Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1897:Sulu5 sulu)

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 22 mars 1897, kl. 12 inidd.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar med afseende å delning af Hernösands
stift, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 21 med
förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5
i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16
november 1863.

l:o.

I den till Riksdagen den 16 januari innevarande år aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under
riksstatens åttonde hufvudtitel föreslagit Riksdagen, ej mindre i punkten 2 :

dels att medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens län må från
den 1 januari 1898 frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett särskildt
stift, samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet må af biskopslöneregleringsfonden
användas högst 13,500 kronor årligen;

dels att för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorienotarie,
amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet bevilja ett
ordinarie anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000 kronor, till
amanuensen 1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor;

dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå ett årligt
belopp af 1,500 kronor;

Bih. till Riksd. Prot.^1897. 4 Sami. 2 Afd. 5 Höft. (N:o 5.J

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

dels att såsom ersättning för den minskning i inkomst, som genom
den ifrågasatta stiftsdelningen skulle drabba notarien vid Hernösands
domkapitel till följd af förlusten af sportelinkomsterna från Vesterbottens
och Norrbottens län, måtte beviljas ett årligt anslag af 1,500 kronor;
än äfven i punkten 32:

att å extra stat för år 1898 anvisa dels såsom ersättning till nuvarande
amanuensen vid domkapitlet i Hernösand för den minskning i
hans inkomst, som i anledning af den föreslagna delningen af Hernösands
stift skulle uppstå genom upphörande af det från lappmarks ecklesiastikverk
till honom nu utgående anslag, 600 kronor, dels ock, för anskaffande
af möbler, inventarier m. m. för expeditionslokalen vid det nya
domkapitel, som enligt förslaget om berörda stifts delning skulle upprättas
i Luleå, 3,500 kronor.

Till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver
ecklesiastikärenden den 14 januari innevarande år har föredragande
departementschefen erinrat derom, att, sedan kyrkomötet i skrifvelse den
29 september 1888 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta företaga den
utredning och de åtgärder, som för genomförande af Hernösands stifts
delning kunde pröfvas erforderliga, samt vederbörande myndigheter blifvit
öfver denna framställning hörda, departementschefen vid ärendets föredragning
inför Kongl. Maj:t den 17 mars 1893 anmärkt, bland annat,
följande:

Hernösands stift, som omfattar rikets fyra nordligaste län, har en
ytvidd af 236,657 qvadratkilometer, under det hela riket omfattar 433,000
qvadratkilometer, upptagande således Hernösands stift ett område betydligt
större än alla de andra stiften tillsammans, medan det i afseende å kommunikationer
är mindre lyckligt lottadt än något af de öfriga. Dess
folkmängd uppgick den 31 december 1890 till 536,833 personer. Allenast
Lunds stift kan uppvisa en högre folkmängdssiffra. Folkökningen fortgår
inom de trakter, som omfattas af Hernösands stift, mycket hastigare än i
mellersta och södra Sverige. Under perioden 1881—1890 ökades befolkningen
inom nämnda stift med 86,778 personer, eller med 19,28 procent,
medan procenten för folkökningen uti hela riket utgjorde 4,8 0 samt uti
hela riket utom Hernösands stift 3,2 2. (På sätt nedan angifves, öfversteg
stiftets folkmängd år 1895 570,000.) Med afseende å pastoratens antal
öfverträffa endast fem af de öfriga stiften Hernösands; och det är på -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

tågligt, att antalet pastorat skall inom Hernösands stift tillväxa fortare än
inom öfriga stift, beroende på dervarande pastorats stora utsträckning och
behofvet af deras delning. Medelarealen af ett pastorat är inom Hernösands
stift 2,191 qvadratkilometer, för lappmarkspastoraten uppgår medelarealen
till mer än tredubbelt denna siffra, för pastoraten i kustlandet till mer än
hälften deraf. Inom andra stift är medelarealen af ett pastorat högst 403
qvadratkilometer, lägst 60 qvadratkilometer, för hela riket utgör pastoratens
medelareal 318 qvadratkilometer. Beträffande undervisningsanstalterna
är antalet allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier samt vid dem
anstälda ordinarie lärare endast inom ett stift större än inom Hernösands,
och af hela antalet folkskolor inom riket utgöra de till sistnämnda stift
hörande 9,7 procent eller icke obetydligt mer än medelsiflfran för samtliga
stiften, 8,3 procent. En för Hernösands stift egendomlig svårighet erbjuder
vården om kyrka och skola i lappmarken och finnbygden med deras af
språkförhållanden och andra omständigheter betingade egendomliga organisation.
Genom de långa och besvärliga resorna för visitation i pastoraten
och inspektion af läroverken inskränkes dessa vigtiga förrättningars
antal, så att, äfven med bästa vilja och förmåga hos biskopen, stiftet
icke kan erhålla den tillsyn, som kräfves af såväl lag som det faktiska
behofvet. Hvad göromålen i domkapitlet beträffar, hafva dessa, efter
hvad domkapitlets utlåtande gifver vid handen, på senaste åren tillvuxit
i sådan grad, att det domkapitlets ledamöter åliggande arbete upptagit
flerdubbelt längre tid än den minskning af två timmar i veckan i under -visningsskyldighet, som läroverksstadgan medgifver de lärare, hvilka
tillika äro domkapitelsledamöter, hvarjemte expeditionens tjenstemän
endast med stor ansträngning hunnit fullgöra sina åligganden.

Beträffande sättet för delningen hafva domkapitlet och öfriga vederbörande
tillstyrkt, att Vesterbottens och Norrbottens län skulle afskiljas
för att bilda det nya stiftet. Detta senare skulle då få en areal af
161,234 qvadratkilometer med 227,567 invånare, 43 pastorat, 2 högre
och 3 lägre allmänna läroverk samt ett folkskolelärarinneseminarium,
hvaremot det gamla stiftet efter delningen komme att omfatta 75,423
qvadratkilometer med 309,218 invånare, 65 pastorat, 3 högre och 1 lägre
allmänt läroverk samt ett folkskolelärareseminarium. Genom en dylik
delning skulle visserligen det nya stiftet få något mindre folkmängd
och antal pastorat än det återstående gamla stiftet, men detta förhållande
komme, såsom jemväl af domkapitlet anmärkts, att väsentligen motvägas
af den större arealen och de svårare kommunikationerna samt
icke minst deraf, att handläggningen af alla finska och de allra flesta
lappska ärenden skulle tillkomma det nya stiftets styrelse. Härjemte

4 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

har framhållits, helt visst med skäl, hurusom det skulle medföra större
enkelhet och reda i flera afseenden, att gränsen mellan stiften sammanfölle
med länsgränsen, helst derigenom äfven vunnes en billig jemkning
i afseende på areal och folkmängd, då deremot en delning efter endera
af dessa grunder skulle göra det ena stiftet i ettdera hänseendet alltför
stort i förhållande till det andra. Om stiftsdelningen på föreslaget sätt
genomfördes, skulle deraf föranledas en mindre ändring i nu bestående
kontraktsindelning. Ångermanlands nordöstra kontrakt omfattar nemligen
för närvarande, utom socknar i Vesternorrlands län, jemväl Nordmalings
och Bjurholms socknar i Vesterbottens län och skulle alltså,
med sin nuvarande sammansättning, komma att tillhöra båda stiften,
till förekommande af hvilken oegentlighet nämnda båda församlingar
kunde förenas med närmaste kontrakt inom Vesterbottens län.

Lämpligaste platsen för den nya stiftsstyrelsen synes vara Luleå.
Genom styrelsens förläggande till en residensstad komme samarbetet
mellan den kyrkliga och verldsliga myndigheten att underlättas; och af
de två residensstäder, som skulle komma att tillhöra det nya stiftet, är
Luleå den mest centralt belägna, hvarförutom sagda stad torde inom kort
icke blott komma i lätt förbindelse med den södra delen af stiftet, utan
äfven gå en ganska betydande utveckling till mötes. Härtill kommer,
på sätt jemväl i de underdåniga utlåtandena framhållits, att Luleå ligger
vida närmare än Umeå till de finsktalande församlingarna och de flesta
lapparnes hemvist.

I fråga om det nya domkapitlet har domkapitlet i Hernösand föreslagit,
att detsamma skulle bestå af, förutom biskop, sex lektorer vid
Luleå läroverk. Då för närvarande allenast fem lektorsbefattningar finnas
vid sagda läroverk, skulle för ändamålet erfordras inrättande af ytterligare
en lektorstjenst derstädes. I afseende härå synes emellertid följande
vara att erinra. I kongl. förordningen den 11 februari 1687 om
rättegång i domkapitlen § 1 föreskrifves, att i stiftsstäder, der icke akademier
äro, biskopens ordinarie assessores skola vara kyrkoherden i domkyrkan
och lectores. Enligt denna föreskrift borde, derest Luleå blefve
stiftsstad, kyrkoherden i Luleå stad ingå såsom ordinarie ledamot i domkapitlet.
Vidare kan anmärkas, att, enlig tkongl. brefvet till Linköpings
konsistorium den 7 juni 1834, jemfördt med kongl. brefvet till samtliga
konsistorierna den 15 juli 1752 och kongl. resolutionen den 11 mars
1806, domkapitel synes vara beslutmessigt, då fyra ledamöter äro tillstädes,
hvilka äro om beslutet ense, eljest då fem ledamöter äro närvarande.
Någon ökning af lektorernas''antal And Luleå läroverk synes
fördenskull icke vara erforderlig med hänsyn till det blifvande dom -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

kapitlets sammansättning. För fall af vakanser eller annat uppkommet
förfall för de ordinarie ledamöterna anvisar ofvanberörda paragraf af
rättegångsordinantien utvägen att genom adjunktion af dertill lämpade
män göra kapitlet fulltaligt.»

Sedan Kong!. Maj:t på dessa och öfriga till protokollen anförda skäl
föreslagit 1893 års Riksdag att medgifva, att Yesterbottens och Norrbottens
län finge från den 1 januari 1895 frånskiljas Hernösands stift
för att bilda ett särskilt stift, liade Riksdagen, enligt- hvad departementschefen
vidare erinrar, i skrifvelse den 6 maj 1893 anmält, att vid behandlingen
af denna proposition Riksdagens kamrar stannat i olika beslut
af den beskaffenhet, att, jemlik!, 63 § riksdagordningen, frågan i följd
deraf för samma riksdag förfallit. Kamrarnes omförmälda beslut innefattade:
Första Kammarens, bifall till Kongl. Maj:t proposition med det
tillägg, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke
Kalmar och Visby stift lämpligen kunde till ett stift förenas, äfvensom
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda ;
Andra Kammarens åter, medgifvande, att — under vilkor att Kalmar och
Visby stift sammansloges till ett stift, så snart en sådan sammanslagning
genom nuvarande biskoparnes i Kalmar och Visby afgång eller eljest
möjliggjordes — Vesterbottens och Norrbottens län finge frånskiljas
Hernösands stift för att bilda särskildt stift.

Af de vid 1893 års riksdag i ärendet förda förhandlingar inhemt-ades
ock, att nödvändigheten af Hernösands stifts delning allmänt erkänts,
under det att åsigterna varit delade derom, huruvida sådan åtgärd
borde såsom vilkor förutsätta sammanslagning af två andra stift.

Med anledning häraf och då i kamrarnes beslut särskildt antydts
önskvärdheten af Kalmar och Visby stifts förening, och jemväl sammansatta
stats- och lagutskottet, till hvars förberedande behandling frågan
om Hernösands stifts delning hänskjuta, uttalat sig för en utredning
härutinnan, hade en sådan synts böra ega rum. Då emellertid fråga
kunde uppstå, huruvida icke — om eu rubbning i nuvarande stiftsindelningen
i södra delen af landet måste ske för åstadkommande af en delning
af Hernösands stift — annan förändring i denna stiftsindelning än
den omförmälda kunde vara mera lämplig, liade Kongl. Maj:t den 17
juni 1893 anbefalt domkapitlen i Linköping, Vexiö, Kalmar och Visby
att till Kongl. Maj:t inkomma med utredning och förslag, hvart och ett
af dessa domkapitel i den mån detsamma af frågan berördes, huruvida
icke en sådan förändring i den nuvarande st-iftsindelningen kunde, utan
förnärmande af enskild rätt, ega rum, att:

antingen Visby stift förenades med Kalmar eller Linköpings stift,

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

eller ock Kalmar stift upphörde att vara särskildt stift och delades
så, att en del deraf lades till Linköpings stift och återstående delen till
Vexiö stift.

Af de utlåtanden, som med anledning häraf inkommit från bemälda
domkapitel, inhemtades, på sätt jag vid frågans föredragning inför Kongl.
Maj:t den 13 januari 1896 anmärkte, att ingen af dessa myndigheter
uttalat sig vare sig för Visby stifts förening med Linköpings stift eller
Kalmar stifts delning mellan Linköpings och Vexiö stift. Förslaget
beträffande Visby stifts förening med Kalmar stift hade deremot — under
förutsättning att Hernösands stifts delning ej läte sig genomföra utan
rubbning af stiftsindelningen i södra delarne af riket — tillstyrkts af
domkapitlen i Kalmar och Linköping, hvaremot domkapitlet i Visby på
det bestämdaste uttalat sig emot samma förslag.

Af domkapitlens berörda utlåtanden inhemtades vidare hufvudsakligen,
att domkapitlet i Kalmar — under erinran, att Kalmar stift hade en
folkmängd af omkring 150,000 personer, fördelade på 45 pastorat med
69 församlingar och 79 presterliga lägenheter, och att motsvarande siffror
i Visby stift utgjorde 50,000, 44, 93 och 50 — anfört, hurusom, då samma
siffror i Kalmar stifts Ölandsdel utgjorde 30,000, 23, 34 och 34, Visby
stift med allenast omkring en tredjedel öfversköte denna del af Kalmar
stift, samt att, då ett stift, bestående af nuvarande Kalmar och Visby
stift, komme att utgöras af omkring 200,000 personer, fördelade på 89
pastorat med 162 församlingar och 129 presterliga lägenheter, detsamma
skulle blifva ett bland de minsta i riket. Samma domkapitel både vidare
anfört, att, ehuru understundom inträffade, att personalförbindelsen mellan
fastlandet och Gotland vore synnerligen försvårad och någon gång upphäfd,
domkapitlet dock egde eu lång erfarenhet i dessa förhållanden med
afseende å Öland samt ansåge svårigheterna i denna del med det mera
aflägsna Gotland icke vara oöfvervinneliga. Domkapitlet i Linköping hade,
för att visa, att en förening af Visby stift med Kalmar stift vore lämpligare
än en förening af Visby och Linköpings stift, framhållit, att det
stift, som komme att bildas genom sammanslagning af Visby och Kalmar
stift, skulle till areal och folkmängd ej blifva större än ungefär halfva nuvarande
Linköpings stift, under det att antalet pastorat i ett stift, bestående
af nuvarande Kalmar och Visby stift, skulle blifva två tredjedelar
af motsvarande antal i Linköpings stift och dess allmänna läroverk icke
hälften så många, äfvensom att genom Visby stifts förening med Kalmar
stift förstnämnda stift komme att utgöra en mera sjelfständig och betydande
del af det hela än genom en förening med Linköpings stift. Domkapitlet
i Vishy, som vid sitt utlåtande fogat ett uttalande i frågan af Visby

Sammansatta Stats- och LagutsJcottets Utlåtande N:o 5.

stifts prestsällskap, kade deremot framhållit det oegentliga i, att förslaget
om upphörande åt Gotlands ställning såsom eget stift väckts utan
att i något afseende ställas i sammanhang med den erfarenhet, man gjort
om fördelarna eller olägenheterna för Gotland af denna kyrkliga sjelfständighet.
Af sådana olägenheter kunde domkapitlet icke tänka sig flera än
tvenne, nemligen å ena sidan den mindre omfattning, hvilken presternas
ansökningsrätt sålunda haft, och å andra sidan för församlingarna inskränktare
tillfällen att göra sig skilda presterliga krafter till godo. Men
hvad det förra vidkomme, skulle hvarje vidgning af ansökningsrätten medföra
ett i motsvarande grad ökadt antal medtäflare, och hvad det senare
förhållandet anginge, skulle genom öns afskeda läge och de gotländska
pastoratens jemförelsevis ringare lönevilkor den sannolika följden blifva,
att öfver hufvud de bättre krafterna droges öfver åt fastlandet, och att
de sämre komme att, sedan de der förgäfves eftersträfvat befordran,
söka sig till ön. Domkapitlet, som af dessa skäl ansåge fördelarna för
Gotland att utgöra särskildt stift vara både många och stora, hade vidare
framhållit den betydande svårighet, det skulle för Gotland innebära,
särdeles vissa tider af året, att icke på sjelfva ön hafva att tillgå stiftsstyrelse
i vare sig kyrkans, folkundervisningens eller det allmänna läroverkets
angelägenheter, samt vigten deraf, att, särskildt med hänsyn till
öns afskildhet, på platsen funnes en person med den högre bildning, en
biskop borde antagas besitta, hvilken kunde, genom att året om vistas
och verka på ön, blifva rätt förtrogen med det gotländska folkets egendomliga
skaplynne och behof, likasom folket med honom.

Vidare bär departementschefen meddelat, att frågan på denna
punkt understälts 1893 års kyrkomötes pröfning genom två särskilda
motioner, den ena af samtliga representanter vid mötet för Norrland,
den andra af en utaf de valda representanterna för Gotland. I den
förra motionen hade förslaget om Hernösands stifts delning satts i
samband med förslag om att kyrkomötet skulle medgifva, att, derest för
åstadkommande af ifrågavarande delning visade sig oundgängligt, att
de öfriga stiftens antal minskades, sammanslagning af två stift måtte,
så snart sådant kunde genom vederbörande biskopars afgång eller eljest
försiggå, ega rum antingen så, att Gotland upphörde att vara eget stift
och lädes till Kalmar stift eller på något annat sätt. Den andra motionen
hade gått derpå ut, att kyrkomötet, med ogillande af förslaget
om sammanslagning af vissa stift, måtte godkänna delningen af Hernösands
stift. Såsom motiv för den sistnämnda framställningen hade framhållits,
bland annat, att man icke finge taga i betraktande ensamt Gotlands
ringa folkmängd och areal, utan framför allt dess läge och de

8 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

svårigheter i samfärdseln med fastlandet, som deraf vore en följd. Det
vore föga sannolikhet för, att en året om regelbunden kommunikationsled
mellan Visby och Kalmar skulle komma till stånd. Säkerligen
skulle förbindelsen mellan dessa orter hufvudsakligen förmedlas öfver
Stockholm, åtminstone under långa tider årligen. Då skulle svårigheten
för vederbörande å ön att komma i personlig beröring med stiftsstyrelsen
blifva nästan oöfvervinnelig. Många stridigheter i kyrkliga och
skolförhållanden hade hittills genom biskopens personliga mellankomst
kunnat i godo biläggas. Det vore ej att betvifla, att, så länge biskopen
öfver de förenade stiften vore i sin kraftfullaste ålder, han ofta skulle
besöka ön. Men vid tilltagande ålder eller inträffad sjuklighet vore detta
omöjligt. Biskopens personliga verksamhet oafsedd, skulle stiftsstyrelsens
med hithörande skolstyrelses förläggande till fasta landet medföra
en betänklig rubbning i gången af ärendenas behandling. Motionären
hade tillagt, att förmånen af särskild stiftsstyrelse icke borde kunna mot
vederbörandes bestridande frånhändas en landsdel, med mindre än att
det nya, som sattes i stället, vore bättre än eller åtminstone lika godt
med det gamla, som gånge förloradt. Att i stället för det bättre sätta
något, som för den regleringen underkastade landsdelen ostridigt vore
sämre, skulle inom samma landsdel svårligen kunna betraktas annorlunda
än som eu oberättigad handling.

Kyrkomötet beslöt att:

dels anhålla om vidtagande af de ytterligare åtgärder, som kunde
vara erforderliga för att Hernösands stift måtte blifva, så snart ske
kunde, deladt;

dels anmäla, att kyrkomötet för sin del medgåfve, att Hernösands
stift, så snart ske kunde, delades på det sätt, att Vesterbottens och
Norrbottens län frånskildes derifrån för att bilda ett särskildt stift;

dels anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t vidtaga erforderliga
åtgärder för att, under förutsättning att Hernösands stift blefve deladt,
§ 2 samt tredje stycket af § 5 utaf förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863 måtte erhålla ändrad, af kyrkomötet
formulerad och för dess del godkänd lydelse.

Sedermera hade från domkapitlet i Hernösand och Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län ytterligare underdåniga skrivelser
i ämnet inkommit.

Domkapitlets i Hernösand skrifvelse, dagtecknad den 7 november
1894, innehölle hufvudsakligen följande. Sedan domkapitlet till en början
framhållit, hurusom de af departementschefen den 17 mars 1893 till
statsrådsprotokollet anförda skäl, som talade för önskvärdheten och nöd -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

vändigheten af Hernösands stifts delning, ännu qvarstode med oförminskad,
endels ökad kraft, fortsatte domkapitlet: Den inom vårt land, åtminstone
hvad landsbygden beträffade, säkerligen allenastående hastighet,
med hvilken folkmängden inom stiftet på sista tiden tillvuxit, komme
för visso att under den närmaste framtiden ökas. Den nyss färdigblifna
jernvägen till Boden såväl som tillgodogörandet af de norrbottniska
malmbergens rikedomar skulle säkerligen samverka i denna rigtning.
De nya kommunikationslederna, som till väsentlig del ginge genom
hittills obefolkade trakter, hade också redan medfört och komme utan
tvifvel att ytterligare medföra uppkomsten af nya befolkningscentra,
hvilka åter i sin tur nödvändiggjorde nya anordningar med afseende på
församlingsbildning, gudstjenstlokaler och folkskolor m. m., som hörde
under stiftsstyrelsens handläggning och tillsyn. Dylika till sin natur vanligen
mycket svårhandterliga organisationsfrågor utgjorde sedan lång tid
tillbaka en mycket väsentlig del af domkapitelsärendena, och man kunde
med visshet förutse, att antalet sådana mål skulle betydligt ökas i mån
af befolkningens tillväxt och uppkomsten af nya byar, gårdar och lägenheter.
Det borde ock bemärkas, att de förhållanden, om hvilka domkapitlet
sålunda erinrat, lörekomme företrädesvis inom de båda nordligaste
länen, från hvilka afståndet till stiftsstaden vore mycket stort
och hvilka följaktligen äfven ur denna synpunkt vore i trängande behof
af en mer närbelägen stiftsstad än den, de nu egde. Hvad särskildt
an ginge de för lappmarken egendomliga svårigheter med hänsyn till
vården om kyrka och skola, så bestode dessa svårigheter närmast i språkförhållandena
och den ganska omfattande organisation, som blifvit nödig
för att religionsvård och skolundervisning skulle kunna beredas åt den
nomadiserande lappbefolkningen. Men äfven den mera bofasta lappmarksbefolkningen
toge en stiftstyrelses omtanke och vård i vida högre grad
i anspråk, än hvad förhållandet vore med de flesta öfriga delar af stiftet
— att icke nämna andra delar af vårt land. Denna befolkning, som
utgjorde den vida öfvervägande delen — omkring 47,000 — af lappmarkens
invånare, vore spridd på en yta af mer än 1,000 qvadratmil
och befunne sig till ganska stor del i svår fattigdom. Den vidsiräckta
arealen gjorde, att befolkningen vore i behof af ett mångdubbelt större
antal presterliga krafter, gudstjenstlokaler och folkskolor, än fallet vore
i trakter med tätare befolkning; fattigdomen åter medförde stora, ofta
oöfvervinneliga svårigheter för den stiftsstyrelse, som hade att sörja för
tillfredsställandet, i någon mån, af sagda behof, och dessa svårigheter
blefve större, ju längre afståndet vore mellan stiftsstaden och dessa
Bill, till ltiksd. Frot. 1807. 4. Samt. 2 Afd. 5 Iluft. 2

10 Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

trakter. Hvad som af domkapitlet sagts om lappmarken gälde till god
del äfven finnbygden, såväl den inom lappmarken belägna som den,
hvilken läge utom lappmarken. Men för finnbygden med ett invånareantal
af 26,717 personer, tillkomme den svårigheten, att befolkningens
vida öfvervägande flertal — mer än 20,000 — vore af främmande nationalitet
och talade ett främmande språk. Sedan domkapitlet erinrat derom,
att Kongl. Maj:t, för att, såvidt möjligt, göra dessa trakters invånare
delaktiga af svensk kultur, tid efter annan anbefalt inrättandet af statsskolor
med svenska språket såsom uteslutande undervisningsspråk och
senast, sedan Riksdagen dertill beviljat medel, förordnat om inrättandet
af icke mindre än 18 nya sådana skolor, hade domkapitlet påpekat, att
vid dessa skolors anordnande och öfvervakande domkapitlet i förening
med Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade väsentligen samma uppgift,
som i fråga om andra folkskolor tillkomme vederbörande skolråd och
kyrkostämma, och att det läge i sakens natur, att denna uppgift endast
på ett mycket ofullständigt sätt kunde fyllas, så länge stiftsstyrelsen
hade sitt säte 72 mil från den sydligast belägna finnförsamlingen.

Med afseende på såväl lappmarken som finnbygden hade domkapitlet
för öfrigt framhållit två omständigheter såsom särskildt egnade
att visa behöfligheten af stiftets delning. Den ena vore den, att vid de
flesta organisationsfrågor kräfdes samverkan mellan stiftsstyrelse och
vederbörande länsstyrelse. Det sade sig sjelft, att en dylik samverkan
i yttersta grad försvårades, då afståndet från stiftsstaden till den ena
af de norra residensstäderna vore 25 mil och till den andra, der de
flesta hithörande ärenden handlades, ej mindre än omkring 55 mil eller
å jernväg 650 kilometer. Den andra härvid beaktansvärda omständigheten
vore, att ej blott det religiösa och moraliska tillståndet, utan
framför allt undervisningsväsendet i dessa nejder ännu befunne sig på
en synnerligen låg ståndpunkt. Hvad det sistnämnda beträffade, ansåge
sig domkapitlet böra anföra några, företrädesvis ur folkskoleinspektörernas
sammandrag af skolrådens uppgifter för år 1893 hemtade, mycket belysande
exempel. Så hade i flera församlingar i lappmarken icke ens
hälften af de i skolåldern varande barn erhållit undervisning i skola,
och hvad särskildt en af dessa församlingar anginge, hade den upplysning
lenmats, att i församlingens fjelltrakter af 160 i skolåldern varande
barn endast 33 kunnat erhålla skolundervisning. I åtskilliga andra församlingar
inom lappmarken och finnbygden hade antalet af de barn, som
under året åtnjutit skolundervisning, varit obetydligt större än deras antal,
som saknat sådan undervisning. Visserligen uppgåfves det om en stor
del af de barn, som sålunda icke undervisats i skola, att de åtnjutit
undervisning i hemmen, men det folie af sig sjelft, att denna under -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

visning- i de allra flesta fall vore nästan detsamma som ingen undervisning
alls. Med det beklagansvärda tillstånd, i hvilket skolväsendet sålunda
flerstädes i dessa nejder befunne sig, sammanhängde ett annat
förhållande, som kräft och kräfde alldeles särskilda åtgärder från presterskapets
och stiftsstyrelsens sida. I flera af de till lappmarken hörande
finnförsamlingarna funnes nemligen ett icke ringa antal vuxna personer,
som aldrig hlifvit konfirmerade, på grund deraf att de väsentligen saknade
ej blott kristendomskunskap, utan öfver hufvud all läskunnighet.
Dessa personer lefde till stor del i »vilda äktenskap», och de barn, som
i sådana äktenskap föddes, blefve naturligtvis i hög grad vårdslösade.
I Gellivara församling funnes ej mindre än 74 sådana äldre personer
i en ålder mellan 21 och 82 år, och i Karesuando med en långt mindre
talrik befolkning 47 dylika personer i en ålder mellan 20 och 59 år.
Den andliga vården om sådana menniskor, dem man å orten icke utan
skäl kallade hedningar, vore ett lika vigtigt som för stiftsstyrelsen svårlöst
problem.

I fråga om ökningen af göromålen i domkapitlet hade domkapitlet
upplyst, att dess diariinummer, som år 1887 utgjort 1,288, under de
följande åren oupphörligen ökats, så att de år 1892 utgjort 2,089. Under
år 1893 hade denna siffra åter nedgått något, dock så, att den varit
högre än något år före 1892; men alla förhållanden tydde derpå, att i
det hela ökningen alltjemt skulle komma att fortfara, något som, efter
hvad departementschefen anmärkt, vunne bekräftelse af domkapitlets senast
inkomna skrifvelse i ärendet. Domkapitlet trodde sig ock veta, att
dess diariinummer vore mer än dubbelt så manga som i Upsala stift
och ungefär lika många som i Lunds stift. Härvid vore jemväl att
märka, hvad domkapitlet förut antydt, att en mycket stor del af de hos
domkapitlet förekommande ärenden utgjordes af vigtiga, mycket arbete
kräfvande organisationsfrågor, till hvilka någon motsvarighet endast sällan
torde förekomma inom rikets öfriga stift. Det arbete, som genom mängden
och beskaffenheten af göromålen i domkapitlet ålades lektorerna vid
Hernösands allmänna läroverk, blefve också mycket betungande och stode
icke i rimligt förhållande till den minskning i undervisningsskyldighet,
som vore dem i läroverksstadgan medgifven. Så hade under de två då
senast förflutna åren allenast sessionerna i domkapitlet upptagit i medeltal
en tid af 5 timmar i veckan, hvartill komme den tid, som åtginge
till förberedelse för hvar session och som, särskildt till följd al ärendenas
ofta invecklade natur, vore mycket betydande; och domkapitlet
vore förvissadt, att, äfven om stiftet blefve deladt. pa sätt Kongl. Maj:t
en gång föreslagit, hvart och ett af de sålunda uppkommande nya stiften

12 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

skulle ur stiftsstyrelsens synpunkt blifva lika svårskött som något af de
eljest största stiften inom riket.

. ^ ^vad domkapitlet anfört framginge emellertid, att en skälig
lindring i stiftsstyrelsens göromål hvarken vore det enda eller det vigtigaste
skälet för den påyrkade stiftsdelningen. Hufvudsaken vore, att
församlingarna och undervisningsanstalterna, så länge stiftet vore odeladt,
icke kunde få vederbörlig tillsyn och vård. Stiftet hade i detta afseende
alltför länge varit vanlottadt i jemförelse med rikets öfriga delar;
och att låta detta missförhållande, hvilket vore stadt i ständig och snabb
tillväxt, fortfara, vore icke blott hvarken rättvist eller billigt, utan tillika
farligt. Antagligt vore, att Norrland, hvilket, i synnerhet dess öfre del,
ofta plägade betecknas såsom Sveriges framtidsland, ginge en stor och
snabb materiel utveckling till mötes. Men om denna utveckling i materielt
hänseende icke åtföljdes af ett vederbörligt framåtskridande i andlig
kultur, så uppstode en fara, som kunde blifva ödesdiger icke blott
för dessa landsändar, utan ock för hela fäderneslandet; och ett nödvändigt
vilkor för undgående af denna fara vore, att stiftet blefve, utan
dröjsmål, deladt.

Uti den förut omnämnda underdåniga skrifvelsen i ämnet från
Kong!. Maj tis befallningshafvande i Norrbottens län, hvilken skrifvelse
vore dagtecknad den 22 november 1894, hade, enligt hvad departementschefen
upplyst, Kongl. Maj:ts befallningshafvande framhållit den erfarenhet,
som denna myndighet under sin embetsutöfning varit i tillfälle att
inhemta derom, att de grunder, hvilka anförts till stöd för yrkandet om
Hernösands stifts delning, verkligen egde sådan styrka och betydelse,
att stiftsdelningen måste anses vara påkallad af ett oafvisligt behof, som
kräfde att snarast möjligt tillgodoses. Skrifvelsen vore af väsentligen
följande innehåll: Församlingsvård och skolväsende vore inom Norrbottens
län icke hvad de borde, hvilket berodde af förhållanden, som vore
för länet egendomliga. De flesta församlingars oerhördt stora utsträckning
gjorde det omöjligt för de fåtaliga presterliga krafterna att räcka
till för sin uppgift; och folkskoleväsendet blefve af enahanda anledning
bristfälligt. Församlingarna kunde icke förse de spridda, långt från
hvarandra liggande byarna med erforderliga lärarekrafter, och särskildt
gälde detta om de vidsträckta lappmarkerna. Inom dessa tillkomme dessutom
de särskilda svårigheter, som vore förbundna med sträfvandet att
bereda lappallmogen nödig religionsvård och undervisning. Slutligen vore
att märka det förhållande, att en betydande del af länets befolkning vore
finsktalande; och inom den finsktalande delen af länet förelåge en dubbel
uppgift: det gälde å ena sidan att tillse, att den finsktalande befolkningen

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

finge sig på sitt modersmål meddelad nödig undervisning, men å andra
sidan måste man söka i möjligaste mån tillmötesgå den önskan, som hos
samma befolkning lifligt framträdt, att erhålla äfven svenska undervisningsanstalter,
der deras barn kunde få tillfälle att inhemta kännedom jemväl om
svenska språket. Af det sagda framginge, att inom den nordligare delen
af vårt land förelåge, likasom i materielt så äfven i andligt afseende, ett
odlingsarbete af en omfattning, hvartill ingen annan del af riket företedde
något motsvarande. Att befolkningen skulle sjelf, fattig som den mestadels
vore, kunna bereda utväg att fjdla alla de stora kraf, som de säregna
förhållandena medförde, kunde icke fordras. Hjelp behöfd.es visserligen
från det allmännas sida, och sådan hade ej heller uteblifvit; men verksammast
bland alla de medel, som från det allmännas sida kunde vidtagas,
vore den ifrågasatta stiftsdelningen, hvarigenom de två nordligaste länen
skulle beredas förmånen af en stiftsstyrelse, som, lättare tillgänglig än den
nuvarande och hänvisad att uteslutande handhafva de nordligaste länens
angelägenheter, kunde ordnande, ledande och öfvervakande ingripa i det
arbete på det andliga området, som här förelåge. Detta arbete vore mer
än tillräckligt för att gifva full sysselsättning åt den styrelse, som finge
dess ledning sig anförtrodd; och med den utveckling, som på det materiella
lifvets alla områden här vore att motse, skulle dennas verksamhet
och uppgifter för hvarje dag ökas. Det vore icke möjligt för stiftsstyrelsen
i Hernösand, beläget på mer än 50 mils afstånd från Luleå,
från hvilken sistnämnda stad åter afståndet till den inom länet längst
bort belägna kyrkobyn vore 52 mil, att, öfverliopad af göromål beträffande
andra delar af det vidsträckta stiftet, egna åt den nordligaste delen
deraf den alldeles särskilda omvårdnad, som dervarande säregna förhållanden
kräfde. För Kongl. Maj:ts befallningshafvande erbjöde sig
alltjemt tillfällen till den iakttagelsen, att mycket, som inom länet borde
göras till befrämjande af religionsvård och undervisningsväsende, blefve
och måste blifva ogjordt; och många af de ändamål, beträffande kyrka
och skolor derstädes, dem staten genom anvisade anslag eller eljest
önskat tillgodose, kunde icke annat än ofullständigt ernås i saknad af
den sammanhållande och oaflåtligen ingripande kraft, som en särskild
stiftsstyrelse skulle ega. Mångfaldiga exempel såväl i ena som i andra
afseende! kunde anföras; och såsom ett bland de många hänvisade Kongl.
Maj:ts befallningshafvande till den af Kongl. Maj:t och Riksdagen med
lifligt intresse omfattade tanken att bereda den finsktalande delen af
vårt land den af densamma med begärlighet omfattade förmånen att
blifva delaktig äfven af svensk odling, ett syfte, som skulle befordras i
ojemförligt högre grad, om särskild stiftsstyrelse funnes på närmare håll

14 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

i stället för, såsom nu vore förhållandet, på ett afstånd af ungefär 70
mil från den finsktalande delen af länet. Att i de frågor, der samarbete
mellan stiftsstyrelse och Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle ega
rum, det stora afståndet mellan de båda myndigheterna medförde många
svårigheter och olägenheter, vore påtagligt och lade i sin män en hämsko
på bådas verksamhet för gemensamma syften. Till sist hade påpekats,
att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det anförda uteslutande
fäst sig vid de skäl för en delning af Hernösands stift, som vore att
hemta från de för dess nordligare hälft egendomliga förhållanden. Till
dessa skäl komme de talande grunder, som gjorde delningen önskvärd
jemväl med hänseende till stiftets sydligare delar, hvilka visserligen behöfde,
för att få sina intressen behörigen tillgodosedda, förmånen af en
särskild stiftsstyrelse, som, befriad från omsorgen om de många angelägenheter,
hvilka afsåge den nordligare delen, kunde egna sig ensamt
åt det myckna arbete, som för det sydligare Norrland förelåge och som,
med dessa landsdelars snabbt fortgående utveckling, i alltjemt ökad grad
förestode. Med förenadt afseende på det ena såväl som det andra kunde
sägas, att den ifrågastälda stiftsdelningen afsåge ett ändamål, med hvars
genomförande ej utan stor skada kunde anstå, men som, förverkligadt,
skulle kraftigt befrämja uppgifter af den mest omfattande betydelse.

Ytterligare bär departementschefen erinrat, att, sedan han sålunda
i sitt merberörda yttrande till statsrådsprotokollet 1896 redogjort för
hvad som i ärendet förekommit, han i samma yttrande framhållit, hurusom
af allt framginge, icke blott att ett oafvisligt behof af Hernösands
stifts delning förelåge, utan ock att detta behof måste inom den närmaste
tiden tillgodoses. I det först nämnda afseendet syntes ock en nästan
fullständig samstämmighet råda så väl inom Riksdagen som inom kyrkomötet.
Deremot hotades frågans lösning med ett uppskof på obestämd
tid deraf, att Riksdagens Andra Kammare såsom vilkor för delningen
uppstält fordran på en motsvarande sammanslagning af två andra stift.
Inom kyrkomötet mötte åter detta vilkor ett afgjordt motstånd. Hvad
som hittills i ärendet förekommit hade hos departementschefen stadgat
den öfvertygelsen, att den ifrågasatta sammanslagningen icke kunde
blifva annat än en nödfallsåtgärd, som icke i sig innebure någon fördel,
men väl medförde stora och känbara olägenheter. Särskildt det sätt
för sammanslagningens genomförande, som företrädesvis varit föremål
för diskussion inom Riksdagen och kyrkomötet, nemligen att förena Visby
och Kalmar stift, hade synts departementschefen synnerligen olämpligt,
såsom medförande verklig skada för Gotland, och det hade äfven der
blifvit mottaget med djupt bekymmer. Då tillika toges i betraktande,

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

att den kostnad, som Hernösands stifts delning nödvändiggjorde, med afseende
på ändamålets vigt kunde betraktas som en obetydlighet, hade
departementschefen ansett icke all förhoppning saknas, att Riksdagen,
med hänsyn till vigten af ärendets snara afgörande, skulle befinnas villig
att godkänna en Kongl. Maj:ts framställning af samma hufvudsakliga
innehåll som i den till 1893 års Riksdag gjorda.

Departementschefen hade alltså ansett, att den fråga, som borde
föreläggas Riksdagen, borde begränsas till Hernösands stifts delning.
Angående de medel, som borde af Riksdagen äskas till bestridande af
de med stiftsdelningen förenade kostnader, hade departementschefen —
med erinran, att han i fråga om sättet att bereda skälig löneinkomst åt
biskopen i det nya stiftet redan vid ärendets föredragning inför Kongl.
Maj:t den 17 mars 1893 uttalat sig för att det icke borde ifrågasättas,
att åt biskopen skulle på lön anslås något prebendepastorat, utan att
en bestämd lön borde åt honom anvisas — yttrat följande: Genom
kongl. brefvet den 15 juni 1861 angående reglering af biskoparnes
löner hade dessa löner i de särskilda stiften bestämts från 16,000
till 10,000 kronor, deribland för biskopen i Hernösand till 12,000
kronor. Då, enligt hvad Hernösands domkapitel uttalat, hvart och
ett af de två stift, i hvilka Hernösands stift skulle delas, för sin
behöriga vård komme att kräfva å stiftstyrelsens sida fullt upp så
mycket arbete som de flesta större stift inom det öfriga riket, hade,

1 enlighet med hvad jemväl kammarkollegium och statskontoret bemstält,
lönen åt biskopen i det nya stiftet synts icke lämpligen böra
sättas lägre än lönen åt biskopen i Hernösands odelade stift, eller 12,000
kronor, hvartill borde komma särskild hyresersättning, som enligt mom.

2 af de genom nyssnämnda kongl. bref den 15 juni 1861 faststälda
grunder för reglering af biskoparnes löner skulle till biskop, der biskopshus
ej funnes, utgå med belopp ej öfverstigande 1,500 kronor, hvilket
belopp i nuvarande fall syntes departementschefen vara erforderligt.
Medel till denna lön och hyresersättning hade synts kunna bekommas
ur biskopslöneregleringsfonden, hvilken uppkommit genom inkomster,
som afskilts från vissa biskopslöner och bestämts till jemnande af
andra. Vid 1894 års slut hade denna fond egt en behållning, som
beräknats uppgå till 460,935 kronor 7 öre. Inkomsterna under år 1894
hade uppgått till mer än 49,500 kronor, deraf ränta och kapitalvinst
18,608 kronor 10 öre. De till utgående från fonden anvisade årliga
utgiftorna till lönefylnad åt åtskilliga biskopar m. m. utgjorde tillsammans
24,210 kronor 49 öre, hvartill kommit för år 1894 en extra

16 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

utgift å omkring 360 kronor. — Fondens ställning hade vid 1895 års
slut varit väsentligen oförändrad.

Hvad anginge ledamöterna i det nja domkapitlet, hade departementschefen
yttrat, att det väl kunde ifrågasättas, huruvida icke kyrkoherden
i Luleå stadsförsamling och de nuvarande lektorerna vid läroverket,
hvilka icke mottagit sina befattningar med skyldighet att tjenstgöra
i domkapitel, borde erhålla särskild godtgörelse för det ökade
arbete, som ett ledamotskap i domkapitlet skulle för dem medföra, och
hvilket för lektorerna icke i afsevärd mån kunde anses uppvägas af
den förminskning i antalet undervisningstimmar, som enligt 13 § i
gällande läroverksstadga skulle medgifvas dem såsom domkapitlets ledamöter,
och i sammanhang härmed hade departementschefen omförmält,
att uti infordrade yttranden nuvarande kyrkoherden i Luleå stadsförsamlings
pastorat O. A. Vester äfvensom nuvarande lektorerna i kristendom
och filosofisk propedevtik, i historia och modersmålet samt i matematik
och fysik vid nämnda läroverk — de tvenne öfriga lektorerna åtnjöte
sedan flera år tillbaka tjenstledighet för sjukdom — förklarat sig villiga
att inträda som ledamöter i det tillämnade domkapitlet utan att ifrågasätta
särskild ersättning härför, kyrkoherden Vester under uttalande af
den förhoppning, att de presterliga krafter, som erfordrades för församlingsvården
inom pastoratet, måtte så ordnas, att densamma icke
behöfde lida intrång af kyrkoherdens domkapitelsgöromål.

Beträffande aflöningen åt konsistorienotarien i det nya stiftet hade
departementschefen ansett, att denne tjensteman borde åtnjuta dels de
inkomster, som enligt gällande grunder för konsistorienotariernas aflöning
utginge från Vesterbottens och Norrbottens län till notarien vid
Hernösands domkapitel, dels ock ett skäligt anslag af statsmedel. I
yttrandet till protokollet den 17 mars 1893 vore, med ledning af från
domkapitlet i Hernösand infordrade uppgifter, en specifik utredning
lemnad beträffande omförmälda från Vesterbottens och Norrbottens län
inflytande inkomster för konsistorienotarien i Hernösands • stift. Denna
utredning gåfve vid handen, att dessa inkomster i medeltal utgjort omkring
1,500 kronor årligen.

Domkapitlet hade visserligen ansett, att, i anseende tilLminskning
i provisionen från presterskapets enke- och pupillkassa, dessa inkomster
för framtiden ej borde beräknas högre än till 1,200 kronor, och föreslagit,
att till konsistorienotarien i det nya stiftet borde öfverflyttas de
30Ö kronor, som för närvarande utginge till konsistorienotarien i Hernösand
för dennes bestyr med lappmarks ecklesiastikverks angelägenheter,
samt hemstält, att derutöfver måtte åt förstnämnde konsistorienotarie

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5

anvisas 3,000 kronor. Notarien skulle härigenom beredas en löneinkomst
af tillhopa omkring 4,500 kronor. Då omförmälda 300 kronor
emellertid icke, såsom domkapitlet förutsatt, utginge från anslaget till
lappmarks ecklesiastikverk, utan från anslagen till domkapitlens expeditioner,
och alltså icke kunde betraktas såsom en tillgång utöfver sistnämnda
anslag, ansågs frågan om detta belopps öfverflyttning från
den ene notarien till den andre dermed vara förfallen. Visserligen vore
det ingalunda oantagligt, att de från de båda nordligaste länen konsistorienotarien
tillkommande inkomster i sportler, provisioner m. m. komme
att förminskas. Men då samma inkomster i medeltal under åren 1891
—94 något öfverstigit 1,500 kronor, hade departementschefen ansett
desamma kunna beräknas till detta belopp.

Vidkommande derefter amanuensen och vaktmästaren hade domkapitlet
ansett deras arfvoden kunna bestämmas till ungefär enahanda
belopp, hvartill amanuensens och vaktmästarens vid domkapitlet i Hernösand
inkomster af deras befattningar under de senaste åren före 1891
uppgått, nemligen för amanuensen 1,600 kronor och för vaktmästaren
omkring 500 kronor jemte bostad och vedbrand.

Beträffande slutligen öfriga kostnader för det blifvande domkapitlets
expedition hade domkapitlet beräknat dessa till följande belopp:

hyra för sessions- och expeditionslokal samt bostad

för vaktmästaren ...................................................... kronor 1,500: —

andra för expeditionen nödiga årliga utgifter ......... „ 600: —

hvartill skulle komma för anskaffande af möbler,
kassaskåp, andra nödiga inventarier, böcker,
kartor m. m. för en gång ................................. „ 3,500: —

I sammanhang med nu omnämnda beräkning af kostnaden för
den nya stiftstyrelsens i Luleå expedition hade domkapitlet i Hernösand
hemstält, att, i den mån genom stiftsdelningen inkomster skulle komma
att frångå notarien och amanuensen vid domkapitlets i Hernösand
expedition och öfverflyttas till motsvarande tjeustemän vid det nya
domkapitlet, ersättning måtte de förra härför beredas. Domkapitlet
hade i detta afseende framhållit, att härvid visserligen måste å ena
sidan tagas i betraktande, att dessa tjenstemäns arbete komme att blifva
i väsentlig mån minskadt genom stiftsdelningen, men att å andra sidan
äfven hänsyn måste tagas dertill, att deras arbete dittills varit öfver
höfvan betungande och att de med deras befattningar förenade löneinkomster
vore så knappa, att endast med beräkning af do inkomster,
Bih. till Likså. Prof. 1897. 4 Sami. 2 Afd. 5 Höft. 3

18 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

hvilka för närvarande af dem åtnjötes, dugliga innehafvare till samma
befattningar torde kunna erhållas.

Beträffande hvad domkapitlet rörande ifrågavarande anslagsbelopp
anfört, hade departementschefen icke haft annat att erinra, än att i
det för amanuensen vid domkapitlet i Hernösand angifna arfvode inginge
det belopp, 600 kronor, som af Kongl. Maj:t under de senaste åren
från lappmarks ecklesiastikverk anvisats till domkapitelsexpeditionen
såsom ersättning för göromål, hvilka särskild! afsåge lappmarken, och
hvilket belopp efter delningen syntes böra utgå från samma anslag
som öfriga kostnader för domkapitlets expeditioner. Ehuru det af dessa
göromål härrörande arbete komme att minskas, i händelse stiftsdelningen
egde rum, hade departementschefen dock ansett, att en nedsättning i
totalbeloppet af amanuensens arfvode icke skäligen kunde sättas i fråga,
utan att samma arfvode fortfarande borde utgå med 1,600 kronor, hvartill
jemväl amanuensens vid det nya domkapitlet arfvode torde böra
bestämmas. På dessa grunder hade departementschefen hemstält, att
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

dels att medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens län skildes
från den 1 januari 1897 från Hernösands stift för att bilda ett särskild!
stift, samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet finge af biskopslöneregleringsfonden
användas högst 13,500 kronor årligen;

dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå ett årligt
belopp af 1,500 kronor;

dels att såsom ersättning för den minskning i inkomst, som genom
den ifrågasatta stiftsdelningen skulle drabba notarien vid Hernösands
domkapitel till följd af förlusten af sportelinkomsterna från Vesterbottens
och Norrbottens län och amanuensen vid samma domkapitel genom
upphörande af ofvan omförmälda, från lappmarks ecklesiastikverk nu
utgående anslag å 600 kronor, måtte beviljas ett årligt anslag af
2,100 kronor;

dels ock att för anskaffande af möbler, inventarier m. m. för
expeditionslokalen vid det nya domkapitlet å extra stat för år 1897
anvisa ett belopp af 3,500 kronor.

Denna departementschefens hemställan hade af Kongl. Maj:t blifvit
bifallen, och i enlighet dermed hade aflåtits nådig proposition i ämnet
till 1896 års Riksdag. Der hade åt frågan egnats den förberedande

Sammansatta Stats- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 5.

behandlingen af sammansatta stats- och lagutskottet, som liemstält om
bifall till propositionen med den ändring allenast, att, då genom den
föreslagna stiftsdelningen de göromål, som särskildt afsåge lappmarken,
komme att i väsentlig mån minskas för amanuensen vid Hernösands
domkapitel, samt följaktligen den ersättning för förlusten af det från
lappmarks ecklesiastikverk utgående anslag af 600 kronor, som borde
beredas nuvarande innehafvaren af nyssberörda amanuensbefattning,
måste betraktas som ett rent personligt arfvodestillägg, ifrågavarande
af Kongl. Maj:t begärda ersättningsbelopp måtte beviljas endast å extra
stat för år 1897.

Vid ärendets behandling i kamrarne hade, efter hvad departementschefen
vidare erinrat, i Första Kammaren utskottets hemställan bifallits
utan votering, hvaremot i Andra Kammaren, sedan efter anstäld votering
107 röster befunnits afgifna för utskottets hemställan och lika många
röster för en väckt motion i ämnet, den förseglade sedeln afgjort utgången
så, att nämnda motion, som gått derpå ut, att Riksdagen måtte,
med afslag å Kongl. Maj:ts proposition, medgifva den föreslagna delningen
af Hernösands stift under vilkor, att Kalmar och Visby stift
sammansloges till ett stift, så snart en sådan sammanslagning genom
de nuvarande biskoparnes i Kalmar och Visby afgång eller eljest
möjliggjordes, af kammaren bifölls; och dermed hade sålunda frågan
tör den riksdagen förfallit.

Departementschefen har vidare anfört, att han fortfarande vidhölle
den åsigt rörande den ifrågasatta sammanslagningens olämplighet, som
han till statsrådsprotokollet den 13 januari 1896 uttalat, och att, då han,
oaktadt ofvannämnda utgång af delning sfrågan, redan nu återupptoge
densamma, det skedde till följd af liflig öfvertygelse icke blott om delningens
nödvändighet, utan ock om vigten, ur flera synpunkter, af
densammas snara genomförande. Domkapitlet i Hernösand hade ock i
skrifvelse af den 23 september sistlidet år framhållit, att behofvet af stiftets
delning icke blott allt fortfarande qvarstode, utan framträdde med ständigt
ökad styrka. Dervid hade domkapitlet uppgifvit, att under den då förflutna
delen af år 1896 antalet mål hos domkapitlet, enligt diariet, varit vida
högre än under motsvarande tid af något föregående år, samt att
stiftets folkmängd under åren 1894 och 1895 vuxit från 552,704 till
570,315 personer, och hade domkapitlet, under framhållande tillika,
att domkapitlet omöjligen kunde med likgiltighet åse, hvad som allt
mer blefve uppenbart, att den andliga kulturens intressen inom rikets
fyra nordligaste län icke kunde genom en enda stiftsstyrelse behörigen
tillgodoses, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes för innevarande års Riks -

Sammansatta Stats- och Lagutshottets Utlåtande N:o 5.

dag framlägga förnyadt förslag om bildande af ett särskildt stift,
bestående af Vesterbottens och Norrbottens län.

Ytterligare hade såväl landstingen som Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesterbottens och Norrbottens län uti underdåniga skrifvelser
framhållit vigten deraf, att frågan om delning af Hernösands stift med
det snaraste erhölle en lycklig lösning.

Kongl. Maj:ts förevarande framställning är densamma, som gjordes
till 1896 års Riksdag, allenast med den skilnad, att den ändring i
förslaget, som det sammansatta stats- och lagutskottet då förordade,
nu är iakttagen, i det ersättning till amanuensen vid domkapitlet i
Hernösand för i visst afseende minskad inkomst nu föreslagits utgå å
extra stat. De skäl, som sistlidet år föranledde utskottet att tillstyrka
bifall till Kongl. Majrts framställning, äro för utskottet fortfarande
bestämmande och hafva med odlingens fortskridande utveckling samt
befolkningens stadiga tillväxt inom Hernösands stift, i synnerhet dess
två nordligaste län, vunnit alltmera i styrka. Utskottet har derjemte
funnit ytterligare stöd för ett tillstyrkande i den omstäudigheten, att
den allmänna meningen inom Riksdagen synes alltmera ena sig om,
att det sätt, som Kongl. Maj:t föreslår för den af alla såsom nödvändig
erkända lösningen af föreliggande fråga, är det rigtiga. Detta finner
utskottet framgå af en jemförelse mellan röstsiffrorna vid Riksdagens
beslut i frågan åren 1893 och 1896, enär ju sistlidet år Första Kammaren
enhälligt biföll Kongl. Maj:ts förslag och detsamma i Andra Kammaren
endast genom den förseglade sedeln afslogs. Derjemte bör enligt
utskottets åsigt en icke ringa betydelse tillmätas de af landstingen i
Vesterbottens och Norrbottens län till Kongl. Maj:t ingifna skrifvelser
i ämnet, enär af desamma måste anses framgå, att befolkningen i
dessa nordliga trakter sjelf djupt känner behofvet af en egen stiftsstyrelse.

Utskottet hemställer fördenskull:

l:o.

dels att Riksdagen må medgifva, det Vesterbottens
och Norrbottens län må från den 1 januari
1898 frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 21

särskild! stift, samt att för aflönande af biskop i det
nya stiftet må af biskopslöneregleringsfonden användas
högst 13,500 kronor årligen;

dels att för bestridande af kostnaden för aflönande
af konsistorienotarie, amanuens och vaktmästare
vid det nya domkapitlet må beviljas ett*ordinarie
anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000
kronor, till amanuensen 1,600 kronor och till vaktmästaren
500 kronor;

dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad
må anslås ett årligt belopp af 1,500 kronor;

dels att Riksdagen må å extra stat för år 1898
såsom ersättning till nuvarande amanuensen vid domkapitlet
i Hernösand för den minskning i hans inkomst,
som i anledning af den föreslagna delningen
af Hernösands stift skulle uppstå genom upphörande
af det från lappmarks ecklesiastikverk till honom nu
utgående anslag, anvisa 600 kronor;.

dels för anskaffande af möbler, inventarier m.m.
för expeditionslokalen vid det nya domkapitel, som,
enligt förslaget om berörda stifts delning, skulle
komma att upprättas i Luleå, anvisa å extra stat för
år 1898 ett anslag af 3,500 kronor.

2:o.

Uti en den 22 januari innevarande år till Riksdagen aflåten
proposition (n:o 21) har Kong!. Maj:t, under åberopande af dervid

22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

fogade, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, jemlikt 87 §
regeringsformen, föreslagit Riksdagen att antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte
den 16 november 1863.

Härigenom förordnas, att §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863 skola erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 2.

Svenska kyrkans ombud skola vara samtlige biskopar i stiften
eller, der någon af dem har förfall, den af domkapitlets ledamöter,
som kapitlet i hans ställe väljer; pastor primarius i Stockholm eller,
derest han är hindrad, annan ledamot af Stockholms stads konsistorium,
den konsistorium utser; fyra bland teologiska fakultetens ordinarie eller
extra ordinarie professorer, två från hvardera af rikets universitet; en
vald, med fullmagt å ordinarie embete eller tjenst försedd prestman
från hvart stift och eu från Stockholms stad; så ock trettiotvå af lekmän
valda ombud, ett från Stockholm, ett från Visby stift, två från
hvartdera af de öfriga stiften och sex från det eller de valdistrikt,
Konungen med afseende å för handen varande förhållanden bestämmer.
Cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen må ock vid mötet
närvara och deltaga i öfverläggningarne, men ej i besluten, der de ej
äro till ombud vid mötet valde.

§ 5.

Inom hvarje pastorat ega samtlige å kyrkostämma röstberättigade
lekmän inom sig, vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande,
utse en elektor. Om kallelse till det sammanträde, äfvensom ställe
derför, gälle hvad i afseende å kyrkostämma särskildt är stadgadt.

_ Med iakttagande, att hvarje pastorat anses tillhöra det stift,
hvarinom, moderkyrkan är belägen, må två eller flera pastorat inom
samma stift och valdistrikt om gemensam elektor sig förena.

Vid val af lekmännens ombud utgöra Stockholms stad och Visby

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

stift hvardera ett och de öfriga stiften hvardera två valdistrikt. De
särskilda valdistrikten inom stiften bestämmas till sitt omfång af
Konungen.

Samtlige de inom ett valdistrikt utsedde elektorer skola på kallelse
sammankomma inför en inom distriktet boende, af domkapitlet förordnad
valförrättare. Dervid skola elektorerna med slutna sedlar hvar
för sig till ombud föreslå så många å kyrkostämma röstberättigade
män, som väljas skola. Vid första omröstningen är den vald, som
erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna. Har ej det antal ombud,
som väljas skall, dervid blifvit utsedt, upprättar valförrättaren en förteckning,
hvarå upptagas, derest ingen blifvit vid första omröstningen
utsedd, de, som erhållit de flesta rösterna, men eljest de, som näst
den vid berörda omröstning utsedde erhållit högsta röstetalet. Förteckningen
skall upptaga två gånger så många namn, som ombud då
äro att välja. Den omröstning, som derpå företages, må icke afse andra
än de i förteckningen uppförde personer; och äro de valde, som då de
flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal afgör lotten.

För hvarje ombud utses ock på lika sätt en suppleant att, i
händelse af ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga.

Val för Stockholms stad verkställes på ofvan föreskrifna sätt inför
Stockholms stads konsistorium.

Ifrågavarande §§ hafva för närvarande följande lydelse:

§ 2-

Svenska kyrkans ombud skola vara samtlige biskopar i stiften eller,
der någon af dem har förfall, den af domkapitlets ledamöter, som kapitlet
i hans ställe väljer; pastor primarius i Stockholm eller, derest
han är hindrad, annan ledamot af Stockholms stads konsistorium, den
konsistorium utser; fyra bland teologiska fakultetens ordinarie eller
extra ordinarie professorer, två från hvartdera af rikets universitet; eu
vald, med fullmagt å ordinarie embete eller tjenst försedd prestman från
hvart stift och eu från Stockholms stad; så ock trettio af lekmän valda
ombud, ett från Stockholm, ett från Visby stift, tre från Hernösands,
två från hvartdera af de öfriga stiften samt fem från det eller de valdistrikt,
Konungen med afseende å för handen varande förhållanden
bestämmer. Cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen må ock
vid mötet närvara och deltaga i öfvorläggningarna, men ej i besluten,
der de ej äro till ombud vid mötet valde.

Sammansatta Stats- •och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

§ 5.

Inom hvarje pastorat ega samtlige å kyrkostämma röstberättigade
lekmän inom sig, vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande, utse
en elektor. Om kallelse till det sammanträde, äfvensom ställe derför,
gälle hvad i afseende å kyrkostämma särskilt är stadgadt.

Med iakttagande att hvarje pastorat anses tillhöra det stift, hvarinom
moderkyrkan är belägen, må två eller flera pastorat inom samma
stift och valdistrikt om gemensam elektor sig förena.

Vid val af lekmännens ombud utgöra Stockholms stad och Visby
stift hvartdera ett, Hernösands stift tre och de öfriga stiften hvartdera
två valdistrikt. De särskilda valdistrikten inom stiften bestämmas till
sitt omfång af Konungen.

Samtlige de inom ett valdistrikt utsedde elektorer skola på kallelse
sammankomma inför en inom distriktet boende, af domkapitlet
förordnad valförrättare. Dervid skola elektorerna med slutna sedlar
hvar för sig till ombud föreslå så många å kyrkostämma röstberättigade
män, som väljas skola. Vid första omröstningen är den vald, som erhållit
mer än hälften af de afgifna rösterna. Har ej det antal ombud,
som väljas skall, dervid blifvit uteedt, upprättar valförrättaren en förteckning,
hvarå upptagas, derest ingen blifvit vid första omröstningen
utsedd, de, som erhållit de flesta rösterna, men eljest de, som näst den
vid berörda omröstning utsedde erhållit högsta röstetalet. Förteckningen
skall upptaga två gånger så många namn, som ombud då äro att
välja. Den omröstning, som derpå företages, må icke afse andra än
de i förteckningen uppförda personer; och äro de valde, som då de
flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal afgör lotten.

För hvarje ombud utses ock på lika sätt en suppleant att, i händelse
af ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga.

Val för Stockholms stad verkställes på ofvan föreskrifna sätt inför
Stockholms stads konsistorium.

Kongl. Majrts förevarande förslag innebär vissa förändringar i
kyrkomötets sammansättning, hvilka föranledas af den ifrågasatta delningen
af Hernösands stift. Då utskottet, som här ofvan tillstyrkt

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande A: o 5.

bifall till förslaget om Hernösands stifts delning, icke haft något att
erinra emot de föreslagna ändringarna uti ifrågavarande förordning, får
utskottet hemställa,

2:o att, under förutsättning att Vesterbottens och
Norrbottens län afskiljas från Hernösands stift för att
bilda särskilt stift, Kongl. Maj:ts förslag till lag om
ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 må af
Riksdagen antagas.

Stockholm den 22 mars 1897.

På det sammansatta utskottets vägnar:

GOTTFRID BILLING.

Reservationer:

vid punkten l:o

af herrar I. Månsson, F. O. Larsson och J. Ånderson: »Visserligen
äro goda skäl anförda för att Hernösands stift varder deladt, så
att en särskild stiftsstyrelse upprättas i Luleå för Vesterbottens och
Norrbottens län, men oss synes en sådan delning böra, i enlighet med
hvad Riksdagens Andra Kammare såväl vid 1893 som 1896 års riksdagar
beslutit, ske allenast i sammanhang med en sådan omreglering
på ett eller annat sätt af de nuvarande stiften, att hela antalet stiftsstyrelser
ej behöfver genom förändringen ökas. Det torde ej af hvad
i ämnet utredts vara till fullo styrkt, att en sådan omreglering icke
låter sig göra. Det är ganska naturligt, att den komme att väcka visst
motstånd inom de stift, som deraf skulle beröras, men detta torde ej
få vara bestämmande vid frågans afgörande. Då emellertid något förslag
om dylik omreglering såsom vilkor för bifall till Kongl. Maj:ts
Bill. till Biksd. Prof. 1807. 4 Samt. ti Afd. 5 Häft. 4

26 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

framställningar angående delning af Hernösands stift icke vid denna
riksdag väckts, anse vi, att utskottet bort hemställa om afslag å Kongl.
Maj:ts förevarande framställningar»;

vid punkten 2:o

af herrar 1. Månsson, F. 0. Larsson och J. Anderson, som ansett,
att Kongl. Maj:ts förslag om ändring i förordningen angående
allmänt kyrkomöte bort af utskottet afstyrkas.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.