Sammavsatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1897:Sulu7 sulu)

Sammavsatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksdagens kansli den 1 april 1897 kl. 1 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande, i anledning af tre
motioner angående ändring i presterskapets avlöningsförhållanden.

Till det sammansatta utskottets behandling hafva öfverlemnats nedannämnda
tre motioner, nemligen:

motionen n:o 3 i Första Kammaren af herr C. Treffenberg, varande i
densamma yrkadt, att Riksdagen måtte besluta:

1 :o att i skrifvelse till Kong! Maj:t anmäla, att Riksdagen ansett tiden
vara inne att vidtaga förberedande åtgärder i ändamål att nya regleringar
af presterskapets löner på af Kongl. Maj:t, Riksdagen och kyrkomötet gemensamt
gillade grunder måtte komma till stånd och kunna träda i tilllämpning
å de tider, då de nuvarande löneregleringarna upphöra att vara
gällande, samt tillika anhålla, att, enär sistberörda enligt bestämmelserna
i kongl. förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862 upprättade löneregleringar visat sig under nu varande
förhållanden i tillämpningen inneböra anmärkningsvärda ojemnheter,
så väl beträffande beloppet af de för vederbörande prestman bestämda
aflöningar som med afseende å fördelningen af de utskylder, hvilka till
presterskapet utgöras, Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru vida icke de
nya löneregleringarna lämpligen kunna grundas å följande, från föreskrifterna
i ofvannämnda förordning delvis afvikande bestämmelser, nemligen:

Iiih. till lliksd. Prof. 18.97. 4 Sami. 2 Afcl. 7 Haft. (N:o 7) 1

2 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

att presterskapets aflöning skall utgöras genom bidrag af församlingarna
och inkomst från boställena, på sätt här nedan omförmäles;

att, så långt ske kan utan skada för religionsvården, komministraturerna
indragas eller ock förvandlas till pastorsbeställningar;

att genom de smärre pastoratens sammanslagning minskning i det
stora antalet pastorat måtte ega rum;

att prestboställena i regel, och der icke särskilda omständigheter påkalla
undantag derifrån, utarrenderas, med presten förbehållen nyttjanderätt
till bostad och trädgård, der sådan finnes, samt med åliggande för
arrendatorn att ansvara för byggnads- och underhållsskyldighetens fullgörande; att

de till prestlöneregleringsfonden redan influtna och framdeles ingående
skogsförsäljningsmedel i större utsträckning, än hittills skett, tagas
i anspråk för presterskapets aflöning;

att aflöningen vid alla ordinarie presterliga beställningar skall utgå i
penningar och vara tillräcklig att bereda innehafvaren en anständig bergning; att

de komministraturer, hvilka icke ifrågakomma till indragning
eller komma att ombildas till pastorat, skola utgöra en särskild löneklass,
inom hvilken aflöningen för alla komministrar utgår med i allmänhet lika
belopp, med den förhöjning allenast för vissa komministraturer, som på
grund af särskilda omständigheter kan finnas skälig;

att alla pastorat skola indelas i särskilda löneklasser till det antal,
som efter utredning må finnas lämpligt;

att aflöningen skall, med nedan omförmälda undantag för högsta
löneklassen, utgå med lika belopp vid alla till samma löneklass hörande
pastorat;

att aflöningen i lägsta löneklassen skall med ett skäligen afpassadt
belopp öfverstiga den normala aflöningen för komministrarne;

att aflöningen i högsta löneklassen skall vid alla dertill hörande pastorat
utgå med i allmänhet lika belopp och icke bestämmas högre, än
som må anses erforderligt för att uppmuntra rikare begåfvade unge män
att inträda på den presterliga banan samt derjemte erbjuda dem skälig
ersättning för de uppoffringar i tid och penningar, de underkastat sig för
att vid universitetet inhemta högre teologisk bildning; dock att denna bestämmelse
icke må utgöra hinder, att undantagsvis vid ett och annat pastorat
aflöningen kan förhöjas med skäligt belopp, der sådant för uppnående
af nyss nämnda ändamål anses nödigt;

att det skall tillkomma Kongl. Maj:t att — med tillbörlig hänsyn å
ena sidan till omfattningen af det med pastorsembetets utöfvande förenade

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

arbete och ansvar samt lefnadskostnaderna i orten och å andra sidan till
vigten deraf, att ett visst proportionerligt antal pastorat i alla löneklasser
tilldelas hvarje stift — bestämma, huru många och hvilka pastorat skola
fördelas på de särskilda löneklasserna;

att, för så vidt de presterliga aflöningsmedlen lemna öfverskott utöfver
hvad som för det ordinarie presterskapets aflöning erfordras, berörda
öfverskott skall användas till aflöning jemväl af det extra ordinarie presterskapet,
efter den fördelning på hvarje stift, som af Kongl. Maj:t förordnas; att

alla från församlingarna till presterskapets aflöning utgående bidrag
jemte arrendena för de ecklesiastika boställena skola af kronans
tjensteman debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med den allmänna
uppbörden samt af Konungens befallningshafvande levereras till
statskontoret;

att likaledes till statskontoret skola levereras de andelar af skogsförsäljningsmedlen,
hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden, tillfalla
innehafvarne af vissa ecklesiastika boställen;

att, sedan sålunda ofvannämnda för presterskapets aflöning afsedda
medel levererats till statskontoret, det skall åligga bemälda myndighet att
af berörda medel och af de aflöningsinedel, hvilka utgå från den under
statskontorets egen förvaltning stående prestlöneregleringsfonden, tillhandahålla
vederbörande domkapitel de andelar af berörda aflöningsinedel, som
på hvarje stift belöpa;

att det skall åligga domkapitlen att af berörda medel ej mindre till
vederbörande löntagare qvartalsvis utbetala det för en hvar af dem genom
den nya löneregleringen bestämda aflöningsbelopp än äfven att tillhandahålla
det extra ordinarie presterskapet den aflöning, som kan tillkomma
detsamma; samt

att de från de olika skattetitlarne till presterskapets aflöning utgående
bidrag blifva stälda i rigtig proportion till hvarandra;

samt derefter till Riksdagen afgifva det förslag till ordnandet af ifrågavarande
angelägenhet, hvartill utredningen må föranleda äfvensom till de
ändringar i ofvannämnda kongl. förordning och möjligen öfriga till förevarande
fråga hänförliga stadganden, som må anses erforderliga för förslagets
genomförande;

2:o att i samma skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t i sammanhang
med den nådiga proposition angående berörda ämne, som Riksdagen torde
hafva att förvänta, och efter erforderlig utredning tillika täcktes till Riksdagen
afgifva förslag till de åtgärder, som kunna böra vidtagas i ändamål
att åt af ålder och sjukdom otjenstbara prestman bereda pension;

4 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7

3:o att likaledes i samma skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huru vida icke, till förbättrande af komministrarnes
aflöning i de pastorat, der denna icke är tillräcklig att bereda komministrarne
en anständig bergning, föreskrift lämpligen kunde meddelas, hvarigenom
komministern i sådant pastorat förklarades berättigad att, derest kyrkoherden
i pastoratet afgår, innan nu varande lönereglering upphör att vara
gällande, för den återstående tiden erhålla skäligen förhöjd andel af de
till presterskapets aflöning från pastoratet utgående bidrag samt derefter
redan till nästa Riksdag framlägga förslag i ämnet; samt

4:o att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 10,000
kronor till bestridande af kostnaderna för de i punkterna 1 och 2 här
ofvan begärda utredningar;

motionen n:o 61 i Andra Kammaren, väckt af herr vice talmannen A.
P. Danielson, hvilken deruti yrkat, att Riksdagen måtte besluta:

l:o att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

a) att Kongl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta utreda myckenheten
af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utgår till presterskapets i riket
aflöning, och det belopp i penningar, denna tionde motsvarar efter medelmarkegångspriset
för de senaste tio åren 1887—1896 och i följd deraf
utgår till presterskapets aflöning i hvarje pastorat och hvad summan af
denna tionde utgör för hela riket, samt sedan med första möjliga, men
senast till 1899 års Riksdag dels afgifva förslag till afskrifning af denna
tionde på enahanda sätt, som med de å jorden hvilande grundskatter egt
rum och under loppet af 10 år med 10 procent årligen, dels föreslå det
belopp, som Riksdagen bör anvisa och som mot tionden svarar, att utgå
till presterskapets aflöning, antingen sålunda, att det betalas omedelbart
till presterna mot motsvarande minskning i de afgifter, som utgöras till
dem af tiondeskyldig jord, eller ock utgår såsom lindring till egarne af
sådan jord för den tid, nu skedda löneregleringar gälla; allt i syfte, att,
när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått och tiondens hela
afskrifning egt rum, staten skall öfvertaga hela det belopp till presterskapets
aflöning, som hittills utgått dertill af tiondeskyldig jord;

b) att Kongl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan ske i sammanhang
med i mom. a) omförmälda utredning, men eljest för sig, låta upprätta
förslag till lönestat för presterskapet i riket, afsedd att gälla från de tider,
då nuvarande löneregleringar der upphöra, samt att denna lönestat må
upptaga bestämdt belopp för hvarje presterlig tjenstebefattning;

c) att utredningen till denna lönestats uppgörande jemväl må omfatta,
huruvida förefintliga boställen lämpligen böra efter uppskattning och mot
afdrag på lönen för tjenstinnehafvaren bibehållas eller endast bostad med

Sammansatta Stats- och Lagutskottets utlåtande N:o 7.

trädgårdsland åt honom upplåtas och boställena öfverlemnas till pastoraten
mot viss afgift, samt att Kongl. Maj:t ville, så fort ske kan, för Riksdagen
föreslå dels de förändringar ej mindre i kongl. förordningen af den 11
juli 1862 om ordnande af presterskapets aflöning än ock i öfriga, frågan
berörande lagrum, dels äfven de vilkor, som kunna finnas nödiga för
statens öfvertagande af aflöningen till rikets presterskap såsom till öfrige
statens tjensteman; samt

d) att äfven förslag till pensionsstat för presterskapet inå uppgöras
på här ofvan angifna grunder, i syfte att de prestman, som af sjuklighet
eller ålder ej förmå behörigen uppehålla sina tjenster, skola erhålla sådan; och
2:o att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 10,000
kronor till kostnaden för här ofvan omförmälda utredningar; samt

motionen n:o 95 i Andra Kammaren af friherre I. A. von Knorling,
hvilken i densamma yrkat, att Riksdagen måtte besluta:

l:o) att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
efter verkstäld utredning af den skattskyldighet till presterskapet, som nu
åligger församlingarna, hvar för sig, så fort sig göra låter, helst till 1899
års Riksdag framlägga förslag derom, att de, som i en församling nu äro
skattskyldige till presterskapet, skola erhålla full ersättning för sina utskylder
till detsamma på så sätt, att det inom församlingen erforderliga
ersättningsbeloppet betalas till minst en tredjedel genom statsmedel och
till högst två tredjedelar genom utdebitering på alla församlingens medlemmar
efter fyrk eller bevillningskrona, presterskapets egna fyrkar eller
bevillningskronor undantagna, samt derjemte förslag till de ändringar i nu
gällande kommunallagstiftning, hvartill vidtagandet af en sådan åtgärd
kan föranleda;

2:o) att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 3,000
kronor till betäckande af kostnaderna för ofvannämnda utredning.

Till stöd för sin motion har herr Treffenberg anfört bland annat följande: Motionären

ansåge vara sjelfklart, att, om vår svenska kyrka skulle
kunna fylla sin uppgift att vara den förnämsta uppfostringsanstalten, både
för den enskilde och derigenom medelbarligen jemväl för hela samhället,
bland de yttre betingelserna härför oeftergifligen erfordrades, att det organ,
hvarigenom kyrkan verkade pa folket, inaste vara för sitt ändamål fullt
brukbart eller, med andra ord, att kyrkans tjenare, presterna, intoge
eu sådan i ekonomiskt hänseende tryggad ställning, som medgåfve dem

6 Sammansatta Stuts- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

möjligheten att, ostörda af tryckande näringsomsorger, med frimodighet
egna sina krafter till uppfyllande af de med deras ansvarsfulla kall förenade
pligter.

Huru illa likväl det i detta hänseende vore bestäldt inom vårt land,
väl icke för presterskapet såsom helhet betraktadt, hvilket fast hellre syntes
motionären vara genom gällande lag tillräckligt doteradt, helst om all
den kyrkan rätteligen tillkommande egendom tillbörligen tillvaratoges och
komme presterskapet till godo, men i synnerhet och till den vida öfvervägande
delen för komministrarne, äfvensom för många kyrkoherdar, allt
hufvudsakligen till följd af en i hög grad orättvis och obillig fördelning
af presterskapets inkomster — det ansåge motionären hafva redan länge
varit allmänneligen kändt och hade särskildt på senare tid vunnit ökad
bekräftelse genom den rent af upprörande skildring af det nuvarande
tillståndet, som förekomme i en af rektorn för den Fjellstedtska skolan i
Upsala, Johannes Kerfstedt, utgifven broschyr med titel: »Om det svenska
presterskapets ekonomiska ställning».

Sedan motionären redogjort för innehållet uti omförmälda broschyr,
fortsätter motionären sålunda:

»För att nu bereda Riksdagen tillfälle att bedöma, huruvida någon
öfverdrift må ligga i den skildring af tillståndet i de mindre presthusen,
som här ofvan meddelas, har jag låtit upprätta den tablå öfver komministrarnas
aflöning s förmåner, hvilken såsom bilaga n:o 1 åtföljer denna
motion, och i hvilken, såsom af rubriken till densamma inhemtas, lönerna
upptagas, sådana de voro år 1886, enligt uppgifterna till statistiska centralbyråns
lönestatistik, men med boställenas afkastning beräknad till 3 procent
af taxeringsvärdet, och med afdrag af 150 kronor för byggnads- och
underhållsskyldigheten vid bostället, der sådan åligger komministern. Af
denna tablå framgår nemligen, att af landets alla 874 komministrar 72
kunna antagas hafva en inkomst under 1,000 kronor, 465 under 1,500
kronor, 713 under 2,000 kronor och endast 161 komministrar en inkomst
af 2,000 kronor och derutöfver intill 6,400 kronor, hvilket utgör det högsta
inkomstbeloppet och innehafves af en enda komminister i en stad.

Med sådana siffror för ögonen, och om man tillika erinrar sig, hvad
här ofvan blifvit anfördt om presternas skuldsättning redan under studenttiden,
bör det icke kunna väcka förvåning, att största antalet af komministrar,
hvilka väl i regeln äro gifta och sålunda hafva att, utom räntor
och skatter samt utgifter för boställe, bestrida underhållet jemväl för
familj, ^lefver i ytterligt armod och under ständigt ökade skulder, intill
dess någon lindring i nöden inträder för dem, som ofta efter en lång
väntetid lyckas erhålla pastorat. Men att äfven bland kyrkoherdarne

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

många finnas, hvilka ingalunda hafva för en anständig bergning tillräckliga
inkomster, det inhemtas af den tablå öfver kyrkoherdelönerna, hvilken såso m
bilaga n:o 2 likaledes åtföljer denna motion, och i hvilken äfvenledes, likasom
i tablån öfver komministerlönerna skett, lönerna upptagits sådana de
voro år 1886 enligt uppgifterna till statistiska centralbyråns lönestatistik,
och med tillägg af en till 3 procent af taxeringsvärdet beräknad afkastning
af boställena. Den ifrågavarande tabellen utvisar nemligen, att af
landets samtliga 1,357 kyrkoherdar icke mindre än 215 kunna antagas
hafva en inkomst, som understiger 3,000 kronor.

De anförda begge tablåerna tala ett språk, som icke kan misstydas.
De bestyrka till fullo, att icke blott de flesta komministrar, utan äfven
ett betydande antal kyrkoherdar lida under stort och för många bland
dem outhärdligt ekonomiskt betryck, hvars menliga följder äro lätt insedda
och icke behöfva att här utförligt framhållas. Det bör vara nog att endast
erinra om den verkan, som detta ekonomiska betryck måste utöfva
såväl på presterna sjelfva som på deras embetsutöfning, i det att, såsom
rektor Kerfstedt anmärker, under alla häraf förorsakade bekymmer för
presten lycka och trefnad vika från hans hem, spänstigheten i hans sinne
förslappas, arbetskraften förlamas, karakteren depraveras, presten förlorar
aktningen för sig sjelf och på samma gång hos andra, underkastas hvarjehanda
förödmjukelser, råkar i nesligt beroende, som binder hans yttrandeoch
handlingsfrihet samt ändtligen beröfvas glädjen att få visa nödig gästfrihet
mot sina församlingsbor och barmhertighet mot de fattiga.

Att inför allt det ekonomiska, moraliska och sociala elände, som inblicken
i så många prestera tillvaro erbjuder, Riksdagen icke skall lägga
händerna i kors, utan att från dess sida genomgripande åtgärder vidtagas
för att råda bot mot det onda, innan det blifver för sent och måhända
flertalet prester störtats i ohjelplig ruin, dragande med sig i fallet hån
och vanära öfver sig sjelfva och hela deras stånd —• detta bör man desto
hellre kunna hoppas, som Riksdagen till ett sådant inskridande bör uppmanas
icke blott af medkänsla för en lidande, aktningsvärd jnedborgareklass
samt af ett verkligt härmed förbundet statsintresse, utan jemväl
af ett annat skäl, eller angelägenheten att i samband härmed jemväl
genomföra förändrade, med rättvisa och billighet öfverensstämmande grunder
för deltagandet i utskylderna till yr ester skåpet. Behofvet af eu
reform ur begge de sålunda framhållna synpunkterna har också redan
inom Riksdagen erkänts, då nemligen, såsom kändt är, sammansatta statsoeh
lagutskottet uti sitt utlåtande öfver den af herr A. P. Danielson
under sistlidna års riksdag väckta motion om statens öfvertagande af
presterskapets aflöning yttrar följande: »Särskilt får utskottet framhålla,

8 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

att de enligt bestämmelserna i 1862 års förordning upprättade regleringar
af presterskapets löner visat sig under nuvarande förhållanden innebära
anmärkningsvärda ojemnheter så väl beträffande fördelningen af ifrågavarande
utskylder som ock med afseende å beloppen af de för vederbörande
prestman bestämda aflöningar. Med anledning häraf böra ock,
enligt utskottets mening, då tiden för nu gällande löneregleringar går till ända,
i viss man förändrade grunder i berörda hänseenden göras gällande.»

I det anförda yttrandet medgifves alltså behofvet af en reform, både
med afseende å angelägenheten att åstadkomma en jemnare fördelning
af presterskapets inkomster, och derjemte med hänsyn till vigten att afhjelpa
de »anmärkningsvärda ojemnheter» beträffande fördelning af utskylderna
till presterskapet, som de nuvarande löneregleringarna visat sig innebära.

Och att en revision af de nu tillämpade grunderna för deltagandet i
utskylderna till presterskapet jemväl ur sist framhållna synpunkt är af
verkligt behof påkallad, derom öfvertygas man genom de upplysningar och
yrkanden rörande detta ämne, som under öfverläggningen om herr Danielsons
ofvannämnda motion i Andra Kammaren lemnades och framstäldes
af nästan alla i debatten deltagande talare.»

Motionären har vidare anfört, att om det trängande behofvet af en
reform i ofvan angifna syften finge anses vara ådagalagdt, så följde i ordningen
att undersöka, huruvida redan nu rätta tidpunkten kunde anses
vara inne för vidtagande af för reformens genomförande förberedande
åtgärder. I detta afseende anhölle motionären att få erinra derom, att,
enligt hvad ingressen till den statistiska centralbyråns år 1889 upprättade
ecklesiastika aflöningsstatistik gåfve vid handen, af de genom kongl. förordningen
den 11 juli 1862 anbefalda prestlöneregleringarna större delen
redan under 186U-talet erhållit Kongl. Maj:ts fastställelse, ett mindre antal
under följande årtionde och slutligen några först under loppet af 1880-talet, samt att den tidigast meddelade fastställd sen är af den 18 december
1863 och den senaste af den 21 december 1883, oafsedt ett enda pastorat,
för hvithet regleringen vid statistikens upprättande ännu icke blifvit verkstäld.
Vid detta förhållande och då, jemlikt stadgandet i 6 § af nämnda
förordning, hvarje reglering skulle vara gällande under en tid af 50 år,
räknadt efter den från Kongl. Maj:ts fastställelse näst inträffade 1 maj,
oberoende af huruvida den då kunde tillämpas eller ej, så följde häraf, att
de^ flesta regleringar skulle upphöra att gälla redan under åren 1914—1920.
Da patagligt vore, att en reform af så vidt omfattande beskaffenhet som
den ifrågasätta icke kunde genomföras utan en föregående, af sakkunnig
komité verkstäld vidlyftig utredning, med åtföljande derpå grundadt betänkande
och förslag till frågans ordnande; dä vidare högsta domstolen,

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

kyrkomötet, domkapitlet, kammarkollegium, statskontoret, domänstyrelsen,
justitiekansleren med flera myndigheter och möjligen äfven församlingarna
antagligen komme att i ärendet höras och afgifva yttranden samt förslaget
derefter sannolikt i anledning af uppkommande anmärkningar måste
undergå omarbetning, innan detsamma kunde underställas Riksdagens pröfning;
och då ändtligen det kunde förutsättas, att frågan äfven sedermera
till följd af de många olikartade och vigtiga intressen, som af densamma
berördes, flera gånger kunde komma att gå fram och tillbaka mellan regering,
Riksdag och kyrkomöte, innan den erhölle definitiv lösning — så
framginge af allt detta, att hela denna procedur kräfde lång tid, hvars
slut för närvarande omöjligen kunde ens tillnärmelsevis beräknas, och att
alltså det vore af högsta vigt, att underdånig framställning i ämnet hos
Kongl. Maj:t redan af innevarande Riksdag beslutades, på det att de nya
löneregleringarna måtte kunna träda i tillämpning omedelbart efter det de
gamla upphört att vara gällande.

Derefter öfvergår motionären till en framställning och motivering af
de särskilda grunder, enligt hvilka,1 efter hans mening, den föreslagna
löneregleringen skulle genomföras. Mest genomgripande dervid är det
förslag af motionären, enligt hvithet den önskade förbättringen i presterskapets
aflöning skulle vinnas genom fördelning öfver hela riket af de från
olika håll inkommande, för ändamålet tillgängliga penningbelopp. Härom
yttrar motionären bland annat:

»Såsom af de båda tablåerna framgår, beräknades redan år 1886 det
till vår kyrkas presterskap anslagna underhåll uppgå till ett sammanlagdt
belopp af 7,497,500 kronor, och då häri icke ingå de till presterskapets
aflöning från löneregleringsfonden årligen beviljade bidrag, så synes med
all sannolikhet kunna antagas, att dessa tillgångar, ökade med bidragen
från den alltjemt tillväxande folkmängden och utvidgade industrien, böra
vara tillräckliga för att bereda hvarje tjenstgörande prestman en anständig
bergning. Om nu, sådant oaktadt, måhända flertalet prester befinner sig
i stort ekonomiskt betryck och den förnämsta orsaken härtill är att söka
i den ojemna fördelningen af lönetillgångarna, men denna ojemna fördelning
i sin ordning förklaras af det här ofvan omnämnda, på 1862 års
förordning grundade förbudet mot användandet af vissa lönetillgångar
från en församling till aflöning af presterskapet i främmande församling,
så lärer, för åstadkommandet af en rättvis fördelning af presterskapets
inkomster, icke återstå att tillgripa någon annan än den visserligen radikala
men också, enligt min öfvertygelse, enda verksamma utvägen att genom
betydligt utvidgande af öf''ver''flyttning sr ätten göra alla för presterskapets
aflöning af sedda tillgångar för ändamålet disponibla, med den inskränkning
Dill. till Riksd. hot. ister, t hind. 2 Afd. 7 Höft. ‘J

10 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

allenast, som påkallas af rent privaträttsliga förhållanden, såsom då till
löneförbättring för presterskapet i någon viss församling hemman och
lägenheter blifvit af församlingen gemensamt inköpta och andra fördelar
anskaffade eller då för samma ändamål enskilda personer gjort anslag och
donationer. Endast på det vilkor sålunda, att, med nyssnämnda inskränkning,
alla öfriga inkomster, från hvilken källa de än flyta och i hvilken
form de än utgå, eller, med andra ord, alla kontanta aflöningsförmåner
från församlingarna, kronan och prestlöneregleringsfonden jemte boställsarrenden
och de andelar af skogsförsäljningsmedel, som, utan att ingå
till löneregleringsfonden, direkt tillfalla vissa boställsinnehafvare, få, oberoende
af nuvarande stifts- och pastoratsindelning, fritt disponeras, kunna,
efter mitt förmenande, dessa inkomster på ett fullt rättvist sätt fördelas
mellan presterna. Det är på denna punkt, jag väntar mig det hufvudsakligaste
motståndet mot mitt förslag, tv jag har ingalunda förbisett,
att man genom en sålunda medgifven rätt till fri disposition af de presterliga
lönetillgångarne kommer att, hvad särskildt församlingsafgifterna
angår, bryta med den urgamla regeln, att hvarje församling bör aflöna
sin prest, och jag är icke heller okunnig derom, att mången anser denna
regel böra fortfarande fasthållas, både emedan den förmenas bidraga att
knyta bandet emellan församling och prest och derför att ett afvikande
från samma regel skall komma att väcka mycken ovilja inom församlingarna.
Jag vill väl icke förneka, att det kan ligga något tilltalande i det
åskådningssättet, att, liksom presten skall sörja för församlingsbornas
andliga näring, så skola dessa förse presten med lekamlig näring. Men å
andra sidan vill det synas mig, att den ideala karakteren af detta aflöningssätt,
som onekligen framträdt mest utpreglad under den tid, då hvarje
församlingsbo direkt till presten aflemnade sin tribut, numera i icke ringa
mån förlorat i betydelse, sedan afgifterna till presten uppbäras och redovisas
af en dertill särskildt utsedd och derför af församlingen aflönad
uppbördsman. Att det nu vedertagna aflönings- och uppbördssätt, ehuru
detsamma helt visst har förtjensten att hafva undanröjt många med det
gamla förfaringssättet, i trots af dess ursprungligen ideella karakter, förknippade
tvisteämnen af rätt prosaisk natur mellan presten och hans
församling, skulle vara af mera väsentligt värde för stärkandet af bandet
emellan dem begge, vågar jag betvifla. Bandet emellan församling
och prest knytes i våra dagar fast och varaktigt endast i den mån,
församlingsborna förnimma, att presten med kärleksfullt nit egnar sig åt
sitt kall och förelyser dem i kristlig vandel, och styrkan af ett sådant
band lärer icke kunna försvagas, vare sig af det ena eller andra aflöningssättet.
Hvad åter angår oviljan, som förslaget åtminstone till eu början

Sammansatta Stats och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

kan tänkas uppväcka inom församlingarna, så bör man val kunna hoppas,
att denna ovilja efter hand skall vika för en allt mer klarnad insigt deri,
att uppgifvandet af den gamla grundsatsen, att hvarje församling skall
aflöna sin egen prest, utgör ett oeftergifligt vilkor för befordrandet af det
vigtigaste kulturella intresse. Motståndet inom församlingarna borde ock
försvagas, om, såsom jag tänkt mig saken, i samband med förslaget vidtages
jemväl en annan anordning, hvarigenom församligarna skulle komma
att befrias från besväret med och kostnaden för uppbörden af afgifterna
till presten. Detta ändamål skulle nemligen vinnas, om samtliga dessa
afgifter komme att debiteras, uppbäras och redovisas af kronans tjensteman
i sammanhang med den allmänna uppbörden — såsom en ringa ersättning
för de många och vigtiga tjenster, som kyrkan gör staten. Vidare borde
de sålunda indrifna medlen levereras till statskontoret och derifrån tillika
med de från löneregleringsfonden utgående aflöningsmedlen tillhandahållas
domkapitlen, som egde att till vederbörande löntagare utbetala det för en
hvar af dem genom den nya löneregleringen tillerkända aflöningsbeloppet.»

Beträffande motionärens motivering i öfrigt så väl för detta som andra
af honom framstälda förslag till grunder för en förändrad lönereglering
tillåter sig utskottet att hänvisa till sjelfva motionen. I

I motiveringen till sin motion erinrar herr Danielson derom, att
han vid 1896 års riksdag väckt motion om att Riksdagen ville besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning i fråga om presterskapets
aflöning m. m., samt att, ehuru det sammansatta stats- och
lagutskottet, som behandlat nämnda motion, afstyrkt densamma, motionärens
under punkten l:o i motionen framstälda förslag blifvit af Andra
Kammaren utan votering bifallet.

Motionären förmäler, att han, såväl med anledning häraf som af
det understöd, motionen erhållit af de kammarens ledamöter, som vid
behandlingen deraf i kammaren yttrat sig, ansett sig böra nu åter upptaga
motionen till Riksdagens förnyade pröfning, helst som motionären
fortfarande hyste den uppfattningen, att här afsedda fråga i många afseenden
vore af betydelse och fordrade sin lösning så fort som möjligt.

Under förmälan, att motionären ansåge den i hans omförmälda motion,
n:o 52 i Andra Kammaren vid 1896 års riksdag, intagna motivering
fortfarande ega giltighet, har motionären hänvisat till densamma.

I nämnda motion hade bland annat anförts följande:

Under de senaste 20 å 25 åren hade Riksdagen egnat stor uppmärksamhet
åt reglerande af sådana skatter, som uppkommit under

12 Sammansatta Stats- och Lagutskottet Utlåtande N:o 7.

forna tider och som numera ej vore lämpliga eller rättvisligen kunde
bibehållas, sedan under samhällets utveckling i så många andra hänseenden
nya förhållanden inträdt, som ej förefunnits, då dessa skatter
tillkommit, såsom nödiga för samhällets bestånd.

Efter omfattande utredningar hade Riksdagen beslutat, att de å jorden
af ålder hvilande grundskatter skulle afskrifvas, och dessa ersättas,
efter förekommande behof, af andra statsinkomster, likaså att utjemna
indelningsverket såsom skattebörda.

Genom de fattade besluten i grundskatte- och rust- och roteringsfrågorna
hade emellertid frågan om alla dermed jemförliga och lika
uråldriga skatter icke blifvit mer än till en del löst. Grundskatten utgjordes
nemligen ej blott af ränta, utan äfven af tionde.

Vid forskning i förefintliga handlingar härom hade motionären funnit,
att två tredjedelar af denna senare, ursprungligen för kyrkliga ändamål
införda skatt tillerkänts kronan af Gustaf I; att tionden förskrefve
sig egentligen från år 1164, ehuru den omtalades ännu tidigare; att
den af ålder varit en afgift till kyrkan och de andliges behof samt utgjorts
af de vanliga sädesslagen samt lin, hampa, humle, kreatur, fisk
och jagtens produkter; att derjemte förekommit till år 1527 äfven s. k.
hufvudtionde, en tionde af arffallet lösörebo; att tionden varit af gammalt
delad i flera delar, så att 1/3 af sädestionden och hela den öfriga
tionden tillfallit sockenpresten och 2/s af sädestionden fördelats mellan
biskopen, kyrkan och de fattige; att till följd af Vesterås recess efter
hand indragits förstnämnda 2/s af sädestionden till kronan och sålunda
kommit att utgöra den så kallade kronotionden, hvilken sedermera ingått
som grundskatt och hvars afskrifning vore beslutad.

Likasom den jorden åliggande ränta hade tionden genom kongl.
förordningen af den 23 juli 1869 blifvit allmänneligen förvandlad till en
fast afgift. Så hade äfven den till presterskapet utgående tionde, efter
det Rikets Ständer vid 1856—1858 årens riksmöte funnit presterskapets
i riket aflöningssätt vara i flera afseenden mindre lämpligt, genom kongl.
förordningen af den 11 juli 1862 förvandlats till bestämda belopp af
spanmål och smör, som vanligen löstes efter tioårigt medelmarkegångspris.
Denna skatt, tionden, hade således i sin helhet genomgått samma
förvandling, i det att såväl den del deraf, som tillkommit kronan, som
den del, som tillkomme presterskapet, under de senaste årtiondena utgått
ej i persedlar, utan i penningar och till bestämdt belopp.

Af det anförda ansåge motionären framgå, att tionden till presterskapet
hade samma ursprungliga tillkomst och ålder som kronans tionde
och ålåge samma jord som den sistnämnda, och kunde han ej finna annat,

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

än att billighet och rättvisa talade derför, att denna del af tionden afskrefves
på enahanda sätt som kronans tionde, ehuru den utgått och
utginge till presterskapets aflöning.

I många landsorter och i synnerhet den ort, motionären tillhörde,
vore denna afgift å tiondeskyldig jord en rätt tung börda, och egarne
af sådan jord förmådde i allmänhet ej utan stor möda betala denna utskyld,
hvilken väsentligen inverkade på möjligheten för dem att af jordens
afkastning få sin nödtorftiga bergning.

Genom förenämnda kongl. förordning af den 11 juli 1862 och derpå
grundade löneregleringar hade hvarje tjenstgörande prestman, så vidt
görligt varit, erhållit en efter tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnaderna
i orten lämpad, anständig bergning. Också berördes ej
presterskapets löneinkomster af det förslag, motionären nu ämnade framställa
om tiondens afskrifning, ty deras bestämda löneförmåner komme
att utgå till reglerade beloppet utan afseende på, om nödiga medel dertill
utgå i sin helhet af de skattskyldige inom pastoraten eller till en del
af statsmedel.

Motionären förklarade sig med sitt förslag ej vilja omedelbart beröra
frågan om presterskapets boställen i annan mån, än han ansåge
önskvärdt och erforderligt för underlättande af ny reglering af presterskapets
löneförmåner. Sålunda funne han sig böra hemställa, att Riksdagen
redan det året ville besluta om utredning i denna fråga, omfattande
förslag, dels om huru många presterliga tjenster framgent borde
förefinnas, genom lämplig sammanslagning af sådana eller upprättande
af nya, dels huru presterskapets löneförmåner efter tiden för nu gällande
regleringar måtte bestämmas att utgå, antingen endast i penningar eller
i penningar och boställen, eller i penningar och bostad med trädgårdsland,
dels ock huruvida boställena kunde antingen få öfvertagas af pastoraten,
efter viss uppskattning och afdrag af uppskattade beloppet på
kontanta lönen, hvilket belopp pastoraten i så fall vore skyldiga till
presten betala, eller af staten utarrenderas för dess räkning, och staten
öfvertaga hela aflöningen.

Innan en sådan utredning kunde ega rum och nödiga beslut på
grund deraf i frågans hela vidd kunde fattas, ansåge motionären, att
många år måste komma att förgå, och att derför Riksdagen utan dröjsmål
borde besluta om den afsedda utredningen, så att nödig lagstiftning
i ämnet måtte förefinnas vid den tid, då de nuvarande löneregleringarna
skulle upphöra att gälla.

Beträffande frågan om afskrifning af den jorden åliggande, till presterskapets
aflöning utgående tionden, ansåges, att Riksdagen borde derom

14 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

fatta beslut så snart sig göra läte, d. v. s. så snart nödig utredning om
beloppet hunnit ske och sålunda oberoende af boställs- och löneregleringsfrågorna.

Att i följd af ett sådant beslut Riksdagen måste anvisa nödiga
medel för dess genomförande, vore ju gifvet, och att ett bestämdt belopp
till presterskapets aflöning måste i riksstaten upptagas, folie af sig
sjelf!. Men som statskyrkans prester ej kunde betraktas annat än som
statens tjensteman, vore det väl ej olämpligt, att de erhölle, likasom
öfriga statens tjensteman, sin aflöning af staten, helst som statens förvaltnings-
och ordningsfrågor vore af prestens tjenstebefattning i mycket
beroende.

Det skulle ej heller kunna sägas med skäl, att den egentliga själavården
vore en församlingens ensak, som det borde ankomma uteslutande
på henne att uppehålla, ty gudstjensterna vore ju offentliga, och
hvilken person, som så önskade, egde tillträde till dem. Den egentliga
själavården kunde ej heller vara mera en församlingarnas ensak än folkskolebildningen,
som staten längesedan funnit vara en för hela riket
vigtig angelägenhet, och hvartill Riksdagen derför anvisat betydliga
medel, så att till folkskolelärarnes aflöning nu årligen utbetalades af
staten öfver 4 millioner kronor.

Genom de regleringar af presterskapets löner, som på grund af
kongl. förordningen den 11 juli 1862 egt rum samt blifvit faststälda och
i penningar beräknade, syntes framgå, att — då biskoparnes löner och
åsätta inkomster af samtliga presterskapets boställen afräknats — återstående
lönesumman ej öfverstege 4 millioner kronor.

Detta vore således det ungefärliga belopp, staten skulle komma att
få utgifva till presterskapets aflöning, derest afskrifning af den å jorden
hvilande, till ifrågavarande aflöning nu utgående tionde beslutades.

Om man antoge, att detta belopp, 4 millioner kronor, komme att
såsom grundskatterna efter hand afskrifvas, eller under loppet af tio år
med 10 procent om året, så skulle staten årligen få öfvertaga en ökad
utgift af endast omkring 400,000 kronor. Denna ökning i budgeten
kunde efter motionärens åsigt ej betecknas såsom stor, då det gälde att
aflyfta den återstående delen af sekelgamla orättvisor och åvägabringa
tidsenliga aflöningsförhållauden för en så stor klass af statens tjensteman
som rikets presterskap.

Motionären vågade äfven tro, att, i sammanhang med en sådan förändring
som den af honom afsedda, alla nu till presterskapet utgående
personliga afgifter skulle kunna vid en ny lönereglering borttagas, och
åtgärden att presterna finge sin aflöning af staten jemväl leda till en

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 15

allmän skattelindring inom pastoraten — till fromma ej allenast för de
skattskyldige, utan jemväl för presterskapet sjelft, som derigenom koinme
att undgå de hårda omdömen, hvilka nu ofta hördes, då presterna infordrade
de personliga afgifterna och ej ansåge sig böra efterskänka dem.

Motionären hyste äfven den uppfattningen, att vid en utredning af
denna fråga, på sätt här ofvan antydts, det äfven borde komma under
ompröfning, huruvida möjligt vore att bereda pension åt sådana prestman,
som af sjuklighet eller ålderdom ej förmådde sin tjenstebefattning
vederbörligen uppehålla, och om icke medel härtill kunde beredas ^dels
genom att presterskapet ålades att till en sådan pensionering årligen
betala en viss procent af sina löneinkomster och dels derigenom att
något tillskott af statsmedel för ändamålet anvisades.

Uti nu förevarande motion andrager motionären vidare, att, beträffande
den af sammansatta stats- och lagutskottet vid 1896 års riksdag
uttalade mening, att ett bifall till motionen skulle hafva till följd, att
tillsättningen af alla presterliga tjenster öfverginge till staten ox:h att
frågan derför vore af djupt ingripande betydelse och medförde en fullständig
omgestaltning af förhållandet mellan stat och kyrka samt mellan
församling och presterskap, och att i samma män som statens inflytande
på kyrkan härigenom skulle ökas, komme presterskapet att ställas oberoende
af vederbörande församlingar och deras önskningar, nämnda uttalande
icke vore grundadt på motionens verkliga innehåll. Motionären
hade icke med sitt förslag afsett att fråntaga församlingen sin valrätt
till prest. Han förmodade, att ett sådant förslag, om det på allvar framkomme,
icke skulle hafva utsigt att af Riksdagen godkännas; ty han
vore öfvertygad om, att församlingarna fortfarande ville och borde få
behålla sin ifrågavarande valrätt. Det syntes motionären, att åtminstone
samma — om ej starkare — skäl talade för församlingens valrätt till
prest som till folkskolelärare, äfven om hans förslag blefve antaget;
ty i begge fallen komme församlingen att bidraga till dessa tjensteman
aflöning. Efter motionärens förslag skulle församlingen komma att till
betydlig del bidraga till prestens aflöning genom boställets beräknade
afkastning och genom qvarvarande skyldigheten att bygga och underhålla
boställets åbyggnader eller bostadshus in. in.

Friherre von Knorring har till stöd för sin motion anfört följande:
Bland de frågor, som efter det nya representationsskickets införande
ofta varit föremål för regeringens och Riksdagens omsorger, intoge om -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

regleringar af statens ernbets- och tjenstemannacorpser ett vigtigt ruin.
Behofvet af dessa omregleringar hade till stor del haft sin grund i det
säregna sätt, hvarpå embets- och tjensteman sedan äldre tider hos oss
varit aflönade. En tjenstemannacorps, hvars organisation och aflöningssätt
räknade så gamla anor, att de förlorade sig i den katolska tiden,
hade dock blifvit oberörd, nemligen presterskapet. Visserligen hade man
strax före den ofvannämnda tidpunkten sökt genom kongl. förordningen
den 11 juli 1862 att afhjelpa en del missförhållanden, som anginge detsamma,
men sedan dess hade krafvet på större förändringar börjat göra
sig gällande med allt större styrka. Genom den nämnda kongl. förordningen
hade man velat åstadkomma en omreglering af presterskapets
löner, men endast i viss man. Ändamålet med förordningen hade
nemligen varit dels att fördela inkomsterna mellan presterna inom en
församling äfvensom i visst fall mellan särskilda församlingar, så att
hvarje prestman erhölle en efter tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnader
i orten lämpad anständig bergning, dels att förvandla de
dittills obestämda och föränderliga lönepersedlarne i bestämda. Men
oafsedt att förordningen, som bestämde, att så kallade 50-åriga lönekonventioner
skulle ingås mellan hvarje församling och dess presterskap,
ej ännu öfverallt blifvit genomförd och väl näppeligen skulle blifva det,
hade man ej genom densamma upphäft det missförhållandet, att kyrkoherdarne,
åtminstone vid jemförelse stiften emellan, ej hade löner i förhållande
till församlingarnes storlek och göromålens mängd; ej heller
hade någon ändring skett deri, att presterskapets löner fortfarande beräknades
till större delen i persedlar, bestämda hufvudsakligen genom
en så, gammal stadga som kongl. påbudet och förordningen den 8 februari
1681 och utgående efter tioårig raedelmarkegång, hvarigenom
lönerna naturligen blefve mycket föränderliga och ojemna^

Andra frågor rörande presterskapet hade äfven framträda Så började
man alltmer draga i tvifvelsmål lämpligheten, att prester vore jordbrukare
på samma gång som själasörjare, eller, med andra ord, att de
fortfarande innehade jordbruksboställen. Hvem eller hvilka egde dessa
boställen vore man ej pa det klara med. Denna fråga kräfde noggrann
undersökning och utredning, liksom de ej mindre vigtiga frågorna om
presterskapets pensionering och komministrarnes aflöning, för så vidt
de skulle bibehållas, med mera dermed sammanhängande.

Icke minst kräfvande reform ansåge motionären de stadganden och
överenskommelser vara, som bestämde fördelningen mellan en landtförsamlings
invånare af utskylderna till dess presterskap. Den hufvudsakliga
bördan af desamma hvilade säkerligen genom den under 13:de

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

århundradet införda tionden på dera, som innehade jordbruksfastighet.
Den del af tionden, som inginge till staten, skulle, efter hvad motionären
erinrar, genom den beslutade grundskatteafskrifningen försvinna.
Men presterskapets andel komtne att qvarstå och kunde sannolikt ej
borttagas på annat sätt än det för upphäfvande af presterskapets privilegier
föreskrifna. Den skattskyldighet till presterskapet, som ålåge
andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, vore åter i allmänhet och troligen
öfverallt jemförelsevis mindre. Sålunda uppginge afgifter från
bruk, qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar mångenstädes
ej till mer än en procent af taxerade inkomsten. Om man i
sådana församlingar, beräknande, att en jordbruksfastighet borde afkasta
fyra och en half procent af taxeringsvärdet, jemförde penningvärdet af
tionden med värdet af nämnda afkastning, skulle man med säkerhet
finna, att tionden uppginge till betydligt mer än en procent af densamma.
På vissa orter skattade industriella verk till och med intet till
presterskapet, hvilket motionären ansåge bero dels på att det ej funnes,
så vidt motionären visste, någon allmän förordning, som ålade dem
denna skyldighet, dels i särskilda fall på att någon industriel anläggning
ej funnits i socknen vid tiden för lönekonventionens ingående,
hvarför ej heller bestämmelse om skattskyldighet för sådana influtit i
densamma. För inkomst af kapital erlades i många socknar ingen arman
skatt till presterskapet än den obetydlighet, som stundom folie derå
genom bestämmelse i lönekonventionen, att en viss summa skulle såsom
ersättning för jura stol® utdebiteras på alla inom socknen, som vore
påförda bevillning efter 2:dra artikeln. Deremot vore de personliga afgifterna
så mycket vanligare, sträckande sig sannolikt öfverallt ända ned
till backstugusittaren. Det kunde således inträffa, såsom i det län, hvartill
motionären hörde, att kapitalisten hade föga större afgift till presterskapet
än den för dagspenning gående arbetaren. Att §ådana skatteförhållanden
vore abnorma, kunde man ej förneka. Men för att åstadkomma
en förändring så väl i de många för kyrkan och presterskapet
sjelft ogynsamma förhållandena som i den ojemna skattskyldigheten,
fordrades en lång utredning och derefter förslag, som måste blifva antagna
af både; regering, Riksdag och kyrkomöte. Motionären ansåge
nemligen vara mycket litet, om eris något, af hithörande frågor, som
kunde afgöras af Konung och Riksdag utan samtycke af kyrkomötet.
Derjemte vore dessa frågor, såsom man sannolikt vid deras kommande
behandling snart nog skulle finna, af den beskaffenhet, att de ingrepe i
hvarandra, hvilket naturligtvis försvårade lösningen. Motionären hade
derför fått den uppfattningen, att tiden för en förändrad, allmänt gälBih.
till Rilcsd. Prof. 1807 4 Samt. 2 Afd. 7 Haft. 3

18 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

lande lagstiftning vore mycket aflägsen, äfven om en utredning inom
kort begynte. Det skulle nemligen utan tvifvel blifva mycket svårt att
åstadkomma förslag, hvarom så olikartade myndigheter som regering,
Riksdag och kyrkomöte skulle kunna förena sig. Äfven vore att
märka, att om en ny lag angående skattskyldigheten till presterskapet
inom en något så när begränsad tid komme till stånd, kunde den dock
ej tillämpas utan i mån af lönekonventionernas utlöpande. Då nu en
betydande mängd sådana upphörde att gälla först efter 20 ä 30 år,
kunde ett uppskof i detta hänseende ej förekommas.

Frågan blefve då den, om det ej vore möjligt att i afseende på den
ojemt tryckande beskattningen vidtaga på förhand en anordning, som
medförde en jemnare fördelning och lättnad af bördorna. Bestämmelserna
i sådant hänseende skulle kunna ligga till grund för en kommande
definitiv lagstiftning, men uppfylla sitt ändamål, äfven om de blefve
gällande endast under den långa mellantiden. Motionären vågade framställa
ett förslag i sådant syfte.

Man borde sätta alla, som i en landtförsamling skatta till presterskapet,
i likhet med rust- och rotehållare och gifva dem ersättning för
hvad de hade att årligen utbetala. Konung och Riksdag kunde enligt
motionärens mening, om de så funne för godt, med ändring af vissa
kommunallagar besluta, att till alla, som i en församling betalade utskylder
till presterskapet, gåfves ersättning på det sätt, att ett belopp,
motsvarande hela uppbördssumman för presterskapet i församlingen, utdebiterades
efter fyrk — om blott man undantoge presterskapets egna
fyrkar. Till ett sådant beslut kunde efter motionärens åsigt ej fordras
kyrkomötets bifall, då det ej berörde prestens rätt. Men för att åtgärden
äfven måtte medföra en lättnad för socknen i dess helhet och ej
innebära något anmärkningsvärdt betungande af dem, som nu erlade
ingen eller obetydlig skatt till presterskapet, föresloges, att församlingen
finge ett årligt bidrag af staten, uppgående till minst en tredjedel af
hela uppbördssumman åt presterskapet för året. Derigenom nedginge
det belopp, som borde utdebiteras efter fyrk, till åtminstone två tredjedelar
af nämnda summa.

Ett sådant anspråk ansåge motionären vara berättigadt på den grund,
att presten utförde en mängd arbete, som egentligen tillhörde den civila
administrationen och som församlingen icke borde betala. I städerna
torde presterskapet i allmänhet aflönas genom utdebitering efter bevi 11-ningskronan. Men då nämnda grund för statsbidrag till aflöning af
presterskapet i landtförsamlingarna äfven borde gälla angående städerna,

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

vore det rättvist, att stadsförsamlingarna erliölle bidrag af staten till
aflöning af sitt presterskap på samma sätt som landsförsamlingarna.

Då kanske en och annan skulle känna sig obenägen för det nu framstälda
förslaget af anledning, att han fruktade, det tillämpningen skulle
blifva tung och omständlig, ville motionären framhålla, att för utförandet
af saken i landtförsamlingarna det ej syntes nödvändigt att låta de nu
skattskyldige först utbetala sina afgifter till presterskapet och att derpå
till dem utgifva ersättningen. Endast i det fåtal församlingar, der persedlarne
ej utginge efter markegång, utan fortfarande levererades till
större eller mindre del in natura — i fall ens sådana församlingar
funnes — kunde ett sådant tillvägagående möjligen vara erforderligt. I
allmänhet borde det praktiska förfarandet kunna blifva det, att uppbördsmannen
af församlingens afgifter till presterskapet, sedan han upprättat
debiterings- och uppbördslängd, lemnade denna till kommunalnämnden,
hvarefter nämnden, med frånräknande af så stor del af uppbördssumman,
som motsvarade statsbidraget, utdebiterade återstoden
efter fyrk. Så väl det uttaxerade som statsbidraget borde sedan lemnas
direkt till presterskapet.

För antagandet af nu föreslagna bestämmelser fordrades tillägg till
vissa kommunalförordningar och möjligen någon annan förordning. Äfven
fordrades en utredning af hvad och huru mycket rikets församlingar,
hvar för sig, skattade till sitt presterskap, hvarförutan statsbidraget ej
kunde beräknas. Men detta kunde, enligt hvad motionären höll före,
ej fordra så lång tid, att ej Kongl. Maj:t borde kunna inkomma med
förslag i ämnet till 1899 års Riksdag.

Innan utskottet går att i anledning af ofvannämnda motioner afgifva
utlåtande, tillåter sig utskottet att i korthet erinra om några af de grunder,
hvarpå det nu gällande aflöningssättet till presterskapet hvilar.

Dervid är att märka kongl. förordningen den 8 februari 1681, hvilken
ännu ligger till grund för de afgifter, som af församling till dess presterskap
utgöras. Det stadgas i denna förordning, att presten skulle erhålla
dels tredjedelen af den tionde, som efter årsväxten folie af allehanda
säd, dels tionde af humle, hampa, lin, rofvor och kål, dels qvicktionde
af all afvel, dels smörtionde, dels i vissa trakter fisktionde, dels efter
angifna grunder vissa belopp uti likstol, påskpenningar, vid lysning,
vigsel, barndop och kyrkotagning samt for sockenbud. Derjemte bestämdes,
att kapellaner skulle njuta lön af pastor. — Vissa dagsverken

20 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

voro äfven presterskapet tillagda. För särskilda delar af landet funnos
dessutom skilda föreskrifter. Tiondet skulle i regel åligga all till hemmantal
och ränta satt jord, men genom särskilda författningar och privilegier
voro vissa fastigheter derifrån befriade.

I anledning af skrifvelse från presteståndet vid 1810 års riksdag
utfärdade Kong]. Maj:t den 17 maj 1810 ett cirkulär och den 21 september
1810 en kungörelse, hvaruti med påpekande, att de äldre författningarna
angående presträttigheter ingalunda vore upphäfda, Kongl.
Maj:t uppmanade vederbörande församlingar och prester att söka med
hvarandra frivilligt öfverenskomma om billiga föreningar angående tiondet
och andra pastoralier, hvilka konventioner Kongl. Maj:t derefter ville
stadfästa för viss tid. Sedan åtskilliga påbud i ämnet ytterligare utfärdats,
anhöll Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 20 oktober
1848, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla samtliga de församlingar, hvarest
faststälda konventioner ej redan vore uppgjorda, att helst under dåvarande
kyrkoherdars tjenstetid, men ovilkorligen vid deras afgång uppgöra
lönekonventioner, hvarjemte sådana jemväl för komministrar borde
uppgöras.

Vid 1856—1858 års riksdag förelåg ånyo frågan i anledning af flera
i ämnet väckta motioner. Sedan den förberedande behandlingen egnats
densamma af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som i sitt betänkande,
n:o 93, redogjorde för de åtgärder, hvilka till dess vidtagits, beslöt
Riksdagen att aflåta skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. I nämnda skrifvelse,
dagtecknad den 6 juli 1857, anföres bland annat: att bland Rikets
Ständer hade under behandlingen af denna angelägenhet den mening gjort
sig gällande, att presterskapets aflöningssätt vore i flera afseenden mindre
lämpligt samt af beskaflenhet att löntagare och löngifvare emellan leda
till tvister af störande inverkan på det förtroende och den sämja, som borde
råda mellan lärare och åhörare; att de åtgärder, som tid efter annan blifvit
vidtagna för tillvägabringandet af konventioner angående presträttigheter,
visserligen i sin mån hade verkat fördelaktigt, men att, efter Rikets Ständers
åsigt, ^syftemålet att för. en längre framtid på ett tillfyllestgörande
och ändamålsenligt sätt ordna presterskapets aflöning icke skulle kunna
på nämnda väg uppnås; att en fullständig utredning af presterskapets inkomster
och uppgörande af ett derpå grundadt förslag till allmän lönereglering
således vore den enda åtgärd, som lämpligen kunde vidtagas,
dock att dervid de presterskapet lagligen eller genom häfdvunnen vana
tillhörande inkomster icke finge till främmande ändamål förryckas; att
ordnandet af presterskapets aflöning borde verkställas enligt vissa upp -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

gifna grunder, samt att en komité måtte tillsättas för att uppgöra förslag
dertill.

Sedan Kongl. Maj:t i anledning häraf för Rikets Ständer framlagt de
grunder, som Kongl. Maj:t ansett böra vid reglerandet af nämnda aflöning
följas, och Riksdagen för dess del i hufvudsak gillat samma grunder, samt
komitén fullgjort sitt arbete, utfärdades kongl. förordningen den 11 juli
1862 angående ordnande af presterskapets inkomster. Genom denna stadgas
bland annat: (§ 1) att presterskapets inkomster fördelas sålunda, att
hvarje tjenstgörande prestman, så vidt sig göra låter, erhåller en efter
tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten lämpad anständig
bergning; börande lönerna beräknas så, att det extra ordinarie
presterskapet kan, som hittills, af det ordinarie aflönas; (§§ 2 och 3) att
vid konventionernas upprättande skall på visst sätt förfaras; (§ 4) att boställe,
som afses att af löntagare bebos och brukas, skall till dess verkliga
värde, efter afdrag för byggnadskostnad en, motsvarande inkomst beräknas;
(§ 5) att deremot presterskapet anslagen jord, som ej utan olägenhet kan
i förening med bostadsboställe brukas, skall utarrenderas; (§ 6) att all
tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller qvicktionde, utbytes mot bestämda
afgifter för en tid af femtio år, räknade från den efter löneregleringens
fastställande nästinträffande första maj, oansedt tillämpning af regleringen
då ej kan ske, äfvensom att vid bestämmandet af dessa afgifter,
likasom af dem, som böra utgå för bergverk, qvarnar, fabriker och andra
inrättningar, man dels skulle rätta sig efter gällande stadganden, dels fästa
afseende på förutvarande aflöning och på hvad under likartade förhållanden
vore annorstädes brukligt; (§ 7) att påskpenningar, jura stolaa, matskott,
offer, dagsverken med flera andra extra ordinarie afgifter utbytas
mot vissa för samma tid och efter samma grunder, som tiondesättningen,
till beloppet bestämda uskylder, att utgå icke allenast af fastighetsegare,
utan äfven af församlingens öfriga invånare, efter visst beräkningssätt;
(§ 8) att lönerna skola beräknas i persedlar och endast till en mindre del
i penningar, samt utgå efter tioårig medelmarkegång, der ej i vissa fall
deras levererande in natura inedgifves; (§ 9) att afgifter, som af en församling
till dess presterskap utgöras, ej må till aflönande af annan församlings
prest användas, liksom ej heller inkomster, hvilka tillkomma
presterskapet antingen till följd af bidrag utaf församlingen gemensamt
eller ock från enskilda personers anslag och donationer, hvaremot de inkomster,
som grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde
och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-,
annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen,
må kunna från en till annan församling öfverfiyttas eller alldeles indragas,

22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

det senare dock icke ifall de äro presterskapet för all framtid tillförsäkrade,
. skolande Kongl. Maj:t på anmälan besluta om dylik öfverflyttning
eller indragning; (§ 10) att tillämpning af denna reglering vidtager i mån
sådant utan förnärmande af innehafvares rätt kan ske, dock församlingar
och presterskap obetaget att i godo förena sig om, att det må ske tidigare;
(§ 11) att särskilda uppbördsman skola tillsättas, och uppbörden ske
i två terminer; (§ 12) att i förut vanlig ordning skall bestämmas minimum
af det aflöningsbelopp, som, förutom bostad och fri föda, bör vice pastorer
och adjunkter tillerkännas, samt beräknas i spanmål, att utgå efter tioårig
markegång.

De. nu gällande och af Kongl. Maj:t stadfästade lönekonventionerna
hafva tillkommit med anledning af nämnda kongl. förordning den 11 juli
1862. Att deras åstadkommande utgjort ett synnerligen stort framsteg i
förhållande till det förut rådande aflöningssättet, torde ej kunna förnekas.
Att de deremot numera i många afseenden lemna mycket öfrigt att önska,
finner utskottet framgå, såväl af hvad inom Riksdagen förut i ämnet upplysts,
som genom de i förevarande motioner lemnade uppgifter, och är
dessutom för utskottet nogsamt bekant. Ett sådant sakernas tillstånd torde
ej vara till fromma hvarken för församlingarna eller presterskapet. Om
den närmare beskaffenheten af dessa missförhållanden å hvarje särskild
ort kan utskottet icke yttra sig, då lönekonventionerna icke äro i tryck
tillgängliga, men utskottet anser det emellertid icke kunna förnekas, att
en grundlig förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Utskottet
är likaledes öfvertygadt derom, att ehuruväl en sådan genomgripande
förändring icke kan ernås, förr än i mån af de nuvarande konventionernas
utlöpande, det likväl ingalunda kan anses vara för tidigt att
redan nu taga frågan under behandling i anseende till den mycket vidlyftiga
och uttömmande utredning, som för dess allsidiga bedömande erfordras,
och med hänsyn dertill, att många myndigheter torde böra höras
i frågan, innan densamma kan anses hafva kommit i sådant skick, att
den lämpligen kan företagas till slutligt afgörande.

Med ledning af motionerna går utskottet nu att omnämna några af de
afseenden, uti hvilka en förbättring synes erforderlig, utan att utskottet
dervid kan anse sig hafva anmärkt alla de olikartade synpunkter eller
framlagt alla de mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan inverka.

Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnes bidrag
till presterskapet på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter. Emellertid
torde fortfarande den hufvudsak! igaste bördan deraf hvila på den tionde -

Sammansatta Stats• och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

skyldiga joi*den. Genom jordbrukets utveckling — som medfört att den
beräkning, som vid löneregleringarnas uppgörande lades till grund för
bidragsskyldigheten, ej ens vid jemförelse jordbruksfastigheter emellan
längre är tidsenlig — genom uppkomsten af industriella anläggningar och
stationssamhällen samt deraf föranledd mer eller mindre betydlig folkökning
i många församlingar och genom flera andra inträdda förändringar
torde det flerstädes hafva kommit att framstå såsom ganska obilligt, att
blott en del af församlingen hufvudsakligen bekostar den institution,
hvaraf dock alla hafva gagn. Det synes sålunda utskottet först och främst
vara af nöden att få till stånd en grundlig utredning beträffande förhållandet
mellan den del af presterskapets aflöning, som inom hvarje församling
gäldas af den tiondeskyldiga jorden, och den, som utgöres af
andra inom densamma befintliga skatteobjekt äfvensom ett sammandrag
öfver hvad i tionde utgår från hela riket. Derigenom kommer äfven
att vid jemförelse de olika församlingarna emellan framstå de förvisso
ganska betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan skilda
församlingar inom landet.

Utskottet är redan nu öfvertygadt derom, att genom utredningen
det skall visa sig, att en mycket omfattande revision af grunderna för
skyldigheten att bidraga till presterskapets aflöning blifver nödvändig, så
att en utjemning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.

Genom en sådan utjemning skulle, enligt utskottets åsigt, i ett stort
antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras
från egarne till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas. Emellertid torde
ett icke obetydligt antal församlingar finnas, hvarest på den antydda
vägen det afsedda målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några
andra beskattningsföremål än tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst
obetydlig mån förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser utskottet
det böra tillses, huruvida icke någon lindring må kunna dem beredas genom
bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna ej
öfver höfvan betungas, men vederbörande presterskap likväl erhåller sin
anständiga bergning. Dylik hjelp bör dock enligt utskottets förmenande
lemnas allenast så länge förhållandena göra densamma erforderlig och
upphöra, derest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning i
motsvarande grad ökad.

En utjemning torde ock enligt utskottets mening till en viss grad
kunna och böra ske beträffande de lönevilkor, som presterskapet åtnjuter,
så att nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i olika församlingar
i någon mån mildras. Särskilt synes en rättelse vara önskvärd
i den olämpliga proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes

24 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

och komministrars aflöning inom samma pastorat. En utredning angående
dessa förhållanden synes erforderlig.

De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt göra
presterskapet till af staten aflönade tjensteman kan utskottet ej tillstyrka
och således ej heller de yrkanden i motionerna, som med sagda förslag
stå. i oskiljaktigt sammanhang. Ett sådant förfarande skulle nemligen
enligt utskottets åsigt alltför djupt ingripa i de nuvarande, sedan gammalt
rotfästade kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens och kyrkans
ställning till hvarandra, äfvensom förhållandet mellan de enskilda församlingarna
och deras presterskap. Utskottet är derjemte öfvertygadt, att det
i allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med välvilja. Af dessa
skäl finner utskottet sig böra vidhålla den uppfattning, som sammansatta statsoch
lagutskottet vid 1896 års riksdag i anledning af herr Danielsons då
väckta motion häfdat, och såsom sin åsigt uttala, att den grundsatsen bör
fortfarande gälla, att afgifter, som af en församling till dess presterskap
utgöras, ej må till aflönande af annan församlings användas, hvilken grundsats
finnes tydligt uttryckt i § 9 af ofvannämnda kongl. förordning den
11 juli 1862. De jemkningar och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet
för församlingarna och aflöningsrätt för presterskapet, som äro
nödvändiga, böra derför enligt utskottets mening ega rum med bibehållande
af nämnda grundsats.

• Men utskottet har trott sig finna, att utan rubbning af samma grundsats
en viss lindring på af motionärerna antydd väg likväl skulle kunna
beredas församlingarna. Enär nemligen det svenska presterskapet småningom
erhållit allt flera embetsåligganden, Indika ej kunna anses vara
af kyrklig art, och som icke heller motiveras af den enskilda församlingens
behof, utan af statshänsyn, finner utskottet att från detta förhållande
goda skäl kunna hemtas för att statsbidrag i någon mån lemnas till
presterskapets aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna ske, och
i hvilken omfattning det kan blifva erforderligt, torde .kunna bestämmas
först sedan ofvanberörda utredning verkstälts.

Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade jemnare
fördelningen i alla här ofvan omförmälda afseenden kunna flera utvägar
påpekas, och åtskilliga äro äfven af motionärerna antydda. Bland dem
är indragning af vissa komministraturer en. Ehuru utskottet antager, att
en sådan åtgärd skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och
ehuru utskottet anser, att dervid billig hänsyn bör tagas till församlingarnes
behof och önskningar, håller utskottet dock före, att flerstädes,
i synnerhet der två prester bo och tjenstgöra i en och samma församling,
en indragning kan utan skada ske.

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Derjemte anser utskottet det böra tagas i öfvervägande, huruvida
icke på vissa orter, synnerligast sådana med gammal odling, hvarest församlingarna
äro jemförelsevis små och kyrkorna ligga nära hvarandra,
en sammanslagning utaf smärre pastorat må kunna ega rum, ehuruväl
häremot ännu större svårigheter torde komma att uppstå, än hvad
ofvan nämnts.

I sammanhang härmed är äfven att beakta, om icke åtskilliga komministraturer
torde böra förvandlas till sjelfständiga pastorat.

Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle flerstädes
frågan om presterskapets aflöning kunna på tillfredsställande sätt lösas,
utan att prestens förmåga att fullgöra sina embetsåligganden behöfde
genom göromålens ökning äfventyras. I de fall åter, der dessa åtgärder
ej kunna vidtagas, måste man tillse, huruvida ej bidrag från annat håll
må kunna lemnas åt församlingar, som äfven efter införandet af förändradt
utskyldssystem, hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna
bereda sin herde anständig bergning. Dervid bör först ifrågakomma
att använda medel ur presterskapets löneregleringsfond. Äfven om det
ej vore klokt att årligen från denna utdela årets hela inkomst, då derigenom
lätt ett följande års bidrag blefve mindre än ett föregående års,
så föreställer sig utskottet, att möjligen mera än hittills af densamma
kunde disponeras. En utredning härom torde vara erforderlig. Möjligen
skulle också denna fond, utan att § 9 i oftanämnda kongl. förordning
af den 11 juli 1862 för nära träddes, kunna få ytterligare tillskott från
andra håll, synnerligast såsom en följd af en sådan omreglering af de
presterliga befattningarna, hvarom ofvan nämnts.

Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill utskottet,
utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst och hittillsvarande
användning, blott uttala den mening, att, sedan af densamma
bekostats skogsindelningar och vissa andra nödiga utgifter, hädanefter
dess afkastning hufvudsakligen borde kunna användas till samma ändamål
som löneregleringsfondens.

Hvad prestboställenai, angår, har utskottet sig bekant, att mycket
olika förhållanden på skilda orter i landet göra sig gällande beträffande
desamma. Utskottet anser derför, att några för hela riket gällande
stadganden rörande sättet för deras brukande ej äro lämpliga. Det torde
i somliga fall vara för presten fördelaktigt, ja, kanske nödvändigt, att
sjelf sköta bostället, medan det deremot i andra fall är för honom mycket
olämpligt och ledande till stora olägenheter. En förbättring i nu anmärkta
hänseende anser utskottet kunna vinnas, i fall det medgåfves
presterskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande myndig Bih.

till Riksd. I‘rot. 18,97. 4 Sami. 2 Afd. 7 Höft. 4

26 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

heters försorg för längre tid utarrendera sina boställen. Det skulle äfven
kunna ifrågasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna
medgifvas en församling att sjelf öfvertaga arrendet af prestgården under
gällande regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet
härutinnan anser utskottet vara af behofvet påkallad, och
bör dervid tagas hänsyn till att boställena må blifva väl häfdade samt
såväl församlingens som presterskapets bästa må tillgodoses. Presten
bör dock, enligt utskottets åsigt, i hvarje fall bibehållas vid sjelfva
bostaden samt trädgård.

Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny lönereglering
för presterskapet torde enligt utskottets mening äfven många
andra förhållanden, än de ofvan berörda, böra blifva föremål för undersökning
i ändamål att vinna behöflig rättelse. Utskottet tillåter sig i
sådant afseende framhålla frågan om förändring i afseende på de
nu utgående personella afgifterna till presterskapet, hvilkas uppbörd nu
är synnerligen svår och föga egnad att befästa godt förhållande mellan
församling och prest. Vidare torde vara att beakta frågor om eventuelt
sammanbyggande af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas ställning
till sina moderförsamlingar, om reglerande af det extra ordinarie
presterskapets vilkor, om ändrade bestämmelser i afseende på bei''äknande
af å boställen nedlagda förbättringskostnader samt i afseende på presterskapets
skyldighet att bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad prestgårdar
som komministersboställen angår, om i hvad mån bidragsskyldighet
till presterskapets aflöning bör åläggas främmande trosbekännare,
m. m. m. m. Utskottet håller före, att den önskade utredningen bör
göras så fullständig och allsidig som möjligt, så att dervid tages hänsyn
till alla de förhållanden, som kunna och böra inverka på det vigtiga
ärendets förande till ett lyckligt slut.

Såväl herr Treffenberg som herr Danielson hafva påyrkat skrifvelse
med begäran om utredning och åtgärder för presterskapets pensionering.
Utskottet, som anser, att en sådan pensionering i större eller mindre
omfattning vore önskvärd, anser sig, ehuru det ej förbiser svårigheterna
vid pensioneringens åstadkommande, böra tillstyrka bifall till ifrågavarande
yrkanden, dervid uttalande den mening att presterskapet bör
sjelf bidraga till sin pensionering.

Herr Treffenberg har dessutom föreslagit skrifvelse med anhållan,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke under
gällande löneregleringstid komministrar i sådana pastorat, hvarest deras
aflöning ej försloge att bereda dem anständig bergning, kunde förklaras
berättigade att vid inträffande kyrkoherdeledighet inom pastoratet
erhålla förhöjd andel af de till presterskapets aflöning från pastoratet

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

utgående bidrag. Ehuru utskottet behjertar den mycket bekymmersamma
ekonomiska ställning, i hvilken en del komministrar befinna sig,
och anser det högst önskvärdt, om någon löneförbättring kunde beredas
dem, kan utskottet dock ej tillstyrka den af motionären föreslagna utvägen,
då härigenom nuvarande löneregleringar skulle sönderbrytas och
dertill kommer, att å ena sidan det ej synes vara billigt, att just de
komministrar, för hvilka motionären ömmar, skulle bli de, hvilka såsom
nyutnämnda kyrkoherdar skulle få afstå en del af sin lön, och å den
andra sidan den föreslagna regleringsåtgärden skulle bli svår att genomföra,
i samma mån den vore af behof påkallad. Om den beliöfliga förbättringen
skall vinnas, lära andra utvägar böra tillgripas.

Utskottet anser sig slutligen böra tillstyrka, att ett förslagsanslag
af 10,000 kronor måtte ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för utredningens
behöriga verkställande.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
att Riksdagen måtte besluta:

l:o att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:
att Kongl. Maj:t täcktes så fort ske kan låta verkställa
noggrann utredning såväl beträffande den på nu
gällande löneregleringar grundade skattskyldigheten till
presterskapet från den tiondepligtiga jorden och andra
beskattningsföremål i jemförelse med hvarandra, både
inom hvarje församling och mellan olika församlingar,
som ock beträffande de aflöningsvilkor, som för närvarande
af presterskapet i olika församlingar åtnjutas;

att Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld utredning
af på frågan inverkande omständigheter, till Riksdagens
godkännande framlägga de grunder, som anses böra
blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets
aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner
utlupit;

att vid utredandet af berörda grunder särskild
hänsyn måtte tagas bland annat dertill:

huruvida icke en utjemning bör åstadkommas i
afseende på de bidrag till presterskapets aflöning, som
utgå från olika skatteobjekt; och i livad mån staten bör
bidraga till aflöningen;

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

huruvida icke från tillgängliga fonder bidrag må
kunna lemnas till aflöning åt presterskapet i de församlingar,
som eljest skulle deraf oskäligt betungas;

huruvida en utjemning i viss mån af olikheterna
uti presterskapets aflöning inom olika församlingar och
tjenstegrader må kunna ega rum, så att hvarje prest
må erhålla anständig bergning;

huruvida icke vissa komministraturer böra och kunna
indragas och andra förvandlas till pastorsbeställningar;

huruvida en sammanslagning af smärre pastorat
må kunna ega rum;

huruvida icke afkastningen af presterskapets löneregleringsfond
och de ecklesiastika boställenas skogsdöd
bör i större omfattning än hittills tagas i anspråk
för presterskapets aflöning;

huruvida icke förändrad ordning för prestboställenas
utarrendering bör stadgas, med fäst afseende derpå, att
boställena må väl häfdas samt såväl församlingarnas som
presterskapets bästa tillgodoses;

2:o att i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan omtalade utredning
äfven låta verkställa utredning angående möjligheten
af och sättet för beredande af pension åt de prestman,
som af ålder eller sjukdom ej förmå behörigen
uppehålla sina tjenster samt derefter för Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill utredningen kan föranleda;

3:o att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag
af 10,000 kronor till bestridande af kostnaderna
för här ofvan omförmälda utredningar;

4:o att hvad i herrar Treffenbergs, Danielsons och
friherre von Knorrings motioner yrkats, utöfver hvad
utskottet här'' ofvan hemstält, icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 1 april 1897.

På det sammansatta utskottets vägnar:

GOTTFRID BILLING.

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1897.