Särskilda Utskottets (N:0 2) Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1890:Säru22 säru2)

Särskilda Utskottets (N:0 2) Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 8 maj 1890, kl. 5 e. m.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, i anledning af ej mindre
Kongl. Maj:ts -propositioner med förslag till förordning
angående försäkring för olycksfall i arbetet och angående
anslag till en riksför säkring sanstalt än äfven Herr A.
Hedins motion med förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbetet.

Kongl. Maj:t har den 12 sistlidne mars till Riksdagen aflåtit tvenne
propositioner, den ena, n:o 40, så lydande:

»Med öfverlemnande af det i ämnet inom statsrådet förda protokoll,
vill Kongl. Maj:t härmed i. nåder inhemta Riksdagens yttrande öfver
närlagda förslag till förordning angående försäkring för olycksfall i
arbetet; viljande Kongl. Maj:t efter mottagandet af Riksdagens svar
företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings
utfärdande i ämnet förordna;»

och den andra, n:o 41, af detta innehåll:

»Med åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver civilärenden
vill Kongl. Maj:t härmed föreslå, att Riksdagen må, med godkännande
af det i protokollet intagna förslag till stat för en riksförsäkringsanstalt
äfvensom af de vilkor och förbehåll, som blifvit föreslagna för
aflöningsförmånernas åtnjutande, medgifva, att i riksstaten under sjette
liufvudtiteln näst efter anslaget till landtbruksstyrelsen uppföres under
Bih. till Bilesd. Prof. 1890. 8 Sami. 1 A/d. 2 Saft. 1

2 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N;o 2.

benämningen »riksförsäkringsanstalten» ett ordinarie anslag af 41,100
kronor.»

Det till förstnämnda proposition fogade förslag till förordning har„
följande lydelse:

»Förslag

till

Förordning

angående försäkring för olycksfall i arbetet.

1 §•

En livar hos arbetsgivare i yrke eller rörelse, som i 2 § sägs,
anstäld arbetare skall vara försäkrad för följderna af olycksfall i arbetet
på sätt här nedan närmare bestämmes.

2 §•

Med yrke eller rörelse förstås i denna förordning:

a) idkande såsom näring af: sågverks- eller brädgårdsrörelse;
grufvedrift eller annat dermed jemförligt arbete; masugn eller hytta,
stång]ernsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande
eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom
handtverk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-,
mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i så
stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen
må anses såsom fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan
med fabriksdrift jemförlig handtering; skorstensfejareyrket; lastning
eller lossning af varor eller transport medelst pråmar; bergnings- och
dykeriföretag; flottning; uppsättning af elektrisk ledning; utförande af
gas-, vatten- eller kloakledning; byggnadsverksamhet, som afser an -

Särskilda Utskottets fN:o 2) Utlåtande N-.o 2.

läggning, förändring eller förbättring af väg eller bro, jernväg, kanal
eller flottled, hamn, kaj eller dylikt samt nppförande, förändring eller
bättrande af hus, åbyggnader för landtbrukets behof dock undantagna;
äfvensom tillverkning af explosiva ämnen eller annan tillverkning, der
sådana ämnen pläga användas;

b) jern vägs- och spårvägsdrift.

3 §■

Den försäkring, hvarom i 1 § stadgas, handhafves af Riksförsäkringsanstalten,
i enlighet med hvad här nedan stadgas och de föreskrifter,
som varda af Konungen meddelade.

Afgifterna för försäkringen (premierna) erläggas af arbetsgifvaren;
och försäkringen träder i kraft, så snart arbetaren varder i yrket anstäld,
äfven om arbetsgifvaren underlåter sin skyldighet att erlägga
stadgade afgifter.

4 §•

Bedrifves enligt 2 § försäkringspligtig rörelse på sådant sätt, att
de deri anstälde arbetarne eller vissa af dem endast i ringa mån äro
utsatte för olycksfall i arbetet, må Riksförsäkringsanstalten ega förordna
att rörelsen i dess helhet eller viss del deraf skall från försäkrings -pligt undantagas. Likaså må Riksförsäkringsanstalten ega att från försäkring
enligt denna förordning undantaga arbetare i rörelse, som i
2 § nämnes, då arbetsgifvaren styrker, att han på fullt betryggande sätt
sörjt för att, i händelse af olycksfall i arbetet, ersättning kommer att
utgå och läkarevård att beredas, på sätt i 5, 6 och 9 §§ är stadgadt.

5 §•

Har arbetare i försäkringspligtig rörelse genom olycksfall i arbetet
tillskyndats kroppsskada, skall från och med sextioförsta dagen efter
olycksfallet i ersättning till honom utgå:

a) om olycksfallet för framtiden medfört fullständig oförmåga till
arbete 360 kronor för år;

b) om olycksfallet eljest medfört stadigvarande men, hvaraf den

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

skadades arbetsförmåga för framtiden minskats, ett i förhållande dertill
lämpadt belopp, dock högst 300 kronor för år; och

c) om olycksfallet föranledt öfvergående men eller sjukdom, som
under längre tid än sextio dagar i väsentlig mån minskat den skadades
arbetsförmåga, för hvarje dag detta tillstånd fortfar utöfver sextio
dagar, 1 krona i sjukhjelp.

Eger den, som på grund af olycksfallet blifvit fullständigt oförmögen
till arbete, två eller flera barn under femton år, förhöjes, så
länge detta förhållande fortfar, den till honom utgående årliga ersättningen
till högst 420 kronor.

År den, som träffats af olycksfallet, man under aderton år eller
qvinna, utgår ersättningen endast med tre fjerdedelar af det belopp,
som eljest enligt ofvan angifna grunder skolat beräknas.

Om ersättning på grund af mom. c) utgått, eger den skadade icke
för samma tid uppbära någon ersättning enligt mom. a) eller b).

6 §•

Har olycksfallet inom natt och år medfört döden, skall, förutom
den ersättning, som på grund af 5 § kan ifrågakomma, lemnas

a) begrafningshjelp med 30 kronor;

b) till efterlefvande enka årligen, så länge hon lefver ogift, 120
kronor;

c) till hvarje efterlefvande barn under femton år 60 kronor för år
till dess det uppnått femton års ålder.

Om ersättningarne enligt de i mom. b) och c) stadgade beräkningsgrunder
sammanlagda skulle komma att öfverstiga 300 kronor för år,
skola de i förhållande till den å en hvar belöpande godtgörelse nedsättas
till detta belopp.

Skall årligt ersättningsbelopp till efterlefvande barn utgå efter
såväl fader som moder, sättes detsamma till två tredjedelar af det
belopp, som efter ofvan stadgade grunder skulle utgå efter båda föräldrarne
tillsammans.

7 §•

Har den skadado först efter olycksfallet ingått äktenskap, utgår
icke ersättning till efterlefvande enka eller till i sådant äktenskap
födt barn.

Särskilda Utskottets (.N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Efterlefvande enka och barn till utländsk undersåte, Indika, då
olycksfallet timade, icke voro här i landet bosatta, hafva ej rätt till
ersättning enligt denna förordning.

8 §•

Derest arbetare, som träffats af olycksfallet, sjelf uppsåtligen eller
af grof vårdslöshet förorsakat detsamma, vare all rätt till ersättning
efter denna förordning förfallen.

9 §•

Har olycksfallet medfört svårare kroppsskada, åligger det arbetsgifvaren
ombesörja att den skadade icke saknar nödig läkarevård jemte
läkemedel; och skall kostnaden härför, om den skadade icke åtnjuter
ersättning från sjukkassa eller eljest eger tillgångar, bestridas af arbetsgifvaren,
intill dess ersättning utgår enligt hvad ofvan stadgats.

10 §.

Försäkringspligtiga yrken eller rörelser skola hänföras till vissa
farlighetsklasser. Antalet af dessa klasser samt hvilka slag af rörelser,
hvarje klass skall omfatta, bestämmes för fem år i sänder af Konungen.

11 §•

De i 3 § omnämnda försäkringsafgifterna (premierna) skola med
hänsyn till de olika farlighetsklasserna bestämmas till de belopp,
som, beräknade efter matematiska grunder, erfordras för betäckande
af de förbindelser, hvilka åligga Riksförsäkringsanstalten; och skola
dessa afgiftsbelopp angifvas i tariff, som Konungen utfärdar för fem
år i sänder.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

12 §.

Arbetsgivare i försäkringspligtig rörelse skall inom trettio dagar,
efter det denna förordning trädt i kraft eller hans rörelse derefter börjat,
i Stockholm till öfverståthållareembetet, i öfriga städer till magistraten
eller stadstyrelsen samt å landet till kronofogden göra skriftlig
anmälan om rörelsens beskaffenhet.

Sedan sådan anmälan inkommit, skall den, der tvekan om dess
riktighet icke förekommer, ofördröjligen insändas till Riksförsäkringsanstalten.

Underlåter arbetsgifvaren att göra anmälan, som nu är sagd, eller
befinnes anmälan ofullständig eller uppstår tvekan om dess riktighet,
ege ortsmyndigliet, som ofvan är nämnd, tillsäga arbetsgifvaren att
inom viss tid fullgöra sin skyldighet vid äfventyr, som i 27 § är stadgadt;
och har ortsmyndigheten derjemte att, der så befinnes nödigt,
på platsen göra undersökning om förhållandet.

13 §.

Likaså skall arbetsgivare vara pligtig att, om förändring af rörelsens
beskaffenhet eger rum eller om rörelsen upphör, inom trettio
dagar derefter göra anmälan härom; och lände i afseende å sådan anmälan
i öfrigt till efterrättelse hvad i 12 § är stadgadt.

14 §.

Riksförsäkringsanstalten ege bestämma, huruvida med hänsyn till
föreskrifterna i 2 och 4 §§ en rörelse är försäkringspligtig eller icke,
samt i förra fallet till hvilken farlighetsklass rörelsen skall höra. Underrättelse
om beslutet skall, med angifvande af premiesatsen för rörelsen,
meddelas arbetsgifvaren genom ortsmyndighet, som i 12 § är nämnd.

Besvär öfver beslutet må inom trettio dagar efter deraf erhållen
del anföras hos Konungen, men beslutet lände emellertid till efterrättelse,
till dess ändring vunnits.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

15 §.

Inom januari och juli månaders utgång hvarje år skall arbetsgivare
i försäkringspligtig rörelse, med uppgift om antalet af de i
rörelsen under nästföregående halfva kalenderår anstälde arbetare samt
summan af deras arbetsdagar, inbetala de för samma halfår å dem belöpande
försäkringsafgifter. Inbetalningen skall ske hos ortsmyndighet,
som i 12 § nämnes, och skall hvad sålunda influtit med tillhörande
uppgift ofördröjligen insändas till Riksförsäkringsanstalten.

Aflemnar icke arbetsgifvaren uppgift, som nu är sagd, eller finner
ortsmyndigheten anledning betvifla aflemnad uppgifts riktighet, förfares
på sätt i 12 § är stadgadt.

16 §.

Drifves försäkringspligtig rörelse å skilda orter, må anmälan, som
i 12 och 13 §§ sägs, samt inbetalningen af försäkringsafgifterna ske
till vederbörande myndighet i den ort, der rörelsen hufvudsakligen
bedrifves eller dess styrelse har sitt säte; skolande denna myndighet
ofördröjligen underrätta de öfriga ortsmyndigheterna om fullgörandet
häraf.

17 §•

Erlägges icke behörig försäkringsafgift inom derför stadgad tid,
ege den myndighet, till hvilken inbetalningen skolat ske, att, med den
kännedom om antalet arbetare och arbetsdagar, som kan vinnas, fastställa
den afgift, arbetsgifvaren bör erlägga, År arbetsgifvaren missnöjd
med beslutet härom, eger han deröfver anföra besvär hos Riksförsäkringsanstalten
inom trettio dagar efter af beslutet erhållen del.

Sedan ortsmyndighetens beslut vunnit laga kraft eller Riksförsäkringsanstalten
i anledning af anförda besvär meddelat sitt beslut, åligge
det ortsmyndigheten att indrifva afgiftsbeloppet, på sätt om resterande
kronoutskylder är stadgadt, med tillägg af fem procent af beloppet.
Förmenar arbetsgifvaren att afgiften blifvit honom obehörigen påförd,
hafve han rätt att efter stämning å riksförsäkringsanstalten till Stockholms
Rådstufvurätt söka återvinning i målet; stämme dock derom

B Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

inom sex månader efter det ortsmyndighetens beslut vann laga kraft
eller, om besvär deremot anförts, inom lika tid från det riksförsäkringsanstaltens
beslut öfver besvären meddelades.

18 §.

Har arbetare i försäkringspligtig rörelse genom olycksfall i arbetet
ljutit döden eller tillskyndats kroppsskada, som skäligen kan antagas
medföra stadigvarande men eller sjukdom under minst fjorton dagar,
bör arbetsgifvaren skyndsamligen derom göra anmälan bos polismyndigheten
i orten samt dervid aflemna läkarebetyg angående den skadades
tillstånd. Finnes den skadade vara i saknad af nödig läkarevård,
åligger det polismyndigheten att föranstalta derom på arbetsgifvarens
bekostnad.

19 §.

Då anmälan skett, såsom i 18 § sägs, eller polismyndigheten eljest
erhållit vetskap om inträffadt olycksfall, skall, der skäligen kan antagas
att ersättning till följd af olycksfallet bör utgå enligt denna förordning,
undersökning om olycksfallet af polismyndigheten hållas, så
snart ske kan, och bör förrättningsmannen dervid söka utröna orsaken
till och det närmare förloppet vid olycksfallet, skadans beskaffenhet
och påföljd samt de öfriga omständigheter, hvilka kunna inverka på
ersättningens bestämmande.

Vid denna undersökning eger arbetsgifvaren samt den af olycksfallet
träffade och hans anhöriga att närvara samt framställa de frågor,
som kunna tjena till upplysning i saken.

Finner den myndighet, som håller undersökningen, nödigt att för
upplysningars erhållande tillkalla sakkunnig person, ege myndigheten
rätt dertill på Riksförsäkringsanstaltens bekostnad.

Dessutom eger Riksförsäkringsanstalten, när som helst innan ersättningsbeloppet
blifvit, slutligen faststäldt, att hos polismyndigheten
påkalla ytterligare undersökning.

Protokoll öfver undersökningen skall inom tre dagar derefter af
förrättningsmannen insändas till Riksförsäkringsanstalten.

Särskilda Utskottets (N-.o 2) Utlåtande N:o 2.

Anspråk på ersättning enligt denna förordning för kroppsskada i
följd af olycksfall skall framställas vid den i 19 § omförmälda undersökning
eller ock skriftligen hos Riksförsäkringsanstalten inom två år
efter olycksfallet eller, om detsamma medfört döden, inom två år efter
dödsfallet. Väckes anspråket senare än nu är sagdt, må det icke upptagas
till pröfning, der ej sökanden visar giltigt skäl till dröjsmålet.

21 §.

Sedan anspråk på ersättning blifvit framstäldt, på sätt i 20 § sägs,
och ytterligare upplysningar, der så finnes nödigt, införskaffats, har
Riksförsäkringsanstalten att bestämma ej mindre, huruvida ersättning
bör utgå eller icke, än äfven i förra fallet ersättningens belopp.

Kan detta belopp ej slutligen fastställas innan ytterligare upplysningar
erhållits, ege Riksförsäkringsanstalten emellertid, der förhållandena
dertill föranleda, medgifva att tills vidare visst mindre belopp
skall utgå i afräkning å det, som slutligen varder bestämdt.

22 §.

Yppas, sedan ersättningsbeloppet blifvit faststäldt, någon omständighet,
som kan inverka på ersättningsfrågans bedömande, ege Riksförsäkringsanstalten
att underkasta frågan ny pröfning; och vare ersättningsberättigad
pligtig att, då sådant af anstalten påfordras, med
prest- och läkarebetyg eller på annat tillförlitligt sätt styrka att de
förhållanden fortfara, som utgöra vilkor för ersättningens utgående.

23 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut i fråga om ersättning på grund
af olycksfall i arbetet går genast i verkställighet. Har Riksförsäkringsanstalten
frånkänt sökande all rätt till ersättning, eller förmenar någon
att han är berättigad till högre ersättning, än Riksförsäkringsanstalten
Bih. till Rihd. Prot. 1890. 8 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 2

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

medgifvit, eger den missnöjde att genom stämning till Stockholms
Rådstufvurätt mot Riksförsäkringsanstalten anhängiggöra den talan, hvartill
han må finna fog.

24 §.

Begrafningshjelp får lyftas så snart den blifvit behörigen faststäld,
sjukhjelp för hvarje vecka efter ingången af derpå följande vecka
och annan ersättning för hvarje qvartal efter ingången af derpå följande
qvartal.

Ersättningsbelopp, som icke uttagits inom 2 år från lyftningsdagen,
tillfaller Riksförsäkringsanstalten.

De närmare bestämmelserna om sättet för ersättningarnas lyftande
meddelas af Konungen.

25 §.

Rätt till ersättning enligt denna förordning kan ej med laga kraft
å annan öfverlåtas eller i mät tagas; och eger fattigvårdssamhälle icke
att af ersättningsbeloppet åtnjuta godtgörelse för underhåll af den
skadade, hans hustru eller barn för annan tid än den, hvarunder ersättningen
utgår.

26 §.

Ersättning enligt denna förordning utgår icke till den, som flyttar
ur riket. Bosätter han sig åter inom landet, vare berättigad åtnjuta
derefter förfallande ersättningsbelopp.

27 §.

Försummar arbetsgivare att behörigen göra anmälan, som i 12
eller 13 § är stadgad, eller aflemna uppgift, hvarom i 15 § nämnes,
straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.
Underlåter han fortfarande att fullgöra sin skyldighet härutinnan, sedan
han, såsom i 12 § sägs, blifvit derom tillsagd, må bötesansvaret för
hvarje gång, tillsägelse sker utan att rättelse följer, kunna bestämmas
till högst tvåhundra kronor.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Lemnar arbetsgifvare, der enligt denna förordning viss uppgift
skall af honom meddelas, veterligen falsk sådan, böte, der ej straff
enligt allmän lag följer, minst femtio, högst tvåhundra kronor.

28 §.

Förseelse, som i 27 § afses, åtalas af allmän åklagare vid allmän
domstol.

Af böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfälle en tredjedel
åklagaren och två tredjedelar Riksförsäkringsanstalten.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
efter allmän strafflag.

29 §.

Hvad i denna förordning här ofvan stadgats gäller icke rörelse
eller arbete, som bedrifves för statens räkning.

Dock skall, om arbetare i sådan rörelse eller arbete träffas af
olycksfall i arbetet, ersättning af staten utgöras enligt de i denna förordning
stadgade grunder, der icke jemlik! andra gällande föreskrifter
lika eller större understöd bör utgå, i hvilken händelse dessa föreskrifter
fortfarande lända till efterrättelse.

so §.

1 mom. Arbetare i försäkringspligtig rörelse så ock idkare af
dylik rörelse eger, den senare för sina i rörelsen anstälde arbetare
eller vissa af dem, att, mot erläggande af motsvarande afgifter, i Riksförsäkringsanstalten
erhålla förhöjd försäkring för olycksfall i arbetet,
dock att förhöjningen ej må öfverstiga dubbla beloppet af den ersättning,
som enligt denna förordning eljest är bestämd.

2 mom. Dessutom eger en hvar, hvilken drifver rörelse, som
icke är försäkringspligtig, att för sig och sina arbetare, så ock särskildt
hvarje i sådan rörelse anstäld arbetare att i Riksförsäkringsanstalten
erhålla försäkring för olycksfall i arbetet efter enahanda
grunder i afseende på ersättningens belopp och dess åtnjutande, som
i denna förordning äro för andra försäkrade stadgade.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

3 mom. Försäkring, som i denna § afses, gäller endast för den
tid, hvarför försäkringsafgift behörigen erlägges.

De ytterligare föreskrifter, hvilka erfordras för ordnandet af försäkring,
som nu är nämnd, meddelas af Konungen.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den
1 juli 1891.»

I motion, n:o 227, föreslår herr A. Hedin, att Riksdagen, med
afslag å Kong]. Maj:ts förenämnda proposition n:o 40, »måtte för sin
del enligt § 87 regeringsformen antaga eu lag om försäkring för olycksfall
i arbetet», så lydande:

»Lag om försäkring för olycksfall i arbetet.

§ 1-

För följderna af i arbetet inträffande olycksfall skola enligt de
närmare bestämmelserna i denna lag vara försäkrade samtliga hos
arbetsgifvare anstälda personer:

1) vid till allmänt begagnande upplåten jernväg eller spårväg;

2) i rörelse, der såsom yrke utföres lastning eller lossning af
varor, eller transport verkställes medelst pråmar, samt vid yrkesmessigt
bedrifvet bergnings- eller dykeriföretag;

3) vid grufdrift, yrkesmessigt bearbetadt stenbrott, kalkbrott eller
annan dylik fyndighet;

4) vid masugn eller hytta, stång]ernsbruk, manufakturverk eller
annan inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets
alster och ej är att anse såsom handtverk;

5) i fabrik eller fabriksmessigt drifven rörelse, der annan drifkraft
än muskelkraft regelbundet begagnas, eller der minst tio arbetare regelbundet
sysselsättas;

6) vid sågverk och vid yrkesmessigt bedrifven flottning;

7) vid varf eller docka med tillhörande verk och inrättningar;

8) vid byggnadsarbete, som afser jernväg, kanal, hamn, kaj eller
dylikt, större väg eller bro, större kloak-, gas- eller vattenledning;

9) vid större husbyggnad sysselsatte murare, timmermän, grund -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

läggare eller taktäckare jemte handtlangare, dock att härunder ej inbegripas
åbyggnader för landtbrukets behof;

10) vid uppsättning af elektrisk ledning och i skorstensfejareyrket;
samt

11) i rörelse, i hvilken tillverkas eller regelbundet användas explosiva
ämnen.

Detsamma gäller personer, sysselsatta vid jernväg eller i skeppsfart,
som utgöra tillbehör till någon af ofvannämnda rörelser.

Bedrifves rörelse, för hvilken försäkringspligt är stadgad, på sådant
sätt, att samtliga deri sysselsatta personer eller vissa af dem
endast i ringa mån äro utsatta för olycksfall i arbetet, må Riksförsäkringsanstalten
undantaga densamma eller del deraf från försäkringspligten.

§ 2.

Den försäkring, hvarom i § 1 stadgas, skall ega rum i Riksförsäkringsanstalten.

Försäkringen gäller till förmån för de i § 1 nämnda personer från
och med deras inträde i arbetet.

Afgifterna för försäkringen erläggas af vederbörande arbetsgivare,
denne må vara enskild person, bolag, samfund eller kommun.

§ 3.

Bedrifves i § 1 upptagen rörelse för statens räkning, skall, då
olycksfall i arbetet träffar deruti sysselsatt person, ersättning af staten
utgöras enligt i denna lag stadgade grunder, der icke jemlikt annan
förordning eller reglemente lika eller större understöd honom tillkommer.

Detsamma gäller dem, hvilka äro anstälde i eller eljest sysselsättas
vid lots-, post-, tull- eller telegrafverket samt vid befästningsarbeten.

§ 4.

Till den, som genom olycksfall i arbetet lidit kroppsskada, skall
från och med tredje veckan efter olycksfallet utgå ersättning, utgörande
för år:

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

cl) om fullständig oförmåga till arbete inträdt, så länge detta
fortfar, sextio procent af den skadades förutvarande årliga arbetsförtjenst,
samt

b) om oförmåga till arbete endast delvis inträdt, så länge detta
fortfar, en i förhållande till återstående arbetsförmåga bestämd andel
af samma arbetsförtjenst, dock högst och endast i svårare fall femtio
procent deraf.

. § 5.

Har olycksfallet omedelbart eller inom natt och år medfört döden,
skall förutom den enligt § 4 tilläfventyrs utgående ersättning lemnas:

a) begrafningshjelp med fem procent af den aflidnes förutvarande
årliga arbetsförtjenst;

b) till efterlefvande enka, så länge hon lefver ogift, tjugu procent
årligen;

c) till efterlefvande enkling, derest han varit väsentligen beroende
af hustruns arbetsförtjenst, så länge han är oförmögen att sjelf sig
försörja samt lefver ogift, likaledes tjugu procent årligen;

d) till hvarje efterlefvande barn, till dess det uppnått femton år,
tio procent årligen; och

e) om hvarken make eller barn lefva efter, till en hvar slägtinge
i rätt uppstigande led, som af den aflidne åtnjöt underhåll, tio procent
årligen; allt af nämnda arbetsförtjenst.

Till efterlefvande anhöriga för år utgående ersättningsbelopp må
sammanlagda icke öfverstiga femtio procent af den aflidnes årliga arbetsförtjenst.
Skulle de enligt ofvan stadgade beräkningsgrunder i
något fall stiga häröfver, skola de proportionsvis nedsättas.

Skall årligt ersättningsbelopp till efterlefvande barn utgå efter
såväl fader som moder, sättes detsamma till två tredjedelar af den
summa, som det efter ofvan stadgade grunder skulle utgöra efter båda
föräldrarne tillsammans.

Ingår efterlefvande enka nytt gifte, erhåller hon en gång för alla
ett belopp motsvarande tre gånger den årliga ersättningen.

Har den skadade först efter olycksfallet ingått äktenskap, ege
efterlefvande make och i sådant äktenskap födda barn icke någon rätt
till ersättning. Detsamma gäller make, som lefvat skild från den andra
och utan underhåll från denna, samt oäkta barn, som aflats efter
olycksfallet.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Efterlefvande anhöriga till utländsk undersåte, hvilka, då olycksfallet
timade, icke bodde här i landet, hafva ej rätt till ersättning
efter denna lag.

§ 6.

Den årliga arbetsförtjenst, hvarom i denna lag säges, skall beräknas
till tre hundra gånger medelarbetsförtjensten för dag.

Medelarbetsförtjensten för dag upptages till det belopp, som erhålles
genom att lika fördela hvad personen i aflöning för sitt arbete
uppburit under den längre eller kortare tid, han varit i försäkringspligtig
rörelse sysselsatt, å antalet af hans verkliga arbetsdagar under
samma tid; dock att, om han under längre tid än ett år tillbaka varit
i rörelsen sysselsatt, endast senaste årets verkliga arbetsdagar och derunder
åtnjuten arbetsförtjenst beräknas.

I aflöningen inräknas andel i vinst och naturaförmåner, de senare
uppskattade efter i orten gängse pris.

.Kommer vid sålunda stadgad beräkning årliga arbetsför^’ensten
att öfverstiga sexton hundra kronor, tages ej hänsyn till Överskjutande
beloppet; understiger den fyra hundra kronor, skall den i allt fall till
detta belopp beräknas.

§ 7.

Har den, som af olycksfallet träffats, sjelf uppsåtligen förorsakat
detsamma, vare all rätt till ersättning efter denna lag förfallen.

§ 8.

Har uti rörelse, som i denna lag afses, olycksfall i arbetet medfört
svårare kroppsskada för deruti sysselsatt person, åligge det arbetsgifvaren
eller den, som är satt i hans ställe, att tillse, det den skadade
icke saknar nödig läkarevård samt läkemedel; och skall kostnaden härför,
om den skadade icke åtnjuter ersättning från sjukkassa eller eljest
eger tillgångar, bestridas af arbetsgifvaren, intill dess ersättning utgår
på grund af här stadgad försäkring.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 9.

Försäkringspligtiga rörelser skola hänföras till vissa farlighetsklasser,
hvilka, efter Riksförsäkringsanstaltens hörande, fastställas af
Kongl. Maj:t samt minst hvart femte år underkastas ny granskning.

§ io.

Försäkringsafgifterna skola med hänsyn till olika farlighetsklasser
bestämmas till de belopp, som efter beräkning erfordras för betäckande
af de förbindelser, hvilka enligt §§ 4 och 5 åligga Riksförsäkringsanstalten;
och skola dessa afgifter angifvas i en af Kong]. Maj:t,
efter anstaltens hörande, utfärdad tariff, hvilken minst hvart femte år
skall undergå ny granskning.

§ 11.

Arbetsgifvare i försäkringspligtig rörelse skall inom en månad,
efter det denna lag trädt i kraft eller hans rörelse börjat, till Riksförsäkringsanstaltens
ombud i orten göra skriftlig anmälan, efter faststäldt
formulär, om rörelsens beskaffenhet och antalet deri sysselsatta
personer.

Uteblifver föreskrifven anmälan skall ombudet införskaffa erforderliga
uppgifter.

Sålunda gjorda anmälningar eller inhemtade uppgifter skola ofördröjligen
insändas till Riksförsäkringsanstalten.

Konungens befallningshafvande skall dessutom till Riksförsäkringsanstalten
öfverlemna förteckning öfver de inom dess område befintliga
försäkringspligtiga rörelser, första gången inom två månader efter
det denna lag trädt i kraft och derefter vid hvarje lialfårs slut.

§ 12-

Riksförsäkringsanstalten ege afgöra, om en rörelse är enligt § 1
i denna lag försäkringspligtig eller icke, samt till hvilken farlighetsklass
rörelsen i förra fallet skall höra.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Underrättelse om sådant beslut skall, med angifvande af premiesatsen
för rörelsen, genom anstaltens ombud ofördröjligen meddelas
vederbörande arbetsgivare.

Besvär öfver beslutet må inom trettio dagar efter deraf erhållen
del hos Kungl. Maj:t anföras; men beslutet lände icke desto mindre
till efterrättelse, till dess ändring vunnits.

§ 13.

Mom. 1. Inom femton dagar efter hvarje kalenderqvartals slut
skall arbetsgifvare i försäkringspligtig rörelse till Riksförsäkringsanstaltens
ombud i orten direkt eller genom allmänna posten inbetala för
qvartalet förfallna premier, beräknade efter den i § 10 omförmälda
tariff å summan af den arbetsförtjenst, som hos honom under qvartalet
sysselsatta personer uppburit, vare sig i penningar eller naturaförmåner,
de senare uppskattade på satt i § 6 finnes bestämdt.

Mom. 2. För person med fast anställning, hvars årliga arbetsförtjenst
uppgår till mer än sexton hundra kronor, skall dock försäkringsafgift
för qvartalet betalas å jemnt fj^ra hundra kronor; och skall
förty hvad sådan person derutöfver under qvartalet uppburit i aflöning
icke medräknas i den arbetsförtjenst, hvarefter försäkringsafgifterna
skola utgå.

Mom. 3. Vid premiernas erläggande skall arbetsgifvaren uppgifva
summan af den arbetsförtjenst, hvarom här ofvan i mom. 1 säges,
antalet af i mom. 2 omförmälda personer, totalbeloppet af deras arbetsförtjenst
under qvartalet samt antalet öfriga lios honom sysselsatta
personer vid qvartalets slut.

Mom. 4. Sker icke inbetalning inom föreskrifven tid, skola försäkringsafgifterna
till beloppet fastställas af Riksförsäkringsanstalten,
efter inhemtande såvidt möjligt af erforderliga uppgifter, samt indrifvas,
på sätt om resterande kronoutskylder är stadgadt, med tillägg
af fem procent af beloppet, der icke till betalningens uteblifvande kan
visas anledning, som af anstalten godkännes.

§ 14.

Bedrifves försäkringspligtig rörelse inom flere kommuner, ege
Riksförsäkringsanstalten bestämma, hvarest ofvan stadgade anmälningar
och inbetalningar skola ske.

Bih. till Riksd. Prat. 1890. 8 Sami. 1 Afd. ''2 Käft.

18 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Kan i följd af rörelsens natur uti § 11 föreskrifven uppgift om
antalet sysselsatta personer icke lemnas, må ungefärliga antalet uppgifvas,
hvarvid jemväl skall meddelas orsaken dertill, att noggrann
uppgift icke kan erhållas.

Der af samma anledning icke jemlik! § 13 arbetsförtjenst och
antalet sysselsatta personer för hvarje qvartal kunna uppgifvas, må
Riksförsäkringsanstalten medgifva, det betalning af premier och meddelande
af föreskrifna uppgifter må i annan ordning eg a rum.

§ 15-

Har i rörelse, som i denna lag afses, olycksfall träffat deri sysselsatt
person, skall arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe,
derom göra skriftlig anmälan till vederbörande polismyndighet, vid
svårare olycksfall genast och vid andra senast fjorton dagar derefter,
der icke olycksfallet varit af den lindriga beskaffenhet, att den skadade
före nämnda tid kunnat återgå till arbetet, i hvilket fall någon anmälan
icke behöfver ske.

Denna anmälan skall polismyndigheten ofördröjligen delgifva Riksförsäkringsanstaltens
ombud i orten.

§ 16.

I § 15 föreskrifven anmälan skall bland annat angifva, hvilken
vård blifvit egnad skadad person och, då läkare vid tiden för anmälan
varit till städes, åtföljas af hans attest angående den skadades tillstånd.

Framgår af anmälan eller blifver eljest kunnigt, att den skadade
är i saknad af nödig läkarevård, ege vederbörande, hos hvilken anmälan
skeft, att derom föranstalta på arbetsgifvarens bekostnad.

§ 17-

Har olycksfallet medfört eller kan det skäligen antagas medföra
sådan påföljd, att ersättning efter denna lag bör utgå, skall undersökning
om olycksfallet, så snart ske kan, hållas af den myndighet, till
hvilken anmälan egt rum.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Genom denna undersökning bör såvidt möjligt utrönas:

1) orsaken till och de närmare omständigheterna vid olycksfallet,
bland annat huruvida detta kan anses hafva uppstått genom försummelse
att vidtaga föreskrifna skyddsåtgärder;

2) hvilka personer dödats eller skadats;

3) skadans påföljd;

4) den dödades eller skadades förutvarande årliga arbetsförtjenst;

5) hvilka ersättningsberättigade anhöriga dödad person efterlemnat.
Uti denna undersökning ega att deltaga Riksförsäkringsanstaltens

ombud, arbet.sgifvaren samt den af olyksfallet träffade eller hans anhöriga,
personligen, genom målsman eller ombud.

Finner den myndighet, som undersökningen verkställer, nödigt
att för upplysningars meddelande tillkalla sakkunnig person, ege rätt
dertill på Riksförsäkringsanstaltens bekostnad.

§ 18-

Protokoll öfver undersökning, hvarom i § 17 stadgas, skall inom
tre dagar derefter tillställas Riksförsäkringsanstaltens ombud i orten,
som har att ofördröjligen öfversända detsamma till anstalten.

Med ledning häraf och efter inhemtande af de upplysningar, som
i öfrigt äro erforderliga, bestämme Riksförsäkringsanstalten ersättningsbeloppet.

Kan i följd af ofullständiga uppgifter ersättningsbeloppet ej genast
bestämmas, ege anstalten att i afräkning förskottsvis utbetala lämpligt
belopp.

§ 19-

Har i något fall, der, ersättning bör utgå, fråga derom icke kommit
under Riksförsäkringsanstaltens pröfning, skall ersättningsanspråket,
vid äfventyr af talans förlust, inom två år efter olycksfallet eller,
om deden deraf följt, inom samma tid efter dödsfallet hos anstalten
anmälas.

§ 20.

Underrättelse om Riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga
skall, med uppgift å utgående belopp och de grunder, hvarefter det

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

bestämts, ofördröjligen genom anstaltens vederbörande ombud meddelas
den, som eger att ersättning utfå.

Afslag å begäran om ersättning skall, med angifvande af skälen
derför, på samma sätt delgifvas.

§ 21.

Den, som icke åtnöjes med Riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga,
ege att deruti söka ändring genom besvär, som inom
trettio dagar efter af beslutet erhållen del skola anföras hos den härför
tillsatta Nämnd.

Besluten lände icke desto mindre till efterrättelse, till dess ändring
vunnits.

§ 22.

Den Nämnd, hvarom i § 21 säges, har sitt säte i Stockholm och
skall bestå af ordförande och sex ledamöter, hvilka jemte nödigt antal
suppleanter utses af Kongl. Maj:t. Ledamöterna skola vara: en läkare,
en tekniker, två arbetsgifvare och två arbetare i försäkringspligtiga
rörelser.

Tiden för ledamöternas uppdrag och sättet för nämndens verksamhet
bestämmas närmare i ett af Kongl. Maj:t utfärdadt reglemente.

I Nämndens utslag må ändring ej sökas.

§ 23.

Intrader förändring i de förhållanden, hvilka för ersättningen varit
bestämmande, kan ersättningsfrågan underkastas ny pröfning af Riksförsäkringsanstaltep.

Beträffande anstaltens beslut i dessa frågor galle ock hvad i §§ 20
och 21 finnes stadgadt.

§ 24.

Faststäldt ersättningsbelopp utbetalas vid hvarje kalendermånads
slut genom Riksförsäkringsanstaltens ombud i den ort, der den ersättningsberättigade
vistas.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 21

§ 25.

Ersättning enligt denna lag utgår icke till person, som flyttar ur
landet.

Utländsk undersåte, som för alltid lemnar riket, kan dock i stället
för årlig ersättning erhålla ett belopp en gång . för alla, efter Riksförsäkringsanstaltens
bepröfvande.

§ 26.

Riksförsäkringsanstalten må uppdraga åt helsovårds- eller kommunalnämnd
eller åt särskilt tillsatt inspektör att besigtiga försäkringspligtig
rörelse.

Befinnes vid dylik besigtning, att åtgärder icke, på sätt i lag föreskrifves,
blifvit vidtagna till förminskande eller upphäfvande af den
med arbetets bedrifvande förbundna fara, ege Riksförsäkringsanstalten
ålägga vederbörande arbetsgifvare att, till dess de i nämnda hänseende
befintliga brister blifvit afhulpna, betala högre försäkringsafgifter, intill
dubbla beloppet af eljest stadgade.

Angående underrättelse om och besvär öfver sådant beslut gälle
hvad i § 12 finnes bestämdt.

§ 27.

De, som verkställa besigtning, hvarom i § 26 säges, äro förpligtigade
att icke röja yrkeshemlighet, hvarom de i sin befattning
erhålla kännedom. Göra de detta, straffes med böter. Sker det till
egen fördel eller för att göra skada, straffes, der ej efter allmän lag
högre straff följer, högst med fängelse i två år.

Der skada i dessa fall uppkommer, skall densamma af den skyldige
till fullo godtgöras.

§ 28.

Arbetsgifvare eller den, som i hans ställe är satt, vare pligtig
att senast inom åtta dagar efter derom gjord anmälan låta Riksförsäk -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ringsanstaltens ombud taga del af de angående personalen och dess
aflöning förda afräkningsböcker eller aflöningslistor.

Vägra de detta, böte minst femtio, högst tvåhundra kronor.

§ 29.

Varder arbetsgifvare eller den, som i hans ställe är satt, förvunnen
att hafva uppsåtligen eller af uppenbar, grof vårdslöshet förorsakat
olycksfallet, vare arbetsgifvaren skyldig att godtgöra Riksförsäkringsanstalten
de utgifter, denna i följd af olycksfallet får vidkännas.

För ersättning, som från Riksförsäkringsanstalten å särskilda tider
utgår, skall denna godtgörelse bestämmas till ett belopp en gång för
alla. Anstalten ege dock att medgifva de lättnader vid beloppets utgörande,
som kunna finnas af nöden.

Talan på grund af detta lagrum skall väckas inom två år efter
olycksfallets inträffande.

§ 30.

Varder någon annorledes än i § 29 säges känd skyldig att enligt
allmän lag utgöra skadestånd i fall, der ersättning från Riksförsäkringsanstalten
jemlikt denna lag utgår, ege anstalten att uppbära samma
skadestånd i den mån, anstalten är ersättningsskyldig.

§ 31.

Har arbetsgifvare i fall, som i § 29 omförmäles, utgjort ersättning
för någon, som varit satt i hans ställe, ege att af denne söka sitt åter.

§ 32.

Försummar arbetsgifvare eller den, som i hans ställe är satt, att i
behörig tid göra anmälan, hvarom i §§ 11 och 15 säges, böte minst
fem, högst femtio kronor.

Särskilda Utskottets (N:o 2j

Utlåtande N:o 2.

§ 33.

Lemnar någon, der enligt denna lag uppgifter skola meddelas,
veterligen falska sådana, böte, der ej straff enligt allmän lag följer,
minst femtio, högst tvåhundra kronor.

§ 34.

Skall ersättning på grund af denna lag utgå till i § 3 omförmäld
person, och har försäkring i Riksförsäkringsadstalten icke skett, skall
ersättningen utgöras från det verk, till h vil ket den af olycksfallet träffade
hör, eller hvarunder den rörelse eller det arbete lyder, deri olycksfallet
tima!.

Angående handläggning af ersättningsfråga lände till efterrättelse
hvad för vederbörande verk blifvit särskildt stadgadt.

År någon missnöjd med beslut angående honom tillkommande ersättning,
ege att inom trettio dagar efter af beslutet erhållen del deruti
söka ändring hos den Nämnd, hvarom i § 22 är stadgadt.

§ 35.

Arbetsgifvare i rörelse, för hvilken försäkringspligt icke är stadgad,
vare berättigad att i Riksförsäkringsanstalten försäkra hos honom
sysselsatta personer för olycksfall i arbetet på de vilkor angående försäkringsafgifter
och ersättningsbelopp samt deras bestämmande, som
för tvungen sådan försäkring äro gifna, och enligt de bestämmelser
i öfrigt, som med anstalten öfverenskommas.

§ 36.

En hvar näringsidkare eller arbetare, hvilken icke eljest är enligt
denna lag försäkrad, ege att i Riksförsäkringsanstalten enligt särskild
tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet.

Ersättningsbelopp skall enligt samma grunder, som vid tvungen
olycksfallsförsäkring äro föreskrifna, utgå efter den årliga arbetsförtjenst,
som för hvarje fall blifvit lagd till grund för försäkringen,

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande Ako 2.

hvarvid dock arbetsförtjensten icke får sättas lägre än fyra hundra
eller högre än sexton hundra kronor.

§ 37.

Enligt denna lag utgående ersättning kan ej med laga kraft å
annan öfverlåtas, ej heller i mät tagas; och må fattigvårdssamhälle icke
deraf åtnjuta godtgörelse för underhåll af enligt denna lag ersättningsberättigad,
hans hustru eller barn för annan tid än den, hvarunder ersättning
på grund af denna lag utgår.

Aftal, som afser att på förhand inskränka eller upphäfva rätt till
godtgörelse efter denna lag, vare ogiltigt.

§ 38.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle en tredjedel åklagaren
och två tredjedelar Riksförsäkringsanstalten.

Vid bristande tillgång skola böterna förvandlas enligt allmän
strafflag.»

1 skrifvelse den 11 maj 1884 anhöll Riksdagen, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas
lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare
beträffande möjliga olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af
ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga personer, samt
derefter göra de framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar
i öfrigt, till hvilka förhållandena kunde föranleda.

Sedan i anledning af denna Riksdagens framställning Kongl. Maj:t
tillsatt den sedermera s. k. arbetareförsäkringskomitén och nämnda
komité afgifvit sina utlåtanden och förslag, har Kongl. Maj:t, efter
ärendets vidare utredning, nu till Riksdagen öfverlemnat ofvannämnda
propositioner. Det deri intagna författningsförslag skiljer sig i vissa
afseenden från det af arbetareförsäkringskomitén utarbetade förslaget
till lag om försäkring för olycksfall i arbetet. I herr Hedins förevarande
motion är deremot detta komiténs förslag oförändradt upptaget.

Särskilda Utskottets fN:o 2j Utlåtande N:o 2.

Den lagstiftningsfråga, som sålunda blifvit till Riksdagen hänskjuten,
innefattar ett ämne af ganska ingripande betydelse och som sedan en
tid tillbaka i andra länder varit föremål för lagstiftarens synnerliga
uppmärksamhet. Man har der framhållit, hurusom utvecklingen af det
moderna näringslifvet, på samma gång det å ena sidan medfört ett större
individuel! oberoende hos arbetarne och mångenstädes upplöst det
forna patriarkaliska förhållandet mellan dem och arbetsgifvarne, å andra
sidan på grund af de faktiska omständigheternas makt gjort arbetsklassen
lika så mycket, om ej mera än förr beroende af arbetsgifvarne,
då det på flere och flere områden blifver arbetaren allt svårare att
öfvergå till sjelfständig yrkesidkare. Sjukdom, olycksfall och ålderdom,
hvilka upphäfva eller inskränka arbetsförmågan, utsätta arbetaren och
hans familj lätteligen för nöd och kasta dem på den allmänna fattigvården,
åtminstone i alla de fall, der arbetaren icke sjelf samlat någon
sparpenning. Man har derför ansett det vara af nöden att, genom
lagstiftningens ingripande råda någon bot mot dessa missförhållanden,
och man har härvid i första hand allmännast fäst sig vid den anledningtill
nödstäld belägenhet för arbetaren och hans anhöriga, som kan ligga
deruti, att hans arbetsförmåga upphäfves eller förminskas genom olycksfall
i arbetet. Dylika olycksfall hafva ock i många yrken inom den
nutida industrien med dess tilltagande bruk af maskiner och arbetarnes
sammanhopande i stora etablissement erhållit en betydelse och omfattning,
som i och för sig varit egnad att ådraga dem en allmännare uppmärksamhet.

För att vid dylika olycksfall bereda den skadade eller, om han aflida,
hans efterlemnade familj någon ersättning har den utländska lagstiftningen,
såsom framgår af arbetareförsäkringskomiténs redogörelse
härför, antingen i privaträttslig väg ålagt den enskilde arbetsgifvaren
en mer eller mindre vidsträckt ansvarighet eller ock infört en lagstadgad
eller obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet. Den förra utvägen
har man valt i England och Schweiz; den senare deremot i Tyskland
och Österrike. Det förra systemet innebär, att den enskilde arbetsgifvaren
i vissa, i lagen bestämda fall är pligtig att utgifva ersättning
till skadad arbetare eller, om denne aflidit, åt hans efterlefvande anhöriga.
Denna ersättning skall, då tvist uppstår, bestämmas af vanlig
domstol efter de allmänna grunder, som i lag kunna vara gifna för
skadeståndets fastställande.

En dylik arbetsgifvares ersättningsskyldighet är i Schweiz lika
som i åtskilliga andra länder först vidtagen i fråga om skada vid
jern vägsdrift. Den schweiziska lagstiftningen har sedermera stadgat en
Bill. till Rihä. Prof. 1890. 8 Sami. 1 Åfd. 2 Häft. 4

Särskilda Utskottets (N:o 2). Utlåtande N:o 2.

sådan ansvarighet äfven för den, som drifver fabriksrörelse, och för den,
som utför vissa andra arbeten, isynnerhet byggnadsarbeten, och dervid
sysselsätter minst fem arbetare. Arbetsgifvaren är ersättningsskyldig,
om han sjelf, hans fullmägtige, representanter, arbetsförmän eller tillsyningsmän
genom något fel i utöfningen af sina åligganden föranledt
olycksfallet samt äfven i andra fall, så snart arbetsgifvaren ej kan bevisa,
att olycksfallet berott af våda, som ej kunnat förebyggas, af brott eller
förseelser af andra än ofvannämnda personer, såsom t. ex. eu den skadades
arbetskamrat, eller slutligen tillkommit genom den dödades eller
skadades eget vållande. Bevisningsskyldigheten är således i hithörande
fall Överflyttad på arbetsgifvaren. Honom åligger, om han vill undgå
ersättningsskyldighet, att styrka, det oljmksfallet berott af sådana omständigheter,
för hvilka arbetsgifvaren ej är ansvarig.

Den engelska lagen af år 1880 om arbetsgifvares ansvarighet
gör honom deremot ersättningsskyldig endast i de fall, att den, som
söker godtgörelse, bevisar, att en bestämd skuld, af i lagen närmare
angifven beskaffenhet till skadan förelegat å arbetsgifvarens eller någon
af honom anstäld persons sida.

Samma grundsats i fråga om bevisningsbördans fördelning gälde
äfven såsom regel i det tyska riket, enligt den bekanta ansvarighetslagen
af den 7 juni 1871, som utgör det första tyska lagstiftningsförsöket
å förevarande område. Utom vid jernvägar, der ansvarigheten var vidsträcktare,
voro nemligen arbetsgivare i fabrik, grufva, stenbrott eller
dylikt enligt nämnda lag ersättningsskyldige allenast, såvida det bevisades,
att de sjelfva eller någon deras arbetsförman under-sin tjensteutöfning
vållat skadan. Det blef väl i Tyskland efter införandet af
1871 års lag ganska vanligt, att arbetsgivare, med eller utan bidrag
från arbetarnes sida, försäkrade sina arbetare antingen endast för de
olycksfall i arbetet, der 1871 års lag kunde komma till tillämpning,
eller ock för alla olycksfall i arbetet, men verkningarna af berörda lag
ansågos emellertid inom kort icke vara tillfredsställande, och man öfvergick
derför till ett annat system eller en lagstadgad försäkring för
olycksfall i arbetet.

Detta system, som man, såsom nämnts, upptagit äfven i Österrike,
innebär, att den, som är sysselsatt i ett sådant yrke eller en sådan
rörelse, som under lagen inbegripes, i och med sitt inträde i arbetet
och utan någon särskild åtgärd från sin eller sin arbetsgifvares sida
är försäkrad mot do ekonomiska följderna af olycksfall, som träffa
honom i arbetet. Ersättning utgår till honom sjelf eller, om han aflider,
till hans efterlefvande anhöriga från en särskilt inrättad försäkrings -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N-.o 2.

förening eller anstalt af hvad man kallat offentlig-rättslig karakter.
Afgiftérna för olycksfallsförsäkringen utgöras till nämnda anstalt af arbetsgifvarne,
i Österrike med ett visst mindre bidrag från arbetarnes sida.
Så till vida få arbetarne sjelfve både i Tyskland och Österrike direkt
vidkännas en del af olycksfallsförsäkringens tunga, som understöd under
sjukdom, som föranledes af ett olycksfall i arbetet, skall, såvida sjukdomen
icke varar öfver viss i lagen stadgad tid, bestridas af sjukkassor,
till bvilka arbetarne erlägga hela eller större delen af afgiftérna och
arbetegifvarne blott en mindre del. Samtidigt med införandet af en
obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet bär man nemligen såväl
i Tyskland som i Österrike ordnat en obligatorisk sjukförsäkring för
arbetare.

I Frankrike, der mångfaldiga lagförslag i hithörande ämne framlagts
för representationen, bar man i allmänhet velat, med anslutning
till och utveckling af den allmänna civillagens redan gällande bestämmelser,
ordna en privaträttslig, vederbörande arbetsgifvare åliggande
ersättningsskyldighet. I några lagförslag har man dock upptagit
tanken om en obligatorisk försäkring.

Inom den kommission, som den 15 april 1886 i Belgien tillsattes
för undersökning af arbetareförhållandena, har man i ett principbetänkande,
afgifvet af kommissionens andra och tredje sektioner, uttalat
sig för en obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet på vederbörande
arbetsgifvares bekostnad och i eu af staten upprättad anstalt.

På enahanda grunder hvilar ock det förslag om arbetares tryggande
mot följderna af olycksfall i arbetet, som af den danska regeringen
senast innevarande år framlagts för den danska riksdagen.

Till systemet af obligatorisk försäkring och försäkringens handhafvande
genom en på statens bekostnad upprättad anstalt ansluter
sig äfven såväl Kongl. Maj:ts nu till Riksdagen öfverlemnade förslag
som det af arbetareförsäkringskomitén afgifna och i herr Hedins motion
upptagna förslaget; dock att enligt § 4 i Kongl. Maj:ts föreliggande
förslag till förordning arbetsgifvare, som styrker, att han eljest på
fullt betryggande sätt sörjt för att ersättning må utgå till skadad arbetare
eller hans anhöriga, kan fritagas från att hafva dem försäkrade
i statsanstalten.

Frågan, huruvida äfven i vårt land, der förhållandena ju i många
afseenden äro olika dem i de större industriidkande länderna, är angeläget
att på lagstiftningens väg söka bereda ersättning vid i arbetet
inträffande olycksfall, beror naturligtvis deraf, dels huruvida dylika
olycksfall hos oss tima så pass talrikt, att lagstiftaren till dem bör

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

taga hänsyn, dels ock deraf, huru vida man icke eljest, äfven utan
lagstiftningens särskilda ingripande, kan anse det vara tillräckligt
sörj dt för att skälig hjelp beredes den skadade och hans anhöriga.

I förra afseende! visar arbetareförsäkringskomiténs statistik, att
under året 1 september 1884—31 augusti 1885 enligt arbetsgifvares, kommunalnämnders
och magistraters uppgifter antalet olycksfall i arbetet
utgjorde tillhopa 5,869, af Indika 412 medfört döden, 42 fullständig
och 826 partiel invaliditet samt 4,589 kroppsskada af öfvergående beskaffenhet.
Antalet af de inom råämnes-, förädlings- och tillverkningsindustrierna
jemte jernvägsdriften under samma tidrymd inträffade
olycksfall utgjorde enligt arbetsgifvares uppgifter 3,236, af Indika 129
medfört döden, 9 fullständig och 2,341 partiel invaliditet samt 343 sjukdom
under högst 6 veckor och 372 sjukdom under längre tid, hvarjemte
i de återstående 44 fallen påföljden icke uppgifvits. På hvarje
tusental manliga arbetare komma i medeltal enligt arbetsgifvares ofvannämnda
uppgifter omkring 18 olycksfall för år. Detta förhållande
vexlar emellertid betydligt inom olika industrier, såsom framgår af förenämnda
statistik, till hvilken utskottet i detta afseende hänvisar.

Af denna statistik, hvilken, såsom förut framhållits, endast afser
ett enda år, kunna väl i afseende å olycksfallen inom särskilda industrier
icke fullt bestämda slutsatser dragas. 1 sina hufvuddrag öfverensstämmer
den emellertid ganska nära med den, som i Tyskland år
från år samlats, och den torde till fullo visa, att, olycksfall i arbetet
äfven i vårt land tima i sådan utsträckning, att det såväl för arbetarne
som för samhället i dess helhet bör vara af vigt, att någon särskild ekonomisk
hjelp kan beredas dem, som i följd af dylika olycksfall blifva lidande.

Såsom arbetareförsäkringskomitén i sitt utlåtande i frågan erinrat,
är i Sverige i detta ämne på lagstiftningens väg hittills icke något
annat åtgjordt än antagandet af lagen den 12 mars 1886, angående
ansvarighet för skada i följd af jernvägsdrift. Under det att de
allmänna bestämmelserna om skadestånd lemna den skadade rätt till
godtgörelse endast om han kan visa, att annan förorsakat skadan, vare
sig uppsåtligen eller genom åsidosättande af den aktsamhet han bort
iakttaga, är enligt nämnda lag jernvägs innehafvare ålagd en mycket
vidsträckt ansvarighet, derest någon, som är anstäld i en jernvägs
tjenst eller arbete, under förrättande deraf dödats eller skadats. Jernvägsinnehafvaren
eller med andra ord arbetsgifvaren är nemligen ersättningsskyldig
i alla de fall, der han icke kan visa, att den, som skadan
led, genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet
sjelf ådragit sig henne.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Utom hvad strafflagen och berörda 1886 års lag innehålla, saknas
i allmänhet något i lag grundad! rättsanspråk på hjelp för den, som i
annans arbete skadats, eller, om han aflidit, för hans efterlefvande familj,
såvida man icke hit vill räkna det understöd gällande fattigvårdsförordning
i vissa hänseenden påbjuder.

Huruvida den allmänna fattigvårdens ingripande i hithörande fall
blifver af nöden, beror då uppenbarligen derpå, om den, hvars arbetsförmåga
upphäfts eller minskats genom olycksfall i arbetet, sjelf eger
tillgångar att försörja sig och sin familj, der sådan finnes, eller om
hjelp från annat håll är dem på frivillig väg beredd. Det förra torde
icke så ofta vara fallet, åtminstone der olyckan är af svårare beskaffenhet
och der densamma träffat arbetare eller med dem jemförliga
personer.

I senare afseende! är att erinra derom, att många arbetsgivare
sjelfmant draga försorg om sina skadade arbetare och deras familjer.
Detta sker dels, isynnerhet å landsbygden, så, att de fortfarande bibehållas
vid vissa naturaförmåner, såsom fri bostad och något jordområde
till eget bruk, hvarjemte en skadad arbetare, der så kan ske,
fortfarande får qvarstå vid det verk eller den fabrik han förut tillhört
och användes till de lättare sysslor han kan uträtta, dels ock så, att
understöd lemnas från särskild! stiftade pensions- eller andra hjelpkassor
eller derigenom att en formlig försäkring egt rum i någon
försäkringsanstalt, hvilken då vid inträffande olycksfall utgör den på
försäkringsaftalet grundade ersättningen. Huru den frivilliga försäkringen
för olycksfall i arbetet under de senaste åren tilltagit, kan
man finna deraf, att, då i arbetareförsäkringskomiténs utlåtande den
för olycksfall i arbetet hos svenska försäkringsbolag försäkrade arbetspersonalen
vid 1887 års slut beräknats till ungefär 13,500 personer,
har antalet hos de allmänna svenska försäkringsanstalterna kollektivt
försäkrade personer den 15 mars 1890, enligt hvad utskottet inhemta!.,
vuxit till omkring 54,000. Dessutom finnas, såsom jemväl kommersekollegium
i sitt utlåtande öfver hithörande förslag erinrat, i vissa orter
föreningar af arbetsgivare, bildade i ändamål att bereda den hos dem
anstälda arbetspersonalen försäkring för olycksfall. En sådan förening
är Dalames försäkringsförening, der försäkring den 15 mars detta år
var beredd omkring 2,750 personer. Den frivilliga försäkringen befinner
sig sålunda, att döma af förestående siffror, i en mycket beaktansvärd
utveckling. Mestadels torde denna försäkring ingås uteslutande
eller hufvudsakligen på vederbörande arbetsgivares bekostnad.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

De åtgärder, som arbetsgifvare sålunda i ena eller andra riktningen
frivilligt vidtaga, för att bereda dem, som i deras arbete lidit
skada eller, om de af skadan aflidit, deras anhöriga skäligt understöd,
äro väl i högre grad, än hvad som göres blott och bart på grund af
lagens tvång, egnade att framkalla och befrämja ett godt förhållande
mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Men utan att underskatta betydelsen
och -gagnet af det, som sålunda på fullt frivillig väg åtgöres,
torde man likväl icke kunna förvänta, att på detta sätt alltid skall
blifva tillräckligt sörjdt för skadade arbetare och deras familjer.

Utskottet anser det derför vara angeläget, att hithörande förhållanden
genom lagbud regelbindas, så att den arbetare, som i annans
arbete skadas, eller, om han aflider, hans anhöriga erhålla i lag bestämdt
understöd. Utskottet håller emellertid före, att en sådan lagstiftning,
med tagen hänsyn till de i vårt land rådande förhållanden
bör närmare än som i hittills framkomna förslag skett kunna ansluta
sig till de i förevarande fråga redan på frivillig väg träffade anordningar.

Vid det nu af Kongl. Maj:t framlagda, likasom vid det af enskild
motionär väckta författningsförslaget finner utskottet nemligen flere
betänkligheter möta. Innan utskottet dock öfvergå!’ att framställa dessa,
tillåter sig utskottet att till granskning upptaga en del af de i Kongl.
Maj:ts förslag intagna särskilda bestämmelser, hvarvid utskottet äfven
får tillfälle skärskåda de hufvudsakligaste i motionen förekommande,
från Kongl. Maj:ts förslag afvikande stadganden.

Enligt 1 § i Kongl. Maj:ts förslag skall författningen endast afse arbetare,
som äro sysselsatta i de yrken eller rörelser, för Indika lagen
gäller. Enligt motionärens förslag skall deremot den obligatoriska försäkringen
omfatta en hvar hos arbetsgifvare i försäkringspligtig rörelse
anstäld person. Om ock någon begränsning i hvad motionären härvid
föreslagit kan vara af nöden och ehuruväl det är de egentliga kroppsarbetarne,
som i främsta rummet äro i behof af de förmåner olycksfallsförsäkringen
är afsedd att lemna, synes det dock icke vara skäl
att derifrån utesluta de arbetsförmän, som äro i en rörelse anstälde.
Desse hafva mången gång icke så mycket bättre aflöningsförhållanden
än de egentlige arbetare; gränsen mellan dem och de senare är ganska
svår att uppdraga, och de äro slutligen esomoftast, enär de måste föregå
i arbetet och leda detsamma, i högre grad än andra utsatta för olycksfall.
Utskottet anser derför, att en lagstiftning i hithörande ämne hos
oss, likasom i allmänhet är fallet utomlands, bör omfatta såväl arbetare
som arbetsförmän.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

I 2 § af Kong! Majits förslag angifvas de yrken eller rörelser, å
Indika lagen skulle hafva tillämpning. Dessa äro i hufvudsak desamma,
som de i motionen föreslagna. Kongl. Maj:ts förslag har närmast
anslutit sig till lagen af den 10 maj 1889 angående skydd mot yrkes''fara,
och det har, utom i fråga om jernvägs- och spårvägsdrift, såsom
ett uttryckligt vilkor för försäkringspligt uppställt, att rörelsen eller
yrket drifves såsom näring. Det torde vara ändamålsenligt, att, på sätt
sålunda föreslagits, detta senare göres till en allmän förutsättning
för lagstiftningens ingripande i det ämne, som här afses, då i andra
fall, der någon endast tillfälligtvis uppträder såsom arbetsgifvare,
det lärer möta ganska stora svårigheter att låta försäkringspligten
komma till tillämpning.

Den obligatoriska försäkringen afser enligt de nu föreliggande
förslagen endast den egentliga industrien och transportväsendet till
lands. Undantagna äro sjöfarten, jordbruket, skogsafverkningen och
de handtverk, som icke drifvas så, att de skäligen må anses som fabriker.
Det må nu icke förnekas, att inom de sålunda undantagna näringsgrenarne
talrika olycksfall tima, hvilket framgår deraf, att, då hela
antalet olycksfall i arbetet enligt arbetareförsäkringskomiténs statistik
utgjorde 5,869 för året 1884—1885, samma antal kan beräknas till
2,755 i de näringar, som i förslagen afses. Härvid må dock icke förbises,
att antalet i förstnämnda näringar sysselsatta personer är betydligt
stort och att vid bestämmandet af ett yrkes farlighet man måste,
utom till antalet olycksfall, äfven taga hänsyn till antalet personer, bland
hvilka de timat, liksom dertill, huruvida olycksfallen äro af mer eller
mindre svår beskaffenhet. Det synes icke heller utskottet vara lämpligt,
att, då en lagstiftning skall börja vidtagas å ett så nytt område
som det, hvarom här är fråga, densamma i det hela gifves en större
omfattning än hvad som här skett.

Vidkommande den i 3 § af Kongl. Majts förslag omförmälda riksför
säkring sanstalten synes det utskottet icke vara tillrådligt, att staten
allenast för försäkring för olycksfall i arbetet på sin bekostnad upprättar
en särskild försäkringsanstalt. Om ock eu dylik anstalt bör erbjuda
den bästa säkerhet för utbetalning af ersättning vid olycksfall,
torde dock de med dess förvaltning förenade kostnader blifva alltför
stora i förhållande till den verksamhet den skulle komma att i nämnda
hänseende utöfva.

Kongl. Maj:ts förslag innehåller i 5, 6, 7 och 8 §§ stadgande!!
om. ersättningarna vid den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Dessa
stadgande!! afvika i flera hänseenden från hvad motionären föreslagit.

Särskilda Utskottets (N.-o 2) Utlåtande N:o 2.

I fråga om den tid, då ersättning på grund af olycksfallförsäkringen
skall börja utgå till den skadade, innehåller sistnämnda förslag,
att detta skall ske från och med tredje veckan efter olycksfallet,
under det att i Kongl. Maj:ts förslag bestämmes, att ersättning
skall lemnas först från och med sextiondeförsta dagen. ''

Såsom kändt är, medförer flertalet olycksfall allenast skador af
öfvergående beskaffenhet. Arbetareförsäkringskomiténs statistik visar,
att bland 5,869 under ett år timade olycksfall 4,589 medfört en öfvergående
oförmåga till arbete, deraf 1,846 oförmåga under 1 —14 dagar,
960 under 15—28 dagar, 729 under 29—42 dagar, 744 i en tid af 6
veckor till 3 månader samt allenast 225 haft till påföljd en ännu långvarigare
oförmåga till arbete, hvarförutom i 85 fall sjukdagarnas antal
ej är uppgifvet.

Ju mer man derför inskränker väntetiden d. v. s. den tid, under
hvilken ersättning ej lemnas, i desto flere fall kommer sådan att utbetalas.
Det är emellertid gifvet, att de olycksfall, som medföra endast
eu kortvarig skada, lättare kunna bäras af individerna sjelfva; och enligt
utskottets mening bör den lagstiftning, som har till särskildt syfte
att bereda ersättning vid olycksfall i arbetet, inskränkas till de fall, som
äro af mera svår beskaffenhet och der understöd sålunda är mera trängande
och för de enskilde svårare att åvägabringa.

De anmärkningar, som kunna göras mot en sä kort väntetid som
fjorton dagar, och hvilka anmärkningar i det hela utskottet biträder,
äro i föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
sammanfattade sålunda, att understöd till skadad person under den
första tiden efter ett olycksfall lämpligast bör utgå från lokala sjukkassor,
af hvilka ock ett stort antal redan finnes, som i allmänhet
lemna sjukhjelp under en tid af ända till tretton veckor; att om ersättning
från olycksfallsförsäkringsanstalten erhålles äfven för smärre öfvergående
skador, man för en öfverdrifvet stor mängd sådana skall framställa
anspråk på godtgörelse; att kontrollen deröfver att vederbörande
icke blott och bart ställa sig sjuka, för att så mycket längre få uppbära
ersättning, blifver särdeles svår att genomföra; samt att besväret
för olycksfallsförsäkringsanstalten i mycket hög grad ökas, om den
obligatoriska olycksfallsförsäkringen skall bereda ersättning jemväl för
skador af kortvarig natur.

Utskottet anser, att ifrågavarande väntetid icke allenast bör sättas
längre än motionären föreslagit, utan äfven kan, utöfver hvad Kongl.
Maj:ts förslag innehåller, här likasom i Tyskland utsträckas till 13
veckor, isynnerhet om man på samma gång sörjer för, att den af

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 33

olycksfallet skadade under sin sjukdom i allmänhet får hjelp från sjukkassa.

I fråga om ersättningsbeloppen äro dessa i Kongl. Maj:ts förslagsatta
till bestämda belopp vid olika påföljd af skada, hvarvid lagts till
grund en för arbetare i försäkringspligtiga rörelser beräknad medelarbetsförtjenst
af 600 kronor för år. Motionärens förslag deremot
innebär, att ersättningarna skola utgå med vissa procent af den
skadades förutvarande arbetsförtjenst, dock att denna härvid icke
må beräknas högre än 1,600 och icke lägre än 400 kronor. Arbetsför^''ensten
för år skall sättas till 300 gånger medelarbetsförtjensten
för dag och denna upptagas till det belopp, som erhålles genom
att lika fördela hvad personen uppburit i aflöning för sitt arbete under
den längre eller kortare tid, han varit i försäkringspligtig rörelse
sysselsatt, å antalet af hans verkliga arbetsdagar under samma tid,
dock att, om personen under längre tid än ett år tillbaka varit i rörelsen
sysselsatt, endast senaste årets verkliga arbetsdagar och derunder
åtnjuten arbetsförtjenst må beräknas.

I jemförelse med sistnämnda förslag innebär Kongl. Maj:ts eu förhöjning
i ersättningen för alla dem, hvilkas arbetsförtjenst för år icke
uppgår till 600 kronor; för dem, hvilka hafva en högre arbetsförtjenst
för år, deremot en nedsättning. Då det emellertid för dessa senare i
många fall icke bör möta några afsevärda svårigheter att, om de så finna
skäligt och erforderligt, sjelfve genom frivillig försäkring bereda sig
ytterligare ersättning och då Kongl. Maj:ts förslag i praktiskt hänseende
erbjuder afsevärda fördelar, har utskottet ansett detsamma böra
ega företräde. Det kan ju ock inträffa, att, om ersättningen skall
utgå efter den skadades arbetsförtjenst under året närmast före olycksfallet,
den icke kommer att motsvara hvad han i allmänhet varit van
att med sitt arbete förvärfva. Dessutom måste det ju alltid gifva
anledningar till olika meningar, om denna arbetsförtjenst skall i
hvarje fall noggrant uppskattas. Anledning till dylika granlaga tvister
undvikas, då ersättningsbeloppen äro, så vidt möjligt, i lag fixerade;
och för försäkringsanstalten ställer sig saken då ock betydligt enklare
i afseende å försäkringsafgifternas beräknande. Med en försäkrings
natur torde ock bäst öfverensstämma, att de utgående ersättningsbeloppen
äro på förhand fastslagna, hvilket äfven är fallet vid den
nuvarande frivilliga försäkringen. Vid denna äro arbetarne inom eu
och samma industriel rörelse, ehuru deras aflöningsförmåner kunna
vara betydligt olika, vanligen försäkrade för ett och samma belopp;
och det har inom utskottet uppgifvits, att detta mest motsvarar åsigBih.
till Biksd. Prot. 1890. 2 Sami. 1 Afd. 8 Haft. 5

34 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

terna och önskningarne inom arbetarnes egna led. Utskottet finner
icke heller något att erinra dervid, att medelarbetsförtjensten för de
arbetare, om bvilka här är fråga, såsom i Kongl. Maj:ts förslag är
fallet, beräknas till 600 kronor för år, efter hvilken grund ersättning
vid fullständig oförmåga till arbete för all framtid är satt till 360
kronor årligen.

I följande afseenden anser dock utskottet, att jemkningar kunna
ske, i hvad samma förslag innehåller. Detta gäller först och främst,
då ersättning skall utgå på grund deraf att minderåriga barn finnas.
Såsom minderårig skall enligt förslaget anses den, som är under femton
år. Enligt utskottets mening bör bestämmelsen härom ansluta sig till
lagstiftningen angående minderårigas användande vid fabrik, handtverk
eller annan handtering, och såsom minderårig här betraktas endast
den, hvilken på grund af denna lagstiftning icke får till arbete användas
den tid, som är »yngre personer» medgifven, eller, såsom nu, högst
10 timmar om dygnet. Der lagen icke lägger hinder i vägen att så
lång tid arbeta, bör enligt utskottets mening ersättning icke utgå. I
sammanhang härmed torde, då tillägg till ersättningen skall lemnas den,
som blifvit fullständigt oförmögen till arbete på den grund, att han
eger barn att försörja, storleken af dessa tillägg böra fixeras till ett
bestämdt belopp af 20 kronor för hvarje barn, dock att ersättningen
i sin helhet ej må öfverstiga 440 kronor för år.

Beträffande ersättning till qvinna, som i arbetet skadas, eller manlig
arbetare under 18 år innehåller Kongl. Maj:ts förslag, att ersättning
till dem skall utgå med tre fjerdedelar af det belopp, som eljest
är stadgadt. Utskottet anser en dylik på olika ålder grundad olikhet
i ersättningsbeloppen till manlige arbetare icke böra ega rum så mycket
mindre, som den, som i yngre år skadats, kan anses hafva lidit en
större olycka än den, som skadats vid äldre år.

Beträffande öfriga olikheter mellan de båda till utskottet öfverlemnade
författningsförslagen i afseende å grunderna för ersättningarna,
anser sig utskottet här slutligen böra fästa sig endast vid den,
som angår frågan, då ersättning skall vara förverkad. Enligt motionärens
förslag skall detta ega rum, allenast om den af olycksfallet
träffade sjelf uppsåtligen förorsakat detsamma. Efter Kongl. Maj:ts förslag
skall icke blott om den skadade iippsåtligen, utan äfven om han
genom grof vårdslöshet framkallat olycksfallet, all rätt till ersättningvara
förfallen.

I de tyska och österrikiska lagarne om försäkring för olycksfall i
arbetet har man väl från rätt till ersättning endast undantagit de fall,

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

då den skadade sjelf uppsåtligen föranledt olycksfallet; men från Tyskland
hafva dock redan röster höjt sig, att lagstiftningen borde ändras
sålunda, att ersättning ej heller lemnades, om grof vårdslöshet å den
skadades sida varit anledning till olyckan. Detta senare öfverensstämmer
jemväl mera med å andra områden allmänt gällande rättsgrundsatser.
I den svenska lagen om ansvarighet för skada i följd af
jernvägsdrift är jernvägsinnehafvaren fritagen från skadeståndsskyldighet,
om den skadade visas hafva genom grof vårdslöshet sjelf ådragit
sig skadan. Utskottet anser, att i öfverensstämmelse härmed ersättning
äfven här bör vara förverkad, när olycksfallet är förorsakadt
af grof vårdslöshet å den skadades sida. Det torde nemligen icke
kunna anses befogad! att, om en person i öfverlastadt tillstånd eller
genom oursäktligt öfverdåd ådragit sig skada, han i allt fall skall på
sin arbetsgifvares bekostnad erhålla godtgörelse. Att i tillämpningen
en dylik inskränkning skall lända till obillighet, torde icke heller
kunna antagas, då här endast afses grof vårdslöshet och då frågan
huruvida dylik förelegat naturligtvis måste bedömas med hänsyn till
samtliga de omständigheter, under hvilka den skadade befunnit sig.
Endast om eu person påtagligen och i högre grad åsidosatt den aktsamhet,
som i hans ställning bort iakttagas, kan det blifva tal om, att
grof vårdslöshet föreligger. Hvarje grad af oaktsamhet kan deremot
icke innefattas under detta uttryck. Äfven torde i denna fråga böra
erinras, att det är så mycket mera skäl att från ersättning utesluta
icke blott uppsåtlig, utan äfven af grof vårdslöshet framkallad skada,
som gränsen mellan dem båda esomoftast är svår att uppdraga.

Utskottet anser sig dessutom böra fästa uppmärksamheten derpå
att, derest lagen om skydd mot yrkesfara, som utfärdats den 10 maj
1889, skall kunna medföra åsyftad verkan, det är nödvändigt, att arbetaren
noga iakttager de ordningsföreskrifter, som enligt denna lag
blifva gifna. Men nödvändigheten häraf skulle för arbetaren väsentligen
försvagas, om ersättning komme att till honom utgå äfven der
han låtit grof vårdslöshet komma sig till last.

Bestämmelserna i 9—30 §§ af Kongl. Maj:ts förslag afse att
ordna arbetsgifvarnes förhållande till riksför säkring sanstalten, förfarandet
vid ersättningarnes bestämmande och utbetalande m. m.

Såsom förut nämnts, är det den lagstadgade försäkringens kännemärke,
att arbetaren i och med sitt inträde i försäkringspligtig rörelse
är försäkrad. Å arbetsgifvaren lägger Kongl. Maj:ts, likasom motionärens
förslag, skyldigheten att göra de för försäkringen erforderliga
anmälningar och betala försäkringsafgifterna. Dessa utgifter skola,

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

enligt förstnämnda förslag, bestämmas till visst belopp för hvarje arbetare
och arbetsdag, olika för de olika farlighetsklasser, hvari hithörande
rörelser eller arbetsföretag indelas.

Den anordning, som Kongl. Maj:ts förslag möjliggör, att låta premierna
utgå efter, så att säga, antalet utgjorda dagsverken, är, enligt
utskottets mening, att föredraga framför motionärens förslag, enligt hvilket
premierna eller försäkringsafgifterna skola erläggas efter summan
utbetalade aflöningar, men med vissa modifikationer i fråga om aflöningarne
till dem, som hafva fast anställning och högre arbetsförtjenst än
1,600 kronor för år.

Vid bestämmande af farlighetsklasser för hithörande rörelser synes
det utskottet vara af vigt, att skilda delar af en och samma industriella
rörelse, der olika arbeten försiggå, och hvilka kunna medföra
olika grad af farlighet, kunna hänföras till olika farlighetsklasser.
Likaså torde det vara nödigt, att dessa farlighetsklasser bestämmas
efter sakkunniga personers hörande, hvarjemte och då man naturligtvis
måste utgå från en ännu osäker statistisk erfarenhet premietariffer
och farlighetsklasser första gången böra blifva gällande för kortare
tid än Kongl. Maj:t föreslagit, t. ex. 3 år. Utskottet anser sig ock härvid
böra erinra derom, att den 1 juli innevarande år den ofvannämnda
lagen angående skydd mot yrkesfara träder i kraft. Det är att antaga,
att, då dess bestämmelser blifva gällande och då uppmärksamheten
således mera allmänt och starkare fästes å de åtgärder,, som böra vidtagas
för att ej blott bevara de arbetandes helsa, utan äfven skydda
dem från yttre skador, olycksfall allt mer skola kunna genom tjenliga
åtgärder förebyggas. Med tillhjelp af den i sammanhang härmed införda
yrkesinspektionen bör ock kunna vinnas en tillfredsställande och
noggrann statistik, som kan tjena till komplettering och berigtigande
af den, som hos oss förut under andra förhållanden kommit till stånd.

Enligt Kongl. Maj:ts förslag skola magistrater och kronofogdar,
hvar i sin ort, tjenstgöra såsom den föreslagna försäkringsanstaltens
organ. I motionärens förslag är förutsatt, att för nämnda ändamål
skola'' anställas särskilda ombud i kommunerna. Den af Kongl. Maj:t
föreslagna utvägen att anlita redan befintliga myndigheter innebär naturligtvis,
så vidt sådant låter sig genomföras, ett billigare sätt att
ordna denna sak; och der fråga blott är om en obligatorisk försäkring,
torde äfven mindre vara att anmärka mot eu dylik anordning. Skulle
man deremot påfordra, att försäkringsanstaltens organ i orterna skola
vidtaga några verksamma åtgärder för att befrämja eu frivillig för -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

säkring i en statens anstalt, torde det blifva nödvändigt, att särskilda
ombud eller agenter för olika distrikt tillsättas.

Beträffande de anmälningar, som skola af arbetsgifvaren göras
om timade olycksfall, synes det utskottet, att, då den lagstiftning, som
här är i fråga, allenast bär till syfte att reglera ersättningarna vid
olycksfall, dylika anmälningar icke heller böra vara påbjudna i andra
hänseenden, än då ersättning enligt lagen otvetydigt eller sannolikt
skall utgå.

Vidare vill utskottet vid detaljbestämmelserna i Kongl. Maj:ts
förslag i detta sammanhang erinra dels att, om det ock kan vara
lämpligt att såsom allmän regel stadga, det ersättningsbelopp, som från
riksförsäkringsanstalten icke uttagits inom 2 år från lyftningsdagen,
skall tillfalla anstalten, undantag likväl torde böra göras i fråga om
ersättningsbelopp till omyndig, dels ock att böter, som ådömas, icke
torde böra fördelas, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, med en tredjedel
till åklagaren och två tredjedelar till försäkringsanstalten, utan, på
sätt numera i allmänhet är vedertaget, tillfalla kronan allena.

I olikhet med Kongl. Maj:ts förslag innehåller motionärens bestämmelser
om försäkringsanstaltens rätt att låta besigtiga försäkringspligtig
rörelse äfvensom angående arbetsgifvares skyldighet att godtgöra
anstalten, om arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe,
uppsåtligen eller af grof vårdslöshet förorsakat ett olycksfall, på grund
hvaraf anstalten måst utgöra ersättning.

I förra afseendet torde några särskilda bestämmelser icke vara af
nöden i en författning, sådan som här afses, isynnerhet då genom den
nyligen antagna lagen om skydd mot yrkesfara och den liknande lagstiftning,
som eljest finnes, tillsyn deröfver, att arbetet icke försiggår
på ett sätt, som onödigtvis blottställer arbetarnes lif och helsa, bör i
allmänhet vara ordnad. I senare afseendet äro väl ej heller särskilda
bestämmelser nödvändiga, då en skyldighet för arbetsgifvaren att ersätta
försäkringsanstalten, om denna genom hans vållande lidit oskälig
förlust, ändå finnes och i vanlig ordning kan göras gällande, samt det
icke bör ifrågasättas att utsträcka denna skyldighet utöfver det, hvartill
de allmänna reglerna om skadeersättning föranleda.

En hufvudsaklig olikhet, som förefinnes mellan Kongl. Maj:t,s förslag
och motionärens angående anordnandet af den obligatoriska försäkringen
är att, såsom äfven här ofvan omförmälts, det förra förslaget
medgifver den arbetsgifvare, som kan visa sig eljest hafva på fullt
betryggande sätt sörjt för att föreskrifven ersättning vid olycksfall utgår,
befrielse från att hafva sin arbetspersonal försäkrad i riksförsäk -

Särskilda Utskottets fN:o 2) Utlåtande N:o 2.

ringsanstalten, under det att enligt det senare förslaget en dylik frihet
icke är medgifven i andra fall än der staten sjelf uppträder såsom
arbetsgivare.

Till stöd för ett stadgande, att den obligatoriska försäkringen skall
ske genom en af staten upprättad försäkringsanstalt, kan väl anföras,
att, då staten ålägger arbetsgifvare att försäkra sin arbetspersonal,
den ock bör sörja för att en anstalt finnes, der detta på skäliga
vilkor och på ett betryggande sätt kan ega rum. Då emellertid dessa
ändamål kunna vinnas på andra efter våra förhållanden mera lämpade
sätt, synes den frihet i förevarande afseende, som i Kongl. Maj:ts förslag
innehålles och hvartill motsvarighet förefinnes ej mindre i den för
Österrike gällande än i den för Danmark föreslagna lagstiftningen i
ämnet, vara fullt befogad. Det synes dock enligt utskottets tanke
kunna ifrågasättas, om ej afgörandet, huruvida en sådan frihet må medgifvas,
bör träffas af Kongl. Maj:t och icke, såsom nu är föreslaget,
af riksförsäkringsanstalten.

Sedan utskottet sålunda angifvit, hvad utskottet ansett sig böra
erinra vid några särskilda punkter i de nu framlagda förslagen, vill
utskottet med anledning af förslagen i deras helhet, i främsta rummet
uttala, att den lagstiftningsfråga, som nu föreligger, är af beskaffenhet,
att densamma endast kan ordnas genom civillag, och att det synes
utskottet vara enklare och naturligare, att då lagstiftaren anser sig
böra, med afseende å vissa farligare yrken eller rörelser, i förevarande
ämne ingripa, man följer samma väg, som redan befrädts, genom den
ofvan omförmälda lagen af år 1886, angående ansvarighet för skada i
följd af jernväg^ drift och följaktligen genom lag förpligtar arbetsgifvaren
att, då skada träffat hans arbetare i arbetet, inom vissa gränser,
bereda dem, som derigenom blifva lidande, skälig godtgörelse.

Frågan om ersättning vid olycksfall i arbetet bör vidare sättas i
samband med frågan om hjelp vid de många långt talrikare fallen af
vanlig sjukdom. Dessa frågor stå enligt utskottets mening med hvarandra
i det sammanhang, att de icke böra behandlas oberoende af
hvarandra. Exemplen från Tyskland, Österrike och väl äfven från vårt
grannland Danmark gifva jemväl sådant otvetydigt vid handen. Behandlas
dessa ämnen i sitt sammanhang, kan ock förstnämnda fråga lösas på

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ett i praktiskt hänseende mer tillfredsställande sätt och så, att man
dervid tager i anspråk både arbetsgifvares och arbetstagares medverkan.

Från sjukkassor, i regeln uppehållna genom bidrag af arbetarne
och kontrollerade af dem sjelfva, böra understöd utgå såväl vid sjukdom
öfver hufvud taget som vid lindrigare olycksfall och vid svårare
sådana under den första sjukdomstiden. Dylikt understöd bör kunna
lemnas åtminstone under en tid af tretton veckor.

På detta sätt uppkallar man arbetarnes eget intresse till kontroll
deröfver att svek icke sker, och utan deras medverkan torde
en kontroll, åtminstone vid lindrigare skador, vara alldeles omöjlig.
Genom att den första hjelpen vid olycksfall i arbetet sålunda bestrides
af lokala sjukkassor är det vidare möjligt att redan omedelbart efter
det skadan timat låta den skadade få det understöd, hvaraf han väl
mestadels är i behof; och man undviker sålunda den olägenhet, som
de lagar, hvilka endast afse försäkring för olycksfall i arbetet,
alltid måste medföra eller att understöd ej erhålles förr än en viss
tid efter olycksfallet, den s. k. väntetiden, gått till ända. År hjelp den
skadade beredd från sjukkassa, kan ock denna väntetid utan olägenhet
sättas så lång som tretton veckor, så att läkarebehandlingen i allmänhet
derunder hinner afslutas och olycksfallets påföljder för den
skadades arbetsförmåga för framtiden konstateras.

Sjukkassor finnas ock redan nu i vårt land till ganska stort
antal, såsom arbetareförsäkringskomiténs statistik öfver sjukkasseväsendet
utvisar, ehuruväl deras organisation i åtskilliga fall lemnar mycket
öfrigt att önska. Att å detta område, der ett af de fleste erkändt behof
förefinnes och der man på frivillig och enskild väg åstadkommit
mycket godt, man genom lagstiftningen torde kunna jemförelsevis
lätt ernå ett gynsamt resultat, bör derför icke kunna med fog betviflas.

Men om man å ena sidan vill i hufvudsaklig grad påkalla arbetarnes
egen medverkan för beredande af understöd vid lindrigare olycksfall,
bör det å den andra enligt utskottets uppfattning åligga den, i hvars
arbete olycksfallet timat, att ansvara för ersättningen i den händelse, att
olycksfallet förorsakat döden eller fullständig oförmåga till arbete eller
ock sådan svårare kroppsskada, hvarigenom den skadades arbetsförmåga
för framtiden väsentligen minskats. Ersättning torde böra utgå i form
af vissa årliga belopp till den skadade sjelf eller, om han aflidit, till
hans efterlefvande anhöriga enligt de grunder, som utskottet vid granskning
af Kongl. Maj:ts förslag i denna del här ofvan anfört.

Enligt utskottets uppfattning synes det icke vara beliöfligt eller

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2,

lämpligt att ålägga arbetsgivare!! att ovilkorligen hafva sina arbetare
försäkrade till vinnande af trygghet för arbetarne att utfå den ersättning,
som, enligt hvad nyss är sagdt, bör tillkomma dem vid svårare
olycksfall. Den trygghet man genom en lagstadgad försäkring vill
skapa för den ersättningsberättigade bör ändå kunna vinnas, och för
arbetsgivaren är försäkring icke alltid den utväg, som ställer sig billigast
och beqvämast.

Mången gång kunna arbetsgifvarne sjelfva, de må nu utgöras af
korporationer eller enskilde, äfven utan försäkring erbjuda tillräcklig
vederhäftighet för att den lagstadgade ersättningen kan utgå. Genom
inrättandet af hjelpkassor eller andra liknande anordningar eller genom
att ställa särskild säkerhet kan vidare arbetsgivaren lemna tillräckliga
garantier för fullgörande af ifrågavarande ersättningsskyldighet.

Der en formlig försäkring anses vara af nöden, bör denna få ingås
i enskilda anstalter eller anordnas genom föreningar af arbetsgivare,
så vida dessa anstalter och föreningar blifvit för ändamålet i
behörig ordning godkända. Att derest en riksförsäkringsanstalt för
andra ändamål anses böra komma till stånd, olycksfallsförsäkring bör
kunna af arbetsgifvare deri erhållas för hans arbetare, ligger i öppen dag.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit yttradt, anser utskottet,
att eu blifvande lag i det ämne, som så väl föreliggande Kongl.
proposition som herr Hedins motion omfatta, bör byggas hufvudsakligen
på följande grunder:

att arbetsgivare vid industriel inrättningar och rörelser, som i
lag närmare komma att angifvas, skola vara pligtiga, att för den
skada, som tillfogats arbetare genom olycksfall i arbetet, till honom
eller hans efterlefvande utgifva ersättning med ett bestämdt årligt belopp,
såvida olycksfallet förorsakat döden eller fullständig oförmåga
till arbete eller ock sådan svårare kroppskada, hvarigenom den skadades
arbetsförmåga väsentligen minskats, dock endast under den förutsättning,
att genom lag föreskrifves anordnande vid industriela inrättningar
eller rörelser af sjukkassor, hufvudsakligen underhållna
genom bidrag af arbetarne sjelfva, från hvilka sjukkassor skola lemnas
sjukhjelp till delegarne, såväl vid öfriga kroppskador som ock under
väntetiden, tills ofvannämnda ersättning kan börja att utfalla;

att väntetiden skall sättas så lång, att derunder kan visa sig hvilken
påföljd skadan efter slutad läkarebehandling kan för arbetaren medföra;
samt

att till beredande af säkerhet derför, att arbetsgivare!! skall
vara i stånd att fullgöra ofvan bestämda ersättningsskyldighet, han

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 41

skall vara pligtig att hafva de af honom använda arbetare försäkrade
i försäkringsinrättning eller ömsesidighetsbolag, som i behörig ordning
blifvit godkändt; dock att arbetsgivare, hvilken på sätt kan blifva bestämdt
erbjuder tillräckliga garantier för fullgörande af den ersättningspligt
honom åligger, skall vara befriad från skyldigheten att försäkra
de af honom använda arbetare.

Det har icke kunnat tillkomma utskottet, som i öfrigt endast haft
en kortare tid till sitt förfogande för behandling.af denna svårlösta
fråga, att nu utarbeta ett nytt förslag till lag, bygd på de grunder utskottet
här ofvan angifvit. Utskottet anser det icke heller ligga någon
våda deri, att för frågans allmännare skärskådande och ytterligare
pröfning ett uppskof med dess lösning eger rum.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet:

Do att Riksdagen måtte förklara, det Riksdagen
finner sig icke kunna godkänna det nu af Kongl.
Maj:t framlagda förslaget till förordning om försäkring
för olycksfall i arbetet;

2:o att Kongl. Maj:ts förevarande proposition om
inrättande af en riksförsäkringsanstalt ej må af Riksdagen
bifallas, och

3:o att herr Hedins motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8- maj 1890.

På utskottets vägnar:

O. M. BJÖRNSTJERNA.

Reservationer:

af herr Gallrig med hvilken herrar Wallberg och II. Ericsson instämt
:

»Ehuru jag deltagit i utskottets beslut att afstyrka bifall såväl till
Kongl. Maj:ts förslag som till den i ämnet väckta motionen, har jag
icke kunnat instämma i åtskilliga delar af utskottets motivering.

Bih. till Bibel. Prot. 1890. 2 Sami. 1 Afd. 8 Saft.

42 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Utskottet utgår nemligen från den förutsättning, att en lagstiftning
för olycksfall i arbete, inom vissa uppgifna industrigrenar, bör
komma till stånd och angifver grunderna för en sådan lagstiftning.

Jag anser deremot, att ingen sådan lag är i vårt land behöflig
och att dessa saker bäst ordnas på frivillighetens väg. Arbotareförsäkringskomitén
har visserligen insamlat och i sitt betänkande lemnat
uppgift på de olycksfall under arbete, som under ett år inträffat, men
meddelar ingen uppgift, om dessa skadade arbetare blifvit i saknad af
nödigt understöd.

En utredning härom har förefallit mig så mycket behöfligare, som
jag under en mångårig och ganska vidsträckt verksamhet inom jernhandteringen
icke kan erinra mig något enda fall, då en skadad arbetare
icke erhållit det understöd, hvaraf han varit i behof, och jag bär
icke försport någon klagan i detta afseende från den kommunala fattigvården.

Ej heller inom utskottet har sådant uppgifvits, och innan man inlåter
sig på frågan, huru en lag bör vara beskaffad, synes mig nödvändigt
utreda frågan, om lagen är behöflig.

Man har visserligen åberopat exemplet från åtskilliga andra länder,
synnerligast Tyskland, men utom det att förhållandena hos oss äro
väsentligen olika, synes mig försigtigheten bjuda, att man ännu någon
tid afvaktan resultatet af dessa länders experimenterande, innan man
gifver sig in på detta mycket vanskliga gebit, att genom lagstiftning
söka reglera förhållandet emellan arbetare och dem, som lemna dessa
arbetsförtjenst. Fullkomlig frihet är enligt mitt förmenande det för
båda parterna lyckligaste förhållandet, och inom åtskilliga yrken är arbetarnes
årsförtjenst sådan, att de ganska väl kunna sjelfva helt och
hållet eller delvis betala de premier, som fordras för en skälig olycksfallsförsäkring.

Skulle det deremot, efter en noggrann pröfning, befinnas nödvändigt
att genom lag bestämma ett visst underhåll, som af arbetsgivare
skall lemnas till hvarje person, som i hans arbete blir så skadad, att
hans arbetsförmåga till större eller mindre del förminskas, så bör en
sådan förpligtelse för arbetsgivaren och sådan rättighet för arbetaren
ingalunda inskränkas till några mer eller mindre godtyckligt bestämda
industrier, utan utsträckas till alla svenska medborgare.

Hvarje undantagslagstiftning är för rättskänslan förhatlig och skulle
utan tvifvel alstra ett stort och fullt berättigadt missnöje såväl hos de
industriidkare, som fingo en särskild förpligtelse sig ålagd, som hos
den arbetarebefolkning, hvilken icke funne sig af lagen omhuldad. Att

Särskilda Utskottets (.N:o 2) Utlåtande N:o 2.

den arbetare, som t. ex. under skötsel af en ångmaskin vid en fabrik
blefve skadad, skulle få ett genom lag bestämdt årligt underhåll, men
den, som under skötseln af en lokomobil eller ett tröskverk hos en
jordbrukare blefve lemlästad, icke skulle vara tillförsäkrad någon ersättning,
kan icke försvaras.

Man har visserligen såsom skäl för en sådan oegentlighet anfört
svårigheten att tillämpa lagen för alla yrken, men är detta verkligen
förhållandet, synes mig en sådan opraktisk lag icke heller böra ifrågakomma.

En lag, som icke med full rättvisa kan tillämpas, är sämre än
ingen lag.

På dessa skäl anser jag Riksdagen böra godkänna utskottets utlåtande
i hvad det rörer afslag å lagförslagen, dock utan godkännande
af de åsigter om obligatorisk olycksfallsförsäkring, som tinnes uttalade
i senare delen af betänkandet;»

af herrar Hederstierna och Söderblom, hvilka förenat sig om följande
yttrande:

»Vi kunna icke dela den uppfattning, utskottet i sin motivering
uttalar, att frågan om ersättning vid olycksfall i arbetet bör ordnas
på det sätt, att den enskilde arbetsgifvaren ålägges en civilrättslig
skadeståndsskyldighet. Det synes oss vara för såväl arbetsgivare som
arbetstagare ändamålsenligast, att förevarande angelägenhet ordnas på
försäkringens väg. I sjelfva verket intager väl ock utskottet i slutet
af sin motivering just denna ståndpunkt, då det heter, att arbetsgifvaren
skall vara pligtig att för beredande af säkerhet, att han kan fullgöra
sin ersättningsskyldighet, hafva sina arbetare försäkrade, ehuruväl
arbetsgivare, som eljest erbjuder »tillräckliga garantier», enligt utskottets
mening skall kunna från försäkringspligten befrias.

Då vi i nu nämnda och i åtskilliga andra afseenden icke kunnat
biträda utskottets motivering, hafva vi mot densamma härmed velat
inlägga vår reservation;» samt

af herr Fosser mot vissa delar af motiveringen.

Herr Ekman har begärt fä här antecknadt, att han icke deltagit i
utskottets arbeten, och herr Danielson, att han på grund af andra riksdagsgöromål
icke närvarit vid ärendets slutliga behandling inom utskottet.