Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1897:Sulu9 sulu)

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1897, kl. 11 f. m.

Sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, i anledning af dels
Kongl. Maj:ts proposition n:o 37 med förslag till lag
angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap,
dels Kongl. May.ts i statsverkspropositionen
under fjerde hufvudtiteln i punkten 30 gjorda framställning
om anslag till försöksmobilisering, dels ock Kongl.
Maj:ts proposition n:o 38 angående dagaflöning åt värnpligtig
vid tjenstgöring i visst fall under år 1898.

I den till Riksdagen den 16 januari innevarande år aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under
riksstatens fjerde hufvudtitel i punkten 30 föreslagit Riksdagen:

att för utförande under år 1898 af försöksmobilisering och dermed
sammanhängande fälttjenstöfningar vid en arméfördelning på extra stat
för sagda år bevilja 700,000 kronor.

Uti särskild, till Riksdagen den 5 februari detta år aflåten proposition,
n:o 37, har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga en så
lydande:

Lag

angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap.

Härigenom förordnas, att oberoende af den tjenstgöring för utbildning,
som åligger värnpligtig enligt § 27 värnpligtslagen, värnpligtig,
Bih. till Riksd. Prot. 1897. 4 Sami. 2 Afd. 9 Höft. (R:o 9.) 1

2 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N-.o 9.

som år 1898 tillhör beväringens första uppbåd vid den del af bären,
Konungen bestämmer, skall vara pligtig att under sagda år för vapenöfning,
som afser utrönande af härens krigsberedskap, tjenstgöra enligt
de närmare bestämmelser, Konungen meddelar, under högst femton dagar,
in- och utryckningstid till sådan öfning oberäknad; skolande i fråga
om sagda öfning för öfrigt gälla hvad i värnpligtslagen finnes stadgadt
angående värpligtigs tjenstgöring under fredstid, dock att hvad i § 31
värnpligtslagen stadgas i fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom värnpligtig
inkallas till tjenstgöring vid utbrott af eller fara för krig, skall
ega tillämpning med afseende på inkallelse till ifrågavarande vapenöfning.

Derjemte har Kongl. Maj:t uti propositionen n:o 38, aflåten den
5 februari 1897, föreslagit Riksdagen:

att medgifva, att värnpligtig, som under år 1898 för undergående
af öfning, som afser utrönande af bärens krigsberedskap, fullgör tjenstgöring
utöfver den, som enligt § 27 värpligtslagen honom åligger, må
åtnjuta dagaflöning för den öfverskjutande tiden med tjugu öre om
dagen, att till honom efter slutad öfning kontant utbetalas.

Till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver
landtförsvarsärenden den 14 januari detta år har föredragande departementschefen
erinrat, hurusom han i yttrande till statsrådsprotokollet den
2 januari 1896 fäst uppmärksamheten på en särskild åtgärd, afsedd att
underkasta 1892 års härordningsreform, hvilken med år 1897 bunde
anses vara i hufvudsak genomförd, en pröfning af så praktisk art, som
fred sförhållandena medgåfve, nemligen en försöksmobilisering.

Departementschefen hade då påpekat, hvilken hög betydelse för
utfallet af ett nutida krig, icke minst då det skulle utkämpas försvarsvis,
eu snabb och ordnad mobilisering af de för krigets utförande erforderliga
stridskrafterna egde; och då han nu framkomme med ett bestämdt förslag
rörande ett mobiliseringsförsöks utförande år 1898 med en af arméfördelningarna,
ansåge han sig böra närmare utveckla de skäl, hvarpå
detta förslag grundades, och de verkningar i fråga om landets försvarsförmåga
förslaget skulle medföra, om detsamma med Kongl. Maj:ts och
Riksdagens samtycke komme till utförande.

^Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 3

Under fredstid tillhörde det krigsstyrelsen att utarbeta sådana planer
för krigsmagtens användande vid ett fredsbrott, hvilka med tillämpning
af gällande organisation för personalen, med användande af tillgängliga
materiella hjelpmedel och med stöd af gällande lagar och författningar
kunde anses utförbara. När det gällde härens försättande på krigsfot,
funnes alltså att följa i detalj gående planer för personalens inkallelse
under fanorna och ordnande i smärre truppenheter af olika storlek och
sammansättning samt deras hopförande till större enheter. Planer
funnes uppgjorda för anskaffande af nödigt antal hästar och fordon för
trupper och trängafdelningar, för personalens beväpning samt för anskaffning
af utrednings- m. fl. persedlar för såväl personal som materiel.
Förslag funnes utarbetade rörande truppernas inqvartering och förplägning
under mobiliserings-, uppmarsch- och koncentreringstiderna, hvarjemte
ganska vidlyftiga beräkningar vore gjorda för användandet af
landets kommunikationer på ett sådant sätt, att trupperna snarast möjligt
kunde grupperas inom och koncentreras till de mest hotade områdena.
Med gemensamma namn kallades dessa, redan i fred utförda
beräkningar och förslag, mobiliserings-, uppmarsch- och koncentreringsplaner.

Under forna dagars krig, då i allmänhet händelserna följt mindre
snabbt på hvarandra än i våra dagar, och då månader, för att ej säga
år kunnat förflyta mellan en krigsförklaring och de afgörande sammandrabbningarna
mellan motståndarne, hade ofta den försvarande kunnat
icke blott förfoga öfver en ganska rundlig tid för att ordna sina stridskrafter,
utan ock under krigets gång i väsentlig grad godtgöra hvad
som möjligen brustit i krigsförberedelserna. Detta hade varit krigsrustningarnas
tid, och från en viss synpunkt sedt hade det just varit
dessa, ända till ett fredsbrott och ännu längre uppskjutna, ganska omständliga
rustningar, som åt krigen gifvit deras långdragna karakter.

Om krigsrustningar i denna mening kunde man ej i våra dagar
tala, utan erfarenheten från senare tidens historia lärde, att de första
krigshändelserna plägade följa så snabbt pa fredsbrottet, att det land,
som i fråga om ett anfalls afvärjande ej redan undangjort sina lustningar
eller ej redan i fred i viss mån lefde rustadt, härigenom faktiskt
vore så underlägset i försvarskraft, att vanligen ingen bot vore möjlig.
Allt, som under fred kunde förberedas, måste vara förberedt, och på
den korta mobiliseringsordern (rån högsta ort måste sättas i gång ett
maskineri så väl konstrueradt, att öfvergången från fredsfot till krigsfot
följde så att säga af sig sjelf och tillika på kortast möjliga.tid.

Det läge i sakens natur, att när tidsfrågan vore af så stor be -

4 Sammansatta Stats- och T jagutskottets Utlåtande N:o 9.

tydelse, och då under en kort tid ett så stort arbete skulle utföras, som
det, hvilket departementschefen inledningsvis vidrört såsom nödvändigt
för öfvergången från freds- till krigsfot, en felaktighet i mekanismen
kunde föranleda, att hela maskineriet råkade i olag, och om då denna
felaktighet ej så att säga berodde på yttre åverkan, utan läge i sjelfva
den plan, efter hvilken maskindelarna hopsatts — i sjelfva mobiliseringsplanema
— vore den så mycket svårare att afhjelpa.

Vid uppgörandet af arméns mobiliseringsplaner hade det derför
varit med den yttersta omsorg, som man sökt sätta sig in i alla frågor
rörande orsak och verkan, man hade med synnerlig omsorg öfvervägt
hvad följderna af den eller den åtgärden kunde blifva, hvad den eller
den tidsbestämmelsen för verkställandet af en handling kunde hafva för
inflytande på dess utförbarhet, huru lång tid den eller den förrättningen
kunde kräfva o. s. v. Men vid bestämmandet af dessa, nästan otaligt
många faktorer, som hvar i sin mån inverkade på utgången af det hela,
hade man i många fall icke någon verklig erfarenhet att lita till af den
enkla och för oss synnerligen glädjande anledning, att vår armé aldrig,
sedan man börjat tala om mobilisering i nutida mening, behöft utföra
någon sådan. Man hade derför nödgats stödja sig på erfarenheten dels
från mest liknande fredsförhållanden, dels från andra land, der armén
verkligen mobiliserats, men i de fall, då ingendera af dessa erfarenheter
kunnat lemna någon ledning, har man nödgats uteslutande taga den
individuella omdömesförmågan till hjelp, och detta gälde i all synnerhet
i fråga om beräkningen af den tid, de olika förrättningarna kräfde.

Äfven vid tidsbestämningarna hade man naturligtvis god ledning
af jemförelsen såväl med fredsförhållandena som med förhållandena i
utlandet, men vid anlitandet af den första utvägen stötte man dock på
den svårigheten, att man vid en mobilisering rörde sig med sådana massor
af folk och materiel mot under fredstid, att en jemförelse ofta blefve
vansklig att göra — för att ej tala om att stundom all motsvarighet
saknades —- och vid anlitandet af den senare utvägen hade man att
öfvervinna de svårigheter, som framstode vid beräknandet af nationella
olikheters inflytande, såsom olika folktäthet, olika kommunala förhållanden
m. m., hvarjemte ändå alltid återstode oöfvervunnen den stora svårighet,
som läge i sjelfva vårt härordningssystem »stam och beväring», hvilket
system ej tillämpades i något annat land.

Endast genom ett verkligen utfördt mobiliseringsförsök, dervid
gällande planer tillämpades, så långt fredsförhållandena medgåfve, vore
det i sjelfva verket möjligt att i detalj granska hållbarheten af desamma,

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

och här om någonsin komme det att visa sig, hvad inflytande detaljerna
hade på utförbarheten af det hela.

Departementschefen anhölle att få nämna en del af dessa detaljer
och påpekade i sådant afseende, hvilket inflytande på hela mobiliseringens
gång det torde hafva, om de talrika personliga inkallelseorderna
till såväl stam- som beväringspersonal hunne uppsättas på den härför
i mobiliseringsplanerna anslagna tiden, om dessa order hunne inom härför
beräknad tid komma vederbörande till hända, om de inkallade verkligen
hunne inställa sig på den härför beräknade tiden och hvilket procenttal
af dem, som ej infunne sig.

Det vore med ledning af de tider, som härför efter bästa förstånd
beräknats, som planerna för alla mobiliseringstransporter på jernväg
eller sjöledes blifvit uppgjorda, och hvad särskildt de härvid mest betydelsefulla
transportmedlen, jernvägarne, beträffade, behöfde man blott
något så när känna fredsförhållandena för att fatta, hvilken villervalla,
som kunde uppstå, om, i följd af de olika kontingenternas försenade
ankomst, tidtabeller eller tågsammansättningar måste ändras, hvartill
dessutom komme, att de anstalter, som träffats för kontingenters eller
truppers inqvartering eller förplägning, måste ersättas med andra just
vid en tid, då man hade minsta tillfälle att omarbeta de uppgjorda
planerna.

I fråga om fältarméns beklädnad, utredning och förseende i öfrigt
med krigsmateriel hade ett mobiliseringsförsök äfven sin betydelse. Härigenom
gåfves nemligen krigsstyrelsen tillfälle att kontrollera, huruvida
arméns utrustning i dessa afseenden vore fullständig och ändamålsenlig.
Hvad fullständigheten beträffade, är denna visserligen i det störa hela
lätt att kontrollera utan något mobiliseringsförsök, men dock ej i alla
delar. Departementschefen påpekade sålunda, att undersökningar i fred
ej kunde till fyllest visa, till hvilken omfattning beväringsmanskapet
sjelf anskaffade de s. k. småpersedlarne och särskildt skodonen, af
livilkas brukbarhet i fält marschförmågan så väsentligt berodde; och likväl
vore det på kännedomen härom, som de beräkningar borde grundas,
enligt hvilka dylika persedlar upplades i fredsförråd. Under de årliga
beväringsöfningarna sökte man visserligen komma till klarhet i dessa
förhållanden genom persedelmönstringar, men dessa kunde naturligtvis
endast omfatta de två yngsta åldersklasserna, under det att långt flera
inginge i de mobiliserade truppförbanden.

I fråga om persedlars m. in. ändamålsenlighet framhölles den omständigheten,
att det vore vigtigt utröna, huru uniformerna passade de
äldre årsklassernas manskap. Befunnes mera omfattande förändringar

6 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

nödvändiga, kunde detta hafva inflytande såväl på tillverkningen vid
härefter skeende nyanskaffningar som på sammansättning och utredning
af de handtverksafdelningar och verkstäder, som vid en verklig
mobilisering borde träda i verksamhet, hvarjemte äfven med ledning
häraf måste beräknas, till hvilket antal civila handtverkare måste tagas
i anspråk.

Först när man kommit till insigt om huru persedlarna passade,
och hvilken tid, som åtginge till erforderliga ändringar, kunde man
beräkna den tidpunkt, då truppafdelningen kunde vara till fullo beklädd.
Och om man vände uppmärksamheten till krigsmaterielen i öfrigt, insåges
lätt, hvilka lärdomar ett mobiliseringsförsök kunde lemna i frågor
rörande tidsåtgång för materielens utlemning och utredning, transport
och fördelning, de olika fordonens packning, aptering af artilleriammunition
m. m. Endast när dylika faktorer medtoges i beräkningen till
sin rätta storlek, blefve det möjligt att säga, om trupperna verkligen
kunde stå marschfärdiga de dagar, som i mobiliseringsplanerna beräknats.

En annan vigtig fråga, på hvilken i sjelfva verket allenast en
försöksmobilisering kunde gifva svar, och på hvilken marschfärdigheten
lika mycket berodde som på ofvan nämnda förhållanden, gälde anskaffningen
af hästar. Utan träng komme en trupp ej långt, men för trängens
utrustning behöfdes ett så stort antal hästar, att en utskrifningslag
för hopbringandet af hela antalet måst antagas, då man ingalunda kunnat
lita på att genom frivilliga aftal vara i stånd anskaffa sådana massor.
När denna utskrifningslag skulle tillämpas, kunde tillvägagåendet härvid
närmast jemföras med personalens inkallelse, och hvad som sagts
om denna sist nämnda, gälde då ock i viss män i fråga om hästanskaffningen:
allenast ett mobiliseringsförsök kunde ådagalägga, om
hästarne på de tider och orter, som beräknats i mobiliseringsplanerna,
kunde stå till vederbörande truppers och trängformationers förfogande.
Och ehuru departementschefen, af skäl till hvilka han skulle återkomma,
ej ansåge sig böra, i fråga om anskaffning af hästar och fordon,
föreslå ett förfarande, som fullt motsvarade det, hvilket under
verklig mobilisering borde följas, kunde dock äfven i nu berörda afseende
genom lämpliga anordningar vigtiga erfarenheter af många slag
komma armén till godo.

I fråga om mobiliseringsförsökets betydelse för att utröna ändamålsenligheten
af de planer, som blifvit uppgjorda för truppernas underhåll
och inqvartering under mobiliseringstiden, skulle visserligen kunna invändas,
att man hvarje år hade tillfälle att anställa försök, hvilkas utfall

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

äfven kunde gifva ledning i nu berörda afseende. Betänkte man emellertid,
hvilka ofantligt mycket större massor af såväl tolk som hästar, som
sammanfördes på en plats vid en mobilisering, mot hvad som skedde
vid sammandragningen till de vanliga fredsöiningarna, och tillika att
underhållsfrågan under fred både kunde ordnas och verkligen äfven ordnades
lång tid i förväg, under det den vid mobilisering måste lösas efter
ganska kort varsel, borde man utan svårighet finna, huru vanskligt det
vore att i denna fråga blott räkna med vanlig fredserfarenhet, synnerligast
som ett bristfälligt ordnande af inqvarterings- och underhållsfrågorna
under mobiliseringstiden lika säkert kunde göra hela mobiliseringens
regelrätta gång om intet, som fel i andra, förut berörda afseenden.

Beträffande de s. k. mobiliseringstransporterna, kunde blott en försöksmobilisering
— ehuru ej ens den fullständigt, när det blott gälde en
enda fördelning — visa, huruvida transportplanerna vore rätt uppgjorda
och personal och materiel tillräckliga för transportens obehindrade gång,
eller om några rubbningar uppstode, hvilka man ej på förhand kunnat
beräkna och hvilka nu allenast blefve nyttiga lärospån, under det de
vid en verklig mobilisering skulle kunna lända till obotlig skada.

Departementschefen ansåge, att hvad han nu anfört i sjelfva verket
torde vara till fyllest för att motivera anställandet af ett sådant mobiliseringsförsök,
som det föreslagna, och att af denna motivering ock med
all önskvärd tydlighet borde framgå, hvilka frukter i fråga om arméns
stridbarhet kunde vara att vänta, när sedermera rönen från det gjorda
försöket hunnit sofras och, der förhållandena det påkallade, omsättas i
ändamålsenligare bestämmelser än de förut gällande. Men ej allt det
gagn, som vore möjligt att vinna af mobiliseringsförsöket, ernåddes, om
man skulle stanna vid sjelfva mobiliseringen i egentlig mening, d. v. s.
de lägre truppförbandens uppbringande till fältfot och vederbörliga utrustning,
hvarefter de marschfärdiga trupperna åter skulle afrosta och
hemförlofvas. Ett dylikt tillvägagående vore detsamma som att släppa
ur händerna det allra yppersta tillfälle att pröfva de mobiliserade truppernas
fältduglighet, hvaraf möjligheten lör vårt land att försvara sig
lika mycket berodde som af sjelfva mobiliseringens utförbarhet.

Under fredsöfningarna, synnerligen under större fälttjenstöfningar,
hade vi visserligen haft tillfälle att pröfva våra värnpligtiges duglighet
i nyss berörda afseende efter närmare 90 dagars öfning, men det borde
märkas, att erfarenheten härvid allenast kunnat utsträckas till en årsklass,
hvilken under det ifrågavarande året och det närmast föregående
erhållit sin utbildning, under det att vid eu verklig mobilisering trupperna
understundom måste, för att uppbringas till fältstyrka, taga i

8 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

anspråk ända till 7:de och 8:de klasserna, d. v. s. folk, som under 4 å
5 år ej haft minsta tillfälle att underhålla sina förvärfvade färdigheter
i vapnens bruk. Någon erfarenhet om dylikt manskaps fältduglighet
egde vi ej.

Härtill komme, att en hel del af de vid mobilisering inkallade
beväringsmännen utgjordes af f. d. stamanstälde, kvilka efter en tjenstgöring
vid stammen, som ofta blott uppgått till 2 år, vore förpligtade
att qvarstå i 3:dje klassen under hela den tid, de eljest skulle tillhört
beväringens båda. uppbåd. Att utröna tjenstbarheten hos sådant folk,
som måhända ej på 11 eller 12 år deltagit i några öfningar, vore så
mycket mera af nöden, som de, ehuru tillhörande beväringen, hittills
vid mobiliseringsplanernas uppgörande satts i samma kategori som
tj enstgörande stampersonal.

I viss mån kunde det nu sagda äfven tillämpas på sådan befälspersonal,
som trädt ur aktiv tjenst, men med skyldighet att vid mobilisering
återinträda.

Ett mobiliseringsförsök erbjöde enda möjligheten att åter bringa
dessa olika kategorier af personal under fanorna för ett gemensamt
uppträdande, och om hvarje dylikt inkallande af äldre årsklasser och i
krigstid disponible i öfrigt erkänts vara af stor nytta vid utrönandet
af en trupps verkliga användbarhet i krig, vore en dylik åtgärd hos oss
så mycket mer af nöden än i andra land, som vårt härordningssystem
»stam och beväring» icke allenast gjorde sättet för personalens inkallande
mera kompliceradt än på andra håll, utan ock gjorde de olika truppdelarnes
sammansättning af stam, f. d. stam och vanligt beväringsmanskap
till ett synnerligen svårlöst problem.

Då departementschefen alltså nu föresloge ej allenast försöksmobilisering
af en arméfördelning, utan ock derpå följande fälttjenstöfningar,
skedde detta af den orsak, att han ej kunde taga på sitt
ansvar att ej hafva tillrådt det vapens profvande — i den utsträckning
fredliga förhållanden tillåta — på hvilket dock i ofredens dagar, menskligt
att se, landets väl eller ve ytterst komme att bero, och ville
departementschefen då tillika betona, att vid ett dylikt profs anställande
endast en del af ändamålet skulle vinnas, om man allenast pröfvade
hållfastheten af vapnets olika delar, men ej hela vapnet såsom
sådant.

Arméfördelningarna vore i vårt härordningssystem antagna såsom
de högsta enheterna, och i händelse af krig vore det närmast med dem,
den högsta ledningen rörde sig. För att bedöma dessa s. k. slagenheters
användbarhet — hvarpå ju ytterst hela försvarsplanen måste

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

hvila — vore ej nog att veta, huru beskaffade i afseende på fältduglighet
de olika infanteri-, kavalleri-, artilleri-, ingeniör- och trängafdelningar,
hvaraf fördelningen bestode, i och för sig vore, utan det vore
lika nödigt att lära känna, huru lätthandterliga eller svårhandterliga
de vore, när det gälde inbördes samverkan.

Endast genom att sammanföra de olika truppförbanden af skilda
vapenslag till en enda slagenhet blefve det ock möjligt att på praktiskt
sätt ådagalägga, hvad som möjligen nu kunde brista i fråga om de
högre stabernas mobilisering, samt att gifva stabspersonalen tillfälle att
se och röra sig med de fältstarka trupp- och trängförbanden, med trupper
och trängformationer till verkligen samma numerär och beskaffenhet
som i fält. Icke minst vigtiga blefve derjemte de rön, som komme att
göras under de transporter, livilka skulle förmedla truppernas inordnande
i fördelningsförbandet och utträdande derur. Jernvägarnes transportförmåga
komme då att på det ifrågavarande området uttagas till
det yttersta, och de uppgjorda transportplanerna komme att underkastas
eldprofvet.

Det vore just känslan af ovisshet i fråga om en del af de vigtiga
spörsmål, som sammanhängde med en nutida armés mobilisering, som
varit orsaken till de mobiliserings- m. fl. försök, som under senare tid
företagits inom andra arméer, oaktadt en del af dessa hade att räkna
med en krigserfarenhet af ganska ny datum. Sålunda företoges inom
ryska armén esomoftast mer eller mindre omfattande försöksmobiliseringar,
af hvilka de sista utförts år 1896, och året derförut hade i
Frankrike anstälts en större dylik öfning med åtföljande manövrer af
samtliga trupper tillhörande Paris’ militärguvernement. Äfven vårt
broderland Norge hade ansett sig böra genom ett dylikt försök underkasta
sin nya härordning ett prof, hvartill 1895 års storting beviljat
ett anslag af 150,000 kronor, för hvilka ungefär 8,000 man af armén
och 700 man af flottan jemte några kanon- och torpedbåtar samrnandragits
i skilda delar af landet till sådan öfning — ett försök som af
hela landet följts med lifligaste intresse, och hvilket säkerligen skulle
bära goda frukter för ordnandet af det gemensamma försvaret af skandinaviska
halfon.

Med sådana exempel för ögonen och när det tillika toges i öfvervägande,
hvilka fruktbärande resultat i fråga om arméns stridsberedskap
nu omhandlade öfning vore i stånd att medföra, hade det förefallit departementschefen
såsom en nödvändighet att söka vinna Kongl. Maj:ts
Jith. till Likså. Vrot. 1897. d Samt. 2 Afd. 9 11 afl. 2

10 Sammansatta Stats- och LagutsJcottets Utlåtande N:o 9.

och Riksdagens bifall dertill, att en fördelning af vår armé måtte
undergå ett prof af den beskaffenhet, hvarför departementschefen sålunda
redogjort.

Ett bifall till denna framställning påkallade emellertid med nödvändighet
införande af en ny bestämmelse i värnpligtslagen.

Äfven en annan lagstiftningsåtgärd i sammanhang med det nu
ifrågasatta mobiliseringsförsöket hade varit synnerligen önskvärd, strängt
taget ej, såsom den nyss vidrörda, för att möjliggöra mobiliseringstörsöket,
utan för att göra detsamma så likt verklig mobilisering, att fruktbärande
erfarenhet i större omfattning kunde hemtas derur, nemligen
lagstiftning rörande mönstring och dermed sammanhängande anskaffning
af hästar och fordon.

Då en arméfördelning hade behof af icke mindre än 4 å 5,000
hästar, och det ojemförligt största antalet af dessa tillika med talrika
fordon måste anskaffas vid sjelfva mobiliseringen, insåges lätt, hvilken
storartad apparat, som måste sättas i gång för detta ändamål, och
hvilken planmessighet, som vore af nöden, om man ville vinna hvad
som åsyftades.

För att under verklig mobilisering denna svåra fråga skulle kunna
lösas, hade Riksdagen på Kongl. Maj:ts proposition antagit lagen af
den 24 maj 1895 angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmagtens
ställande på krigsfot; men att för nu ifrågasatta ändamål tilllämpa
denna lag vore ej möjligt, emedan den, i det sammanhang den
har med regeringsformens § 74, tydligen ej kunde användas annat än
vid. mobilisering för upprätthållande af rikets neutralitet eller för afvärjande
af ett befaradt eller börjadt angrepp, hvarjemte det, oafsedt
obehagliga ingrepp i den enskilda eganderätten, sannolikt blefve en allt
för vidlyftig och måhända förlustbringande affär att med stöd af en
utskrifningslag inköpa några tusen hästar för att efter ett par veckor
åter sälja dem.

Hufvudsaken vore ej heller, att hästarne och fordonen inköptes,
utan att vid försöksmobiliseringen de former i möjligaste mån följdes,
som vid en verklig mobilisering skulle hafva iakttagits i fråga om hästanskaffning.
När frågan gälde hästars hopbringande för verkligt krigsbruk,
vore af nöden, att de blefve kronans egendom, men änder kortare
fredsöfningar, hvarom här vore fråga, fylde legda hästar lika väl ändamålet,
och anskaffningssättet vore en underordnad fråga, blott man dervid
kunde, såsom nämndt, i möjligaste mån lyckas använda samma former,
som skulle iakttagas vid mobilisering i egentlig mening, på det
man måtte komma till insigt i fråga om dessa formers ändamålsenlighet.

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Det lagförslag, som departementschefen åsyftat, borde derför haft
till ändamål att vid anskaffningen af hästar och fordon följa, i fråga
om all dermed sysselsatt personal, ett förfarande, som i möjligaste mån
motsvarade sättet att gå till väga vid verklig mobilisering, under det
att hästarne och fordonen, hvilka skulle framföras till vissa mönstringsorter,
der endast mönstrades, hvarefter de af dem hemsändes, som ej
efter frivilligt aftal kunde legas. På detta vis hade förfaringssättet kommit
att i ganska väsentliga delar likna en verklig mobilisering.

Men då en lag i detta syfte skulle — visserligen mot ersättning —
ålägga en del af befolkningen en skyldighet, som, i betraktande af den
jemförelsevis stora arbetskraft, som i och för mobiliseringen ändå toges
i anspråk, kunde anses blifva allt för betungande, hade departementschefen
ej trott sig böra ifrågasätta en sådan lagstiftning, utan ansåge,
att åtgörandena för anskaffning af hästar och fordon inom den mobiliserande
fördelningens hästutskrifningsområden måste — äfven med mindre
fördel ur öfningssynpunkt — inskränka sig dertill, att allenast den
militära personalen anlitades för att efter aftal med hästegarne inom
fördelningen och på ett med mobiliseringsförhållandena i möjligaste mån
öfverensstämmande sätt införskaffa upplysningar angående hästars och
fordons antal och beskaffenhet samt till vederbörande utrustningsorter
föra hvad som på frivillighetens väg kunde anskaffas inom fördelningens
hästutskrifningsområden.

De hästar och fordon, som ej kunde, på sätt nu föreslagits, anskaffas,
måste tydligen hopbringas genom legning å annat håll, och
svårigheten vore egentligen blott att så hastigt erhålla kunskap om
hvilket antal hästar och fordon, som ej på förstnämnda sätt kunde anskaffas,
att ej tidsutdrägten vid legning af återstående häst- och fordonsantal
åstadkomme ett fördröjande af mobiliseringen utöfver hvad planerna
förutsatte.

Departementschefen hade derför förestält sig att, i den händelse
Kongl. Maj:t täcktes gilla hvad sålunda anförts och Riksdagen funnes villig
att för sin del godkänna af Kongl. Maj:t i ämnet aflåten nådig proposition,
Kongl. Magt derefter skulle snarast möjligt genom sina befallningshafvande
införskaffa upplysning från de olika kommunerna i riket angående
det antal hästar och fordon, som vederbörande egare kunde finnas
villiga att till visst pris utlega för kronans räkning; och hölle departementschefen
före, att vederbörande kunde vinna tillräckligt noggranna
upplysningar i detta afseende genom att medelst länskungörelserna
eller allmänna tidningar infordra skriftliga anbud. Härigenom vunne
man på förhand kunskap om hvilket antal hästar, som kunde hop -

12 Sammansatta Stats- oeh Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

bringas inom en viss fördelnings hästutskrifningsområden, utan att röja
hemligheten angående hvilken fördelning, som verkligen skulle erhålla
mobiliseringsorder; och genom att sedan, med ledning häraf, träffa vilkorliga
aftal i god tid med entreprenörer å olika håll (för hemlighetens
bevarande äfven inom det fördelningsområde, der mobilisering skulle ega
rum) rörande leverans af felande antal efter viss tids varsel, skulle det
säkert varda möjligt att till ej allt för höga priser och i rätt tid anskaffa
hvad som erfordrades.

Då icke desto mindre utgifterna för att på detta sätt anskaffa hela
det för fördelningens mobilisering erforderliga, felande häst- och fordonsantalet
blefve betydligt höga, hade departementschefen låtit sig angeläget
vara att genom reduktion af sagda antal så långt, att mobiliseringsförsöket
ej i afsevärd grad deraf komme att lida, söka minska
ifrågavarande kostnad. Minskningen ansåges lättast kunna ske vid mobilisering
af arméfördelningens stora träng, och af denna anledning föresloges,
att blott ungefär halfva antalet af dennas formationer måtte
sättas på fältfot. Mobiliseringen blefve visserligen härigenom ej fullt
i öfverensstämmelse med mobiliseringsplanerna, men när man af kostnadshänsyn
måste vidtaga någon inskränkning, verkade inskränkningen
här minsta rubbning, och då likväl alla i fält förekommande slag
af trängformationer enligt en arméfördelnings mobiliseringsplan förekomme,
blefve i allt fall tillfället att för framtiden inhemta lärdomar
föga inskränkt.

Hvad slutligen beträffade kostnaderna i deras helhet för det
ifrågasatta mobiliseringsförsöket, hade departementschefen med ledning
af nu gällande mobiliseringsplaner låtit uppgöra en beräkning af desamma,
innefattande alla de nödvändigaste utgifterna för en arméfördelnings
mobilisering, densammas koncentrering, öfning under 5 dagar
samt återfärd till mobiliseringsorterna och afruskning, eller i tillhopa
13 dagar, in- och utryckningsdagarne oberäknade; slutande summan å
ett belopp af 685,334 kronor.

I fråga om nyssnämnda öfningstid och derpå grundadt kostnadsförslag,
ville emellertid departementschefen påpeka, att sagda tid framgått
ur en medeltalsberäkning, i det enligt mobiliseringsplanerna såväl
stam som beväringsmän — beroende på bostadsförhållanden och en del
lämplighetshänsyn — inträffade å utrustningsorten på ganska olika tider.
Till denna vid en exakt beräknings verkställande ganska svårhandterliga
faktor hade derjemte kommit en annan synnerligen obestämd sådan i
den omständigheten, att man ej ännu kände andra beväringsklassens

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

storlek år 1898. Då de densamma tillhörande beväringsmännen för att
enligt värnpligtslagen hafva fullgjort sin vapenöfningsskyldighet måste,
utom mobiliseringstiden, öfvas under en tid, motsvarande skilnaden mellan
denna och 22 dagar, hade det bästa förfaringssättet synts vara att,
med frånseende af sist nämnda faktor, i tillämpliga delar använda de
vid beräkningen af kostnad för hela arméns verkliga mobilisering följda
grunder; och ansåge departementschefen, att den af nyss nämnda ovisshet
framkallade svårigheten vid en exakt beräknings uppgörande lämpligen
borde afhjelpas på det sätt, att vid behof en del inkallad beväring
af äldre åldersklasser, efter de under mobilisering sår et sig företeende omständigheter
och sedan de deltagit i de egentliga mobiliseringsöfningama,
hemförlofvades för att dymedelst bereda tillgångar för afslutandet på
lagenligt sätt af andra årsklassens vapenöfningar. Kostnaderna äfven
härför läge följaktligen faktiskt inneslutna i nyss nämnda summa, ehuru
detta ej framginge af beräkningens form.

Då kostnaden derjemte, såsom förut nämnd t, beräknats med ledning
af nu gällande mobiliseringsplaner, men vid den tid, mobiliseringen
borde ifrågakomma, efter den förbättrade härordningens genomförande,
en arméfördelnings styrka torde blifva något större än nu, samt då derjemte
den hittills föreliggande erfarenheten ej lemnade tillräckligt stöd
för beräkning af eu del värden å naturaprestationer, hemstälde departementschefen,
att förut nämnda slutsumma måtte utjemnas till 700,000
kronor, ett belopp som ock i departementschefens ofvan omnämnda yttrande
den 2 januari 1896 angifvits såsom erforderligt.

Departementschefen ville dock härvid framhålla, att den nyss angifna
summan angåfve kostnaden för arméfördelningens mobilisering,
blott i den händelse Riksdagen beviljade de anslag, hvarom han i annat
sammanhang hemstält för anskaffande af en del för armén i dess helhet
nödvändig utrustning.

För att visa, såväl hvilka kostnader, som skulle förorsakas ensamt
för dessa persedlars anskaffning vid den mobiliserande fördelningen, som
äfven hvilka afsevärda belopp, som inbesparades genom den förut vidrörda
reduktionen af häst- och fordonsantalet samt i åtskilliga andra
afseenden, hade departementschefen äfven låtit verkställa en annan beräkning,
af hvilken framginge, att en mobilisering af fördelningen, utan
att dessa brister afhjelptes annat än i sammanhang med sjelfva mobiliseringen
och utan att nyssnämnda besparingsåtgärder vidtoges, skulle,
om den för öfrigt ordnades på samma sätt, kräfva en kostnad af 1,353,162
kronor.

14 Sammansata Satts- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Angående de af departementschefen sålunda omnämnda två beräkningar,
tillåter sig utskottet hänvisa till statsverkspropositionen, hvarest
de såsom bilagorna Lätt. E. och F. finnas bifogade statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden.

Beträffande förslaget till lag angående vapenöfning för utrönande
af härens krigsberedskap har statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll öfver
landtförsvarsärenden den 5 februari detta år, under åberopande af hvad
han till statsrådsprotokollet för den 14 nästförutgångne januari anfört
rörande nödvändigheten af en försöksmobilisering år 1898, och med
framhållande, att den af honom nu föreslagna lagbestämmelse torde
vara nödvändig, om sagda mobilisering skulle kunna komma till utförande,
i öfrigt anfört, att enligt gällande värnpligtslag kunde inkallande
af beväringens första uppbåd eller större eller mindre delar deraf icke ega
rum annat än dels till öfning enligt § 27 värnpligtslagen och dels, enligt
§ 28 samma lag, »då rikets försvar det kräfver», med hvilken sistnämnda
bestämmelse utom all fråga afsåges förhållanden, som påkallade verklig
mobilisering; och skulle mobilisering med det ändamål, hvarför departementschefen
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 14 januari detta
år redogjort, kunna företagas, måste alltså för ändamålet en lag stiftas,
enligt hvilken det blefve möjligt att till tjenstgöring inbeordra alla de
beväringsmän, som. enligt faststälda mobiliseringsplaner beräknats skola
ingå i den mobiliserande arméfördelningen, således äfven sådana beväringsmän
af första uppbådet, hvilka redan fullgjort sin fredstjenstgöring.

Då dylik lags erforderlighet alltså läge i sjelfva sakens natur, ansage
departementschefen, att i hufvudsak ingen annan motivering för
densamma behöfdes än den, som innehölles i det nu sagda, hvaremot
han ansåge sig böra angifva skälen till de detaljbestämmelser lagförslaget
innehölle.

Han hade sålunda ansett, att lagen skulle afse allenast år 1898
och eg a tillämpning endast på värnpligtig vid den del af hären, Konungen
skulle ega bestämma, hvarigenom möjlighet lemnades för Konungen att
afgöra, hvilken arméfördelning, som skulle mobilisera. Vidare hade
tjenstgöringstiden för det inkallade beväringsmanskapet föreslagits till

Sammansatta Stats■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

högst 15 dagar, i hvilken tid dock — i öfverensstämmelse med förhållandet
under vanliga fredsöfningar — marscherna eller färden till och från
utrustningsorterna samt in- och utryckningsdagarne icke skulle inräknas.

I sitt yttrande den 14 nästförutgånge januari rörande kostnaderna
för den försöksmobilisering, som föreslagits för utrönande af härens krigsberedskap
hade departementschefen uppgifvit de för ändamålet inkallade
beväringsmännens tjenstgöringstid till 13 dagar, in- och utryckningsdagarne
oberäknade, men på samma gång förklarat, att denna tid framgått
ur en medeltalsberäkning, som utginge från de olika tider, å hvilka
skilda kontingenter enligt mobiliseringsplanerna borde infinna sig å vederbörlig
utrustningsort. Såsom då tillika påpekats, vore orsaken till denna
tidsskilnad bland annat- att söka i de ofta ganska vidt skilda afstånden
emellan beväringsmännens hemorter och mobiliseringsorten, men den
väsentligaste orsaken vore dock den, att i regeln ej alla kontingenter,
som skulle bilda ett truppförband, kunde mottagas på samma gång å
sist nämnda ort. Under fredsöfningar, då samtidigt tjenstgöring blott
ifrågakomme för en enda årsklass, medhunnes densammas utrustning
på en dag, men vid mobilisering, då flera klasser skulle tagas i anspråk,
och dessa ej allenast skulle beklädas, beväpnas, provianteras och inqvarteras,
utan det truppförband, som af dem bildades, tillika skulle törses med
hästar och trängfordon, måste detta vidlyftiga arbete fördelas på flera
dagar, livilket återigen allenast då vore möjligt, när de olika beväringskontingenterna
succesivt inträffade. Skilnaden i inställelsetid mellan de
först- och sistkommande blefve härigenom — beroende i viss mån äfven
på hvilken arméfördelning som ifrågakomme — ej obetydlig; men då
alla de inkallade i regeln kunde hemförlofvas samtidigt, följde häraf,
att vissa beväringsmän komme att tjenstgöra längre än andra. Då
emellertid den nu ifrågasatta lagbestämmelsen borde omfatta alla, vore
tydligt, att, vid beräkning af maximitiden för dess gällande kraft, man,
strängt taget, uteslutande bort taga i betraktande den längsta tjenstgöringstid,
som kunde ifrågakomma.

Hade emellertid detta, i formelt afseende utan tvifvel rigtigaste,
tillvägagående följts, och den föreslagna lagen uteslutande afsett att
gifva ett uttryck för de rent militära krafven, skulle de erforderliga
tjenstgöringsdagarne hafva bort upptagas till ett antal, som åtskilligt
öfverskjutit de nu föreslagna femton, beroende derpå, att enskilde beväringsmän
eller ett färre antat kontingenter inträffade särdeles tidigt
i jemförelse med det stora flertalet; men då dessas häraf följande längre
tjenstgöring kunde anses innebära en orättvisa och dessutom för åtskilliga
af dem skulle förorsaka afsevärda ekonomiska olägenheter, hade

16 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

det synts departementschefen som en bjudande nödvändighet att — om
än sagda olikhet ej alldeles kunde utjemnas — åtminstone söka göra
den så föga betydande som möjligt, utan att likväl mobiliseringsplanerna
i några väsentliga delar frånginges.

I det sålunda anförda vore alltså orsaken att söka dels dertill, att en
maximitids införande i lagen ifrågasatts, oaktadt tjenstgöringen ju ändå
ej kunde fortgå längre än anslagna medel medgåfve, och dels dertill, att
denna maximitid föreslagits så kort, att en ytterligare förkortning deraf
skulle omöjliggöra hela mobiliseringsöfningen såsom sådan, och blefve
det. sedan krigsstyrelsens uppgift att genom lämpliga åtgärder söka neutralisera
de olägenheter, som departementschefen insåge skulle blifva en
följd af en så trång begränsning af tiden.

Om departementschefen sålunda, äfven med eftersättande i någon
mån af de militära krafven, föreslagit en så kort öfningstid som möjligt,
förklarade han sig deremot nödgas på det bestämdaste framhålla nödvändigheten
af att i fråga om inkallelseordernas åtlydande måtte få
tillämpas hvad i § 31 vämpligtslagen stadgades angående krigstjenstgöring.
En blott penningeplikt för uteblifvande från tjenstgöringen
vore — såsom de vanliga fredsöfningarna nogsamt ådagalade — en allt
för otillräcklig garanti för de värnpligtiges inställelse, och då ett mycket
vigtigt ändamål med mobiliseringsförsöket vore att utröna, huru
mangrant beväringsmännen vid en verklig mobilisering skulle inställa
sig, komme föga lärdom i detta stycke, så väl som i många andra, att
vinnas, i fall ej samma ansvar drabbade de uteblifvande som vid verklig
mobilisering, d. v. s. ansvar enligt krigslag.

Då departementschefen emellertid till fullo insåge, huru ingripande i
de enskildes borgerliga förhållanden den föreslagna lagen i sin tillämpning
komme att blifva, hade han ansett sig tillika böra föreslå en utväg,
hvarigenom i vissa fall, t. ex. vid värnpligtiges vistelse utomlands
eller å synnerligen aflägsen ort m. m., Konungen måtte kunna meddela
befrielse från inställelse till tjenstgöringen; och afsåge det i lagförslaget
införda stadgandet, att tjenstgöringen skulle ega rum enligt de närmare
bestämmelser, Konungen meddelade, alltså ej allenast ordnandet enligt
mobiliseringsplanerna af de värnpligtiges olika tjenstgöringsförhållanden
och hvad härmed sammanhängde, utan ock rätten att från all inställelse
fritaga värnpligtige, som skulle hafva synnerligt stort men af en inkallelse
till deltagande i försöksmobiliseringen, och dylikt.

I fråga om de bestämmelser, lagförslaget för öfrigt innehölle, ansåge
departementschefen att någon motivering icke erfordrades.

I ett afseende, nemligen i fråga om de i öfningen deltagandes aflö -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ning, borde emellertid särskilda bestämmelser meddelas, då värnpligtig''
lagen i detta hänseende icke innehölle något uttryckligt stadgande.

Beträffande förslaget angående dagaflöning åt värnpligtig vid
tjenstgöring i visst fall under år 1898 har departementschefen enligt
statsrådsprotokollet öfver Iandtförsvarsärenden den 5 februari detta
år, hvilket finnes bifogadt propositionen i ämnet, erinrat derom, att
värnpligtig vore vid tjenstgöring enligt § 27 värnpligtslagen berättigad
att uppbära, bland annat, dagaflöning med 50 öre för hvarje öfningsdag,
deraf 20 öre till honom kontant utbetalades och återstoden för
hans räkning insattes i postsparbanken.

På sätt, som framginge af den vid protokollet för den 14 januari
1896 fogade, med litt. E betecknade beräkningen af kostnaderna för den
af Kongl. Maj:t till utförande under år 1898 föreslagna försöksmobiliseringen,
hade emellertid ifrågasatts, att dagaflöning till de i öfningen
deltagande värnpligtige skulle i allmänhet utgå med allenast 20 öre
om dagen till hvarje värnpligtig.

I det förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens
krigsberedskap, som Kongl. Maj:t, för möjliggörande af nämnda försöksmobilisering,
beslutat förelägga Riksdagen, föresloges bland annat, att
i fråga om sagda öfning i allmänhet skulle gälla, hvad i värnpligtslagen
funnes stadgadt angående värnpligtiges tjenstgöring under fredstid.

Vid sådant förhållande och då i värnpligtslagen i fråga om värnpligtigs
rätt till dagaflöning funnes stadgadt, att värnpligtig vore berättigad
att erhålla sådan »enligt särskilda bestämmelser», ansåge departementschefen
vara nödigt, att derest dagaflöning till lägre belopp än
50 öre om dagen skulle kunna utbetalas till värnpligtig, som till mobiliseringsöfningarna
inkallades, särskilda bestämmelser härom med Riksdagens
medgifvande utfärdades.

Att beloppet af dagaflöningen föreslagits till allenast 20 öre om
dagen, motsvarande den till de i vanliga fredsöfningar deltagande värnpligtige
kontant utbetalade delen af dagaflöningen, berodde på nödvändigheten
att så mycket som möjligt minska kostnaderna för mobiliseringsförsöket.

Emellertid hade departementschefen icke ansett sig böra ifrågasätta,
att dagaflöningen skulle till alla i mobiliseringsförsöket deltagande

Bih. till lliksd. Prot. 1897. 4 Sami. 2 Afd. 9 Illift. 3

18 Sammansatta Stats- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 9.

värnpligtige utgå med allenast 20 öre. Till de värnpligtige nemligen,
som för fullgörande af sin vanliga tjenstgöring enligt § 27 värnpligtslagen
komme att deltaga i mobiliseringsöfningarna, borde dagaflöning
utgå med vanligt belopp, 50 öre om dagen, och endast i den händelse
de skulle komma att under år 1898 tjenstgöra längre tid, än dem enligt
nämnda § eljest ålegat, skulle på dem tillämpas bestämmelsen om dagaflöning
af allenast 20 öre om dagen för den Överskjutande tiden.

Hvad anginge de i öfningen deltagandes rätt till öfriga i värnpligtslagen
omförmälda förmåner och särskilt marschafiöning, skulle naturligtvis
gällande bestämmelser för vanlig fredstjenstgöring tillämpas.

Kongl. Maj:ts ifrågavarande tre framställningar hafva blifvit till
sammansatta stats- och lagutskottet öfverlemnade. Vid deras behandling
har utskottet ansett sig böra fästa hufvudvigten vid det uti propositionen
n:o 37 framstälda lagförslag, såsom grundläggande såväl för frågan
om det i statsverkspropositionen äskade anslaget som för den särskilda
bestämmelsen angående dagaflöning.

För den föreslagna försöksmobiliseringen har departementschefen
framhållit flera skäl, och utskottet vill ej förneka att genom en sådan
mobilisering fördelar för försvaret i viss mån skulle vinnas derigenom,
att den nuvarande härordningen blefve mera omfattande pröfvad än
som nu under fredstid sker. Men utskottet anser, att en så dyrbar
åtgärd som en försöksmobilisering, i fall den skulle befinnas oundgängligen
nödvändig, icke lämpligen bör ega rum förr än man kan
blifva i tillfälle draga all den nytta deraf, som i militäriskt hänseende
är möjlig. Detta kan, enligt utskottets mening, icke ske förr än den
nya härordningens ökade öfningstid kommit alla första uppbådets åtta
årsklasser till del, hvilket ännu icke år 1898 blifver förhållandet.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:

l:o) att Kongl. Maj:ts i propositionen n:o 37
gjorda framställning med förslag till lag angående
vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap
icke må af Riksdagen bifallas;

2:o) att Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjerde hufvudtiteln i punkten 30 gjorda fram -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ställning angående anslag till en försöksmobilisering
ej må vinna Riksdagens bifall; samt

3:o) att Kongl. Maj:ts i propositionen n:o 38
gjorda framställning angående dagaflöning åt värnpligtig
vid tjenstgöring i visst fall under år 1898
icke heller må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 april 1897.

På det sammansatta utskottets vägnar:
G. BRUZELIUS.