Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1 (Utlåtande 1890:Säru11 säru1)

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1890, kl. 10 f. m.

Särskilda utskottets för behandling af förslag angående ändrade
bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken
och pedagogierna utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds
proposition n;o 17, äfvensom i anledning af inom Riksdagen
väckta motioner i dithörande ämnen.

Med anledning af gjorda yrkanden på förändringar af undervisningen
vid de allmänna läroverken och pedagogierna tillsattes af Kongl.
Maj:t den 20 oktober 1882 en komité med uppdrag att undersöka organisationen
af läroverken för meddelande af elementarundervisning samt
afgifva de yttranden och förslag, hvartill en sådan undersökning kunde
föranleda. Sedan denna läroverkskomité den 25 augusti 1884 afgifvit
utlåtande, och vederbörande myndigheter öfver detta blifvit hörda, aflät
Kongl. Maj:t den 14 februari 1887 till då församlade Riksdag proposition
angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna
läroverken och pedagogierna. Med nämnda proposition, hvilken icke
hann af Riksdagen före dess upplösning behandlas, öfverensstämmer i
de flesta fall den proposition i samma ärende, som af Kongl. Maj:t
till nu församlade Riksdag aflåtits och som blifvit till utskottets förberedande
behandling hänvisad.

I denna proposition har Kongl. Maj:t påkallat Riksdagens medverkan
för ordnandet af flera för elementarundervisningen och de allmänna
läroverken synnerligen vigtiga angelägenheter, bland hvilka
utskottet särskildt vill framhålla indragning eller omorganisation af vissa
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 8 Sami. 1 Afd. 1 Käft. 1

Särskilda Utskottets (N:o lj Utlåtande (N:o 1).

läroanstalter, hvilka icke ansetts fylla det med dem afsedda ändamålet,
förlängande af den årliga lästiden, förbättrande af den hygieniska tillsynen
vid läroverken, reglering af lärarnes löne-, löneturs- och pensionsförhållanden,
förhöjning af lärjungarnes terminsafgifter till bestridande
af de ökade kostnaderna för undervisningsväsendet samt beredande
af understöd åt enskilda läroverk.

1 det propositionen bilagda statsrådsprotokollet af den 7 februari
1890, till hvithet såsom bilaga jemväl sluter sig Kongl. Maj:ts proposition
af den 14 februari 1887 angående ändrade bestämmelser med
afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna, jemte dertill
hörande statsrådsprotokoll, har chefen för ecklesiastikdepartementet, i
flera fall anslutande sig till de motiv, som i sistnämnda proposition
anförts för deri upptagna likartade förslag, lemnat en redogörelse äfven
för åtskilliga tilltänkta, i elementarundervisningens anordning ingripande
åtgärder utöfver dem, för hvilka Kongl. Maj:t ansett sig böra begära
Riksdagens medverkan.

Utskottet, som erhållit del af de i anledning af den kongl. propositionen
i Andra Kammaren afgifna yttranden, har förutom denna
jemväl haft att behandla följande inom kamrarne väckta motioner,
nemligen:

a) motion n:o 49 inom Första Kammaren af herr A. J. Roman,
om vidtagande af åtgärder för att alla ämneslärare vid de allmänna
läroverken må erhålla en gemensam benämning och lika drygt undervisningsarbete
samt vissa lärare förbättrad aflöning;

b) motion n:o 166 inom Andra Kammaren af herr O. W. Redelius,
om beviljande af ett statsanslag å 20,000 kronor till understöd åt enskilda
läroverk;

c) motion n:o 207 inom Andra Kammaren af herr A. Westrin, om
ändring i de af Kongl. Maj:t för lärarne vid de allmänna läroverken
föreslagna löne- och pensionsbeloppen;

d) motion n:o 210 inom Andra Kammaren af herr M. I)ahn, om
sådan ändring i Kongl. Maj:ts proposition, i hvad den afser de allmänna
läroverkens organisation, kommunernas bidrag, aflöningar och terminsafgifter,
att de nu utgående anslagen till elementarläroverken och pedagogierna
ej må, vid omorganisationen af dessa läroverk, ökas utöfver
sina nuvarande belopp på annat sätt än medelst enskilda kommuners
bidrag och terminsafgifter, och att, med borttagande af lägsta
klassen af elementarläroverken, folkskolan må komma att intaga
sådan ställning till dessa läroverk med afseende på undervisnings -

Särskilda Utskottets fN:o 1) Utlåtande N:o 1.

väsendet i dess helhet, att den utgör bottenskolan och utgångspunkten
för undervisningen i elementarläroverken;

e) motion n:o 212 inom Andra Kammaren af herr O. V. Vahlin
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag
till indragning af åtminstone första klassen af de allmänna läroverken
;

/) motion n:o 215 inom Andra Kammaren af herr P. Lunden, om
likställande af femklassiga allmänna läroverket i Göteborg med de likartade
i Stockholm och om tillökning i antalet af ämneslärare vid förstnämnda
läroverk;

g) motion n:o 216 inom Andra Kammaren af herr A. M. Lundberg,
derom att, såvida icke första klassen vid rikets alla elementarläroverk
indrages, samtliga pedagogier må bibehållas med åtminstone en lärare;

h) motion n:o 218 inom Andra Kammaren af herr V. B. Wittrock,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om undervisningen i naturalhistoria
vid de allmänna läroverken;

i) motion n:o 219 inom Andra Kammaren af herr W. R. Wester,
om ombildning af treklassiga läroverket i Engelliolm till lägre allmänt
läroverk med fyra ämneslärare;

k) motion n:o 220 inom Andra Kammaren af herr A. P. Danielson,
om ombildning af pedagogien i Borgholm till lägre allmänt läroverk
med tre ämneslärare.

Innan utskottet yttrar sig öfver de i Kongl. Maj:ts proposition
innehållna förslagen, anser sig utskottet böra till granskning upptaga
tvenne frågor, af hvilka den ena gjorts till föremål för enskilda motioner
och den andra delvis berörts i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet,
nemligen frågorna om indragning af de allmänna läroverkens
lägsta klass och om det latinska öfversättningsprofvet i afgångsexamen
och tiden för latinets inträde på läroverkens studieplan.
Det slut, till hvilket man kommer med afseende på dessa frågor, torde
nemligen öfva inflytande vid bedömandet af vissa af de öfriga.

l:o) Med afseende på indragning af de allmänna läroverkens lägsta
klass har yrkats:

a) af herr M. Palm i senare delen af hans motion (n:o 210 inom
Andra Kammaren), att, med borttagande af nuvarande lägsta klassen
af elementarläroverken, folkskolan må komma att intaga sådan ställning

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

till dessa läroverk med afseende på undervisningsväsendet i dess helhet,
att den utgör bottenskolan och utgångspunkten för undervisningen i
elementarläroverken;

b) af herr O. V. Vahlin (motion n:o 212 inom Andra Kammaren),
att Riksdagen ville i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till sådan förändring af våra allmänna
läroverk, att åtminstone den första klassen vid dem kunde indragas.

Frågan om första klassens indragning är icke ny. Redan vid 1868
års riksdag väcktes inom Andra Kammaren förslag om indragning af
läroverkens bägge nedersta klasser, ett förslag, som Riksdagen dock
endast delvis biföll. Riksdagen anhöll nemligen, att Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida icke dåvarande första klassen af
rikets elementarläroverk skulle kunna efter hand indragas och undervisningen
i tyska språket begynna i dåvarande andra klassen, — hvilken
i sådant fall blefve läroverkets första klass, — med inträdesfordringar
i öfrigt hufvudsakligen motsvarande dem, hvilka gält för
inträde i den förut varande andra klassen. I följd af denna Riksdagens
hemställan stadgades genom kongl. kungörelsen den 10 mars 1869,
att lärokursen skulle vara nioårig i stället för tioårig. Vid riksdagen
väcktes emellertid snart å nyo förslag om ytterligare inskränkning i
skolans lärotid. Redan 1880 föreslog en motionär i Andra Kammaren,
att de allmänna läroverkens fem nedersta klasser skulle indragas
och ersättas genom inrättande af femklassiga folkskolor, och en annan
motionär i samma kammare yrkade, att Riksdagen måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla om tillsättande af en komité, hvilken bland annat skulle
hafva att undersöka, huruvida icke elementarskolan kunde och borde
sättas i samband med folkskolan. Andra Kammarens tillfälliga utskott
n:o 1 hemstälde, att kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t tillkännagifva sin åsigt, att lägsta
klassen af det allmänna läroverket måtte indragas, hvilken hemställan af
Andra Kammaren bifölls, men som frågan ej hann blifva föremål för
Första Kammarens pröfning, förföll den för denna gång. Vid påföljande
riksdag väcktes åter inom Andra Kammaren förslag om första
klassens indragning, och Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 1
tillstyrkte äfven nu denna åtgärd, under uttalande af den åsigten, att
dels inträdesåldern borde med ett år framflyttas, dels ock fordringarna
för inträde i blifvande första klass förhållandevis ökas, dock så, att
för intagning i lägsta klassen ej borde fordras insigt i något ämne,
hvari folkskolan icke meddelade undervisning. Förslaget blef af kammaren
bifallet, med det tillägg, att undervisningen borde så ordnas,

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1. 5

att, efter fullständig genomgång af folkskolan, inträde omedelbart
kunde vinnas i elementarskolans första klass, men afslogs af Första
Kammaren på tillstyrkan af dess tillfälliga utskott n:o 3. Frågan om
första klassens indragning blef derefter föremål för pröfning af 1882
års läroverkskomité, och pröfningen ledde derhän, att komitén bestämdt
afstyrkte indragning af den nuvarande första klassen. Mot det slut,
hvartill komitén kom, reserverade sig blott en af densammas ledamöter.
I komiténs afstyrkande instämde samtliga de myndigheter, hvilka
yttrade sig öfver komiténs betänkande i berörda afseende. På grund
häraf och äfven af andra anförda skäl afstyrkte också dåvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet den
14 februari 1887 första klassens indragning, och den nuvarande departementschefen
har ej heller framstält något förslag i denna syftning.

De hufvudsakliga skäl, som anförts för en indragning af nuvarande
första klassen, äro, att den undervisning, som i denna klass
meddelas, lika väl, om man undantager tyska språket, kan meddelas i
folkskolan, att undervisningen i tyska språket utan skada kan uppskjutas
ett år, att det då är en onödig utgift för staten att för den
ifrågavarande undervisningen aflöna en särskild lärare vid hvart och
ett af rikets allmänna läroverk, att, om första klassen indroges, ett
närmare samband skulle åstadkommas mellan folkskolan och de allmänna
läroverken, barnen från landsbygden längre än nu få vistas i
hemmet, och de bättre lottade klassernas barn dels i större utsträckning
än nu besöka folkskolan, dels längre der qvarstanna, att ett senare
afskiljande af den högre undervisningen från den allmänna folkundervisningen
skulle medverka till ett minskande af klass- och ståndsskilnadeu,
att intresset för folkskolan skulle ökas, och att folkskolan,
om fältet för hennes verksamhet på detta sätt vidgades och målet för
densamma sattes högre, skulle få ett kraftigare lif och sporras till
större ansträngningar; att, i korthet sagdt, första klassens indragning
skulle vara särdeles önskvärd ur ekonomisk, social och pedagogisk synpunkt.

Vid sin undersökning af frågan om första klassens indragning har
läroverkskomitén genom jemförelse mellan fordringarna i afgångsexamen
i Sverige och i åtskilliga andra kulturland kommit till det resultat, att
de för våra allmänna läroverk faststälda kurserna i allmänhet icke tåla
vid någon nedprutning, och häri instämmer utskottet till fullo. Det
klagas redan nu, att studenterna, då de komma till imiversitetet, sakna
förmåga att följa den akademiska undervisningen, hvilken i vidsträckt
mån till sin anordning måste vara likartad med den akademiska under -

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

visningen i andra land, äfven derför att vid densamma till stor del
främmande läroböcker måste användas. Göres nedprutning i afgångsfordringarna,
är det att frukta, att deras insigter och mogenhet, Indika
från universitetet gå ut i det allmännas tjenst, blifva mindre, äfven
deras, som komma att egna sig åt kunskapens spridande, åt elementarundervisningen
eller åt utbildande af folkskolans lärare, och häraf blir
följden lätt, att hela nationens bildningsnivå kommer att sjunka. Fordringarna
i afgångsexamen måste alltså i det hela hållas uppe vid det
nuvarande, om ock må hända någon modifikation skulle kunna göras,
så till vida att fordringarna i ett ämne något minskades, men till gengäld
ökades i ett annat.

Då så är, måste tydligen, i fall nuvarande första klassen indrages,
antingen skolan tillökas med en ny klass upptill eller större kunskapsmått
inhemtas under åtta år, än som nu sker, eller ock inträdesfordringarna
till den nya första klassen ställas så, att de fullt motsvara
dem till den nuvarande andra.

Vidtoges den förstnämnda åtgärden, uppstode naturligen ingen ekonomisk
vinst för staten, alldenstund undervisningen på läroverkets öfverstå
stadium är ej obetydligt dyrare än på det nedersta. Medelåldern vid afgångsexamen,
hvilken redan nu anses kanske allt för hög, skulle ock
ytterligare höjas. Skulle åter lärotiden blifva blott åttaårig, utan att inträdesfordringarna
väsentligen höjdes i förhållande till de nuvarande,
skulle stor fara uppstå för lärjungarnes öfveransträngning. Möjligen skulle
det kunna tänkas, att med den förlängning af den årliga lästiden, som nu
är ifrågasatt, denna fara skulle minskas, men lästidens förlängning är,
som utskottet nedan skall söka visa, af nöden, oberoende af den nu
berörda åtgärden. Således skulle blott den utvägen återstå, att inträdesfordringarna
höjdes, så att de motsvarade hvad som nu kräfvep
för uppflyttning till andra klassen. Men skall folkskolan kunna bereda
till inträde i den nya första klassen, måste fordran på kunskap i tyska
språket bortfalla. Då undervisningen i detta ämne upptager fjerdedelen
af lästimmarne i första klassen, borde följaktligen fordringarna
i öfriga ämnen ytterligare höjas. Kan då folkskolan bereda sina lärjungar
till inträde i den nya första klassen, och kan den det så tidigt,
att ej åldern vid inträde i läroverket blifver oskäligt hög?

Läroverkskomitén har erinrat derom, att enligt 1878 års normalplan
för folkskolan denna består af småskolan med två årsklasser och
den egentliga folkskolan med 4 klasser, som hvardera anses motsvara
en årskurs; att i allmänhet de olika klasserna icke undervisas af olika
lärare, utan att af de fasta folkskolorna finnas 4 olika slag, af hvilka

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

endast det mest utvecklade, gruppen A, har 4 årsklasser med hvar sin
särskilda lärare eller lärarinna, gruppen B deremot 2 afdelningar, hvardera
omfattande 2 årsklasser, med hvar sin lärare eller lärarinna, C 2 afdelningar,
hvardera omfattande 2 årsklasser, hvilka afdelningar undervisas
på olika tider åt samma lärare, och D 4 årsklasser, samtidigt undervisade
af samma lärare, att år 1881 funnos 3,148 fasta folkskolor, af
hvilka blott 229 egde mer än en lärare, och derjemte 894 flyttande
folkskolor samt 566 fasta och 344 flyttande s. k. mindre skolor,''hvilka
utgöra en ersättning för folkskolan; hvadan de skolor, som tillhörde
grupperna A och B, icke utgjorde mer än 4,6 procent af samtliga folkskolor,
de mindre skolorna inberäknade. Läroverkskomitén visade
vidare, att i de andra slagen af skolor samma resultat icke kunna uppnås
som i dem, hvilka höra till sistnämnda båda grupper, och att det högsta,
som folkskolan under gynsammaste undantagsförhållanden möjligen
uppnår, är det pensum och den lärogång, som normalplanen upptager
för skolor tillhörande gruppen A. Vid en jemförelse mellan det mått,
som i de svenska ämnena medhinnes i den nuvarande första klassen,
och folkskolans kurser fann komitén, att för uppnående af förstnämnda
pensum i alla ämnen, med undantag af katekesen, ungefär kräfves genomgående
af 3 årsklasser i de högst utvecklade folkskolorna (gruppen
A), och att, då i gruppen B på 4 årskurser väl knappast torde medhinnas
mer än i gruppen A på 3, för inträde i den nya första klassen
skulle fordras, oafsedt tyska språket och utan höjning af fordringarna i de
öfriga ämnena, utom småskolans kurs eu 3- eller 4-årig kurs i en af de
till grupperna A och B hörande, med flere lärare försedda folkskolorna,
hvilka företrädesvis äro att söka i de större och medelstora
städerna. I de öfriga skolorna, skolorna med blott en lärare, hvilka
äro de ojemförligt flesta, skulle barnen antagligen ej medhinna den
erforderliga kursen förr än vid skoltidens slut eller vid omkring 14:de
året. Endast i Stockholm, Norrköping och några andra större kommuner,
hvilka för sina folkskolor antagit en annan lärogång än normalplanens,
skulle den nödiga förberedelsen vinnas med en tvåårig folkskolekurs.
Då normalåldern efter en 2-årig folkskolekurs är i det
närmaste 11 och efter en 3-årig 12 år, och den normala medelåldern
vid inträde i allmänna läroverkets nuvarande andra klass 10y2 år,
skulle således äfven barn, som genomgå folkskolan i våra större städer,
der denna är högst utvecklad, vid öfvergången till det allmänna läroverket
vara något äldre och barn från öfriga bättre folkskolor mer
än ett år äldre än normalåldern, och för barnen från landsbygdens
folkskolor skulle tidsförlusten blifva ännu större. Af en af komitén

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

anstälcl undersökning visar sig ock, att medelåldern för de barn, som
från folkskolan inträda i den nuvarande första klassen, är hög. Åt
samtliga lärjungar, som under läsåren 1879—80, 1880—81 och 1881
-—82 ifrån folkskolan inträdt i nämnda klass, der den normala inträdesåldern
är 9V2 år, voro nemligen ej mindre än 80,4 proc. öfver normalåldern
och mer än en tredjedel 12 år eller mer, och ej ens i Stockholm
var förhållandet bättre, i det att 82,9 proc. voro öfver normalåldern
och en fjerdedel 12 år eller mer.

Af det anförda skulle framgå, att de barn, som från folkskolorna
komme att vinna inträde i den nja första klassen, skulle blifva allt
för gamla, äfven om fordringarna på insigt i tyska språket borttoges
och ej ersattes med höjda fordringar i andra ämnen, och att, om folkskolan
skall kunna i verkligheten med fördel bereda för inträde vid
de allmänna läroverken på ett högre stadium än i nuvarande första
klassen, dess lärarekrafter måste i väsentlig mån förstärkas, en förstärkning,
som skulle blifva så dyrbar, att första klassens indragning,
långt ifrån att åstadkomma besparing för statsverket, skulle för detta
medföra en ny utgift af 750,000 kronor årligen och derjemte betydligt
ökade kostnader för kommunerna.

Mot giltigheten af komiténs resonnement hafva invändningar gjorts.
Det har sålunda sagts, att sedan den tid, hvilken komiténs undersökningar
omfattade, folkskolans lärarekrafter så betydligt ökats och folkskolan
derigenom så höjts, att komitén på de förras otillräcklighet
grundade påståenden ej vidare hölle streck. Sant är visserligen, att
lärarnes antal högst betydligt ökats sedan 1881, men detta har ej
skett på det sätt, som komitén funnit nödvändigt, för att folkskolans
lärjungar skola kunna vid skälig ålder vinna inträde vid de allmänna
läroverken, ty visserligen har folkskolornas lärareantal ökats från 5,734
år 1881 till 7,003 år 1888, men detta har skett i samband med skolornas
ökning från 4,952 till 5,636, och antalet af de skolor, i hvilka
förberedande undervisning för inträde vid de allmänna läroverken skulle
på något så när rimlig tid kunna meddelas, d. v. s. skolor med flere
än en lärare, hade år 1888, enligt från ecklesiastikdepartementet erhållen
uppgift, icke ökats till mer än 347 eller 6,i proc. af hela antalet
folkskolor.

Det har vidare påståtts, af reservanten i denna fråga inom läroverkskomitén,
att komitén angifvit för hög normalålder för folkskolans
lärjungar, enär komitén antagit den normala åldern vid inträdet i småskolan
till 7 eller i det närmaste 7 år, och det har framhållits, att inträde
i småskolan kan ega rum vid nyss fylda 6 år och undantagsvis

Särskilda, Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

tidigare, samt att normalåldern för inträde i småskolan borde beräknas
till 6V2 år och i följd deraf normalåldern efter en tvåårig kurs i småskolan
och en likaledes tvåårig kurs i den egentliga folkskolan till
10l/a år eller den af komitén angifna normalåldern vid inträde i läroverkets
nuvarande andra klass. Härvid måste dock anmärkas, dels att
man numera är ganska ense om, att af hygieniska och äfven af pedagogiska
skäl skolundervisningen icke bör börja så tidigt som vid nyss
fylda 6 år — i Stockholm intagas icke heller andra barn i småskolan
än sådana, som fylt 7 år eller under den närmaste tiden uppnå denna
ålder — dels att de ofvan anförda uppgifterna om médelåldern för
barn, som från folkskolan inträdt i nuvarande första klassen, ojäfaktigt
visa, att den faktiska medelåldern skulle blifva betydligt högre än den
af reservanten antagna normalåldern. Utskottet måste således i likhet
med komitén anse, att folkskolan, med den utveckling den nu har eller
under eu ganska lång framtid kan komma att få, icke är i stånd att
annat än undantagsvis bereda sina lärjungar till inträde i behörig tid
i de allmänna läroverkens nuvarande andra klass, äfven om icke vid
borttagandet af fordran på insigt i tyska språket fordringarna i de
svenska ämnena höjdes, och ännu mycket mindre om detta skedde,
och att en utveckling af folkskolan, så att hon i alla afseenden fullt
kunde ersätta nuvarande första klassen, skulle medföra högst betydligt
ökade utgifter för stat och kommun, kostnader, som skulle mångfaldigt
öfverstiga den besparing för staten, som kunde åstadkommas genom
indragning af första klassen.

Ett samband förefinnes onekligen redan nu mellan folkskolan och
de allmänna läroverken. Såsom läroverkskomitén framhållit, är det
kunskapsmått, som inhemt.as i folkskolans första årsklass, ungefär detsamma,
som fordras för inträde i de allmänna läroverkens första klass,
och en stor mängd barn inträda faktiskt från folkskolan i läroverken.
Enligt uppgifter i läroverkskomiténs utlåtande, bil. C sid. 57—61, intogos
sålunda under åren 1879—1882 i första klassen vid de allmänna
läroverken och pedagogierna 2,729 gossar »från folkskola» samt 508,
som begagnat sig af både folkskola och enskild undervisning, eller
respektive 43,5 och 8,1 proc. af samtliga i klassen intagna.

Men skulle nuvarande första klassen indragas utan motsvarande
förstärkning af folkskolan, blefve säkerligen följden den, att i långt
vidsträcktare mån, än nu är fallet, de föräldrar, hvilkas ekonomiska
omständigheter tilläte dem det, beredde sina barn annan undervisning
än folkskolans; de skulle nemligen på detta sätt kunna undvika den
Bih. till Biksd. Prat. 1890. 8 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 2

10 Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

betydliga tidsförlust, som folkskolans begagnande skulle medföra. I
Danmark, hvars exempel åberopats för indragning af läroverkets nedersta
klasser, är också förhållandet, såsom angifves i läroverkskomiténs
utlåtande bil. B sid. 24 f, att borttagandet af skolans två lägsta
klasser samt ökandet af inträdesfordringarna allmänt föranledde inrättandet
af privata förberedande skolor, i hvilka undervisningen till
största delen besörjes af den lärda skolans lärare, således skolor af
ett slag, som den allmänna meningen i vårt land ingalunda torde finna
eftersträfvansvärdt. Äfven hos oss skulle helt visst ett ökadt antal
privatskolor komma att upprättas, i hvilka de mera bemedlades barn
undervisades; och i stället för ett närmare samband skulle tvärtom
en verklig klyfta uppstå mellan folkskolan och de allmänna läroverken,
och de mera välmående klassernas intresse för folkskolan skulle i
stället för att ökas tvärtom minskas.

Det skulle också kunna inträffa, att ett större antal barn, för att
i rimlig tid komma in vid läroverket, sökte inträde, innan de vore
tillräckligt förberedda. Detta skulle icke medföra någon fara, säger
man, de skulle blifva tillbakavisade. En kunskapspröfning och särskild!
en inträdespröfning med barn är dock en vansklig sak. Kunskapsfordringarna
kunna på grund af sakens egen natur icke vara så
noga preciserade, att den profvande, äfven efter den grundligaste och
samvetsgrannaste examen, kan med absolut visshet säga om hvar och
en, att han är fullt mogen eller att han icke är det. En del — och erfarenheten
har visat, att det plägar vara en ej så ringa del — kommer
att stå på gränsen mellan »godkänd» och »icke-godkänd». Erfarenheten
torde också hafva visat, att, när den afgörande domen öfver
denna del måste fällas, mildheten och fruktan för att möjligen orättvist
underkänna i regeln segrar öfver strängheten, och att läraren godkänner
så många, som han hoppas skola möjligen kunna något så när
följa med undervisningen i klassen, utan att hindrande inverka på de
öfriga lärjungarnes framsteg. Till följd häraf blir lätt gränsen emellan
godkännande och underkännande i någon mån beroende af medelnivån
af de examinerades kunskaper.

Skulle nu en större mängd af dem, som söka inträde vid de allmänna
läroverken, komma att vara svagt underbyggda, skulle det derför
antagligen inträffa, att inträdesfordringarna sänktes under hvad
som vore afsedt, om också icke i qvantitativt, så dock i qvalitativt
hänseende, hvithet skulle lända till stort men för den följande undervisningen
och dess resultat.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Med afseende på förhållandet mellan folkskolan och de allmänna
läroverken har det af den ofvan nämnde reservanten inom läroverkskomitén
yttrats, att det icke är nödvändigt, att alla eller ens flertalet
af folkskolans lärjungar inom normalåldern för öfvergången till allmänna
läroverket förvärfva det för sådant ändamål nödiga kunskapsmåttet,
utan att det är nog, om detta vilkor uppfylles i fråga om det
fåtal af barn, söm hafva den begåfning samt ådagalägga den flit och
uppmärksamhet vid studier, att deras intagande i läroverket kan lända
dem sjelfva och samhället till verkligt gagn, och det har sagts, att
folkskolan redan nu på de flesta ställen bör kunna prestera detta, om
nemligen vissa anordningar vidtagas, genom livilka just dessa barn
sättas i tillfälle att på kortare tid än sina medlärjungar genomgå folkskolans
olika årskurser, möjligen med enskild handledning af läraren —
mot särskild ersättning — utöfver skolundervisningen.

Hvarthän sådana anordningar skulle leda, torde ej vara svårt att
inse. Läraren skulle få två slag af lärjungar, den stora mängden,
hvilken han skulle på normal tid meddela det kunskapsmått och den
allmänna bildning, som med folkskoleundervisningen afses, och ett
fåtal bättre begåfvade, Indika skulle på kortast möjliga tid, äfven med
enskild handledning'' af honom sjelf, beredas till inträde vid de allmänna
läroverken. Den frestelse, som onekligen alltid förefinnes för en
lärare, att egna sitt intresse och sitt arbete i högre grad åt de mera
begåfvade, åt dem, hvilkas undervisning väntas kunna gifva ett bättre
resultat, skulle väsentligen ökas, och fara skulle uppstå för, att de
öfrigas undervisning finge stå tillbaka för elitgruppens, flertalets intresse
vika för fåtalets, att folkskolans egentliga mål, att meddela det
mått af insigter och den allmänna bildning, som är oundgängligen nödig
för den stora massan af blifvande medborgare, skulle undanskymmas
och hon sjelf i viss mån blifva en tjenarinna åt de allmänna läroverken.

Utskottet har hittills yttrat sig under förutsättning, att ingen olägenhet
skulle uppstå för elemementarundervisningen, om tyska språket inkomme
ett år senare än nu på studieplanen, och att inträdesfordringarna
till den nya första klassen i de svenska ämnena bestämdes till
åtminstone samma mått af kunskaper, som kräfves för inträde i den
nuvarande andra. Utskottet vill nu se saken ur eu något vidsträcktare
synpunkt.

Läroverkets nedersta klass har, som ofvan erinrats, redan en
gång på Riksdagens framställning borttagits, nemligen år 1869. Riksdagen
uttalade då den mening, att inträdesfordringarna — med undan -

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

tag för tyska språket — skulle blifva hufvudsakligen motsvarande
dem, hvilka galt för inträde i förutvarande andra klassen. Jemför
man de genom kong], kungörelsen den 10 mars 1869 föreskrift^ inträdesfordringarna
i den nya första klassen med de förut gällande
fordringarna för uppflyttning till den andra, visar det sig emellertid, att
de i intet enda ämne äro fullt desamma. Härtill torde ock finnas
fullgiltiga skäl. Hvad kristendomen angår, kunde det ej vara lämpligt,
att den sammanhängande framställning, som i läroverkets lägre klasser
meddelas af den bibliska historien och af kristendomens hufvudläror
enligt katekesen, till en del förlädes utom läroverket; inträdesfordringarna
i detta ämne blefvo derför desamma som till den gamla första
klassen. I modersmålet bortföll fordran på grammatisk insigt i sammanhang
med tyskans uppskjutande, hvarjemte äfven eljest fordringarna
synas hafva sänkts något; i matematik bortföll fordran på geometrisk
åskådningslära, och äfven i geografien minskades fordringarna. I den
nya första klassen kom derför, förutom kursen i tyska, att läsas äfven
åtskilligt annat, som förut inhemtats i den gamla med samma namn.
Fordringarna måtte emellertid hafva visat sig för höga, ty genom 1878
års skolstadga nedsattes de ytterligare, så att det kunskapsmått, som
i fyra af den nuvarande första klassens sex ämnen, nemligen kristendom,
modersmålet, tyska och matematik, fordras för flyttning till
andra klassen, är ungefär lika stort med det, som före 1869 fordrades
för flyttning till den dåvarande andra. Såsom en följd häraf blef
det nödvändigt att göra ^knäppning i qvantitativt afseende på fordringarna
i afgångsexamen eller ock att söka inlära ungefär lika
mycket under de återstående åtta skolåren som förut under nio. I
vissa ämnen har det förra skett, i andra har man försökt den senare
utvägen. Oafsedt att genom sistnämnda anordning måste uppstå fara
för öfveransträngning eller för att en lärjunge skall nödgas en eller
flere gånger tillbringa mer än ett år i en klass, är det gifvet, att det
måste blifva vanskligt att under sådana förhållanden komma till samma
resultat i qvalitativt afseende. Den minskning i kunskaper, i förmåga
att göra sig till godo universitetsundervisningen, den tillbakagång i
verklig mogenhet, hvilken man på senare tider iakttagit hos de unga
studenterna, har äfven, och säkerligen ej utan skäl, stälts i samband med
den förkortning af undervisningstiden från 10 till 9 år, som år 1869
genomfördes.

Om nu åter en klass af de allmänna läroverken indroges, skulle
det med hög grad af sannolikhet gå på samma sätt som förra gången.

1 åtskilliga ämnen hänga kurserna i flere eller färre af läroverkets
på hvarandra följande klasser samman på ett sådant sätt, att det möter

Särskilda, Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

allvarliga svårigheter att förlägga vissa delar af dem till läroanstalter
af annat slag; hela kursen bör, för att resultatet skall blifva fullgodt,
meddelas af en och samme lärare, eller åtminstone af lärare, som arbeta
efter alldeles samma principer. Dit höra exempelvis kristendom,
historia, naturlära och må hända äfven aritmetik.

Men lärogången i folkskolan och i det allmänna läroverkets lägre
klasser är icke i alla afseenden densamma. Folkskolan har till ändamål
att till en viss ålder, det 14:de året, bibringa lärjungar ett visst
afslutadt mått af allmän bildning, och efter detta ändamål måste hennes
undervisning inrättas. Det allmänna läroverkets lägre klasser deremot
stå i organiskt samband med de högre, och undervisningen i dem måste
meddelas med hänsyn härtill. Det skulle derför nu, liksom 1869,
blifva svårt att äfven i de svenska ämnena bestämma inträdesfordringarna
till likhet med de nuvarande fordringarna för uppflyttning till
andra klassen.

Hvad åter tyskan vidkommer, har det sagts, att det ej skulle medföra
någon olägenhet att ett år uppskjuta studiet af detta språk. Tillräckliga
insigter i detsamma skulle ändock kunna förvärfvas, så mycket
mer som meningen nu vore, att det skulle — med en timme i veckan —
läsas äfven i läroverkets båda sista årsafdelningar. Möjligen kan det
medgifvas, att, om sistnämnda anordning vidtoges, samma mått af
kunskaper i tyska skulle kunna bibringas lärjungarne som nu. Men
det bör ihågkommas, att det blifvit fråga om utsträckning till afgångsexamen
af tyskans läsning just derför, att de nyblifna studenterna
anses vara allt för litet hemmastadda i detta språk. Och dessutom afser,
hvilket man synes hafva förbisett, läsningen af tyska i skolans
lägre klasser ej blott vinnandet af insigter i detta språk. Tyskan är
nemligen det »grundläggande språket», det språk, hvars studium har
till en af sina uppgifter att göra lärjungarne bekanta med de grammatiska
begreppen och den grammatiska terminologien, att meddela sådana
kunskaper om språket öfver hufvud, att genom dem inlärandet af
de främmande språk, som senare inträda på studieplanen, väsentligen
underlättas. Det kan visserligen icke nekas, att ett visst mått af allmän
grammatisk bildning kan ernås med tillhjelp af endast modersmålet,
men erfarenheten gifver vid handen, att för undvikande af tidsförlust
och för vinnande af nödig säkerhet jemförelse med ett främmande
språk redan från början är oundgänglig, en jemförelse som är
af gagn äfven för förvärfvande af kunskap i modersmålet och dess
lagar.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Uppskjutandet af tyskans läsning med ett år skulle således utom
de följder, det kunde hafva med afseende på kunskaperna i detta språk,
medföra, att det egentliga grundläggandet af den allmänna språkbildningen
fördröjdes med ett år, och att härigenom språkstudiet i det hela
vid de allmänna läroverken väsentligen försvagades, hvilket icke torde
kunna ske utan fara för att hos oss den högre bildningens nivå skulle
komma att sjunka under samma bildnings nivå i de öfriga kulturländerna.

På grund af hvad sålunda anförts, måste utskottet uttala den
mening, att en indragning af de allmänna läroverkens första klass icke
skulle medföra några fördelar i ekonomiskt eller socialt afseende, utan
tvärtom, och att i pedagogiskt afseende både de allmänna läroverkens
och folkskolans undervisning derigenom skulle tillfogas skada. Utskottet
får alltså hemställa:

a) att herr Dalms motion, i hvad den rör indragning
af de allmänna läroverkens första klass och i
samband dermed förändring i dessa läroverks och
folkskolans ställning till hvarandra, icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;

b) att herr Va hlins motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

2:o) Med afseende på de latinska skriföfning ärna och det latinska
öfver sä ttningsp rofv e t i af gångsexamen yttrar chefen för ecklesiastikdepartementet
till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890:

»I nära sammanhang med det nyss sagda kommer jag nu till den
vigtiga frågan om lämpligaste formen för de latinska skriföfningarna.
Denna form måste naturligtvis på det närmaste vara beroende af det
ändamål, man afser att vinna såväl särskildt med dessa skrifningar
som med latinstudierna öfver hufvud taget.»

»Den tid är längesedan förbi, då det ansågs ingå i uppgiften för
våra läroverk att bibringa lärjungarne färdighet att i tal och skrift uttrycka
sig på romarespråket. Ej ens latinets varmaste anhängare påstå
numera, att detta är syftet. Deremot framhålles fortfarande latinets
formelt bildande kraft och betydelsen af den stora rol, det under sekler
spelat inom den menskliga kulturen ända till senare tid. Båda dessa
framstående egenskaper hos latinet erkänner jag villigt, den förra med
en nödig restriktion; att icke obetingadt erkänna den senare vore att
lika djerft som fåfängt försöka att förneka ett af historiens klaraste

Särskilda Utskottets (N-.o 1) Utlåtande N:o 1.

vittnesbörd och derigenom ådraga sig misstanken att vilja vanvårda ett
det dyrbaraste arf, som genom språkets förmedling kommit alla bildade
folk till godo. Ett fullt tillgodogörande af detta arf kan icke åstadkommas
med mindre än att sjelfva innehållet, så det ideella som det
reella, af hvad som på detta språk blifvit författadt, göres tillgängligt.
Att lära sig läsa, d. v. s. öfversätta och fatta innehållet af de på latinska
språket författade verk måste då blifva hufvuduppgiften. Med
denna uppgift har emellertid på den hittills följda vägen endast ett
ringa fåtal kommit till rätta, som efter afgångsexamen fortsatt latinstudiet
på fullt allvar, och förmågan att reda sig med en latinsk författare
så, att man utan allt för stor ansträngning och tidsutdrägt begriper
hans framställning, är ganska sällspord, helst om denne författare
är från något senare sekel än det gyllene.»

»Gagnet af latinläsningen i våra skolor inskränker sig således egentligen
till den tankegymnastik, som kan vinnas vid de talrika öfningarna
i brottning med den latinska grammatikans svårigheter. Om än
detta också kan för ett visst utvecklingsstadium vara nyttigt, leder det
dock dertill, att man af brist på tid måste försumma sjelfva hufvudsaken
— tillfället att under skickliga lärares ledning få en inblick i
den romerska forntidens storartade lif och dess egendomliga åskådningssätt.
Under ett ängsligt bemödande att iakttaga sådana saker
som det rätta bruket af quin och quominus o. d. har man förbisett den
öfverväldigande vältaligheten i Oiceros tal, den ädla skönheten i
Virgilii vers och kärnkraften i Tack! utsagor och sålunda låtit latinstudiet
förfela sin mest afsevärda verkan, den att lifva, lyfta och stärka ynglingasinnet.
»

»Vid allt detta har svenskan, såsom en lydig tjenarinna under det
latinska väldet, måst beqväma sig till de hårdaste försakelser af sin
inneboende natur. Medan latinet icke ens efter omflyttningen på svensk
mark behöft afstå från någon af sina nationella egendomligheter, har
svenskan . redan före öfverflyttningen till latinsk mark måst uppoffra
flera af sina. Latin med latinska ord har förbytts till latin med svenska
ord; latin med svenska ord till latin med latinska. Om svenskan
bär man ej haft tid, stundom ock ej funnit nödigt att bekymra sig;
hon har varit medlet, latinet målet.»

»I detta förhållande synes mig nu vara hög tid att eu ändring
åvägabringas. Så länge det latinska temat skall utgöra den axel, omkring
hvilken hela latinundervisningen vänder sig, lär dock ingen förändring
vara att hoppas. Jag anser det derför vara nödvändigt att i
mogenhetsexamen i stället för en öfversättning till latin införa en öfver -

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

sättning från detta språk. Denna förändring måste då naturligtvis
också verka tillbaka på de under den föregående skoltiden bedrifna
skriföfningarna, så att de komma att få till sin egentliga uppgift latinska
texters återgifvande på svenska — och det till en god svenska.»

»Jag förnekar härmed ingalunda behofvet af öfversättningar till
latin dels såsom extemporalier i de lägsta klasserna, dels ock någon
gång såsom temata i mellanklasserna, men småningom bör skrifningen
antaga formen af öfversättning från latin, och endast i denna form bör
den förekomma i afgångsexamen. Den har då fått sig föresatt ett mål,
som i sig sjelft är af otvifvelaktigt gagn, och genom sin återverkan på
hela anläggningen och bedrifvandet af latinstudierna skall den förändrade
metoden för skriföfningarna äfven visa sig mägtig att ingjuta
nytt lif i de muntliga öfningarna. Undervisningens hufvuduppgift skall
då blifva att uppöfva och utbilda lärjungarnes förmåga att väl förstå
och väl återgifva hvad som blifvit skrifvet på latin, och härmed äro —
derom är jag öfvertygad — latinstudierna inne på den enda väg, på
hvilken de kunna göras fruktbringande och återvinna det anseende, som
de förtjena.»

»Att denna väg i början skall visa sig mindre väl banad än den
länge trampade är visserligen att befara, men ingen, äfven den som
motvilligt slagit in på densamma, torde, om han finner skäl att öfvergifva
den, vilja vända åter till den gamla.»

»Den metod, som hittills följts, har varit företrädesvis rigtad på
det latinska återgifvandet af en med afseende på de grammatiska reglerna
hopsatt, ofta mindre god svensk text. Den af mig föreslagna
bör oaflåtligen taga hänsyn till beskaffenheten af den svenska, som återgifves
i latinets ställe. Främst såsom med,el för öfversättning till
svenska böra äfven öfningarna att på latin återgifva svenska satser
eller s. k. fraser förekomma under de första åren af latinstudiet. Det
är alltså, såsom jag redan antydt, icke min mening att utdöma bruket
af dylika lokutioner och temata, men jag förordar, att dylika öfningar
begränsas till det mått, som kan anses nödvändigt för uppöfvande af
förmågan att rigtigt öfversätta från latinet.»

»Hufvudsyftet måste alltjemt vara att lära ynglingarne att läsa latin.
I följd af den härigenom uppkommande tidsvinsten kan det blifva möjligt
att genomgå större kurser och låta lärjungarne göra bekantskap
med flere auktorer än hittills. Och hand i hand med den ökade
förmågan att förstå latin skulle hos lärjungarne äfven framträda ökad
lätthet och säkerhet i att använda sitt eget modersmål, hvithet sålunda
genom romarespråkets inverkan skulle kunna vinna något af hvad det

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1. 17

saknar af förädling utan att förlora något af hvad det ännu eger af
ursprunglighet.»

Utskottet, som instämmer i de här uttalade åsigterna om ändamålet
med latinets studium och det lämpligaste sättet för bedrifvande
af detta studium, vill erinra derom, att Riksdagen i skrifvelse den 24
maj 1873 anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru
vida icke fordringarna i afgångsexamen vid rikets elementarläroverk
kunde ändras på det sätt, att öfversättningsprofvet från svenska till
latin utbyttes mot en öfversättning från latin till svenska.

Utskottet anser derför, att Riksdagen bör, med anslutning till
chefens för ecklesiastikdepartementet uttalande, att öfversättningsprofvet
till latin i afgångsexamen bör borttagas, vidhålla den åsigt, som Riksdagen
1873 uttalade, så mycket mer som redan för längre tid tillbaka
i Norge och Danmark i motsvarande examen den skriftliga öfversättningen
till latin utbytts mot öfversättning från latin till modersmålet
och framstående filologer så väl i vårt land som i Finland och Tyskland
påyrkat en sådan reform.

Frågan om de döda språkens ställning i skolan står naturligtvis i
ett nära sammanhang med den roll, som dessa språk spela i de akademiska
examina. Eu inskränkning i universitetsfordringarna på insigter
i de klassiska språken står som bekant på dagordningen och
har nyligen varit föremål för undersökning såväl af läroverkskomitén
som af den senaste universitetsexamenskomitén, hvilkens betänkande
dock ännu icke hunnit leda till någon Kongl. Maj:ts åtgärd. Det är
klart, att reformer på undervisningens område böra göras med försigtighet''
och med nödigt iakttagande deraf, att icke den historiska
kontinuiteten i undervisningen lider för mycket och i följd deraf skadliga
rubbningar i det bestående uppkomma. Likväl föreställer sig utskottet,
att det äfven med iakttagande af nämnda grundsats vore nyttigt,
att ytterligare nedprutningar, utöfver de af sistnämnda komité föreslagna,
redan nu gjordes, så vida vår tids fordringar och det praktiska
lifvets kraf skola på tillbörligt sätt tillgodoses; och vill utskottet såsom
ett stöd för denna sin mening åberopa sig på så väl hvad läroverkskomitén
angående denna sak yttrat som på den af professor Th. Fries
vid universitetsexamenskomiténs betänkande fogade reservation. Kommer
nu en väsentligare inskränkning i de akademiska examensfordringarna
beträffande de döda språken till stånd, så bör denna reform
i förbindelse med latintemats borttagande möjliggöra, att, såsom af
Riksdagens Andra Kammare år 1880 och 1881 yrkats, latinets inträde
i skolan framflyttas till sjette klassen, utan att det antal undervisningsBih.
till Riksd. Prot. 1800. 8 Sami. 1 Afd. 1 Iläft. 3

Särskilda Utskottets (N:o 1J Utlåtande N:o 1.

timmar, som för närvarande är anslaget till de döda språkens inlärande
i skolans fyra sista årsafdelningar, derför behöfver ökas. Och endast
för ett fåtal torde för universitetsexamina större latinkunskaper vara
nödiga, än som under en fyraårig kurs i skolan kunna inhemtas, nemligen
för dem, som egna sig åt filologiska studier; men för detta
fåtals skull får man ej tvinga det stora flertalet att börja latinstudiet
redan i fjerde klassen.

Uppskjutes latinet till sjette klassen, så torde undervisningen i de
fem lägre klasserna kunna ordnas på ett för de lärjungar, som, efter att
hafva genomgått denna klass, vilja gå ut i det praktiska lifvet, mer
ändamålsenligt sätt än nu. Hänsyn till latinet har nemligen gjort,
att undervisningen på reallinien ordnats på ett mindre tillfredsställande
sätt, ett förhållande, som af ekonomiska skäl vid de flesta läroverk
icke utan latinstudiets uppskjutande kan ändras.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen måtte fatta de beslut, hvilka utskottet
i de följande punkterna kommer att föreslå,
under uttalande af den vissa tillförsigt, att Kongl. Maj:t
i öfverensstämmelse med herr statsrådet och chefens
för ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet
den 7 februari 1890 framstälda åsigt borttager
det nuvarande latinska öfversättningsprofvet,
samt under uttryckande af den önskan, att Kongl.
Maj:t behagade i sammanhang med en blifvande väsentlig
reduktion i fordringarna på insigter i klassiska
språk i de akademiska examina se till, huru vida icke
latinets inträde i skolan må kunna uppskjutas till den
sjette klassen, och sålunda de fem lägre klassernas
kurser komma att tillsammans utgöra ett bättre afrundadt
helt.

Utskottet öfvergår nu till granskning af de i den kongl. propositionen
framstälda förslagen och de motioner, som med dessa ega
närmare sammanhang.

3:o) I punkt 1 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit:
att vid hvarje högre eller femklassigt allmänt läroverk må anställas
en läkare för att utöfva tillsynen öfver lärjungarnes helsotill -

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

stånd och biträda rektor vid öfvervakandet af de hygieniska anordningarna
vid läroverket; samt

att skolläkaren må såsom arfvode uppbära dels af läroverkets
ljus- och vedkassa 1 krona om året för hvarje under höstterminen närvarande
lärjunge, dels af statsmedel årligen: vid de högre läroverken
150 kronor, vid de femklassiga 100 kronor.

Enligt gällande läroverksstadga skall vid hvarje läroverk, der erforderliga
medel för sådant ändamål finnas, genom rektors försorg antagas
eu läkare, hvilken det åligger att vårda medellösa lärjungar vid
inträffande sjukdomsfall, att undersöka de omständigheter, som kunna
menligt inverka på lärjungarnes helsotillstånd, att tillhandagå rektor
med råd och upplysningar om undanrödjande af för handen varande
olägenheter, att vid hvarje lästermins början och mot dess slut anställa
besigtning å läroverkets samtliga lärjungar och på grund deraf afgifva
utlåtande, hvilka bland dem böra från samtliga gymnastik- och vapenöfningar
eller från vissa af dem afhållas, samt att terminligen upprätta
redogörelse öfver helsotillståndet bland lärjungarne under terminen.

Såsom af dåvarande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
den 14 februari 1887 framgår, har emellertid skolläkareinstitutionen
icke kunnat vinna nödig fasthet, alldenstund medel för
ändamålet vid åtskilliga läroverk helt och hållet saknats, vid andra
varit otillräckliga till ersättning för fullgörandet af alla skolläkarens
åligganden. På senare tid hafva äfven och med skäl ökade anspråk
stälts på den hygieniska tillsynen vid läroverken. Utskottet anser det
derför vara af vigt, att åtgärder vidtagas, för att skolläkare må kunna
anställas vid samtliga läroverk och dessa läkare erhålla tillräckliga
arfvoden, hvarför utskottet, som icke har något att anmärka vare sig
vid de föreslagna arfvodesbeloppen eller vid det sätt, hvarpå dessa
föreslagits att utgå, hemställer:

att Riksdagen må bifalla, att vid hvarje högre
eller femklassigt allmänt läroverk må anställas en
läkare för att utöfva tillsyn öfver lärjungarnes helsotillstånd
och biträda rektor vid öfvervakandet af de
hygieniska anordningarna vid läroverket; samt

att skolläkaren må såsom arfvode uppbära dels
af läroverkets ljus- och vedkassa 1 krona om året
för hvarje under höstterminen närvarande lärjunge,

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

dels af statsmedel årligen: vid de högre läroverken
150 kronor, vid de femklassiga 100 kronor.

4:o) I punkt 2 i propositionen bär Kongl. Maj:t föreslagit, att
lärjungarne vid de allmänna läroverken må från och med vårterminen
1891, utom förut bestämda afgifter, åläggas en terminlig, till
statsverket ingående afgift till belopp af 20 kronor för lärjunge i
fjerde och femte klassen samt af 30 kronor för lärjunge i sjette och
sjunde klassen, dock med den inskränkning, att lärjunge, som intagits
i den afdelning af Jakobs läroverk, der olika årsklasser undervisas
tillsammans, må befrias från all terminsafgift, samt att, enligt de närmare
bestämmelser, som af Kongl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet angifna grunder fastställas, medellöse
lärjungar till högst femton procent och mindre bemedlade till
högst tjugu procent af hela närvarande lärjungeantalet må kunna befrias,
de medellöse från afgiftens hela och de mindre bemedlade från
dess halfva belopp.

De i statsrådsprotokollet föreslagna närmare bestämmelserna äro:

att lärjunge, som är vid allmänt läroverk inskrifven, skall, förutom
nu utgående afgifter, från och med vårterminen 1891 för hvarje

termin erlägga till statsverket:

inom 4:de och öde klasserna ........................ 20 kronor

» 6de och 7:de ....................... 30 »

att befrielse från nämnda afgift må kunna beviljas medellöse lärjungar,
så vida de genom fallenhet för studier, flit och godt uppförande
anses böra till erhållande af denna förmån komma i åtanke;

att befrielse från afgiftens halfva belopp må kunna beviljas mindre
bemedlad,é lärjungar, som uppfylla det för hel befrielse stadgade vilkor;

att å hvartdera skolstadiet (klasserna 4—5 och 6—7) icke mer än
15 % af stadiets hela lärjungeantal må erhålla hel befrielse och icke
mer än 20 % half sådan, hvarvid dock, om så pröfvas nödigt, två
halfva befrielser må kunna ersätta en hel sådan eller omvändt, blott
att hela det för hvarje termin inom stadiet debiterade afgiftsbeloppet
ej understiger 75 % af hvad det skulle utgöra, om alla lärjungarne erlade
full afgift;

att förslag å de lärjungar, som skola komma i åtnjutande af befrielse,
upprättas af en nämnd, bestående af läroverkets rektor såsom
ordförande, klassföreståndaren för den klass eller afdelning, som frågan
i hvarje fall gäller, samt två af lärarekollegiet, en af läroverks -

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

stadens kommunalstyrelse och två af vederbörande landsting valde ledamöter,
hvilket förslag derpå underställes eforus till pröfning och stadfästelse
;

att uppbörden af samtliga terminsafgifter verkställes på utsatt tid,
minst 14 dagar efter det tillkännagifvande skett angående de beviljade
befrielserna, och senast 8 veckor efter terminens början;

att uppbörden af de till statsverket ingående afgifterna redovisas
af rektor, i länen till landtränterierna och i Stockholm till statskontoret,
för vårterminen före juni månads och för höstterminen före december
månads slut;

att lärjunge, som ej före lästerminens utgång erlagt stadgade avgifter,
skall från läroverket uteslutas, intill dess den resterande afgiften
blifvit gulden;

att, om lärjunge, som enligt näst föregående punkt blifvit från
läroverket utesluten, önskar erhålla afgångsbetyg, sådant må för honom
utfärdas; dock att å detsamma skall antecknas den skuld, i hvilken
han häftar på grund af uraktlåtenheten att de stadgade afgifterna erlägga.

Ändring i Kongl. Maj:ts förslag om terminsafgifter har ifrågasatts
af herr M. Dalm, som i förra delen af sin motion (n:o 210 inom Andra
Kammaren) föreslagit, att Riksdagen vidtager sådana ändringar i
Kongl. Maj:ts proposition n:o 17, i hvad den afser de allmänna läroverkens
organisation, kommunernas bidrag, aflöningar och terminsafgifter■,
att de nu utgående anslagen till elementarläroverken och pedagogierna
ej må, vid omorganisationen af dessa läroverk, ökas utöfver
sina nuvarande belopp på annat sätt än medelst enskilda kommuners
bidrag och terminsafgifter.

Förslag om till statsverket ingående terminsafgifter väcktes af den
komité, som af Kongl. Maj:t den 3 maj 1878 tillsattes med uppdrag
att, i anledning af underdåniga ansökningar af lärare vid rikets allmänna
läroverk, vissa pedagogier, högre lärarinneseminariet och folkskolelärareseminarierna
angående beredande af förbättring i deras lönevilkor,
verkställa en fullständig utredning af detta ärende i hela dess vidd
och afgifva förslag i ämnet. Komitén föreslog nemligen, att för den
händelse ej någon lämpligare utväg skulle finnas till betäckande af den
ökade kostnad, som skulle uppstå, om dess förslag till löneförbättring
blefve antaget, en afgift af 25 kronor terminligen skulle påläggas lärjungarne
vid rikets allmänna läroverk och t.våklassiga pedagogier, med
möjlighet till befrielse på grund af medellöshet för högst 25 procent af
närvarande lärjungeantalet. Och i den kongl. propositionen om löne -

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

förbättring för lärare vid de allmänna läroverken med flere läroanstalter,
som med anledning af komiténs betänkande afläts till 1882 års Riksdag
föreslog Kongl. Maj:t sådan löneförbättring, under förutsättning att lärjungarne
vid de allmänna läroverken och de tvåklassiga pedagogierna
skulle utom förut bestämda afgifter erlägga en terminlig, till statsverket
ingående afgift till belopp af 30 kronor för lärjunge i sjette
och sjunde klasserna samt 20 kronor för lärjunge i öfriga klasser, dock
att medellöse lärjungar till högst 15 procent och mindre bemedlade
till högst 20 procent af hela närvarande lärjungeantalet i hvardera
gruppen af klasser skulle kunna befrias, de medellöse från hela och
de mindre bemedlade från halfva den nya afgiften.

Kongl. Maj:ts framställning angående förhöjda terminsafgifter tillstyrktes
obetingadt af statsutskottet, som i sin motivering yttrade:

»Den grundsats, som nu är i fråga att här införas, eller att lärjungarne
vid statens allmänna läroverk böra i någon mån bidraga äfven
till bestridandet af kostnaderna för lärarnes aflöning, är visserligen i
denna form ny i vårt land, men, på sätt komiterade jemväl anfört,
deremot tillämpad i andra länder och särskildt i våra grannländer.
Enligt utskottets åsigt kan det äfven anses rätt och skäligt, att personer,
som befinna sig i den ekonomiska ställning, att de kunna bekosta
eller i allt fall bidraga till utgifterna för sina barns undervisning,
icke erhålla denna undervisning så godt som för intet af staten.
Genom bestämmandet af en högre afgift vinnes dessutom den ur så
väl allmän som enskild synpunkt beaktansvärda fördelen, att ej allt
för många ynglingar lockas in på den mödosamma studiebanan eller
frestas till att för länge fortsätta sin skolgång utan att derför hafva
tillräckliga anlag eller i längden kunna bära de uppoffringar, som dermed
äro förenade, om de skola vinna verklig eller för staten afsevärd
förkofran i bildning. För desse är det nemligen utan tvifvel mycket
lyckligare att i tid välja en annan lefnadsrigtning och sålunda på en
gång mer gagna sitt land och vida bättre vinna sin utkomst.»

»Väl torde å andra sidan mot afgiftsförhöjningen invändas, att
derigenom till äfventyrs begåfvade ynglingar ur de fattigare samhällsklasserna
skulle kunna beröfvas tillfälle till förvärfvande af kunskaper,
som kunde göra dem skickliga till utöfvande af en gagnande verksamhet;
men, enligt utskottets öfvertygelse, saknar en dylik invändning
väsentlig betydelse, enär helt säkert, med den föreslagna rättigheten
till befrielse för ett ej oväsentligt antal lärjungar antingen från
hela, eller ock för de så kallade mindre bemedlade från halfva den
ifrågasatta nya afgiften, knappast någon yngling, som visar verklig

Särskilda Utskottets (.N:o 1) Utlåtande N:o 1. 23

håg och fallenhet för studier samt genom flit och godt uppförande gör
sig förtjent af sådan befrielse, på grund af bristande tillgångar skulle
behöfva försaka den högre offentliga undervisningen, utan tvärt om
sådana ynglingar i och genom förändringen med större lätthet skulle
komma framåt, än nu är fallet, då anlagen hafva mindre att betyda i
fråga om möjligheten till skolgång.»

Äfven utskottets af Andra Kammaren valde ledamöter, hvilka med
afseende på den kongl. propositionen i allmänhet hyste en annan
mening än den, som blef utskottets, och derför reservationsvis yrkade,
att utskottet skulle förklara, att det icke för närvarande kunde biträda
Kongl. Maj:ts proposition, erkände billigheten deraf, att de mera bemedlade,
hvilkas söner i regeln torde få anses om icke mest anlita,
dock fullständigast begagna sig af de allmänna läroverken, genom
högre terminsafgifter mera än nu bidroge till kostnaden för den offentliga
undervisningen.

Genom kamrarnes skiljaktiga beslut angående den kongl. propositionen
förföll emellertid för den gången frågan om förhöjda terminsafgifter.
Den blef sedermera föremål för pröfning af läroverkskomitén,
hvilken, med afseende på förhöjningens belopp, föreslog, att lärjunge,
som är vid allmänt läroverk inskrifven, skall för hvarje termin till
statsverket erlägga:

inom lista 2:dra och 3:dje klasserna kr. 10;

» 4:de och 5:te » » 20;

» 6:te och 7:de » » 30;

ett förslag, som, med en viss jemkning för lärjunge å den då föreslagna
praktiska linien, af Kongl. Maj:t upptogs i dess proposition till
1887 års Riksdag. I nu föreliggande proposition hafva, jemte det att
någon praktisk linie med billigare afgifter icke ifrågasatts, afgifter för
lärjungarne i lista —-3:dje klasserna ansetts icke böra komma i fråga.

Hvad angår frågan, huru vida de nuvarande terminsafgifterna,
hvilka enligt läroverkskomiténs utredning i medeltal torde uppgå för
de minst betalande till 11 kronor för de halfbetalande till 20 kronor
50 öre och för de fullt betalande till 30 kronor för helt år, böra höjas
förmedelst påläggande af till statsverket ingående afgifter, hysa visserligen
flere af utskottets ledamöter stora betänkligheter mot vidtagandet
af en sådan åtgärd, men utskottet anser sig dock kunna ansluta sig
till 1882 års statsutskotts här ofvan anförda åsigt, då de föreslagna
befrielserna synas vara af det omfång, att svårare olägenheter borde
kunna undvikas, och då den lönereglering för de allmänna läroverkens
lärare, hvilken utskottet anser nödig, endast i sammanhang med nämnda

Särskilda Utskottets (N:o lj Utlåtande N:o 1.

höjning torde kunna genomföras. Utskottet tillstyrker alltså de nuvarande
terminsafgifternas höjning.

Med afseende åter på de klasser, af hvilkas lärjungar förhöjda afgifter
skulle utkräfvas, kan utskottet ej finna annat, än att sådana afgifter
böra, såsom Kongl. Magt 1882 och 1887 föreslagit, utgå jemväl
af de tre lägsta klassernas lärjungar, då ju dessa klasser undervisas
af samma slags lärare och enligt samma läroplan som de öfriga.

Mot förhöjningen i terminsafgiften för nämnda klasser har visserligen
af nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet anförts till statsrådsprotokollet
den 7 februari 1890, att den kontanta utgift, som en sådan förhöjning
komme att medföra, säkerligen skulle hindra mången väl begåfvad
men fattig gosse från inträde i skolan och sålunda betaga honom tillfälle
att der visa, hvad han dugde till, och att mången skulle deraf tvingas
att utgå i det praktiska lifvet utan de kunskaper, han i allmänna läroverkets
lägre klasser lätt kunnat vinna och i sin följande verksamhet
utan tvifvel mer än en gång komme att sakna. Utskottet anser emellertid,
att, om afgiften till statsverket för dessa klasser i enlighet med
läroverkskomiténs förslag och Kongl. Maj:ts framställning till 1887 års
Riksdag sättes så lågt som till 10 kronor i terminen och om möjlighet
till befrielse från hela eller halfva afgiften medgifves i den utsträckning,
hvarom Kongl. Maj:t hemstält, samt dessutom sådan befrielse,
såsom Kongl. Maj:t, i olikhet med läroverkskomitén, föreslagit, kan
vinnas redan första terminen af vistelsen i skolan, inga väsentliga olägenheter
skola följa af förhöjningen i terminsafgiften äfven i de tre
lägsta klasserna. Genom en sådan förhöjning skulle ock, såsom herr
Dalin yrkat, den ökning af det nuvarande anslaget till de allmänna
läroverken och pedagogierna, hvilken lärarnes lönereglering skulle medföra,
kunna ske utan statsverkets ytterligare betungande.

Utskottet anser således, att till statsverket ingående utgifter böra
påläggas icke blott lärjungarne i de allmänna läroverkens 4:de och
högre klasser till de af Kong]. Maj:t föreslagna beloppen, utan äfven
till ett belopp af 10 kronor terminligen lärjungarne i samma läroverks
tre nedersta klasser.

Den af Kongl. Maj:t föreslagna inskränkningen i afseende på terminsafgiften
vid Jakobs läroverk synes utskottet böra godkännas. Vid
detta läroverk, som är afsedt att blifva profårsläroverk för utbildande
af lärare vid de ifrågasatta lägre allmänna läroverken med tre eller
fyra ämneslärare, skulle nemligen samundervisning af olika årsklasser
ega rum. Och det rika tillfälle, som i hufvudstaden erbjudes till erhållande
af särskild undervisning i hvarje årsklass, torde, såsom chefen

Särskilda Utskottets (N:o lj Utlåtande N~:o 1. 25

för ecklesiastikdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den
7 februari 1890 framhållit, göra det nödvändigt, eller åtminstone lämpligt
att bereda dem, som söka inträde i berörda afdelning, någon liten förmån.

Vid de i statsrådsprotokollet föreslagna närmare bestämmelserna
har utskottet intet att anmärka utom i fråga om sammansättningen af
den nämnd, som har att upprätta förslag å de lärjungar, som skola
komma i åtnjutande af befrielse från de till statsverket ingående
afgifterna. Utskottet anser nemligen, att nämnden är väl talrik, och
att icke flera än två representanter för läroverket äro erforderliga, samt
att derför de två af lärarekollegiet valde medlemmarne böra utgå.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet:

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts
förslag samt herr Dahns motion, i hvad den angår
ändring i Kongl. Maj:ts förslag i fråga om terminsafgifter,

att lärjungarne vid de allmänna läroverken må
från och med vårterminen 1891, utom förut bestämda
afgifter, åläggas en terminlig, till statsverket ingående
afgift till belopp af 10 kronor för lärjunge i första,
andra och tredje klassen, af 20 kronor för lärjunge
i fjerde och femte klassen samt af 30 kronor för
lärjunge i sjette och sjunde klassen, dock med den
inskränkning, att lärjunge, som intagits i den afdelning
af Jakobs läroverk, der olika årsklasser undervisas
tillsammans, må befrias från all terminsafgift,
samt att, enligt de närmare bestämmelser, som af
Kongl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
i statsrådsprotokollet angifna grunder fastställas, medellöse
lärjungar till högst femton procent och mindre
bemedlade till högst tjugu procent af hela närvarande
lärjungeantalet må kunna befrias, de medellöse från
afgiftens hela och de mindre bemedlade från dess
halfva belopp;

börande dock den nämnd, som har att upprätta
förslag å de lärjungar, som i de högre femklassiga läroverken
skola komma i åtnjutande af befrielse, bestå af
läroverkets rektor såsom ordförande, klassföreståndaren
för den klass eller afdelning, som frågan i hvarje fall
gäller, samt en af läroverksstadens kommunalstyrelse
och två af vederbörande landsting valde ledamöter.

Bih. till Rihsd. Prof. 1890. 8 Sami. 1 Afä. 1 Raft. 4

Särskilda Utskottets (N:o lj Utlåtande N:o 1.

5:o) I punkt. 3 af propositionen har Kong!. Maj:t föreslagit,
att — under förutsättning, att lästiden så utsträckes, att lärarnes
tjenstgöringstid kommer att uppgå till 40 veckor om året — löneförmånerna
för såväl ordinarie som extra ordinarie lärare vid de högre
och femklassiga allmänna läroverken må bestämmas att från och med
1891 utgå med belopp, på sätt och under vilkor, som i statsrådsprotokollet
finnas upptagna.

De i statsrådsprotokollet föreslagna bestämmelserna äro:

att — under förutsättning att lästiden så utsträckes, att lärarnes
tjenstgöringstid kommer att uppgå till 40 veckor om året — för lärarne
vid berörda läroverk må bestämmas följande löneförmåner, att utgå
från och med år 1891:

för rektorer: vid högre läroverk två lönegrader å 1) 3,500 kronor
och 2) 4,000 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, med
rätt till uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad
tjenstgöring såsom rektor vid sådant läroverk; vid de femklassiga läroverken
i Stockholm lön 3,200 kronor, tjenstgöringspenningar 1,300 kronor;
vid öfriga femklassiga läroverk två lönegrader å 1) 2,700 kronor
och 2) 3,200 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,300 kronor, med
rätt till uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad
tjenstgöring såsom rektor vid femklassigt läroverk; hvarförutom rektorerne
vid alla dessa läroverk må af vederbörande kommuner såsom
hittills åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;

för lektorer: vid högre läroverk fyra lönegrader å 1) 2,100 kronor,
2) 2,600 kronor, 3) 3,100 kronor och 4) 3,600 kronor jemte tjenstgöringspenningar
1,400 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till
högre lönegrad efter fem års för nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring; för

adjunkter*): vid högre och femklassiga läroverk fyra lönegrader å
1) 1,500 kronor, 2) 2,000 kronor, 3) 2,500 kronor och 4) 3,000 kronor
jemte tjenstgöringspenningar 1,000 kronor, med uppflyttningsrätt lika
som lektorer;

för musiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader å 1) 1,000 kronor,
2) 1,200 kronor, 3) 1,400 kronor, med rätt till uppflyttning från
lägre till närmast högre lönegrad enligt samma grunder, som gälla för
lektorer och adjunkter; vid femklassiga läroverk lön 500 kronor;

för gymnastiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader å lj 1,200

*) Enligt statsrådsprotokollet skulle titeln adjunkt hädanefter tillkomma de lärare vid de lägre
läroverken, som hittills benämnts kolleger; denna benämning skulle i stället gifvas åt en ny klass af
lärare med lägre kompetens vid de allmänna läroverken med tre eller fyra ämneslärare.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

kronor, 2) 1,400 kronor, 3) 1,600 kronor, med uppflyttningsrätt lika
som musiklärare; vid femklassiga läroverk lön 600 kronor;

för teckning slär are: vid högre läroverk med befattning af lista klassen
tre lönegrader å 1) 2,000 kronor, 2) 2,250 kronor ock 3) 2,500
kronor; med befattning af 2:dra klassen tre lönegrader å 1) 1,500 kronor,
2) 1,750 kronor, 3) 2,000 kronor; med befattning af 3:dje klassen
tre lönegrader å 1) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor och 3) 1,600 kronor,
alla klasserna med uppflyttningsrätt lika som musiklärare; vid femklassiga
läroverk lön 600 kronor;

att vikarierande lektor, som icke innehar ordinarie läraretjenst, må,
om han fullgjort stadgade vilkor för att kunna till lektor utnämnas,
uppbära arfvode efter 2,000 kronor, men eljest efter 1,800 kronor för
år räknadt; samt att vikarierande adjunkt eller kollega äfvensom extra
lärare må, om han efter aflagd akademisk examen, som medför behörighet
till lärarebefattning, vederbörligen genomgått stadgad profårskurs,
uppbära arfvode efter 1,800 kronor, men eljest efter 1,500 kronor
för år räknadt;

att gymnastiklärare skall vara skyldig tjenstgöra för den faststälda
lönen vid högre läroverk 16 timmar i veckan; vid femklassiga läroverk
8 timmar; samt teckning slär are vid högre läroverk med befattning af
lista klassen 25 timmar i veckan, med befattning af 2:dra klassen 20
timmar, med befattning af 3:dje klassen 16 timmar; vid femklassiga
läroverk 8 timmar i veckan; men att ytterligare tjenstgöringsskyldighet
må kunna åläggas desse lärare mot ersättning af 75 kronor för hvarje
timme i veckan under helt läsår åt lärare vid femklassigt läroverk eller
i första och andra lönegraden vid högre läroverk samt af 100 kronor
åt lärare i tredje lönegraden;

att gymnastiklärare vid högre läroverk, som icke sjelf eger erforderlig
skicklighet att meddela undervisning i exercis och militäröfningar,
skall på egen bekostnad aflöna det biträde, som i sådant hänseende
pröfvas behöfligt och af vederbörande godkännes;

att tjenstgöringspenningarna skola för alla lärare, rektorerna undantagne,
beräknas utgå för läsår med 40 läsveckor; att de i rektorernas
aflöning ingående tjenstgöringspenningar skola beräknas utgå för
kalenderår, men till olika belopp för läsåret och för ferierna, efter särskilda
bestämmelser, som af Kongl. Maj:t fastställas; samt att tjenstgöringspenningarna
icke få af tjenstens innehafvare uppbäras under
tjenstledighet, dock att, om rektor eller lektor, som är domkapitelsledamot,
endast åtnjuter ledighet från domkapitelsgöromålen, afdrag å
tjenstgöringspenningarna icke må ske;

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som
enligt förbemälda lönereglering komme lärare till del, skola gälla såsom
vilkor: 1) att lärare, som enligt hittills gällande stat är berättigad till
ersättning för indelt, lön, skall frånträda sin rätt till nämnda ersättning;
2) att nuvarande innehafvare af lön, i hvilken ingår afkomst af prebendehemman
och lägenheter eller andra särskilda förmåner utom kontanta
penningar, skall vara pligtig att, sedan en undersökning af dessa
förmåners beskaffenhet samt uppskattning af deras ekonomiska värde
egt rum, vara underkastad antingen förmånernas indragning till statsverket
mot ersättning i penningar till det belopp, hvartill de äro i stat
beräknade, eller den minskning i statsverkets löneanslag till tjensten,
som kan i vederbörlig ordning varda beslutad, dock icke till större
belopp än som motsvarar den löneförbättring, som löntagaren vid nu
föreslagen lönereglering kan komma att vinna; 3) att den genom nådiga
cirkulären den 20 mars 1858 och den 29 december 1860 stadgade
skyldighet för visse lärare att, i händelse de genom inträffade förändringar
skulle finnas umbärlige vid det läroverk, der de äro anstälde,
inträda i tjenstgöring vid annat läroverk helst inom stiftet, skall åligga
äfven öfrige vid de högre och femklassiga allmänna läroverken anstälde
lärare, intill dess de uppnått 45 års ålder; samt 4) att lärare skall vara
skyldig att från tjensten afgå med pension enligt de bestämmelser,
som i sammanhang med denna lönereglering fastställas;

att hvarje lärare, som varder utnämnd till tjenst, med hvilken rätt
till särskilda förmåner är förenad, skall vara underkastad den minskning
i aflöning från statsverket, som Kongl. Magt framdeles kan finna
lämpligt besluta, till ett belopp icke öfverstigande det, hvartill de i
lönen ingående särskilda förmåner efter skälig uppskattning sig belöpa.

I inom kamrarne väckta motioner hafva med afseende på aflöningen
för lärarne vid de högre och femklassiga allmänna läroverken och
i omedelbart sammanhang dermed stående frågor följande yrkanden gjorts:

a) af herr A. J. Roman (motion n:o 49 i Första Kammaren), att
Riksdagen behagade besluta,

dels att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes utfärda förändrade bestämmelser i gällande skolstadga derhän,
att alla ämneslärare vid de allmänna läroverken må erhålla en enda
gemensam benämning samt påläggas lika drygt undervisningsarbete;

dels ock, att — derest denna förändring af Kongl. Maj:t påbjudes
att, i den mån sådant låter sig göra, från och med nästa år träda i
kraft — af det till de allmänna läroverken utgående anslag må disponeras
erforderligt belopp för att åt de ordinarie ämneslärare, som nu

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

benämnas adjunkter och hvilka behörigen styrka sig hafva fullgjort
hvad skolstadgan föreskrifver såsom kompetensvilkor för undervisning
inom skolans högsta klass, bereda förhöjning i aflöningen med femhundra
kronor utöfver den aflöning, som är eller af Riksdagen kan
varda bestämd att utgå till de ordinarie ämneslärare, hvilka icke fullgjort
nämnda kompetensvilkor.

b) af herr A. Westrin (motion n:r 207 inom Andra Kammaren),
att för lärarne vid de högre och femklassiga allmänna läroverken

må bestämmas följande löneförmåner, att utgå från och med år 1891:

för rektorer: vid högre läroverk två lönegrader å 1) 3,500 kronor
och 2) 4,000 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,800 kronor, med
rätt till uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad

tjenstgöring såsom rektor vid sådant läroverk; vid de femklassiga läroverken
i Stockholm lön 3,200 kronor, tjenstgöringspenningar 1,400 kronor;
vid öfriga femklassiga läroverk två lönegrader å 1) 2,700 kronor
och 2) 3,200 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,400 kronor, med
rätt till uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad

tjenstgöring såsom rektor vid femklassigt läroverk; hvarförutom rektorerne
vid alla dessa läroverk må af vederbörande kommuner såsom
hittills åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;

för lektorer: vid högre läroverk fyra lönegrader å 1) 2,500 kronor,

2) 3,000 kronor, 3) 3,500 kronor och 4) 4,000 kronor jemte tjenst göringspenningar

1,500 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre
till högre lönegrad efter fem års för nit och skicklighet vitsordad
tjenstgöring;

för adjunkter: vid högre och femklassiga läroverk fyra lönegrader
å 1) 1,800 kronor, 2) 2,300 kronor, 3) 2,800 kronor och 4) 3,300
kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, med uppflyttningsrätt
lika som lektorer;

för musiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader å 1) 1,200 kronor,
2) 1,400 kronor och 3) 1,600 kronor, med rätt till uppflyttning från
lägre till närmast högre lönegrad enligt samma grunder, som gälla för
lektorer och adjunkter; vid femklassiga läroverk lön 600 kronor;

att alla de öfriga af Kongl. Maj:t i dess proposition för lärare vid
nu ifrågavarande läroverk föreslagna löne- och arfvodesbeloppen må af
Riksdagen godkännas.

c) af herr M. Dahn (motion n:r 210 i Andra Kammaren), att Riksdagen
vidtager sådana ändringar i Kongl. Maj:ts proposition n:o 17, i
hvad den afser de allmänna läroverkens organisation, kommunernas
bidrag, aflöningar och terminsafgifter, att de nu utgående anslagen till

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

elementarläroverken ej må, vid omorganisationen af dessa läroverk,
ökas utöfver sina nuvarande belopp på annat sätt än medelst enskilda
kommuners bidrag och terminsafgifter.

d) af herr P. Lunden (motion n:o 215 i Andra Kammaren), att
femklassiga allmänna läroverket i Göteborg i allmänhet likställes med
de likartade i Stockholm; hvilket innebär förändring i aflöningsförmånerna
för rektor vid nämnda läroverk, så att han äfven under de första
tio åren af sin tjenstgöring skulle komma att åtnjuta, förutom 1,300
kronor i tjenstgöringspenningar, en lön af 3,200 kronor i stället för
af Kongl. Maj:t föreslagna 2,700 kronor.

I anledning af underdåniga ansökningar af lärare vid rikets allmänna
läroverk, vissa pedagogier, högre lärarinneseminariet och folkskolelärareseminarierna
angående beredande af förbättring i deras lönevilkor
tillsatte Kongl. Maj:t, som ofvan är angifvet, den 3 maj 1878
en komité med uppdrag att verkställa en fullständig utredning af detta
ärende i hela dess vidd och afgifva förslag i ämnet. Sedan komiterade
den 17 maj 1879 inkommit med underdånigt betänkande och vederbörande
myndigheter öfver detta blifvit hörda, gjorde Kongl. Maj:t
till 1882 års riksdag framställning om löne- och pensionsreglering för
bland andra lärarne vid de högre och femklassiga allmänna läroverken.

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling den kongl. propositionen
hänvisades, erinrade beträffande frågan om lönereglering för
lärarne derom, att dittills icke någon reglering för dem blifvit stöld i
samband med de löneregleringar, som under senare tiden egt rum för
flertalet öfrige tjensteman, hvaraf också följt, dels att lärarnes löneförmåner
ej, såsom andra tjenstemäns, vore fördelade i lön och tjenstgöringspenningar,
och dels att lönebeloppen i allmänhet vore lägre.
Att detta förhållande påkallade rättelse, ansåg utskottet vara så mycket
mer uppenbart, som det vore att befara, att, derest regleringen längre
uppskötes, deraf skulle blifva en följd, att, om än sökande till lärarebeställningar
fortfarande skulle stå att finna, åt lärarekallet icke skulle
vilja egna sig personer med den duglighet och förmåga, som de alltmer
ökade anspråken på undervisningen nu mer än förr med nödvändighet
ställa på läraren, om han skall kunna rätt fullgöra sitt särdeles
vigtiga och ansvarsfulla värf.

Då emellertid i båda de motioner, öfver hvilka det tillhörde utskottet
att äfven yttra sig, frågan om lönereglering för lärarne blifvit
stäld i samband med ifrågasatta förändringar i afseende på läroverkens
organisation samt ett sådant samband jemväl blifvit i statsrådsprotokollet
antydt, ansåg utskottet, att det borde tillses, att löneregleringen

Särskilda TJtslcottets (N:o lj Utlåtande N:o 1.

icke genomfördes på sådant sätt, att derigenom hinder lades i vägen
för de påyrkade förändringarna, derest dessa i öfrigt skulle befinnas
ändamålsenliga, i hvilket hänseende, enligt hvad till statsrådsprotokollet
blifvit yttradt, utredning skulle vara att förvänta utaf en komité af
sakkunnige och för den allmänna bildningen intresserade män.

Utskottet tillstyrkte derför Kongl. Maj:ts framställning beträffande
lönereglering för lärarne vid de allmänna läroverken så till vida, att
dels influtna terminsafgifter skulle få för ändamålet användas, dels
medel derför beviljas på extra stat för år 1883.

Mot utskottets beslut reserverade sig de af Andra Kammaren valde
ledamöterna, hvilka, ehuru med erkännande af lärarens berättigade anspråk
på erhållande af en efter omfattningen och vigten af hans tjensteåligganden
afpassad aflöning, på angifna skäl helt och hållet afstyrkte
propositionen.

Första Kammaren biföll statsutskottets hemställan, under det att
Andra Kammaren beslöt i öfverensstämmelse med reservanternas förslag,
dervid särskildt betonande de skäl och omständigheter, som i reservationen
blifvit anförda. Sedan Kamrarne sålunda stannat i olika
beslut, beslöts genom gemensam omröstning att för beredande af löneförbättring
för lärarne vid de allmänna läroverken, med tillämpning af
de i statsrådsprotokollet angifna grunder, med hälften af de belopp,
som blifvit af Kongl. Maj:t föreslagna, skulle på extra stat för år 1883
anvisas såsom förhöjning i anslaget till de allmänna läroverken 336,975
kronor.

De följande Riksdagarne hafva år för år för detta ändamål beviljat
samma belopp och dertill äfven för beredande af löneförbättring för
lärarne vid pedagogierna enligt samma grunder ett belopp af 8,750
kronor.

Under de senare åren hafva sålunda lärarne vid de högre femklassiga
allmänna läroverken och pedagogierna åtnjutit följande aflöning:

rektorer: vid de högre allmänna läroverken 4,500 kronor och efter
tio års tjenstgöring såsom rektor vid sådant läroverk 5,000 kronor;
vid de femklassiga läroverken i Stockholm 4,000 kronor; vid de öfriga
femklassiga läroverken 3,500 kronor och efter tio ars tjenstgöring såsom
rektor vid femklassigt läroverk 4,000 kronor; hvarförutom dessa rektorer
af vederbörande kommuner åtnjutit fri bostad eller hyresersättning;

lektorer vid de allmänna läroverken: fem lönegrader å 2,500, 3,000,
3,500, 4,000 och 4,500 kronor, med uppflyttningsrätt från lägre till
närmast högre lönegrad efter fem års för nit och skicklighet vitsordad
tjenstgöring;

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N-.o 1.

adjunkter vid de högre läroverken samt kolleger vid de femklassiga
läroverken: fem lönegrader å 1,500, 2,000, 2,500, 3,000 och 3,500 kronor,
med uppflyttningsrätt lika som lektorer;

musiklärare: vid de högre läroverken tre lönegrader å 750, 1,000 och
1,250 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre
lönegrad enligt samma grunder, som gälla för lektorer och adjunkter;
vid de femklassiga läroverken 450 kronor;

teckning slär are: vid de högre läroverken tre lönegrader å 1,000, 1,250
och 1,500 kronor, med uppflyttningsrätt enligt samma grunder som
lektorer och adjunkter; vid de femklassiga läroverken 600 kronor; hvarjemte
samtlige teckningslärare ega rätt att efter vissa grunder åtnjuta
särskildt arfvode för de undervisningstimmar, som åläggas dem utöfver
ett visst antal i veckan;

gymnastiklärare: vid de högre läroverken tre lönegrader å 1,000,
1,250 och 1,500 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till högre
lönegrad enligt samma grunder som lektorer och adjunkter; vid de femklassiga
läroverken 600 kronor;

hvartill bör läggas den löneförbättring, som Riksdagen på extra
stat beviljat för åren 1883—1890, utgörande för

rektorer vid allmänt läroverk 250 kronor;

lektorer, adjunkter och kolleger i första, andra, tredje eller fjerde
lönegraden, 500 kronor, i femte lönegraden 250 kronor;

musiklärare vid högre läroverk, hvilken uppbär lön i första lönegraden,
125 kronor, i andra lönegraden 100 kronor och i tredje lönegraden
75 kronor;

musiklärare vid femklassigt läroverk 25 kronor;

gymnastik- och teckningslärare vid högre läroverk, hvilka uppbära lön
i första lönegraden, 100 kronor, i andra lönegraden 75 kronor och i
tredje lönegraden 50 kronor.

''Den läroverkskomité, som af 1882 års statsutskott omnämndes såsom
förväntad, blef af Kongl. Maj:t den 20 oktober 1882 tillsatt. Sedan
komitén afgifvit utlåtande, gjorde Kongl. Maj:t i sin proposition till
1887 års riksdag angående ändrade bestämmelser med afseende på de
allmänna läroverken och pedagogierna, ånyo framställning om lönereglering
för de allmänna läroverkens lärare, hvad de nu ifrågavarande
lönerna angår i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
framställning i samma sak till 1882 års riksdag.

Med 1887 års proposition öfverensstämmer åter, hvad angår nu
föreliggande punkt, den till innevarande Riksdag afgifna propositionen
fullständigt,

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

För förbättring i lärarnes löner har Kongl. Maj:t uppstält det vilkor,
att lästiden så utsträckes, att lärarnes tjenstgöringstid kommer att
uppgå till 40 veckor om året. Sjelfva läsåret skulle då, enligt hvad
statsrådsprotokollet gifver vid handen, förlängas till 39 veckor, deri
inberäknad ledighet under en vecka vid påsk och en half vecka vid
pingst, men icke den tid, som för vissa lärjungar upptages af inträdesoch
flyttningspröfningar, hvilka skulle förläggas utom läseterminerna;
höstterminen skulle, der icke Kongl. Maj:t på gjord framställning annorlunda
förordnat, taga sin början den 26 augusti och sluta den 20 december,
samt vårterminen börja den 16 januari och sluta den 20 juni.

Läsåret utgör nu 36 veckor. Efter frånräkning af påsk- och pingstlof,
särskilda ledighetsdagar, dagar för inträdespröfning och examenslof
samt i de högre klasserna ledighet för militäröfningar och månadslof,
torde den effektiva lästiden, såsom i statsrådsprotokollet af den 7
februari 1890 påvisats, på sin höjd utgöra:

för klasserna I—V........... 32 veckor

» klass VI ........ 2972 »

» » VII......... 2672 »

eller i medeltal för hela läroverket omkring 30 veckor. I de flesta
andra länder uppgår lästiden till 40, och i flera länder, bland dem våra
närmaste grannland Norge och Danmark, är den ännu längre.

Såsom ofvan, vid behandlingen af frågan om första klassens indragning,
nämnts, har det klagats öfver, att de svenska läroverkens
lärjungar vid ankomsten till universitetet i jemförelse med andra länders
röjde omogenhet och bristande förmåga att begagna sig af den
akademiska undervisningen. Detta har, säkerligen icke utan skäl, satts
i samband med den relativt korta lästiden hos oss. Årskurserna i vårt
land i förhållande till den för deras inlärande anslagna tiden kunna
nemligen anses vara väl dryga, hvaraf följden blir, dels att lärjungarne
hafva svårare att fullt tillgodogöra sig de inhemtade kunskaperna,
att hvad man kallar smälta dem, dels att fara för öfveransträngning
uppstår. Härmed står också den omständigheten i sammanhang,
att i vårt land en så betänkligt stor procent af de allmänna läroverkens
lärjungar vid läsårets slut icke blifva flyttade till högre klass,
utan måste antingen söka genom ansträngande läsning under sommarferierna
skaffa sig tillräckliga kunskaper eller ock »sitta qvar», d. v. s.
tillbringa mer än ett läsår i en och samma klass.

Då fordringarna i afgångsexamen, såsom förut framhållits, i det
hela icke kunna sänkas, och antalet årsklasser icke kan ökas, synes
derför ingen annan utväg till afhjelpande af de nämnda olägenheterna
Bih. till JtiJcsd. Prot, 1890. 8 Sami. 1 Afd. 1 Käft. 5

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

återstå, än att läsåret förlänges. För en sådan förlängning till 39
veckor tiar också redan 1873 års Riksdag uttalat sig.

Invändningar hafva dock gjorts mot läsårets förlängning eller rättare
mot sommarferiernas förkortning, dels af hygieniska, dels af andra
grunder.

Af läroverkskomiténs i hygieniskt afseende särskildt sakkunnige ledamot
hafva sålunda betänkligheter yttrats mot att öka den nedpressniug
i barnens tillväxt, som under vintern och våren eger rum, och
förkorta tiden för den absolut nödvändiga kompensationen under sommaren.

Häremot har dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet till
statsrådsprotokollet den 14 februari 1887 anfört hufvudsakligen följande,
hvarom utskottet vill erinra: att de undersökningar, på hvilka läroverkskomiténs
nämnde ledamot grundat sin mening, icke kunna sägas vara
bevisande; att äfven om, såsom sannolikt är, lärjungarnes vegetativa
och animala funktioner under våra långa, från andligt arbete fritagna
sommarferier vinna betydligt i kraft, och den kroppsliga utvecklingen
sålunda derunder skjuter en utomordentlig fart, detta icke med säkerhet
vore någon så stor fördel för deras helsa och harmoniska utveckling
i det hela; att dessutom det vore att befara, dels att det skarpa
ombyte i lärjungarnes lefnadssätt, som med skolgångens början måste
inträda, kunde verka skadligt på deras helsa, dels att de lägre drifterna
och begären kunde vinna en sådan styrka, om arbetet och den
intellektuella verksamheten under en längre tid finge ligga nere, att de
sedermera icke läte sig beherskas, utan alstrade en förderfbringande
maklighet, arbetsskygghet och njutningslystnad; att helsotillståndet i de
danska skolorna, trots de betydligt kortare ferierna, vore bättre än hos
oss; att flertalet lärjungar under de tre månader långa sommarferierna
läte studierna helt och hållet ligga nere och till följd deraf, då de återkomme
till läroverket, hade glömt en stor del af det, som de vid slutet
af föregående läsår hade inhemtat, och att de derför måste så fort
som möjligt söka återerinra sig detta för att derpå kunna med framgång
börja med de nya kurserna; men genom den långa ledigheten
hade de icke blott kommit ur arbetstakten, utan rent af blifvit ovana
vid en allvarlig, intellektuel verksamhet, hvarför de funne denna tråkig,
tung och tröttsam; att under sådana förhållanden de, som saknade lifligare
fattningsgåfva och större energi, icke förmådde på den korta tid,
som dertill kan anslås, erinra sig det gamla och derför icke heller
kunde följa med undervisningen i det nya, utan redan från början blefve
ohjelpligt efter, under det de, som egde större energi och ambition,

Särskilda Utskottets (N.-o 1) Utlåtande N-.o 1.

ansträngde sig till det yttersta och verkligen öfvervunne svårigheterna,
men att dessa redan vid läsårets början blefve öfveransträngda, och
att härigenom arbetet blefve dem under hela året tungt, så att de vid
dess slut väl behöfde den långa feriens sysslolöshet för att hemta sig,
och att endast de lyckligast begåfvade kunde utan olägenhet bestå detta
svåra prof.

Man har vidare anmärkt, att den tid, som lärjungarne få tillbringa
i sina hem, och dermed det välgörande inflytande, som familjelifvet
och föräldrarnes personliga tillsyn på dem kunna utöfva, genom
läsårets utsträckning komme att minskas, samt att föräldrarnes kostnad
för lärjungarnes underhåll vid läroverket derigenom skulle blifva större.

Med afseende härå har i nyssnämnda anförande till statsrådsprotokollet
yttrats, att, såsom genom läroverkskomiténs utredning utrönts,
mer än 3/ä af samtliga lärjungarne vid våra läroverk under skoltiden
bo i sina föräldrahem, under det att 3/i0 äro inackorderade i andra familjer
och icke fullt Vio hafva s. k. eget hushåll eller lefva under andra
förhållanden; att beträffande de lärjungar, som hafva sitt hem i
läroverksstaden, de framstälda anmärkningarna alldeles icke gälla; att,
då flertalet af dessa lärjungars föräldrar icke hafva så stora inkomster,
att de kunna hålla sig särskild sommarbostad på landet, och då dertill
rätt många af dem sakna tid eller insigt eller kraft nog för att utfinna
och anordna lämplig sysselsättning för sina söner under den långa ledighetstiden,
desse få löpa omkring i staden i sällskap med lika lottade
kamrater och på egen hand söka finna medel till att fördrifva tiden,
och att de utvägar, som de dervid påfinna, långt ifrån alltid äro gagneliga
eller ens oskadliga; att de lärjungar, som icke hafva sitt föräldrahem
i läroverksstaden, derför icke nödvändigt behöfva sakna god
tillsyn, och att slutligen, om också kostnaden för en del lärjungars årliga
underhåll något ökas, kostnaderna för deras fortsatta studier komma
att i ännu större mån minskas, då genom grundligare skolstudier
studietiden vid högskolorna skulle kunna förkortas; många skulle ock
kunna från skolan träda ut i lifvet ett eller annat år tidigare än hittills.

Utskottet hyser likväl betänkligheter mot en så stark ^knäppning
på sommarlofvet, som föreslagits, i synnerhet hvad angår försommaren,
och utskottet föreställer sig, att åtskilligt skulle kunna vinnas utan en
sådan. Enligt nuvarande bestämmelser skall läsåret börja inom augusti
och sluta inom juni månad. Af ferierna skola minst tre veckor vara
förlagda till tiden under och omkring julhelgen och den återstående
delen till sommaren. Enligt den officiella statistiken har under läsåren
1876—1877 till och med 1884—1885, det sista för hvilket samlade

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

uppgifter äro offentliggjorda, der icke särskilda omständigheter föranledt
undantag, den tidigaste dagen för hösterminens början vexlat mellan
den 19 och 23, den senaste mellan den 30 och 31 augusti, den
tidigaste dagen för samma termins slut mellan den 11 och 14, den
senaste mellan den 17 och 22 december, den tidigaste dagen för vårterminens
början mellan den 10 och 14, den senaste mellan den 26
och 29 januari, den tidigaste dagen för denna termins slut varit den
1 och den senaste vexlat mellan den 12 och 14 juni.

Om nu, såsom chefen för ecklesiastikdepartementet ansett lämpligast,
höstterminen komrne att taga sin början den 26 augusti och
sluta den 20 december, och om, såsom redan nu är medgifvet, julferierna
begränsades till tre veckor, så att vårterminen började den 12 januari,
skulle läsåret kunna få en ganska afsevärd förlängning till 38 veckor,
utan att dess utslutning behöfde förläggas ens så sent som till den
tidpunkt, hvilken nu plägar vara den sista derför. Det skulle nemligen
sluta den 9 juni. Lärarnes tjenstgöringstid skulle vid en sådan förlängning,
om, såsom föreslagits och synes böra ske, inträdes- och flyttningspröfningarna
förlädes utom läseterminerna, komma att uppgå till
39 veckor.

Hvad angår behofvet af löneförbättring för lärarne, så är det
obestridligt, att desse tjenstemän äro väsentligen sämre aflönade än
öfrige, hvilka äro med dem likstälde i afseende på utbildning och tjenstgöring,
till och med sämre än flere, hvilkas studiekurs icke kan med
deras jemföras, hvartill kommer, att utsigterna till befordran till förmånligare
befattningar, såsom af 1878 års löneregleringskomité visats,
äro synnerligen små för lärarne i jemförelse med andra tjenstemän.
Nämnda komité bär uträknat, att de talrikaste gruppernas af elementarlärare,
lektorernas och adjunkternas eller kollegernas, dåvarande
löner, om de i stället för att vara bestämda till fem lönegrader, utgång^,
såsom för de fleste andra tjenstemän, i en lön med två ålderstillägg
å 500 kronor efter 5 och 10 års tjenstgöring, skulle motsvara,
lektorernas ej fullt 2,800 och adjunkternas och kollegernas ej fullt
1,800 kronor jemte för båda klasserna två ålderstillägg å 500 kronor
hvardera. Eu lektors ordinarie lön vore följaktligen 200 kronor mindre
än en första gradens tjenstemans i en styrelse eller ett centralt embetsverk,
700 till 1,200 kronor mindre än en kronofogdes, omkring 750
kronor mindre än en medelmåttigt afl onåd tullkontrollörs, 1,200 kronor
mindre än en kanslisekreterares, omkring 1,450 kronor mindre än en
tullförvaltares öfver hufvud, 1,700 kronor mindre än en andra gradens

Särskilda Utskottets (N.o 1) Utlåtande N:o 1.

tjenstemans och 2,000 till 2,500 kronor mindre än lönen för en hofrättsassessor,
hvilken efter medeltalsberäkning blott tre år senare tillträder
sin befattning med ganska säker utsigt till vidare befordran.
Och en adjunkts eller kollegas ordinarie lön understiger en lektors med
1,000 kronor. En rektors vid högre läroverk löneförmåner, de högsta
en skolman kan hoppas uppnå och som uppnås blott af V7 af lektorerna,
vore, då afseende ej fästes vid att samtlige rektorer hafva fri
bostad eller hyresersättning, närmast lika med löneförmånerna för en
lägsta gradens tjensteman i en departementsexpedition eller med en
medelmåttigt aflönad tullförvaltares, men mindre än för de bättre aflönade
tullkontrollörerna; och rektorer vid de femklassiga läroverken
kunde i afseende på löneförmåner närmast likställas med lägsta gradens
tjensteman i ett centralt embetsverk eller en styrelse.

Under sådana förhållanden synes 1882 års statsutskott icke hafva
saknat skäl för den farhåga, det uttalade, att, derest löneregleringen för
lärarne längre uppskötes, deraf skulle blifva en följd, att, om än sökande
till lärarebeställningar fortfarande skulle stå att finna, åt detta
kall dock icke skulle vilja egna sig personer med den duglighet och
förmåga, som de allt mer ökade anspråken på undervisningen nu mer
än förr med nödvändighet ställa på läraren, om han skall kunna rätt
fullgöra sitt särdeles vigtiga och ansvarsfulla värf.

Genom den af 1882 och följande års Riksdagar beviljade löneförbättringen
å extra stat har visserligen värdet af lektorernas, adjunkternas
och kollegernas löner ökats med omkring 450 kronor årligen och
af rektorernas med 250. Förhållandet mellan deras och andra tjenstemäns
löner är, såsom af det ofvan anförda framgår, det oaktadt ofördelaktigt.

Enligt Kong!. Maj:ts nu föreliggande förslag skulle, såsom ofvannämnda
komité ut-redt, lektorernas aflöning komma att motsvara 2,271
kronor i lön, 1,400 kronor i tjenstgöringspenningar och två ålderstillägg
å 500 kronor hvardera, således högsta lön 4,671 kronor, och adjunkternas
skulle motsvara en lön af 1,668 kronor, 1,000 kronor i tjenstgöringspenningar
och två ålderstillägg å 500 kronor hvardera, således
högsta lön 3,668 kronor, hvadan en lektor skulle komma att uppbära
eu löneinkomst 671 kronor större än en lägsta gradens tjensteman
i en styrelse eller ett centralt embetsverk, men 829 kronor mindre än
en andra gradens tjensteman, och en adjunkt skulle under de fem
första åren af sin tjenstgöring få mindre än en lägsta gradens tjensteman
och först, då han kommit i andra lönegraden, blifva i afseende på

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

aflöning likstäld med en sådan tjensteman, oaktadt de större kompetensvilkor
han måste uppfylla för erhållande af sin befattning. De
lönebelopp, som af Kongl. Maj:t föreslagits för de ordinarie ämneslärarne
vid de högre och femklassiga allmänna läroverken, kunna således,
enligt utskottets mening, icke anses för höga i förhållande till
nutida lefnadskostnader, den långa och dyrbara studiekurs, desse tjensteman
måste genomgå, och deras mödosamma och för samhället vigtiga
arbete, i synnerhet som genom läsårets utsträckning deras arbetstid
skulle icke obetydligt förlängas.

Lika litet har utskottet något att anmärka mot de lönebelopp, som
af Kongl. Maj:t föreslagits för öfningslärarne, eller mot de arfvodesbelopp,
som föreslagits för de vikarierande och extra lärarne, eller
mot öfriga i den föreliggande punkten innehållna bestämmelser, endast
att, i öfverensstämmelse med hvad utskottet ofvan i fråga om läsårets
utsträckning yttrat, tjenstgöringspenningarne för alla lärare, rektorerna
undantaga, böra beräknas att utgå för läsår med 39 läsveckor
i stället för 40, såsom Kongl. Maj:t föreslagit.

Med afseende särskilt på den ifrågasatta indelningen af teckningslärarebefattningarna
i olika klasser med olika aflöning och tjenstgöringstid,
vill utskottet erinra derom, att, såsom i statsrådsprotokollet den
14 februari 1887 påpekas, desse lärares tjenstgöringstid vid de högre
läroverken vexlar högst betydligt, så att den under t. ex. läsåret 1884
—1885 varierade mellan 14 och 37 timmar i veckan; att enligt nu
gällande bestämmelser teckningsläraren vid ett högre läroverk är skyldig
att mot sin till 1,000, 1,250 eller 1,500 kronor uppgående lön undervisa
15 timmar i veckan, och -att han för hvarje undervisningstimme
derutöfver åtnjuter, om han uppbär lön i första eller andra lönegraden,
75 kronor, men, om han är i tredje lönegraden, 100 kronor, så att
t. ex. en teckningslärare, som undervisar 30 timmar i veckan, årligen
uppbär — förutom den allt sedan 1883 å extra stat till belopp af 50 å
100 kronor utgående löneförbättringen — 2,125 kronor, om han är i
första lönegraden, och 3,000, om han är i tredje; men att han, om han
blefve sjuk och erhölle tjenstledighet, förlorade arfvodet för öfvertimmarne
och dessutom måste afstå fjerdedelen af sin lön till vikarien,
så att för honom återstode att lefva af i förra fallet 750 kronor, i det
senare 1,125; att detta aflöningssätt utöfvar ett ogynsamt inflytande
äfven på den blifvande pensionens belopp, i ty att exempelvis en lärare,
som haft 30 timmars undervisning hvarje vecka i skolan och sålunda
deråt egnat i det närmaste hela sin tid samt under tjenstetiden uppburit
3,000 kronor årligen, i pension erhåller endast 1,500 kronor.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Genom teckningsläraretjensternas indelning i klasser skulle dessa missförhållanden
utan någon större direkt kostnad för staten afhjelpas.

Med afseende på extra lärare och vikarier må framhållas, att desse
lärare, som nu i enlighet med kong! cirkuläret den 30 december 1876
uppbära, om de efter aflagd filosofie kandidat-examen genomgått det af
gällande läroverksstadga föreskrifna profår, ett arfvode efter 1,500
kronor, men eljest efter 1,200 kronor, för år räknadt, hafva att på eget
ansvar fullgöra alldeles samma tjenstgöring, som åligger adjunkt eller
lektor; att det långt öfvervägande flertalet af dem får under en följd
af år tjenstgöra såsom extra, innan de kunna vinna ordinarie anställning;
att, då de nuvarande arfvodena bestämdes, det högre af dem
sattes alldeles lika med lönen för ordinarie adjunkt i lägsta lönegraden,
och att dessa arfvoden äro alldeles för små både såsom ersättning för
det fordrade arbetet och såsom medel till nödigt lifsuppehälle, hvarjemte
genom den nya undervisningsplanen lärarnes arbetstid kommer
att utsträckas med flera veckor.

Utskottet har slutligen att yttra sig med anledning af de enskilda
motioner, som angå denna punkt.

Hvad då först angår de af herr Boman gjorda yrkandena, får utskottet
fästa uppmärksamheten derå, att visserligen det timantal, som
lektorerna äro skyldige att undervisa, är mindre än det, som åligger
adjunkterna, men att undervisningsarbetets dryghet icke kan mätas
blott efter timtalet, utan att hänsyn måste tagas äfven till den större
förberedelse till de särskilda lektionerna och det mera mödosamma
och tidsödande hemarbete med rättande af lärjungarnes skriftliga uppsatser,
som betingas af undervisningen på skolans högre och högsta
stadier, och att, då det inträffar, att adjunkterna måste tagas i anspråk
för uppehållandet af undervisningen på dessa stadier, deras undervisningstid
plägar nedsättas; att vidare frågan om lärarnes titulatur synes
vara eu allt för oväsentlig sak, för att Riksdagen skulle derom hos
Kongl. Maj:t göra någon framställning, och att slutligen inrättandet af
en ny löneklass för de lärare, hvilka, under det de vore kompetente
till erhållande af lektorsbefattning, beklädde de nuvarande adjunktsbefattningarna,
synes allt för mycket strida mot den nuvarande anordningen
af de allmänna läroverken.

Hvad herr Westrins förslag vidkommer, så anser sig utskottet i
fråga om lärarnes löneförmåner icke böra gå utöfver de belopp, om
hvilka Kongl. Maj:t gjort framställning, och kan följaktligen icke biträda
detsamma, liksom ej heller herr Lundens motion, för så vidt
deri ifrågasättas ökade löneförmåner för rektor vid femklassiga läro -

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

verket i Göteborg. Då dessutom nuvarande rektor befinner sig i andra
lönegraden, och för den skull den påyrkade förhöjningen icke skulle
komma att under den närmaste framtiden utgå, torde man kunna afvakta,
att Kongl. Maj:t, om förhöjningen skulle befinnas vara af nöden,
derom gör framställning.

Herr Dalms motion torde, för så vidt den skulle innebära yrkande
om nedsättning i de af Kongl. Maj:t föreslagna lönebeloppen, få anses
vara genom det anförda besvarad.

Utskottet hemställer alltså:

att Riksdagen, med afslag på herr Romans motion
samt herrar Westrins, Lundéns och Dahns motioner,
i hvad de angå nu föreliggande punkt, må på det
sätt bifalla Kongl. Maj:ts förslag:

att — under förutsättning att lästiden så utsträckes,
att lärarnes tjenstgöringstid kommer att uppgå
till 39 veckor om året — för lärarne vid de högre
och femklassiga läroverken må bestämmas följande
löneförmåner, att utgå från och med år 1891:

för rektorer: vid högre läroverk två lönegrader å

1) 3,500 kronor och 2) 4,000 kronor jemte tjenstgöringspenningar
1,500 kronor, med rätt till uppflyttning
i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad
tjenstgöring såsom rektor vid sådant läroverk; vid de
femklassiga läroverken i Stockholm lön 3,200 kronor,
tjenstgöringspenningar 1,300 kronor; vid öfriga femklassiga
läroverk två lönegrader å 1) 2,700 kronor och

2) 3,200 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,300
kronor, med rätt till uppflyttning i andra lönegraden
efter tio års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor
vid femklassigt läroverk; hvarförutom rektorerna vid
alla dessa läroverk må af vederbörande kommuner
såsom hittills åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;

för lektorer: vid högre läroverk fyra lönegrader å
1) 2,100 kronor, 2) 2,600 kronor, 3) 3,100 kronor och
4) 3,600 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,400
kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till högre
lönegrad efter fem års för nit och skicklighet vitsordad
tjenstgöring;

för adjunkter: vid högre och femklassiga läroverk

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

fyra lönegrader å 1) 1,500 kronor, 2) 2,000 kronor,

3) 2,500 kronor och 4) 3,000 kronor jemte tjenstgöringspenningar
1,000 kronor, med uppflyttningsrätt
lika som lektorer;

för musiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader
å 1) 1,000 kronor, 2) 1,200 kronor, 3) 1,400 kronor,
med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre
lönegrad enligt samma grunder, som gälla för lektorer
och adjunkter; vid femklassiga läroverk lön 500 kronor;

för gymnastiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader
å 1) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor, 3) 1,600
kronor, med uppflyttningsrätt lika som musiklärare;
vid femklassiga läroverk lön 600 kronor;

för teckning slär ar e: vid högre läroverk med befattning
af lista klassen tre lönegrader å 1) 2,000 kronor,
2) 2,250 kronor och 3) 2,500 kronor; med befattning
af 2:dra klassen tre lönegrader å 1) 1,500 kronor,
2) 1,750 kronor, 3) 2,000 kronor; med befattning af
3:dje klassen tre lönegrader å 1) 1,200 kronor, 2) 1,400
kronor och 3) 1,600 kronor, alla klasserna med uppflyttningsrätt
lika som musiklärare; vid femklassiga
läroverk lön 600 kronor;

att vikarierande lektor, som icke innehar ordinarie
läraretjenst, må, om han fullgjort stadgade vilkor för
att kunna till lektor utnämnas, uppbära arfvode efter
2,000 kronor, men eljest efter 1,800 kronor för år
räknadt; samt att vikarierande adjunkt eller kollega
äfvensom extra lärare må, om han efter aflagd akademisk
examen, som medför behörighet till lärarebefattning,
vederbörligen genomgått stadgad profårskurs,
uppbära arfvode efter 1,800 kronor, men eljest efter
1,500 kronor för år räknadt;

att gymnastiklärare skall vara skyldig tjenstgöra
för den faststälda lönen vid högre läroverk 16 timmar
i veckan; vid femklassiga läroverk 8 timmar; samt
teckning slär are vid högre läroverk med befattning af
lista klassen 25 timmar i veckan, med befattning af
2:dra klassen 20 timmar, med befattning af 3:dje
klassen 16 timmar; vid femklassiga läroverk 8 timmar
i veckan; men att ytterligare tjenstgöringsskyldigliet
Bill. till Rikscl. Prof. lSdO. 8 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 6

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

må kunna åläggas desse lärare mot ersättning af 75
kronor för hvarje timme i veckan under helt läsår åt
lärare vid femklassigt läroverk eller i första och andra
lönegraden vid högre läroverk samt af 100 kronor
åt lärare i tredje lönegraden;

att gymnastiklärare vid högre läroverk, som icke
sjelf eger erforderlig skicklighet att meddela undervisning
i exercis och militäröfningar, skall på egen
bekostnad aflöna det biträde, som i sådant hänseende
pröfvas behöfligt och af vederbörande godkännes;

att tjenstgöringspenningarna skola för afla lärare,
rektorerna undantagne, beräknas utgå för läsår med
39 läsveckor; att de i rektorernas aflöning ingående
tjenstgöringspenningar skola beräknas utgå för kalenderår,
men till olika belopp för läsåret och för ferierna,
efter särskilda bestämmelser, som af Kongl.
Maj:t fastställas; samt att tjenstgöringspenningarna
icke få af tjenstens innehafvare uppbäras under tjenstledighet,
dock att, om rektor eller lektor, som är
domkapitelsledamot'', endast åtnjuter ledighet från domkapitelsgöromålen,
afdrag å tjenstgöringspenningarna
icke må ske;

Särskilda, Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

att vinna; 3) att den genom nådiga cirkulären den20
mars 1858 och den 29 december 1860 stadgade skyldighet
för visse lärare att, i händelse de genom inträffade
förändringar skulle finnas umbärlige vid det
läroverk, der de äro anstälde, inträda i tjenstgöring
vid annat läroverk helst inom stiftet, skall åligga
äfven öfrige vid de högre och femklassiga allmänna
läroverken anstälde lärare, intill dess de uppnått 45
års ålder; samt 4) att lärare skall vara skyldig att
från tjensten afgå med pension enligt de bestämmelser,
som i sammanhang med denna lönereglering fastställas; att

hvarje lärare, som varder utnämnd till tjenst,
med hvilken rätt till särskilda förmåner är förenad,
skall vara underkastad den minskning i aflöning från
statsverket, som Kongl. Maj:t framdeles kan finna
lämpligt besluta, till ett belopp icke öfverstigande
det, hvartill de i lönen ingående särskilda förmåner
efter skälig uppskattning sig belöpa.

6:o) I punkt 4 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit, att
— under förutsättning af kyrkomötets bifall — de prebendehemman
och lägenheter samt andra förmåner af privilegiinatur, som äro lärarne
vid de allmänna läroverken på lön anslagna, må, i den mån
det kan ske utan förnärmande af nuvarande innehafvares rätt eller
rubbning uti enskildes genom testamenten eller annorledes gjorda förordnanden,
till statsverket indragas.

Då utskottet härvid icke har något att anmärka, hemställer ut- .
skottet,

att Riksdagen må bifalla, att — under förutsättning
af kyrkomötets bifall — de prebendehemman
och lägenheter samt andra förmåner af privilegiinatur,
som äro lärarne vid de allmänna läroverken på lön
anslagna, må, i den mån det kan ske utan förnärmande
af nuvarande innehafvares rätt eller rubbning
uti enskildes genom testamenten eller annorledes
gjorda förordnanden, till statsverket indragas.

7:o) I punkt 5 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit:

att beträffande tillsättning af rektorsbefattningar vid de lägre allmänna
läroverken må gälla hvad för närvarande är föreskrifvet med

44 Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

afseende på tillsättning af dylika befattningar vid de högre läroverken;
samt

att, då till rektor vid allmänt läroverk utsetts lärare, som innehar
ordinarie läraretjenst, denna tjenst må i vanlig ordning tillsättas, dock
att den, som dertill utnämnes, skall, när förre innehafvaren återtager
utöfningen af densamma, vara skyldig att träda i tjenstgöring vid det
läroverk, Kongl. Maj:t med afseende på förekommande omständigheter
kan finna skäligt bestämma.

Såsom motiv härför anförde dåvarande chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
till statsrådsprotokollet den 14 februari 1887 följande: »Med

afseende på tillsättningen af rektorer vid de allmänna läroverken
gäller för närvarande, att rektorer vid de högre läroverken, efter
af eforus gjord framställning, af Kongl. Maj:t tillsättas på förordnande,
der Kongl. Maj:t icke genom utnämning vill tillsätta rektorsembetet,
under det att rektorsbefattningarna vid de lägre läroverken äro fasta
och efter gjord ansökning tillsättas af vederbörande domkapitel eller
direktion.»

»Erfarenheten har nogsamt visat, huru stort inlåtande den närmaste
styresmannens verksamhet och hela personlighet utöfvar på andan
vid ett läroverk och framgången af dess arbete. Det är derför af
största vigt, att fullt lämplig person väljes för denna befattning samt
att hans kraft och ifver icke genom ålderdom, sjukdom eller andra
omständigheter försvagas. Men tillsättas berörda befattningar för lifstiden,
kan knappast undvikas att åtskilliga bland dem under en längre
tid komma att skötas med mindre insigt, kraft och omsorg än vederborde.
Jag anser sålunda, att äfven beträffande rektoraten vid de lägre
läroverken bör gälla, hvad för närvarande är föreskrifvet med afseende
på dem vid de högre.»

»Eu sådan anordning förutsätter emellertid åtskilliga andra bestämmelser.
Då den, som förordnas till rektor, i regeln torde böra
vara ordinarie ämneslärare vid allmänt läroverk, skulle tydligen detta
läroverk under en längre följd af år komma att umbära en af sina
ordinarie lärare, om ingen åtgärd till förebyggande af berörda missförhållande
vidtoges. Genom kongl. cirkuläret den 11 juli 1862 är
visserligen stadgadt att, i händelse till rektor vid högre elementarläroverk
blifver utsedd någon lärare, som vid annat läroverk innehar
ordinarie tjenst, denna må i vanlig ordning tillsättas, dock att den,
som dertill utnämnes, skall, när förre innehafvaren återtager utöfningen
af densamma, vara skyldig att träda i tjenstgöring vid det läroverk,

Särskilda Utskottets (N-.o 1) Utlåtande N:o 1.

Kongl. Maj:t med afseende å förekommande omständigheter kan finna
skäligt, bestämma. Men olägenheterna deraf, att en ordinarie lärares
befattning under längre tid måste uppehållas genom vikarie, blifva
tydligen icke mindre derigenom, att den ifrågavarande ordinarie läraren
bestrider annan befattning vid samma läroverk. Sist nämnda stadgande
synes derför böra så utsträckas, att det omfattar ej mindre lägre allmänna
läroverk än äfven det fall, då den till rektor förordnade är
ordinarie lärare vid samma läroverk, der han tjenstgör såsom rektor.»
Utskottet, som härvid icke har något att invända, hemställer,

att Riksdagen må bifalla, att beträffande tillsättning
af rektorsbefattningar vid de lägre allmänna
läroverken må gälla, hvad för närvarande är föreskrifvet
med afseende på tillsättning af dylika befattningar
vid de högre läroverken; samt

att, då till rektor vid allmänt läroverk utsetts
lärare, som innehar ordinarie läraretjenst, denna tjenst
må i vanlig ordning tillsättas, dock att den, som
dertill ut-nämnes, skall, när förre innehafvare!! återtager
utöfnjngen af densamma, vara skyldig att träda
i tjenstgöring vid det läroverk, Kongl. Maj:t med
afseende på förekommande omständigheter kan finna
skäligt bestämma.

8:o) I punkt 6 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit:
att efter nästa läsårs slut följande läroverk må indragas med de
ordinarie ämneslärarnes afgång, dock senast den 1 juli 1893, nemligen:
enklassiga pedagogierna i Öregrund, Ulricehamn, Mariefred, Linde,
Säter, Falkenberg, Laholm och Mönsterås; tvåklassiga pedagogierna i
Hjo, Hedemora, G-renna, Kungelf, Kungsbacka och Borgholm; samt
treklassiga allmänna läroverken i Vernamo och Ronneby;

att de vid läroverkens indragning å dessas stat qvarstående lärare
må uppföras å indragningsstat med de löneförmåner, som enligt nu
gillande ordinarie stat dem tillkomma; samt

att under den återstående tiden för ifrågavarande läroverks verksamhet
må vid dem tillämpas nu gällande bestämmelser med hänsyn
till såväl läroplan och lästid som lärarnes aflöning.

Med anledning häraf har i enskilda motioner yrkats:
a) af herr A. M. Lundberg (motion n:o 216 inom Andra Kammaren),
att, så vida icke första klassen vid rikets alla elementarläroverk

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

indrages, Riksdagen ej heller må besluta indragning af någon utaf
pedagogierna, utan desamma bibehållas med åtminstone eu lärare; och

b) af herr A. P. Danielson (motion n:o 220 inom Andra Kammaren),
att Riksdagen, med afslag på Kongl. Maj:ts förslag i punkten 6
om indragning af Borgholms pedagogi, besluter att Borgholms pedagogi
skall, på sätt Kongl. Maj:t i punkten 7 föreslagit rörande lägre läroverk
i en del andra städer, ombildas till lägre allmänt läroverk med
tre ämneslärare och sådan organisation, som i det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet närmare derför angifves; under vilkor att
Borgholms stad åtager sig att tillhandahålla erforderliga och lämpliga
undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor.

Frågan om indragning eller ombildning af pedagogierna och de
treklassiga allmänna läroverken har länge stått på dagordningen, och
den var en af de frågor, som särskildt gaf anledning till senaste läroverkskomiténs
nedsättande.

De vigtigaste anmärkningar, som framstälts mot dessa läroanstalter,
torde vara, dels att undervisningens omfång vid dem är så ringa, att
någon afsevärd bildning icke der står att vinna, vare sig att det gäller
studiernas fortsättning eller en omedelbar öfvergång till det praktiska
lifvet, dels att lärjungarnes antal vid de flesta af dem är så
obetydligt, att kostnaden för deras undervisning blir allt för dyr, dels
med afseende på de enklassiga pedagogierna, vid hvilka blott en ämneslärare
finnes anstäld, att skolan är helt och hållet beroende af denne
endes duglighet, och att den under det sträfsamma skolarbetet välbehöfliga
sporre, som ligger i täflan och samarbete, vid dem helt och
hållet saknas, samt att till följd häraf fara vore, att, såsom ock inträffat,
dessa läroanstalter understundom för kortare eller längre tid
kunde råka i lägervall.

Förslag om indragning eller ombildning af berörda skolor hafva
också upprepade gånger framstälts, och med anledning deraf hafva
äfven åtskilliga af dem utvecklats till fullständigare läroverk, under
det en och annan blifvit indragen. Ännu återstå dock 19 treklassiga
allmänna läroverk och 18 pedagogier, 9 med två och 9 med en ämneslärare.
Mot indragning af dessa läroverk har hufvudsakligen bevändt#,
att de högre läroverk, som skulle upptaga lärjungarne från de sålunda
indragna, ofta redan förut äro öfverbefolkade, samt att det både är en
stor ekonomisk fördel för föräldrarne och af synnerligt gagn för lärjungarnes
moraliska uppfostran, om en så stor del som möjligt af
dessa under sin skolgång få bo i föräldrahemmet eller åtminstone i
dess omedelbara närhet, hvarför skolor, som kunde påräkna ett mot

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1. 47

lärareantalet något så när svarande lärjungeantal, icke borde indragas,
utan ombildas.

I öfverensstämmelse härmed ansåg läroverkskomitén, att läroverk,
hvilkas lärjungeantal öfverstege 30, borde bibehållas, men skolor med
ett mindre lärjungeantal indragas. Det ringa lärjungeantalet vid sist
nämnda skolor skulle nemligen icke berättiga anställandet af mer än
en lärare, och då skulle de olägenheter, hvilka ofvan angifvits såsom
vidlådande läroverk med blott en lärare, inträda. Komitén föreslog
derför till indragning 12 pedagogier och 5 treklassiga läroverk. Och
oaktadt de anmärkningar mot komiténs förslag, som gjordes af kommunalstyrelserna
i de städer och köpingar, hvilkas läroanstalter ifrågasatts
till indragning, föreslog Kong! Maj:t 1887 års Riksdag indragning
af de flesta af de läroanstalter, hvilka läroverkskomitén ansett
böra dertill komma i fråga, och dessutom ännu några andra. Från
1887 års förslag skiljer sig det nu föreliggande endast deri, att
treklassiga allmänna läroverket i Sölvesborg icke nu, såsom då, föreslås
till indragning.

Utskottet anser, att de skäl, som förebragts för indragning af de
läroanstalter, med afseende på hvilka Kongl. Maj:t nu föreslagit sådan,
äro tillfyllestgörande.

Hvad särskildt Borgholms pedagogi angår, har visserligen af herr
Danielson yrkats, att den icke skulle indragas, utan under vissa vilkor
ombildas i enlighet med hvad Kongl. Maj:t i punkt 7 af sin proposition
föreslagit för åtskilliga andra läroanstalter, och herr Danielson
har såsom motiv för sitt yrkande anfört, att om Borgholms pedagogi
indroges, skulle på hela ön Öland med en folkmängd, enligt 1886 års
statistik, af 36,323 personer och med dess afskilja läge och under
vintertiden vanligen svåra och på få punkter förekommande kommunikation
med fastlandet, icke finnas någon annan skola än de vanliga folkskolorna,
och att Borgholms stad för sin läroanstalt med afseende på läroverkshus
och eljes gjort stora uppoffringar, samt att det med säkerhet
kan antagas, att det fåtaliga lärjungeantalet berott på tillfälliga omständigheter.
Härvid vill utskottet dock erinra, att lärjungeantalet i Borgholm
under en längre följd af år varit ringare än som torde kunna
anses bero af blott tillfälliga omständigheter. Det utgjorde sålunda
under åren 1873—83 i medeltal 23, 1884—88 i medeltal t>17 och höstterminen
1889 13; vidare att för en betydande del af Öland Kalmar
läroverk är väsentligt närmare beläget än Borgholm, samt att läroverksbyggnaden
i Borgholm torde kunna för andra stadens behof användas.

Såsom ofvan nämndes, har Sölvesborgs treklassiga allmänna läro -

48 Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

verk icke nu blifvit, såsom 1887 skedde, föreslaget till indragning. Såsom
skäl för detta läroverks bibehållande har till statsrådsprotokollet den 7
februari 1890 anförts, att stadsfullmägtige i Sölvesborg i underdånig petition
andragit: att detta från längre tider tillbaka upprättade läroverk
redan som tvåklassigt under flera år hade ett lärjungeantal, som i medeltal
öfverstigit det antal, som af läroverkskomitén faststälts såsom minimum
för ett läroverks bibehållande; att medelantalet lärjungar under de läroverkskomiténs
betänkande näst föregående åren visserligen nedgått under berörda
minimum, men att anledningen härtill förnämligast varit den, att
skolans föreståndare varit af riksdagsgöromål och andra offentliga värf
förhindrad att utöfva sitt kall inom läroverket, och att hans ställföreträdare
ingalunda varit lämplige eller mägtige att tillfredsställa allmänhetens
billiga anspråk och upprätthålla läroverkets anseende; att emellertid
dessa beklagliga förhållanden numera, sedan år 1888 ny föreståndare
förordnats, och den öfriga personalen delvis ombytts, så väsentligen
förändrats, att lärjungarnes antal mera än fördubblats och
under detta läsår uppgått till 47, samt att det lifliga intresse, hvarmed
läroverket fortfarande omfattades af såväl staden som närliggande landsort,
gåfve anledning antaga, att antalet skulle under kommande år ytterligare
ökas; att de lokaler, som af staden upplåtits åt läroverket i
ett under de senare åren nvbygdt hus, befunnes fullt ändamålsenliga
och tillräckligt rymliga äfven för ett betydligt större antal lärjungar
än det nuvarande, äfvensom att särskilda rymliga och särdeles lämpliga
gymnastik- och slöjdsalar vore för läroverket tillgängliga; samt slutligen
att indragningen af detta läroverk ej mindre för den ännu lifskraftiga
staden än för den omgifvande folkrika orten skulle medföra de mest
bekymmersamma följder; och att de af stadsfullmägtige andragna
skälen syntes behjertansvärda. Då emellertid • lärjungeantalet vid Sölvesborgs
läroverk under en lång följd af år varit obetydligt — det
utgjorde åren 1873—78 i medeltal 24, 1879—83 17, 1884—88 17
—- och då den hastiga höjningen till 27 höstterminen 1888 och 47
höstterminen 1889 möjligen kan anses vara tillfällig, och då afståndet
till å ena sidan Karlshamn och å andra sidan Kristianstad är obetydligt
och kommunikationerna med båda dessa städer goda, synas ej
tillräckliga skäl finnas för bibehållande af treklassiga läroverket i Sölvesborg.

Vid öfriga i denna punkt föreslagna bestämmelser har utskottet
intet att anmärka.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

På grund af livad sålunda anförts, hvarigenom äfven herr
Lundbergs motion torde vara besvarad, hemställer utskottet:

a) att Riksdagen, med afslag å herrar Lundbergs
och Danielsons motioner, må bifalla Kongl. Maj:ts förslag
:

att efter nästa läsårs slut följande läroverk må
indragas med de ordinarie ämneslärarnes afgång, dock
senast den 1 juli 1893, nemligen: enklassiga pedagogierna
i Öregrund, Ulricehamn, Mariefred, Linde, Säter,
Falkenberg, Laholm och Mönsterås; tvåklassiga
pedagogierna i Hjo, Hedemora, Grenna, Kungelf,
Kungsbacka och Borgholm; samt treklassiga allmänna
läroverken i Vernamo och Ronneby;

att de vid läroverkens indragning å dessas stat
qvarstående lärare må uppföras å indragningsstat
med de löneförmåner, som enligt nu gällande ordinarie
stat dem tillkomma;

att under den återstående tiden för ifrågavarande
läroverks verksamhet må vid dem tillämpas nu gällande
bestämmelser med hänsyn till såväl läroplan och
lästid som lärarnes aflöning;

b) att Riksdagen må för sin del besluta, att treklassiga
allmänna läroverket i Sölvesborg må indragas
på det sätt, som i mom. a) af denna punkt är föreslaget
med afseende på vissa andra läroanstalter.

9:o. I punkt 7 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit:
att treklassiga allmänna läroverken i Söderköping, Vimmerby,
Alingsås, Askersund, Sala, Sölvesborg, Trelleborg, Engelholm, Marstrand,
Strömstad, Åmål, Filipstad, Arvika, Skellefteå och Örnsköldsvik; tvåklassiga
pedagogierna i Södertelge, Köping och Nora; samt enklassiga
pedagogien i Simrishamn må ombildas till lägre allmänna läroverk med
tre ämneslärare och sådan organisation, som i statsrådsprotokollet närmare
angifvits; under vilkor att vederbörande kommun åtager sig att
tillhandahålla erforderliga och lämpliga undervisningslokaler och bostad
eller hyresersättning åt rektor;

att under samma vilkor, som i föregående moment nämnts, ett
nytt lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare må upprättas i Motala;

Bih. till Itiksd. Prot. 1890. 8 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 7

Särskilda Utskottets (K-.o 1) Utlåtande N:o 1.

att treklassiga allmänna läroverken i Falköping och Varberg må
ombildas till lägre allmänna läroverk med fyra ämneslärare; under vilkor
att vederbörande kommun åtager sig samma skyldigheter med
afseende på undervisningslokaler och rektorsbostad, som stadgats beträffande
dylikt läroverk med tre ämneslärare;

att vederbörande kommunalstyrelse må, i sammanhang med beslutet
om förbemälda vilkors uppfyllande, afgöra dels enligt hvilkendera bildningslinies
undervisningsplan läroverket bör inrättas, dels huruvida
qvinliga lärjungar må, i mån af utrymme, vid läroverket mottagas;

att lärarepersonalen vid ett lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare
må utgöras af: en rektor med en aflöning af 3,500 kronor, deraf
1,000 kronor tjenstgöringspenningar, och ett ålderstillägg å 500 kronor
efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor, jemte fri bostad;
en adjunkt med vanlig adjunktsaflöning; eu kollega med lön af 2,000
kronor jemte två ålderstillägg å 250 kronor hvardera efter respektive
5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring; en musiklärare med arfvode
af 300 kronor; en gymnastiklärare med arfvode af 300 kronor och
tjenstgöringsskyldighet af 4 timmar i veckan; samt en teekningslärare
med ett arfvode af 500 kronor och undervisningsskyldighet af 7 timmar
i veckan; äfvensom att vid hvarje läroverk af detta slag må anställas
en skolläkare med arfvode af 50 kronor jemte samma afgift af lärjungarne,
som tillkommer skolläkarne vid öfriga allmänna läroverk;

att angående lärarepersonalen och skolläkaren vid lägre allmänna
läroverk med 4 ämneslärare må gälla- samma bestämmelser som vid
läroverk med 3 ämneslärare, med undantag deraf att lärarepersonalen
ökas med en adjunkt;

att rektorerna vid de i de föregående momenten afsedda läroverken
må tillsättas på förordnande under viss tid, samt att samtlige lärare vid
ett dylikt läroverk må vara förbundne att, derest läroverket upphör
eller förändras, öfvertaga den tjenstgöring, som Kongl. Maj:t kan finna
skäl dem anvisa; samt

att lärarne vid de treklassiga allmänna läroverk och de pedagogier,
som föreslagits till ombildning, må, intill dess ombildningen hunnit
verkställas eller annorlunda varder bestämdt, åtnjuta de löneförmåner,
som hittills till dem utgått.

I statsrådsprotokollet är dessutom angifvet, huru den nämnd skall
vara beskaffad, som har att upprätta förslag å de lärjungar, hvilka böra
komma i åtnjutande af befrielse från hela eller halfva den till statsverket
ingående terminsafgiften.

Med anledning af Kongl. Maj:ts förslag har yrkats

Särskilda Utskottets (N:o 1''.) Utlåtande N:o 1.

a) af Herr A. Westrin (motion n:o 207 i Andra Kammaren):

att lärarepersonalen vid ett lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare
må utgöras af: en rektor med en aflöning af 3,500 kronor, deraf
1,200 kronor tjenstgöringspenningar, ock två ålderstillägg å 500 kronor
hvardera efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring
såsom rektor, samt derjemte på vederbörande kommuns bekostnad fri
bostad; en adjunkt med vanlig adjunktsaflöning såsom vid högre eller
femklassigt allmänt läroverk; en kollega med lön af 2,000 kronor jemte
två ålderstillägg å 500 kronor hvardera efter respektive 5 och 10 års
väl vitsordad tjenstgöring;

att alla de öfriga af Kongl. Maj:t i dess proposition med afseende
på dessa läroverk föreslagna löne- och arfvodesbeloppen må af Riksdagen
godkännas; samt

b) af herr W. E. Wester (motion n:o 219 inom Andra Kammaren),
att Riksdagen måtte besluta, att treklassiga allmänna läroverket uti
Engelholm må ombildas till lägre allmänt läroverk med 4 ämneslärare
under vilkor, att staden åtager sig att tillhandahålla erforderliga och
lämpliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor;
samt att såsom följd häraf staten för Engelholms läroverk, hvilken nu
är föreslagen till 9,150 kronor för år, må ökas med det belopp, som
erfordras till aflöning åt en adjunkt.

Såsom vid föregående punkt nämndes, ansåg läroverkskomitén
lämpligt, att de pedagogir och treklassiga allmänna läroverk ombildades,
hvilka icke enligt komiténs mening borde indragas. De borde
då ombildas till af staten och vederbörande kommuner gemensamt bekostade
s. k. kommunalskolor med efter lärjungarnes antal 2 till 5
ämneslärare och med uppgift att inom mindre kommuner, der upprättandet
af vanliga allmänna läroverk ej kunde sättas i fråga, med
större kraft och till större omfång, än i folkskolan vore möjligt, efter
bästa förmåga utveckla ungdomens själs- och kroppskrafter. Då detta
mål kunde vinnas på många olika vägar, skulle hvarje kommunalskolas
styrelse, som borde bestå af en af Kongl. Maj:t förordnad ordförande,
skolans föreståndare och tre af kommunen valde medlemmar, eg a rätt
att, med iakttagande af vissa allmänna föreskrifter, efter ortens behof
uppgöra stadga för undervisningen och ordningen vid skolan. Af lärarne
skulle 1 till 2 icke behöfva ega mer än vanlig folkskolelärarekompetens.

Mot komiténs förslag framstäldes emellertid åtskilliga anmärkningar
af kommunalstyrelserna i de städer och köpingar, hvilka saken närmast
angick, och Kongl. Maj:t godkände det icke. I stället gjordes till 1887

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

års Riksdag framställning om förändring af åtskilliga läroanstalter till
»lägre allmänna läroverk med tre eller fyra ämneslärare», för så vidt
vederbörande kommuner åtoge sig vissa förpligtelser, deribland garanti
för inbetalandet till statsverket af terminsafgifter till bestämda belopp.
Med afseende på motiven för denna förändring och den tilltänkta nya
organisationens beskaffenhet anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
till statsrådsprotokollet den 14 februari 1887: ''

»Den visserligen icke enda beaktansvärda, men den kanske allvarsammaste
anmärkningen emot de lägre läroverken är fåtaligheten af deras
lärjungar. Der denna fåtalighet öfverskrider en viss gräns, delar jag komiténs
(1882 års läroverkskömités) mening, att deras bibehållande är ett
slöseri med statsmedel, som kunna bättre användas. Men äfven å öfriga
ställen bör man se till, att läroverken så ordnas, att de bättre motsvara de
kostnader de ådraga staten. En orsak till lärjungarnes fåtalighet torde nu
vara, att berörda läroverk i följd af deras kursers ringa utsträckning i
allmänhet blott under två eller tre år kunna behålla hvarje särskild
lärjunge. Många föräldrar, som skulle hafva största fördel af att för
sina söner använda ett dylikt läroverk, föredraga dock att genast sända
dem till ett fullständigare, emedan de i alla fall snart skulle blifva
tvungna att öfverflytta sönerna till detta, och anse täta ombyten af
läroverk föga gagneliga för dem de träffa. För att ett läroverk i en
mindre stad skall kunna erhålla ett tillräckligt antal lärjungar, torde
derför erfordras, att det må kunna behålla hvarje lärjunge under 5 å 6
år och således utsträcka sina kurser till ett omfång, som motsvarar kurserna
för de fem lägre klasserna vid ett allmänt läroverk. Under denna
förutsättning skulle utan tvifvel i många af de städer, der skolorna nu
äro ganska fåtaligt besökta, ett ej obetydligt lärjungeantal kunna påräknas.
Lärjungeantalet kan emellertid vid nu berörda skolor icke
antagas blifva så stort, att det kan berättiga upprättandet af ett vanligt
femklassigt läroverk.»

»Ett medel måste derför utfinnas att med ett mindre antal lärare
drifva undervisningen till angifvet omfång. Ett sådant medel behöfver
man emellertid icke söka aflägse. Vid de gamla lärdoms- och apologistskolorna
var det icke ovanligt, att en lärare samtidigt läste med
två årsafdelningar, och utan exempel var till och med icke, att en och
annan skola med 3 å 4 lärare dref undervisningen ända till de kurser,
som fordrades i studentexamen. På senare tider hafva äfven några
tvåklassiga pedagogier utsträckt sin undervisning till fjerde klassens
kurs och sålunda förberedt sina lärjungar för inträde i femte klassen
vid allmänt läroverk. Vid privata skolor, exempelvis privata elementar -

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

skolan i Lund, har detta förfaringssätt med framgång användts äfven
i de högre klasserna.»

»Med tillämpning af berörda anordning skulle sålunda med 3 lärare
undervisningen kunna utsträckas till femte klassens kurs, ehuru tydligen
blott på endera af de tre bildningslinierna, den klassiska, den
reala eller den praktiska. För vinnande af ett godt resultat förutsättes
emellertid, att lärjungeantalet i de särskilda klasserna icke är för stort,
att den eljest föreskrift^ timplanen och kursfördelningen för de fem
lägre klasserna icke behöfver slafviskt följas, utan att nödiga modifikationer
med afseende derå få göras, blott samma slutresultat som i
nämnda klasser nås, samt att lärarne äro fullt inne i det egendomliga
förfaringssätt, som i en sålunda inrättad skola måste följas.»

»För närvarande har minnet af metoden vid en dylik undervisning
inom vår lärarekår nästan gått förloradt, hvilket man kan se af den
motvilja, med hvilken äfven ganska små afdelningar i de högre klasserna
sammanslås. Det torde derför blifva nödvändigt att upprätta en
särskild skola, der profår kunde genomgås af de lärarekandidater, som
hafva för afsigt att egna sig åt berörda skolors tjenst, och der äfven
tillfälle kunde blifva att genom försök utröna lämpligaste sättet att vid
en dylik skola ordna arbetet.»

»Då vid en skola af nu antydda slag samma kurser skola genomgås
som i de fem lägre klasserna af ett allmänt läroverk, måste i
sjelfva verket samma kompetens i teoretiskt afseende fordras af densammas
lärare som af dem vid ett femklassigt läroverk. Men jag anser
likväl, att man, på af komitén anförda skål, kunde försöksvis upplåta
en af de tre lärareplatserna åt en lärare med mindre teoretisk
kompetens än den för adjunkter föreskrifna. Vanlig folkskolelärarekompetens
anser jag dock för liten. Ty det nära samband, som bör
ega rum mellan undervisningen i de särskilda, till de lägre klasserna
hörande läroämnena och i synnerhet mellan undervisningen i modersmålet
och den i de främmande språk, som läsas i skolan, gör det
nödvändigt för hvarje lärare i en sådan skola att hafva nödtorftig kunskap
i alla dess läroämnen. Utom folkskolelärareexamen och profårskurs,
genomgången vid ofvan omnämnda profårsläroverk, skulle således
fordras särskild examen i de främmande språk, som läsas vid
skolan, aflagd enligt de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna
godt föreskrifva. Lönen vid ifrågavarande lärarebefattning, hvars innehafvare
skulle bära namn af kollega, skulle i öfverensstämmelse med
komiténs förslag utgöra 2,000 kronor med två ålder stil lägg, hvartdera
å 250 kronor efter resp. 5 och 10 års tjenstgöring.»

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

»Af de båda öfriga lärarne skulle den ene vara rektor och åtnjuta
samma löneförmåner, som i nådig proposition till 1882 års Riksdag
föreslogs för rektor vid treklassigt läroverk, den andre åter adjunkt
med vanlig adjunktsaflöning och kompetens. Dessutom skulle vid
dessa skolor anställas en teckningslärare, eu gymnastik- och en musiklärare
samt en skolläkare. Teckningsläraren skulle i årligt arfvode
uppbära 500 kronor mot en undervisningsskyldighet af 7 timmar i
veckan, gymnastikläraren skulle åtnjuta 300 kronor mot en undervisningsskyldigbet
af 4 timmar i veckan, musikläraren 300 kronor och
skolläkaren 50 kronor jemte samma afgift af hvarje lärjunge, som tillkomme
skolläkare vid annat allmänt läroverk.»

»Rektor, för hvilken borde gälla samma kompetensfordringar som
för rektor vid femklassigt läroverk, skulle liksom öfriga rektorer tillsättas
på förordnande å viss tid. Hvarje vid skola af ifrågavarande
slag anstäld lärare eller lärarinna skulle vara skyldig att, i fall läroverket
upphörde eller förändrades, mottaga den tjenstgöring vid annat
likartadt läroverk, der Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt sådan anvisa.»

»Yore lärjungeantalet större, än att det lämpligen kunde skötas af
tre ämneslärare, skulle en fjerde ämneslärare, en adjunkt, tillsättas,
utan att undervisningen derför utsträcktes utöfver kurserna för de fem
lägre klasserna.»

»Vid hvarje läsårs slut skulle afgångsexamen hållas, under den
kontroll Kongl. Maj:t kunde finna godt förordna, med de lärjungar,
som genomgått skolans högsta afdelning; och lärjunge, som blifvit i
denna examen godkänd, skulle ega rätt till inträde i nedre sjette klassen
vid allmänt läroverk å den linie, enligt hvilkens undervisningsplan
skolan varit ordnad, eller, derest denna varit den praktiska liniens, de
rättigheter, som möjligen komma att medfölja afgångsexamen å nämnda
linie.»

Med afseende på den i detta yttrande omnämnda praktiska linien
må erinras, att Kongl. Maj:t år 1887 föreslog, att för tillgodoseende
af deras bildningsbehof, som vid tidigare år böra utgå till det praktiska
lifvets värf, en femklassig s. k. praktisk bildningslinie, i hufvudsak anordnad
på sätt, som i statsrådsprotokollet af den 14 februari 1887 angifvits,
måtte upprättas dels, jemte de andra linierna, vid högre eller
femklassiga läroverk i vissa större städer, dels, såsom ensam linie, vid
de lägre allmänna läroverk med tre eller fyra ämneslärare, vid livilka
vederbörande kommunalstyrelse ansåge en sådan linie lämplig och önskvärd.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890 har
nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet förklarat sig öfvertygad

Särskilda. Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

om gagnet af en särskild undervisning af ifrågavarande slag, särskildt,
i de stora handels- och industriidkande städerna, men han har dock på
angifna skäl ansett sig icke böra nu föreslå upprättande af densamma,
under formen af särskild bildningslinie, vid flera af de högre allmänna
läroverken. Med afseende på de lägre läroverken, är departementschefen,
såsom af det följande framgår, af en något annan mening.

Departementschefen yttrar om 1887 års förslag till ombildning af
mindre läroverk, att han finner det beaktansvärdt och att han till väsentliga
delar instämmer deri. Han finner sålunda ändamålsenligt, att,
der lärjungeautalet sådant medgifver, två årsklasser undervisas af en
lärare, så att undervisningen må kunna utsträckas till femte klassens
kurser på en af de båda bildningslinierna, den klassiska eller den reala,
samt att kommunalstyrelsen bör hafva rätt att välja linie. »Skulle
denna styrelse», yttrar han vidare, »finna ändamålsenligare att i stället
för någon af de nämnda linierna inrätta en s. k. praktisk linie, må
detta vara tillåtet, och eger då styrelsen att, obunden af den för
klassiska eller reala linien gällande läsordning, föreslå eu annan, som
bättre tillgodoser ortens behof, och derå söka Kongl. Maj:ts fastställelse».
Emellertid skulle det enligt departementschefens mening ej vara nödigt
att bestämma, att undervisningen vid de ombildade läroverken skulle
omfatta en femårig kurs, utan borde, på förslag af kommunalstyrelse
och läroverkskollegium, för hvarje särskildt läroverk bestämmas, huruvida
undervisningen vid detsamma skulle utsträckas öfver tredje klassens
kurser å endera af de nämnda linierna. Vid ett större lärjungeantal i
hvarje klass läte sig nemligen den föreslagna anordningen ej genomföras,
och då en sådan sammanslagning af olika årsklasser vid undervisningen
på senare tider hos oss blott i mycket ringa omfång förekommit,
vore resultatet af en sådan anordning på många håll ej stort.

Mot 1887 års förslag angående lärarepersonalen vid de ombildade
läroverken och denna personals aflöning har departementschefen intet
att invända, liksom ej heller mot förslaget rörande tillträde för qvinliga
lärjungar till de ifrågavarande läroverken och vilkoren derför, hvaremot
han på anförda skäl icke biträder 1887 års förslag om kommunernas
garanti för erläggande af terminsafgifter till bestämda belopp.

Den organisation, som af Kongl. Maj:t nu föreslagits för de mindre
läroverk, hvilka icke ansetts böra indragas, synes utskottet lämplig och
ändamålsenlig, och utskottet har mot densamma intet att invända.

Då emellertid ordalagen i punktens 4:e moment möjligen kunna
gifva anledning till den uppfattning, att kommunalstyrelse vid bestämmandet
af bildningslinie skulle hafva att välja endast mellan de två

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

hittills förekommande, den klassiska och den reala, men enligt utskottets
mening tillfälle hör stå öppet att, såsom äfven i statsrådsprotokollet
den 7 februari 1890 medgifves, inrätta eu s. k. praktisk linie,
synes i de föreslagna bestämmelserna den ändring böra vidtagas, att i
nämnda moment ordet »hvilkendera» utbytes mot »hvilken». Äfven
torde till detsamma böra fogas en bestämmelse, att kommunalstyrelsens
beslut skall underställas Kongl. Maj:ts pröfning och stadfästelse.

Med afseende på frågan, hvilka läroanstalter böra blifva lägre allmänna
läroverk med 3 eller 4 ämneslärare, har utskottet intet att anmärka
mot Kongl. Maj:ts förslag utom i fråga om läroverket i Sölvesborg,
om hvilket utskottet redan vid föregående punkt yttrat sig. Om
också utskottet måste medgifva, att läroverket i Engelholm, som af
Kongl. Maj:t ansetts böra erhålla tre ämneslärare, såsom herr Wester
i sin motion framhållit, har ett för ett så beskaffadt läroverk stort
lärjungeantal, anser sig dock utskottet icke nu böra hemställa om, att
detta läroverk skulle, såsom herr Wester påyrkat, erhålla fyra ämneslärare.

Med afseende på den i statsrådsprotokollet omförmälda nämnd,
som skulle hafva att upprätta förslag å de lärjungar, hvilka borde från
halfva eller hela den till statsverket ingående terminsafgiften befrias,
anser utskottet, att den är onödigt talrik, hvarför den torde böra begränsas
till rektor såsom ordförande, eu af vederbörande landsting
och en af läroverksstadens kommunalstyrelse vald medlem.

Mot de af Kongl. Maj:t föreslagna löne- och arfvodesbeloppen och
öfriga i punkten innehållna bestämmelser har utskottet intet att invända,
hvaremot utskottet af samma skäl, som vid punkt 5 i fråga om
herr Westrins motion anfördes, icke anser sig höra tillstyrka herr
Westrins yrkande om andra lönevilkor för lärarne vid de nu omhandlade
läroverken, än Kongl. Maj:t föreslagit.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, med afslag å herr Westers motion
samt herr Westrins motion, i hvad den rör nu föreliggande
punkt, må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts
förslag:

att treklassiga allmänna läroverken i Söderköping,
Vimmerby, Alingsås, Askersund, Sala, Trelleborg,
Engelholm, Marstrand, Strömstad, Åmål, Filipstad,
Arvika, Skellefteå och Örnsköldsvik; tvåklassiga
pedagogierna i Södertelge, Köping och Nora; samt

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

enklassiga pedagogien i Simrishamn må ombildas till
lägre allmänna läroverk med tre ämneslärare och sådan
organisation, som i statsrådsprotokollet närmare
angifvits; under vilkor att vederbörande kommun
åtager sig att tillhandahålla erforderliga och lämpliga
undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning
åt rektor;

att under samma vilkor, som i föregående moment
nämnts, ett nytt lägre allmänt läroverk med tre
ämneslärare må upprättas i Motala;

att treklassiga allmänna läroverken i Falköping
och Varberg må ombildas till lägre allmänna läroverk
med 4 ämneslärare; under vilkor att vederbörande
kommun åtager sig samma skyldigheter med afseende
på undervisningslokaler och rektorsbostad, som
stadgats beträffande dylikt läroverk med tre ämneslärare
;

att vederbörande kommunalstyrelse må i sammanhang
med beslutet om förbemälda vilkors uppfyllande
afgöra, dels enligt hvilken bildniugslinies
undervisningsplan läroverket bör inrättas, dels huruvida
qvinliga lärjungar må, i mån af utrymme, vid
läroverket mottagas, dock att kommunalstyrelsens beslut
i ärendet skall Kongl. Maj:ts pröfning och stadfästelse
underställas;

att lärarepersonalen vid ett lägre allmänt läroverk
med tre ämneslärare må utgöras af: en rektor
med en aflöning af 3,500 kronor, deraf 1,000 kronor
tjenstgöringspenningar, och ett ålderstillägg å 500 kronor
efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring såsom
rektor, jemte fri bostad; en adjunkt med vanlig
adjunktsaflöning; eu kollega med lön af 2,000 kronor
jemte två ålderstillägg å 250 kronor hvartdera efter
respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring;
en musiklärare med arfvode af 300 kronor; en gymnastiklärare
med arfvode af 300 kronor och tjenstgöringsskyldighet
af 4 timmar i veckan; samt en
teckningslärare med ett arfvode af 500 kronor och
undervisningsskyldighet af 7 timmar i veckan; äfvensom
att vid hvarje läroverk af detta slag må anställas
Bill. till Iti/csd. Prof. 1890. 8 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 8

Särskilda Utskottets (N:o lj Utlåtande N:o 1.

en skolläkare med arfvode af 50 kronor jemte samma
afgift af lärjnngarne, som tillkommer skolläkarne vid
öfriga allmänna läroverk;

att angående lärarepersonalen och skolläkaren
vid lägre allmänna läroverk med 4 ämneslärare må
gälla samma bestämmelser som vid läroverk med 3
ämneslärare med undantag deraf, att lärarepersonalen
ökas med eu adjunkt;

att rektorerna vid de i de föregående momenten
afsedda läroverken må tillsättas på förordnande under
viss tid, samt att samtlige lärare vid ett dylikt läroverk
må vara förbundne att, derest läroverket upphör
eller förändras, öfvertaga den tjenstgöring, som Kongl.
Maj:t kan finna skäl dem anvisa;

att lärarne vid de treklassiga allmänna läroverk
och de pedagogier, som föreslagits till ombildning,
må, intill dess ombildningen hunnit verkställas eller
annorlunda varder bestämdt, åtnjuta de löneförmåner,
som hittills till dem utgått; samt

att förslag å de lärjungar, som skola komma i
åtnjutande af befrielse från den till statsverket ingående
terminsafgiftens hela eller halfva belopp, må
upprättas af en nämnd, bestående af läroverkets
rektor såsom ordförande, en af läroverksstadens kommunalstyrelse
och en af vederbörande landsting vald
medlem, hvilket förslag derpå underställes eforus till
pröfning och stadfästelse.

10:o) I punkt 8 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,
att profårskurs för blifvande lärare å den praktiska luden samt
vid allmänna läroverk med 3 eller 4 ämneslärare må anordnas vid Jakobs
femklassiga läroverk i Stockholm, samt att nämnda läroverk må
på för ändamålet erforderligt sätt ombildas och dervid följande ändringar
med afseende på lärarepersonalen och dess aflöning vidtagas, nemligen:
att rektor erhåller samma löneförmåner som rektorerna vid högre läroverk,
att ämneslärarnes antal ökas med 3 adjunkter, att teckningsläraren
tillägges samma aflöning, som åtföljer teckningslärarebefattning
af 3:dje klassen vid högre allmänt läroverk, samt att gymnastiklärarebefattningen
indrages, äfvensom att en skolläkare må der anställas med

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1. 59

ett årligt arfvode af 100 kronor utom den afgift af lärjungarne, som
tillkommer skolläkare vid öfriga allmänna läroverk.

Då, såsom till statsrådsprotokollen den 14 februari 1887 och den
7 februari 1890 anförts, det torde vara nödvändigt, att en särskild
profårskurs anordnas för dem, som ämna blifva lärare vid lägre allmänna
läroverk med 3 eller 4 ämneslärare eller å den ifrågasatta praktiska
linien och då den af Kongl. Maj:t med anledning häraf föreslagna
anordningen synes utskottet lämplig, hemställer utskottet,

att Riksdagen må bifalla, att profårskurs för
blifvande lärare å den praktiska linien samt vid
allmänna läroverk med 3 eller 4 ämneslärare må
anordnas vid Jakobs femklassiga läroverk i Stockholm,
samt att nämnda läroverk må på för ändamålet
erforderligt sätt ombildas och dervid följande
ändringar med afseende på lärarepersonalen och
dess aflöning vidtagas, nemligen: att rektor er håller

samma löneförmåner som rektorerna vid högre
läroverk, att ämneslärarnes antal ökas med 3 adjunkter,
att teckningsläraren tillägges samma aflöning, som
åtföljer teckningslärarebefattning af 3:dje klassen vid
högre allmänt läroverk, samt att gymnastiklärarebefattningen
indrages, äfvensom att en skolläkare må
der anställas med ett årligt arfvode af 100 kronor
utom den afgift af lärjungarne, som tillkommer skolläkare
vid öfriga allmänna läroverk;

ll:o) I punkt 9 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,
att rektor och öfningslärare vid läroverket i Haparanda må erhålla
samma löneförmåner som rektor och öfningslärare vid femklassiga
läroverk.

Vid Haparanda läroverk, som från att vara treklassigt utvidgats
till femklassigt, hafva hittills rektor och öfningslärare icke åtnjutit
högre löneförmåner än vid de treklassiga läroverken. Då intet skäl
för en sådan undantagsställning torde finnas och då det särskildt med
afseende på förhållandena i den aflägsna trakt, der detta läroverk är
förlagdt, måste vara af vigt, att läroverket må kunna erhålla fullt lämpliga
lärare, hemställer utskottet,

att Riksdagen må bifalla, att rektor och öfningslärare
vid läroverket i Haparanda må erhålla samma
löneförmåner som rektor och öfningslärare vid femklassiga
läroverk.

Särskilda Utskottets (.N:o 1J Utlåtande N:o 1.

12:o) I punkt 10 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,
att undervisning vid femklassiga läroverket i Oskarshamn må meddelas
äfven å latinlinien.

I sammanhang med behandlingen af denna punkt har utskottet
granskat förhållandena äfven vid öfriga femklassiga läroverk. Utskottet
har då fäst sin uppmärksamhet dervid, att vid samtliga femklassiga
läroverk med undantag af Oskarshamns undervisning meddelas å såväl
latin- som reallinien, under det att vid åtskilliga bland dem antalet
lärjungar på de skilda linierna är mycket ringa. Då dertill kommer,
att somligstädes inom en ganska trång omkrets finnas flere femklassiga
läroverk, än lärjungarnes antal synes nödvändigt betinga, så har det
synts utskottet, som om en undersökning borde anställas derom, huruvida
det icke vore ändamålsenligt att vid några af dessa läroverk göra
den förändring, att undervisningen i dem inskränktes till en bildningslinie,
den hvilken på grund af orternas särskilda behof eller andra förhållanden
pröfvades vara mest lämplig. En sådan förändring torde ej
blott blifva till gagn i pedagogiskt syfte, utan äfven kunna leda till
ekonomiska besparingar.

Under sådana förhållanden anser ej utskottet, att latinlinie nu bör
inrättas vid läroverket i Oskarshamn.

Då det emellertid är uppenbart, att vid en sådan förändrings genomförande
hänsigt måste tagas ej blott till lärjungarnes antal vid de
ifrågavarande läroverken och till dessas närmare eller fjermare afstånd
från hvarandra eller från högre, icke öfverbefolkade läroverk, men då
utskottet ej kunnat hafva tillfälle till att anställa en så noggrann undersökning
af alla på ärendet inverkande omständigheter, att det skulle
kunna våga framställa ett detaljeradt förslag till förändringar, så hemställer
det:

a) att Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af
latinlinie vid femklassiga läroverket i Oskarshamn
icke må af Riksdagen bifallas;

b) att Riksdagen ville besluta ingå till Kongl.
Maj:t med underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes
låta anställa undersökning derom, huruvida en
sådan omorganisation af vissa bland de femklassiga
läroverken kan och bör verkställas, att vid dem undervisning
komme att meddelas endast på en af de tre
bildningslinierna.

Särskilda Utskottets (.N:o 1) Utlåtande N:o 1.

13:o) I punkt 11 af propositionen har Kong! Maj:t föreslagit, att
undervisning å reallinien må meddelas vid högre latinläroverket å Södermalm
äfven i sjette och sjunde klasserna samt vid högre läroverket
i Nyköping äfven i sjunde klassen, men vid högre läroverket i Strengnäs
blott till och med femte klassen.

Då, såsom i statsrådsprotokollet den 7 februari 1890 omförmäles,
Stockholms högre realläroverk i den närmaste framtiden kommer att
förflyttas från sin nuvarande lokal i början af Södermalm till en för
detsamma vid Roslagstull uppförd byggnad, och då härigenom afståndet
till realläroverket för de å Södermalm boende blifver ganska långt,
och då vid högre latinläroverket å Södermalm, vid hvilket tillräckliga
lokaler komma att finnas, undervisning å reallinien äfven i sjette och
sjunde klasserna kan, med omflyttning af lärarekrafter mellan läroverken
i Stockholm, meddelas, utan att derför flere lärare behöfva i Stockholm
anställas, synes Kong! Maj:ts förslag med afseende på högre
latinläroverket å Södermalm böra bifallas.

Mot Kongl. Maj:ts förslag om inskränkning af undervisningen å
reallinien vid läroverket i Strengnäs har utskottet intet att invända.

Med afseende åter på Nyköpings läroverk förefaller det utskottet,
som om reallinie i sjunde klassen der kunde undvaras, då lärjungeantalet
å sjette klassens reallinie är obetydligt och inom måttligt afstånd
finnas tvenne å reallinien fullständiga läroverk, Norrköpings och Linköpings,
vid hvilka utrymmet icke är för strängt upptaget. Snarare
synes det då af behofvet påkalladt, att reallinie upprättades i sjunde
klassen vid läroverket i Vesterås, hvarom också af ortens invånare
framställning gjorts till Kongl. Maj:t. Detta läroverk är nemligen
talrikare besökt än läroverket i Nyköping, och de i granskapet befintliga,
å reallinien fullständiga läroverken, de i Stockholm och Upsala,
äro öfverbefolkade.

Vid behandlingen af denna punkt har utskottet jemväl tagit i öfvervägande,
huruvida icke äfven vid andra högre läroverk än de nu omhandlade
förändringar i en eller annan rigtning kunde och borde vidtagas.
Särskilt har utskottet fäst sin uppmärksamhet dervid, att vid
ett eller annat högre läroverk lärjungeantalet är ganska ringa. Men då
detta till äfventyrs kan bero på förhållanden, hvilka kunna ändras, har
utskottet icke velat med anledning deraf framställa något förslag.

Utskottet hemställer alltså:

a) att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Majrts
förslag, att undervisning å reallinien må meddelas vid

Särskilda Utskottets (.N:o 1) Utlåtande N:o 1.

högre latinläroverket å Södermalm äfven i sjette och
sjunde klasserna, men vid högre läroverket i Strengnäs
blott till och med femte klassen;

b) att Riksdagen må för sin del besluta, att undervisning
å reallinien må meddelas vid högre läroverket
i Vesterås äfven i sjunde klassen.

14:o) I punkt 12 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit, att
två lektorsbefattningar vid allmänna läroverket i Strengnäs samt en
lektorsbefattning och två adjunktsbefattningar vid allmänna läroverket
i Vesterås må indragas, sedan innehafvarne öfverflyttats till andra allmänna
läroverk.

Då den föreslagna indragningen af två lektorsbefattningar vid läroverket
i Strengnäs står i sammanhang med Kongl. Maj:ts af utskottet
tillstyrkta framställning om förändring af undervisningen vid nämnda
läroverk, bör utskottet tillstyrka densamma.

Vidkommande åter läroverket i Vesterås, är det gifvet, att, om
undervisning å reallinien skall, såsom utskottet hemstält, meddelas äfven
i sjunde klassen, så stor inskränkning i lärarekrafterna, som Kongl.
Maj:t föreslagit, icke bör göras. Utskottet anser derför, att vid detta
läroverk blott en lektorsbefattning bör indragas.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må endast på det sätt bifalla Kongl.
Maj:ts förslag, att två lektorsbefattningar vid allmänna
läroverket i Strengnäs och en lektorsbefattning vid
allmänna läroverket i Vesterås må indragas, sedan
innehafvarne öfverflyttats till andra allmänna läroverk.

15:o) I punkt 13 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit, att
— i den mån tillgångar blifva disponibla genom tillämpning af föreslagna
bestämmelser om indragning af vissa läroverk — utom förut
nämnda, följande nya lärarebefattningar må upprättas, nemligen: i
Stockholm: vid högre latinläroverket å Norrmalm en gymnastiklärarebefattning
samt å en för samtliga under direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk lydande läroverk gemensam stat tre lektorsoch
femton adjunktsbefattningar; vid högre läroverket i Nyköping en
lektorsbefattning; vid högre läroverket i Malmö en lektorsbefattning;
vid högre läroverket i Helsingborg två lektors- och två adjunktsbefattningar;
vid högre realläroverket i Göteborg en lektors- och tre adjunkts -

Särskilda Utskottets (N:o lj Utlåtande N:o i.

befattningar; vid högre läroverket i Karlstad tre adjunktsbefattningar;
samt vid högre läroverket i Umeå en lektorsbefattning; dock, hvad
lärarebefattningarna vid läroverket i Helsingborg angår, med vilkor att
stadsfullmägtige derstädes åtaga sig att med det bidrag, som möjligen
kan erhållas af stiftets byggnadskassa och läroverkets enskilda byggnadsfond,
tillhandahålla läroverket erforderliga och ändamålsenliga undervisningslokaler
äfvensom bostad eller hyresersättning åt rektor.

Derjemte har herr P. Lunden (motion n:o 215 inom Andra Kammaren)
föreslagit, att antalet ämneslärarare vid femklassiga allmänna
läroverket i Göteborg må ökas med minst en.

I öfverensstämmelse med hvad utskottet hemstält i punkt 13 anser
utskottet icke någon ny lektorsbefattning i Nyköping behöflig.

Såsom motiv för upprättandet af öfriga af Kongl. Maj:t i denna punkt
föreslagna nya lärarebeställningar anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
till statsrådsprotokollet den 14 februari 1887
följande:

»Vidkommande åter den ifrågasatta ökningen af den ordinarie lärarebesättningen
vid läroverken i Stockholm och Helsingborg, så är behofvet
af en dylik ökning obestridligt, icke blott hvad läroverken i
dessa städer angår, utan äfven beträffande åtskilliga andra läroverk,
der på senare tider måst anställas ett större antal extra lärare. Visserligen
måste man, såsom redan blifvit anmärkt, antaga att lärjungeantalet
med anledning af terminsafgifternas höjning kommer att något
sjunka, men denna minskning torde ej i det hela uppgå till 10 % och
ingenstädes öfverstiga 20 % af det nuvarande lärjungeantalet. Och
vid många läroverk, der undervisningsafdelningarnas antal icke genom
en minskning af lärjungeantalet inom dessa gränser förändras, vinnes
derigenom ingen inskränkning i behofvet af lärarekraft, hvarför lärarnes
antal ingalunda kan minskas i samma proportion som lärjungeantalet
sjunker.»

»Under de senaste fem åren hafva vid de högre läroverken varit
anstälde i medeltal årligen 110 extra lärare, under det att antalet
ordinarie lektors- och adjunktsbefattningar vid berörda läroverk utgjort
551, af hvilka dock en stor mängd, omkring 80, uppehållits af#
vikarier. Antalet extra ordinarie lärare har sålunda uppgått till mer
än en fjerdedel af hela lärareantalet, ett förhållande, som ingalunda
kan anses normalt- eller verka helsosamt på skolarbetets jemna gång.
De extra ordinarie lärarne, som förordnas för högst ett år i sänder,
ombytas nemligen ganska ofta, dels emedan de förutvarande vunnit
befordran till ordinarie platser, dels emedan de sjelfva eller veder -

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

börande rektorer af en eller annan anledning önska förändring. Men
dessa ständiga ombyten förorsaka oupphörliga afbrott i undervisningens
jemna fortgång. Då den nye läraren ej känner hvarken lärjungarne
och deras olika ståndpunkt eller det sätt, hvarpå de förut blifvit undervisade,
eller de fordringar, som ställas på lärjungarne af andra
lärare i samma ämne vid läroverket, blir det omöjligt för honom att
genast finna det rätta sättet för ämnets behandling, och åtskillig tid
går för lärjungarne förlorad under hans trefvande försök att komma
fullt in i sin uppgift. Kommer så härtill, hvilket ej sällan är fallet,
att extraläraren, i följd af den klena aflöningen, måste genom ett
eller annat privatarbete söka skaffa sig bidrag till sitt lifsuppehälle,
är det tydligt, att han icke kan egna det odelade intresse åt skolans
undervisning och de särskilda lärjungarnes individuella förhållanden,
som fordrades för att han snart skulle kunna fylla sin plats och göra
det gagn, som vederborde. Att läroverk, som måste anförtro en stor
del af sin undervisning åt extra ordinarie lärare, derigenom måste lida
betydligt afbräck i sin verksamhet, är derför uppenbart. Extra ordinarie
lärare måste väl alltid användas som vikarier för tjenstlediga
ordinarie lärare eller vid inträffande ledigheter. Och äfven eljest är
det icke möjligt att helt och hållet undvara extra lärare, dels emedan
det icke är eu gång för alla bestämdt, huru många lärjungar, som
högst få mottagas i hvarje klass vid hvarje läroverk, dels derför att
vid en öfvergång, sådan som den nu ifrågasatta, förhållanden komma
att inträda, hvilkas verkan man icke kan fullt beräkna. Ändamålsenligt
torde likväl vara att inskränka extra lärarnes antal så mycket
som kan ske, utan att någon som helst fara uppstår, att flere ordinarie
lärare anställas, än som i framtiden komma att behöfvas. Och
då enligt afl sannolikhet den möjliga minskningen i lärjungeantalet
icke gerna kan föranleda större minskning i behofvet af lärarekrafter
vid de högre läroverken, än att hälften af de- hittills der sysselsatta
extra lärarne blifver öfverflödig, skulle minst 55 dylika lärare der
framdeles behöfva användas, i fäll de ordinarie lärarnes antal icke
ökades. Detta antal synes mig dock vara allt för stort, helst det
komme att fördelas på några få läroverk, der de ordinarie lärarnes
antal är synnerligen litet i förhållande till lärjungeantalet, och högst
antagligt är, att det inom kort komme att i samband med lärjungeantalet
växa ej obetydligt. Jag anser mig derför böra föreslå upprättandet
af åtskilliga ordinarie ämneslärarebefattningar vid läroverk,
der extra lärarnes antal på senare tider varit synnerligen stort i för -

Särskilda Utskottets (.N:o 1) Utlåtande N:o 1,

hållande till de ordinarie lärarnes eller der andra beaktansvärda förhållanden
kunna dertill föranleda.»

»Störst är behofvet vid Stockholmsläroverken. Vid de under direktionen
öfver Stockholms stads undervisningsverk lydande läroverken
hafva i medeltal under de fem sista åren tjenstgjort 34 extra lärare,
under det att de ordinarie lektors-, adjunkts- och kollegabefattningarna
utgjort tillsammans 59, af hvilka flera hela tiden uppehållits af vikarier.
De båda sista läsåren har extralärarnes antal vid nämnda läroverk till
och med uppgått till 37, af hvilka 4 varit extra ordinarie lektorer.
Jag anser derför direktionens förslag, att vid de under densamma lydande
läroverk må inrättas 3 nya lektorstjenster, att uppföras å högre
realläroverkets stat, samt 15 nya adjunktsbefattningar, att uppföras å
en för samtliga dessa läroverk gemensam stat, högst behjertansvärdt,
endast att jag anser lämpligare, att äfven de 3 lektorstjensterna uppföras
på en för samtliga berörda läroverk gemensam stat. De skäl,
direktionen anfört för denna åtgärd beträffande adjunktsbefattningarna
att lärjungeantalet vid de särskilda läroverken i följd af åtskilliga omständigheter
är underkastadt icke obetydliga vexlingar, under det att
lärjungeantalet vid alla läroverken tillsammans är temligen konstant,
synes mig nemligen eg a tillämpning icke blott på de lägre utan äfven
på de högre klasserna; och då det icke är otänkbart, att realläroverket
genom att förflyttas till annan plats kan förlora en del af sitt stora
lärjungeantal i de högre klasserna, i det att undervisning för eu del
af dessas lärjungar måste beredas vid annat läroverk, så vore olämpligt
att hafva fäst de nya lektorsbefattningarna vid detta läroverk.»

»Äfven vid läroverken i Helsingborg, Malmö, Karlstad och Umeå
samt vid högre realläroverket i Göteborg är behofvet af ett ökadt
antal ordinarie lärare särdeles känbart.»

»Staten för det å båda linier fullständiga läroverket i Helsingborg
upptager för närvarande blott 4 lektors- och 7 adjunktsbefattningar,
under det att de derstädes tjenstgörande extra lärarne de senaste åren
utgjort 7 å 8. I öfverensstämmelse med hvad läroverkskollegiet i
detta hänseende hemstält, anser jag derför giltiga skäl finnas för ökandet
af lektorernas antal med 2, då 6 lektorer utan tvifvel äro behöfliga
vid ett å båda linier fullständigt läroverk, der lärjungeantalet i
de högre klasserna är så stort, att sammanslagning af särskilda afdelningar
icke i större utsträckning kan ega rum. Deremot synes kollegiets
framställning om 4 adjunktsbefattningar under nuvarande förhållanden
icke böra bifallas, utan torde antalet nya adjunktsbefattningar
kunna inskränkas till 2. I sammanhang med framställningen
Bih. titt RiJcsd. Prof. 18S0. 8 Sami. 1 Åfd. 1 Haft. 9

66 Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

om ökadt antal ordinarie lärarebefattningar har emellertid lärarekollegiet
framhållit de befintliga undervisningslokalernas otillräcklighet
och olämplighet för det för handen varande stora lärjungeantalet samt
upplyst, att rektor, som ursprungligen haft boställslägenhet sig anvisad
i läroverkshuset, sedermera afstått densamma till undervisningslokaler
och såsom vederlag härför enligt kongl. brefvet den 8 april 1870
uppburit ett belopp af 600 kronor ur läroverkets enskilda byggnadsfond.
Med anledning häraf torde såsom vilkor för inrättandet af de
föreslagna nya ordinarie lärarebefattningarna vid läroverket i Helsingborg
böra stadgas, att stadsfullmägtige derstädes åtaga sig såväl att,
med det bidrag de möjligen kunna erhålla af stiftets byggnadskassa
och läroverkets enskilda byggnadsfond, tillhandahålla läroverket erforderliga
och fullt ändamålsenliga lokaler, som ock att förse rektor med
bostad eller deremot svarande hyresersättning. Kunna tillräckliga och
lämpliga lokaler icke anskaffas för läroverkets nuvarande lärjungeantal,
torde det nemligen blifva nödvändigt att så begränsa lärjungeantalet,
att detsamma utan hinder för undervisningen och utan fara för lärjungarnes
helsa må kunna inrymmas i nu tillgängliga lokaler, i hvilket
fall den nu ifrågasatta ökningen af lärarepersonalen kunde blifva
öfverflödig.»

»Vid läroverket i Malmö tjenstgöra för närvarande G lektorer, 14
adjunkter och 7 extra lärare och vid läroverket i Umeå 5 lektorer, 8
adjunkter och 2 extra lärare. Vid hvardera af dessa läroverk torde
inrättandet af en ny lektorsbefattning vara af behofvet påkalladt. Båda
de nämnda läroverken äro fullständiga så väl å klassiska som å reala
luden, och det i Malmö är ett af våra största läroverk med ett städse
växande lärjungeantal i de högre klasserna. Vid läroverket i Umeå är
lärjungeantalet i det hela visserligen icke så synnerligen stort, men
der eger det egendomliga förhållande rum, att lärjungarne i sjette och
sjunde klasserna äro tillsammans talrikare än lärjungarne i de fem lägre
klasserna tillsammans. Afdelningarna i de högre klasserna äro ock i
allmänhet så stora, att sammanslagning endast i inskränkt mån kan
eg a rum, i följd hvaraf de nuvarande lektorerna endast ofullkomligt
räcka till för undervisningen å det högsta stadiet.»

»Karlstads läroverk är det enda fullständiga läroverk i Karlstads
stora stift, och der fortsättas studierna i allmänhet af de lärjungar, som
utgått från de lägre läroverken i Kristinehamn, Filipstad, Arvika och
Åmål. Det är derför antagligt att lärjungeantalet vid Karlstads läroverk
fortfarande kommer att blifva ganska stort. För närvarande tjenstgöra
der 7 lektorer, 9 adjunkter och 8 extra lärare. De sistnämnde

Särskilda, Utskottets (N:o lj Utlåtande N:o 1.

utgöra således i det närmaste en tredjedel af samtliga ämneslärarne.
Jag anser mig derför böra föreslå, att vid detta läroverk må inrättas
3 nya adjunktsbefattningar.»

»Hvad slutligen angår Göteborgs högre realläroverk, så har dess
lärjungeantal varit stadt i en synnerligen rask tillväxt, och sedan det
inflyttat i sitt nya, präktiga läroverkshus, torde det blifva ännu talrikare
besökt. Dess nuvarande lärarepersonal, som utom rektor och 8
extra lärare blott räknar 4 lektorer och 9 adjunkter, torde derför erfordra
en icke obetydlig tillökning. Emellertid torde försigtigheten
kräfva att för närvarande inskränka sig till en ökning af 1 lektor och
3 adjunkter.»

De här anförda skälen synas utskottet i allmänhet fullt öfvertygande.
Endast i fråga om läroverket i Umeå drager utskottet behöfiigheten
af en ny lektorsbefattning i tvifvelsmål, då, såsom i det nyss
citerade statsrådsprotokollet medgifves, lärjungeantalet vid detta läroverk
icke är synnerligen stort och då äfven andra läroverk finnas,
hvilka, ehuru de äro fullständiga såväl å klassiska som å reala linien,
ega blott fem lektorer. Deremot synes anledning finnas för inrättandet,
i enlighet med herr Lundéns yrkande, af en ny lärarebefattning
vid femklassiga läroverket i Göteborg. Lärjungeantalet vid detta läroverk
har nemligen — liksom vid de tre läroverken i Göteborg tillsammans
— under de senare åren alltjemt ökats, hvarför också en stor
del af undervisningen måst bestridas af extra lärare. Lärjungarne utgjorde
sålunda 1879—1883 i medeltal 188, 1884—1888 i medeltal 223
och höstterminen 1889 273, och under innevarande läsår äro vid läroverket
5 extra lärare anstälde, under det antalet ämneslärarebefattningar
på stat är 6.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl.
Maj:ts förslag och herr Lundéns motion, i hvad
denna rör anställandet af flere ordinarie ämneslärare
vid femklassiga allmänna läroverket i Göteborg,
att — i den mån tillgångar blifva disponibla genom
tillämpning af föreslagna bestämmelser om indragning
af vissa läroverk — utom förut nämnda,
följande nya lärarebefattningar må upprättas, nemligen:
i Stockholm: vid högre latinläroverket å Norrmalm
en gymnastiklärarebefattning samt å en för
samtliga under direktionen öfver Stockholms stads

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N;o 1.

undervisningsverk lydande läroverk gemensam stat tre
lektors- och femton adjunktsbefattningar; vid högre
läroverket i Malmö en lektorsbefattning; vid högre
läroverket i Helsingborg två lektors- och två adjunktsbefattningar;
vid högre realläroverket i Göteborg en
lektors- och tre adjunktsbefattningar; vid femklassiga
läroverket i Göteborg en adjunktsbefattning; samt
vid högre läroverket i Karlstad tre adjunktsbefattningar;
dock, hvad lärarebefattningarne vid läroverket i
Helsingborg angår, med vilkor att stadsfullmägtige
derstädes åtaga sig att med det bidrag, som möjligen
kan erhållas af stiftets byggnadskassa och läroverkets
enskilda byggnadsfond, tillhandahålla läroverket erforderliga
och ändamålsenliga undervisningslokaler äfvensom
bostad eller hyresersättning åt rektor.

16:o) I punkt 14 af propositionen har Kong! Maj:t föreslagit:
att ordinarie adjunkt eller kollega, hvilken aflagt sådan akademisk
examen, som utgör vilkor för behörighet för att söka lektorsbefattning
vid högre allmänt läroverk, äfvensom i öfrigt fullgjort stadgade föreskrifter
för att kunna till lektor utnämnas, må ega rätt att vid årsberäkning
för uppflyttning i högre lektorslönegrad räkna sig till godo
den tid han från och med året näst efter det, hvarunder berörda vilkor
blifvit fullgjorda, med nit och skicklighet vid allmänt läroverk tjenstgjort
såsom tillförordnad rektor, såsom vikarierande lektor eller med
en tjenstgöring väsentligen lika med den, som åligger lektor;

att lärare, som vunnit befordran till lektor vid allmänt läroverk,
må eg a rätt att räkna sig till godo för uppflyttning i högre lektorslönegrad
den tid utöfver tio år, som han varit berättigad att räkna för
uppflyttning i högre adjunktslönegrad;

att öfningslärare, som fullgjort vilkoren för kompetens till ordinarie
öfningslärarebefattning vid högre allmänt läroverk, må räkna sig
till godo för uppflyttning i högre lönegrad den tid han från och med
året näst efter det, hvarunder berörda vilkor blifvit fullgjorda, tjenstgjort
såsom vikarierande öfningslärare med full tjenstgöring vid högre
allmänt läroverk, dock med undantag för de två första åren af hans
så beskaffade verksamhet; samt att tjenstgöring vid lägre allmänt läroverk
härvid äfven må tagas i betraktande sålunda, att två års tjenstgöring
vid lägre läroverk må räknas lika med ett års tjenstgöring vid
högre läroverk;

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1. 69

att lärare vid folkskolelärareseminarier, högre lärarinneseminariet och
sjökrigsskolan må, om de öfvergå i de allmänna läroverkens tjenst, åtnjuta
samma rätt till lönetursberäkning, som genom kongl. kungörelserna
den 29 maj 1874 och den 29 juni 1883 medgifvits lärare vid
vissa enskilda läroverk;

att föreskriften i kongl. cirkuläret den 20 mars 1858 angående rätt
till lönetursberäkning såsom ordinarie lärare först med året näst efter
det, under hvilket fullmagt erhållits, icke må leda derhän, att fullmagts
erhållande förminskar den rätt till uppflyttning, lärare eljest skulle
hafva haft för likartad tjenstgöring; samt

att föreskriften i kongl. cirkuläret den 11 december 1863 angående
rätt för lärare att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo
den tid, under hvilken han, efter det han undergått filosofie kandidatexamen,
såsom extra lärare, duplikant eller vikarie varit vid elementarläroverket
använd, dock med undantag för de tre första åren af hans
så beskaffade verksamhet, må upphöra att vara gällande för andra än
dem, som redan nu hafva rätt att räkna sig denna förmån till godo.

Vid de här ifrågasatta ändringarna i och tilläggen till gällande
bestämmelser med afseende på lärarnes vid de allmänna läroverken lönetursberäkning
har utskottet intet att anmärka, utom vid den lönetursberäkning,
som föreslagits för lärare vid sjökrigsskolan, för den
händelse de öfvergå i de allmänna läroverkens tjenst. Då nemligen
vid sjökrigsskolan finnas olika klasser af lärare och af dem endast
lektorerna med afseende på sättet för anställning, kompetens och tjenstgöring
kunna anses jemförlige med lärarne vid de allmänna läroverken,
synes rätten till lönetursberäkning vid öfvergång till de allmänna
läroverken böra tillkomma endast denna lärareklass.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts
förslag:

att ordinarie adjunkt eller kollega, hvilken aflagt
sådan akademisk examen, som utgör vilkor för behörighet
för att söka lektorsbefattning vid högre allmänt
läroverk, äfvensom i öfrigt fullgjort stadgade föreskrifter
för att kunna till lektor utnämnas, må ega rätt att
vid årsberäkning för uppflyttning i högre lektorslönegrad
räkna sig till godo den tid han från och med året
näst efter det, hvarunder berörda vilkor blifvit fullgjorda,
med nit och skicklighet vid allmänt läroverk tjenstgjort
såsom tillförordnad rektor, såsom vikarierande lektor

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

eller med en tjenstgöring väsentligen lika med den,
som åligger lektor;

att lärare, som vunnit befordran till lektor vid
allmänt läroverk, må ega rätt att räkna sig till godo
för uppflyttning i högre lektorslönegrad den tid utöfver
tio år, som han varit berättigad att räkna för
uppflyttning i högre adjunktslönegrad;

att öfningslärare, som fullgjort vilkoren för kompentens
till ordinarie öfningslärarebefattning vid högre
allmänt läroverk, må räkna sig till godo för uppflyttning
i högre lönegrad den tid han från och med året
näst efter det, hvarunder berörda vilkor blifvit fullgjorda,
tjenstgjort såsom vikarierande öfningslärare
med full tjenstgöring vid högre allmänt läroverk, dock
med undantag för de två första åren af hans så beskaffade
verksamhet; samt att tjenstgöring vid lägre
allmänt läroverk härvid äfven må tagas i betraktande
sålunda, att två års tjenstgöring vid lägre läroverk
må räknas lika med ett års tjenstgöring vid högre
läroverk;

att lärare vid folkskolelärareseminarier, högre
lärarinneseminariet och lektorer vid sjökrigsskolan
må, om de öfvergå i de allmänna läroverkens tjenst,
åtnjuta samma rätt till lönetursberäkning, som genom
kongl. kungörelserna den 29 maj 1874 och den 29
juni 1883 medgifvits lärare vid vissa enskilda läroverk;

att föreskriften i kongl. cirkuläret den 20 mars
1858 angående rätt till lönetursberäkning såsom ordinarie
lärare först med året näst efter det, under
hvilket fullmagt erhållits, icke må leda derhän, att
fullmagts erhållande förminskar den rätt till uppflyttning,
lärare eljest skulle hafva haft för likartad tjenstgöring; att

föreskriften i kong!, cirkuläret den 11 december
1863 angående rätt för lärare att för uppflyttning
i högre lönegrad räkna sig till godo den tid, under
hvilken han, efter det han undergått filosofie kandidatexamen,
såsom extra lärare, duplikant eller vikarie
varit vid elementarläroverket använd, dock med undantag
för de tre första åren af hans så beskaffade

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

verksamhet, må upphöra att vara gällande för andra
än dem, som redan nu hafva rätt att räkna sig denna
förmån till godo.

17:o) I punkt 15 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit:

att, med undantag för gymnastiklärarne, öfriga ordinarie lärare
och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk skola hafva rättighet och,
hvad angår de lärare och lärarinnor, som ingå på den nya lönestaten
eller som utnämnas efter det kungörelse i ämnet utkommit, äfven skyldighet
att vid uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjenstår med oafkortad
lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten
afgå, Kongl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjensten kunna på ett
tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i
densamma qvarstå;

att ordinarie gymnastiklärare vid förenämnda läroverk, då de uppnått
60 lefnadsår och minst 30 tjenstår, skola under i öfrigt enahanda
vilkor och förutsättningar, som för öfrige lärare blifvit föreslagna,
hafva samma rätt och samma skyldighet att från tjensten afgå med
pension, som näst föregående moment innehåller beträffande öfrige lärare;

att vid dessa läroverk anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, som
i minst tre år lidit af lamhet, blindhet, döfhet eller vansinne, hvaraf
han eller hon varit urståndsätta att sin tjenst bestrida, må, derest det
varder behörigen styrkt, att anledning icke förefinnes till antagande,
det han eller hon kan återvinna tjenstbarhet, kunna äfven utan egen
ansökning före uppnådd pensionsålder från tjensten skiljas, mot åtnjutande
under sin återstående lifstid af pension från allmänna indragningsstaten,
hvilken pension skall för lärare eller lärarinna, hvars aflöning
är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, utgå med ett belopp
lika med hela lönen, om han eller hon befinner sig i annan lönegrad
än den högsta, men för den, som redan uppnått högsta lönegraden
eller innehar tjenst, för hvilken inga lönegrader finnas, så beräknas,
att för hvarje i full pensionsålder felande tjenstår afdrages en procent
af lönen, dock icke mer än tio procent, samt för lärare eller lärarinna,
hvars aflöning icke är på förenämnda sätt fördelad, skall utgå med ett
mot tre fjerdedelar af lönen svarande belopp, minskadt med en procent
för hvarje tjenstår, som felas i pensionsåldern, dock icke öfver tio
procent.

72 Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Derjemte liar herr A. Westrin (motion n:o 207 inom Andra Kammaren)
yrkat, att Kongl. Maj:ts hemställan angående pensionering af
lärarne vid de allmänna läroverken må jemväl med afseende på de af
honom föreslagna lönebeloppen vinna Riksdagens bifall.

Vid de båda första momenten af Kongl. Maj:ts förslag har utskottet
intet att anmärka. Hvad åter det tredje angår, förefaller det utskottet,
som om genom bifall till detsamma icke alltför oväsentliga kostnader
skulle kunna komma att tillskyndas statsverket utan fullt motsvarande
fördel, alldenstund en lärare, som tjenstgjort blott några få år, skulle
kunna afgå med hela lönen i pension.

Då dertill kommer, att Kongl. Maj:t icke lärer sakna möjlighet
att i särskilda fall hos Riksdagen göra framställning om pension för
lärare, som under längre tid varit urståndsatt att sin tjenst bestrida och
om hvilken säker anledning finnes att antaga, att han icke kan återvinna
tjenstbarhet, anser sig utskottet icke böra tillstyrka detta moment
af Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Westrins yrkande med afseende på pensionsbeloppen för
lärarne, torde, då utskottet afstyrkt hans förslag med afseende på
lärarnes löner, icke erfordra något särskildt yttrande.

Utskottet hemställer alltså,

a) att Riksdagen må endast på det sätt bifalla
Kongl. Maj:ts förslag:

att, med undantag för gymnastiklärarne, öfriga
ordinarie lärare och lärarinnor vid rikets allmänna
läroverk skola hafva rättighet och, hvad angår de
lärare och lärarinnor, som ingå på den nya lönestaten
eller som utnämnas efter det kungörelse i ämnet utkommit,
äfven skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår
och minst 35 tjenstår med oafkortad lön såsom
pension å allmänna indragningsstaten från tjensten
afgå; Kongl. Maj:t dock obetaget att låta med
afskedet anstå, derest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas i tjensten kunna på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kan finnas villig
att i densamma qvarstå;

att ordinarie gymnastiklärare vid förenänmda läroverk,
då de uppnått 60 lefnadsår och minst 30 tjenstår,
skola under i öfrigt enahanda vilkor och förutsättningar,
som för öfrige lärare blifvit föreslagna,

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

hafva samma rätt och samma skyldighet att från tjensten
afgå med pension, som näst föregående moment
innehåller beträffande öfrige lärare;

b) att herr Westrins förslag med afseende på
lärarnes pensionering icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

18:o) I punkt 16 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,
att ingen förändring eger rum i afseende å anslagen till djeknepenningeersättning
och till ersättning för förlorad helgonskyld, men att
anslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk må
upptagas å ordinarie stat till enahanda belopp, hvarmed det förut varit
uppfördt å extra stat, eller 6,000 kronor.

Då intet skäl torde finnas för ändrade bestämmelser med afsende
på de hittills utgående anslagen: djeknepenningeersättning, ej inräknad
i kontanta lönebeloppen till lärarne, 4,307 kronor 10 öre, och ersättning
för förlorad helgonskyld, 2,644 kronor 33 öre, och då anslaget
af 6,000 kronor till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk,
hvilket under en följd af år utgått å extra stat, visat sig medföra betydligt
gagn och för framtiden fortfarande blir behöfligt, hemställer
utskottet,

att Riksdagen må bifalla, att ingen förändring
eger rum i afseende å anslagen till djeknepenningeersättning
och till ersättning för förlorad helgonskyld,
men att anslaget till resestipendier åt lärare
i främmande lefvande språk må upptagas å ordinarie
stat till enahanda belopp, hvarmed det förut varit
uppfördt å extra stat, eller 6,000 kronor.

19:o. I punkt 17 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,

att anslaget till arfvoden åt bibliotekarier må höjas till ett belopp

af 7,000 kronor och äfven kunna användas till bestridande af andra
kostnader för biblioteken.

Med afseende å ifrågavarande anslag anförde dåvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet till statsrådsprotokollet den 14 februari 1887,
att i följd af den stora utveckling, åtskilliga af stifts- och läroverksbiblioteken
under de båda sista årtiondena vunnit, och med hänsyn till
de fordringar, som nu för tiden måste ställas på skötseln och under Bih.

till Rihd. Prof. 1890. 8 Sami. 1 Afcl. 1 Haft. 10

74 Särskilda Utskottets (N:o 1J Utlåtande N:o 1.

hållet af en offentlig boksamling af den omfattning, som flertalet af
dessa bibliotek eger, det dittillsvarande anslaget af 4,542 kronor 64
öre visat sig otillräckligt, hvarför de framställningar om ökade årliga
arfvoden eller tillfälliga anslag till förbättrad anordning och vård af
berörda boksamlingar, som understundom inkommit, i allmänhet måst
afslås, för så vidt icke medel kunnat från annat anslag erhållas. I
öfverensstämmelse härmed begärdes en ökning af anslaget till arfvoden
åt bibliotekarier till 7,000 kronor.

Såsom särskildt skäl för ökandet af det nu utgående anslaget framhåller
den nuvarande departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 7 februari 1890, dels att, såsom framginge af en underdånig
framställning af domkapitlet i Linköping angående behofvet af
större statsbidrag till stifts- och läroverksbiblioteket derstädes, behofvet
af ökade medel för en ändamålsenlig skötsel och vård af detta dyrbara
bibliotek vore synnerligen trängande, dels att bland de bibliotek,
som äro fästa vid våra allmänna läroverk, flera finnas, som innesluta
stora och högst dyrbara samlingar, hvilka till skötsel och vård fordra
vida större medel, än som hittills till dem utgått, hvarför ett anslag af
7,000 kronor till bibliotekarier ingalunda kunde anses för stort. Men
då det i vissa fall kunde blifva behöfligt att af ifrågavarande anslag
tillgodogöra äfven andra bibliotekens behof än arfvoden åt bibliotekarier,
hemstälde departementschefen, att detsamma skulle kunna användas
äfven till betäckande af andra kostnader för biblioteken.

Utskottet, som funnit de anförda skälen för anslagets höjande och
disposition tillfyllestgörande, hemställer

att Riksdagen må bifalla, att anslaget till arfvoden
åt bibliotekarier må höjas till ett belopp af 7,000 kronor
och äfven kunna användas till bestridande af andra
kostnader för biblioteken.

20:o) I punkt 18 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,
att af anslaget till skrifbiträden åt rektorer bidrag må kunna utgå
icke blott åt rektorer vid högre läroverk och femklassiga läroverk i
Stockholm, utan äfven åt rektorer vid femklassiga läroverk i landsorten
med ett synnerligen stort lärjungeantal, samt att detta anslags belopp
må höjas till 12,000 kronor.

Till skrifbiträden åt rektorer vid de högre allmänna läroverken
och de femklassiga läroverken i Stockholm finnes i nuvarande stat upptaget
ett anslag af 10,000 kronor. Vid 1887 års riksdag begärde

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Kong]. Maj:t en förhöjning till 17,000 kronor, hvarför i statsrådsprotokollet
af den 14 februari 1887 såsom skäl anfördes, att det dåvarande
anslaget redan visat sig väl knappt, samt att vid genomförandet af den
då föreslagna organisationen af de allmänna läroverken rektorernas
kamerala och ekonomiska bestyr komme att ytterligare ökas, särskildt
genom uppbörd och redovisning af de till statsverket ingående terminsafgifterna
jemte dermed sammanhängande göromål, hvarjemte anslaget
borde göras tillgängligt äfven för rektorer vid lägre allmänna
läroverk i landsorten med synnerligen stort elevantal. I den nu föreliggande
propositionen har Kongl. Maj:t begärt höjning blott till 12,000
kronor, dels emedan af Kongl. Maj:t icke föreslagits upptagande af till
statsverket ingående terminsafgifter i de tre lägsta klasserna, hvilka
innehålla det största antalet lärjungar, dels emedan något större arfvode
ej synts behöfligt till skrifbiträde åt rektorer vid de läroverk, hvilkas
lärjungeantal icke öfverstiger 200.

Då utskottet anser det vara af synnerlig vigt, att rektorernas uppmärksamhet
såvidt möjligt icke af andra göromål dragés bort från deras
vigtigaste åligganden, lärarekallets utöfning och läroverkets närmaste
styrelse, och då för detta ändamåls vinnande ökning i det hittillsvarande
anslaget synes behöflig, så mycket mer som, om utskottets förslag
beträffande terminsafgifterna bifalles, sådana afgifter skulle komma
att uppbäras äfven af lärjungarne i de talrikt besökta tre nedersta
klasserna, och då derjemte möjlighet torde böra finnas äfven för rektorerna
vid de femklassiga läroverk utom Stockholm, som ega synnerligen
stort lärjungeantal, såsom exempelvis femklassiga läroverket i
Göteborg, att erhålla bidrag till skrifbiträde, hemställer utskottet,

att Riksdagen må bifalla, att af anslaget till skrifbiträden
åt rektorer bidrag må kunna utgå icke blott
åt rektorer vid högre läroverk och femklassiga läroverk
i Stockholm utan äfven åt rektorer vid femklassiga
läroverk i landsorten med ett synnerligen
stort lärjungeantal, samt att detta anslags belopp må
höjas till 12,000 kronor.

21 :o) I punkt 19 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,
att anslagen till arfvoden åt extra lärare samt till vikariearfvoden
och oförutsedda behof må sammanföras till ett anslag, som upptages
å ordinarie stat till 175,000 kronor, eller 20,000 kronor mindre än det
sammanslagna belopp, hvartill berörda anslag hittills varit dels å ordinarie,
dels å extra stat uppförda.

76 Särskilda Utskottets (.N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Med afseende å detta anslag yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
till statsrådsprotokollet den 14 februari 1887:

»Till arfvoden åt extralärare utgå för närvarande å ordinarie stat
100,000 kronor och å extra stat 40,000 kronor samt till vikariearfvoden
och oförutsedda behof 55,000 kronor, för dessa ändamål tillsammans
således 195,000 kronor. Med afseende på dessa anslag, hvilka lämpligen
torde kunna sammanslås till ett enda, är att anmärka, att visserligen
å ena sidan de extra ordinarie lärarnes arfvoden, enligt hvad
föreslaget är, skulle höjas från 1,500 eller 1,200 kronor till 2,000,
1,800 eller 1,500 kronor, men att å andra sidan det är högst antagligt,
att extralärarnes antal skall kunna betydligt inskränkas dels på grund
af det ökade antalet ordinarie ämneslärarebefattningar, dels i följd af
det sannolikt något minskade lärjungeantalet. Berörda anslag torde
derför kunna tåla en nedsättning af 20,000 kronor och således böra i
den nya staten uppföras med tillsammans 175,000 kronor.»

Härvid har utskottet intet annat att anmärka, än att, då möjligen
behofvet af extralärare kan komma att minskas, utöfver hvad nu är
beräknadt, det icke torde vara lämpligt att å ordinarie stat uppföra det
nu å extra stat utgående anslaget å 40,000 kronor. Utskottet hemställer
derför,

att Riksdagen må endast på det sätt bifalla Kongl.
Maj:ts förslag, att till arfvoden åt extra lärare samt
till ■ vikariearfvoden och oförutsedda behof å ordinarie
stat uppföres ett anslag af 135,000 kronor, samt att
till arfvoden åt extra lärare beviljas ett anslag å extra
stat för år 1891 å 40,000 kronor.

22:o) I punkt 20 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,
att i stället för hittills utgående anslag till extra arfvoden åt gymnastiklärare
samt till befrämjande af vapenöfningarna må uppföras ett
anslag af 42,000 kronor till extra arfvoden åt gymnastiklärare och ledare
af skolungdomens fria lekar samt till anskaffande af ammunition
för målskjutning m. m.

För närvarande äro två belopp, å 7,000 och 13,500 kronor, anvisade
dels till extra gymnastiklärarearfvoden vid dem bland de fullständiga
läroverken, hvarest lärjungarnes antal i betydligare mån öfverstiger
200, dels till förhöjda arfvoden åt gymnastiklärare, till rese- och traktamentsersättning
åt officerare, som särskildt förordnas att leda vapenöfningarna,
samt till anskaffande af ammunition och inrättande af
skjutbanor.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Såsom skäl för den föreslagna förhöjningen har till statsrådsprotokollet
den 14 februari 1887 anförts, att det vore lämpligt, att
äfven gymnastiklärarnes aflöning ordnades på samma sätt, som hittills
varit fallet med teckningslärarnes, så att en viss undervisningsskyldighet
faststäldes för den ordinarie lönen, och särskildt arfvode utbetalades
för hvarje timme i veckan, hvarmed tjenstgöringen höjdes deiutöfver;
och skulle härför det förra och en del af det senare af de
nämnda anslagen tagas i anspråk. Återstoden af det sistnämnda skulle
då användas till öfriga ändamål, för hvilket detta anslag nu är afsedt..
Derjemte behöfdes anslag för åstadkommande, der så lämpligen kan
ske, af särskilda gymnastiköfningar för de kroppsligt svagare lärjungarne
äfvensom för ledning och öfvervakande af skolungdomens fria lekar.

Utskottet, som finner det föreslagna sättet för gymnastiklärarnes
aflöning lämpligt samt till fullo inser vigten deraf, att för de kroppsligt
svagare afpassade gymnastiköfningar åstadkommas, anser deremot,
att särskildt aflönade ledare af och uppsyningsmän öfver ungdomens
fria lekar icke torde vara erforderliga, hvarför utskottet hemställer,

att Riksdagen endast på det sätt må bifalla Kongl.
Maj :ts förslag, att i stället för hittills utgående anslag
till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till befrämjande
af vapenöfningarna må uppföras ett anslag
af 34,000 kronor till extra arfvoden åt gymnastiklärare
samt till anskaffande af ammunition för målskjutning
in. m.

23:o) I punkt 21 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,
att anslaget till extra arfvoden åt teckningslärare nedsättes till ett
belopp af 28,000 kronor.

Utskottet, som saknar anledning att afstyrka den af Kongl. Maj:t
i den förevarande punkten föreslagna nedsättningen, hemställer,

att Riksdagen må bifalla, att anslaget till extra
arfvoden åt teckningslärare nedsättes till ett belopp
af 28,000 kronor.

24:o) I punkt 22 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,
att anslaget till praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna
läroverken må höjas till 28,000 kronor.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Detta anslag har hittills utgått med 20,500 kronor. Såsom till
statsrådsprotokollet den 14 februari 1887 anförts, blir emellertid förhöjning
nödvändig genom det föreslagna inrättandet vid Jakobs läroverk
af särskild profårskurs för praktisk utbildning af blifvande lärare
dels å den praktiska linien, dels vid de lägre allmänna läroverken med
3 eller 4 ämneslärare, hvarjemte de nu utgående arfvodena för lärarekandidaternas
handledning torde vara väl knappa.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må bifalla, att anslaget till praktisk
utbildning af blifvande lärare vid de allmänna
läroverken må höjas till 28,000 kronor.

25:o) I punkt 23 af propositionen har Kong!. Maj:t föreslagit,
att till reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskildt
vid de läroverk, der profårskurs är inrättad, må uppföras ett
anslag af 4,000 kronor.

Såsom skäl härför har till statsrådsprotokollet den 14 februari
1887 anförts, att hittills blott lärarne i främmande lefvande språk
varit hugnade med särskilda stipendier för att i utlandet studera sitt
ämne, men att äfven lärare i öfriga ämnen skulle hafva stort gagn af
att taga personlig kännedom om huru deras ämnen behandlades i utlandet;
i synnerhet skulle det vara af vigt för lärarne vid de läroverk,
der profår genomgås, att blifva satta i tillfälle att på ort och ställe
lära känna de metoder, som i utlandet redan stadgat sig eller hölle
på att utbildas för behandlingen af det ämne, hvari de skulle handleda
blifvande lärare; på sådant sätt skulle utlandets erfarenhet lättast
komma samtliga våra läroverk till godo.!

På grund af dessa skäl, hvilka utskottet anser tillfyllestgörande,
hemställer utskottet,

att Riksdagen må bifalla, att till reseunderstöd
åt lärare vid de allmänna läroverken, särskild! vid
de läroverk, der profårskurs är inrättad, må uppföras
ett anslag af 4,000 kronor.

26:o) I punkt 24 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit:

att — under förutsättning deraf, att samtliga pedagogier, vid hvilka
högre undervisning meddelas, indragas eller ombildas — ordinarie an -

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

slaget i kontant till pedagogier och folkskolor må nedsättas med 57,511
kronor, eller till 5,036 kronor; samt

att aflöningen till de på nämnda pedagogiers stat qvarstående
lärare må utgå af anslaget till de allmänna läroverken.

Under hänvisning till den utredning, som under nästa punkt lemnas,
hemställer utskottet,

att Riksdagen må bifalla, att — under förutsättning
deraf, att samtliga pedagogier, vid livilka högre
undervisning meddelas, indragas eller ombildas —
ordinarie anslaget i kontant till pedagogier och folkskolor
må nedsättas med 57,511 kronor, eller till
5,036 kronor; samt

att aflöningen till de på nämnda pedagogiers stat
qvarstående lärare må utgå af anslaget till de allmänna
läroverken.

27:o) I punkt 25 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,
att Riksdagen, i stället för hittills å extra stat utgående anslag till
allmänna läroverken 382,975 kronor och till pedagogierna 8,750 kronor
samt det till indragning föreslagna beloppet af ordinarie anslaget
till pedagogier och folkskolor 57,511 kronor, ville för betäckande af
kostnaderna för den nya normalstaten, beräknade till 2,606,750 kronor,
för ålderstillägg åt lärarne enligt nya staten, beräknade för år 1891 till
782,550 kronor, samt för de i punkterna 16—23 af propositionen omnämnda
särskilda anslagen till de allmänna läroverken, uppgående tillhopa till
308,951 kronor 43 öre, bevilja eu förhöjning af nuvarande ordinarie
anslag till de allmänna läroverken med ett jemnadt belopp af 790,809
kronor, dock att, alldenstund af befintliga reservationer å nämnda anslag
kan under år 1891 för ändamålet utgå 78,573 kronor, sagda förhöjning
må i riksstaten för år 1891 upptagas till allenast 712,236
kronor, kommande alltså, under förutsättning af Riksdagens bifall såväl
till hvad nu föreslagits som till den i Kongl. Maj:ts proposition
n:o 1 gjorda framställning angående ersättning af statsverket för en
till indragning föreslagen fond vid allmänna läroverket i Karlstad,
sammanlagda beloppet af anslagen till allmänna läroverken att i 1891
års riksstat uppgå till kronor 3,579,782.

Herr M. Dalin har i förra delen af sin motion (n:o 210 i Andra
Kammaren) yrkat, att Riksdagen vidtager sådana ändringar i Kongl.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Maj:ts proposition n:o 17, i hvad den afser de allmänna läroverkens
organisation, kommunernas bidrag, aflöningar och terminsafgifter, att
de nu utgående anslagen till elementarläroverken och pedagogierna ej
må, vid omorganisationen af dessa läroverk, ökas utöfver sina nuvarande
belopp på annat sätt än medelst enskilda kommuners bidrag
och terminsafgifter.

Genom de ändringar i Kongl. Maj:ts proposition, om hvilka utskottet
hemstält, har den af Kongl. Maj:t föreslagna lärarestaten minskats
med två lektorer — 1 i Nyköping och 1 i Umeå — 1 rektor,
1 adjunkt, 1 kollega, 1 musiklärare, 1 gymnastiklärare, 1 teckningslärare,
hvartill kommer 1 skolläkare — allesammans i Sölvesborg; men
den har å andra sidan ökats med 3 adjunkter — 2 i Vesterås och 1
vid femklassiga läroverket i Göteborg. Då enligt Kongl. Maj:ts förslag
antalet ämneslärarebefattningar skulle komma att ökas med 14,
men öfningsläraretjensterna att minskas med 11, skulle enligt utskottets
förslag ämneslärarebefattningarna ökas med 12 och öfningslärarebefattningarna
minskas med 14. Normalstaten för samtliga allmänna
läroverk efter genomförandet af den af Kongl. Maj:t föreslagna organisationen
af dessa läroverk skulle enligt Kongl. Maj:ts förslag uppgå
till 2,606,750 kronor; enligt utskottets förslag skulle den uppgå till
2,598,100 kronor (tab. I). Ålderstilläggen för redan anstälde lärare
beräknas af Kongl. Maj:t för år 1891 till 782,550 kronor. Sammanlagda
beloppet af de öfriga anslagen till de allmänna läroverken, hvilket
enligt Kongl. Maj:ts förslag uppgick till kronor 308,951: 43, uppgår
enligt utskottets till kronor 260,951: 43 å ordinarie stat och 40,000
kronor å extra stat för 1891, hvadan totalsumman af utgifterna för de
allmänna läroverken, hvilken enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle uppgå
till kronor 3,698,251: 43, enligt utskottets skulle komma att utgöra å
ordinarie stat kronor 3,641,601: 43 och å extra stat för år 1891 kronor
40,000 eller sammanlagdt kronor 3,681,601: 43 (Tab. III).

Om, såsom chefen för ecklesiastikdepartementet ansett böra ske,
till bestridande af dessa utgifter i första rummet användes den afkomst
af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar,
som i statsliggaren antecknas under rubrik »inom kolumn specificerade
inkomster» och som lära kunna beräknas till 40,000 kronor,
skulle det kontanta anslag, som enligt utskottets förslag komme att
af statsverket erfordras, utgöra å ordinarie stat kronor 3,601,601: 43
och å extra stat för år 1891 40,000 kronor eller sammanlagdt kronor
3,641,601: 43.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Alldenstund för närvarande i kontant af statsverket till de allmänna
läroverken utgå å ordinarie stat 2,867,443 kronor och å extra
stat 382,975 kronor samt till pedagogier med högre undervisning å
ordinarie stat 57,511 kronor och å extra stat 8,750 kronor eller tillsammans
till den högre skolbildningen 3,316,679 kronor, skulle således
genomförandet af den nya organisationen enligt utskottets förslag
fordra en ökad årlig utgift af kronor 324,922: 43.

Men genom de föreslagna terminsafgifterna skulle statsverket erhålla
ökade inkomster, enligt Kongl. Maj:ts förslag till ett belopp af
263,000 kronor. Efter utskottets förslag, att afgifter skulle utgå, utöfver
hvad Kongl. Maj:t föreslagit, jemväl af de tre lägsta klasserna,
skulle terminsafgifterna, i öfrigt beräknade efter samma grunder som i
Kongl. Maj:ts proposition, på sätt tab. II närmare angifver, komma att
uppgå till omkring 354,500 kronor, hvadan enligt utskottets förslagstatsverkets
årliga kostnader för den högre skolbildningen skulle blifva
kronor 29,577: 87 eller i jemnadt tal 29,578 kronor mindre än för
närvarande, under det de enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle hafva
ökats med 78,573 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hvarigenom äfven herr
Dahns motion torde få anses besvarad i hvad den rör sådan begränsning
af anslagen till de allmänna läroverken, att dessa icke ökas utöfver
sina nuvarande belopp på annat sätt än medelst enskilda kommuners
bidrag och terminsafgifter, och då särskild! anslag för upprätthållande
af undervisningen vid de till indragning föreslagna läroverken
under år 1891, enligt hvad i statsrådsprotokollet upplyses, icke lärer
vara behöflig!, hemställer utskottet,

a) att Riksdagen, i stället för hittills å extra stat
utgående anslag till de allmänna läroverken 382,975
kronor och till pedagogierna 8,750 kronor samt det
till indragning föreslagna beloppet af ordinarie anslaget
till pedagogier och folkskolor 57,511 kronor,
må för betäckande af kostnaderna för den nya normalstaten,
beräknade till 2,598,100 kronor, för ålderstillägg
åt lärarne enligt den nya staten, beräknade
för år 1891 till 782,550 kronor, samt för de i punkterna
18—25 här ofvan omnämnda särskilda anslagen, uppgående
tillhopa till 300,951 kronor 43 öre, bevilja dels
en förhöjning af nuvarande ordinarie anslag till
de allmänna läroverken med ett jemnadt belopp af
Bih. till liiksd. Frot. 1890. 8 Sami. 1 Afd. 1 Käft. 11

82 Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

734,159 kronor, dels å extra stat för 1891 40,000
kronor; kommande alltså, under förutsättning af Riksdagens
bifall till hvad nu föreslagits, och med hänsyn
dertill, att Riksdagens båda kamrar bifallit Kongl.
Maj:ts i dess proposition n:o 1 gjorda framställning
angående ersättning af statsverket med 103 kronor
för en till indragning föreslagen fond vid allmänna
läroverket i Karlstad, sammanlagda beloppet af anslagen
till allmänna läroverken att i 1891 års riksstat
uppgå till kronor 3,641,705; samt

b) att herr Dahns motion, i hvad den rör nu
föreliggande punkt, icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

28:o) I punkt 26 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit,
att enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna lämpligt
föreskrifva, af reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken
må användas ett belopp af högst 15,000 kronor årligen till
understöd åt enskilda läroverk.

Af herr O. W. Redelius har (motion n:o 166 inom Andra Kammaren)
hemstälts, att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett
belopp af 20,000 kronor för att dermed understödja sådana enskilda
läroverk, der gossar erhålla undervisning till studentexamen och som
deraf göra sig förtjent^, mot skyldighet för dessa läroverk att dels
underkasta sig den kontroll, dels mottaga det antal frielever, som
Kongl. Maj:t finner lämpligt föreskrifva.

På grund af den ensartade organisation, som man anser de allmänna
läroverken böra ega, möta svårigheter att vid dem till undervisningens
båtnad anställa försök med nya pedagogiska idéer. Endast
vid ett af statens läroverk, nya elementarskolan i Stockholm, torde
sådana försök kunna i någon vidsträcktare mån göras. Då det derför
måste vara önskvärdt, att enskilda skolor finnas, vid hvilka, såsom
fallet är med de båda privatläroverk, som i statsrådsprotokollet särskildt
omnämnas, nya anordningar med afseende på undervisningen pröfvas,
och då det följaktligen bör ligga i statens intresse att, der så behöfves,
understödja de enskilda skolor, som gjort sig deraf förtjenta, och då
dertill kommer, att, om de nu befintliga enskilda- skolorna skulle af
brist på understöd nödgas att upphöra med sin verksamhet, statens utgifter
för de allmänna läroverken säkerligen skulle stiga icke obetydligt

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

på grund af nödvändigheten att vid vissa af sistnämnda läroverk upprätta
nya parallelafdelningar för de enskilda skolornas hittillsvarande
lärjungar, och då det torde vara lämpligt, att äfven andra enskilda
skolor än de, som synas vara i statsrådsprotokollet närmast afsedda,
kunde blifva delaktiga af understöd, hvilket dock synes böra tillkomma
blott sådana enskilda skolor, som meddela fullständig elementarundervisning,
hemställer utskottet,

att Riksdagen med anledning af Kongl. Maj:ts
förslag och herr Redelii motion må medgifva, att
enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan
finna lämpligt föreskrifva, af reservationerna å anslagen
till de allmänna läroverken må användas ett
belopp af högst 20,000 kronor årligen till understöd
åt enskilda läroverk, hvilka förbereda till studentexamen.

29:o) I punkt 27 af propositionen har Kongl. Maj:t föreslagit, afl
den inkomst af terminsafgifter, som kommer att till statsverket inflyta,
må i riksstaten för år 1891 upptagas bland statsverkets inkomster
under benämningen »skolafgifter» och beräknas till ett belopp af 263,000
kronor.

Under hänvisning till den utredning, som innehålles i tab. II, hem
ställer utskottet,

att den inkomst af terminsafgifter, som kommer
att till statsverket inflyta, må i riksstaten för år 1891
upptagas bland statsverkets inkomster under benämningen
»skolafgifter» och beräknas till ett belopp af
354,500 kronor.

30:o) I motion n:o 218 inom Andra Kammaren har herr V. B.
Wittrock föreslagit, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huru vida
icke undervisning i naturalhistoria i allmänna läroverkens högsta klass
bör meddelas på klassiska liniens båda afdelningar.

Då chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsprotokollet
den 7 februari 1890 yttrat, att han trott sig finna, att hvarje afsittande
inom de högre klasserna före afgångsexamen af något skolans
läroämne der verkar menligt, så väl på detta ämne som på de öfriga,
och då således frågan om studiet af naturalhistorien på skolans högre
stadier och dess ställning i förhållande till andra ämnen, särskild! på

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

den halfklassiska linien, i alla händelser lär komina att blifva föremål
för Kongl. Maj:ts pröfning, anser utskottet någon särskild skrifvelse i
ämnet icke för det närvarande behöflig, hvarför utskottet hemställer,

att herr Wittrocks motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 april 1890.

På särskilda utskottets vägnar:

A. N. SUNDBERG.

Reservationer:

vid punkten l:o (angående indragning af första klassen):

af herrar O. Jonsson, O. Erickson och I Månsson, hvilka yttrat:

»Utskottet utgår vid sitt afstyrkande af första klassens indragning
från följande fråga (sid. 6): Kan »folkskolan bereda sina lärjungar till
inträde i den nya första klassen, och kan den det så tidigt, att ej
åldern vid inträde i läroverket blifver oskäligt hög?»

Härå svarar utskottet (sid. 9): »Utskottet måste således i likhet med
komitén (1882 års läroverkskomité) anse, att folkskolan, med den utveckling
den nu har eller under en ganska lång framtid kan komma
att få, icke är i stånd att annat än undantagsvis bereda sina lärjungar
till inträde i behörig tid i de allmänna läroverkens nuvarande andra
klass.»

Mellan denna fråga och detta svar ligger ett resonnement, som
utskottet tillagt en bevisningskraft, hvilken det emellertid vid närmare
granskning visar sig sakna.

Utskottet utgår från en af läroverkskomitén framkastad förmodan,
att normala medelåldern för inträde i nuvarande andra klassen skulle
vara 10| år. Nämnda förmodan framställes af komitén i ganska sväfvande
och ovissa ordalag (»det torde kunna antagas», heter det), och
den har i sjelfva verket ingen annan grund än en ny förmodan, nemligen
att normala medelåldern för inträde i nuvarande första klassen
»torde kunna antagas» vara 91 år, hvilken i sin ordning icke har annan

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

grund än gällande läroverksstadgas § 23 mom. 1, hvari föreskrifves:
»Ej må i statens läroverk till lärjunge antagas någon, som icke uppnått
nio års ålder.» Med stöd af denna föreskrift gör komitén följande
slutledning: lagliga minimalåldern är 9 år, faktiska normalåldern torde
då kunna antagas vara .] år högre, alltså 91 år, hvaraf åter skulle följa,
att faktiska normalåldern för inträde i nuvarande andra klassen vore
10A år. Det är denna ålder, som den anser såsom »behörig tid»; hvad
deröfver är betraktar den såsom »oskäligt högt».

Det förefaller oss, som om läroverkskomitén, innan den framstälde
detta resultat, borde låtit sig angeläget vara att efterse, huru detsamma
svarade mot verkligheten, sådan denna visar sig i de till ecklesiastikdepartementet
inlemnade statistiska uppgifterna från de allmänna läroverken.
Dessa uppgifter voro visserligen vid den tid, då 1882 års
läroverkskomité gjorde sina undersökningar, ej tillgängliga i tryck; den
första volymen af hithörande statistiska publikationer (»Berättelse om
statens elementarläroverk för gossar läsåret 1876—77, utarbetad i
kongl. ecklesiastikdepartementet») öfverlemnades nemligen till Konungen
först den 15 september 1884, alltså efter det läroverkskomitén den
25 augusti samma år afslutat. sina arbeten. Detta synes emellertid ej
hafva bort afhålla en komité med så stora resurser i alla möjliga
afseenden som den nu ifrågavarande att omedelbart i ecklesiastikdepartementet
skaffa sig de uppgifter, den för frågans utredning behöfde.
Så har den ock i åtskilliga stycken gjort. Så till exempel har den
— och härom har också utskottet å sid. 8 erinrat — vetat att direkt
från departementet skaffa sig exakta uppgifter om de från folkskolan i
första klassen inexaminerade lärjungarne under läsåren 1879—1882,
deras verkliga medelålder och deras s. k. öfverårighet. Motsvarande
uppgifter om samtliga i första klassen inexaminerades verkliga ålder
och öfverårighet har den deremot icke meddelat. För dem har den
utan vidare förutsatt 9^ år såsom medelålder.

Sedan den tiden har emellertid utkommit en hel följd af statistiska
berättelser om förhållandena vid våra allmänna läroverk, omfattande
läsåren från och med 1876—1877 till och med 1884—1885. I dessa
berättelser finner man de uppgifter om den faktiska medelåldern och
den s. k. öfverårigheten inom olika klasser, som man för den af komitén
och af utskottet uppkastade frågans besvarande behöfver, men som
ingen af dem ansett nödigt att begagna.

Då vi nu skola söka fylla denna enligt vår mening ganska betydelsefulla
lucka, få vi till en början erinra om hvad förut blifvit nämndt,
nemligen att enligt läroverksstadgans § 23 mom. 1 fylda nio år utgör

Särskilda Utskottets fN:o lj Utlåtande N:o 1.

minimiålder för inträde i nuvarande första klassen. På grund häraf
betecknas i de statistiska berättelserna 9 år såsom »normalålder)) för
första klassen, 10 för andra, 11 för tredje, 12 för fjerde, 13 för femte,
14 för sjette nedre, 15 för sjette öfre, 16 för sjunde nedre och 17
för sjunde öfre samt 18 för studentexamens afläggande (hvarvid dock
är att märka, att för eleverna i nedre sjette och följande klasser,
hvilka intagits före stadgan af år 1878, »normalåldern» måste vara ett
år högre, alltså femton år för sjette nedre, sexton för sjette öfre,
sjutton för sjunde nedre, aderton för sjunde öfre och nitton för studentexamen).

Tager man nu kännedom om de upplysningar rörande lärjungarnes
ålder, som meddelas i berättelsen för 1884—1885 (den senast tillgängliga)
dels i texten sid. 23, dels i tabell-bilagorna sid. 17, så finner
man, att verkliga meddelåldern på hvarje stadium hvarken öfverensstämmer
med »normalåldern», ej heller med den af läroverkskomitén
och utskottets flertal uppstälda »normala medelåldern», utan är något
helt annat och högre.

Det visar sig nemligen, att vid höstterminens början 1884 första
klassen i medeltal var 1,68 år öfver sin »normalålder» (9 år), andra
klassen 1,65 år öfver sin (10 år), tredje klassen 1,68 år öfver sin (11
år) o. s. v. Af samtliga de i andra klassen inexaminerade 2,313 lärjungarne
voro blott 435 i »normalåldern» (10 år) och 51 derunder (9
år); deremot voro 697 ett år deröfver (11 år), 528 två år deröfver (12
år), 370 tre år deröfver (13 år), 167 fyra år deröfver (14 år), 53 fem
år deröfver (15 år), 10 sex år deröfver (16 år).och 2 sju år deröfver
(17 år). Alltså voro icke mindre än 79 procent af hela dåvarande
andra klassen öfver »normalåldern», och mer än en fjerdedel var 13
år eller flera. Faktiska medelåldern var som sagdt 11,65 år.

I första klassen var vid samma tidpunkt »öfverårigheten» ännu
större; 80 procent (noggrannare 79,98 procent) voro öfver »normalåldern»,
och faktiska medelåldern uppgick till 10,68 år.

Jemför man härmed de af läroverkskomitén anskaffade och af utskottet
å sid. 8 återgifna uppgifterna om faktiska medelåldern för de
särskildt från folkskolan i första klassen inexaminerade, så blir olikheten
försvinnande liten: 80,4 procent i stället för 79,98, alltså en skilnad
på 0,6 procent. Om nu också denna skilnad finge anses uttrycka
ett stadigvarande förhållande, hvithet ju ej kan med säkerhet antagas,
så måste den väl ändå medges vara allt för obetydlig, för att några
organisationsförslag derpå skulle kunna grundas.

Den lilla olikheten är för öfrig! lätt förklarlig. Mera välbergade

Särskilda Utskottets (N-.o 1) Utlåtande N:o 1.

föräldrar hafva nemligen mycket ofta från första början alldeles klart
för sig, att deras söner ovilkorligen skola in i läroverken, de må nu
vara huru obeqväma för studier som helst. Den förberedande undervisning
i privatskolor eller i hemmet, som beredes dem, tager derför
vanligen skarpt sigte på de nu gällande inträdesfordringarna i statens
läroverk; hvad som dertill hör inpreglas med all flit, det öfriga lemnas
å sido. Med de från folkskolan kommande lärjungarne förhåller
det sig i viss mån på annat sätt. Deras mindre bemedlade föräldrar
betrakta det icke såsom en gifven sak, att deras barn under alla omständigeter
skola inträda på den lärda banan, de draga sig mera för
de härmed förenade kostnaderna och dröja ofta längre, innan de bestämma
sig; barnen få derför gå qvar i folkskolan, hvars kurser icke
på hvarje stadium jemnt passa in med läroverkets, utan i vissa stycken
äro högre, i andra lägre.

De folkskolebarn, som icke erhålla enskild undervisning i tyska,
kunna ju för öfrigt under nu rådande förhållanden ej söka inträde i
annan klass än den första, huru gamla och huru väl förberedda i andra
stycken de än må vara. Naturliga följden häraf blifver, att just deras
ålder måste stiga något öfver hela klassens medelålder. Att skilnaden
detta oaktadt icke utgör mer än 0,o procent, förefaller öfverraskande,
men skulle möjligen kunna förklaras derigenom, att de barn, som från
fattiga hem söka inträde i den högre skolan, i allmänhet torde utgöra
ett slags urval bland sina förra kamrater, medan deremot ur de mera
bemedlade hemmen sönerna så godtgöra mangrant skickas till läroverket.

Med det nu anförda torde vara ådagalagdt, att såväl läroverkskomitén
som utskottet origtigt angifvit medelåldern för inträde i nuvarande
andra klassen till IOV2 år. Den är i verkligheten icke mindre
än 11,65 år, och det är först på gossar af denna ålder, som man för
närvarande faktiskt ställer den fordran, att de skola hafva inhemtat
hvad som genomgås i nuvarande första klassen.

Nästa fråga blir då: Huru långt hafva folkskolans lärjungar hunnit
vid ungefär 11,65 år?

Nu gällande folkskolestadgan § 35 mom. 1 föreskrifver rörande
lärjungars intagning följande: »Barns skolålder räknas från och med
det år, under hvilket barnet fyller sju, till och med det år, under hvithet
barnet fyller fjorton år». Med samma terminologi som den i berättelserna
om de allmänna läroverken använda är således 6 år »normalålder»
för första småskoleldassen och 7 för den andra samt 8 för den

88 Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o i.

första folkskoleklassen, 9 för den andra, 10 för den tredje, It för
den fjerde och 12 för utträdet ur den fjerde.

Äfven här finnes naturligtvis en skilnad mellan den sålunda bestämda
»normalåldern» för en viss klass och de deri varande lärjungarnes
faktiska medelålder.

Huru stor denna skilnad i verkligheten är, derom upplysa ej de
statistiska berättelserna rörande folkskoleväsendet. Med visshet kan
dock sägas, att »öfverårigheten» vid inträdet i småskolans första årsklass
icke på långt när kan vara så stor som vid inträdet i allmänna
läroverkens första och andra klasser. Enligt folkskolestadgans § 35
mom. 2 hafva föräldrar och målsmän laglig rätt att få barn intagna i
småskolor, så snart de inträdt i skolåldern. Erfarenheten lär ock, att
föräldrarne, långt ifrån att vilja försena inträdet, snarare af all magt
söka påskynda det, dels derför att de anse sådant vara till fördel för
barnets framsteg, dels emedan de derigenom tro sig bidraga till en så
mycket tidigare afslutad folkskolekurs. Såsom den ende folkskolemannen
i 1882 års läroverkskomité, folkskoleinspektören C. J. Meijerberg,
i sin reservation påpekat, har det redan före den nya folkskolestadgan
af 1882 varit ganska vanligt, att inträdet i småskolan egt rum
vid nyss fylda 6 år samt undantagsvis ännu tidigare, hvaraf han drager
den slutsatsen, att faktiska medelåldern för inträde i första småskoleklassen
näppeligen kan sättas högre än 6V2 år.

Utskottet anmärker mot denna herr Meijerbergs beräkning, »att
man numera är ganska ense om, att af hygieniska och äfven af pedagogiska
skäl skolundervisningen icke bör börja så tidigt som vid nyss
fylda 6 år — i Stockholm intagas icke heller andra barn i småskolan
än sådana, som fylt 7 år eller under den närmaste tiden uppnå denna
ålder.»

Härvid torde dock böra märkas, att denna sista uppgift, enligt de
underrättelser vi förskaffat oss, icke är fullt korrekt. Öfverstyrelsen för
Stockholms folkskolor har visserligen faststält den normala inträdesåldern
till fylda sju år, men härifrån hafva vederbörande skolråd beviljat undantag,
naturligtvis af eftergifvenhet för föräldrarnas önskningar. De af öfverstyrelsen
utgifna årsberättelserna vittna, att under somliga år intagits
närmare 700 barn, som vid inskrifningen icke voro fylda 7 år. Af
hygieniska och pedagogiska samt framför allt ekonomiska skäl har man
visserligen under de senare åren blifvit något strängare, men ännu i
berättelsen för 1888 (den senast offentliggjorda) uppgifves, att under
nämnda år intagits 114 barn under sju år. Der upplyses ock, att medelåldern
för första årsklassens elever vid höstterminens slut utgjorde i

Särskilda Utskottets (N:o lj Utlåtande N:o 1. $9

medeltal 7,7 år, d. v. s. att de vid sitt inträde i skolan voro dels 6,8,
dels 7,3 år. Faktiska medelådern för inträde är således ytterst obetydligt
öfver den faststälda minimiåldern.

Att man numera skulle vara ganska ense om, att af hygieniska
och äfven pedagogiska skäl skolundervisningen icke bör börja så tidigt
som i den nya folkskolestadgan anvisas, är ett påstående, som vi våga
betvifla. En sådan åsigt hyses visserligen af åtskilliga läkare och uppfostrare,
och mycket goda skäl kunna för densamma anföras, men synnerligen
allmän kan den dock omöjligen kallas. Det bästa af de åsyftade
pedagogiska skälen går ju för öfrigt ut derpå, att sådana barn,
som fått utveckla sig fritt till fylda sju år, sedermera ganska lätt taga
fatt sådana, som vid spädare ålder stuckits in i skolmaskineriet. Den
»förlorade» tiden har i sjelfva verket icke varit förlorad; den har rikligen
ersatts genom större mognad och friskare energi. Den omständigheten,
att somliga barn icke inträda i småskolans första klass förr
än vid sju år, hindrar icke, att de vid 11,65 år kunna hafva hunnit upp
sina tidigare börjande kamrater, ja till och med gått om dem. Det
pedagogiska skäl, utskottet här framdragit, vänder sig således till ett
försvar för den mening, som det dermed velat bekämpa.

Så vidt man af kända förhållanden kan något döma, måste man
således gifva den i folkskolesaker specielt sakkunnige komitéledamoten
rätt i hans antagande, att faktiska medelåldern för inträde i småskolans
första årsklass näppeligen kan utgöra stort mer än 6V2 år. Utgående
härifrån erhåller man följande beräkning:

vid	67.	år inträde	i	småskolans första	årsklass
»	7 7* 87*	» »	»	» andra	»
»	» »	»	folkskolans första	»
»	9%	» »	»	» andra	»
»	107*	» »	»	» tredje	»
»	liv*	» »	»	». fjerde	»

Något före den ålder, då lärjungarne i läroverkets första klass
inträda i den andra, hafva följaktligen deras jemnåriga inom folkskolan
genomgått tre af dennas årsklasser.

Återstår då att undersöka, huru mycket de derunder hunnit inhemta.
Då folkskolans organisation är så väsentligt olika i olika delar af
vårt land, kan å denna fråga icke gifvas något svar, som gäller alla
trakter och alla barn. Detta är icke heller behöfligt för afgörande af
det spörsmål, som nu egentligen ligger före. De lärjungar, som under
nu rådande förhållanden söka inträde i läroverkets första klass, komma
Bih. till Riksd. Prot. 1890. 8 Sami. 1 Afd. 1 Häft. 12

90 Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

nemligen ingalunda från alla landets kommuner och från alla slag af
folkskolor.

Enligt den förut åberopade statistiska berättelsen om allmänna
läroverken under läseåret 1884 — 1885 hade af de i första klassen inexaminerade
lärjungarne följande procenttal sjelfva läroverksstaden till
hemort:

vid fullständiga läroverken.................................... 74,3%,

)) femklassiga » 77,3%,

» treklassiga » .................................. 71,5 %,

» tvåklassiga pedagogier ............................ 75,5%,

» enklassiga »'' 86,8%,

» samtliga läroverk............................................... 75,5%.

Endast en knapp fjerdedel (24,5 %) af de inexaminerade hade således
sina föräldrahem utom sjelfva läroverksstaden. Af denna knappa
fjerdedel voro naturligtvis många från öfriga städer samt från köpingarne
och andra större orter. Endast ett jemförelsevis mycket ringa antal
kom från de egentliga landsortskommunerna, och af detta fåtal hörde
säkert en stor del till de elever, som före inexaminerandet blifvit undervisade
privat i hemmet eller ock, om de gått i folkskolan, derjemte
äfven åtnjutit enskild undervisning. Sådana inexaminerade, som komma
irån de egentliga landsfolkskolorna och vid sidan af deras undervisning
ej erhållit någon privat förberedelse, äro ytterst få.

Vill man således erhålla eu föreställning om de kunskaper och
färdigheter, man kan förutsätta hos det stora flertalet af de lärjungar
från folkskolan, som vid ungefär 11 l/2 år skulle komma att söka inträde
i den nya första klassen (den nuvarande andra), så måste man
något bortse från organisationen för närvarande hos de folkskolor,
hvilka finnas i de aflägsnaste och fattigaste landsbygderna. Hvad man
för nämnda ändamål hufvudsakligen måste taga hänsyn till, är folkskoleorganisationen
i städerna, köpingarne och hindra större orter samt sådana
landskommuner, der bildningsintresset är mera lifligt.

Hurudan folkskoleorganisationen på dylika orter i allmänhet är,
finner man lättast genom den samling anvisningar, som under namnet
»Normalplan för undervisningen i folk- och småskolor» blifvit af Kongl.
Maj:t utgifven för att tjena skolråden väl icke till efterrättelse, men
till ledning. Detta arbete rådfrågades ock af läroverkskomitén, naturligtvis
i den form, det då hade. Utskottet, som i denna fråga återgifvit
hvad komitén sagt, har liksom denna argumenterat på grundvalen
af 1878 års normalplan. Som emellertid denna nu är upphäfd

SärsUlda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

genom den derifrån mycket skiljaktiga nya normalplanen af 1889, kafva
vi i våra följande sammanställningar hållit oss till den senare.

Den af de i nämnda normalplan angifna undervisningsplanen,
hvilken å de ofvan angifna orterna är den förherskande, är den, som
betecknas med Ditt. A. Det är således dess kurser, som i första hand
eller snart sagdt uteslutande böra läggas till grund för jemförelsen.

Enligt denna undervisningsplan har lärjungen vid 11 Va år fullt
genomgått 3 af den egentliga folkskolans årskurser. Jemför man den
andra och tredje af dessa med den vid 11,65 års ålder inhemtade kursen
för läroverkets nuvarande första klass, så erhåller man följande
sammanställning:

Läroverkets första klass
(11,65 år).

Biblisk historia: efter en kort
lärobok. Katekes: första hufvudstycket.
Bibelläsning i sammanhang
med bibliska historien
och katekesen. Valda psalmer.

Timmar: 3.

Kristendomskunskap.

Folkskolans andra årsklass
(IOY2 år).

Biblisk historia: berättelser ur
gamla testamentet från konungatiden
samt ur nya testamentet
till apostlavalet. Katekes .-lagens
slutord samt första och andra
artiklarne. Bibelfysning vid
morgonandakten. Valda psalmer.

Timmar: 5.

Folkskolans tredje årsklass
(1172 år).

Biblisk historia: återstående
berättelser ur nya testamentet.
Katekes: tredje artikeln samt
tredje och fjerde hufvudstyckena.
Bibelläsning vid morgonandakten.
Valda psalmer.

Timmar: 5.

Uppläsning och förklaring af
valda stycken, företrädesvis ur
Nordens säga, historia och geografi
samt öfningar att med
egna ord återgifva innehållet af
lästa eller af läraren muntligt
framstälda berättelser och beskrifningar,
allt i förening med
inöfning af de rigtiga språkljuden
och aktgifvande på betoningen.
Af språkläran hufvudsakligen
samma delar, som
genomgås vid undervisningen i
tyska språket. Satsbildningsöfningar.
Rättskrifning.

Timmar: 5.

Modersmålet.

Valda stycken ur läseboken.
Afskrifning och skrifning efter
diktamen. Skrifning ur minnet
af lättare korta stycken samt
andra öfningar, som kunna förbereda
uppsatsskrifningen.

Stycken ur läseboken. Fortsatt
afskrifning och skrifning
efter diktamen. Återgifvande
af lästa eller af läraren muntligt
meddelade berättelser, enkla
beskrifningar efter lärarens föregående
anvisning. Satsens hufvuddelar
och bidelar, ordklasserna,
ordens böjning, hufvudsatser
och bisatser, skiljetecknens
bruk.

Timmar: 7.

Särskilda, Utskottets fN:o 1J Utlåtande N:o 1.

De fyra räknesätten i kela tal
jemte någon öfning i användandet
af decimaler, tillämpning på
sorter, hufvudräkning.

Timmar: 4.

Inledning till djur- och växtrikets
kännedom, omfattande det
allmännaste af läran om menniskans
kroppsbyggnad och undersökning
af lefvande växter.

Timmar: 2.

Berättelser ur fäderneslandets
historia efter lärarens muntliga
framställning och med begagnande
af eu kort lärobok såsom
stöd för lärjungens minne, till
nyare tidens början.

Timmar: 2.

Rakning.

De fyra räknesätten i hela tal
med öfnings- och tillämpningsexempel
inom större talområde
än 4-siffriga tal, hvarvid äfven
må förekomma uppgifter, för
hvilkas lösning fordras både
addition och subtraktion, allmänna
bråks betydelse och beteckning
med tillämpning på
division med rest.

Timmar: 4.

Naturlära.

Beskrifning af valda djurformer
samt derpå grundad redogörelse
för djurrikets öfriga klasser
utan indelning i ordningar;
inledning till växtläran, omfattande
beskrifning af lämpliga
växtformer för kännedom om
växtens yttre delar jemte härpå
grundad sammanfattning.

Timmar: 2.

Geometri.

Historia.

Forntiden och medeltiden.

Timmar: 2.

Fortsatt öfning af de fyra
räknesätten i hela tal med tilllämpning
jemväl på uppgifter,
för hvilkas lösning fordras äfven
multiplikation och division; decimalbråk
med tillämpningsöfningar.

Timmar: 3.

Beskrifning af några bland de
allmännaste växter (särskildt
kulturväxter och träd) samt
några utländska; redogörelse för
menniskokroppens byggnad, förrättningar
och vård samt i sammanhang
dermed en kort framställning
af de vigtigaste organsystemen
inom djurklasserna.
Timmar: 2.

Uppritning, beskrifning och
mätning af linier, vinklar och
regelbundna fyrsidingar; beskrifning
och mätning af sådana
solida figurer, som hafva nämnda
fyrsidingar till bas och med
grundytorna vinkelräta sidor.

Timmar: 1.

Reformationstiden och storhetstiden.

Timmar: 2.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Det allmännaste om yerldsdelarne
efter jordgloben, fäderneslandets
geografi, de öfriga
europeiska ländernas fysiska och
politiska geografi, efter en kort
lärobok påbörjad.

Timmar: 2.

Geografi.

De svenska landskap, som
icke blifvit genomgångna i första
årskursen; öfversigt af Sverges
natur och folk; Norge och
Danmark.

Timmar: 2.

Kort öfversigt af Europas geografi
med särskildt afseende på
de länder, som stå i närmare
beröring med fäderneslandet.

Timmar: 2.

Denna sammanställning visar, att de kurser, som i bättre organiserade
folkskolor genomgås i tredje årsklassen, äro större än de,
hvilka inhemtas i läroverkets första klass, men att de, som genomgås
i folkskolans andra årsklass (före 10 V2 år), äro i det allra närmaste
lika med dessa. I vissa fall äro andra årsklassens kurser i folkskolan
större, i andra mindre. De jemkningar, som beliöfdes för åstadkommande
af full öfverensstämmelse, vore så ringa, att de mycket lätt
kunde vidtagas, så mycket mer som så väl läroverksstadgan som normalplanen
när som helst kunna omformuleras af Kongl. Maj:t. Resultatet
af dessa jemkningar skulle blifva, att lärjungarne i ifrågavarande folkskolor
redan vid 10 V2 år skulle hafva genomgått hvad som för närvarande
vid 11 V2 år fordras för inträde i läroverkets andra klass.

Enligt de uppgifter, som utskottet varit i tillfälle att erhålla, befinna
sig de bättre organiserade folkskolorna i ganska stark tillväxt.
År 1881 utgjorde folkskolor med mer än eu lärare endast 4,6 % af hela
antalet; år 1888 utgjorde de 6,1 %.

Hvad de få lärjungar beträffar, som hafva sina hem på sådana
orter, der folkskolan är synnerligen ogynsamt organiserad, så komme
väl de, hädanefter som hittills, att förberedas privat, antingen helt och
hållet eller vid sidan af folkskoleundervisningen. I detta förhållande
behöfde första klassens indragning icke vålla någon ändring.

För öfrigt bör uppmärksammas, att de enstaka lärjungar, hvilka
trots olägenheten af folkskolans i hembygden låga ståndpunkt söka
sig in i läroverket, antagligen i regel höra till sådana naturer, som
eg a särskild fallenhet för studier och för hvilka någon »öfverårighet»
vid början af studiekursen följaktligen icke har någon synnerlig betydelse.

Om vi nu efter denna temligen omständliga utredning återgå till
den ursprungligen framkastade frågan, huru vida folkskolan kan bereda
de lärjungar, som skulle söka inträde i den nya första klassen, härtill

Särslälda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

så tidigt, att inträdesåldern ej blir högre, än den för närvarande faktiskt
är, så måste vi besvara denna fråga med ett obetingadt ja. Vi dela i
detta afseende samma åsigt, som uttalades af Andra Kammarens första
tillfälliga utskott 1881. »''Om man», lieter det i detta utskotts utlåtande
sid. 14, »frånräknar det lilla mått af insigt i tyska språket, som ingår i
kursen för nämnda klass (den första), nödgas man oförbehållsamt medgifva,
att i öfrigt folkskolan numera både kan och bör uträtta alldeles

detsamma.---Under nu rådande anordning händer nog ej så

sällan, att en lärjunge, som från folkskolan går in i läroverket, får der
blott för inhemtande af litet tyska nöta bort en för honom dyrbar tid
med rekapitulerande af en kurs, som han dock på fullt tillfredsställande4
sätt redan inhemtat.»

Huru ringa detta »lilla mått af insigt i tyska språket» i sjelfva
verket är, det bevisas bäst af hvad chefen för ecklesiastikdepartementet
i nu föreliggande läroverksproposition yttrat om det ojemförligt större
mått, som inhemtas i andra klassen. »Sfan tanke sig», heter det, »den
ståndpunkt, på hvilken eu lärjunge i vanliga fall befinner sig efter att
hafva genomgått andra klassen. Under lärarens oaflåtliga ledning har
han trefvat sig fram genom en större eller mindre del af en tysk
elementarbok och derunder inhemtat en föga säker kännedom om det
allmännaste af formläran och ett ingalunda rikt ordförråd.»

Om detta är en trogen bild af andra klassens tyska lärdom, huru
skall det då se ut med första klassens? Kunna dessa strödda, halfsmälta
eller . osmälta språksmulor, som lärjungarne i denna klass inhemtat,
verkligen anses hafva bibringat dem större kunskapsmått än deras
jemnåriga i folkskolan, som fått använda mera tid på modersmålet?
Vi betvifla detta, och vi veta, att det finnes en hel mängd uppfostrare,
som i likhet med folkskolefackmannen inom läroverkskomitén hysa den
åsigten, »att studiet af ett främmande språk icke kan med verklig framgång
börja förr, än det väsentligaste af modersmålets form- och satslära
blifvit inlärdt». Utskottet upprepar visserligen å sid. 13 de gamla,
från latinstriden så välbekanta påståendena, att »erfarenheten» skulle
gifvit vid handen, att modersmålet ej dugde till »grundläggande språk»,
utan att ett främmande tungomål härför vore af nöden. Men dessa
påståenden synas oss lika litet bevisande nu, då de användas mot
svenskan för tyskan, som förut, då de användes mot tyskan för latinet.
Den »erfarenhet», man åberopar, torde ännu återstå att inhemta.

Utskottet medgifver, att, om tyskan borttoges ur första klassen, men
i enlighet med kongl. förslaget fortsattes ända upp till studentexamen,
»samma mått af kunskaper i tyska möjligen skulle kunna bibringas

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

lärjungarne som nu». Medgifvandet synes oss alldeles för litet. Dels
skulle de ju under de bada sista aren icke behöfva glömma bort, hvad
de lärt, dels är deras förmåga att lära mångdubbelt större, ju mer utvecklade
de äro, eller, såsom läroverkskomitén uttrycker det: »eu undervisningstimmes
värde växer betydligt med klassens ordningsnummer)).
Det kan således icke betviflas, att enligt de nya anordningarna studenternas
säkerhet i tyska skulle blifva ansenligt större, än den för närvarande
är.

Utskottets sista invändning mot förslaget att sätta nuvarande andra
klassens inträdesfordringar såsom inträdesfordringar till läroverket utgår
från »de allvarliga svårigheter», som lära vara förknippade med
förläggandet af vissa delar deraf till läroanstalter af annat slag; hela
läroverkskursen i kristendom, historia, naturlära och aritmetik bör, säges
det, för att resultatet skall blifva fullgodt, meddelas af en och samma
lärare eller åtminstone af lärare, som arbeta efter alldeles samma principer.

_ För vår del kunna vi emellertid icke se något hinder för det »organiska
sambandet» deri, att andra artikeln läses i folkskolan och den
tredje i läroverket, berättelsen om Engelbrekt i folkskolan och den om
Karl XII i läroverket o. s. v. Att hela kursen i ett ämne inhemtas
för samme lärare eller efter alldeles samma principer, torde väl höra
till de mycket sällsynta undantagen. Det undervisningssätt för elementerna.
af kristendom, historia, naturlära och aritmetik, som passar
för 10-åringen i folkskolan, passar säkerligen lika bra för 10-åringen i
läroverket. Äfven för den senare skulle det vara godt att till ungefär
14 års ålder erhålla ett i viss mån afslutadt mått af allmän medborgerlig
bildning, hvarmed han, om så behöfdes, kunde direkt gå ut i
det praktiska lifvet. Ur ingen af dessa synpunkter synes det oss stöta
på några allvarliga svårigheter att höja inträdesåldern med ett år och
sätta inträdesfordringarna i svenska ämnen så högt, som passar för
åldern.

Ehuru det efter det ofvan anförda borde vara öfverflödigt att ingå
i något bemötande af de slutsatser, utskottet dragit ur sitt svar på den
föist fiamstälda frågan, sedan detta svar vid närmare undersökning
visat sig origtigt, hafva vi dock för fullständighetens skull ansett oss
böra tillse, hvilken betydelse dess farhågor i sig sjelfva kunnä ega.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Utgående från sitt antagande, att den förberedelse, som nu genom
läroverkets första klass gifves till inträde i dess andra, ej skulle lika
väl och på samma tid kunna gifvas på annat sätt, hvadan de inträdessökande
till den blifvande första klassen icke i behörig tid skulle kunna
uppfylla inträdesfordringarna, har man tänkt sig två möjligheter.

Antingen skulle, säger man, vederbörande examinatorer komma att
se igenom fingrarna med att den stora massan af inträdessökande ej
uppfylde stadgans fordringar, d. v. s. godkänna barn, hvilka enligt lag
ej vore dertill berättigade.

Eller ock komma samma examinatorer att strängt fullgöra sitt uppdrag
och godkänna den del af de inträdessökande, som hölle målet,
men lemna de undermåliga valet att antingen afstå från de lärda studierna
eller ock på annat håll söka förvärfva hvad som brustit.

Vanligen påstås af motståndarne till inträdesålderns höjande, att
det förra alternativet komme att blifva det, som segrade. Inträdesfordringarna
i fråga om kunskaper och färdigheter skulle visserligen
qvarstå oförändrade på papperet, säger man, men faktiskt skulle de af
vederbörande examinatorer blifva sänkta.

Redan läroverkskomitén har (sid. 173), om ock i något oviss ton,
framhållit detta. Det kunde möjligen inträffa, säger den, att i samma
mån, som deras antal blef större, hvilka med svagare kunskaper anmälde
sig till inträde i skolan, i samma mån komme ock fordringarna
för inträdet att i verkligheten, om också ej författningsenligt, sänkas; man
skulle sålunda snart få den gamla första klassen tillbaka.

Det enda skäl man andragit för en dylik möjlighet är, att så skulle
händt en gång förut. År 1868 anliöllo Riksdagens båda kamrar, att
dåvarande första klassen skulle indragas. I följd af denna hemställan
bestämdes i kongl. kungörelsen af den 10 mars 1869, att för inträde
i första klassen skulle fordras att »vara tio år gammal eller hafva hunnit
så nära denna åldersgräns, att den skulle uppnås under nästföljande
termin». Nu skulle detta, enligt hvad man påstår, hafva ledt till, att
de lagbestämda nya inträdesfordringarna icke kunde i verkligheten
uppehållas, och detta skulle åter varit orsaken till, att den 1869 på
båda kamrarnes initiativ tillkomna reformen kort derpå måste göras
om intet, i det Kongl. Maj:t genom stadgan den 1 november 1878 satt
inträdesåldern tillbaka till fylda 9 år. Och så skulle det — fortsätter
man — äfven nu gå, i fall statsmagterna enades om att höja inträdesåldern
och inträdesfordringarna; examinatorerna skulle ånyo sänka de
senare, och Kongl. Maj:t skulle då åter nödgas sänka äfven den förra.

Det torde böra medgifvas, att dylika argument höra till dem,

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

hvilka man ej utan synnerlig varsamhet bör tillgripa, Hvad skulle det
öfver hufvud taget ligga för mening i, att Riksdagens önskningar inhemtas,
och att författningar utfärdas, så vida det skulle tillåtas dem, åt
hvilka tillämpningen anförtros, att genom efterlåtenhet kringgå statsmagternas
tydligt uttalade vilja och omintetgöra en reform, som till
äfventyrs aldrig haft deras sympatier, men som dock måste af dem
respekteras och lojalt tillämpas?

Byggande på den enligt vår mening icke rigtiga förutsättning, att
de gossar, som vid behörig ålder komme att från folkskolan inexamineras i
den blifvande första klassen, skulle vara underlägsna dem, som nu uppflyttas
ur första klassen, leder sig utskottet till följande tre möjligheter:
1) antingen skulle den samlade studietiden blifva förlängd med just så
lång tid, som kräfdes för inhemtande af det felande, hvaraf skulle
följa, att uppflyttningen i hvarje klass, afläggande! af studentexamen
och de akademiska examina samt utträdet i lifvet blefve i samma mån
försenade, 2) eller ock måste något af det nu föreskrifna bildningsmåttet
prutas af, hvarigenom hela vårt folks bildningsnivå skulle sjunka,
3) eller ock slutligen måttet ej minskas och afslutningen ej försenas,
men arbetsfarten ökas, hvilket skulle leda till en vådlig öfveransträngning.

På allt detta vilja vi helt enkelt svara, att då kunskapsmåttet för
inträde i den blifvande första klassen i det hela taget ej sättes lägre
än för uppflyttning till nuvarande andra klass, så bör ingen af de antagna
möjligheterna kunna inträffa,

Lika litet som vi känt oss öfvertygade af utskottets pedagogiska
invändningar mot den föreslagna indragningen, lika litet kunna vi gifva
det rätt i dess ekonomiska och sociala betänkligheter.

Med det svar, vi gifvit på frågan om folkskolans förmåga att i
behörig tid förbereda till inträde i den blifvande första klassen, förfaller
hela den afskräckande beräkning, som utskottet efter läroverkskomiténs
föredöme uppgjort rörande kostnaderna för folkskolans »förstärkning)).
För det ändamål, som utskottet uppgifvit, kräfves ingalunda
någon betydande utvidgning af seminarierna och folkskoleinspektionen,
icke heller personalens ökande med en ny lärare för hvart och
ett af rikets 2,350 skoldistrikt o. s. v.

En helt annan sak är, att folkskolan i alla fall, oberoende af förändringarna
inom allmänna läroverket, torde behöfva att förstärkas
Bih. till Riksd. Prot. 1890. 8 Sami. 1 Afd. 1 Häft. 13

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

samt att första klassens indragning härtill måste komma att i någon
mån bidraga. Ty om första följden af nämnda indragning blefve, att
de flesta inträdessökande komme att ett år längre gå qvar i privatskolorna,
så komme å andra sidan också de, som från folkskolan söka
inträde vid allmänna läroverken, att ännu ett år gå qvar i folkskolan,
och en del föräldrar, som haft sina söner i förberedande privatskolor
före uppnådd inträdesålder, skulle säkerligen draga sig mera derför,
sedan denna blifvit med ett år förlängd. Huru under sådana förhållanden
en verklig klyfta skulle uppstå mellan folkskolan och de allmänna
läroverken och huru de mera välmående klassernas intresse för
folkskolan, i stället för att ökas, skulle minskas — detta är oss omöjligt
att fatta.

I betraktande häraf måste vi i motsats mot utskottet anse indragningen
af första klassen vara särdeles önskvärd ur såväl ekonomisk
som social och pedagogisk synpunkt. Vi hemställa derför,

att, med anledning af herrar Dahns och Vahlins
motioner, Riksdagen måtte för sin del besluta, att
nuvarande första klassen vid samtliga allmänna läroverk
indrages, att inträdesåldern till den blifvande
första klassen bestämmes till fylda 10 år, och att
fordringarna för inträde deri förhållandevis ökas, dock
så att för intagning i densamma ej fordras insigt i
något ämne, hvari folkskolan icke meddelar undervisning,
samt att, på sätt vi i reservation mot utskottets
hemställan i 5:te punkten komma att yrka, genomförandet
af denna reform göres till vilkor för
Riksdagens bifall till den i nämnda punkt föreslagna
löneregleringen»;

af herr P. Andersson;

vid punkten 2:o (angående latinskrifningen och latinets uppskjutande
till sjette klassen):

af herrar A. N. Sundberg, C. G. Bergman, C. A. Sjöcrona, G. F.
Giiljam, A. G. L. Billing, C- H. Lundström och C. Dickson, hvilka
yttrat:

»Mot 2:dra punkten i utskottets utlåtande reservera vi oss,
dels emedan vi anse, att utskottet, för så vidt icke afgifna motioner
dertill nödvändigt föranledde, icke bort inlåta sig på ett bedömande,

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

vare sig gillande eller förkastande, af de i statsrådsprotokollet af den
7 februari 1890 uttalade pedagogiska åsigterna eller de der gifna antydningarna
rörande undervisningens anordnande vid de allmänna läroverken,
lika litet som af de utaf universitetsexamenskomitén framlagda
eller på annan väg framkomma förslagen om undervisningsväsendet
vid universiteten, då ordnandet af undervisningen vid de allmänna
läroverken och universiteten tillhör icke Riksdagen utan Kongl. Maj:t;

och dels emedan hvad utskottet anfört hvarken af oss gillas och
ej heller är af den art, att det bör inverka på Riksdagens beslut angående
de förslag, som lagts under dess pröfning, då det med dessa
icke står i något sakligt eller nödvändigt sammanhang»;

af herrar O. Jonsson, O. Erickson och 1. Månsson, hvilka yttrat:

»Utskottet har i denna punkt instämt i de af chefen för ecklesiastikdepartementet
uttalade åsigterna om ändamålet med latinets studium
vid våra allmänna läroverk och det lämpligaste sättet för bedrifvande
af detta studium och i sammanhang dermed uttalat den önskan, att
latinets inträde i skolan må kunna uppskjutas till sjette klassen.

Då vi, som varit i hufvudsak ense med utskottet i dess motivering
i denna punkt, likväl icke kunna gilla det slut, hvartill utskottet
kommit i dess hemställan, enär derigenom man ej är förvissad om att
det mål, man vill vinna, ernås, så få vi — äfven med åberopande af hvad
den s. k. ekonomiska komitén i dess betänkande n:o 2 af den 12
december 1887 yttrat, nemligen att komitén ansåge det vara i hög
grad angeläget, att en tidsenlig reform af det allmänna undervisningsväsendet,
så fort ske kunde, åstadkommes, och att det praktiska lifvets
kraf dervid vunne tillbörligt afseende — föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, att vid femte punkten
uppställa såsom vilkor för löneregleringens genomförande
att, i öfverensstämmelse med chefens för
ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet
den 7 februari 1890 framstälda åsigt,
det nuvarande öfversättningsprofvet från svenska till
latin utbytes mot en öfversättning från latin till
svenska, samt att i sammanhang med en blifvande
väsentlig reduktion i fordringarna på insigter i klassiska
språk i de akademiska examina latinets inträde i skolan
uppskjutes till nuvarande sjette klassen»;

100

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

vid punkten 3:o (angående skolläkare):

af herrar 0. Erickson och I. Månsson;

vid punkten 4:o (angående till statsverket ingående terminsafgifter):

af herrar A. N. Sundberg, C. 11. Lundström och S. J. Kardell,
hvilka på de af statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890 anförda grunder yrkat,

att till statsverket ingående terminsafgifter icke
må åläggas lärjungarne i de allmänna läroverkens tre
nedersta klasser;

af herr P. Andersson, som yttrat:

»Jag reserverar mig emot utskottets beslut i denna punkt, emedan
man genom den här föreslagna nya skatten — kunskapsskatten ■—
skulle komma att för flertalet af kunskapssökande ynglingar försvåra,
delvis omöjliggöra inträdet vid de allmänna läroverken. Efter
min åsigt är det en af statens högsta och skönaste uppgifter att
genom tidsenliga, ändamålsenligt ordnade läroanstalter tillfredsställa
clen bildningssökande ungdomens behof af undervisning; men undervisningen
bör vara lika tillgänglig, lika fri för alla. Jag är öfvertygad
om, att en af de bästa grundvalarna för ett folks lycka och
sjelfbestånd är upplysning; och jag fruktar hvarje åtgärd, som afser
att hindra upplysningens spridning eller göra kunskapen, som är magt,
till privilegium för ett fåtal, för rikedomens barn. Utskottet har
visserligen för ett mindre antal »medellösa» och »mindre bemedlade»
lärjungar, under vissa vilkor, föreslagit dels skattefrihet och dels
skattelindring; men det torde blifva svårt, om icke omöjligt, att i dessa
fall på ett rättvist sätt bestämma gränserna, och den föreslagna procenten
af lärjungeantalet är dessutom för låg. Att alla andra, oafsedt
skatteförmågan, skulle erlägga lika stor skatt, öfverensstämmer icke
med grunderna för en rättvis och billig beskattning. Tyngst skulle kunskapsskatten
drabba landsbygdens barn, som redan nu måste vidkännas betydliga
uppoffringar för att: komma i åtnjutande af undervisningen i de
allmänna läroverken. Staten bör icke utan verkligt behof pålägga nya
skatter och något sådant behof finnes för närvarande icke. På dessa
skäl yrkar jag afslag på utskottets hemställan i denna punkt»;

vid punkten 5''o (angående lönereglering för lärarne vid de högre
och femklassiga läroverken):

af herr C. A. Sjöcrona deremot, att löneregleringen gjorts beroende
af den årliga lästidens utsträckning;

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

101

af herr C. H. Lundström, som yttrat:

»Då eu förlängning af läsåret, utan att förkorta skoltiden, måste i
afsevärd mån öka kostnaden för lärjungarnes vistelse i läroverksstaden
och således ytterligare fördyra det genom de föreslagna terminsafgifterna
redan i hög grad försvårade tillträdet till de allmänna läroverken
och då en sådan förlängning minskar hemmens uppfostrande inflytande
samt enligt flere framstående läkares förklaring äfven kan utöfva en
skadlig inverkan på lärjungarnes helsa, har jag icke kunnat biträda
utskottets förslag i detta afseende utan får deremot anmäla min reservation»
;

af herrar O. Jonsson, O. Erickson och I. Månsson, hvilka yttrat:

»Under hänvisning till de af oss här ofvan framstälda reservationer
mot utskottets förslag i punkterna l:o) och 2:o), få vi hemställa,

att Riksdagen, med afslag å herr Romans motion
samt herrar Westrins, Lundéns och Dahns motioner,
i hvad de angå nu föreliggande punkt, må på det
sätt bifalla Kongl. Maj:ts förslag:

att — under förutsättning att lästiden så utsträckes,
att lärarnes tjenstgöringstid kommer att
uppgå till 39 veckor om året, under vilkor att första
klassen vid de allmänna läroverken varder indragen,
att det nuvarande latinska öfversättningsprofvet borttages
samt att latinets inträde i skolan uppskjutes till
nuvarande sjette klassen, allt på sätt vi i reservationerna
mot lista och 2:dra punkterna föreslagit —
för lärarne vid berörda läroverk må bestämmas följande
löneförmåner, att utgå från och med år 1891:
för rektorer: o. s. v. lika med utskottets förslag»;

af herr P. Andersson, som yttrat:

»Den af utskottet föreslagna löne- och pensionsreglering borde,
efter mitt förmenande, ske i samband med en fullständig och tidsenlig
reform af sjelfva undervisningsväsendet; men en sådan, länge och
med skäl väntad reform skulle, om det nu föreliggande förslaget godkändes,
komma att undanskjutas. Härtill kommer, att jag hyser stora
betänkligheter emot ökning af löner och pensioner i allmänhet och
emot nu ifrågavarande i synnerhet, emedan man här för att vinna
ändamålet valt ett medel, som jag icke kan gilla, nemligen kunskapsskatten.
På dessa i korthet anförda skäl har jag inom utskottet

102 Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

yrkat afslag på alla af utskottet föreslagna löne- och pensionsförhöjningar»; vid

punkten 8:o (om indragning af vissa läroanstalter):

af herrar O. Jonsson, O. Erickson och I. Månsson, hvilka yttrat:

i)Dä antalet lärjungar vid treklassiga läroverken i Söderköping och
Marstrand för åren 1873 — 1882 i medeltal understigit 30, så föreslog
läroverkskomitén, att äfven dessa läroverk borde indragas. Beträffande
då först Söderköping, så har visserligen lärjungeantalet ökats
sedan dess, på samma sätt som skett vid Sölvesborgs läroverk, hvilket
utskottet på anförda skäl föreslagit till indragning, men då denna
ökning vid förstnämnda läroverk ej lär kunna anses för mera stadigvarande
än vid det sistnämnda och, oafsedt detta, då afst.åndet ifrån
Söderköping till Norrköpings och Linköpings högre allmänna läroverk
jemväl är obetydligt, så finnas fullgoda skäl för indragning äfven af
läroverket i Söderköping.

Vidkommande derefter Marstrand, så har lärjungeantalet derstädes
under olika tider sedan 1879 utgjort i medeltal 21 och 24 och belöpte
sig höstterminen år 1889 till 16. De för läroverkets bibehållande anförda
skäl, »att staden utgifvit betydliga summor för skolbyggnader
och att dess kommunikationer med närliggande städer äro under vintertiden
osäkra och besvärliga», synas oss vara alltför svaga, ty icke
lär väl den staden mer än andra böra stanna i förlägenhet om lämpliga
ändamål, hvartill skolbyggnaderna kunna användas, och icke heller
kan, annat än i ytterst sällsynta fall, den billiga kommunikationen
med Göteborg rubriceras såsom osäker eller besvärlig.

Då derjemte det antal lärjungar, som nu undervisas vid båda dessa
läroverk, mycket väl kan upptagas vid de närbelägna större läroverken,
utan någon ökning af lärarekrafterna derstädes, och då genom
on sådan indragning statens årliga utgifter varda minskade med 18,300
kronor till löner och arfvoden, förutom hvad som kan åtgå till ålderstillägg
och pensioner, så få vi på grund deraf hemställa,

att 8:de punkten mom. b af utskottets betänkande
må på det sätt ändras, att efter »Sölvesborg»
tilläggas orden »Söderköping och Marstrand»;

af herrar S. J. Kardell och A. Waldenström mot den af utskottet
tillstyrkta indragningen af pedagogien i Borgholm;

103

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

vid punkten 9:o (angående ombildning af vissa läroanstalter):

af herr C. G. Bergman, som yrkat, att i motiveringen måtte efter
det stycke, som slutar med »Kongl. Maj:ts pröfning och stadfästelse»,
inskjutas följande:

1 statsverkspropositionens 7:de punkts första moment säges, att
här ifrågavarande läroverk »må ombildas till lägre allmänna läroverk
med tre ämneslärare och sådan organisation, som i statsrådsprotokollet
närmare angifvits». Af detta protokoll framgår, att kommunalstyrelsen
»i stället för någon af de nämnda linierna» — den klassiska eller den
reala —• »må inrätta en s. k. praktisk linie»; att det vidare må bero
på kommunalstyrelse och läroverkskollegium vid hvarje särskildt läroverk,
»huruvida undervisningen vid detsamma skall utsträckas öfver
tredje klassens kurser», samt vid tal om Jakobs läroverks ombildning:
»Såsom redan blifvit antydt, anser jag behöfligt, att ett särskildt läroverk
upprättas, der det kan blifva tillfälle att — oberoende af hvarje
hänsyn till dem, som eftersträfva en förberedande vetenskaplig bildning
— meddela en undervisning, som helt och hållet afpassas efter
deras behof, hvilka vid 14 å 15 års ålder ämna lemna skolan för att
träda ut i det praktiska lifvet».

Af detta synes framgå, att chefen för ecklesiastikdepartementet
tänkt sig den blifvande praktiska linien såsom en ny linie med samma
inträdesålder och inträdes fordringar som i allmänna läroverkens första
klass och sålunda gående parallelt med de tre lägsta klasserna i dessa
samt, der undervisningen drifves längre, som en tredje linie bredvid
4:de och 5:te klassernas reala och klassiska linier. Då man vidare,
enligt uttalande i samma protokoll, vid undervisningen å denna linie
icke bör taga hänsyn till dem, »som eftersträfva en förberedande vetenskaplig
bildning», har utskottet icke velat underlåta att som sin mening
uttala, att inträdesfordringarna — och följaktligen äfven inträdesåldern
— lämpligen bort sättas högre, helst lika med folkskolans fullt
genomgångna kurser. Dessa läroverk skulle i sådant fall komma att
väl lämpa sig för dem bland folkskolans lärjungar, som hade håg och
tillfälle att inhemta en för utträdet i det praktiska lifvet afpassad högre
bildning. Ordnade efter olika orters skilda behof, skulle dessa läroverk
jemväl kunna bereda till inträde i lägre tekniska skolor, i bergsskolor,
i högre landtbruksläroverk in. m. Genom den högre inträdesåldern
och de större inträdesfordringarna vunnes dessutom den fördelen,
att kostnaden blefve mindre, eller att man med samma kostnad
kunde erhålla flere sådana läroverk; »

104

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

samt att i utskottets hemställan måtte i andra stycket efter orden
»och sådan organisation, som i statsrådsprotokollet» inskjutas »och utskottets
motivering»;

af herrar O. Jonsson, O. Erickson och I. Månsson, som yrkat, att
i utskottets hemställan orden »Söderköping» och »Marstrand» må utgå;

af herr A. Waldenström mot utskottets hemställan om utslag å
herr Westers motion;

vid punkt 12:o inom. b (angående skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande
omorganisation af vissa bland de femklassiga läroverken):

af herr P. Andersson;

vid punkten 13;o (angående undervisningen å reallinien vid vissa
läroverk):

af herrar A. N. Sundberg och G. F. Gilljam, hvilka yttrat:

»Med biträdande af utskottets förslag i öfrigt anse vi, att utskottet
bort jemväl tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag, att undervisning å reallinien
må meddelas vid högre läroverket i Nyköping äfven i sjunde
klassen. Beträffande denna fråga har departementschefen hänvisat till
de skäl, som anförts i statsrådsprotokollet af den 14 februari 1887.
Sedan dåvarande departementschefen der (sid. 102) först omnämnt,
att till Kongl. Maj:t inkommit dels underdåniga ansökningar af stadsfullmägtige
i Strengnäs och läroverkskollegium vid dervarande läroverk
om återställande af undervisning å reallinien i läroverkets sjunde klass,
dels en af medlemmar utaf Södermanlands läns landsting samt invånare
i Nyköpings stad och landskapet Södermanland ingifven petition
om återställande af undervisning å reallinien i sjunde klassen af Nyköpings
läroverk, yttrar han, att de förhållanden, som föranledde indragningen
af undervisningen å nämnda linie i sjunde klassen vid dessa
läroverk, icke sedan dess hade undergått någon sådan förändring, som
borde medföra upphäfvande af detta beslut. Lärjungeantalet å reala
linien hade vid ifrågavarande läroverk fortfarande varit obetydligt, så
att från detta något skäl för undervisningens utsträckning ej gerna
kunde hemtas. Emellertid skulle möjligen lärjungeantalet å reala linien
komma att äfven i de lägre klasserna något ökas, om undervisningen
å denna linie fortsattes vid läroverket till skolkursens slut; och då
det ej skulle medföra större kostnader för statsverket, om undervisningen
utsträcktes till och med sjunde klassen vid det ena och slutade

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

105

med femte klassen af det andra af läroverken i Nyköping och Strengnäs,
än om den, såsom hittills, meddelades till och med sjette klassen
vid båda, ansåge han sig böra föreslå en dylik utsträckning af realundervisningen
vid läroverket i Nyköping, der såväl det totala lärjungeantalet
som realisternas antal varit större, och dit bättre kommunikationer
ledde, hvaremot undervisningen i sjette realklassen vid läroverket
i Strengnäs skulle indragas.

På grund af hvad sålunda af förre departementschefen anförts
och i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nu föreliggande proposition
hemställa vi,

att Riksdagen behagade besluta, att undervisning
å reallinien må meddelas vid högre läroverket i Nyköping
äfven i sjunde klassen»;

vid punkten 15:o (angående upprättande af nya lärarebefattningar
vid åtskilliga läroverk):

af herrar A. JV. Sundberg och G. F. Gilljam, hvilka yttrat:

»På grund af hvad vi i vår reservation vid punkt 13 anfört och
med biträdande i öfrigt af hvad utskottet i denna punkt hemstält,
yrka vi,

att Riksdagen måtte bifalla Kongl. Maj:ts förslag,
att en ny lektorsbefattning upprättas vid högre läroverket
i Nyköping»;

af herr S. J. Kardell, som yttrat:

»Emot utskottets hemställan, att Kongl. Maj:ts proposition, i hvad
den rör upprättandet vid Umeå högre allmänna läroverk af en ny
lektorsbefattning, icke må af Riksdagen bifallas, anhåller jag att få
anmäla min reservation, till stöd för hvilken jag får göra följande
påminnelser:

Att lärjungeantalet vid Umeå läroverk under loppet af de sista
tio åren nedgått ifrån 235 till 144 beror i främsta rummet derpå, att
Umeå stad år 1888 hemsöktes af en förhärjande eldsvåda, som bland
annat förorsakade brist på bostäder, fördyrade hyror och lefnadsomkostnader
i allmänhet samt dref många familjer att flytta till andra
orter. I samma mån staden återuppbygges, skall naturligtvis lärjungeantalet
åter växa. För bifall till den kongl. propositionen talar vidare
det för Umeå läroverk egendomliga förhållandet, att de 6:te och 7:de
klassernas lärjungar städse varit och fortfarande äro ovanligt talrika i
jemförelse med lärjungarne i de lägre klasserna; ett förhållande, som
Bih. till Bihd. Prof. 1890. 8 Sami. 1 Afä. 1 Käft. 14

106 Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

beror derpå, att lärjungar från Örnsköldsvik, Skellefteå och Piteå bruka
fortsätta sin skolgång vid öfverskolan i Umeå. Antalet lärjungar, som
efter aflagd mogenhetsexamen från läroverket afgått, har vid sådanå
omständigheter under de senaste tio åren årligen uppgått till de jemförelsevis
höga siffrorna af 17 till 28 latinare och 2 till 7 realister.
Då, efter skedda sammanslagningar af klasser och linier, antalet undervisningstimmar
i de 6:te och 7:de klasserna i medeltal belöper sig till
219 i veckan, medan utom rektor finnas endast fem lektorer, hvilkas
sammanlagda tjenstgöringsskyldighet utgör 112 å 126 timmar i veckan,
måste följaktligen för bestridandet af undervisningen i nämnda klasser
äfven adjunkternas biträde tagas i anspråk på ett sätt och i ett omfång,
som är ovanligt vid våra läroverk och äfven obilligt i betraktande
af deras lägre aflöning.

På grund af det anförda anser jag, att utskottet hade bort hemställa
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition, att en ny lektorsbefattning
måtte upprättas vid Umeå högre allmänna läroverk»;

af herr P. Andersson;

vid punkten 17:o (angående lärarnes pensionering):

af herrar A. JSF. Sundberg, C. A. Sjöcrona och G. F. G ill järn, hvilka
uttalat den meningen, att utskottet bort hemställa om bifall äfven
till tredje momentet af Kongl. Maj:ts förslag, hvartill de ansett sig
ega så mycket större skäl, som den kammare, de tillhörde, bifallit ett
likartadt förslag i fråga om lärarne vid navigationsskolorna;

vid punkten 21 :o (angående anslag till arfvoden åt extra lärare in. in.):

af herr P. Andersson;

vid punkten 22:o (angående anslag till extra arfvoden åt gymnastik1
ärare och ledare af fria lekar m. m.):

af herrar G. F. Gilljam och S. J. Kardell, hvilka yttrat:

»Det af Kongl. Magt äskade anslag af 42,000 kronor till extra
arfvoden åt gymnastiklärare och ledare af skolungdomens fria lekar
samt till anskaffande af ammunition för målskjutning in. m. har af
utskottet minskats med 8,000 kronor, eller det belopp, som enligt utskottet
tillhandakommen uppgift af Kongl. Magt beräknats för ledningen
och öfvervakandet af de fria lekarne. Utskottet har nemligen
icke funnit särskilt aflönade ledare af och uppsyningsmän öfver dessa
lekar erforderliga. Huru önskligt det än vore, att utskottets uppfatt -

107

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

ning härutinnan vore rigtig, torde erfarenheten dock hafva visat, att
särskilda åtgärder äro af nöden, om man hos vår skolungdom skall
kunna återupplifva den domnade lusten att öfva fria lekar. Dessas
betydelse får icke underskattas, och vi tillåta oss härvid hänvisa till
den framställning af frågan, som förekommer i det till den kongl.
propositionen såsom bilaga fogade statsrådsprotokollet af den 14 februari
1887 (sid. 37). Svårt kan visserligen vara att genast finna det rätta
sättet för sakens anordnande, men om vid något läroverk påträffas en
för ändamålet skicklig person, eller om möjligen en eller annan dylik
skulle kunna sändas till olika läroverk för att vid tillfälliga besök derstädes
meddela ungdomen kännedom om passande och uppfriskande
lekar, så bör Kongl. Maj:t hafva några medel till sitt förfogande.
Åtminstone halfva det beräknade beloj^pet bör redan nu kunna anvisas.
Yi hemställa således,

att Riksdagen till arfvoden åt ledare af skolungdomens
fria lekar måtte anvisa ett belopp af 4,000
kronor och att i följd deraf det af utskottet i denna
punkt föreslagna anslaget af 34,000 kronor måtte
höjas till 38,000 kronor»;

vid punkten 23:o (angående anslag till extra arfvoden åt teckningslärare): af

herr S. J. Kardell, som yttrat:

»Då det icke kan anses för gifvet, att det skulle vara till gagn,
om teckningsundervisningen upphörde att vara obligatorisk i de högre
klasserna å den s. k. B-linien, anser jag, att utskottet i denna punkt
hade bort hemställa,

att Riksdagen må bifalla, att anslaget till extra
arfvoden åt teckuingslärare nedsättes till ett belopp
af 28,000 kronor, dock utan att Riksdagen dermed
må anses hafva instämt i chefens för ecklesiastikdepartementet
åsigt, att teckningsundervisningen bör
upphöra att vara obligatorisk i de högre klasserna å
den s. k. B-linien».

108 Särskilda, Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Herr H. R. Törnebladh har begärt få antecknadt, att han, i följd
af honom såsom fullmägtig i riksbanken åliggande göromål, varit hindrad
att närvara vid den definitiva behandlingen af åtskilliga punkter i betänkandet,
bland dem särskild! 2:o (angående ifrågasatt skriftligt prof
i mogenhetsexamen samt latinets eventuella uppflyttning till 6:e klassen);
8:o och större delen af 9:o (om de mindre läroverkens indragning eller
ombildning); 15:o (om nya lärarebefattningar), samt 22:o och 23:o.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

109

Tab. I.

Förslag

till

Normalstat.

A. Vid de högre allmänna läroverken:

35 rektorer ..................... å kr. 5,000: — kr. 175,000: —

206 lektorer ..................... å » 3,500: — » 721,000: —

372 adjunkter ................. å » 2,500: — » 930,000: —

35 musiklärare .............. å » 1,000: — » 35,000: —

35 gymnastiklärare ...... å » 1,200: — » 42,000: —

7 teckningslärare......... å » 2,000: — » 14,000: —

7 d:o ......... å » 1,500: — » 10,500: —

21 d:o å » 1,200: — » 25,200: —

35 skolläkare.................. å » 150: — » 5,250: — j gg7 q^q.__

B. Vid de femklassiga allmänna läroverken:

2 rektorer (i Stockholm) å kr. 4,500:— kr. 9,000: —

20 rektorer .................... å » 4,000: — » 80,000: —

114 adjunkter .................. å » 2,500:— » 285,000: —

22 musiklärare ............... å » 500:— » 11,000: —

22 gymnastiklärare ...... å » 600:— » 13,200: —

22 teckningslärare......... å » 600: — » 13,200: —

22 skolläkare .................. å » 100: — » 2,200: — 6qq.

C. Vid de omhildade läroverken:

I. Vid Jakobs läroverk:

1 rektor ........................ å kr. 5,000: — kr. 5,000: —

9 adjunkter .................. å » 2,500: — » 22,500: —

1 musiklärare ............... å » 600: — » 600: —

1 teckningslärare ...... å » 1,200: — » 1,200: —

1 skolläkare .................. å » 100: — » 100: —

■■■ ____-

Transport 2,400,950: —

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Transport 2,400,950: —

II. Vid 2 lägre allmänna läroverk med 4 och vid
19 med 3 ämneslärare:

21 rektorer.............................. å kr. 3,500:— kr. 73,500: —

23 adjunkter......................... å » 2,500: — » 57,500: —

21 kolleger.............................. å » 2,000: — » 42,000: —

21 musiklärare........................ å » 300: — » 6,300: —

21 gymnastiklärare............... å » 300:— » 6,300: —

21 teckningslärare ............... å » 500: — >> 10,500: —

21 skolläkare ........................ å » 50: — >'' 1,050: — 197,150:_

Summa kr. 2,598,100: —

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Tab. II.

Beräkning af till statsverket ingående afgifter för lärjungarne vid:

A. De högre allmänna läroverken:

I klasserna 1—3 af 4,215 lärjungar å kr. 20: —- 84,300: —

efter afdrag af 25 procent ........................... 21,075: — gg ^25-_

I klasserna 4 och 5 af 2,997 lärjungar å kr. 40: — 119,880: —

efter afdrag af 25 procent.............................. 29,970:— 89 910-_

I klasserna 6 och 7 af 3,801 lärjungar å kr. 60: — 228,060: —

efter afdrag af 25 procent.............................. 57,015: — ^1 045-_

B. De femklassiga läroverken:

I klasserna 1—3 af 1,744 lärjungar å kr. 20: — 34,880: —

efter afdrag af 25 procent.............................. 8,720: — g6 160-_

I klasserna 4 och 5 af 770 lärjungar å kr. 40: — 30,800: —

efter afdrag af 25 procent.............................. 7,700: — 93 100- —

C. De lägre allmänna läroverken med tre eller
fyra ämneslärare:

I klasserna 1—3 af 840 lärjungar å kr. 20: — 16,800: —

efter afdrag af 25 procent............................. 4,200: — ^2 600-_

Summa kr. 386,040: —

Afdrag för möjlig minskning af lärjungeantalet 10 proc. » 38,604: —

kr. 347,436: —

Tillkommer för lärjungar i klasserna 4 och 5 vid de
lägre allmänna läroverken med tre eller fyra ämneslärare,
omkring.................................................................... » 7,500: —*

Beräknad inkomst af terminsafgifter.................................... kr. 354,936: —

eller i rundt tal .................................................................. » 354,500: —

Anm. Antalet lärjungar är beräknadt i medeltal för höstterminerna 1884—1888.

112

Särskilda Utskottets (N:o lj Utlåtande N:o 1.

Tab.

Kostnad s -

Inkomster:

Afkomst af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar,
som i statsliggaren antecknas under rubrik »inom kolumn specificerade

inkomster», omkring ..................................................................... kr. 40,000: —

Till statsverket ingående terminsafgifter af lärjungar, omkring » 354,500: —

Anslag af statsverket utöfver hvad nyss berörda terminsafgifter
beräknats inbringa:

å ordinarie stat................................... kr. 3,247,101: 43

å extra stat ......................................... » 40,000: •— ^ 3 287,101: 43.

Summa kr. 3,681,601: 43.

Särskilda Utskottets (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

113

III.

beräkning.

Utgifter-.

Föreslagen normalstat .......................................................................... kr. 2,598,100: —

De nuvarande lärarnes ålderstillägg enligt nya staten.............. » 782,550: —

Arfvoden åt bibliotekarier.................................................................... » 7,000: _

Arfvoden åt skrifbiträden åt rektorerna vid de högre samt

vissa femklassiga läroverk ...................................................... » 12,000: —

Djeknepenninge-ersättning, ej inräknad i kontanta lönebeloppen

till lärarne ....................................................................................... » 4,307: 10.

Ersättning för förlorad helgonskyld ................................................ » 2,644: 33.

Arfvoden åt extra lärare och vikarier samt till oförutsedda

behof å ordinarie stat ............................................................... » 135,000: —

Arfvoden åt extra lärare å extra stat ......................................... » 40,000: —

Extra arfvoden åt teckningslärare..................................................... » 28,000: —

Extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till befrämjande af

vapenöfningar .............................................................................. » 34,000: —

Till praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna

läroverken........................................................................................ » 28,000: —

Till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk ..... » 6,000: —

Till resestipendier åt lärare i öfriga ämnen ................................. » 4,000: —

Summa kr. 3,681,601: 43.

Bih. till Riksd. Prot. 1890. 8 Sami. 1 Afd. 1 Haft.