Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät, N:o 2. 1 (Utlåtande 1877:Säru2 säru)

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät, N:o 2. 1

N:o 2.

Ank. till Riksd. Kansli den 11 April 1877, kl. 2 e. m.

Särskilda Utskottets för behandling af Kongl. May.ts nådiga proposition
med förslag till utsökningslag och i sammanhang
dermed erforderliga författningar Utlåtande N:o /, i anledning
af samma nådiga proposition.

Om förmälda nådiga proposition, hvilken blifvit till Särskilda Utskottet öfverlemnad,
Er af följande lydelse:

“Behofvet utaf eu fullständig omarbetning af lagstiftningen rörande utsökningsväsendet
har länge varit insedt och erkändt. Företrädesvis har klagan försports öfver
brist på tillräcklig skyndsamhet vid lagsökningsmålens behandling och fullföljd samt
öfver saknaden af den tydlighet och fullständighet i föreskrifterna rörande sjelfva
exekutionen, som kunna göra densamma snabb och säker. Sedan med hänsyn härtill
Kongl. Maj:t uti den för Nya Lagberedningen vid dess inrättande utfärdade instruktion
föreskrifvit, att frågan om en förbättring af ifrågavarande lagstiftning skulle i
främsta rummet utgöra föremål för Beredningens handläggning, har Beredningen afgifvit
förslag till ny Utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga författningar,
hvilka förslag underkastats grundlagsenlig granskning i Högsta Domstolen; och
sedan desamma derefter blifvit öfversedda och i några delar ändrade, har Kongl.
Maj:t nu funnit godt att dem till Riksdagens godkännande framlägga.

Med bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets i ämnet hållna protokoll
vill alltså Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § Regeringsformen, till Riksdagens antagande öfverlemna
närlagda förslag till
l:o. Utsökningslag;

Bill. till Riksä. Vrot. 1877. 8 Sami, 1 Afd. 2 Höft.

2 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

2:o. Förordning om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall, och

3:o. Förordning angående stämningsmål!.

Förslag till Utsökningslag.

1 Kap.

Om de myndigheter, som med utsökningsmål hafva befattning.

1 §•

Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är för landet och
för stad, lydande under landsrätt, Konungens Befallningshafvande, hvar inom sitt
län, i Stockholm Öfverståthållare-embetet samt i rikets öfriga städer Magistraten eller,
der Konungen det förordnar, viss ledamot af Magistraten.

^ §•

Utmätningsman är å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde
och i öfriga städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs,
fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift
af annan myndighet förrätta utmätning.

3 §.

Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta
länsman eller annan man, som af Konungens Befallningshafvande antagen är; svare
dock vid utmätning kronofogden sjelf för redovisningen och för skada, som af utmätningsmannens
fel eller försummelse kan komma. Ej må kronofogde åt annan
uppdraga försäljning af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför,
ej heller fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom i fall, som i 119 och
120 §§ nämnas.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 3

4 §•

Emot öfverexekutor gälla enahanda jäf, som i Rättegångs-balken om domare

sägas.

5 §■

Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han jäfvig är. Dessa
äro mot honom laga jäf: om han är med part uti den skyldskap eller det svågerlag,
som i 13 kap. 1 § Rättegångs-balken om jäf mot domare sägs; eller om han eller
någon, som med honom sålunda i skyldskap eller svågerlag är, eger i målet del
eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada; eller om han är
parts vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker endera parten, sedan målet anhängigt
är, sak med utmätningsmannen eller tillfogar honom något med ord eller gerning,
i uppsåt att honom dermed jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas. Förekommer
jäf emot kronofogde eller stadsfogde, anmäle han det genast hos öfverexekutor,
som, der jäfvet pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman i den jäfviges ställe.
Öfver beslut, som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn, må klagan ej föras.

6 §•

Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne.

7 §•

Hos öfverexekutor skall föras dagbok, deri för hvarje mål anteckning göres
om dagen, då ansökning eller annan handling inkommit, så ock om åtgärd, som blifva
i målet vidtagen.

8 §•

Kronofogde och stadsfogde skola hålla dagbok öfver alla mål, i hvilka utmätning
eller annan deras åtgärd enligt denna lag äskas, och deri teckna dagen, då
hvarje mål inkommit, den åtgärd dermed vidtagits och dagen, då det skett, eller hinder
som förefallit; vare ock pligtige att ur dagboken meddela skriftligt intyg, när
sådant begäres.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

9 §.

Efter hvar tredje månads förlopp skola inom fjorton dagar kronofogde och
stadsfogde till öfverexekutor insända utdrag ur den i 8 § nämnda bok för alla mål,
som under de tre sista månaderna inkommit, så ock för de äldre mål, som ej blifvit
före nämnda månader afslutade. Finnas ej mål, för hvilka sålunda redogöras bör,
varde ock det inom lika tid aumäldt. Försummar fogde att inkomma med utdrag

4 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

eller anmälan, såsom nu är sagd!, fälle öfverexekutor honom att bota en krona fenhval''
dag han dermed uteblifver; dock må ej dömas till sådan dagabot för längre
tid än tva månader. År fogde fäld till dagabot och låter ej sig deraf rätta, varde
straffad såsom för annan vårdslöshet i tjensten.

10 §.

Öfverexekutor åligger att noga tillse, huru de utmätningsman, som under
honom lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest i tjensten betrodt varder.
Finner öfverexekutor vid granskning af insända dagboksutdrag eller annorledes, att
utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande af parts rätt och säkerhet föreskrifven
är, eller eljest sin pligt eftersatt, ege öfverexekutor, ändå att part ej förer
klagan, döma den felande till böter högst femhundra kronor eller mistning af tjenst
på högst tre månaders tid. Anses felet kunna medföra svårare straff, eller erfordras
utredning vid domstol, varde målet dit förvisadt; och ege öfverexekutor att emellertid
skilja den felaktige från tjenstens utöfning, när skäl dertill äro.

11 §•

Missfirma!- någon öfverexekutor med ord eller gerning, då förhör inför honom
hålles, eller i skrift, som till honom ingifves, eller missfirma!- man sålunda inför
öfverexekutor sin vederpart; dessa mål ege öfverexekutor att upptaga och afgöra,
när brottsligheten ej är gröfre än att den må beläggas med böter, högst etthundra
kronor. Lag samma vare, der man inför öfverexekutor genom svordom, oljud eller
annorledes kommer förargelse åstad.

2 Kap.

Om lagsökning för gäld.

12 §.

hör klar och till betalning förfallen fordran, som grundar sig å skuldebref
eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos öfverexekutor i den
ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes
eger stadigt hemvist, sökes der han finnes, eller, om han utrikes är, derhän
inom riket senast var boende. Är gäldenären utländsk man eller grundas fordran
å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.

13 §.

Är för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär för betalningen
hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren hos öfverexekutor i den

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 5

ort, der egendomen ligger. Har egendomen blifvit af en till annan*öfverlåten, må,
innan nye egaren sökt lagfart, förre egaren utan hinder af öfverlåtelsen sökas. År
tvist om eganderätten antecknad i lagfartsprotokollet, må den sökas, hvilken såsom
egare har egendomen i besittning.

14 §.

Lagsökning skall göras skriftligen; och foge borgenär vid sin inlaga besannad
afskrift af den handling, hvarå han sin fordran grundar. Uuderlåter han det, eller
finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran, varde
ansökningen ej upptagen, och teckne öfverexekutor det å inlagan.

13 §.

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande för gäldenären
att, inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blifvit honom delgifna, å ansökningen
skriftligen svara, vid äfventyr, om han det försummar, att målet ändå
afgöres.

Derefter åligger det borgenären att handlingarna uttaga och dem i hufvudskrift
eller besannad afskrift gäldenären delgifva på sätt, som för delgifvande af stämning
är stadgadt; dock skall, der delgifvandet må ske genom kungörelse i allmänna
tidningarna, borgenären låta kungörelsen införas tre gånger minst en vecka mellan
hvarje gång samt, om jemväl annan åtgärd för delgifvandet bör vidtagas, sådant fullgöra
före sista kungörandet.

16 §.

I stad läte öfverexekutor, der borgenären det äskar och lagsökningshandlingarna
tvåfalt ingifver, tillställa gäldenären, om han i staden finnes, borgenärens ansökning
med bilaga och kalla gäldenären att å viss tid hos öfverexekutor sig inställa
för att å lagsökningen svara, vid äfventyr som förut är sagdt. Finnes borgenären i
staden, varde ock han kallad att å samma tid tillstädeskomma.

17 §.

Öfverexekutor utsätta för gäldenären den tid till svars afgifvande, som, med
afseende å orten, der gäldenären vistas, pröfvas nödig.

I de fall, då ansökningen må delgifvas gäldenären genom kungörelse i allmänna
tidningarna, varde tiden för svars afgifvande satt till nitio dagar efter det
kungörelsen tredje gången infördes.

18 §.

Gifver borgenär in bevis att lagsökningshandlingarna blifvit gäldenär så delgifna,
som i 15 § sägs, så ock besannad afskrift af samma handlingar, och kommer

6 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2-

ej gäldenären sinom förelagd tid med skriftligt svar; eller uteblifver gäldenär, som
varit enligt 16 § kallad; varde målet afgjordt på de skäl, som borgenären företett.

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara eller sig inställa,
förelägge öfverexekutor honom ny tid dertill.

19 §.

Uteblifver borgenär, då han och gäldenär enligt 16 § kallade varit, höre öfverexekutor
gäldenären, om han är tillstädes, och afgöre målet på skäl, som för handen
äro. Visar borgenären förfall och vill hörd varda, sätte öfverexekutor ut förhör
i målet till annan dag och förelägge borgenären att då tillstädeskomma 20

§.

Begär borgenär, innan målet blifvit afgjordt, att få med påminnelser bemöta
gäldenärs skriftliga svar, förelägge öfverexekutor borgenären tid dertill, högst tretio
dagar. Ej må eljest flera skidfter än en å hvardera sidan vexlas.

21 §.

Finner öfverexekutor nödigt lemna part rådrum att i hufvudskrift förete handling,
den han i afskrift ingifvit, förelägge honom viss dag dertill och äfventyr att
målet ändå afgöre s; gifve ock vederparten tillfälle att af handlingen taga del, om
skäl dertill förefinnes; och ege han då sig deröfver yttra, om han det äskar.

22 §.

Har ej borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva gäldenär
del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att delgifning skett,
och är ej heller svar från gäldenären ingifvet, vare ansökningen förfallen.

Lag samma vare, der inom sagda tid lagsökningshandlingarna icke blifvit
till öfverexekutor återstälda och ej heller styrkt afskrift deraf ingifven.

23 §.

Invänder part, att målet ej hörer öfverexekutorn till eller att flere hafva i
målet del och böra deri höras, och varder ej invändningen gillad, fortfare öfverexekutorn
utan uppskof med målet.

24 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrifning: har han ej förut vid
domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen, och är ej heller derå
tecknadt behörigt bevis, att han i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde,
stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen; varde målet såsom tvistigt
till domstol förvisadt.

Särskilda TJtshottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 7

25 §.

Invänder gäldenär, att lian blifvit tvungen eller förledd att utgifva den
handling, hvarå krafvet grundas; och visar han sannolika skäl för invändningen;
varde ock målet förvisadt till domstol, der ej gäldenären försummat att tvånget
eller förledandet anmäla och kungöra, såsom i 26 § stadgas.

26 §.

Anmälan om tvång eller förledande skall göras vid domstol eller hos öfverexekutor
inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde; vare
ock gäldenären pligtig att, inom lika tid efter det anmälan gjordes, låta domstolens
eller öfverexekutorns bevis derom i allmänna tidningarna införas. Försummas
något af hvad sålunda är föreskrifvet, ege öfverexekutor utan hinder af
invändning, hvarom i 25 § sägs, borgenärens rätt pröfva.

27 §.

Gör gäldenär mot krafvet annat jäf, än nu är sagdt, och vill det styrka;
då skall han sina bevis genast förete, och må ej andra än skriftliga bevis gälla.
Finner öfverexekutor, att gäldenären har skäl till jäfvet, vare lag som i 24 § sägs.

28 §.

Aro ej sådana skak för handen, att målet bör såsom tvistigt till domstol
förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid äfventyr af
utmätning.

Varder fordran, som enligt 13 § utsökes, faststäld till betalning ur den intecknade
egendomen, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen må, utan föregående
utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas;
och vare det så ansedt, som hade egendomen blifvit utmätt.

29 §.

Vill gäldenär qvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är denna
fordran sådan som i 12 § sägs, förordne öfverexekutor, att den må, så långt den
räcker, mot skulden qvittas.

30 §.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det, som stridigt eller icke
förfallet är.

31 §.

Har öfverexekutor förvisat mål såsom tvistigt till domstol, stånde gäldenär
lika fritt som borgenär att målet instämma.

8 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

32 §.

Varder borgenärs talan af öfverexekutor bifallen, ege gäldenär, der han ej
hos öfverexekutorn erkänt skulden, rätt att efter stämning å borgenären vid domstol
söka återvinning i målet; stämme dock derom inom sex månader efter det
öfverexekutorns utslag vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget blifvit anförda,
inom lika tid från det utslag öfver besvären föll.

33 §.

I lagsökningsmål skall utslag gifvas ofördröjligen, sedan målet kommit i det
skick, att det kan afgöras.

34 §.

Äro parterne tillstädes, må öfverexekutor genast afkunna utslag muntligen;
är blott ene parten när å dag, då efter kallelse eller föreläggande den andre
bort tillstädeskomma, vare lag samma, der han utan styrkt förfall uteblifvit.

Utslag, som ej muntligen afkunnas, varde meddeladt å dag, som genom
anslag sist dagen förut kungjord blifvit; och skall utslaget å den dag, hvarå det
ställes, i utskrift vara för sökanden att tillgå, så ock för ved erparten, om han
det äskat. Underrättelse om tiden, då utslaget kommer att meddelas, varde tilllika
införd i en dertill inrättad bok, hvilken bör hållas en hvar till hända, som
vill upplysning derur hemta.

35 §.

Föreläggande enligt 18, 19, 20 eller 21 § skall, der det ej afsäges muntligen,
kungöras genom anslag; och varde anteckning derom tillika införd i den i
34 § omförmälda bok.

36 §.

Då utslag skriftligen utfärdas, skall fordringshandlingen eller den del deraf,
som målet rörer, i utslaget ordagrant införas eller omedelbart derefter afskrifvas,
der den ej finnes intagen i protokoll öfver muntligt förhör, som i målet
egt rum.

u 3 Kap.

Om verkställighet af dom i tvistemål, så ock af beslut i utsökningsmål.

o r/ Q

åt §.

Utmätningsman ege, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols laga
kraft egande dom i tvistemål: •

Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 9

1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blifvit den tappande ålagd;

2. då någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva;

3. då domstolen förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömdt är i fråga om tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst;

5. då någon blifvit förpligtad att afträda fast egendom eller dömdt är om
flyttning i eller ur hus; och

6. då domen eljest innehåller förpligtande för den tappande att något
fullgöra, vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande
utföras.

38 §.

Kan laga kraft egande dom icke, efter ty i 37 § är stadgadt, af utmätningsman
utan särskilt bemyndigande verkställas, ankomme på öfverexekutor att
om verkställighet och sättet derför förordna; och ege öfverexekutor, der någon
skall tillhållas att något göra eller låta, och annat tvångsmedel eller äfventyr ej
finnes i domen utsatt eller i lag stadgadt, förelägga den tredskande vite samt honom
till sådant vite fälla.

39 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskilt
bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring i domen
sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr än den vunnit laga
kraft, der den, som tappat, ställer pant eller borgen för hvad honom ålagdt är,
så ock för skada, som genom uppehållet vållas kan; ej heller å Hofrätts dom, der
gäldenären styrker, att han, på sätt i 30 Kap. Rättegångs-balken föreskrifves, sin
rätt till talan mot domen förvarat och till fullgörande deraf hos Konungens Befallningshafvande
eller utmätningsman nedsatt penningar, svarande mot hvad
dömdt blifvit.

40 §.

Hvad efter 39 § utmätt är må ej utan gäldenärens samtycke säljas förr än
domen vunnit laga kraft; har lös egendom blifvit utmätt, hvilken är underkastad
förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar alltför
kostsam vård, må dock öfverexekutor, om borgenären det äskar och sådant
finnes lämpligt, förordna om egendomens försäljning.

Utmätt lös egendom må af den vinnande lyftas emot pant eller borgen
för återbäring, om domen ändras. Kommer försäljning af utmätt egendom till
stånd, gälle om lyftning af köpeskillingen hvad i G Kap. stadgas.

Bill. till Biltsä. Prof. 1877. 8 Sand. 1 Afd. 2 Häft.

10 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

41 §.

Har någon blifvit förpligtad att viss lösegendom till annan utgifva, ege utmätningsmannen,
ändå att ändring i domen sökes, befordra den till verkställighet,
om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring; gitter han ej
ställa säkerhet, varde godset, der han det äskar, af utmätningsmannen belagdt
med qvarstad.

Hvad domstolen förordnat angående qvarstad och skingringsförbud må ock
utan hinder af förd klagan af utmätningsmannen verkställas. Lag samma vare
om dom angående tjenstehjon flyttning i eller ur tjenst.

42 §.

Är dömdt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om skyldighet
för brukare af annans jord att den afträda, och pröfvas uppehåll med domens
verkställande vålla märklig skada; då ege öfverexekutor att, der den vinnande
ställer pant eller borgen för det skadestånd, hvartill han kan kännas skyldig, om
domen ändras, förordna, att verkställighet må ske utan hinder deraf att domen
ej vunnit laga kraft.

43 §.

Är det, hvarom i andra mål dömdt blifvit, sådant att ändringssökandet ej
varder onyttigt, om domen går i fullbordan, ege ock öfverexekutor, der pant eller
borgen ställes som i 42 § sägs, förordna, att domen må verkställas, ändå att ändring
deri sökes.

44 §.

Huru beslut i konkursmål, så ock dom i vexelmål må, utan hinder af
ändringssökande, verkställas; derom gälle hvad särskild! är stadgadt.

45 §.

Förlikning, som blifvit af domstol faststäld, verkställes i den ordning, som
för laga kraft egande dom är stadgad.

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljemannadom, söke det hos öfverexekutor;
hafva parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit, och
utfäst att nöjas åt skiljemännens beslut, eller skall domen eljest enligt lag till
efterrättelse lända, förordna öfverexekutor, att domen verkställas må; och gånge

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 11

den sedan i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej af högre
myndighet annorledes förordnadt varder.

47 §.

Uppstår hos utmätningsman tvifvel huru dom rätteligen verkställas bör,
anmäle det genast hos öfverexekutor. Finnes i ty fall, eller då verkställighet af
dom hos öfverexekutor sökes, domen så mörk, att öfverexekutor ej kan meddela
föreskrift om verkställigheten, förvise han parterna att i laga ordning öfver domen
söka förklaring.

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag ställa
pant eller borgen och är ej säkerheten af vederparten godkänd, varde den pröfvad
af öfverexekutor eller ock af utmätningsmannen, om säkerheten hos honom
ställas må. Löftesmän skola borga en för alla och alla för en; för menighet
eller för utländsk man skall borgas såsom för egen skuld. Den, som pant bjuder,
vare, der öfverexekutor eller utmätningsmannen det föreskrifver, pligtig att
sätta panten i förvar hos vederhäftig man, som åtager sig att den vårda; löftesskrift
må omhändertagas af den, till hvars säkerhet den gäller.

Den, som Konungens och Kronans talan förer, vare från säkerhets ställande
fri.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning enligt
12 Kap. Rättegångs-halken, eller har någon, endast på grund af domvilla eller
annan felaktighet i rättegången, hos högre rätt yrkat ogillande af dom, som eljest
bör såsom laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet
såsom laga kraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är anhängig, annorledes förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

50 §.

Ändras eller upphäfves dom, hvarå utmätning, qvarstad eller annan verkställighet
följt, gånge, ändå att klagan öfver senare beslutet föres, verkställigheten
åter, der så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada; vare ock,
om han något lyfta eller tillträda fått, pligtig att det genast med dess ränta eller
afkomst till vederparten återställa. Äro penningar lyftade, gälde ränta derå efter
sex för hundrade om året från lyftningsdagen.

12 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

Öl §.

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd, galle hvad ofvan är stadgadt i fråga om Underrätts dom i ty fall.

Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms försäljning,
må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.

52 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas;
dock må, der någon blifvit fäld till böter eller vite, eller utmätningsman
blifvit dömd till mistning af tjenst på viss tid eller utgifvande af skadestånd, utslaget
ej verkställas förr än det vunnit laga kraft. Huru beslut angående fördelning
af köpeskilling för utmätt egendom går i verkställighet skils i 6 Kap.

4 Kap.

Om utmätuiug.

53 §.

Vill man på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit
gäldenär ålagd, erhålla utmätning hos denne; ingifve till utmätningsmannen domen
eller utslaget samt, då fråga är om skiljemannadom, öfverexekutors beslut om dess
verkställande, så ock, der fordran är på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis
grundad, fordringsbeviset i hufvudskrift.

54 §.

Har i löpande skuldebref, som är stäldt att betalas å viss dag, gäldenär medgifvit,
att utmätning för skuldebrefvets innehåll må utan hans hörande verkställas,
och är behörigt bevis tecknadt å skuldebrefvet, att gäldenären erkänt det inför domstol
eller öfverexekutor eller ock, i tillkalladt vittnes närvaro, inför kronofogde eller
stadsfogde eller notarius publicus; då må, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit,
såsom i 53 § sägs, gäldenären ålagd, utmätning hos honom ske, der sex månader
ej från förfallodagen förflutit, och det ej finnes att gäldenären, då han erkände skuldebrefvet,
icke var myndig.

Den, som undergått utmätning, efter ty nu är sagdt, vare ej förment att vid
domstol söka sitt åter af borgenären, om skäl dertill finnes.

55 §.

För fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder sig från
inrop af lös egendom och är till betalning förfallen, må ock, ändå att betalnings -

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 13

skyldighet ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning ske, der gäldenären vid utmätningstillfället
utan jäf erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen
verkställes, om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller,
om lian ej kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 54 eller 55 § skall skriftlig ansökan jemte
skuldebrefvet i hufvudskrift eller protokollet vid auktionen till utmätningsmannen
aflemnas.

57 §.

Då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen aflemnas,
göre han derom anteckning å handlingen.

58 §.

Skall utmätning för en borgenärs fordran ske, och varder, innan den blifvit
företagen, handling, hvarå utmätning hos samme gäldenär bör för annan borgenärs
fordran verkställas, till utmätningsmannen ingifven; då skall utmätning för bådas
fordringar på en gång verkställas, der det kan ske utan att den ene borgenären
i sin rätt uppehälles på grund af hinder, som för uttagande af den andres fordran
må förekomma.

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att verkställa
utmätning för fordran, som i 53 och 54 §§ afses; har underrättelse derom, att utmätning
för fordringen är sökt, blifvit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller är anledning
att gäldenären håller sig undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning;
då gånge förrättningen för sig utan hinder af gäldenärens frånvaro; dock
skall i ty fall hans hustru eller husfolk eller annan, som har egendomen i vård
eller besittning, tillsägas att vid förrättningen närvara. Finnas ej de, varde närboende
granne, som anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål
sig instält, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; läte utmätningsmannen,
der borgenären nödig kostnad förskjuter, vård hållas öfver godset, till dess
utmätning kan ske.

60 §.

14 Särskilda Utskottets för behandl. af f örslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

hemvist sökt, ej kunnat der anträffas, blifvit sist dagen före utmätningen meddelad
hans hustru eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare
det ock gilt.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å annan ort,
än der han har sitt hemvist, och ej blifvit af gäldenären till utmätning uppgifven,
bör underrättelse, hvarom nu är sagdt,. jemte uppgift å förrättningsstället meddelas
så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant
ändamål längre rådrum än åtta dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller kändt ombud i orten,
der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej af nöden.

61 §.

Skall viss vara utmätas och finnes den ej; då skall den med annan egendom

gäldas.

62 §.

Lösören skola gå i mät förr än läst egendom må utmätas, der ej borgenär
och gäldenär annorlunda sämjas; är fordran, hvarför utmätning skall ske, intecknad
i gäldenärens fasta egendom, varde den först utmätt, der ej borgenären hellre vill
taga betalning ur lösören. Skall utmätning på en gång ske för intecknad fordran
och annan borgenärs fordran, som icke är intecknad, ege inteckningshafvaren ej till
förfång för den andre taga'' betalning ur lösören, för hvad af den fasta egendomen
kan utgå.

63 §.

Har gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas; den må ock
gå i mät, der annan egendom ej finnes att tillgå, eller borgenär och gäldenär om
fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer eller andra
värdepapper, hvilka i allmänna rörelsen gångbara äro, må tagas i mät såsom här
ofvan om lösören är sagdt.

64 §.

Af lösören skall hvad gäldenären för sin näring behöfver eller minst kan umbära
sist utmätas. Uppgifver gäldenär viss egendom till utmätning, bör den företrädesvis
i mät tagas, der sådant lämpligen samt utan förfång för borgenär kan
ske, och annan ordning ej är föreskrifven.

65 §■

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder för gäldenären,
hans hustru och oförsörjda barn. Sakna de utväg till nödtorftigt uppehälle; då

Särskilda Utskottets för behanäl. af förslag till utsökningslag Utlåt. JV;o 2. 15

skall af det förråd, som i huset finnes, undantagas hvad till deras underhåll för en
månad tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap, dock ej öfver ett värde af femtio kronor.
Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, hvarför pantsättningen
skett.

66 §.

Gäldenärs innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst, eller innestående
pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäklenären är berättigad att aflöningen
eller pensionen lyfta.

67 §.

Är i lag eller författning särskilt stadgadt, att viss egendom ej må utmätas,
eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränte-anstalt förordnadt, att derifrån
utgående pension eller lifränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.

68 §.

Ej må i gäldenärs bo något utmätas, som finnes höra annan till, och ej heller
utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärens gods eger.

69 §.

Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes, men
kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens utmätande;
bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket; hänvise utmätningsmannen
honom att sin talan efter stämning utföra, och må det utmätta godset ej säljas förr
än tvisten om eganderätten blifvit af domstol pröfvad; stämme dock han, som godset
från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i orten, der
godset finnes, inom tre månader, eller hafve sin talan mot borgenären förlorat. Kommer
någon efter utmätningen med anspråk, som nu är sagdt, vare det ej hinder
för försäljningen, der ej öfverexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket
väckt, af öfverexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge
honom att inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som förut är nämndt.
Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.

70 §.

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar i säljarens
vård, så ock om makes rätt att vid utmätning undantaga enskild egendom, gälle
hvad särskildt är stadgadt. Om utmätning af gods, hvarom i 92 § Sjölagen förmärs,
vare lag som der sägs.

16 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

71 §.

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet
för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta för godsets utmätande och
försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning
ur köpeskillingen, såsom i 6 Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant
eller eljest under panträtt i handom, vare dock ej pligtig att lemna panten från sig,
med mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning
hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga lösen, då den,
i fall som nu är sagdt, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning
förfallen.

72 §.

Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig ega förmånsrätt
till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande
för annan gäld. Ej heller må egendoms utmätande hindras deraf att den blifvit belagd
med qvarstad eller skingringsförbud; dock bör, der annat gods finnes att tillgå,
sådant företrädesvis utmätas, så vidt det lämpligen och utan förfång för utmätningssökanden
kan ske.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas och värderas;
och ege han, der så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen
biträda.

74 §.

Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer tagas. Lösören,
som utmätas, skola, der de ej, efter ty nedan sägs, föras från stället, derstädes sättas
i förvar under utmätningsmannens försegling eller, om han finner det i brist af
tjenliga förvaringsrum eller af annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans insegel
eller skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes att
godset blifvit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lemnas på stället
under gäldenärens tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan der vårdas eller till
annat ställe föras, om borgenär den för godsets vård eller flyttning nödiga kostnad
förskjuter.

Utmätes gäldenärs egendom, som i annans besittning finnes, varde förbud
innehafvaren meddeladt att egendomen utlemna till förfång för den, till hvilken i
följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.

75 §.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 17

75 §.

Skall fordran eller rättighet utmätas, som grundas å löpande förbindelse eller
annan handling, hvilken gäller i innehafvarens hand, tage utmätningsmannen handlingen
i förvar.

Utmätes annan fordran eller rättighet, tage ock utmätningsmannen i förvar
handling, som tjenar till bevis om fordringen eller rättigheten, der sådan handling
finnes att tillgå, och teckne i protokollet förbud för den, från hvilken fordringen eller
rättigheten skall utgå, att gifva något deraf ut till annan än utmätningsmannen eller
den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå; och
varde sedan protokollet genom utmätningsmannen tillstäldt den, hvilken förbudet meddelas
skall; vare dock borgenären pligtig att, der utmätningsmannen det äskar, kostnaden
för förbudets delgifvande förskjuta.

76 §.

Skall utmätning för en fordran ske å gods, som redan är för annan fordran
utmätt, vare vid senare utmätningen ej af nöden, att godset å nyo upptecknas, värderas
eller förseglas.

Hvad nu är sagdt galle ock om utmätning af gods, som förut är belagdt med
qvarstad för fordran.

77 §.

Då utmätning af lös egendom så verkstäld är, som i 73 § samt 74, 75 eller
76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt i det utmätta, efter ty i 17 Kap. 8 § Handelsbalken
stadgas.

78 §.

Vid utmätning af hus, tomt, jord eller vattenverk må ej ett från annat så
söndras, att det, som öfver är, varder för egaren onyttigt. Ej heller må växande
gröda, växande skog eller annat, som till fast egendom hörer, tagas i mät annorledes
än genom utmätning af egendomen eller nyttjanderätt till jorden.

79 §.

tituiätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning deröfver;
och gälle om egendomens värdering hvad förut om värdering af lös egendom är
sagdt. Utmätningsmannen affordra ock gäldenären de handlingar, som visa hans eganderätt
eller tjena till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller
annan förmån, som skall af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på en gång;
varde de hvar för sig beskrifna och värderade.

Bill. till Biksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Bä/t. 3

18 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast egendom, läte
han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

80 §.

Då utmätning af fast egendom skett, skall, der borgenär det yrkar, afrad,
hyra eller ränta, som af egendomen faller tilldess den varder såld och af köparen
tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman, som af honom förordnas.
Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger,
förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall han, der
borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär, och låta förbud kungöras,
som nu är sagdt.

81 §.

År fara att utmätt fast egendom af egaren genom vanvård eller annorledes i
större mån försämras, ege öfverexekutor, der borgenär det påstår, förordna syssloman
att egendomen om bänder taga och förvalta; dock vare i ty fall borgenären
pligtig att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning kan vara nödig.

82 §.

Ofverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye egaren sökt lagfart,
öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för förre egarens gäld.

Sökes lagfart å öfverlåtelsen samma dag, då utmätningen verkställes, eller varder
å öfverlåtelse, som skett före den dag, då utmätningen egen rum, lagfart sökt å
den rättegångsdag för lagfartsärenden, som infaller näst efter öfverlåtelsen; då vare
ej utmätningen gällande emot nye egai’en, med mindre att fordran, som utsökes, är
i egendomen intecknad eller eljest sådan att, efter ty i lag i öfrig! stadgas, egendomen
derför häftar, ändå att den kommit ur gäldenärens hand.

År öfverlåtelsens verkan mot utmätningen beroende derpå att lagfart kommer
att sökas å tid, som ofvan är sagd, skall med försäljningen anstå till dess sig visat,
om lagfarten sökes.

83 §.

Om den förmånsrätt utmätning af fast egendom medför skils i 17 Kap. 9 §
Handels-balken.

84 §.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 19

genast tillställa honom eller, då han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen
tillsagd, skriftlig uppgift på skuldbeloppet till så kapital, som ränta och
lagsökningskostnad, grunden för utmätningen och dagen, då den blifvit verkstad.

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät, genast
anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen bestämt
auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det tillkänna. Är utmätningen verkstäld för
icke intecknad fordran, vare utmätningsmannen jemväl pligtig att genast å landet till
domaren och i stad till Rätten insända bevis om utmätningen och beloppet af den
fordran, hvarför utmätningen skett.

86 §.

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande af skuld, hvarför
utmätning blifvit sökt, eller finnes uppgifven tillgång tvistig, eller kan den för
annan orsak ej strax till betalning i laga ordning användas; då vare, der borgenär
det äskar, gäldenären pligtig att inom tid, som af öfverexekutor bestämmes, hos öfverexekutor
eller domstol med ed styrka, att han ej egen annan tillgång, än den som
uppgifven är.

Har gäldenär gått ed, som nu är sagdt, vare han ej pligtig att för samma fordran
ånyo sådan ed gå, med mindre borgenär visar skälig anledning, att gäldenären
undandöljer tillgång, som honom derefter tillfallit och till gälds betalning gå bör.

5 Kap.

Om utmätt egendoms försäljning.

87 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

88 §.

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för auktionen
kungöras i kyrkan för den församling, der försäljningen sker, så ock, om gäldenär
eller borgenär det äskar eller eljest sådant finnes lämpligt, i kyrkorna för de församlingar,
som närmast derintill äro. Finnes för viss stad förordnadt, att auktion skall
kungöras på annat sätt än nu är sagdt, lände det till efterrättelse.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen
hålles; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar förut,

20 Särskilda Utskottets för behandl. af för siar/ till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en gång, vare det gilt, om
första kungörandet skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å -fordran eller rättighet
må, der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förr än förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen
jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst fjorton dagar
föie auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla, att de borgenärer, som, ändå
att de ej vunnit utmätning ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant,
på sätt i 118 § sägs, före auktionen hos utmätningsmannen .anmäla.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest under panträtt
i handom, och har ej panthafvaren, på sätt i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med
att taga betalning ur köpeskillingen, varde före utropet underrättelse meddelad, att
försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

91 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola så länge
sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta godset blifvit
såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad, som skall ur egendomen
utgå, kan åt det sålda fullt godtgöras, upphöre försäljningen.

92 §.

Varder lös egendom ej genast åt köparen betald, och vill ej utmätningsmannen
på eget äfventyr lemna anstånd, gånge hvad inropadt är under nytt utrop.

93 §.

Auktion å utmätt last egendom skall förrättas af öfverexekutor, der ej i 94 §
annorledes stadgas.

94 §.

A landet ege gäldenären bestämma, om auktion ä fast egendom skall hållas
ä landskanslist eller å tingsställe i orten. Har ej gäldenär vid utmätningen eller,
der enligt 28 § egendomen skall utan föregående utmätning säljas, hos öfverexekutor
före målets afgörande uppgifvit auktiousställe, eller äro flere, som ega auktionsställe
nämna, och kunna de ej derom sig förena; bestämme öfverexekutor, om auktionen
skall hållas å landskansliet eller tingsställe. Öfverenskomma parterne om annat
ställe inom länet, förordne öfverexekutor, om stället af honom pröfvas lämpligt, att
auktionen må der hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet,
värde den förrättad af utmätningsmannen i orten.

Särskilda. Utskottets för behandl. af för slag till utsökning slag Utlåt. N:o 3. 21

95 §.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors embetsrum eller
annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.

96 §.

Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilda öfverexekutorers
områden gå i eu försäljning, varde auktionen förrättad der hufvudgården eller, om
sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;
är det å landet, varde auktionen hållen å landskanslist.

97 §.

Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,
insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver utmätningen med beskrifning
och värdering å egendomen jemte öfriga tillgängliga handlingar, hvarom i
79 § är nämndt.

98 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande egendomen
äfvensom de för bestyrkande af gäldenärens eganderätt till egendomen eller för upplysning
om deri intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan emottagna
handlingar, hvilka kunna hos Rätten erhållas; dock vare, der auktionsförrättaren det
äskar, borgenären pligtig att förskjuta den för handlingarnas utlösande nödiga kostnad.

99 §.

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte han kungörelse
derom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället införas i allmänna
tidningarna tre gånger, första gången minst fyra veckor och sista gången minst
fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom intagas i länskungörelserna; foge ock anstalt,
att kungörelsen varder minst fyra veckor före auktionsdagen å landet uppläst i
tingslagets kyrkor och i stad anslagen å det ställe, der auktionen hålles. År för viss
stad förordnadt, att auktion å fast egendom skall jemväl på annat sätt kungöras,
lände ock det till efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må kungörelse
om auktionen ej utfärdas förr än det skuldebref, hvarå borgenären sin fordran
grundat, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättare!! aflemnadt.

100 §.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att de, hvilka
hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan rätt, som skall vid auk -

22 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

tionen iakttagas, ege att dervid sin rätt bevaka. De, hvilka hafva inteckning i egendomen
eller fordran eller rättighet, hvarför egendom enligt 11 Kap. 2 § Jorda-balken
häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur egendomen utgå med
förmånsrätt enligt 17 Kap. 6 § Ilandels-balken, skola derjemte, der de äro kände
och inom riket boende, om auktionen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka
auktionsförrättaren skall till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna må
kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före auktionen.

101 §.

År ej auktion så kungjord, som i 99 § sägs, varde den instäld, och sätte auktionsförrättaren
ut annan tid dertill. Ej må dock auktion inställas förty att kungörelsen
ej varit i en eller annan kyrka uppläst, der den eljest allmänneligen ågått.

102 §.

Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, der så ske kan, det
i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad genom anslag,
som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.

103 §.

Nu skall egendomen säljas, uppläse då auktionsförrättaren så väl protokollet
öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens försäljning
förordnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar, som i 97 och
98 §§ nämnas, och anmane dem, hvilka äro tillstädes och hafva fordran eller rättighet,
som skall vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla. Auktionsförrättaren meddele
derefter fullständig och tydlig underrättelse om sättet för försäljningen; gifve
ock tillkänna tiden, då köpeskillingen sist skall vara gulden.

Försäljningen gånge för sig genom utrop i upp- och afslag, der ej gäldenären
och borgenären öfverenskomma, att försäljningen må ske endast genom uppslag, och
sådant ej bestrides af annan, hvars rätt är i fråga.

104 §.

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,
säljas; då skall, der någon af dem häftar för särskild inteckning eller kommit i särskild
egares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropas. Sedan varde alla
egendomarne gemensamt utropade till försäljning Ej skola dock fastigheter i särskilda
län eller städer, eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning,
der ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom, eller alla rättegande det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda beloppet
af det, som bjudits vid de särskilda utropen: stånde vid första försäljningen

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 23

fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde öfverskottet på de särskilda
egenclomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick
för nästföregående år.

105 §.

Häftar egendom, på grund af inteckning eller enligt 11 Kap. 2 § Jordabalken,
för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmån, som åt

någon upplåtits att af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning utropad
med förbehåll om rättighetens bestånd. Finnes härvid att någon, som egen bättre
rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse; då skall, derest
ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva, eller hvad för honom
ur köpeskillingen brister genast af rättighetens innehafvare till auktionsförrättaren
erlägges, egendomen utropas å nyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger
köpeskillingen då högre, gälle sista försäljningen; i annat fall stånde vid den första
fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt dem, som
ega bättre rätt, skall, med tillämpning af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder,
hvarje fordran upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå den dag, å

hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning skall ega rum.

100) §.

Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör den ej brukare
eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge grödan i samma utrop
som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

107 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast en sjettedel af köpeskillingen antingen
i reda penningar eller ock medelst aflemnande af skuldebref, som är i den sålda
egendomen intecknadt; dock må skuldebref godkännas endast så vidt dess kapital ligger
inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen satta
värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän bevillning för egendomen
utgick för nästföregående år. Vill köparen, i stället för att gälda sjettedelen, ställa
pant för en femtedel af köpeskillingen, vare det ock gildt. Gitter ej köpare gälda,
eller pant ställa, som nu är sagdt, varde egendomen genast å nyo utropad.

108 §.

24 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2.

veckor derefter, hvarom auktionsförrättare!! skall genast meddela underrättelse, och foge
han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen varder uti länskungörelserna
införd samt minst fjorton dagar före auktionen å landet uppläst i tingslagets kyrkor
och i stad anslagen, som i 99 § stadgas: sker ej försäljning, varde ytterligare auktion,
så ofta det erfordras, utsatt och tiden dertill kungjord, som nu är sagdt; galle ock
om egendomens försäljning vid hvar senare auktion hvad om försäljning å första
auktionen stadgadt är.

109 §.

Innan auktion afslutas, meddele auktionsförrättaren underrättelse om tiden,
då efter 121 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen hållas skall; så ock om
stället för sammanträdet.

110 §.

Sist å det sammanträde, som i 121 § sägs, skall af köpeskillingen allt vara
till auktionsförrättaren guldet, för hvilket icke efter 111 § anstånd blifvit lemnadt.
År det ej guldet, vare köpet ogilt, och besörje genast auktionsförrättaren att egendomen
varder till försäljning ånyo utlyst, som i 99 § föreskrifves. Går egendomen
vid nya utropet till mindre än förra köpeskillingen med laga ränta derå från den dag,
då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skilnaden; går egendomen till mera,
hafve förre köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare försäljningen skall
ock af förre köparen gäldas, der den ej kan genom öfverskott å köpeskillingen godtgöras.
År pant stäld för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren panten ofördröjligen
säljas i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, der sådant erfordras till gäldande
af hvad förre köparen utgifva bör.

in §.

Visar köpare, att fordringsägare, som skall ur egendomen erhålla betalning'',
låtit honom öfvertaga skulden och lemnat anstånd med betalningen, njute till godo de
vilkor, som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan fordringsegare förnöjde äro, öfverskott
å köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning deraf, vare lag
samma.

112 §.

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit laga
kraft, utfärde auktionsförrättaren köpebref å egendomen.

113 §.

Köparen egen att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet fullgjort;
och gifve, der så fordras, utmätningsmannen dertill handräckning. Har ej

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 25

gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen honom nödiga rum; och
må han efter försäljningen sitta i dem qvar, å landet tre månader och i stad till
nästa fardag. Om landbos och hyresmans rätt till fardag skils i 16 Kap. Jordabalken.

114 §.

Då köpeskillingen blifvit gulden, vare egendomen i köparens hand fri från
ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående afgift, som före försäljningsdagen
till betalning förfallit, så ock från annan förre egarens gäld, der ej köparen gälden
öfvertagit.

115 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, sjelf köpa något, som å
den auktion säljes.

G Kap.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

116 §.

Sist åtta dagar efter det utmätt lös egendom blifvit såld skall, der ej nedan
annorlunda stadgas, utmätningsmannen af försäljningssumman, så långt den förslår,
tillhandahålla den, som utmätning vunnit, betalning för hans fordran. Hafva penningar
annorledes än efter försäljning .till utmätningsmannen influtit, skola de inom
lika tid derefter hållas borgenären tillhanda.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit laga kraft,
må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

117 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade under panträtt
i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med att för sin
betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt till godo inom den tid, som
i 116 § stadgas.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt i
egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller ock egde rätt att till
Bill. till Biksd. Prof. 8 Sami. 1 Afä. 2 Käft, I

26 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen,
efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida han derom hos utmätningsmannen
före auktionen framstält yrkande.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt, annan borgenär,
som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen
medför, eller har sådant yrkande, som i 118 § sägs, blifvit äf borgenär inom föreskrifven
tid framstäldt: finnes ej full tillgång för borgenärerne och kunna de ej åsämjas,
huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens
fördelning och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran, hvarför utmätning
ej skett, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgifvet ställe sammanträda
för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall
tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarna
införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att
de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

120 §.

Finnes i fall, som i 119 § nämnes, full tillgång till alla fordringarnas gäldande
eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, men gitter ej borgenär, som efter 118
§ yrkar betalning utan att han fått utmätning, visa att gäldenären medgifvit honom
betalning ur köpeskillingen; hålle utmätningsmannen inne hvad å sådan borgenärs
fordran belöper och kalle, såsom ofvan sägs, honom och gäldenären till sammanträde
för att sin rätt bevaka. Ej må deraf öfrige borgenärer uppehållas i sin rätt till
utdelning.

121 §.

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka anse sig hafva
rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å fyratioandra dagen efter
auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrättaren sammanträda för att höras
angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet förordnat
om inställande åt vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde ej hållas å den
derför bestämda tid, varde det, så vidt ske kan, kungjordt på sätt i 102 §sägs; upphör
hindret, utsatte auktionsförrättaren ofördröjligen ny tid för sammanträdet och
läte det kungöras tre gånger i allmänna tidningarna, första gången minst tio dagar
före sammanträdet.

122 §.

Finnes behållen afkomst af såld fäst egendom att tillgå, eller är, i det fall

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2. 27

att enligt 110 § egendomen gått under nytt utrop, förre inroparen skyldig att utgifva
ersättning, varde den tillgång jemte köpeskillingen fördelad.

123 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannen redogörelse
dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de fordringar, för hvilka
anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt eller egendomen på grund af
utmätning eller, der fråga är om fast egendom, enligt de i 97 och 98 §§ nämnda
handlingar finnes häfta; och ege derefter tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären,
der han när är, att andraga hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

124 §.

Varda alla borgenärer, hvilkas rätt är af fördelningen beroende, så ock gäldenären
ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen i öfverensstämmelse
dermed fördelningslängd samt läte dem, som deråt nöjas, sitt godkännande å
längden teckna; och varde derefter utdelning genast verkstäld, dock mot pant eller
borgen, der enligt 134 eller 135 § sådan säkerhet ställas bör.

125 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 124 § sägs; finnes ärendet anhängigt
hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag, huru tillgångarne
må fördelas; och ege sedan den, som dermed icke åtnöjes, att, ehvad han vid sammanträdet
varit tillstädes eller icke, inom den tid och i den ordning, som i 9 Kap.
bestämmes, hos öfverexekutor anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om det
försummas, att förslaget kommer att såsom laga kraftvunnet till efterrättelse lända.
Varder* klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad mån klandret
må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under klandertiden skall
förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för den, som önskar deraf taga del.

126 §.

Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig är, öfverenskommelse,
såsom i 124 § sägs, ej träffas, pröfve han genast hvad en hvar i utdelning
tillkomma bör och afkunne sitt utslag muntligen.

127 §.

Vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom skall för
fordran, som, enligt de i 97 och 98 §§ omförmälda handlingar, är i egendomen intecknad
eller eljest deri eger förmånsrätt enligt 17 Kap. 9 § Handels-balken eller 11
Kap. 2 § Jorda-balken, den derå enligt förmånsrättsordningen belöpande utdelning
beräknas, ändå att fordringen ej blifvit anmäld; och varde, om fordringsbeviset ej

28 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsölmingslag Utlåt. N:o 2.

företes, utdelningen beräknad efter ty ofvan nämnda handlingar utvisa. Ränta å sådan
fordran, så ock årlig afkomst eller förmån, hvarför inteckning skett, beräknas
för ett år, der det ej visas, att de för annan tid innestå.

För annan fordran, än här ofvan namnes, må ej utdelning åtnjutas, der den
ej sist å fördelningssammanträdet blifvit af fordringsegaren anmäld och skall utgå
med förmånsrätt framför de fordringar, som i 17 Kap. 9 § Handels-balken nämnas;
dock att förmånsrätt på grund af stadgandet i 4 § af samma Kap. ej må göras gällande
i annat fall, än att fastigheten är till konkurs afträdd.

128 §.

Är någon berättigad att af medel, som till följd af utmätning influtit, erhålla
betalning för fordran, som icke är förfallen och derå ränta ej skall gäldas före förfallodagen,
varde vid fördelningen fordringen beräknad till det belopp, som, efter en
räntefot af fem för hundrade om året, utgör fordringens värde å fördelningsdagen.
Skall utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet
bestämd, varde fordringen efter samma räntefot uppskattad till sitt kapitalvärde
å fördelningsdagen, hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall ske med
användande af den dödlighets- och lifslängds-tabell för riket, som af vederbörande
myndighet sist blifvit utgifven innan denna lag träder i kraft, och skola enahanda
grunder jemväl tillämpas vid uppskattning af skadestånd, som, då rätt till afkomst
eller annan förmån af fast egendom vid försäljningen gått förlorad, bör, efter ty särskildt
stadgadt är, till rättighetens innehafvare ur egendomen utgå och ej annorledes
är till beloppet lagligen bestämdt.

129 §.

Är fråga om fordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet beroende
på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är
inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, varde hvad å fordringen enligt förmån
srättsordningen belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs
rätt blifvit slutligen afgjord.

Finnes eljest fordran tvistig, varde borgenären hänvisad att sin talan efter
stämning anhängiggöra och hvad å fordringen belöper afsatt, såsom nyss är stadgadt.
Vill annan, hvars rätt är af frågan beroende, sjelf stämma; stånde det honom fritt.

130 §.

Då enligt 127 § utdelning för fordran beräknas, utan att fordringsbeviset
blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § af sättas, varde bestämmelse tillika meddelad,
huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma eller någon del deraf
sedermera finnes ej böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräknadt
eller afsatt.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

131 §..

Varder utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär ur
egendom som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller fordringen förut
genom dom eller utslag faststäld, ege gäldenären rätt att stämma om återvinning
inom sex månader efter det fördelningen vann laga kraft.

132 §.

Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors beslut
i fördelningsfråga gälle ej för annan än den, som klandret väckt.

133 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors
beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom derigenom tillagd!; blifvit,
ege dertill rätt; ställe dock pant eller borgen för hvad han lyfter, der ej ofverexekutor
finner skäligt tillåta, att lyftning må utan sådan säkerhet ske

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller, om hans
fordran ej varit anmäld, enligt de i 127 och 128 §§ stadgade grunder; då ma utan
hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer, som aro tillstädes,
öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen; och vare det gilt, er
ej gäldenären det bestrider, eller enligt 134 eller 135 § säkerhet stallas bor.

134 §.

Är auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens be*
stridande, utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

135 §.

Är utmätning i död mans bo verkstäld, och vill, innan tid till egendomsafträde
ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare, i fråga om hans
skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad han lyfter, gällande hvad
derom särskildt stadgadt är.

136 §.

Belopp, som jemlikt 129 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon borgenärs
fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har borgenarens anspråk
blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare lian dock
berättigad att beloppet mot pant eller borgen lyfta. I annat fall må pa öfverexekutors
pröfning ankomma, huruvida beloppet, innan fråga om ratt dertill blifvit afgjord, ma
mot pant eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, for hvilken det blifvit afsatt,

30 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.
e!ler af annan’ hvilken På grund af bestämmelse, hvarom i 130 § sägs, medlen kunna

137 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär tillagda
men icke åt honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas. Lag samme vare der
fördelning skett annorstädes än å landskansli, och borgenären ej inom fyra veckor
derefter medlen lyfter. J

Är enligt 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit företedt,
och amnaler sig ej fordringsegaren inom natt och år efter det fördelningen vunnit
aga kraft må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af annan, som de enligt 130 §

kunna tillfalla ° 5

138 §.

Medel, som jemlik! 136 och 137 §§ skola i landtränteri nedsättas, må, der
någon rättegande det äskar, insättas i bankinrättning, som af öfverexekutor godkännes,
för att der mot ränta innestå, under den tid öfverexekutor bestämmer; och
omme räntan den borgenär till godo, som finnes till medlen berättigad.

139 §.

Är ej utmätning förrättad och, der lösegendom af annat slag, än i 140 8
saga, tagits i mat, försäljning deraf verkstäld inom två månader, sedan kronofogde
emo agit de° handlingar, som i 53 eller 56 § nämnas, och inom en månad sedan
stadsfogde sadana handlingar emottagit; svare fogden sjelf för det belopp, hvarför
utmätning bort ske, der han ej visar, att borgenär lemna! gäldenär anstånd med
betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det
eljest ej ma till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall af utmätningsmannen
hållas.

140 §.

Är fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller rättighet
saljas,^ och varder ej det utmätta såld! å landet inom tre månader och i stad inom
tva manader efter det fogden emottagit de i 53 och 56 §§ nämnda handlingar; vare
om hans ansvarighet lag som i 139 § sägs.

141 §.

Da sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös egendom skall ega
rum, vare utmätningsmannen pligtig att utsätta sammanträdet att hållas inom fjorton

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 31

dagar eller, om kungörelse i allmänna tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter
försäljningen.

142 §.

Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så skyndsamt
vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens försäljning ej
må genom hans vållande fördröjas å landet öfver fyra månader och i stad öfver
tre månader från mottagandet af de i 53 och 56 §§ nämnda handlingar.

143 §.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, hafve ej rätt till
ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta, der ej på grund af stadgandet
i 138 § sådan ränta må honom tillgodokoinma.

Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt dertill
blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pligtig att det lyftade eller någon del
deraf återbära, gälde ränta efter sex för hundrade om året.

144 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsegare, då denne eger rätt att dem
utfå och till erhållande deraf sig anmäler, gälde ränta efter sex för hundrade om
året och ansvare dessutom för tjenstefelet.

7 Kap.

Om qvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

145 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran, qvarstad å så
mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara, eller äskar
man qvarstad å visst gods, som annan innehafver och hvartill man bättre rätt påstår;
har sökanden företett sannolika skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor,
det fara är att gäldenären undansticka!’ eller förstör godset; varde då qvarstad
beviljad.

146 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja qvarstad efter 145 §. eller
äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till visst gods, att gäldenär tillhörig

32 Särskilda Utskottets för he lian dl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

lös egendom eller det gods, hvarom fråga är, må ställas under förbud att säljas
eller skingras; då må sådant förbud, när skäl dertill äro, af öfverexekutor beviljas.
Finnes gäldeuärs gods eller det, hvarom tvistas, hos tredje man, må ock denne förbjudas
att det utgifva.

147 §.

Öfverexekutor ege makt att, när skäl dertill äro, sätta fast egendom och
hvad dertill hörer under förbud att säljas eller skingras. Är synnerlig fara, att
det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård eller annorledes i större
mån försämras, vare lag, som i 81 § sägs.

148 §.

Vid pröfning af lagsökningsmål ege, ändå att betalningsskyldighet ej kunnat
gäldenären åläggas, öfverexekutor att, der så skäligt finnes, bevilja qvarstad
å gäldenärs lösa gods eller stadga förbud mot skingring.

149 §.

Då qvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som då

dylik egendom utmätes; dock vare, der qvarstaden ej sker till säkerhet för for dran,

värdering icke af nöden.

Ej må för fordran qvarstad läggas å egendom, som icke får i mät tagas.

150 §.

Finner öfverexekutor skäl att i qvarstad sätta afrad, hyra eller ränta, som

af fast egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt att medlen

uppbära och förbud den betalningsskyldige kungjordt. Den som blifvit satt till
syssloman skall tillse, att utskyld eller afgift, som bör för egendomen gäldas och
under qvarstadstiden till betalning förfaller, gulden varder.

151 §.

Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under innehafvarens
vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran, varde egendomen
värderad, såsom i fråga om utmätning är sagdt.

152 §.

Äro penningar satta i qvarstad, eller hafva medel, hvarom i 150 § förmåles,
till syssloman influtit, ege öfverexekutor, der borgenär eller gäldenär det
äskar, förordna om medlens insättande i bankinrättning, såsom i 138 § sägs.

153 §.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till uteökningslag Utlåt. N:o 2. 33

153 §.

År fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att efterlemna
känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som häftar i skuld för
hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker från orten, utan att borgenären
har säkerhet i qvarlemnadt gods; då ege öfverexekutor förbjuda gäldenären
att afresa från orten, innan han gjort rätt för sig; dock må sådant reseförbud
ej gälla för längre tid än sex veckor. Öfverträdes förbudet, varde gäldenär^
återhemtad och, der borgenär det äskar, i häkte insatt, under den tid
förbudet gäller.

154 §.

Har ej den, som vunnit qvarstad eller skingringsförbud, inom tretio dagar,
och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfverexekutors förordnande
derom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin fordran kräft eller sin
talan till domstol instämt eller fullföljer han ej genast eller å föreskrifven tid sin
talan, der den hos öfverexekutor eller domstol anhängig är; gånge qvarstaden eller
förbudet åter. Har i det fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors
utslag, så vidt derigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden
för talans instämmande räknas från den dag Hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom kungörelse
i allmänna tidningarna, hafve den, som qvarstaden eller förbudet vunnit, sin
rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu stadgad tid och hvad i öfrigt i
ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

155 §.

Qvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade blilvit,
så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen ställer.

156 §.

Pröfvas de omständigheter, som föranledt qvarstad eller förbud, ej vidare vara
för handen, må qvarstaden eller förbudet af öfverexekutor häfvas, så ock af domstol,
då saken dit instämd är.

157 §.

Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skiljt annan från det han
innehar eller eljest sjelf tagit sig rätt; ege öfverexekutor att genast besittningen eller
annat förhållande, som rubbadt är, återställa; och svare den, som sig förgrep, vid
domstol.

Bih. till RUcsd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 5

34 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till ntsökningslag Utlåt. N:o 2.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att sin talan
vid domstol efter stämning utföra.

158 §.

Vägrar hyresman eller brukare af annans jord att på anmaning afflytta, då
bestämd legotid tilländagår eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af
uppsägning inne är, och gitter han ej visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta;
då må öfverexekutor förordna om hans vräkande, om egaren det yrkar.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin talan vid
domstol utföra, galle hvad i 157 § sägs.

159 §.

Qvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 158 § må ej
af öfverexekutor beviljas der ej sökanden stält pant eller borgen för den skada, som
kan genom åtgärden vederpart^ tillskyndas. Finnes någon, som bör sådan säkerhet
ställa, ur stånd dertill, och har han för sin talan visat synnerliga skäl, ege
dock öfverexekutor honom från säkerhets ställande befria.

160 §•

Ansökning om qvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras skriftligen.
Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att derå svara blifvit vederparten
lemnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof ej tåla kan, ege
han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och intill dess annorledes förordnadt
varder, dock icke i det fall, hvarom i 158 § sägs.

161 §.

Finner öfverexekutor, att den, som talan anhängiggjort, saknar skäl dertill,
gifve genast sitt beslut derom. Skall någon i målet höras, förordne öfverexekutor,
huru det ske må; och ege öfverexekutor dervid förelägga vite eller äfventyr att, om
part försummar fullgöi’a hvad honom varder ålagdt, målet ändå afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor förekommande
utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna lag föreskrifven.

8 Kap.

Om kostnad i utsökningsmål.

162 §.

I mål, hvarom i 2 Kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden, der han saken
vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen medfört. Varder

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 35

målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ersättning tilläggas vederparten
för hans kostnad; och ege ändå domstolen, när målet der fullföljes, pröfva hvad ersättning
den ene parten hör till den andre gifva för kostnaden hos öfverexekutor.

163 §.

I andra utsökningsmål, än i 162 § nämnas, bestämme öfverexekutor, efter ty
skäligt finnes, om och till hvad belopp den tappande parten bör till den andre gälda
ersättning för hans kostnad i målet.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och försäljning,
så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta egendomen gäldas; kostnad,
som ej sålunda gulden varder, skall af sökanden betalas.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare
sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen det äskar.

165 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 164 § omförmäles, skall, der utmätningsmannen
det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

År i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom utmätning,
föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande partens kostnad; då
skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af utmätningsmannen uttagas.

9 Kap.

Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.

166 §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denna lag
handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

167 §.

För klagan öfver utmätning ege gäldenär tid intill klockan tolf å femtonde
dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom i 75 § sägs, hos
gäldenären verkstäld. År borgenär missnöjd med förrättningen, ingifve sin klagoskrift
inom samma tid, efter det han erhöll del af protokollet öfver utmätningen.

36 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

168 §

Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast egendom,
göre det före klockan tolf å femtonde dagen derefter.

169 §.

Är någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis
såld egendom, kvilket enligt 125 § blifvit af utmätningsman upprättadt, ingifve
sin klagoskrift till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget
afgafs.

170 §.

Försittes den i 167, 168 eller 169 § stadgade tid för klagan, och visas ej inom
samma tid laga förfall, varde klagan, såvidt den åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens
åtgärd, ej upptagen till pröfning. Visas förfall, sätte öfverexekutor
ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen underrättelse
om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyret, om det försummas.

171 §.

Har i fall, som i 170 § afses, klagan blifvit i rätt tid förd, och styrker klaganden,
att laga hinder möter för utbekommande af protokollet öfver den klandrade
förrättningen, förelägge öfverexekutor honom viss tid för protokollets ingifvande samt
äfventyr att underlåtenhet deraf ej må föranleda vidare uppehåll med målets afgörande.

172 §.

Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen annorledes
tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvisar, ege öfverexekutor, der sådant
för pröfning af klagandens talan finnes nödigt, förordna om vittnens hörande
vid domstol.

173 §.

Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter ty i 139 och
140 §§ stadgas, sjelf svara för hvad utmätas bort, eller söker någon eljest hos öfverexekutor
skadestånd af utmätningsman, förty att han i utsökningsmål orätt förfarit;
ege öfverexekutor, der han finner sökandens rätt uppenbar, honom dertill förhjelpa.
I annat fall varde sökanden hänvisad att sin talan efter stämning vid domstol utföra.

174 §.

Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles, ege han,
om skäl dertill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare i afbidan på det

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N;o 2. 37

slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller meddela den rättelse deri,
hvartill omständigheterna föranleda.

175 §.

I mål, hvarom i 167, 168 eller 169 § förmärs, skall öfverexekutors slutliga
utslag gifvas i den ordning, som i 34 § stadgas.

176 §.

Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller egendomens
försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen åtgärd verka
uppehåll deri, med mindre öfverexekutor annorledes förordnar.

J O Kap.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

177 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver i Hofrätten
sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag gifves eller auktion
å fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela underrättelse om hvad
vid ändringssökande iakttagas bör samt äfventyret, om det försummas. Ej må gäldenär
söka ändring i utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt.

178 §.

Har öfverexekutor genom särskildt beslut utlåtit sig öfver omständighet, som
angår målets behandling; deröfver må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang
med hufvudsaken. Ej vare part förment att särskildt öfverklaga förordnande,
som enligt 160 eller 174 § före målets slutliga afgörande meddelas. Tilltror part
sig visa, att utsökningsmål af öfverexekutor onödigt uppehälles; ege då att deröfver
klaga.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen eller efter
anslag meddelas i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om fördelning af köpeskilling
för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor såld, eller på klagan öfver utmätning,
auktion å fast egendom eller förslag till köpeskillings fördelning; ingifve
sina besvär till Ilofrätten i mål från Norrbottens, Westerbottens, Jemtlands, Wester -

38 Särskilda Utskottets för bihandel, af förslag till ut sökningslag Utlåt. N:o 2.

norrlands och Gotlands län före klockan tolf å tretionde dagen och i mål från öfriga
delar af riket före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen
afkunnades eller, om det blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å hvilken
utslaget är stäldt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vara tid, som nu
är sagd, räknad från auktionsdagen.

180 §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 179 § nämnas,
ege, der beslutet blifvit för honom muntligen afkuunadt, tid till klagan, såsom i sam ma
§ stadgas; eljest njute han lika tid från det han af beslutet erhöll del.

181 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande tillställa
vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift, och varde derå
tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten utrikes, eller vet man ej
hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, läte den vinnande kungöra
beslutet i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje
gång; och kåfve i ty fäll vederparten tid att sig besvära före klockan tolf å nitionde
dagen efter sista kungörandet.

182 §.

Vill någon klaga deröfver, att han af öfverexekutor blifvit fäld till ansvar enligt
9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 173 §, och är utslaget ej för honom
muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i 179 § sägs, från den dag, utslaget
genom öfverexekutors försorg honom delgafs.

183 §.

Ingifvas ej besvären till Hofrätten inom föreskrifven tid, varde de ej upptagna till
pröfning, der ej inom samma tid laga förfall visas; visas laga förfall, sätte Hofrätten
ut ny tid.

184 §.

Styrker klaganden, att laga hinder mött för utbekommande af öfverexekutors
utslag eller protokoll i målet förelägge Hofrätten honom viss tid att dermed inkomma
vid äfventyr, som i 171 § sägs.

185 §.

Pröfvas den klagande ej "hafva skäl för sin talan, gifve Hofrätten genast sitt
utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning sia g Utlåt. N:o 2. 39

pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dem i hufvudskrift eller besannad afskrift
vederparten tillställa, så ock att inom dubbelt så lång tid, som för besvärs
anförande är föreskrifven, räknad från den dag föreläggandet genom anslag inom
Hofratten kungöres, till Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då vederparten
af besvärshandlingarna fått de), samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift
deraf. Underlåter klaganden att inom föreskrifven tid inkomma med bevis
om delgifvandet, och kommer ej heller vederparten in med förklaring; eller varda
ej inom samma tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven;
då må ej besvären till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga
förfall för klaganden visas. Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Styrker klaganden,
att vederparten vistas utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han sig uppehåller,
och har han ej för sig stält ombud, sätte Hofrätten ock ut ny tid och förordne
tillika, att besvären må i allmänna tidningarna kungöras, såsom i 181 § sägs.

186 .ii.

Har klaganden låtit besvären tillställas vederparten, vare denne pligtig att
inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 § stadgad är, räknad från den dag
handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet till Hofrätten ingifva; äro besvären
i allmänna tidningarna kungjorda, skall han sin förklaring ingifva inom nitio
dagar från sista kungörandet. Kommer han ej in med förklaring inom föreskrifven
tid, och visas ej heller inom samma tid förfall; varde han ej vidare i Hofrätten hörd;
visas laga förfall, förelägge Hofrätten honom ny tid.

187 §.

Finner Hofrätten nödigt att infordra öfverexekutors utlåtande öfver besvären,
åligge klaganden att tillställa öfverexekutor besvärshandlingarna och bevis derom till
Hofrätten ingifva, såsom förut är sagdt.

188 §.

Hvad parterne enligt 185, 186 och 187 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyret,
om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärsskriften.

189 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gotland afgjorda, må fullföljas i
annan ordning, än nu är sagdt; derom är särskildt stadgadt.

190 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den klagande
vederpartens kostnader i målet, efter ty Hofrätten pröfva!'' skäligt. Finnes någon.

40 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

hafva ohemult klagat, höte såsom i 29 Kap. 2 § Rättegångs-balken stadgadt är.
Missfirmar någon hos Hofrätten öfverexekutor, ege Hofrätten, ändå att åtal ej sker,
döma den felande till ansvar, när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med
böter beläggas; är den svårare, läte Hofrätten den brottslige der särskildt åtalas.

191 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, ege Hofrätten, när skäl dertill
förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas, förordna, att utslaget icke
må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må
vidtagas.

192 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen öfverklagas.
Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra klagan öfver Hofrätts utslag,
göre det genom besvär, som böra ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 Kap.
9 § Rättegångs-balken stadgas, och fullgöre dervid det, som uti 18 § af samma kapitel
finnes föreskrifvet. År den klagande fäld till böter eller till skadestånd enligt 173
§, vare om hans skyldighet att nedsätta hvad honom ådömdt blifvit eller styrka sin
fattigdom gällande hvad i fråga om fullföljd af talan mot Hofrätts utslag i brottmål
är stadgadt.

F ö r s 1 a g

till

Förordning om nya Utsökningslagens införande och hvad i
afseende derå iakttagas skall.

1 §•

Den utsökningslag, som nu gillad och antagen är, så ock hvad i denna förordning
stadgas, skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari 1879; dock skola
mål, som vid nämnde tid redan äro anhängiga, behandlas enligt äldre lag, der ej här
nedan annorledes förordnas.

Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 41

Genom nya lagen upphäfvas, med de deri, så ock i 14 § här nedan gjorda undantag,
Utsöknings-balken i den å 1734 års riksdag antagna lag tillika med alla de
särskilda stadgande!!, som utgöra förklaring eller ändring af hvad sagde balk innehåller
eller tillägg deri.

3 §.

I Rättegångs-balken af 1734 års lag upphäfvas:

de i 8 Kap. 2 § förekommande bestämmelser rörande Iiofrätts befattning med
utmätningsmål;

hvad i 12 Kap. 3 och 4 §§ stadgas om rätt till utmätning samt om doms fullbordan
i återvinningsmål;

26 Kap. 2 §; och

hvad 30 Kap. 5 § innehåller om rätt för vinnande part att tillträda fast egendom,
som blifvit till fullgörande af Hofrätts dom uppgifven.

4 §•

Alla öfriga i allmän civillag gifna föreskrifter, hvilka äro stridande mot nya lagens
bestämmelser, varda ock upphäfda, der ej här nedan annorledes stadgas.

5 §•

Der hänvisning till Utsöknings-balken i lag eller särskild författning förekommer,
skall motsvarande bestämmelse i nya lagen eller i denna förordning tillämpas.

6 §•

Varder skuldfordringsmål, som är anhängigt hos Konungens Befallningshafvande,
då nya lagen träder i verket, icke inom natt och år derefter hos Konungens Befallningshafvande
så fullföljdt, som i 22 § nya lagen sägs; vare målet förfallet.

Skall fast egendom utmätningsvis säljas, och har ej, innan nya lagen träder i
kraft, dag för första auktionen blifvit utsatt; då skall, ändå att utmätning skett i öfverensstämmelse
med äldre lag, nya lagens bestämmelser gälla i fråga om egendomens
försäljning och köpeskillingens fördelning.

8 §•

Efter det nya lagen blifvit gällande, må ej bysättning gäldenär åläggas eller inBih.
till Iliksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 6

42 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

försel i hans lön beviljas. Ej heller må på grund af förut raeddeladt beslut gäldenären
i bysättningshäkte hållas. Förut meddelad införsel upphöre, då nya lagen träder i kraft:

9 §.

Har enligt äldre lag gäldenär varit bysatt för gäld eller gått ed, att han ej
egde annan tillgång, än som vid utmätning för den gäld blifvit uppgifven; då må ej
för samma gäld edgång efter 86 § nya lagen honom åläggas, utan så är att borgenären
visar anledning, att gäldenären undandöljer tillgång, som der sägs.

10 §.

Der enligt allmän civillag något rättsförhållande är gjordt beroende deraf, att hos
Konungens Befallningshafvande borgen ställes, eller fordran angifves eller utsökes, eller
klander emot annans anspråk anmäles, vare hvad i ty fall om Konungens Befallningshafvande
sägs gällande om öfverexekutor.

11 §•

I stället för hvad 4 Kap. 4, 5, 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt 8 Kap. 11 §
Utsöknings-balken af 1734 års lag äfvensom Förordningen den 19 Maj 1756 innehålla,
förordnas som följer:

1. År förskrifning stöld att betalas till innehafvaren; njute han betalning, som
den i händer häfver. Finnes förskrifning stöld å någon viss man, och har gäldenären
deri gifvit lof att låta den komma i annans hand; vare lag samma.

2. Invänder den, som utgifvit löpande skuldebref, hvarom i föregående punkt
sägs, att han dertill blifvit tvungen eller förledd, vare den invändning mot innehafvare,
som i god tro är, utan verkan, der utgifvaren försummat iakttaga hvad i 26 § Utsökningslagen
stadgas.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenärens lof, som i 1 punkten sägs, öfverlåtit
hans förskrifning till någon annan; hafve då han ej annan rätt, än den, som förskrifningen
lyder å.

4. Häfver någon fått invisning å viss man, och får ej betalning af honom; njute
då betalning af den, som invisningen gaf, med ränta till sex för hundrade, der det ej
styrkes, att den, som invisningen fått, varit vållande, att betalning i rättan tid ej följt,

5. Missräkning är ingen betalning. Ehvar den finnes, bör den först rättas, och
betalning sedan derefter ske.

6. Nu är viss ort nämnd, der betalning ske bör; lände då det till efterrättelse.
År ej viss ort nämnd; pröfve då öfverexekutor eller Rätten, hvar betalning å gäldenärens
kostnad ske bör.

7. Ingen söke annan mans skuldfordran, utan egaren honom sin rätt skriftligen
lemnat, eller annorledes dertill lof gifvit,

8. Hafva två eller flere skrifvit skuldebref under, med förbindelse, att en för

Särskilda Utskottets för béhandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 43

alla, och alla för en betala; då eger borgenär för fulla gälden betalning få hos hvem
han helst vill; och hafve den sedan lika rätt emot de andra, för det han öfver sin del
betalt. Hafva de sig ej så förbundit, och äro de ej i bolag samman; galle då hvar sin
del efter hufvudtalet.

9. År i skuldebref viss och loflig ränta utfäst; hafve den lika rätt med hufvudstolen,
der ej för vissa fall i lag annorledes stadgadt är.

10. År skuldebref löpande, vare ej gäldenären skyldig att gälda ränta för längre
tid efter förfallodagen än från den dag, då borgenären fordrat betalning, der ej gäldenären
annorledes sig förbundit.

11. Nu vill någon resa från orten, som skyldig är för kost, hushyra, skeppslega
eller annat slikt; hafve borgenär våld att behålla hans gods till sin säkerhet.

12 §.

I stället för 6 Kap. Utsöknings-balken af 1734 års lag stadgas:

Åskar borgenär, som i fast pant sitter eller vunnit införsel i gäldenär fasta
gods, värdering å fastigheten, efter ty i Förordningen angående ändring i gällande bestämmelser
om lagfart å fast pant den 16 Juni 1875 stadgas; då skall värderingen
förrättas å landet af häradshöfding med tvenne gode män och i stad af Henne Rådstufvurättens
ledamöter.

Värderingsman, som ej äro edsvurne domare, böra förut i gäldenärens och borgenärens
närvaro ed gånga, att de skola det gods sa värdera, som de efter bästa förstånd
och samvete pröfva det värdt vara.

Sedan allt noga värderadt och upptecknadt är, skola värderingsmännen bref
derå gifva.

13 §.

I fråga om sättet för försäljning af utmätt fast egendom varder, i stället för de
i Förordningen den 29 November 1823 derom gifna föreskrifter, förordnadt:

Skall vid utmätningsauktion å fast egendom försäljningen ske genom utrop i
upp- och afslag, bestämmes först uppslagssumman genom bud och öfverbud, till dess
något vidare bud ej göres. Derefter värde dubbla beloppet af det af utmätningsman a
fastigheten satta värde lagdt till uppslagsumman och egendomen utropad för sammanlagda
beloppet, hvilket, om det ej bjudes, småningom genom afslag minskas, till dess
någon säger »mitt», eller beloppet nedgått till hvad först i uppslag bestämdes; och bör,
om under afslagsutropen två eller flere på en gång ropa »mitt», auktionen derefter endast
dem emellan fortgå i uppslag, och då blifvande högsta budet med klubbslag fastställas.

14 §.

Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt skola ej anses upphäfda:

44 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2.

1 och 4 §§ i Förordningen angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och
utmätningsmål den 28 Juni 1798 samt hvad såsom förklaring eller tillägg till 4 § stadgats
genom Förklaringen den 29 Juli 1812 och Kong], Kungörelsen den 9 Maj 1835;

5 § af nämnda Förordning, så vidt derigenom blifvit stadgadt, att i visst fall
hustru må för gäld lagsökas;

Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1835 angående tillägg till 6 § uti 4 Kap. Utsöknings-balken; Förordningen

den 15 Juni 1861 om verkställighet i Sverige af domar och utslag,
meddelade af domstol i konungariket Danmark;

Förordningen den 20 Januari 1863 angående förnyande af Svensk myndighets
beslut, som förlorat sin exekutiva kraft i främmande stat; och

hvad 4 § af Förordningen om upphörande af vissa domstolar den 19 December
1844 innehåller om verkställande af utmätning eller qvarstad å egendom, befintlig inom
Kongl. slott.

Ej heller upphäfves hvad i 18 punkten i Ridderskapets och Adelns privilegier
den 16 Oktober 1723 samt i Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810 finnes stadgadt
angående Ridderskapets och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder.

15 §.

Genom nya lagen sker ej ändring i hvad genom allmän civillag är stadgadt angående
rätt till utmätning i vissa fall utan dom eller utslag; och skall, der i ty fall
någon egen anlita magistrat om utmätning, stadsfogde i stället anlitas.

16 §.

Hvad Årfda-balken af 1734 års lag och Sjölagen den 23 Februari 1864 innehålla
om rätt till qvarstad, vare ej genom nya lagen upphäfdt. Skall enligt något lagens
rum fast egendom stå i qvarstad, stånds egendomen i stället under förbud att säljas
eller skingras, såsom i nya lagen skils.

17 §•

De bestämmelser, som äro meddelade i Kong]. Brefvet den 8 December 1748
angående fataliers bevarande i lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med posten
blifva öfversända, samt i Förordningen den 23 Augusti 1851 angående särskilda föreskrifter
för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt, skola lända
till efterrättelse äfven i de fall, då klagan föres öfver utslag, som är meddeladt af
öfverexekutor å Gotland; och må jemväl, då, såsom i 185 § nya lagen sägs, besvärshandlingar
i dessa mål skola till Hofrätten återställas, desamma af den klagande å
landskansliet ingifvas på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation är
föreskrifvet.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 45

18 §.

1 de fall, då till följd af stadgandet i 27 Kap. 8 § Rättegångs-balken besvär i
Hofrätt bort handläggas i den ordning, som i 9 Kap. 2 och 3 §§ Utsöknings-balken
sägs, skall i stället, utan ändring af hvad i öfrigt finnes stadgadt angående dylika besvärsmål
behandling, följande lända till efterrättelse:

1. Äro besvären i rättan tid i Hofrätten ingifna: finner Hofrätten, att den klagande
ej skäl dertill häfver; gifve då genast sitt utslag deröfver. Prof var Hofrätten
besvären vara sådana, att den andre parten förut höras bör; da skall viss dag vid
vite honom föreläggas, att sig förklara. Blifver han med sitt svar ute, lägge Hofrätten
ny dag före, och kungöre, att han ej vidare hörd varder, om han den försitter. Kommer
han ändå ej med svar; gifve den sökande afskrift in af dess besvär, och varde
saken derpå företagen, och efter dess beskaffenhet afgjord.

2. Finner Hofrätten nödigt att ock infordra underdomarens förklaring; lägge
Hofrätten honom viss dag före.

19 §.

17 Kap. 8 § Handels-balken af 1734 års lag erhåller följande förändrade lydelse:

Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom blifvit i laga ordning i mät
tagen,, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. År densamma utmätt för
fleras fordringar; hafve den, för hvars fordran utmätning först verkstäldes, företräde: har
utmätningen skett på eu gång; ege hvar lika rätt. År utmätning verkstäld inom en
månad före den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den förmånsrätt, nu sagd är, ej
rum: ej heller då utmätning skett efter gäldenärens död, innan en manad förflutit från
den dag, då uppteckningen af den dödes bo slutades, der konkurs inom sagda tid börjas.

20 §.

Nedannämnda §§ i Konkurslagen den 18 September 1862 erhålla följande förändrade
lydelse:

2 §. Borgenär ege ock söka, att gäldenärs egendom afträdas skall i följande
fall, nemligen:

1. då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och anledning är
för handen, att han förblifver utrikes för att undgå borgenärers kraf;

2. då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända egendom medtagas
skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3. då gäldenär, hvilken det varit förelagdt gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen
sägs, underlåtit att inom föreskrifven tid edgången fullgöra;

4. då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller undanskaffar
sina tillgångar.

20 §. År gäldenär, efter ty i 153 § Utsökningslagen skils, för öfverträdande af

46 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

reseförbud insatt i häkte, då offentlig stämning å hans borgenärer utfärdas; varde derutur
lösgifven, sedan han bouppteckningen med ed fästat: ställe sig dock till efterrättelse
hvad i 19 § sagdt är.

22 §. Begifver sig gäldenär från sitt hemvist utan att hafva iakttagit hvad honom
efter 19 och 21 §§ åligger; då må han i häkte hållas till dess han sådant åliggande
fullgjort: uteblifver lian, då han efter kallelse sig inställa borde; varde genast
hemtad: afviker han från det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit, medan hans
närvaro der erfordras; varde i häkte förvarad under den tid, som för ändamålet nödig
pröfvas. Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte drabbe i dessa fall konkursboet.

24 §. Då anledning förekommer, att gäldenär i häkte förvara, eller att tröskande
gäldenär hemta, efter hvad i 22 § sägs; anmäle det Rättens ombudsman hos
Rätten eller domaren, som derom förordnar.

25 §. Sedan uppteckning af gäldenärs bo skett, läte Rätten eller domaren, ändå
att han jäfvig är, genast kalla gäldenären att å viss dag, sist inom fjorton dagar, bouppteckningens
riktighet med ed fästa. Å landet må sådan ed afläggas inför domaren,
der ej ting snart infaller.

År gäldenär häktad, eller aflägset boende; då må Rätten eller domaren tillåta
honom att edgången inför närmaste domstol fullgöra.

29 §. Gäldenär vare pligtig gifva borgenärerna, deras gode män eller syssloman,
de underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter, som af dem äskas: tredskas
han; ege Rätten eller domaren, på framställning af Rättens ombudsman, honom
förelägga, att det fullgöra vid äfventyr af häkte.

33 §. Har gäldenärs egendom blifvit afträdd till konkurs, den der ej afslutats
genom sådan förlikning, hvarom i 94 § förmärs, vare gäldenär ej pligtig att för fordran,
som blifvit i konkursen godkänd, eller kunnat i konkursen bevakas, gå sådan ed, som i
86 § Utsökningslagen sägs, utan så är att borgenären visar skälig anledning, det gäldenären
undandöljer tillgång, som honom efter konkursen tillfallit.

126 §. Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart, att konkursboets
tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning och konkurssakens behandling;
då skall Rättens ombudsman, med företeende af gode männens eller sysslomännens
derom afgifna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla, och ege Rätten
förordna, att vidare behandling af konkurssaken ej eger rum, derest ej inom tretio dagar
borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga medel för konkurssakens fortsättning
äro att tillgå. Meddelas sådant beslut; medföre dock konkursansökningen i fråga om
gäldenärs skyldighet att gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen sägs, samma verkan,
som om saken fortgått.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga stämningens
kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute Rätten eller domaren ersättning af
allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet blifvit.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2. 47

21 §.

1 Sjölagen den 23 Februari 1864 erhålla nedannämnda §§ följande förändrade

lydelse:

62 §. Ej må hvad någon af besättningen, som å segelfärdigt fartyg i tjenst är,
till beklädnad eller tjenstens behof ombord fört i mät gå. Har han eljest egendom ombord,
som, utan att fartygets resa fördröjes, åtkommas kan; den må till gäldens betalning
användas.

139 §. Betalas ej bodmerilånet vid förfallotiden, kan långifvaren hos behörig
exekutor eller domstol fordra, att förbodmadt fartyg eller last må säljas i den ordning,
som om dylik egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt, äfvensom att den
förbod made frakten till honom öfverlemnas.

Har eganderätten till förbodmadt gods, efter lossning ur fartyget, öfvergått i
tredje mans hand, kan långifvaren ej göra sin rätt emot honom gällande, såvida han är
i god tro.

22 §.

I Vexellagen den 23 Augusti 1851 erhålla nedannämnda §§ följande förändrade

lydelse:

86 §. Pröfvar Rätten sökandens påstående vara af den beskaffenhet att det genast
bifallas må; döme då till betalning och förordne tillika att, i brist deraf, utmätning
straxt ske må; dock skall för inrikes vexel, som blifvit för bristande betalning
protesterad, utmätning mot vexelgifvaren eller öfverlåtare ej verkställas förr, än tre dagar
förflutit, från det han bevisligen blifvit krafd.

87 §. År målet af den beskaffenhet, att det ej kan å första rättegångsdagen
afgöras; då må Rätten, der käranden det äskar och omständigheterna pröfvas dertill
föranleda, ålägga svaranden att nedsätta penningar i allmänt ränteri eller ställa antaglig
pant eller borgen samt förbjuda honom att, der sådant ej fullgöres, resa från orten
före sakens slut, vid det äfventyr, som för öfverträdande af reseförbud är i 153 §
Utsökningslagen stadgadt.

88 §. Dom i vexelmål gånge, der den vinnande det äskar, i verkställighet genom
utmätning och det utmättas försäljning, ändå att ändring i domen sökes; vare dock
den, som vunnit, skyldig att ställa pant eller borgen för hvad honom tilldömdt blifvit,
der han, innan domen vunnit laga kraft, det lyfta vill.

23 §.

Skall utmätning ske för verkställighet af utslag i brottmål, lände dervid nya lagens
föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse, sa vidt de ej äro stridande mot
hvad angående nämnda mål särskildt finnes stadgadt.

48 Särskilda Utskottets för bevändt, af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

24 §.

Finner Konungen att i stad, der, efter ty i nya lagen skils, Magistraten eller
någon dess ledamot skolat öfvertaga befattningen af öfverexekutor och stadsfogde skolat
sättas till utmätningsman, sådan anordning icke lämpligen kan bringas till stånd
samtidigt dermed att lagen träder i kraft; då må med anordningens genomförande anstå,
efter ty Konungen förordnar; och skall, under den tid anståndet fortfar, Konungens
Befallningshafvande i länet vara öfverexekutor jemväl för staden och utmätningsmannens
befattning, under enahanda ansvarighet som åligger stadsfogde, utöfvas af Magistraten;
dervid följande särskilda bestämmelser skola lända till efterrättelse:

1. Magistrat ege att för visst fäll till utmätningsman i sitt ställe sätta annan,
som af Konungens Befallningshafvande godkänd är; och galle i ty fäll för Magistrat
hvad i 3 § nya lagen för kronofogde stadgas.

2. Det i 6 § nya lagen gifna stadgande gäller ej om förrättning, som af Magistraten
sjelf utföres.

3. Hvad 10 § nya lagen innehåller derom, att utmätningsman må af öfverexekutor
dömas till mistning af tjensten eller eljest från tjenstens utöfning skiljas, skall
ej ä Magistrat tillämpas; varder ledamot af Magistrat vid domstol tilltalad, ege domstolen
att om hans afhållande från tjensten under tiden förordna, när skäl dertill äro.

4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad af Magistraten;
och skall hvad i 85 och 97 §§ stadgas om skyldighet för utmätningsman att
utmätning hos öfverexekutor anmäla och handlingar till honom insända, ej ega tillämpning
å Magistrat.

Förslag

till

Förordning angående stämningsmål!.

1 §•

A landet förordne Häradsrätt och i stad Rådstufvurätt vissa män att, då de
derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut, så ock verkställa delgifning,
som i utsökningsmål förekommer. Dessa stämningsmän gånge inför Rätten ed, att de
redligen och utan försumlighet skola de delgifningsärenden uträtta, som dem uppdragna
varda.

Särskilda Utskottets för behandl. af förelag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 49

2 §.

Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsman utan
särskilt förordnande, om han det sig åtager.

3 §•

Intyg af två stämningsman, emot hvilka ej förekommer jäf, som i Rättegångsbalken
om vittnen sägs, galle såsom fullt bevis, att delgifningen blifvit så verkstäld,
som intyget innehåller.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1879».

Innan Utskottet öfvergår till en framställning af skälen för de jemförelsevis få
förändringar i det Kongl. förslaget till Utsökning slag, som Utskottet funnit nödiga, har
Utskottet ansett sig böra förutskicka eu kort redogörelse för förslagets hufvudgrunder
och de vigtigaste olikheterna mellan detsamma och nu gällande lagstiftning.

Under det att inom flertalet af andra länder handhafvandet af exekutionen tillhör
domstolarne, så att dessa ej blott besluta när utmätning skall ega rum och förordna
om de säkerhetsåtgärder, som eljest till bevarande af en borgenärs rätt må finnas erforderliga,
utan äfven — om än i mer eller mindre vidsträckt omfattning — öfvervaka
och rätta de exekutiva åtgärder, som till fullgörande af domstolarnes bild utaf de underordnade
organerna vidtagas, hafva hos oss samtliga dessa funktioner af ålder tillkommit
administrativa myndigheter, Konungens Befallningshafvande. Denna anordning är i förslaget
bibehållen alldeles oförändrad hvad landet angår, och för städerna är förändring
endast i så måtto ifrågasatt, att visserligen en administrativ myndighet fortfarande skulle
vara öfverexekutor, men icke Konungens Befallningshafvande, utan magistraten eller viss
ledamot af magistraten. I fråga härom har Nya Lagberedningen i motiven till det lagförslag,
som legat till grund för den nådiga propositionen, blaud annat anfört, att, då
det sätt, hvarpå Konungens Befallningshafvande utöfvat sin befattning med utsökningsmål,
icke gifvit någon skälig anledning till missnöje och erfarenheten icke ådagalagt, att
hos denna myndighet saknades någon af de egenskaper, som böra förefinnas hos en
öfverexekutor, eller att den mångfald af andra bestyr, som åligger Konungens Befallningshafvande,
verkat Underligt eller menligt för de exekutiva målens handläggning, utan den
klagan, som understundom blifvit förd öfver tidsutdrägt och uppehåll inom det exekutiva
området, i den mån den kunde anses befogad, snarare varit rigtad mot ett eller annat
Bill. till lliks<1. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. ,2 Bäfl. 7

50 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

af de lagbud, myndigheterna haft att tillämpa, än mot sjelfva myndigheterna, funnes,
ur dessa synpunkter sedt, icke skäl att vidtaga någon genomgripande förändring i hufvuddragen
af den Konungens Befallningshafvande anförtrodda befattning med utsökningsmål.
Icke heller gäfve dessa måls beskaffenhet dertill någon anledning. Ty hvad
anginge de ärenden, hvilkas rent exekutiva beskaffenhet icke kunde sättas i fråga, måste
dessa snarare vinna än förlora på att handläggas af en myndighet, som tillika egde
administrativ befogenhet, och den Konungens Befallningshafvande tillkommande pröfningsrätt
i skuldfordringsmål vore, åtminstone sådan denne enligt 1734 års lag biifvit utstakad,
en hufvudsakligen formel granskning, vida skild från den åt domstol uppdragna,
allsidiga pröfningen af ett instämdt anspråk och deremot gjorda invändningar. I ett
hufvudsakligt hänseende kunde dock en anmärkning af vigt med fog framställas mot den
nuvarande organisationen, den nemligen, att antalet af exekutionssäten vore val ringa
och området för deras verksamhet följaktligen understundom allt för stort, i synnerhet i
landskap med mindre utvecklade kommunikationer. Men om det än således vore önskvärd!,
att denna olägenhet kunde afhjelpas genom inrättandet af flera exekutionssäten,
skulle dock å landsbygden svårigheterna vid en dylik anordning blifva oöfvervinneliga, så
vidt man ej ville eftergifva anspråket, att den exekutiva myndigheten skall vara lätt
tillgänglig och med förmåga af snabb och kraftig verksamhet tillika erbjuda garantier
mot misstag och missbruk. För att vinna det åsyftade ändamålet, måste man nemligen
— så vida ej några särskilt dertill afsedda embeten skulle inrättas — vara betänkt på
att uppdraga de nu hos Konungens Befallningshafvande förekommande exekutionsmålen
åt någon annan redan befintlig myndighet, och de enda, som i detta hänseende kunde å
landet ifrågakomma, vore Häradsrätterna eller dessas ordförande eller kronofogdarne.
Hvad Häradsrätterna anginge, måste de under nuvarande förhållanden i följd af saknaden
af permanens anses alldeles ur stånd att tillfredsställa anspråken på skyndsamhet,
och i synnerhet gälde detta om meddelande af säkerhets- eller vei kställighetsåtgärder, der
vådan af uppehåll naturligtvis vore störst. Betänkligheter af enahanda slag yppade sig
i afseende å Häradsrätternas ordförande. Då domaren å landet icke hade fast kansli
eller officielt tjenstebiträde, komme det ofta att inträffa, att de rättsökande, som infunnit
sig i domarens hemvist, ej kunde få ens det obetydligaste ärende uträttadt, emedan
domaren för tillfället vore och kanske under veckotal fortfore att vara borta på embetsresor
i en aflägsen del af domsagan. Hvad dessutom beträffade förmanskapet öfver
underexekutorerne samt dermed förenad kontroll öfver deras förfarande i tjensten och
pröfning af klagan deröfver, gälde om så väl Häradsrätterna som häradshöfdingarne, att
dylika funktioner hvarken voro förenliga med deras egentliga verksamhet eller kunde af
dem på ett tillfredsställande sätt utöfvas; och skulle man bibehålla förmanskapet hos
Konungens Befallningshafvande och endast öfverflytta de öfriga exekutionsmålen t. ex.
till häradshöfdingarne, blefve gränsen mellan hvarderas befogenhet svår att uppdraga
och vidmakthålla, hvarigenom åter kollisioner och stridiga beslut lätt kunde inträffa,
Ofverflyttades åter Konungens Befallningshafvande» befattning med utsökningsmålen på

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 51

kronofogdarne, skulle visserligen sådant i många a.fseenden lända till ökad beqvämlighet
för fordringsägare och andra rättsökande, men denna fördel skulle vinnas på bekostnad
af säkerheten. Kronofogdarne, vid hvilkas tillsättande naturligtvis endast deras lämplighet
för underexekutorns kall kommit under hänsyn, kunde således icke i allmänhet
anses vara i besittning af sådana qvalifikationer, att den stora mångfald af mål, som nu af
Konungens Befallningshafvande i deras egenskap af öfverexekutor handla de.?, kunde antagas
blifva af underexekutorerne behandlad med tillbörlig sakkunskap och varsamhet.
Särskildt gälde detta åtskilliga säkerhetsåtgärder, qvarstad o. d., der en viss arbiträr
makt, en rätt att efter omständigheterna göra och låta enligt billighets— och sannolikhetsgrunder
icke kunde undvaras, och der således beslutanderätten, om den ej skulle urarta
till egenmäktighet och godtycke, borde anförtros åt myndigheter, i hvilkas sjelfständigare
samhällsställning samt mera omfattande öfverblick öfver förhållandena man kunde ega
en borgen för att. rättigheten ej skulle missuppfattas eller missbrukas. Stora svårigheter
skulle ock möta vid ordnandet af kontrollen öfver exekutorernes åtgärder. Denna
kontroll kunde icke utöfvas af Hofrätterna, Indika, i händelse Konungens Befallningshafvandes
befattning med utsökningsmål upphörde, blefve andra instans i dessa mål.
Hofrätternas fåtalighet och aflägsenhet, deras kollegiala sammansättning och mera omständliga
arbetsordning gjorde det för dem omöjligt att lika verksamt som Konungens
Befallningshafvande ingripa och meddela rättelse i åtgärderna af alla dessa kronofogdar
och för dem vikarierande länsmän och andra tjenstebiträden, om hvilkas personer Hofrätten
svårligen kunde ega tillräcklig kännedom. Bibehölles åter någon del af kontrollen
hos Konungens Befallningshafvande, skulle denna, om den inskränktes till granskning
af insända diarier, vara i det närmaste maktlös och, om den gjordes vidsträcktare,
föranleda kollisioner mellan de båda öfverordnade myndigheternas beslut, äfvensom andra
förvecklingar. De sålunda anförda hindren mot inrättande af flera exekutionssäten gälde
dock, såsom erinradt blifvit, endast landet. I städerna vore förhållandena annorlunda,
och der kunde sjelfständiga exekutionssäten utan svårighet åstadkommas. I städernas
magistrater egde man myndigheter, hvilka, om än i administrativt hänseende underordnade,
dock ur andra synpunkter intaga en sjelfständig och oberoende ställning och hos
hvilka man hade rätt att förutsätta, åtminstone hos någon eller några af deras ledamöter,
juridisk underbygnad och utbildning i förening med erfarenhet i domarevärf och
exekutiva ärendens behandling. De borde följaktligen kunna i städerna öfvertaga Konungens
Befallningshafvande.? funktioner i utsökningsmål, helst om sjelfva verkställandet af besluten
der, såsom å landet, utfördes af underordnade utmätningsmål!. Erfarenheten från
Göteborg och Landskrona, der på grund af särskilda privilegier magistraterna redan länge
varit i utöfning af den eljest Konungens Befallningshafvande tillkommande befattning
med utsökningsärenden visade ock, att den ifrågasatta anordningen vore lämplig och
lätt att genomföra. För .Stockholm har dock undantag gjorts, i det, med afseende å
hufvudstadens särskilda ställning, Ofverståthållare-embetets kansli ansetts fortfarande böra
bibehållas vid sin befattning med utsökningsväsendet.

52 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

1 fråga om underexekutorerne, hvilka, i likhet med hvad i föregående lagförslag
skett, blifvit benämnda utmätningsman, har äfven endast för städerna någon förändring
blifvit ifrågasatt. Då magistraten eller viss ledamot af magistraten skall blifva öfverexekutor,
kan nemligen magistraten ej bibehållas vid sin nuvarande befattning af underexekutor,
och då derjemte flertalet af en utmätningsmans göromål äro af beskaffenhet
att ej lämpligen kunna handläggas af eu kollegial myndighet, har derföre blifvit föreslaget,
att den exekutiva befattning, som å landet tillhör kronofogden, skall i stad uppdragas
åt en särskilt tillsatt stadsfogde.

Då emellertid i en eller annan stad hinder för närvarande kan möta att göra
magistraten till öfverexekutor, eller ock fåtaligheten af utsökningsärenden kan göra tillsättandet
af en särskild stadsfogde tills vidare öfverflödigt, föreslås tillika, att i dylika
städer deu nuvarande anordningen af exekutionsmyndigheterna får under förbehåll af
Konungens medgifvande förblifva tills vidare oförändrad.

De i 2 lcap. föreslagna bestämmelser angående handläggningen af lagsökningsmål
innefatta åtskilliga afvikelse!’, väl icke från hitfvudgrunderna i 1734 års lag, men från
den praxis, som sedermera utbildat sig hos en del öfverexekutorer. Under det att Ut~
sökningsbalken i nämnda lag innehåller en verklig s. k. urkundsprocess, enligt hvilken
betalningsskyldighet ej får i exekutiv väg åläggas för andra fordringar än sådana som
grunda sig å skuldebref, klara förskrifningar och gode mäns utslag, har nemligen praxis
härutinnan infört en väsentlig förändring, så att alla skuldfordringsmål af hviiket slag
som helst, äfven de, som afse fordringsanspråk på grund af oaccepterade räkningar o. d.,
ansetts kunna i exekutiv väg upptagas och behandlas. Hvarje ansökning i skuldfordringsmål
utställes vanligen till kommunikation, och den bevisning, som genom den skriftliga
handlingen bort åstadkommas, har antagits kunna ersättas med andra bevisningsinedel,
och deribland gäldenärens till följd af uteblifvande med svar presumerade erkännande
af skulden. Att sålunda en handling, som icke i och för sig utgör något bevis om
fordran, t. ex. eu räkning af nyssnämnda beskaffenhet, förvandlas till fullaodt bevis genom
den söktes underlåtenhet att afgifva förklaring är emellertid stridande mot så väl
andan i vår rättegångsordning som de grundsatser, hvilka hos oss i senare tider i allmänhet
gjort sig gällande och särskilt den till minskning i en skadlig konsumtionskredit
skedda inskränkningen af handelsboks vitsord. Den ifrågavarande utsträckningen
af rättigheten att anlita exekutivförfarandet för utfående af alla slags fordringsanspråk medför
äfven flera olägenheter, hvilka mer än uppväga de fördelar, som förmenats vara
dermed förenade. Kan nemligen sökandens yrkande göras i detta förfarande gällande
utan att vara af verkliga fordringsbevis styrkt, måste ock tagas hänsyn till den söktes
invändningar, äfven om han ej till stöd för desamma kan förebringa fullständig bevisning
utan endast obeedigade vittnesbetyg eller andra mer eller mindre sannolika skäl.
Lagsökningsförfarandet kan vid sådant förhållande ej vidare bibehållas vid den enkelhet
och skyndsamhet, som just utgöra kännetecknet på eu ändamålsenlig exekutivprocess.
Förhör och uppskof blifva deri ofta af behofvet påkallade, och mången gång måste ett

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsöknmgslag Utlåt. N:o 2. 53

lagligen styrkt fordringsanspråk på grund af obestyrkta invändningar till domstol hänskjutas.
Och det är således just de klara fordringsanspråken — eller de, hvilka val i
första rummet böra i exekutiv väg förhjelpas till sin rätt — som häraf lida. De åberopade
fördelarne af möjligheten att kunna för hvilket fordringsanspråk som helst på
försök vända sig till öfverexekutor torde dessutom i många fall vara mera skenbara än
verkliga, ty grundas ej anspråket å ett verkligt fordringsbevis, så erfordras för afböjande
af exekutionen ej mera än att gäldenären antingen omedelbart hos öfverexekutor
eller, i händelse denne, då gäldenären försummat att förklara sig, dömer till utmätning,
vid klagan i Hofrätt bestrider sökandens påstående, och då hafva parterne endast tillskyndats
onödiga kostnader och besvär samt den i och för sig nog långsamma ordinarie
processen blifvit än ytterligare fördröjd. Med afseende härå och på de flera ytterligare
skäl, som i Nya Lagberedningens motiv finnas anförda, har det nu framlagda förslaget
helt och hållet brutit med ofvan antydda praxis och återinfört eu verklig exekutivprocess.
En borgenär får således enligt förslaget ej för utsökande af sin fordran anlita det skyndsammare
och enklare processförfarande, som hos öfverexekutor eger rum, under annat vilkor
än att han till stöd för fordringen kan åberopa skuldebref eller annan skriftlig handling,
och befinnes den åberopade handlingen icke vara något verkligt fordringsbevis, skall öfverexekutor
genast förklara, att ansökningen icke upptages. År åter fordringen sådan
att den får i lagsökuingsväg anhängiggöra^, bör borgenären utan tidsutdrägt komma i åtnjutande
af sin rätt, och gäldenären får derföre ej, så vida han icke påstår att fordringsbeviset
är falskt eller att han blifvit tvungen eller förledd att detsamma utgifva, i lagsökningsförfarandet
till sitt fredande från betalningsskyldighet begagna sig af andra jäf
än dem, hvilka han kan styrka genast och med samma slag af bevisning, som borgenären
å sin sida måste förete, eller skriftlig handling. Deraf att gäldenärens rätt att mot
krafvet framställa invändningar sålunda begränsas, följer emellertid å andra sidan, att det
i lagsökningsmålet gifna beslutet ej kan tillerkännas verkan af en res judicata, utan att
gäldenären, i hvarje annat fall än att han inför öfverexekutor erkänt fordringsbeviset,
har sig öppet att med begagnande af de bevisningsmedel, som enligt den allmänna rättegångsordningen
kunna leda till hans befriande från krafvet men vid lagsökningsförfarandet
lemnats utan afseende, vid domstol söka återvinning af hvad honom blifvit till utgifvande
ålagdt. I närmaste sammanhang med dessa hufvudgrunder för lagsökningsförfarandet
stå tvänne stadganden i 10 kap.: att tid för klagan öfver öfverexekutors utslag
i lagsökningsmål skall räknas från utslagsdagen, och att i dessa mål Hofrätt skall
vara sista instans.

Enligt de i nu gällande lag gifna bestämmelser angående verkställighet af domstols
lagahraftömma domar i tvistemål kunna underexekutorerne omedelbart verkställa
domar endast i de fall, då domen angår penningar till bestämd summa eller lösören
till visst utsatt antal och beskaffenhet. 1 andra fall måste den, som söker verkställighet,
först vända sig till Konungens Befallningshafvande, hvilken meddelar verkställighetsorder.
Uti lagförslaget är underexekutors befogenhet att omedelbart verk*-

‘Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

ställa domar utsträckt till flera andra särskilt uppräknade slag af domar, hvilka i
likhet med de ofvan angifna äro af beskaffenhet, att tvifvelsmål om sättet för deras
bringande till verkställighet ej bör kunna uppstå, och vid hvilka en föregående verkställighetsorder
af öfverexekutor, som alltid medför tidsutdrägt och ökade kostnader,
således ej ansetts nödig.

I fråga om domar, som ännu ej vunnit laga kraft, har förslaget utgått från enahanda
grundsats, som måste anses vara den nu gällande, eller att verkställighet å dylika
domar bör tå ega rum endast i vissa uppgifna undantagsfall. Det vigtigaste och
oftast förekommande är det, då betalningsskyldighet blifvit någon ålagd. Lika litet enligt
förslaget som enligt gällande lagstiftning får dock för en dom af sådant innehåll full
verkställighet ega rum. Den vinnande erhåller utmätning och är, om lös egendom blifvit
utmätt, berättigad att mot ställande af säkerhet lyfta densamma, men utan gäldenärens
samtycke får någon försäljning ej ske förr än domen vunnit laga kraft, med undantag
blott för den händelse att ett uppskof med försäljningen skulle, i anseende till
beskaffenheten åt den i mät tagna egendomen, lända till uppenbar skada för parterne.
Bland Övriga fall, då verkställighet å en dom kan medgifvas, ändå att den ej vunnit
laga kraft, upptages det, då dömdt är om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om
skyldighet för brukare af annans jord att den afträda. I Nya Lagberedningens motiv
yttras härom, att, då hvarken 1734 års lag eller sedermera utfärdade författningar innehålla,
några särskilda bestämmelser angående verkställighet af dylika domar, hafva i
praxis olika åsigter gjort sig gällande, huru vida de må verkställas innau de vunnit laga
kraft. Den mening, enligt hvilken, med stöd af 26 kap. 2 § Rättegångsbalken, verkställighet
ansetts icke kunna ega rum, torde dock, åtminstone intill senaste tider, hafva
varit den som allmännast blifvit tillämpad. Härigenom hafva emellertid uppenbara och
ofta öfverklagade olägenheter uppstått, i ty att en hyresman eller brukare sålunda kunnat
genom uppenbar tredska hindra hyresvärden eller jordegaren att förfoga öfver sin
egendom i kanske flera ar, till dess tvisten genomgått alla instanser, och såmedelst tillfoga
honom förluster, som den tredskande oftast saknat alla tillgångar att ersätta.
Såsom vilkor för åtnjutande af den föreslagna rättigheten att genast erhålla verkställighet
har dock Beredningen ansett böra fordras — förutom skyldighet att ställa säkerhet
för det skadestånd, hvartill motparten kan kännas berättigad, om domen ändras
" äfven att den vinnande skall visa sig lida märklig skada genom uppehåll med verkställigheten.

I olikhet med hvad nu är stadgadt innehåller förslaget bestämmelse derom, att,
då någon stämt om återvinning eller endast på grund af domvilla eller annan felaktighet
sökt ändring i dom, som eljest borde som lagakraftvunnen anses, sådant ej hindrar
verkställigheten, så vida ej inhibition beviljas. När kontumacialförfarandet kommer till
användning, skall rätten döma i saken »efter ty som sanning deri utletas kan», och
då således kontumaciedomen ovilkorligen måste likasom alla andra framgå ur en omsorgsfull
pröfning åt den företedda bevisningen och \ rra grundad å dervid lagligen

Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 55

styrkta förhållanden, har anledning ej synts förefinnas att åt en sådan dom tillmäta
mindre rättsgiltighet än åt en annan dom. Om än, anför Nya Lagberedningen, oaktadt
svaranden ej hörsammat stämningen samt han underlåtit eller ej ansett det löna mödan
att söka hos rätten förringa verkan af vederpartens bevisning och slutligen försummat
att genom vad hålla det såsom regel anvisade rättsmedel, klagan i högre rätt,
för sig öppet, lagstiftaren utan något förbehåll funnit lämpligt tillåta svaranden att i
återvinningsväg få saken å nyo pröfvad, bör dock deraf ej vara en nödvändig följd, att
den icke mctvädjade domen till sin verkan ställes lika med den inotvädjade. Snarare
borde det väl anses såsom en uppenbar inkonseqvens, att en part, hvilken så väl före
som efter domslutet underlåtit att bevaka sin talan på sätt lagen såsom regel framhållit,
ej derigenom ådrager sig någon svårare påföljd än den, som drabbar annan part,
hvilken iakttagit allt hvad på honom i sådant hänseende ankommit. Likaså bör ej heller,
ehuru den tappande underlåtit att genom de vanliga rättsmedlen, vad- eller revisionssökande,
bereda sig rätt att få sjelfva tvistefrågan af högre rätt pröfvad, domens exekution
uppehållas för det sällsynta fall, att en dom kan på grund af rättegångsfel häfvas.

Uti 4, 5 och G kap. afhandlas de tre hufvuddelarne af utmätningsförfarandet,
utmätningen, försäljningen af det utmätta samt redovisningen och fördelningen af köpeskillingen.
Enligt regel måste en fordran, innan exekution för densamma kan ega rum,
förut vara af domstol eller öfverexekutor pröfvad och faststäld. För två fall af fordringar
medgifves dock åt utmätningsmannen befogenhet att omedelbart verkställa utmätning,
ändå att ett sådant föregående fastställande ej egt rum. Det ena slaget är
fordringar, som grunda sig å löpande och å viss betalningstid stäldt skuldebref, då gäldenären
i skuldebrefvet medgifvit utmätning utan hans hörande, samt skuldebrefvet är
försedt med bevis, att gäldenären erkänt detsamma inför offentlig myndighet. Härmed
skulle hos oss införas bruket af s. k. exekutoriska urkunder eller fordringsbevis af sådan
beskaffenhet, att exekution utan något föregående processuelt förfarande omedelbart på
grund af dem eger rum. Nya Lagberedningen motiverar detta dermed, att samma behof,
som i främmande länder gifvit anledning till uppkomsten af dylika urkunder, äfven hos
oss torde vara befintligt. Ty om ock genom lagsökningsförfarandet fordringsanspråk, som
grundas på klara förskrifningar, kunde göras gällande med mindre omgång och kostnader
än hvad fallet vore vid en vanlig rättegång hos domstol, kunde dock detta förfarande
ensamt ej anses motsvara den allmänna rörelsens rättmätiga anspråk att medelst aftal
kunna förvissa sig om en snabb exekution. I anseende dertill att lagsökningsförfarandet
vore afsedt att tillämpas i fråga om skuldsedlar i allmänhet och följaktligen måste så
inrättas, att detsamma med afseende å dem erbjöde tillräckliga garantier, nödvändiggjordes
åtskilliga bestämmelser angående gäldenärens hörande samt hans rätt att framställa
invändningar och öfverklaga gifna beslut, och i följd deraf kunde fordringsägare!!
icke med visshet påräkna att, efter det betalning å förfallodagen uteblifvit, kunna utan
uppehåll göra sin rätt gällande genom exekution. Vid sådant förhållande ansåges införandet
af exekutoriska urkunder fullkomligt berättigad!, och det lämpligaste sättet härför

56 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningalay Utlåt. N;o 2.

vara att, i likhet med hvad i flera främmande länder egt rum, åt vissa förbindelser,
upprättade inför offentlig myndighet under en viss i lagen stadgad form, tillägga samma
exekutiva kraft som åt en lagakraftvunnen dom. Det andra slaget af fordringar, för
hviika omedelbar utmätning medgifves, äro de, som härleda sig från inrop af lös egendom
å offentlig auktion. För dylika fordringar finnes redan ett snabbare exekutionssätt
stadgadt, och förslaget gör häri ej annan väsentlig ändring, än att den nu gällande föreskriften,
att öfverexekutor först skall meddela en vilkorlig utmätningsresolution, blifvit
borttagen, såsom innebärande eu öfverflödig omgång. En utsträckning af det förfarande,
som sålunda medgifvits vid auktionsfordringar, till fordringsanspråk i allmänhet har deremot
icke ansetts böra ifrågakomma. Det nödvändiga vilkoret för att berörda förfaringssätt
skall kunna med fördel användas, eller sannolikheten att någon invändning mot den
fordran, som skall göras gällande, sällan om ens någonsin kommer att framställas, skulle
nemligen, enligt hvad Nya Lagberedningen erinrat, helt och hållet saknas med afseende
å öfriga fordringsanspråk, som ej grundas å något fordringsbevis. Då man således kunde
förutse, att med afseende å dessa gäldenären icke skulle underlåta att vägra sitt erkännande,
skulle enligt Beredningens åsigt vid sådant förhållande förfarandet, derest det
finge utan inskränkning användas, långt ifrån att medföra enkelhet, skyndsamhet och billighet,
i stället förorsaka ökad omgång, tidsutdrägt och kostnad.

Vår nu gällande lagstiftning angående utmätning är i flera afseenden ofullständig.
Sålunda saknas stadganden, huru vid utmätning af fordringar skall förfaras, huru de
rättsförhållanden skola regleras, som uppkomma, då fråga är om utmätning för en borgenärs
fordran af sådan gäldenärens lösa egendom, som redan häftar för andra borgenärers
anspråk, huru förvaltningen af utmätt fast egendom skall ordnas, i händelse fara är
att gäldenären vanvårdar egendomen, i hvad mån af gäldenären ingånget, men ej lagfaret
köpeaftal om fast egendom må hindra dennas utmätning o. s. v. Dessa luckor i lagstiftningen
varda genom förslaget afhjelpta, hvarjemte detsamma, genom deri införda bestämmelser
om hvad vid utmätning hos nödstäld gäldenär undantagas må, sökt förebygga, att
utmätningen ej må sträckas utöfver hvad mensklighet och billighet medgifva.

Angående utmätt fast egendoms försäljning hafva formerna för det exekntiva förfarandet
blifvit i flera hänseenden förenklade. Sålunda sanktionerar förslaget såsom allmän
regel det redan vid ett exekutionssäte öfliga förfarandet, att vid lagsökning på grund
af intecknadt skuldebref öfverexekutor genom sjelfva lagsökningsutslaget förordnar om
den intecknade egendomens försäljning, och utinätningsförrättningen med deraf föranledd
tidsutdrägt och kostnad sålunda förbigås. Vidare föreslås borttagande af rättigheten att
söka ny utmätningsvärdering, hvilken i allmänhet begagnats endast för att vinna tidsutdrägt
till skada och förlust för icke allenast borgenärer utan äfven gäldenären. Den
nu stadgade tid af två månader för kungörande af auktion å utmätt fastighet å landet
förkortas till samma tid, som gäller för kungörande af auktion å dylik fäst egendom i
säd, eller fyra veckor. Föreskriften att fastigheten ej får säljas å första auktionen,
såvida ej värderingssumraan eller deröfver bjudits, bibehålies ej. I öfrig! gäller om för -

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 57

slagets bestämmelser i hithörande delar detsamma, som nyss blifvit yttradt angående
förslagets stadgande!! rörande utmätning, eller att bestämda lagbud meddelas angående
åtskilliga frågor, hvari beskrifven lag hittills saknats, och vid hvilka man således endast
haft praxis till vägledare. Sålunda lemnas föreskrifter angående storleken af den handpenning,
som bör betalas vid auktionstillfället, angående den påföljd, köparens underlåtenhet
att fullgöra köpevilkoren för honom medför, angående tiden för tillträdet af fastigheten
o. s. v. I fråga om sjelfva auktionssättet har det nuvarande förfarandet, enligt
hvilket försäljningen sker genom utrop i upp- och afslag, blifvit bibehållet, så vida
ej borgenären och gäldenären öfverenskomma, att försäljningen skall ske endast i uppslag
och sådant ej af annan rättegande bestrides; och såsom skäl derför har Nya Lagberedningen
hufvudsakligen anfört, att detta auktionssätt medförde den fördel, att det förhindrade
eller åtminstone försvårade möjlighet för spekulanter att träffa aftal, hvarigenom
försäljningspriset nedsattes.

Ett annat ämne, hvarom nu gällande lag saknar nästan helt och hållet stadganv
den, är förfarandet, då flere borgenärer ega rätt att ur medel, som för utmätt egendom
influtit, bekomma betalning, och de ej kunna åsämjas om fördelningen. Det förfarande,
som nu i detta hänseende utbildat sig hos de exekutiva myndigheterna, hvila)'' sålunda
nästan uteslutande på praxis och är i följd deraf i många fall vacklande och obestämdt.
Till och med i en sådan fråga som den, huru vida underexekutorerne äro behöriga att
verkställa fördelningen, hafva olika åsigter gjort sig gällande. För att undanrödja den
osäkerhet, som sålunda råder i åtskilliga af de vigtigaste frågor, hvilka kunna uppstå
vid fördelningen af köpeskillingen för utmätt egendom, har genom de i 6 kap. föreslagna
stadganden — jemte det en bestämd lösning gifvits åt spörsmålet, i hvad mån andre
borgenärer, än de, som vunnit utmätning, må vara berättigade att för sina fordringar
njuta betalning ur köpeskillingen — tillika för de fall, då ett flertal af berättigade fordringsanspråk
konkurrera om betalningen, ett regelbundet processuelt förfarande blifvit
anordnadt för att bringa till afgörande de frågor, som dervid kunna uppstå.

Detta fördelningsförfarande skall enligt förslaget alltid inträda, då fast egendom
blifvit utmätningsvis såld. Förutsättningen för behofvet af ett särskildt förfarande
tillvaron af flera fordringsanspråk — förefinnes nemligen nästan alltid i sådant fall. I
fråga om utmätt lösegendom kunna visserligen äfven understundom fall inträffa, då en
kollision mellan berättigade fordringsanspråk uppstår, men, då dessa fall måste vara
jemförelsevis sällsporda och företrädesvis ifrågakomma endast vid försäljning af fartyg
eller last, som häftar för de i Sjölagen omförmälda fordringar, har fördelningsförfarandet
icke gjorts till regel vid lös egendom, utan inträder blott då något af de i förslaget
uppräknade fall verkligen är för handen.

Ilufvuddragen af fördelningsförfarandet angifvas i Nya Lagberedningens motiv sålunda:
»Å en bestämd dag ega borgenärerna äfvensom gäldenären, då hans rätt är i
fråga, att sammanträda inför den myndighet — öfverexekutor eller utmätningsman
Bih. till Biksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 8

58 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

hvilken såsom auktionsförrättare uppburit köpeskillingen för det utmätta och till följd
deraf måste hafva till åliggande att fördela tillgången emellan de dertill berättigade.
Dagen för detta sammanträde är, då fast egendom blifvit såld, redan vid auktionen tillkännagifven
för dem saken rörer, hvadan någon särskild kallelse å dem ej erfordras.
Vid lös egendom åter har förrättningsmannen att utsätta sammanträdet att hållas inom
viss kort tid samt dertill kalla vederbörande i enahanda ordning, som för kallelse till
sammanträde i konkurs är föreskrifven. Vid sammanträdet afgifver förrättningsmannen
en redogörelse å ena sidan för de tillgångar, som finnas att utdela, och å andra sidan
för de fordringar, för hvilka anspråk på betalning blifvit framstäldt eller den utmätta
egendomen vare sig på grund af utmätnmgen eller eljest enligt lag häftar. Derefter
eger förhandlingen rum mellan parterne. Öfverenskomma nu alla rättegande, huru fördelningen
skall ske, har förrättningsmannan endast att, sedan i enlighet med den sålunda
af parterne ingångna förlikning en skriftlig fördelningslängd blifvit upprättad, verkställa
utdelningen. Kan åter icke något sådant aftal komma till stånd — vare sig att ej
alla, på hvilkas rätt fördelningen kan ega inflytande, vid sammanträdet tillstädeskommit
eller ock att enighet dem emellan ej kunnat ernås — inträder nödvändigheten att låta
den myndighet, inför hvilken sammanträdet hålles, ingripa för att bestämma hvad en
hvar rätteligen tillkommer. Förrättningsmannen har dervid att, jemte det han ordnar
fordringsanspråken efter den förmånsrätt, som enligt lag är med dem förenad, tillika
bland de anspråk, till hvilkas tillfredsställande köpeskillingen förslår, urskilja de klara
och ostridiga från de tvistiga samt att derefter, enligt särskilda i lagen stadgade grunder
i fråga om säkerhets ställande för hvad som må lyftas, tillhandahålla den borgenär,
hvars rätt är klar, betalning för hans fordran men deremot för de tvistiga anspråken
afsätta och i allmänt förvar öfverlemna hvad derå belöper, intill dess tvisten blifvit i laga
ordning pröfvaa. Finner någon sig missnöjd med förrättningsmannens åtgärder vid fördelningen,
eger han att deri söka rättelse hos högre exekutiv myndighet genom besvär
såsom i andra utsökningsmål.»

Till förekommande af ränteförlust å medel, som för tvistiga anspråk eller för intecknade,
men ej vid fördelningssammanträdet anmälda fordringar måste afsättas, hafva
derjemte bestämmelser föreslagits dels om rätt för vederbörande att mot stäld säkerhet
lyfta sådana medel, dels om deras insättande i bankinrättning, derest lyftning ej ifrågakomma]''.

Såsom af den nu anförda redogörelsen framgår, skall samma myndighet, som
förrättat försäljningen af utmätt egendom, äfven fördela den derför inflytande köpeskilling,
och då enligt förslaget försäljning af lös egendom alltid och försäljning af fast egendom,
så snart egendomen är belägen å landet och försäljningen sker annorstädes än å landskansliet,
skall verkställas af utmätningsmannen, kommer således i dessa fall fördelningen att åligga honom.
Vid den granskning Nya Lagberedningens förslag undergick inom Högsta Domstolen,
anmärkte häremot Högsta Domstolens flesta ledamöter, att, då vid fördelning af köpeskilling
för utmätt såld egendom understundom kunde förekomma frågor, hvilkas lösning toge i an -

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsölcningslag Utlåt. N:o 2. 59

språk en juridisk insigt och erfarenhet, som man ej hade rätt att fordra hos utmätningsmannen,
denne ej borde få pröfva och afgöra fördelningsfrågorna, utan skulle det åligga
honom att, så snart godvillig öfverenskommelse angående fördelningen ej kunde träffas, insända
alla ärendet rörande handlingar jemte köpeskillingen till öfverexekutor, hvilken
hade att verkställa fördelningen. Såsom Hans Excellens Herr Statsministern, vid föredragningen
inför Kongl. Maj:t af Nya Lagberedningens förslag och Högsta Domstolens
deröfver afgifna anmärkningar, till protokollet erinrat, skulle dock en sådan anordning
föranleda känbara olägenheter för de i fördelningsfrågau intresserade. Antagligen komrne
underexekutorerne att hufvudsakligen få befattning med auktioner å sådana mindre egendomar,
som äro belägna på längre afstånd från länets residensstad, och då i dessa fall
vanligen borgenärerne likasom köparen vore boende i den ort, der egendomen är belägen,
blefve det för dem utan tvifvel förenadt med vida större kostnad och besvär att nödgas
bevaka sin rätt och söka utfå sin betalning vid det aflägsna exekutionssätet i residensstaden,
i stället för att åtnjuta sin rätt i hemorten. Genom den i förslaget intagna
bestämmelsen, att underexekutorn ej får, innan hans fördelningsförslag vunnit laga kraft,
sätta det i verkställighet annorledes än mot säkerhets ställande af borgenären, vore vidare
tillräckligt sörjdt derför, att, om ett misstag beginges af utmätningsmannen, det
icke kunde blifva förlustbringande för den enskilde parten. Dessutom vore icke den åt
underexekutorn uppdragna befattning med fördelningen så främmande för hans verksamhet
i öfrigt, att svårare eller ofta förekommande origtigheter vore att befara. Han
hade nemligen redan i sin egenskap af auktionsförrättare åligganden af den art, att i
talrika fall köpeskillingens fördelning utgjorde endast en tillämpning af åtgärder och beslut,
som han förut vidtagit eller meddelat. Af dessa och andra skäl blef Nya Lagberedningens
förslag i denna del bibehållet med endast den förändring, att den redan af
Beredningen föreslagna bestämmelse, att länsman eller annan person, som kronofogde
sätter i sitt ställe, icke skulle få verkställa fördelning af köpeskilling för fast egendom,
utsträcktes att gälla äfven för fördelning af köpeskillingsmedel för lös egendom.

Ett rättsinstitut, hvars upphörande blifvit under senare tider flera gånger påyrkadt,
nemligen införsel i tjenstemäns löner, kommer enligt förslaget att alldeles försvinna.
Gäldenärs innestående aflöning för allmän tjenst får ej utmätas förr än han är berättigad
att aflöningen lyfta. Enahanda bestämmelse skall ock gälla för enskild lön äfvensom för
pension å rikets $tat.

Ett annat rättsinstitut, hvilket likaledes är föreslaget att afskaffas, är bysättningstvånget.
Genom Kongl. förordningen den 1 Maj 1868 inskränktes bysättningen derhän,
att den af bysättning hotade numera kan befria sig derifrån genom afläggande af fattigdomsed
ocM att i allt fall ingen kan hållas bysatt utöfver sex veckor. Sedan dess har
bysättning såsom tvångsmedel i skuldfordringsmål alldeles afskaffats i Tyskland, Danmark,
Norge in. fl. länder, och Nya Lagberedningen har ansett tiden vara inne att här i
landet vidtaga samma steg. Då emellertid bysättningen helt och hållet borttages, måste
dock, enligt hvad Beredningen erinrat, i stället stadgas något annat tvångsmedel mot

60 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

tillgångars undandöljande vid utmätning, ty eljest skulle en gäldenär kunna saklöst vägra
att betala en skuld under öppet erkännande, att han egde tillgångar dem han undangömde.
Såsom tvångsmedel i detta hänseende föreslås, efter mönstret af främmande
lagstiftningar, skyldighet för gäldenär, som vid utmätning funnits sakna tillgångar till sin
skulds gäldande, att med ed betyga, att han ej eger andra tillgångar än de uppgiga.
Vägrar han aflägga sådan ed, utgör detta konkursanledning, och gäldenären blir derigenom
underkastad de tvångsmedel konkurslagen föreskrifver.

De föreslagna stadgandena angående qvarstad, skingringsförbud, reseförbud och
annan handräckning, som må af öfverexekutor beviljas, äro i hufvudsak öfverensstämmande
med hvad nu gäller. I flera hänseenden förtydligas och bestämmes närmare, än
hvad hittills varit fallet, den myndighet, som i dylika fall tillkommer öfverexekutorerne.
Sålunda löses frågan om omfånget af deras befogenhet att meddela vräkningsbeslut på
det sätt, att dylik rätt tillkommer dem, i händelse bestämd legotid tilländagår eller, om
viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af uppsägning inne är, och hyresmannen eller
brukaren ej gitter visa sannolika skäl för sin rätt att qvarbo.

Hvad slutligen vidkommer de i 9 och 10 hap. föreslagna bestämmelser angående
klagan öfver utmätningsmans förfarande och öfverexekutors beslut, innehålla dessa åtskilliga
nya stadganden, som åsyfta att påskynda processen i utsökningsmål. De vigtigaste
äro de i 179 och 192 §§ förekommande. Enligt nu gällande lag skall tid för klagan öfver
Konungens Befallningshafvandes utslag, som meddelats i parternes frånvaro, för en hvar af dem
i allmänhet räknas från den dag han af utslaget erhöll del. För att ett utslag, hvarigenom
en borgenär fått sin fordran till betalning faststäld, skall vinna laga kraft, måste han
således ombesörja, att utslaget varder gäldenären i behörig ordning tillstäldt. Mot detta
stadgande har Nya Lagberedningen erinrat, att detsamma ej stode väl tillsammans med
de fordringar man med skäl ställer å en ändamålsenlig exekutivprocess, ibland hvilka
en af de förnämsta torde vara, att de beslut, som i exekutiva skuldfordringsmål gifvas,
må skyndsamt kunna bringas till verkställighet. Om än gäldenären ej finge betagas rätt
att öfverklaga beslutet och dymedelst uppehålla exekutionens fullbordan, måste dock borgenären
å sin sida ega rättmätigt anspråk, att klagotiden noga begränsas och ej göres
beroende af någon åtgärd, sådan som utslagets delgifvande, hvilken, alltid medförande
tidsutdrägt, en tredskande gäldenär dessutom genom att afvika eller hålla sig undan lätt
kunde omöjliggöra eller åtminstone under obestämd tid förhindra. Sedan förklaranden
fått del af lagsökningen och uppmanats att derå afgifva svaromål, syntes det i exekutiva
mål, lika väl som i rättegång vid domstol, böra på honom sjelf ankomma att utan
vidare erinran iakttaga allt hvad till hans rätts bevarande vore nödigt samt sålunda
äfven att utan särskildt delgifvande af det beslut, som i målet folie, göra sig underrättad
om dess innehåll och bevara sin rätt till talan deremot. Enahanda skyldighet syntes
ock kunna fordras af sökanden, som anhängiggjort målet. Någon våda eller synnerlig
olägenhet för parterne vore ej att befara. Så snart gäldenären fullgjort sin förklaringsskyldighet
eller den derför förelagda tid gått till ända, vore utslag snart att förvänta,

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 61

och genom den föreslagna bestämmelsen, att slutliga utslaget skulle utfärdas efter anslag
o. s. v., vore sörjdt för att parterne lätt kunde förskaffa sig kännedom om tiden för utslagets
utfärdande. På dessa skäl, och då hvad Beredningen sålunda erinrat äfven egde
tillämpning i afseende å mål rörande utmätning, försäljning af utmätt fastighet och köpeskillingsliqvider,
är föreslaget i 179 §, att klagoton för öfverexekutors slutliga utslag
i nu omförmälda mål skall, äfven då utslaget ej afkunnas muntligen, utan meddelas
efter anslag, beräknas från utslagets dag. — I 192 § föreslås, att talan mot
Hofrätts utslag i lagsökningsmål ej må hos Konungen föras. Såsom ofvan blifvit anfördt,
står denna bestämmelse i nära sammanhang med de föreskrifter i 2 kap., som åsyfta
införandet af en verklig exekutivprocess. Andra skuldfordringsmål skola ej få af öfverexekutor
upptagas än sådana, som grunda sig å skriftliga fordringsbevis.^ Varder nu ett
sådant lagsökningsmål icke förvisadt till domstol utan afgjordt, maste fragan anses vara
af den enkla beskaffenhet att, sedan Hofrätten afgjort målet, skäl icke förefinnes till
ändring i Hofrättens utslag. Genom rättigheten att söka återvinning har för öfrigt parten
alltid en utväg öppen att kunna få frågan dragen under Konungens pröfning.

Vid den granskning förevarande förslag inom Utskottet undergått, hafva så väl
förslagets hufvudgrunder som de flesta och väsentligaste af dess detaljbestämmelser
funnits vara sådana, att de enligt Utskottets åsigt må af Riksdagen godkännas. Såsom
ofvan blifvit antydt, har dock i några fall granskningen föranledt till anmärkningar.
Utskottet går nu att framställa dessa anmärkningar, dervid följande den paragrafindelning,
som i förslaget är iakttagen.

1 §•

Så väl i denna § som i den följande är stadgadt, att hvad §:n föreskrifver för
landet skall gälla äfven för stad, som lyder under landsrätt, men deremot finnes i
efterföljande kapitel, när — såsom t. ex. i 94 och 95 §§ — olika bestämmelser meddelas
för land och för stad, ej uttryckligen angifvet, att samma stadgande^ äfven i
dessa fall skall tillämpas. Att detta emellertid är meningen synes väl framgå åt förslagets
innehåll, men har, för att undanrödja all tvekan derom, ansetts genom en mindre
redaktionsförändring i 1 § böra tydligare utmärkas.

2 och 3 §§.

Uti motiven till 1 kap. yttrar Nya Lagberedningen, att det borde ankomma pa
Konungen att, der särskilda omständigheter i en viss stad påkalla anställande af flere
stadsfogdar, meddela de föreskrifter, som deraf föranledas. Utskottet, som delar denna

62 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

uppfattning, har dock ansett, att, för fullständighetens skull, bestämmelse derom borde i
lagen inflyta, och derföre föreslagit ett tillägg till 2 §. Derjemte hafva i denna §, i
följd af den ändring, som föreslagits i 1 §, orden: och i stad, som under landsrätt
lyder, ansetts kunna uteslutas.

Enligt 6 kap, utgör den omständighet, att flera borgenärer konkurrera om betalning
ur utmätt lös egendom, icke i och för sig tillräcklig anledning för inträdande af
■ ett särskilt fördelningsförfarande. Finnes full tillgång till alla fordringarnas gäldande,
eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, och har ej heller, om betalning äskas för
fordian, hvarför utmätning ej skett, gäldenären något att erinra mot fordringen, så erbjuder
ej sjelfva fördelningen nagla svårigheter, och den får derföre genast verkställas.
Något skäl att ej låta den person, som kronofogde sätter i sitt ställe, förrätta dylik
fördelning, torde ej förefinnas. Enligt ordalydelsen af 3 § skulle han dock vara förhindrad
deitill, och detta är anledningen till den ändring Utskottet föreslagit i nämnda §.
Genom ändringen blir nemligen den ifrågasatta inskränkningen i vikariens befogenhet
begränsad till de fall, da ett särskildt fördelningsförfarande verkligen ifrågakomma.

Derjemte har Utskottet ansett ett nytt moment böra tilläggas i syfte att åt
stadsfogde i vissa städer måtte kunna beredas rätt att sätta annan i sitt ställe.
Inom flertalet af städer torde visserligen ej förekomma flera exekutiva förrättningar än
att en stadsfogde kan medhinna att sjelf verkställa dem, men uti några städer ■— särskildt
hufvudstaden kan utsökningsmalens antal blifva så betydligt eller vara så vexlande,
att ett ovilkorligt fasthållande af regeln om stadsfogdes skyldighet att sjelf förlätta
hvarje utmätning o. d. kunde komma att för sådana städer medföra allt för betungande
utgifter. Sa skulle i Stockholm, enligt hvad en talare inom Första Kammaren
vid remissen af den Kongl. Propositionen ådagalade, blifva nödvändigt att tillsätta nio
stadsfogdar. Genom de föreslagna vilkoren tord-.'' vara tillräckligt sörjdt för att någon
våda för den enskildes rätt ej bör kunna uppkomma,

I likhet med de föregående lagförslagen föreskrifver äfven det Kongl. förslaget,
att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman. lian får visserligen sätta
annan i sitt ställe, men denna lättnad för kronofogden är dock förenad med skyldighet
föi honom att ansvara för skada, som af vikariens fel eller försummelse kan komma,
och den part, hvilken för utfående af sin rätt är nödsakad att anlita exekutiv myndighets
biträde, måste i allt fall alltid först vända sig till den ordinarie utmätningsmannen.
Uppenbart torde dock vara, att detta kan inom fögderier af större utsträckning
och således framför allt inom de norra länen medföra ej blott för kronofogden stora
svårigheter att kunna med tillbörlig uppmärksamhet följa de många förrättningar, som
han måste till vikarie öfverlemna, utan äfven för den enskilde betydlig så väl tidsutdrägt
som kostnad, och Utskottet har derföre ansett sig böra tillse, om icke ändring härutinnan
kunde åstadkommas. Tvenne utvägar finnas. Den ena är att göra hvarje länsman
till ordinarie utmätningsman jemte kronofogden, så att borgenären finge, allt efter
hvad han funne för sig beqvämligast och det större eller mindre förtroende han hyste

Särskilda Utskottets för lehandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 63

för den ene eller andre, anlita hvilkendera utmätningsmannen lian ville. Mot en sådan
anordning möta dock stora hinder och svårigheter. Om än många af de nuvarande
länsmännen ega både de insigter och den ekonomiskt oberoende ställning, som man
måste fordra hos tjensteman, hvilka skola på eget ansvar verkställa förrättningar, så
pass ingripande i den enskildes rätt som utmätningar o. d., kan dock detta ej antagas
vara fallet med alla länsmän, minst med de unga, ofta nästan alldeles oerfarne män,
som Konungens Befallningshafvande vid inträffade ledigheter, förfall etc. måste förordna
att uppehålla länsmanstjensten. Och den valrätt utmätningssökanden skulle ega innebär
ej heller tillräckligt korrektiv i detta hänseende, ty det är ej blott utmätningssökandens
utan äfven gäldenärens och andre rättegandes intresse, som måste bevaras. Skulle genom
lagens bud alla länsmän förklaras vara utmätningsmän, blefve det derföre enligt Utskottets
åsigt nödvändigt att äfven för dem höja kompetensvilkoren, fordra uppbördsborgen o. s. v.
Härigenom skulle dock de antydda betänkligheterna endast i fråga om de länsmän,
som derefter tillsattes, komma att undanrödjas; hvarjemte de ökade kompetensfordringarna
ovilkorligen måste framkalla behofvet af eu högst väsentlig förbättring i länsmännens
lönevilkor, och hvilken utgift detta skulle medföra för statsverket torde tillräckligt
framgå deraf, att länsmanstjensternas antal uppgår till öfver 500. Då vidare
hvarje länsman skulle föra utmätningsdiarium, blefve i följd häraf det Konungens Befallningshafvande
åliggande granskningsbestyret så betydligt förökadt, att fråga kunde
uppstå, huru vida med den nuvarande organisationen af länsstyrelserna tillräckliga arbetskrafter
dertill finnas. Den omständighet att inom samma distrikt funnes två behöriga
utmätningsmän skulle derjemte lätt kunna medföra åtskilliga förvecklingar; samma
fastighet kunde t. ex. komma att utmätas af kronofogden och länsmannen, utan att
någondera hade kännedom om den andres åtgärd, och hvardera derföre särskilt förordnade
syssloman för uppbärande af räntor och hyror o. s. v. — Den andra utvägen är
att åt Konungens Befallningshafvande medgifva rätt att, när särskilda omständigheter,
såsom fögderiets vidsträckthet, det förtroende någon viss länsman lyckats tillvinna sig
eller annat dylikt, dertill föranleda, förordna länsman eller annan person att för visst
distrikt eller visst fall i kronofogdes ställe på eget ansvar vara utmätningsman; och
Utskottet har så mycket hellre ansett sig böra tillstyrka denna utväg, som dylik rätt,
om än i något mindre omfattning, redan finnes i gällande Landshöfdingeinstruktion Konungens
Befallningshafvande medgifven. Härigenom kan, der behof af annan utmätningsman
än kronofogden förefinnes, den åsyftade lättnaden beredas parterne utan de olägenheter,
som den andra utvägen skulle medföra. Några förvecklingar mellan kronofogden och
den särskildt förordnade utmätningsmannen behöfva ej uppstå, ty om denne är förordnad
för visst distrikt, blir han der ensam utmätningsman, och afser förordnandet visst fall,
lär ej Konungens Befallningshafvande underlåta att derom underrätta kronofogden. Och
i den personalkännedom, som Konungens Befallningshafvande måste ega rörande de dem
underordnade länsmännen, eger man tillräckliga garantier för att inga andra än fullt
lämpliga personer förordnas, och att således parternes säkerhet varder bevarad. Med

64 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

hänsyn just till den nära kännedom Konungens Befallningshafvande eger angående de
personer, som varda förordnade, har ock Utskottet ansett, att åt Konungens Befallningshafvande
bör kunna öfverlemnas att efter omständigheterna utsträcka förordnandet att
gälla alla de exekutiva förrättningar kronofogden är behörig att verkställa; den enda
ovilkorliga inskränkning i den särskildt förordnades befogenhet, som Utskottet funnit
böra stadgas, är, att han ej får sätta annan i sitt ställe. Bestämmelserna angående den
rätt, som sålunda enligt Utskottets åsigt bör tillkomma Konungens Befallningshafvande
att förordna särskild utmätningsman hafva intagits i en ny §, hvilken ansetts lämpligen
böra få sin plats efter 3 §.

5 §.

På det icke bestämmelsen att utmätningsmannen är jäfvig, då han är parts vederdeloman,
måtte utgöra hinder för honom att verkställa utmätning etc. äfven i det fall,
att han icke för egen del utan blott såsom allmän åklagare har rättegång med någon
af parterne, bar Utskottet i denna § (motsvarande 6 § i Utskottets förslag) ansett ett
tillägg härom lämpligen böra ske.

8 och 9 §§.

Då, såsom nyss är nämdt, Utskottet föreslagit, att efter 3 § en ny § måtte
tilläggas, hafva, på det paragrafernas nummerföljd måtte i minsta möjliga mån rubbas,
8 och 9 §§ ansetts kunna sammanföras till en.

11 §.

På det öfverexekutor måtte kunna ålägga ansvar för missfirmelse mot utmätningsmannen
äfven i det fall, att denne icke är vederpart, har Utskottet ansett i denna §
efter vederpart böra tilläggas: eller utmätningsman.

12 §.

Uti denna § har Utskottet funnit sig böra föreslå den redaktionsförändring, att
bestämmelsen, det fordran, för hvilken betalning i exekutiv väg utsökes, skall vara klar,
blifvit utesluten såsom öfverflödig och möjligen vilseledande. Dels kan det ej förr än
vederparten yttrat sig och fått tillfälle att framställa möjliga invändningar afgöras, huruvida
en fordran verkligen är klar, och dels skulle till äfventyrs bibehållandet af ifrågavarande
uttryck kunna gifva anledning till den missuppfattning, att under »skriftliga
fordringsbevis», för hvilka lagsökning finge ega rum, ej skulle innefattas äfven sådana
handlingar som t. ex. de räkningar, hvilka omnämnas i 24 § af Kong!, förordningen den
4 Maj 1855, sådan denna § lyder enligt Kongl. förordningen den 12 September 1868,
med flera dylika handlingar, hvilka väl ej innehålla någon klar skuldförskrifning men
ändock måste tillerkännas verkan af fullständig bevisning om fordran, så länge ej deremot
framstälda jäf genom motbevisning lagligen styrkas.

Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 65

20 §.

Enligt denna §, sådan den lyder i förslaget, skulle borgenären, om han det äskade,
vara ovilkorligen berättigad att få afgifva påminnelser å gäldenärens skriftliga svar.
Då emellertid borgenärens yrkande härom kan sakna allt fog, synes det vara rigtigare,
att rättigheten till påminnelsers afgifvande får helt och hållet bero på öfverexekutors
pröfning, helst öfverexekutor derigenom får sig möjlighet beredd att kunna, äfven utan
anhållan af borgenären, infordra hans yttrande öfver t. ex. ett af gäldenären i förklaringen
framstäldt qvittningsanspråk; och har förty §:ns lydelse ansetts böra i öfverensstämmelse
med denna åsigt ändras.

24 §.

Jemte det Utskottet föreslagit, att ett sådant erkännande af fordringshandlingen
i vittnes närvaro, hvarom i denna § förmäles, må få afgifvas jemväl inför länsman,
har Utskottet tillika ifrågasatt en redaktionsändring, hvarmed Utskottet velat angifva,
att, om uppenbarligen synes, att det å fordringshandlingen tecknade bevis är origtigt,
betalningsskyldighet ej skall gäldenären åläggas. Enligt förslagets ordalydelse skulle
nemligen den blotta omständighet, att bevis om erkännande funnes tecknadt å handlingen,
utesluta motbevisning i exekutiv väg.

I sammanhang härmed har Utskottet ansett sig böra erinra att, på det tillgång
till säker och lätt åtkomlig bevisning icke måtte saknas, kronofogde, länsman, stadsfogde
och notarius publicus böra, när fordringshandling inför dem erkännes, deröfver föra
protokoll, hvari handlingen ordagrant intages. Ett stadgande härom torde dock icke
hafva sin plats i Utsökningslagen, utan synes lämpligast böra meddelas i administrativ väg.

33-36 §§.

Då, af skäl som Nya Lagberedningen anfört och för hvilka Utskottet här ofvan redogjort,
man ansett sig böra, hvad landet angår, bibehålla oförändrad den nu varande organisationen
af de öfverordnade exekutiva myndigheterna, och de olägenheter, hvilka med
denna organisation obestridligen äro förenade — att exekutionssätenas antal är väl ringa
och följaktligen området för deras verksamhet understundom allt för stort — således
komma, åtminstone för landet, att qvarstå, torde man böra tillse, huru vida icke åt de
parter, som nödgas anlita öfverexekutorerne, sådana lättnader må kunna beredas, att
de nu antydda olägenheterna blifva så litet känbara som möjligt. I sådant syfte har
Utskottet föreslagit, dels att i utsökningsmål handlingar skulle få till öfverexekutor
insändas med allmänna posten, dels ock, att om part det äskat och förskjutit nödiga
kostnader, ej allenast af honom ingifna handlingar med derå tecknadt besked skulle till
honom genom öfverexekutors försorg med posten afsändas, utan ock utslaget i målet
blifva till parten på enahanda sätt afsända Genom dessa bestämmelser skulle parterne
Bill. till Riksd. Frat. 1877. 8 Samt. 1 Afd. 2 Höft. 9

66 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

befrias från skyldigheten att inställa sig hos öfverexekutorerne och att hafva ombud för
bevakande af sin rätt. Särskildt torde i lagsökningsmål och i de mål, som omnämnas i
175 § af förslaget, föreskriften om rätt för part att under de angifna vilkoren få utslaget
i målet till sig afsändt vara af vigt, enär enligt förslaget tid för klagan öfver öfverexekutors
utslag i dessa mål alltid skall, äfven då utslaget ej afkunnas muntligen, räknas
från utslagets dag och icke, såsom nu för sådant fall är stadgadt, från delfående!.

De sålunda föreslagna nya stadgandena hafva ansetts böra inrymmas i en särskild
§. I följd häraf, och på det vid 8 och 9 §§ angående nummerföljden anförda
skäl, hafva 33 och 34 §§ ansetts kunna sammanföras till en §, hvarefter 35 § fått
nummern 34, 36 § nummern 35 och den nya §:n nummeru 36.

42 g.

Såsom vilkor för att de i denna § omförmälda domar skola få verkställas, innan
de vunnit laga kraft, fordras enligt förslaget, att öfverexekutor skall finna, att uppehåll
med verkställigheten vållar märklig skada. Då det emellertid ofta torde blifva med
svårighet förenadt att på förhand ovilkorligen afgöra, huru vida skada i följd af uppskofvet
verkligen skulle inträffa, och tillräcklig anledning att medgifva verkställighet
synes förefinnas, så snart sannolikt är, att skada kommer att uppstå, har Utskottet
ansett sig i denna § böra föreslå den ändring, att framför “vålla“ inskjutes “kunna11.

48 §.

Då Utskottet af skäl, som vid 107 § komma att anföras, hemstält, att den
borgen, eu köpare af utmätningsvis såld fastighet skulle enligt Utskottets förslag få
ställa för köpeskillingen, borde vara såsom för egen skuld, torde vara nödigt, att i
48 § intages en hänvisning till förstnämnda §.

52 §.

I följd deraf att enligt Utskottets förslag 54 § skulle utgå, och på det att nummerföljden
ej måtte rubbas mera än oundgängligt är nödigt, har 52 § blifvit delad i två §§.

54 §.

Förslaget att medgifva omedelbar utmätning genom underexekutor för löpande,
till betalning å viss dag stäldt och inför offentlig myndighet erkändt skuldebref, hvari
gäldenären medgifvit, att utmätning utan hans hörande må verkställas, är en nyhet,
hemtad från utlandet. Utskottet vill ingalunda bestrida, att en dylik anordning kan
erbjuda många fördelar inom folkrika länder, som ega ett utbildadt notariatsväsende, och
der således både allmänheten redan är van vid att anlita offentliga myndigheters biträde
för upprättande af urkunder och vidare dessa myndigheter äro för allmänheten lätt tillgängliga.
Men hos oss saknas ännu dessa förutsättningar, och någon giltig anledning
att i vårt land söka införa bruket af exekutoriska urkunder torde således för närva -

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsölcningslag Utlåt. N:o 2. 67

rande ej förefinnas. Antagligen skulle anordningen ej komma till någon allmännare
användning, utan stanna blott på papperet. Medförde den åter den verkan, att långifvarne
började allmänt att fordra exigibla skuldebref, skulle detta, åtminstone under
nu\ätande förhållanden, verka snarare hämmande än gagnande för den allmänna rörelsen.
Kostnaden och besväret för anskaffande af myndighetens bevis om erkännandet
blefve nemligen, i synnerhet på landet i följd af embetsmyndigheternas fåtalighet, ej så
obetydliga. Dessa kostnader och besvär skulle nu uppstå vid utfärdandet af de flesta
skuldebref, fastän det naturligtvis blott är för ett fåtal, som exekutiva åtgärder sedermera
behöfva ifrågakomma, och kostnaden och besväret för att bereda en strängare
exigibilitet hade således varit alldeles öfverflödiga vid flertalet af skuldebrefven. Härtill
kommer, att den ytterst stränga exekutiva kraft, som blifvit åt ifrågavarande skuldebref
i lagförslaget tillerkänd, lätteligen kunde medföra stora vådor för gäldenären och ställa
honom alldeles hjelplös mot bedrägerier. Utmätning skulle, äfven om gäldenären kunde
visa ostridig och förfallen genfordran, likväl öfvergå honom, blott det ej visade sig, att
han vid erkännandet ej varit myndig. Om skuldebref efter erkännandet inför offentlig
myndighet blifvit falskligen ändradt, skulle således gäldenären svårligen kunna deremot
skydda sig; ty om äfven förutsättes, att protokoll öfver erkännandet skulle föras
och möjlighet således bereddes gäldenären att genom företeende af detta protokoll styrka
förfalskningen och dymedelst förmodligen hindra utmätningen, skulle han likväl ej vara
skyddad i det lätt inträffande fall, att han i följd af en tillfällig bortresa ej fått kännedom
att utmätning blifvit sökt och förty saknat tillfälle att vid utmätningen bevaka
sin rätt. An vådligare blefve det, i händelse hela skuldebrefvet med derå befintliga
anteckningar vore förfalskadt och den, hos hvilken utmätning skedde, således saknat all
anledning att på förhand vidtaga några åtgärder för att freda sig. Ett annat fall, då
en gäldenär ock skulle kunna alldeles oförskyldt underkastas utmätning, vore det, om han
åt ett skuldebref beredt exigibel form i afsigt att sedermera få detsamma belånadt, men
skuldebrefvet, innan belåning skett, kommit ur hans ego och innehafvaren derefter sökte
utmätning hos honom. A en invändning, att valuta icke bekommits, skulle nemligen
utmätningsmannen ej få fästa afseende. Af dessa skäl — hvartill ytterligare kan läggas,
att, då icke ens under vårt nuvarande utsökningsväsende någon önskan om exekutoriska
urkunders införande afhörts, behof deraf ännu mindre torde förefinnas hädanefter,
då formerna för skuldebrefs utsökande blifva i många afseenden förenklade — har Utskottet
funnit 54 § böra ur förslaget utgå; och har i följd häraf blifvit nödigt att vidtaga
en redaktionsändring i 56 §.

62 §.

När en borgenär för sin fordran mottager en pant, torde han ock böra vara
pligtig att derur först söka betalning. Det i Utsökuingsbalken gifna, och i det Kong!,
förslaget bibehållna stadgande, att han skulle vara berättigad att, om han så önskade,
förbigå den intecknade panten och först lata utmäta gäldenärens lösören, kan menligt

68 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

inverka så''* väl å gäldenärens som å tredje mans rätt. Det är ock skadligt för fastighetskrediten
i så måtto, att nästan alldeles värdelösa inteckningar ändock finna afnämare,
så länge borgenären vet, att han, som möjligen kan genom mottagandet af inteckningen
vinna en ytterligare säkerhet för sin fordran, alltid bibehåller oförändrad sin rätt
att i första rummet hålla sig till gäldenärens lösegendom. Utskottet har derföre, i stället
för förslagets bestämmelse om borgenärens valrätt i förevarande fall, ansett sig böra
upptaga det af den år 1868 tillsatta komité för utsökningsväsendets ordnande föreslagna
stadgande, att fastigheten skall först utmätas, så vida ej båda parterne annorlunda
öfverenskomma.

63 §.

Från bestämmelsen, att fordringar och rättigheter ej få utmätas med mindre
annan, vare sig lös eller fast egendom ej finnes att tillgå eller borgenär och gäldenär
om fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas, medgifver förslaget undantag endast
för obligationer eller andra värdepapper, livilha i allmänna rörelsen gångbara äro.
Dessa hafva blifvit stälda i likhet med lösören på den grund att de, såsom löpande
med en bestämd kurs, kunna i allmänhet med lätthet förvandlas i penningar och att
sålunda någon särskild förlust för gäldenären genom en tvångsförsäljning ej bör uppstå.
Förutom att orden »i allmänna rörelsen gångbara» icke fullt tydligt uttrycka hvad dermed
åsyftas, torde derjemte undantaget vara allt för inskränkt. Samma egenskap, som
motiverat undantaget för de »i allmänna rörelsen gångbara» värdepapper, eller att de
böra kunna säljas utan förlust för gäldenären, kan nemligen förefinnas hos åtskilliga
andra slag af fordringar såsom de, Indika grunda sig på depositionsbevis af någon bankinrättning,
på löpande skuldebref utgifvet af en inom orten känd vederhäftig person, på
accepterad räkning o. s. v. I de fall, då en gäldenär till sitt förfogande eger värdepapper,
genom hvilkas indrifning eller realisering han lätt kan förskaffa sig medel till
sin skulds betalning, lärer väl utmätning för densamma endast undantagsvis komma i
fråga, men, om likväl sådant någon gång skulle inträffa, synes utmätningsmannen icke
böra vara förhindrad att taga i mät sådana möjligen befintliga värdepapper, för hvilka
penningar till deras värde utan svårighet kunna erhållas, och i stället nödsakad att,
till onödigt obehag för gäldenären och utan fördel för borgenären, utmäta gäldenärens
möbler, kreatur, inventarier o. d., som endast med större svårighet och olägenhet kan
realiseras. Visserligen lemna!’, såsom ofvan är sagdt, förslaget öppet för parterne att
öfverenskomma om annan ordning för utmätningen, men en sådan öfverenskommelse lär
sällan komma till stånd, då borgenären endast undantagsvis är tillstädes vid utmätningen.
Utskottet har derföre ansett rigtigare att utsträcka undantaget till de obligationer
och värdepapper, som med lätthet hunna i penningar förvandlas. Pröfningen,
huru vida en fordran är så beskaffad, får tillkomma utmätningsmannen och bör för honom
ej erbjuda några svårigheter.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 69

65 §.

I förevarande § är föreslaget, att, om gäldenären och hans familj sakna nödtorftigt
uppehälle, skola få undantagas, förutom af det förråd, som i huset finnes, hvad
till deras underhåll för en månad tarfvas, jemväl nödiga arbetsredskap, dock ej öfver
ett värde af 50 kronor. Redan under nuvarande förhållanden torde de redskap, som
en arbetare oundgängligen behöfver för sitt yrkes bedrifvande, i allmänhet i värde öfverstiga
nämnda belopp, och med den stadiga tendens som penningen har att sjunka i
värde, måste naturligtvis prisen på arbetsredskap alltjemt stiga. Utskottet har derföre
ansett, att maximum kunde höjas åtminstone till 100 kronor; och, på det att den fattige
gäldenären måtte kunna, om han så önskar, få undantaga äfven några nödiga husgeråd
och utmätningsmannen ej vara tvungen att taga i mät sängen, kokkärlen o. d.,
har Utskottet ansett ett tillägg härom lämpligen kunna ega rum.

74 §.

Att det i sista punkten af denna § förekommande stadgande om skyldighet för
utmätningsman att under deri uppgifna omständigheter låta utmätt gods särskildt vårdas
eller från gäldenärens bostad bortföras ej kan ega tillämpning i det fall, att tillfälle
ej gifves att erhålla någon pålitlig vårdare eller lämpligt förvaringsrum, torde väl
falla af sig sjelf, men har dock till undvikande af obehöriga anmärkningar från borgenärers
sida ansetts böra närmare antydas.

Vid förslagets granskning har inom Utskottet uppmärksamheten blifvit fäst derå,
att hvad förslaget innehåller angående sättet för utmätning af lös egendom icke skulle
vara tillämpligt, då utmätning af lapparnes renar ifrågakommer. Att lemna den i mät
tagna renen qvar hos hans egare, vore oftast liktydigt med att göra utmätningen overksam,
ty när sedermera försäljning skulle ega rum, kunde lappen med sin renhjord hafva
flyttat många mil bort, kanske till något af de andra rikena. Att åter hålla den utmätta
renen innestängd läte sig i följd af dessa djurs natur ej göra. Enda lämpliga
utvägen skulle vara att medgifva borgenären rättighet att mot full säkerhets ställande
få genast öfvertaga och slagta renen. Att emellertid uti allmän för hela riket gällande
civillag intaga ett stadgande om ett så specielt fall som det nu nämnda, har icke synts
Utskottet lämpligt, och att åter generalisera stadgandet, så att rättighet för borgenär
att öfvertaga utmätt egendom skulle medgifvas vid utmätning ej blott af renar utan äfven
af annan egendom, hvars vård medför svårigheter, har Utskottet ur många hänseenden
funnit ytterst betänkligt, såsom lätt föranledande missbruk. Utskottet har således förestält
sig att, så vida ett undantagsstadgande i förevarande ämne anses verkligen behöfvas,
detta bör hafva sin plats i en särskild förordning.

85 g.

En mindre redaktionsförändring har i denna § ansetts nödig, för den händelse
den af Utskottet förutsatta ändring i 94 § bifalles.

70 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

88 och 89 §§.

Om varor, som äro underkastade hastig förskämning eller förstörelse, såsom färsk
fisk, frukt o. d., blifvit utmätta och skola säljas, äro förslagets bestämmelser i 88 och
89 §§ icke fullt lämpliga, ty enligt dem måste mellan utmätningen och försäljningen af
lös egendom alltid åtgå mera än åtta dagar. Utskottet har derföre föreslagit tillägg
till dessa båda §§, hvarigenom åt utmätningsmannen, då varor af ifrågavarande beskaffenhet
skola säljas, öfverlemnas att välja det kungörelsesätt och den kungörelsetid han
finner lämpligast.

94 §.

Det Kongl. förslaget uppställer såsom regel, att försäljning af utmätt fastighet å
landet skall hållas å landskansliet eller tingsstället, och medgifver undantag härifrån
endast för det fall, att parterne öfverenskomma om annat ställe inom länet, som af
öfverexekutor godkännes. Jemte det Utskottet, med hänsyn dertill att en dylik öfverenskommelse
endast sällan torde komma i fråga, ansett stadgandet härom böra utgå och
i stället föreskrift gifvas, att om gäldenären uppgifva annat auktionsställe inom orten
än landskansliet eller tingsstället, och detta af öfverexekutor pröfvas lämpligt, auktionen
får der hållas, har Utskottet tillika föreslagit den ändring, att, i fall auktionsställe icke
blifvit uppgifvet och öfverexekutor således har att härom förordna, hans valrätt icke
skall vara begränsad till landskansliet eller tingsstället. Många andra ställen, såsom
jernvägsstationer, sockenstugor (inom de norrländska länen), gästgifvaregårdar o. d., kunna
finnas, hvilka äro både för rättegande och för spekulanter mera välbelägna, och lika väl
som parterne (eller, enligt Utskottets förslag, gäldenären) kunna, under förutsättning af
öfverexekutors godkännande, välja annan lokal till auktionsställe, bör ock öfverexekutor,
som i det fall, hvarom nu är fråga, skall ex officio bevaka parternes rätt, kunna
utse samma lokal.

97 §.

Vid denna § har Utskottet föreslagit ett nytt moment, hvarigenom föreskrifves,
att, om vid utmätningen bestämmes, att auktionen skall hållas å tingsställe, men utmätningsförrättaren
icke är behörig att verkställa försäljningen, han skall till den behörige
utmätningsmannen öfversända de i §:n omnämnda handlingar. För det fall, då den, som
förrättat utmätningen, dertill haft vederbörande fogdes ordres, torde väl föreskrift i nämnda
syftning vara öfverflödig. Men då, i händelse den af Utskottet föreslagna nya 4 §
varder antagen, utmätningsmän kunna komma att finnas, hvilka väl ega att, då de derom
anlitas, utan uppdrag af fogden på eget ansvar förrätta utmätning, men ej äro behörige
att med fastighets försäljning taga befattning, har Utskottet till förebyggande af all
tvekan, huru förfaras bör, om en sådan utmätningsman tagit fast egendom i mät och vid utmätningen
bestämmes, att auktionen skall ske å tingsställe, funnit en erinran derom nödig,

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 71

att i detta fall, utan någon vidare åtgärd från borgenärens sida, ej allenast utmätningsföilättaren
skall öfversända handlingarna till fogden utan äfven denne om auktionen
föranstalta.

103 §.

Såsom ofvan blifvit anfördt, har Nya Lagberedningen såsom motiv för bibehållandet
af det nu stadgade sättet att försälja utmätt fast egendom i upp- och afslag

hufvudsakligen aberopat, att detta sätt skulle medföra den stora fördel, att det förhin drade

eller åtminstone försvårade möjligheten för spekulanter att träffa aftal, hvarigenom
försäljningspriset nedsattes, och att det sålunda i allmänhet skulle verka derhän, att en

högre köpeskilling erhölles. Under svåra penningtider, då spekulanternes antal är ringa

och således hemliga aftal om köpeskillingens nedtryckande lättare kunna åvägabringas,
kan visserligen ifrågavarande försäljningssätt erbjuda en viss trygghet mot dylika aftal,
men å andra sidan är det förenadt med olägenheter, som i många fall och kanske oftast
torde framkalla en verkan, motsatt den asyftade. Redan Lagkomitén yttrade härom
följande, som Utskottet tillåter sig anföra: »Vid egendomens utrop till uppslagssummans
bestämmande finnes ej något motiv, som kan forma en hugad köpare att göra öfverbud
till denna summas höjande, emedan han måste vara beredd att vid afslagsutropen göra
nytt anbud, för att åtkomma egendomen. Då dessa sednare åter förrättas, skall ofta
hända, att den, som varit sinnad att köpa, under förmodan att andra ej göra tidigare
anbud, uppskjuter sitt eget, intilldess en annan ropar mitt, och att egendomen således
gåi till mindre, än hvad den förre, med kännedom om den senares föresats att täfla,
gerna hade erbjudit. Ett enda bud i afslag afgör hela handeln. Vid auktion endast i
uppslag till den mestbjudande, äger deremot hvar och en tillfälle att, sedan annan budit,
genom ökadt bud tillvinna sig egendomen. Det ena auktionssättet afskär all medtäflan:
det andra åter lemnar dertill fritt fält åt dem, som åstunda köpa.» — Härtill kommer,
att försäljningssättet genom upp- och afslag är inveckladt, och att en köpare derför lätt
kan, vare sig genom misstag om försäljningssättet eller genom öfverraskning, förledas att
antingen underlåta att i rätt tid göra sitt bud eller ock att bjuda för tidigt och således
få stanna för en köpeskilling vida högre än han ärnat gifva. Att sättet icke heller,
fastän det redan varit i mera än hundra år föreskrifvet, lyckats tillvinna sig allmänhetens
förtroende, synes framgå deraf, att det, Utskottet veterligen, aldrig begagnas vid frivilliga
auktioner och att äfven vid de tvungna auktionerna parterne, åtminstone inom
måuga landsorter, oftast pläga öfverenskomma om försäljning blott i uppslag. Uti finska
förordningen »angående sättet och ordningen för försäljning af fast egendom å landet,
som för gäld tages i mät», af den 23 Juli 1868 har man ock frångått försäljningssättet
genom upp- och afslag.

Utskottet har derföre funnit sig böra upptaga Lagkomiténs och förra Lagberedningens^
bestämmelse, att försäljning af fastighet skall, på sätt äfven det Kongl. förslaget
i fråga om försäljning af lös egendom innehåller, ske endast i uppslag.

72 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

104 §.

Uti 2 mom. af denna § är föreslaget, att det deri omförmälda öfverskott skall
fördelas på de särskilda egendomarne efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning
utgick för nästföregående år. Då emellertid det fall kan inträffa, att taxeringsvärde
ej finnes samtliga egendomarne åsatt — om t. ex. en af egendomarne utgör
en särskild lägenhet, som blifvit afsöndrad så nyss innan den exekutiva auktionen, att
taxering under mellantiden ej hunnit ega rum — har Utskottet föreslagit det tillägg, att i
sådan händelse fördelningen skall ske efter den för hvardera egendomen bjudna köpeskilling.

107 §.

Uti den i §:n gifna bestämmelse, att en köpare, som ej vill kontant eller genom
aflemnande af intecknadt skuldebref gälda den föreskrifna handpenningen, får ställa
pant för en femtedel af köpeskillingen, har Utskottet föreslagit den ändring, att han äfven
skulle få ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för nyssnämnda belopp. Medgifves
ej rättighet att ställa borgen, skulle eljest, kanske till skada för alla rättegande,
kunna inträffa, att en fullt vederhäftig person blefve förhindrad att göra anbud å egendomen
blott derföre att han, som ej beräknat att egendomen skulle stiga så högt som
den gjorde, ej till auktionen medhaft tillräckligt belopp kontanta penningar eller obligationer;
en borgen kan deremot en sådan person lätt anskaffa under sjelfva auktionen.
Någon våda af en dylik rättighet torde ej behöfva befaras, då enligt det allmänna stadgandet
i 48 § denna borgen skall, lika väl som panten, pröfvas af förrättningsmannen,
derest den ej af de rättegande godkännes, och förrättningsmannen eget'' i omsorgen om
sin egen säkerhet tillräcklig anmaning att vid denna pröfning tillvägagå med nödig försigtighet.
Bestämmelsen att borgen i detta fall skall vara stöld såsom för egen skuld
har sin grund deri, att, i händelse ifrågavarande säkerhet sedermera skulle behöfva användas
till gäldande af den ersättning, som enligt 110 § kan komma att drabba köparen,
ersättningen bör kunna indrifvas med så ringa tidsutdrägt som möjligt.

Den sålunda föreslagna ändringen i denna § påkallar, i fall den bifalles, ett tilllägg
jemväl uti 110 §.

116 §.

Lagförslaget lemnar obestämdt, huru vida, i det fall att fogde satt en annan i
sitt ställe till förrättande af utmätning å lös egendom, det är denne eller fogden, som
skall tillhandahålla utmätningssökanden betalning för hans fordran. Det senare synes
rigtigare, så snart ej fogden gifvit den andre uppdrag att verkställa utbetalningen och
derom tillika underrättat utmätningssökanden. Eljest saknar denne kännedom om att
fogden uppdragit förrättningen åt någon annan och har sålunda ej anledning att vända
sig till denne. De föreskrifter härom, som Utskottet ansett böra meddelas, hafva intagits
såsom ett nytt moment i 116 §.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt, N;o 2,

Likartade lättnader, som i 36 § af Utskottets förslag blifvit ifrågasatta för
parter, som hafva mål anhängiga hos öfverexekutor, synas äfven böra beredas parterne,
när de skola för utfående af sin rätt anlita underexekutorerne. Särskildt torde vara af
vigt, att de kunna, under vissa förbehåll, få sig med posten tillsända de medel, som till
gäldande af deras fordringar blifvit af underexekutorerne indrifva. Då emellertid de
stadganden härom, som må finnas erforderliga, icke behöfva intagas i utsökningslagen,
utan lämpligast hafva sin plats i instruktionerna för utmätuingsmänuen, har Utskottet
ansett sig endast böra fästa uppmärksamheten å det önskvärda att bestämmelser i nu
angifvet syfte må varda i dessa instruktioner intagna.

119 och 120 §§.

Af hufvudsakligen enahanda skäl, som vid 97 § blifvit anförda, hafva tillägg
äfven till dessa §§ funnits böra ega rum för de fall, då sammanträde för köpeskillingens
fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren saknar behörighet att sådant sammanträde
hålla.

127 §.

Stadgandet i 127 §, att anmälan om sådana fordringar, Indika ega förmånsrätt
framför de i 17 kap. 9 § Handelsbalken omförmälda, icke behöfver ske förr än å fördelningssammanträdet,
synes icke stå väl tillsammans med de i 105 § meddelade föreskrifter
angående sättet för försäljning af egendom, som på grund af inteckning eller enligt
11 kap. 2 § Jordabalken häftar för servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller
annan förmån. Den beräkning, som det åligger auktionsförrättare!! att, med tillämpning
af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder, göra för bedömande huru vida inteckningar
af nyssnämnda beskaffenhet kunna ega bestånd eller icke, måste ofta blifva otillförlitlig,
då auktionsförrättaren saknar kännedom om beloppet af de fordringar med s. k.
tyst förmånsrätt, hvilka kunna å fördelningssammanträdet anmälas. Inom Utskottet har
väl blifvit ifrågasatt det tillägg till 105 §, att dessa fordringar böra tagas i beräkning
så vidt de äro för auktionsförrättaren veterliga; men, äfven om denne i allmänhet har
sig bekant, att dylika fordringar häfta vid den utmätta egendomen och hvilka dessa äro,
så lär man dock icke kunna antaga, att han med visshet känner fordringarnas belopp,
och vid sådant förhållande torde de icke heller få ingå i beräkningen. Det kommer väl
således, i fäll förslaget i denna del upphöjdes till lag, att någon gång inträffa, att auktionsförrättaren
måste antaga en köpeskilling, som vid auktionen visar sig vara tillräcklig men
sedermera vid fördelningen, i följd af då anmälda fordringar med tyst förmånsrätt,
befinnes otillräcklig för godtgörande af en intecknad fordran, som visserligen enligt lag
fått sig tillförsäkrad bättre rätt än en senare intecknad nyttjanderätt men i sjelfva verket
får stå tillbaka för denna. Att detta innefattar eu orättvisa och kommer att menligt
inverka på fastighets-krediten lär ej kunna förnekas. Då nu de, hvilka ega rätt till
ränta eller annan afgäld, som bör ur fast egendom utgå med förmånsrätt enligt 17 kap.

Bih. till Riksd. Prat. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Bugt. 10

74 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

6 §. Handelsbalken — och det är egentligen endast för detta slag af de i senare
mom. af 127 § omförmälda fordringar med tyst förmånsrätt, som i de fall, der konkurs
icke inträffat, utdelning ur köpeskillingen får åtnjutas — skola, der de äro
kände och inom riket boende, om auktionen särskildt underrättas, och då vidai’e utdelning
icke torde ifrågakomma för andra fordringar af nämnda beskaffenhet än de
före auktionen till betalning förfallna — för dem hvilka sedermera förfalla häftar
egendomen i köparens hand (se 114 §) — så har Utskottet ansett det kunna, utan
förnärmande af nämnde fordringsegares rätt, åläggas dem att före auktionen anmäla
sina fordringar så framt utdelning ur köpeskillingen skall åtnjutas.

158 §.

Den öfverexekutor enligt denna § tillkommande befogenhet att förordna om
vräkning, hvilken enligt förslaget är inskränkt till de fall, att bestämd legotid tilländagått
eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af uppsägning inträda
har Utskottet ansett böra omfatta äfven det ofta förekommande fall att hyresman eller
brukare enligt lag eller uttrycklig bestämmelse i hyres- eller brukningsaftalet är skyldig
att afflytta i följd af underlåtenhet att å utsatt tid erlägga hyran eller afgälden.

179 §.

Den besvärstid, tretio dagar, som förslaget bestämmer för klagan öfver öfverexekutors
utslag i mål från alla de norrländska länen och från Gotland, torde, så
länge någon jernvägskommunikation ej finnes med de nordligaste länen, Norrbottens
och Yesterbottens län, vara allt för kort för dessa två län. Utskottet har derföre
föreslagit, att för dessa län besvärstiden må utsträckas till fyratiofem dagar eller
samma tid, som nu är för dem stadgad genom Kongl. Resolutionen på allmogens besvär
den 32 Mars 1770.

181 och 185 §§.

Bestämmelsen i 181 §, att, om ett öfverexekutors beslut skall dolgifvas en
part, men denne vistas utrikes etc., beslutet skall i allmänna tidningarna tre gånger
kungöras, skulle enligt Utskottets åsigt, i synnerhet om beslutet vore af mera vidlyftig
beskaffenhet, kunna medföra ej obetydliga kostnader och har derföre ansetts
böra utbytas mot föreskrift, att afskrift af beslutet skall till öfverexekutor ingifvas
och kungörelse derefter införas i tidningarna, att beslut i målet fallit och att afskrift
deraf finnes hos öfverexekutor att tillgå.

Af enahanda anledning har en likartad ändring blifvit föreslagen i 185 §.

Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N;o 2. 75

186 §.

Förutom den ändring i denna §, som måste följa af den vid 185 § ifrågasatta ändring,
har Utskottet ansett sig böra föreslå, att ordet “besvären“ utbytes mot “besvärsliandlingarna“.

I öfrigt har Utskottet icke funnit något att erinra mot Kongl. Maj:ts nådiga
förslag, och hemställer alltså Utskottet vördsamt,

l:o att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts nådiga
förslag ej kan oförändradt antagas, måtte för sin del besluta
följande

Utsökningslag.

1 Kap.

Om de myndigheter, som med utsökningsmål hafva befattning.

1 §•

Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är för landet, hvartill
i denna lag jemväl hänföres stad. lydande under landsrätt, Konungens Befallningshafvande,
hvar inom sitt län, i Stockholm Öfverståthållare-embetet samt i rikets
öfrig» städer Magistraten eller, der Konungen det förordnar, viss ledamot af Magistraten.

£ tf.

Utmätningsman är å landet kronofogde, hvar inom sitt tjenstg or ing sområde,
och i stad stadsfogde. Erfordras i stad, mer än en stadsfogde, bestämme Konungen
deras antal och omfånget för hvarderas befattning.

Utmätningsman har att, efter ty i denna, lag sägs, fullgöra livad öfverexekutor
förordnar, verkställa dom sand i vissa fall utan föreskrift af annan myndighet
förrätta utmätning.

o §.

76 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

mätningsmannens fel eller försummelse kan komma. Ej må kronofogde åt annan
uppdraga försäljning af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför,
ej heller fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom i fall, då enligt 119
eller 120 § sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras.

1 Stockholm, så ock i annan stad, der utmätningsmannabefattningen anses
icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner godt sådant
medgifva, stadsfogde likaledes ega att, under enahanda ansvarighet och med det förbehåll
i afseende å fördelningen af köpeskilling för utmätt lös egendom, sou för
kronofogde här ofvan stadgas, samt under de vilkor i öfrigt Konungen må föreskrifva,
för bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som af
öfverexekutor antagen är.

4 §.

Konungens Befallningshafvande cge för bestämdt fall eller inom visst område
förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar i kronofogdes ställe
vara utmätningsman. Om sålunda förordnad utmätningsman galle hvad i denna
lag om kronofogde stadgas; dock må han ej i sitt ställe sätta annan man och ej
heller, med mindre förordnandet innehåller särskildt medgifvande, befatta sig med
försäljning af utmätt fäst egendom eller med fördelning af köpeskilling för utmätt
egendom i fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.

r, §.

Emot öfverexekutor gälla enahanda jäf, som i Rättegångsbalken om domare

sägas.

O'' §■

Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han jäfvig är. Dessa
äro mot honom laga jäf: om han är med part uti den skyldskap eller det svågerlag,
som i 13 kap. 1 § Rättegångsbalken om jäf mot domare sägs; eller om han eller
någon, som med honom sålunda f skyldskap eller svågerlag är, eger i målet de!
eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada; eller om han är
parts vederdeloman eller uppenbara ovän. Tiar utmätningsman å tjenstens vägnar
rättegång med någondera parten, etter söker part, sedan målet anhängigt är, sak
med utmätningsmannen eller tillfogar honom något med ord eller gerning, i uppsåt
att honom dermed jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas. Förekommer jäf emot
kronofogde eller stadsfogde, anmäle han det genast hos öfverexekutor, som, der jäfvet
pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman i den jäfviges ställe. Öfver beslut,
som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn, må klagan ej föras.

7 §.

Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne.

Särskilda Utskottets för béhanål. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2. 77

8 §■

Hos öfverexekutor skall föras dagbok, deri för hvarje mål anteckning göres
om dagen, då ansökning eller annan handling inkommit, så ock om åtgärd, som blifva
i målet vidtagen.

.9 §.

Efter hvar tredje månads förlopp skola inom fjorton dagar kronofogde och
stadsfogde till öfverexekutor insända utdrag ur dagboken för alla mål, som under de tre
sista månaderna inkommit, så ock för de äldre mål, som ej blifvit före nämnda månader
afslutade. Finnas ej mål, för hvilka sålunda redogöras bör, varde ock det inom lika
tid anmäldt. Försummar fogde att inkomma med utdrag eller anmälan, såsom nu
är sagdt, fälle öfverexekutor honom att bota eu krona för hvar dag han dermed uteblifver;
dock må ej dömas till sådan dagabot för längre tid än två månader. År
fogde fäld till dagabot och låter ej sig deraf rätta, varde straffad såsom för annan
vårdslöshet i tjensten.

10 §.

11 §•

Missfirmar någon öfverexekutor med ord eller gerning, då förhör inför honom
hålles, eller i skrift, som till honom ingifves, eller missfirmar man sålunda inför
öfverexekutor sin vederpart eller utmätningsrnrn; dessa mål ege öfverexekutor att
upptaga och afgöra, när brottsligheten ej är gröfre än att den må beläggas med böter,
högst etthundra kronor. Lag samma vare, der man,, inför öfverexekutor genom
svordom, oljud eller annorledes kommer förargelse åstad.

78 Särshilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

2 Kap.

Om lagsökning för gäld.

12 §.

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebref
eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos öfverexekutor i den
ort, der gäldenären bär sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes
egen stadigt hemvist, sökes der han finnes, eller, om han utrikes är, der
han inom riket senast var boende. Är gäldenären utländsk man eller grundas fordran
å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.

13 §.

Är för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär för betalningen
hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren bos öfverexekutor i den
ort, der egendomen ligger. Har egendomen blifvit af eu till annan öfverlåten, må,
innan nye egaren sökt lagfart, förre egaren utan hinder af öfverlåtelsen sökas. Allvist
om eganderätten antecknad i lagfartsprotokollet, må den sökas, hvilken såsom
egare har egendomen i besittning.

1* §•

Lagsökning skall göras skriftligen; och loge borgenär vid sin inlaga besannad
afskrift af den handling, hvarå han sin fordran grundar. Underlåter han det, eller
finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran, varde
ansökningen ej upptagen, och teckne öfverexekutor det å inlagan.

15 §.

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande för gäldenären
att, inom viss tid efter det lagsökningshaudlingarna blifvit honom delgifna, å ansökningen
skriftligen svara, vid äfventyr, om han det försummar, att målet ändå
afgöres.

Derefter åligger det borgenären att handlingarna uttaga och dem i hufvudskrift
eller besannad afskrift gäldenären delgifva på sätt, som för delgifvande af stämning
är stadgadt; dock skall, der delgifvaudet må ske genom kungörelse i allmänna
tidningarna, borgenären låta kungörelsen införas tre gänger minst eu vecka mellan
hvarje gång samt, om jemväl annan åtgärd för delgifvandet bör vidtagas, sådant fullgöra
före sista kungörandet.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2. 79

16 §.

I stad läte öfverexekutor, der borgenären det äskar och lagsökningshandlingarna
tvåfalt ingifver, tillställa gäldenären, om han i staden finnes, borgenärens ansökning
med bilaga och kalla gäldenären att å viss tid hos öfVerexekutor sig instäla
för att å lagsökningen svara, vid äfventyr som förut är sagdt. Finnes borgenären i
staden, varde ock han kallad att å samma tid tillstädeskomma.

17 §.

Öfverexekutor utsatte för gäldenären den tid till svars afgifvande, som, med
afseende å orten, der gäldenären vistas, pröfvas nödig.

18 §.

Gifven borgenär in bevis att lagsökningshandlingarna blifvit gäldenär så delgifna,
som i 15 § sägs, så ock besannad afskrift af samma handlingar, och kommer
ej gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar; eller uteblifver gäldenär, som
varit enligt 16 § kallad; varde målet afgjordt på de skäl, som borgenären företett.

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara eller sig inställa,
förelägge öfverexekutor honom ny tid dertill.

19 §■

20 §.

Öfverexekutor ege, om gäldenärs skriftliga svar dertill föranleder, låta borgenär,
innan målet afgöres, få svaret med påminnelser bemöta; och förelägge öfverexekutor
borgenären tid dertill, högst tretio dagar. Ej må eljest flera skrifter än
en å hvardera sidan vexlas.

21 §.

Finner öfverexekutor nödigt lemna part rådrum att i hufvudskrift förete handling,
den han i afskrift ingifvit, förelägge honom viss dag dertill och äfventyr att
målet ändå afgöres; gifve ock vederparten tillfälle att af handlingen taga del, om
skäl dertill förefinnes; och ege han då sig deröfver yttra, om han det äskar.

SO Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Vildt. N:o 2.

22 §.

Lag samma vare, der inom sagda tid lagsökningshandlingarna icke blifvit
till öfverexekutor återstälda och ej heller styrkt afskrift deraf ingifven.

23 §.

24 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrifning: har han ej förut vid
domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen, eller och, enligt å
handlingen tecbiadt behörigt bevis, i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde,
länsman, stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen; varde målet såsom
tvistigt till domstol förvisadt.

25 §.

Invänder gäldenär, att han blifvit tvungen eller förledd att utgifva den
handling, hvarå krafvet grundas; och visar han sannolika skäl för invändningen;
varde ock målet förvisadt till domstol, der ej gäldenären försummat att tvånget
eller förledandet anmäla och kungöra, såsom i 26 § stadgas.

26 §.

27 §.

28 §.

Äro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till domstol
förvisas, ålägga öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid äfventyr af
utmätning.

Särskilda Utskottets för be,kandi, af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 81

29 §.

Vill gäldenär qvitta sin skuld mot fordran bos borgenären, och är denna
fordran sådan som i 12 § sägs, förordne öfverexekutor, att den må, så långt den
räcker, mot skulden qvittas.

30 §.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det, som stridigt eller icke
förfallet är.

31 §.

Har öfverexekutor förvisat mål såsom tvistigt till domstol, stånde gäldenär
lika fritt som borgenär att målet instämma.

32 §.

Varder borgenärs talan af öfverexekutor bifallen, ege gäldenär, der han ej
hos öfverexekutorn erkänt skulden, rätt att efter stämning å borgenären vid domstol
söka återvinning i målet; stämme dock derom inom sex månader efter döt
öfverexekutorns utslag vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget blifvit anförda,
inom lika tid från det utslag öfver besvären föll.

33 §.

I lagsökningsmål skall utslag gifvas ofördröjligen, sedan målet kommit i det
skick, att det kan afgöras.

Aro parterne tillstädes, må öfverexekutor genast afkunna utslag muntligen;
är blott ene parten när å dag, då efter kallelse eller föreläggande den andre
bort tillstädeskomma, vare lag samma, der han utan styrkt förfall uteblifvit.

Utslag, som ej muntligen afkunnas, varde meddeladt å dag, som genom
anslag sist dagen förut kungjord blifvit: och skall utslaget å den dag, hvarå det
ställes, i utskrift vara för sökanden att tillgå, så ock för vederparten, om han
det äskat. Underrättelse om tiden, då utslaget kommer att meddelas, varde tilllika
införd i eu dertill inrättad bok, hvilken bör hållas eu hvar till hända, som
vill upplysning derur hemta.

B åt. till Jliksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

82 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

Så §.

Iöreläggande enligt 18, 19, 20 eller 21 § skall, der det ej afväges muntligen,
kungöras genom anslag; och varde anteckning derom tillika införd i den
i 33 § omförmälda bok.

.95 §.

36 §.

I lag sökning smål må skrifter och handlingar, som skola till öfverexékutor
ingifvas, med allmänna posten insändas.

Om part det begär och nödig kostnad förskjuter, skola, ej allenast i de fall
att af honom ingifna lagsökningshandlingar enligt 14 § ej upptagas eller enligt 15 §
utställas till förklaring, desamma jemte derå tecknadt besked till honom genom öfverexekutors
föranstaltande med posten afsändas, utan ock utslaget i målet på enahanda
sätt till parten afsändas.

Hvad sålunda i denna § är stadgadt, vare i tillämpliga delar gällande äfven
i andra hos öfverexekutor förekommande utsökningsmål.

3 Kap.

Om verkställighet af dom i tvistemål, så ock af beslut i utsökningsmål.

37 §.

Utmätningsman ege, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols laga
kraft egande dom i tvistemål:

1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blifvit den tappande ålagd;

2. då någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva;

3. då domstolen förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömdt är i fråga om tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst;

5. då någon blifvit förpligtad att afträda fast egendom eller dömdt är om
flyttning i eller ur hus; och

fi. då domen eljest innehåller förpligtande för den tappande'' att något

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 83

lullgöia, vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande
utföras.

38 §.

Rån laga kraft egande dom icke, efter tv i 37 § är stadgadt, af utmätningsman
utan särskildt bemyndigande verkställas, ankomme på öfverexekutor aU
om verkställighet och sättet derför förordna; och ege öfverexekutor, der någon
skall tillhållas att något göra eller låta, och annat tvångsmedel eller äfventyr ej
finnes i domen utsatt eller i lag stadgadt, förelägga den tredskande vite samt honom
till sådant vite fälla.

39 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskildt
bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring i domen
sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr än den vunnit laga
kraft, der den, som tappat, ställer pant eller borgen för hvad honom ålagdt är,
så ock för skada, som genom uppehållet vållas kan; ej heller å Hofrätts dom. der
gäldenären styrker, att han, på sätt i 30 Kap. Rättegångs-balken föreskrifves, sin
rätt till talan mot domen förvarat och till fullgörande deraf hos Konungens Befallningshafvande
eller utmätningsman nedsatt penningar, svarande mot hvad
dömdt blifvit.

40 §.

Utmätt lös egendom må af den vinnande lyftas emot pant eller borgen
föi återbäring, om domen ändras. Kommer försäljning af utmätt egendom till
stånd, gälle om lyftning af köpeskillingen hvad i 6 Kap. stadgas.

41 §.

Hai någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva, ege utmätningsmannen,
ändå att ändring i domen sökes, befordra den till verkställighet,
om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring; gitter han ej
ställa säkerhet, varde godset, der han det äskar, af utmätningsmannen belagdt
med qvarstad.

Hvad domstolen törordnat angående qvarstad och skingringsförbud må ock

84 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

utan hinder af förd klagan af utmätningsmannen verkställas. Lag samma vare
om dom angående tjenstehjon flyttning i eller ur tjenst.

42 §.

Är dömdt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om skyldighet
för brukare af annans jord att den afträda, och pröfvas uppehåll med domens
verkställande kunna vålla märklig skada; då ege öfverexekutor att, der den vinnande
ställer pant eller borgen för det skadestånd, hvartill han kan kännas skyldig, om
domen ändras, förordna, att verkställighet må ske utan hinder deraf att domen
ej vunnit laga kraft.

43 §.

44 §.

Huru beslut i konkursmål, så ock dom i vexelmål må, utan hinder af
ändringssökande, verkställas; derom gälle hvad särskildt är stadgadt.

45 §.

Förlikning, som blifvit af domstol faststäld, verkställes i den ordning, som
för laga kraft egande dom är stadgad.

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljemannadom, söke det hos öfverexekutor;
hafva parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit, och
utfäst att nöjas åt skiljemännens beslut, eller skall domen eljest enligt lag till
efterrättelse lända, förordne öfverexekutor, att domen verkställas må; och gånge
den sedan i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej af högre
myndighet annorledes förordnadt varder.

47 §.

Uppstår hos utmätningsman tvifvel huru dom rätteligen verkställas bör,
anmäle det genast hos öfverexekutor. Finnes i ty fall, eller då verkställighet af
dom hos öfverexekutor sökes, domen så mörk, att öfverexekutor ej kan meddela
föreskrift om verkställigheten, lörvise han parterna att i laga ordning öfver domen
söka förklaring.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 85

48 §.

Skall någon för verkställighet åt dom eller eljest enligt denna lag ställa
pant eller borgen och är ej säkerheten af vederparten godkänd, varde den pröfva
af öfverexekutor eller ock af utmätningsmannen, om säkerheten hos honom
ställas må. Löftesmän skola borga en för alla och alla för en; för menighet
eller för utländsk man, så ock i det fall, hvarom i 107 § sägs, skall borgas såsom
för egen skuld. Den, som pant bjuder, vare, der öfverexekutor eller utmätningsmannen
det föreskrifver, pligtig att sätta panten i förvar hos vederhäftig man,
som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas af den, till hvars säkerhet
den gäller.

Den, som Konungens och Kronans talan förer, vare från säkerhets ställande
fri.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning enligt
12 Kap. Rättegångs-balken, eller har någon, endast på grund åt domvilla eller
annan felaktighet i rättegången, hos högre rätt yrkat ogillande af dom, som eljest
bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet
såsom lagakraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är anhängig, annorledes förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

50 §.

Ändras eller upphäfves dom, hvarå utmätning, qvarstad eller annan verkställighet
följt, gånge, ändå att klagan öfver senare beslutet föres, verkställigheten
åter, der så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada, vare ock,
om han något lyfta eller tillträda fatt, pligtig att det genast med dess ränta eller
afkomst till vederparten återställa. Äro penningar lyftade, gälde ränta derå efter
sex för hundrade om året från lyftningsdagen.

51 §.

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd, gälle hvad ofvan är stadgadt i fråga om Underrätts dom i ty fall.

Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms försäljning,
må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.

52 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas;
dock må, der någon blifvit fäld till böter eller vite, eller utmätningsman

86 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N.-o 2.

blifvit dömd till mistning af tjenst på viss tid eller utgifvande
slaget ej verkställas förr än det vunnit laga kraft.

af skadestånd,

ut -

så §.

...... . IJuru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom går i verkställighet
skils i 6 Kap.

4 Kap.

Om utmätning.

:U §.

Vin man på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit
ga enär alagd, erhålla utmätning hos denne; ingifve till utmätningsmannen domen
eier utslaget samt, då fråga är om skiljemannadom, öfverexekutors beslut om dess
ver stallande, sa ock, der fordran är på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis
grundad, lordringsbeviset i hufvudskrift.

lor fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion bärleder sig frän
7''m- °\iefnd0m °ch ä1’ tiJ1 betahling förfallen, må ock, ändå att betalnings?
b-1 ,galdenaren ålaSd> utmätning ske, der gäldenär vid utmätuings1
Ia,.e,t, Utan ydi ®rkanner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen
verkstalles, om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller,
om han ej karl skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan jemte protokollet
vid auktionen till utmätningsmannen aflemnas.

57 §.

Da for utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen aflemnas,
gore han derom anteckning å handlingen.

58 §.

Ska11 utmatning för en borgenärs fordran ske, och varder, innan den blifvit
oretagen, handling, hvarå utmätning hos samme gäldenär bör för annan borgenärs
fordran verkställas, till utmätningsmannen ingifven; då skall utmätning för bådas
fordringar på eu gång verkställas, der det kan ske utan att den ene borgenären

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 87

i sin rätt uppehälles på grund af hinder, som för uttagande af den andres fordran
må förekomma.

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att verkställa
utmätning för fordran, som i 54 § afses; har underrättelse derom, att utmätning
för fordringen är sökt, blifvit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller är anledning
att gäldenären håller sig undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning;
då gånge förrättningen för sig utan hinder af gäldenärens frånvaro; dock skall i ty
fall hans hustru eller husfolk eller annan, som har egendomen i vård eller besittning,
tillsägas att vid förrättningen närvara. Finnas ej de, varde närboende granne,
som anträffas, tillsagd.

60 §.

Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gäldenären
genom utmätningsman. Har underrättelsen, af utmätningsmannen skriftligen
utfärdad, bevisligen kommit gäldenären annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt
hemvist sökt, ej kunnat der anträffas, blifvit sist dagen''före utmätningen meddelad
hans hustru eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare
det ock gilt.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å annan ort,
än der han har sitt hemvist, och ej blifvit af gäldenären till utmätning uppgifven,
bör underrättelse, hvarom nu är sagdt, jemte uppgift å förrättningsstället meddelas
så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant
ändamål längre rådrum än åtta dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller kändt ombud i orten,
der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej af nöden.

61 §.

Skall viss vara utmätas och finnes den ej; då skall den med annan egendom

gäldas.

62 §.

Lösören skola gå i mät förr än fäst egendom må utmätas, der oj borgenär
och gäldenär annorlunda sämjas; är fordran, hvarför utmätning skall ske, intecknad
i gäldenärens fasta egendom, varde den först utmätt, der ej borgenären och gäl -

88 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N.-o 2.

denären öfverenskomma, att betalning må ur lösärm tagas. Skall utmätning på en
gång ske för intecknad fordran och annan borgenärs fordran, som icke är intecknad,
ege inteckningshafvaren ej till förfång för den andre taga betalning nr lösören för
hvad af den fasta egendomen kan utgå.

63 §.

Har gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas; den må ock
gå i mät, der annan egendom ej finnes att tillgå, eller borgenär och gäldenär om
fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer eller andra
värdepapper, hvilka med lätthet kunna i penningar förvandlas, må tagas i mät såsom
här ofvan om lösören är sagdt.

64 §.

65 §.

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder för gäldenären,
hans hustru och oförsörjda barn. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då
skäll af det förråd, som i huset finnes, undantagas hvad till underhåll för eu månad
tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap och husgeråd, dock ej öfver ett värde af etthundra
kronor. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, hvarför
pantsättningen skett.

66 §.

Gäldenärs innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst, eller innestående
pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad att aflöningen
eller pensionen lyfta.

67 §.

År i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej må utmätas,
eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränte-anstalt förordnadt, att derifrån
utgående pension eller lifränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.

68 §.

Ej må i gäldenärs bo något utmätas, som finnes höra annan till, och ej heller
utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärens gods eger.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2- 89

69 §.

Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenär bo finnes, men
kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens utmätande;
bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket; hänvise utmätningsmannen
honom att sin talan efter stämning utföra, och xnå det utmätta godset ej säljas förr
än tvisten om eganderätten blifvit af domstol pröfvad; stämme dock han, som godset
från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i orten, der
godset finnes, inom tre månader, eller hafva sin talan mot borgenären förlorat. Kom -iner någon efter utmätningen med anspråk, som nu är sagdt, vare det ej hinder
för försäljningen, der ej öfverexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket
väckt, af öfverexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge
.honom att inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som förut är nämndt.
Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.

70 §.

71 §.

Har någon panträtt i gäldenär lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet
för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta för godsets utmätande och
försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning
ur köpeskillingen, såsom i 6 Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant
eller eljest under panträtt i handom, vare dock ej pligtig att lemna panten från sig,
med mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning
hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga lösen, då den,
i fall som nu är sagdt, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning
förfallen.

72 §.

Bill. till Jtiksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Käft.

90 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningsmål Utlåt. N:o 2.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas ock värderas;
och ege han, der så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen
biträda.

74 §.

Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer tagas. Lösören,
som utmätas, skola, der de ej, efter ty nedan sägs, föras från stället, derstädes sättas
i förvar under utmätningsmannens försegling eller, om han finner det i brist af
tjenliga förvaringsrum eller af annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans insegel
eller skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes att
godset blifvit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lemnas på stället
under gäldenärens tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan der vårdas eller till
annat ställe föras, om det så ske kan och borgenär den för godsets vård eller flyttning
nödiga kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenär egendom, som i annans besittning finnes, varde förbud
innehafvaren meddeladt att egendomen utlemna till förfång för den, till hvilken i
följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.

75 §.

Skall fordran eller rättighet utmätas, som grundas å löpande förbindelse eller
annan handling, hvilken gäller i innehafvarens hand, tage utmätningsmannen handlingen
i förvar.

§•

Skall utmätning för en fordran ske å gods, som redan är för annan fordran
utmätt, vare vid senare utmätningen ej af nöden, att godset å nyo upptecknas, värderas
eller förseglas.

Hvad nu är sagdt galle ock om utmätning af gods, som förut är belagdt med
qvarstad för fordran.

Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 91

77 §.

Då utmätning af lös egendom så verkstad är, som i 73 § samt 74, 75 eller
76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt i det utmätta, efter ty i 17 Kap. 8 § Handelsbalken
stadgas.

78 §.

Vid utmätning af hus, tomt, jord eller vattenverk må ej ett från annat så
söndras, att det, som öfver är, varder för egaren onyttigt. Ej heller må växande
gröda, växande skog eller annat, som till fäst egendom hörer, tagas i mät annorledes
än genom utmätning af egendomen eller nyttjanderätt till jorden.

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning deröfver;
och gälle om egendomens värdering hvad förut om värdering af lös egendom är
sagdt. Utmätningsmannen affordre ock gäldenären de handlingar, som visa hans egauderätt
eller tjena till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller
annan förmån, som skall af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på en gångvarde
de hvar för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fäst egendom, läte
han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

SO §.

Då utmätning af fäst egendom skett, skall, der borgenär det yrkar, afrad,
hyra eller ränta, som af egendomen faller tilldess den varder såld och af köparen
tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman, som af honom förordnas.
Utmätningsmannen kungöra utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger,
förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall han, der
borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär, och låta förbud kungöras,
som nu är sagdt.

81 §.

Är fara att utmätt fast egendom af egaren genom vanvård eller annorledes i
större mån försämras, ege öfverexekutor, der borgenär det påstår, förordna syssloman
att egendomen om händer taga och förvalta; dock vare i ty fall borgenären
pligtig att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning kan vara nödig.

82 §.

Öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye egaren sökt lagfart,
öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för förre egarens gäld.

92 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsöhningslag Utlät. N:o 2.

Sökes lagfart å öfverlåtelse!! samma dag, då utmätningen verkställes, eller varder
å öfverlåtelse, som skett före den dag, då utmätningen eget- rum, lagfart sökt å
den rättegångsdag för lagfartsärenden, som infaller näst efter öfverlåtelsen; då vare
ej utmätningen gällande emot nye egaren, med mindre att fordran, som utsökes, är
i egendomen intecknad eller eljest sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas, egendomen
derför häftar, ändå att den kommit ur gäldenärens hand.

År öfverlåtelsens verkan mot utmätningen beroende derpå att lagfart kommer
att sökas å tid, som ofvan är sagd, skall med försäljningen anstå till dess sig visat,
om lagfarten sökes.

83 §.

Om den förmånsrätt utmätning af fast egendom medför skils i 17 Kap. 9 §
Handels-balken.

84 §.

Vid all utmätning skall, om gäldenär eller borgenär det äskar, protokoll öfver
förrättningen genast eller, der det ej kan ske, nästa dag hållas honom tillhanda; vare
ock utmätningsmannen pligtig, om protokollet ej på stället lemnas till gäldenären, att
genast tillställa honom eller, då han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen
tillsagd, skriftlig uppgift på skuldbeloppet till så kapital, som ränta och
lagsökningskostnad, grunden för utmätningen och dagen, då den blifvit verkstad.

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät, genast
anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen uppgifva
auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det tillkänna. År utmätningen verkstäld för
icke intecknad fordran, vare utmätningsmannen jemväl pligtig att genast å landet till
domaren och i stad till Rätten insända bevis om utmätningen och beloppet af den
fordran, hvarför utmätningen skett.

86 §.

Har gäldenär gått ed, som nu är sagdt, vare han ej pligtig att för samma fordran
ånyo sådan ed gå, med mindre borgenär visar skälig anledning, att gäldenären
undandölja!- tillgång, som honom derefter tillfallit och till gälds betalning gå bör.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till visökning slag Utlåt. N:o 2. 93

5 Kap.

Om utmätt egendoms försäljning.

87 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

88 §.

Är egendom, som säljas skall, af beskaffenhet att den ej, utan att förstöras
eller väsentligen försämras, lian förvaras under den tid, som för auktionens kungörande
i ofvan stadgad ordning erfordras, ege utmätning sm armén låta kungöra försäljningen
på annat sätt, som lämpligt finnes.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen
hålles, der ej i fall, som i 88 § 2 mom. sägs, kortare tid för kungörandet nödig
finnes; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar förut.
Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en gång, vare det gilt, om
första kungörandet skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet
må, der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förr än förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen
jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst fjorton dagar
före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla, att de borgenärer, som, ändå
att de ej vunnit utmätning, ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant,
på sätt i 118 § sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla.

90 §.

91 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola så länge
sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta godset blifvit

94 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad, som skall ur egendomen
utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, upphöre försäljningen.

92 §.

Varder lös egendom ej genast af köparen betald, och vill ej utmätningsmannen
på eget äfventyr lemna anstånd, gånge hvad inropadt är under nytt utrop.

93 §.

Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor, der ej i 94 §
annorledes stadgas.

94 §.

A landet ege gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom skall hållas
å landskanslist eller å tingsställe i orten. Uppgifver gäldenären annat ställe i
orten, må ock auktionen der hållas, om öfverexekutor pr öfva?'' stället lämpligt. Har
ej gäldenär vid utmätningen eller, der enligt 28 § egendomen skall utan föregående
utmätning säljas, hos öfverexekutor före målets afgörande uppgifvit auktionsställe,
eller äro flere, som ega auktionsställe nämna, och kunna de ej derom sig förena; bestämme
öfverexekutor hvar auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat
ställe än landskanslist, varde den förrättad af utmätningsmannen i orten.

95 §.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors embetsrum eller
annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.

96 §.

Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilda öfverexekutorers
områden gå i en försäljning, varde auktionen förrättad der hufvudgården eller, om
sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;
är det å landet, varde auktionen hållen å landskanslist.

97 §.

Hav vid utmätning blifva bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,
och är utmätningsförrättaren ej behörig att med försäljningen taga befattning, sände
han ofvannämnda handlingar till den utmätning sman, som skald auktionen hålla.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o S.

98 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande egendomen
äfvensom de för bestyrkande af gäldenärens eganderätt till egendomen eller för upplysning
om deri intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan emottagna
handlingar, hvilka kunna hos Rätten erhållas; dock vare, der auktionsförrättare!! det
äskar, borgenären pligtig att förskjuta den för handlingarnas utlösande nödiga kostnad.

99 §.

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte han kungörelse
derom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället införas i allmänna
tidningarna tre gånger, första gången minst fyra veckor och sista gången minst
fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom intagas i länskungörelserna; foge ock anstalt,
att kungörelsen varder minst fyra veckor före auktionsdagen å landet uppläst i
tingslagets kyrkor och i stad anslagen å det ställe, der auktionen hålles. Är för viss
stad förordnadt, att auktion å fast egendom skall jemväl på annat sätt kungöras,
lände ock det till efterrättelse.

100 §.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att de, hvilka
hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan rätt, som skall vid auktionen
iakttagas, ege att dervid sin rätt bevaka. De, hvilka hafva inteckning i egendomen
eller fordran eller rättighet, hvarför egendom enligt 11 Kap. 2 § Jorda-balken
häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur egendomen utgå med
förmånsrätt enligt 17 Kap. 6 § Handels-balken, skola derjemte, der de äro kände
och inom riket boende, om auktionen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka
auktionsförrättaren skall till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna må
kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före auktionen.

101 §.

Är ej auktion så kungjord, som i 99 § sägs, varde den instäld, och sätte auktionsförrättaren
ut annan tid dertill. Ej må dock auktion inställas förty att kungörelsen
ej varit i en eller annan kyrka uppläst, der den eljest allmänneligen ågått.

102 §.

Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, der så ske kan. det

96 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad genom anslag,
som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.

103 §.

Nu skall egendomen säljas, uppläse då auktionsförrättaren så. väl protokollet
öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens försäljning
förordnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar, som i 97 och
98 §§ nämnas, och anmane dem, hvilka äro tillstädes och hafva fordran eller rättighet,
som skall vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla. Auktionsförrättaren meddele
derefter fullständig och tydlig underrättelse om sättet för försäljningen; gifve
ock tillkänna tiden, då köpeskillingen sist skall vara gulden.

Egendomen säljes i uppslag.

104 §.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda beloppet
af det, som bjudits vid de särskilda utropen: stånde vid första försäljningen
fast: gå de högre; gälle sista försäljningen, och varde öfverskottet på, de särskilda
egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick
för nästföregående år, eller, der ej sådan uppskattning för samtliga egendomarnc
finnes, cjter den för hvardera egendomen bjudna köpeskillingen.

105 §.

Häftar egendom, på grund af inteckning eller enligt 11 Kap. 2 § Jordabalken,
för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmån, som åt
någon upplåtits att af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning utropad
med förbehåll om rättighetens bestånd. Finnes härvid att någon, som eger bättre
rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse; då skall, derest
ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva, eller hvad för honom
ur köpeskillingen brister genast af rättighetens innehafvare till auktionsförrättaren
erlägges, egendomen utropas å nyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger
köpeskillingen då högre, gälle sista försäljningen; i annat fall stånde vid den första
fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt dem, som

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2. 97

ega bättre rätt, skall, med tillämpning af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder,
hvarje fordran upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå den dag, k
hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning skall ega rum.

106 §.

107 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast eu sjettedel af köpeskillingen antingen
i reda penningar eller ock medelst aflemnande af skuldebref, som är i den sålda
egendomen intecknadt; dock må skuldebref godkännas endast så vidt dess kapital ligger
inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen satta
värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän bevillning för egendomen
utgick för nästföregående år. Vill köparen, i stället för att gälda sjettedelen, ställa
pant eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel af köpeskillingen, vare det
ock gildt. Gitter ej köpare gälda, eller säkerhet ställa, som nu är sagdt, varde egendomen
genast å nyo utropad.

108 §.

Göres å första auktionen anbud, som efter 107 § må antagas, varde egendomen
då såld, der ej gäldenären och borgenären öfverenskomma, att ny auktion skall
ske, och sådant icke bestrides af annan, hvars rätt är i fråga. Kan ej försäljning ske,
förty att bud ej göres eller antages; då skall ny auktion hållas å samma ställe fyra
veckor derefter, hvarom auktionsförrättare!! skall genast meddela underrättelse, och foge
han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen varder uti länskungörelserna
införd samt minst fjorton dagar före auktionen å landet uppläst i tingslagets kyrkor
och i stad anslagen, som i 99 § stadgas: sker ej försäljning, varde ytterligare auktion,
så ofta det erfordras, utsatt och tiden dertill kungjord, som nu är sagdt; gälle ock
om egendomens försäljning vid hvar senare auktion hvad om försäljning å första
auktionen stadgadt är.

109 §.

Innan auktion afslutas, meddele auktionsförrättaren underrättelse om tiden,
då efter 121 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen hållas skall; så ock om
stället för sammanträdet.

110 §.

Sist å det sammanträde, som i 121 § sägs, skall af köpeskillingen allt vara
Bill. till Biksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 13

98 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

till auktionsförrättare!) guldet, för hvilket icke efter 111 § anstånd blifvit lemnadt.
Är det ej guldet, vare köpet ogilt, och besörje genast auktionsförrättare!) att egendomen
varder till försäljning ånyo utlyst, som i 99 § föreskrifves. Går egendomen
vid nya utropet till mindre än förra köpeskillingen med laga ränta derå från den dag,
då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skilnaden; går egendomen till mera,
kåfve förre köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare försäljningen skall
ock af förre köparen gäldas, der den ej kan genom öfverskott å köpeskillingen godtgöras.
Är pant eller borgen stäld för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren, der sådant
erfordras till gäldande af hvad förre köparen utgifva bör, ofördröjligen försälja
panten i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen
hos löfiesmannen.

in §.

Visar köpare, att fordringsägare, som skall ur egendomen erhålla betalning,
låtit honom öfvertaga skulden och lemnat anstånd med betalningen, njute till godo de
vilkor, som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan fordringsegare förnöjde äro, öfverskott
å köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning deraf, vare lag
samma.

112 §.

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit laga
kraft, utfärde auktionsförrättaren köpebref å egendomen.

113 §.

Köparen eger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet fullgjort;
och gifve, der så fordras, utmätningsmannen dertill handräckning. Ilar ej
gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen honom nödiga rum; och
må han efter försäljningen sitta i dem qvar, å landet tre månader och i stad till
nästa fardag. Om landbos och hyresmans rätt till fardag skils i 16 Kap. Jordabalken.

114 §.

115 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, sjelf köpa något, som å
den auktion säljes.

Särskilda Utskottets för behttndl, af förslag till utsökning slag Utlåt, N;o 2. 99

6 Kap.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

116 §.

Sist åtta dagar efter det utmätt lös egendom blifvit såld skall, der ej nedan
annorlunda stadgas, utmätningsmannen af försäljningssumman, så långt den förslår,
tillhandahålla den, som utmätning vunnit, betalning för hans fordran. Hafva penningar
annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen influtit, skola de inom
lika tid derefter hållas borgenären tillhanda.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit laga kraft,
må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

Har fogde till utmätningsman i sitt ställe satt annan man, fullgöre dock fogden
sjelf hvad, efter ty ofvan är sagdt, utmätningsman åligger., der han ej åt den,
som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borgenären tillhandahålla, och denne
derom blifvit underrättad.

117 §.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt i
egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller ock egde rätt att till
säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen,
efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida han derom hos utmätningsmannen
före auktionen framstält yrkande.

119 §.

100 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsöhningslag Utlät. N:o 2.

jas, huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens
fördelning och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran, hvarför utmätning
ej skett, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgifvet ställe sammanträda
för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall
tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarna
införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att
de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren
ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände han genast de medel,
som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen och öfriga till ärendet
hörande handlingar till fogden, som derefter vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.

120 §.

Finnes i fall, som i 119 § närnnes, full tillgång till alla fordringarnas gäldande
eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, men gitter ej borgenär, som efter 118
§ yrkar betalning utan att han fått utmätning, visa att gäldenären medgifvit honom
betalning ur köpeskillingen; hålle utmätningsmannen inne hvad å sådan borgenärs
fordran belöper och kalle, såsom ofvan sägs, honom och gäldenären till sammanträde
för att sin rätt bevaka. Ej må deraf öfrige borgenärer uppehållas i sin rätt till
utdelning.

År utmätning sförr ättar en ej behörig att sammanträdet hålla, galle hvad för
ty fall i 119 § sägs.

121 §.

Sedan fäst egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka anse sig hafva
rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å fyratioandra dagen efter
auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrättaren sammanträda för att höras
angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet förordnat
om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde ej hållas å den
derför bestämda tid, varde det, så vidt ske kan, kungjordt på sätt i 102 § sägs; upphör
hindret, utsatte auktionsförrättaren ofördröjligen ny tid för sammanträdet och
läte det kungöras tre gånger i allmänna tidningarna, första gången minst tio dagar
före sammanträdet.

122 §.

Finnes behållen afkomst af såld fast egendom att tillgå, eller är, i det fall
att enligt Ilo § egendomen gått under nytt utrop, förre inroparen skyldig att utgifva
ersättning, varde den tillgång jemte köpeskillingen fördelad.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2. 101

123 §.

124 §.

125 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 124 § sägs; finnes ärendet anhängigt
hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag, huru tillgångarne
må fördelas; och ege sedan den, som dermed icke åtnöjes, att, ehvad han vid sammanträdet
varit tillstädes eller icke, inom den tid och i den ordning, som i 9 Kap.
bestämmes, hos öfverexekutor anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om det
försummas, att förslaget kommer att såsom laga kraft vunnet till efterrättelse lända.
Varder klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad mån klandret
må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under klandertiden skall
förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för den, som önskar deraf taga del.

126 §.

127 §.

102 Särskilda Utskottets för béhandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

clan fordran, så ock årlig afkomst eller förmån, hvarför inteckning skett, beräknas
för ett år, der det ej visas, att de för annan tid innestå.

För annan fordran, än här ofvan namnes, må ej utdelning åtnjutas, der den
ej före auktionen hlifvit af fordringsägare!! anmäld och skall utgå med förmånsrätt
framför de fordringar, som i 17 Kap. 9 § Handels-balken nämnas; dockjatt förmånsrätt
på grund af stadgandet i 4 § af samma Kap. ej må göras gällande i annat fall,
än att fastigheten är till konkurs afträdd.

128 §.

Är någon berättigad att af medel, som till följd af utmätning influtit, erhålla
betalning för fordran, som icke är förfallen och derå ränta ej skall gäldas före förfallodagen,
varde vid fördelningen fordringen beräknad till det belopp, som, efter en
räntelot af fem för hundrade om året, utgör fordringens värde å fördelningsdagen.
Skall utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet
bestämd, varde fordringen efter samma räntefot uppskattad till sitt kapitalvärde
å fördelningsdagen, hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall ske med
användande af den dödlighets- och lifslängds-tabell för riket, som af vederbörande
myndighet sist blifvit utgifven innan denna lag träder i kraft, och skola enahanda
grunder jemväl tillämpas vid uppskattning af skadestånd, som, då rätt till afkomst
eller annan förmån af fäst egendom vid försäljningen gått förlorad, bör, efter ty sär -skildt stadgadt är, till rättighetens innehafvare ur egendomen utgå och ej annorledes
är till beloppet lagligen bestämdt.

129 §.

Är fråga om fordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet beroende
på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är
inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, varde hvad å fordringen enligt förmånsrättsordningen
belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs
rätt blifvit slutligen afgjord.

130 §.

Då enligt 127 § utdelning för fordran beräknas, utan att fordringsbeviset
blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § afsättas, varde bestämmelse tillika meddelad,
huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma eller någon del deraf
sedermera finnes ej böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräknadt
eller afsatt.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 103

131 $.

Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär ur
egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller fordringen förut
genom dom eller utslag faststäld, ege gäldenären rätt att stämma om återvinning
inom sex månader efter det fördelningen vann laga kraft.

132 §.

Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors beslut
i fördelningsfråga galle ej för annan än den, som klandret väckt.

133 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors
beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom derigenom tillagdt blifvit,
ege dertill rätt; ställe dock pant eller borgen för hvad han lyfter, der ej öfverexekutor
finner skäligt tillåta, att lyftning må utan sådan säkerhet ske.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller, om hans
fordran ej varit anmäld, enligt de i 127 och 128 §§ stadgade grunder; då må, utan
hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer, som äro tillstädes,
öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen; och vare det gilt, der
ej gäldenären det bestrider, eller enligt 134 eller 135 § säkerhet ställas bör.

134 §.

År auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens bestridande,
utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

135 §.

År utmätning i död mans bo verkstäld, och vill, innan tid till egendomsafträde
ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare, i fråga om hans
skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad han lyfter, gällande hvad
derom särskildt stadgadt är.

136 §.

Belopp, som jemlikt 129 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon borgenärs
fordran, skal! ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har borgenärens anspråk
blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare han dock
berättigad att beloppet mot pant eller borgen lyfta. I annat fall må på öfverexekutors
pröfning ankomma, huruvida beloppet, innan fråga om rätt dertill blifvit afgjord, må
mot pant eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken det blifvit afsatt,

104 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

eller af annan, hvilken på grund af bestämmelse, hvarom i 130 § sägs, medlen kunna
tillfalla.

137 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär tillagda,
men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas. Lag samme vare, der
fördelning skett annorstädes än å landskansli, och borgenären ej inom fyra veckor
derefter medlen lyfter.

Är enligt 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit företedt,
och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt och år efter det fördelningen vunnit
laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af annan, som de enligt 130 §
kunna tillfalla.

138 §.

Medel, som jemlikt 136 och 137 §§ skola i landtränteri nedsättas, må, der
någon rättegande det äskar, insättas i bankinrättning, som af öfverexekutor godkännes,
för att der mot ränta innestå, under den tid öfverexekutor bestämmer; och
komme räntan den borgenär till godo, som finnes till medlen berättigad.

139 §.

Är ej utmätning förrättad och, der lösegendom af annat slag, än i 140 §
sägs, tagits i mät, försäljning deraf verkstäld inom två månader, sedan kronofogde
emottagit de handlingar, som i 54 eller 56 § nämnas, och inom en månad sedan
stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare fogden sjelf för det belopp, hvarför
utmätning bort ske, der han ej visar, att borgenär lemnat gäldenär anstånd med
betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det
eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall af utmätningsmannen
hållas.

140 §.

Är fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller rättighet
säljas, och varder ej det utmätta såldt å landet inom tre månader och i stad inom
två månader efter det fogden emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar; vare
om hans ansvarighet lag som i 139 § sägs.

141 §.

Då sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös egendom skall ega
rum, vare utmätningsmannen pligtig att utsätta sammanträdet att hållas inom fjorton

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 105

dagar eller, om kungörelse i allmänna tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter
försäljningen.

142 §.

143 §.

144 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsägare, då denne eger rätt att dem
utfå och till erhållande deraf sig anmäler, gälde ränta efter sex för hundrade om
året och ansvare dessutom för tjenstefelet.

7 Kap.

Om qvarstad, skingriiigsförbud samt reseförbud, så ock annau handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

145 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran, qvarstad å så
mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara, eller äskar
man qvarstad å visst gods, som annan innehafver och hvartill man bättre rätt påstår;
har sökanden företett sannolika skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor,
det fara är att gäldenären undansticka!1 eller förstör godset; varde då qvarstad
beviljad.

146 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja qvarstad efter 145 §, eller
äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till visst gods, att gäldenär tillhörig
Bill. till RiJcsd. Prof. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 14

106 Särskilda Utskottets för lehandl. af förslag till utsökningslag Utlät. No 2.

lös egendom eller det gods, hvarom fråga är, må ställas under förbud att säljas
eller skingras, da ma sadant förbud, när skäl dertill äro, af öfverexekutor beviljas.
Finnes gäldenär gods eller det, hvarom tvistas, hos tredje man, må ock denne förbjudas
att det utgifva.

147 §.

148 §.

149 §.

Då qvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som då

dylik egendom utmätes; dock vare, der qvarstaden ej sker till säkerhet för for dran,

värdering icke af nöden.

Ej må för fordran qvarstad läggas å egendom, som icke får i mät tagas.

150 §.

Finner öfverexekutor skäl att i qvarstad sätta afrad, hyra eller ränta, som

af fast egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt att medlen

151 §.

152 §.

Äro penningar satta i qvarstad, eller hafva medel, hvarom i 150 § förmäles,
till syssloman influtit, ege öfverexekutor, der borgenär eller gäldenär det
äskar, förordna om medlens insättande i bankinrättning, såsom i 138 § sägs.

Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 107

153 §.

Är fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att efterlemna
känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som häftar i skuld för
hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker från orten, utan att borgenären
har säkerhet i qvarlemnadt gods; då ege öfverexekutor förbjuda gäldenären
att afresa från orten, innan han gjort rätt för sig; dock må sådant reseförbud
ej gälla för längre tid än sex veckor. Öfverträdes förbudet, varde gäldenären
återhemtad och, der borgenär det äskar, i häkte insatt, under den tid
förbudet gäller.

154 §.

Ilar ej den, som vunnit qvarstad eller skingringsförbud, inom tretio dagar,
och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfverexekutors förordnande
derom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin fordran kräft eller sin
talan till domstol instämt eller fullföljer han ej genast eller å föreskrifven tid sin
talan, der den hos öfverexekutor eller domstol anhängig är; gånge qvarstaden eller
förbudet åter. Har i det fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors
utslag, så vidt derigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden
för talans instämmande räknas från den dag Hofrättens utslag gafs.

155 §.

Qvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade blifvit,
så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen ställer.

156 §.

157 §.

108 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsöJcningslag Utlät. N:o 2.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att sin talan
vid domstol efter stämning utföra.

158 §.

Vägrar hyresman eller brukare af annans jord att på anmaning afflytta, då
bestämd legotid tilländagå!'' eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af
uppsägning inne är, eller skyldighet att afflytta i följd af underlåtenhet att å utsatt
tid erlägga hyran eller afgälden enligt lag eller bestämmelse i hyres- eller brulmingsaftalet
inträda och gitter han ej visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta; då må
öfverexekutor förordna om hans vräkande, om egaren det yrkar.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin talan vid
domstol utföra, gälle hvad i 157 § sägs.

159 §.

Qvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 158 § må ej
af öfverexekutor beviljas der ej sökanden stält pant eller borgen för den skada, som
kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes någon, som bör sådan säkerhet
ställa, ur stånd dertill, och har han för sin talan visat synnerliga skäl, ege
dock öfverexekutor honom från säkerhets ställande befria.

160 §.

161 §.

Finner öfverexekutor, att den, som talan anhängiggjort, saknar skäl dertill,
gifve genast sitt beslut derom. Skall någon i målet höras, förordne öfverexekutor,

huru det ske må; och ege öfverexekutor dervid förelägga vite eller äfventyr att, om

part försummar fullgöra hvad honom varder ålagdt, målet ändå afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor förekommande
utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna lag föreskrifven,

8 Kap.

Om kostnad i utsökningsmål.

162 §.

I mål, hvarom i 2 Kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden, der han saken
vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen medfört. Varder

Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 109

målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ersättning tilläggas vederparten
för hans kostnad; och ege ändå domstolen, när målet der fullföljes, pröfva hvad ersättning
den ene parten bör till den andre gifva för kostnaden hos öfverexekutor.

163 §.

164 §.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare
sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen det äskar.

165 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 164 § omförmäles, skall, der utmätningsmannen
det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

9 Kap.

Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.

166 §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denna lag
handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

167 §.

För klagan öfver utmätning ege gäldenär tid intill klockan tolf å femtonde
dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom i 75 § sägs, hos
gäldenären verkstäld. Är borgenär missnöjd med förrättningen, ingifve sin klago-.
skrift inom samma tid, efter det han erhöll del af protokollet öfver utmätningen.

110 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2.

168 §.

Vill någon klaga öfver utmätningsmans, åtgärd vid auktion å fast egendom,
göre det före klockan tolf å femtonde dagen derefter.

169 §.

År någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis
såld egendom, hvilket enligt 125 § blifvit af utmätningsman upprättadt, ingifve
sin klagoskrift till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget
afgafs.

170 §.

Försittes den i 167, 168 eller 169 § stadgade tid för klagan, och visas ej inom
samma tid laga förfall, varde klagan, så vidt den åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens
åtgärd, ej upptagen till pröfning. Visas förfall, sätte öfverexekutor
ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen underrättelse
om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyret, om det försummas.

171 §.

172 §.

173 §.

174 §.

Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles, ege han,
om skäl dertill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare i afbidan på det

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N.-o 2. 111

slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller meddela den rättelse deri,
hvartill omständigheterna föranleda.

175 §.

I mål, hvarom i 167, 168 eller 169 § förmäles, skall öfverexekutors slutliga
utslag gifvas i den ordning, som i 33 § stadgas.

176 §.

10 Kap.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

177 §.

178 §.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen eller efter
anslag meddelas i mal, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om fördelning af köpeskilling
för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor såld, eller på klagan öfver utmätning,
auktion å fast egendom eller förslag till köpeskillings fördelning; ingifve
sina besvär till Hofrätten i mål från Norrbottens och Westerbottens län före Horkarl

112 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

tolf & fyratiofemte dagen, i mål från Jemtlands, Westernorrlands och Gotlands län
före klockan tolf å tretionde dagen och i mål från öfriga delar af riket före klockan
tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen afkunnades eller, om det
blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å hvilken utslaget är stäldt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid, som nu
är sagd, räknad från auktionsdagen.

ISO §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 179 § nämnas,
ege, der beslutet blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till klagan, såsom i samma
§ stadgas; eljest njute han lika tid från det han af beslutet erhöll de!.

181 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande tillställa
vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift, och varde derå
tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten utrikes, eller vet man ej
hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, varde afskrift af beslutet
hos öfverexekutor lemnad, och läte den vinnande sedan i allmänna tidningarna
tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång, kungöra, att beslut i det mål
gifvet är, och att afskrift af beslutet finnes hos öfverexekutor att tillgå; i ty fall
hafre vederparten tid att sig besvära före klockan tolf å nitionde dagen efter sista
kungörandet.

182 §.

Vill någon klaga deröfver, att han af öfverexekutor blifvit fäld till ansvar enligt
9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 173 §, och är utslaget ej för honom
muntligen afkunnadt, kåfve för klagan tid, som i 179 § sägs, från den dag, utslaget
genom öfverexekutors försorg honom delgafs.

183 §.

Ingifvas ej besvären till Hofrätten inom föreskrifven tid, varde de ej upptagna till
pröfning, der ej inom samma tid laga förfall visas; visas laga förfall, sätte Hofrätten
ut ny tid.

184 §.

Särskilda. Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2. 113

185 §.

Pröfvas den klagande ej hafva skäl för sin talan, gifve Hofrätten genast sitt
utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden
pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dem i hufvudskrift eller besannad afskrift
vederparten tillställa, så ock att inom dubbelt så lång tid, som för besvärs
anförande är föreskrifven, räknad från den dag föreläggandet genom anslag inom
Hofrätten kungöres, till Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då vederparten
af besvärshandlingarna fått del, samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift
deraf. Underlåter klaganden att inom föreskrifven tid inkomma med bevis
om delgifvandet, och kommer ej heller vederparten in med förklaring; eller varda
ej inom samma tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven;
då må ej besvären till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga
förfall för klaganden visas. Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Styrker klaganden,
att vederparten vistas utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han sig uppehåller,
och har han ej för sig stält ombud, sätte Hofrätten ock ut ny tid och förelägge
tillika klaganden att Ull Hofrätten ingifva besannad afskrift af besvärshandling
ärna och sedan låta i allmänna tidningarna i den ordning, som i 181 § sägs,
kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, och att besvärshandlingarna finnas hos
Hofrätten att tillgå.

186 §.

Har klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare denne
pligtig att inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 § stadgad är, räknad från
den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet till Hofrätten ingifva; är
kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna införd, skall han sin förklaring
ingifva inom nitio dagar från sista kungörandet. Kommer han ej in med förklaring
inom föreäkrifven tid, och visas ej heller inom samma tid förfall; varde han ej vidare
i Hofrätten hörd; visas laga förfall, förelägge Hofrätten honom ny tid.

187 §.

188 §.

Hvad parterne enligt 185, 186 och 187 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyret,
om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärssknften.

Bill. till Riksd. Prat. 1877. 8 Sand. 1 Afd. 2 Häft.

114 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

189 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gotland afgärda, må fullföljas i
annan ordning, än nu är sagdt; derom är särskild! stadgadt.

190 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den klagande
vederpartens kostnader i målet, efter ty Hofrätten pröfvar skäligt. Finnes någon
hafva ohemult klagat, böte såsom i 29 Kap. 2 § Rättegångs-balken stadgadt är.
Missfirmar någon hos Hofrätten öfverexekutor, ege Hofrätten, ändå att åtal ej sker,
döma den felande till ansvar, när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med
böter beläggas; är den svårare, läte Hofrätten den brottslige der särskildt åtalas.

191 §.

192 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen öfverklagas.
Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra klagan öfver Hofrätts utslag,
göre det genom besvär, som böra ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 Kap.
9 § Rättegångs-balken stadgas, och fullgöre dervid det, som uti 18 § af samma kapitel
finnes föreskrifvet. Är den klagande fäld till böter eller till skadestånd enligt 173
§, vare om hans skyldighet att nedsätta hvad honom ådömdt blifvit eller styrka sin
fattigdom gällande hvad i fråga om fullföljd af talan mot Hofrätts utslag i brottmål
är stadgadt.

De i Kongl, Maj:ts förslag till Förordning om nya Utsökningslagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall meddelade stadganden kunna hänföras
till följande hufvudämnen:

l:o tiden, från hvilken den föreslagna nya Utsökningslagen skall till efterlefnad
gälla;

2:o de stadganden, som genom nämnda lag skola anses upphäfda;

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 115

3:o öfvergångsbestämmelser;

4:o de lagbud, som framgent skola blifva gällande och deribland några visserligen
i Utsöknings-balken intagna, men rätteligen till Iiandels-balken hörande
stadganden, bvilka i följd af denna deras natur nu icke utgjort föremål för omarbetning;
— och

5:o ändringar, som i följd af nya lagen blifva nödiga i Konkurslagen, Sjölagen
m. fl. författningar. ,

Utskottet har vid granskningen af det nu förevarande förslaget funnit detsamma
icke lemna rum för några väsentliga anmärkningar och endast ansett några
få förändringar och tillägg deri nödiga.

Dessa äro följande:

vid 5 §.

Då uti 30 Kap. 5 § Rättegångs-balken, i fråga om lyftning af medel, som
enligt samma § blifvit till fullgörande af Hofrätts dom utgifna, hänvisas till 3 Kap.
5 § Utsöknings-balken, men nya lagen, lika litet som nyssnämnda lagrum, innehåller
något särskildt om lyftning af dylika medel, har Utskottet, på det ovisshet icke
måtte uppstå om hvilken bestämmelse i nya lagen, som i stället borde i förevarande
fall tillämpas, ansett särskildt stadgande derom böra meddelas och derföre föreslagit
ett tillägg till 5 §.

vid 14 §.

Bland de lagbud, hvilka enligt förslaget icke skulle anses upphäfda genom
nya lagen, upptagas äfven 1 § i Kongl. Förordningen angående vissa omständigheter
uti lagsöknings- och utmätningsmål den 28 Juni 1798 samt Kongl. Kungörelsen
den 20 Maj 1835 angående tillägg till 6 § uti 4 Kap. Utsöknings-balken. Det
förra lagbudet innehåller, att alla skuldebref och löftesskrifter böra, om de för
gällande skola antagas, antingen egenhändigt skrifvas och undertecknas af den, sådana
utgifver, eller, då de af flere undertecknas, af någon bland dem skrifvas eller
ock bestyrkas af två vittnen, hvilka på en gång varit tillstädes och af hvilka det
ena skall hafva skuldebrefvet eller löftesskriften skrifvit, och Kongl. Kungörelsen
den 20 Maj 1835 föreskrifver, att handskrifven invisning skall, för att såsom gällande
anses, hafva den form, som sålunda blifvit för skuldebref bestämd. Ifrågavarande
stadganden torde dock numera få anses hafva förlorat all vidare tillämpning,
och att vid sådant förhållande upplifva dem skulle blott föranleda till tvekan, huruvida
den i 1798 års förordning föreskrifna form för skuldebref vore nödig, för att
skuldebrefvet skulle vara enligt 12 § i nya lagen exigibelt. Utskottet har derföre
föreslagit, att nu ifrågavarande lagbud må ur 14 § uteslutas.

116 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

vid 15 §.

Såsom Nya Lagberedningen erinrat, förekomma flera fall, då enligt administrativa
eller ekonomiska författningar omedelbar utmätning medgifves, såsom för
krono- och kommunalutskylder och dylikt. Att någon ändring häri eller i sättet för
dylika afgifters indrifning ej varit med den nya Utsökningslagen åsyftad, följer af
dennes egenskap af allmän civillag och framgår dessutom tydligen af Nya Lagberedningens
motiv. Till förekommande likväl af all tvekan i detta hänseende och
på det de i nämnde lag gifna föreskrifter om utmätning ej må anses lägga hinder
i vägen att, såsom ifrågasatt blifvit, bereda vederbörande kommuner tillfälle att
till besparing i kostnaden få såsom biträde vid indrifning af de till dem ingående
afgifter anlita andra personer än de vanliga utmätningsmännen, har Utskottet ansett
uttryckligt stadgande derom, att i afseende å uttagande af dylika afgifter nya lagens
bestämmelser ej ega tillämpning, utan att i fråga derom skall gälla hvad nu är
eller framdeles kan varda stadgadt, lämpligen kunna i promulgationslagen införas.

Slutligen får Utskottet erinra, att 13 § bör utgå, i fall den vid 103 § i förslaget
till Utsökningslag ifrågasatta ändring varder godkänd, och att således §§:nas
nummerordning från och med 14 § kommer att undergå förändring.

På grund af hvad nu blifvit anfördt får Utskottet hemställa,

2:o att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition ej heller i denna del kan oförändrad antagas, måtte,
under förutsättning att den nya Utsökningslagen varder antagen,
för sin del besluta följande:

Förordning om nya Utsökningslagens införande och hvad i afseende derå

iakttagas skall.

1 §•

2 §•

Genom nya lagen upphäfvas, med de deri, så ock i 13 § här nedan gjorda undantag,
Utsöknings-balken i den å 1734 års riksdag antagna lag tillika med alla de
särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af hvad sagde balk innehåller
eller tillägg deri.

Särskilda Utskottets för behandl, af förslag till vtsökningslag Utlåt. N:o 2. 117

3 §.

I Rättegångs-balken af 1734 års lag upphäfvas:

de i 8 Kap. 2 § förekommande bestämmelser rörande Hofrätts befattning med
utmätningsmål;

hvad i 12 Kap. 3 och 4 §§ stadgas om rätt till utmätning samt om doms fullbordan
i återvinningsmål;

26 Kap. 2 §; och

hvad 30 Kap. 5 § innehåller om rätt för vinnande part att tillträda fast egendom,
som blifvit till fullgörande af Hofrätts dom uppgifven.

4 §•

Alla öfriga i allmän civillag gifna föreskrifter, hvilka äro stridande mot nya lagens
bestämmelser, varda ock upphäfda, der ej här nedan annorledes stadgas.

5 §•

Der hänvisning till Utsöknings-balken i lag eller särskild författning förekommer,
skall motsvarande bestämmelse i nya lagen eller i denna förordning tillämpas.

I fråga om ''lyftning af livad till fullgörande af Hofrätts dom enligt 30 Kap.
5 § Rättegångs-baUen utgifvet är skall, i stället för deri åberopade 3 Kap. 5 § Utsöknings-balken,
tillämpas hvad i 40 § nya lagen om lyftning af utmätt lös egendom
stadgas.

6 §•

Varder skuldfordringsmål, som är anhängigt hos Konungens Befallningshafvande,
då nya lagen träder i verket, icke inom natt och år derefter hos Konungens Befallningshafvande
så ful Iföl] dt, som i 22 § nya lagen sägs; vare målet förfallet.

7 §''

8 §.

Efter det nya lagen blifvit gällande, må ej bysättning gäldenär åläggas eller införsel
i hans lön beviljas. Ej heller må på grund af förut meddeladt beslut gäldenären
i bysättningshäkte hållas. Förut meddelad införsel upphöre, då nya lagen träder i kraft.

9 §.

Har enligt äldre lag gäldenär varit bysatt för gäld eller gått ed, att han ej

118 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2.

eg de annan tillgång, än som vid utmätning för den gäld blifvit uppgifven; då må ej
för samma gäld edgång efter 86 § nya lagen honom åläggas, utan så är att borgenären
visar anledning, att gäldenären undandöljer tillgång, som der sägs.

10 §.

11 §•

I stället för hvad 4 Kap. 4, 5, 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt 8 Kap. 11 §
Utsöknings-balken af 1734 års lag äfvensom Förordningen den 19 Maj 1756 innehålla,
förordnas som följer:

1. År förskrifning stöld att betalas till innehafvare!!; njute han betalning, som
den i händer häfver. Finnes förskrifning stöld å någon viss man, och har gäldenären
deri gifvit lof att låta den komma i annans hand; vare lag samma.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenärens lof, som i 1 punkten sägs, öfverlåtit
hans förskrifning till någon annan; kåfve då han ej annan rätt, än den, som förskrifningen
lyder å.

5. Missräkning är ingen betalning. Ehvar den finnes, bör den först rättas, och
betalning sedan derefter ske.

6. Nu är viss ort nämnd, der .betalning ske bör; lände då det till efterrättelse.
År ej viss ort nämnd; pröfve då öfverexekutor eller Rätten, hvar betalning å gäldenärens
kostnad ske bör.

7. Ingen söke annan mans skuldfordran, utan egaren honom sin rätt skriftligen
lemna!, eller annorledes dertill lof gifvit.

8. Hafva två eller flere skrifvit skuldebref under, med förbindelse, att en för
alla, och alla för en betala; då egen borgenär för fulla gälden betalning få hos hvem
han helst vill; och hafve den sedan lika rätt emot de andra, för det han öfver sin del
betalt. Hafva de sig ej så förbundit, och äro de ej i bolag samman; gälde då hvar sin
del efter hufvudtalet.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 119

9. År i skuldebref viss och loflig ränta utfäst; kåfve den lika rätt med hufvudstolen,
der ej för vissa fall i lag annorledes stadgadt är.

10. År skuldebref löpande, vare ej gäldenären skyldig att gälda ränta för längre
tid efter förfallodagen än från den dag, da borgenären fordrat betalning, der ej gäldenären
annorledes sig förbundit.

11. Nu vill någon resa från orten, som skyldig är för kost, hushyra, skeppslega
eller annat slikt; hafve borgenär våld att behålla hans gods till sin säkerhet.

12 §.

I stället för 6 Kap. Utsöknings-balken af 1734 års lag stadgas:

Yärderingsmän, som ej äro edsvurne domare, böra förut i gäldenärens och borgenärens
närvaro ed gånga, att de skola det gods så värdera, som de efter bästa förstånd
och samvete pröfva det värdt vara.

Sedan allt noga värderadt och upptecknadt är, skola värderingsmännen bref
derå gifva.

13 §.

Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt skola ej anses upphäfda:

4 § i Förordningen angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål
den 28 Juni 1798 samt hvad såsom förklaring och tillägg till samma
§ stadgats genom Förklaringen den 29 Juli 1812 och Kongl. Kungörelsen den 9
Maj 1835;

5 § af nämnda Förordning, så vidt derigenom blifvit stadgadt, att i visst
fall hustru må för gäld lagsökas;

Förordningen den 15 Juni 1861 om verkställighet i Sverige af domar och
utslag, meddelade af domstol i konungariket Danmark;

Förordningen den 20 Januari 1863 angående förnyande af Svensk myndighets
beslut, som förlorat sin exekutiva kraft i främmande stat; och

hvad 4 § af Förordningen om upphörande af vissa domstolar den 19 December
1844 innehåller om verkställande af utmätning eller qvarstad å egendom, befintlig
inom Kongl. slott.

Ej heller upphäfves hvad i 18 punkten i Ridderskåpets och Adelns privilegier
den 16 Oktober 1723 samt i Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810 finnes
stadgadt angående Ridder skåpets och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder.

120 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

14 §■

Genom nya lagen sker ej ändring i hvad genom allmän civillag är stadgadt angående
rätt till utmätning i vissa fall utan dom eller utslag; och skall, der i ty fall
någon eger anlita magistrat om utmätning, stadsfogde i stället anlitas.

Ej heller skola nya lagens bestämmelser ega tillämpning i de fall, då utmätning
utan dom eller utslag eger rum för utskylder, allmänna afgifter, expeditionslösen,
handtlangning vid laga skifte eller annat dylikt, utan galle härom hvad redan
är eller framdeles varder stadgadt.

15 §.

Hvad Arfda-balken af 1734 års lag och Sjölagen den 23 Februari 1864 innehålla
om rätt till qvarstad, vare ej genom nya lagen upphäfdt. Skall enligt något lagens
rum fast egendom stå i qvarstad, stånde egendomen i stället under förbud att säljas
eller skingras, såsom i nya lagen skils.

16 §.

De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. Brefvet den 8 December 1748
angående fataliers bevarande i lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med posten
blifva öfversända, samt i Förordningen den 23 Augusti 1851 angående särskilda föreskrifter
för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt, skola lända
till efterrättelse äfven i de fall, då klagan föres öfver utslag, som är ineddeladt af
öfverexekutor å Gotland; och må jemväl, då, såsom i 185 § nya lagen sägs, besvärshandlingar
i dessa mål skola till Hofrätten återställas, desamma af den klagande å.
landskansli ingifvas på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation är
föreskrifvet.

17 §.

I de fall, då till följd af stadgandet i 27 Kap. 8 § Rättegångs- balken besvär i
Hofrätt bort handläggas i den ordning, som i 9 Kap. 2 och 3 §§ Utsöknings-balken
sägs, skall i stället, utan ändring af hvad i öfrigt finnes stadgadt angående dylika besvärsmål
behandling, följande lända till efterrättelse:

1. Aro besvären i rättan tid i Hofrätten ingifna: finner Hofrätten, att den klagande
ej skäl dertill häfver; gifve då genast sitt utslag deröfver. Pröfvar Hofrätten
besvären vara sådana, att den andre parten förut höras bör; då skall viss dag vid
vite honom föreläggas, att sig förklara. Blifver han med sitt svar ute, lägge Hofrätten
ny dag före, och kungöre, att han ej vidare hörd varder, om han den försitter. Kommer
han ändå ej med svar; gifve den sökande afskrift in af dess besvär, och varde
saken derpå företagen, och efter dess beskaffenhet afgjord.

2. Finner Hofrätten nödigt att ock infordra underdomarens förklaring; lägge
Hofrätten honom viss dag före.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 121

18 §.

17 Kap. 8 § Handels-balken af 1734 års lag erhåller följande förändrade lydelse:

Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom blifvit i laga ordning i mät
tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. År densamma utmätt för
fleras fordringar; hafve den, för hvars fordran utmätning först verkstäldes, företräde: har
utmätningen skett på eu gång; ege hvar lika rätt. År utmätning verkstäld inom en
månad före den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den förmånsrätt, nu sagd är, ej
rum: ej heller då utmätning skett efter gäldenärs död, innan en månad förflutit från
den dag, då uppteckningen af den dödes bo slutades, der konkurs inom sagda tid börjas.

19 §.

Nedannämnda §§ i Konkurslagen den 18 September 1862 erhålla följande förändrade
lydelse:

2 §. Borgenär ege ock söka, att gäldenärs egendom afträdas skall i följande
fall, nemligen:

1. då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och anledning är
för handen, att han förblifver utrikes för att undgå borgenärers kraf;

2. då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända egendom medtagas
skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3. då gäldenär, hvilken det varit förelagdt gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen
sägs, underlåtit att inom föreskrifven tid edgången fullgöra;

4. då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller undanskaffar
sina tillgångar.

20 §. År gäldenär, efter ty i 153 § Utsökuingslageu skils, för öfverträdande af
reseförbud insatt i häkte, då offentlig stämning å hans borgenärer utfärdas; varde derutur
lösgifven, sedan han bouppteckningen med ed fästat: ställe sig dock till efterrättelse
hvad i 19 § sagdt är.

22 §. Begifver sig gäldenär från sitt hemvist utan att hafva iakttagit hvad honom
efter 19 och 21 §§ åligger; då må han i häkte hållas till dess han sådant åliggande
fullgjort: uteblifver han, då han efter kallelse sig inställa borde; varde genast
hemtad: afviker han från det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit, medan hans
närvaro der erfordras; varde i häkte förvarad under den tid, som för ändamålet nödig
pröfvas. Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte drabbe i dessa fall konkursboet.

25 §. Sedan uppteckning af gäldenärs bo skett, late Rätten eller domaren, ända
att han jäfvig är, genast kalla gäldenären att å viss dag, sist inom fjorton dagar, bo Bih.

till Biksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 A/d. 2 Häft. 16

122 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

uppteckningens rigtighet med ed fästa. Å landet må sådan ed afläggas inför domaren,
der ej ting snart infaller.

År gäldenär häktad, eller aflägset boende; då må Rätten eller domaren tillåta
honom att edgången inför närmaste domstol fullgöra.

33 §. Ilar gäldenärs egendom blifvit afträdd till konkurs, den der ej afslutats
genom sådan förlikning, hvarom i 94 § förmärs, vare gäldenär ej pligtig att för fordran,
som blitvit i konkursen godkänd, eller kunnat i konkursen bevakas, gå sådan ed, som i
86 § Utsökningslagen sägs, utan så är att borgenären visar skälig anledning, det gäldenär
undandöljer tillgång, som honom efter konkursen tillfallit,

126 §. ^ Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart, att konkursboets
tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning och konkurssakens behandling;
då skall Rättens ombudsman, med företeende af gode männens eller sysslomännens
derom afgifna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla, och ege Rätten
förordna, att vidare behandling af konkurssaken ej eger rum, derest ej inom tretio dagar
borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga medel för konkurssakens fortsättning
äro att tillgå. Meddelas sådant beslut; medföre dock konkursansökningen i fråga om
gäldenärs skyldighet att gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen sägs, samma verkan,
som om saken fortgått.

20 §.

I Sjölagen den 23 Februari 1864 erhålla nedannämnda §§ följande förändrade

lydelse:

139 §. Betalas ej bodmerilånet vid förfallotiden, kan låugifvaren hos behörig
exekutor eller domstol fordra, att förbodmadt fartyg eller last må säljas i den ordning,
som om dylik egendom, den der utmätt blifvit, särskilt är stadgadt, äfvensom att den
förbodmade frakten till honom öfverlemnas.

Har eganderätten till förbodmadt gods, efter lossning ur fartyget, öfvergått i
tredje mans hand, kan långifvaren ej göra sin rätt emot honom gällande, såvida han är
i god tro.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 123

21 §.

I Vexellagen den 23 Augusti 1851 erhålla nedannämnda §§ följande förändrade
lydelse: ^

32 §.

Skall utmätning ske för verkställighet af utslag i brottmål, lände dervid nya lagens
föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse, så vidt de ej äro stridande mot
hvad angående nämnda mål särskildt finnes stadgadt.

23 §.

1. Magistrat ege att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sätta annan,
som af Konungens Befallningshafvande godkänd är; och galle i ty fall för Magistrat
hvad i 3 § nya lagen för kronofogde stadgas.

2. Det i 7 § nya lagen gifna stadgande gäller ej om förrättning, som af Magistraten
sjelf utföres.

3. Hvad 10 § nya lagen innehåller derom, att utmätningsman må af öfverexe -

124 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

kutor dömas till mistning af tjensten eller eljest från tjenstens utöfning skiljas, skall
ej å Magistrat tillämpas; varder ledamot af Magistrat vid domstol tilltalad, ege domstolen
att om hans afhållande från tjensten under tiden förordna, när skäl dertill äro.

Emot Kongl. Maj:ts förslag till Förordning angående stämningsmän har Utskottet
ej någon anmärkning att framställa, utan hemställer,

3:o att Kongl. Maj:ts nådiga proposition härutinnan måtte
af Riksdagen godkännas.

Stockholm den 10 April 1877.

På Särskilda Utskottets vägnar:

K. J. Berg.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

125

Reservationer:

vid förslaget till Utsökningslag.

1 §■

af Herr W. Stråle: »Förslaget att Magistrat är öfverexekutor i stad, från hvilket
stadgande undantag kan af Kongl. Maj:t beviljas enligt 24 (23) § i Proraulgationslagen,
må tilläfventyrs från teoretisk synpunkt vara rigtigt. Huruvida åter den teoretiska
regeln skall upphöjas till lag och, der svårigheter möta, undantag göras, eller om icke man
bör lagstifta tvärtom, så att nämnda undantag göres till regel och Magistrat endast till
följd af Kongl. Maj:ts beslut i särskildt fall ålägges att vara öfverexekutor, synes
mig böra vara beroende på nuvarande praktiska förhållanden.

Flertalet af rikets städer hafva icke en befolkning, uppgående till 4,000 innevånare;
och bland de städer, der folkmängden uppgår till eller öfverstiger denna ziffra,
utgöres ungefär halfva antalet af residensstäder. Månne samtlige sistnämnde städers invånare
skulle, om det lemnades dem öppet, göra framställning om förändringen?

Visserligen säger man med skäl att de göromål, hvilka tillkomma Radhus-rätternas
medlemmar, såsom domare, innefatta ett vigtigare åliggande än öfverexekutorsbefattningen;
men det torde likväl kunna ifrågasättas, huruvida den jemförelsevis långsammare
processordningen vid ordinarie domstol lemnar ökad erfarenhet och lämplighet
för handläggningen af de till öfverexekutor hörande ärenden, såsom t. ex. fråga om
seqvester å ett segelfärdigt fartyg, eller i andra fall der beslut bör fattas och verkställas
med största skyndsamhet.

I brottmål lära Magistraterna fortfarande komma att vara underexekutorer.

Enligt min åsigt hade det under närvarande förhållanden varit mera lämpligt, om
lagförslaget innehållit såsom regel att Konungens Befallningshafvande är öfverexekutor
jemväl i stad och såsom undantag meögifvit att Kongl. Maj:t må förordna Magistrat till
öfverexekutor.

Antagligen önska åtskilliga städer, der landshöfdingeresidens ej är beläget, såsom
t. ex. Norrköping, Sundsvall, Helsingborg, Ystad, Vestervik med flera att få öfverexekutors-befattningen
uppdragen åt städernas Magistrater; och Kongl. Maj:t hade då haft

126 Särskilda Utskottets för lekandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2.

tillfälle ^ att bestämma under hvilka vilkor ansökningen kunde bifallas. Åtskilliga småstäder
åter, t. ex. Oregrund och Östhammar, hvilka begge städer tillsammans ega endast
eu lagfaren Magistratsperson och möjligen icke vilja söra erforderliga uppoffringar för
stadsfogdeinstitutionen, hade undgått att söka undantag från regeln.»

af Herr Jons Pehrsson: »Kongl. Majas af Utskottet gillade förslag i 1 § innehåller,
som synes, att blott Kongl. Maj:ts Befallningshafvande under namn af öfverexekutor
skulle på landet få upptaga utsökningsmål, hvar inom sitt län. Da domstolarne på
landet med sina få sammanträden icke kunna skyndsamt behandla utsökningsärenden,
och man i betydlig män förminskat rätten för öfverexekutor att upptaga utsökningsmål
till pröfning mot hvad hittills varit praxis, finner jag det vara nödvändigt, att ytterligare
myndighet finge befogenhet att pröfva utsökningsmål, äfven från landet. Denna
myndighet anser jag kunna vara Magistraten eller Rådhusrätterna i städerna, hvar inom
sitt län. Om en person, som tillhör ett visst län, sökes hos Konungens Befallningshafvande,
eller Magistrat inom samma län, blir han efter min uppfattning icke dragen från
sm rätta jurisdiktion, i ena fallet mer än i det andra, och i vissa fall stadgas i 12 §,
att gäldenär kan sökas der han träffas. Man har häremot invändt, att Magistraterna
äro städernas tjensteman, af dem aflönade och hållne med embetslokal, och att ett sådant
åliggande skulle vålla städerna förökade utgifter, hvaremot jag för min del tror, att förhållandet
skulle blifva alldeles motsatt, om Magistraterna fingo rättighet något dela förtjenst
med landssekreterare i lagsökningsmål. Och att de lika väl kunde behandla sådant
mål, om det är från land eller stad, ligger i öppen dag, och kan vid mångfaldiga
tillfällen blifva till lättnad för allmänheten och förekommer en mängd obehöriga invändningar
från gäldenärer, som skulle föga båta, då Magistraterna hafva så täta sammanträden,
och vittnen kunde genast höras. Annan tidsutdrägt tages med en mindre samvetsgrann
gäldenär, om målet blir förvisadt såsom tvistigt till domstol. Redan nu stadgar
gällande vexellag, att vexelmål skola behandlas af Rådhusrätterna, hvarjemte vittnesförhör
m. m. på Hofrätts föreskrift måste handläggas vid Rådhusrätt, hvarför jag tror,
att full befogenhet fins uti att kunna ålägga Magistraterna att upptaga utsökningsmål
äfven från landet. Och anser jag derföre, att 1 § borde erhålla följande lydelse:

Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är
Konungens Befallningshafvande, och städernas Magistrater, hvar
inom sitt län; i Stockholm: Öfverståthållareembetet, och om i
rikets öfriga städer Konungen förordnar viss ledamot af Magistraten
att utsökningsmål upptaga och pröfva.»

2 och 3 §§.

af Herr Pergius: »I ändamål att, hvad landet angår, bereda lättnader för erhållande
af utmätningar och andra verkställighetsatgärder enligt utsökningslagen har

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 127

inom Utskottet fråga blifvit väckt att, jemte kronofogde, länsman skulle inom sitt tjenstgöringsområde
vara utmätningsman, så att fordringsegare och annan handräckningssökande
egde att anlita hvilken af dessa tjensteman de ville.

Häremot har framstälts den anmärkning, att med afseende å den låga aflöning,
som för närvarande vore länsman tilldelad, man icke alltid kunde påräkna att till länsmans
befattningar erhålla personer med sådana qvalifikationer, att exekutionens handhafvande
med trygghet kunde åt dem anförtros. Men då, efter hvad upplyst blifvit, inom
flera orter af riket, utmätningar och andra exekutiva förrättningar för närvarande verkställas
nästan uteslutande af länsmän, hvilka på ett tillfredsställande sätt sköta sina
ahgganden; då någon tvekan icke uppstått om lämpligheten af den i Kongl. Maj:s förslag
till utsökningslag förekommande bestämmelse att kronofogde eger att med vissa inskränkningar
sätta länsman till utmätningsman i sitt ställe; och då det bör kunna antagas,
att enskilda parter icke begagna sig af sin valrätt att anlita länsman utan att
denne ar lämplig för fullgörande af det uppdrag, som är i fråga, så torde berörda anmärkning
icke vara förtjent af synnerlig uppmärksamhet.

Vidare har uttalats den farhåga att åtskilliga förvecklingar skulle kunna uppkomma
i följd deraf att två personer vore anstälde såsom utmätningsmän inom samma
tjenstgöringsområde. Dervid tillåter jag mig erinra, att redan för närvarande det förhållande
eger rum, att länsman, utan order af kronofogde, utöfvar underexekutors befattning,
enär det lär vara ganska vanligt, att med anledning af stadgandet i 14 § 2 mom.
i landshöfdingeinstruktionen, verkställigheten af domar och utslag i särskilda fäll, der
fordringsegaren sådant begär, öfverlåtes omedelbart till länsman. Någon olägenhet häraf
har icke försports, och då äfven, enligt andra länders lagstiftning, inom samma distrikt
finnas . för handhafvande af exekutionen flere tjensteman, af hvilka parterna ega välja
den, till hvilken de hysa förtroende, så vågar jag antaga, att de förespeglade förvecklingarne
icke skola af erfarenheten bekräftas.

Det har således synts mig som det icke vore förenadt med någon våda att godkänna
den ifrågastälda förändringen, som utan tvifvel skulle för landsbygdens invånare,
i synnerhet i glest bebodda trakter, medföra ej ringa fördel. I öfverensstämmelse med
stadgandet i 3 § i lagförslaget torde dock frågor om försäljning af utmätt fast egendom,
fördelning af köpeskillingen derför och fördelning af köpeskillingen för utmätt lös egendom
böra af kronofogde handläggas, der icke Konungens Befallningshafvande annorledes
förordnar. Jag har derföre trott, att 2 och 3 §§ borde erhålla ungefär följande lydelse:

Utmätningsman är a landet kronofogde och länsman, hvar inom
sitt tjenstgöringsområde samt i stad stadsfogde. Erfordras i stad
mer än en stadsfogde, bestämme Konungen deras antal och omfånget
för hvarderas befattning. Utmätningsman har att, efter ty
i denna lag sägs, fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa
dom samt i vissa fall utan föreskrift af annan myndighet förrätta
utmätning.

128 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

Kronofogde eger att för bestämdt fal! till utmätningsman i
sitt ställe sätta länsman eller tjenstebiträde, som med Konungens
Befallningshafvandes begifvande är hos kronofogde anstäldt; svare
dock vid utmätning kronofogden sjelf för redovisningen och för
skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma.

Försäljning af utmätt fast egendom, fördelning af köpeskillingen
derför och fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom,
i fall, då enligt 119 och 120 §§ sammanträde för köpeskillingens
fördelning erfordras, må dock icke, utan särskildt förordnande af
Konungens Befallningshafvande, verkställas af länsman eller kronofogdes
tjenstebiträde.

I Stockholm så ock i annan stad, der utmätningsmannabefattningen
anses icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om
Konungen finner godt sådant medgifva, stadsfogde likaledes ega
att under enahanda ansvarighet och med det förbehåll i afseende
å fördelningen af köpeskilling för utmätt lös egendom, som för
kronofogde här ofvan stadgas, samt under de vilkor i öfrigt
Konungen må föreskrifva, för bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman
sätta annan man, som af öfverexekutor antagen är.

Om min särskilda mening angående länsmans behörighet att vara utmätningsman
godkännes, bör det af Utskottet i 4 § föreslagna stadgande utgå, hvarjemte 6, 9, 139
och 140 §§ böra förändras sä, att deri meddelade bestämmelser rörande kronofogde
blifva tillämplige äfven på länsman.»

af Herrar Hdlgrén, Svensén och Farup, hvilka instämde med Herr Bergius.

af Herr Jöns Pehrsson: »Jemte det jag instämmer i Herr Bergius’ med fleres reservation
mot 2 § har jag funnit det alldeles nödvändigt, att, då ny utsökningslag med
ty åtföljande lag för utmätningar utfärdas, nya lagarna göras så tydliga och så litet
betungande för allmänheten som möjligt. Utskottet har beslutat, att endast kronofogdarne
skola vara utmätningsman på landet, och om än i bästa fall länsman äfven
blefve utmätningsman, äro flera landsdelar så vidsträckta, att utmätningskostnaderna blifva
allt för dyra för vissa utgifters uttagande, såsom resterande krono-, kommunal- och dylika
utskylder, om de skola utmätas efter nya föreslagna lagen. Inom Utskottet har
man varit fullt ense derom, att nya lagen ej skall tillämpas för dylika utskylders utpantning,
och i 15 § i förslaget till nya utsökningslagens införande gjort ett tillägg och
förtydligande i berörda hänseende, men Utskottet har ej ansett sig böra bifalla mitt förslag om
bestämd föreskrifts införande i lagen om sättet för dylika utgifters uttagande. Endast af
formella skäl för min del finner jag det otänkbart, att nya lagen bör antagas med mindre
den omfattar bestämda föreskrifter i nyss berörda hänseenden. Det är ej tänkbart,

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 129

att någon ovisshet eller otydlighet bör qvarstå. Af såsom bilaga närlagda Högsta
Domstolens protokoll synes, att sättet för oftanämnda utgifters uttagande länge nog varit
oklart och omtvistadt; och det vore ej för tidigt, om bestämd lag i detta hänseende
blefve antagen.

För min del anser jag, att ett enklare sätt bör stadgas för resterande kommunalutskylders
indrifning, som mycket lätt låter sig verkställas genom fjerdingsmän, som
nu indrifva stora summor kronoutskylder, och om man derjemte iemnar kommunerna
frihet att inom sig utse särskild person för dylika utskylders indrifning, äro tvenne
alternativ, som i tillämpningen sparade stora utgifter för den fattigare befolkningen,
som annars åtgå till utmätningsmän. På dessa skäl föreslår jag sådan lydelse för:

2 §.

Utmätningsman är å landet kronofogde och länsman, hvar inom
sitt tjenstgöringsområde, och i stad stadsfogde. Utmätningsman
har att, efter thy i denna lag sägs, fullgöra hvad öfverexekutor
förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift af annan
myndighet förrätta utmätning. Vid indrifning af resterande
krono-, kommunal- samt andra dylika utskylder anlite utmätningsmannen
på landet fjerdingsmän eller, der kommunen inom sig utser
särskild person för dylika utskylders indrifvande, denne person».

6 §■

af Herr Jöns Pehrsson, som ansåg de uppräknade jäfven mot utmätningsman
vara alltför många.

24 §.

af Herr Berg: »På de skäl som af Utskottet blifvit anförda emot förslaget att
låta länsman, utan särskildt förordnande af Konungens Befallningshafvande, på eget
ansvar utöfva utmätningsmans befattning, och då, enligt 4 § i Utskottets förslag, å de
länsmän, som erhålla dylikt förordnande, kommer att tillämpas hvad i nu ifrågavarande
§ angående kronofogde stadgas, har jag ej kunnat deltaga i Utskottets hemställan, så vidt
derigenom äfven öfrige länsmän blifvit med fogde likstälde.»

af Herrar W. Stråle och Friherre Wrede.

33—36 §§.

af Herr Berg: »I det af Utskottet föreslagna stadgande, enligt hvilket

vederbörande parter skulle ega att med posten ej allenast till öfverexekutor insända
skrifter och handlingar i utsökningsmål, utan äfven få deri meddelade beslut
sig tillsända, har jag ej vågat instämma. Utan att fästa mig vid de missbruk,
Bih. till Riksd. Prat. ''1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 17

130 Särskilda Utskottets för behandl. eif förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

hvartill eu oinskränkt och okontrollerad rätt för enskilda personer att med posten
insända skrifter möjligen kan leda, synes mig den redovisning för inkomna medel,
samt deras användande och dervid till äfventyra blifvande öfverskott, som ett
stadgande i nämnda syftning komme att för öfverexekutorerne medföra, ej låta sig
väl förena med deras öfriga embetsgöromål eller skäligen kunna ifrågasättas, utan att på
samma gång ökadt arbetsbiträde åt dem beredes. De åsyftade fördelarne torde ej heller
vara så stora, som man förestält sig. Att skrifter och handlingar, som inlemnas på
posten, alltid skola i behörig ordning och i rätt tid framkomma till sin bestämmelse
kan ej med säkerhet förutsättas; och då derjemte, i händelse det befinnes att en insänd
handling icke är belagd med stämpladt papper till föreskrifvet belopp eller att de till lösen
för blifvande beslut och dess afsändande bifogade medel äro dertill otillräckliga, eller
att den uppgifna adressen till äfventyra är otydlig, hinder för målets upptagande eller
beslutets befordrande med posten kan uppstå, bereder således den föreslagna anordningen
ej full trygghet för den, som deraf begagnar sig, att derigenom hans rätt skall
blifva behörigen iakttagen, utan att han sjelf eller genom annan behöfver på stället göra
sig om målets behandling underrättad. För min del tror jag derföre att parternes intresse
bättre skulle befrämjas, om vederbörande öfverexekutor, på sätt redan nu
åtminstone hos en del Konungens Befallningshafvande lärer iakttagas, genom länskungörelserna
gåfve anvisning på en eller flere lämplige personer, hvilka åtogo sig att mot billig
och möjligen på förhand genom faststäld taxa bestämd afgift gå parter i utsökningsmål
till banda med det biträde, hvarom de kunde anlitas. De föreskrifter som i
sådant hänseende kunde finnas erford.erlige torde dock, såsom fallande inom det administrativa
området, ej lämpligen böra erhålla plats i en allmän lag. Under ärendets behandling
inom Utskottet har äfven varit ifrågasatt att underrättelse om tiden, då utslag
kommer att meddelas, äfvensom om sådant föreläggande, som i 35 § afses, borde genom
öfverexekutors försorg vederbörande part med posten tillsändas. Ett sådant stadgande,
hvaremot ej de betänkligheter möta, som i afseende å det af Utskottets pluralitet antagna
här ofvan blifvit anförda, har jag ansett mig böra biträda, och jag får derföre
vördsamt hemställa,

att, med uteslutande af den af Utskottet tillagda 36 §, Kongl.
Maj:ts förslag i 33, 34, 35, och 36 §§ måtte af Riksdagen godkännas;
dock med tillägg vid slutet af 34 § af ett så lydande
stadgande: läte ock öfverexekutor underrättelsen med posten afsändas
till part, som för sådant ändamål sin adress uppgifva
och stadgad afgift erlagt, och med den förändring i lydelsen af 35 §
att orden: anteckning derom tillika införd i den i 34 § omförmälda
hok utbytas mot: underrättelse derom meddelad på
sätt i 34 § sägs.

Häruti instämde Herrar W. Stråle, Friherre Wrede, Beutersvärd, Widmark
och Hellgrén.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 131

vid Utskottets förslag att utesluta 54 § i Kongl. Maj:ts förslag:

af Herr Berg: »De skal, som af Utskottet blifvit anförda för uteslutande af denna
§, hafva icke kunnat öfvertyga mig om densammas olämplighet. Att stadgandet, enligt hvilket
för skuldsedlar, upprättade i der föreskrifven form, exekution utan föregående lagsökning
kan erhållas, innebär eu nyhet, heintad från utlandet, är onekligen eu sanning, men om
ett dylikt stadgande visat sig der vara af behofvet påkalladt och kunna medföra nytta,
inser jag ej hvarföre icke förhållandet skulle kunna vara enahanda för oss. Genom införande
af s. k. exigibla skuldsedlar göras ej andra fordringsbevis öfverflödiga och att
dessa senare skulle af de förra helt och hållet undanträngas är hvarken antagligt, eller
önskligt. Häraf följer dock ej att det föreslagna stadgandet skulle komma att sakna
all betydelse. Om än den exigibla skuldsedeln ej blefve den allmännaste formen, hvarunder
försträckning komme att lemnas, förefinnas dock fall, då densammas användande
kan blifva både lämpligt och gagneligt, och säkert skulle mången lagsökning kunna undvikas
om borgenären, vid beviljande åt gäldenären af någon tids anstånd med betalningen,
kunde beredas visshet att efter anståndstidens slut exekution vid bristande betalning
genast kunde erhållas. Under förutsättning att vid det erkännande af skulden,
som, enligt den Kongl. propositionen, skulle inför offentlig myndighet afgifvas, protokoll
komme att föras och skuldsedeln blefve der fullständigt intagen, synes gäldenären i
detta protokoll hafva ett tillräckligt skyddsmedel mot de af Utskottet befarade förfalskningarne
och de deraf förespeglade vådor torde således, i fråga om exigibla urkunder,
ej vara andra eller större än de som med lika skäl kunna tänkas förekomma

vid exekution a domar. En dom kan ju nemligen, lika väl som en exigibel skuldsedel,

förfalskas, och denna omständighet bör väl lika litet i fråga om den ena som den andra
åt dessa handlingar utgöra tillräckligt skäl att i allmänhet förbjuda exekution å dem.
Utgående emellertid från den grundsats, att ett nytt rättsinstitut ej bör i lagen införas,
innan behofvet deraf vunnit ett mera allmänt erkännande, och att vid den lagstiftning,
som nationalrepresentationen tillkommer, den enskilda individen icke, så vida ej fråga
är om mera vigtiga principer, bör genom att allt för ifrigt förfäkta sin åsigt hindra det

helas framgång, har jag i detta likasom i nagra andra fall, der min mening varit från

pluralitetens afvikande, icke ansett mig böra framställa något särskildt yrkande.»

af Herr Samzelius, som yrkade hufvudsakligt bifall i denna del till Kongl.
Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga proposition, dock så att, på sätt komiterade för utarbetande
af förslag till förändring af lagstiftningen angående utsökningsväsendet enhälligt
hemstält, omedelbar utmätning ma kunna ega rum för sadana i den föreslagna formen
utfärdade skuldebref, hvilkas rigtighet blifvit, i tillkalladt vittnes närvaro, erkänd jemväl
inför länsman.

af Herr Hellgrén, som instämde med Herr Sanwelius.

132 Särskilda Utskottets för béhandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

55 §.

af Herr Samselius, som hufvudsakligen anslöt sig till den af Assessoren Örbom
vid Nya Lagberedningens förslag i ämnet fogade reservation (sidd. 207—214) i fråga
om införande af det numera i hela tyska riket samt största delen af österrikiska kejsardömet
antagna så kallade mahnverfahren (anmaningsförfarande); — ett förfarande som
äfven hos oss redan blifvit i viss mån antaget och med stor fördel användt vid utsökning
af fordringar, härledande sig från inrop af varor å offentlig auktion.

af Herr Bergius: »I likhet med Lagberedningen finner jag väl, att det för
auktionsfordringar föreslagna förfarande icke bör utsträckas till fordringar i allmänhet,
enär en sådan utsträckning skulle dels, såsom Beredningen anmärkt, lända till uppmuntran
af konsumtionskrediten och dels lemna utväg för en bedräglig gäldenär, mot
hvilken lagsökning anställes för en klar fordran, att, innan densamma hinner fastställas,
få sina tillgångar utmätta för fingerade, på blott lösa uppgifter grundade fordringar.
Men deremot skulle det, så vidt jag förstår, icke vara förenadt med någon olägenhet
att utsträcka berörda förfarande till de fordringar, hviska grunda sig på skuldebref
och andra skriftliga för äring sbevis. Härigenom åstadkommes för dylika fordringar en
snabbare exekution, än som enligt lagförslaget kan ega rum, jemte det att den redbare
gäldenären, som icke är sinnad att medelst obehöriga invändningar söka fördröja liqviden,
utan obetingadt erkänner sin skuld, undgår de kostnader en lagsökningsåtgärd
medför. Der för betalningen viss förfallotid ej är bestämd, torde det dock vara billigt,
att utmätning icke eger rum förr än någon tid förflutit sedan kraf skett, hvaremot sådant
anstånd icke synes vara erforderligt, då förfallotiden antingen blifvit bestämd till
viss dag eller skall efter uppsägning beräknas. I följd häraf och då erkännandet af
skulden icke torde böra ovilkorligen ske vid sjelfva utmätningstillfället, utan kan förut
afgifvas inför utmätningsmannen, hvarigenom vinnes den fördel att erkännandet i de flesta
fall kan affordras gäldenären utan att utmätningsmannen behöfver för sådant ändamål
göra en särskild resa, vill jag åt förevarande § föreslå följande lydelse:

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig på
skuldebref eller annat skriftligt for äring sbevis eller enligt protokoll
öfver offentlig auktion härleder sig från inrop af lösegendom,
må, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären
ålagd, utmätning ske, der gäldenären inför utmätningsmannen utan
jäf erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen
verkställes, om erkännandet taga skriftligt bevis antingen
af gäldenären sjelf eller, om han ej kan skrifva eller ej vill beviset
meddela, af två ojäfviga män. År för skuldens betalning viss
förfallotid ej bestämd, då må icke utmätning, utan gäldenärens
medgifvande, ega rum, för än åtta dagar förflutit från det

Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 133

erkännandet afgifvits eller kraf blifva genom stämningsmän mot
gäldenär en anstäldt.»

af Herrar Hellgrén, Svensén och Fånig), hvilka förenade sig med Herr Bergius.

af Herr Jöns Pehrsson, hvilken jemväl instämde med Herr Bergius, dock med
den olikhet, att omedelbar utmätning ej borde få ega rum för andra fordringar, än
sådana som ej uppginge till högre belopp, än 500 kronor.

56 §.

af Herr Bergius, med hvilken Herrar Hellgrén, Svensén, Jöns Pehrsson och
Pamp instämde: »Denna § bör i följd af den förändring som af mig föreslagits i 55 §
erhålla följande lydelse:

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan
jemte fordringsbeviset i hufvudskrift eller protokollet vid
auktionen till utmätningsmannen aflemnas».

59 §.

af Herr Jöns Pehrsson, som ansåg bestämmelsen angående kungörandet hos gäldenären
af den förestående utmätningen icke vara välbetänkt.

65 §.

af Herr Berg: »De{ af Utskottet i denna §, med ändring af så väl det Kougl.
förslaget som nu gällande lag, föreslagna stadgande, enligt hvilket för fordran, som är
inteckuad i gäldenärens fasta egendom, denna alltid skall först utmätas, så vida ej borgenär
och gäldenär annorledes öfverenskomma, synes mig icke låta förena sig med pantaftalets
accessoriska natur. Derföre att en borgenär för sin fordran tagit pant eller
annan säkerhet, är honom ej betaget att på grund af hufvudförbindelsen hålla sig
omedelbart till gäldenären och af honom fordra att han, mot säkerhetens återbekommande,
infriar sin skuld. Om gäldenären vid utmätning för skulden finnes innehafva penningar
eller annan egendom, som, lättare än panten, kan till penningar förvandlas,
förefinnes således intet giltigt skäl att befria honom från skyldigheten att låta dessa
penningar eller denna egendom användas till förbindelsens fullgörande. Så länge man ej
vill taga steget fullt ut och, med omkastning af hufvudaftalets och det accessoriska pantaftalets
nuvarande inbördes förhållande, såsom grundsats antaga att en panthafvare alltid
i första rummet skall hålla sig till panten och att gäldenären således ej vidare
personligen häftar för större andel af sin skuld än den brist, som efter pantens realisering
kan uppstå — och så långt betvifla!- jag att man vill gå — torde ej heller, utan
uppoffring af nödig konseqvens, denna grundsats i visst fall och i fråga om visst slag
af pant kunna vinna tillämpning. En dylik inkonseqvens, alltid vid lagstiftning vådlig,

134 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

skulle ej kunna undgå att framkalla oegentligheter och svårlösta förvecklingar. Göres
nemligen panthafvarens rätt att omedelbart hålla sig till gäldenären beroende deraf om
panten utgöres af lös eller fast egendom, skulle nemligen den, hvilken såsom hypotek
för ^sin fordran innehar en intecknad revers, i detta hänseende, utan all giltig grund,
erhålla bättre rätt än den, som för sjelfva sin fordran erhållit inteckning. Då det af
Utskottet föreslagna stadgande endast afser det fall då den intecknade egendomen ännu
tillhör gäldenären, skulle derjemte, om egendomen blifvit öfverlåten till tredje man, borgenären,
så vida han ej medgåfve att den nye egaren å inteckningshandlingen tecknade
åtagande af skulden, blifva befriad från den honom förut åliggande förbindelsen att i
föi sta hand halla sig till panten. Just i detta fall, då väl i allmänhet gäldenären måste
antagas vida mera än då han sjelf är egare till panten hafva fördel deraf att betalningen
utgår ur denna, skulle han emellertid ej kunna undgå att låta annan sin egendom tagas
i mät, och om borgenärens rätt i detta hänseende betingas deraf huru vida gäldenären är
egare till panten eller icke, huru skall då förfaras i händelse frågan om eganderätten är
föremål för tvist? Att genom det af Utskottet föreslagna stadgandet någon verklig förmån
kommer att gäldenären beredas synes mig dessutom i hög grad tvifvelaktigt och
lika litet mäktar jag inse, huru fastighetskrediten skall kunna ökas genom ett stadgande,
på grund af hvilket inuehafvaren af en intecknad fordran betages möjligheten att, utan
gäldenärens medgifvande, erhålla betalning ens för den å fordringen upplupna räntan
utan de omgångar och den tidsutdrägt fastighetens utmätning och försäljning alltid måste
medföra.

Jag hemställer alltså vördsamt att Kongl. Maj:ts proposition
uti nu ifrågavarande § må af Riksdagen godkännas».

af Herr W. Stråle.

af Herrar Friherre Wrcde och WidmarJc, hvilka instämde med Herr Berg.

65 §.

af Herr Berg.

af Herr W. Stråle, med hvilken Herrar Friherre Wrede och Reutersvärd förenade
sig: »En bland de många stora fördelar lagförslaget afser att bereda innefattas,
efter mitt omdöme, deruti att bestämd föreskrift är meddelad om hvad vid utmätning
må undantagas.

I det förslag till redaktionsförändring Utskottet framstält har jag instämt; men
att från 50 till 100 kronor förhöja det värdebelopp, hvartill arbetsredskap och husgeråd
må få undantagas, synes mig vara att gå för långt.

Med allt deltagande för en olycklig gäldenär får man icke förbise, att understundom
borgenären jemväl kan befinna sig uti medellösa omständigheter; och månne det

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 135

öfverensstämmer med folkets rättsbegrepp att finna må hända icke så få arbetare, som,
om de rätt begagnade arbetsdagarne, kunde med nöjaktig arbetsförtjenst fullgöra sina
förbindelser, hafva fribref å husgeråd och arbetsredskap till värde af 100 kronor, hvarunder
jemförelsevis temligen många effekter af ringa värde kunna inbegripas, medan den
ordentlige och flitige arbetaren icke kan utbekomma sin lagliga fordran.

Såsom skäl för förhöjningen anföres, att konsumtionskrediten skulle dymedelst
inskränkas. Månne dock skilnaden emellan 50 och 100 kronor är i detta hänseende så
stor, att den i någon nämnvärd mån inverkar på det förderfliga utborgningssystemet?

Man kallar förevarande förslag för en humanitetsfråga; och i viss mån medgifver
jag det; men lagens bestämmelse är ett och den kristliga barmhertigheten något annat.

Jag tillstyrker derföre bifall till Utskottets förslag i denna § med den förändring,
att siffran 100 ändras till 50».

af Herr Bergius: »Den gäldenären medgifna rätt att af det förråd, som i huset finnes,
undantaga hvad till gäldenärens, hans hustrus och oförsöjda barns underhåll för en månad
tarfvas torde för den mindre bemedlade arbetaren, som icke idkar eget jordbruk och hvilken
ofta köper sina födoämnen för dagen, vara till ringa gagn, och icke synes det vara med
billighet och rättvisa fullt öfverensstämmande, att den ene, som varit i tillfälle att förskaffa
sig ett dylikt förråd tillräckligt för en månad, tillåtes undantaga det, medan den
andre, hvars alla tillgångar må hända utgöras af några kronor, behöfliga för inköp af
mat för morgondagen, måste låta dem gå i mät. Ehuru berörda stadgande äfven kan
understundom för utmätningsmannen blifva svårt att tillämpa — t. ex. skall inbergad men
otröskad gröda hänföras till nämda förråd? och, om så är förhållandet, hvarför bör icke gröda,
som är afmejad, men ännu icke inbergad, äfven få undantagas ? — så vill jag icke motsätta
mig dess antagande, men önskar att derjemte få införd en bestämmelse, hvarigenom gäldenär,
då han för sig och sin familj saknar utväg till nödtorftigt uppehälle, berättigas att
undantaga den för honom oumbärligaste lösegendom intill ett visst värde. Att, såsom
Utskottet föreslagit, inskränka denna rätt till husgeråd och arbetsredskap, synes mig icke
vara lämpligt, ty deraf kan följa, att i mät måste tagas egendom som är af den beskaffenhet,
att den icke rimligen bör utgöra föremål för utmätning, såsom t. ex. andaktsböcker,
barnens skolböcker och dylikt, eller utgör gäldenärens enda tillgång, det enda,
hvarmed han kan för de närmaste dagarne förskaffa sig och de sina uppehälle. Vid
betraktande af penningens nuvarande värde och de bestämmelser, förut utarbetade lagförslag
i förevarande hänseende innehålla, anser jag för min del, att det belopp, inom
hvilket gäldenär må undantaga egendom, icke bör sättas lägre än 100 kronor; och föreslår
jag alltså att denna § måtte erhålla följande lydelse:

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder
för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn. Saknas
utväg till nödtorftigt uppehälle, då skall af det förråd, som
i huset finnes, undantagas hvad till underhåll för en månad

136 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

tarfvas, så ock de mest nödvändiga lösören, dock ej öfver ett
värde af 100 kronur. Lös pant må ej undantagas från utmätning
för den gäld, hvarför pantsättningen skett».

af Herrar Hellgrén, Svensén och Farup, hvilka instämde med Herr Bergius.

74 §.

af Herr Farup: »Enligt denna § kunna — hvilket äfven i motiven framhålles
— förhållanden inträffa, då gäldenär, fastän innehafvande lösegendom till stort värde,
likväl icke kan åtkommas genom utmätning och alltså blifver i tillfälle att undandraga
sig fullgörande af nära nog hvarje förbindelse till en borgenär. Det torde ligga klart i
dagen att, när ena partens rätt förnärmas af den andra och denne visserligen härför
lagligen kan ådömas ansvar och ersättningsskyldighet, men föreliggande förslag icke anvisar
någon utväg att under så beskaffade omständigheter utmätning må kunna verkställas,
så uppstå högst olyckliga förhållanden, hvarvid ena parten blir beroende af den
ändras godtycke, hvilket knappast kan vara öfverensstämmande med god lag.

Sådana missförhållanden måste nödvändigtvis åstadkomma svåra strider, der den
förorättade söker att hjelpa eller försvara sig så godt han kan — ty värr ofta på laglighetens
bekostnad, och önskligt vore derföre att lösegendom, som vid utmätningstillfälle
icke kan behandlas i öfverensstämmelse med föreskrifterna i denna § eller annorlunda
utmätas, genast måtte kunna öfverlemnas till borgenär i liqvid för fordran, som på annan
väg icke kan utfås, och efter pris, som af gode män åsättas».

Häruti instämde Herr Hellgrén.

86 §.

af Herr Wallenberg: »I likhet med Utskottets öfriga ledamöter har jag undvikit
att söka göra smärre meningsskiljaktigheter gällande gent emot det kungliga förslaget,
som obestridligen innebär väsentliga förbättringar i jemförelse med gällande lagbestämmelser
angående utsökningsväsendet. Emot en enda paragraf,'' gillad af Utskottet, nödgas
jag likväl afgifva reservation, och detta emedan det gäller en principfråga.

När statsmakterna beslöto bysättningens afskaffande, tillkom den olycksbringande
författningen af den 1 Maj 1868, som medgaf den skuldsatte valet emellan att träda i
bysättningshäkte eller att aflägga ed derpå, att han ingenting egde. Huru många af de
sålunda aflagda ederna, som skola räknas till de sanna, kan väl ingen dödlig urskilja,
men säkert är, att lagstiftningen inbjudit till att betrakta edgång såsom ett medel att
undgå bysättningshäktet. Nu ändtligen är man sinnad upphäfva den författning, som
aldrig hade bort blifva utfärdad. Men i stället föreslås att införa ett ökadt antal edgångar
i egen sak. Om § 86 uti nu föreliggande förslag antages, eger hvarenda fordringsegare,
som lagsökt sin gäldenär, att, om tillgång brister, utan vidare fordra, att

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utaökningslay [Jtlåt. N:o 2. 187

han inställer sig för myndigheterna och atlägger ed pa, att han ingenting vidare eger.
Ur ett dylikt stadgande emotser jag uppkomsten af ett förfärligt svärjande, som slutligen
skall leda till missaktning för edens helgd.

Helst skulle jag hafva önskat alla så beskaffade edgångar uti egen sak förbjudna;
men som jag icke vågar hoppas kunna göra denna min åsigt gällande, begär jag
blott, att ingen edgång uti dylika fall må kunna ega rum, utan att öfverexekutor dertill
lof gifven Att låta hvarenda borgenär uti oträngdt mål gifva luft åt sin ovilja emot en
gäldenär, har alltid förefallit mig motbjudande och behöfves icke heller för betryggande
af borgenärens goda rätt.

Jag ber derföre få föreslå, att Riksdagen ville besluta, att § 86 måtte erhålla
följande lydelse:

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande
af skuld, hvarför utmätning blifvit sökt, eller finnes uppgifven
tillgång tvistig, eller kan den för annan orsak ej strax till betalning
i laga ordning användas; då må öfverexekutor, om borgenär
det äskar, och öfverexekutor finner sådant lämpligt, förelägga gäldenären
att inom tid, som af öfverexekutor bestämmes, hos öfverexekutor
eller domstol med ed styrka, att han ej eger annan -tillgång,
än den som uppgifven är. Har gäldenären etc. (lika med
Utskottet)».

Med Herr Wallenberg instämde Herrar Svensén, Jons Pehr snöa och H. Stråle.

103 §.

af Herr Berg, som ansåg att Kong!. Maj:ts proposition i denna § borde af Riksdagen
godkännas.

af Herr W. Stråle: »Kort efter det nu gällande lag blifvit antagen faun man

nödigt att, i fråga om utmätt fast egendoms försäljning, meddela flera ytterligare föreskrifter
»på det gäldbundna fastigheter inäga till gäldenärs ooh borgenärs bästa, bringas
till högsta pris, som möjligt är»; och genom Kongl. förordningarne den 17 Februari 1748
och den 4 Mars 1752 är vordet stadgadt att, »efter det vid fast egendoms försäljande
vedertagna och brukliga sätt», auktionen skall genom upp- och afslag verkställas.

Vid 1823 års riksdag väcktes af en ledamot i Borgareståndet motion om auktioussättets
förändring till endast uppslag, men denna motion vann föga understöd; och i enlighet
med Rikets Ständers hemställan utfärdades Kongl. förordningen den 29 November
1823, som närmare bestämmer huru vid auktion i upp- och afslag skall förhallas.

Utskottets pluralitet har jäfvat fördelen af detta sålunda i öfver 100 år gällande
auktionssätt; och medgifvas må att understundom auktion endast i uppslag kan, såsom
enklare, hafva företräde.

Bih. till Riksd. Prof. 1877. 8 Samt. 1 Afd. 2 Höft. 18

138 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

Kongl. Maj:ts förslag innehåller förty rätteligen, efter min åsigt, föreskrift att
sistnämnda auktionssätt må begagnas, om vederbörande, hvilkas rätt är i fråga, derom
öfverenskomma; men att deremot till ovilkorlig regel upphöja detta auktionssätt torde
vara mycket betänkligt.

Vid auktion å arrende af militieboställe, entreprenad eller dylikt, der täflan
endast i uppslag eger rum, är det ej alldeles ovanligt att enskild öfverenskommelse
träffas emellan spekulanterne; och med skäl kan befaras att samma erfarenhet skulle
understundom komma att visa sig vid auktion å utmätt fast egendom, om auktion uteslutande
i uppslag eger rum. Aro vid afslagsauktion allenast en eller två personer, måhända
tillfälligtvis, närvarande, hvilkas afsigt icke är känd för de öfrige, föranleder detta
förhållande sannolikt dertill att spekulant å fastigheten icke vågar dröja allt för länge
med sitt bud.

Jag tillstyrker derföre att Riksdagen må med afslag å Utskottets förslag i
denna del

antaga Kongl. Maj:ts proposition å denna paragraf och i följd
deraf bibehålla 13 § i Promulgationslagen.»

af Herr Friherre Wrede, som instämde med Herr Stråle.

af Herrar Reutersvärd och Widmark, hvilka vid denna paragraf och i följd deraf
äfven vid 105 och 107 §§ biträdde det särskilda förslag Herr Grefve Horn i sin reservation
afgifvit,

104 §.

af Herr Jöns Pehrsson: »Uti 104 g i Kongl. Maj:ts förslag, af Utskottet

godkändt, är införd 1 § i Kongl. Förordningen den 16 Juni 1875 om utmätt fastighets
försäljning. Uti denna paragraf är nedlagd en så onaturlig och farlig princip, att jag
vågar påstå, att något jemförligt ej finnes i vår svenska lag. Nämnde lagparagraf antogs
sista dagarue på 1875 års riksdag, utan egentligt noga bepröfvande, då den endast
skulle gälla i afbidan på nya utsökningslagen. När nu en ny sådan lag skall antagas
lör att gälla längre framtid är nödigt se till, att ej omenskliga principer nedläggas i
nya lagen, då andra rättvisa äro att tillgå, som ej förnärma någons rätt. Föreslagna
lagparagrafen stadgar, att styckade egendomar, hvaruti gemensam inteckning finnes,
skola ovilkorligen utropas till gemensam försäljning; derigenom göres det omöjligt för
egarne af de särskilda fastighetsdelarne, att kunna rädda sin egendom från exekutiv försäljning
med mindre de äro mäktiga att inköpa hela egendomen, och i alla fall går någon
eller någras egendomar förlorade, då ej mer än en kan blifva köpare af det hela. Hur
ofta händer ej, att egendomar styckas genom köp, arfskiften m. in., hvaruti gemensam
inteckning är faststäld; egare af särskildt lott af sådan egendom kan icke utan för -

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 139

dringsegares medgifvande få sin lott befriad från inteckningen, om lian ock betalade den
på sin lott belöpande andel. Hur ofta kan ej inträffa, att en verksam man flerdubblar
sin egendoms värde genom nybyggnader, nyodlingar och sparad skog, och sålunda placerar
hela sin förmögenhet. Egaren af inteckningen vet, att ingen af de särskilda egarne äro
mäktiga att köpa hela egendomen, utan har tillfälle vid den gemensamma försäljningen
bjuda öfver och sålunda köpa det hela, hvarigenom en familjs mångåriga mödor och
sträfvanden med ens kunna gå förlorade, då efter lagens föreskrift ingen möjlighet
gifves att rädda den från exekutiv försäljning, med mindre den särskilda lottegaren är
mäktig att köpa det hela. En sådan bestämmelse i lagen kan ej vara rimlig. Jag
framstälde närlagda förslag inom Utskottet, hvilket alla utom en, erkände, att jag hade
rätt uti principen, men förlorade dock på en röst vid voteringen, som jag tror hufvudsakligen
derför, att man ansåg Karararne först borde yttra sig, till följd af att intagna
paragrafen är lika med nu gällande, så att säga provisoriska lagen. Efter mitt förslag,
förnärmas ingen fordringsegare, hvarken den, som egen den gemensamma inteckningen
eller den, som möjligen har en särskildt inteckning, så bevakar han och är i

tillfälle att bevaka sin rätt, men möjliggör för egare af särskildt fastighetsdel att kunna

rädda den från exekutiv försäljning, om någon eller några af dem eger förmåga att
betala det, som möjligen kan brista i liqvid för den gemensamma inteckningen vid de
särskilda försäljningarne. Aro alla så utfattiga, att ingen förmår sådan betalning fullgöra,
gör det egarne föga huru försäljningen försiggår; men i motsatt fall, om någon
kan betala sin skuld och mera till, bör man ej vara dömd af lagen, att ovilkorligen låta
sin egendom exekutivt försäljas. På grund af anförda föreslår jag följande lydelse
af 104 §:

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt
intecknade, säljas, då skall, der någon af dem häftar för sär skild

inteckning eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom
för sig till försäljning utropas. Förslår egendomarnes sammanlagda
för säljning s summa icke till gäldandet af den skuld
för hvilken egendomarne gemensamt häfta, och vilja icke egarne
af de särskilda fastigheterna betala det bristande af den gemensamt
intecknade skulden, varde alla egendomarne gemensamt
försålda. Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer
eller fastigheter å landet och sådan i stad gå i en försäljning, der
ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom, eller alla rättegande
det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen;
stånde vid första försäljningen fast; gå de högre; galle sista försäljningen;
och varde öfverskottet på de särskilta egendomarne
fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning

140 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

utgick för nästföregående år, eller der ej sådan uppskattning för alla
egendoraarne finnes, efter den för hvardera bjudna köpeskillingen.»

af Herrar Bcutersvärd, Svensén och Pamp, hvilka instämde med Herr Jöns
Pehrsson.

105 §.

af Herr Berg: »Då den i paragrafens andra moment begagnade ordställning:
med tillämpning af de i 127. 128 och 129 §§ stadgade grunder kunde gifva anledning
till tvekan, huruvida auktionsförrättaren vid den i momentet omnämnda beräkning
finge taga hänsyn till sådana i 2 mom. af 127 § omförmälda fordringar, som voro
för honom kända, fast än de ej ännu hunnit blifva anmälda, anser jag, under förutsättning
att 127 § bibehålies oförändrad, i 105 § böra, i öfverensstämmelse med hvad
nu är stadgadt uti Kong!. Förordningen den 1(5 Juni 1875, intagas uttrycklig bestämmelse
derom, att dylika fordringar skola vid beräkningen upptagas».

Häruti instämde Herrar W. Stråle och Friherre fVrede.

116 §.

af Herr Jons Pehrsson: »I 116 § anser jag, att, då verklig exekutiv försäljning
af lösegendom måste ega ruin. tiden för utmätningsman borde ökas till 14 dagar.
Väl skulle ändå utmätningsman icke kunna sälja utan mot kontant betalning, men ändå
vara i tillfälle lemna säkra köpare några flera dagars rådrum, för att insända liqviden.
1 allmänhet är det af minst lika stor vigt för fordringsegaren, att utmätt egendom kan
säljas, som det är för gäldenären; man vill nu öfvergå från en öfverdrift till en annan,
icke bättre».

127 §.

af Herrar Berg, W. Stråle och Friherre Wrede.

179 §.

af Herr Jöns Pehrsson: »I 179 § anser jag, då Utskottet ökar besvärstiden
till 45 dagar för uppräknade Norrbottens och Westerbottens län, besvärstiden för öfriga
i paragrafen uppräknade landsdelar böra utsträckas till 30 dagar; då utslagen väl i
allmänhet komma att utfärdas efter anslag, och icke som från domstolar på någon förut
bestämd och kungjord dag, kan det ofta inträffa, att en part på 20 dagar icke hinner
hemta sitt utslag och förskaffa sig nödiga bevis och bilagor, så att 10 dagars längre
besvärstid ofta kan vara behöflig».

185 och 186 §§.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 141

af Herr Bergms: »Med bestämmelsen i 185 §, att besvär öfver öfverexekutors

utslag skola kungöras i allmänna tidningarne, åsyftas, att klagandens vederpart skall
af besvären erhålla sådan del, att han kan i anledning deraf sig förklara. Denna bestämmelse
är, enligt min uppfattning, att föredraga framför den af Utskottet föreslagna,
som kommer att medföra onödig kostnad för förklaranden och tidsutdrägt med målets
afgörande, hvarför jag anser att dessa paragrafer böra bibehållas oförändrade».

Vid förslaget till Förordning om nya utsökning slag ens införande och hvad i
afseende derå iakttagas skall.

11 § 10 mom.

af Herr Samzélius, som yrkade att detta moment skulle helt och hållet utgå,
likasom att från öfverskriften till 11 :te § borde uteslutas orden »äfvensom Förordningen
den 19 Maj 1756»; anförande härför såsom hufvudsakligt skäl, att denna Förordnings
stadgande angående befrielse från räntas erläggande efter förfallotiden aldrig, så vidt
kändt vore, blifvit tillämpad! å skuldebref, hvari fast och intecknad pant vore föreskrifven,
helst utgifvare af sådana skuldebref, jemlikt Kong!. Förklaringen den 22 Februari
1770, icke varit underkastad bysättning förrän panten visat sig vara otillräcklig för
skuldens gäldande; att i flere rättegångar domstolarne och äfven den högsta instansen
deraf förklarat den i 1756 års Förordning medgifna befrielse från räntas erläggande från
förfallodagen för löpande skuldebref med sträng exekutiv kraft icke böra utsträckas
utöfver den tid, gäldenären för sådana skuldebref var underkastad omedelbar bysättning;
att, efter bysättningens upphörande, grunden för räntebefrielsen helt och hållet förfallit,
till följd hvaraf äfven sjelfva stadgandet numera icke torde vara tillämpligt, samt
att vid sådant förhållande det syntes olämpligt att vid detta tillfälle, då man sorgfälligt
vill undvika alla ändringar i den konstitutiva delen af civillagen, upplifva en antiqverad
och otillämplig föreskrift samt gifva densamma en vida större utsträckning, än den hittills
egt, hvilket dessutom kunde medföra känbara förluster, i synnerhet för innehafvare
af äldre inteckningar, hvari saknades förbindelse att erlägga ränta tills betalning sker.

af Herr H. Stråle, som instämde med Herr Samzélius.

24 §.

af Herr W. Stråle: »Jag tillåter mig härvid, under åberopande af min reser vation

emot 1 § i till utsökningslag, endast anmärka att, om i en af rikets små städer, hvars
magistrat eu gång inträdt i öfverexekutorsbefattningen, omständigheterna förändras derhän
att man vill återgå till nuvarande förhållande, kan sådant icke ega rum.»

Härförutom har Herr Grefve Horn afgifvit följande:

142 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

”Reservation

i afseende å

A) Förslag till Utsökningslag.

§ IF

Uti denna paragraf stadgar lagförslaget, att, om borgenär uraktlåter vid inlagan
foga afskrift af fordringsliandlingen eller finner öfver exekutor den åberopade handlingen
icke innefatta bevis om fordran, värde undersökningen ej upptagen. Den sålunda
åt öfverexekutor uppdragna förberedande pröfning af handlingens beviskraft, synes
mig vara i högsta grad betänklig och olämplig. Innan gäldenär fått tillfälle yttra sig
öfver fordringsanspråket, är det snart sagdt omöjligt med säkerhet bedöma, huruvida
åberopade handlingen innefattar bevis om fordran. Om lagförslaget i omförmälda del
skulle vinna godkännande, komme öfverexekutor genom detta stadgande att i de flesta
fall försättas i villrådighet om och när han skulle en ansökning upptaga. Mig synes
det, som om den ifrågasatta preliminära pröfningsåtgärden för öfverexekutor borde
hafva inskränkts till bedömande af endast det formela förhållande, om den åberopade
handlingen är af sådan beskaffenhet, som i 12 § sägs; och torde bevis om fordringens
klarhet och ständighet böra, sedan gäldenärens svar infordrats, endast pröfvas i den
ordning och på sätt 24:de och efterföljande §§ bestämma.

Jag anser mig derföre böra föreslå följande redaktion åt denna

§ 14.

Lagsökning skall göras skriftligen; och foge borgenär vid sin
inlaga besannad afskrift af den handling, hvarå han sin fordran
grundar. Underlåter han det, eller finnes handlingen icke vara
så beskaffad, som i 12 § sägs, varde ansökningen ej upptagen,
och teckne öfverexekutor det å inlagan.

§ FS.

Uti nu gällande 2 Kap. 2 § Utsöknings-balken är stadgadt, att, om gäldenär ej
kommer med svar, njute den sökande sin rätt efter de skäl, han företer. Uti praktiken
har detta lagstadgande gemenligen så tolkats, att, om gäldenär med förklaring
uteblifvit och borgenären till grund för sitt kraf företett förfallet fordringsbevis, har,
äfven om detta icke varit så klart, att det i och för sig kunnat anses utgöra fullt be -

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2. 143

vis om fordringens rigtighet, gäldenären likväl ansetts genom sin uraktlåtna förklaringsskyldighet
hafva medgifvit krafvet och derföre ock blifvit dömd skyldig att utmätning
undergå. Det föreliggande lagförslaget har bibehållit berörda lagbestämmelse i dess 18
g, der det heter att, om gäldenär icke inom förelagd tid kommer med svar; varde målet
afgjordt på de skäl, som borgenären företett. Då emellertid i praxis utvecklat sig den
tillämpning af sagda stadgande, att till utmätning dömes om gäldenär icke med svar
inkommer; då eu sådan tillämpning sannolikt kommer att äfven för framtiden ega ruin,
helst om en annan tolkning af berörda till ordalagen otillfredsställande påföljd gjorde
sig gällande, en sådan påföljd blefve utan praktisk betydelse; då gäldenären har sig
sjelf att skylla, om han har något emot krafvet att erinra och icke deremot gör invändning;
och då i allt fall gäldenären genom nya lagförslaget tillerkänts rätt att uti
alla utsökningsmål, deri krafvet icke blifvit till rigtigheteu erkändt, utan särskilt tillstånd
söka återvinning vid domstol, så inser jag icke något giltigt skäl att bibehålla i
den nya lagen den gamla lagens omförmälda obestämda stadgande, utan finner mig, för
undanrödjande af missförstånd vid tillämpningen, befogad påyrka, att påföljden med
tydliga ord blifver den, att sökt utmätning bifalles.

Såsom följd häraf föreslår jag följande redaktion till

§ 18.

»Gifver borgenär in bevis, att lagsökningshandlingarna blifvit
gäldenär så delgifna, som i 15 § sägs, så ock besannad afskrift
af samma handlingar, och kommer ej gäldenären inom förelagd
tid med skriftligt svar; eller uteblifver gäldenär, som varit enligt
16 § kallad; varde sökt utmätning bifallen».

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara
eller sig inställa, förelägga öfverexekutor honom ny tid dertill».

§ 36.

I denna paragraf har Utskottet beslutat stadgande!!, åsyftande att öfverexekutor
för att tillhandagå parter skulle till dem under uppgifven adress med allmänna posten
öfversända anslag och expeditioner. För eu part äro dessa stadganden ofullständiga och
otillfredsställande i sådan måtto, att den förmån, sorl) derigenom åt part bereddes, i
allmänhet icke befriar honom från behofvet att hafva särskild! ombud att i öfrigt bevaka
sin rätt; och skall part ändock vara nödsakad att anlita ombud, så synes mig
att detta ombud lämpligast kunde och borde vara den, som meddelade sin hufvudman
underrättelse om anslag och till honom öfversände expeditioner. Genom berörda stadganden
blefve öfverexekutor dessutom ett slags ombud för parten, hvilket förefaller mig
desto mindre lämpligt, som tvister lätt kunde uppstå, om detta ombudsniannaskap
blifvit rätt (tillgjordt. Om nu underrättelse om anslag skulle genom öfverexekutor tillsändas
part, torde derjemte kunna ifrågasättas, om icke detta tillsändande borde ske så

144 Särskilda Utskottets för hehandt. af förslag till utsölcninf/slag Utlåt. N:o 2.

tidigt, att part kunde derom erhålla kännedom före anslagna expeditionens utgifvande.
Eu sådan skyldighet skulle dock allt för mycket försvåra expeditionen och utgöra hinder
för ärendenas skyndsamma handläggning.

Dst medgifves villigt, att för parter, som bo aflägse från öfverexekutor eller
utom hans distrikt, det kan vara af vigt att, då något lämpligt ombud icke för parten
är kändt, få för sin rätts bevakande pålitligt ombud torordnadt. Jag har derföre trott,
att, om öfverexekutor skulle i någon män berättigas tillmötesgå part uti förenämnda
afseende, ett sådant tillmötesgående skulle inskränka sig dertill, att part finge med allmänna
posten insända sina handlingar till öfverexekutor och att denne skulle vara
pligtig, om part det påkallade och insände nödiga kostnader t. ex. till målets första
handläggning, såsom stämpelpapper och lösen för resolution in. in., ej mindre för parten
förordna lämpligt ombud, att hans rätt tillgodose, än äfven till borgenärs säkerhet förvara
fordringsbevis och af utmätningsman emottaga redovisning samt redovist belopp
öfversända till den öfverexekutor eller utmätningsman, som af part dertill uppgifvits,
för att honom tillhandahållas. Genom ett dylikt berättigande blefve eu aflägse boende
parts intressen i vanligaste fall tillgodosedda och öfverexekutor komme ej att på en
gång vara domare och i viss man parts ombudsman samt uelastades icke heller med
skyldighet att hålla särskilda räkningar öfver parters insända förskotter, hvilket senare
eljest skulle kunna blifva särdeles betungande, synnerligast i de större länen.

Emellertid, om en sä beskaffad förmån kommer att part tillerkännas, torde stadgande
derom böra inflyta såsom eu allmän bestämmelse i ny paragraf vid slutet af
denna lag.

Om denna åsigt godkännes och Utskottets förslag till denna paragraf ogillas, torde
Kong!. Maj:ts förslag till 33, 34, 35 och 36 §§ oförändradt bibehållas, enär Utskottet för att
icke i väsentlig mån rubba paragrafernas nummerföljd genom antagande åt sin 36:te §
måst sammanslå 33 och 34 §§ till den 33:dje och tillbakaflytta 35 och 36 §§ till 34:de
och 35:te.

£ 54 i Kongl. Maj-.ts förslå].

Den paragraf, som i Kongl. Maj:ts nådiga förslag innehade detta nummer, har
af Utskottet Olif vit borttagen. De skäl, Utskottet derför åberopat, kan jag icke godkänna.
Val voro bestämmelserna i denna paragraf hemtade från främmande lagar, men
dessa bestämmelser hafva visat sig i utlandet medföra stora fördelar och torde böra
anses blifva nyttiga och önskvärda äfven för vart land. Jag anser mig derföie böla yika,

att denna paragraf matte bibehållas vid den af Kongl. Maj:t
föreslagna lydelse och att förty äfven 52 g i Kongl. förslaget, som
för bibehållande af nummerföljden af Utskottet blifvit fördelad i
två, nemligen 52 och 53, äfvensom 53 ij, som förändrats till 54 §;
mätte blifva enligt Kongl. Maj:ts förslag oförändrade.

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 145

§ 55.

Den Nya Lagberedningen hyser uti motiven till föreliggande lagförslag den åsigten,
alt bestämmelserna uti 1734 års Utsökningslag icke från början medgifvit utsökning
af andra fordringar än dem, som voro beroende på tillvaron af en skriftlig förbindelse
eller urkund, och att denna princip, hvilken af Lagberedningen ansetts såsom den enda
rätta, genom senare lagstiftningar och genom den praxis, som derefter utvecklat sig,
blifvit på ett betänkligt sätt bruten. Denna åsigt synes Utskottet uti sina motiv vilja
dela. Min uppfattning af 17.34 års utsökningslags innehåll och mening är väsentligt afvikande
från Lagberedningens. Uti Utsökuings-balkens två första kapitel göres ingen
skilnad på beskaffenheten af de fordringar, som fingo utgöra föremål för utsökning. Dessa
kapitel grundlägga dock efterföljande stadgande!!. Fjerde kapitlet, som handlar om utmätning
å skuldebref, klara förskrifningar och godemäns utslag, innefattar endast specialstadganden
angående forum och förfaringssättet vid utsökning af fordringar, grundade på slika handlingar,
men vidrörer icke med ett ord och sålunda icke heller förbjuder eller i någon mån inskränker
den vidsträcktare utsökningsrättighet, hvarom uti de föregående kapitlen afhandlas. Att
Utsöknings-balkens ursprungliga syfte äfven varit, att tillåta utsökning för andra fordringar
än dem, som äro uti 4 kapitlet afhandlade, synes uppenbarligen af de lagförklaringar, som
allt efter hand från Kong!. Maj:t utgått uti Kong!. Förordningen den 19 April 1740 och
Kong!. Brefvet till samtlige landshöfdingarne i riket den 5 Februari 1767. Grundande mig
å sagda förhållanden, är jag af den åsigt att, enligt nu gällande lag, alla slags fordringar
kunna hos Kong!. Maj:ts Befallningshafvande utsökas, och att dess bifall till sökt utmätning
endast är beroende af det svar, hvarmed gäldenär bemöter fordringsegarens anspråk.
Möter gäldenären ej med svar, njuter sökanden sin rätt efter de skål, han uppter. Fn sådan
utsökningsrättighet har ock varit i vårt land åt behofvet påkallad, enär vi, hvad landet beträffar,
hvarken haft eller hafva några permanenta domstolar, som skyndsamt kunnat eller kunna
förhjelpa fordringsegaren till sin rätt, och enär i allt fall tvister vid domstol angående en
mängd småfordringar skulle medföra alltför dryga kostnader i förhållande till dem, som behöfva
ifrågakomma, då gäldenär sökes hos utsökningsdomaren, och då i de allra fleste fall gäldenär
finner sig befogad uppgöra angående sin skuld, så snart han fått del af lagsökningen.

Då emellertid nu sist omförmälda enkla förfaringssätt vid alla fordringars utsökande
fått fortgå uti nära 150 år; då detta förfaringssätt icke medfört några olägenheter,
utan tvärt om stort gagn, och således icke haft oskäl med sig; och då vi ännu icke
lyckats på landet få permanenta domstolar, som skyndsamt kunna afgöra borgenärers kraf,
förefaller det mig, att det föreliggande lagförslaget icke blifvit lämpadt efter landets
behof att på ett skyndsamt och billigt sätt få fordringsegarens rätt mot en tredskande
gäldenär afhulpeu. Den föreslagna lagen måste dessutom leda derhän, att de flesta kraf,
som förut af exekutiv myndighet med lätthet behandlats, framdeles skola blifva föremål
för domstolarnes tunga förmer och onödigtvis öfverhopa dem med en mängd göromål,
som skola än mera taga deras redan förut ansträngda arbetskrafter i anspråk.

Bih, till Rihsd. Prof. 1877. 8 Sami l Afl 2 Häft.

146 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

Funnes på landet permanenta domstolar, så skulle jag ifrigt rösta för antagandet
åt föreliggande lagförslag uti omförmälda delar; och som länsstyrelsernes göromål i allmänhet
äro så vidt omfattande, att det mångenstädes är af nöden att deras göromål inskränkas,
skulle jag då äfven vilja till och med gå ändå längre samt helt och hållet befria
öfverexekutor från all slags funktion såsom utsökningsdomare samt sålunda äfven
fråntaga honom rätt att pröfva kraf, som grunda sig å sådana fordringsbevis, hvarom i
lagförslagets 12 § sägs, så att länsstyrelse såsom öfverexekutor endast komme att behandla
verkställighetsmål samt ärenden rörande den allmänna administrationen och hushållningen;
men på samma gång är jag ock af den åsigt, att, till fromma för den allmänna
affärsverksamheten, skuldfordringsmålen vid domstolarne då ock skulle behandlas och afgöras
under lättare former än dem, hvarunder domstolarne nu skola förfara med tvistemål
i allmänhet.

Nu hafva genom föreliggande lagförslag från öfverexekutors behandling och domsrätt
borttagits rättigheten för borgenär att utsöka fordringar, grundade å räkningar och
auktionsinrop, äfvensom sådana kraf i öfrigt, som icke härleda sig från förskrifningar,
accepter, kontokuranter emellan köpmän och andra fordringsbevis. Förslaget medgifver
väl i 55 § rätt till prompt utmätning för auktionsfordringar under vilkor att gäldenär
skriftligen eller i fyra personers närvaro medgifver krafvet, hvilket senare stadgande
skulle utgöra en otrogen afbild dels af gällande bestämmelser uti Kong). Förordningarne
den 10 Juni 1841 och den 6 Oktober 1848, dels ock af det i Tyskland numera antagna
s. k. mahnför,farandet. Hvarföre en så stor vittnesapparat skall vara behöflig, som utmätningsförrättaren,
hans biträde och två ojäfvige män, inser jag icke, då åt utmätningsmannens
af ett biträde bestyrkta anteckning i utmätningsprotokollet torde böra lemnas
tillbörligt vitsord.

Emellertid har erfarenheten visat, att stadgandena i anmärkta Kong), förordningar af
1841 och 1848 haft en god verkan, i det att derigenom borgenärers befogade kraf blifvit
i allmänhet tillgodosedda och merendels, sedan resolution utfärdats, af försumlige gäldenärer
uppgjorda, och derföre inser jag för min del intet hinder möta för en likartad
behandling i allmänhet af krafsanspråk, hvilka grunda sig å någon handling. Mot räkningar
har man gjort den invändning, att rätt till deras utsökande skulle föranleda ett befrämjande
af konsumtionskrediten. Jag tror dock att en hämmande lag lika litet derpå
inverkar, som det förhållande att 1868 års lag för denna kredits motarbetande förändrades,
och hvarigenom räkningar emellan köpmän och enskilde fråntogos det lilla vitsord,
som förut varit åt dessa räkningar under vissa vilkor medgifvet; men äfven om denna
konsumtionskredit genom försvårandet af räkningars utsökande skulle kunna i någon mån
hämmas, hvilket jag dock icke tror, så komme att i lika grad minskas krediten för
landtmannen och andra näringsidkare, hvilken kredits uppehållande är lika mycket att
beakta, då desse näringsidkare oftast icke kunna tillgodogöra sig betalning för sitt arbete,
förr än utsädet är nedlagdt och skörden gjord eller det på kredit erhållna råmaterialet
blifvit upparbetadt. I allt fall torde icke auktionskrediten vara berättigad åtnjuta större

Särskilda Utskottets för behandla, af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 147

förtroende än den kredit, köpmannen eller handtverkare åt enskilde lemnar, ty åtminstone
i afseende å konsumtionsvaror, som oftast utgöra föremål för auktioner, är denna
auktionskredit lika förkastlig som annan.

Det är derföre min orubbliga öfvertygelse, att under nuvarande förhållande är
ytterst nödigt att lemna köpmannen och andre näringsidkare rättighet att på annat sätt
än under domstolarnes tunga och dyrbara former få sina fordringar pröfvade, och jag
har trott, att en sådan rättighet enklast skulle, med bibehållande af stadgandena uti
Utskottets 12 §, beredas medelst en förändring af 55 §:s innehåll, så att för hvarje slag
af fordran, som grundades å fordringsbevis, räkning eller auktionsprotokoll, skulle få hos
ofverexékutor sökas sådan utmätning, som der är för auktionsfordringar medgifven, dock
med den förändring, att utmätningen icke omedelbart vid krafvets delgifvande må mot
eu ofta oförberedd gäldenär verkställas, såsom följd hvaraf jag trott att han, der han
det önskade, skulle få en förberedelsetid för penningars anskaffande eller jäfs anförande
mot fordringen, och att för fordringar, som varit en längre tid till betalning förfallne, eu
sådan förmån af prompt utmätning icke borde medgifvas, utan borgenär, om han ville
åtnjuta en sådan förmån, tvingas att icke låta gäldenären åsamka sig allt för stora skulder,
hvars godtgörande på en gång ofta kunde medföra hans ruin.

I följd af de åsigter, jag ofvan uttalat, har jag inför Utskottet föreslagit och
vågar nu inför Riksdagen äfven föreslå följande förändrade lydelse af

§ 55.

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig
å sådant skriftligt fordringsbevis, hvarom i 12 § sägs, eller ock å
räkning öfver borgade varor eller verkstäldt arbete, eller å protokoll
öfver inrop af lös egendom vid offentlig auktion, må utmätning
å gäldenär äfven i nedan stadgad ordning sökas hos öfverexekutor;
dock må utmätning i dessa fall icke meddelas för fordran,
som grundar sig å räkning, om utmätningen sökts mera än 6 månader
efter utgången af det år, under hvilket fordringen uppkom,
eller för annan fordran, om den derförinnan varit under längre tid
än sex månader till betalning förfallen.

Borgenär gifve då in till öfverexekutor sin inlaga och
foge dervid fordringsbeviset i hufvudskrift eller ock annan handling,
som till stöd för krafvet åberopas. Grundas fordringen å räkning
eller auktionsprotokoll, böra desse handlingar angifva, utom gäldenärens
namn, adress och yrke, äfven tiden och grunden för fordringens
uppkomst, dess belopp samt noggrann förteckning å de
varor styckevis, hvarför utmätning sökes.

Iakttages icke hvad nu blifvit föreskrifvet eller har sökande
icke visat behörighet att fordringen utkräfva, varde ansökningen ej

148

Särskilda Utskottets för behandla af förslå/./ till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

upptagen; och gifve öfverexekutor skriftligt besked derom å inlagan.

Upptages ansökningen; teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande
för gäldenären att inom viss lämplig tid efter det ansökningshandlingarne
uti bestyrkt afskrift blifvit honom tillstälde, afgifva
till utmätningsmannen stäldt skriftligt yttrande öfver ansökningen,
vid äfventyr, om det försummas, att utmätning för fordringens
gäldande ändock verkställes.

Styrker borgenär, att ansökningshandlitigarne blifvit genom
stämningsmål) gäldenären i händer stälde och afletnnar den sistnämnde
icke till stämningsmännen vid delgifningen eller till utmätningsmannen
inom förelagde tiden skriftligt jäf mot fordringen, må
utmätning för densamma äfvensom för de med dess uttagande förenade
kostnader ske, der borgenären senast inom tre månader efter
delgifningsresolutionens meddelande till utmätningsmannen aflemnat
delgifningsbevis jemte ansökningshandlingarne i hufvudskrifter.

Uti'' delgifningsbeviset skola stämningsmän angifva, om gäldenären
vid delgifningen aflemnat skriftligt jäf mot fordringen; och
skall sådant jäf, om det afgifvits, delgifningsbeviset till utmätningsmannen
åtfölja.

Anmäler gäldenären inom förelagde tiden jäf emot fordringen
eller har borgenär icke inom tre månader efter delgifningsresolutionens
meddelande eller, om han af öfverexekutor fått ny delgifningstid
bestämd, inom lika tid derefter bevis om delgifningen
till utmätningsmannen aflemnat, vare ansökningen förfallen och tage
utmätningsmannen då icke befattning med ärendet.

I de fall, då utmätning på grund af detta stadgande egt
rum, må gäldenären inom tid från det utmätningen vann laga kraft
och på sätt, som i 28 § sägs, vid laga domstol söka återvinning.

56 §.

Om mitt förslag rörande 54 och 55 §§ skulle bifallas, erfordras ändring i 56 §,
så att de der förekommande orden “eller 55 §“ utgå, I sådant fall torde äfven 56 §
uppflyttas till den 55 § och den föreslagna 55 § blifva den 56 §. Bifalles åter Kongl.
Maj:ts förslag rörande desse §§ oförändradt, torde deremot ordalagen uti detta förslags
56 § oförändradt bibehållas.

§ 55.

I afseende å den ändring, Utskottet föreslagit med denna §, anser jag betänkligt
att utsträcka värdet af det, som må utaf gäldenär vid utmätning undantagas, till högre

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 149

belopp än Kong!. Maj:t föreslagit; och jag håller till och med före, att i de flesta fall
hvarken borgenär eller gäldenär af ett slikt stadgande hafva gagn. Jag yrkar derföre att,
med bibehållande af §:ns ordalag i öfrigt enligt Utskottets förslag, beloppet nedsättes
från 100 till 50 kronor.

§§ 103, 105 och 107.

Sista momentet af 103 § i lagförslaget har blifvit af Utskottets pluralitet ändradt
så, att försäljning af fastighet skall ske endast genom utrop i uppslag. Idka med Utskottet
anser jag det gamla föråldrade och för mängden svårförstådda sättet att sälja
genom dubbelt utrop i upp- och afslag böra upphöra; men tillika finner jag för min del
det vara nödigt för tillgodoseende af gäldenärs och fordringsegares rätt samt för att, så
vidt möjligt är, kunna förekomma det ofta föröfvade missbruk att, då få spekulanter äro
närvarande, den ene bortköper den eller de andre och sålunda nedtrycker försäljningspriset,
bestämmelse äfvenledes bör i lagen lemnas derom, att förseglade anbud må före
auktionen till auktionsförrättaren ingifvas och brytas först sedan högsta muntliga anbudet
blifvit med klubbslag befästadt.

Om denna åsigt godkännes, erfordras ändring äfven uti 105 och 107 §§; Och får
jag åt nämnde tre §§ alltså föreslå följande lydelse:

§ 103.

Nu skall — — vara gulden.

Egendomen utropas till försäljning i uppslag; före utropet
må dock förseglade skriftliga köpeanbud inlemnas till auktionsförrättaren,
hvilken, om så skett, åligger att derom meddela underrättelse
innan egendomen utropas. Sedan högsta muntliga
anbudet blifvit med klubbslag befästadt och skriftliga anbud, om
sådane inkommit, derefter blifvit öppnade, förklaras egendomen
inropad af den högstbjudande. Hafva två eller flera gjort lika
bud och äro desse de högste, skall auktionen endast emellan
desse bjudare fortgå i uppslag och då blifvande högsta budet
med klubbslag befästas; är någon af dem frånvarande, vare hans
bud förfallet, derest annans lika stora eller högre bud antages.

Skriftligt köpeanbud skall, för att såsom gällande antagas,
vara ovilkorligt och lyda å bestämd köpesumma, äfvensom å
omslaget innehålla uppgift å den egendom, anbudet af ser.

§ 105.

Häftar egendom--vid den första fast. Skriftligt anbud,

som i fall, hvarom denna § handlar, blifvit inlemnadt, skall
anses gälla första, utropet, der ej å omslaget finnes tydligen

150 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2-

antecknadt, att anbudet af ser egendomens försäljning utan förbehåll
om rättighets bestånd.

Vid beräkningen — — skall ega ram.

§ 107.

Då inrop skett--- sagdt, förf alle hans anbud. Var det skrift ligen

afgifvet, galle då, under ofvan stadgade vilkor, det närmaste
högsta muntliga eller skriftliga anbudet. Aro två eller flera af
de närmaste anbuden lika höga, vare lag, som för dylika fall
i 103 § stadgas. Varder det högsta muntliga budet förfallet,
skall egendomen genast å ny o utropas; vare dock, der lägre
skriftligt anbud inkommit, det gällande, om vid nya utropet
högre muntligt anbud ej göres.

I följd åt hvad jag anfört vid 36 § får jag föreslå följande redaktion till

Allmänna bestämmelser.

§ 193.

Uti mål och ärenden, som i denna lag afses, må skrifter
och handlingar, som skola till öfverexekutor ingifvas, jemväl
med posten af part insändas.

Der i ty fall icke angifvits, att någon fått parts uppdrag
att hans rätt och talan såsom laga ombud i ärendet bevaka, må
öfverexekutor åt lämplig person uppdraga att partens rätt under
ombudsmannaansvar iakttaga.

Rar borgenär vid sin inlaga fogat fordring sbevis i hufvudskrift
och vill han ej åt ombud uppdraga att liqvid derför emottaga,
skall fordring sbeviset hos öfverexekutor förvaras och vid
liqvid hållas tillgängligt för den, som liqviden eger \uppgöra;
hvarefter borgenärs fordran, i den mån den influtit, bör af
öfverexekutor efter afdrag af portokostnader insändas till öfverexekutor
eller utmätningsman å uppgifven adressort för att borgenären
tillhandahållas.

B) Förslag till förordning om nya Utsökningslagens införande och hvad i afseende

derå iakttagas skall.

§ 11.

Enligt Kongl. Förordningen den 19 Maj 1756 egde innehafvare af löpande förskrifningar,
som voro klara och ostridiga, rätt genast njuta bysättning å. gäldenären; och

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning sia g Utlåt. A:o 2. 151

var uti samma författning tillika stadgadt, att ränta å sådana förskrifningar skulle upphöra
att löpa vid förfallodagen och derefter endast tillgodogöras borgenären från den
dag gäldenären derefter blefve för fordringen kräfd. Sedan så beskaffade förskrifningars
strängare exekutiva kraft numera upphört och lagen om bysättning i ty fall blifvit upphäfd,
har senare tidens lagskipning i allmänhet varit af den åsigt, att 1756 års förordning
om räntans upphörande vid förfallodagen ej längre vore tillämplig. I hvarje
affärsmans föreställning ligger äfven en orimlighet deri, att räntan numera skall upphöra.
Vill gäldenär göra en vinst på borgenärs bekostnad, underlåter han endast inställa sig
för att betala sin skuld, men kan på samma gång under nuvarande tidsförhållanden, då
bankinrättningar finnas snart sagdt öfver allt, tillgodogöra sig ränta på sina penningar.
Försigtige affärsmän hafva dock låtit förskrifva sig ränta till dess betalning sker.
Emellertid finnas i rörelsen otaligt många, äldre inteckningar, som äro löpande och i
hvilka ett sådant förord icke finnes gjordt. Nu har dock föreliggande lagförslag uti
11 § 10 mom. återupplifvat omförmälda så väl i lagtillämpningen som äfven i den
allmänna meningen utdömda stadgande och derigenom vållat en opraktisk återgång till
den uti 1756 års förordning stadgade lagbestämmelse. Jag finner för min del det vara
lämpligast upphäfva denna författning och att 10 mom. ur författningsförslaget utgår;
och får jag fördenskull föreslå,

att ingressen till §:n erhåller följande lydelse:

»I stället för hvad 4 Kap. 4, 5, 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt
8 Kap. 11 § Utsöknings-balken af 1734 års lag innehålla och med
upphäfvande af Kongl. Förordningen den 10 Maj 1756, förordnas
som följer:

att 1 till och med 9 momenten bibehållas oförändrade; och
att 10 mom. utgår och i stället såsom 10 mom uppflyttas författningsförslagets
11 :te moment.

Herr Holmberg har begärt få antecknadt, att han i följd af sjukdom ej inom
Utskottet deltagit i den slutliga behandlingen af den nådiga propositionen.

152 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

Bilaga till
till Utsökningslag.

Herr Jöns Péhrssons reservation vid 2 och 3 §§ af Förslaget

Särskild! Protokoll öfver ett Justitie-ärende hållet, uti
Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Måndagen den 4
November 1872.

Första Rummet.

Närvarande:

Justitieråden Qvensel.

So der gr en.

Friherre Leuhusen.

Almqvist.

Bolin.

Olivecrona.

Lagerstråle.

Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 12 Februari innevarande år, handlingarne
till de besvär, Johan Camitz i Gårdstaköp i underdånighet anfört öfver Göta
Hofrätts den 13 Juni 1871 gifna utslag i anledning af hans derstädes förda klagan
öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Kronobergs län resolution den 23 December
1870 rörande en hos Camitz af Länsmannen Måns Böös, efter förordnande af Kronofogden
C. U. Sällberg verkstäld utmätning till gäldande af kommunalutskylder jemte kostnaden
för samma utmätning, emellan Högsta Domstolens ledamöter cirkulerat; så företogs
nu detta mål till afgörande.

Justitierådet Lagerstråle afgaf följande yttrande:

»Som vid granskning af de Kronofogden Sällbergs underdåniga förklaring bilagda
utdrag ur särskilda från Göteryds socken till honom för indrifning öfverlemnade restlängder
å oguldne kommunalutskylder och kyrkoafgifter sig visar, att i det belopp,
för hvilket utmätning hos klaganden skett, ingått, dels fem riksdaler 3 öre af 1868 års
obetalde kommunalutskylder, enligt utdebiteringslängd, som den 19 Januari 1868 blifvit
i extra kommunalstämma granskad, och dels tre riksdaler 18 öre enligt ett i kommunalstämma
den 29 Oktober 1869 granskadt utdrag ur 1868 års afkortningslängd på kommunalafgifter;
men sistnämnde belopp icke utgör en, utöfver det först omförmälda tillkommen
ytterligare rest å 1868 års kommunalutskylder, utan uppenbarligen innefattar
den vid senaste granskningstillfället varande återstod å först berörde fem riksdaler 3
öre, sedan derifrån afgått en riksdaler 85 öre, som, enligt särskilt i Hofrätten af klaganden
företedt qvitto af kommunalnämndens ordförande Bengt Frostensson, blifvit genom
Kronofjerdingsmannen J. Medin redovisade, såsom orden i qvittenset lyda, »å rest -

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 153

längd enligt redogörelse från Kronofogden Sällberg»; alltså anser jag för min del nu mera
väl vara utredt, att vid ifrågavarande utmätning klagandens skuld upptagits så mycket
högre än den verkligen utgjort, som ofvan berörde Fem riksdaler 3 öre; men då, på
sätt Hofrätten ock antagit, den uppbördsprocent som, enligt 70 § sista momentet i Förordningen
den 21 Mars 1862, efter dess lydelse i Kong!. Kungörelsen den 29 Juni 1866,
tillkommer kronofogde för indrifning af resterande kominunalutskylder, ej enligt min åsigt
innefattar godtgörelse till utmätningsmannen för deras kostnad vid utmätningen, och
särskild föreskrift saknas derom att, för gäldande af dylik kostnad vid uttagandet af
resterande kommunalutskylder, hvilka icke indrifvas i sammanhang med den allmänna
kronouppbörden, skall följas annan grund än den för utmätningens förrättningar i enskilda
mål gällande, finner jag, för min del, ej skäl till annan ändring i Hofrättens utslag, än
att öfverklagade utmätningen, i hvad den afser sistnämnde belopp, till all kraft och verkan
undanrödjes; skolande vid denna utgång parterna hvar för sig vidkännas sina kostnader
för målets fullföljd hos Kongl. Maj:t.

Till grund för min åsigt i fråga om kostnadernes gäldande vid utmätning af resterande
kommunalutskylder har jag att åberopa tillkomsten af sednare momentet § 70
af förordningen den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet.

Uti det af särskildt förordnade komiterade utarbetade förslag till nämnde och
öfriga samtidigt med den utkomna kommunalförfattningar hade motsvarande § (§ 7l)
följande lydelse:

»Öfver de skattskyldige, som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämma ej
inbetalt, upprätte kommunalnämnden restlängd, som senast tretio dagar efter uppbördsstämmans
afslutande skall till kronofogden i orten öfverlemnas; och åligge honom att
de, resterande utskylderna i vederbörlig ordning indrifva och till nämnden redovisa.»

1 motiverna till förslaget åberopas endast, att omedelbar handräckning af kronofogde
för restantiers utbekommande redan blifvit i 1843 års förordning om socknenätnnd
§ 6 anbefald. Någon komiterades åsigt, huru med kostnaden för indrifningen skulle förfaras,
finnes icke antydd; sannolikt hade, efter utfärdandet af 1843 års förordning, ytterst
sällan ifrågakommit indrifning af sådana tillskott, som skulle af socknenämnder användas.
Nämndens verksamhet var inskränkt till inseendet öfver den allmänna helsovården,
undersökning angående en del politiförseelser och tillämpning af särskildt inom socknen
träffade överenskommelser till befordrande af allmän ordning och sedlighet. Med
det föga utvecklade kommunalväsende, som då ännu på landet var rådande, voro sannolikt
de till socknenämnden anvisade medel ganska ringa och restantierna icke större, än
att de på godvillig väg så småningom liqviderades till de inom socknarne utsedde vanliga
uppbördsmännen, de såkallade sexmännen,

I förslaget till förordning angående kommunalstyrelse i stad innehåller motsvaBih.
till Riksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 20

154 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

rande § (§ 84): »Efter slutad uppbördsstämma ingifve drätselkammaren till magistraten
berättelse huru uppbörden utfallit; och foge dervid restlängd öfver oguldnastadsutskylder.
Magistraten läte de oguldna utskylderna i laga ordning uttagas och till drätselkammaren
aflemnas.» I alla väsentliga delar antogos dessa §§ af Rikets Ständer, men vid
afgifvandet af de utlåtanden, som af Kongl. Maj:t deröfver infordrades från länsstyrelserna,
hade flera bland dessa i afseende å § 71 (nu § 70) i förordningen om kommunalstyrelse
på landet gjort den framställning, att kronofogden borde för indrifning af oguldne
kommunalutskylder få beräkna sig tre procent uppbördsprovision; såsom skäl åberopades,
att dylik provision honom tillgodokom för uppbörd af brandstodsmedel, folkskoleafgifter,
riddarhuskapitationsafgiften samt allmänna bevillningen, samt att kronofogdens
besvär blefve stort, enär det egentligen blefve blott de fattige, som ej kunde betala
utskylderna, och summan, som skulle redovisas och derå provision finge beräknas, derföre
blefve obetydlig.

Det bör härvid icke förbises, att alla de medel, med hvilka de resterande kommunalutskylderna
sålunda jemfördes, (brandstodsmedeln åtminstone i allra flesta län)
vore af beskaffenhet att de debiterades å kronodebetsedlarne och att således aldrig för
dem ifrågakom någon särskild utmätning, utan de indrefvos med kronouppbördsmedlen,
till hvilkas uttagande fjerdingsmännen enligt stadgan den 1 Juni 1850 § 6 momentet 4
få anlitas. Deraf bör ock vara uppenbart, att förenämnde Konungens Befallningshafvande,
när de icke ytterligare sådant framhöllo. svårligen kunnat afse att uppbördsprovisionen
af tre procent borde utgöra någon ersättning, vare sig till kronofogde eller
länsman, för sjelfva utmätningen när sådan ifrågakom.

Med anledning af hvad förenämnde länsstyrelser anfört och föreslaget tillädes
vid utfärdandet af 1862 års författning det sednare momentet i § 70 så lydande: »För
sålunda indrifne och levererade medel äger kronofogde att beräkna tre procents uppbörds-provision.
» Dessa tre procent afräknades naturligtvis å det belopp, som kronofogden
till kommunen levererade och utgjorde således en ersättning för det besvär han
för kommunen haft med indrifningen.

Det synes mig vara tendigen otvetydigt att denna §:s ursprungliga lydelse icke
kan afse, att i uppbördsprovisionen borde inräknas jemväl ersättning för utmätningskostnaden
likasom jag, för min del, icke kan anse, att vid koramunaliagarnes tillkomst
någon rättsregel eller ens utbildad praxis förefanns, hvarigenom kommunalutskylder blifvit,
i fråga om indrifvandet, hänförda till likhet med kronouppbördsmedel.

Vid 1865—1866 års riksdag väcktes derefter förslag om ändring i 70 §, och
den nuvarande lydelsen antogs då af Rikets Ständer, hvilka i den underdåniga skrifvelsen
derom åberopade, såsom skäl bland annat, att den betalningsskyldige funne det
vida beqvändigare att i sitt hem aflemna utskylderna till den, som komme att utkräfva
dem, än att inställa sig vid uppbördsstämma:!, helst han sålunda kunde vinna en eller
annan månads anstånd med liqviden, och att i anledning häraf ofta inträffat att många

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 155

från uppbördsstämma!] uteblifvit, hvarigenom både olägenheter och kostnader för kommunalförvaltningen
uppstått.

På enahanda grunder beslöts ock vid 1868 års riksdag eu ändring i enahanda
syftning af § 70 i Förordningen om kommunalstyrelse i stad (§ 84 i komitterades förslag.)

Om än det icke kan förnekas, att de af Rikets Ständer vid riksdagen 1865—
1866 i deras underdåniga skrifvelse anförda motiv förlora en god del af deras vigt, ifall
man underlåter att förutsätta att någon kostnad icke skulle drabba den restskyldige för
hos honom skeende utmätning, lärer väl svårligen, å andra sidan, kunna antagas, att, i
händelse § 70 icke förut innefattade den mening, att utmätningskostnaden skulle godtgöras
med de tre uppbördsprocenten, densamma blef i denna del förändrad genom det
beslutade tillägget, äfven om dermed jemföres de anförda motiven, i hvilka icke, åtminstone
med uttryckliga ord, förekommer den syftning man vill gifva åt §:s nuvarande
lydelse. Emellertid må icke förbises, att genom Kong], Maj:ts beslut den 25 Juni 1868
(N:o 141 i Walldéns prejudikatsamling) tillämpning af § 70 skett i en riktning, som i
någon mån närmar sig åsigten att uppbördsprovisionen äfven omfattar utmätningskostnadens
ersättande.

Dervid får dock icke lemnas utan uppmärksamhet, att i nämnda prejudikat fråga
var om ersättning från kommunen och att dennas betalningsskyldighet kan bedömas
efter annan grund än den restskyldiges.»

Justitie-rådet Olivecrona yttrade:

Lika med Justitie-rådet Lagerstråle fann Justitie-rådet det nu mera vara ådagalagdt,
att det vid öfverklagade utmätningen klaganden påförda skuldbelopp upptagits
fem riksdaler 3 öre större än det rätteligen utgjort, hvarföre Hofrättens och Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes beslut rörande utmätningen i hvad den afser nämnde fem riksdaler
3 öre riksmynt blefvo af Justitie-rådet till all kraft och verkan undanröjda. Vidkommande
åter klagandens besvär öfver förklaranden Böös’ åtgärd att, vid ifrågavarande
utmätningsförrättning den 9 Juli 1870 för indrifvande af resterande kommunalutskylder
för år 1868—1869, äfven påföra och af klaganden uttaga fjorton riksdaler 41 öre riksmynt
i ersättning för utmätningskostnaden; så enär förklaranden Böös saknat stöd af
lag att utöfver den i 70 § af förordningen den 21 Mars 1862 angående kommunalstyrelse
på landet, sådan denna § lyder enligt Kongl. Kungörelsen af den 29 Juni 1866,
åt exekutor för indrifvande och redovisning af resterande kommunalutskylder tillerkända
uppbördsprovision åt tre procent utaf det resterande beloppet hos klaganden uttaga och
sig till godo beräkna särskild godtgörelse för den för indrifvandet af förbemälde kommuualutskylder
erforderliga utmätning, samt hvad gällande författningar innehålla om
ersättning åt förrättningsman vid utmätning i enskilda mål, icke kunde, enligt Justitierådets
omdöme, på förevarande mål ega tillämplighet; alltså pröfvade Justitie-rådet, med
upphäfvande af Hofrättens och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut i denna del,

156 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

rättvist förpligta förklarande!) Böös att af förberörde fjorton riksdaler fyratioett öre till
klaganden återbära hvad han må hafva uppburit utöfver tre procent af de resterande
komniunalutskyldernas sammanräknade belopp, som han vid förberörde utmätningstillfälle
lagligen ägt att uttaga; och skulle vid sådan utgång parterna hvar för sig vidkännas
sina kostnader å målet.

Justitie-rådet Bolin instämde med Justitie-rådet Lagerstråle.

Justitie-rådet Almqvist fann lika med Justitie-rådet Lagerstråle det böra såsom
utredt antagas att vid ifrågavarande utmätning klagandens skuld upptagits till fem riksdaler
tre öre utöfver hvad densamma rätteligen utgjort: i följd hvaraf och emedan af
det i 70 § af Förordningen om kommunalstyrelse på landet införda stadgande, att kronofogde
eger att vid indrifvande af resterande kommunalutskylder såsom uppbördsprovision
jemväl uttaga hos den restskyldige tre procent af det resterande beloppet, efter Justitierådets
uppfattning borde anses följa att för nämnde tjensteåtgärd någon annan eller
ytterligare ersättning till kronobetjeningen icke må den skattskyldige drabba; ty pröfvade
Justitie-rådet skäligt att, med ändring af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes och
Hofrättens utslag, upphäfva den hos klaganden verkstälda öfverklagade utmätningen dels
så vidt densamma afser högre belopp resterande kommunalutskylder än tolf riksdaler
tretiotre öre jemte derå belöpande uppbördsprovision till tre procent och dels ifråga om
utmätningskostnaden fjorton riksdaler fyratioett öre, som klaganden icke lagligen ålåge
gälda.

Justitie-råden Friherre Leuhuseu och Södergren instämde uti det af Justitie-rådet
Lagerstråle afgifna yttrande.

Justitie-rådet Qvensel föreuade sig med Justitie-rådet Almqvist.

In fidem

G. W. Österdahl.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.