Särskilda TJtskotts (N-.o 2) Utlåtande [N:o 1] (Utlåtande 1891:Säru21 säru2)

Särskilda TJtskotts (N-.o 2) Utlåtande [N:o 1],

N:o 1.

Ank. till Biksd. kansli den 9 April 1891, kl. 2 e. m.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 1, i anledning af ej mindre
Kongl. Majds propositioner med förslag till lag om
försäkring för olycksfall i arbete och angående anvisande
af medel till en riksför säkring sanstalt, än äfven herr A.
Hedins motion med förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbetet.

Kongl. Maj:t har den 31 sistlidne januari till Riksdagen afl ålit
trenne propositioner, som af Riksdagen blifvit till utskottet hänvisade,
nemligen n:o 23, så lydande:

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj: t föreslå Riksdagen att antaga närlagda
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete;
den andra, n:o 24, af detta innehåll:

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att antaga närlagda
förslag till lag om sjukkassor;

samt den tredje, n:o 25, så lydande:

Med åberopande af bilagda. statsrådsprotokoll öfver civilärenden,
vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att

dels, med godkännande af det i protokollet intagna förslag till stat
för en riksförsäkringsanstalt äfvensom af de vilkor och förbehåll, som
blifvit föreslagna för aflöningsförmånernas åtnjutande, medgifva att af
de statsmedel, som till underlättande af åtgärder för arbetares olycksBih.
till Riksd. Prot. 1891. 8 Samt. 1 Afd. 1 Häfb. 1

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

fallsförsäkring och sjukkassors bildande blifvit eller blifva afsätta, må
användas ett belopp af 41,000 kronor till bestridande af kostnaderna
för riksförsäkringsanstalten under år 1892;

dels ock ytterligare medgifva att af enahanda medel må användas
det till omkring 59,000 kronor beräknade belopp, som erfordras till
sjukkasseväsendets befrämjande under år 1892 i enlighet med de i
statsrådsprotokollet angifna grunder.

I motion n:o 176 i Riksdagens Andra Kammare föreslår herr
A. Hedin, »att Riksdagen, med utslag å Kongl. Maj:ts proposition, måtte
för sin del antaga en lag om försäkring för olycksfall i arbetet af
samma lydelse som arbetareförsäkringskomiténs den 28 juli 1888 till
Kongl. Majb afgifna, i komiténs utlåtande, första af delningens första
häfte sid. 20—33, intagna lagförslag».

Enär utskottets utlåtande i anledning af Kongl. Majds proposition
n:o 24, med förslag till lag om sjukkassor, och n:o 25, i hvad den
angår anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande, måste i
väsentlig mån bestämmas af de beslut, Riksdagen kan komma att fatta
ej mindre i anledning af Kongl. Majds proposition n:o 23, med förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbete, och n:o 25, i hvad den
angår den föreslagna riksförsäkringsanstalten, än äfven rörande herr
Hedins ofvannämnda motion, har utskottet ansett sig böra för afgifvande
af förstnämnda utlåtande afvakta dessa Riksdagens beslut, och afgifver
derför härmed utlåtande endast i anledning af Kongl. Majds proposition
n:o 23 och n:o 25 mom. 1 samt Herr Hedins motion.

Det till förstnämnda proposition hörande förslag till lag bär följande
lydelse:

försäkring för olycksfall i arbete.

'' ■ 1 §•

En hvar i försäkringspligtig rörelse an stöld arbetare skall, efter
ty här nedan närmare bestämmes, vara försäkrad för olycksfall, som
träffar honom till följd af hans anställning (olycksfall i arbete).

Såsom arbetare skall ock arbetsförman enligt denna lag anses.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o lj.

2 §.

Försäkringspligtiga rörelser äro:

a) idkande såsom näring af: sågverks- eller brädgårdsrörelse; grufdrift,
eller annat dermed jemförligt arbete; masugn eller bytta, stångjernsbruk,
manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande
eller förädling af mineralrikets alster och ej är att som handtverk
anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-,
mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen
må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan med
fabriksdrift jemförlig handtering; skorstensfejareyrket; lastning eller
lossning af varor eller transport medelst pråmar; bergning^- och dykeriföretag;
flottning; uppsättning af elektrisk ledning; utförande af gas-,
vatten- eller kloakledning; byggnadsverksamhet, som afser anläggning,
förändring eller förbättring af väg eller bro, jernväg, kanal eller
flottled, hamn, kaj eller dylikt samt uppförande, förändring eller bättrande
af hus; äfvensom tillverkning af explosiva ämnen eller annan
tillverkning, der sådana ämnen pläga användas;

b) jernvägs- och spårvägsdrift.

3 §•

Försäkring, hvarom i 1 § stadgas, skall handhafvas af en för hela
riket gemensam anstalt, riksförsäkringsanstalten.

Afgifterna för försäkringen (premierna) skola erläggas af arbetsgifvaren.

Försäkringen träder i kraft, då arbetaren varder anstäld i försäkringspligtig
rörelse.

4 §•

Försäkringspligtiga rörelser skola efter graden af sin farlighet
fördelas i klasser. Afgifterna skola bestämmas till de belopp, som
efter matematiska grunder beräknas vara erforderliga för utgörande af
de ersättningar, som enligt denna lag böra utgå.

Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1].

Närmare bestämmelser om antalet farlighetsklasser, rörelsernas
fördelning å dem samt beloppet af försäkringsafgifterna inom de särskilda
klasserna meddelas af Konungen, första gången för tre år och
sedan för fem år åt gången.

5 §.

Anmälan om försäkringspligtig rörelse skall inom trettio dagar från
det denna lag trädt i kraft eller för rörelse, som sedermera börjas,
inom lika tid från det, den tagit sin början, af arbetsgifvaren göras, i
Stockholm hos öfverståthållareembetet,. i öfriga städer hos magistraten
eller stadsstyrelsen och å landet hos kronofogden.

Upphör rörelsen eller sker väsentlig ändring i dess beskaffenhet,
skall sådant inom trettio dagar anmälas hos ortsmyndigheten.

Anmälan, hvarom i denna § sägs, skall göras skriftligen i två
exemplar, af hvilka det ena ofördröjligen bör genom ortsmyndighetens
försorg insändas till riksförsäkringsanstalten.

6 §•

Ortsmyndigheten skall tillse, att anmälan, hvarom i 5 § stadgas,
behörigen sker.

Uteblifver sådan eller uppstår tvifvel om rigtigheten af inkommen
anmälan, åligge ortsmyndigheten att skyndsamlingen införskaffa erforderliga
upplysningar och, der så finnes nödigt, på platsen anställa undersökning;
skolande berättelse öfver hvad sålunda förekommit till
riksförsäkringsanstalten insändas.

7 §•

Riksförsäkringsanstalten har att pröfva, huruvida rörelse är försäkringspligtig
eller icke och, i förra fallet, till hvilken farlighetsklass
den, jemlikt gällande bestämmelser, är att hänföra,

Drifves försäkringspligtig rörelse på sådant sätt, att ringare fara
är för olycksfall i arbetet, må riksförsäkringsanstalten kunna förordna,
att rörelsen i sin helhet eller till viss del skall tills vidare hänföras
till lägre farlighetsklass, än den efter sin beskaffenhet eljest bort tillhöra,
eller ock från försäkringspligt undantagas.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o lj.

Pröfvas arbetsgivare hafva för sin rörelse eller viss del deraf
vidtagit sådana åtgärder, att, i händelse af olycksfall i arbetet, ersättning
kommer att utgå i ett eller flere af de hänseenden, hvarom i 14
och 15 §§ finnes stadgadt, ege riksförsäkringsanstalten medgifva, att
arbetsgifvaren må, i den omfattning och på de vilkor, riksförsäkringsanstalten
kan finna skäligt bestämma, befrias från honom enligt denna
lag eljest åliggande skyldigheter.

Den, som ej åtnöjes med riksförsäkringsanstaltens beslut i ämne,
hvarom i denna § sägs, har att deröfver anföra besvär hos Konungen
inom trettio dagar efter af beslutet erhållen del; men beslutet lände
emellertid till efterrättelse, intill dess annorlunda varder af Konungen
förordnadt.

8 §•

Arbetsgivare i rörelse, hvilken förklarats försäkringspligtig och
icke på grund af 7 § 3 punkten från försäkring i riksförsäkringsanstalten
helt och hållet undantagits, åligger att före utgången af
januari och juli månader hvarje år till ortsmyndigheten ej mindre göra
anmälan om antalet af de under nästföregående halfva kalenderår i
rörelsen anstälde arbetare, för hvilka försäkringspligten gäller, och om
summan af deras arbetsdagar, än äfven erlägga å dem belöpande försäkringsafgift.

Drifves rörelsen å flere orter, skall, der ej af riksförsäkringsanstalten
annorlunda bestämmes särskild anmälan och premiebetalning
ske å hvarje ort.

» §•

Försummar arbetsgivare att aflemna uppgifter och erlägga premier,
såsom i 8 § sägs, och fullgöres det ej, oaktadt derom från ortsmyndigheten
erhållen påminnelse, ege riksförsäkringsanstalten, på anmälan
af ortsmyndigheten och efter det erforderliga upplysningar iuhemtats,
fastställa det premiebelopp, arbetsgifvaren bär att gälda, hvarefter
detsamma af ortsmyndigheten indrives, på sätt om resterande
kronoutskylder är föreskrivet, med tillägg af stadgad uppbördsprovision
och derutöfver fem procent, som tillfalla riksförsäkringsanstalten,

Särskilda Utskotts (N:o 2) Inflätande [N:o 1J.

10 §.

Derest försäkringspligtig rörelse, till följd af arbetsgifvares försummelse
att göra vederbörlig anmälan, ej blifvit af riksförsäkringsanstalten
förklarad försäkringspligtig eller varit upptagen i för låg farlighetsklass,
vare arbetsgifvaren skyldig att, der sådant af riksförsäkringsanstalten
påfordran, för hela den tid, lian till följd af försummelsen
undgått att betala behöriga försäkringsafgifter, erlägga hvad som brister
till belopp, som riksförsäkringsanstalten efter inhemtade upplysningar
bestämmer.

11 §•

Öfver riksförsäkringsanstaltens beslut, hvarigenom, på sätt i 9 och
10 §§ sägs, beloppet af de försäkringsafgifter, arbetsgivare har att
erlägga, blifvit bestämdt, må klagan ej föras.

12 §.

Har arbetare i försäkringspligtig rörelse genom olycksfall i arbetet
ljutit döden eller fått sådan kroppsskada, som skäligen kan antagas
medföra stadigvarande men eller sjukdom under minst fjorton dagar,
åligge det arbetsgifvaren att om olycksfallet ofördröjligen hos polismyndigheten
i orten göra anmälan med bifogande af läkarebetyg angående
dödsorsaken eller den skadades tillstånd.

Då sådan anmälan skett eller olycksfall af beskaffenhet, som nu är
nämnd, eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall undersökning
om olycksfallet så fort ske kan af polismyndigheten hållas för
utrönande af orsaken till olycksfallet och det närmare förloppet dervid,
skadans beskaffenhet och påföljd samt de öfriga omständigheter, Indika
kunna inverka på frågan om ersättnings iffgående.

Sakkunnig persons biträde vid undersökningen må, der så pröfvas
nödigt, på riksförsäkringsanstaltens bekostnad anlitas.

Inom åtta dagar efter det undersökningen blifvit verkstäld skall
det dervid hållna protokoll insändas till riksförsäkringsanstalten.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

13 §.

Om arbetare, som i försäkringspligtig rörelse blifvit skadad på
sätt i 12 § sägs, saknar egna tillgångar ock ej heller åtnjuter understöd
från sjukkassa, åligge arbetsgivare!! ombesörja, att den skadade
under de efter olycksfallet närmast följande sextio dagar erhåller nödig
läkarevård samt läkemedel, vid äfventyr att polismyndigheten eljest
oger derom föranstalta på arbetsgifvarens bekostnad. Hvad arbetsgivaren
sålunda påkostat ege han söka åter af den, som skadan lidit.

14 §.

Har den försäkrade genom olycksfall i arbetet fått kroppsskada,
vare han berättigad att från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet
i ersättning uppbära:

a) om olycksfallet för framtiden medfört fullständig oförmåga till
arbete, 360 kronor för år;

b) om olycksfallet medfört stadigvarande men, hvarigenom arbetsförmågan
för framtiden minskats, ett i förhållande dertill afpassadt
belopp, dock högst 300 kronor för år;

c) om olycksfallet förorsakat öfvergående men eller sjukdom, som
i väsentlig mån minskat arbetsförmågan, 1 krona i sjukhjelp för hvarje
dag utöfver de första sextio, som detta tillstånd fortfar.

Har den, som blifvit för framtiden fullständigt oförmögen till
arbete, barn under femton år, skall den till honom utgående årliga
ersättning förhöjas med 20 kronor för hvarje barn i den ålder, dock
att sammanlagda ersättningsbeloppet ej må öfverstiga 440 kronor.
Sådan förhöjning må ej åtnjutas för barn, som födes i äktenskap, ingånget
efter olycksfallet, eller som efter olycksfallet födes utom äktenskap,
ej heller för utländsk undersåtes barn, som ej var här i riket
bosatt, då olycksfallet timade.

Har den, som träffats af olycksfallet, icke fyllt 18 år, utgår ersättningen
för tiden, till dess han uppnått den ålder, med allenast tre
fjerdedelar af det belopp, som eljest skolat enligt ofvan angifna grunder
honom tillkomma.

För tid, under hvilken sjukhjelp enligt mom. c) utgått, må ersättning
efter mom. a) eller mom. b) ej uppbäras.

Särskilda Utskotts (N:0 2) Utlåtande [N-.o 1].

15 §.

Har olycksfallet inom ett år medfört döden, skall, utom ersättning''
som enligt 14 § må hafva ifrågakommit, utgå:

a) begrafningshjelp med 30 kronor;

b) till enka, så länge hon lefver ogift, 120 kronor årligen;

c) till hvarje minderårigt barn 60 kronor för år till dess det uppnått
femton års ålder.

År barn berättigadt till årligt ersättningsbelopp efter såväl fader
som moder, skall det belopp utgå med 80 kronor.

Der i något fall årliga ersättningar, hvarom nu är sagdt, komme
att sammanlagda öfverstiga 300 kronor, skola de i förhållande till hvad
å en hvar ersättningsberättigad belöper till detta belopp nedsättas.

Har den skadade efter olycksfallet trädt i äktenskap, utgår ej
årlig ersättning till enkan eller till i sådant äktenskap födt barn. Ej
heller utgår dylik ersättning till barn, som födes efter olycksfallet
utom äktenskap.

Utländsk undersåtes enka och barn ega ej rätt till ersättning enligt
denna §, der de ej vid olycksfallet voro här i riket bosatta.

iO §.

Har den, som träffats af olycksfall, sjelf uppsåtligen eller genom
grof vårdslöshet förorsakat skadan, vare all rätt till ersättning förverkad.

17 §•

Flyttar någon, som är berättigad till ersättning enligt denna lag,
ur riket, eget- han ej uppbära ersättning för tid, under hvilken han är
å utrikes ort bosatt.

18 §.

Den, som vill framställa anspråk på ersättning, hvarom ofvan är
stadgadt, göre det muntligen vid den i 12 § omförmälda undersökning
eller skriftligen hos riksförsäkringsanstalten inom två år efter olycks -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [.N:o 1].

fallet eller, om det medfört döden, inom samma tid efter dödsfallet.
Kommer någon senare och visar ej giltig ursäkt, varde ansökningen
ej till pröfning upptagen.

19 §.

Har rörelse, i dela ordning, 7 § 3 punkten angifver, förklarats
vara från skyldighet till försäkring i riksförsäkringsanstalten helt och
hållet eller delvis befriad, skola likväl ersättningarne enligt 14 och 15
§§ utbetalas genom riksförsäkringsanstalten, hvilken eger af arbetsgifvaren
återbekomma hvad sålunda utgifvits.

20 §.

Ersättningsanspråk pröfvas af riksförsäkringsanstalten.

Utan hinder af förut meddeladt beslut eger riksförsäkringsanstalten,
der någon omständighet yppas, som kan inverka på ersättningsfrågan,
taga denna under förnyad pröfning; och vare den, som vill åtnjuta
ersättning, pligtig att, när helst det af riksförsäkringsanstalten påfordras,
medelst prest- eller läkareintyg eller annorledes styrka förhållande,
som utgör vilkor för ersättningens utgående.

21 §.

Har riksförsäkringsanstalten afslagit ersättningsanspråk på den
grund, att rörelsen ej vore försäkringspligtig, och menar sökanden
sig kunna visa, att rörelsen rätteligen bort såsom försäkringspligtig
anses, ege han att öfver beslutet anföra besvär hos Konungen i den
ordning, som i 7 § 4 punkten sägs.

Finner Konungen rörelsen vara försäkringspligtig, skall ersättningsfrågan
af riksförsäkringsanstalten till ny pröfning upptagas.

I andra fall eger den, som icke nöjes åt riksförsäkringsanstaltens
beslut i ersättningsfråga, att, inom ett år från det han af beslutet erhöll
del, derå tala genom stämning å riksförsäkringsanstalten till Stockholms
rådstufvurätt eller domstol i den ort, der olycksfallet timat.

Bill. till Bifall. Blot. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 1 Hiift.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1J.

22 §.

Begrafningshjelp må lyftas så snart den blifvit faststäld, sjukhjelp,
hvarom i 14 § sägs, för hvarje vecka efter ingången af derpå följande
vecka och annan ersättning för hvarje kalenderqvartal efter ingången
af derpå följande qvartal.

Närmare bestämmelser om sättet för ersättningars utbetalande
meddelas af Konungen.

23 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må förty
ej för gäld i mät tagas.

24 §.

tiar arbetsgivare i anmälan, som enligt denna lag skall af honom
göras, mot bättre vetande meddelat oläglig uppgift, straffes med böter
från och med fem till och med tvåhundra kronor, der ej å gerningen
straff är i allmänna strafflagen utsatt.

25 §.

Förseelse, som i 24 § sägs, åtalas vid allmän domstol.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

26 §.

Inträffar olycksfall i arbete, som utföres för statens eller för kommuns
räkning, och är arbetet af beskaffenhet att, om det drifvits såsom
näring, det skolat för annan arbetsgivare medföra försäkringspligt,
eller inträffar olycksfall vid jernvägs- eller spårvägsdrift för statens
eller för kommuns räkning, skall ersättning efter ofvan stadgade grun -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

der utgöras af staten eller vederbörande kommun, så framt ej på grund
af särskilda föreskrifter lika eller större understöd eljest bör utgå.

Fråga, huruvida och till hvad belopp ersättning skall utgå, pröfvas
af riksförsäkringsanstalten enligt grunderna i denna lag, men i öfrigt
ege hvad ofvan i denna lag stadgats icke tillämpning å staten eller å
kommun

27 §.

Vill kikare af försäkringspligtig rörelse bereda hos honom anstäld
arbetare förhöjd försäkring i riksförsäkringsanstalten, eller vill i sådan
•rörelse anstäld arbetare sjelf vinna förhöjning i sin försäkring, vare
dertill berättigad; dock må ej i något fall förhöjningen öfverstiga dubbla
beloppet af den ersättning, som eljest skolat utgå.

28'' §•

En hvar arbetsgivare, så ock arbetare i sådan rörelse, som ej är
försäkringspligtig, må kunna, på derom gjord ansökning, i riksförsäkringsanstalten
vinna försäkring för olycksfall i arbetet enligt ofvan
stadgade grunder.

29 §.

Frivillig försäkring, hvarom i 27 och 28 §§ förmäles, gäller endast
för så vidt -stadgad försäkringsafgift i behörig ordning erlägges.

De närmare föreskrifter, som erfordras i afseende å dylik försäkring,
meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Juli 1892.

Enligt det Kongl. Maj:ts proposition n:o 25 bilagda protokoll öfver
civilärenden, hållet inför Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1].

31 sistlidne Januari, har föredragande departementschefen beträffande
organisationen af den föreslagna riksförsäkringsanstalten åberopat följande,
som till statsrådsprotokollet den 12 mars 1890 af honom i
samma fråga anfördes:

»Arbetareförsäkringskomitén har upprättat ett särskildt förslag till
förordning angående den anstalt, som för försäkringens genomförande
skulle upprättas. Anstaltens organisation och sättet för ärendenas behandling
skulle, enligt förslaget, bestämmas af Kongl. Maj:t. Vid anstaltens
sida skulle ställas ett särskildt råd, bestående af ledamöterne
i den nämnd, som, enligt komiterades förslag till lag om försäkring
för olycksfall i’arbetet, borde finnas för ersättningsfrågornas afgörande,
samt dessutom af aderton personer, utsedda för tre år i sänder, åtta.
af Kongl. Maj:t och tio af Riksdagen; och skulle detta råd hafva till
åliggande, bland annat, att följa anstaltens verksamhet i dess olika
rigtningar.

Denna organisation är tydligtvis föreslagen under förutsättning att
anstalten äfven skulle få att ombesörja den af komiterade föreslagna
ålderdomsförsäkringen. Inskränkes anstaltens uppgift till en början
till allenast försäkring för olycksfall i arbetet, torde åt anstalten kunna
gifvas betydligt smärre dimensioner. Det ifrågasatta rådet synes mig
vid de frågor rörande olycksfallsförsäkring, riksförsäkringsanstalten får
att handlägga, alldeles obehöflig! Hela olycksfallsförsäkringen kräfver
ej större administration eller betydligare fackkunskapar, än att de
kunna förenas hos chefen och ledamöterne i ett embetsverk, organiseradt
med hänsyn till det ändamål, som är i fråga, nemligen att dels
handlägga olycksfallsförsäkringen enligt stadgade eller eljest antagna
regler, dels ock föreslå de åtgärder, som på grund af vunnen erfarenhet
kunna anses böra vidtagas för olycksfallsförsäkringens vidare befrämjande
och utveckling. Kommer sedermera ålderdomsförsäkringen till
stånd, torde emellertid ett sådant verk med någon omorganisation
kunna blifva lämpligt att äfven öfvertaga bestyret dermed, och sjukkasseväsendet
lärer utan svårighet kunnaBunder dess verksamhetsområde
inbegripas.

Den ifrågavarande anstalten har jag tänkt mig böra bestå af en
af Kongl. Maj:t förordnad chef, benämnd öfverdirektör, samt 3 ledamöter,
benämnde försäkringsdirektörer, likaledes utsedde af Kongl. Maj:t,
vidare af en sekreterare, en registrator och en kamrerare, utsedde af
anstalten.

Beslutanderätten skulle utöfvas af chefen och minst 2 ledamöter,
åtminstone i alla frågor af större vigt, såsom vid afgifvande af under -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

dåniga utlåtanden, vid bestämmande af den farlighetsklass, hvartill en
rörelse skulle hänföras samt vid fastställande af försäkringsafgifter
och ersättningsbelopp in. in. dylikt. Protokoll, hvilket endast borde
ifrågakomma i händelse af skiljaktiga meningar eller andra särskilda
anledningar, skulle föras af sekreteraren, som jemväl borde hafva till
åliggande att biträda ledamöterne med expeditioners uppsättande. Ledamöterne
åter skulle enligt fördelning dem emellan bereda och föredraga
ärendena samt deltaga i besluten och ''öfvervaka, att expeditionerna
blefve behörigen affattade. Registratorn skulle hufvudsakligast föra
diarium öfver inkommande ärenden samt tillika bestrida arkivariegöromålen.
Kamreraren skulle hafva till åliggande att mottaga och bokföra
inkommande afgifter samt afsända penningremissor med mera
dylikt. Den egentliga penningeförvaltningen, det vill säga utlåningen
af de fonder, som bildas, föreställer jag mig dock böra förläggas till
statskontoret.»

På grund häraf och med ledning af hvad i öfrigt berörda den 12
mars 1890 i ämnet anfördes, har i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den stat, som förelädes 1890 års Riksdag, af mig upprättats följande
förslag till

Stat

för

Riksförsäkri n gsan stalten.

	Lön.	Tjenst- görings- penningar.	Summa kronor.
Öfverdirektören och chefen............	5,000	2,000 1,500	7,000 1
1 forsäkringsdirektör.....................	3,000	4,500
2 försäkringsdirektörer.....................	6,000	3,000	9,000	I Efter förn år kan lönen höjas
Sekreteraren .................................	1,800	1,200	3,000	1 med 500 kronor och efter ’ 10 år inod ytterligare 500 kronor.
Registrator]!...................................	1,800	1,200	3,000
Kamreraren ................................	1,800 500	1,200 300	3,000
1 vaktmästare...............................	800	^ Efter fem år kan lönen höjas\| ( med 100 kronor; och skall, * om vaktmästaren i sådan egen-skap åtnjuter fri bostad, lönen minskas med 150 kronor.
1 clio .................................	500	300	800
Till juridiskt biträde, vikariatsersätt-ning, extra biträden med mera dylikt		—	1 9,900
Summa kronor	-i	—	41,000

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

hvarjemte Kongl. Maj:t ansett att, i likhet med hvad vanligen plägar
ske, följande vilkor och förbehåll böra meddelas för aflöningames åtnjutande
nemligen:

att embets- eller tjensteman vid riksförsäkringsanstalten skall vara
underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i
åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af
anstalten eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, äfvensom, derest
i en framtid verkets ställning inom förvaltningen så förändras, att
anstalten ej längre kan såsom sjelfständigt embetsverk anses, vara
förpligtad att med bibehållande af den tjenstegrad och aflöning, han
innehar, efter den nya arbetsordningen sköta de med tjensten förenade
göromål;

att med embete eller tjenst i riksförsäkringsanstalten icke må
förenas annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller
annan tjenstebefattning, med mindre den befinnes icke vara hinderlig
för fullgörandet af tjenstgöringen i verket;

att de med hvarje befattning förenade tjenstgöringspenningar få
uppbäras endast för den tid, tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort
eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest varit från
tjenstgöring befriad, utgå till den, som tjensten förrättat;

att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta, eger uppbära
hela lönen; men att den, som eljest undfår ledighet för svag
helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan
förpligta att under ledigheten, utöfver sina tjenstgöringspenningar,
afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller
eljest pröfvas skäligt;

att vid sjukdomsförfall eller när det erfordras i följd af embetsresor
eller för beredande af semester tjensteman af lägre grad skall vara
skyldig att, om han förordnas till högre befattning inom verket, densamma,
mot åtnjutande i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna
tjenstgöringspenningar, men eljest af deremot svarande belopp
i stället för egna tjenstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än
tre månader under ett år; ’

att, der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af tjenst i samma lönegrad är medgifven, tidpunkten för första förhöjningen
bestämmes att inträda efter fem år, under vilkor att innehafvaren
mer än fyra år af denna tid sjelf med godt vitsord bestridt sin
egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjenst, dock att
härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester,
och för andra förhöjningen, om sådan eger rum, efter ytterligare fem

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1J.

år på samma vilkor, under iakttagande, hvad såväl den ena som den
andra förhöjningen angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas
förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade
tjensteåldern blifvit uppnådd;

att öfverdirektören och chefen skall, då han uppnått 65 lefnadsoch
minst 30 tjenstår, samt annan embets- eller tjensteman, då han
uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, vara förpligtad att med
oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten
afgå, Kong! Maj:t eller riksförsäkringsanstalten, der det tillkommer
denna att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå,
derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten
på tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig i
densamma qvarstå; samt

att semester må, när sådant utan hinder för göromålens behöriga
gång kan ega rum, åtnjutas af chefen och ledamöterne under en och
eu half månad samt af sekreteraren, registrator!! och kamreraren eu
månad årligen.

Hvad föredragande departementschefen sålunda tillstyrkt och deri
statsrådets öfrige ledamöter instämt, har det behagat Hans Magt
Konungen i nåder gilla.

Arbetareförsäkringskomiténs lagförslag, om hvars antagande herr
A. Hedin i sin ofvannämnda motion hemstält, har följande lydelse:

»Lag om försäkring för olycksfall i arbetet.

§ b

För följderna af i arbetet inträffande olycksfall skola enligt de
närmare bestämmelserna i denna lag vara försäkrade samtliga hos
arbetsgivare anstälda personer:

1) vid till allmänt begagnande upplåten jernväg eller spårväg;

2) i rörelse, der såsom yrke utföres lastning eller lossning af
varor, eller transport verkställes medelst pråmar, samt vid yrkesmessigt
bedrifvet bergnings- eller dykeriföretag;

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1].

3) vid grufdrift, yrkesmessigt bearbetadt stenbrott, kalkbrott eller
annan dylik fyndighet;

4) vid masugn eller hytta, stångjernsbruk, manufakturverk eller
annan inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets
alster och ej är att anse såsom handtverk;

5) i fabrik eller fabriksmessigt drifven rörelse, der annan drifkraft
än muskelkraft regelbundet begagnas, eller der minst tio arbetare regelbundet
sysselsättas;

6) vid sågverk och vid yrkesmessigt bedrifven flottning;

7) vid varf eller docka med tillhörande verk och inrättningar;

8) vid byggnadsarbete, som afser jernväg, kanal, hamn, kaj eller
dylikt, större väg eller bro, större kloak-, gas- eller vattenledning;

9) vid större husbyggnad sysselsatte murare, timmermän, grundläggare
eller taktäckare jemte handtlangare, dock att härunder ej inbegripas
åbyggnader för landtbrukets behof;

10) vid uppsättning af elektrisk ledning och i skorstensfejareyrket;
samt

11) i rörelse, i hvilken tillverkas eller regelbundet användas explosiva
ämnen.

Detsamma gäller personer, sysselsatta vid jernväg eller i skeppsfart,
som utgöra tillbehör till någon af ofvannämnda rörelser.

Bedrifves rörelse, för hvilken försäkringspligt är stadgad, på sådant
sätt, att samtliga deri sysselsatta personer eller vissa af dem
endast i ringa mån äro utsatta för olycksfall i arbetet, må Riksförsäkringsanstalten
undantaga densamma eller del deraf från försäkringspligten.

§ 2.

Den försäkring, hvarom i § 1 stadgas, skall ega rum i Riksförsäkringsanstalten.

Försäkringen gäller till förmån för de i § 1 nämnda personer från
och med deras inträde i arbetet.

Afgifterna för försäkringen erläggas af vederbörande arbetsgifvare,
denne må vara enskild person, bolag, samfund eller kommun.

§ 3.

Bedrifves i § 1 upptagen rörelse för statens räkning, skall, då
olycksfall i arbetet träffar deruti sysselsatt person, ersättning af staten

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1].

utgöras enligt i denna lag stadgade grunder, der icke jemlikt annan
förordning eller reglemente lika eller större understöd honom tillkommer.

Detsamma gäller dem, hvilka äro anstälde i eller eljest sysselsättas
vid lots-, post-, tull- eller telegrafverket samt vid befästningsarbeten.

§ 4.

Till den, som genom olycksfall i arbetet lidit kroppsskada, skall
från och med tredje veckan efter olycksfallet utgå ersättning, utgörande
för år:

a) om fullständig oförmåga till arbete inträdt, så länge detta fortfar,
sextio procent af den skadades förutvarande årliga arbetsförtjenst,
samt

b) om oförmåga till arbete endast delvis inträdt, så länge detta
fortfar, en i förhållande till återstående arbetsförmåga bestämd andel
af samma arbetsförtjenst, dock högst och endast i svårare fall femtio
procent deraf.

§ final''
olycksfallet omedelbart eller inom natt och år medfört döden,
skall förutom den enligt § 4 till äfventyrs utgående ersättning lemnas:

a) begrafningshjelp med fem procent af den aflidnes förutvarande
årliga arbetsförtjenst;

b) till efterlefvande enka, så länge hon lefver ogift, tjugu procent
årligen;

c) till efterlefvande enkling, derest han varit väsentligen beroende
af hustruns arbetsförtjenst, så länge han är oförmögen att sjelf sig
försörja samt lefver ogift, likaledes tjugu procent årligen;

d) till hvarje efterlefvande barn, till dess det uppnått femton år,
tio procent årligen; och

é) om hvarken make eller barn lefva efter, till eu hvar slägtinge
i rätt uppstigande led, som af den aflidne åtnjöt underhåll, tio procent
årligen; allt af nämnda arbetsförtjenst.

Till efterlefvande anhöriga för år utgående ersättningsbelopp må
sammanlagda icke öfverstiga femtio procent af den aflidnes årliga arbetsförtjenst.
Skulle de enligt ofvan stadgade beräkningsgrunder i
något fall stiga häröfver, skola de proportionsvis nedsättas.

Bih. Ull Riklä. Prat. 1891, 8 Sami. 1 Afä. 1 Käft.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

Skall årligt ersättningsbelopp till efterlefvande barn utgå efter
så väl fader som moder, sättes detsamma till två tredjedelar af den
summa, som det efter ofvan stadgade grunder skulle utgöra efter båda
föräldrarne tillsammans.

Ingår efterlefvande enka nytt gifte, erhåller hon en gång för alla
ett belopp, motsvarande tre gånger den årliga ersättningen.

Har den skadade först efter olycksfallet ingått äktenskap, ege
efterlefvande make och i sådant äktenskap födda barn icke någon rätt
till ersättning. Detsamma gäller make, som lefvat skild från den andra
och utan underhåll från denna, samt oäkta barn, som aflåta efter
olycksfallet.

Efterlefvande anhöriga till utländsk undersåte, hvilka, då olycksfallet
timade, icke bodde bär i landet, hafva ej rätt till ersättning efter
denna lag.

§ 6.

Den årliga arbetsförtjenst, hvarom i denna lag säges, skall beräknas
till tre hundra gånger medelarbetsförtjensten för dag.

Medelarbetsförtjensten för dag upptages'' till det belopp, som erhålles
genom att lika fördela hvad personen i aflöning för sitt arbete
uppburit under den längre eller kortare tid, han varit i försäkringspligtig
rörelse sysselsatt, å antalet af hans verkliga arbetsdagar under
samma tid; dock att, om han under längre tid än ett år tillbaka varit
i rörelsen sysselsatt, endast senaste årets verkliga arbetsdagar och derunder
åtnjuten arbetsförtjenst beräknas.

■ I aflöningen inräknas andel i vinst och naturaförmåner, de senare
uppskattade efter i orten gängse pris.

Kommer vid sålunda stadgad beräkning årliga arbetsförtjänsten att
öfverstiga sexton hundra kronor, tages ej hänsyn till Överskjutande
beloppet; understiger den fyra hundra kronor, skall den i allt fall till
detta belopp beräknas.

§ 7.

Har den, som af olycksfallet träffats, sjelf uppsåtligen förorsakat
detsamma, vare all rätt till ersättning efter denna lag förfallen.

Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

§ 8.

Har uti rörelse, som i denna lag afses, olycksfall i arbetet medfört
svårare kroppsskada för deruti sysselsatt person, åligge det arbetsgifvaren
eller den, som är satt i hans ställe, att tillse, det den skadade
icke saknar nödig läkarevård samt läkemedel; och skall kostnaden härför,
om den skadade icke åtnjuter ersättning från sjukkassa eller eljest
eger tillgångar, bestridas af arbetsgifvaren, intill dess ersättning utgår
på grund af här stadgad försäkring.

§ ».

Försäkringspligtiga rörelser skola hänföras till vissa farlighetsklasser,
hvilka, efter riksförsäkringsanstaltens hörande, fastställas af
Kongl. Maj:t samt minst hvart femte år underkastas ny granskning.

§ 10-

Försäkringsafgifterna skola med hänsyn till olika farlighetsklasser
bestämmas till de belopp, som efter beräkning erfordras för betäckande
af de förbindelser, hvilka enligt §§ 4 och 5 åligga riksförsäkringsanstalten;
och skola dessa afgifter angifvas i en af Kongl. Maj:t,
efter anstaltens hörande, utfärdad tariff, hvilken minst hvart femte år
skall undergå ny granskning.

§ 11-

Arbetsgivare i försäkringspligtig rörelse skall inom en månad,
efter det denna lag trädt i kraft eller hans rörelse börjat, till riksförsäkringsanstaltens
ombud i orten göra skriftlig anmälan, efter faststäldt
formulär, om rörelsens beskaffenhet och antalet deri sysselsatta
personer.

Uteblifver föreskrifven anmälan skall ombudet införskaffa erforderliga
uppgifter.

Sålunda gjorda anmälningar eller inhemtade uppgifter skola ofördröjligen
insändas till riksförsäkringsanstalten.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

Konungens befallningshafvande skall dessutom till riksförsäkringsanstalten
öfverlemna förteckning öfver de inom dess område befintliga
försäkringspligtiga rörelser, första gången inom två månader efter det
denna lag trädt i kraft och derefter vid hvarje halfars slut,

§ 12-

Riksförsäkringsanstalten ege .afgöra, om en rörelse är enligt § 1
i denna lag försäkringspligtig eller icke, samt till hvilken farlighetsklass
rörelsen i förra fallet skall höra.

Underrättelse om sådant beslut skall, med angifvande af premiesatsen
för rörelsen, genom anstaltens ombud ofördröjligen meddelas
vederbörande arbetsgivare.

Besvär öfver beslutet må inom trettio dagar efter deraf erhållen
del hos Kongl. Maj: t anföras; men beslutet lände icke desto mindre
till efterrättelse, till dess ändring vunnits.

§ 13-

Mom. 1. Inom femton dagar efter hvarje kalenderqvartals slut
skall arbetsgivare i försäkringspligtig rörelse till riksförsäkringsanstaltens
ombud i orten direkt eller genom allmänna posten inbetala för
qvartalet förfallna premier, beräknade efter den i § 10 omförmälda
tariff å summan af den arbetsförtjenst, som hos honom under qvartalet
sysselsatta personer uppburit, vare sig i penningar eller naturaförmåner,
de senare uppskattade på sätt i § 6 finnes bestämdt.

Mom. 2. För person med fast anställning, hvars årliga arbetsförtjenst
uppgår till mer än sexton hundra kronor, skall dock försäkringsafgift
för qvartalet betalas å jemnt fyra hundra kronor; och skall
för ty hvad sådan person derutöfver under qvartalet uppburit i aflöning
icke medräknas i den arbetsförtjenst, hvarefter försäkringsafgifterna
skola utgå.

Mom. 3. Vid premiernas erläggande skall arbetsgivaren uppgifva
summan af den arbetsförtjenst, hvarom här ofvan i mom. 1 säges,
antalet af i mom. 2 omförmälda personer, totalbeloppet af deras arbetsförtjenst
under qvartalet samt antalet öfriga hos honom sysselsatta
personer vid qvartalets slut.

Mom. 4. Sker icke inbetalning inom föreskriven tid, skola för -

Särskilda Utskotts fJST:o 2) Utlåtande [N:o 1].

säkringsafgifterna till beloppet fastställas af riksförsäkringsanstalten,
efter inhemtande såvidt möjligt af erforderliga uppgifter, samt indrifvas,
på sätt om resterande kronoutskylder är stadgadt, med tillägg
af fem procent af beloppet, der icke till betalningens uteblifvande kan
visas anledning, som af anstalten godkännes.

§ 14-

Bedrifves försäkringspligtig rörelse inom flera kommuner, ege
riksförsäkringsanstalten bestämma, hvarest ofvan stadgade anmälningar
och inbetalningar skola ske.

Kan i följd af rörelsens natur uti § 11 föreskrifven uppgift om
antalet sysselsatta personer icke lemnas, må ungefärliga antalet uppgifvas,
hvarvid jemväl skall meddelas orsaken dertill, att noggrann
uppgift icke kan erhållas.

Der af samma anledning icke jemlikt § 13 arbetsförtjenst och
antalet sysselsatta personer för hvarje qvartal kunna uppgifvas, må
riksförsäkringsanstalten medgifva, det betalning af premier och meddelande
af föreskrifna uppgifter må i annan ordning ega rum.

§ lö Har

i rörelse, som i denna lag afses, olycksfall träffat deri sysselsatt
person, skall arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe,
derom göra skriftlig anmälan till vederbörande polismyndighet, vid
svårare olycksfall genast och vid andra senast fjorton dagar derefter,
der icke olycksfallet varit af den lindriga beskaffenhet, att den skadade
före nämnda tid kunnat återgå till arbetet, i hvilket fall någon anmälan
icke behöfver ske.

Denna anmälan skall polismyndigheten ofördröjligen delgifva riksförsäkringsanstaltens
ombud i orten.

§ 16.

I § 15 föreskrifter! anmälan skall bland annat angifva, hvilken
vård blifvit egnad skadad person och, då läkare vid tiden för anmälan
varit tillstädes, åtföljas af lians attest angående den skadades tillstånd.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

Framgår af anmälan eller blifver eljest kunnigt, att den skadade
är i saknad af nödig läkarevård, ege vederbörande, hos hvilken , anmälan
skett, att derom föranstalta på arbetsgifvarens bekostnad.

§ 17-

Har olycksfallet medfört eller kan det skäligen antagas medföra
sådan påföljd, att ersättning efter denna lag bör utgå, skall undersökning
om olycksfallet, så snart ske kan, hållas af den myndighet, till
hvilken anmälan egt rum.

Genom denna undersökning bör såvidt möjligt utrönas:

1) orsaken till och de närmare omständigheterna vid olycksfallet,
bland annat huruvida detta kan anses hafva uppstått genom försummelse
att vidtaga föreskrifna skyddsåtgärder;

2) hvilka personer dödats eller skadats;

3) skadans påföljd;

4) den dödades eller skadades förutvarande årliga arbetsförtjenst;

5) hvilka ersättningsberättigade anhöriga dödad person efterlemnat.

Uti denna undersökning ega att deltaga riksförsäkringsanstaltens

ombud, arbetsgivare!! samt den af olycksfallet träffade eller hans anhöriga,
personligen, genom målsman eller ombud.

Finner den myndighet, som undersökningen verkställer, nödigt
att för upplysningars meddelande tillkalla sakkunnig person, ege rätt
dertill på riksförsäkringsanstaltens bekostnad.

§ 18.

Protokoll öfver undersökning, hvarom i § 17 stadgas, skall inom
tre dagar derefter tillställas riksförsäkringsanstaltens ombud i orten,
som har att ofördröjligen öfversända detsamma till anstalten.

Med ledning häraf och efter inhemtande af de upplysningar, som
i öfrigt äro erforderliga, bestämme riksförsäkringsanstalten ersättningsbeloppet.

Kan i följd af ofullständiga uppgifter ersättningsbeloppet ej genast
bestämmas, ege anstalten att i afräkning förskottsvis utbetala lämpligt
belopp.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

§ 19-

Har i något fall, der ersättning bör utgå, fråga derom icke kommit
under riksförsäkringsanstaltens pröfning, skall ersättningsanspråket,
vid äfventyr af talans förlust, inom två år efter olycksfallet eller,
om döden deraf följt, inom samma tid efter dödsfallet lios anstalten
anmälas.

§ 20.

Underrättelse om riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga
skall, med uppgift å utgående belopp och de grunder, hvarefter det
bestämts, ofördröjligen genom anstaltens vederbörande ombud meddelas
den, som eger att ersättning utfå.

Afslag å begäran om ersättning skall, med angifvande af skälen
derför, på samma sätt delgifvas.

§ 21.

Den, som icke åtnöjes med riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga,
ege att deruti söka ändring genom besvär, som inom
trettio dagar efter af beslutet erhållen del skola anföras hos den härför
tillsatta nämnd.

Besluten lände icke desto mindre till efterrättelse, till dess ändring
vunnits.

§ 22.

Den nämnd, hvarom i § 21 säges, har sitt säte i Stockholm och
skall bestå af ordförande och sex ledamöter, hvilka jemte nödigt antal
suppleanter utses af Kongl. Maj:t. Ledamöterna skola vara: en läkare,
en tekniker, två arbetsgivare och två arbetare i försäkringspligtiga
rörelser.

Tiden för ledamöternas uppdrag och sättet för nämndens verksamhet
bestämmas närmare i ett af Kong!. Maj:t utfärdadt reglemente.

I nämndens utslag må ändring ej sökas.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

§ 23.

Intrader förändring i de förhållanden, hvilka för ersättningen varit
bestämmande, kan ersättningsfrågan underkastas ny pröfning af riksförsäkringsanstalten.

Beträffande anstaltens beslut i dessa frågor gälle ock livad i §§ 20
och 21 finnes stadgadt.

§ 24.

Faststäldt ersättningsbelopp utbetalas vid hvarje kalendermånads
slut genom riksförsäkringsanstaltens ombud i den ort, der den ersättningsberättigade
vistas.

§ 28-

Ersättning enligt denna lag utgår icke till person, som flyttar
ur landet.

Utländsk undersåte, som för alltid lemnar riket, kan dock i stället
för årlig ersättning erhålla ett belopp en gång för alla, efter riksförsäkringsanstaltens
bepröfvande.

§ 26.

Riksförsäkringsanstalten må uppdraga åt helsovårds- eller kommunalnämnd
eller åt särskildt tillsatt inspektör att besigtiga försäkringspligtig
rörelse.

Befinnes vid dylik besigtning, att åtgärder icke, på sätt i lag föreskrifves,
blifvit vidtagna till förminskande eller upphäfvande af den
med arbetets bedrifvande förbundna fara, ege riksförsäkringsanstalten
ålägga vederbörande arbetsgifvare att-, till dess de i nämnda hänseende
befintliga brister blifvit afhulpna, betala högre försäkringsafgifter, intill
dubbla beloppet af eljest stadgade.

Angående underrättelse om och besvär öfver sådant beslut gälle hvad
i § 12 finnes bestämdt.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

§ 27.

De, som verkställa besigtning, hvarom i § 26 säges, äro förpligtacle
att icke röja yrkeshemlighet, hvarom de i sin befattning erhålla
kännedom. Göra de detta, straffes med böter. Sker det till egen fördel
eller för att göra skada, straffes, der ej efter allmän lag högre
straff följer, högst med fängelse i två år.

Der skada i dessa fall uppkommer, skall densamma af den skyldige
till fullo godtgöras.

§ 28.

Arbetsgivare eller den, som i hans ställe är satt'', vare pligtig att
senast inom åtta dagar efter derom gjord anmälan låta riksförsäkringsanstaltens
ombud taga del af de angående personalen och dess aflöning
förda afräkningsböcker eller aflöningslistor.

Vägra de detta, böte minst femtio, högst tvåhundra kronor.

§ 29.

Varder arbetsgivare eller den, som i hans ställe är satt, förvunnen
att hafva uppsåtligen eller af uppenbar, grof vårdslöshet förorsakat
olycksfallet, vare arbetsgivaren skyldig att godtgöra riksförsäkringsanstalten
de utgifter, denna i följd af olycksfallet får vidkännas.

För ersättning, som från riksförsäkringsanstalten å särskilda tider
utgår, skall denna godtgörelse bestämmas till ett belopp en gång för
alla. Anstalten ege dock att medgifva de lättnader vid beloppets utgörande,
som kunna finnas af nöden.

Talan på grund af detta lagrum skall väckas inom två år efter
olycksfallets inträffande.

§ 30.

Varder någon annorledes än i § 29 säges känd skyldig att enligt
allmän lag utgöra skadestånd i fall, der ersättning från riksförsäkringsanstalten
jemlikt denna lag utgår, ege anstalten att uppbära samma
skadestånd i den mån, anstalten är ersättningsskyldig.

Bill. till Bifall. Prof. 1821. 8 Sami. 1 Afd. 1 Saft.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

§ 31.

Har arbetsgivare i fall, som i § 29 omförmäles, utgjort ersättningför
någon, som varit satt i hans ställe, ege att af denne söka sitt åter.

§ 32.

Försummar arbetsgivare eller den, som i hans ställe är satt, att i
behörig tid göra anmälan, hvarom i §§ 11 och 15 säges, böte minst
fem, högst femtio kronor.

§ 33.

Lemnar någon, der enligt denna lag uppgifter skola meddelas,
veterligen falska sådana, böte, der ej straff enligt allmän lag följer,
minst femtio, högst två hundra kronor.

§ 34.

Skall ersättning på grund af denna lag utgå till i § 3 omförmäld
person, och har försäkring i riksförsäkringsanstalten icke skett, skall
ersättningen utgöras från det verk, till hvilket den af olycksfallet träffade
hör, eller hvarunder den rörelse eller det arbete lyder, deri olycksfallet
timat.

Angående handläggning af ersättningsfråga lände till efterrättelse
hvad för vederbörande verk blifvit särskildt stadgadt.

År någon missnöjd med beslut angående honom tillkommande ersättning,
ege att inom trettio dagar efter af beslutet erhållen del deruti
söka ändring hos den nämnd, hvarom i § 22 är stadgadt.

§ 35.

Arbetsgifvare i rörelse, för hvilken försäkringspligt icke är stadgad,
vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra hos honom syssel -

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

sätta personer för olycksfall i arbetet på de vilkor angående försäkringsafgifter
och ersättningsbelopp samt deras bestämmande, som för tvungen
sådan försäkring äro gifna, och enligt de bestämmelser i öfrig!, som
med anstalten öfverenskommas.

§ 36.

Eu hvar näringsidkare eller arbetare, hvilken icke eljest är enligt
denna lag försäkrad, ege att i riksförsäkringsanstalten enligt särskild
tarif taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet.

Ersättningsbelopp skall enligt samma grunder, som vid tvungen
olycksfallsförsäkring äro föreskrift^, utgå efter den årliga arbetsförtjenst,
som för hvarje fall blifvit lagd till grund för försäkringen,
hvarvid dock arbetsför^ ensten icke får sättas lägre än fyra hundra
eller högre än sexton hundra kronor.

§ 37.

Enligt denna lag utgående ersättning kan ej med laga kraft å
annan öfverlåtas, ej heller i mät tagas; och må fattigvårdssamhälle icke
deraf åtnjuta godtgörelse för underhåll af enligt denna lag ersättningsberättigad,
hans hustru eller barn för annan tid än den, hvarunder ersättning
på grund af denna lag utgår.

Aftal, som afser att på förhand inskränka eller upphäfva rätt till
godtgörelse efter denna lag, vare ogiltigt.

§ 38.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle en tredjedel, åklagaren
och två tredjedelar riksförsäkringsanstalten.

Vid bristande tillgång skola böterna förvandlas enligt allmän
strafflag.))

Särskilda Utskotts (N;o 2) Utlåtande [N:o 1],

Det af Kongl. Maj:t i år framlagda förslag har erhållit civillags
form och således varit till Kongl. Maj:ts högsta domstol för afgifvande
af utlåtande öfverlemnadt.

Af det den kongl. propositionen n:o 23 bilagda protokollet i högsta
domstolen den 17 december sistlidna år framgår, att domstolens flesta
ledamöter afstyrkt förslaget om obligatorisk försäkring för olycksfall i
arbete. Utskottet har icke kunnat finna, att hvad högsta domstolens
flertal härutinnan anfört blifvit af departementschefen i dess anförande
till statsrådsprotokollet den 31 januari 1891 vederlagdt.

I likhet med högsta domstolens ledamöter erkänner utskottet, att
i mån af näringslifvets utveckling kunna, förutom öfriga vilkor för
näringsverksamhetens utöfning, påkallas särskilda bestämmelser rörande
skyldighet till skadestånd vid de i viss näringsdrift inträffande olycksfall.
Dervid bör tagas hänsyn dels till de särskilda faror, som äro
med vissa arter af näringsdrift förenade, dels till svårigheterna eller
den praktiska omöjligheten för den enskilde arbetaren att vid arbetsaftalets
ingående förbehålla sig tillräckligt skydd mot dessa faror, dels
till samhällets intresse att skydda sig mot följderna af sådana risker.
I länder, der i allmänhet skyldighet till skadestånd kan åläggas allenast
den, som visats hafva genom personlig handling eller uraktlåtenhet
varit till skada vållande, har det med hänsyn till dessa näringslifvets
förhållanden visat sig nödvändigt att genom särskilda lagar
ålägga åtminstone vissa klasser af arbetsgifvare en långt vidsträcktare
skadeståndspligt. Den äldre svenska lagstiftningen är icke fullkomligt
främmande för eu dylik rättsuppfattning, och nyligen har densamma
funnit ett mycket skarpt uttryck i lagen af den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd af jern vägs drift.

Hvarje sådan ansvarighetslag utgår från antagandet, att de inom
eu viss näringsdrift inträffande olycksfall äro i allmänhet beroende
mindre af den enskilde arbetarens förhållande än af näringsdriftens
egen natur och anordningarna derinom. Den bestämmer derför att,
åtminstone så vida skadegörelsen icke varit sjelfforvållad, ersättning utan
vidare undersökning af det enskilda olycksfallets orsaker skall utgöras
af den, för hvars räkning näringen drifves, i hvars näringsdrift arbetaren
är sysselsatt och af hvilken arbetets anordning ytterst beror. Men denna
arbetsgifvare åliggande ersättningsskyldighet är, huru vidsträckt den i
öfrigt må vara, dock alltid begränsad till de skador, hvilka verkligen
uppkomma i arbetsgifvarens egen näringsdrift, och till de arbetare,
hvilka äro i densamma sysselsatta. Förpligtelsen till skadestånd grundas
på ett antaget, men dock rimligt och ofta verkligt samband mellan

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

den enskilda näringsdriften såsom orsak och det enskilda olycksfallet
såsom verkan, och rättigheten till skadestånd har sin grund i ett
verkligt rättsförhållande mellan arbetsgifvare och arbetare.

Helt annorlunda förhåller det sig med de stadganden, som i den föreslagna
lagen om olycksfallsförsäkring bestämma skyldigheter och rättigheter.
Samtliga arbetsgifvare i vissa yrken förpligtas enligt densamma att
till en statsanslag erlägga de bidrag, som beräknas erforderliga för utgörande
af vissa ersättningar till samtliga arbetare i samma yrke. Den
enskilde arbetsgifvaren förbindes sålunda till ansvar ej blott för anordningar
inom egen näringsdrift, utan för andra arbetsgifvares anordningar,
i hvilka han icke har någon del och öfver hvilka han ej kan utöfva
någon kontroll. Honom ålägges att gälda ersättning åt arbetare
i andras tjenst, hvilka gent emot honom icke kunna hafva något rättsanspråk.
Hans lagliga ersättningspligt skall slutligen mätas icke af
lagen eller domaren efter skador, som verkligen inträffa, utan af en
matematisk kalkyl efter skador, som möjligen kunna inträffa. Det torde
icke kunna bestridas, att, såsom äfven i högsta domstolen anmärkts,
ett dylikt rättsförhållande faller utom den. egentliga privaträttens område.
Det är tydligt att den, gent emot hvilken den enskilde arbetsgifvaren
sålunda varder skadeståndsskyldig, är staten, och att den,
gent emot hvilken den enskilde arbetaren får en skadeståndsrätt, är
staten. Men det synes utskottet icke vara lätt att angifva tillräckliga
och hållbara grunder för en sådan skyldighet eller för en sådan rätt.

Det är också icke rättsgrunder utan lämplighetshänsyn, som åberopats
till stöd för den obligatoriska försäkringen genom eu statsanslag.
Den obligatoriska försäkringen skulle, har man sagt, tillgripas
endast såsom eu utväg att undvika de olägenheter, hvilka förmenats
följa af en industriel ansvarighetslag. Den enskilde arbetsgifvarens ansvarighet
för de i näringsdriften förekommande olycksfall skulle, menar
man, med nödvändighet medföra tvister mellan arbetsgifvare och arbetstagare
om det rätta måttet för rättigheter och skyldigheter, tvister,
hvilka förmenas mer än andra rättstvister störa samhällets frid. En
industriel ansvarighetslag skulle vara outhärdlig för arbetsgifvaren och
ej tillräckligt betryggande för arbetaren. Såsom bevis för dessa påståenden
har man åberopat exempel från åtskilliga länder, särskild!
Tyskland, der dylika olägenheter af arbetsgifvares ansvarsskyldighet
anses hafva nödvändiggjort lagstiftningen om försäkringstvång. Men
dels bevisa sådana erfarenheter egentligen icke något annat eller mera,
än att affattningen af den tyska ansvarighetslagen var föga tillfredsställande
och att man vid lagstiftningen om arbetsgifvares ansvarighet

30 Särskilda Utskotts (N:o 2j Utlåtande [N:o 1].

bör med stor sorgfällighet söka förebygga möjliga anledningar till rättstvister.
Dels äro de åberopade erfarenheterna hemtade från länder,
livilkas industriella, sociala och politiska förhållanden äro mycket olika
Sveriges, och, hvad som är vigtigast af allt, de motsägas af en annan
erfarenhet, hvilken i frågan bör ega afgörande vitsord, derför att den
är vunnen i vårt eget land och i vår egen industriella verksamhet.

För fem år sedan stadgades — genom den nämnda lagen af den
12 mars 1886 — för samtliga jern vägsförvaltningar i Sverige skyldigheten
att, der någon af jern vägsper sonalen under sitt yrkesarbete dödas
eller lider kroppsskada i följd af jernvägsdriften, gälda skadestånd, der
icke kan visas, att den som lidit skadan ådragit sig densamma afsigtlig!
eller genom grof vårdslöshet. Skadeståndets belopp skall enligt
denna lag för hvarje fall bestämmas af domaren, och den skadade kan
sålunda hafva allt skäl att genom vädjande till domstol söka betinga sig
största möjliga ersättning. Någon särskild bestämmelse är i lagen icke
gifven om förmånsrätt för den skadades rättsanspråk. Man kunde således
hafva skäl att befara, att skadeersättningen icke vore fullt betryggad.
Olycksfall vid jernvägsdrift äro i vårt land icke sällsynta;
enligt senaste berättelser hafva under åren 1886—1888 förekommit
bland personalen vid enskilda jernvägar icke mindre än 76 olycksfall,
af hvilka 16 vållat döden. Anledningar till rättstvister på grund af
1886 års lag hafva således icke saknats. Allt detta oaktadt synas dock
sådana tvister icke hafva förekommit; icke heller hafva försports klagomål
deröfver, att skadade arbetare kommit i saknad af skäligt skadestånd.
Åtminstone har en ledamot af högsta domstolen den 17 december
1890 yttrat: »Nämnda lags bestämmelser om skadestånd till
skadade arbetare måtte hitintills ytterst sällan om ens någonsin behof!
tillämpas; åtminstone har jag ej haft tillfälle att se ett enda sådant
fall. Någon klagan deröfver, att lagen ej skulle visat sig förmå tillförsäkra
skadade arbetare nödigt understöd eller att sådane i saknad
deraf fallit det allmänna till last, •har mig veterligen ej försports; och
jag antager deraf att, åtminstone i fråga om arbetare vid jernväg,
behof af eu längre gående lagstiftning i detta ämne hitintills icke gjort
sig känbart.»

Vid sådant förhållande kan icke heller utskottet finna, att något
praktiskt behof kan i vårt land åberopas för en dylik lagstiftning, icke
heller anse sig behöfva ingå i någon närmare framställning af de följder,
till hvilka den föreslagna lagen, om den komme till stånd, antagligen
skulle leda.

iSärskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

Det torde rättvisligen böra erkännas, att arbetsgifvarne i Sverige
ganska allmänt, i mån af sin förmåga, sörja för de hos dem anstälde
arbetares nödtorftiga utkomst, der dessa genom olycksfall helt eller delvis
förlorat sin arbetsförmåga. I det ojemförligt största antalet af sådana
fall varder den skadade arbetaren icke afskedad, utan erhåller
lättare arbete sig anvisadt med bibehållande af sin lön, om icke alldeles
oförminskad, åtminstone icke nedsatt i sträng proportion till arbetsförmågans
minskning. Ett ganska betydligt antal af våra större
och medelstora bergverk, sågverk, fabriker m. fl, hafva för arbetarnes
räkning bildat pensionsfonder, som upprätthållas genom bidrag än ensamt
af arbetsgifvarne, än af dem och arbetarne gemensamt, och ur
livilka äfven de, som genom olycksfall i näringsdriften blifvit lidande,
erhålla större eller mindre understödsbelopp. Dessutom begagna sig
våra arbetsgifvare i allt större utsträckning af den utväg till beredande
af skadestånd vid olycksfall, hvilken erbjuder sig i arbetarnes kollektivförsäkring
i enskilda anstalter. Den i svenska bolag försäkrade arbetarepersonalen
beräknades vid 1887 års slut till 13,500 och den 31
december 1888 till omkring 26,000 personer. Enligt hvad utskottet
inhemtat, voro i de tre svenska aktiebolagen för olycksfallsförsäkring
den 14 mars 1890 försäkrade 44,191 arbetare, för hvilkas afgifter arbetsgifvarne
ansvarade. I trenne större ömsesidighetsanstalter voro vid
samma tid omkring 8,000 arbetare kollektivt olycksfallsförsäkrade. Den
31 mars innevarande år hade motsvarande siffror uppgått till: hos
aktiebolagen 51,086, i ömsesidighetsanstalterna öfver 10,000, visande
således en tillökning på något öfver ett år af sammanlagdt omkring
9,000 kollektivt olycksfallsförsäkrade arbetare. Inom de näringar, som
enligt den kongl. propositionen skulle varda underkastade försäkringstvång,
torde redan ungefär tredjedelen af arbetarepersonalen vara på
sådant sätt olycksfallsförsäkrad.

Väl är det sant, att dessa i enskilda bolag tagna försäkringar icke
synas i alla hänseenden motsvara de ersättningsbelopp, som i den kongl.
propositionen föreslagits. Ersättningarna af bolagen utgå vid kollektiv
olycksfallsförsäkring icke i form af årliga räntor till den skadade vid varaktig
invaliditet eller till efterlefvande vid dödsfall, utan med bestämda
kapitalbelopp, som för närvarande torde vexla mellan 500 och 5,000
kronor vid dödsfall eller half invaliditet — det senare beloppet dock
endast för ett fåtal försäkrade (trafikchefer o. dyl.), men äfven det förstnämnda
mera undantagsvis. För vanliga kroppsarbetare utgör, försäkringsbeloppet
i de flesta fall 1,000 kronor. Om, såsom oftast är händelsen,
olycksfallet drabbar arbetaren i ungdomen eller den tidigare

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1].

medelåldern, är sistnämnda belopp onekligen en lägre ersättning än
den af Kongl. Maj:t föreslagna lifstid sräntan af »360 kronor årligen
vid fullständig invaliditet eller, om olycksfallet medfört stadigvarande
men, hvarigenom arbetsförmågan för framtiden minskats, ett i förhållande
dertill afpassadt belopp, dock högst 300 kronor för år». Anmärkas
bör dock att vid »fullständig invaliditet», hvarmed då förstås
t. ex. blindhet å båda ögonen, fullständig’ lamhet eller dermed jemförlig
skada, och som enligt den kongl. propositionen skulle medföra årsränta
af 360 kronor, — med eventuel förhöjning af 20 kronor för
hvarje barn under 15 år, dock högst till 440 kronor — det stipulerade
ersättningsbeloppet af försäkringsaktiebolagen fördubblas, så
att t. ex. eu för 1,000 kronor försäkrad erhåller 2,000 kronor; men
sådana fall lära hittills knappt hafva förekommit. Emellertid måste dock
tagas i betraktande åtskilliga omständigheter, som icke alldeles oväsentligt
minska skilnaden emellan de ersättningar, som föreslagits i
Kongl. Maj:ts proposition, och dem som på grund af försäkringsbolagens
vilkor vanligen tillkomma olycksfallsförsäkrade arbetare.

I de enskilda bolagen utgår ersättning redan från och med fjerde
och, i händelse af fortfarande minskning af arbetsförmågan, till
och med 180:de dagen efter inträffadt olycksfall, med 1 krona för
dag vid försäkring lydande å 1,000 kronor och i samma proportion
vid andra försäkringsbelopp. När olycksfallet medför varaktigt men,
så att kapitalbeloppet efter de 180 dagarne kommer till utbetalning,
eger bolaget visserligen att, afdraga det sålunda i förväg erlagda beloppet,
men af denna rättighet lära våra bolag icke alltid begagna sig.
I allmänhet gäller såsom regel, att bolagens vilkor tillämpas i hög grad
liberalt, hvartill bolagen ju ock, på grund af konkurrensen, drifvas
af sitt eget intresse. Tager man i betraktande att medellängden af
de tider, under hvilka de af olycksfall träffades arbetsförmåga är
minskad, efter hittills vunnen erfarenhet, icke torde vid öfvergående
skada uppgå till 30 dagar, inses lätt, att det stora flertalet af inträffande
olycksfall alls icke beröres af det kong!, lagförslagets ersättningsbestämmelser,
med dess väntetid af 60 dagar. Visserligen skall, enligt
detta förslags § 13, det åligga arbetsgivare! ombesörja, att den skadade
under de efter olycksfallet följande 60 dagar erhåller nödig läkarevård
och läkemedel; men »hvad arbetsgivaren sålunda påkostat, ege
han söka åter af den som skadan lidit» — en bestämmelse, som under
vissa omständigheter skulle kunna föra den skadade arbetaren i ett
tryckande skuldförhållande till arbetsgivaren. Och då medlemskap i

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

sjukkassa icke är eller ens föreslagits att varda obligatoriskt, lemnar
det kong! förslaget ingen garanti för den skadades och. eventuel hans
familjs nödtorftiga underhåll under väntetiden. Till den nuvarande enskilda
olycksfallsförsäkringens fördel tillkommer dessutom, att ersättningen
af bolagen utgår icke blott, såsom enligt det kong!, förslaget,
då olycksfallet inträffat i sjelfva näringsdriften, utan när och hvarhelst
skadan har drabbat, naturligtvis — liksom enligt det kong!, förslaget —
med undantag för sådana fall, som af den skadade sjelf framkallats
vuppsåtligen eller genom »grof vårdslöshet», hvithet sistnämnda skäl till
vägran att utbetala ersättning dock knappt någonsin af bolagen har
gjorts gällande.

På grund af dessa och andra i detta utlåtande antydda omständigheter
föreställer sig utskottet, att fördelar, Indika, om också tilldelade
i olika form, kunde anses fullt uppväga de i det kongl. förslaget afsedda,
skulle genom det för närvarande vanligaste försäkringsbeloppets
höjande kunna beredas de i enskilda bolag olyckfallsförsäkrade arbetare
med jemförelsevis mindre känbara uppoffringar å arbetsgifvarnes sida.
Det torde åtminstone förtjena att utredas, huru vida icke, då för närvarande
knapt 10 procent af alla i bolagens praktik inträffande olycksfall
torde föranleda en till 60 dagar utsträckt ersättningsskyldighet, en
rätt betydlig förhöjning af försäkringsbeloppet för de högre iuvaliditetskategorierna
skulle kunna utan ökade premier beviljas,_ i fall äfven vid
olycksfallsförsäkring i bolagen, liksom i riksförsäkringsanstalten enligt
det kongl. förslaget, väntetiden bestämdes till 60 i stället för, såsom
för närvarande, endast 3 dagar0)-

Med hvad nu är anfördt vill utskottet alldeles icke hafva förnekat,
att särskilda lagbestämmelser kunna vara äfven i vårt land erforderliga
för att närmare bestämma skyldigheten till skadestånd för de vid viss
näringsdrift förekommande olycksfall. Om ock, såsom nyss blifvit framhållet,
arbetsgivare i Sverige ganska allmänt söka att på ett eller annat
sätt mot nöd betrygga sina af olycksfall träffade arbetare och deras
familjer, förekomma dock säkerligen icke få undantag från denna regel,
och samhället skulle icke förlora derpå, att hvad den rättänkande arbetsgifvaren
erkänner såsom en moralisk förpligtelse erhölle karakteren
af en skyldighet, som äfven den mindre grannlaga arbetsgivare!! måste
fullgöra. Och det torde vara otvifvelaktigt, att ett lagstadgande om
arbetsgivares ansvarsskyldighet skulle kraftigare än något annat be *)

Hos aktiebolagen variera årspremierna från ungefär 3 intill 12 per nalle af försäkringsbeloppet
vid dödsfall, allt efter yrkets såsom mindre eller större ansedda farlighet. 5—7 per milla torde
vara de oftast förekommande premiesatserna.

Bih. till Jlihtd. Prat. 1891. 8 Sam/. 1 Afd. 1 llaft.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1].

främja och utveckla den enskilda försäkringsrörelsen0) och dermed till
vidsträcktare kretsar sprida förmånen af sådan omtänksamhet.

Utskottet kan icke heller tillstyrka upprättandet af ett nytt statens
embetsverk, sådant som den föreslagna riksförsäkringsanstalten,
hvars kostnader synas lika oberäkneliga som dess förvaltningsuppgifter
och förbindelser. Riksförsäkringsanstalten skall enligt den kongl. propositionen
för all framtid ansvara för utbetalande af vissa ersättningsbelopp
och ega att göra sig derför betäckt genom uttaxering af erforderliga
afgifter hos samtliga arbetsgifvare i de försäkringspligtiga yrkena.
Då dessa afgifter skola enligt kongl. propositionen n:o 23 § 4
»bestämmas till de belopp, som efter matematiska grunder beräknas
vara erforderliga för ersättniugarnes utgörande», torde man få antaga,
att lagen afser icke repartitions- eller ömsesidighetssystem, utan upptagande
af premier, hvilka motsvara riskernas fulla kapitalvärde, och
att anstalten sålunda skall blifva på samma gång försäkringsanstalt
och lifränteanstalt med uppsamladt kapital. Det lär icke kunna förbises,
att en lifränteanstalt i och för sig, utom det ansvar den ålägger
statsverket, påkallar en rätt betydlig förvaltningskostnad, som
har benägenhet att växa. Men jemte den till en lifränteanstalt
hörande ansvarsfulla kapitalförvaltningen, skall riksförsäkringsanstalten
enligt Kongl. Maj:ts förslag framför allt drifva den löpande
försäkringsrörelsen med ty åtföljande kontroller, icke blott den svåra
och ansvarsfulla tarifferingen med ty åtföljande reklamationer och tvister
om skyldigheter, samt uppbörden af afgifterna och bevakningen af
fordringar, utan också den i försäkringstekniskt hänseende vigtigaste
och mest grannlaga uppgiften, den s. k. regleringen af skadeersättningar,
hvars svårigheter icke torde förminskas utan betydligt ökas deraf,
att ersättningsanspråken komme att framställas till och pröfvas af en
statsmyndighet.

Särskildt med hänsyn till denna sistnämnda uppgift, tillåter sig
utskottet på det bestämdaste ifrågasätta möjligheten att för anstaltens
räkning i orterna använda kronans vanliga tjenstemän. För för -

*) Ett stöd för detta antagande finner utskottet i den omständigheten att redan omkring
50 procent af de enskilda jernvägsförvaltningame i vårt land kollektivt försäkrat såväl den högre som
den lägre jernvägspersonalen. Och detta procenttal skulle sannolikt närma sig 100, om icke hos de
äldre och större jernvägsbolagen i allmänhet funnes afsätta ganska betydliga pensions- samt enkeoch
pupillkassor, hvilka, utom bidrag af mestadels så val bolag som personal, erhålla icke obetydliga
inkomster derigenom att till dem öfverlåtits all inkomst af gräsgrödan utmed banvallen, af affischeringen
å stationshusen, af böter för tjenstefel, förseelser mot ordningsstadgarne, och dylikt.

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o i],

säkringsregleringar, der det oftast gäller att bestämma graden af invaliditet
och derefter lämpa ersättningarnas belopp, erfordras annan
sakkunskap än dessa tjenstemän kunna besitta, och utskottet vågar
derför icke antaga, att denna förvaltningsgren kan organiseras utan
anlitande af särskilda ombud, hvilkas aflöningsanspråk icke kunna med
säkerhet uppskattas, men säkerligen icke skulle blifva obetydliga.

I hufvudsak enahanda betänkligheter som emot de kongl. propositionerna
måste göras gällande äfven gent emot arbetareförsäkringskomiténs
af herr Hedin upptagna lagförslag. Och dessa betänkligheter
blifva ytterligare skärpta genom den i § 13 föreslagna bestämmelsen,
att ersättningsbeloppen skola utgå med vissa procent af arbetslönen
för en bestämd tid. Oafsedt. de svårlösta tvister, som väl ofta
måste af en sådan bestämmelse förorsakas, skulle derigenom åläggas
arbetsgifvaren en odräglig tunga, som icke torde kunna med någon
hållbar rättsgrundsats motiveras. Af dessa skäl anser sig utskottat
icke behöfva ingå i närmare granskning af herr Hedins förslag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa:

l:o att det nu af Kongl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om försäkring för olycksfall i arbete
icke måtte vinna Riksdagens bifall;

2:o att Kongl. Maj:ts föreliggande proposition
om inrättande af eu riksförsäkringsanstalt ej må af
Riksdagen bifallas;

3:o att herr Hedins förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 april 1891.

På utskottets vägnar:
FREDRIK HEDERSTIERNA.

Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

Reservationer:

af herrar Hederstierna, grefve Hamilton och Fjällbäck:

»Då Riksdagen sjelf anhållit om utredning om och i hvad män åtgärder
kunde finnas lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet och den utredning
Kongl. Maj:t låtit verkställa ovedersägligen ådagalagt behofvet af icke
blott åtgärder till förekommande, så vidt möjligt, af olycksfall utan äfven
till beredande af ersättning åt dem, som, oaktadt skyddsåtgärder, blifva
af inträffande olycksfall lidande, så är, enligt mitt förmenande, Riksdagen
också pligtig vidtaga åtgärder såväl i ena som andra hänseendet
och icke berättigad att, såsom utskottet föreslår, afslå de framställningar,
som göras rörande lagstiftning om ersättning vid olycksfall, utan
att på samma gång besluta annat sätt för tillgodoseende af det erkända
behofvet. Utskottet, som säger sig icke vilja förneka, att särskilda lagbestämmelser
kunna vara äfven i vårt land erforderliga för att närmare
bestämma skyldigheten till skadestånd för ett vid viss näringsdrift
förekommande olycksfall, bär dock ej velat afgifva något förslag till
eller ens angifva grunden för den behöfliga lagstiftningen; ty det kan
icke anses gjordt med ett allmänt uttalande derom, att ett lagstadgande
om arbetsgifvares ansvarsskyldighet skulle kraftigare än något
annat befrämja och utveckla den enskilda försäkringsrörelsen, och derför
måste jag anmäla min reservation mot det sätt, hvarpå det vigtiga
ärendet blifvit af utskottet behandladt, samt hemställa, att Riksdagen
måtte åtminstone afgöra, om ansvarspligt. eller försäkringspligt skall
läggas till grund för ifrågavarande lagstiftning.

Försäkringspligten fördelar änsvarskostnaderna på samtliga utöfvare
af samma näring och blifver, i synnerhet då försäkringen meddelas af
staten, för arbetsgifvarne mindre betungande och för arbetarne mera
betryggande än ansvarspligten och bör derför föredragas. Den utgör
grund för såväl Kongl. Maj:ts proposition som herr Hedins motion, och
då det vigtigaste för närvarande är att få grundsatsen erkänd och antagen,
samt Kongl. Maj:ts proposition, som, der den skiljer sig från
motionen, ställer mindre fordringar på stat, kommun och arbetsgivare
än denna, synes hafva större utsigt att vinna Riksdagens godkännande,
får jag tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition”;

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1J.

af herrar Forssell, Göransson i Åsen och Annerstedt:

»Hvad utskottet yttrat derom, att särskilda lagbestämmelser torde vara
i vårt land erforderliga för att närmare bestämma arbetsgifvarens ansvarsskyldighet,
har synts oss innefatta både för litet och för mycket.
Sammanstäldt med hvad förut i betänkandet är yttradt om arbetsgifvares
ansvarsförpligtelser, synes det icke otydligt, hänvisa på en lagstiftning
efter mönstret af 1886 års lag om ansvarighet för olycksfall
vid jernväg. Men efter vår uppfattning kan 1886 års lag om ansvarighet
för olycksfall icke utan ganska betydande modifikationer utsträckas
till något större antal näringsgrenar, och vi hafva derför ansett,
att utskottets yttrande efter orden: »Och det torde vara otvifvelaktigt
— — — omtänksamhet)) å sid. 33—34 bort fortgå sålunda:

”Utskottet anser dock att, för den händelse särskild ansvarighet
för olycksfall j arbetet, liknande den som genom lag af 12 mars 1886
ålagts jérrivägsbolag, studie till ett större antal näringsgrenar utsträckas,
måste hänsyn tagas till vederbörande arbetsgifvares förmåga att
fullgöra dylika förpligtelse!-, och att anspråken på den lagstadgade
ersättningen derför måste hållas inom ganska måttliga gränser.

Sålunda torde det vara nödvändigt att äfven i en sådan lag fastställa,
att arbetsgifvarens skadeståndsskyldighet inträder först efter förloppet
af någon lämplig tidrymd, så afpassad, att derunder må kunna
utrönas, huruvida olycksfallet medför menliga följder af mera varaktig art.

Framför allt är det af vigt, att ersättningen varder i lagen bestämd
uti vissa för olika kategorier af olycksfall afpassade belopp.
För den händelse det skulle anses nödigt, att, såsom i den kongl.
propositionen skett, dessa ersättningar fastställas såsom årliga understöd,
torde böra undersökas, huruvida ej så väl arbetarens som arbetsgifvarens
intresse påkalla, att sådan årlig ersättningsskyldighet må
kunna aflösas genom erläggande af visst kapitalbelopp, hvars storlek
äfven bör i lagen fastställas. För arbetaren vore rätten att fordra en
sådan lösen af vigt, emedan den gjorde hans fordringsanspråk mera
oberoende af arbetsgifvarens framtida affärsställning. För arbetsgifvaren
vore samma lösningsrätt ännu vigtigare derför, att föreningar och
bolag för olycksfallförsäkring i allmänhet icke förbinda sig till utbetalning
af lifränta, och försäkriugsaftal således skulle för arbetsgifvaren
väsentligen underlättas derigenom, att ersättningarnas kapitalbelopp
vore på förhand bestämda.

Mot en sådan anordning kan visserligen invändas, att ett på en
gång utbetaldt kapitalbelopp i många fall skulle gagnlöst förslösas, och
att lagstiftaren icke bör vara likgiltig för detta sakförhållande. För

38 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

den händelse att en sådan uppfattning skulle göra sig hos lagstiftaren
gällande, finnes det efter utskottets tanke endast tvenne sätt för lösningen
af uppgiften att vederbörligen betrygga ersättningsmedlens
ändamålsenliga användning. Antingen skulle ersättningsbeloppet öfverlemnas
till någon kommunalmyndighet, hvilken egde ansvara för det
årliga understödets utbetalning. Eller ock borde kapitalbeloppet genom
den ersättningsskyldiges försorg insättas i någon lifränteanstalt, som
åtoge sig att tillhandahålla den ersättningsberättigade en årlig lifränta.

För närvarande finnes icke i vårt land någon lifränteanstalt, hvilken
kan åtaga sig en dylik förbindelse i den utsträckning, som för
ändamålet skulle erfordras. Men det torde efter utskottets tanke med
skäl kunna ifrågasättas, om icke i Sverige, såsom i flera andra länder,
staten skulle kunna antingen genom statsbidrag och statskontroll understödja
en dylik anstalt, eller ock för egen del, helst i samband med
den redan inrättade postsparbanken, mottaga insättningar till beredande
af lifräntor»;

af herr Svedelius:

»Ehuru jag för min del icke ansett mig kunna tillstyrka Kongl.
Maj:ts nu förevarande förslag till antagande oförändradt, sådant det
föreligger, bär jag dock icke kunnat till alla delar instämma i utskottets
motivering till afstyrkande.

Instämmande i Kongl. Majds åsigt om skyldighet för arbetsgivare
att taga vård om och understödja arbetare, som genom oförvålladt
olycksfall i arbetet blifvit fullständigt oförmögen till arbete för
framtiden eller deraf lider stadigvarande men, äfvensom att, derest
olycksfallet medfört döden, lemna någon ersättning åt efterlefvande
enka och minderåriga barn, samt anseende likaledes att — der olycksfallet
icke medfört döden — sådan understödsskyldighet först bör inträda
efter eu viss tids förlopp, afpassad så, att så väl olycksfallets
menliga följder må kunna med temlig säkerhet bedömas som ock
missbruk så vidt möjligt må förekommas, enär ifrågavarande understödsskyldighet
icke bör ifrågakomma för sådana mindre missöden, hvilka
lätteligen kunna under alla lifvets förhållanden träffa en och hvar,
oafsedt den sysselsättning han har eller det yrke han utöfvar, synas
mig goda grunder förefinnas att ålägga arbetsgivare att vidkännas
vissa af lag bestämda och begränsade förpligtelse!'' i detta hänseende,
utan att derför uppfyllandet af dessa förpligtelser synes mig behöfva
taga formen af obligatorisk olycksfallsförsäkring. Med en sådan uppfattning
af frågan har jag ansett, att utskottet bort bestämdare än

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

som skett uttala önskvärdlieten af ett nytt lagförslag i ämnet, fotadt
på viss bestämd och begränsad, arbetsgifvare åliggande ansvarsskyldighet,
men med genom statens försorg beredd möjlighet för samme
arbetsgifvare att medelst på förhand vidtagna åtgärder kunna begränsa
den honom sålunda ålagda risk inom visst bestämdt beräkneligt omfång»
;

af herrar Gahn, H. M. Ericsson, Stridsberg och A. Evers:

»Sedan utskottet, enligt min åsigt, anfört fullgoda skäl för sitt
aistyrkande af de föreliggande förslagen om obligatorisk olycksfallsförsäkring,
yttrar utskottet på sidan 33:

”Med hvad nu är anfördt vill utskottet alldeles icke hafva förnekat,
att särskilda lagbestämmelser kunna vara äfven i vårt land erforderliga
för att närmare bestämma skyldigheten till skadestånd för de vid viss
näringsdrift förekommande olycksfall”.

På de skäl, som jag angifvit uti min reservation vid förlidet års
Riksdags särskilda utskotts utlåtande i samma fråga, kan jag icke underlåta
att här uttala min skiljaktiga åsigt i afseende på behöfligheten
af en dylik lagstiftning och dess inskränkning till ”viss näringsdrift”.

Eu sådan lagstiftning finner jag icke ännu af förhållandena i vårt
land vara påkallad, samt tror att vi, innan vi inlåta oss på denna svårlösta
fråga, böra afvakta resultaten af de experiment, som göras i vissa
andra länder, der arbetarefrågan har vida större betydelse än hos oss.
För öfrigt finnes hos oss ännu icke någon statistik, som kan lemna ledning
för bedömandet af de näringsgrenar, der olycksfallen inträffat i
sådan mängd, att de kunna anses företrädesvis farliga för arbetarne.
Genom yrkesinspektörerna kunna materialier för en sådan statistik om
några år vinnas, och till dess bör man, enligt min åsigt, uppskjuta
hvarje försök till införande af ansvarspligt för arbetsgifvare vid skador,
som utan deras förvållande träffa arbetarne.

Ej heller kan jag dela utskottets åsigt, att en ifrågakommande
ansvarsskyldighet för arbetsgifvaren och rättighet till underhåll för arbetaren
bör .inskränkas till viss näringsdrift. Hvarje sådant försök till
bestämmande af vissa näringar blir godtyckligt och orättvist icke allenast
emot de näringsidkare, som skulle få en ganska tung ansvarsskyldighet
sig ålagd, utan ännu mera emot de arbetare, som skulle
blifva uteslutna från rätt till understöd vid kroppsskador under arbete
hos andra än ansvarspligtiga arbetsgifvare.

Inom många af de näringar, för livilka ansvarsskyldighet nu blifvit
eller sannolikt skulle blifva föreslagen, användas eu del arbetare

40 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande [N:o 1],

till sådana arbeten, hvarvid de icke äro utsätta för större fara än jordbruksarbetare.

Det är icke beskaffenheten eller benämningen af den ena näringsgrenen,
som gör arbetet dervid mera farligt än vid en annan, utan det
är de förhållanden, under hvilka arbetaren måste utföra sitt arbete, som
i detta afseende äro bestämmande, och från denna synpunkt bör, enligt
mitt förmenande, hvarje lagstiftning rörande dessa förhållanden utgå.

En bruks- eller fabriksarbetare, som uteslutande användes till
körslor och transport af materialier utom verkstaden eller fabriksbyggnaden
är alldeles icke utsatt för större fara än den, som verkställer
lika arbeten för en jordbrukares räkning.

En grufarbetare, som laddar ett bergsskott vid eller uti en grufva,
löper dervid icke större risk än den som laddar ett stenskott på eu
åker — snarare mindre, emedan anordningar och materialier i grufvan
vanligen äro bättre. I tröskverk, grustag och mergelgrafvar dödas och
lemlästas rätt ofta hos jordbrukare anstälde arbetare, men dessa skulle
icke genom en sådan lag, som nu ifrågasättes, blifva tillförsäkrade någon
ersättning, och den arbetsgivare, som anbefalt dem dessa arbeten, skulle
vara befriad från allt ansvar. Mångfaldiga dylika exempel skulle kunna
uppräknas, men det anförda torde vara tillfyllest för att bevisa att, om
en ansvarspligt, för arbetsgifvaren och en ersättningsrätt för den skadade
arbetaren skall lagstadgas så får den icke, utan uppenbar orättvisa,
inskränkas till ’viss näringsdrift’, utan måste utsträckas till alla de
fall, då en arbetare blir skadad under arbete för annans räkning, det
må nu,vara vid hvilken sorts arbete som helst.

Genom det begagnade uttrycket har utskottet visserligen icke gjort
något undantag för jordbruksnäringen, men då ”näringsdrift” vanligen
icke begagnas för jordbruket, kan man lätt komma till den slutsats,
att denna näring skulle undantagas, likasom det nu skett i de behandlade
förslagen, och det är mot ett sådant uttalande som jag särskild!
vill uttala min gensaga. I Tyskland, hvarest man också till en början
uteslöt jordbruket från de försäkringspligtiga näringarna väckte detta
en så stark ovilja, att man redan efter 2:ne år måste utsträcka lagen
äfven till jordbruket, och så skall utan tvifvel komma att gå äfven i
vårt land, om man försöker göra en speciallag för endast vissa näringar.

På grund af det nu anförda anser jag, att Riksdagen väl bör bifalla
utskottets förslag om afslag å så väl Kongl. Maj:ts proposition som
herr Hedins motion, men icke godkänna den del af motiveringen,
som här blifvit af mig citerad»;

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande [N:r 1], 41

af herrar örwall, N. Olsson i Åttersta och Jacob sen:

»Ehuru vi instämt i utskottets här ofvan angifna uttalande, hafva
vi dock ansett, att utskottet bort angifva den- retning, i hvilken en
lagstiftning angående ansvar för olycksfall i arbete, enligt utskottets
mening, borde gå.

För vår del hafva vi tänkt oss att lagen af den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift, kunde i tilllämpliga
delar — läggas till grund för en lagstiftning i samma syfte
jemväl för åtskilliga andra näringsgrenar, som erfarenheten ådagalagt
vara af mera farlig beskaffenhet; dock att, till inskränkande af tvisteanledningar,
en tid af minst 60 dagar efter olycksfallet, för hvilken
arbetsgifvaren icke kunde kännas skyldig att utgifva skadestånd, borde
från ansvarsskyldigheten undantagas».

Bill. till Rilcsd. Prof. 1891.

8 Sami. 1 Afä. 1 Käft.