Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1 (Utlåtande 1871:Säru1 säru)

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

JV:0 1,

Ank. till Riksd. Kansli den 30 Mars 1871, kl. 2 e. in.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1, i anledning af Kongl.

Maj:ts nådiga ''proposition till Riksdagen angående landtförsvarets
ordnande, samt i anledning af de inom Riksdagens
båda Kamrar i samma ämne väckta motioner.

Efter hos Kongl. Maj:t genom Chefen för Landtförsvars-departementet
gjord framställning »om behofvet att utan dröjsmål bringa ri~
hets försvarsväsende till lands i ett mera tillfredsställande och för framtiden
betryggande skick, än det för närvarande företer», hade Kongl.
Maj:t funnit godt uppdraga åt bemålde departementschef att, i enlighet
med angifna grunder, utarbeta ett fullständigt förslag till landtförsvarets
ordnande. Ofvannämnda grunder voro:

»Svenska arméen skall bestå af stam, innefattande befäl och trupp,
samt af beväring»;

»stammen skall utgöras af vår värfvade och indelta armé»;

»den för sjöförsvaret obehöfiiga del af båtsmanshållet öfverflyttas
till landtförsvaret, för förstärkande af dess stamtrupper»;

»Marinregementet öfverföres till landtförsvaret, der det efter omständigheterna
och efter fordringar ne af den organisation, som kan
blifva antagen, reduceras eller indrages, hvarigenom äfven bör beredas
medel till bestridande af åtskilliga med reorganisationen af landtförsvaret
förenade kostnader»;

»beväringsinrättningen, grundad på allmän värnepligt utan rätt till
lega eller friköpning, gifves eu fastare organisation och större utveckling,
hvarjemte manskapet meddelas en, så långt våra förhållanden och
Bih. till Riksd. Pro t. 1871. 8 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 1

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

tillgångar medgifva, efter fordringarne på disciplin och krigsduglighet
lämpad öfning»;

»ur beväringen -danas befäl till förstärkning af infanteriets fasta
kadrer»;

»åt de särskilda vapenslagen gifves en, med afseende å så väl militära
som ekonomiska förhållanden, lämplig organisation»;

»Generalstaben omorganiseras i syfte att blifva eu fristående korps»;
»förutom de vanliga vapenöfningarne, böra för alla vapenslag gemensamma
höst-fälttjenstöfningar hvart eller hvartannat år anordnas»;

»organisationen af sjukvården och intendenturen samt försvaret af
Gotland utvecklas på ett för våra förhållanden lämpadt sätt»;

»hvarjemte löneregleringen för indelta arméens befäl bör syfta derhän,
att lönerna utgå i kontant och till lika belopp inom lika grader
a,f arméen».

Sedan Chefen för Landtförsvars-departementet utarbetat och inför
Kongl. Maj:t uti Stats-Rådet, den 29 December 1870, framlagt ett sådant
förslag, dervid antydande, att, enär dels de bestämda grunderna
icke afvika från dem, på hvilka det den 31 December 1868 framlagda
förslaget är bygdt, och dels de skäl, som för deruti uttryckta åsigter
äro anförda, »fortfarande ega full giltighet», Chefen för Landtförsvarsdepartementet
uti motiveringen af det nu framlagda förslaget endast anser
sig för de fall, der någon afvikelse från den förra framställningen
eger ruin, böra angifva de skäl, som dertill kunna föranleda, så blef
derefter till innevarande års Riksdag aflemnad Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående landtfförsvarets ordnande, gifven Stockholms Slott den
26 januari 1871, och var Chefens för Landtförsvars-departementet underdåniga
memorial af den 29 December 1870 den Kongl. propositionen
bifogadt.

Uti denna nådiga proposition föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen:
förändrade bestämmelser i afseende på:

Beväringsinrättningen och landstormen;

Infanteriets nummerstyrka och indelning;

Kavalleriet;

Artilleriets nummerstyrka, kanonantal, indelning och förläggning; Personalens

vid Fortifikationsstaben och ingeniör-truppernas
antal;

Halfsoldsbefäls anställande;

Civilstaten vid regementen och korpser;

Generalitetet och generalstaben;

Särskilda Utskottets Utlåtande N:0 7.

vidare förändringar i:

Vapenöfningarnes längd;

Krigsskolans lärarepersonal;

Intendentur-väsendet;

Trosshästars anskaffning;

Extra roteringens fullgörande;

Fältläkare-korpsens personal och aflöning; samt slutligen
en fullständig lönereglering för såväl indelta som värfvade arméen, bygd
på successiv indragning till statsverket af de för aflöningen nu anvisade
indelta lönetillgångar och dessas utbyte mot kontant statsanslag, samt
på passevolans-väsendets afskaffande;

således, med fä ord sagdt, ett förslag till förändringar uti landtförsvavets
nära nog alla grenar.

Men utom detta förslag aflemnades äfven af enskilde personer
inom Kamrarne motioner, behandlande till landtförsvarets organisation
hörande frågor, såsom:

inom Första Kammaren:

motion n:o 14, af Herr von Kock, om upprättande af én stamtrupp
i Blekinge och marinregementets indragning;

inom Andra Kammaren:

motion n:o 22, af Herr A. Törnfelt, med förslag till åtgärder i
afseende å landtförsvarets omorganisation, yrkande härvid indelta infanteriets
ersättande af en allmän nationalbeväring;

— — n:o 39, af Herr Nils Nilsson från Blekinge län, med förslag
till förändrade grunder för försvarsväsendets ordnande, yrkande allmän
folkbeväpning samt indelningsverkets försvinnande;

— — n:o 93, af Herr Jöns Andersson från Malmöhus län, om
utgörande af frälserusttjensten in natura eller erläggande af vakans-afgift
derför;

— — n:o 130, af Herr Mankell, med förslag till en förändrad
organisation af landtförsvaret, bygd på allmän värnepligt samt indelningsverkets
upphäfvande;

— — n:o 159, af Herr Kjellman, om rustnings- och roteringsskyldighetens
skiljande från jordbruket och öfverflyttande på rikets
samtiige innebyggare, samt om tillsättande af särskild! utskott, för att
utreda denna fråga; samt slutligen

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

motion n:o 174, af Herr J. E. Johansson från Westmanlands län,
med förslag om antingen ett förän dra dt aflöningssätt för den indelta
arméen, i händelse allmänna värnepligten skulle ytterligare utsträckas,
under det indelta arméen bibehålies, eller ock, om indelta arméen indrages
efter en tid af 12 å 15 år, vakans-afgifts erläggande af rust- och
rotehållare under öfvergångstiden.

Samtliga dessa motioner hafva öfverlemnats till Särskilda Utskottets
behandling, hvarjemte äfven dit blifvit hänvisade de anslagsfrågor
å Fjerde Hufvudtiteln, som med organisationen ega oskiljaktigt samband,
såsom ordinarie anslagen

till generalitetet och generalstaben;
till fältläkare-korpsen;

till indelta kavalleri- och infanteri-regementenas lönereglering;
till kontant aflönadt manskap;

till indelta arméens och Wermlands fältjägare-regementes vapenöfningar; till

värfvade arméen (med undantag af anslaget till mathållning vid
garnisonsregementena);

till beväringsmanskapets vapenöfningar; samt
till beklädnads-, remtygs-, utrednings- och tross-persedlars anskaffning
och underhåll;

vidare frågan om extra anslag:

till kostnaders bestridande för påbörjande af artilleriets organisation
;

till uppsättning af ökadt antal fortifikationstrupper;
till ackordsafgifter för det befäl af indelta arméen, som med 1872
års början kan komma att på föreslagen ny stat inträda;

till uppsättning och underhåll af fortifikations-trupper under år

1871;

till fortifikations-materiel för ingeniör-trupperna; och

till följande byggnadsbehof, nemligen:

Fältsignalkompaniets kasern,
stall och ridhus i Carlskrona,
stall i Göteborg,

stall vid Carlsborg för batterier af Göta artilleri-regemente,
stall och ridhus jemte kasern-servis för kavalleri-underbefälsskolans
förflyttning till Carlsborg,

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

baracker för beväringsmanskapet å mötesplatserna,
anordnande af vapenförråd för landstormen, samt
utvidgning af gevärs- och persedel-förråden å mötesplatserna.

Under en tid af djupt allvar, då de stora europeiska staternas
maktställning undergått en förändring, hvars följder ingen torde kunna
beräkna, då inom nästan alla länder försvarsväsendets ordnande blifvit
en lifsfråga, för hvars lösande uppoffringar göras i ett omfång, som endast
af den yttersta nödvändighet kan förklaras och rättfärdigas, och
då en ny erfarenhet med gripande vältalighet vittnar om fosterlandskärlekens
och den personliga tapperhetens otillräcklighet att värna ett
land, der de ej finna stödet af en under freden utbildad skicklighet i
krigets yrke, har Sverige icke kunnat utan oro betrakta det tillstånd,
hvari vårt försvar sig befinner. Röster, dels varnande mot en befarad
likgiltighet och ett förbiseende af tidens kraf, dels manande till kraftiga
ansträngningar, hafva- höjt sig i landets alla delar, och om än meningarne
i ett eller annat hänseende varit delade, kan man dock med visshet
säga, att de varit och äro eniga i fordran, att försvarsfrågan äfven
hos oss måtte erhålla en snar, fullständig och betryggande lösning —
en lösning, som också redan före de senaste krigen varit föremål för
såväl regeringens som representationens omsorger.

Då Utskottet under intrycket af denna allmänna sinnesstämning
sökt fullgöra sitt vigtiga uppdrag, har det visserligen i första rummet
haft att tillse, att det förslag, som af Utskottet underställes Riksdagens
pröfning, måtte erbjuda ett kraftigt försvar, så att vi må vara beredda
att med framgång möta en anfallande fiende, men derjemte att detta
försvar måtte stå i ett väl afvägdt förhållande till landets ekonomiska,
tillgångar, hvarvid afseende bort fästas icke blott på statsverkets ställning,
utan ock på det inflytande värnepligtens utsträckning, som obestridligen
utgör ett vilkor för försvarsväsendets ändamålsenliga ordnande,
måste utöfva på näringarne och i allmänhet på den enskilda verksamheten.

För att försvaret skulle blifva kraftigt, fordras i första rummet
ordnade stridskrafter, ty »dessa uppfylla med mesta hushållning af folk
och penningar stridens ändamål. De hafva gjort det i alla tidehvarf;
huru mycket mera i den nuvarande odlingens och krigskonstens». Men
om stridskrafterna skola kunna hållas ordnade äfven under det med
samhällsbandens upplösning hotande krigstillståndet, så måste en del af

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

krigsmakten en längre tid underkastas disciplinens stränga lagar; endast
derigenom kan krigslydnad inskärpas, befäl och trupp danas samt sanna
militärisk» egenskaper utvecklas, och om dessa för krigaren så nödvändiga
egenskaper bättre inskärpas hos en del af arméen, så kan den öfrig»
delen, intilldess krigstillståndet inträder, mera ostörd egna sig åt
fredliga yrken, åt utvecklingen af nationens såväl andliga som materiel»
krafter. Ett verkligt samhällsbehof uppfylles således genom underhållandet
af en ständig stridsmakt, hvilken skall utgöra »den ordnade, tillredda,
i alla sina fogningar starka ram (cadre), i hvilken de uppkallade
stridskrafterna samlas, infattas och c.^ganiseras; den stam, med djupa
rötter, som fasthåller rörliga, smidiga och fruktbärande grenar.» Men
sådana grenar äro äfven ett nödvändigt bihang till stammen, ty först
genom dem möjliggöres för trädet att kunna bereda ett fullständigare
skydd mot det annalkande ovädret, och ju kraftigare, ju talrikare de
äro, ju säkrare kan skyddet blifva.

Men för att försvaret skall blifva kraftigt fordras äfven, såsom
ofvan nämndes, att det står i ett val afvägdt förhållande till landets ekonomiska
tillgångar. Endast derigenom att, under fredstid, ej alltför
störa" arbetskrafter ryckas från näringarne, att jordbruket, vårt lands
modernäring, ej behöfver alltför länge under den korta sommaren undvara''
de unga kraftiga armar, som skola odla tegarne, att embets- och
yrkesmännen ej nödgas under en längre tid afbryta sina sysselsättningar,
med ett ord sagdt, endast derigenom, att den allmänna värnepligten ej
blir alltför betungande, möjliggöres en hastigare utveckling af nationens
hjelpkällor, ett nödvändigt vilkor för ett kraftigt, ett uthållande, envist
försvar.

Det är efter moget öfvervägande af alla hit hörande förhållanden,
som Utskottet funnit sig böra omfatta och i sitt förslag tillämpa den af
Kongl. Magt för landtför sv arets ordnande uppställda grund, att »Svenska
arméen skall bestå af stam, innefattande befäl och trupp, samt af beväring.
»

Den nästa fråga, att vid organisationen taga i betraktande, är
sättet för denna stams anskaffande och underhåll och detta är här desto
vigtigare, som just lösningen af denna fråga utgör grunden till de flesta
andra, som föreligga Utskottet till besvarande.

Ingen lärer vilja bestrida att frågorna om Indelningsverkets bibehållande
samt om en utsträckt allmän värnepligt stå i det närmaste

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

samband med hvarandra, och Utskottet anser sig derföre höra först uttala
sin uppfattning och tolkning af knektekontrakten, för att derefter
från den utgångspunkten bedöma huruvida en utsträckt värnepligt rättvisligen
kan åläggas dem, som fullgöra sin roterings- och rustningsskyldighet.
J

Utskottet antager nemligen för gifvet, att hvar och en medgifver
att det nuvarande Indelningsverket eger sin rättsliga och sociala grund
uti de förbindelser, som, medelst de s. k. knektekontrakten blifvit ingångna
emellan Kongl. Maj:t och Kronan å ena samt landskapernas
menigheter å andra sidan. Medelst dessa kontrakter förbundo sig nemligen
menigheterna att anskaffa och underhålla ett visst antal soldater
mot förmån att befrias från vidare »utskrifning och alla dervid hängande
besvär, ehvad namn de helst hafva kunna», hvilket synes af
ordalagen i den »Kongl. konfirmationen öfver det med allmogens fullmäktige
vid denna riksdag slutna kontrakt om det vissa knektehållet.
Stockholm den 5 December 1682» och hvaruti det står: »allt förthy
gifves dem deremot uppå Kongl. Maj:ts vägnar härmed den fullkomliga
försäkring att så länge på deras sida intet fel förspörjes, det som utlofvadt
är att efterkomma, de, deras barn och folk, hvilka till gårdarnes
kultur och bruk samt till ersättande af manskapets afgång nödvändigt
kunna behöfvas, för utskrifningar och alla dervid hängande besvär, ehvad
namn de helst hafva kunna samt fördubblingar och våldsamma värfnirmar,
nu och i tillkommande tider vara alldeles qvitte och befriade.»

Som ingen lärer kunna säga, att hos rust- och rotehållare i allmänhet
något »fel förspörjes det som utlofvadt är att efterkomma», utan
snarare motsatsen, hvilket äfven erkändes i Kongl. Maj:ts proposition
till 1869 års Riksdag, då det talas om »alla ovissa besvär, som, tillkomna
efter knektekontraktens upprättande, nu äro med soldatens aflönande
förenade», så måste man tillse att de rättigheter, som äro denna
kontraherande part utlofvade, äfven sorgfälligt iakttagas, och Utskottet
vill derföre _ uttala sin uppfattning af det så ofta och så olika tolkade
ordet: utskrifning.

Ifrån de äldsta tider, om hvilkas författningar urkunderna upplysa,
kan man spåra tvänne sätt att fullgöra den krigstjenst, som redan
under hednatiden ålåg alla vapenföra svenska män. Det ena sättet var
att på Konungens bud följa honom i härnad eller »leding», hvarvid
manskapet och dess förnödenheter uttogos efter en viss, redan då gjord
indelning af landet uti härader med sina »hamnor» och skeppsla^^med
sina »ar» (åror); härigenom erhölls eu krigshär, och då den ej uttöjs
från hela eller från eu del af landet, så erlades en skatt under namn

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

af ledungslama. Det andra sättet fullgjordes då landet skulle värnas
emot fiendtliga öfverfall och då en hvar bord© sig vid kallelse inställa,
hvarigenom uppkom ett landtvärn, som sedan erhöll namn af »bondehär»
och slutligen öfvergått till det ortförsvar, som man nu kallar landstorm.
Hären var skyldig att följa Konungen, då deremot landvärnet blott var
skyldigt tjenstgöra inom landets gränser. Under medeltiden, då kavalleriet
var krigshärens hufvudvapen, blek bruket af värfvadt infanteri,
soldenärer, allt större och större; hamne-indelningen förlorade allt mer
och mer sin betydelse såsom medel för utrustning af den egentliga
hären, qvarstod slutligen endast såsom en beskattningsgrund och alla
närmare bestämmelser om bildandet af en till fältbruk duglig här
saknades.

Med Gustaf I börjades åter ordnandet af krigsmakten, och äfven
nu särskiljer man de tvärine delarne: landstormen, uppsatt genom allmänt
uppbåd och beredd att försvara den egna härden, men fri från skyldigheten
att följa utom landets gränser, samt krigshären, uppsatt, hvad
fotfolket angår, dels genom värfning och dels genom utskrifning.

De grunder, efter hvilka utskrifningarne skedde, vexlade. Sedan
Konung Gustaf I först genom ett beslut å mötet i bly Lödöse 1540 utsträckt
skyldigheten till krigstjenst äfven utom landets gränser och derefter uti »ett
bref till menige allmogen i alla landsändar» af den 30 December 1542
förberedt saken genom »att visa nyttan deraf att godt och tillräckligt
krigsfolk funnes, hvarigenom man kunde hindra fiender från den tillgång
till Riket, som de tillförene haft», sä trädde han i samråd med Rikets
Ständer, och på riksdagen i Westerås beslöto dessa, »att om fienderna
blefvo för mäktiga samt nederlag och afbräck deraf skedde, så att man
hasteligen behöfde förstärka sig med folk, skulle i Småland hvar femte
och i de andra landsändar hvar sjette man vara färdig och vederredo,
men i högsta nöd hvar man beredd att följa till afvärjande af fiendtligt
öfvervåld och betryck.» Denna, den första utskrifningen för skapandet
af eu inhemsk krigshär, visar med sina ordalag tydligen att, alldenstund
den skedde efter mantal (hufvudtal), utskrifningarne äro att anse
såsom en tillämpning af den gamla Landslagens föreskrift om skyldigheten
till allmän värnepligt. Men för att undvika alltför mycket godtycke vid
utskrifningsförrättningarne, hvaröfver isynnerhet under Johan III:s tid
klagades, så utfärdade Konungen med Rikets Råd den 4 Januari 1577
»en Ordning, hvarefter krigsfolk skulle utskrifvas och antagas.» Snart
härefter förekom pa begäran af allmogen i Upland och Östergötland
den första utskrifningen efter gårdatalet, det vill säga att eu man utskrefs

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1. 9

ur eu rote, sammansatt af ett visst antal gårdar, vid denna utskrifningen
16 i förra och 12 i sednare provinsen. Sedermera vexlade begge utskrifningssätten,
alltefter behofvet på folk, och Utskottet behöfver väl
ej här erinra att skatt på jorden (gårdatal) då nära nog sammanfaller
med mantals-skatt, alldenstund den jordbrukande befolkningen den tiden
i högre grad än nu, då andra näringar tillvuxit och tagit eu mängd
arbetskrafter i anspråk, utgjorde det stora flertalet af landets innebyggare,
samt att, hvad borgerskapet i städerna angår, detta genom sina fullmäktiges
beslut i Stockholm den 28 Januari 1629 förband sig att, emot
frihet från utskrifning, årligen hålla ett bestämdt antal godt och dugligt
sjöfolk.

Att således säga det utskrifningarne uteslutande äro att anse såsom
en skatt på den ofrälse jorden, torde vara förhastadt och torde inses
ändå bättre om man tager i betraktande de utskrifningar, som anbefalldes
den 2 December 1610 samt den 23 Februari 1642. Genom den
förra, t. ex., åtogo sig Riksens Råd samt Ridderskapet och Adeln att
uppsätta 1 karl för hvar tionde frälsegård utom »frihetsmilen»; prestera
1 karl, att tjena såsom knekt eller båtsman, för hvarje gäll; borgerskapet
1 båtsman för hvart tiotal, af borgare samt allmogen »25,000
man endast för Sverige att utgå af dem, som egde minsta hemman.»
Besinnar man nu ytterligare att af 33 utskrifningar under åren 1624—
1683 17 skett efter mantal och 16 efter gårdatal;

att åren närmast före knektekontraktens upprättande, 1675, 1678
och 1680, utskrifningar egde rum efter båda dessa grunder;

att 1683 den 3 Januari en utskrifning efter mantal anbefalldes, i
stället för en, som förut beslutats skola utgå efter gårdatalet, och att
härvid bestämdes, att de, som rustnings-, båtsmans- eller ett visst knektehåll
äro undergifna, gjordes fria från utskrifning;

att vidare utskrifning efter mantal, såsom ofvan nämndes, måste
anses såsom en tillämpning af den allmänna värnepligten, ty saker) blir
väl densamma, antingen utskrifningen omfattar en viss procent af befolkningen
(mantal) eller vissa åldersklasser (beväringen);

att slutligen knektekontraktet och riksdagsbeslutet af 1683, genom

att begagna orden »vi af allmogen»--- — »som intill detta knekte utskrifning

hafva varit underkastade» och vidare »utskrifningar och alla
dervid hängande besvär ehvad namn de helst hafva kunna», måste förutsättas
i ordet utskrifning inbegripa båda slagen af utskrifning;

så måste man, i likhet med eu af våra sakkunnigaste militärförfattare,
erkänna »att det nya indelningsverket för fotfolk, det s. k. rotehållet, i sin
Bill. till Riksd. Prof. 1871. 8 Samt. 1 Afd. 1 Raft. 2

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

grund är värnepligtens förvandlande från personligt besvär till realskatt,
att den allmänna värnepligten tills vidare de facto af skaf as», och
att således rust- och rotehållare stå på rättslig grund då de yrka,
antingen att befrias från rust- och roteringsskyldigheten, i händelse
beväringspligten utsträckes till »dem, deras barn och folk, hvilka till
gårdarnes kultur och bruk — — nödvändigt kunna behöfvas», eller ock
att från denna beväringspligt »nu och i tillkommande tider vara alldeles
qvitte och befriade.»

Utskottet har ansett sig här böra begagna ordet beväringspligt, i
stället för de af ofvannämnde militärförfattare angifna orden »den allmänna
värnepligten», ty Utskottet anser ingalunda de gamla landskapslagarnes
föreskrift om landvärns eller landstorms upprättande, då landet
behöfver värnas emot fiendtligt öfverfall, och då en hvar bör sig på
kallelse inställa, vara genom knektekontraktens innehåll upphäfd, utan
endast att knektekontrakten befria rust- och rotehållare från ytterligare
utskrifningar till den här, som skulle på Konungens bud följa honom i
härnad eller leding, så länge de hålla »hvart regemente af det antal,
som vi uti vårt till Kongl. Maj:t i underdånighet inlevererade svar utnämnt
hafva.» Utskottet vill dessutom här framhålla att, enligt den
föreslagna värnepligtslagen, 7 åldersklasser skola förstärka armeen, ingå
i linien samt att medelst dessa klassers införande i lederna arméens
bataljoner och kompanier skola vid mobiliseringen fördubblas. Måste
ej detta anses såsom en af de »fördubblingar», hvarifrån de ingångna
knektekontrakten borde befria? Den enligt samma lag föreslagna landstormen
återigen, från dess fullgörande befriar ej knektekontraktet,;
denna landstorm »kan till fäderneslandets försvar inom dess egna gränser
uppbådas» och inbegriper således uti sig fullgörandet af hvad Chefen
för Larultförsvars-departementet uti sitt underdåniga memorial af den
31 December 1868 kallar »den allmänna värnepligten, den urgamla skyldigheten
att, när så behöfdes med samlad kraft, man ur huset, afvärja
inträngande fiendes anfall.»

Men, skall man kanske invända, huru med denna uppfattning af
de, genom knektekontrakten, rust- och rotehållare tillerkända rättigheter
kunna dels försvara de utskrifningar, som efter 1680-talet blifvit
äfven dessa ålagda och dels förklara beväringsinrättningens införande
såsom ett gemensamt åliggande för alla. Utskottet vill då genast svara,
att nöden lika lätt stiftar nya, som den bryter gamla lagar, men att
en dylik nödfallslag, som blifvit under påtryckning af hotande faror, af
abnorma förhållanden, antagen, dock aldrig bör komma att åberopas
såsom prejudikat af den, som vill stifta lagar ej blott för dagen, utan

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

för framtiden, lagar, som skola gälla för det normala tillståndet i samhället;
— och såsom u n d a lita gsfö r h ål 1 an d e n måste i sanning de utskrifningar
från rust- och rotehållen få anses, som under Carl Xll:s tid och
under de följande krigen egt rum.

Hvad först beträffar Carl XII:s påbud om uppsättning af tre-,
fyr- och femmännings-regementen, så hafva de verkligen blifvit ansedda
såsom »utvägar, som den enväldige monarken valde» och »blifvit föremål
för strängt klander såsom kränkningar af de ingångna knektekontrakten.»
Den s. k. Lindrings-komitéen, ur hvars betänkande ofvanstående citerade
uttryck äro hemtade, tillägger: »Väl må det erkännas att rotehållarne
icke af kontrakten voro härtill förbundne, men i samma författning
kräfde Konungen af andra samhällsmedlemmar motsvarande offer. Adel
och ståndspersoner, prester, bergsmän och städernas innevånare måste
äfven uppsätta krigsfolk, så kallade ståndsdragoner, prestedragoner, bergsregementet,
båtsmän, o. s. v. Det var således icke blott allmogen, som
betungades öfver vanligheten. Af åberopade cirkulär framgår äfven,
att Konungen med detta uppbåd åsyftade att anlita den allmänna skyldigheten
för landets innebyggare att afvärja fienden och fann det vara
mindre tryckande för allmogen att härvid fullgöra dess åliggande efter
det ständiga rötetalet än efter annan grund». Att Carl XII likväl erkände
rust- och rotehållares frihet från utskrifning visades, då nödvändigheten
slutligen tvang honom till utskrifning efter mantal och landshöfdingarne
anbefalldes att upprätta rullor på alla, som kunde komma i fråga till
utskrifning, ty då föreskrefs, att de skulle undantagas, »som bodde på
sådana hemman, som bidrogo till indelta härens underhåll»; och under
sista året af hans regering, då tvångsvärfningar och, om ej tillräckligt
antal derigenom kunde erhållas, lottning anbefalldes samt ingen samhällsklass
befriades, så skulle likväl rusthållare, rotebönder och inskrifne
vargeringskarlar få vara fria. Genom Kongl Resolutioner från åren
1719, 1720 och 1723 erkändes dessutom, att rust- och rotehållare hade
rätt till ersättning för de uppsatta tre-, fyr- och femmännings-regementena;
— en del af denna ersättning utföll verkligen, men de, som
fått »als intes», måste trösta sig med, såsom det heter i den sistnämnda
resolutionen, att »den begärda betalningen för uppsatte tre-, fyr- och
femmännings-regementen måste lemnas till Rikets bättre tillstånd.»

Vargeringen åter har sitt upphof redan från Carl XI:s tid, då, i några
af de med allmogen ingångna aftal om ständigt knektehåll, rotehållare
blifvit berättigad,e att i hvarje socken fritaga från värfning ett visst antal
ungt manskap, för att dermed ersätta afgångna knektar. Dessa s. k.
vargeringskarlar, som under krigen 1741, 1757-—1762, 1790 och 1808

Särskilda, Utskottets Utlåtande U:o 1.

anbefalldes till uppsättning och borde utgöra en reserv åt arméen, ansågos
ej vara en skyldighet för rust- och rotehållare att uppsätta, hvilkct
synes af Kong!. Brefvet den 15 September 1752, som säger: »Kong].
Maj:t lemnar till hvar och en rust- och ro te håll arvs egen frihet och
beqvämlighet att anskaffa vargeringskarlar», och af Kong!. Brefvet den
22 December 1761, hvari stadgas att vakanta nummer skulle tillsättas
med manbare vargeringskarlar, om rust- och rotehållare dermed försedde
voro.. Förordningarne om deras uppsättande måste således få anses
såsom en försigtighetsåtgärd, på det kompletteringen af regementena
under krig skulle kunna lättare och mera obehindradt försiggå, och att
yargeringen af Gustaf IV Adolf uttogs år 1808 till verklig tjenstgöring,
lika med stammen, måste betraktas såsom en nödfallsutväg.

Fn mängd af sammanstötande omständigheter, såsom förlusten,
med Finland, af eu stor del af den indelta arméen, det politiska tillståndet
i Europa, hvilket måste kunna betraktas såsom ett hotande krigstillstånd,
de i krig opererande arméernas växande storlek, hvarigenom den
befintliga indelta och värfvade arméen kunde anses alltför svag, etc.,
föregingo, jemte vissa eftergifter, införandet af detj »förstärkningsmanskap«,
som sedan efterträddes af den allmänna beväringen. Huru
Bondeståndet, som under ståndsriksdagarne måste anses representera
den allmoge, med hvars deputerade knektekontrakten voro aftalade, då,
vid 1810 års riksdag, till att börja med, stö dt på dessa kontrakt, protesterade
mot förstärkningsmanskapets uppsättande, samt huru det först
gaf vika sedan det blifvit lofvadt, att afl privilegierad jord skulle extra
roteras, att landet skulle blifva befriadt från vargering och fördubbling,
salut att rust- och rotehållares skyldighet att rekrytera i krigstid skulle
upphöra, derom vittna nogsamt denna Riksdags protokoller och Övriga
handlingar. Slutligen förtjenar framhållas att, då vid 1859—1860 års riksdag
ökade vapenöfningar för beväringen ålades, detta beslut fattades
emot det dåvarande Bondeståndets vägran och trots dess lifligt! protest.

På ofvanstående grunder anser Utskottet således, att en ökad
värnepligt jemte bibehållandet af det nuvarande indelningsverket ej är
med full rättvisa öfverensstämmande.

Men ämnet kan äfven betraktas utur eu annan synpunkt än den
stränga rättvisans. Den jordegendom, som är belagd med rotering,
tryckes alltför tungt, och jordbruksnäringen, hvars fortkomst är af så stor
vigt, behöfver lättnader, för att till allmänt gagn kunna vinna bättre och
hastigare förkofran. Också hafva alla de myndigheter och komitéer,
som yttrat sig öfver det inflytande, som den allmänna värnepligtens
utsträckning skulle anses kunna utöfva på dem, hvilka ega jord, belagd

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

med rotering, framhållit nödvändigheten af lindring i roteringsbördan.
Riksdagens år 1867 skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställer i detta hänseende,
att »då, för ett fullständigt ordnande af rikets försvarsväsende,
en väsendtligt utsträckt allmän värnepligt utan tvifvel vore af behofvet
påkallad, men möjligen icke kunde genomföras med bibehållande af
indelningsverket i dess nuvarande form, Kongl. Maj:t täcktes låta utreda
och vid uppgörande åt nådigt förslag till arméens organisation taga i
öfvervägande, om och på hvad vilkor det nu på rote- och rusthållare
hvilande besvär må kunna lindras eller ock aflösas samt jemväl pa öfriga
samhällsklasser fördelas.» Den i följd af denna hemställan tillsatta komité
uttalar äfven såsom sin mening, att roteringsbördan ej allenast trycker
hård t utan hvad värre är äfven ojemnt, och upplyser i sådant hänseende,
att voteringen i provinsen Dalarne synes vara särdeles tryckande.”
”Desto heldre”, säger komitéen, ”bör jordbruksnäringen i möjlig mån
besparas tillökning i bördorna; och enär den utvidgning af allmänna
värnepligten, som för vårt försvarsväsende är nödvändig, icke kan ega
rum utan kostnader, af hvilka berörda näring äfven måste drabbas,
hemställa komiterade af sådan anledning och såsom öfverensstämmande
både med statens bästa och billighet emot de rotering sskyldig a att, i sammanhang
med värnepligtens utsträckning, den lindring i roter Ingsbesväret,
3om möjligen kan beredas utom andra samhällsmedlemmars oskäliga
betungande, måtte blifva medgifven.” Chefen för Lnndtförsvars-departeinentet
säger slutligen i sitt underdåniga memorial af den ,31 December
1868.'' ”Den högre beskattning, som genom värnepligtens utsträckning
må blifva behöflig, komme naturligtvis att i sin mån också drabba rustoch
rotehållare, och äfven indirekta olägenheter, genom förlust i dagsverken
under beväringsmanskapets ökade exercistil, måste de komma
att vidkännas. Men jordbruket, landets modernäring, redan betungadt
af grundskatter med flera utlagor, kämpande med en karg natur och ofta
arbetande under ogynsamma konjunkturer, synes tvifvelsutan vara i
behof af all den lindring, som med tillfredsställandet af statens oundgängliga
behof kan vara förenlig utan allt för stora uppoffringar från
dess sida samt andra samhällsklassers oskäliga betungande.”

öfverallt finna vi således uttalade åsigter om nödvändigheten att söka
åstadkomma en lindring i roteringsbördan i händelse värnepligten skulle
utsträckas; också föreslog Chefen för Landtförsvars-departementet, enligt
sitt förmenande, flera lindringar uti det förslag till 1869 års Riksdag,
som ifrågasatte värnepligtens ökande till 60 dagars bevärings-exercis.
Men huru då förklara att nu, då värnepligten föreslås utsträckt till 82
och till 90 dagars öfning; då vidare den Kongl. propositionen upptager

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

en del af hvad 1867 års Riksdag hemställt, såsom förslagen om halfsoldsbefäl,
'' reservbefäl, boställens indragning etc.; då en annan del af
samma riksdagsbeslut, såsom hemställan om bildandet af en vapen- och
befästningskoinité redan är satt i verket, huru då förklara att ej någon
lindring i eller aflöning af rust- och roteringsbesväret blifvit, såsom nämnde
Riksdag äfven hemställde, föreslagen? Troligen derför, att Chefen för
Landtförsvars-departementet, sedan 1869 års Riksdag afslagit hvad i
detta afseende var föreslaget och såsom motiv härför angifvit, att hvad
som hjelpte en stjelpte en annan, nu i likhet med Utskottet anser att
det är hardt nära omöjligt att kunna bereda eu sådan lindring, som lika
rättvist träffar alla. För att detta påstående må riktigt uppfattas, vill
Utskottet nu här framlägga de skäl, på hvilka det stöder detsamma.
Härvid måste man då först tillse om de för försvaret erforderliga kostnader
äro ojemnt fördelade, och, om så är förhållandet, om ej genom
någon omreglering, genom någon rättvis och utterbär lindring, en sådan
lättnad, som stod i proportion med den ökade värnepligtens tunga,
kunde beredas rust- och rotehållaren.

Utskottet tror ej någon hvarken kan eller vill bestrida, att den
ekonomiska krigsbördan för det närvarande högst ojemnt trycker, ej
allenast de olika samhällsklasserna, utan dessutom äfven är högst ojemnt
fördelad inom rust- och rotehållare-klassen. De siffror statistiken i detta
fall lemna oss kunna åtminstone närmelsevis tjena till vägledning för
omdömet, och Utskottet vill*) då nämna,''att af 66,171 hemman, hvartill
antalet år 1864 uppskattades, voro endast 53,6101 berustade eller
roterade; och om man sammanlägger de för arméens och flottans räkning
i anspråk tagna hemmanens taxeringsvärde, så erhålles en summa
af omkring 1,500 millioner R:dr, då deremot de icke roterade och berustade
fastigheternas taxeringsvärde stiger till omkring 750 millioner
R:dr. Häraf framgår således att indelningsverket allenast trycker pa
omkring två tredjedelar af all taxerad fastighet, under det att den återstående
delen derifrån är befriad, dels med roteringsskyldighet i krig,
dels med erläggande af en ringa årlig afgift. Vidare måste ihågkomma^
att ypperliga frälset med undantag af i Skåne, med ett taxeringsvärde
af omkring 212 millioner R:dr, är, liksom prestbol och en del bergslager,
under fred befriadt från hvarje på indelningsverket grundad börda;
— att af allmänna frälset, med ett taxeringsvärde af omkring 375 millioner,
är en del blott hälften så tungt roteradt som krono- och skattejorden;
— att af städernas fastigheter, uppskattade till ett värde af

*) Se för öfrigt motionen i Andra Kammaren N:o 130, sid. 11—lä.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1. .

omkring 370 millioner, erläggas blott en årlig båtsmansvakans-afgift af
60,000 R:dr; — att det roterade båtsmanshållet är i allmänhet blott
hälften så tungt roteradt som öfriga rotehåll. Således en högst ojemn
fördelning af den börda, hvarmed indelningsverket trycker på fastigheten.
Ändå ojemnare utfaller jemförelse!!, om man besinnar att af
hela Sveriges kapitalvärde eller nationalförmögenhet, som, med stöd af
Riksgälds-kontorets general-sammandrag öfver 1865 års bevillning, torde
kunna uppskattas till 4,700 millioner R:dr i rundt tal, indelningsverkets
kostnader endast drabba fastigheterna, och af dessa ej alla, utan endast
de som tillsammans representera ett taxeringsvärde af omkring 1,500
millioner R:dr. Den större beskattning, som genom indelningsverket
drabbar jorden, skulle dock kännas mindre svår om bördan vore jemnare
fördelad. Men att detta ej är fallet torde äfven vara allmänt bekant,
och såsom exempel härpå må ur Lindrings-komitéens tabeller anföras,
att inom rotehållen taxeringsvärdena vexla mellan 5,000 och
483,900 R:dr samt inom rusthållen mellan 2,300 och 173,000 R:dr. Äfven
inom samma regemente kan den årliga kostnaden vara så olika,
att t. ex. vid Jönköpings regemente högsta kostnaden för en rote uopgår
till 513 R:dr 4 öre och den lägsta till 65 R:dr 97 öre; — vid We$tgöta
afsutna rusthålls-regemente uppgår högsta kostnaden till 480 R:dr
54 öre och den lägsta till 84 R:dr 66 öre.

Dessa ojeinnheter, som uppkommit under tidernas lopp,alstra lätteligen
missnöje hos dem, som deraf hårdast träffas, äro dessutom obilliga om de
betraktas från skatte-synpunkt, och det tillkommer då att efterse om ej
genom eu omreglering af bördorna, genom någon slags skattejemkning,
eu lindring kan beredas, så att bördan kommer att hvila jemnare på
jorden. Huru olika ett försök till jemkning af den årliga roteringskostnaden
kan uppfattas, syntes bäst vid 1869 års riksdag. Sedan Chefen
för Landtförsvars-departementet från den af Lindrings-komitéen angifna
medelkostnad, 126 R:dr 32 öre, afdragit först värdet af alla efter indelningsverkets
införande tillkomna onera, vidare de kostnader, som för den
indelta jorden skulle uppkomma genom den ökade beväringsexercisen,
samt ytterligare genom minskning jemnat summan, då erbjöds att fastställa
roteringskostnaden per år till 100 R:dr. Staten skulle anskaffa
soltat för alla de rotehållare, som ej ville förblifva vid de gamla förbindelserna,
och om normallönen ej tillfredsställde rekryten, så borde
statsverket tillskjuta. Detta vid första påseendet så rättvisa förslag föll
likväl och kunde ej annat, ty afseende var ej fästadt vid den ojemna
fördelningen af indelningsverkets tunga, såväl när man räknar efter roteoch
rusthållens olika taxeringsvärden som efter den årliga kostnaden,

‘Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

och hvarpå exempel här ofvan blifvit anförda, utan lättnaden måste
särdeles ojemnt och alldeles slumpvis träffa den indelta jorden. Kanske
lättnad äfven genom detta förslags tillämpning ej bereddes dem, som
bäst behöfde den, som t. ex. om den ofvan omtalade roten, oaktadt den
låga roteringskostnaden, 65 R:dr 97 öre, dock måste anses hafva varit
hardt tryckt, huru skulle detta normalbelopp, 100 R:dr, kunnat hjelpa
honom. En dylik lindring lärer således svårligen låta sig genomföras,
och ej heller tror Utskottet, att ett förslag om kontant statsbidrag, för
att understödja de hårdast tryckta rotarne numera, lär kunna påräkna
bifall hos Riksdagen. Ett annat sätt att åstadkomma lättnad genom att
låta 2 rotar uppsätta eu soldat, eller 3 rotar tvänne, eller 4 rotar trenne
soldater, skulle fordra en omreglering af hela indelningsverket, upptaga
lång tid och dessutom möta nästan oöfvervinnerliga svårigheter, samt
ändå ej för all framtid åstadkomma jemn fördelning af bördorna.

Men äfven om någon sådan lindring, någon omreglering kunde verkställas,
så skulle likväl den orättvisan qvarstå att indelningsverkets tunga
drabbar endast en del af jordbruksfastigheten, under det all annan fastighet
och landets öfriga beskattningsbara kapitalvärde derifrån voro
befriade; och det förtjena!’ här framhållas att rust- och rotehållares årliga
kostnad endast för landtarméen kan beräknas till 2,838,380 R:dr,
hvilken summa med mera än 200,000 R:dr öfverstiger den allmänna bevillning,
som Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen att för år 1872 åtaga sig.

De svårigheter, som sålunda möta hvarje försök att åstadkomma
en sådan lindring i indelningsverkets börda, som på samma gång är
rättvis och utförbar, synes böra öfvertyga en hvar, att lindring ej kan
åtsadkommas, och att således den eftergift i roteringsbördan, som den
utsträckta värnepligten krafvel’, och som blifvit af så många auktoriteter
erkänd såsomrättvis och billig, bör på någotannat sätt åstadkommas. Denna
eftergift kan då ej vara någon annan än det andra alternativet, som
af 1867 års Riksdag ifrågasattes, nemligen: att det nu på rote- och rusthållare
hvilande besvär (underhållet af eu del af stamtruppen) må aflösas
samt jemväl på andra samhällsklasser fördelas.

Hvad som här fordras är helt enkelt eu skattejämkning, och prejudikat
på dylika finnas. Om den vid första påseendet förefaller väl
stor, så ligger orsaken deruti, att den ojemna beskattningen, som under
en lång följd af år tryckt en del af jordbruket, verkligen varit oproportionerligt
tung, men detta bör väl ej vara ett skäl för att uppskjuta
orättvisans borttagande utan tvärtom att påskynda detsamma, och tiden
härtill är nu inne, då man önskar att genom den ökade värnepligten

lägga

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

lägga eu ökad börda på jordbrukaren, eu börda, som både direkt och indirekt
drabbar honom, ty man måste ''besinna att allmogen helst bc<»a°-nar
sina egna söner till jordbrukets skötande och således måste, när dessa
bortkallas till beväringsexercisen, lega andra arbetare i stället, under en
tid då, i följd af arbetskrafternas förminskning, dagsverksprisen ställa
sig llö£rc. Hvad som här fordras är dessutom ej annat än hvad som
redan, under liknande förhållanden, egt rum i Norge. Det indelningsverk,
soin der infördes genom »Kong!, ordinants» af den 18 Januari 1628,
liknade vårt deruti, att vissa gårdar skulle bilda eu »Längd», som hade
att anskaffa, underhålla och utrusta en soldat till fots. Detta indelningsverk
stadfästades ytterligare 1641, då äfven dragoner samt »arkebusera»
tdl häst uppsattes, hvilka sedermera 1692 indelades på landet uti
»qvarterer». Manskapet uttogs genom utskrifningar, och med fästadt afseende
på att jio af folkmängden hörde till bondeståndet ansågs det
naturligt att man vid utskrifningarne höll sig till detsamma, helst landtmilisens
uppsättande ursprungligen var eu börda, som ålåg jorden. Ingen
lag finnes visserligen som bestämdt uttalar det, men°alla bestämmelser
om landtmilisen utgå tydligen från den förutsättningen, att utskrifnmgarne
.skulle ske bland allmogen. Alla egendomar voro underkastade
»Iudde!ing» antingen till landt- eller sjöförsvaret med undantag
åt adelns sätesgårdar, några andra vissa privilegierade, samt dessutom
alla de i Nordlandens och Finmarkens amf belägna samt i sådan egenskap
uti eu »Jordebog» upptecknade. Vargeringkarlar funuos äfven under
namn af »Reserver», hvilka under krig uppkallades till tjenstgöring. Under
kriget mot Carl XII måste arméen förökas och skedde” detta, liksom
i Sverige, genom påbud, att i stället för det 2 fulla gårdar förut
ntälort hängd, nu en gård tick samma förbindelse sig ålagd.

Af ofvanstående korta utdrag ur författningar rörande norska arméens
organisation finner man en framstående likhet med hvad som varit
i Sverige stadgadt för vårt indelningsverk. Denna likhet sträcker
sig till namn, till missbruk till och med. Då Utskottet framhåller detta,
är det i förhoppning, att äfven likheten må sträcka sig till upplösningen.
Denna egde j Norge rum redan år 1799, då genom förordningen afl:a
November påböds, »att utskrifning hädanefter skulle ske i förhållande
till folkmängden, utan afseende på indelningen i »Lcegder» och »Qvarterer».
Dessa blefvo i följd häraf fritagna från att. uppsätta soldater
och dragoner, och landtarméens rekrytering, som först varit en reel börda,
biet nu en blott personlig för alla som bodde på landet, eller utanför
städernas gränser, och som ej antingen hörde till sjö-indelningen eller
Bih. till Biksd. Prof. 1871. 8 Sami. 1 A/d. 1 Haft. 3

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

på grund af äldre bestämmelser voro från utskrifning befriade.» Slutligen
erhöll i Norge den allmänna värnepligten sitt fulla erkännande,
då, efter föreningen med Sverige, grundlagen stadgade, att »enhver Statens
Borger er i Aldmindelighet, lige forpligtet, i en vis Tid att vserne
om sit. Fredreneland, uden Hensyn til Födsel eller Formue».

I Danmark hade samma organisation, som infördes i Norge 1628,
blifvit antagen år 1615 och förbättrad år 1621. Delande lika öden med
den norska" öfvergick den, genom en förordning af den 20 Juni 1788,
från att vara en reel börda till en personlig'', lades, som sådan betraktad,
visserligen till att börja med uteslutande på jordbrukaren, men har sedermera
småningom blifvit utsträckt till alla samhällsklasser.

Billighetsskäl tala således, liksom prejudikater, för indelningsverkets
afskaffande, men det tillkommer Utskottet att tillse, om ej andra
skäl härför äfven kunna framdragas från eu annan sida än jordbrukets
eller rust- och rotehållarens. Sådana finnas, och Landt.försvars-komitéen,
af hvars 10 ledamöter 9 voro militärer, har oförbehållsamt uttalat indelningsverkets
olägenheter. Utskottet vill här begagna samma indelning
af olägenheterna och till en del samma ord som Landtförsvarskomitéen,
vill betrakta dem ur ekonomisk, militärisk och politisk synpunkt.

I ekonomiskt hänseende är indelningsverket, såsom ofvan nämnts,
en ojemnt drabbande tunga. Kostnaden, som drabbar roten, är dold
och svår att uppskatta. Mångfalden af de närvarande prestationerna
till soldaten är stor, flera af dem sakna nödig begränsning, alstra lätt
missbelåtenhet och tvister, hvilka, i den ställning rotehållaren och soldaten
hafva till hvarandra, lända till begges skada. Indelta soldagens
tjenstgöring är dyr, emedan, oaktadt han har sin lön (torp och öfriga
förmåner), antingen han tjenstgör eller icke, skall lian lika fullt under
tjenstgöringstiden underhållas, hvarigenom således lönen blir ett tillskott,
som visserligen ej drabbar Statsverket, men likväl i statsekonomiskt
hänseende är en kostnad, som måste beaktas. Denna olägenhet växer
naturligen i samma proportion som öfningstiden för soldaten kommer
att ökas, och att ökad öfning behöfves för vår indelta armé, om den
skall kunna med fördel utgöra cadre för alla värnepligtige, derom åi
väl ej mera än en mening, likasom det äfven är tydligt, att, om större
pretentioner ställas på soldatens egenskaper, rote- eller rusthållaren
sannolikt måste genom en högre lega betala dessa.. Indelningsverkets
militära olägenheter äro: att ryttare och knekt äro, isynnerhet den förre,
i viss mån beroende af rust- och rotehållaren; att soldaten har en lång
tjenstledighet, hvilket inverkar på tjenstetiden, isynnerhet då den såsom

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

nu är fallet, är obestämd och till stor del beror på eu rotehållare, i
hvars intresse det måste ligga att ej för ofta göra ombyte. Härigenom
föranledes oftast att soldaten tjenar längre än hvad som är med arméens
fördel öfverensstämmande. Dessutom anser Utskottet, att hos den indelta
soldaten, som egentligen kan betraktas såsom ett slags jordtorpare,
man svårligen skall finna en i militäriskt hänseende tillräckligt,
god och intelligent cadre, och detta behöfves dock, ty den måste ju vid
mobiliseringen anses såsom ett slags underbefäl för de värnepligtiga af
alla klasser, som skola fylla arméns leder.

Den politiska olägenheten måste Utskottet särskilt påpeka nu, då
det allmänt erkännes att vår s. k. stående armé är för svag att ensamt
uppträda mot en anfallande fiende, då, enligt det Riksdagen framlagda
Kongl. förslaget, beväringen måste kunna betraktas såsom utgörande nästan
uteslutande arméens trupper, och stammen till stor del såsom befäls-
eller underbefälsämnen. Eu politisk olägenhet vore, säger Landtförsvars-komitéen,
om nationen, genom indelta arméen, som uppsättes och
underhålles af landskapen, skulle anse sig i någon mån frikallad från
vapenpligt, om den betraktade beväringen, ej såsom en del af arméen,
utan endast såsom en i nödfall användbar utväg att stärka försvaret.
En sådan föreställning skulle, om den vore befintlig, försvaga beväringsinrättningens
styrka och nationela inflytelse. Att "Utskottet ansett att
rust- och rotehållare böra, så länge indelningsverket bibehålies, befrias
från beväringstjenstgöringen har ofvan sökts visas, och just af detta och
ofvan anförd a skäl, i förening med nödvändigheten att ur en allmän
värnepligts outtömliga källa kunna hemta den tillökning, som vår försvarsstyrka
obestridligen behöfver, har Utskottet ansett rättvisa och billighet
fordra, att krigsförfattningen fotas på sådana grunder, att skyldigheten
att personligen deltaga i landets försvar, liksom skyldigheten att
efter förmögenheten deltaga i kostnaden, blir lika för alla medborgare.

. Då Utskottet uttalat såsom sin åsigt, att den allmänna värnepligten
behöfver utsträckas, samt att det närvarande politiska tillståndet ej
gör rådligt att härmed uppskjuta, men äfven ansett att indelningsverkets
bibehållande under sådana omständigheter ej skulle vara förenligt
med rättvisa och billighet, så skulle derutaf följa att detsamma borde
genast afskaffas. Flera skäl tala dock för dess bibehållande under ännu
någon tid.

Först bör här framhållas nödvändigheten att ej nu försvaga arméen,
hvilket på ett eller annat sätt vanligtvis medföljer en brådstörtad
öfvergång. Om öfvergångstiden bestämmes till 15 år, så hinner under
denna tid den vigtigast.e delen af värnepligten, den som skall full -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

<röras i linien, i landstormens första uppbåd, hvilket skall dels uppträda
f särskilda korpser, dels under vissa omständigheter fylla afgången inom
fältarméen, samt slutligen i de båda yngsta årsklasserna af landstormens
andra uppbåd, hvilka, enligt Utskottets förslag, skola lemna ersättningstrupper
åt l:a uppbådet, att erhålla full och tillbörlig stadga. Det med
den nuvarande soldaten ingångna kontraktet binder rust- och rotehållaren,
hvarför en någorlunda lång öfvergångstid måste bestämmas, och
dessutom tillkommer ett finansielt skäl af stor vigt, som härvid måste
tagas i betraktande. Indelningsverkets upphäfvande är nemligen ej endast
en militärisk utan äfven en skattefråga. Befrias rust- och rotehållaren
från de onera, som nu ej synas i budgeten, utan utgå direkt till soldaten,
så måste en så stor del af dessa onera, som billigheten fordrar,
under en eller annan form tillförsäkras statsverket, och för att ordna
den nya beskattningen erfordras en viss tid. Dessutom har Utskottet ansett
att, genom bestämmandet af eu öfvergångstid, under hvilken de
förra förbindelserna fullgöras, rust- och rotehållare!! får tillfälle att visa
dels ett tillmötesgående med de andra samhällsklasserna, dels att personlig
egennytta svårligen kan förestafva de flestas önskan om indelningsverkets
afskaffande.

Som en orättvisa skulle uppkomma om de rust- och rotehållare,
som under öfvergångstiden erhölle sina rotar vakanta, befriades före andra
från de dem åliggande onera, så måste en lämplig vakans-afgift bestämmas,
och enklast vore, om densamma bestämdes lika öfver hela landet,
ity samma prestation bör betala samma afgift Härvid måste
då till ledning tagas medelmarkegångspriset, hvilket för ett soldatunderhåll
under åren 1865—1869 utgjorde 100 R:dr 80 öre, hvilken summa
dessutom i det närmaste öfverensstämmer med den af Chefen för Landtförsvars-departementet
år 1869 såsom billig ansedda normallönen för en
soldat, Hvad rusthållen angår, så är, enligt hvad allmänt erkännes,
såväl rusthållshemmanens egen ränta som augmentsräntan underkastad
indragning till statsverket, om eller när statsmakterna, med den rätt,
som i grundlagar^ allt sedan år 1719 är dem förbehållen, skulle vilja
upphäfva eller ändra rusthållsinrättningen, och böra i sådan händelse
rusthållshemmanen, såsom vanliga krono- och skattehemman, återfalla
under rotering eller utskrifning.

Utskottet, som icke haft till sin ledning hvarken markegångssättning
eller förslag om normalkontrakt för rusthållen, har icke trott sig
höra föreslå något bestämdt belopp för den vakansafgift, som från dem,
under någon del af öfvergångstiden, kan komma att utgå; men anser
att hufvudsakligen lika grunder böra tillämpas som för rusthållet.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

På ofvan anförda skäl föreslår Utskottet Riksdagen:

l:o) att indelningsverket (så vidt dermed förbindes åliggande
för viss jord eller lägenhet att anskaffa, utrusta
och underhålla hästar eller manskap till arméen eller
flottan) må upphöra efter en öfvergångstid af 15 år
från den ökade värnepligtens inträdande;

2:o) att under öfvergångstiden hvarje roteradt nummer
skall fullgöra sina nuvarande skyldigheter till dess
numret genom karlens afgång blifvit ledigt och för
återstående tiden betala 100 R:dr årligen till statsverket
;

3:o) att de nummer, som, emot erläggande af vakansafgift,
äro befriade från effektiv rotering, må under öfvergångstiden
försättas i lika rättigheter och skyldigheter
med nummer, som sådan rotering utgöra, så vida icke
redan ingångna kontrakter derigenom rubbas; men
att vid öfvergångstidens slut alla vakansafgifter må
upphöra;

4:o) att hufvudsakligen lika grunder må tillämpas för rusthållaren
under öfvergångstiden, och den till rustningens
upprätthållande anslagna ränta eller tionde derefter
återgå till statsverket.

Under och efter de krig, som i början af vårt århundrade härjade
Europa, och under hvilka arméerna, i stället att såsom förut
räknas med tusen och tiotusental, vuxit till eu så häpnadsväckande storlek,
att omöjligt var för någon nation att under fred underhålla på stående
fot de stora armcer, som krigföringen kräfde, så infördes åter i Europas
flesta länder den allmänna värnepligten, det vill säga skyldigheten för hvarje
stridbar person att, under en längre eller kortare tid genom öfning
i arméens leder, egna sig åt krigaryrket. Man utgick från den åsigten,
att det var hvarje medborgares förnämsta såväl pligt som rättighet att
med sin person få deltaga i försvaret af den egna härden, af fosterlandets
sjelfständighet och frihet. Under det somliga länder inkallade de
värnepligtige till längre tids tjenstgöring, för att, medelst åstadkommandet
af »ett folk i vapen», kunna bereda sig ett betryggande fredstillstånd,
så fruktade andra åter att för mycket inkräkta på den tid, som åt de
fredliga yrkena måste egnas, hvarföre de bibehöllo den stående hären,
uppsatt genom värfning, utskrifning eller »indelning», och bildade af de
värnepligtige antingen en milistrupp med särskildt befäl eller en reserv

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

och förstärkning åt den stående arméen, dermed görande det möjligt
för denna att under krig svälla ut till de proportioner, som kriget fordrade.
I denna sednare form finna vi den allmänna värnepligten, ehuru
ofullständigt, tillämpad i den nuvarande svenska beväringsinrättningen.
Ordet ofullständigt kan nu begagnas, ty krigsdugligheten hos de arméer,
mot hvilka vi kunna komma att strida, fordrar nödvändigt en större
krigsbildning hos den trupp, som skall inträda uti — ja! till största delen
bilda arméens leder, och nutidens snabba kommunikationer, som
möjliggöra att hastigt kasta in härmassor i ett främmande fiendtligt
land, kräfva en hastigare mobilisering, än hvad som vid beväringsinrättningens
införande var behöfligt.

Utskottet är öfvertygadt om, att bristerna i vår hittills gällande
beväringslag länge varit insedda och äfven allmänt erkända, men att
flera omständigheter, och bland dessa ej minst de rättigheter, som genom
knektekontrakten blifvit rust- och rotehållare tillerkända, menligt
inverkat på värnepligts-institutionens utveckling, och då Utskottet dessutom
klart inser och lifligt känner de stora fördelar, somen utsträckt, allmän,
värnepligt kan bereda nationen, ej blott i ekonomiskt och militäriskt hänseende
utan äfven i socialt, derigenom, att vapenöfningarne, då de blifva allmänna,
så att alla klasser, utan afseende på samhällsställning, bildningsgrad
eller förmögenhetsvilkor, i dem deltaga, måste blifva i hög grad
egnade att utbilda befolkningens såväl fysiska krafter som en allmän
anda af medborgerlighet och, då de blifva utsträckta till en längre tid och
med ordning och allvar ledas, skola, genom disciplinens bättre inpräglande
och strängare öfvervakande, hos nationen uppamma eu ökad aktning
för lagarne samt vana vid ordning och uppmärksamhet på sig sjelf
och sina pligter, så har Utskottet med glädje helsat det »förslag till
kungörelse angående den allmänna värnepligten», som blifvit af Kongl.
Maj:t till Riksdagen aflemnadt, öfvertygadt att, om denna värnepligtslag
af Riksdagen antages, om de grundsatser, som der äro tillämpade, uti
folkmedvetandet slå fasta rötter, så skola ej de kostnader, som nationens
uppfostran i denna riktning ådrager landet, på något sätt kunna anses
såsom förspillda eller illa använda, om också vårt land aldrig behöfde
draga svärdet till sitt försvar.

Utskottet, som instämmer i de hufvudgrunder, på hvilka Kong].
Maj:t stöder sitt förslag till kungörelse angående den allmänna värnepligten,
har likväl ansett sig böra tillstyrka några förändringar och tillägg
i detsamma, hvilket dock hufvudsakligen blifvit af Utskottet följdt; och
Utskottet går nu att i korthet redogöra för skålen för dessa förändringar,
såvidt desamma äro af någon betydelse.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Till en början bör anmärkas, att, jemte det de särskilda afdelningarne
eller artiklarne i Kongl. Maj:ts förslag blifvit ordnade under
tre hufvudafdelningar, nemligen den första innehållande allmänna bestämmelser
rörande värnepligten, den andra om den allmänna beväringen
och den tredje om landstormen, så har Utskottet, som ansett
en del af de i Kongl. Maj:ts förslag angående beväringen meddelade
stadganden böra utsträckas till alla värnepligtige, i den första hufvudafdelningen
inflyttat innehållet af åtskilliga §§, som i Kongl. Maj:ts
förslag äro hänförda till sednare afdelningar. Sådana äro §§ 4, 5, 6,
14, 21, 22, SO, 33 och 37, hvaremot å andra sidan de i § 2 af Kongl.
Maj:ts förslag intagna föreskrifter om sjöbeväringens tjenstgöringsskyldighet,
i Utskottets folkslag återfinnas i den afdelning som angår beväringen.

1 afseende å åldersgränsen emellan beväringen och landstormen
har Utskottet icke funnit giltig anledning att göra något undantag från
det allmänna stadgandet för den enligt § 2 i Kongl. Maj:ts förslag åt
sjövapnet afsedda beväring, helst Utskottet, på sätt nedan skall omförmälas,
ansett utväg böra beredas att i händelse af behof jemväl
erhålla annan sjöbeväring, än den som finnes inskrifven i sjömanshusen.

För att tydligen utmärka, att de som t. ex. i följd af något lyte
ej kunna såsom stridande ställas i ledet, likväl ej böra befrias från att
personligen fullgöra sin värnepligt, såvida de finnas användbara i någon
af de många befattningar, som utom de stridande äro för försvarets
ordnande behöfliga och hvilkas fyllande ur någon annan källa än värnepligten
skulle för statsverket medföra högst betydliga kostnader, har
ordet krigstjenst i § 4 mom, 2 af Kongl. Maj:ts förslag blifvit utbytt i
§ 3 mom. 2 af Utskottets förslag mot orden tjenst vid rikets försvar.

I fråga om dem, som till fremmande land utflytta, hvarom § 6
i Kongl. Maj:ts förslag handlar, har Utskottet ansett lämpligt att, jemte
ett bestämmande af sättet att beräkna den värneskatt, som de utflyttande
ålägges, i § 5 intaga ett stadgande om huru förfaras bör, i händelse
de under värnepligtsåldern till fäderneslandet återvända.

I sammanhang med de förbehåll, som i §§ 14 och 22 af Kongl.
Maj:ts förslag finnas gjorda till förmån för vissa beväringsskyldige, att
endast underkastas ett visst slag af tjenstgöring, har Utskottet ansett
böra uttalas den allmänna grundsats, att värnepligtig är skyldig förrätta
den tjenst, som honom af vederbörande befälhafvare ålägges, hvilket
skett i § 6 af Uskottets förslag.

Af dem, som enligt § 21 i Kongl. Maj:ts förslag skulle, då arméen
försättes på krigsfot, vara fritagne från vapentjenst, bar Utskottet icke

Särskilda Utskottds Utlåtande N:o 1.

ansett alla ovilkorligen böra tillgodonjuta en sådan befrielse, hvaremot
Utskottet funnit det kunna vara lika angeläget, att andra kategorier,
såsom t. ex. jernvägs- och landtstatstjenstemän i de trakter der trupprörelser
ega rum, qvarstadna vid sina befattningar. Vid sådant förhållande
och då lämpligheten af alla föreskrifter i detta hänseende torde
vara beroende af vexlande förhållanden och krigets beskaffenhet, har
Utskottet i sin § 7 föreslagit, att det må åt Kongl, Maj:t, öfverlemnas,
att om värnepligtiges befrielse från tjenstgöring under krigstid meddela
de föreskrifter, han finner vara af rikets tjenst och det allmännas behof
påkallade.

Då manskapet vid indelta arméen, hvilket, när nu gällande beväringslag
stiftades, var befriadt från personalbevillning och mantalspenningar,
numera måste utgöra dessa skatter, torde tillräcklig anledning
icke heller vara för handen att derifrån befria värnepligtige för
det fall, att de något år gjort tre månaders garnisons- eller fälttjenst;
och det i § 30 af Kongl. Maj:ts förslag härom gifna stadgande är derföre
i Utskottets motsvarande § 8 uteslutet.

Med afseende derå att öfningen i fred af Kongl. Maj:t afsetts att
för kavalleriets beväring upptaga 60 dagar under första året, samt att
Utskottet föreslagit det en del af sjöbeväringen skulle kunna under fred
öfvas 82 dagar under ett år, har den tid, inom hvilken en beväringsskyldig,
som till följd af tjenstgöring varit frånvarande ur sin enskilda
tjenst, skall vara berättigad att i tjensten återgå, måst utsträckas utöfver
de 8 veckor Kongl. Maj:t i § 33 mom. 2 föreslagit, så framt icke de
bland dessa beväringsskyldige, som äro i enskild tjenst, skola äfventyra
att till och med under vanliga förhållanden till följd af beväringspligten
gå miste om sina tjenstår. Då Utskottet derför» utsträckt denna tid
till tre månader, har Utskottet icke förbisett de olägenheter för husbonden,
som deraf kunna uppstå, men Utskottet har föreställt sig, att
dessa olägenheter i allmänhet äro mera skenbara än verkliga. Då nemligen
en husbonde i de flesta fall kan vid en tjenares antagande beräkna
den tid, hvarunder denne såsom beväringsskyldig skall blifva förhindrad
att förrätta sin tjenst, så uppgöres sannolikt aftalet med lika mycket
afseende härpå, antingen husbonden enligt lag är förbunden att efter
beväringsöfningarnes slut återtaga tjenaren eller icke.

Jemlikt Kongl. Maj:ts den 4 Mars 1870 utfärdade reglemente för
sjömanshusen i riket, skall numera i hvarje stapelstad finnas ett sjömanshus,
hvarest inskrifning får ske af dem som äro kyrkoskrifne inom
stapelstaden eller dess tullkammare-distrikt, deruti inberäknade de öfriga

städer

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

städer och den landsort, som i afseende å utrikes handel och sjöfart
äro att dit hänföra; hvarjemte det är stadgadt, att en hvar fartygsbefälhafvare,
styrman, maskinist, eldare eller sjöman, hvilken å svenska
handelsfartyg idkar sjöfart såsom särskild näringsgren eller yrke, skall,
för att i sådant afseende njuta de förmåner, som genom reglementet
eller eljest tillförsäkras, vara vid sjömanshus i behörig ordning inskrifven;
varande det sjömanshus-direktionerna ålagdt att meddela vederbörande
embetsverk och myndigheter sådana upplysningar i afseende på sjöfolket,
som inom omfånget af sjömanshusens verksamhet kunna dessa
inrättningar affordras.

Med anledning häraf har Utskottet i sitt förslag dels uteslutit
hvad i Kongl. Maj:ts förslag förekommer om sjöfolks inskrifning i magistratens
rullor och om särskildt åliggande för maskinister att låta sig å
sjömanshus inskrifvas och dels på direktionerna öfver sjömanshusen öfverflyttat
det i § 9 mom. 2 af Kongl. Maj:ts förslag Ofverståthållareembetet
för Stockholm och magistraterne för öfriga städer gifna åliggande
att angående de beväringsskyldige till Sjöförsvars-departementet insända
uppgifter.

Enär den beväring, som enligt Kongl. Majrts förslag är anvisad
åt sjövapnet, icke alltid torde kunna i behofvets stund nog fulltalig
påräknas samt befolkningen i vissa kustorter i anseende till sina yrken
och lefnadsvanor med vida större fördel kan användas vid försvaret till
sjös än till lands, har Utskottet, med afseende jemväl derå, att tillgång
på en beväring, som jemväl i fredstid kunde öfvas i sjövapnet, skulle
underlätta möjligheten af båtsmanshållets upphörande såsom sådant, i
§ 11 af Utskottets förslag infört ett stadgande, hvarigenom åt Kongl.
Maj:t, lemnas rättighet att i dylika orter, der så erfordras, åt sjövapnet
tilldela ett visst antal beväringsmanskap, i sammanhang hvarmed Utskottet
ock på sina ställen insatt de vidare föreskrifter, som i följd häraf
blifvit af nöden.

Vid affattande t af § 17, som motsvarar § 11 i Kongl. Maj:ts förslag,
har Utskottet velat uttrycka, att alla till arméen hörande beväringsskyldige,
och ej blott de, som varit ställde på ett års förbättring eller
tillväxt, skola vid mönstring till viss befattning antagas eller kasseras.

Till det i § 13 mom. 1 af Kongl. Maj:ts förslag förekommande
stadgande, att då vid mönstring beväringsskyldige inom samma område
skola tilldelas olika vapen, afseende bör fästas å de beväringsskyldiges
egen önskan, har Utskottet i sin § 19 gjort det tillägg, att i öfrigt böra
följas de grunder, som af Kongl. Maj:t föreskrifvas, hvarmed Utskottet
Bih. till Biksd. Prat. 1871. 8 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 4

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

afsett, att så mycket som möjligt förekomma all misstänka derom, att
andra fördelningsgrunder kunde göra sig gällande än de som gingo ut
på att till hvarje vapen erhålla de dertill lämpligaste.

Såsom ett vilkor för tillvägabringande af särskilda målskjutningsöfningar
för beväringsskyldige utan att de derigenom blifva betungade
med alltför långa och tidsödande marscher eller kostsamma resor, har
Chefen för Landtförsvars-departementet i det underdåniga memorial,
som finnes Kongl. Maj:ts proposition bilagdt, förklarat sig anse nödigt
att skottbanor så allmänt som möjligt och så vidt ske kan, åtminstone
inom glest befolkade orter, en inom hvarje kommun anläggas; men då
full visshet saknas derom, att skottbanor i sådan mängd öfverallt utan
uppskof komma till stånd, helst afsigten synes hafva varit att, åtminstone
till en början, för deras åstadkommande anlita landstingens medverkan,
har Utskottet ansett sig böra bestämma tre mil såsom den längsta väg
eu beväringsskyldig må vara skyldig att tillryggalägga för att inställa
sig vid dylika skjutöfningar, hvarom en föreskrift blifvit i Utskottets
§ 22 mom. 1 intagen i stället för det i § 18 förekommande mera obestämda
uttryck att skottbanan skall finnas »inom orten».

I samma moment finnes tiden för den öfning i fred, som för en
del af sjöbeväringen kan ifrågakomma, bestämd till högst 82 dagar.
Den ringa förkortning i öfningstiden, som derigenom skulle komma
denna beväring till godo i förhållande till arméens beväring, torde fullt
motvägas deraf att Utskottet, med afseende å beskaffenheten af ifrågavarande
öfningar, föreslagit, att desamma skola under ett och samma
år afslutas.

I sistnämnda § har Utskottet ock funnit lämpligt tillägga ett nytt
moment, enligt hvilket beväringsskyldig, hvilken icke blifvit approberad
till vapentjenst, men antagen i egenskap af trainsoldat eller till annan
befattning, må, der pröfvas nödigt, uppbådas för att samtidigt med den
öfriga beväringen öfvas i de göromål, som förekomma vid sjukvården,
intendenturen, trossväsendet m. m.

Bestämmandet af behörighetsvilkor för reservbefälet har Utskottet
funnit höra helt och hållet åt Kongl. Maj:t öfverlemnas och i öfverensstämmelse
dermed affattat mom. 4 i samma §.

Såsom laga förfall, derom § 26 i Kongl. Maj:ts förslag handlar,
räknas, jemlikt mom. 2, i fråga om deri handelsflottan tillhörande sjöbeväringen
bland annat, att före den dag sjöbeväringen eller någon del
deraf blifvit genom allmän kungörelse kallad till krigstjenstgöring, vara
å fartyg inmönstrad till förestående sjöresa; eller ock att genom kontrakt.
eller annan laglig öfverenskommelse redan tillförene hafva för -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

bundit sig att någon viss ännu ej tilländalupen tid tjena enskild man
eller bolag å dess fartyg. Då likväl ingångna aftal, af hvilken vigt de
än må vara, icke befria öfrige värnepligtige från skyldigheten att inställa
sig i tjenstgöring, har Utskottet ansett eu sådan befrielse icke
heller böra på dylik grund tillkomma sjöfolket och derföre, i sin § 27
mom. 2, uteslutit förenämuda fall från dem, som utgöra laga förfall.

Utskottet har icke heller kunnat inse något skäl, hvarföre ifrågavarande
sjöfolk skall vid fullgörandet af sin värnepligt, i fråga om
underhåll och aflöning sättas i en fördelaktigare ställning än öfrige
värnepligtige, och derföre dels uteslutit mom. 3 i § 28 af Kong! Maj:ts
proposition och dels ändrat dess § 29 mom. 3 till den lydelse Utskottets
§ 30 mom. 3 innehåller.

Beträffande de förmåner, som böra tillerkännas dem, hvilka tjenstgöra
såsom reservbefäl eller för vinnande af behörighet dertill genomgå
föreskrifna öfningar, har Utskottet trott någon inskränkning kunna ske
uti hvad som i § 29 mom. 1 af Kongl. Maj:t, finnes föreslaget. Enligt
nyssnämnda lagrum skulle nemligen den, som anmält sig att genomgå
berörda öfningar, erhålla underofficers aflöning äfven för deri” tid han
till följd af sin beväringspligt varit skyldig att mot åtnjutande endast
af soldatunderhåll tjenstgöra. En sådan förmån, hvilken icke tillkommer
dem, som söka anställning såsom befäl vid stammen, synes destomindre
af billigheten påkallad, som Staten, då förmånen beviljas, icke
eger någon visshet, att den som deraf kommer i åtnjutande, skall till
slut fortsätta sin utbildning till befäl eller dertill befinnas lämplig. Utskottet
har derföre i § 30 mom 1 inskränkt rättigheten för dessa befälsaspiranter
att bekomma något utöfver hvad som i allmänhet åt beväringen
bestås till ett af Kongl. Maj:t bestämdt traktamentstillägg för
den tid de utöfver de för beväringen bestämda öfningsdagar tjenstgöra.

Likaledes har Utskottet ansett, att någon annan aflöning än dagtraktamente
icke bör tilläggas dem, som vunnit befordran till reservbefäl,
helst svårigheter torde uppstå vid att, såsom Utskottet förutsätter
vara afsedt i Kongl. Maj:ts förslag, för eu kortare tjenstgöringstid beräkna
den aflöning, som tillkommer ordinarie befälet i motsvarande grad.
Det synes dessutom icke vara önskvärdt, att anställning såsom reservbefäl
i något hänseende skulle kunna uppfattas såsom inkomstkälla eller
lefnadsyrke, enär ju flere som på denna väg utbildas och så snart de
blifvit utbildade, åter afgå, ju bättre tillgång på reservbefäl bör i nödens
stund vara att påräkna inom alla ålderklasser af de värnepligtige.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

I §§ 41 och 43 mom. 2 har Utskottet föreslagit, att åtskilliga föreskrifter
i afseende å beväringen, om listors upprättande, om laga förfall
och om smidighet att anmäla flyttning, skola i viss mån tillämpas jemväl
å landstormen.

Då landstormens första uppbåd, hvartill höra endast de värnepligtige,
som blifvit i vapen öfvade eller såsom trainmanskap inskrifne,
och som skall bestå af ej mera än fem års åldersklasser, är afsedt
att icke allenast uppträda i särskilda korpser, utan ock att, sedan arméens
ersättningstrupper utgått, fylla afgången inom fältarméen så länge
kriget föres inom rikets gränser, vill det synas, som af en organisation
af detta uppbåd till den styrka, hvartill densamma i Chefens för Landtförsvars-departementent
underdåniga memorial finnes beräknad, svårligen
skulle vid inträffande krig kunna länge upprätthållas, så framt icke någon
tillgång på ersättningstrupper åt detsamma bereddes, och Utskottet
har af sådan anledning i § 46 föreslagit, att de båda yngsta åldersklasserna
af landstormens andra uppbåd må kunna för sådant ändamål användas.

Ehuru Utskottet lika med Kongl. Maj:t funnit det icke kunna
undvikas att ålägga landstormens andra uppbåd skyldigheten att under
tjenstgöring sjelft förse sig med kläder och föda, har Utskottet likväl
funnit billigt, att någon ersättning för födan af staten lemnas, och i
sistnämnda § har derföre blifvit föreskrifvet att sådan ersättning skall
ega rum efter länets markegångspris för scldatportion. Med afseende
å sannolikheten, att detta uppbåd endast under kortare tid hålles samladt,
samt å svårigheten att beräkna slitningsersättning för en beklädnad,
hvars beskaffenhet icke i något afseende är bestämd, har Utskottet deremot
funnit sig icke böra i detta afseende ifrågasätta någon ersättning.

Två §§ i Kongl. Maj:ts förslag äro af Utskottet uteslutna, utan
att några motsvarande stadgande!! i stället införts, nemligen

§ 17, som ansetts vara af helt och hållet administrativ natur; och

§ 23, som, i anledning af stadgandena om den ända till 40 år
utsträckta värnepligtsåldern, om värneskatt och om skyldighet äfven för
dem, som ega något lyte, att fullgöra sin värnepligt såsom trainsoldater
eller i någon annan befattning, funnits olämplig.

Med hänsyn dertill, att ifrågavarande lag, om den antages, kommer
att medföra betydliga nya förpligtelse!’ för medborgare af alla
klasser och påkallar af dem alla ett noggrant iakttagande af en mängd
föreskrifter, om hvilka således kunskap icke får hos någon saknas, är
i slutet af Utskottets förslag intaget stadgande derom, att ett exemplar

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

af lagen skall vid mönstring tillställas hvarje beväringsskyldig, som till
någon tjenstgöring antages.

De ändringar i Ivongl. Maj:ts förslag, som för öfrigt äro af Utskottet
föreslagna, afse dels endast redaktionen och äro dels af den ringa
vigt, att Utskottet ej finner behöfligt att för dem särskildt redogöra.

Utskottet hemställer alltså:

5:o) att Riksdagen måtte förklara sig ej kunna oförändradt
antaga det af Ivongl. Maj:t framlagda förslag till kungörelse
angående den allmänna värnepligten; men
6:o) att Riksdagen, under förutsättning af indelningsverkets
upphörande, på sätt här ofvan blifvit föreslaget, måtte
bifalla det förslag till lag angående den allmänna värnepligten,
som härefter följer:

FÖRSLAG

till Lag angående den allmänna värnepligten.

Med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 13 November 1860
angående den allmänna beväringen, Kongl. Förordningen den 4 Februari

1862 angående beväringseliter och Kongl. Kungörelsen den 11 Augusti

1863 angående tillägg i 15 § af förstnämnda författning, stadgas som följer:

ART. I.

Allmänna bestämmelser rörande värnepligten

§ l.

Hvarje svensk man är värnpligtig från och med året näst efter
det, då han fyllt tjugo år till och med det, under hvilket han fyller
fyratio år,

§ 2.

Värnepligten fullgöres under de sju första åren i allmänna beväringen
och under de följande i landstormen.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 3.

Från skyldigheten att deltaga i allmänna beväringen och landstormen
frikallas:

l:o. de, som äro i krigstjenst vid arméen eller sjövapnet anställde
;

2:o. lotsåldermän och lotsar;

3:o. de, som till följd af lyte, sjukdom eller kroppslig svaghet
äro till tjenst vid rikets försvar oförmögne;

4:o. ende sonen af gamla och orkeslösa föräldrar, så länge dessa
äro med sonen sammanboende och af hans arbete för sitt uppehälle
beroende.

§ 4.

Mom. 1. Den, som på grund af stadgande i § 3 under 2:o eller
3:o undgår att personligen fullgöra sin värnepligt, skall i stället derför
under hvarje af de sju beväringsåren erlägga till staten en skatt, under
benämning värneskatt, hvilken icke må understiga 3 Riksdaler; men i
öfrigt för en hvar, som enligt andra artikeln i Bevillningsstadgan erlägger
bevillning, uppgår till hälften af dess belopp.

Mom. 2. Från denna skatt, som i sammanhang med allmänna bevillningen
påföres och uppbäres, eger vederbörande taxeringskomité att,
efter anmälan af Bevillningsberedningen, frikalla, dem, som pröfvas deraf
vara i synnerligt behof.

§ 5.

Skulle någon, hvars beväringsskyldighet ännu fortfar, önska att
blifva från densamma fri för att kunna till främmande land utflytta,
ankomme det, efter derom gjord underdånig anmälan, på Kongl. Maj:ts
för hvarje fall meddelade beslut, dock skall ingen, som eger tillgång,
erhålla sådan befrielse med mindre han för hvarje återstående beväringsår
erlägger ett belopp motsvarande hvad han enligt § 4 bort i
händelse af befrielse från värnepligt erlägga det år, då utflyttning eger
rum. Återkommer han till fäderneslandet före beväringsålderns slut,
förfares med honom jemlikt § 26. dock vare han i sådant fall berättigad
återfå erlagd värneskatt. Kommer han efter beväringsårens
men före värnepligtsårens slut, vare skyldig att i landstormen deltaga.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o l.

§ 6-

Värnepligtig vare skyldig att, då han är inkallad till tjenstgöring,
förrätta den tjenst, honom af vederbörande befälhafvare anvisas; dock att

ko. värnepligtig, som tillförene haft anställningen i egenskap af
officer eller underofficer, icke kan åläggas tjenstgöring i lägre befälsgrad
ån han förut innehaft;

2:o. sjökaptener och styrmän vid handelsflottan samt maskinister
på ångfartyg, hvilka afiagt de för deras befattningar föreskrift^ kunskapsprof,
skola under anställning vid sjövapnet användas, de förre såsom
befäl och underbefäl och maskinisterne i maskinist-befattning; samt

3:o. läkare, som afiagt medicine kandidat-examen, och prester ej
må åläggas annan tjenstgöring än den som tillhör deras yrken.

§ 7.

Rörande värnepligtiges befrielse från tjenstgöring under krigstid
meddelar Kongl Maj:t de föreskrifter, Han finner vara af rikets tjenst
och det allmännas behof påkallade.

§ 8.

Värnepligtige skola i anseende till gratial och pensioner åtnjuta
lika förmåner, som tillkomma deras vederlikar inom arméen och sjövapnet.

§ 9-

Mom. 1. Värnepligtig skall, utan hinder från husbondes eller
mästares sida, om han är i tjenst eller lära antagen, inställa sig i behörig
tid till mönstring, vapenöfning eller annan tjenstgöring; men blifver
han från tjenstgöringen hemförlofvad under deri tid städselaftal eller
arbetskontrakt omfattar, bör han för fullgörande af sin förbindelse ofördröjligen
anmäla sig hos husbonden eller mästaren.

Mom. 2. Har han för vapenöfning eller tjenstgöring icke varit
frånvarande längre tid än högst tre månader, vare han berättigad att i
tjensten återgå, men i annat fall må det på husbonden eller mästaren
ankomma att honom i tjensten återtaga eller icke.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 10.

Af alla de böter, som enligt denna lag ådömas, skall en tredjedel
tillfalla åklagaren, men två tredjedelar afsättas till bildande af en invalid-
eller pensionsfond för de värnepligtige, som under tjenstgöring erhållit
sådan skada, att de derigenom blifvit i större eller mindre mån
oförmögne att sig med arbete försörja, samt för i krig aflidne värnepligtiges
enkor och barn; dock utan att sådant för närvarande medför
någon rubbning af den de värnepligtige i § 8 tillförsäkrade rätt till
understöd.

ART. II.

Om den allmänna beväringen.

a) Beröringens indelning, mönstring m. m.

§ 11.

Mom. 1. Alla beväringsskyldige, med undantag af de i mom. 2
och 3 af denna § omförmälde, skola tillhöra arméen.

Mom. 2. Vid sjövapnet skola tjenstgöra: alla till rikets handelsflotta
hörande och i sjömanshus irskrifne sjökaptener, styrmän maskinister
och sjömän.

Mom. 3 Der så erfordras, må, på sätt konungen förordnar, utom
de i nästföregående mom. omförmälda, ett visst antal af beväringsmanskapet
från de kusttrakter, der befolkningen mest sysselsätter sig med
sjöfart, tilldelas sjövapnet.

§ 12-

Mom. 1. Arméens beväringsmanskap indelas årligen i sju not
beväringsåren svarande åldersklasser, som alla tillhöra arméens linie.

Mom. 2. Sedan manskapet blifvit enligt §§ 13 och 19 fördeladt
mellan infanteri, kavalleri, artilleri och ingeniörtrupp, skola vid infanteriet
första klassen utgöra arméens rekrytklass, andra och tredje klasserna
arméens ersättningst] upper, fjerde och femte klasserna innefattas
i dess första uppbåd, sand sjette och sjunde klasserna i andra uppbådet;
men inom kavalleriet, artilleriet och ingeniörtruppen utgöra de

två

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

två första rekrytklasser samt de fem öfriga dessa vapens förstärk ni ngstrupper.

Mom. 3. Öfverflyttning från en åldersklass till en annan kan ske
af den anledning, som i § 25 sägs.

§ 13.

Efter bestämmande i hvilka orter beväringsmanskap skall uttagas
till kavalleri, artilleri, ingeniörtrupp eller sjövapnet, anslår Kong]. Maj:t,
till hvarje regemente eller korps af infanteriet visst beväringsområde,
hviiket derefter mellan regementets eller korpsens särskilda kompanier
fördelas med iakttagande, så vidt lämpligen ske kan, att ungefärligen
lika antal beväringsskyldige anslås till hvarje kompani, men att samma
kommuns beväring icke tilldelas olika kompanier.

§ 14.

Vederbörande mantals- och skattskrifningsförrättare åligger att,
genast efter det mantalsskrifningarne blifvit afslutade, med ledning af
mantalslängderna och i enlighet med det formulär, som af Kongl. Maj:t
utfärdas, uppsätta fullständiga listor på de beväringsskyldige, med uppgift
å deras hemvist samt dop- och faders- eller tillnamn utan förkortning.
— Dessa listor skola, inom den 15 påföljande Januari, för granskning
öfversändas till vederbörande pastorsembeten, livilka genom anteckning
å dem böra upplysa, dels om någon af deruti upptagne beväringsskyldige
aflidit eller afflytta! till annan ort, som, då den är känd,
bör uppgifvas, dels om och hvilka beväringsskyldige, utom de å listorna
upptagne, efter mantalsskrifningen inflyttat i församlingen; hvarefter
listorna, bekräftade med vederbörande pastorers underskrift, skola af dem,
inom Januari månads slut, till skattskrifnings-förrättaren återsändas.
Före den 15 Februari skall skattskrifnings-förrättaren till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande insända icke allenast dessa listor, transporterade och
summerade, utan ock ett för hvarje fögderi eller stad uppgjordt sammandrag
af dem.

§ 15.

Mom. 1. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande läte, på sätt Kongl.
Maj:t vill derom närmare bestämma, upprätta fullständiga mönstringsrullor
öfver länets beväringsskyldige.

Bill. till Riksd. Prof. 1871. 8 Samt. 1 Afd. 1 Raft.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Mom. 2. Direktionerna öfver sjömanshusen skola inom den 1 Februari
hvarje år till Sjöförsvars-departementet insända specifik uppgift
å de i sjömanshusens register inskrifne beväringsskyldige.

§ 16.

Hvarje år skola mönstringar förrättas med de beväringsskyldige,
som tillhöra första årets åldersklass samt de till äldre årsklasser hörande,
hvilka förut, af eu eller annan anledning, ej undergått mönstring eller
vapenöfning. — Härifrån undantagas dock de beväringsskyldige, som
jemlikt § 11 mom. 2 tillhöra sjövapnet. I afseende å dessa mönstringar,
äfvensom de beväringsskyldiges besigtning till utrönande af deras duglighet
till krigstjenst, galle hvad derom särskildt är eller framdeles kan
varda af Kong!. Maj t förqrdnadt.

§ 17-

Till arméen hörande beväringsyngling skall vid mönstring efter
omständigheterna approberas till vapentjenst, eller i egenskap af trainsoldat
eller till annan befattning vid regemente eller korps antagas,
eller ock kasseras. Befinnes han vid mönstring lida af sjuklighet eller
svaghet af tillfällig art, eller uppnår han icke en längd af 5 fot 4 decimaltum,
må han ställas på ett års förbättring eller tillväxt och vare
skyldig att vid nästföljande års mönstring sig ånyo inställa.

§ 18.

Mom. 1. Till mönstring skola vederbörande tjensteman införskaffa
de beväringsskyldiges prestbetyg.

Mom. 2. Vill beväringsskyldig, som, efter det prestbetygen blifvit
från någon ort afsända, dit ankommer, med den ortens beväringsskyldige
undergå mönstring, åligger det honom att sjelf medhafva sitt prestbetyg,
vid det äfventyr § 25 mom. 3 utsätter.

§ 19.

Mom. 1. I område, inom hvilket beväring dels till infanteri, dels
ock till kavalleri, artilleri eller ingeniörtrupp eller sjövapnet, skall uttagas,
bör vid mönstringen utses och bestämmas, hvilka beväringsskyldige
skola tillhöra hvarje särskildt vapen, hvarvid afseende, så vidt ske

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

kan, fästes å de beväringsskyldiges egen önskan och i öfrigt följas de
grunder, som af Kong! Maj: t föreskrifvas. De, som till dessa vapen
uttagas, varda genast tilldelade visst regemente eller viss korps.

Mom. 2. I den beväringsrulla, som härefter upprättas för hvarje
infanteri-kompanis enligt § 13 bestämda område, skola äfven de, som
blifvit de andra vapnen tilldelade eller till trainsoldater eller i annan
egenskap antagna, införas, med anteckning om sådant förhållande.

Mom. 3. I ort, der infanteri icke finnes, skall beväringen på
samma sätt uppföras i rulla för den trupp, som derstädes är förlagd.

§ 20.

Flfter verkställd mönstring och inskrifning i rulla är hvarje beväringsskyldig
underkastad de i krigslag gifna bestämmelser, så väl
under all tjenstgöring samt under marscher till och från mötesplatserna,
som ock i fråga om åtlydnad af de påbud, hvarigenom han till tjenstgöring
inkallas.

§ 21.

Mönstringsförrättningen tillkommer slutligen, att förordna om manskapets
öfverföring, vid behörig tid, från beväringen till landstormen.

b) Om beväringsmanskapets öfning i fred.

§ 22.

Mom. 1. I fredstid må, när det här nedan i § 24 omförmälda
förhållande icke inträffar, beväringsmanskapet uppbådas till tjenstgöring
endast sålunda, att öfningen för hvarje beväringsskyldig högst upptager:

vid infanteriet, artilleriet och ingeniörtrupperna åttatiotvå dagars
tid, fördelad vid infanteriet på de tre, men vid öfriga vapen på de
två första beväringsåren, samt, under hvarje af de påföljande år manskapet
qvarstår i linien, två dagars målskjutning vid skottbana inom
tre mil från den värnepligtiges bostad; men vid kavalleriet nittio dagar,
fördelade på de två första beväringsåren; och vid sjövapnet åttatiotvå
dagar under det första beväringsåret.

Mom. 2. Beväringsskyldig, hvilken blifvit såsom trainsoldat eller
till annan befattning vid regemente eller korps antagen, kan, då Kongl.
Maj:t finner rikets tjenst sådant fordra, uppbådas samtidigt med den

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

öfriga beväringen, och anställes då vid sjukvården, intendenturen eller
trossväsendet eller öfvas i andra göromål, som under krig kunna för
honom förekomma.

Mom. 3. De i nästföregående mom. omförmälde beväringsskyldige
skola, så framt de ej till tjenstgöring inkallas, för hvarje af de tre
första beväringsåren till staten erlägga värneskatt; och gäller härvid, i
fråga om skattens belopp, påförande och uppbörd samt frihet derifrån,
hvad i § 4 sägs.

Mom. 4. Den af beväringen, hvilken önskar att i egenskap af
befäl eller underbefäl fullgöra sin värnepligt, vare underkastad de behörighetsvilkor,
som af Kongl Maj:t bestämmas.

Mom. 5. Den, som varder antingen af Chefen för Landtförsvarsdepartementet,
på regements- eller korps-chefens förslag, till reservofficer,
eller ock af sistnämnde chef till reservunderofficer befordrad,
åligger att i den sålunda vunna befälsgrad tjenstgöra under återstående
vapenöfningarne med den åldersklass af beväringen, hvilken han tillhör,
kunnande lian, så vida han dertill sig anmäler och lämplig befinnes,
äfven sedermera, under den tid han i beväringsåldern qvarstår, varda
såsom befäl vid beväringsöfningarne använd, allt under enahanda tjensteförpligtelser,
som åligga hans vederlikar bland ordinarie befälet.

Mom. 6. Från vapenöfning i fred frikallas:

a) de som tillförene innehaft officers- eller underofficersanställning
vid stamtrupp eller blifvit efter genomgången rekrytskola såsom soldater
approberade, men erhållit afsked före beväringsålderns slut;

b) de beväringsskyldige, som jemlikt § 11 mom. 2 tillhöra sjövapnet.

§ 23.

Finnas bland beväringsmanskapet vanfrejdade personer, må de ej
vapenöfvas, utan till lämpliga arbeten användas.

c) Om beväringsmanskapets åliggande i krig eller vid fara för krig.

§ 24.

Under krig eller när eljest rikets försvar det påkallar, må till
vapentjenst uppbådas antingen alla de till arméens första och andra
uppbåd samt förstärkning äfvensom de till sjövapnet hörande beväringsklasserna,
eller ock den större eller mindre del af dem, som Kongl.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Maj:t buller nödig, vare sig från hela riket eller endast från vissa landsorter,
eller af vissa vapenslag, utan afseende derpå, huruvida eller till
huru stor del den öfriga beväringen kallas till vapen.

Mom. 2. På enahanda sätt må under fortgående krig jemväl de
beväringsklasser, som utgöra arméens ersättningstrupper, äfvensom rekrytklasserna
uppbådas till vapentjenst.

Mom. 3. Den, som blifvit uppbådad, vare skyldig att tjenstgöra
till krigets slut.

d) Om påföljd för beväringsskyldiges uteblifvande från mönstring eller
tjenstgöring och om laga förfall.

§ 25.

Mom. 1. Uteblifver beväringsskyldig från mönstring, böte första
gången tio Riksdaler och, om han ånyo dermed beträdes, tjugo R:dr;
vare ock underkastad äfventyret att blifva på egen bekostnad hemtad.
Undandrager han sig, sedan han blifvit inmönstrad, den honom åliggande
tjenstgöring, straffes efter krigslag.

Mom. 2. Beväringsskyldig, som förfallolöst uteblifvit från mönstring
eller eljest afhållit sig från anbefaldt öfningsmöte, skall utom den
bestraffning, hvartill han derför gjort sig förfallen, tillika, för hvarje år
det sker, qvarstadna i beväringen ett år utöfver den tid honom eljest
ålegat, och varde förthy Överflyttad, om han tillhör första klassen, till
nästa års första klass, och om han tillhör andra eller vid infanteriet
tredje klassen till motsvarande klass för nästa år, samt fullgöre med
den klass, till hvilken öfverflyttningen sålunda skett, sin återstående
bevåringspligt; dock må han ej, på grund af sådan försummelse nu
sagd är, kunna i beväringen qvarhållas längre än till slutet af det år,
då häri uppnår fyratio års ålder.

Mom. 3. Har beväringsskyldig, hvilken, efter hvad i § 18 stadgas,
det ålegat att till mönstring sjelf medhafva sitt prestbetyg, sådant försummat
och till följd deraf icke kunnat inmönstras, vare lag som om
uteblifvande från mönstring här ofvan stadgadt är.

§ 26.

Mom. 1. Beväringsskyldig, som af laga förfall varit hindrad att
till mönstring sig inställa eller vid mönstring, på grund af stadgandet

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

i § 17 blifvit ställd på förbättring eller tillväxt, skall, om han vid ett
års senare mönstring approbera^, med det årets första klass deltaga i
dennas vapenöfningar så väl då som framdeles. Lag samma vare för
den som, ehuru inmönstrad, förhindrats att bevista första årets öfningsmöte,
eller blifvit enligt § 3: 4:o befriad från beväringspligt, men, till
följd af förändring i der nämnda förhållanden, sedermera i beväringen
inmönstras.

Mom. 2. År beväringsskyldig, som tillhör andra eller vid infanteriet,
tredje klassen, af laga förfall hindrad att bevista för den klassen
anbefaldt öfningsmöte, fullgöre han med motsvarande klass för nästa
år den vapenöfningsskyldighet, som för denna återstår.

Mom. 3. På grund af stadgande i denna paragraf må dock beväringsskyldig,
som der afses, icke, utom i krig eller vid krigsfara, underkastas
vapenöfning efter utgången af det år, då han uppnått tjugusju
års ålder. Intill nämnda tid vare häri, i fråga om uppbåd till krig eller
annan tjenstgöring, utan afseende på ålder, räknad till den klass, med
hvilken han enligt mom. 1 eller 2 skall i vapen öfvas.

§ 27.

Mom 1. Vid uppbåd till mönstring, vapenöfning eller krig skall
såsom laga förfall anses: om man är sjuk, om man är i Kongl. Maj:ts
och Rikets tjenst uppbådad eller faren, eller om man sitter i häkte;
vederbörande dock obetaget att, då andra än nu sagda förfall förebäras,
pröfva, om de åro af den vigt, att de såsom ursäkt må gälla.

Mom. 2. Utom de i föregående mom. uppräknade omständigheter,
skall, såvidt angår den i § It mom. 2 omförmälda sjöbeväring,
såsom laga förfall för inställelse till sjökrigstjenst räknas:- att vara på
utrikes sjöresa stadd eller på inrikes sjöresa för tillfället aflägsnad från
sin hemort; inträdande dock skyldigheten till sjökrigstjenst den dag
efter resans slut, då sjölagen inedgifver befrielse från den innehafda
enskilda sjötjenst^.

§ 28.

År någon till följd af lyte, sjukdom eller kroppslig svaghet icke
allenast till krigstjenst oförmögen, utan ock ur stånd att vid den mönstringen
föregående läkarebesigtning sig inställa, skall sådant vid
mönstringen styrkas med behörig läkares betyg, hvilket den beväringsskyldige
sjelf låter anskaffa. Kan han ej skaffa läkarebetyg, vare honom

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

tillåtet att styrka förfallet med intyg af pastor i församlingen och ordföranden
i kommunalstämma eller kommunalnämnd.

e) Om beväringsmanskapets underhåll och förmåner.

§ 29.

Mom. 1. Då beväringsmanskapet till vapenöfning eller till rikets
försvar uppbådas, skall dess underhåll besörjas af Kronan, äfvensom ock
manskapet på Kronans bekostnad förses med erforderlig beklädnad,
beväpning och annan utrustning, allt på sätt i gällande författningar är
derom bestämdt. Dock är beväringskarl, som det önskar, berättigad
att, efter derom vid mönstringsförrättningen gjord anmälan, sjelf anskaffa
sin beklädnad eller densamma ur Kronans förråd sig tillösa mot
det pris, som derför varder bestämdt, och att för begagnandet under
vapenöfningarne åtnjuta slitningsersättning i förhållande till statsverkets
kostnader för enahanda ändamål.

§ 30.

Mom. 1. De, hvilka för vinnande af behörighet att i egenskap af
befäl eller underbefäl fullgöra sin värnepligt, genomgå de i sådant afseende
föreskrifna öfningar, ega att derunder lika med beväringen af
Kronan erhålla underhåll och beklädnad samt för den tid, de utöfver
de för beväringen bestämda öfningsdagar tjenstgöra, det traktamentstillägg,
som af Kongl. Maj:t bestämmes. De som vunnit befordran till
reservbefäl erhålla beklädnadsbidrag i förhållande till de med munderingens
uppsättande förenade kostnader, och vid befälstjenstgöring enahanda
dagtraktamente och öfriga förmåner, som tillkomma ordinarie
befälet i motsvarande grad

Mom. 2 Beväringsskyldige sjökaptener och styrmän af handelsflottan,
hvilka under krigstid användas såsom befäl eller underbefäl vid
sjövapnet, äfvensom till maskinistofficerare befordrade maskinister, skola
under tjenstgöringstiden erhålla dagtraktamente och öfriga förmåner i
likhet med sina vederlikar å sjö vapnets ordinarie stat, samt dessutom,
till anskaffande af uniformspersedlar in. in., i ekiperingspenningar ett
belopp motsvarande tre månaders lön.

Mom. 3. Beväringsskyldig, hvilken såsom maskinist användes i
Kronans tjenst, erhåller beklädnadsersättnin g och lika sjöaflöning som i
Kronans ordinarie tjenst anställd maskinist i motsvarande grad.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 31.

Beväringsmanskapet skall i fredstid vara befriadt från alla arbetskommenderingar,
som icke stå i omedelbart sammanhang med arméens
eller sjövapnets öfningar och underhåll.

§ 32.

Beväringsmanskapet skall åtnjuta den sorgfälligaste omvårdnad till
bibehållande af helsa och krafter; äfvensom de, hvilka utmärka sig genom
håg och fallenhet för krigareyrket, ordentlig lefnad och god vandel
under tjenstgöringen, skola, under de vilkor, som för öfrig!, gälla,
ihågkommas till lämplig vidare befordran inom krigareståndet.

f) Särskilda föreskrifter.

§ 33.

Mom. 1. Beväringsskyldig skall under hela sin tjenstetid förblifva
vid samma vapen, soin vid inmönstringen bestämdes. Den, som blifvit
såsom soldat approberad vid stamtrupp, men letnnat denna tjenst före
beväringsålderns slut, fullgöre, när rikets försvar det påkallar, sin beväringspligt
vid samma regemente eller korps, som han tillförene tillhört.

'' Mom. 2. Före flyttning från en till annan kommun skall beväringsskyldig
derom göra anmälan hos närmast boende befäl, tillhörande
det kompani af infanteriet, inom hvars område han är bosatt, eller, der
i någon ort intet infanteri finnes förlagdt, hos befälet vid den trupp,
som den beväringsskyldige tillhör.

Mom. 3. Beväringsskyldig skall tillika, när flyttningen sker utom
kompaniets område, inom fjorton dagar efter ankomsten till sin nya
boningsort, anmäla sig hos närmast derintill boende befäl af infanteriet,
eller, derest sådant i orten icke finnes, af det vapen, som är derstädes
förlagdt.

Mom. 4. Önskar beväringsskyldig, som enligt mom. 1 af denna §
skall såsom afskedad soldat fullgöra sin värnepligt vid det regemente
eller korps han under sin tjenstetid tillhört eller som vid inmönstring
blifvit tilldelad kavalleri-, artilleri- eller ingeniörtrupp, att, till följd af
förändrad vistelseort, öfverföras från ett till annat regemente eller korps
af samma vapen, må ansökning derom göras hos Chefen för det regemente
eller den korps, som han dittills tillhört.

Mom. 5.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Mom. 5. Underlåter beväringsskyldig i de fall, som ofvan äro
sagda, att i föreskrifven ordning anmäla inträffad flyttning, böte Fem
Riksdaler.

§ 34.

Mom. 1. Beväringen kallas till möten, målskjutningsöfningar eller
uppbrott af militärbefälet, vare sig genom omedelbara ordres eller genom
kungörelse, som i kyrkorna uppläses två gånger, sednare gången minst
fjorton dagar före inställelsen vid kompaniets, sqvadronens eller batteriets
samlingsplats, hvarifrån manskapet under ledning af samma befäl
föres till bestämmelseorten.

Mom. 2. I fråga om hvad mera vid beväringens uppbådande bör
iakttagas, galle hvad derom särskilt är eller framdeles kan varda af
Kongl. Maj:t stadgadt.

§ 35.

Mom. 1. Rättighet att rekrytera för stamtrupperna äfven bland
de beväringsskyldige fortfar; och anses den beväringsskyldige, som tjenar
i stamtrupp, derigenom uppfylla sin beväringspligt.

Mom. 2. Vill delegare i båtsmans-, ryttare-eller ständigt rotehåll,
hvilken är beväringsskyldig, sjelf utgå för ledig rote- eller rusthållsnurnmer,
och har han bevisligen blifvit dertill antagen, vare honom förbehållet
att, i likhet med beväringsmanskapet, afgå från tjensten vid
slutet af det år, med hvilket hans beväringspligt skulle tilländalöpa.

ART. III.

Om Landstormen.

a) Allmänna bestämmelser.

. § 36.

Landstormen kan till fäderneslandets försvar inom dess egna gränser
uppbådas, på sätt här nedan närmare sägs. Uppbådad lahdstormsman
är underkastad de i krigslag gifna bestämmelser.

Bill. till Rikscl Prat. 1871. 8 Sami. 1 A/d. 1 Iläft.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 37.

De fem yngsta åldersklasserna af det manskap, som, efter uttjent
beväringstid i linien, blifvit till landstormen öfverfördt, bilda dess första
uppbåd, och allt öfrigt till landstormen hörande manskap andra uppbådet.

§ 38.

Enligt de föreskrifter, som Kongl. Maj:t meddelar, skall hvarje län,
i förhållande till sin vidsträckthet, utgöra ett eller flere landstormsområden,
samt manskapet för mönstringar och vapentjenst fördelas på bataljoner
och kompanier, med dervid fästadt hufvudsakligt afseende på landets
indelning i kyrkosocknar.

§ 39.

Efter Kongl. Maj:ts i Stats-Rådet fattade beslut tillkommer det
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvar inom sitt län, att genom kungörelse,
som i kyrkorna uppläses, till vapentjenst uppbåda landstormen,
hvilken, när den sålunda samlas, träder under militärbefäl.

§ 40.

Under krig tillhandahåller Staten gevär och ammunition åt landstormen.

§ 41.

Hvad i afseende å beväringen är stadgadt i § 14 om listors upprättande
samt §§ 27 och 28 om laga förfall, gäller ock i fråga om
landstormen.

b) Om landstormens första uppbåd eller krigsreserven.

§ 42.

Landstormens första uppbåd är krigsreserv, afsedd att vid hotande
krigsfara kunna till större eller mindre del kallas till vapentjenst inom
rikets gränser.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

§ 43.

iU '' < : •

Mom. 1. Mönstring med detta manskap, bataljons- eller kompanivis,
förrättas årligen å tid och ställe, hvarom kungörelse af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande utfärdas samt i kyrkorna uppläses två gånger, sednare
gången minst fjorton dagar före mönstringen; och skall den af manskapet,
som från sådan mönstring förfallolöst uteblifver, höta Tio Riksdaler.

Kom 2. Hvad i § 33 inom. 2, 3 och 5 finnes stadgadt angående
förbindelse för beväringsskyldig att anmäla flyttning gäller ock för dem,
som tillhöra landstormens första uppbåd.

§ 44. ''

Korn. 1. Sedan krig utbrutit, skall första uppbådet åligga icke
allenast att i särskilda korpser uppträda, hvarhelst det inom landet kan
erfordras, utan ock att, sedan arméens ersättningstrupper utgått, fylla
afgången inom fältarméen så länge kriget föres inom rikets gränser.

Mom. 2. Under sådan vapentjenst underhåll manskapet på Kongl.
Maj:ts och Kronans bekostnad, men är skyldigt att, derest Kronan icke
tillhandahåller beklädnad, sjelft, sig dermed förse, mot slitningsersättning
i förhållande till beklädnadens värde.

c) Om landstormens andra uppbåd.

§ 45.

När Kongl. Maj:t kan, med afseende på särskilda förhållanden,
finna skäligt att anbefalla mönstring med landstormens andra uppbåd,
gäller derom hvad för första uppbådet är i § 43 mom. 1 här ofvan
stadgadt.

§ 46

Mom. 1. Sedan krig utbrutit kan andra uppbådet kallas till vapentjenst,
men endast för hemortens försvar och inom dess bestämda
landstormsområde; dock må af de båda yngsta åldersklasserna jemväl
kunna tagas ersättningstrupper åt landstormens första uppbåd.

Korn. 2. Under tjenstgöring är andra uppbådets manskap, då det
icke användes såsom ersättningstrupper åt första uppbådet, förbundet

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

att sjelft förse sig med kläder och föda, emot ersättning af staten för
födan enligt länets markegångspris för soldatportion.

§ 47.

De värnepligtige, hvilka icke äro förut till annan tjenstgöring inkallade,
utgå med andra landstormsuppbådet inom sin ort och hafva
med detta vid sådant tillfälle lika förbindelser.

Ett exemplar af denna lag skall vid mönstringstillfället tilldelas
hvarje approberad värnepligtig.

Denna författnings föreskrifter, hvilka icke medföra någon rubbning
af nationalbeväringen på Gotland, sådan densamma nu är eller
framdeles kan blifva ordnad, skola i öfrigt från och med år 1872 tilllämpas
på alla inom värnepligtsåldern varande svenske män; dock att
beväringsskyldig, hvilken före nämnda års början, enligt hittills gällande
stadganden, blifvit i vapen öfvad, icke, med undantag af de för hans
åldersklass påbudna målskjutningar, må, såvida krigsfara ej hotar, underkastas
vidare vapenöfning i fredstid, än nämnda stadganden föreskrifva;
äfvensom den, hvilken genom erlagd afgift förvärfvat befrielse från vapenöfning
i fred, må, med nyssnämnda undantag, njuta sådan befrielse
till godo. _____

Ehuru Utskottet tillstyrkt Kongl. Maj:ts förslag derom, att den
nya värnepligtslagen icke må komma att tillämpas å Gotland, har Utskottet
likväl icke kunnat undgå att finna det önskvärdt, att en allmän
medborgerlig skyldighet af den beskaffenhet som värnepligten blefve
såvidt som möjligt lika för alla utan undantag. I följd häraf och med
särskildt afseende derå, att representanter från Gotland inom Riksdagen
yrkat »likställighet för Gotland med Sveriges öfriga provinser i alla de
fall, der ej en tvingande nödvändighet annorlunda kräfver», föreslår Utskottet: 7:o)

att Riksdagen hemställer att Kong!. Maj:t måtte taga
i öfvervägande huruvida ej denna författnings hufvudgrunder
kunde jemväl tillämpas på Gotland.

Utskottet, som här ofvan nödgats yrka att indelningsverket må
upphöra efter en öfvergångstid af 15 år, har likväl tydligt uti inled -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

ningen till detta utlåtande uttalat de skäl som, detta oaktadt, tala för
nödvändigheten att stadga det »arméen skall bestå af stam, innefattande
befäl och trupp). Den nya värnepligtslagen med sin korta öfningstid
och deraf föranledt behörigt stöd för beväringsynglingen, den mängd
specielt utbildadt manskap, som under namn af skarpskyttar, timmermän,
sjukvårdssoldater etc., behöfvas, den störa underbefälsstyrka, som
en mobilisering krafvel’, och som svårligen kan under fredstid såsom
underbefäl aflönas och underhållas, allt talar för nödvändigheten af eu
god stamtrupps bibehållande. Jemför man den uti den nya värnepligtslagen
. här ofvan föreslagna öfningstid af 82 till 90 dagar med den öfningstid
de värnepligtige uti andra länder äro underkastade, så skall,
äfven om ej andra omständigheter tagas i betraktande, detta desto tydligare
framstå.

I Preussen inkallas de värnepligtige, som

garnisons- eller lägertjenst under ......

i Frankrike, limon

reserven .........................................

i Österrike, luden

, reserven .......................................

i Italien, limen

reserven .......................................

i Ryssland luden

i Danmark linien

reserven ........................................

i Norge linien

reserven ........................................

i Schweitz ...............

skola utgöra linien, till

............. 3 år,

............ 4—5 år,

............ 180 dagar,

............ 3 år,

............ 84 dagar,

............ 5 år,

........... 40 dagar,

............ 5—10 år,

............ 280—665 dagar,

............ 40 dagar,

............ 162 dagar,

............. 70 dagar,

............ 110—120 dagar,

och otillräckligheten af denna sistnämnda öfningstid uttalades dessutom
oförbehållsamt af öfverbefälhafvare)! för de schweitziska trupper, som
under det sista fransk-tyska kriget voro sammandragna till gränsbevakning.
Han uttalar i sin rapport till schweitziska förbundsrådet följande
omdöme öfver en del af infanteriet: »Det funnos bataljoner, som måste
uppfylla hvarje fosterlandsväns hjerta med bedröfvelse; bataljoner, hos
hvilka disciplinen, denna grundpelare för alla militära företag, var till
ytterlighet förslappad, hos hvilka ingen redlig vilja, intet allvar vid
tjensteåliggandenas fullgörande kunde spåras, hos hvilka beväpning
och beklädnad var försummad, och hos hvilka slutligen clen taktiska
utbildningen stod på lägsta ståndpunkt. Att med sådana trupper gä mot
fienden, skulle vara ett vägstycke af egendomligt slag»; och på grund af

Särskilda Utskoltets Utlåtande A::o 1.

erfarenheten uttalar nämnde öfverbefälhafvare såsom sin åsigt att öfningsdagarnes
antal minst borde blifva 274 dagar. Besinnar man då
att detta ej är eu enstaka röst, som från Schweitz sålunda höjes, att
varnande stämmor från Danmark äfven i samma syftning låta höra sig,
så skall man ej med den värnepligt, som här ofvan föreslagits, kunna
jäfva stamtrupps nödvändighet. Vilja vi ett starkt försvar, så måste vi
således hafva eu tillräcklig staintrupp och denna dessutom så organiserad,
att den kan fullständigare öfvas, utan att derigenom en proportionsvis
större kostnad drabbar en redan förut hardt beskattad samhällsklass,
sä anskaffad och sä utbildad att derigenom möjliggörcs att
få eu bättre och intelligentare cadre, än den nuvarande indelta soldaten
kan prestera, att derigenom äfven möjliggöres att kunna hålla den
yngre och rörligare, sä underhållen att kostnaden derför kan lika drabba
alla samhällsklasser samt ej gifva anledning till oberättigade fordringar
hvarken å ena eller andra sidan, samt slutligen sä förlagd att eu mobilisering
hastigt kan försiggå samt] att anknytelsepunkterna mellan
stamtruppen och landets befolkning blifva lika många samt minst lika
goda som hittills.

Det är efter öfvervägande af alla dessa skäl, som Utskottet, i anledning
af hvad Kongl. Maj:t föreslagit angående den indelta stamtruppens
organisation, men i öfverensstämmelse med hvad ofvan hemställts,
föreslår Riksdagen att för sin del besluta

8:o) att, med afslag å hvad Kongl. Maj:t föreslagit angående
öfverflyttning till landtförsvaret af 2,322 båtsmansnuminer,
ifrågavarande nummer må i mån af inträffande
afgång ställas på vakans och vakans-afgifterna ingå
till statsverket, för att användas till landtförsvaret.
9:o) att, i den mån vakansafgifter inflyta eller Riksdagen
dertill anvisar medel, en reglering! måtte ske af infanteri-regementena
och korpsers nummerstyrka, i syfte
att hvarje regemente må erhålla en nummerstyrka af
1,000 och hvarje korps en nummerstyrka af 500 man,
som förläggas på landet såsom stam för bevåringen
i stället för de af Kongl. Maj:t föreslagna indelta regementen
och korpser, samt att denna stam får en
styrka af 24,000 man.

10:o) att, i män af afgången inom nuvarande indelta ka.
vatten och vakansafgifternas inflytande,'', Kongl. Maj:t
må, för dessa afgifter och de medel Riksdagen kan
för ändamålet anvisa, uppsätta värfvadt kavalleri till

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

lika antal med det nuvarande indelta, och att denna
nya stamtrupp förlägges på lämpliga ställen inom
landet.

Genom hvad sålunda blifvit hemstäldt anser sig Utskottet hafva
besvarat dels det »förslag till kungörelse angående den allmänna värnepligten»,
som blifvit af Kongl. Maj:t framlagdt, dels de punkter i Kongl.
Maj:ts nådiga proposition, som afse den indelta stamtruppens organisation
samt äfven de till Utskottet remitterade enskilda motioner, såvidt de
afse dessa ämnen.

Hvad Utskottet här uti punkterna l:o—10:o föreslagit utför den
grund, hvarpå landtförsvarets organisation enligt Utskottets åsigt bör
hvila, men emedan denna grund är omtvistad, alldenstund såväl vid
föregående riksdagar som äfven nu, hvilket af den aflemnade Kongl.
propositionen och ingifna motioner synes, helt olika tankar uttalats öfver
möjligheten att rättvist och billigt kunna förena indelningsverkets
bibehållande med den nödvändiggjorda ökade allmänna värnepligten,
samt meningarne äfven inom Utskottet, såsom af de anmälda reservationerna
synes, varit så delade att Utskottet svårligen skulle kunna,
förr än Riksdagen beslutat öfver sjelfva grunden, med något hopp om’
framgång och konseqvens besvara alla de öfriga frågor,"som till Utskottets
behandling äro öfverlemnade; och slutligen emedan en oafbruten
behandling af allt det som utgör föremål för Utskottets handläggning
skulle alltför länge uppskjuta möjligheten för Riksdagen att få besluta
om just denna grund för försvarets ordnande, så har Utskottet
ansett sig böra redan nu öfver ofvanstående punkter till Riksdagen afgifva
sitt utlåtande.

Stockholm den 30 Mars 1871.

På Särskilda Utskottets vägnar:
LOUIS DE GEER.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Reservationer:

af Friherre De Geer, Grefve Henning Hamilton, Friherre Stjernblad,
Herr Wijkander och Herr Nisser:

Vid lista, 2:dra, 3:dje och 4:de ''punkterna:

»Då vi ej kunnat instämma i Utskottets förslag i afseende på indelningsverkets
upphörande och dess i sammanhang dermed framställda
afstyrkande af Kongl. Maj:ts till Utskottet hänvisade nådiga Proposition,
så vidt den omfattar ett ordnande af den indelta stamtruppen, hafva vi
ansett oss böra i följande reservation dels utveckla skälen till våra
från Utskottets afvikande åsigter, dels ock föreslå Riksdagen de beslut,
hvartill vi funnit så väl Kongl. Maj:ts Proposition, som de till Utskottet
hänvisade motioner böra i omförmälda delar föranleda.

Utskottets förslag utgår från den förutsättning, att »en ökad
värnepligt jemte bibehållandet af det nuvarande indelningsverket ej är
med full rättvisa öfverensstämmande», till stöd för hvilken åsigt åtskilliga
historiska uppgifter blifvit meddelade. Hade Utskottet med dessa velat
bevisa, att vid nya skattebördors åläggande rättvisa eller billighet i förflutna
tider icke alltid blifvit iakttagna, skulle vi deremot intet haft
att invända. Det är likväl icke derom frågan nu handlar, utan är hon
helt enkelt, huruvida rust- och rotehållare äro i besittning åt några rättigheter,
som för den lagstiftande makten utgöra ett hinder att besluta
en ökad värnepligt, utan att indelningsverket samtidigt eller efter eu
viss tids förlopp upphör. Endast i det fall, att detta kunnat ådagaläggas,
skulle vi godkänt Utskottets bevisning, men något sådant har
efter vår förmening icke skett.

Man må behandla detta ämne ur hvilken synpunkt eller i hvilken
ordning som helst, återkommer man dock alltid till knekte-kontrakten
och de friheter, om hvilkas åtnjutande rotehållare genom dem må anses
försäkrade, ty hvad i öfrigt kan sägas om indelningsverket, gäller lika

väl

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

väl för alla våra grundskatter. Från början åtagna såsom bevillningar,
hafva de småningom fastvuxit till en statens i jordegendomen intecknade
fordran, hvilken qvarstår utan hänseende till de ändamål och vilkor,
för och under hvilka de skattdragande i en förfluten tid sig dem
såsom bevillningar åtagit. Eu orättvisa har dock icke, åtminstone långt
ifrån alltid, dervid blifvit begången. Arten af statens behof har vexlat,
men dess behof af inkomster derför icke upphört, och den lagstiftande
makten, som haft att tillse huru staten skulle kunna uppfylla
sitt ändamål, har på denna grund varit både berättigad och pligtig att
i beskattningsväsendet vidtaga de förändringar, som för tiden bäst” ansetts
främja detta ändamål.

Hvad således berörda kontrakt angår, är förhållandet med dem i
koithet, att då indelningsverket för nära tvänne århundraden sedan
ordnades genom dessa överenskommelser mellan konungen och landskapen,
var svenska riksdagen ännu icke i gällande lag erkänd såsom
landets enda representation. Den vid denna tid ännu gällande landslagen
föreskret nemligen, att landskapsmöten egde besluta angående beskattningar
och utskrifningar, och knektekontrakt^] äro således ingalunda
enskilda uppgörelser, utan afse offentliga, medborgerliga pligter,
och äro partikulär-lagar, antagna dels af landskapsdeputerade i orterna,
dels af landskapens fullmäktige vid riksdagen hvar för sitt landskap,
hvarföre de i afseende på ändring och upphäfvande äro underkastade
de bestämmelser, som under hvarje särskild tid äro eller blifva för
andra lagars stiftande eller förändring gällande. Såsom sådana hafva
de äfven städse blifvit behandlade. Både 1719 års Regeringsform § 5 och
1720 års Regeringform § 5 omtala utskrifningar såsom föremål för Rikets
Ständers beslutande makt, och i § 20 af den förra likasom i § 25 af
den sednare, hvilka båda garantera indelningsverkets fortfarande bestånd,
förbehåller sig statsmakten att, när så nödigt finnes, i densamma
gorå ändringar. Då frågor angående indelningsverk och utskrifningar såsom
beskattningsfrågor tillhörde den klass af ärenden, rörande hvilka ännu
hvarje stånd för sig egde besluta, finna vi under hela frihetstiden ett
stort antal ändringar och tillägg i de ursprungliga bestämmelserna,
vanligen meddelade i form af resolutioner på de särskilda Ståndens besvär,
hvaraf visar sig'', att Konungen och Rikets Ständer aldrig ifrågasatte
sin rätt att, utan hinder af knektekontrakten, i dylika frågor besluta.
Då 1741 års krig påkallade en förstärkning af försvaret, var det
just äfven på rust- och rotehållare en ökad tunga lades genom vargeringens
uppsättande, och Kongl. Blefven den 20 Maj 1757 och den 22
Bill. till Riksd. Prof. 1871. 8 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 7

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

December 1761, hvilka behandla berörda vargering — som räknar sina
anor ända från Konung Carl IX:s tid — såsom en stående inrättning
bredvid stamtrupperna, bevisa bäst, att den icke var endast en tillfällig,
af ögonblickets förlägenhet påkallad åtgärd, äfvensom att frihetstidens
riksdagar ej ansågo sig af knektekontrakten och de i dem gifna
försäkringar om utskrifningsfrihet förhindrade att i afseende, på försvarets
ordnande fatta det beslut, som de funno rikets val kräfva. Regeringsformen
af den 21 Augusti 1/72 astadkom ej häri någon förändiing,
och uti 1809 års Regeringsform, §§ 73 och 80, återfinna vi samma stadganden
om Rikets Ständers oinskränkta rätt att jemte Konungen besluta
om ordnandet af försvaret i alla dess delar. De få endast en ökad
betydelse derigenom, att enligt § 75 i 1810 års Riksdags-ordning frågor om
»ny eller tillökad rotering» derefter kunde afgöras genom Konungens och
trenne Riksstånds sammanstämmande beslut, således utan bifall af BondeStåndet,
som då ännu åtminstone med något skäl ansåg sig företrädesvis representera
rust- och rotehållare. Slutligen komma vi till Rikets Ständers beslut
vid 1812 års riksdag angåendesinförandet af beväringsinrättningen, och
den på detta beslut grundade Kongl. Kungörelsen af den 27 Oktober
samma år, genom hvilken allmän värnepligt infördes, utan att rust- och rotehållare,
deras barn eller tjenstefolk, blefvo derifrån undantagne. Visserligen
anför man, att desse i vederlag befriades från rekryteringsskyldigheten
under krig, men det i beväringslagen ännu qvarstående stadgandet
att beväringsskyldig rust- eller rotehållare eger rättighet att sjelf inträda
för sitt rusthåll eller sin rote, med frihet att afgå efter krigets
slut, bevisar bäst, att man vid den liden icke ifrågasatte någon rusteller
rotehållares frihet från utskrifning.

Härmed anse vi oss hafva ådagalagt, huru frågan om knektekontraktens
betydelse ur statsrättslig synpunkt utvecklat sig, och att
mot införandet af en ökad värnepligt utan förändring af indelningsverket
någon laglig rätt icke kan åberopas. Allt hvad som i öfrigt ur ordalydelsen
af dessa kontrakt och andra äldre handlingar kan. hemtas till
stöd för denna åsigt är så ofta, såväl i offentliga handlingar, som i
allmänt tillgängliga skrifter anfördt, att vi icke våga taga Riksdagens
tid i anspråk med ett upprepande af hvad i detta häseende måste förutsättas
såsom kändt -af dem, på hvilka ansvaret måste falla, om afgörandet
af en för fosterlandet så ytterst vigtig fråga, som den rörande
försvarets ordnande, skulle undanskjutas, för att tillfredsställa obefogade
rättsanspråk. Blott det tillåta vi oss ytterligare, anmärka, att om på
ofvan omförmäld a kontrakt och de Kongl. Resolutioner, som bestämma

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

rusthållares skyldigheter och rättigheter, kunde grundas en rätt, som
ställde rust- och rotehållare utom eller öfver Konungens och Riksdagens
lagstiftningsmakt, måste de nödvändigt vara af en sådan privaträttslig
natur, att icke utan hvarje särskild rust- och rotehållares hörande och
bifall någon som helst förändring i deras bestämmelser lagligen kunde
beslutas, således icke heller det utbyte af åligganden, som innehålles i
Utskottets förslag, genom hvars framställande Utskottet således frånkänt
sitt yrkande den rättsgrund, som i påståendet om rotekontrakternas
egenskap af enskilda överenskommelser kunde vara att, om
också fruktlöst, söka.

Skulle man åter påstå, att Utskottets förslag om indelningsverkets
upphörande grundar sig, om ej på laglig rätt, så likväl på billighet,
kunna vi ej heller dela denna uppfattning. Skall den indelta arméen
motsvara bestämmelsen af stamtrupp, samt genom sin militära utbildning
och sin tillgång på befälsämnen göra möjligt, att de värnepligtiges
öfning och det fasta befälets antal kunna utan vådor för försvaret inskränkas
till ett sådant minimum, som det Kongl. Maj:ts proposition
upptager, måste den indelta soldaten hädanefter erhålla en fullt tidsenlig
utbildning, vida fullständigare än som hittills kommit honom till del.
Härigenom måste emellertid tungan af rust- och rotehållet i vissa hänseenden
stegras, och om Utskottet på grund häraf framställt betänkligheter
vid antagandet af Kongl. Maj:ts förslag, utan att samtidigt sådana
förändringar vidtoges med afseende på indelningsverket, att det anmärkta
förhållandet utjemnades, hade det måhända härtill icke saknat
från billighet hemtade skäl. Något sådant lärer deremot svårligen kunna
åberopas, då Utskottet föreslår, att en utvidgad värnepligt, som ålägges
öfrige medborgare utan ersättning, skall berättiga rust- och rotehållare
att efter 15 års förlopp af Statsverket erhålla en gåfva, i kapitalvärde
uppskattad till mer än 60 millioner R:dr, och hvilken till största delen
skulle komma att betalas af dem, som under tiden med rust- och rotehållare
delat bördan af den ökade värnepligten, bland hvilka äfven
egarne af annan jord än den berustade eller roterade, städernas innevånare
och flera andra samhällsklasser fått sig lika uttryckligt tillförsäkrad
den frihet, som af rust- och rotehållare åberopas. Att detta
onekligen innehålles i Utskottets förslag meclgifves uttryckligen af Herr
Mankell uti haris till Utskottet hänvisade motion, ehuru han, från sin
ståndpunkt, finner ganska skäligt att det allmänna gör en sådan uppoffring,
för att, såsom han yttrar, »genom en sådan eftergift vinna rote»och.
rusthållares bifall till den utsträckning af värnepligten, som är
»nödvändig för sjelfständighet^^ betryggande.» För att, lika med samme

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

motionär, finna denna eftergift lämplig till försonande af en i förflutna
tider begången orättvisa, måste man först se ådagalagdt i hvad mån en
orättvisa egt ruin, och för det andra att de, som nu skulle åtnjuta
godtgörelsen, äro de ursprungligen lidandes verklige rättsinnehafvare,
hvilket icke kan vara förhållandet med de egare af berustad eller roterad
jord, hvilka köpt eller i skifte erhållit densamma till ett pris beroende
af de å jorden hyllande bördor, ty desse hafva intet förlorat
och kunna således icke heller hafva anspråk på en ersättning. En sådan
bevisning har likväl icke blifvit försökt, än mindre genomförd.

Icke en gång mellan rotehållarne inbördes skulle billighet enligt
Utskottets förslag iakttagas, enär en vakansafgift af 100 R:dr för den
ene skulle medföra en fördel, för den andre en ökad utgift, och, i
hvilketdera fallet som helst, skyldigheten att utbyta den effektiva roteringen
mot en kontant afgift inträda vid en oviss, af tillfälliga omständigheter
beroende tidpunkt. Ännu större visar sig obilligheten mellan
rusthållarne, då dessa vid indelningsverkets upphörande måste förlora
de anslag till rustningen, som Staten består af räntor och kronotionde,
och hvilka vid några regementen öfverstiga rustningskostnaden, under
det de vid andra utgöra endast ett ringa belopp,

Slutligen få vi i afseende på Utskottets framställning i bär afhandlade
del tillägga, att vi, äfven om vi i öfrigt hade delat Utskottets
åsigter, likväl skulle ogillat dess förslag att göra värnepligtslagens antagande
beroende af det dermed ingalunda nödvändigt sammanhängande
förslaget om indelningsverkets upphörande. Om en utvidgad värnepligt
är nödvändig för betryggande af vår sjelfständighet, — och derom torde
meningarne vara föga delade, — då kan kärleken till friheten och fäderneslandet
samt den dyra pligt, som åligger hvarje fritt folk att för sin
tillvaro såsom sådant underkasta sig hvarje offer, icke medgifva oss en
dagtingan om de vilkor, hvarunder offervilligheten må vara benägen att
framträda, eller om de eftergifter, som enskilda intressen fordra i vederlag
för sitt deltagande i fosterlandets försvar.

Det förslag, som af Herr Mankell blifvit framstäldt och hvilket i
väsendtliga delar öfverensstämmer med Utskottets, betraktas af motionären
såsom en aflösning af indelningsverket, och ett förslag, syftande till
en sådan, har äfven inom Utskottet blifvit förordadt. Vi anse derföre
såsom en pligt, att icke alldeles med tystnad förbigå denn^i fråga om
indelningsverkets aflösning, som utan tvifvel tillvunnit sig eu allmännare
uppmärksamhet, ehuru vi, då densamma icke egentligen föreligger till
afgörande, kunna yttra oss derom i största korthet.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Ingen mensklig inrättning kan förblifva lämplig för alla tider, och
indelningsverkets grundläggare hafva redan under tvänne århundraden
förvärfvat sig eu rätt till fäderneslandets tacksamhet, som icke förringas
deraf, att deras verk måhända en gång skall anses föråldradt. Huruvida
tidpunkten derför må ligga närmare eller fjermare är eu fråga, öfver
hvilken vi sakna anledning att yttra oss, men visst synes det oss, att
han nalkas, i den mån den allmänna värnepligten blir försvarets väsendtligaste
källa, och att han skulle vara inne, om hos oss, såsom redan i
Preussen och några andra länder, nämnda pligt en gång blefve krigsförfattningens
enda grund. I alla händelser bör, efter vår mening, beslutet
om indelningsverkets aflösning, om det fattas, grunda sig endast
på militära skäl, eller, med andra ord, hafva sitt berättigande i en nödvändighet
ur försvarets synpunkt. Innan det kan utföres, måste man
dessutom hafva förskaffat sig eu fullt noggrann kännedom om värdet af
det, som skall aflösas. Rustnings- och roterings-besväret är, såsom förut
är nämndt, i visst hänseende att betrakta såsom en statens i vissa jordegendomar
intecknade fordran, hvarå räntan kan betalas genom prestationer
in natura eller, enligt särskild öfverenskommelse, genom erläggandet
af ett- mot deras värde svarande belopp i penningar. Huruvida
åter Riksdagen bör begagna sin beskattningsrätt ända derhän, att en
rust- eller rotehållare, som fullgör sina åligganden, må åläggas att i stället
till staten erlägga ett kapital, detta må nu utkräfvas på en gång
eller genom amortering under en följd af år, kan åtminstone sättas i tvifvel.
För vår, del tro vi, att, så vida en aflösning af rustnings- och roteringsskyldigheten
medgifves, det förtjenar tagas i noggrant öfvervägande,
om det icke] bör blifva beroende af rust- och rotehållares fria vilja att
sig deraf begagna, helst en amortering, som för dem vore fördelaktigast,
icke kan ega rum utan en förhöjning af den förut bestämda årliga
afgiften- Att, såsom jemväl blifvit ifrågasatt, amortera kapitalet genom
att under en viss tid betala den fastställda räntan, är en matematisk
omöjlighet, om hvilken intet kan vara att säga. Slutligen torde, vid behandlingen
af frågan om indelningsverkets aflösning, uppmärksamhet böra
fästas vid innehållet af 80 §:n i Regeringsformen. Afsigten med denna
§ torde svårligen hafva varit endast att ställa indelningsverket under
Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning, utan ock att skydda
en vigtig tillgång för rikets försvar mot inflytandet af ett ensidigt beslut.
Om så är, lärer den fond, som genom indelningsverkets aflösning
skulle kunna bildas, böra på lika sätt förvaras mot framtida rubbning.

Sedan vi härmed i största korthet anfört de skäl, som hindrat oss
att biträda Utskottets förslag i förevarande punkt, hvilket vi dessutom

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

anse sakna grundlagsenlig befogenhet, så vidt det omfattar den del af
båtsmanshållet, som icke finnes vidrördt i Kongl. Maj:ts proposition eller
angår landtförsvarets ordnande, gå vi nu att underställa Riksdagens pröfning
de grunder, efter hvilka vi anse indelningsverkets ställning vid ett
ändamålsenligare ordnande af landets försvar böra bestämmas.

Utan att ingå i en redogörelse för anledningarne till den ofantliga
tillväxten af de europeiska staternas krigshärar, erinra vi blott om
det faktum, att de numera uppnått eu styrka, som blifvit möjlig endast
genom införandet af en allmän och utsträckt värnepligt. Ett folk, som
hyser eu allvarlig vilja att värna sin sjelfständighet, kan icke under denna
allmänna rörelse stå stilla. Dess kärlek till freden, dess föresats att ej
genom kränkande af andras rätt gifva anledning till stridigheter, må
vara huru uppriktiga som helst, fordrar likväl vården om dess egen
trygghet, att dess försvarsväsen måste utbildas i ett jernförligt förhållande
till andra folks. Den allmänna värnepligtens utsträckning har derföre
äfven hos oss blifvit en nödvändighet, om hvars erkännande en
allmän enstämmighet synes vara vunnen. Röster hafva till och med höjt
sig för den åsigt, att vår armé borde bildas endast af beväring med
fast befäl, men föga sannolikt är, att det svenska folket efter ett långvarigt
fredslugn skulle vara villigt att åtaga sig de bördor och underkasta
sig de olägenheter, som med en sådan organisation äro förenade.
Vi förutsätta derföre, att Riksdagen, i enlighet med Kongl. Majrts förslag,
fortfarande anser arméen böra jemte beväringen äfven hafva en
stamtrupp.

Under sådana förhållanden hafva vi ansett oss pligt.ige att undersöka,
om den indelta arméen i sitt närvarande skick är eu fullt
tjenlig stam för en beväring så talrik som vår enligt Kongl. Maj:ts
förslag skulle blifva, och om denna armé i alla dess förhållanden lämpar
sig efter en enligt samma nådiga förslag ordnad värnepligt.

Vid besvarandet af dessa frågor, så vidt de angå truppen, om
hvilken ensam i detta betänkande någon framställning af Utskottet är
gjord, hafva vi ingalunda underskattat den indelta arméens värde och
den indelta soldatens utmärkande egenskaper. Hans pålitlighet, ordningssinne,
krigstukt och villighet att uppfylla tjenstens fordringar äro allmänt
erkända. Vanan vid strängt arbete och ett tarfligt lefnadssätt gör
honom härdig och förnöjsam. Såsom oftast brukare af den jord, han
är kallad att försvara, är han vid denna fästad med en kärlek, som icke
kan undgå att på krigaren utöfva ett fördelaktigt inflytande. Sjelfva
den omständigheten, att han antages af jordegaren och under den tjenstfri
tiden delar hans sysselsättningar — förhållanden, hvilka dock i

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

visst afseende icke äro utan olägenheter — gifva honom en ställning i
samhället, som gör att ärméen hos oss med det öfriga folket sammansmält
på ett sätt, som man i andra länder ej sällan haft skäl att afundas.
Det är väl således otvifvelaktigt, att ett antal sådane soldater kan på
beväringen verka välgörande, äfvensom att den motvilja, hvarmed, enligt
hvad det uppgifves, föräldrar och husbönder stundom låtit sina söner
eller tjenare öfvas samfäldt med värfvad trupp, icke kunde hafva någon
grund, så vidt den utsträcktes äfven''till den indelta arméen.

Allt detta oaktadt måste vi likväl uttala den öfvertygelse, att om
den nya värnepligtslagen skall skänka landet all den trygghet, som deraf
är att hemta, eller med andra ord, om arméen, sammansatt af stam och
beväring, skall vid inträffande krig visa sig fullt tjenstbar, utan att beväringen
erhåller större öfning än den af Kongl. Maj:t föreslagna, måste
den indelta stamtruppen i någon mån till sin sammansättning förändras.

Vid eu mobilisering af arméen blir behofvet af befäl så stort, att
staten i anseende till kostnaden svårligen skulle kunna i fredstid underhålla
ett så stort antal, och icke heller borde göra det, emedan tillfälle
till tjenstgöring i innehafvande grad skulle under freden för detta befäl
saknas. Om befälsbristen vid arméens försättande på krigsfot skall
kunna fyllas, måste derföre stammen vara så utbildad och bestå af sådana
elementer, att man vid inträffande behof kan ur dess led uttaga
det nödiga befälet. För närvarande uppfyller icke den indelta arméen
denna fordran. Soldaten antages af rust- eller rotehållare^, oftast bland
den Renande klassen, och naturligtvis utan allt afseende på hans lämplighet
såsom befälsämne; och då han, till följd så väl af uppfostran som
af sin ställning såsom jordtorpare, måste vara och förblifva i bildning
underlägsen många bland de vämepligtige, kan han visserligen genom
moraliska egenskaper blifva dem eu värdig föresyn, men endast undantagsvis
besitta den förmåga och de insigter, hvilka vår tid fordrar af
ett dugligt befäl. Kongl. Maj:ts proposition förutsätter dock; att minst
hälften af hela antalet skall kunna vid en mobilisering genast såsom
verkligt underbefäl användas. Genom eu fullständigare, äfven till det
intellektuel området utsträckt utbildning för stammen, kan denna brist
visserligen i någon mån, men dock icke fullständigt afhjelpas.

Det finnes äfven ett annat förhållande, hvarigenom rust- och rotehållares
rättigheter med hänseende till soldaten motverka hvad som med
värnepligtens utsträckning i öfverensstämmelse med Kong!. Maj:ts proposition
åsyftas. Så vida landstormen, särdeles dess första uppbåd, som
är afsedt att organiseras i särskilda korpser och kunna sjelfständigt uppträda,
skall uppfylla sin bestämmelse, måste nödvändigt inom densamma

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

finnas en större krigsskicklighet, än (len värnepligtige under sin korta
öfning såsom beväring kan vinna och sedermera bibehålla. En sådan
skicklighet är att förvänta endast hos dem, hvilka såsom befäl eller
manskap tjenat i arméen och der erhållit en fullständig utbildning. Af
dessa behöfves också i krigsreserven eller landstormens första uppbåd
ett ganska betydligt antal, för att såsom befäl leda eller såsom stamtrupp
tjena till stöd för de öfriga, hvilka derförutan snart skulle gagnlöst
uppoffras i striden. Nu är det likväl ej mindre den indelta soldatens
än rust- och rotehållarens fördel och rätt, att den förre, så länge
hans krafter det medgifva, qvarstadnar i tjensten, hvilken han derför i
allmänhet ej lemnar förr, än värnepligtsåldern redan är tilländalupen.
Vill man af den allmänna värnepligten göra allt hvad deraf till landets
försvar kan blifva — och derpå måste ju alla bemödanden numera riktas,
— är det således nödigt, att, här anmärkta förhållanden åtminstone
för någon del af truppen ändras, så att denna kan, genom en tidigare
afgång från tjensten, blifva ett stöd för den allmänna värnepligten under
alla de olika former, hvari densamma uppträder.

Måhända skall man anse här anförda olägenheter kunna afhjelpas
derigenom, att staten öfvertager den indelta arméens rekrytering, hvilket
utan tvifvel vore en enkel åtgärd, som lemnade alla andra, hufvudsakliga
förhållanden orubbade. Enligt vår förmening skulle likväl, äfven
om förslaget af vederbörande , rust- och rotehållare antogs, icke allt,;
hvad man åsyftar, dermed vara vunnet. För den indelta, med torp
aflönade soldaten är en långt utsträckt tjenstgöring eu olägenhet. Han
är jordbrukare, och det är med arbete vid jordbruket, som han, om han
är gift, hvilket ofta är förhållandet, skall underhålla sin familj. För
hans krigsbildning såsom starnsoldat, och ännu mera såsom befäl, blir,
såsom redan är antydt, den hittills föreskrifna rekrytbildningen alldeles
otillräcklig, desto heldre som regementsmötena, hvilka till icke obetydlig
del hittills för honom utgjort endast en fortsättning af berörda bildning,
och eu till följd af den långa tjenstetiden nödig repetition af det
tidigare inhemtade, hädanefter måste, genom samöfningen med beväringen,
för honom erhålla en förändrad karakter. Äfven med ettårig utbildning
i garnison eller depoter blir deltagandet i underbefäls- och
timmermans in. fl. skolor samt i de årliga befälsmötena derföre ett nödvändigt
vilkor för hans utbildande till befäl, men härigenom förorsakas
både för rust- och rotehållare och soldat ekonomiska uppoffringar, hvilka
lätteligen framkalla obenägenhet för tjensten just hos dem, som företrädesvis
äro för densamma lämpliga. Det blir nemligen den större

dugligheten

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

dugligheten och de bättre anlagen, som derigenom, så snart soldatens
underhåll utgår i torpjord, korum a att i ekonomiskt hänseende blifva
mest lidande.

Såsom eu utväg att till någon del åt stamtruppen förvara de goda
egenskaper, som hos den indelta soldaten onekligen förefinnas, men derjemte
göra det möjligt att ur stammen hemta större eller mindre del
af det befäl, hvaraf både arméen och landstormen vid inträffande krig
blifva i behof, hafva vi derföre tänkt, att man kunde åt rust- och rötehållares
fria val öfverlemna att antingen fullgöra rustningen eller roteringen
enligt gällande grunder eller ock betala en vakansafgift, —
hvad rustliållarne angår likväl endast för hållandet af ryttare, — bestämd
en gång för alla och beräknad efter en uppskattning af de kostnader,
hvarmed deras nuvarande åligganden äro förenade, i hvilket sednare
fall de inflytande vakansafgifterna jemte de medel, som i öfrig!
kunna för ändamålet af Riksdagen beviljas, borde af staten användas
till uppsättande af soldat för de vakanta numren. Den största svårigheten,
som vid verkställigheten häraf skulle möta, vore vakansafgiftens
bestämmande, men vi hafva föreställt oss, att om rustnings- och roteringskostnadernas
verkliga belopp utreddes af män, som med de särskilda
orternas förhållanden vore förtrolige, samt frågan derefter afKongl.
Maj:t pröfvades och slutligen öfverlemnades till Riksdagens behandling,
skulle man kunna utröna de belopp, som lör vissa, icke allt för vidsträckta
områden kunde såsom vakansafgifter bestämmas, hvarvid en
mindre ojemnhet mellan olika rusthåll eller rotar ej hade en afgörande
vigt, då det alltid berodde af rust- eller rotehållaren att mot den kontanta
afgiften utbyta sitt nuvarande onus eller icke.

Det förslag, vi i sådan syftning våga framställa, och hvilket egentligen
blott är en utsträckning af det vid indelta regementen och korpser
införda volontär-system, hvaraf eu ytterligare tillämpning i Kongl. Maj:ts
proposition förekommer, saknar icke olägenheter, hvilka vi anse oss
pligtige att oförbehållsamt erkänna.

Om äfven den af staten antagne soldaten ålägges att, efter slutad
rekrytbildning, bo och vistas inom sitt kompani, får han likväl, genom
friheten att inom kompaniets område välja bostad, eu rörlighet, hvilken
beröfvar arméen en del af den fasthet, som af soldatens bestämda bostad
varit en följd, hvarjemte äfven den indelta soldatens egendomliga karakter
såsom på en gång jordbrukare och krigare samt de goda frukter,
som af hans ställning till rotehållaren varit att hemta, genom förändringen,
i den mån denna blir allmän, kunna gå förlorade. Med anledning
Bill. till lliksd. Prof. 1871. 8 Sand. 1 Afd. 1 Raft. 8

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

häraf kan visserligen anföras, att i vissa landskap soldattorp alldeles
icke eller åtminstone till ett ganska ringa antal förefunnits, så att omkring
en tredjedel af det indelta infanteriets nummerstyrka redan saknar
torp, och en stor del, såsom vid Dalregementet, äfven fasta bostäder,
samt att den indelta arméen genom boställenas borttagande från
befälet redan förlorat, och, enligt Kongl. Maj:ts förslag, i omförmälda
hänseende ytterligare skulle förlora sin ursprungliga karakter; men för
så vidt detta inneburit en olägenhet, skall denna obestridligen ökas, i
den mån vakansafgifter komma att ersätta den effektiva rustningen och
roteringen.

Då den indelta soldaten einottagit ett torp, kan han vara viss att
der få qvarstadna, så länge helsa och krafter tillåta honom att tjena.
Är han gift och har barn, hinna dessa under tiden uppväxa, så att de
sjelfva kunna förtjena sin bergning, och då han slutligen måste lemna
tjensten erhåller han en liten pension samt vanligen äfven af roten
något understöd för sina återstående dagar. Något sådant har den af
staten antagne soldaten icke att hoppas. Man kan således befara för
staten en svårare rekrytering och för kommunerna bördan af de soldater,
som, efter att hafva lemnat tjensten, för sig och sina familjer
sakna både bostad och uppehälle. Huruvida en sådan fruktan må vara
grundad, beror emellertid i väsendtlig mån af regementsbefälet och det
sätt, på hvilket rekryteringen handhafves. Sker antagningen till en- början
endast för en kortare tidr kunna de, som visa mindre anlag för
tjensten, afskedas innan de år, de i denna tillbragt, hunnit i någon mån
för dem försvåra erhållandet af annan lönande sysselsättning, under det
att de, söm befinnas duglige till befäl och derföre qvarhållas, i tjensten
förvärfva eu bildning, som snarare bör underlätta än försvåra deras utsigter
till framtida, sjelfständig bergning. Det kan dock ej förnekas,
att i enstaka fall äfven denna anmärkning kan vara grundad.

Vidare förlorar staten vissheten att utan ökad kostnad hafva de
indelta regementena fulltaliga, då man snarare kan såsom otvifvelaktigt
antaga, att så väl lega som soldatlön småningom skola stiga och föranleda
behofvet antingen af ett anslag till fyllande af den brist, som genom
de inflytande vakansafgifternas otillräcklighet uppstår, eller ock
slutligen af eu så ökad öfning och tjenstgöring för beväringen, att äfven
hos oss, såsom redan i de flesta europeiska länder, vissa årsklasser
af de värnepligtige kunna utgöra en verklig stam, och deras utbildning
blir så fullständig, att nödigt befäl kan i mån af behof ur deras egna
led uttagas. Endast erfarenheten kan ådagalägga, om möjligen fördelarne
för soldaten af att under sin tjenstetid erhålla en äfven i bor -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

gerligt hänseende gagnande bildning kunna minska den här antydda
faran af ökade kostnader.

Slutligen följer af friheten för rust- och rotehållare att fullgöra
sina åligganden medelst erläggande af vakansafgift, dels att i allmänhet
de bästa soldattorpen skola försvinna, så att den del af stamtruppen,
som förblir i ordets ursprungliga betydelse indelt, blir sämre aflönad
och följaktligen sannolikt sämre, rekryterad, än nu i allmänhet är förhållandet;
dels att förändringen kommer att högst ojemnt försiggå, så
att i de orter, der jorden står i högt värde, den gamla inrättningen
ganska snart ersättes af vakansafgifter, under det att i landets af naturen
mindre lyckligt lottade delar, der jorden har ett jemförelsevis ringa
värde och penningar endast med svårighet anskaffas, ett motsatt förhållande
kommer att ega rum. Det är således obestridligt, att stamtruppens
värde såsom sådan måste i landets skiljda delar blifva högst
olika oph försvarets fullständiga organiserande icke lätt att genomföra.

A andra sidan har likväl förslaget fördelar, hvilka vi anse så öfvervägande,
att vi — då eu åtgärd för vinnandet af en tjenligare stamtrupp,
än indelningsverket i sitt närvarande skick erbjuder, enligt vår
uppfattning är oundgängligen nödig, — icke dragit i betänkande att
underkasta detsamma Riksdagens pröfning.

Bland dessa fördelar tillåta vi oss anföra:

att, i den mån rekryteringen lägges i befälets hand, intet annat
kommer att vid rekrytens antagande afses än hans lämplighet
för det militära ändamålet, det vill säga hans anlag, pålitlighet
och fattningsgåfvor;

att äfven soldatens tjenstetid kan bestämmas uteslutande med afseende
på det militära behofvet, och förhållandet så ordnas,
att det årliga rekrytantalet vid hvarje regemente eller korps
blir någorlunda lika, samt att afgången till krigsreserven motsvarar
dess behof af befäl och stam;

att äfven ynglingar med större bildning kunna finna med sin fördel
förenligt att för eu kortare tid ingå i stamtruppen, för att
der förvärfva de kunskaper och färdigheter, som utgöra vilkor
för anställning vare sig såsom fast befäl eller reservbefäl, och
hvarigenom de undgå att i ledet fullgöra sin värnepligt. Arméen
skulle derigenom för en ej obetydlig del af den manliga befolkningen
blifva en uppfostringsanstalt, der ynglingar ur olika
samhällsklasser, med hvarandra förenade i utöfningen af gemensamma
pligter, ej kunde undgå att ömsesidigt på hvarandra
utöfva ett välgörande inflytande, utan att någon mot

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

sin vilja underkastades det band på den fria verksamheten,
som uppkommer, då hvar och en värnepligtig måste bildas
till verklig stamsoldat;

att, då Kongl. Maj:ts förslag till värnepligtslag förutsätter stamtrupp
i alla delar af landet och eu sådan förläggning af arméen,
att stam och beväring sammansmälta till ett helt genom
gemensamma kompaniområden, ett fullständigt och följdriktigt
genomförande af denna lag icke blir möjligt, med mindre än
att ett visst antal stamsoldater kunna förläggas der indelningsverket
för närvarande icke på sådana lemnar någon tillgång.

Slutligen skulle man ock vinna,

att hvarje giltig anledning till klagan å rust- och rotehållares sida
vore undanröjd.

Om en sådan förefinnes har den sin grund deri, att den dem
åliggande börda är oviss och vexlande, men dock i en ständig tillväxt
i bredd med stigande jord- och egendomsvärden, och detta förefaller dem
så mycket obilligare, i den mån andra utskylder till staten blifvit förvandlade
från varor till penningar, hvarigenom de småningom blifvit
lättare att utgöra. Man finner derföre ett missnöje med indelningsverket
hufvudsakligen i de landskap, der antingen jordegendomens
värde är synnerligen högt eller der bristen på rekryter uppdrifvit lega
och årslön utöfver det vanliga förhållandet, hvaremot i andra orter en
klagan föga förspörjes. Beror det åter af rust- eller rotehållaren att
förvandla sitt nuvarande åliggande till en oföränderlig afgift i penningar,
rättar han sig i detta fall efter omständigheterna och ortens
förhållanden och kan icke beklaga sig öfver en undantagsställning,
som nu är honom motbjudande.

Att rättigheten till rustnings- och roteringsbesvärets förvandlande
till en afgift i penningar för rust- och rotehållare är eu stor fördel,
lärer icke bestridas, äfven om afgiften bestämmes så, att den fullt motsvarar
rustningens och roteringens värde, — en fråga, som nu icke föreligger
oss att behandla, — men mot en sådan lättnad för dem kan intet
vara att anmärka, då hvarje fördel, som åt en samhällsklass kan beredas,
utan att det sker till andras skada, i sjelfva verket för alla är
en vinst.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och såsom yttrande i
anledning af de motioner, som afse en mer eller mindre omfattande
förändring af indelningsverket, hemställa vi vördsamt att Riksdagen
måtte besluta:

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om tillsättandet
inom hvarje län eller landstingsområde af
en komité, hvars ledamöter dels af Konungen förordnas
och dels af landstingen utses, med uppdrag att
noggrant undersöka och, efter vederbörande rust- och
rotehållares hörande, uppgifva den för hvarje rusthåll
och soldatrote inom länet eller landstingsområdet af
skyldigheten att hålla ryttare eller soldat härflytande
kostnad; samt att Kongl. Magt, med ledning af dessa
och andra tillgängliga uppgifter, ville föreslå den år
1873 sammanträdande Riksdag de belopp, som må
anses närmast motsvara medelkostnaden för en ryttare
eller soldat och derjemte lämpligen kunna såsom
ständiga vakansafgifter, särskilt för hvarje län-, landstingsområde
eller, der särskilda omständigheter dertill
föranleda, för mindre område af Konung och Riksdag
fastställas till den kraft och verkan, att det sedermera
må af hvarje rust- och rotehållare bero att
vid inträffande ledighet uppsätta ryttare eller soldat,
eller erlägga berörda för området bestämda afgift,
hvilken i sednare fallet skulle blifva ett rusthållet eller
roten för framtiden och till dess Konungen och Riksdagen
annorlunda beslöte åliggande onus; allt under
förbehåll, dels att alla vakansafgifterna komma att
ingå till Arméförvaltningen, som deremot skulle bestrida
kostnaden för rekryteringen och aflöningen åt
de ryttare eller soldater, som för de vakanta rusthållen
eller rotarne af vederbörande regements- eller
korps-befäl antagas med förpligtelse att vara bosatte
inom det sqvadrons- eller kompani-område, de tillhöra;
och dels att Riksdagen, på Kongl. Maj:ts derom
gjorda nådiga framställning, beviljar det anslag, som
kan blifva erforderligt för den händelse, att inflytande
vakansafgifter ej blefve tillräckliga för bestridande af
den för staten genom öfvertagandet af de vakanta
rusthållens eller rotarnes åligganden uppkommande
kostnad, och hvilket. anslag sedermera icke finge utan
Konungens medgifvande nedsättas.»

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Vid 6:te punkten:

»Af skal, som redan vid föregående punkter blifvit anförda, hafva
vi ej kunnat med Utskottet, deltaga i förslaget att vid ett vilkor binda
antagandet af en beväringslag, som, enligt vår uppfattning, redan i och
för sig utgör ett vigtigt och nödvändigt steg till ordnandet af landets
försvar. Vi hemställa derför endast

att Riksdagen måtte afslå det af Utskottet för beväringslagens
antagande föreslagna vilkor.»

Vid 8:de och 9:cle punkterna:

»Utskottet har i dessa punkter sammanfattat sitt yttrande öfver
de förslag Kongl. Maj:t i afseende på de indelta regementenas ordnande
och förstärkande framställt. Då de stå i omedelbart sammanhang
med det nådiga förslaget till en mera utvecklad bevärings-ir,rättning,
som gör till en nödvändighet, att en stamtrupp för beväringen i landets
alla delar tinnes att tillgå, hafva vi hufvudsakligen ansett oss ej
böra deri föreslå andra förändringar än sådana, som äro beroende af
vår vid 3:e, 4:e och 5:e punkterna gjorda hemställan, och är det med
stöd af denna åsigt, som vi föreslå Riksdagen nedanstående beslut
öfver Kongl. Maj:ts nådiga förslag i berörda delar, hvilka innefattas i
följande punkter, nemligen:

a) Att från båtsmanshåll må	till landtförsvaret öfverflyttas
4 Norrlands båtsmanskompanier ..	............................................. 662	man,
2 Hallands		............................................... 364
1 Westergötlands	>>	........................................ 87	>>
1 Östergötlands	>>	............................................. 194
af lista Bohusläns	V)	.............................................. 100
,, Södra Möre härads		........................................... 415
samt af Blekinge	V)	............................................. 500

tillhopa 2,322 man.

b) Att rust- och rotehållare för de öfverflyttade båtsmansnumren
må komma i åtnjutande af enahanda frihet för deltagande i underhållet
af soldatens beklädnad, som soldat-rotehållarne numera åtnjuta;

Då Kongl. Maj:t funnit här omförmälda båtsmansnummer numera
vara för sjöförsvaret obehöfliga, och något skäl ej blifvit förebragt, som
kunde häntyda på eu olägenhet af att till landtförsvarets förstärkande
begagna denna tillgång, hemställa vi,

att Kongl. Maj:ts förslag i denna del måtte af Riksdagen
bifallas.

c) Att de i Axbergs, Hofsta, Kihls, Glanshammars och Ringkarleby
socknar af Örebro län belägna 10H mantal, hvilka blifvit från dem

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1. 63

förut, mot frihet från ordinarie rotering, åliggande tjenstbarhet^ till
Dylta svafvelbruk befriade, måtte få sig ålagdt att effektiv rotering utgöra,
med rotehållarne medgifven rätt till fritt aftal med soldaten angående
dennes löneförmåner;

Mot denna nådiga framställning hafva vi i hufvudsaken intet att
erinra, men då det, i händelse af Konungens och Riksdagens bifall till
vårt ofvan framställda förslag angående ständiga vakansafgifter, skulle
för de af omförmälda rotar, som föredraga att sådan afgift erlägga, medföra
ett ökadt besvär att förut under en kortare tid utgöra effektiv rotering,
hemställa vi

att Kongl. Maj:ts berörda förslag måtte af Riksdagen
bifallas, men beslutet härom icke sättas i verkställighet
förr, än förslaget om medgifvande för rotehållarne
att välja mellan -effektiv rotering och ständig vakansafgift
blifvit slutligen pröfvadt, och, i händelse detsamma
antages, förmånen af sådan valfrihet kommit
äfven här omförmälda rotar till godo.

cl) Att ett regemente, under benämning: Wester-Norrlands regemente,
må i Wester-Norrland bildas genom 550 båtsmansrotar af de fyra
Norrlandskompanier, hvilka föreslagits att till landtförsvaret öfverflyttas,
samt i öfrigt genom öfverflyttning från Helsinge regemente till det nya
regementet af 450 rotar;

att i Halland må bildas en korps, under benämning: Hallands
Fältjägarekorpsy medelst till öfverflyttning från sjö- till landtförsvaret
föreslagna tvänne i Halland förlagda båtsmanskompanier om tillhopa 364
man, samt i öfrigt genom uppsättning af kontant aflönad stamtrupp
136 man;

att ett regemente, under benämning; Blekinge regemente, må bildas
genom öfverflyttande från Calmar regemente af 85 inom Konga härad
af Kronobergs län förlagda rotar, samt i öfrigt medelst från Södra Möre
härads och Blekinge båtsmanskompanier till landtförsvaret öfverfiyttade
915 man; och

att en reglering af samtliga indelta infanteriregementens och
korpsers nummerstyrka och förläggningsområden, i syfte att hvarje regemente
må erhålla eu nummerstyrka af 1,000 och hvarje korps en nummerstyrka
af 500 man, måste ske, på sätt bilagan N:o 2 vid departements-chefens
memorial närmare utvisar.

Mot dessa förslag har väl icke någon bestämd anmärkning förekommit,
men då det måhända vid ordnandet af det indelta infanteriets
regementen och korpser blir en nödvändighet att fästa ett ökadt af -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

seende på beväringens talrikhet i de särskilda orterna, så att stammens
och beväringens kompaniområden med hvarandra sammanfalla, och det
så väl derför, som af flera skäl, kan vara mindre lämpligt att allt för
strängt binda eu reglering vid det nu framlagda förslaget, har det synts
oss riktigast, att Riksdagen endast deltoge i bestämmandet af hufvudgrunderna
för densamma, hvaremot det borde åt Kongl. Maj:t öfverlemnas
att efter sig företeende omständigheter besluta öfver dessa grunders
tillämpning och frågans mindre delar, tillstyrka vi,

att Riksdagen, med hufvudsakligt bifall till Kongl.
Maj:ts förslag om bildandet i Wester-Norrland och
Blekinge af regementen på två bataljoner och i Halland
af en fältjägarekorps på en bataljon, måtte åt
Kongl. Maj:t öfverlemna att verkställa en reglering af
samtliga indelta infanteriregementens och korpsers
nummerstyrka och förläggningsområden, i syfte att
hvarje regemente må erhålla en nummerstyrka af
omkring 1,000 och hvarje korps en nummerstyrka af
omkring 500 man, samt att det indelta infanteriet,
— Wermlands fältjägarekorps deri ej inberäknad •—
erhåller en nummerstyrka af omkring 24,000 man.

e) Att 1,892 indelta nummer, inberäknadt de vid Norrbottens
fältjägarekorps redan vakanta 99, måtte, i mån af inträffad ledighet,
få tills vidare hållas otillsatta, mot vakansafgifter, som böra inlevereras
till Arméförvaltningen, för att till indelta arméens aflönande, i öfverensstämmelse
med nedan framställda förslag användas.

Då det, i händelse af Riksdagens bifall till näst föregående punkt,
är ovisst huru stort antal indelta nummer blir för ordnandet af de indelta
regementenas och korpsernas nummerstyrka behöfligt, och Utskottet
ännu icke ingått i pröfning af Kongl. Maj:ts förslag i afseende på indelta
arméens aflöning, kunna vi rörande denna punkt endast hemställa,
att Riksdagen måtte bifalla, att de indelta nummer,
hvilka för regleringen af indelta arméens nummerstyrka
icke befinnas nödiga, må, i mån af inträffad
ledighet, tills vidare få hållas otillsatta mot vakansafgifter,
som böra inlevereras till Arméförvaltningen,
för att till indelta arméens aflönande användas.

f) Att, till kompletterande af Norrbottens, Westerbottens och
Hallands fältjägarekorpsers samt Norra och Södra Skånska infanteriregementenas
nummerstyrka, en kontant aflönad truppstyrka af tillsammans
300 man må för Kronans räkning uppsättas.

I hän -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

I händelse af Riksdagens bifall till hvad vi under d) och e) tillstyrkt,
innefattar detta ett bifall jemväl till hvad Kongl. Maj:t i denna
punkt föreslagit, och anse vi derföre

något ytterligare beslut i denna del icke erforderligt;
börande Utskottet till följd häraf vid behandlingen af löneregleringen
för indelta arméen taga i betraktande den minskning i tillgången, som
häraf är en följd. 6 °

Vid 10:e punkten:

»Hvad Utskottet i denna punkt föreslagit sammanhänger omedelbart
med dess yrkande angående indelningsverkets upphörande, och
följer af hvad vi i det föregående yttrat, att vi här endast hemställa,
att Riksdagen måtte afslå Utskottets förslag i den
10:e punkten.»

af Herr J. M. Björnstjerna:

»Lika med Första Kammarens öfrige ledamöter inom Utskottet
har jag icke kunnat instämma i majoritetens beslut, att såsom ett vilkor
för antagandet af den föreliggande värnepligtslagen uppställa indelningsverkets
upphörande efter 15 år, men dessa Herrar reservanters uppfattning
om fördelarne af indelningsverkets successiva ombildning har
jag lika litet kunnat obetingadt dela. Visserligen skulle befintligheten
af en stamtrupp i landets alla delar vara till en viss grad betryggad
genom de af dem föreslagna vakansafgifterna, men icke så det militära
värdet af den nya stammen. Det är lätt att framhålla bristerna i det
nuvarande jemte svårigheterna att utbilda en fullt tidsenlig befälskader
utur det gamla, beundransvärdt fasta indelningsverket, men icke lika
lätt att förutse bristerna och svårigheterna vid det ifrågasatta nya sättet
för stammens upprättande och underhåll. Kunde en så utsträckt tjensteoch
öfningstid, utan lega eller friköp, åläggas åtminstone en del af de
värnepligtige, att dessa kunde vara en militäriskt fullgod stam för de
mindre öfvade, då skulle alla goda krafter samverka och det mål, som
hägrar för Herrar reservanter, otvifvelaktigt uppnås, men de värfvade,
på landet förlagda stamsoldater, som enligt deras förslag skulle antagas
i stället för de gamla indelta soldaterna, erbjuda efter min uppfattning
icke samma trygghet.

Den nuvarande indelta soldaten eger i allmänhet ett stadigvarande
hem, och, der detta ej är förhållandet, dock alltid i sin rotehållare ett
stöd, och genom honom ett samband med den kommun han tillhörer.
Retehållaren eger ett synnerligt intresse att anskaffa en redbar och påBih.
till Kiksd. Brok 1871. 8 Samt. 1 A/d. 1 Iläft. 9

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

litlig rekryt, hvars goda moraliska egenskaper under tjenstetiden befästas
och utbildas lika mycket genom hans ställning till rotehållare!!
och befolkningen, som genom befälet och hans militära förhallanden.
Antages deremot rekryten af kompanichefen på de ifrågasatta vilkoren,
förändras dessa förhållanden. Berättigad att inom kompani-området vistas
hvar som helst, kunna vi efter några års tjenstetid lätteligen återfinna
honom såsom eu gift backstugusittare, hvilken jemte sin familj vid
afskedet faller kommunen till last. Att sådant i allmänhet icke hittills
inträffat inom de provinser, der .ndelta soldaten redan nu kontant aflöna»,
finner sin förklaring i den långa tjenstetid^. Barnen hafva vuxit
upp, de förmå försörja sig sjelfva, innan fadern far afsked. Nu deremot
påyrka reservanterne kort tjenstetid, för att bland annat skaffa eu väl
behöflig tillgång på stam och befäl åt landstormen, men denna inskränkning
i tjenstetidens längd är den på landet förlagde yrkessoldatens
ekonomiska fara. Man förutsätter visserligen möjligheten af en helt
annan stam af frivilliga, af helt andra elementer, utur helt andra samhällsklasser
än dem, från hvilka den indelta rekryten för närvarande
utgår, men hvad sannolikhet eget man att denna förhoppning skall blifva
verklighet? Hvem kan förutsäga om intelligensen vill inträda i ledet
eller försvara att man på en lös förutsättning grundar en arméorganisation?
Eget man dessutom någon visshet att Riksdagen är villig att betala den
högst betydligt ökade kostnad, som uppstår ej mindre genom den förkortade
tjenstetiden, än genom det af värnepligtens utsträckning ökade
behofvet af en fullständigare öfning för stammen?

ilifter min uppfattning har Chefen för Landtförsvars-departementet
i detta hänseende angifvit eu riktigare väg, då han inför Konungen
förordar de nuvarande volontärsplatsernas förökande från 1 till 4.
Visar erfarenheten att, med något förändrade föreskrifter med hänseende
till tjenstetid, kunskapsfordringar m. in., man kan på denna väg erhålla
befälsämnen i ledet till större antal än hittills, så kan man ju fortsätta.
Härtill behöfves icke Riksdagens samverkan, utan Kongl. Maj:t kan på
den sålunda beträdda banan framgå allt efter sig inom de olika orterna
företeende omständigheter. Men på eu gång, utan stöd af vunnen erfarenhet,
torde steget icke böra uttagas eller af Riksdagen för dess del
beslutas. Ett misstag leder till så bekymmersamma förhållanden, att
landet icke skulle finna någon annan utväg möjlig för att utan militära
vådor från dem befria sig, än införandet af en fullt utsträckt värnepligt
af den beskaffenhet, som jag här ofvan antydt; men finnes då. äfven
villighet att åtaga sig en sådan börda och har man nu gjort sig full
reda för denna bördas beskaffenhet och yttersta följder?

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Efter mitt förmenande hade derföre Utskottet bort tillstyrka
rent bifall ej mindre till värnepligtslagen, sådan den af Utskottet blifvit
omredigerad, än till hvad Kongl. Maj:t begärt, så väl i afseende på båtsmansrotarnes
öfverflyttning från sjöförsvaret och regleringen af regementenas
förläggningsområden, som ock för åtskilliga regementens och
korpsers kompletterande med »kontant aflönadt» manskap.

Genom bifall till ett sådant förslag skulle Riksdagen förfara med
den varsamhet, som hvarje förändring i grunderna för landets försvarsorganisation
alltid krafvel’. Man fick då tid att inhemta erfarenhet ej
mindre om verkningarne af värnepligtslagens tillämpning, än om möjligheten
att erhålla kontant aflönadt manskap med kort tjenstetid och
större militäriskt värde, samt kunde derefter, sedan eu sådan erfarenhet
först vore vunnen, med trygghet taga i öfvervägande frågan om de
nuvarande indelta stamtruppernas ställande på ständig vakans och stamsoldatens
antagande genom befälet emot kontant aflöning.»

af Friherre von Otter.

vid förslaget till Lag angående den allmänna värnepligten § 4 af

Grefve Hamilton, Henning:

»Den allmänna värnepligten kan, enligt min uppfattning, icke betraktas
såsom en skatt i vanlig mening, utan är en medborgerlig pligt,
för hvars uppfyllande vissa fysiska egenskaper erfordras, hvarföre lagen
icke heller vill hafva henne utkräfd af andra än män i den ålder, att
dessa egenskaper under vanliga förhållanden hos dem förefinnas. Krymplingen,
så väl som qvinnan, ynglingen och den ålderstigne mannen äro
derifrån fritagne, emedan förmågan af pligtens uppfyllande hos dem
saknas. Att i stället ålägga någondera af dem en skatt i penningar,
synes mig ej öfverensstämma med förpligtelsens art, och detta gäller ej
minst i afseende på den lytte, sjuklige eller svage, som i sitt kroppslidande
eller svaghetstillstånd har att bära en börda, hvilken berättigar
honom till samhällets synnerliga skydd och omvårdnad. Jag skulle derföre,
om förslaget nu för första gången förekommit, yrkat, att hvarje
stadgande rörande en värneskatt måtte ur lagen uteslutas, och detta så
mycket heldre som jag föreställer mig, att om, såsom önskvärdt är,
värnepligtslagen skall af hela folket med välvilja omfattas, måste det
deri se endast ett medel att betrygga färneslandets sjelfständighet, icke
en utväg att af den i ett eller annat hänseende af naturen vanlottade
få ett bidrag till bestridande af statens utgifter. Då emellertid Kongl.
Maj:ts vid 1869 års riksdag framställda förslag i denna del, ehuru af -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

styrkt af det särskilda utskott, som behandlat frågan, godkändes af
Första Kammaren och, så vidt jag vet, icke inom den Andra Kammaren
föranledde någon särskild anmärkning, har jag icke ansett mig böra inom
Utskottet sträcka mitt yrkande längre, än till undanrödjande af de brister
i förslaget, hvilka, enligt min åsigt, vidlåda detsamma, äfven om man
antager, att en värneskatt bör de deri omförmälda personer åläggas.

Den enda grund, som för stadgandet om en värneskatt anföres, är,
att hvarje medborgare i en viss ålder bör bidraga till landets försvar,
och att således den, som icke har personlig kraft att erbjuda, måste
lemna sitt bidrag i penningar. Att grundsatsen icke måtte vara alldeles
rigtig, kan likväl misstänkas, då hon svårligen låter sig tillämpas
utan godtycklighet. Man kan nemligen följdriktigt antingen för en värnpligtig^
tjenst antaga ett medelvärde, som bör ersättas genom värneskatten,
i hvilket fall denna måste blifva lika för alla från värnepligten
befriade, eller ock anse hvar och en böra betala för den tjenst, han
möjligen kunde göra, då skatten borde lämpas efter den befriades kroppskrafter,
och den till krigstjenst alldeles oförmögne vara skattfri. Ätt
säga, att och huru mycket den bemedlades tjenst är mera värd och bör
med högre belopp ersättas, än den fattiges, måste deremot alltid blifva
ett godtycke. Då emellertid ett sådant icke kan undvikas, synes man
dock böra bemöda sig att icke göra detta skarpare framträdande, än
nödigt är. För detta ändamål fordras, efter min förmening:

1:0 att ingen ålägges högre värneskatt, än som motsvarar kostnaden
för en soldat; och då medelmarkegången å vakansafgiften för eu
soldatrote inom hela riket är i det närmaste 100 R:dr, torde detta belopp
kunna bestämmas såsom den högsta värneskatt, som må någon påföras;

2:o att då Bevillningsstadgan åberopas såsom grund för värneskattens
olika belopp, värnepligtslagen icke fordrar skatt af dem, som af
Bevillningsstadgan befrias af det skäl, att hans inkomst icke anses tillräcklig
för mer än fyllandet af de oundgängligaste lefnadsbehofven. Det
lärer väl icke heller kunna med goda skäl försvaras, att då Bevillningsstadgan
föreskrifver afgiftens växande med inkomsten, så snart denna
uppgår till 400 R:dr, så att den, som har en inkomst af 900 R:dr, betalar
6 gånger den afgift, som erlägges för 400 R:dr, värnepligtslagen ålägger
lika afgift för båda dessa belopp, oaktadt han såsom regel uppställer,
att värneskatten skall utgöra hälften af bevillningen enligt 2:dra artikeln.

En otydlighet i förslaget synes mig vara, att det lemnar i osäkerhet,
huruvida den, som först vid andra mönstringen eller senare befrias
från värnepligten, ändock skall erlägga värneskatt för alla de sju
beväringsåren.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Med stöd af dessa åsigter vågar jag vördsamt föreslå, att Riksdagen
måtte åt värnepligtslagens § 4 mom. 1 gifva följande lydelse:

»Den, som på grund af stadgandet i § 3 under 2:o
eller 3:o är frikallad från skyldigheten att i allmänna
beväringen deltaga, skall, så vida bevillning enligt
2:a art. Bevillningsstadgan honom påföres, under de
beväringsår, som återstå då han befrias, till staten erlägga
en skatt under benämning värneskatt, uppgående
till hälften af den honom enligt nämnda artikel åliggande
bevillning, dock icke öfverstigande 100 R:dr.»

Måhända skall mot detta förslag anmärkas, att det belopp, som
på grund deraf kan komma staten till godo, blir ganska ringa. Detta
medgifves, och är, efter min uppfattning af skattens obillighet, icke att
beklaga. Jag tror emellertid icke, att mycket mer skulle vinnas genom
Utskottets förslag, emedan taxerings-komitéerna, om skattens minimum
bestämmes så högt, som till 3 R:dr, eller lika med bevillningen för 600
R:drs inkomst, utan tvifvel skola finna skäl att från densamma befria
det stora antal, som, utan att ega någon förmögenhet, endast lefva af
eget eller andras arbete.»

Af Herr J. Mankel/:

Vid § 5 af värnepligtslagen (angående värnepligtiges utflyttning):

»Då jag måste anse det föreslagna erläggandet af värneskatt för
emigranter såsom ett i förväg lagdt hinder för dem, som önska begagna
sin lagliga rätt att efter godtfinnande ändra vistelseort, kan jag ej gilla
paragrafen i denna punkt. Deremot inser jag ganska väl, att åtgärder
måste vidtagas till förebyggande af det missbruk af utflyttningsrätten,
som kan uppkomma derigenom, att värnepligtige, för att undandraga sig
fullgörandet af öfningarne eller andra till värnepligten hörande förpligtelser,
för en tid aflägsna sig ur riket, men sedermera återkomma.
Lusten härtill torde stegras i den mån värnepligten och särdeles beväringsöfningarne
utsträckas. Redan nu finner man, att årligen en mängd
tjenstfolk och arbetare begifva sig till Danmark eller Tyskland, men
efter någon tid återkomma; denna utväg torde af allt flera begagnas.
Visserligen hotar § 5 för denna händelse med den påföljd, som i § 26
stadgas. Men detta Oblott, om den värnepligtige återkommer före beväringsålderns
slut. Återkommer han deremot efter beväringsåldern, så

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

blir han, enligt § 5, blott skyldig att i landstormen deltaga, hvilket,
enligt min åsigt, strider mot sista meningen i mom. 2 af § 26, deri
stadgas att han i beväringen kan qvarhållas ända till fyratio års ålder,
hvilket sednare torde vara det rätta. På grund häraf anser jag § 5
böra erhålla följande lydelse:

Värnepligtig, som utflyttar, innan han fullgjort de
i denna lag stadgade förpligtelser till fäderneslandets
försvar, men före värnepligtålderns slut återkommer,
underkastas den påföljd, som i § 26 bestämmes.»

Vid § 7 af värnepligtslagen (angående befrielse från tjenstgöring
i krigstid).

»Som jag anser det i fredstid och under vanliga förhållanden för
Kongl. Maj:t vara särdeles svårt att på förhand bestämma, hvilka personer
i följd af sin befattning vid olika krigsfall, som kunna vara af
mycket vexlande natur och beskaffenhet, böra från krigstjenst befrias
— en åsigt, som äfven af Utskottet delats, då det borttagit de i detta
hänseende i Kongl. Majt:s förslag gjorda bestämmelser — och då jag i
följd deraf håller före, att sådant, på sätt i sista stycket af § 21 af
Kongl. Maj:ts förslag bestämmes, vid hvarje särskild tillfälle bör stadgas,
och att detta bör i denna lag uttryckas, föreslår jag att § 7 må
erhålla följande lydelse:

Rörande värnepligtiges befrielse från tjenstgöring under
krigstid meddelar Kongl. Maj:t vid krigsmaktens
mobilisering de föreskrifter, Han finner vara af rikets
tjenst och det allmännas behof påkallade.»

Vid § 22 mom. 4 af värnepligtslagen (angående beväringsbefäl):

»Ehuru jag till en del gillar det motiv, som i denna punkt föranledt
Utskottet att icke föreslå sättet för beväringsbefäls utbildning,
nemligen att densamma i viss mån kan vara beroende af den tillgång
på dylikt beväringsbefäl som erbjuder sig, sålunda att utbildningen kan
lättas om ringa tillgång förspörjes, men fordringarne derå stegras, om
tillgången blir ymnig, anser jag dock att bestämmelser derom i lag
böra stadgas. För värnepligtig, som önskar utbilda sig till befäl, bör
vara af vigt att veta, så väl hvilka behörighetsvilkor och öfriga for -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

dringar han måste fullgöra, som att de ej när som helst kunna ändras.
Blir antalet af dylika värnepligtige stort, såsom man torde kunna hoppas,
då värnepligten blir allmän och utsträckt samt de bemedlade klasserna
ej kunna undandraga sig densamma, erhåller frågan om utbildningen,
med anledning af kostnaderna derför, en sådan finansiel vigt,
att den af båda statsmakterna torde böra behandlas. Med god ordning
i en arméorganisation är äfven öfverensstämmande, att det antal befäl,
som på denna väg kan påräknas, på förhand är bestämdt. I flera värnepligtslagar,
och särskilt^ i den danska, äro äfven vilkoren för reserveller
beväringsbefäls antagande och sättet för dess utbildning på det
noggrannaste bestämda.

En annan fråga deremot är, huruvida dylika bestämmelser i denna
lag angående den allmänna värnepligten böra intagas. Då dessa bestämmelser,
af skäl som ofvan är angifvet, möjligen kunna behöfva ändras,
torde dock ej vara nödvändigt, att värnepligtslagen derföre rubbas. Min
åsigt är således, att de böra ordnas genom en särskild lag, som förelägges
Riksdagen.

I sammhang härmed må det tillåtas mig nämna, att jag anser de
i § 18 mom. 2 föreskrifna vilkoren för befordran till reservbefäl sålunda
böra ändras, att de blifva olika för olika grader af befäl, äfvensom att
fordringarne på reservofficerare ökas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, föreslår jag att mom. 4 af
§ 22 erhåller följande lydelse:

Den af arméens beväring, som önskar att i egenskap
af befäl eller underbefäl fullgöra sin värnepligt, vare
underkastad de behörighetsvilkor och den utbildning,
som i särskild lag angående arméens beväringsbefäl
stadgas».

Vid § 30 af värnepligtslagen (angående beväringsbefäls förmåner):
»Af samma skäl, som i reservationen mot § 22 blifvit anförda, föreslår
jag att § 30 måtte erhålla följande lydelse:

De förmåner, som tillkomma arméens beväringsbefäl,
bestämmas i särskild lag angående detsamma».

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Vid § 37 af värnepligtslagen (angående landstormens indelning):

»Genom antagande af denna § i oförändradt skick skulle landstormen
eller ortförsvaret enligt min åsigt blifva alldeles för svagt, för att i
alla delar af riket kunna uppfylla sin vigtiga bestämmelse, nemligen,
att hindra mindre fiendtliga afdelningars landstigning eller framträngande,
der inga trupper af mobila arméen funnos för handen. Under den närmaste
framtiden torde man blott åt första uppbådet kunna gifva den
organisation och den beväpning, som sätter detsamma i stånd att uppträda
mot en öfvad, om än underlägsen fiende. Detta uppbåds 5 klasser
skulle enligt memorialet af den 29 December 1870 blott räkna 62,000 man
(enligt memorialet af den 31 December 1868 blott 58,000 man), en styrka,
oom måste synas alldeles otillräcklig för Sveriges vidsträckta yta. Deremot
skulle andra uppbådets 8 klasser, som tillsvidare blott torde kunna
betraktas såsom en god tillgång till arbetsmanskap, räkna icke mindre
än 82,000 man. Detta styrkeförhållande mellan landtstormens tvänne
uppbåd, som hafva så olika ändamål, synes mig mindre lämpligt. Jag
anser, att första uppbådet bör omfatta åtminstone 7 klasser och följaktligen
räkna omkring 80,000 man, samt det andra blott bestå af 6 klasser.

Härigenom bortfaller äfven till större delen nödvändigheten af den
i § 45 mom. 1 föreslagna och blott till inveckling af förhållandena ledande
åtgärden, att andra uppbådets 2 yngsta klasser skola uppflyttas
till ersättningstrupper åt det första, om det sednares yngsta klasser behöfvas
såsom ersättningstrupper för liniearméen, ett fall som blott undantagsvis
bör kunna förekomma.

Mot ökandet af första uppbådets styrka har man hört invändas,
att det redan för de 5 föreslagna åldersklasserna torde vara svårt att
anskaffa tillräckligt befäl, och att detta så mycket mera skulle blifva
fallet för 7 klasser. Härpå torde dock med fog kunna svaras, att den
egentliga befälsstyrka, som för landstormen, utom de i arméen qvarstående
eller från densamma afskedade officerarne, kan påräknas, utgöres af
det värnepligtiga reservbefälet, och att detsamma alltid måste blifva
relativt lika starkt, vare sig man till första uppbådet räknar färre eller
flera klasser.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser jag att § 37 bör
erhålla följande lydelse:

De sju yngsta åldersklasserna af det manskap, som,
efter uttjent beväringstid i linien, blifvit till landstormen
öfverfördt, bilda dess första uppbåd, och de öfriga
åldersklasserna andra uppbådet.»

Vid

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Vid § 43 af värnepligtslagen (angående landstormsmans skyldighet
att anmäla flyttning):

»Då jag anser det vara af lika stor vigt för landstormens första
uppbåd som för luden, att hastigt vid påfallande fara kunna mobiliseras,
och då det för sådant ändamål är nödvändigt, att befälet har
säkrare kännedom angående landstormsmans uppehållsort, än som genom
bestämmelserna i § 41 kan erhållas, föreslår jag att till denna § ett moment
2 måtte tilläggas, sålunda lydande:

Hvad i § 33, mom. 2, 3 och 5 förekommer angående förbindelse
för beväringsskyldige att anmäla flyttning, gäller ock för dem, som tillhöra
landstormens första uppbåd.»

Vid § 46 af värnepligtslagen (angående landstormens andra uppbåd
såsom ersättningstrupper till det första):

»På skål, som blifvit anförde i motiveringen till reservationen vid
§ 37, anser jag att sednare delen af § 46 bör utgå och paragrafen sålunda
afslutas med ordet »landstorms område-»

Vid § 47 af värnepligtslagen (angående ouppbådade beväringsklassers
deltagande i landstormen):

»Som jag anser alldeles stridande mot ortförsvarets natur, att
ouppbådade och delvis exercerade beväringsklasser vid hastigt påkommande
fara ej skola deltaga i ortens försvar, och sådant måste inträffa,
om då, såsom i de flesta fall torde inträffa, blott första uppbådet uppkallas
mot fienden, men ej det andra; och då det måste anses vara af
största vigt att första uppbådet så mycket som möjligt förstärkes — så
anser jag att nämnda beväringsklasser böra tillhöra första uppbådet och
ej det andra, hvarföre jag får föreslå, att § 47 flyttas näst efter § 42
samt erhåller följande lydelse:

De värnepligtige, hvilka icke förut äro till annan tjenstgöring
inkallade, utgå med första landstormsuppbådet
inom sin ort och hafva med detta vid sådant tillfälle
lika förbindelser.»

Bill. till Riksd. Prat. 1871. 8 Sami. 1 Afd. 1 Höft.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Vid sista stycket af värnepligtslagen (angående tiden för dess
trädande i verksamhet):

»Enligt de i denna punkt förekommande bestämmelser skall den i
värnepligtslagen föreslagna förlängningen af beväringsöfningarne från 30
till 90 dygn (målskjutningsöfningarne inbegripna) träda i verkställighet,
omedelbart efter lagens antagande. Mig synes dock, att eu dylik rubbning
af bestående förhållanden blir allt för tvär. Eu så plötslig förökning
af den personliga krigsbördan måste blifva särdeles tryckande
för befolkningen samt kan äfven i nationalekonomiskt hänseende verka
mindre fördelaktigt. Fara uppkommer derigenom äfven, att allmänna
värnepligten för mängden visar sig i en så förhatlig gestalt, att mot
* densamma en reaktion till skada för försvarsväsendet gör sig gällande.

Enligt min åsigt bör derföre förlängningen af beväringsöfningarne ej
inträda på en gång, utan efter band eller successive. I den motion N:o
130, som jag vid denna riksdag afgifvit, bar jag föreslagit, att beväringsöfningarne
året efter beväringslagens antagande skulle förlängas
med 25 dygn och sedermera hvart tredje år med omkring 15 dygn i
fyra omgångar. Äfven om man skulle anse detta ökande af öfningarne
ske allt för långsamt, torde detsamma åtminstone ej böra gå fortare
än hvartannat år. Jag bar föreställt mig, att detta skulle kunna
ske på följande sätt. De beväringar, som t. ex. år 1872 inträda i beväringsåldern,
öfva sig detta år 30 dygn, andra året 20 dygn, och bevista
under hvardera af de sedermera följande 4 åren 2 dygns målskjutningar;
sammalunda de som 1873 inträda i beväringsåldern. De,
b vilka 1874 göra det, öfva sig första året 42 dygn, andra året 20 dygn
och bevista sedermera målskjutningsöfningarne; sammalunda de, som
1875 inträda i beväringsåldern. Först för dem, hvilka 1876 inträda i
beväringsåldern, vidtaga de ökade öfningarne i hela sin längd med 42
dygn första året, 20 dygn andra och 20 dygn det tredje o. s. v.

I sammanhang härmed torde det tillåtas mig fästa uppmärksamheten
derå, att i föreliggande förslag till beväringslag ingenting finnes
omnämndt angående förberedande öfningar mellan utträdet ur folkskolan
och inträdet i beväringsåldern. Att dylika öfningar skulle ske, beslöts
dock af 1867 års Riksdag. Förslag derom afgafs äfven i memorialet af
den 31 December 1868, ehuru detsamma ej upptogs i Kongl. Maj:ts
proposition till 1869 års Riksdag. För öfrig! har intet förekommit, som
kunnat antyda, att Riksdagen för sin del öfvergifvit åsigten om dessa
öfningars nytta. Enligt min föreställning skulle de med fördel kunna
verkställas, om de inskränktes till målskjutningar. Förslag derom är
äfven afgifvet i motionen N:o 130. Möjligen skulle de kunna sättas i

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

stället för de målskjutningar, som böra ega rum under åren efter de
egentliga beväringsöfningarne, ja kanhända för de värnepligtige med
några dagar kunna förkorta det första rekrytmötet, med vilkor att prof
på viss skicklighet i träffsäkerhet dessförinnan afiades. Sålunda skulle
dessa öfningar på bästa sätt kunna göras fruktbärande.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt angående beväringsöfningarnes
successiva förlängande får jag föreslå:

att beväringsöfningarne, på sätt Riksdagen kan finna
godt att föreslå, blott efter hand må utsträckas till den
i ofv anstående värnepligtslag föreskrifna längd.»

Vid punkten 9:o af Utskottets förslag (om infanteristammens styrka).

»Ehuru beväringsöfningarne i ofvanstående förslag till lag angående
den allmänna värnepligten icke blifvit så mycket förlängda, som jag ansett
behörigt i det af mig uppgjorda förslaget till förändrad organisation
af landtförsvaret (motionen N:o 130), nemligen blott till 90 dagar
i stället för 114, har jag emot detta beslut dock ej ansett mig böra anmäla
reservation. Skälet härtill är att beslutet likväl gått i samma riktning
som den af mig föreslagna; och om steget äfven ej blifvit fullt
uttaget, så hoppas jag dock att detta skall ske, när åsigterna i afseende
på den rena folkbeväpningens företräden mera hunnit utveckla sig samt
i följd deraf öfvertygelsen om nödvändigheten af ökade personliga uppoffringar
för alla. värnepligtige klarnat. Den nu föreslagna förlängningen
al beväringsöfningarne motsvarar i alla fall densamma, som jag antog
skola inträda först om sju år. Emellertid anser jag mig böra erinra om
de menliga följder, som kunna uppstå, om man ej fullföljer den en
gång beträdda vägen. Massan af nationen blir derigenom mindre vapenöfvad,
hvilket i händelse af stora olyckor under ett krig i väsendtlig
man kan minska landets försvarskraft. Olägenheterna af den minskade
öfningen gorå sig isynnerhet gällande i afseende på landstormen, hvilken
derigenom blir så mycket svagare, som det af regeringen föreslagna
reservbefälet, hvilket skall leda densamma, är föga talrikt och otillräckligt
utbildadt.

Den nödvändiga följden af beslutet angående beväringsöfningarnes
mindre utsträckning är emellertid, att stammen måste, hvad infanteriet
beträffar, blifva större än den af mig föreslagna. Äfven om kostnaderna
härför blifva större än för förlängda beväringsöfningar, så kan detta
försvaras, så länge stammen allenast har karakter af befälskader. Men
skall den äfven utgöras af trupp, så är fara värdt, att den dualism, som
hittills f ör arméens anda och utveckling visat sig så ofördelaktig, fortsättes.
Arméen kommer då att bestå af tvänne olikartade bestånds -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

delar, af hvilka den ena, den stående hären, företrädesvis omhuldas och
blir föremål för uppmärksamhet, under det den andra, beväringen, mer
eller mindre åsidosättes och måhända försummas. Med rätta har blifva
anmärkt, att detta förhållande kommer att ligga så i sakens natur,
att det svårligen kan afhjelpas, äfven om de strängaste föreskrifter i
motsatt riktning skulle utfärdas.

Det är derföre, som jag ej kan instämma i Utskottets i punkten 9
fattade beslut, att den infanteristam, som skall motsvara den nuvarande
indelta, bör utgöras af 24,000 man, då deri innefattas icke allenast stamtruppens
bibehållande vid dess närvarande styrka, utan äfven dess förökande.
Dertill har jag äfven finansiela skäl. Den nuvarande indelta

och effektiva infanteristammen utgöres af ....................... 20,596 nummer.

Dertill komma anslagne, indragne och vakante nummer,

som enligt regeringens förslag skola nyuppsättas... 2,570_»

Summa 23,176 „

Vidare tillkommer enligt sistnämnde förslag: Ny rotering 50 ,,

Göteborgs stadsvakt.................................................................. 44 ,,

Kontant aflönadt manskap........................................................ 300 ,,

öfverflyttade båtsmän ......................................... 2,322 „

Summa 25,892 nummer,

hvaraf 1,892 skola sättas på vakans, så att blott 24,000 effektive återstå.

Den effektiva styrkan ökas således från 20,596 till 24,000 man.
Då nu Utskottet i punkten 8 beslutat, att inga båtsmän skola öfverflyttas
till landtförsvaret, men väl de ledigblifna numrens vakansafgifter, så är
klart, att icke allenast de nummer bland de nuvarande effektiva, som
afgå, skola uppsättas medelst kontant aflöning eller värfning, utan äfven
den ganska betydliga tillökning, som genom beslutet i punkten 9 blifvit
afsedd. Till bekostnad häraf torde icke de inflytande vakansafgifterna,
särdeles om de ej ställas högre än 100 R:dr, förslå, hviiket Utskottet
äfven synes antaga, då det förutsätter att Riksdagen ytterligare kan behöfva
anvisa medel. Härigenom kan, enligt min åsigt, det förhållande
uppstå, att den af Utskottet beslutade stammen blir dyrare än den af
regeringen föreslagna, hviiket vore så mycket mera att beklaga, som
ensamt den af regeringen föreslagna befälstillökningen skulle föranleda
en ytterligare årlig kostnad af 630,000 R:dr.

Allenast genom beslutet om beväringsöfningarnes förlängning har
en ökad årlig kostnad af 1,152,466 R:dr blifvit landtförsvaret påbördad,
utöfver de 14,211,000 R:dr hvartill den nu enligt lägsta beräkning anses
uppgå. Dertill kommer den vapenskatt af törhända 2 millioner år -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1

ligen, som blifver en följd af beslut, hvilka vid denna riksdag dels redan
äro fattade, dels sannolikt komma att fattas, och hvilken skatt förmodligen
under en tid af 7 eller 8 år måste utgå. Vidare tillkomma ökade
utgifter på öfriga hufvudtitlar, som till ganska betydliga belopp blifvit
beviljade eller ifrågasatta. Jag anser mig derföre så mycket mera skyldig
att för närvarande allenast bifalla de nödvändigaste ökade årliga
utgifterna för landtförsvaret, som den goda årsväxt, hvilken detta år satt
landet i stånd att bära ökade skatter, svårligen för all framtid kan påräknas.

De ökade årliga utgifter, som för landtförsvaret skulle blifva nödvändiga
genom antagande af det kungliga förslaget, uppgå enligt sid. 102
i memorialet af den 29 December 1870 för

Beväringsmanskapets öfningar till........................................... 1,152,466 R:dr.

Häraf anses visserligen 604,394 kunna anskaffas genom värneskatten,
marinregementets indragning och besparing för öfverflyttade båtsmän.
Men 2,808,533 återstå dock.

Åtagandet af hela denna ökade årliga beskattning anser jag mig
icke kunna tillstyrka. Snarare torde man böra tillse, huruledes densamma
skulle kunna minskas. I öfverensstämmelse med mm ofvan yttrade
åsigt, att infanteristammen företrädesvis bör hafva karakteren af eu
befälskader, om än till större styrka än den af mig föreslagna, föreställer
jag mig derföre, att de inflytande vakansafgifterna i främsta rummet
skulle kunna användas till anskaffande af förökadt, och förbättradt befäl
(jemte liknande charger), som blefve kontant aflönadt. I sammanhang
härmed kunde stamafdelningarne till styrkan jemnare regleras och förläggas
till sådana delar af landet, hvilka nu sakna stam. Under tiden
qvar stod dock den indelta stamtruppen, fastän visserligen minskad, till
dess befälskadern erhållit tillräcklig styrka och utbildning, ciå man kunde
afgöra, huruvida värfvad stamtrupp blefve behöflig eller icke. Sålunda

Indelta arméens dito

Infanteriet .........................................

Kavalleriet .........................................

Artilleriet...........................................

Ingeniörväsendet .............................

Värfvade arméens lönereglering
Generalitetet och generalstaben

Sjukvården........................................

Försvarsväsendet å Gotland........

206,824 »

689,849 »

31,600 »

472,218 »

259,758 »

129,000 »

93,820 »

63,901 »

313,487 »

Summa 3,412,927 »

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

skulle man åtminstone kunna undvika utgiften af 630,000 R:dr för befälstillökningen.

I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda anfört, vågar jag föreslå,
att punkten 9 erhåller följande lydelse:

att de vakansafgifter, som inflyta, må användas till
anskaffande af kontant aflönad stam, hvilken förlägges
öfver hela landet i förhållande till befolkningens täthet
samt sålunda regleras, att dess afdelningar erhålla lika
styrka.»

Vid punkten 10 af Utskottets förslag (rörande kavalleriets styrka):

»Utskottet har i denna punkt föreslagit, att för de af rusthållen
inflytande vakansafgifterna och de medel Riksdagen kan för ändamålet
anvisa ett värfvadt kavalleri må uppsättas till lika antal med det nuvarande
indelta. Men nu är klart, att för vakansafgifterna ensamt på långt
när ej ett antal värfvadt kavalleri, lika med det närvarande indelta, kan
anskaffas, hvarföre de medel, Riksdagen måste för ändamålet anvisa,
komitie att blifva högst betydliga samt förmodligen att många gånger
öfverskrida det ökade belopp af 31,600 R:dr, Kongl. Maj:t i sitt förslag
afsett för kavalleriets organisation. Härtill kan jag så mycket mindre
lemna mitt bifall, som kavalleriet enligt min åsigt, om det blir värfvadt
och sålunda bättre utbildadt, något skulle kunna minskas till antalet.
Emellertid anser jag å andra sidan dock ej, att det bör så mycket minskas,
som sannolikt skulle blifva en följd deraf, att det ensamt bekostades
genom efter hand inflytande vakansafgifter. I min motion N:o
130 har jag föreslagit, att nummerstyrkan skulle minskas till omkring
3,500 man och hela kavalleriet, alla charger inbegripna, till omkring
4,000 man (från 4,900 närvarande), hvilka borde vara värfvade. Derjemte
är äfven sättet för öfvergången antydt. I öfverensstämmelse med
mina i nämnda motion yttrade åsigter, får jag derföre föreslå.

att kavalleriet måtte erhålla den styrka och sammansättning,
som i motion N:o 130 är föreslagen, samt att
Riksdagen, om rusthållens vakansafgifter derför skulle
visa sig otillräckliga, måtte anvisa de för ändamålet
behöfliga medlen »

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 7.

af Friherre John Ericson:

»Aldrig har en lämpligare tidpunkt funnits för framläggande af
ett förslag till ordnande af Sveriges försvarsväsende än den nuvarande.
De allvarsamma tilldragelserna under det förflutna året mana kraftigt
till frågans afgörande, och så väl dessa som erfarenheten från fem föregående
Riksdagars strider borde hafva öfvertygat både Regering och
Representation derom, att man icke genom ensidigt fasthållande vid
hvad man sjelf anser vara det aldra bästa och utan vederbörligt afseende
på andras lika berättigade olika uppfattning får äfventyra lösningen
af denna vigtiga angelägenhet redan vid denna riksdag.

Om man äfven i Kong]. Maj:ts nådiga förslag beklagligen saknar
några tillmötesgående tendenser, så har dock lyckligtvis inom Riksdagen
en helt annan uppfattning gjort sig gällande, och aldrig tillförene torde
en sådan allmän önskan att komma till ett slut genom ömsesidiga
eftergifter varit rådande som nu. En sådan stämning bör icke lemnas
obegagnad.

Den förnämsta stötestenen vid försöket att ordna vårt försvar på
basen af en utvidgad värnepligt är frågan om sättet för anskaffande
och underhåll af den nödiga stammen — det vill säga om indelningsverket
— och det är också i denna punkt som benägenheten för tillmötesgående
kommer att pröfvas. Jag vill icke utan nödtvång upptaga den
gamla striden om rust- och rotehållarnes kontraktsenliga ställning, enär
just denna punkt varit den der striden varit hetsigast och åsigterna
omöjligast att sammanjemka; men tillåtet torde vara att påminna om de
af ingen bestridda olägenheter indelningsverket i kameralt hänseende
förer med sig, äfvensom om svårigheten, för att icke säga rent af omöjligheten
att på indelningsverket tillämpa åtskilliga oafvisliga militära
garantier för att få en duglig soldat, — såsom befälets rätt att rekrytera,
förkortning af tjenstetiden med flera nödvändiga förändringar, hvilka
jag icke ens hört någon påstå kunna afhjelpas utan rust-och rotehållares medgifvande.
Inalles torde väl deras antal vara temligen litet, hvilka anse
det indelta anskaffnings- och underhållsättet för stammen vara i och
för sig något att hålla på och åsigten derom numera temligen enig, att
de militära egenskaperna hos stammen lättare både bibringas och utvecklas
under snart sagdt hvilket annat aflöningssätt som helst.

Frågan om indelningsverkets upphörande bringades första gången
allvarsamt på tal vid 1867 års riksdag och föranledde då en Riksdagens^
underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t, deruti Riksdagen säger :
»Att då för ett fullständigt ordnande af rikets försvarsväsende en väsent -

80 Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

ligt utsträckt allmän värnepligt utan tvifvel är af behofvet påkallad,
men möjligen icke kan genomföras med bibehållande af indelningsverket
i dess nuvarande form, Eders Kongl Maj:t täcktes låta utreda och vid
uppgörande af nådigt förslag till armeens organisation taga i öfvervägande
om och på hvad vilkor det nu på rote- och rusthållare hyflande
besvär må kunna lindras eller ock aflösas samt jemväl på öfriga
samhällsklasser fördelas.» Här var alltså af Riksdagen icke allenast
uttaladt att införande af en utsträckt värnepligt borde föranleda till en
lindring i rust- och rotehållares åliggande, utan dessutom förutsatt som
alternativ rent af indelningsverkets upphörande medelst en aflösning.
Billigheten deraf, att rust- och rotehållare komma i åtnjutande af någon
lindring i sitt onus vid införande af en utsträckt värnepligt, har erkänts
af tvänne auktoriteter, de der icke rättvisligen kunna beskyllas för
någon partiskhet för rust- och rotehållare, nemligen af Herr Statsrådet
och Chefen för Landtförsvars-departementet sjelf äfvensom af den komité
som 1867—1868 varit, samlad för att under Herr Statsrådets ledning
afgifva underdånigt förslag i frågan. Komitéen yttrar i detta ämne
pag. 67. »En icke ringa del af den jordegendom, som år belagd med
rotering, tryckes af räntor, kronotionde med flera utlagor, allt för hårdt,
och jordbruksnäringen, hvars fortkomst för vårt land är af största vigt,
behöfver lättnader för att till allmänt gagn kunna vinna bättre och
hastigare förkofran. Desto heldre bör den i möjlig mån besparas tillökning
i bördorna, och enär den utvidgning af allmänna värnepligten,
som för vårt försvarsväsende är nödvändig, icke kan ega rum utan kostnader,
af hvilka berörda näring äfven måste drabbas, hemställa komiterade
af sådan anledning och såsom öfverensstämmande både med statens
bästa och billighet mot de rotering sskyldige att, i sammanhang med värnepligtens
utsträckning, den lindring i roteringsbesväret, som möjligen kan
beredas utan andra samhällsmedlemmars oskäliga betungande, matte blifva,
medgifven» Herr Statsrådet yttrar i sitt underdåniga memorial den. 31
December 1868 pag. 38, sedan Herr Statsrådet ansett sig hafva visat
att en aflösning icke kunde lämpligen ega rum: »Deremot synes det
mig, att den af Riksdagen främst ställda frågan om en lindring i det nu
på rust- och rotehållare hyflande besvär skulle vara förtjent att af Eders
Kongl. Maj:t tagas i nådigt öfvervägande. En sådan lindring, om än ej
;.f den stränga rättvisan påkallad, tyckes likväl från billighetens synpunkt
icke sakna skäl för sig. Den högre beskattning, som genom värneoligtens
utsträckning må blifva behöflig, komme naturligtvis att i. sin
mån också drabba rust- och rotehållare, och äfven indirekta olägenheter

genom

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

genom förlust i dagsverken under beväringsmanskapets ökade exercistid
måste de komma att vidkännas. Men jordbruket, landets modernäring,
redan betungadt med grundskatter med flera utlagor, kämpande
med en karg natur och ofta arbetande under ogynsamma konjunkturer,
synes tvifvelsutan vara i behof af all den lindring, som med tillfredsställandet
af statens oundgängliga behof kan vara förenlig utan allt för
stora uppoffringar från dess sida samt andra samhällsklassers oskäliga
betungande» — och tillägger Herr Statsrådet vidare: »Det torde derför
icke .sakna skäl att i berörda besvär medgifva någon nedsättning.»

Den Kong!. Proposition, som till 1869 års Riksdag afgafs, föreslog
äfven en sådan nedsättning med s:del af det belopp, hvartill Kongl. Maj:t
i medeltal uppskattade rust- och rotehållares årliga onus. Detta nådiga
förslag vann icke Riksdagens bifall bland annat derför, att Riksdagen
fann betänkligheter vid införande af ett normalkontrakt såsom ersättning
för prestationer, hvilka så olika tryckte på det ena eller andra
stället, hvarjemte Riksdagen fäste uppmärksamheten derå, att det af
Kongl. Maj:t föreslagna beloppet på många ställen icke skulle blifvit
en lindring utan tvärtom en förhöjning i nu åliggande skyldigheter.
Att Kongl. Maj:t vid sitt till denna Riksdag framlagda förslag icke fogat
något förslag till lindring i rust- och rotehållet på samma gång som
införande af allmänna värnepligten, torde möjligen finna sin förklaring
deruti, att Kongl. Maj:t, som icke vann Riksdagens bifall till sitt nådiga
förslag 1869, ansett lämpligast låta Riksdagen taga initiativet i fråga
om rust- och rotehållares förhållande under den nya arméorganisationen.

Om således frågan om en eftergift åtminstone ur billighetens synpunkt
för rust- och rotehållare vid införandet af ny lag om allmänna
värnepligten synes vara temligen på klar fot såsom varande af både
Regering och Representation erkänd, så är dock frågan om indelningsverkets
aflösning icke så långt avancerad, men torde af mångahanda
skäl vara värd att just nu tagas under allvarligt öfvervägande. För
våra riksdagsarbeten är dock denna fråga icke främmande. Riksdagen
1867 framhöll i sin underdåniga skrifvelse för visst fall önskligheten af
eu aflösning af indelningsverket och kostnadernas fördelning jemväl på
andra samhällsklasser. Särskilda Utskottet 1869 föreslog i punkten 37
af sitt Utlåtande N:o 1 en skrifvelse i detta hänseende till Kongl. Maj:t,
och Andra Kammarens Tillfälliga Utskott vid 1870 års riksdag gjorde
samma förslag, men intetdera förslaget vann majoritet i någondera
Kammaren, dock funnos i båda Kamrarne rätt ansenliga minoriteter.
Den klippa, hvarpå dessa förslag i Andra Kammaren hufvudsakligen
Bih. till lliksd. Prot. 1871. 8 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 11

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

strandade, var den obestämda formuleringen, då man icke kunde göra
sig någon föreställning om, huru en sådan aflösning skulle i ekonomiskt
hänseende gestalta sig och icke ville gifva sitt bifall till förslag af så
obestämdt innehåll, att man möjligen blefve nödsakad att sedan afslå
hvad Iiongl. Maj:t derpå möjligen kunde bygga. Deremot har Andra
Kammaren i sitt beslut år 1869 om afslag på den Kong!. Propositionen om
värnepligten bestämdt uttalat såsom sin åsigt att indelningsverket bör
upphäfvas innan en utsträckt värnepligt införes, och Första Kammaren
har, genom att godkänna Särskilda Utskottets vid samma riksdag motivering,
instämt deruti att det ur synpunkten af försvarsväsendets ändamålsenliga
ordnande vore under vissa omständigheter fördelaktigt medgifva
indelningsverkets upphäfvande mot full ersättning.

Inom Utskottet har icke mer än en ledamot uttalat sig för indelningsverkets
orubbade bibehållande, då deremot de båda förslag, som
tillvunno sig så många ledamöters bifall att de koitimo under omröstning,
innefattade: det ena, uppskattning i penningevärde af hvarje rotes
nuvarande onus och rättighet för rust- och rotehållet att allt framgent
erlägga sitt sålunda uppskattade besvär kontant, och det andra, indelningsverkets
upphörande efter 15 år, under hvilken tid besväret kunde
utgöras antingen in natura genom rustning och rotering eller genom
en vakansafgift af 100 R:dr årligen för karl. Intetdera af dessa förslag
har jag kunnat bifalla, då, hvad det första beträffar, man, utom
olägenheten att fortfarande få behålla all den oreda i uppbörds- och
beskattningsväsendet, som indelningsverket förer med sig, man genom
antagandet af detta förslag skulle ännu mera ökat densamma, så att
t. ex. ett rusthållshemman, som egde att till staten årligen erlägga en
kontant afgift i ersättning för rustningen, hvilken afgift uppbars af
Kronans uppbördsman, åter å sin sida egde att uppbära skatt af andra
hemman, nu anslagna som augment, vidare kanske hade sin egen
hemmansränta efterskänkt och än ytterligare möjligen utom detta egde
att uppbära kronotionde som rustningshjelp, — ett sätt att uppbära
skatter, som man måste medgifva är så inkrångladt som möjligt. Vidare
ligger i sakens natur att denna årliga vakansafgift, hvilken naturligen i
följd af penningens ständiga fallande i värde snart blefve allmän, skulle
slutligen blifva en ny grundskatt, hvilket jag anser föga lämpligt, då
så väl Regering som Representation äro sysselsatta med försök att få
de grundskatter vi redan ega afskaffade. Mot det sednare förslaget, som
vid voteringen blifvit Utskottets, har jag den anmärkningen: att det icke
är en aflösning utan ett blott fortfarande af rust- och rotehållare nu
åliggande onus under en jemförelsevis kortare tid. hvilken tidrymd är

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

helt och hållet gripen ur luften; att öfvergångstiden är i in in tanke för
kort; att mot normalafgiften 100 R:dr kan göras alldeles samma anmärkningar
som mot Kongl. Maj:ts normalkontrakt 1869; och hufvudsakligast
att från min och de med mig liktänkandes ståndpunkt i frågan
det fordras att taga ett betydligt större steg till mötes om man
kan hoppas att träffa dem, hvilkas uppfattning i ämnet ställt dem på
alldeles motsatt sida.

Om ett annat anskaffnings- och underhållssätt för stammen är ur
både statsekonomiska och militära skäl att önska, så torde vara fördelaktigast
för staten att söka åvägabringa eu aflösning af det nu genom
indelningsverket rust- och rotehållare åliggande besvär. Att ett förslag
från statens sida om en aflösning måste för att antagas af de rustande
och roterande vara fotadt på billiga grunder är gifvet, likaväl som att
ett aflösningsförslag icke gör någon ändring i de skäl, som tala för en
lindring i besväret vid införandet af den utsträcktare vänepligten. Att
man, i konseqvens med hvad statsmakterna förut i detta fall funnit billigt,
beviljar eu sådan lindring, anser jag ur alla synpunkter riktigt, men
om staten finner sin fördel vid indelningsverkets upphäfvande, så torde
äfven staten kunna med skäl göra till ett vilkor för åtnjutande af den
ifrågavarande lindringen, att rust- och rotehållare använda den sålunda
lemnade årliga eftergiften till aflösning eller kapitalisering af dem genom
indelningsverket åliggande onus, och bör med skäl kunna förväntas att
rust- och rotehållare för vinnande af ändamålet, — ett kraftigare försvar
genom en utsträckt värnepligt, — äro villige att jemte de, för isynnerhet
den mindre jordbrukaren besvärliga, ökade beväringsöfningarne underkasta
sig de med aflösningen förbundna utgifter, blott de se att åtminstone
deras efterkommande blifva fria från detta dubbla sätt att rekrytera
arméen.

Om man medgifver eu eftergift af en femtedel, samma procent som
Kongl Maj:t föreslog 1869, så åtgå, för att med en summa motsvarande den
årliga eftergiften kapitalism^ den sålunda återstående skulden, 27 år
224 dagar. Denna tid är tillräckligt lång för att de nya förhållandena
höra vara fullt ordnade, och den är tillräckligt fång för att visa det
icke egennytta hos den del af representationen, som kan anses mera
direkt representera den indelta jordens egare, har något inflytande vid
frågans afgörande.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

Då värdet af regeringen och rustningen kan vara så högst olika,
icke allenast inom olika orter, utan äfven emellan olika rust- och rotehåll
inom samma trakt, är ett gemensamt värde omöjligt att bestämma
så, att icke antingen somliga skulle få förhöjdt onus i stället för lindring
eller också andra få en alldeles oskäligt stor eftergift. En uppskattning
torde derför vara det enda möjliga, och böra till uppskattningsmän
utses personer såväl af Kongl. Maj:t som af menigheterna på sådant
sätt att garantier erhållas derför att icke, vare sig statens eller
den rust- och roteringsskyldiges fördelar ensidigt få göra sig gällande.
Om eu sådan komité utses för hvarje landstingsområde, så torde dessa
komitéers arbeten med säkerhet kunna vara afslutade till hösten 1873.

Hvad utförandet af aflösningen beträffar, så kan man naturligen
tänka sig att rotehåll finnas, hvilkas egare af missbelåtenhet med uppskattningen
eller af andra skäl vägra att mottaga lindringen och verkställa
aflösningen utan föredraga att fortsätta roteringen. Att tvinga någon
till en aflösning bör icke komma i fråga, enär ett sådant tvång ovilkorligen
innebure ett orättvist våld, utan återstår då ingenting annat än
låta roteringen för detta hemman fortgå och man bör kunna vara temligen
viss att, om man medgifver rättighet att efter anmälan få komma
i samma rätt och skyldighet, hvad eftergift och aflösning vidkomma, som
andra rotar, så torde deras antal, som icke härvid inom kort tid finna
sin fördel, blifva högst obetydligt. Emellertid är det onekligen en olägenhet,
om så skulle inträffa att somliga rotar fortfore att hålla soldat,
men man torde svårligen kunna komma tillrätta härmed och då det ju
är att förmoda att den blifvande stammen äfven blir förlagd på landet,
så blir olägenheten af sådana fall, hviika i alla hänseenden torde blifva
fa, icke så stor.

Rusthållen intaga en egendomlig ställning tillfrågan. Detfinnesnemligen
icke så få rusthåll, som göra eu rätt afsevärd ekonomiskt vinst på
det närvarande förhållandet, derigenomattdefåttsigtilldeladrustningshjelp,
som i värde öfverstiger värdet af de prestationer de äro skyldiga lemna.
Dessutom äro de befriade från rotering. Genom ett riksdagsbeslut 1869,
hvilket af Kongl. Maj:t sanktionerats, är emellertid af statsmakterna erkändt
att rusthållen egentligen äro ett slags passevolantörer, hviika kunna
af staten uppsägas, då rustningshjelpen skall återgå till Statsverket och
rusthållsheinman roteras i likhet med andra hemman inom orten. Att
så gå tillväga vore måhända hårdt mot många egare af rusthåll, som
förvärlvat egendom i god tro på det gynnsamma förhållandets beständiga
fortfarande, och torde derföre vara billigt låta rusthållen aflösa
sina skyldigheter enligt samma grunder som rotehållen och rustnings -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

hjelpen först efter aflösningstidens slut återgå till Statsverket — på så
sätt komme de rusthåll, som nu hafva fördel af indelningsverket, att under
loppet af en längre tid så att säga växa ur sina fördelar liksom rotehållen
endast småningom växa ur sina skyldigheter. Att emellertid Staten
begagnar sin rätt att uppsäga och rotera rusthåll, som neka att ingå
på aflösningen, torde vara i sin ordning.

För den händelse Konung och Riksdag icke skulle hinna besluta om
den nya stammens organisation och om nödiga anslag för densamma
redan i år, torde vara nödigt att de vakans- och aflösningsafgifter, som
inflyta, innan dessa förhållanden blifvit ordnade, ställas till Kongl. Maj:ts
disposition att underhålla stammen vid den styrka Kongl. Maj:t finner
nödigt. Förr än uppskattningen blifvit afslutad kan naturligtvis icke
aflösningssumman för hvarje nummer bestämmas, men torde aflösningen
böra få taga sin början genast efter det Kongl. Maj:t godkänt beslutet
af dem som sig dertill anmäla och under vilkor, hvad beräkningen vidkommer,
som Kongl. Maj:t kan meddela.

På de grunder, som jag ofvan har haft äran anföra, har jag ansett
att Utskottet bort till Riksdagen framställa följande förslag:

l:o. Att rust- och rotehållares nuvarande årliga onus för
indelningsverket uppskattas och värderas med stöd af
nu gällande tjenste- eller vakans-kontrakter samt öfriga
med Kongl. Maj:t, och Kronan afslutade öfvererenskommelser.

För att verkställa denna uppskattning tillsättes inom
hvarje landstingsområde eu komité, sammansatt af 1
ordförande och 1 ledamot utsedde af Kongl. Maj:t, 2
ledamöter utsedde af landstinget eller af stadsfullmäktige
i städer, som bilda eget landstingsområde, samt
1 ledamot utsedd af rust-och rotehållare inom häradet.

2:o. Att vid införandet af en utsträckt värnepligt enligt
Utskottets förslag, eftergifves, mot vilkor som här ne^
dan stadgas, ^:del af rust- och rotehållares sålunda uppskattade
årliga onus och de återstående |:delar kapitaliserade
efter 6 procent, utgöra rust- och rotehållares
skuld till Staten i stället för hittillsvarande prestationer.

3:o. För åtnjutande af den i mom. 2 omförmälda eftergift
förbindas rust- och rotehållare att å den sålunda åter -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

stående kapitalskulden årligen erlägga 7\ procent, deraf
6 procent beräknas som ränta och l| procent som
amortering.

4:o. Att rusthållare behålla under amorteringstiden hela
rustningshjelpen, men efter densammas slut ingå alla
härtill anslagna såväl räntor som kronotionde till
Statsverket.

5:o. Att med nya ordinarie roteringen, som nu betalar ständiga
vakansafgifter, förhålles lika som med de effektivt
roterade hemmanen och beräknas länets medelmarkegångspris
för rotevakansafgifter åren 1861—1870 såsom
rotens nuvarande årliga onus.

6:o. Att extra roterade hemmans skyldighet att fullgöra
vissa prestationer vid utbrytande krig fortfar under
indelningsverkets aflösningstid, men upphör efter sagda
tids utgång.

O O

7:o. Att rust- och rotehållare, som ingått på allösningen, fortsätta
att hålla nu tjenande karl och häst tills afgång
inträffar, men att ingen ny rekrytering eller remontering
må för sådana nummer ega rum. Sålunda fullgjord
rotering eller rustning räknas lika med kontant
erlagd ränta och amortering.

8:o a). Att rotehåll, hvars egare icke önskar komma i åtnjutande
af den i mom. 2 omförmälda eftergift med
de vilkor i mom. 3 stadgas, fortsätter den roten nu
åliggande rotering, men vare berättigad att sedermera
efter skeende anmälan komma i åtnjutande af eftergiften,
då amorteringen räknas från den dag anmälan
hos Konungens Befallningshafvande skett.

b). Att rusthåll, hvars egare icke vilja ingå på hvad i mom.
2 och 3 stadgas, roteras efter ortens knektekontrakt
och rustningshjelpen indrages till Statsverket.

9:o. Att alla inflytande rånte- och amorteringsafgifter ställ As
till Kongl. Maj:ts disposition att användas till anskaf -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.

fande och underhåll af nödig stamtrupp till dess af
Konung och Riksdag angående stammens organisation
definitivt beslutats.

10:o. Att till bestridande af de för uppskattnings-komitéernas
arbeten erforderliga kostnader anvisas ett förslagsanslag
af 100,000 R:dr, hvaraf 50,000 R:dr att utgå
under 1872.

Under förutsättning att Riksdagen bifallit hvad Utskottet sålunda
föreslagit, hemställer Utskottet:

ll:o. Att Riksdagen måtte antaga följande lag angående den
allmänna värnepligten — —- — —

Tillägg

Friherre
följd af honom
i de beslut,
dess utlåtande.

till

Särskilda Utskottets Utlåtande N-.o 1.

Ericson har till protokollet låtit anteckna, att han, i
beviljad ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit
som Utskottet fattat i punkterna 8, 9 och 10 af

Bih. till Riksd. Pr o t. 1871. 8 Sami. 1 Afd.