet till slåtter m. m. å de för lapparnas renskötsel afsätta områden.

7:o. Yttrande öfver det på senare tider allt mer tilltagande bruk att lappar
emottaga till vård renar, som tillhöra bofasta;

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

I hvad mån detta bruk, om det får ohejdadt fortgå, kan anses inkräkta
på den renskötsel, som drifves af lappar med egna renar?

Om emottagande af bofastes renar till vård fortfarande skall tillåtas utan
medgifvande af öfriga till området rätt egande lappar?

Om den inkomst, som kan tillfalla lappar genom att vårda och föda bofastes
renar, bör ensamt tillfalla den lapp, som mottagit djuren, eller om han bör
dela med sig åt andra lappar, som hafva rätt till bete inom området», hafva nu
omförmälda punkter blifvit för lapparna föredragna, dervid de afgåfvo följande
utlåtanden:

§ 1-

Beträffande första punkten uttalades enhälligt den åsigten, att de åt lapparna
inom orten anvisade fjell och nuvarande rättigheter till flyttning, voro alldeles
otillräckliga för deras renskötsel äfven om inom orten kronan tillhöriga
marker upplåtas åt dem till renbetestrakter.

För att deras behof i detta hänseende skulle kunna fullt tillgodoses, borde
Kongl. Maj:t låta inköpa och till lappallmogens disposition öfverlåta följande
inom Kalls, Undersåkers och Åre socknar belägna fjellbyar och kronoparker nemligen
: Kålåsen, Gånelfven, Gråsjön, Backsjönäset, Sågen, Sandnäs, Björkede,
Bergsjö, Ede, St. Rännsjön, Vestra Flandern, Äggesjön, Skalstugan, Medstugan,
Gråsjölien, Storlien, Lilla Tevedalen, Enkroken, Enbogen, Handöl, Bunnerviken,
Bunnervikens kronopark, Skorsdalen, Våladalen, Vallbo, Fångamon samt Hattö
och Amuns kronoparker.

Genom en sådan anordning skulle de ständiga klagomålen öfver bristande
utrymme från lappbefolkningens sida och intrång af lapparna från den bofasta
befolkningens sida snart upphöra.

§ 2.

Emot bestämmelserna i 7, 8, 9, 10 och 11 §§ i lagförslaget, om skyldighet
för lapparna till indelning i lappbyar, utseende af ordningsman, frivillig och
tvungen utflyttning m. m. gjordes ingen anmärkning, titan godkändes dessa paragrafer
i sin helhet.

Hvad särskilt beträffar indelning i lappbyar bestämdes att följande fjell
hvar för sig skulle utgöra en lappby: inom Kalls socken Skjockerfjell och Sösjöfjell,
inom Åre socken, Blåskall, inom Undersåkers socken Handölsdalen (omfattande
Bunner och Tevedalsfjellen) Tranris och Anaris.

Att dessa byar skulle bära samma namn som fjellen, utom Bunner och
Tevedalsfjell, som skulle benämnas »Handölsdalen».

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
S 3.

Några särskilda skadeersättningsområden enligt 17 § lagförslaget ansågs
icke behöfva indelas inom härvarande fjelltrakter.

20 § godkändes i sin helhet.

§ 4.

Hvad i 26 § föreslagna förbud om upplåtelse åt bofasta af rättighet till
slåtter, jagt och fiske vidkommer, voro åsigterna derom delade, i ty att en del
ansåg rättvist, att den lapp, som inom sitt skattefjell egde slåtter, jagt och fiske,
skulle ega rätt att till bofasta upplåta dessa rättigheter och derför ensam uppbära
godtgörelse, hvaremot en del påyrkade, att der upplåtelse af nämnda rättigheter
kunde ifrågakomma, sådan upplåtelse borde ske genom Konungens Befallningshafvande,
samt att medel, som derigenom inflöto, måtte till förmån för lapparna
gemensamt användas.

Efter en stunds diskussion härom enades flertalet om att 26 §:s lagbestämmelser
i sin helhet skulle antagas.

§ 5.

Hvad till sist frågorna i 7:de punkten vidkommer, så uttalades enhälligt
den önskan, att lapparna fortfarande såsom hitintills måtte tillåtas emottaga till
vård renar, som tillhöra den bofasta befolkningen, utan medgifvande af öfriga
till området rätt egande lappar, samt att den inkomst, som tillfölle lappar genom
att vårda och föda bofastes renar, bör ensamt tillfalla den lapp, som mottagit
djuren, förutsatt ätt denne har erhållit* inrymning i skattefjell. Bruket att emottaga
och vårda bofastes renar ansågs icke i ringaste mån kunna inkräkta på den
renskötsel, som drifves af lappar med egna renar.

§ 6.

Att justera detta protokoll utsågos kronofjerdingsmannen Erik Andersson
i Edsåsen och handlanden C. Bergstedt i Stamgärde, hvarefter sammanträdet
upplöstes.

Dag som ofvan.

J. Löfgren.

Justeradt af

Erik Andersson.

Carl Bergstedt.

112

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Protokoll hållet vid utsatt sammanträde med lappbefolkningen
inom Offerdag socken, å Ange gästgifvaregård den
27 :de Oktober 1883.

Närvarande undertecknad af Konungens Befallningshafvande t. f. ordförande,
samt af lapparna Pål Thorkelsson, Lars Larsson, Mårten Thorkelsson, Jonas
Thorkelsson, Pål Nilsson, Johan Larsson och Klement Jonsson från Ansätt och
Stenfjellen, Johan Larsson från Oldfjellet och Pål Pålsson från Grubbdalsfjell,
hvilka upplyste att alla inom distriktet bosatta lappar hafva af kungörelse rörande
sammanträdet i god tid erhållit behörig del.

Sedan Konungens Befallningshafvandes kungörelse af den 18 sistlidne
September samt skrivelser i ämnet upplästs, togs förslaget till förordning angående
de svenska lapparne och de bofaste i Sverige i betraktande, dervid an
märkningar gjordes emot följande paragrafer:

§ 3.

Yrkas att erforderligt virke må få tagas utan föregående utsyning för uppförande
af tälten under flyttningarna, hvilka på förhand ej kunna bestämmas och
hvartill anses erfordras cirka 20 stycken mindre träd för hvarje koja.

§§ L 8.

Att lapparne sjelfva må träffa öfverenskommelse med hvarandra att vistas
med renarna inpå hvarandras fjellområde.

§ 12.

Under Maj och Juni månader då renarna hufvudsakligen framföda sina
foster, är omöjligt hålla dem i fjellen, utan söka de da skogsmarkerna, der gräset
börjar grönska, och söka då der sin hufvudsakliga näring, och kunna ej kalfvarna
under denna tid lefva af uteslutande renmossa.

§ 15.

Att tillförlitlig stängsel uppföres kring stackar och hässjor, der ej fodret
förvaras i lador, hvilket på de flesta ställen vore af större vigt och utan betydlig
kostnad kunde uppföras.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

113

§ 16.

Med största flit och tillsyn kunna ej renarna tidtals bevakas. Skall detta
då räknas för uppsåt eller grof vårdslöshet?

§ 17.

Som renarna ströfva omkring från flera fjell och ej kunna hållas tillsammans,
bör fullständigt utredas hvilkens renar förorsaka skada och ej gemensam anvarighet.

§ 21.

Hund, som jagar eller förorsakar skada bland renar i fjellet, må, då ojäfviga
vittnen kunna sådant intyga, genast dödas, utan föreskrift af polismyndighet.

§ 25.

Rättighet till jagt och fiske för Jemtlands län i likhet med Norr- och
Vesterbotten.

§ 26.

Rörande bete och slåtter, som möjligen kunna upplåtas åt enskilda, bör
som hittills tillhöra lapparne att derom uppgöra, helst som genom sådant förfaringssätt
många tvistigheter biläggas.

Rörande förslaget till förordning angående renmärken må inflyta:

Att ingen må taga nytt märke än hvad hittills brukats förr än två år förflutit
efter det blifvande förordning kommer att tillämpas, samt att om flera
skulle hafva samma märke, det som är äldre då må ega företräde, äfvensom att
det tillätes samma person vara egare af flera märken, då sådant honom genom
arf eller köp tillkommit. Dessutom anmärktes på framstälda frågor:

Att de åt lapparna inom orten anvisade fjell och rättighet till flyttning
och bete vore otillräckliga för renskötseln, och att utvidgning må ske till angränsande
skogsmarker för vårbete, emedan fjellen under vintermånaderna blifva belagda
med is, då mossan blifver oåtkomlig för renarna; och torde sådan utvidgning
ske af kronan tillhörig mark benämnd »Oidens öfver!oppsmark» att tillläggas
Ansätt- och Stenfjellet, »Grubbdalens öfverloppsmark» att tilläggas Grubbdalsfjellet,
samt dessutom bör tilläggas Ansätt- och Stenfjellet samt (frubbdals
fjell norrut af Rörvattnets by i Hotagen samt Oldfjellet utvidgas med Huså
kopparverk i Kall tillhörig skogsmark benämnd »Akroken».

Bih. till Bilcsd, Prof. 1S86. 8 Sami. 1 Afd. 1 Höft.

114

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Inom distriktet finnas få af den bofasta befolkningen, som ega renar bvilka
vårdas af lapparna, och de som ega någrå hafva då endast få och kunna ej då inkräkta
på lapparnas renskötsel, samt att den lilla ersättning, som tillfaller den
lapp, som sköter renarna, må af honom ensam behållas.

För öfrigt gjordes ej några anmärkningar eller förslag.

Sålunda förlupit betygar

Dag som ofvan.

Adolf Souve.

Protokoll, hållet vid sammanträde med lappallmogen
inom Ovikens och Hallens socknar belägna fjelltrakter å Borgens
gästgifvaregård den 27 Oktober 1883.

S. D. Sedan Konungens Befallningshafvande i länet medelst utfärdad
kungörelse den 18 nästlidne September, som enligt föreskrift i flera exemplar
blifvit spridd bland lappallmogen inom härvarande fjelltrakter och tillika uppläst
i Ovikens och Myssjö kyrkor den 30 i samma månad, kallat bemälde allmoge
till sammanträde denna dag, för att höras öfver af komiterade utarbetade
förslag till förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige
äfvensom angående renmärken, samt undertecknad, kronolänsman och landsfiskal,
blifvit förordnad att såsom ordförande härvid leda förhandlingarne, så hade jag
för sådant ändamål mig härstädes instält; och som klockan redan slagit 10 f. m.
samt åtskilliga lappar och renegare tillstädeskommit, bland hvilka följande må
nämnas: Olof Jansson, Thomas Andersson, Anders Jonasson Fjällberg, Lars
Palsson, Elias Fredriksson, Nils Nilsson, Nils Fredriksson, Lisbet Nilsdotter,
Maria Fredriksdotter från Ovikens fjäll samt Thomas Olofsson och Anna Nilsdotter
från Hallens fjäll, så öppnades sammanträdet med uppläsande af till en
början Konungens Befallningshafvandes omförmälda kungörelse jemte förordnande,
hvarefter lagförslagen föredrogos för samtlige närvarande, hvilka efter
öfverläggning deremot enades om följande anmärkningar, som uti protokollet
antecknas skulle:

Bo) Förordningen angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige.

§ 12.

I denna paragraf förekommande stadgande, att det skulle åligga lapparne
inom Jemtlands län taga sådan värd om sina renar, att de ej under tiden från den 15

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

115

Maj till den 1 Oktober göra skada å växande eller afskuren gröda på åker o.s. v.,
ansågs, hvad den föreslagna tiden beträffar, icke lämpligt; det vore nemligen,
i anseende till den å fjellbetena ännu qvarliggande isskorpan, nästan alltid
omöjligt för lapparne att före den 1 Juni med sina renhjordar flytta från sina
vinterqvarter nere på de skogsbärande markerna, å hvilka kunna finnas bofaste
tillhöriga, ohägnade slåtterlägenheter, och mången gång kunde till och med af
enahanda orsak någon flyttning ej företagas förr än i medio af Juni månad;
med anledning häraf framstäldes den önskan, att den i paragrafen för Jemtlands
län föreslagna tiden från den 15 Maj till den 1 Oktober måtte ändras till från
den 15 Juni till den 1 Oktober.

§ 15.

De närvarande yrkade, att föreskriften uti denna paragraf måtte, ifråga om
stängselskyldigheten omkring slaget och bergadt hö, som icke förvaras i lador
utan i stackar och hässjor, utsträckas till alla sådana hemman och lägenheter
inom Jemtland, hvilka gränsa intill lapparnes områden, utan inskränkning af tiden,
på sätt, för Norrbottens och Yesterbottens läns lappmarker finnes föreslaget.

§ 21.

Enligt denna paragrafs sista moment skall hund, som har till vana att å
tillåtna uppehållsställen döda eller jaga renar, af egaren, efter polismyndighetens
föreskrift, dödas. Ett stadgande, som vore egnadt att lemna skydd för
lapparnes renar emot hundar, hvilka hafva omnämnda elaka vana, ansågs
visserligen af behofvet högeligen påkalladt; men att en lappman, hvars renhjord
ofredas af en ilsken hund, enligt förslagets lydelse skulle vara tvungen att först
anmäla förhållandet för polismyndigheten innan han kunde påräkna att efter
mycket besvär och många omvägar blifva qvitt sina renars plågoris, ansågs föga
tillfredsställande för syftemålets vinnande; ty först och främst kunde en hund
med omnämnda egenskaper
ända innan alla formaliteter för hundens undanrödjande blifvit iakttagna, hinna
göra oberäknelig skada, och vidare kunde det förhållande inträffa, att hundens
egare vore okänd, i hvilket fall man stode alldeles rättslös. Med anledning af
hvad sålunda blifvit anfördt ansågs, att lagens bestämmelser i berörda hänseende
borde blifva sådan, att hund, som bevisligen har till vana att å tillåtna uppehållsställen
döda eller jaga renar, eller ock å nämnda ställen träffas på »bar
gerning», må saklöst dödas utan föregången anmälan för polismyndigheten i orten.

116

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 26.

Då de för lapparnes renskötsel afsätta land med dertill hörande rätt till
jagt och fiske inom Hundshögs och Tossås skattefjell jemlikt inrymningsbref
sedan längre tid tillhaka innehafves af vissa lappmän, ansågs att desse lappmän
och deras arfvingar eller rättsinnehafvare borde fortfarande få oinskränkt bibehålla
denna sin rätt, jemväl hvad upplåtelse af såväl slåtter och bete, som jagt och
fiske åt bofaste beträffar, utan inskränkning från länsstyrelsens sida.

2:o) Förordningen angående renmärken.

Emot förslaget till denna förordning hade de närvarande ingenting att
anmärka, men ville dock särskild! framhålla denna sin önskan, att då förordningen
skulle komma att träda i kraft, de renegare, som af ålder haft. bestämda
renmärken, hvilka likväl hittills icke blifvit inför häradsrätt företedda, mätte
tillerkännas företrädesrätt att framför annan använda dessa märken.

Mot öfriga paragrafer i föreliggande 2: ne lagförslag framstäldes inga anmärkningar,
utan tvärt om uttalade de närvarande sin fulla belåtenhet dermed.

Härförutan hade från Konungens Befallningshafvande ytterligare ankommit
en skrifvelse af den 17 i denna månad, hvaröfver särskildt infordras lapparnes
åsigt och uppfattning i följande punkter:

l:o) Aro de åt lapparne inom orten anvisade fjell och nuvarande rättigheter
till flyttning och bete tillräckliga för deras renskötsel?

Härpå svarades Nej! Utvidgning önskas derföre åt kronoparkerna Rönnåsen
och Bastudalen inom Hallens område för vinter- och vårbete.

2: o) Einnes inom orten kronan tillhöriga marker, som kunna anses vara
behöflige för lapparne, och i så fall hvilka?

Svar: Vesterhallams-, Mantals- och Mustabodarnes-, samt Öster- och

Vesterarådalens kronoparker inom Ovikens socken till vårbete, äfvensom Hottöns
och Huckrens kronoparker inom Undersåkers socken till vår- och höstbete.

3:o) Räcka icke de nuvarande skattefjellen och kronan tillhörig mark
till, utan behöfves utvidgning till enskildas marker och, i så fall, hvilka?

Utvidgning till sistnämnda marker ansågs ej erforderlig.

4:o) Yttrande öfver hvad i §§ 7—11 föreslås om skyldigheten för lapparne
till indelning i lapphy ar, utseendet af ordningsman, frivillig och tvungen utflyttning
m. m.

Närvarande lappar förklarade på fråga härom, att de godkände lagförslagets
bestämmelser i förevarande fall, hvilket äfven torde inhemtas af slutliga
uttalandet till protokollet.

5:o) Yttrande öfver hvad i §§ 17 och 20 föreslås om indelning i skadeersättningsområden
och gemensam ansvarsskyldighet i vissa fall.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

117

Enahanda upplysningar, som i nästföregående punkt blifvit meddelad,
åberopas härom.

6: o) Yttrande om det i § 26 föreslagna förbud mot upplåtelse åt bofaste
af rättighet till slåtter m. m. å de för lapparnes renskötsel afsätta områden.

Med anledning häraf hänvisas till den i protokollet här ofvan rörande
ifrågavarande paragraf förut intagna anmärkning.

7:o) Yttrande öfver det på senare tider allt mer tilltagande bruk, att
lappar emottaga till vård renar, som tillhöra bofaste.

I hvad mån, om detta bruk får ohejdadt fortgå, kan anses inkräkta på
den renskötsel, som drifves af lappar med egna renar?

Bruket att emottaga skötningsrenar, hvilket icke anses menligt för lapparnes
egen renskötsel, önskades att såsom hittills fortfarande få bibehållas, men inkomsten
deraf bör ensamt tillfalla den lapp, som emottagit djuren, ehuru bofastes
renar ej må, utan medgifvande från öfrige till betesområdet rätt egande
lappar, till vård emottagas.

8:o) Yttrande öfver förslaget till »Förordning angående renmärken» är
förut till protokollet afgifvet och torde således ej ånyo här böra upprepas.

Då ingenting vidare förekom till anteckning, upplöstes sammanträdet,
sedan kyrkovärden Anders Olofsson och Handlanden O. A. Borg i Borgen å
närvarandes vägnar blifvit utsedde att justera protokollet.

År och dag som ofvan.

Justeradt:

Anders Olsson i Borgen.
Olof Anders Borg.

L. M. Tirén.

in.

Kommunalstämmoprotokoll.

Cirkulär

Till Ordföranden i — — —----Kommunalstämma.

Utom de yttranden, hvartill föredragning af förslaget i öfrigt kan föranleda,
önskar jag särskildt få höra den bofasta befolkningens uppfattning om
hvad förslaget innehåller om att göra vissa trakter af Jemtland likstälda med

118

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Norr- och Vesterbottens lappmarker med deraf följande inskränkning till renskötselns
förmån i jordegarnes hittills varande fria dispositionsrätt öfver skog
och mark.

De delar af förslaget, som härom handla, återfinnas hufvudsakligast i
motiveringen sid. 50 och 51 samt i §§ 1, 2, 6, 12, 13 och 15, hvilka ställen i
förslaget således böra särskild! föredragas och tydligt besvaras.

I öfrigt önskar jag menighetens uttalande öfver företrädet emellan komiterades
förslag och reservanten Herr Farups i alla de punkter der deras meningar
äro olika.

Östersund i Landskontoret den 17 Oktober 1883.

JOHN ERICSON.

G. H. Ekberg.

Utdrag af protokollet hållet vid kommunalstämma med
Ströms socknemän uti dess sockenstuga den 27 Oktober 1883.

§ 4.

S. D. Uti skrifvelse den 18 sistlidne September hade Konungens Befallningshafvande
i länet anmodat ordföranden att utlysa kommunalstämma för
socknemännens hörande om »Förslag till förordning angående de svenska lapparne
och de bofaste i Sverige» ; och hade i anledning deraf vid till 30 sistlidne September
utlyst kommunalstämma, socknemännen valt Henne komitterade, bestående
af Inspektören Ad. Lindberg, f. Länsmannen P. Holm och Häradsdomaren A.
Rosenberg i Ölm, som hade att, efter tagen noga kännedom af ifrågavarande
lagförslag, vid denna stämma med upplysningar tillhandagå.

Sedan nu lagförslaget i stämman föredragits, upplästes en af nämnde
komiterade till stämman ingifven skrifvelse, så lydande:

»Till Ströms sockens kommunalstämma!

Undertecknade, utsedde att afgifva utlåtande till stämman öfver »Förslag
till förordning angående de svenske lapparne och de bofaste i Sverige», hafva,
efter tagen kännedom deraf, att till stämman öfverlemna nedanstående redogörelse
öfver fullgörandet af detta uppdrag.

Då på senare tider, eller efter den tid då förordningen om stängselskyldigheten
upphörde och lapparne ålades att sjelfva sina renar vårda, lapparnes intrång
och skadegörelse inom denna socken väl uti någon mindre grad förekommit,
men klagomålen varit af mindre allmän beskaffenhet, så torde föreliggande för -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1. 119

slag i härefter uppräknade fall snarare försämra än förbättra förhållandet och
en del paragrafer till lappars och renegares fördel omöjliggöra och tillhakatränga
odlingen af landet långt utom lappmarkens gränser.

§ 1.

Andra punkten, som börjar: »På enskildes egor» etc. kan af lappar

och renegare tydas som om deras rättigher skulle vara utan gränser: ett inlägg
är här nödvändigt af ungefär denna lydelse: Att lappen eller renegaren skall
ovilkorligen till jordegaren anmäla sin ankomst på enskilds egor, på det denne
senare må blifva i tillfälle taga vård om sitt foder, binda sina hundar och i öfrigt
vaka öfver sin egendom.

§ 2.

Som jordegarne antagligen ej heller hädanefter lära förvägra lapparne
eller den bofaste renegarens vallhjon att å skogsmarken taga behöfligt bränsle
och stänger, sa kan hela denna paragraf saklöst försvinna såsom onödig och
ledande till missbruk; hvad bestämmelserna om rätt att taga växande skog beträffar,
så äro dessa rent af skadliga för .så vidt det rörer enskildes skog, enär
man icke har att vänta en sådan försynthet hos lappen att han anmäler hvad
han tagit, lappen, som ej skänker bort sina produkter, må likasom hvarje annan
köpa sitt behof af skog, der han får det billigast.

Missbruk och deraf följande ovänskap mellan den bofaste och lapparne
maste blifva en naturlig följd af att sålunda gifva en sådan ej förr spord rättighet
åt lapparne.

§§ 3, 4.

Böra utgå, enär derigenom lappar och renegare skulle kunna inbilla sig
det de erhållit rätt att bygga visten hvar de behaga, och det äfven tyckes framgå
af °den förra paragrafen, som om vederbörande tjensteman skulle ega utsyna
äfven å enskildes skogar.

§ 6.

Andra punkten bör utgå, enär utflyttningar och odlingar derigenom skulle
kunna förhindras.

§ 13.

Bör helt och hållet utgå såsom egentligen ett upphäfvande af § 12, och
lemnar lappar och renegare för stor frihet, åläggande jordegare omöjliga skyldigheter.

120

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 15.

Bör utgå, enär detta kan vara första steget att till förmån för lappar
och renegare tillbakatränga odlingen först inom dessa byar, sedan uti angränsande.

§ 21.

Bör utgå, då allmän lag derom eger fullt tillräckliga och tillämpliga bestämmelser.

§§ 23, 28.

Böra utgå, då af dessa paragrafer kan följa att lapparne inom Norrbotten
och Yesterbotten blifva till Jemtland förflyttade i och för att inom förenämnde
bereda plats åt de bofastes renhjordar derstädes.

Visserligen ordas uti »Motiv» till detta lagförslag att det eller det icke
kommer att inträffa; förvissad kan man dock vara att såväl lappen som de bofaste
renegarne alltjemt tyda bestämmelserna till sin fördel i största utsträckning,
hvadan de påpekade paragraferna äro för jordegarne mycket farliga och tillföljd
deraf i befintligt skick oantagliga.

Ström den 4 Oktober 1883.

Ad. Lindberg, P. Holm, A. Rosenberg.»

Efter uppläsandet häraf förklarade socknemännen enhälligt, att de till
alla delar instämde uti det i skrifvelsen afgifna utlåtande, och ville ytterligare
för sin del betona obehöfligheten af lagförslaget, samt instämde uti reservanten
Wilh. Farups särskilda yttrande, enär detta, enligt socknemännens förmenande,
bättre tillgodoser rättvisa och billighet än lagförslaget.

I betraktande af det stora utrymme som af lappar och renegare till renbetesland
nu innehafves, anser stämman någon utvidgning af land för deras
räkning och deraf följande inskränkning i jordegarnes rätt icke böra förekomma.

Att justera protokollet utsågos inspektören Adolf Lindberg i Gärde och
bonden Mårten Olofsson i Näset.

Som ofvan.
Justeradt:

Zach. Åslund.

Ad. Lindberg.

M. Olsson.

Rätt utdraget betygar:
Ex otficio:

Zach. Åslund.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

121

Utdrag af protokoll, fördt vid kommunalstämma i
Alanäs den 28 Oktober 1883.

Sedan innehållet af förslag till »Förordning angående de svenska lapparne
och de bofaste i Sverige», samt »Förordning angående renmärken» blifvit af
dertill utsedda personer inhemtadt, sammanträdde socknemännen för att afgifva
utlåtande öfver nämnda förslag. Hufvuddragen af förslagens innehåll föredrogos
och framgick af den derpå följande diskussionen, att socknemännen i allt gillade
Herr Farups särskilda yttrande och förslag till ändringar. Hvad särskild! angår
förslagets innehåll å sid. 50 och 51, der komiterades önskan tyckes vara, att
alla hemman med s. k. lappskatt borde anses som lappmark, der lapparne under
alla tider af året skulle ega rätt att uppehålla sig med sina renar, kunde ej af
socknemännen biträdas på den grund, att det i så fall vore för de bofaste
omöjligt att skydda sitt myrfoder, hvilket i dessa trakter utgör en hufvudsaklig
del af deras kreaturs vinterföda, och att omkring foderhässjor och foderstackar
uppföra stängsel skulle i de flesta fall medföra större kostnader, än hvad de
vore mäktiga att betala.

Dag som ofvan.

E. Blix.

Justeradt:

Öl. Johansson.

P. Sundberg.

Rätt utdraget betygar:
E. Blix.

Utdrag af protokoll, fördt vid extra kommunalstämma
med Frostvikens kommun den 28 Oktober 1883.

S. D. Sedan socknemännen, enligt i laga ordning från predikstolen uppläst
kungörelse, sammanträdt, föredrogos det af komiterade upprättade »Förslag
till förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige» samt
om renmärken äfvensom Herr Landshöfdingens skrifvelse af den 17 innevarande
Oktober, hvarefter först togs i öfvervägande förslagets och nämnde skrifvelses

Bill. till Biksd. Prof. 1886. 8 Samt. 1 Afd. 1 Häft. 16

122

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

innehåll om »inskränkning till renskötselns förmån i jordegarnes hittills varande
fria dispositionsrätt öfver skog och mark »; — framhållande dervid socknemännen :

att, derest vederbörande skulle finna för godt att till renskötselns förmån
i alla afseenden göra Frostvikens kommun likstäld med Norr- och Vesterbottens
läns lappmarker, Frostvikens kommun också då ville åtnjuta samma fri- och
rättigheter som de bofaste inom dessa lappmarker, hvaremot, om kommunen ej
kan göras likställig med sagde lappmarker, kommunen då måtte afskiljas från
lappmarken med deraf följande, de bofastes hemman utom lappmarken tillhörande
rättigheter med afseende på renskötseln m. m.; öfverlemnade stämman saken till
vederbörandes afgörande;

att som den skog och mark, som åtföljt de hemman, hvilka afhändts
kronan och tillegnats den enskilde, utgöra den senares egendom, borde också
jordegaren åtnjuta oinskränkt dispositionsrätt öfver dessa (skog och mark), om
de än läge inom och framdeles komme att tillhöra lappmarken; samt

att, berörda inskränkning ej gerna torde sättas i fråga annorlunda än
genom fritt aftal och öfverenskommelse med jordegaren.

Härefter påpekades, att byarne Ankarvattnet och Blåsjön egde fjell -trakter, som syntes passande att af kronan återlösas till förmån för lapparne,
om nemligen sådant skulle befinnas behöflig!.

Efter öfverläggning beslöts vidare, att stämman skulle gorå framställning
om följande:

att mom. 1 i 2 § finge följande slutbestämmelse: de senare mot skälig ersättning
till jordegaren äfven inom lappmarkerna, eller någon annan bestämmelse,
som tillförsäkrade jordegarne inom lappmarkerna samma rättigheter som jordegarne
utom de samma, enligt 2 mom. i samma paragraf;
att mom. 2 i 6 § måtte utgå;

att förslagets 13 och 15 §§ hellre måtte helt och hållet uteslutas än qvarstå
och innehålla bestämmelser, som för de bofaste i många fall blefve, snart
sagd!, omöjliga att efterkomma, samt dessutom vore, hvad stängselskyldigheten
beträffade, till skada för fodret, alldenstund erfarenheten visat, det stängsel omkring
foderstackar och hässjor vållat, att snön packats intill stacken och hässjan,
så att fodret ruttnat och blifvit odugligt; ty skulle den bofasta befolkningen
förse sina foderhässjor och foderstackar med stängsel, måste stängselvirke inom
vissa fjelltrakter fraktas långa afstånd, emedan virke för detsamma ej finnes
öfverallt, och ganska svårt, i de flesta fall omöjligt, torde det blifva att styrka,
det foderskada, förorsakad af renar, »tillkommit med uppsåt eller grof vårdslöshet
vid renarnes bevakning», och hvem som egt de renar, som åstadkommit skadan.

Den bofasta befolkningen syntes på så sätt få nog många svårigheter att
öfvervinna, för att freda sin tillhörighet och skaffa sig rätt, och komme, om

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1. 123

sådana bestämmelser som de anförda uppböjdes till lag, att stå både råd- och
rättslös gent emot lapparne samt nödgas öfverlemna sig åt deras godtycke.

Med fäst afseende på alla dessa omständigheter kunde socknemännen
ej finna annat, än att samma lagstadganden borde gälla för lapparne som för de
bofaste i fråga om grödas och egors ofredande eller vid af dem sjelfva eller af
deras renar föröfvad åverkan å gröda och egor; kommunalstämman således derutinnan
till hufvudsaklig del instämmande i Herr Farups reservation.

Att justera detta protokoll utsågos Öl. Sandström och M. Wassdahl i
Gäddede.

Frostvikens sockenstuga som ofvan.

In fidem

P. Andersson,
ordförande.

Justeradt:

Öl. Sandström.

M. Wassdahl.

Publ. den 4 Nov. 1883 af A. F. Vinberg.

Käft utdraget intygar:
P. Andersson,

kommunalstämmans ordförande.

Utdrag af protokoll, fördt i kommunalstämma i Hotagens
sockenstuga den 28 Oktober 1883.

S. I). Enligt kungörelse, uppläst i Hotagens kyrka den 30 September,
14, 21 och 28 Oktober innevarande år, inträdde Hotagens sockens bofasta befolkning
mangrant i sockenstugan för att afgifva yttrande öfver dels »Förslag till
förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige» dels »Förslag
till förordning angående renmärken», och, sedan stämman förklarats öppnad,
inleddes och fortsattes förhandlingarna i följande ordning:

124

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1,

§ I Tvenne

skrifvelser till stämmans ordförande från Landsliöfdingeembetet,
enligt hvilka stämman blifvit utlyst, den ena af den 18 sistlidne September
och den andra af den 17 innevarande Oktober, upplästes, hvarefter de ofvan
nämnda förslagen af stämmans ordförande äfvenledes ljudeligen upplästes, och
de vid kommunalstämma den 30 September d. å. utsedde att af förslagen på
förhand taga kännedom, för att vid denna stämma tillhandagå med upplysningar,
afgåfvo skriftliga så väl upplysningar om förslagens innehåll som yttranden öfver
de samma, och ansåg stämman den enes, Anders Olssons, skrifvelse böra af honom
i korthet sammandragas och detta protokoll biläggas, Litt. A, hvarpå granskning
af förslagens paragrafer företogs i följande ordning, och efter hållna öfverläggningar
och framstälda propositioner afgåfvos yttranden, som följa:

lista § i komiterades förslag ansågs af en del höra godtagas, hvaremot
de fleste ansågo herr Farups förslag hafva företrädet och böra antagas;

2:dra § bör godtagas, dock med den ändring att, hvad Jemtland angår,
ingen skilnad bör göras mellan enskildes egor, belägna å trakter inom och
utom lappmarkerna, och ansåg stämman, att hvar helst i det föreliggande förslaget
denna skilnad göres, den bör utgå, och att alla enskildes hemman och
lägenheter inom Jemtland böra likställas;

3:dje § godkändes, utom att framför ordet »olofiigen» bör sättas: af bofaste;

4:de § bör godkännas;

5:te § bör ändras så, att blott grundpålarne böra afbarkas men ej det
öfriga, enär vid sådana stängslen begagnas björk, gran och andra qvistar, hvilka
skäligen ej kunna afbarkas;

6:te § bör godtagas, dock med tillägg, att flyttning ej bör ske på sommaren
utan blott vintertiden, och att lapparne böra på förhand derom underrätta
jordegarne;

7:de och 8:de §§ böra godkännas;

Hide § i komiterades förslag godtogs af stämmans ordförande, hvaremot de
öfrige ansågo herr Farups förslag hafva företrädet;

10:de § bör godtagas;

ll:te § godtogs, dock bör i l:sta momentet efter ordet »föra renar på
bete» sättas: mot byemännens vilja;

12:te § ansågo de fleste bör ändras så att tiden blir från den lista Juni
på våren till den 15:de November på hösten; några ansågo det § bör oförändrad
antagas;

13:de § bör helt och hållet utgå;

14:de § bör godtagas;

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

125

15:de § ansågo alla, utom en, böra få den lydelse, den har i herrFarups
förslag, och den, som ej biträdde denna åsigt, ansåg ock, att § ej bör hafva tilllämpning,
hvad Jemtland angår;

16:de § godtogs;

17:de § godtogs, utom att tidsbestämmelserna ändras i enlighet med hvad
som yttrats öfver 12:te §;

18:de § godtogs, utom att 3:dje momentet bör helt och hållet utgå;

19:de och 20:de §§ godkändes;

21:sta § godtogs, och herr Farups förslag ansågs ej böra vinna godkännande
;

22:dra, 23:dje och 24:de §§ godkändes;

25:te § godkändes, utom att i första punkten bör i stället för »eller»
sättas: så ock å;

26:te § ansågs böra ändras så, att lapparne sjelfva få rätt att disponera
öfver bete, slåtter, jagt och fiske efter eget godtfinnande å de för dem afsätta
land, emedan sämja emellan lapparne och de bofaste i mindre tvistiga fall derigenom
kan åstadkommas, så ock emedan lappska befolkningen billigtvis bör ega
sådan dispositionsrätt öfver åt dem tilldelade land — herr Farups förslag bör
lemnas utan afseende;

27:de § godtogs;

28:de § ansågs böra godtagas, dock med den förändring, att efter orden:
»der godvillig öfverenskommelse ej kan träffas» bör stå: bestämmes af godemän,
som i § 2 äro nämnde, till hemmanens eller lägenheternas värde inom orten,
och ej »enligt gällande förordning angående jords afstående för allmänt behof».

29:de och 30:de §§ böra godtagas.

De fleste ansågo, att der ordet »grof» framför »vårdslöshet» förekommer,
bör ordet »grof» utgå. Allmänheten ansåg sig äfven på grund af gamla kungabref
böra bibehållas vid rättighet att fritt och oqvald få disponera öfver lagligen
tillvunnen skog och mark; äfven ansågs det lappmarkshemmanen böra i så måtto
likställas med det öfriga Jemtland, att ej renskötselns bedrifvande mer må betunga
dessa i flera afseenden vanlottade trakter än det öfriga Jemtland.

Det här ofvan yttrade ansåg stämman äfven vara menighetens uttalande
öfver företrädet mellan komiterades förslag och reservanten herr Farups i alla
de punkter, der deras meningar äro olika.

Äfven inlemnades till stämman ett skriftligt yttrande öfver förslaget af
följande innehåll:

»Vid betraktandet af förslaget i dess helhet finner man lätt, att ett betydelsefullt
steg är taget till förbättring af lappska nationens i flera hänseenden
hopplösa ställning. Lappen, Sveriges urinvånare, som, man må väl erkänna
det, bebott fäderneärfd jord, har varit nästan rättslös gent emot nybyggare,

126

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

som utan lappens hörande och mot hans vilja, understödd och uppmuntrad af
regeringen, har tagit nästan allt det dugliga landet i besittning, och lappen är
undanträngd till de mest obeboeliga trakterna, men icke heller der har han känt
sig säker, ty regeringen, icke lappen, har disponerat öfver äfven fjellen. Uti
det föreliggande förslaget synes dock lappen hafva tillförsäkrats rättighet att få
på sätt och vis fritt bebo fjellen som ock få under vissa tider besöka och betjena
sig af det nedra landet.

Förslaget innehåller ock bestämningar om en sorts styrelse för och öfver
lapparne (såsom t. ex. om indelning i lappbyar, om ordningsmän och uppsyningsman
m. m.), hvilka dock ej fora vara till synnerlig förmån för lapparne och af
dem troligen ej så komma att betraktas, i ty att de inkräkta på deras egendomliga
nationalförhållanden. Dessa lagbestämmelser töra af lapparne betraktas
med misstänksamma blickar och motses med dystra aningar.

Mig tyckes, att ett lagförslag af denna beskaffenhet bort vara upprättadt
i samråd med och till någon del af lappar, ty äfven med den bästa vilja lära
de med lappska förhållanden och egendomligheter oinvigde ej kunna upprätta ett
lagförslag af så egendomlig beskaffenhet, som verkar för att missförhållanden
och oenigheter mellan lappar och bofaste upphöra och som blir en egentlig »lapplag»,
som kraftigt griper in i lapparnes så väl ekonomiska som rättsliga förhållanden,
till nytta och förkofran för lappska nationen, hvars mod börjat sjunka,
och hvars hopp för framtiden börjat slockna.

Hvad jag anser ett förslag till lapplag bort grundas vid och byggas på
är följande:

1) att lappska befolkningen bör tillförsäkras ej blott nyttjande- utan eganderätten
till skattefjellen mot vissa vilkor och enligt särskilda bestämmelser. Dessa
böra vara: att fritt få disponera öfver den fjelltrakt, de lagligen tillvunnit sig,
samt öfver å trakten befintlig skog, slätt, bete, jagt och fiske samt hafva rätt att
att sälja trakten, dock ej till bofaste utan blott till lappar och till renbete.
Skogen, om sådan finnes, torde ej böra få säljas utan konungens särskilda tillstånd
att afverkas och mot att medlen derför böra användas till för nationen
nyttiga ändamål eller för uppköp af renar för de lappar, som inga hafva. Detta
bör ej anses obilligt, helst om man tar i betraktande fjelltrakternas odugliga
beskaffenhet och att till bofaste bortdisponerats både skog och mark af trakter
af vida bättre beskaffenhet och som varit behöfliga för renskötselns behof. Lapparne
böra äfven njuta lika förvärfsrätt för renskötselns bedrifvande, fast desse,
Sveriges äldste beboare, ännu ej ega någon jord. Må billig rättvisa tillerkännas
äfven lapparne!

2) att lappkommuner bildas och en lappsk kommunallag utarbetas med
hänseende till deras egendomliga förhållanden, på det att lapparne må vänjas vid

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1. 127

att sköta sina ekonomiska förhållanden och blifva i tillfälle att sjelfva sträfva
för nationens förkofran.

3) att lappska nationen måtte få rätt att sända representanter till svenska
Riksdagen, och böra dessa väljas af lappar inom deras egen nation å lappsk kommunalstämma,
hvarom särskilda bestämmelser böra utarbetas. Hvarför skola
lapparne sakna denna rättighet, då andra i Sverige hafva den?

På det att lappska nationen ej skall gå en säker undergång till mötes,
utan förkofras och upphjelpas, så måste de lappska förhållandena tidsenligt ordnas
och en sund utveckling komma till stånd.

Detta förslag torde närmare böra tagas i öfvervägande i samband med
det föreliggande förslaget till förordning angående de svenske lapparne.»

Yttrandet innehöll för öfrigt, hvad de bofaste angå, i hufvudsak lika åsigter
som Anders Olssons; se bilagan Litt. A.

§2.

Öfver »Förslag till förordning angående renmärken» yttrade stämman,
att det bör antagas med herr Farups förslag, dock med det tillägg, att häradsrätten
ej bör fastställa nyuppfunna renmärken förr än efter två år från det
förordningen träder i kraft, på det innehafvare af gamla, ärfda, köpta eller
skänkta renmärken må först hinna få dem faststälda.

§3.

Att jemte ordföranden justera detta protokoll valdes hemmansegarne C.
F. Lönn i Häggsjön och Nils Andersson i Hotagen.

Hotagens sockenstuga som ofvan.

J. O. Wallin,

St. Ordförande.

Justeradt på soeknemännens vägnar betyga:
C. F. Lönn.

Nils Andersson.»

Rätt utdraget betygar:

J O. Wallin,

St. Ordförande.

128

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Bilaga till protokoll, fördt i kommunalstämma i Hotagens sockenstuga den
28 Oktober 1883, Litt. A.

På grund af kommunalstämmouppdrag att afgifva mitt yttrande öfver
»Förslaget till förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige»,
får jag andraga följande.

Först vill jag dock nämna att, som förhållandena inom Norr- och Vesterbotten
äro mig alldeles obekanta, så afser mitt anförande endast Jemtlands
län och företrädesvis Jemtlands lappmarker.

Hvad det föreliggande lagförslaget vidkommer, så synes detsamma nog
så mycket ingripa uti bofastes rättigheter, i synnerhet hvad de sa kallade lappmarkshemmanen
beträffa.

Då man tager förslagets särskilda bestämmelser i öfvervägande, så finner
man, att dess 1 § tillägger lapparne rättighet att under vintertiden uppehålla
sig å de bofastes trakter, som de af gammal sedvana hittills hafva besökt, hvaraf
tyckes framgå, att lapparne under vintern ega uppehåll asig med sina renar hvar
de behaga inom bondens område, blott de besökt samma trakter förut, så att
gammal sedvana kan åberopas. Har bonden af undseende med eller ömmande
omständigheter för lapparne tillåtit, att dessa någon tid på året hittills fått
opåtaldt vistas inom hans område, så kan detta betraktas såsom gammal sedvana,
hvarigenom lapparne hädanefter skulle anse sig ega laglig rätt att samma
trakter besöka. Mig synes, att der afvittringen är afslutad och gränserna
reglerade emellan bofastes område och de för lapparne afsätta land, må hvar
och en hålla sig inom sina gränser, så väl vinter som sommar. Af förslagets 26 §
framgår, att bondens husdjur icke få beta på de för lapparne afsätta land,
äfven om lapparne sjelfve skulle tillåta det, lika litet måtte då lapparne
med sina djur ega uppehålla sig inom bofastes område, helst som bondens husdjur
icke skulle göra annan skada å lapparnes land, än att de afbetade gräset.
Renarne deremot göra skada å bofastes egor på flera sätt icke allenast om vintern,
då de nedslå och förderfva i stackar eller hässjor förvaradt utängshö, utan
ock, och det nästan värre, om våren och sommaren. Den något litet sett huru det ser
ut, der en renhjord på försommaren öfverfarit uttängsslåtter, kan nog föreställa
sig skadan; icke nog med att renar afbeta gräset, utan der de anträffa slåtter,
hvars öfverstå jordlager består af lösare beskaffenhet, hvilket ofta är förhållandet
med skogsslåtter, upptrampa de ängen eller myren, så att återväxt icke kan
ske på flera år, och om renar anträffa en gräsart, som för dem är af mer begärlighet,
nöja de sig icke blott med den uppskjutande brodden, utan uppgräfva ock
roten. En annan omständighet, som icke heller är af så ringa vigt, husdjuren
vantrifvas och vilja ogerna beta, der renar förut varit, likasom de om vintern
icke heller vilja hålla till godo det af renar utsparkade och nedsmutsade höet. Om

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

129

ordalydelsen i 1 § »att der betjena! sig af land och vatten till underhåll för sig
och sina renar» äfven hänsyfta! på jagt och fiske, hvilket ock antydes i 25 §, så
lärer val ingen bestrida lapparne denna rättighet inom de fördem afsätta land, men
inom bofastes område synes mig ingen rättighet dertill kunna dem tillerkännas.
Jagtstadgan, som förmodligen gäller för alla Sveriges invånare, stadgar ju, att
ingen får, utan lof, idka jagt inom annans område, och Fiskeristadgan, att fiskevatten,
som äro belägna inom enskilda hemmans rå och rör, nyttje strandegare,
utan andras intrång.

Förslagets 2 § tillägger lapparne rättighet att under sin vistelse inom
lappmarkerna använda skogen till eget behof, och det utan betalning. Lapparnes
behof af vedbrand vintertiden toi’de väl ej vara så litet, och ega de använda
skogen utan urskilning, så lära de icke behöfva spara på de vackraste träd. Förmodligen
hafva de flesta hemmansegare inom lappmarken försålt afverkningsrätten
till växande furu- och granskog, men måhända någon vid köpets upprättande
kommit i håg att förbehålla behöflig skog för lapparne. Undrar just, hvem förlusten
i sådant fall skulle drabba? Rättvist tyckes det mig skulle vara, att
egare af skog inom lappmarkerna göres lika berättigad som egare utom lappmarkerna,
till ersättning för af lapparne. använd växande skog.

Enligt 3 § ega lapparne, der stängsel vid deras visten blifvit olofiigen
bortfördt eller gjordt obrukbart, att till uppförande af nytt stängsel taga växande
träd, och det förmodligen efter eget godtycke och utan betalning; antagligen
syftar ordet »olofiigen» på bofaste, enär uti § 4 stadgas böter på jordegare
som i nämnda hänseende bryter, men äfven utan jordegarens åtgöranden
kan stängslet förstöras, en stormil kan bortföra det, en snödrifva sönderbryta
och göra det obrukbart, en gnista från lapparnes lägereld itända och uppbränna
det, i sådana fall torde ej jordegaren behöfva släppa till skogen.

5 § straffbestämmelse för lapp, som underlåter att barka virke till stängsel,
anser jag ej böra tillämpas, då björk användes.

Om lapparne vid sina flyttningar emellan de för dem afsätta land äro nödsakade
taga väg öfver bofastes mark, hvarom i 6 § talas, fordrar billigheten
att sådant vintertiden icke förmenas dem, då de der icke uppehålla sig längre, än
hvad en fortsatt flyttning fordrar dock böra lapparne en lämplig tid förut, derom
underrätta jordegaren.

12 § tyckes tillerkänna de bofaste så inom som utom lappmarkerna rättighet
till ersättning för skada som å växande eller afskuren gröda på åker, äng,
eller sådana utängsslåtter som der nämnas, af renarne förorsakas, dock så att
ersättningsskyldigheten från och med den 1 Oktober till den 15 Maj är vilkorlig.
Men 15 § tyckes till väsentlig del tillintetgöra 12 §:s bestämmelser, i hvad
den afser lapparnes skadeersättningsskyldighet. Om man jemför 12 och 15 §§,
säger den förra att det åligger lapparne ovilkorlig ersättningsskyldighet för

Bih. till Riksd. Prut. 1886. 8 Sand. 1 Afd. 1 Haft. IT

130

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

skada, som sker å der omnämnda egor inom Jemtlands län från och med 15 Maj
till 1 Oktober och från sistnämnda dag till 15 Maj, om skada tillkommit med
uppsåt eller grof vårdslöshet; enligt 15 § tyckes det som, hvad Jemtlands lappmarkshemman
beträffar, samma skyldighet åligger lapparna blott från och med
den 15 Maj och tills höet är uppsatt i stackar och sedan, endast om stacken är
försedd med sådant stängsel, som Konungen förordnar. Att jordegaren, derför
att han bebor så kalladt lappmarkshemman, skulle åläggas stänga omkring sina
höstackar på egna egor, synes vara obilligt. Sådant stängsel skulle blifva
honom en dryg kostnad, så mycket mera som de slåtterslägenheter, hvilka vore
mest utsatta för renarnes besök, till större delen ligga i mera skoglösa trakter.
En betydlig del af den för bonden så oumbärliga bergningstiden skulle då måst
uppoffras för virkets framskaffande och stängslets anbringande, och sedan skulle
samma stängsel årligen hindra bergningsarbetet.

Det i IB § omtalade stängsel, hvarvid hänsyftas på hägnadens uppförande
af bofaste, förefaller mig både orimligt och ändamålslöst; orimligt skulle det ju
vara, om bonden ålades det oerhördt dryga och skogsödande arbete, som erfordrades
för att stänga omkring sinautängsslåtter till skydd motrenarne; tvärtom
tyckes en sådan skyldighet åligga lapparne, om jordegaren dertill lemnade
bifall. Om det skulle låta sig göra att uppföra hägnad till skydd mot renarnes
infall å bofastes egor, så borde hägnaden anbringas i gränsen mellan de för
lapparne afsätta land och de bofastes, och i sådan hägnad synes mig som lapparne
borde deltaga enligt stängselförordningen, dock, ändamålslös vore i alla fäll
hägnaden; de starka fjellvindarne och de hopade snödrifvorna skulle snart förstöra
stängslet, så att de lättfotade och viga renarne lätt öfverklättrade detsamma;
dessutom kunde ju hvem som helst nedrifva det.

Uti 14 § talas om skada å annan utmark än i 12 § sägs; dermed torde
synnerligast menas den bofastes betesmark, hvarå, om skada göres, den skall
ock ersättas, dock med det ofta uttryckta vilkoret »uppsåt eller grof vårdslöshet.»

I 21 § är intagen bestämmelse för hundegare, om hund å tillåtet uppehållsställe
ofredar, skadar eller dödar renar; huru vida dessa bestämmelser gälla
lapparne sins emellan kan jag icke inse, men påtagligen afses dermed bofastes
hundar. Månne ej enahanda bestämmelser också borde gälla, om lapparnes
hundar inom bofatses område skulle skada eller döda bondens djur?

Öfriga paragrafer i förslaget, hvilka jag förbigått, såsom lmfvudsakligast
rörande lapparne sinsemellan, bär jag icke funnit något särskildt vid att anföra.

Ytterligare vill jag anföra följande:

Att de bofaste inom Jemtlands lappmarker, enligt förslaget, äro under
kastade större inskränkningar från lapparnes sida än andra hemmansegare,
tyckes, enligt hvad motiveringen för förslaget förmäler, härleda sig, dels deraf,
att komiterade hafva ansett, det de förrättningsmän, som hade att upprätta för -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

131

slag till säkra gränser för lapparnes skattefri, ej hafva gjort sig fullt förtrogna
med alla de fordringar, som kräfvas uppfyllda, för att en fjelltrakt skall inom
sig innesluta alla de vilkor, som erfordras för renskötselns utöfvande och renarnes
underhåll under årets alla tider, dels ock deraf, att hemmanen äro skattlagda
efter lappmarksmetod. Ingendera af dessa anföranden tyckes mig vara
hållbara skäl för förslaget i nämnda hänseende. Hvad det förra beträffar, så
nämnes äfven i motiveringen att förrättningsmännen om de flesta till lapparne
afsätta trakter uppgifvit, att de lemnade tillräckligt bete alla tider af året för
ett angifvet antal renar, och att skogstillgången å dem vore tillräcklig för lapparnes
behof samt att vid afvittringsutslagens meddelande Konungens Befallningshafvande
i Jemtlands län visserligen sökt taga hänsyn dertill, att det för
renarne så nödvändiga vårbetet kunde vara att tillgå inom renbetestrakterna,
och derföre afslagit en hel mängd ansökningar om nybyggesanläggningar i fjelltrakterna,
äfvensom utlagt några hemman till skattefjellen. Hvad senare anförandet
vidkommer, nemligen skattläggningsmetoden, så kan jag icke inse att
den står i något skyldighetsförhållande till lapparne. Komiterade anföra några
Kong!, bref, som röra Jemtlands lappmark, deribland »det äldsta», af den 27
November 1792. Äldre Kongl. bref finnas ock, som beröra samma lappmarker,
nemligen af den 27 September 1673 och 3 September 1695, hvilka uppmanat de
svenska att flytta till Jemtlands, med andra i riket varande lappmarker och sig
dersammastädes husligen nederlåta och boställen upptaga, med löften, bland annat,
att intet mehn, hinder eller intrång skulle dem tillfogas då eller i tillkommande
tider. På sådana Kongl. uppmaningar och löften var det antagligen som våra
förfäder flyttade till härvarande lappmarker, anlade nybyggen och upparbetade
dem till hemman, hvarå sedan skattemannarätt förvärfvats att med allt hvad
under hemmanets ränta inbegripet är ega och bruka. Mig synes således klart
vara, att lappskattehemman i Jemtland må vara med andra hemman inom länet
icke allenast lika berättigade att sina egor och tillhörigheter oqvalda och utan
intrång ega och besitta, utan ock att njuta lika skydd af lagen mot lapparnes
inkräktningar, ty lappmarkshemmanens hufvudnäring är boskapsskötsel.

I förslaget förekommer ofta uttrycket »med uppsåt eller grof vårdslöshet
vid renarnes bevakning». Ordet grof tyckes gifva anledning till den tydning, att
lapparne ega utöfva någon vårdslöshet, blott den icke öfvergår till grofhet; i
alla fall tyckes det vara svårt att träffa på rätta gränsen mellan en gröfre
vårdslöshet och en mindre.

Förslaget angående renmärken, som hufvudsakligen afser renegare finner
jag intet vid att anföra.

Slutligen vill jag omnämna, det jag instämmer uti komitéledamoten
Farups enskilda anföranden, i allo hvad det rörer bofaste inom Jemtlands lappmarker,
och i hufvudsak i hvad det angår öfriga Jemtlands län.

132

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Med anledning af hvad jag sålunda antydt, vill jag föreslå kommunalstämman
att, såsom sitt önskningsmål till protokollet uttala,

l:o) att i förslagets alla paragrafer, der det förekommer särskilda
bestämmelser för bofaste inom Jemtlands lappmarker, dessa bestämmelser uteslutas,
så att lika stadgande blifver för hela Jemtlands län;

2:o) att ordet »grof», der det förekommer framför vårdslöshet, borttages;

3:o) att uti 3 § framför ordet »olofligen» sättes: af bofaste;

4:o) att böter ej må åläggas lapp, som till stängsel vid sina visten använder
obarkad björk;

5:o) att 6 § förändras så. att om lapparne vid sin flyttning mellan de
för dem afsätta land må taga väg öfver bofastes mark, de äro skyldige att
derom någon viss tid förut underrätta jordegaren, samt att sådan flyttning är
dem tillåten endast vintertiden;

6:o) att 13 § utgår helt och hållet;

7:o) att 1, 9, 15 21 och 26 §§ godkännas på sätt af Herr Farup är
föreslaget; och

8:o) att öfriga paragrafer, under härofvan i punkt. 1, 2 anförda vilkor,
antagas.

Häggsjön den 28 Oktober 1883.

Anders Olofsson.

Utdrag af protokoll, fördt uti lagligen utlyst kommunalstämma
med Föttinge kommun i dess sockenstuga den 28
Oktober 1883.

§ 1.

S. O. Som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län, i skrifvelse
af den 18 sistlidne September och den 17 Oktober, med öfversändande af utaf i
nåder förordnade komiterade utarbeta dt förslag till »Förordning angående
svenska lapparne och de bofaste i Sverige» äfvensom till »Förordning angående
renmärkeh» jemte komiterades motiverade, underdåniga remiss samt en af Herr
Farup afgifven reservation, anmodat kommunalstämmans ordförande i Föllinge
att, sedan en komité valts, som granskade förslaget och inkomme till stämman
med utlåtande, den 28 Oktober inhemta kommunalstämmans yttrande, hvarvid
särskildt yttrande äskats öfver Herr Farups reservation, hade socknemännen
efter vederbörlig kallelse sammanträdt för att afgifva infordradt yttrande; hvar -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

133

vid kommunalstämman, för hvilken hela den föreslagna Förordningen paragraf för
paragraf upplästes, fästande sig vid det af kommunalstämmans utsedde komiterade
uppgjorda förslaget, förbigående de paragrafer, hvilka ansågos böra fastställas
till lag, och med godkännande af Herr Farups reservation utom i hvad i
här nedan anförda skilj aktigheter anföres, enades om följande beslut på uppgifna
skäl:

§ 1

i Förslaget till Förordningen ansågs, såsom gripande alltför mycket in
uti eganderätten, hvadan det åsyftade ändamålet att stifta fred emellan bofaste
och lapparne skall förfelas och illvilja i stället uppstå, i händelse inkräktning
på enskildes rättigheter sker, höra få följande önskade lydelse: Lapparne
äro berättigade att, under iakttagande af de i denna förordning meddelade föreskrifter,
uppehålla sig med sina renar icke allenast å de för dem afsätta land,
utan äfven å de trakter i öfrigt, som de efter gammal sedvana hitintills besökt,
och att der betjena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar.
Öfver enskildes egor utom lappmarken må ingen med sina eller andras renhjordar
flytta eller der sig uppehålla utan föregången tillåtelse af kommunalstyrelsen
dertill. Kommunalstämma bör ega rätt föreskrifva de vägar och orter, hvilka
lapparne med sina renar lämpligast må befara och der de sig må uppehålla, utan
att derigenom tillfoga den bofaste nämnvärd skada.

§ 5

bör utgå på den grund att stängsel för renar, om det skall göra afsedd
nytta, måste uppföras af oqvistade träd.

§ 6

ansågs böra antagas, sedan den blifvit ändrad i öfverensstämmelse med
den föreslagna ändringen i § 1, då mom. 2 bör utgå.

S 12.

Den ändring borde här företagas, att i Jemtlands län tiden bestämmes
från den 15 Maj till den 15 December samt att all den skada, som sker å egor
af ofvannämnda beskaffenhet, med uppsåt eller grof vårdslöshet, under hvad tid
som helst på året, skall ersättas och den skyldige fällas till böter, som i § 16 sägs.

134

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o i.

S 13

bör utgå af det skäl, att vare sig tillgång på stängselvirke fins i närheten
eller icke, så skulle erforderlig gärdesgård blifva alltför kostsam i
förhållande till den inkomst de bofaste hafva af grödan, om denna paragraf antogs,
hvaraf skulle följa slätternas ödeläggande, hvilket skulle menligt inverka på
den i dessa aflägsna trakter drifna boskapsskötseln.

§ 15.

I denna paragraf böra de hemmans innehafvare, som blifvit skattlagde enligt
den för lappmarkerna gällande metod, åläggas uppföra lador för sitt foder,
vid äfventyr af förlust af skadeersättning för skada, som sker mellan den 15
December och 15 Maj. Sista tillägget: lag samma vare etc., bör utgå.

§ 17.

Tiden i Jemtlands län bör framflyttas från den 1 Oktober till den 15
December.

§ 18.

Sista tillägget bör utgå, emedan onödiga omkostnader deraf kunna uppstå.

§ 19.

I händelse lapparne, som godtgjort skadan, sedan hafva rätt att återfå
hela det erlagda beloppet eller någon del deraf, bör det redan erlagda utkräfvas
af lappar, hvars renar gjort omförmälda skada, emedan lapparne bäst
kunna veta, hvilkas renar föröfvat skadan, såsom vid tillfället uppehållande sig
å orten.

§ 21.

Mom. 2 bör utgå såsom öfverflödigt och orättvist.

§ 24.

I stället för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande borde kommunalstämman
ega bestämma området.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

135

§ 25.

Såsom ingripande alltför mycket i enskildes eganderätt bör mom. 2 utgå.

I förslaget till Förordning angående renmärken ansågs ingen annan förändring-
eller något tillägg erfordras, utom att kommunalstyrelsen borde erhålla
alla åt häradsrätten faststälda renmärken för att tillhandahållas allmänheten.

Beträffande det underdåniga utlåtandet af komitén, i anledning af nådig
remiss den (5 Oktober 1882, i hvilket komiterade ansett nödvändigheten af att
törst vidtaga åtgärder för utrönande af renbetestillgång äfvensom utredning
rörande lapparnes ställning till den bofaste, jemte utredning rörande skogsull -gången m. m. inom Undersakers och Herjeådalens lappmarker, kunde kommunalstämman
härstädes icke uti detta komiterades yttrande instämma af följande
skäl: Brist på renbete och öfverbefolkning af lappar nödgade lapparne inom

Föllinge lappmarks distrikt under åren 1873 och 1874 att af lapparne inom
Undersåkers och Herjeådalens lappmarker arrendera renbetesrätten, der Föllingelapparne
uppehöllo sig, allt till 1881, då de under förhoppning att renbeten under
bortovaron tillväxt återvände till större delen, hvilket åtminstone å vissa trakter
torde hafva skett; af lapparnes yttranden efter återkomsten framgår, att inom
Undersåkers och Herjeådalens lappmarker finnes rik tillgång på renbete, hvadan
deras^ renhjordar under vistelsen derstädes i betydlig grad tillväxt och befunnits
välmående. Af det understöd, som årligen af statsmedel utgår inom Jemtlands
län, befinnes det största beloppet utdelas inom Föllinge lappmarks distrikt, hvilket
mast förökas årligen till följd deraf att antalet af fattiga lappar tillväxer. För
att nu i någon man afhjelpa dessa betrycktes ställning vill kommunalstämman
föreslå, att kronan måtte inlösa ett lappmarkshemman, Almdalen, som är på
alla sidor omgilvet af lappar och som genom sitt olämpliga läge midt uti fjellet
ej lemnar odlaren någon säd, endast dålig gräsväxt, hvadan endast elände och
fattigdom der tilltager, för att öfverlemnas till lapparne, då jorden kan användas
till renbete samt husen efter någon förbättring och reparation begagnas till hem
åt fattiga och ålderstigna lappar.

Inom lapparnes område finnas minst etthundratusen stora och öfvermogna
timmer- och bjelkträd, deråt icke en obetydlig del utaf fjellvinden bräckes, skadas
och årligen nedfaller, hvarför det vore uti både statens och lapparnes intresse att,
fortast ske kan, gå i författning om undersökning och reglering af dessa förhållanden
r öfverensstämmelse med hvad komiterade föreslagit uti underdånigt
utlåtande till Kongl. Maj:t den 6 Oktober 1882. Af dessa anförda skäl anser
kommnnalstämman härstädes sig ej kunna instämma i komiterades yttrande
rörande behöfligheten och nödvändigheten af reglering af misshälligheter inom
Undersåkers och Herjeådalens lappmarker före reglering inom Föllinge lappmark,
då förhållandena i den sistnämnda äro såsom bär ofvan blifvit andraget.

136

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Kommunalstämman, hvilken för sin del anser behöfligheten af en uppsyningsman
för ordningens upprätthållande och freds stiftande bland så väl de
bofaste och lapparne som ibland de senare inbördes, enligt med hvad de komiterade
föreslagit, finner den för honom föreslagna resekostnadsersättningeu
vara för högt tilltagen, hvarför stämman för sin del ansåg att honom borde tillkomma
ersättning för resor endast efter en häst, emedan den föreslagna lönen
af 3,000 kronor synes vara för honom tillräcklig.

Att jemte ordföranden justera detta protokoll utsågs Kjel Nilsson i Backen
och Olof Olofson i Ålåsen.

Föllinge som ofvan.

In fidem
Lars Nilsson.

ordförande.

Uppläst och justeradt af Kjel Nilsson, Oloj Olofson.
Rigtigheten häraf bestyrkt.

Ex officio
Lars Nilsson,

ordförande i kommunalstämman.

Protokoll, hållet vid allmän i laga tid utlyst kommunalstämma
med de bofaste inom Offerdals socken, den 28 Oktober
1883.

S. D. Med anledning af Konungens Befällningshafvandes skrifvelse af
den 18 sistlidne September till ordföranden i kommunalstämman, med förständigande,
att den bofasta befolkningen inom Offerdals socken skulle i kommunalstämma
yttra sig öfver förslaget till förordning angående de svenska lapparne
och de bofaste i Sverige, samt till förordning om renmärken, så hade Offerdals
sockens bofaste blifvit till denna dag till allmän kommunalstämma inkallade
för att deröfver sitt yttrande afgifva.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

137

Innan stämman dock ginge att yttra sig öfver förslagets paragrafer, hvilka
rörde de bofastes och lapparnes förhållande till hvarandra, så ville, den först uttala
det, att ett godt förhållande alltid varit rådande mellan lapparne och de
bofaste inom denna församling, så att aldrig några stridigheter och processer
förekommit; men hvilket goda förhållande säkerligen ej skulle komma att fortfara,
om det föreliggande förslaget blefve lag. Vidare ville den hafva uttalat
det, att om alla Jemtlands fjellhemman blefve likstälda med Norrbottens och
Vesterbottens läns lappmarker, så skulle deraf följa en allt för stor inskränkning,
till renskötselns förmån, i de bofastes hittills varande fria dispositionsrätt
till skog och mark, emedan dessa hemman nu för det mesta under sommaren
användas till bete och således äro oumbärliga för jordbrukets bedrifvande, dess
utveckling och framåtskridande, samt att åtskilliga sådana hemman äfven med
fördel kunna genom odling uppdrifvas, så att ladugårdsprodukter kunna afsättas,
i följd hvaraf fördel vinnes såväl för den enskilde som för samhället, om ifrågavarande
hemman bibehållas för jordbrukets fortkomst.

Derefter togos förslagets paragrafer i öfvervägande, hvilka angå lapparnes
och de bofastes förhållande till hvarandra, med särskildt afseende å de paragrafer,
i hvilka herr Farup hyllat en annan mening än de andre komiterade; och afgaf
stämman följande yttranden:

§ I Förslaget

ansågs hafva utsträckt lapparnes rättighet allt för långt på de
bofastes bekostnad, isynnerhet om det blefve lag, hvad som är föreslaget i § 26
»att bete eller slåtter i de för lapparne afsätta land af dem ej får upplåtas till
bofaste»; ty då kunna icke de bofaste, såsom hittills skett, få, i gengäld för
lapparnes intrång på deras marker och skog, under sommaren till någon del
nyttja bete på deras fjellmark; och hvarigenom sämjan alltid hållits god. För
öfrigt anser stämman herr Farups förslag vara mera tryggande och hindrande
stridigheter och processer.

§ 2.

Att lappen må ega rätt att taga nedfallna träd och torrskog medgifves;
men han bör förbjudas att taga växande skog, vid påföljd af hvad allmän lag
stadgar, såvida han icke för skogens egare förut anmäler sitt behof deraf.

§ 6.

Flyttning med renar öfver bofastes egor bör vara tillåtet endast vintertiden,
så att jordegaren icke må vara hindrad odla, rödja och uppföra hägnader,
der läglighet för odling förefinnes.

Bih. till Rikd. Prof. 1886. 8 Samt, 1 Afä. 1 Höft.

138

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 9.

Stämman förenar sig med reservanten herr Farup deri, att lapparne ej
böra lida intrång i bete af de bofastes renar.

§ 12.

Ett bestämdt vite, utom ersättning af skadan, åsättes lapp eller renegare,
som med sina renar gör skada å växande eller afskuren gröda å tiden mellan
den 15 April och den 15 December, till hvilken tid allt hö, i hässjor och stackar,
vanligtvis blifvit hemfördt.

§ 13.

Stämman delar herr Farups åsigt, att denna paragraf bör utgå, såsom
allt för betungande för hemmansegarne, emedan det är, snart sagdt, omöjligt att
stänga omkring hässjor och stackar, så att ej renen kan åtkomma dem.

§ 15.

Jordegaren bör fritagas från all stängselskyldighet för lapparnes renar,
emedan, såsom förut är nämndt, det är omöjligt att stänga för renen. Om det
skulle stängas för renen, så att han ej kunde göra skada å höhässjor eller stackar,
så skulle stängseln i värde högt öfvergå höets. Således bör, i likhet med hvad
i 12 paragrafen föreslaget är, all skada som sker å växande eller afskuren gröda
mellan den 15 April och den 15 December ersättas; men å tiden mellan den 15
December och den 15 April må lappen eller renegaren hafva rättighet att fritt
begagna sig af renbete å de bofastes marker.

§ 26.

Utom det att stämman förenar sig uti herr Farups yttrande med afseende
på denna paragraf, så vill den dessutom på det högsta beklaga om densamma
blefve lag; ty då ville deraf uppstå stora olägligheter och stridigheter emellan
lapparne och de bofaste, åtminstone inom Offerdals socken och, vi tro det, äfven
i andra socknar gränsande till fjellen. Förut är nämndt. att ett godt förhållande
alltid varit rådande emellan lapparne och de bofaste inom denna socken ; och
detta i följd deraf, att de å ömse sidor gått hvarandra till mötes, så att om
lappen förorsakat den bofaste någon skada, så har den bofaste fått den ersatt
eller öfversett den derigenom att han under sommaren fått begagna lappen till

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

139

hörigt bete, hvithet han för sommaren icke behöfver, emedan renen då vistas i
högsta fjellet. En sådan öfverenskommelse skulle nu tillintetgöras, om lappen
fråntoges rätt att under sommaren råda öfver betet på sin tillerkända mark.
Om Konungens Befallningshafvande finge rättighet att å offentlig auktion åt
den högstbjudande upplåta betet under sommaren å en viss fjelltrakt, så blefve
visserligen betalningen för densamma ej så stor och inbringande för lapparne, att
den skulle kunna ersätta den skada, som de i många fall derigenom komme att
lida af de bofaste. Det är, till exempel, väl bekant, att många lappar tigga.
Årligen gifves icke så litet af de bofaste. Skulle det nu blifva lag hvad i denna
paragraf föreslaget är, så skulle lapparne ej blifva hulpna af de bofaste, såsom
de nu blifva det. Blefve det så nogräknadt med lapparnes bete, så blefve nog
också de bofaste nogräknade, och så komme stridigheter utan all ända att uppkomma.

Dessutom, om vi antaga, att en spekulant, sjelf utan kreatur, löste på
auktion sommarbetet i lappmarkerna — huru skulle han icke kunna komma till
att trakassera icke blott dem, som hafva åt sig upplåtna fäbodar, så väl gränsande
intill som liggande inklämda mellan lapparnes marker, utan äfven andra, som
dels hafva legt fäbodar af lapparne och dels icke alls hafva någon rättighet till
fjellet, der dock, emedan det ansetts som ett »gemensamt godt,» gå tusentals
större, och mindre kreatur, samt hundratals hästar, ditsläppta från alla delar
af landet.

Vid förordningen angående renmärken förenar sig stämman med hvad reservanten
herr Earup föreslagit.

Landstingsmannen Lars Nord i Ekeberg, kyrkovärden Nils Ersson i Ede
och orgelnisten A. Aspgren valdes att protokollet justera och underskrifva.

År och dag som ofvan. In fidem

O. A. Straff,

ordförande.

Justeradt af

Lars Nord.

Nils Ersson.

A. Aspgren.

Lika lydande med originalprotokollet intygas af

0. A. Staaff

ordförande.

140

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Protokoll, hållet vid kommunalstämma med Kalls kommun
den 28 Oktober 1883.

S. D. Med anledning af Konungens Befallningshafvandes i Jemtlands
län skrifvelse den 18 sistlidne September hade kommunalstämma, enligt kungörelse
uppläst i Kalls kyrka den 14 i denna månad, blifvit utsatt att hållas
härstädes denna dag i ändamål att höra den bofasta befolkningen inom socken
rörande det af vederbörande i nåder förordnade komiterade utarbetade förslag
till förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige, och
efter det ifrågavarande förslag blifvit af dertill vid en föregående stämma utsedde
personer genomsedt för att vid denna stämma lemna upplysning om dess
innehåll, och stämman behörigen öppnats, företeddes nu förberörda förslag för
stämman, och blefvo särskildt föredragna och upplästa de ställen deri, som äro angifna
i Konungens Befallningshafvandes i länet skrifvelse den 17 i denna månad;
och efter öfverläggning härom beslöt stämman enhälligt att förkasta lagförslaget,
enär stämman ansåg att lapparne som ofta nog ändå tränga sig in på de bofastes
områden, skulle genom en sådan förordning erhålla allt för stora fri- och
rättigheter att vistas och bo å den bofastes egendom, och derigenom skulle komma
att endast uppstå osämja emellan lapparne och de bofaste.

Beträffande förslag till förordning om renmärken, ansåg stämman sig icke
derom hafva något yttrande att afgifva.

Som ofvan.

Eric Larsson,

st. ordförande.

Justeradt:

Olof Johansson i Hårdlund.

Anders Larsson i Västgård.

Rätt afskrifvet, betygar:
Eric Larson.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

141

Utdrag af protokoll, hållet vid ordinarie kommunalstämma
i Åre den 20 Oktober 1883.

§ 2.

S. D. Sedan Konungens Befallningshafvande uti skrifvelse den 18 nästlidne
September anmodat undertecknad ordförande att uti kommunalstämma höra
Åre sockens bofasta befolkning rörande komiterades förslag till »Förordning angående
de svenska lapparne och de bofasta i Sverige» äfvensom »angående renmärken»,
och i anledning häraf stämman den 30 i samma månad utsett landtbrukare
Johannes Mölner i Enaforss, Per Persson i Medstugan, Jacob Pettersson
i Vik och f. d. kommunalnämndsordföranden Per Jacobsson i Björnunge, att
taga kännedom om berörda lagförslag och uti kommunalstämma, som till denna
dag blifvit i laga ordning kungjord, inkomma med förberedande yttrande rörande
samma förslag; så och efter det socknens bofasta befolkning nu talrikt sammanträdt
och förenämnde personer redogjort för lagförslagens innehåll, beslöt kommunalstämman
enhälligt att rörande nämnda lagförslag afgifva följande yttrande.

l;o. Rörande förslag till »Förordning angående de svenska lapparne och
de bofasta i Sverige».

Hvad som vid frågans behandling väckte den bofasta befolkningens synnerliga
uppmärksamhet innefattas hufvudsakligen i lagförslagets §§ 1, 2, 3, 6,
12, 13 och 15. Uti dessa paragrafer föreslås rättigheter åt lapparne att uppehålla
sig med sina renar icke allenast å de för dem afsätta land, utan äfven å
trakter i öfrigt, de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, och att der betjena
sig af land, vatten, skog och flyttningsvägar till underhåll för sig och sina
renar, liksom bestämmelserna, hvad Jemtlands län angår, att der, hvarest hemman
blifvit skattlagda enligt den för lappmarkerna då gällande skattläggningsmetod,
äfvensom »annan trakt» göres till renbetesmarker.

Om de sålunda för lapparne föreslagna rättigheterna erhålla helgd af lag,
skulle hela Jemtlands län varda förvandladt till renbetesmarker. Lappen, som
af naturen är lat och likgiltig och i följd deraf gör ingenting annat för sin utkomst
än att flytta från trakt till trakt, då renbetet å senaste vistelseorten af
honom anses tryta, skall alltid kunna åberopa sig på gammal sedvana vid valet
af vistelseort i den mest vidsträckta skala, dertill han äfven vunnit ett slags
uppmuntran af den bofasta befolkningens undseende med hans vistelse på denna
befolknings egor. Att nu af den nämnda lappens naturliga fallenhet och den
bofasta befolkningens undseende med honom vilja lagstadga en rättighet, hvargenom
den förra skulle kunna nedslå sina bopålar och begagna sig af bete för

142

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

sina renhjordar äfvensom skog på den senares egor, skulle på samma gång utgöra
en så betänklig åtgärd till uppmuntran af lappbefolkningens likgiltighet
som den vore en uppenbar kränkning af den bofasta befolkningens eganderättsförhållanden,
att stämman aldrig kunde föreställa sig att hvarken svensk regering
eller representation dertill kan vilja gifva sitt samtycke. Att gifva tvenne
till näringssätt så olika folkstammar som lappar och bofaste rättighet att från
samma trakter hemta medlen för sitt lits uppehållande och för sin öfriga utkomst
skall dessutom för visso medföra ökade strider emellan de båda folkstammarne,
framkalla våldsamheter och lagöfverträdelser från båda sidor och sluta
med den bofasta befolkningens säkra undergång. Jordbruket är i allmänhet behäftadt
med dryga onera af mångahanda slag, och dess bedrifvande, synnerligast
i Jemtlands fjelltrakter, der endast boskapsskötsel kan idkas, men ej spanmålsodling,
måste af befolkningen verkställas med stor ansträngning, omtänksamhet
och sparsamhet, och med tillhjelp af den enda utväg naturen der anvisat, nemligen
förutom anlitande af bete sommartiden, insamling af en så riklig fodertillgång,
som under den korta somrarne kan bergås för kreaturens utfodring under
de långa vintrarne; och för detta ändamål måste befolkningen i dessa trakter
tillgodogöra sig den fodertillgång, som kan finnas att tillgå å s. k. skogsslåtter,
myrar och utängsslåtter, enär uteslutande jordens odling för erhållande af nödig
fodertillgång i anseende till jordmånens magra beskaffenhet i dessa trakter och
dermed förenade kostnader för arbete och gödning icke lönar sig. Skulle nu
derjemte den bofasta befolkningen i dessa fjelltrakter nödgas upplåta sina egor
till betestrakter för renhjordar, samt underkastas skyldigheten att med stängsel
omgärda sina vidsträckta skogsslåtter, sina ofta för hvarje hemmansegare från
50 till ett par hundratal uppgående vidt kringspridda foderstackar och hässjor,
der skog ej finnes eller der sådan finnes, är rotdiger och qvistig samt till stängsel
ej användbar, samt dessutom ändå se sig nödsakade att bekosta erforderligt antal
vittnen i fjelltrakterna, den enda utväg som finnes att tillgå för att försäkra
sig om ersättning af lapparne, då deras renar göra skada på slåtter och foder,
för så vidt uppsåt och grof vårdslöshet, som för skadan kan hafva legat till
grund, skall kunna, ehuru sådant jemväl af vittnen synes hardt nära omöjligt,
bevisas, så måste den jordbrukande befolkningens utarmande och undergång i
dessa trakter under dylika ytterligare bördor blifva en gifven följd. Förenämnde
Johannes Mölner med flere, som erhållit stämmans uppdrag att förbereda dess
yttrande angående lagförslaget, hafva verkstält en ungefärlig beräkning angående
längden af de gärdesgårdar, som erfordras för att inhägna skogsslåtterna inom
denna socken, och dervid kommit till det resultatet, att dertill behöfdes mera
än 90 svenska mil hägnader, oberäknad! stängsel omkring stackar, hässjor,
hemegor och fäbovallar. Tager man derjemte i betraktande de vidsträckta trakter,
der skog saknas, eller der sådan finnes af den beskaffenhet, att den till stängsel ej

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

143

kan användas, och att stängsel virket således måste anskaffas från flere mil aflägse
skogstrakter, så borde hvar och en kanna inse att en dylik stängselskyldighet
icke af några få hemmansegare inom fjelltrakterna någonsin skall kunna
utgöras. Vanliga gärdesgårdar skulle dessutom icke kunna hindra renhjordarne
att gå deröfver, då hägnader i fjelltrakterna vintertiden till största delen helt
och hållat betäckas med snö eller snödrifvor, så att rendjuren obehindrade kunna
uppsöka stackar och hässjor, ofvanpå dessa sparka undan snön och sedermera
uppäta och nedtrampa i dem förvaradt foder.

Kommunalstämman ansåg sig vidare böra framhålla, att den svenska lagstiftningen
sjelf genom utfärdade förordningar uppmanat den bofasta befolkningen
till hemmans upparbetande i de jemtländska fjelltrakterna och att samma befolkning
således och vidare genom skatteköp på fullt lagenlig väg förvärfvat sig oqvald
agande- och nyttjanderätt till sina hemman jemväl i dessa trakter liksom egarne
till äldre skattehemman inom andra orter. Den i Jernband verkstälda afvittringen
har vidare skilt den enskildes egor från kronans; och hemmanens områden
hafva sålunda jemväl blifvit lagligen bestämda. Någon skyldighet för den
bofasta befolkningen att på sina egor mottaga lappar och renhjordar till näring
och underhåll har denna befolkning aldrig blifvit ålagd; och om något sådant
skulle hafva blifvit ifrågasatt, då till hemman sanläggningen uppmanades, vid
skatteköpen eller vid afvittringen, skulle helt säkert den bofasta befolkningen
icke vägat antaga och nedlägga arbete och kostnader på hemman, hvarmed en
dylik äfventyrlig skyldighet varit förbunden.

Kommunalstämman kunde således icke föreställa sig att hvarken Kongl,
Maj:t eller Riksdagen kan vilja skänka sitt bifall till ett lagförslag som det
ifrågavarande, hvilket, om det antages, skulle medföra så sorgliga följder, som
stämman här ofvan sökt ådagalägga.

Den vackra grundsatsen, att hvar, som hemdjur eger, vare pligtig att
medelst hägnad eller vallning eller på annat sätt om dem jjålla sådan vård,
att de icke olofligen inkomma på annans egor, ansåg stämman böra göras för
lappbefolkningen lika tydlig och klar som för den bofaste. En lagstiftning, som
tillåter lappen att våldgästa hos den bofasta befolkningen, föder liknöjdhet hos
den förra och verkar demoraliserande på den senare i sitt förhållande till bestående
ordning i samhället. En dylik lagstiftning borde derföre undvikas. Ansågos
emellertid renbetstrakterna på något håll otillräckliga, hvaröfver lapparne
visserligen klaga, dock hvad förhållandena i det fallet särskildt inom provinsen
Jemtland vidkommer oftast utan skälig anledning, så förefinnes en god utvägtill
renbetestrakternas utvidgning och som på samma gång innebär rättvisa mot
den bofasta befolkningen, att nemligen för statsmedel under hand, när tillfälle
dertill erbjuder sig, inköpa hemman i fjelltrakterna, så belägna att dessa hemmans
marker tillsammans med lapparnes skattefjell bilda sammanhängande landsträckor,

144 Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

hvarå lapparne kunde erhålla betesrätt för sina renhjordar. Den uppoffring,
som genom dylika hemmansköp ålades statsverket, vore knappast nämnvärd,
enär hemman i fjelltrakterna vanligen betinga en i jemförelse med hemman i
bördigare trakter låg köpeskilling.

2:o. Rörande förslag till »Förordning angående renmärken».

Angående detta lagförslag ansåg sig kommunalstämman endast böra såsom
sin mening yttra, att Häradsrättens fastställelse af renmärken ingalunda
kan anses utgöra skydd mot förändring af dylikt märke, alldenstund en oärlig
lapp, som vill tillegna sig annan lapps renar, icke derföre nödvändigt behöfver
förändra sitt eget renmärke till likhet med märket på annan lapps renar, utan
kan likaväl för sådant ändamål begagna den utvägen, att ändra märket på dennes
och flere andras renar till fullkomlig likhet med märket på sina egna renar. Sådana
fall hafva förekommit, i synnerhet då renar aflägsna! sig från den hjord, de
tillhört, och sällat sig tillsammans med en i aflägse fjelltrakter befintlig annan
renhjord och der af brist på samfärdsel emellan lapparne uppehållit sig så långtid,
att det ändrade märket hunnit »växa igen» med hud och hår. Finnas således
ej andra omständigheter, som kunna utgöra bevisning för eganderätten till renar,
än märken klippta i dessa djurs öron, så kan lika litet eganderätten fullständigt
bevaras till rendjur som den icke ensamt genom märkning någonsin kunnat försvaras
eller bevisas i förefallande tvister angående getter och fårkreatur, som af
den bofasta befolkningen jemväl förses med märken. Och detta lagförslag ansågs
således icke kunna tillmätas den betydelse, som komiterade synas föreställa sig.

Dag som ofvan.

Johan Mårtensson,

Ordförande.

Justeradt:

Jacob Pettersson i Vik.

Per Jacobsson i Björnunge.

Att förestående utdrag är likalydande med original-protokollet, intygas

Johan Mårtensson,

Kommunalstämmo-ordförande
i Are socken.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

145

Utdrag af protokollet, hållet i extra kommunalstämma med
Undersåkers församlings bofasta befolkning den 28 Oktober
1883.

§ I S.

D. Till följd af Konungens Befallningshafvandes i länet skrifvelse
af den 3 i denna månad till undertecknad ordförande, var församlingens bofasta
befolkning i laga ordning kallad att i dag sammanträda till extra kommunalstämma
för att granska komiterades afgifna förslag till Förordning angående
de svenska lapparne och de bofaste i Sverige, äfvensom till Förordning
angående renmärken och deröfver afgifva utlåtande.

Sedan ett stort antal af församlingens bofasta befolkning, deribland äfven
de personer, som vid en tidigare, härstädes hållen kommunalstämma blifvit utsedde
att närmare granska förslagen i fråga, för att nu kunna med upplysningar
tillhandagå kommit tillstädes, och kommunalstämman förklarats öppnad, samt
omförmälda lagförslag blifvit i behörig ordning föredragna, och ärendet i sin
helhet fullständigt framstäldt, lemnades vederbörande tillfälle att i frågan öfverlägga,
hvarefter kommunalstämman i afseende å förslaget till Förordning angående
de svenska lapparne och de bofaste i Sverige enade sig om att afgifva
följande utlåtande.

Alldenstund lapparne, som hafva rätt att vistas inom Undersåkers lappmarks
område, inom sina skattefjell, synnerligast om de erhålla rätt till bete och skogsfång
å dem angränsande kronoparker, hafva så riklig tillgång på alla för renskötselns
bedrifvande erforderliga förnödenheter, bör någon inskränkning i den
enskilde jordegarens eganderätt icke med fog ifrågakomma, hvadan alla de punkter
i förslaget, som gifva stöd för sådan tydning, att den enskildes egande- och dispositionsrätt
öfver skog och mark derigenom på något sätt förnärmas, icke kan
af kommunalstämman godkännas. Men skulle, emot förmodan, denna åsigt af vederbörande
icke gillas, så må lapparne ej lemnas rätt att vistas på enskildes mark
längre än ifrån den 1 November till den 1 April, dock med skyldighet, att godtgöra
all den skada, som de under denna tid kunna tillfoga den bofasta befolkningen
å deras skog och utestående hö.

I öfrigt förklarade sig kommunalstämman instämma uti komitéledamoten
Herr W. Farups reservation.

§ 2.

I fråga om förslaget till Förordning angående renmärken ansåg kommunalstämman,
att hvar och en renegare bör vid vite eller annan verkande påföljd
tillförbindas hafva sina renar märkta med af Häradsrätten faststäldt märke.

Bik. till Iliksd. Prot. 1886. 8 Sami. 1 Afd. 1 Käft.

146

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 3.

Att justera detta protokoll valdes hemmansegarne Olof Andersson i Hålland
och Jacob Andersson i Yålådalen.

Som ofvan.

Gast. Nilsson,

Korum unalstämmo-Ordförande.

Justeradt

Olof Andersson.

Jacob Andersson

i Vålådalen.

Rätt utdraget betyga
Gast. Nilsson.

Kommunalstämmo-Ordf örande.

Utdrag af protokollet, hållet vid extra kommunalstämma
med Hallens sockens bofasta befolkning i sockenstugan den
28 Oktober 1883.

S. I). Efter det att Konungens Befallningshafvande i länet uti skrifvelse
af den 18 sistlidne September anmodat undertecknad ordförande att till denna
dag utlysa kommunalstämma med socknens bofasta befolkning för att erhålla
dess yttrande öfver af komiterade utarbetadt förslag till »Förordning angående
de svenska lapparne och de bofaste i Sverige» äfvensom till »Förordning angående
renmärken», så hafva vid kommunalstämma den 10 i denna månad Hemmansegarne
Nils Hellman i Höla och Olaus Ifvarsson i Låsböle blifvit utsedde att af
förslagen på förhand taga del för att nu med upplysningar stämman tillhandagå.

Sedan stämman förklarats öppnad, upplästes såväl kungörelsen i ämnet
som åberopade skrifvelsen från Konungens Befallningshafvande, hvarförutom tillkännagafs,
att från nämnde embetsmyndighet jemväl ankommit en skrifvelse åt
den 17 dennes, hvaruti Konungens Befallningshafvande önskade särskildt erhålla
yttrande öfver §§ 1, 2, 6, 12, 13 och 15 i förslaget till nya lapplagen, äfvensom
menighetens uttalande öfver företrädet emellan komiterades förslag och reservanten
Herr Farups i de punkter, der deras meningar äro olika; och fördrogs nu och
genomgicks hvarje paragraf särskildt af förstnämnda förslag, dervid man i allmänhet
ingenting hade att anmärka, utom med afseende å § 12, der man i likhet

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

147

med Farupska förslagets första alternativ i samma afseende ansåg tidsbestämmelserna
för Jernband böra vara lika med dem för Norr- och Vesterbotten. För
öfrigt ogillades Herr Farups förslag.

Hvad åter beträffar förslaget till »Förordning angående renmärken», så
ansåg stämman sig böra uttala sin belåtenhet dermed.

För öfrigt ansåg sig stämman icke kunna förorda tillsättandet af den i
komiterades betänkande föreslagne uppsyningsmannen, åtminstone ej på de i
nämnda betänkande framstälda vilkor, utan ville för sin del i stället föreslå,
att inom hvarje tingslag, som stode i beröring med lapparne eller inom sig hade
lappby, skulle bland den bofasta befolkningen å kommunalstämma utses en lämplig
person, hvilken, sedan fullmakt för honom af Konungens Befallningshafvande
på viss tid utfärdats, skulle utan lön, men mot skälig reseersättning fullgöra de
åligganden, komiterade tänkt sig böra tillhöra uppsyningsmannen. Ett sådant
fyllande af uppsyningsmannens åligganden .skulle falla sig betydligt billigare,
och dessutom kunde man med skäl antaga, att en sådan bland den bofasta befolkningen
inom hvarje tingslag utsedd person skulle ega största kännedom om
lapparnes förhållanden och tillräcklig kompetens att söka bilägga förekommande
tvister.

Att justera detta protokoll utsågos bemälde Hellman och Ifvarsson.

År och dag som ofvan.

Hugo Sunding,

ordförande.

Uppläst och justeradt betyga:

N. Hellman, Olaus Ifvarsson.

Rätteligen utdraget från originalprotokollet, bestyrker:

Hugo Sunding,

ordförande i Hallens sockens kommunalstämma.

Protokoll, fördt vid kommunalstämma med Ovikens församling
den 28 Oktober 1883.

S. D. På grund af en från Konungens Befallningshafvande i länet ankommen
skrifvelse af den 18:de nästlidne September, af innehåll att sockne -

148

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

männen måtte höras, för att afgifva underdåniga yttranden öfver sina åsigter
om bestämmelserna i af särskilde i nåder förordnade komiterade utarbetade förslag
till Förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige samt
till Förordning angående renmärken, hade socknemännen genom tjuguen dagar
förut skedd pålysning blifvit kallade att denna dag sammanträda till kommunalstämma
och, sedan densamma förklarats öppnad, förekom bemälde ärende till
handläggning.

§ 1.

Först upplästes förslagen äfvensom den af eu af de komiterade, herr \Y
Farup, anförda reservationen, hvarefter, sedan 2:ne af stämmans ledamöter, hvilka
för att vid stämman kunna biträda ordföranden med att tillhandagå allmänheten
med nödiga upplysningar, i en tjuguen dagar förut hållen kommunalstämma
blifvit utsedda att taga närmare kännedom om förslagens bestämmelser
och grunderna derför, deröfver afgifvit utlåtande, uppstod eu längre rådplägning
och öfverläggning, hvarvid till en början anfördes mot hvarandra stridande
åsigter. Åtskilliga af socknemännen ansågo det billigheten fordrade att helt och
hållet godkänna komiténs förslag, då deremot andra anförde att den skada,
som genom renskötselns bedrifvande förorsakas den bofasta befolkningen, icke är
så ringa som man så gerna vill antaga, att den närmast fjellen belägna skattejorden,
som med få undantag utgöres af de särskilda byarne och skifteslagen
vid afvittringen tilldelad fyllnadsjord, åtminstone den inom Oviken belägna, blifvit
så högt uppskattad, att rättvisan fordrade, att man åtminstone finge behålla
denna jord fredad från främmande intrång; att den skog och det bete, som finnas
å sådana trakter, vanligen är så ringa, att, om lapparne tillerkändes rättighet
att derå nedsätta sig eller beta sina renar, skulle, så snart skogen toge slut,
hvilket, äfven om den anlitades i vidsträcktare mån än hittills, ovilkorligen
skulle ske i en snar framtid, jordens äfven nu ringa värde för egaren helt och
hållet försvinna. Efter slutad diskussion förklarades såsom stämmans enhälliga
åsigt, att lapparne icke borde tillerkännas rättighet att å enskild mark under
hvilken som helst årstid begagna sig af skog eller bete eller derå bosätta sig
för längre eller kortare tid; men borde komiténs förslag i alla andra delar godkännas
samt hafva företräde framför herr Farups.

§ 2.

Särskildt upplästes och föredrogs i motiveringen sidorna 50 och 51, och
uttalade stämman sin åsigt deröfver, att den icke vill göra någon förändring i
hvad mån som kan vidkomma den bofasta befolkningen för att blifva likstäld
med Norr- och Vesterbottens lappmarker.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

149

§ 3.

Att justera och å stämmans vägnar underskrifva detta protokoll utsågos
hemmansegarne Erik Nilsson i Fastgården och Olof Borin i Skottgården.

Ovikens sockenstuga år och dag som ofvan.

Per Andersson i Bugar deri.,
v. ordförande i stämman.

Uppläst och justeradt af:

Erik Nilsson i Fastgården.

O. Borin i Skottgården.

Uppläst i Ovikens kyrka den 4 November 1883 af
M. Bergman.

Med originalprotokollet lika lydande, betygar:

Per Andersson.

Bih. till Biksd. Prof. 1886. 8 Sami

1 Afd. 1 Häft.