Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1897:Sulu2 sulu)

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1897, kl. 1 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 1, i anledning
af dels Kongl. Maj-.ts proposition med förslag till lag
angående Kongl. Maj-.ts högsta domstols tjenstgöring på
afdelningar, dels ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om höjning af anslaget till
högsta domstolen och nedre justitierevisionen.

l:o.

Genom en den 9 januari innevarande år aflåten proposition, n:o 7,
har Kong]. Maj:t, under åberopande af propositionen b ilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, jemlik! 87 § regeringsformen föreslagit
Riksdagen att antaga följande

Lag

angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring på afdelningar.

Med upphäfvande af Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående dess
högsta domstols tjenstgöring på två afdelningar den 23 oktober 1860 varder
härigenom förordnadt som följer:

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 4 Sand. 2 Afd. 2 Höft. (N:o 2.)

Sammansatta Stats- och Lag utskott ds Utlåtande N:o 2.

§ 1.

Kong!. Maj:ts högsta domstol skall utgöras af aderton justitieråd och
arbeta på afdelningar, på sätt här nedan sägs.

§ 2.

I aderton veckor under den blidare årstiden hvarje år skall högsta
domstolen arbeta på en afdelning, under den öfriga tiden af året på två
afdelningar utom i fall, hvarom i § 4 här nedan sägs.

§ 3.

Afdelningarna äro lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens
handläggning hörande ärenden, hvilkas fördelning endast beror af
den ordning, hvari de enligt gällande föreskrifter anmälas.

§ 4.

Under de två första arbetsveckorna i maj och de två sista i oktober
månad må högsta domstolen, der den med hänsyn till antalet af de på
dess handläggning beroende mål och ärenden finner sådant nödigt, arbeta
på tre afdelningar.

§ 5.

Med iakttagande af hvad ofvan är föreskrifvet ega justitieråden att
sig emellan fördela tjenstgöring,sskyldigheten.

§ 6.

Genom denna lag göres ej ändring i stadgan den 21 april 1876 angående
måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts högsta domstols
afdelningar samfäldt.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1897.

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Den nu gällande stadgan angående högsta domstolens tjenstgöring på
två afdelningar åt’ den 23 oktober 1860 har följande lydelse:

§ I Kongl.

Maj:ts högsta domstol skall, intill dess annorlunda förordnas,
arbeta på två afdelningar och utgöras af sexton justitieråd.

§ 2.

Båda afdelningarne äro lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens
handläggning hörande ärenden, hvilkas fördelning endast beror af
den ordning, hvari desamma, enligt gällande föreskrifter, anmälas.

§ 3.

Under sex månader hvarje år skola båda afdelningarne tjenstgöra;
öfriga sex månader tjenstgör en afdelning i sänder; och ega justitieråden
att, med iakttagande häraf, sig emellan tjenstgöringsskyldigheten fördela.

Enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll öfver justitiedepartementsärenden
den 13 november 1896 har föredragande departementschefen
framhållit behofvet af åtgärder i syfte att bereda ett skyndsammare
afgörande åt de på högsta domstolens pröfning beleende mål och ärenden,
än som för närvarande vore att påräkna till följd af den under åtskilliga
år stigande balansen af dylika mål och ärenden, samt för åskådliggörande
af vexlingarna i antalet till högsta domstolen inkomna samt der afgjorda
och balanserade mål och ärenden frän och med år 1861, då högsta domstolen
började arbeta på två afdelningar, hänfört sig till den inom justitiedepartementets
statistiska byrå uppgjorda tabell, som finnes bifogad Kongl.
Maj:ts förevarande proposition, och hvartill utskottet jemväl tillåter sig
hänvisa.

Departementschefen har vidare till samma protokoll anfört, att af
ofvannämnda tabell framginge, att balansen, som vid slutet af år 1860
varit uppe vid den höga siffran af 2,201, derefter årligen minskats, så att
den vid 1868 års slut nedbragts till 336. Under åren 1869—1885 hade
den vexlat mellan lägst 370 (är 1870) och högst 713 (år 1876) samt ut -

4 Sammansatta Stals- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

gjort i medeltal 523. Vid 1885 års slut hade antalet oafgjorda mål och
ärenden varit 554. Derefter hade balansen utgjort

ökning +
minskning —

år 1886............................................................ 596 + 42

» 1887........................................................... 840 + 244

» 1888...................................................... 1,001 + 161

» 1889............................................................ 1,023 + 22

» 1890............................................................. 1,148+ 125

» 1891........................................................... 1,174+ 26

» 1892........................................................... 1,100— 74

» 1893........... 1,072— 28

» 1894............................................................ 1,259 + 187

» 1895........................................................... 1,304+ 45

Äfven för år 1896 skulle balansen sannolikt komma att ytterligare
stiga.

Det vore uppenbart, att befintligheten af en dylik balans måste högst
menligt inverka på längden af den tid, inom hvilken mål och ärenden
blefve afgjorda, räknadt från det de inkommit. För att belysa denna inverkan
i afseende å revisionssakerna, hvilka i regel svårast drabbades af
det fördröjda afgörandet, anhölle departementschefen att få redogöra för
några med ledning af tillgängliga statistiska uppgifter utförda beräkningar
för tiden efter år 1860.

Vid slutet af nämnda år hade qvarstått oafgjorda 897 revisionssaker.
Under åren 1861 och 1862 hade afgjorts sammanlagdt 880 dylika mål. Om,
på sätt ske bort, målen till afgörande företagits i den ordning, hvari de
inkommit, skulle således under sistnämnda två år allenast de revisionssaker
blifvit afgjorda, som balanserats från 1860, och en i början af 1861 inkommen
sak skulle följaktligen ej kunnat afgöras förr än efter mer än
två år.

Sedan högsta domstolen år 1861 börjat arbeta på två afdelningar,
hade ställningen förbättrats år från år, så att till år 1869 endast 146 revisionssaker
balanserats. Då under sistberörda år antalet afgjorda revisionssaker
uppgått till 479, hade, under nyss angifna förutsättning i afseende
å ordningen för målens föredragning, en vid denna tid inkommen revisionssak
för sin slutbehandling kraft icke fullt fyra månader. Härefter hade
väl den. enligt nu angifna beräkningsgrund för revisionssakers afgörande
erforderliga tid börjat att ökas, men hade icke under något af de närmast
följande sju åren uppgått till sex månader.

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Under 1880-talets första femårsperiod hade förhållandet stält sig
sålunda, att eu revisionssak i medeltal afgjorts sex och eu fjerdedels månad,
efter det den inkommit, då deremot under den sista femårsperioden dertill
åtgått öfver åtta månader.

Ställningen under de fem första åren på 1890-talet framginge af
följande uträkning. En revisionssak som inkommit i början af år

1890 hade afgjorts efter omkring IIV3 månad

1891 » » » » 1 år V2 »

1892 » » » »1 » 2/s »

1893 » » » » 1 » 3/i »

1894 » » » » 1 » 11 / 2 »

Till år 1895 hade funnits balanserade 579 revisionssaker, och under
året hade afgjorts 429. Om man antoge, att lika många komme att afgöras
1896, så skulle enligt den följda beräkningsgrunden eu i början
af 1895 inkommen sak vara afgjord först efter ett år fyra månader.

Under förutsättning, att högsta domstolen under hvart och ett af åren
1896 och 1897 komme att afgöra lika antal revisionssaker som under de
två nästföregående åren, hvilket antal vore högre än medeltalet af de under
de tio sista åren afgjorda dylika mål, komme en i början af år 1896 inkommen
sak ej att blifva afgjord förr än efter nära ett år fem månader.

Att ett dylikt dröjsmål med målens afgörande långt ifrån motsvarade
den rättsökande allmänhetens befogade anspråk på snabb rättskipning, läge
i öppen dag. Nödvändigheten att råda bot på missförhållandet vore ock
erkänd.

Försök hade blifvit gjorda att utan ändring i högsta domstolens
sammansättning genom särskilda anordningar åstadkomma sådan ökning i
högsta domstolens arbetsprodukt, att balansen kunde afarbetas. Så hade,
sedan det visat sig vara med svårighet förenadt att med det stadgade antalet
revisionssekreterare utan afbrott uppehålla föredragningen under de
fem dagar i hvarje vecka, högsta domstolens ordinarie sessioner egde rum,
eu extra revisionssekreterare från år 1891 nästan oafbrutet varit i nedre revisionen
anstäld; hvarjemte nedre revisionen tidtals varit förstärkt med
ytterligare extra arbetskrafter. Härigenom hade vunnits, att högsta domstolens
arbete kunnat fortgå oafbrutet under samtliga ordinarie sessionsdagar,
något som förut understundom icke kunnat ske till följd af brist
på till föredragning beredda mål. Vidare hade under år 1892 justitierådens
förutvarande pingstferier afskaffats, hvarigenom arbetstiden ökats med två
föredragningsveckor. Under vissa tider åt åren 1891, 1892 och 1893 hade

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

slutligen högsta domstolen hållit extra sessioner under 3 timmar hvarje
måndags eftermiddag; och hade denna extra tjenstgöring varit anledningen
till att balansen, enligt hvad förut angifna siffror utmärkte, under åren
1892 och 1893 icke ökats, utan tvärtom visade någon minskning. Med
denna eftermiddagstjenstgöring hade emellertid justitieråden icke ansett sig
kunna fortfara. Det hade nemligen — enligt hvad till chefen för justitiedepartementet
anmälts — visat sig, att arbetet, som redan förut varit tillräckligt
betungande, genom eftermiddagstjenstgöringen ökats med 15 procent
och att ett fortsättande af samma tjenstgöring skulle vålla allt för
stor svårighet att åt målen egna den samvetsgranna och omsorgsfulla pröfning,
som utgjorde ett oeftergifligt vilkor för rättskipningen i sista instans.
Med dylik forcerad tjenstgöring vore det vidare omöjligt att till justeringsdagen
medhinna att taga del af handlingarna i mera invecklade och omfattande
mål, utan måste dessa tagas på cirkulation och arbetet med dem
uppskjutas till någon infallande ledighet, hvilken jemväl måste påräknas
för uppsättande af yttranden i vidlyftigare lagförslag. Under sådana förhållanden
måste den ledighet från tjenstgöring, hvaraf högsta domstolens
ledamöter egde komma i åtnjutande, i allt för stor utsträckning egnas åt
arbete, så att den extra tjenstgöringen icke kunde under någon längre tid
fortgå utan att menligt inverka på ledamöternas helsa och arbetsförmåga.

En annan åtgärd, verkande i samma rigtning som de förut angifna,
i det den vore egnacl att minska högsta domstolens arbetsbörda, vore den
genom lagen den 18 maj 1894 meddelade bestämmelse, att klagan hos
Kongl. Maj:t ej finge föras öfver kammarrättens utslag i fattigvårdsmål.
Den härigenom uppkommande lättnaden kunde emellertid ingalunda beräknas
vara tillräcklig för åstadkommande af jemnvigt mellan de inkommande
och afgjorda målens antal.

Då, såsom den stigande balansen gåfve vid handen, hvad som hittills
kunnat göras för balansens nedbringande till och bibehållande vid en siffra,
som kunde anses normal, visat sig icke vara tillräckligt, kräfdes enligt departementschefens
åsigt andra åtgärder.

I fråga om dylika åtgärder borde, på sätt jemväl konstitutionsutskottet
vid 1896 års riksdag anmärkt i sitt utlåtande angående ifrågasatt ändring
af 17 § regeringsformen i syfte att möjliggöra ökning af justitierådens antal
utöfver det nu bestämda högsta antalet, någon utsträckning af arbetstiden
för justitieråden eller inskränkning i deras semester icke ifrågakomma.
Nämnda utskott hade ansett, att justitieråden, hvilka, förutom sitt arbete
med lagskipningen, hade ett magtpåliggande arbete med afseende å lagstiftningen,
då de jemlikt 87 § regeringsformen skulle granska och afgifva
utlåtanden öfver lagförslag, för närvarande hade så betydande göromål, att

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

dem icke kunde påläggas något ökadt arbete af den allvarliga och tankeansträngande
art, som utöfningen af domareembetet i högsta instansen
kräfde. Såsom ytterligare stöd för denna uppfattning kunde, efter hvad
departementschefen erinrade, hänvisas till den erfarenhet, som vunnits under
den af högsta domstolen en tid anordnade eftermiddagstjenstgöringen,
och för hvilken erfarenhet förut vore redogjordt.

Det vore ej sannolikt, att vidare lagstiftningsåtgärder, genom hvilka
tilloppet af mål till högsta domstolen i någon väsentligare grad skulle
minskas och arbetsmaterialet således hastigare af högsta domstolen medhinnas,
skulle kunna påräknas, och de måste derjemte för sitt genomförande
kräfva längre tid.

Departementschefen ansåge således, att det för närvarande icke återstode
annan utväg till balansens nedbringande och rättskipningens påskyndande
än att öka högsta domstolens arbetskrafter. Behofvet af eu dylik
ökning vore ock af sistlidne Riksdag erkändt, i det Riksdagen, i syfte att
möjliggöra högsta domstolens ordnande på tre afdelningar, såsom hvilande
antagit ett förslag till ändring i 17 § regeringsformen af innehåll, att antalet
ledamöter i högsta domstolen skulle kunna ökas till 21.

I det konstitutionsutskottets förut berörda utlåtande, deri nämnda
grundlagsändring föreslagits, hade emellertid erinrats, att redan den nuvarande
lydelsen af 17 § regeringsformen medgåfve tillsättande af ytterligare
2 justitieråd, i det Konung och Riksdag kunde i den ordning, 87 §
1 mom. regeringsformen stadgade, bestämma, att justitierådens antal skulle
ifrån det nuvarande antalet sexton höjas till aderton; och hade utskottet
såsom sin åsigt uttalat, att i första rummet ett försök borde göras att genom
tillsättande af ytterligare två justitieråd åstadkomma ett ökande af
högsta domstolens arbetskraft.

En dylik anordning skulle möjliggöra, att, med bibehållande af erforderliga
ferier och suppleantledighet för högsta domstolens ledamöter,
tiden för domstolens tjenstgöring på två afdelningar utsträcktes från sex
till åtta månader och att således omkring åtta veckor vunnes för arbetet.

Under femårsperioden 1886—1890, hvilken tid stälde sig ogynsammast
med hänsyn till balansens ökning, hade afgjorts i allt 8,789 mål och
ärenden, hvilket för år gåfve ett medeltal af 1,758, deraf åter på hvarje
af de under nämnda tid till 68 uppgående årliga föredragningsveckorna
komine ett medeltal af omkring 26. Under nämnda femårsperiod hade
balansen ökats med 594 mål och ärenden eller i medeltal för år 119, motsvarande
efter förut angifven beräkningsgrund en föredragningstid af ungefärligen
472 veckor. Om således under denna femårsperiod föredragningen
i högsta domstolen varit ökad med 8 veckor, skulle ej allenast ökning af

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

balansen hafva undvikits, utan ock tid blifvit öfrig till afarbetande af förut
befintlig balans.

Hvad anginge femårsperioden 1891—1895, kunde antalet då afgjorda
mål och ärenden icke läggas till grund för en liknande beräkning, enär
högsta domstolen under en del af denna tid hade haft eftermiddagstjenstgöring.
Men om man antoge, att högsta domstolen under sistnämnda femårsperiod,
utan eftermiddagstjenstgöring, skulle afgjort ett lika antal mål
och ärenden som under föregående femårsperiod, eller 8,789, så skulle, då
denna summa droges från antalet under perioden inkomna mål och ärenden,
9,546, för dessa år uppkommit en ökning i balansen af 757, eller i
medeltal för år 151. För dessas afarbetande skulle efter den angifna beräkningsgrunden
kräfts en tid af omkring 6 veckor, hvadan jemväl under
denna femårsperiod en ökad föredragningstid af åtta veckor skulle varit
tillräcklig att förekomma ökning i balansen och äfven lemnat tillfälle till
någon minskning i den förut befintliga.

Beträffande de sålunda meddelade beräkningarne borde derjemte uppmärksammas,
att vid dem ingen hänsyn tagits till den lagföredragning, som
under de nämnda tidsperioderna egt rum, och att, då således arbetsprodukten
per vecka i verkligheten vore något större än den ofvan beräknade,
resultatet i fråga om balansen skulle blifvit i någon mån förmånligare,
än ofvan angifvits.

Förutsatt, att antalet inkommande mål och ärenden icke under de
närmaste åren i någon afsevärd grad ökades — något som enligt de meddelade
statistiska uppgifterna ej heller syntes antagligt —- skulle följaktligen
en ökning af högsta domstolens arbetskrafter med två justitieråd och
en deraf följande ökning i föredragningstiden af 8 veckor årligen sannolikt
vara tillräcklig för att under nuvarande förhållanden hindra uppkomsten
af ytterligare balans och derjemte lemna någon tid öfrig för afarbetande
af den redan befintliga. Det syntes emellertid antagligt, att denna senare
tid skulle blifva väl knapp, och att balansens nedbringande till normal
storlek derför komme att dröja längre än önskvärdt. Det vore alltså angeläget
att finna någon ytterligare utväg till afarbetande af den nu befintliga
balansen. Såsom en dylik utväg kunde anvisas att medgifva högsta domstolen
att, då de på pröfning beroende målens antal ansåges så kräfva,
undantagsvis under någon kortare tid af året, exempelvis en månad, fördela
sig på tre afdelningar. Den föredragningstid af fyra veckor, som
sålunda vunnes, syntes med stor sannolikhet blifva tillräcklig för uppnående
af önskadt resultat inom rimlig tid.

För genomförande af nu antydda anordning erfordrades ändring i stadgan
den 23 oktober 1860 angående högsta domstolens tjenstgöring på två afdelningar.

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Lagförslaget föredrogs den 24 november 1896 i högsta domstolen,
hvilken lemnade detsamma utan anmärkning.

Genom den af departementschefen framlagda utredning framgår
enligt utskottets uppfattning nödvändigheten af att söka bereda möjlighet
för ett snart afarbetande af den nu förefintliga och under närvarande förhållanden
ögonskenligen för hvarje år sig ökande balansen af hos högsta
domstolen hvilande mål och ärenden, hvarmed sammanhänger ernåendet af
en synnerligen önskvärd förkortning i den tid, som åtgår innan ett till
högsta domstolen inkommet mål blifver derstädes afgjordt. Då utskottet
i likhet med departementschefen samt konstitutionsutskottet vid 1896 års
riksdag anser, att någon utsträckning af arbetstiden för justitieråden eller
inskränkning i deras semester icke bör ifrågakomma, har utskottet funnit
Kongl. Maj:ts förslag innebära ett lämpligt sätt för vinnande af ofvanberörda
fördelar och har derför ej haft något att. i sådant afseende deremot
anmärka.

Utskottet har emellertid trott sig finna, att genom den tillökning i
såväl högsta domstolens som nedre justitierevisionens arbetskrafter, som
Kongl. Maj:t föreslagit, och hvarom utskottet härnedan afgifver utlåtande,
tillfälle beredes till erhållande af ännu större fördelar i afseende på längre
arbetstid vid högsta domstolen, än hvad Kongl. Maj:ts nu föreliggande
förslag innebär. Det synes nemligen utskottet, som om den tid, under
hvilken det medgifves högsta domstolen att arbeta på tre afdelningar, är
i förslaget allt för knappt tillmätt, och att den lämpligen kan utsträckas från
två till tre veckor såväl i början af maj som i slutet af oktober. Derigenom
skulle arbetstiden ökas med ytterligare två veckor om året, och
sammanlagda årliga ökningen i förhållande till nuvarande arbetstid utgöra
fjorton veckor. Om man i likhet med departementschefen beräknar, att i
medeltal 26 mål afgöras under hvarje föredragningsvecka, så kormne under
de sålunda tillagda fjorton veckorna att afgöras mer än 360 mål, hvilkct
gifver utsigt till att den nuvarande balansen skulle nedbringas till normal
storlek.

Någon svårighet vid genomförandet af eu anordning, sådan som den
af utskottet nu föreslagna, torde ej förefinnas, i synnerhet som det ju alltid
blifver högsta domstolen obetaget att, der målens beskaffenhet eller domstolsledamöters
förfall eller andra omständigheter göra arbetet på tre afdelningar
olämpligt, under den derför anslagna tiden arbeta på allenast
två afdelningar. Då emellertid utskottet anser, att sådant bör ske endast
i undantagsfall, föreslår utskottet, att ordet i § 4 utbytes mot ordet

Bill. till Riksd. Prof. 1807. 4 Sami. 2 Afd. 2 Höft. ‘ 2

1Ö Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

ihön, hvilket starkare betonar, att arbetet på tre afdelningar skall under
de derför stadgade tiderna vara regel.

Emot den föreslagna lagens affattning i öfrigt har utskottet ej funnit
skäl till annan erinran, än att i § 2 orden »under den blidare årstiden»
torde böra såsom öfverflödiga och i viss mån otydliga utgå.

Utskottet hemställer fördenskull: ,

att Riksdagen må för sin del antaga följande

Lag

angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring
på afdelningar.

Med upphäfvande af Kongl. Maj:ts nådiga stadga
angående dess högsta domstols tjenstgöring på två afdelningar
den 23 oktober 1860 varder härigenom förordnadt
som följer:

§ I Kongl.

Maj:ts högsta domstol skall utgöras af
aderton justitieråd och arbeta på afdelningar, på sätt
här nedan sägs.

§ 2.

I aderton veckor hvarje år skall högsta domstolen
arbeta på en afdelning, under den öfriga tiden af året
på två afdelningar utom i fall, hvarom i § 4 här nedan
sägs.

§ 3.

Afdelningarna äro lika behöriga att upptaga de till
högsta domstolens handläggning hörande ärenden, hvilkas
fördelning endast beror af den ordning, hvari de
enligt gällande föreskrifter anmälas.

Sammansatta Stats- och. Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

§ 4.

Under de tre första arbetsveckorna i raaj och de
tre sista i oktober månad bör högsta domstolen, der den
med hänsyn till antalet af de på dess handläggning beroende
mål och ärenden finner sådant nödigt, arbeta på
tre afdelningar.

§ 5.

Med iakttagande af hvad ofvan är föreskrifvet ega
justitieråden att sig emellan fördela tjenstgöringsskyldigheten.

§ 6.

Genom denna lag göres ej ändring i stadgan den
21 april 1876 angående måls handläggning i vissa fall
af Kongl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfäldt.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1897.

2:o.

I den till Riksdagen den 16 januari innevarande år aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under
riksstatens andra hufvudtitel i punkten 2 föreslagit Riksdagen:

att, under förutsättning att den särskilt aflåtna propositionen med
förslag till lag angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring på afdelningar
varder af Riksdagen bifallen, höja anslaget till högsta domstolen,
nu upptaget till 162,700 kronor, med löner till 2 justitieråd, tillhopa
20,000 kronor, hvadan anslaget skulle i 1898 års riksstat uppföras med
182,700 kronor;

och att för åtnjutande af sagda aflöningar stadga enahanda vilkor,
som vid fastställandet af nu gällande lönestat för högsta domstolen blifvit
bestämdt.

12 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver
justitiedepartementsärenden den 14 januari 1897 har föredragande departementschefen,
under hänvisande till den proposition om lag angående
högsta domstolens tjenstgöring på afdelningar, som Kongl. Maj:t beslutit
förelägga Riksdagen, erinrat, hurusom enligt nämnda lagförslag antalet
ledamöter i högsta domstolen skulle ökas med två, eller från 16 till 18,
hvaraf blefve en följd, att anslaget till högsta domstolen måste ökas med
aflöningar åt två justitieråd, samt förklarat sig anse, att de nya justitieråden
borde komma i åtnjutande af enahanda löneförmåner, som enligt
gällande stat tillkomme ledamot i högsta domstolen.

Utskottet, som i hufvudsak tillstyrkt bifall till ofvan omförmälda lagförslag,
hemställer:

att, under förutsättning att det sammansatta statsoch
lagutskottets förslag beträffande Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående Kongi. Maj:ts
högsta domstols tjenstgöring på afdelningar varder af
Riksdagen bifallet, Riksdagen måtte, under vilkor, att
Kongl. Maj:t godkänner ofvanberörda lag, sådan den af
Riksdagen antagits, höja anslaget till högsta domstolen,
nu upptaget till 162,700 kronor, med löner till 2 justitieråd,
tillhopa 20,000 kronor, hvadan anslaget skulle i
1898 års riksstat uppföras med 182,700 kronor;

och att för åtnjutande af sagda aflöningar Riksdagen
måtte stadga enahanda vilkor, som vid fastställandet
af nu gällande lönestat för högsta domstolen
blifvit bestämdt.

3:o.

Under statsverkspropositionens andra hufvudtitel har Kongl. Maj:t
i punkten 3 föreslagit Riksdagen:

att, under förutsättning att den särskildt aflåtna propositionen med
förslag till lag angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring på afdelningar
varder af Riksdagen bifallen, dels godkänna följande tillägg till
nedre justitierevisionens stat, att tillämpas från och med år 1898:

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. lo

1 konstituerad revisionssekreterare..
1 d:o d:o

1 d:o protokollssekreterare

1 d:o d:o

1 amanuens........................................

1 d:o . ....................................

Arfvoden.	Tjenstgörings- penningar.	Renskrifnings- penningar.	Summa.
4,400	2,000		6,400
4,400	2,000	—	6,400
2,500	1,200	300	4,000
2,500	1,200	300	4,000
—	1,000	—	1,000
—	1,000	—	1,000
	Summa kronor	22,800

dels ock medgifva förhöjning från 700 kronor till 1,900 kronor af
det å samma stat uppförda anslag till gratifikationer åt extra ordinarie
tjensteman och extra ordinarie vaktmästare samt sålunda öka anslaget för
nedre justitierevisionen, nu upptaget med 134,000 kronor, till 158,000
kronor;

och att för åtnjutande af de löneförmåner, som finnas upptagna i
nyssnämnda tillägg till denna stat, stadga enahanda vilkor, som äro föreskrifna
för innehafvare af de på samma stat nu uppförda aflöningar.

Till statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden den 14
januari 1897 har departementschefen anfört:

Föredragningen i högsta domstolen uppehölles för närvarande af 8
ordinarie och 3 konstituerade revisionssekreterare, hvarjemte under de senare
åren en extra revisionssekreterare varit i nedre justitierevisionen anstäld.
Då antalet af de på högsta domstolens båda afdelningar belöpande
föredragningsveckor för år uppginge till sammanlagdt 68, komme följaktligen
på en hvar af de 12 revisionssekreterarne ej fullt 6 veckors föredragning.
Enligt ofvanberörda lagförslag skulle arbetet i högsta domstolen
så ordnas, att föredragningstiden ökades med 8 veckor och, der
högsta domstolen med hänsyn till antalet af de på dess handläggning beroende
mål och ärenden funne sådant nödigt, med ytterligare 4 veckor.
Med afseende å det stora antal oafgjorda mål, som'' för närvarande
förefunnes, torde det med allt fog kunna antagas, att högsta domstolen
under en följd af år komme att åt arbetet egna hela den tid, förslaget
medgåfve, och att således föredragningstiden för år förlängdes
med 12 veckor. Då det ej kunde ifrågasättas att å revisionssekreterarne
lägga tyngre arbetsbörda än den, de för närvarande bore, torde eldigt
departementschefens åsigt anställandet af 2 nya revisionssekreterare icke

14 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

kunna undvikas. Dervid uppstode fråga, huruvida dessa borde tillsättas
på ordinarie stat eller medelst konstitutorial. Vid föredragning den 17
december 1875 af förslag till lönereglering för nedre justitierevisionen
hade samma fråga förevarit i afseende å de 3 rotlar, som vid denna tid
föreståtts af konstituerade revisionssekreterare. Det hade emellertid då
ansetts lämpligast att vidblifva det bestående. Såsom skäl härför hade
åberopats, att revisionssekreterareembetet kräfde egenskaper, hvilka svårligen
kunde med säkerhet bedömas utan profvet af embetets utöfning under
någon tid, och att det derför vore önskvärdt, att tillfälle till en sådan
pröfvotid bereddes genom konstitutorial, innan fullmagt å embetet meddelades;
hvartill komme, att de, som konstituerades till revisionssekreterare,
vanligen vore så mycket yngre än de, som befordrades till hofrättsråd, att
de kunde åtnöjas med en något lägre aflöning, och att, då en ordinarie
revisionssekreterares lön icke skäligen borde sättas lägre än ett hofrättsråds,
det icke heller från denna synpunkt vore olämpligt att bibehålla en
grad af konstituerade revisionssekreterare med något lägre arfvoden än de
ordinaries löner. Det syntes departementschefen, att, äfven om hvad sålunda
anförts icke egde sin fulla tillämplighet, då fråga nu vore att, med
bibehållande af förutvarande 3 konstituerade revisionssekreterare, öka
antalet föredragande i högsta domstolen, likväl åtminstone för det närvarande
anledning ej förefunnes att medelst fullmagt tillsätta de nya
revisionssekreterareembetena. Deremot torde enligt departementschefens
mening giltig grund saknas att bestämma aflöningen för dessa nya embeten
till allenast det belopp, som konstituerad revisionssekreterare nu egde
att uppbära, eller 5,800 kronor. De, hvilka erhölle uppdrag att tjenstgöra
såsom revisionssekreterare, vore i allmänhet assessorer i hofrätt. Aflöningen
till en assessor utginge till en början med 5,300 kronor och höjdes
efter 5 års tjenstetid till 5,800 kronor. Då, i händelse antalet konstituerade
revisionssekreterare ökades och derigenom äfven tiden för tjenstgöringen
såsom konstituerad i allmänhet förlängdes, det lätteligen kunde
inträffa, att innehafvare af dylik befattning i sin egenskap af assessor
skulle ega uppbära en aflöning af 5,800 kronor, syntes billigheten fordra,
att han för den mera betungande tjenstgöringen som revisionssekreterare
inom en icke alltför lång tid komme i åtnjutande af en något högre godtgörelse.
Departementschefen ansåge på grund häraf aflöningen för de föreslagna
nya revisionssekreterareembetena böra sättas till 6,400 kronor, motsvarande
ordinarie revisionssekreterares löneförmåner, hvilken högre aflöning
skulle komma dem till godo, som längsta tiden innehaft konstitutorial,
och på detta sätt för desse motsvara ett ålderstillägg. Mellan sådan
revisionssekreterare och ordinarie innehafvare af dylikt embete skulle i allt

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

fall deri olikhet förefinnas, att den senare efter fem års tjenstetid egde
att komma i åtnjutande af ett ålderstillägg af 600 kronor, hvarigenom
hans aflöning blefve höjd till 7,000 kronor.

Enligt justitierevisionsexpeditionens nuvarande organisation vore för
en hvar af de i lönestaten upptagne 11 revisionssekreterarne anstälde 1
protokollssekreterare och 1 amanuens. Departementschefen ansåge, att i
öfverensstämmelse härmed borde, derest 2 nya revisionssekreterareembeten
inrättades, medel anvisas till aflöning åt ytterligare 2 protokollssekreterare
och 2 amanuenser. Af bemälde tjensteman tillsattes amanuenserna endast
på förordnande. Samtliga nuvarande protokollssekreterare hade åter fullmagt
på sina befattningar. I likhet med hvad förut föreslagits i afseende
å revisionssekreterarne skulle dock de båda nya protokollssekreterarebefattningarna
lämpligen kunna tillsättas medelst konstitutorial.

Till gratifikationer åt extra ordinarie tjensteman och extra ordinarie
vaktmästare vore för närvarande å nedre justi ti erevisionens stat anslagna
700 kronor. Redan länge hade af nedre revisionen framhållits, att detta
belopp vore för det dermed afsedda ändamål otillräckligt, och med hänsyn
till ifrågavarande embetsverks omfattning syntes äfven uppenbart, att så
vore förhållandet. Särskildt känbart hade behofvet af ökadt anslag till
gratifikationer varit under de senare åren, då af dertill anvisade medel
skolat utgå ersättning till de extra ordinarie tjensteman, hvilka den extra
revisionssekreterare, som, på sätt ofvan erinrats, sagda tid varit i nedre
revisionen anstäld, i saknad af fast amanuensbiträde varit nödsakad att
anlita för erhållande af behöflig hjelp vid målens beredning och expediering.
Det vore att påräkna, att en sådan extra revisionssekreterare icke
heller för framtiden skulle kunna undvaras, förr än den nuvarande balansen
af mål och ärenden hunnit nedbringas till normal storlek. I nu angifna
förhållanden förefunnes, efter hvad föredraganden syntes, giltigt skäl
för höjande af anslaget till gratifikationer, hvartill ytterligare komme, att
genom ett bifall till förevarande framställning i öfrigt nedre,revisionen
skulle förstärkas med två rotlar, hvarigenom äfven ökad användning af
de extra ordinarie tjenstemännen föranleddes. Eu förhöjning af ifrågavarande
anslag med 1,200 kronor tillstyrktes.

Departementschefen anmälde slutligen, att derest, på sätt förbemälta
proposition innehölle, lagen angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring
på af delningar komme att träda i kraft den 1 nästkommande maj,
erfordrades redan under innevarande år medel för bestridande af deraf
föranledda aflöningar, men att han hölle före, att för bekostande af dessa
utgifter hufvudtitelns allmänna besparingar lämpligen skulle kunna anlitas.

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Utskottet finner det vara uppenbart, att, derest den af Kong]. Maj:t
föreslagna lagen om högsta domstolens tjenstgöring på afdelningar varder
af Riksdagen bifallen, och i följd deraf justitierådens antal ökas med två,
en motsvarande ökning af nedre justitierevisionens arbetskrafter blifver erforderlig.
Beträffande sättet, hvarpå denna ökning lämpligast bör åstadkommas,
har emellertid utskottet omfattat åsigter, som delvis afvika från
hvad Kong]. Maj:t föreslagit.

Hvad då först angår de föreslagna två nya revisionssekreteraretjensterna,
torde de befinnas nödvändiga, och utskottet har i afsende på
dem ej annat att emot förslaget anmärka, än att de skål, som departementschefen
framdragit, för att dessa embetsmäns aflöning skulle sättas till
6,400 kronor, ej synas utskottet vara tillfyllestgörande. Dessa två revisionssekreterare
böra, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, tillsättas genom konstitutorial,
och icke deras antal ökas, som hafva fullmagt på sitt revisionssekreterareembete.
Det föreligger enligt utskottets mening ej tillräckligt
skäl att åt vissa konstituerade revisionssekreterare bereda högre aflöningsförmåner
än de, som för närvarande åtnjutas, och på så sätt skapa två
olika lönegrader inom de konstituerade revisionssekreterarnes klass. Den
tid, hvarunder en revisionssekreterare framdeles komme att tjenstgöra såsom
konstituerad, torde icke i verkligheten blifva så mycket utsträckt,
som departementschefen synes antaga. Under alla förhållanden torde enligt
utskottets mening det fortfarande komma att innebära en eftersträfvansvärd
fördel, äfven i ekonomiskt afseende, att blifva från ett assessorseinbete vid
hofrätt förflyttad till en revisionssekreterarebefattning. Af dessa skäl anser
utskottet, att aflöningen för de nya revisionssekreterarne bör sättas till
allenast 5,800 kronor med enahanda fördelning emellan lön och tjenstgöringspenningar,
som i nu gällande stat är för konstituerad revisionssekreterare
stadgad.

Hvad derefter beträffar de i förslaget upptagna två konstituerade
protokollssekreterarebefattningarna, har utskottet inhemtat, att protokollssekreterarnes
tjenstgöring ej för närvarande torde vara af den ansträngande
och trägna art, att en ökning i deras antal är i följd af embetsverkets ökning
i andra afseenden erforderlig. Utskottet finner väl, att åt de nya revisionssekreterarne
måste beredas samma slags biträde, som de nuvarande
ega genom protokollssekreterare och amanuenser. Men då det är utskottet
bekant, att amanuenser kunna erhålla förordnande att såsom protokollssekreterare
tjenstgöra, och då de amanuenser, som till sådant förordnande
kunna ifrågakomma, säkerligen äro de, hvilka längst och bäst tjenstgjort,
och hvilka derför ej torde kunna anses vara i afseende på skicklighet och
vana protokollssekreterarne afsevärdt, om ens i någon mån underlägsna,

lfci

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

har utskottet ansett/ att den ytterligare protokollssekreteraretjenstgöring,
som i följd af embetsverkets utvidgning blifver erforderlig, lämpligen bör
kunna åt två amanuenser anförtro^.! Åt dessa bör, enligt utskottets åsigt,
gifvas en aflöning, motsvarande hvad protokollsekreterare — hvilkas tjenst
de ju komma att förrätta — enligt nu gällande stat uppbära i tjenstgöringspenningar,
eller 1,200 kronor årligen. Derjemte torde de böra i likhet med
protokollssekreterare uppbära ersättning för renskrifningskostnader, men
anser utskottet, att denna ersättning lämpligen kan sättas till allenast 200
kronor för hvardera amanuensen.

Mot förslaget beträffande ytterligare två amanuenser med aflöning af
1,000 kronor för hvardera har< utskottet: intet att- anmärka.

Hvad slutligen angår den begärda höjningen af anslaget till gratifikationer
åt extra ordinarie/itjénstemänlibch i ekträ ordinarie vaktmästare,
håller utskottet före, att då genom den utvidgning, ifrågavarande embetsverk
i allt fall kommer att erhålla, derest utskottets förslag beträffande
ofvannämnda befattningar bifalles, behofvet af ett större antal extra tjensteman
bör, om ej minskas, så åtminstone icke ökas, en höjning af ifrågavarande
anslag ej är påkallad. Utskottet har i denna åsigt stärkts genom
inhemtande af en, på begäran från nedre justitierevisionen erhållen uppgift
angående ifrågavarande medels fördelning under senare år.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet:

att, under förutsättning att det sammansatta statsoch
lagutskottets förslag beträffande Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående Kong!. Maj:ts högsta
domstols tjenstgöring på afdelningar varder af Riksdagen
bifallet, Riksdagen måtte, under vilkor att Kongl. Maj:t
godkänner ofvanberörda lag, sådan den af Riksdagen antagits,
godkänna följande tillägg till nedre justitierevisionens
stat, att tillämpas från och med år 1898:

Bill. till Riksd.

Arfvoden. Tjenstgöring-penningar. 1 konstituerad	Renskrifnings- penningar.	Summa.
revisionssekreterare	.. 3,800 2,000	—	5,800
1 d:o d:o	.. 3,800 2,000	—-—	5,800
1 amanuens ..........	--1,200	200	1,400
1 d:o ..........	1,200	200	1,400
1 d:o ..........	1,000	—	1,000
1 d:o ..........	--1,000	—	1,000
	Summa kronor	16,400
Prof. 1897. 4 Sami.	2 Afd. 2 Häft.		3

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

samt sålunda öka anslaget för nedre justitierevisionen,
nu upptaget med 134,000 kronor, till 150,400 kronor;

och att för åtnjutande af de löneförmåner, som
finnas upptagna i ofvannäranda tillägg till denna stat,
stadga enahanda vilkor, som äro föreskrifna för innehafvare
af de på samma stat nu uppförda aflöningar.

Stockholm den 8 mars 1897.

På det sammansatta utskottets vägnar
GOTTFRID BILL1NG.

Stockholm 1897. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner

",v.n < ''rå i v : ,\*t\ v,/\ .u-apa m .\\i\