Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1897:Sulu4 sulu)

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1897, kl. 12 midd.

Sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3, i anledning
af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar
dels med förslag till förordning angående skyddskoppyrnpningen
i riket, dels ock om höjning af anslag dertill.

l:o.

Genom proposition den 4 december 1896, n:o 4, bär Kongl. Maj:t,
under åberopande af det propositionen bifogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för samma dag föreslagit Riksdagen att antaga
en så lydande:

Förordning angående skyddskoppympningen i riket.

Med upphäfvande af nådiga reglementet för skyddskoppympningen i
riket den 29 september 1853, äfvensom af öfriga mot hvad här nedan
stadgas stridande föreskrifter, förordnas som följer:

§ I Mom.

1. a) Hvarje barn skall med skyddskoppor ympas (vaccineras)
före utgången af det på dess födelseår närmast följande kalenderåret,
så framt icke med läkareintyg styrkes, att barnet haft smittkoppor eller ej
kan utan fara för sin helsa ympas.

Bill. till Riksd. Prot. 1897. 4 Sami. 2 Afd. 4 Höft. (N:o 4).

2 Sarmhansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

b) Den, som blifvit vaccinerad, skall under det kalenderår, då han
fyller tolf år, undergå förnyad ympning (revaccination), derest han icke
haft smittkoppor eller redan blifvit revaccinerad eller enligt läkareintyg ej
kan utan fara för sin helsa ympas eller med hänsyn till kort förut undergången
vaccination fått af stads-, provinsial- eller extra provinsialläkare
anstånd med revaccination sig medgifvet, i hvilket sistnämnda fall revaccinationen
skall försiggå inom tid, som vid anståndets meddelande
bestämmes.

c) Då den ympningsskyldiges helsotillstånd utgör hinder för ympning,
skall denna verkställas inom ett år efter det ifrågavarande hinder upphört.

d) I händelse ympning ej slår behörigen an, skall densamma senast
inom ett år förnyas och, om den äfven då slår fel, efter minst tio månaders
förlopp upprepas under det på sista ympningen närmast följande
kalenderåret. Slår ympningen jemväl då fel, anses personen i fråga oemottaglig
för skyddskoppympning och är ej skyldig att sådan vidare undergå.

e) Efter hvarje verkstäld ympning skall den ympade å utsatt tid och
ställe tillstädeskomma och undergå besigtning för utrönande af ympningens
påföljd.

Mom. 2. Varder något af hvad här ofvan stadgats ej inom föreskrifven
tid fullgjordt, qvarstår skyldigheten, intill dess den blifvit uppfödd.
Den, som först sedan han öfverskridit det kalenderår, då han fylt tolf år,
blifvit vaccinerad, är dock ej pligtig att förr än tio år derefter undergå
revaccination.

§ 2.

Skyldighet att i de fall, hvarom föregående paragraf handlar, draga
försorg om ympnings och besigtnings verkställande, åligger, då den, som
skall ympas eller besigtigas, ej fylt aderton år, hans målsman.

§ 3.

I afseende på revaccination af dem, som till krigstjenst antagas, gälla
särskildt meddelade föreskrifter.

§ 4.

På helsovårds- eller kommunalnämndens anfordran skall beträffande
person, som öfverskridit den för vaccination eller revaccination i allmänhet

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

bestämda åldersgräns, företes intyg, att han blifvit med framgång vaccinerad
och, der fråga är om re vaccination, revaccinerad, eller, om så icke
skett, styrkas, att dertill förefinnes giltigt skäl. Fullgörandet häraf åligger
i fråga om person, hvilken ej fylt aderton år, hans målsman.

§ 5.

Mom. 1. Föreståndare för allmän eller enskild skola, läro- eller
uppfostringsanstalt vare skyldig att före persons intagning såsom lärjunge
vid anstalten affordra honom eller, om han står under målsman, denne
intyg, att personen i fråga antingen blifvit med framgång vaccinerad och,
om deri i § 1 mom. 1 b) angifna åldersgräns öfverskridits, revaccinerad
eller är på grund af någon af de i § 1 nämnda omständigheter vid tillfället
fri från skyldighet att undergå ympning; och må utan sådant intyg
ifrågavarande person icke vinna inträde såsom lärjunge vid anstalten, dock
med undantag för skolpligtigt barn, som anmäles till intagning i folkskola
eller i läroanstalt för döfstuinma eller blinda; börande sådant barn,
om behörigt intyg ej företetts, genom föreståndarens försorg genast anmälas
hos helsovårds- eller kommunalnämnden i den ort, der barnet är
kyrkobokfördt, och, så snart lämpligen ske kan, med tjenliga medel befordras
till ympning.

Såsom föreståndare enligt denna paragraf anses, om vid anstalten
finnes blott en lärare eller lärarinna, denna. Der flera lärare eller lärarinnor
äro anstälda,'' skall, om rektor, föreståndare eller styresman för anstalten
ej finnes, såsom föreståndare enligt denna paragraf anses, vid offentlig
folkundervisningsanstalt den, som af vederbörande skolråd eller skolstyrelse
fått sådant uppdrag för hela anstalten eller del deraf sig anförtrodt,
samt vid annan läro- eller uppfostringsanstalt den bland lärarne eller
lärarinnorna, som har den längsta tjensteåldern, och, vid lika tjensteålder,
den, som är till lefnadsåren äldst.

Mom. 2. Föreståndare, hvarom i nästföregående moment sägs, vare
ock skyldig ej mindre att före slutet af hvarje kalenderår upprätta förteckning
å de i den anstalt han förestår intagna lärjungar, hvilka, äro
födda under det elfte föregående kalenderåret, råknadt från det löpande,
än äfven att genast af förteckningen göra utdrag rörande alla till samma
ort hörande lärjungar och sända hvarje sådant utdrag till den kommunala
helsovårdsstyrelsen i den ort, der lärjungarne äro kyrkobokförda.

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

§ 6.

Mom. 1. Rättighet att vaccinera tillkommer:

a) legitimerade läkare;

b) andra personer af båda könen, hvilka, på sätt särskildt finnes
stadgadt, inhemtat kunskap och vunnit skicklighet i konsten att vaccinera
äfvensom förvärfvat insigt om äkta skyddskoppor förlopp och kännetecken
jemte kunskap om sättet att föra vaccinationsjournal samt häröfver erhållit
föreskrifna intyg; och

c) dem, hvilka, då denna förordning träder i kraft, ega behörighet
att vaccinera.

Mom. 2. Endast legitimerad läkare må taga vaccin af ympad person.
I lappmarken vare likväl äfven vaccinatör, som icke är legitimerad läkare,
berättigad att på nämnda sätt taga vaccin, när skyddskoppympningen der
eljest ej kan upprätthållas.

§ 7.

Mom. 1. Hvarje kommun i riket utgör för sig ett vaccinationsdistrikt,
inom hvilket erforderligt antal vaccinatörer (vaccinatriser) skall af
kommunen anställas. Varda två eller flere vaccinatörer anstälda inom eu
kommun, skall åt hvarje vaccinatör anvisas ett särskildt tjenstgöringsområde
(vaccinationskrets). Beslut om vaccinationsdistrikts fördelning i sådana
områden fattas, efter helsovårdsstyrelsens hörande, i stad af stadsfullmägtige
eller allmän rådstuga och å landet vid kommunalstämma samt underställes
Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Varder beslutet faststäldt, skall detsamma
införas i Kongl. Maj:ts beta 11 ni ngshaf v andes allmänna kungörelser.
På enahanda sätt förfares vid fråga om ändring eller upphäfvande af
distriktets fördelning i vaccinationskretsar.

Vilja två eller flera kommuner, som gränsa intill hvarandra, förena
sig om gemensam vaccinatör, må det ske, om tillstånd dertill lemnas af
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken då jemväl har att meddela de
särskilda föreskrifter, som pröfvas nödiga för skyddskoppympningens behöriga
handhafvande inom dessa kommuner. Vid gemenskap, som sålunda
blifvit bestämd, skall förblifva, intill dess Kong]. Maj:ts befallningshafvande,
efter gjord framställning, annorlunda förordnar.

Mom. 2. I civil tjenst anstäld läkare må ej, utan på skäl, som af
medicinalstyrelsen godkännes, undandraga sig att vara vaccinatör i den

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

till hans tjenstgöringsområde hörande kommun eller vaccinationskrets, inom
hvilken han är bosatt; dock bör, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal
lämpliga och till skyddskoppympnings utöfvande behöriga personer ställas
till läkarens förfogande att under hans inseende biträda vid skyddskoppympningen.

Mom. 3. 1 stad, der blott en stadsläkare är anstäld, skall han vara

vaccinatör för staden i dess helhet eller, om den är delad i vaccinationskretsar,
inom en af dessa. Har stad i sin tjenst två eller flere stads- eller
stadsdistriktsläkare, skall minst en af dem vara vaccinatör derstädes. Jemväl
i dessa fall skall, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal lämpliga
och behöriga biträden ställas till vederbörande läkares förfogande i enlighet
med hvad i mom. 2 af denna paragraf sägs.

§ 8.

Ingen må vägra legitimerad läkare, som vaccinerat barn, att åt detsamma
taga ympämne, om sådant befinnes erforderligt och med ympningens
framgång förenligt. Under enahanda förutsättning må vaccintagning
från barn ej heller vägras annan dertill berättigad vaccinatör i lappmarken.

§ 9-

Från medicinalstyrelsens vaccinationskontor ega vaccinatörer, så ock
andre, som hafva befattning med skyddskoppympningen, att vid behof
reqvirera och i mån af tillgång utbekomma animal vaccin, som skall
lemnas kostnadsfritt åt förste provinsialläkare och med dem likstälde stadsläkare
äfvensom åt vaccinatörer. Pålitligt ympämne skall jemväl hos nämnde
läkare hållas vederbörande vaccinatörer kostnadsfritt till hända.

§ io.

Utgifter för tryckning af instruktioner, anvisningar för skyddskoppympningens
utöfvande, blanketter till vaccinationslistor och vaccinationsintyg
m. m. äfvensom förste provinsialläkares och med dem likstälde stadsläkares
nödiga omkostnader för beredande af tillgång på ympämne godtgöras
af statsmedel.

Sammansatta Stats- och T jagutskottets Utlåtande N:o 4.

§ 11.

Huruledes postafgifter för försändelser, hvilka i tjensteärenden från
vaccinatörer aflemnas till posten för att genom dess försorg befordras, må
gäldas åt allmänna medel, samt huru och på hvad vilkor frankeringsfrihet
må åtnjutas för postförsändelser, innehållande vaccin eller reqvisition å
sådan, derom är särskildt stadgadt.

§ 12.

Vaccinatör eger åtnjuta arfvode och ersättning enligt följande bestämmelser.

a) För hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga ympningslistorna,
utgår, der ej annorlunda öfverenskoinmes, af kommunens
medel ett arfvode af 20 öre.

b) För hvarje lyckad vaccination eller ^vaccination betalas af den
ympade eller hans målsman, mot erhållande af ett utaf vaccinatören utfärdadt
intyg angående ympningen, en afgift af 50 öre; skolande dock
för person, hvilken enligt bevis af vederbörande kyrkoherde, kronobetjent
eller stadsfogde är fattig eller som, i fall sådant bevis ej företetts, saknar
utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, denna gäldas af den kommun,
i hvilken ympningen egt rum. Intyg att ympning slagit fel samt
huruvida och, i sådant fall, när förnyad ympning skall anställas lemnas
utan afgift.

c) För förnyadt sådant vaccinatörsintyg, hvarom i punkten b) förmärs,
erlägges af den, som begärt intyget, 25 öre. Begär enskild person
af vaccinatör annat intyg, skall intyg af den sökande lösas med 50 öre.
Intyg, som i denna punkt afses, må utan afgift utbekommas under enahanda
vilkor, som för liknande fall stadgas i förordningen angående expeditionslösen.

d) För inställelse å offentligt utlyst vaccinations- eller besigtningsmöte
utgå]'', derest vaccinatören är förste provinsialläkare, provinsial-, extra
provinsial- eller biträdande provinsialläkare eller vikarie för sådan läkare,
i enahanda ordning som vid läkares tjensteresor, af statsmedel en särskild
ersättning, der platsen för nämnda möte ligger annorstädes än i stad,
hvarest läkaren är bosatt, och derjemte befinner sig på längre afstånd
från läkarens bostad än två kilometer, efter den klass i gällande rese -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

reglemente, som är för provinsialläkare bestämd, och i annat fall med fem
l^ronor i dagtraktamente utan rätt för läkaren att beräkna reseersättning.
Åt annan vaccinatör å landet skall för hans inställelse å sådant möte,
när platsen derför ligger på längre afstånd än två kilometer från hans
bostad, skälig reseersättning utgå af kommunens medel efter den grund,
som vid vaccinatörens antagande eller sedermera blifvit å kommunalstämma
faststäld.

Har den i punkten b) stadgade afgift icke blifvit till vaccinatören
erlagd inom trettio dagar, sedan hans i samma punkt omförmälda intyg
om lyckad vaccination eller ^vaccination funnits att hos honom tillgå,
eger vaccinatören att å landet, hvartill i detta fall jemväl hänföres stad,
lydande under landsrätt, till kronofogden och i öfriga städer till vederbörande
stadsfogde eller, der stadsfogde ej finnes, till magistraten aflemna
ifrågavarande intyg jemte af vaccinatören till rigtigheten bestyrkt restlängd,
upptagande de ympades och deras målsmäns namn och hemvist
samt de oguldna afgifternas belopp, hvarefter med afgifternas indrifning
och redovisning förfares på sätt i fråga om uttagande af expeditionslösen
är stadgadt ; åliggande det utmätningsförrättaren att, när den ympade eller
hans målsman saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, derom
utan ersättning lemna erforderligt intyg, hvarefter afgiften, likaledes
utan ersättning, skall uttagas hos vederbörande kommun. De i punkten
c) omnämnda afgifter må utmätas i enahanda ordning, som är bestämd
för utmätning af expeditionslösen.

§ 13.

Mom. 1. Målsman, som utan giltigt skäl uraktlåter att efter anmaning
fullgöra hvad honom enligt § 2 af denna förordning åligger, straffes
med böter från och med två till och med tjugo kronor. Till enahanda
straff vare ock den förfallen, som, sedan han fylt aderton år, utan giltig
orsak underlåter att efter anmaning ställa sig till efterrättelse något af hvad
som föreskrifvits i § 1. Visar sålunda sakfäld person fortfarande försumlighet
eller tredska med hänsyn till uppfyllandet af ifrågavarande skyldighet,
eger vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd förelägga honom
viss tid, inom hvilken, vid vite, berörda skyldighet skall vara fullgjord.
Försittes vitet, eger nämnden att genom nytt vite göra sig hörsammad eller
anmäla förhållandet hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Af kommunalnämnd
förelagda viten må tillhopa ej öfverstiga tjugo kronor.

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Mom 2. Den, som ej ställer sig till efterrättelse stadgandet i § 4,
böte två kronor, när ohörsamheten icke är förenad med förseelse, som är
belagd med högre ansvar.

Mom. 8. Vägrar någon att under de i § 8 anförda omständigheter
låta taga vaccin, straffes med böter från och med två till och med femtio
kronor.

Mom. 4. Vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning
eller föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt eller med sådan
föreståndare enligt § 5 likstäld person, som utan laga förfall underlåter
att fullgöra hvad honom enligt denna förordning eller särskilda i kraft
af densamma utfärdade föreskrifter åligger, böte, der underlåtenheten icke
enligt allmän lag är belagd med högre ansvar, från och med två till och
med femtio kronor. Låter vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning
sig ej häraf rätta, eger medicinalstyrelsen att, efter förutgången
varning, fråntaga honom rättigheten att vaccinera.

Mom. 5. Visar vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning
vid dess verkställande vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet, eller
tager han, utan att vara dertill berättigad, vaccin af ympad person, böte,
der ej straff enligt allmän lag bör följa, från och med två till och med
etthundra kronor.

Mom. 6. Verkställer någon skyddskoppympning utan att vara dertill
berättigad, straffes med böter från och med två till och med tvåhundra kronor.

§ 14.

Mom. 1. Förseelse mot denna förordning eller mot de enligt densamma
meddelade föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol, der särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, der sådan icke finnes,
vid allmän domstol; och galle, i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares
beslut i dessa mål, hvad i allmänhet angående besvär i brottmål
är förordnadt.

Mom. 2. Förseelserna åtalas af allmän åklagare; egande helsovårdseller
kommunalnämnd ock att för särskilt fall förordna åklagare.

§ 15.

Öfver de beslut, hvilka det efter denna förordning eller de enligt
densamma meddelade föreskrifter tillkommer Kongl. Maj:ts befallnings -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 9

hafvande, helsovårds- eller kommunalnämnd att meddela, eger den, som
anser sin rätt deraf förnärmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär,
öfver Kongl. Maj:t,s befallningshafvandes beslut hos Kongl. Maj:t inom
den tid, som för Överklagande af förvaltande myndigheters och embetsverks
beslut är bestämd, samt öfver helsovårds- och kommunalnämnds beslut
hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande inom den tid, som är bestämd
för Överklagande af kommunalstämmas beslut; gällande dock, utan hinder
af besvär, beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen
förordnadt.

§ 16.

Böter och viten efter denna förordning och de i enlighet med densamma
meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter och viten, skola
de förvandlas enligt allmän lag.

§ 17.

De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpningen af
denna förordning, utfärdas af Kongl. Maj:t.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock vare
ej någon, som då redan fylt tolf år, pligtig att undergå re vaccination, och
vare ej heller i afseende å sådan persons vaccinationsförhållanden de i § 4
meddelade bestämmelser tillämpliga.

öfver de i läro- eller uppfostringsanstalt intagna lärjungar, som äro
födda år 1886, skall den, som enligt § 5 är att betrakta såsom anstaltens
föreståndare, före den 16 januari 1898 upprätta förteckning, hvaraf han
har att genast sända behöriga utdrag till vederbörande helsovårdsstyrelser.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 4 Sami. 2 Afd. 4 Häft.

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Med underrättelse, att, derest de i ofvanintagna förslag angifna grunder
för skyddskoppympningens ordnande vunne Riksdagens godkännande, Kongl.
Maj:t vore sinnad att utfärda särskildt vaccinationsreglemente, hade förslag
till sådant reglemente blifvit propositionen bifogadt, af följande lydelse:

Förslag

till

vaccinationsreglemente.

§ l.

Skyddskoppympning må kunna under alla årstider företagas; dock
vare vaccinatör, utan att annat aftal särskildt träffats, icke pligtig att under
andra tider än från början af maj till slutet af augusti månad hvarje år
vid offentligt utlysta vaccinationsmöten förrätta vaccination och revaccination,
såframt icke smittkoppor gå i orten eller inom annat med densamma
i lifligare föftnndelse stående samhälle. I sådan händelse skall inom den
eller de trakter och för den tid, medicinalstyrelsen med hänsyn till faran
för sjukdomens spridning bestämmer, den offentliga skyddskoppympningen,
utan afseende på årstid, oafbrutet pågå och fortsättas med alla, som infinna
sig för ympnings undergående.

§ 2.

Det åligger hvarje vaccinatör för hans tjenstgöringsområde:

a) att i början af hvarje kalenderår dels med ledning af uppgifter
från presterskapet och vederbörande församlingsföreståndare uppgöra listor,
enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver såväl under närmast
föregående året födda som då inflyttade, ännu lefvande och qvarboende
vaccinationspligtiga personer, dels ock å samma listor anteckna öfriga
personer, som äro skyldiga att undergå vaccination och besigtning;

b) att likaledes i början af hvarje kalenderår med ledning af förteckningar
från presterskapet samt vederbörande församlings- och skolföreståndare
uppgöra listor, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

alla, för hvilka revaccinationspligten under året inträder, äfvensom å samma
listor anteckna öfriga personer, som äro skyldiga att undergå revaccination
och derpå följande besigtning;

c) att i samråd med vederbörande helsovärds- eller kommunalnämnds
ordförande bestämma den ordning, i hvilken skyddskoppympningen och
den derpå följande besigtningen af de ympade höra företagas; skolande
underrättelse om nämnda ordning samt om tid och ställe för ympningen
inom olika trakter af tjenstgöringsområdet ej mindre genom ordförandens
försorg medelst kungörelse från predikstolen eller på annat lämpligt sätt
lemnas allmänheten än äfven af vaccinatören meddelas vederbörande provinsial-,
extra provinsial- eller stadsläkare så tidigt, att han må kunna
komma till städes, om så pröfvas nödigt;

d) att i behörig tid förse sig med ympämne, som på reqvisition utbekommes
från medicinalstyrelsens vaccinationskontor eller tillhandahålles
hos vederbörande förste provinsialläkare eller med sådan likstälde stadsläkare;
dock att vaccinatör, som är legitimerad läkare, äfven bör, sedan
skyddskoppympningen inom hans tjenstgöringsområde kommit i gång och
så länge den för året pågår, sjelf söka bereda sig tillgång till vaccin medelst
ympning från person till person, hvarjemte sådan vaccinatör skall uppsamla
vaccin från friska och dertill lämpliga barn samt insända densamma
till vederbörande förste provinsialläkare eller med sådan likstälde stadsläkare
;

e) att på vederbörligen angifna tider och ställen med skyddskoppor
ympa alla tillstädeskommande personer, som äro skyldiga att undergå
ympning eller eljest för sådant ändamål anmäla sig;

f) att på sjunde eller åttonde, senast nionde dagen efter verkstäld
ympning besigtiga den ympade för utrönande huruvida skyddskoppor uppkommit
samt fördenskull vid ympningens utförande underrätta den ympade,
hans föräldrar eller målsman om tid och ställe för besigtningen;

g) att, derest person, som, på sätt i näst föregående punkt sägs, skall
undergå besigtning, icke för sådant ändamål kommit till städes å utsatt tid
och plats, genast anmäla förhållandet hos vederbörande helsovårds- eller
kommunalnämnds ordförande;

h) att efter verkstäld besigtning utfärda intyg, enligt af medicinalstyrelsen
faststäldt formulär, huruvida ympningen lyckats eller slagit fel,
samt i senare fallet om och när densamma skall förnyas;

i) att föra noggranna anteckningar öfver alla åt honom ympade personer
(vaccinationsjournaler) samt årligen före den 16 september insända
afskrift af dessa journaler till vederbörande pastorsembete i hans tjenstgöringsområde
och, om journalerna innehålla anteckningar rörande person,

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

som är kyrkobokförd annorstädes, jemväl behörigt utdrag till pastorsembetet
eller föreståndaren i den församling, der ifrågavarande person är kyrkobokförd
;

k) att, derest någon begär förnyadt, intyg af beskaffenhet, som i punkten
h) sägs, utfärda sådant intyg med ledning af vaccinationsjournalen;

l) att vid hvarje kalenderårs slut till vederbörande helsovårds- eller
kommunalnämnd ingifva redogörelse, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt
formulär, för skyddskoppympningen under året; börande dervid uppgift
särskildt lemnas dels beträffande de personer, hvilka försummat att låta
vaccinera eller revaccinera sig eller till deras omvårdnad hörande ympningspligtige,
hvarvid äfven de senares namn böra utsättas, eller hvilka,
oaktadt sådan uppmaning, hvarom nedan i § 3 mom. 2 sägs, underlåtit
att å kungjord tid och plats inställa sig eller dem till besigtning, dels ock
om hvad med hänsyn till skyddskoppympningen finnes anmärkningsvärd!
eller anses kunna i ett eller annat afseende påkalla åtgärd från helsovårdseller
kommunalnämndens sida; och

m) att noggrant ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar,
hvilka med hänsyn till skyddskoppympningen utfärdas af medicinalstyrelsen.

Hvad här ofvan under punkterna f) g) h) i) k) och m) finnes för
vaccinatör föreskrifvet gäller äfven för öfriga personer, som äro behörige
att vaccinera och hvilka, utan att vara till vaccinatörer antagne, utöfva
skyddskoppympning; skolande af dem förteckningar å de personer, som
blifvit af dem med framgång ympade, uppgöras enligt af medicinalstyrelsen
faststäldt formulär och årligen före den 1 september aflemnas till
helsovårdsstyrelsen i den ort de ympade tillhöra.

§ 3.

Mom. 1. Helsovårdsnämnd eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd
åligger:

a) att, sedan vederbörande stads- eller förste provinsialläkare blifvit
hörd beträffande kompetensen hos sådana till vaccinatörsbefattning sökande,
som ej äro legitimerade läkare, antaga med viss uppsägningstid erforderligt
antal vaccinatörer, hvar och en med sitt särskilda tjenstgöringsområde, så
ock att, när vaccinatör finnes ej längre böra bibehållas vid sin befattning,
honom entlediga; skolande i såväl ena som andra fallet derom till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande sändas underrättelse för att införas i denna
myndighets allmänna kungörelser;

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

b) att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers förhållande
i deras tjensteutöfning, gifva dem behöflig del af inkomna förteckningar
samt tillse, att såväl vaccinatörerne som andra personer, hvilka
gå till hända med skyddskoppympning inom orten, iakttaga hvad dem
åligger enligt detta reglemente och på grund deraf utfärdade föreskrifter;
samt

c) att i anledning af vederbörande vaccinatörs årsberättelse vidtaga
nödiga åtgärder till vaccinationens och revaccinationens befrämjande inom
orten samt allvarligt tillhålla dem, som sådant försummat, att låta vaccinera
och revaccinera samt till besigtning inställa sig eller till deras omvårdnad
hörande ympningspligtige; skolande nämnden, derest sådant erfordras,
anmäla uraktlåtenhet i berörda hänseende till författningsenlig påföljd
samt taga på nämnden i öfrigt ankommande mått och steg för rättelses
vinnande. Härvid eger nämnden, i händelse af behof, påkalla och
erhålla biträde af kronobetjeningen.

Stadgandet i punkten a) om tillsättning och entledigande af vaccinatör
eger ej tillämplighet i fråga om stadsläkare i stad, där blott en sådan läkare
finnes anstäld.

Mom. 2. Har vaccinatör eller annan behörig utöfvare af skyddskoppympning
hos helsovårdsstyrelsens ordförande anmält, att person, som bort
undergå besigtning, icke för sådant ändamål kommit till städes å utsatt tid
och plats, skall ordföranden utan uppskof uppmana den besigtningsskyldige
eller den, som haft att ombesörja hans inställelse, att ofördröjligen
fullgöra hvad honom härutinnan åligger.

Ordföranden vare ock skyldig att, så snart han genom läkares intyg
fått tillförlitlig kunskap om något sjukdomsfall af smittkoppor i orten,
derom skriftligen underrätta vederbörande pastorsembete eller församlingsföreståndare
med uppgift tillika om den insjuknades namn, ålder och
bostad.

§ 4.

Mom. I. Presterskapet samt inspektörer, föreståndare och lärare vid
undervisnings- eller uppfostringsanstalter böra låta sig angeläget vara att,
i hvad på dem beror, befordra skyddskoppympningen och uppmuntra till
dess begagnande.

Mom. 2. Pastorsembetet inom hvarje församling åligger:

a) att, efter mottagande af vaccinationsjournalerna, utan uppskof och
senast före den 1 oktober i församlingsboken anteckna dem, som i journalerna
uppgifvas vara med framgång vaccinerade eller revaccinerade eller

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

oemottagliga för skyddskoppympning, så ock att, när tillförlitlig uppgift
att person haft smittkoppor erhållits, derom göra anteckning i församlingsboken;
skolande enahanda anteckningar med stöd af företedt flyttningsbetyg
eller intyg från vaccinatör eller annan behörig utöfvare af skyddskoppympning
äfven göras vid inflyttande personers inskrifning i församlingsboken; b)

att på grund af de i punkten a) omförmälda anteckningar särskilt
i hvarje utfärdadt flyttningsbetyg eller intyg för intagning i läro- eller
uppfostringsanstalt anmärka, om den eller de personer, för hvilka intyget
utfärdats, haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning
eller huruvida de undergått lyckad vaccination och ^vaccination
eller icke;

c) att, sedan fullständiga anteckningar gjorts efter vaccinationsjournalerna,
insända dessa till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller
stadsläkare för att bifogas dennes årsberättelse; samt

d) ej mindre att före den 16 januari hvarje år till vederbörande vaccinatör
aflemna dels förteckning å de under närmast föregående kalenderår
inom församlingen födda och dit inflyttade icke vaccinerade barn, som ej
redan aflidit eller haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning
eller utflyttat, dels ock förteckning å de i församlingen
kyrkobokförda ej revaccinerade barn, som äro födda under tolfte kalenderåret
före det löpande och icke aflidit eller utflyttat eller haft smittkoppor
eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning, än äfven att, sedan
skolrådets ordförande enligt gällande folkskolestadga uppgjort förteckning
öfver de under löpande kalenderåret i skolåldern inträdande och vissa äldre
skolpligtiga barn, låta, så snart ske kan, tillställa vaccinatören en lista å
de i samma förteckning upptagna barn, hvilka icke blifvit vaccinerade
eller, om de öfverskridit det kalenderår, hvarunder de fylt tolf år, revaccinerade
och som i båda fallen hvarken haft smittkoppor eller visat sig
oemottagliga för skyddskoppympning; skolande i nu ifrågavarande förteckningar
och lista uppgift tillika meddelas å barnens samt deras fäders,
mödrars eller målsmäns namn och bostad.

Mom. 3. Hvad i detta reglemente är om presterskapet och pastorsembete
föreskrifvet gäller i tillämpliga delar äfven om främmande trosbekännares
församlingsföreståndare.

§ 5.

Högsta tillsynen öfver skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen,
som eger att i öfverensstämmelse med gällande författ -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

ningar meddela råd och anvisningar rörande skyddskoppympning^^ utöfning
samt vidtaga alla de åtgärder för dess behöriga vidmagthållande,
som af styrelsen bero, och i öfrig!», der så erfordras, till Kong!. Maj:ts
pröfning hemställa hvad styrelsen i detta afseende finner nödvändigt eller
gagneligt,

§ 6.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande skola, hvar inom sitt län, vaka deröfver,
att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer och att vederbörande
kommunala helsovårdsstyrelser fullgöra hvad dem med hänsyn till
skyddskoppympning^! åligger, för hvilket ändamål Kongl. Maj:ts befallningshafvande
äfven ega att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga
lämpliga viten. När till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes kunskap kommer,
att å någon ort missförhållanden med hänsyn till skyddskoppympnirigen
i ett eller annat afseende förefinnas, skall Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillse, att tjenliga åtgärder för dessas undanrödjande vidtagas.

§ 7.

Beträffande förste provinsialläkares, provinsial-, extra provinsial- och
stadsläkares åligganden i afseende å skyddskoppympningen stadgas särskildt,
i den för dem utfärdade nådiga instruktion.

§ 8.

Der i stad, som ej deltager i landsting, särskilda förhållanden påkalla
undantag från de i detta reglemente meddelade föreskrifter, vill Kongl.
Maj:t, på derom af stadsfullmägtige, efter helsovårdsnämndens hörande,
gjord framställning, taga i öfvervägande, huruvida sådant undantag må
inedgifvas; skolande, när sålunda ifrågasatt undantagsbestämmelse anses
föranleda särskild kostnad, framställningen åtföljas af handlingar, utvisande,
att staden åtagit sig kostnadens bestridande.

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Detta reglemente skall träda i kraft den 1 januari 1898, dock hvad
Stockholm beträffar med den inskränkning, som betingas af nådiga förordningen
om mantals- och skattskrifningens förrättande i denna stad.

Vid ärendets föredragning i statsrådet anmälde chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Gilljam, dels medicinalstyrelsens skrifvelse den
8 juni 1894 med förslag till förnyadt reglemente för skyddskoppympningen
i riket, dels infordrade yttranden, som deröfver afgifvits ej mindre af
öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen efter
vederbörande förste provinsialläkares samt förste stadsläkarnes i Stockholm
och Göteborg hörande, ån äfven af domkapitlen, Stockholms stads konsistorium,
hofkonsistorium, direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk
och nya elementarskolan i Stockholm, öfverstyrelsen för Stockholms
stads folkskolor, direktionen öfver veterinärinstitutet i Stockholm,
generalpoststyrelsen och statskontoret, dels ock medicinalstyrelsens i anledning
af dessa yttranden den 17 januari 1896 afgifna utlåtande.

Efter att hafva redogjort för dessa handlingars hufvudsakliga innehåll
erinrade departementschefen derom, att under år 1896 ett sekel förflutit,
sedan den första vaccinationen utfördes af den engelske läkaren
Edward Jenner, hvilkens minne med anledning deraf under året firats inom
många civiliserade länder, deribland vårt eget, hvarest betydelsen af detta
skyddsmedel ^ mot smittkopporna länge varit insedd och i lagstiftningen
framkallat påbud om dess begagnande. Efterlefnaden hade äfven haftlill
följd, att smittkopporna, som förut ofta anstalt svåra härjningar bland
Sveriges inbyggare, på senare tid uppträdt mera sällan och mycket lindrigare.
Den framställning, som nyss lemnats, visade emellertid, att skyddskoppympnmgen
hos oss icke vore på ett fullt tillfredsställande sätt ordnad.

Härefter öfvergick departementschefen till en redogörelse, huru förhållandena
å detta område gestaltat sig inom åtskilliga främmande länder. Utskottet
tillåter sig att i afseende härpå hänvisa till den kongl. propositionen.

Beträffande frågan, huru dödlighetsförhållandena med afseende å smittkoppor
i Sverige och åtskilliga andra länder gestaltat sig, hänförde si°- departementschefen
till två efter officiella källor uppgjorda tabeller och en
grafisk framställning, hvilka äro såsom bilagor fogade vid propositionen
och till hvilka utskottet tillåter sig hänvisa.

Sedan departementschefen derefter redogjort för de beslut, som tyska
förbundsrådet den 18 juni 1885 fattat beträffande skyddskoppympningen,

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

anförde han bland annat: Den erfarenhet om den stora nyttan af ett väl
ordnadt vaccinations- och revaccinationsväsende, som man vunnit särskilt
i Tyskland och hvilken från andra håll bekräftats, syntes utgöra en stark
maning att, såsom ock nästan alla i detta ärende hörda sakkunnige förordat,
de hos oss till skydd mot smittkoppsfaran vidtagna anordningar
måtte göras mera verksamma och fullständiga genom påbjudande af allmän
revaccination, genom bestämdare stadganden om skyddskoppympningen i
allmänhet, genom beredande af tillgång på godt och ofarligt ympämne
samt genom anordnande af noggrannare kontroll öfver ympningens behöriga
handhafvande. Hvad medicinalstyrelsen i sådant afseende föreslagit
syntes departementschefen vara af beskaffenhet att kunna i hufvudsak
tillstyrkas. Vid en och annan punkt vore dock några erinringar att
framställa.

Från regeln om tiden, när revaccination borde ega rum, hvilken tid
enligt medicinalstyrelsens förslag skulle vara i allmänhet det kalenderår,
då barn fylde tolf år, syntes undantag böra göras för det fall, att personen
i fråga kort förut undergått vaccination. Då en första ympning,
som lyckats väl, ansåges bereda skydd mot smittkoppor under i medeltal
tio år, hvarefter en å nyo företagen ympning i de flesta fall sloge an,
hvilket ansåges innefatta bevis för att personen i fråga, derest han ej revaccinerats,
varit mottaglig för smittkoppor, hölle departementschefen före,
att det i allmänhet ej vore behöfligt att anställa revaccination förr än tio
år efter den första ympningen, och en undantagsbestämmelse i sådant syftevore
derför på sin plats. Enär det emellertid i afseende på personer, som
vaccinerats, innan de öfverskrida det kalenderår, då de fylla tolf år, syntes
rigtigast, att i hvarje förekommande fall särskild pröfning egde rum, om
och i hvad mån anstånd med revaccination af nämnda anledning kunde
medgifvas, hvilket bland annat kunde bero på antalet och beskaffenheten
af ärr efter en föregående ympning, torde det lämpligen kunna öfverlemnas
åt stads-, provinsial- eller extra provinsialläkare att i sådana fall, på derom
gjord ansökning, meddela beslut. Hvad deremot beträffade de väl icke
särdeles talrika personer, som först efter utgången af det kalenderår, då de
fylt tolf år, blifvit vaccinerade, borde det kunna vara tillräckligt att stadga,
att de ej skulle vara pligtige att förr än tio år derefter undergå förnyad
ympning. Det skulle visserligen kunnat ifrågasättas, om icke personer,
tillhörande sistnämnda kategori, borde alldeles befrias från skyldighet att
revaccineras. Härtill kunde möjligen skäl hafva förefunnits, derest man
haft anledning antaga, att revaccinationens skyddande kraft icke omfattade
längre tidrymd än vid pass tio år, i hvilket fall den, som revaccinerats
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 4 Sand. 2 Afd. 4 Höft. 3

18 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

vid ungefär tolf års ålder, icke skulle kunna på grund deraf anses för
framtiden ega bättre skydd mot smittkoppor än den, som, utan att hafva
blifvit vaccinerad före uppnåendet af nämnda ålder, det oaktadt gått fri
från smittkoppor och först efteråt vaccinerats. Erfarenheten syntes emellertid
gifva vid hand, att revaccinationen, ordentligt utförd, i allmänhet
beredde ett mera omfattande skydd, och af sakkunnige antoges revaccinationens
skyddskraft till och med kunna räcka för den ympades hela återstående
lifstid. Vid sådant förhållande torde äfven de, som först vid en
senare ålder vaccinerats, böra vara förpligtade att undergå ^vaccination.
När den, som skulle ympas eller besigtigas, ej fylt aderton år, syntes det
böra åligga hans målsman att draga försorg derom, att den omvndige
blefve behörigen ympad och besigtigad.

För att få kännedom om hvilka personer som borde undergå skyddskoppympning,
ansåge departementschefen att man fortfarande såsom hittills
vore _ tvungen att anlita presterskapets hjelp. Emellertid skulle nu,
om revaccinationen gjordes obligatorisk, erfordras kännedom ej mindre om
de vaccinationspligtige än äfven om de revaccinationsskyldige. Uppgiften
å dessa senare skulle enligt medicinalstyrelsens förslag lemnas af föreståndare
för läro- och uppfostringsanstalter. Häremot hade dock med skäl
erinrats, att en sådan uppgift måste blifva ganska ofullständig, då ett betydligt
antal barn i vårt land ej intoges i sådana anstalter. Det torde
derför, såsom äfven Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län och
domkapitlet i Lund ansett, blifva nödvändigt, att uppgifter af presterskapet
lemnades jemväl angående dem, som inträdde i revaccinationsåldern. Fullgörandet
häraf borde i allmänhet ej medföra synnerligen ökadt besvär för
pastor, som i alla fall enligt nu gällande bestämmelser måste i början af
hvarje år ej mindre upprätta förteckning dels öfver de barn inom skoldistriktet,
hvilka då inträdde i den för skolgång bestämda åldern, dels
ock öfver de till distriktet hörande barn, hvilka, ehuru äldre, af någon
anledning ej förut blifvit antecknade bland de skolpligtiga barnen, än äfven
till vederbörande vaccinationsföreståndare aflemna särskild uppgift å
de i nyssnämnda förteckning upptagna barn, hvilka icke blifvit med framgång
vaccinerade. Denna uppgift, som fortfarande torde blifva behöflig,
syntes böra äfven framgent af pastor meddelas, men, om, såsom medicinalstyrelsen
föreslagit, vaccinationsföreståndarebefattningarna afskaffades, lemnas
till vaccinatören. Tiden för inträdet i revaccinationsåldern skulle visserligen,
enligt medicinalstyrelsens förslag, i allmänhet infalla fem år senare
än den, då skolpligten började; men de hos skolrådets ordförande
förvarade anteckningarna om de skolpligtiga barnen torde dock lemna god
ledning för uppgörande af förteckning å de barn, som borde undergå re -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

vaccination. Det ökade arbete, som nedlades å upprättandet af den senare
förteckningen, kom me för öfrigt att motvägas af större lättnad för pastorserabetet
vid införandet i församlingsboken af anteckningar ur vaccinationsjournalerna,
då nemligen i de senare vid hvarje person kunde utsättas hans
folio nummer i församlingsboken.

Ålades pastorsembetena att lemna förteckning öfver revaceinationsskyldige,
kunde det synas obehöfligt att äfven skolföreståndare, på sätt
medicinalstyrelsen föreslagit, skulle förpligtas afgifva sådana förteckningar.
Då det emellertid kunde befaras, att i de förra förteckningarna skulle någon
gång kunna förefinnas luckor, syntes försigtigheten bjuda, att man
för att ernå en säkrare kontroll i förevarande hänseende beredde sig tillgång
jemväl till förteckningar af det andra slaget, för hvilkas upprättande
afsevärda svårigheter ej ansåges böra möta.

Medicinalstyrelsens förslag att inträde i allmän eller enskild undervisningsanstalt
ej skulle medgifvas någon, som ej företett intyg att han
vaccinerats och, om han uppnått viss ålder, revaccinerats eller att han på
grund af någon särskild omständighet vore vid tillfället fri från skyldighet
att undergå ympning, syntes väl böra uppställas såsom allmän regel; men
derifrån borde dock göras undantag för skolpligtigt barn, som anmäldes till
intagning i folkskola eller i läroanstalt för döfstumma eller blinda, emedan
eljest mången gång svårigheter och dröjsmål med skolpligtens fullgörande
skulle kunna uppstå. I fråga om sådant barn torde visserligen intyg i
nämnda afseende böra affordras barnets målsman, men, om behörigt intyg
ej företeddes, syntes barnet icke på grund deraf böra förvägras inträde i
skola. Deremot skulle för sådant fall lämpligen kunna stadgas, att barnet
borde genom skolföreståndarens försorg anmälas hos helsovårds- eller kommunalnämnden
i den ort, der barnet vore kyrkobokfördt, och, så snart
lämpligen ske kunde, med tjenliga medel befordras till ympning.

Den, som redan förvärfvat rätt att vaccinera, torde böra vid denna
rätt bibehållas, såvida densamma ej af honom förverkades, hvilket enligt
förslaget skulle kunna inträffa vid upprepade fall af underlåtenhet att fullgöra
honom såsom utöfvare af skyddskoppympning åliggande skyldigheter.
Det borde ej förbises, att enligt medicinalstyrelsens förslag oskickligt utöfvande
af skyddskoppympning skulle medföra straff, och att således deruti
skulle ligga en verksam driffjeder för den, som sysslade med vaccination,
att skaffa sig erforderlig skicklighet. Härtill skulle han dessutom
äfven eljest känna sig manad af sitt eget intresse och vidare få en särskild
anledning, om medicinalstyrelsens förslag angående inrättande af en
statsanstalt för beredande af animal vaccin genomfördes och deraf, såsom
antagligt vore, skulle följa ett allmännare användande af animal lymfa vid

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

ympning, livilket kräfde större teknisk färdighet hos den som hade att
verkställa ympningen.

Under förutsättning att en statsanstalt för beredning af animal vaccin
komme till stånd, skulle enligt medicinalstyrelsens förslag endast legitimerade
läkare ega rättighet att taga vaccin från ympad person. De skäl,
som härför anförts af medicinalstyrelsen, torde enligt departementschefens
åsigt få anses fullt giltiga. Då det emellertid stundom torde kunna inträffa,
att det i lappmarken blefve omöjligt att upprätthålla skyddskoppympningen,
om det skulle förbjudas dervarande vaccinatörer, som ej vore
legitimerade läkare, att ympa från arm till arm, ansåge departementschefen
det blifva nödvändigt att undantagsvis tillerkänna dessa vaccinatörer
sådan befogenhet.

Den tilltänkta statsanstalten för beredande af animal vaccin hade
medicinalstyrelsen föreslagit skola inrättas till en början endast i den omfattning,
att ungefär hälften af hela rikets årliga behof af yinpämne skulle
derifrån tillgodoses, hvaremot återstoden skulle fyllas genom humaniserad
lymfa. Häremot hade många af de i ämnet hörda myndigheterna inlagt
gensaga. Dervid hade erinrats, att, då staten tvingade befolkningen att
undergå ympning, det äfven vore statens skyldighet att alltid tillhandahålla
ett godt och ofarligt ympämne, samt att, då den huinaniserade lymfan
ej lemnade absolut garanti mot öfverförandet af farliga sjukdomar, en hvar,
som påyrkade att i stället blifva ympad med animal vaccin, hvilkens godhet
förut noggrant kontrollerats, borde hafva rätt att få denna fordran
uppfyld. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands och Kristianstads
län hade gått så långt, att de tillstyrkt ett stadgande af innehåll, att vid
skyddskoppympning endast animal vaccin skulle få begagnas. Härtill förelåge
dock enligt departementschefens åsigt ej tillräckliga skäl. Från den
långa tid, hvarunder ympning i vidsträckt omfattning hos oss bedrifvits
med humaniserad lymfa, kände man ytterst få fall, då någon svårare
sjukdom öfverförts genom vaccinationen. Den humaniserade lymfan åtnjöte
också i Sverige allmänt förtroende, hvilket för framtiden borde ökas, om
det i regeln tillätes endast legitimerade läkare att taga vaccin af ympad
person. Emellertid medgåfves, att efter medicinalstyrelsens i de anmälda
skrifvelserna gjorda uttalanden om ympning med vaccin af olika slag det
kunde vara en berättigad fordran af den, som skulle undergå ympning,
att få denna utförd med animal lymfa.

Erfarenheten från andra länder hade äfven visat, att ympning med
sådan lymfa vunnit hastig utbredning. Samma år tyska förbundsrådets
beslut om införande af ympning med animal vaccin fattats, eller år 1885,
hade utförts af alla vaccinationerna i Tyskland endast 33,07 procent med

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

djurlymfa. Derpå hade procenten år 1886 stigit till 54,18, år 1887 till
68,40, år 1888 till 77,4, år 1889 till 89, år 1890 till 92,96, år 1891 till
96,84 och år 1892 till 98,5 samt hade år 1893 varit något mindre, eller
98. Enligt en sistlidet år meddelad officiel berättelse om helsovården i
Ungern, vore den animala vaccinen der allmänt antagen och begagnad
inom 9/io af landet. I Finland och Danmark användes numera endast
undantagsvis humaniserad lymfa vid skyddskoppympning. Enligt berättelse
för år 1895 från den kongl. vaccinationsanstalten i Köpenhamn, vid
hvilken under nämnda år 2,921 barn ympats med animal vaccin, hade
dessa ympningar lemnat positivt resultat i mer än 99 procent af alla fall
med känd utgång. Enligt uppgifter från Frankrike och Norge skedde
äfven der nästan all skyddskoppympning med animal vaccin. Af berättelser
från vaccininstitutet i Kristiania inhemtades, att den derifrån lemnade
animala vaccinen visat sig mycket hållbar och lätthandterlig. Vid
bakteriologisk undersökning af den färdigpreparerade lymfan hade någon
patogen mikrob ej kunnat anträffas. Erfarenheten vid bruket af animal
vaccin hade äfven visat, att denna vaccin gåfve de vackraste och reaktionslösaste
pustler. I medeltal hade lymfan gifvit utmärkt anslagsresultat ännu
efter två till tre månaders förvaring. Godt anslag hade äfven inträffat vid
ympning med animal lymfa 220, 254, 296, 301, 304, 306, 333 och 371
dagar efter dess skördande. Anslagsprocenten vid alla kända fall af ympning
med animal vaccin, hade utgjort:

år 1893 första gången 90,5; vid revaceination 50,s,

» 1894 » » 91,s; » » 64,7,

» 1895 » » 93,o; » » 63,7.

Från Stockholm, der år 1884 inrättats eu kalfvaccinanstalt, för hvars
verksamhet eu redogörelse lemnats i medicinalstyrelsens första skrifvelse i
detta ämne, hade en liknande erfarenhet vunnits. Enligt Stockholms helsovårdsnämnds
årsberättelser hade af alla i Stockholm vaccinerade de, som
ympats med animal vaccin, utgjort:

år	1885.......	..... 45	%	år	1891.......	..... 90	%
»	1886......	..... 59,35	%	»	1892.......	..... 93	%
»	1887.......	..... 82,6	%	»	1893.......	..... 92,59	%
»	1888_______	..... 72,2	%	»	1894.......	..... 93	%
»	1889.......	..... 72,6	%	»	L895.......	..... 91,87	%,
	1890.......	..... 89	%

22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Nedgången under åren 1888 och 1889 uppgåfves hafva berott derpå,
att några kalfvar under hvartdera året lemnat nästan kraftlös vaccin, så
att humaniserad lymfa i stället måst tillgripas. Med sådan lymfa skedde
fortfarande i regeln ympningen å allmänna barnhusinrättningen. Eljest
användes numera i Stockholm vid skyddskoppympning så godt som uteslutande
animal vaccin. Sedan tekniken vid vaccinanstalten ytterligare
utvecklats, framhölles i berättelsen för år 1893, hurusom stadens vaccinatörer
enstämmigt vitsordat, att den aniinala vaccin, som under året tillhandahållits
dem, varit af utmärkt beskaffenhet. I berättelsen för år 1894
hette det deremot, att den animala vaccinen ej visat sig lika god som
under föregående år, utan varit ganska ojemn. Enligt berättelsen för år
1895 hade beträffande den animala vaccinens beskaffenhet af vaccinatörerna
enhälligt uttalats det omdöme, att den i böxjan af vaccinationstiden varit
utmärkt, men att den fram i juli, såsom det händt äfven under föregående
år, visat sig mindre kraftig. Under åren 1885—1895 hade ympats i Stockholm
med animal vaccin 41,053 personer, deraf med framgång 97,28 % af
alla fall med kändt resultat.

I anledning af de anmärkningar, som mot medicinalstyrelsens förslagom
inrättande af en statsanslag för beredande af animal vaccin framstälts
i vissa öfver förslaget afgifna utlåtanden, och då det hade synts departementschefen,
att man hos oss nu, sedan genom den i Stockholm befintliga
vaccinanstaltens verksamhet vägen banats för ett mera allmänt ympande
med animal vaccin, borde kunna taga steget fullt ut och genast anordna
den ifrågasatta statsanstalten så, att den vore i stånd att fylla nästan hela
behofvet af ympämne, hade departementschefen anmodat medicinalstyrelsen
att dels inkomma med yttrande, huruvida icke anstalten kunde redan från
början anordnas för beredande af full tillgång till allmänt användande af
animal vaccin och om ej i sådant fall, såsom derå i ärendet hörda myndigheter
antydt, särskilda arfvoden åt förste provinsialläkarne för deras befattning
med skyddskoppympningen kunde anses obehöfliga, dels ock uppgifva,
hvilka ändringar, under nämnda förutsättning, kunde böra vidtagas
i de af medicinalstyrelsen i ämnet uppgjorda kostnadsberäkningar.

Till svar härå hade medicinalstyrelsen i skrifvelse den 16 sistlidne
oktober anfört följande. Att redan från början anordna den ifrågasatta
anstalten för beredande af animal vaccin i den omfattning, att humaniserad
vaccin helt och hållet kunde undvaras och endast animal vaccin behöfde
användas, torde i praktiskt hänseende icke möta nämnvärdt stora svårigheter,
äfven om man dervid löpte risk, att vaccinationen tidvis måste afbrytas,
emedan den skördade kalfvaccinen någon gång, såsom erfarenheten
visat, af okänd anledning blefve fullkomligt overksam eller af så dålig

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

beskaffenhet, att flertalet vaccinationer blefve resultatlösa, under hvilka
omständigheter det måste vara fördelaktigt att kunna lita sig till ett för
handen varande förråd af humaniserad lymfa. Enligt medicinalstyrelsens
beräkningar af det årliga vaccinbehofvet för ympningarnas utförande i
öfverensstämmelse med det föreslagna nya vaccinationsreglementet skulle
totalsumman af de personer, för hvilka vaccin komme att erfordras, under
närmaste tiden uppgå till omkring 225,000. Bland Tysklands vaccinanstalter
funnes enligt 1894 års redogörelse icke mindre än åtta, hvilka
hvar och en, utöfver behofvet för kalfvarnes ympning, vid den egna anstalten
tillverkade vaccin för ett antal personer uppgående till eller öfverstigande
nämnda siffra. Medicinalstyrelsen hyste emellertid fortfarande
den mening, att allmänheten lika litet i vårt land som annorstädes skulle
öfverallt finnas beredvillig att öfvergifva den gamla, sedan hundra år pröfvade
metoden med humaniserad lymfa för något ännu hos oss så okändt
som den animala vaccinen, hvilken så sent som år 1894 blott användts för
omkring 20,000 bland 124,815 rapporterade vaccinationer, alltså endast i
omkring 16 procent af de kända verkstälda ympningarna. Då medicinalstyrelsen,
fullt öfvertygad om att införandet af animal vaccin endast småningom
komme att försiggå i vårt land, icke ansett sig böra föreslå större
anslag till anstalten, än som för flera år framåt kunde antagas vara tillräckligt
till dess anordnande och underhåll, hade styrelsen dermed trott,
sig handla i statens intresse, enär omkostnaderna för anstaltens anordnande
i den omfattning, att animal vaccin skulle kunna beredas för alla vaccinationspligtiga
inom landet, hade måst blifva betydligt större, än om anstalten
ej tilltoges i större skala, än behofvet kräfde, och först småningom
i mån af behof utvidgades. Skulle det likväl befinnas fördelaktigt, att
vaccinanstalten från början anordnades för beredande af full tillgång
till allmänt användande af animal vaccin, hade medicinalstyrelsen för sin
del intet att deremot invända, dock att det i så fall hade synts styrelsen
fördelaktigare, om två mindre anstalter på skilda platser inom landet anordnades
i stället för en större i Stockholm, enär den ena anstalten då
kunde vid behof och, om vaccin någon gång befunnes oduglig, supplera
den andra.

Om, mot hvad medicinalstyrelsen förmodade, användandet af animal
vaccin kunde med ens införas i vårt land, torde det af styrelsen föreslagna
arfvodet till förste provinsialläkarne väl kunna anses obehöflig!,
emedan nämnde läkares befattning med skyddskoppympning^!, utöfver dem
nu åliggande skyldigheter, då skulle inskränka sig till öfversändande af
vaccin i de fall, då vaccinatören af en eller annan anledning ej direkt reqvirerade
den från statsanstalten. Derest ympning med humaniserad lymfa

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

fortfarande blefve tillåten, syntes deremot icke kunna undvaras vissa vaccindepoter
med särskilda mot arfvode anstälda föreståndare, till hvilka befattningar
förste provinsialläkarne i följd af sin öfriga tjensteutofning syntes
medicinalstyrelsen mest lämpliga, hvarför äfven redan nu flere af dem förordnats
att uppehålla desamma.

Hvad beträffade de kostnader, som skulle blifva en följd af vaccinanstaltens
anordnande för beredande af full tillgång till allmänt användande
af animal vaccin, ansåge medicinalstyrelsen det förut beräknade
arfvodet för föreståndaren af 1,500 kronor böra väsentligt höjas, emedan
nämnde tjensteman genom anstaltens ställande på så bred basis måste vara
beredd att egna största, delen af sitt arbete åt anstalten. Äfven posterna
för veterinär, ympdjurens underhåll, betjening in. m. komme samtidigt att
stiga. Med ledning af tillgängliga uppgifter angående kostnaderna vid
utlandets vaccinanstalter ansåge sig medicinalstyrelsen under förutnämnda
förutsättningar kunna uppställa beräkningar, enligt hvilka organisationskostnaderna
skulle komma att uppgå till 3,450 kronor samt utgifterna för
årsunderhållet bestiga sig till 12,000 kronor.

Efter detta uttalande af medicinalstyrelsen ansåge departementschefen
det rådligast, att man för närvarande inskränkte sig till inrättande af eu
statsanstalt för beredning af animal vaccin i den mindre omfattning, som
medicinalstyrelsen ursprungligen föreslagit. Det syntes då äfven blifva
nödvändigt att tills vidare lemna förste provinsialläkarne och måhända
äfven med dem likstälde stadsläkare ett mindre arfvode för deras bestyr
med erforderlig vaccins anskaffning och tillhandahållande åt vederbörande
vaccinatörer.

Sedan departementschefen derefter framlagt skälen för den föreslagna
förordningens affattning i åtskilliga hänseenden, yttrade han:

»Af de grunder för skyddskoppympningens ordnande, för hvilka jag
nu redogjort, beröra åtskilliga förhållanden af den natur, att de böra på
den allmänna lagstiftningens väg regleras. Andra åter äro af beskaffenhet
att kunna i administrativ väg fastställas. Hit höra frågor om de tider, då
skyddskoppympning skall företagas, om vaccinatörernas tjenstepligter samt
om vissa åligganden, som med hänsyn till skyddskoppympningen tillkomma
en del embetsmyndigheter med flere. Bestämmelser härom torde,
der de ej så nära sammanhänga med hvad som rätteligen hör till en af
Konung och Riksdag gemensamt beslutad författning, att de ej lämpligen
kunna derifrån skiljas, böra sammanfattas i ett särskildt vaccinationsreglemente.
»

Efter att hafva uppläst de författningsförslag, hvilka finnas bilagda
propositionen, hade departementschefen, statsrådet Gilljam vidare anfört,

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

att, derest de upplästa förslagen godkändes, erfordrades åtskillig^ ändringai
i instruktionerna för medicinalstyrelsen och för läkare, vidare i föioidnino-en
angående kyrkoböckers förande samt i stadgarna för rikets allmänna
färoverlT och folkskolelärareseminarier, hvarjemte den i cirkulärbrefvet till
konsistorierna den 19 juni 1805 intagna föreskrift, att, innan någon finge
till klockaresyssla å landet antagas, han borde hafva förskaffat sig af läkare
vitsordad kunskap om och färdighet i verkställande af vaccination, torde
böra upphäfvas. Dessutom erfordrades föreskrifter angående vilkor för
behörighet till skyddskoppympnings utöfvande af andra än legitimerade
läkare m. m.

Det sammansatta stats- och lagutskottet, till hvilket ifrågavarande proposition
öfverlemnats, har pröfvat de skäl, som, enligt statsrådsprotokollet,
vederbörande departementschef framdragit för förslaget. Utskottet har
emellertid ej af dem kunnat öfvertygas om nödvändigheten af den genomgripande
förändring i lagstiftningen angående vaccinationen, som förslagetinnebär.
Departementschefen har sjelf anmärkt, att efterlefnaden af nuvarande
påbud om vaccinationens begagnande haft till följd, att smittkopporna,
som förut ofta anstalt svåra härjningar bland. Sveriges inbyggare, på
senare tid uppträdt mera sällan och mycket lindrigare. Detta synes äfven
med fullkomlig tydlighet ådagaläggas åf såväl den vid propositionen fogade
tabellen n:o 2 som den likaledes bifogade grafiska framställningen öfver i
Sverige inträffade dödsfall af smittkoppor på hvarje million invånare under
åren 1749—1894. Af den senare framgår, att efter vaccinationens införande
i Sverige antalet dödsfall, förorsakade af smittkoppor, högst få^ åi
stigit öfver 500 på millionen invånare — sedan år 1810 endast fyra gånger
och deraf ej mer än en gång, nemligen år 1874, nalkats tusentalet
— men deremot under många år ej ens belöpt sig till etthundra. V id
jemförelse med den föregående tiden, da en på liknande sätt beräknad
dödsprocent. af 3,000, 4,000, 5,000 eller ännu mer ej varit ovanlig, tyda
ofvannämnda siffror på, att ganska tillfredsställande förhållanden uti ifrågavarande
hänseende inträdt. Tabellen n:o 2 ådagalägger bland annat, att i
Sverige under de tio åren 1885—1894 hela antalet hända dödsfall i smittkoppor
intet år ötverstigit 25 och de flesta aren icke ens uppgått till 10.
Om också detta delvis kan bero derpå, att någon mera utbredd koppepidemi
icke uppträdt under sagda tid, må likväl erinras, att, enligt hvad den
grafiska framställningen utvisar, någon lika lång tidsperiod aldrig förut
kunnat förete lika fördelaktiga siffror. På grund häraf, och då utskottet
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 4 Sand, 2 Afd. 4 Höft, 4

26 Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

ej har sig bekant, att något missnöje med nu gällande vaccinationsbestämmelser
framträda åtminstone ej i allmännare omfattning, har det synts
utskottet, som om något stöd för yrkandet om skärpning i de nuvarande
bestämmelserna angående vaccinationen icke kan hemtas derifrån, att samma
bestämmelser skulle på senare tid hafva visat sig otillräckliga.

Det skulle visserligen kunna tänkas, att förhållandena kunde blifva
ännu gynsammare och i synnerhet säkerheten mot tillfälliga epidemier ännu
större än nu, i fall strängare bestämmelser infördes. Men dervid torde man
dels böra tillse, huruvida synnerligen fördelaktigare förhållanden än de i
Sverige rådande i verkligheten låta sig vinnas, och dels bör man vid bedömandet
af reformer i detta hänseende afväga de eventuella fördelarne
mot de olägenheter, som komma att uppstå.

I det förstnämnda afseendet kunna värdefulla upplysningar inhemtas
af den propositionen bifogade tabell n:o 1, hvilken utvisar, att af de derstädes
upptagna länder i Europa endast Skottland och Irland kunna uppvisa
gynsammare siffror än Sverige. Enligt departementschefens redogörelse
är dock i dessa länder visserligen vaccination obligatorisk, men icke
^vaccination. Alla öfriga i tabellen upptagna länder, äfven de, hvarest
eu strängare lagstiftning i ämnet, liknande den af Kong]. Maj:t nu föreslagna,
är gällande, visa ofördelaktigare siffror. Om också detta delvis kan
bero på ogynsammare sanitära förhållanden i allmänhet, torde likväl, då
Sverige således får anses vara i ifrågavarande afseende bland de allra bäst
lottade land i Europa, ej heller af jemförelse med utlandet något skäl till
förändring af nuvarande lagstiftning kunna hemtas.

Men äfven under förutsättning, att någon fördel i ifrågavarande hänseende
skulle kunna vinnas genom införande af de skärpta bestämmelser,
som Kongl. Maj:t föreslagit, håller utskottet före, att de stora olägenheter
och svårigheter, som deraf skulle förorsakas allmänheten, vida öfverväga
fördelarne. Vaccinationen, sådan den nu bedrifves, synes hafva tillvunnit
sig allmänhetens förtroende, och utskottet är öfvertygadt, att detta skall
framdeles blifva förhållandet i allt högre grad. Deremot befarar utskottet,
att de stränga bestämmelser, som innefattas i Kongl. Maj:ts förslag, möjligen
kunna bland befolkningen väcka ovilja, hvilken särskilt torde komma
att vånda sig emot de föreslagna straffbestämmelserna. Förtroendet för
skyddskoppympning^! skulle, enligt utskottets förmenande, till och med
kunna derigenom rubbas.

Hvad Kongl. Maj:ts förslag innehåller om upprättandet af en anstalt
för framställande af animal vaccin synes deremot utskottet vara behjertansvärdt.
De enda anmärkningar, som efter utskottets mening kunna med
fog framställas mot det nuvarande vaccinationssystemet, torde nemligen

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

gälla användningen af humaniserad lymfa, enär det utrönts, att derigenom,
om också endast i undantagsfall, smitta kunnat öfverföra^ till den vaccinerade.
Då det ju bör vara för staten ytterst magtpåliggande, att densamma,
hvilken påbjuder vaccination, dervid tillhandahåller absolut ofarlig
lymfa, linner utskottet hvarje sådant, om ock sällsynt, fall innebära tillräcklig
maning till en förbättring i nu anmärkta hänseende. Utskottet har
dock icke funnit sig härvid böra framställa något bestämdt förslag, men
är förvissadt derom, att Kongl. Maj:t ej lärer underlåta att i detta afseende
till Riksdagen göra de framställningar, som kunna vara erforderliga.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

l:o att Kongl. Maj:ts förevarande proposition icke
må af Riksdagen bifallas.

2:o.

Uti den till Riksdagen aflåtna statsverkspropositionen har Kongl. Maj:t
under riksstatens åttonde hufvudtitel i punkten 21 föreslagit, att anslaget
till vaccinationens befrämjande må med titelns ändring till »anslag för
skyddskoppympningen» höjas med 2,800 kronor, eller från 7,700 kronor
till 10,500 kronor, och såsom reservationsanslag i riksstaten uppföras.

Enligt det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver
ecklesiastikdepartementsärenden den 14 januari detta år har föredragande
departementschefen bland annat erinrat derom, att genom kongl. bref af
den 27 november 1874 faktstälts ny utgiftsstat för vaccinationsväsendet
att gälla från och med år 1875.

Denna stat upptoge:

arfvoden för 5 depotföreståndare å 300 kronor .................... kr. 1,500: —

d:o för 11 d:o å 200 kronor............. » 2,200: —

arfvode till biträde vid medicinalstyrelsens vaccinationskontor » 400: -—

understöd åt ålderstigne, i behof varande vaccinatörer.......... » 150: —

lielöningar åt vaccinatörer........................................................... » 2,500: —

Återstoden .................................................................................... » 950: —

vore afsedd till bestridande af rese-, trycknings- och andra

omkostnader, dock att hvad derå kunde besparas finge af
medicinalstyrelsen till större eller mindre del användas
äfven till belöningar åt vaccinatörer. _____

Summa kr. 7,700

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande A:o 4.

Departementschefen har vidare anfört bland annat, att beträffande den
tilltänkta statsanstalten för beredning af animal vaccin hade medicinalstyrelsen,
under förutsättning att anstalten till eu början skulle anordnas
för eu årsproduktion af högst 115,000 vaccinportioner, uppgjort följande
kostnadsberäkning, vid hvilken departementschefen ej hade något att erinra.

Organisationskostnader:

lokalens inredning in. m........... kr. 1,000: —

2 ympbord............. » 200: —

instrument och möbler in. in. ..... » 1,250: —

mjölkkärl, kokkärl, täcken, griminor, rockar............................ » 75: —

5 dussin handdukar............................. »_50: —

Summa kr. 2,575: —

Arsund erhåll:

hyra för lokal med rum för betjening ... ............................. kr. 1,000: —

föreståndare och veterinär. .......... .............................,................. » 2,000: —

hyra för 50 kalfvar ä 10 kr...................................................... » 500: —

transport af dessa kalfvar 2 gånger i veckan...................... » 150: —

15 liter söt mjölk 350 dagar a 15 öre litern.......................... » 787: 50

betjening och skötsel m. m..................................................... » 1,000: —

uppvärmning och belysning....... ....................... » 100: —

tvätt och rengöringskostnader.........................r........................ » 50: —

emballage .. ................................ » 500: —

inventariers underhåll............. » 100: —

diverse omkostnader............ » 312: 50

Summa kr. 6,500: —

Till jemförelse meddelade departementschefen, att norska Stortinget
år 1891 beviljat till inrättande af en
till anstaltens drift under första året 2,400 kronor. Denna anstalt, som
trädt i verksamhet i mars 1892, hade dock varit afsedd att till en början
bereda vaccin för ympning af endast omkring 24,000 personer årligen.
Anslaget till anstaltens drift hade emellertid sedermera ökats år 1892 till
3,500 kronor, 1893 till 3,700 kronor, 1894 till 4,200 kronor och 1895 till
4,400 kronor, h vilket sistnämnda belopp beviljats jemväl 1896. Behofvet
af animal vaccin hade också under tiden stigit, så att under år 1895 från

Sammanfatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

anstalten reqvirerats lymfa till mer än 46,000 personer. Den kong!, vaccinationsanstalten
i Köpenhamn, der äfven animal lymfa producerades, hade
ett statsanslag af 9,000 kronor. För vaccinberedningsanstalten i Helsingfors,
till hvars inrättande beviljats 19,810 mark, vore år 1893 faststäld stat,
slutande å 6,860 mark.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle å hittillsvarande ordinarie
utgiftsposter för vaccinationsväsendet en del besparingar kunna göras genom
indragning af vaccindepoterna i deras nuvarande form och afskaffande af
belöningar i form af penninggåfvor åt vaccinatörer. Behållningen å vaccinationsanslaget
skulle kunna användas till bestridande af kostnader dels
för organisationen af vaccinanstalten, dels för ökadt blankettryck med
mera, som blefve en nödvändig följd af vaccinationsväsendets omdaning.
Från och med det år, då en på de af medicinalstyrelsen föreslagna grunder
hvilande författning angående skyddskoppympningen komme att träda i
kraft, ansåge medicinalstyrelsen böra lända till efterrättelse följande

utgiftsstat för skyddskoppympning en :

arfvode åt 24 förste provinsialläkare................ ...... ... kr. 2,400: —

arfvode åt biträde vid vaccinationskontoret............................. » 500: —

årsanslag till vaccinanstalten i Stockholm............... » 6,500: —

understöd åt åldrige, behöfvande vaccinatörer......................... » 150: —

belöningar åt vaccinatörer................................ » 700: —

diverse utgifter................... » 250: —

Summa kronor 10,500: —

1 skrifvelse den 17 januari 1896 hade medicinalstyrelsen anhållit, att
ett årligt anslag af 10,500 kronor måtte ställas till styrelsens förfogande
att användas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nyss angifna förslag
till utgiftsstat, men med rätt för styrelsen att öka en utgiftspost, om
minskning kunde ske å en annan, samt att, derest en besparing något år
skulle uppstå, få reservera densamma till ett annat år, då utgifterna för
skyddskoppympning^^ uppehållande möjligen komme att öfverskrida årsarislaget.

Slutligen har departementschefen åberopat hvad han till statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden den 4 nästförflutna december i detta
ämne anfört.

30 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Utskottet, som på anförda skäl afstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts proposition
angående ny lagstiftning beträffande skyddskoppympningen, hemställer,

2:o) att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
om höjning af ifrågavarande anslag och ändring af dess
titel ej må af Riksdagen bifallas, samt

att Riksdagen må i riksstaten för år 1898 uppföra
anslaget med bibehållen titel: »anslag till vaccinationens
befrämjande» och med enahanda belopp^som hittills
eller 7,700 kronor.

Stockholm den 12 mars 1897.

På det sammansatta utskottets vägnar:
GOTTFRID BILLING.

Stockholm 1897. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner