Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1896:Sulu5 sulu)

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

\:o 5.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af
Hernösands stift, dels en i detta ämne väckt motion, dels
ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 40 med förslag till
ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863.

l:o.

I den till Riksdagen den 16 januari innevarande år aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under
riksstatens åttonde hufvudtitel föreslagit, dels i punkten 1:

att Riksdagen måtte medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens
län från den 1 januari 1897 frånskildes Hernösands stift för att bilda
ett särskildt stift samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet af
biskopsregleringsfonden användes högst 13,500 kronor årligen;

att för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorienotarie,
amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet måtte beviljas ett
ordinarie anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000 kronor, till
amanuensen 1,600 kronor samt till vaktmästaren 500 kronor;

att för byra af lokal och vaktmästarebostad måtte anslås ett årligt
belopp af 1,500 kronor;

samt att såsom ersättning för minskning i inkomst, som genom
den ifrågasatta stiftsdelningen skulle drabba notarien vid Hernösands
domkapitel till följd af förlusten af sportelinkomsterna från Vesterbottens
och Norrbottens län och amanuensen vid samma domkapitel genom
upphörande af från lappmarks ecklesiastikverk nu utgående anslag å
600 kronor måtte beviljas ett årligt anslag af 2,100 kronor;

Bill. titt Biksd. Prof. 1896. 4 Sami 2 Afd. 6 Höft. (N:o 5.)

2 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

dels ock i punkten 30:

att Riksdagen, för anskaffande af möbler, inventarier m. in. för
expeditionslokalen vid det nya domkapitlet, som, enligt Kongl. Maj:ts
förslag om Hernösands stifts delning, skulle komma att upprättas i
Luleå, måtte på extra stat för år 1897 bevilja 3,500 kronor.

I anledning af Kongl. Maj:ts förstnämnda framställning har herr
C. F. Petersson i Dänningelanda uti en inom Andra Kammaren väckt
motion (n:o 166) föreslagit, att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts
hemställan i l:a punkten under åttonde hufvudtiteln i statsverkspropositionen,
ville medgifva, att under vilkor att Kalmar och Visby stift
sammanslås till ett stift, så snart en sådan sammanslagning genom de
nuvarande biskoparnes i Kalmar och Visby afgång eller eljest möjliggöres,
Vesterbottens och Norrbottens län må frånskiljas Hernösands
stift för att bilda ett särskildt stift.

Till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet
Öfver ecklesiastikärenden den 13 januari 1896 har föredragande departementschefen
erinrat derom att, sedan kyrkomötet i skrifvelse den 29
september 1888 anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes låta företaga den utredning
och de åtgärder, som för genomförande af Hernösands stifts
delning kunde pröfvas erforderliga, samt vederbörande myndigheter
blifvit öfver denna framställning hörda, departementschefen vid ärendets
föredragning inför Kongl. Maj:t den 17 mars 1893 anmärkt, bland annat,
följande:

»Hernösands stift, som omfattar rikets fyra nordligaste län, har en
ytvidd af 236,657 qvadratkilometer, under det hela rikets omfattar
433,000 qvadratkilometer, upptagande således Hernösands stift ett område
betydligt större än alla de andra stiftens tillsammans, medan det i
afseende å kommunikationer är mindre lyckligt lottadt än något af de
öfriga. Dess folkmängd uppgick den 31 december 1890 till 536,833
personer. Allenast Lunds stift kan uppvisa eu högre folkmängdssiffra.
Folkökningen fortgår inom de trakter, som omfattas af Hernösands stift,
mycket hastigare än i mellersta och södra Sverige. Under perioden
1881—1890 ökades befolkningen inom nämnda stift med 86,778 personer
eller med 19,28 procent, medan procenten för folkökningen uti hela
riket utgjorde 4,so samt uti hela riket utom Hernösands stift 3,22. Med
afseende å pastoratens antal öfverträffa endast fem af de öfriga stiften
Hernösands; och det är påtagligt, att antalet pastorat skall inom Hernö -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 3

sands stift tillväxa fortare än inom öfriga stift, beroende på dervarande
pastorats stora utsträckning och behofvet af deras delning. Medelarealen
af ett pastorat är inom Hernösands stift 2,191 qvadratkilometer, för
lappmarkspastoraten uppgår medelarealen till mer än tredubbelt denna
siffra, för pastoraten i kustlandet till mer än hälften deraf. Inom andra
stift är medelarealen af ett pastorat högst 403 qvadratkilometer, lägst 60
qvadratkilometer, för hela riket utgör pastoratens medelareal 318 qvadratkilometer.
Beträffande undervisningsanstalterna är antalet allmänna
läroverk och folkskolelärareseminarier samt vid dem anstälda ordinarie
lärare endast inom ett stift större än inom Hernösands, och af hela
antalet folkskolor inom riket utgöra de till sistnämnda stift hörande 9,7
procent eller icke obetydligt mer än medelsiffran för samtliga stiften,
8,3 procent. En för Hernösands stift egendomlig svårighet erbjuder
vården om kyrka och skola i lappmarken och finnbygden med deras af
språkförhållanden och andra omständigheter betingade egendomliga organisation.
Genom de långa och besvärliga resorna för visitation i pastoraten
och inspektion af läroverken inskränkes dessa vigtiga förrättningars
antal, så att äfven med bästa vilja och förmåga hos biskopen
stiftet icke kan erhålla den tillsyn, som kräfves af såväl lag som det
faktiska behofvet. Hvad göromålen i domkapitlet beträffar, hafva dessa,
efter hvad domkapitlets utlåtande gifver vid handen, på senaste åren
tillvuxit i sådan grad, att det domkapitlets ledamöter åliggande arbete
upptagit flerdubbelt längre tid än den minskning af två timmar i veckan
i undervisningsskyldighet, som läroverksstadgan medgifver de lärare,
hvillca tillika äro domkapitelsledamöter, hvarjemte expeditionens tjensteman
endast med stor ansträngning hunnit fullgöra sina åligganden.

Beträffande sättet för delningen hafva domkapitlet och öfriga vederbörande
tillstyrkt, att Vesterbottens och Norrbottens län skulle afskiljas
för att bilda det nya stiftet. Detta senare skulle då få en areal af 161,234
qvadratkilometer med 227,567 invånare, 43 pastorat, 2 högre och 3 lägre
allmänna läroverk samt ett folkskolelärarinneseminarium, hvaremot det
gamla stiftet efter delningen komme att omfatta 75,423 qvadratkilometer
med 30 ),218 invånare, 65 pastorat, 3 högre och 1 lägre allmänt läroverk
samt ett folkskolelärareseminarium. Genom en dylik delning skulle visserligen
det nya stiftet få något mindre folkmängd och antal pastorat än
det återstående gamla stiftet, men detta förhållande komme, såsom jemväl
af domkapitlet anmärkts, att väsentligen motvägas af den större arealen
och de svårare kommunikationerna samt icke minst deraf, att handläggningen
af alla finska och de allra flesta lappska ärenden skulle tillkomma
det nya stiftets styrelse. Härjemte har framhållits, helt visst med skäl,

4 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

hurusom det skulle medföra större enkelhet och reda i flera afseendeu,
att gränsen mellan stiften sammanfölle med länsgränsen, helst derigenom
äfven vunnes en billig jemkning i afseende på areal och folkmängd, då
deremot en delning efter endera af dessa grunder skulle göra det ena
stiftet i ettdera hänseendet alltför stort i förhållande till det andra. Om
stiftsdelningen på föreslaget sätt genomfördes, skulle deraf föranledas eu
mindre ändring i nu bestående kontraktsindelning. Ångermanlands nordöstra
kontrakt omfattar nemligen för närvarande, utom socknar i Vesternorrlands
län, jemväl Nordmalings och Bjurholms socknar i Vesterbottens
län och skulle alltså, med sin nuvarande sammansättning, komma att
tillhöra båda stiften, till förekommande af hvilken oegentlighet nämnda
båda församlingar kunde förenas med närmaste kontrakt inom Vesterbottens
län.

Lämpligaste platsen för den nya stiftsstyrelsen synes vara Luleå.
Genom styrelsens förläggande till en residensstad koinme samarbetet
mellan den kyrkliga och verldsliga myndigheten att underlättas; och af
de två residensstäder, som skulle komma att tillhöra det nya stiftet, är
Luleå den mest centralt belägna, hvarförutom sagda stad torde inom
kort icke blott komma i lätt förbindelse med den södra delen af stiftet
utan äfven gå en ganska betydande utveckling till mötes. Härtill kommer,
på sätt jemväl i de underdåniga utlåtandena framhållits, att Luleå
ligger vida närmare än Umeå till de finsktalande församlingarna och
de flesta lapparnes hemvist.

I fråga om det nya domkapitlet har domkapitlet i Hernösand föreslagit,
att detsamma skulle bestå af, förutom biskop, sex lektorer vid
Luleå läroverk. Då för närvarande allenast fem lektorsbefattningar finnas
vid sagda läroverk, skulle för ändamålet erfordras inrättande af ytterligare
en lektorstjenst derstädes. I afseende härå synes emellertid följande
vara att erinra. I kongl. förordningen den 11 februari 1687 om rättegång
i domkapitlen § 1 föreskrifves, att i stiftsstäder, der icke akademier
äro, biskopens ordinarie assessores skola vara kyrkoherden uti
domkyrkan och lectores. Enligt denna föreskrift borde, derest Luleå
blefve stiftsstad, kyrkoherden i Luleå stad ingå såsom ordinarie ledamot
i domkapitlet. Vidare kan anmärkas, att enligt kongl. brefvet till
Linköpings konsistorium den 7 juni 1834, jemfördt med kongl. brefvet
till samtliga konsistorierna den 15 juli 1752 och kongl. resolutionen
den 11 mars 1806, domkapitel synes vara beslutmessigt, då fyra ledamöter
äro tillstädes, hvilka äro om beslutet ense, eljest då fem ledamöter
äro närvarande. Någon ökning af lektorernas antal vid Luleå läroverk
synes fördenskull icke vara erforderlig med hänsyn till det blif -

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

vande domkapitlets sammansättning. För fall af vakanser eller annat
uppkommet förfall för de ordinarie ledamöterna anvisar ofvanberörda
paragraf af rättegångsordinantien utvägen att genom adjunktion af dertill
lämpade män göra kapitlet fulltaligt.»

Sedan Kongl. Maj:t på dessa och öfriga till protokollet anförda
skäl föreslagit 1893 års Riksdag att medgifva, att Yesterbottens och
Norrbottens län finge från den 1 januari 1895 frånskiljas Hernösands
stift för att bilda ett särskildt stift, hade, enligt hvad departementschefen
vidare erinrar, Riksdagen i skrifvelse den 6 maj 1893 anmält,
att vid behandlingen af denna proposition Riksdagens kamrar stannat
i olika beslut af den beskaffenhet, att, jemlikt 63 § riksdagsordningen,
frågan i följd deraf för samma riksdag förfallit. Kamrarnes omförmälda
beslut innefattade: Första Kammarens, bifall till Kongl. Maj:ts proposition
med det tillägg, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida
icke Kalmar och Visby stift lämpligen kunde till ett stift förenas,
äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda; Andra Kammarens åter, medgifvande att — under
vilkor att Kalmar och Visby stift sammansloges till ett stift, så snart
en sådan sammanslagning genom nuvarande biskoparnes i Kalmar och
Visby afgång eller eljest möjliggjordes — Vesterbottens och Norrbottens
län finge frånskiljas Hernösands stift för att bilda särskildt stift.

Af de vid Riksdagen i ärendet förda förhandlingar inhemtades
ock, att nödvändigheten af Hernösands stifts delning allmänt erkänts,
under det att åsigterna varit delade derom, huruvida sådan åtgärd borde
såsom vilkor förutsätta sammanslagning af två andra stift.

Med anledning häraf och då i kamrarnes beslut särskildt antydts
önskvärdheten af Kalmar och Visby stifts förening, och jemväl sammansatta
stats- och lagutskottet, till hvars förberedande behandling frågan
om Hernösands stifts delning hänskjuta, uttalat sig för en utredning
härutinnan, hade det synts departementschefen, att en sådan borde ega
rum. Då emellertid fråga kunde uppstå, huruvida icke — om en rubbning
i nuvarande stiftsindelningen i södra delen af landet måste ske
för åstadkommande af en delning af Hernösands stift — annan förändring
i denna stiftsindelning än den omförmälda, kunde vara mera
lämplig, hade Kongl. Maj:t den 17 juni 1893 anbefalt domkapitlen i
Linköping, VexjÖ, Kalmar och Visby att till Kongl. Maj:t inkomma
med utredning och förslag, hvart och ett af dessa domkapitel i den
mån detsamma af frågan berördes, huruvida icke en sådan förändring
i den nuvarande stiftsindelningen kunde, utan förnärmande af enskild
rätt, ega rum, att:

6 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

antingen Visby stift förenades med Kalmar eller Linköpings stift,

eller ock Kalmar stift upphörde att vara särskildt stift och delades
så, att en del deraf lades till Linköpings stift och återstående delen
till Vexiö stift.

Af de utlåtanden, som med anledning häraf inkommit från bemälda
domkapitel, inhemtades, att ingen af dessa myndigheter uttalat sig
vare sig för Visby stifts förening med Linköpings stift eller Kalmar
stifts delning mellan Linköpings och Vexiö stift. Förslaget beträffande
Visby stifts förening med Kalmar stift hade deremot — under förutsättning
att Hernösands stifts delning ej läte sig genomföra utan rubbning
af stiftsindelningen i södra delarna af riket — tillstyrkts af domkapitlen
i Kalmar och Linköping, hvaremot domkapitlet i Visby på det
bestämdaste uttalat sig emot samma förslag.

Af domkapitlens berörda utlåtanden inhemtades vidare hufvudsakligen,
att domkapitlet i Kalmar — under erinran, att Kalmar stift
hade en folkmängd af omring 150,000 personer, fördelade på 45 pastorat
med 69 församlingar och 79 presterliga lägenheter, och att motsvarande
siffror i Visby stift utgjorde 50,000, 44, 93 och 50 — anfört, hurusom,
då samma siffror i Kalmar stifts Ölandsdel utgjorde 30,000, 23, 34 och
34, Visby stift med allenast omkring en tredjedel öfversköte denna del
af Kalmar stift, samt att, då ett stift, bestående af nuvarande Kalmar
och Visby stift, komme att utgöras af omkring 200,000 personer, fördelade
på 89 pastorat med 162 församlingar och 129 presterliga lägenheter,
detsamma skulle blifva ett bland de minsta i riket. Samma
domkapitel har vidare anfört, att, ehuru understundom inträffade, att
personalförbindelsen mellan fastlandet och Gotland vope synnerligen
försvårad och någon gång upphäfd, domkapitlet dock egde en lång
erfarenhet i dessa förhållanden med afseende å Öland samt ansåge
svårigheterna i denna del med det mera aflägsna Gotland icke vara
oöfvervinneliga. Domkapitlet i Linköping hade för att visa, att eu
förening af Visby stift med Kalmar stift vore lämpligare än en förening
af Visby och Linköpings stift, framhållit, att det stift, som
komme att bildas genom sammanslagning af Visby och Kalmar stift,
skulle till areal och folkmängd ej blifva större än ungefär halfva
nuvarande Linköpings stift, under det att antalet pastorat i ett stift,
bestående af nuvarande Kalmar och Visby stift, skulle blifva två tredjedelar
af motsvarande antal i Linköpings stift och dess allmänna läroverk
icke hälften så många, äfvensom att genom Visby stifts förening med
Kalmar stift, förstnämnda stift komme att utgöra en mera sjelfständig
och betydande del af det hela än genom en förening med Linköpings

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 7

stift. Domkapitel i Visby, som vid sitt utlåtande fogat ett uttalande i
frågan af Visby stifts prestsällskap, hade deremot framhållit det oegentliga
i, att förslaget om upphörande af Gotlands ställning såsom eget
stift väckts utan att i något afseende ställas i sammanhang med den
erfarenhet, man gjort om fördelarna eller olägenheterna för Gotland
af denna kyrkliga sjelfständighet. Af sådana olägenheter kunde domkapitlet
icke tänka sig flera än tvänne, nemligen å ena sidan den
mindre omfattning, hvilken presternas ansökningsrätt sålunda haft, och
å andra sidan för församlingarna inskränktare tillfällen att göra sig
skilda presterliga krafter till godo. Men hvad det förra vidkomme,
skulle hvarje vidgning af ansökningsrätten medföra ett i motsvarande
grad ökadt antal medtäflare, och hvad det senare förhållandet anginge,
skulle genom öns afskilda läge och de gotländska pastoratens jemförelsevis
ringare lönevilkor den sannolika följden blifva, att öfverhufvud
de bättre krafterna droges öfver åt fastlandet, och att de sämre komme
att, sedan de der förgäfves eftersträfvat befordran, söka sig till ön.
Domkapitlet, som af dessa skäl ansåge fördelarna för Gotland, att
utgöra särskildt stift vara både många och stora, hade vidare framhållit
den betydande svårighet det skulle för Gotland innebära, särdeles vissa
tider af året, att icke på sjelfva ön hafva att tillgå stiftstyrelse i vare
sig kyrkans, folkundervisningens eller det allmänna läroverkets angelägenheter,
samt vigten deraf att särskildt med hänsyn till öns afskildhet,
på platsen funnes en person med den högre bildning, en biskop
borde antagas besitta, hvilken kunde, genom att året om vistas och
verka på ön, blifva rätt förtrogen med det gotländska folkets egendomliga
skaplynne och behof, likasom folket med honom.

Vidare har departementschefen meddelat, att vid 1893 års kyrkomöte
två särskilda motioner i denna fråga blifvit väckta, den ena motionen
af samtliga representanter vid mötet för Norrland, den andra af en
utaf de valde representanterna för Gotland. I den förra motionen hade
förslaget om Hernösands stifts delning satts i samband med förslag
om att kyrkomötet skulle medgifva att, derest för åstadkommande af
ifrågavarande delning visade sig oundgängligt, att de öfriga stiftens
antal minskades, sammanslagning af två stift måtte, så snart sådant
kunde genom vederbörande biskopars afgång eller eljest försiggå, ega
rum antingen så, att Gotland upphörde att vara eget stift och lades
till Kalmar stift, eller på något annat sätt. Den andra motionen hade
gått derpå ut, att kyrkomötet, med ogillande af förslaget om sammanslagning
af vissa stift, måtte godkänna delningen af Hernösands stift.
Såsom motiv för den sistnämnda framställningen hade framhållits, bland

8 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

annat, att man icke finge taga i betraktande ensamt Gotlands ringa
folkmängd och areal utan framför allt dess läge och de svårigheter i
samfärdseln med fastlandet, som deraf vore en följd. Det vore föga
sannolikhet för, att en året om regelbunden kommunikationsled mellan
Visby och Kalmar skulle komma till stånd. Säkerligen skulle förbindelsen
mellan dessa orter hufvudsakligen förmedlas öfver Stockholm,
åtminstone under långa tider årligen. Då skulle svårigheten för vederbörande
å ön att komma i personlig beröring med stiftsstyrelsen blifva
nästan oöfvervinnelig. Många stridigheter i kyrkliga och skolförhållanden
hade hittills genom biskopens personliga mellankomst kunnat
i godo biläggas. Det voro ej att betvifla, att, så länge biskopen öfver
de förenade stiften vore i sin kraftfullaste ålder, han ofta skulle besöka
ön. Men vid tilltagande ålder eller inträffad sjuklighet vore det
omöjligt. Biskopens personliga verksamhet oafsedd, skulle stiftsstyrelsens
med dithörande skolstyrelses förläggande till fasta landet medföra
en betänklig rubbning i gången af ärendenas behandling. Enligt
motionärens mening borde förmånen af särskild stiftsstyrelse icke
kunna mot vederbörandes bestridande frånhändas en landsdel, med
mindre än att det nya, som sattes i stället, vore bättre än eller åtminstone
lika godt med det gamla, som ginge förloradt. Att i stället för
det bättre sätta något, som för den regleringen underkastade landsdelen
ostridigt vore sämre, skulle inom samma landsdel svårligen kunna
betraktas annorlunda än som en oberättigad handling.

Kyrkomötet beslöt att:

dels anhålla om vidtagande af de ytterligare åtgärder, som kunde
vara erforderliga, för att Hernösands stift måtte blifva, så snart ske
kunde, deladt;

dels anmäla, att kyrkomötet för sin del medgåfve, att Hernösands
stift, så snart ske kunde, delades på det sätt, att Vesterbottens och
Norrbottens län frånskildes derifrån för att bilda ett särskildt stift;

dels anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder
för att, under förutsättning att Hernösands stift blefve deladt, § 2
samt tredje stycket af § 5 utaf förordningen angående allmänt kyrkomöte
den 16 november 1863 måtte erhålla ändrad, af kyrkomötet formulerad
och för dess del godkänd lydelse.

Sedermera hade från domkapitlet i Hernösand och Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län ytterligare skrifvelser i ämnet
till Kongl. Maj:t inkommit.

Domkapitlets i Hernösand skrifvelse af den 7 november 1894 innehölle
hufvudsakligen följande. Sedan domkapitlet till en början fram -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

hållit, hurusom de af departementschefen den 17 mars 1893 till statsrådsprotokollet
anförda skal, som talade för önskvärdheten och nödvändigheten
af Hernösands stifts delning, ännu qvarstode med oförminskad,
endels ökad kraft, fortsatte domkapitlet: Stiftets folkmängd, som vid
1890 års slut utgjort 536,833 personer, hade vid 1893 års slut stigit
till 552,704 personer. Den inom vårt land, åtminstone hvad landsbygden
beträffade, säkerligen allenastående hastighet, med hvilken folkmängden
inom stiftet på sista tiden tillvuxit, komrne för visso att under
den närmaste framtiden ökas. Den nyss färdigblifna jernvägen till
Boden såväl som tillgodogörandet af de norrbottniska malmbergens
rikedomar skulle säkerligen samverka i denna rigtning. De nya kommunikationslederna,
som till väsentlig del ginge genom hittills obefolkade
trakter, hade också redan medfört och komme utan tvifvel att
ytterligare medföra uppkomsten åt nya befolkningscentra, hvilka åter i
sin tur nödvändiggjorde nya anordningar med afseende på församlingsbildning,
gudstjenstlokaler och folkskolor m. m., som hörde under stiftsstyrelsens
handläggning och tillsyn. Dylika, till sin natur vanligen
mycket svårhandterliga, organisationsfrågor utgjorde sedan lång tid tillbaka
en mycket väsentlig del af domkapitelsärendena, och man kunde
med visshet förutse, att antalet sådana mål skulle betydligt ökas i mån
af befolkningens tillväxt och uppkomsten af nya byar, gårdar och lägenheter.
Det borde ock bemärkas, att de förhållanden, om hvilka domkapitlet
sålunda erinrat, förekomme företrädesvis inom de båda nordligaste
länen, från hvilka afståndet till stiftsstaden vore mycket stort
och hvilka följaktligen äfven ur denna synpunkt vore i trängande behof
af en mer närbelägen stiftsstad, än den de nu egde. Hvad särskilt
anginge de för lappmarken egendomliga svårigheter med hänsyn till
vården om kyrka och skola, så bestode dessa svårigheter närmast i
språkförhållandena och den ganska omfattande organisation, som blifvit
nödig för att religionsvård och skolundervisning skulle kunna beredas
åt den nomadiserande lappbefolkningen. Men äfven den mera bofasta
lappmarksbefolkningen toge en stiftsstyrelses omtanke och vård i vida
högre grad i anspråk, än hvad förhållandet vore med de flesta öfriga
delar af stiftet — att icke nämna andra delar af vårt land. Denna befolkning,
som utgjorde den vida öfvervägande delen — omkring 47,000
— af lappmarkens invånare, vore spridd på eu yta af mer än 1,000
qvadratmil och befunne sig till ganska stor del i svår fattigdom. Den
vidsträckta arealen gjorde, att befolkningen vore i behof af ett mångdubbelt
större antal presterliga krafter, gudstjenstlokaler och folkskolor,
än fallet voro i trakter med tätare befolkning; fattigdomen åter medBih.
till Ttiksd. Prof, 1R9C,. 4 Samt. 2 Afd. 5 Raft. 2

10 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

förde stora, ofta oöfvervinneliga svårigheter för den stiftsstyrelse, som
hade att sörja för tillfredsställandet i någon mån af sagda behof, och
dessa svårigheter blefve större, ju längre afståndet vore mellan stiftsstaden
och dessa trakter. Hvad som af domkapitlet sagts om lappmarken
gälde till god del äfven finnbygden, såväl den inom lappmarken
belägna som den, hvilken läge utom lappmarken. Men för finnbygden
med ett invånarantal af 26,717 personer tillkomme den svårigheten,
att befolkningens vida öfvervägande flertal — mer än 20,000 — vore
af främmande nationalitet och talade ett främmande språk. Sedan domkapitlet
erinrat derom, att Kongl. Maj:t, för att såvidt möjligt göra
dessa trakters invånare delaktiga af svensk kultur, tid efter annan anbefalt
inrättandet af statsskolor med svenska språket såsom uteslutande
undervisniugsspråk och senast, sedan Riksdagen dertill beviljat medel,
förordnat om inrättandet af icke mindre än 18 nya sådana skolor, hade
domkapitlet påpekat, att vid dessa skolors anordnande och öfvervakande
domkapitlet i förening med Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade väsentligen
samma uppgift, som i fråga om andra folkskolor tillkommer
vederbörande skolråd och kyrkostämma, och att, det läge i sakens natur,
att denna uppgift endast på ett mjmket ofullständigt sätt kunde fyllas,
så länge stiftsstyrelsen hade sitt säte 72 mil från den sydligast belägna
finnförsamlingen.

Med afseende på såväl lappmarken som finnbygden, hade domkapitlet
för öfrigt- framhållit två omständigheter såsom särskildt egnade
att visa boliöfligheten af stiftets delning. Den ena vore den, att vid
de flesta organisationsfrågor kräfdes samverkan mellan stiftsstyrelse och
vederbörande länsstyrelse. Det sade sig sjelft, att en dylik samverkan
i yttersta grad försvårades, då afståndet från stiftsstaden till den ena
af de norra residensstäderna vore 25 mil och till den andra, der de
flesta hithörande ärenden handlades, ej mindre än omkring 55 mil eller
å jernväg 650 kilometer. Den andra härvid beaktansvärda omständigheten
vore, att ej blott det religiösa och moraliska tillståndet, utan
framför allt undervisningsväsendet i dessa nejder ännu befunne sig på
en synnerligen låg ståndpunkt. Hvad det sistnämnda beträffade, ansåge
sig domkapitlet böra anföra några, företrädesvis ur folkskoleinspektörernas
sammandrag af skolrådens uppgifter för år 1893 hemtade, mycket
belysande exempel. Så hade i flera församlingar i lappmarken icke
ens hälften af de i skolåldern varande barn erhållit undervisning i
skola, och, hvad särskildt en af dessa församlingar anginge, hade den
upplysning lemnats, att i församlingens fjelltrakter af 160 i skolåldern
varande barn endast 33 kunnat erhålla skolundervisning. I åtskilliga

Sammansatta Stats- och Lagutskottet''s Utlåtande N:o 5.

andra församlingar inom lappmarken och finnbygden hade antalet af
de barn, som under året åtnjutit skolundervisning, varit obetydligt större
än deras antal, som saknat sådan undervisning. Visserligen uppgåfves
det om en stor del af de barn, som sålunda icke undervisats i skola,
att de åtnjutit undervisning i liemmen, men det folie af sig sjelft, att
denna undervisning i de allra flesta fall vore nästan detsamma som
ingen undervisning alls. Med det beklagansvärda tillstånd, i hvilket
skolväsendet sålunda flerstädes i dessa nejder befunne sig, sammanhängde
ett annat förhållande, som kräft och kräfde alldeles särskilda
åtgärder från presterskapets och stiftstyrelsens sida. I flera af de till
lappmarken börande finnförsamlingarna funnes nemligen ett icke ringa
antal vuxna personer, som aldrig blifvit konfirmerade, på grund deraf
att de väsentligen saknade ej blott kristendomskunskap, utan öfver hufvud
all läskunnighet. Dessa personer lefde till en stor del i »vilda äktenskap»,
och de barn, som i sådana äktenskap föddes, blefve naturligtvis
i hög grad vårdslösade. I Gellivara församling funnes ej mindre än
74 sådana äldre personer i en ålder mellan 21 och 82 år, och i Karesuando
med en långt mindre talrik befolkning 47 dylika personer i en
ålder mellan 20 och 59 år. Den andliga vården om sådana menniskor,
dem man å orten icke utan skäl kallade hedningar, vore ett lika vigtigt
som för stiftsstyrelsen svårlöst problem.

I fråga om ökningen af göromålen i domkapitlet hade*domkapitlet
upplyst, att dess diariinummer, som år 1887 utgjorde 1,288, under
de följande åren oupphörligen ökats, så att de år 1892 utgjorde 2,089.
Under år 1893 hade denna siffra åter nedgått något, dock så, att den
varit högre än något år före 1892; men alla förhållanden tydde derpå,
att i det hela ökningen alltjemt skulle komma att fortfara, och domkapitlet
trodde sig veta, att dess diariinummer vore mer än dubbelt
så många som i Upsala stift och ungefär lika många som i Lunds stift.
Härvid vore jemväl att märka, hvad domkapitlet förut antydt, att en
mycket stor del af de hos domkapitlet förekommandefärenden utgjordes
af vigtiga, mycket arbete kräfvande organisationsfrågor, till hvilka någon
motsvarighet endast sällan förekomme inom rikets öfriga stift. Det
arbete, som genom mängden och beskaffenheten af göromålen i domkapitlet
ålades lektorerna vid Hernösands allmänna läroverk, blefve
också mycket betungande och stode icke i rimligt förhållande till den
minskning i undervisningsskyldighet, som vore dem i läroverksstadgan
medgifven. Så hade under de två senastefåren allenast sessionerna i
domkapitlet upptagit i medeltal en tid af 5 timmar i veckan, hvartill
komme den tid, som åtginge till förberedelse för hvar session och som,

12 Sammansatta Stats och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

särskild! till följd af ärendenas ofta invecklade natur, vore mycket betydande;
och domkapitlet vore förvissadt, att, äfven om stiftet blefve
deladt på sätt Kongl. Maj:t en gång föreslagit, hvart och ett af de sålunda
uppkommande nya stiften skulle ur stiftsstyrelsens synpunkt
blifva lika svårskött som något af de eljest största stiften inom riket.

Af hvad domkapitlet anfört framginge emellertid, att en skälig
lindring i stiftsstyrelsens göromål hvarken vore det enda eller det vigtigaste
skälet för den påyrkade stiftsdelningen. Hufvudsaken vore, att
församlingarna och undervisningsanstalterna, så länge stiftet vore odeladt,
icke kunde få vederbörlig tillsyn och vård. Stiftet hade i detta
afseende alltför länge varit vanlottadt i jemförelse med rikets öfriga
delar; och att låta detta missförhållande, hvilket vore stadt i ständig
och snabb tillväxt, fortfara vore icke blott hvarken rättvist eller billigt,
utan tillika farligt. Antagligt vore, att Norrland, hvilket, i synnerhet
dess öfre del, ofta plägade betecknas såsom Sveriges framtidsland, ginge
en stor och snabb materiel utveckling till mötes. Men om denna utveckling
i materielt hänseende icke åtföljdes af ett vederbörligt framåtskridande
i andlig kultur, så uppstode en fara, som kunde blifva ödesdiger,
icke blott för dessa landsändar, utan ock för hela fäderneslandet;
och ett nödvändigt vilkor för undgående af denna fara vore, att stiftet
blefve, utan dröjsmål, deladt.

Uti den förut omnämnda skrifvelsen i ämnet från Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län, hvilken skrifvelse vore dagtecknad
den 22 november 1894, hade, enligt hvad departementschefen upplyst,
Kongl. Maj:t-s befallningshafvande framhållit den erfarenhet, som denna
myndighet under sin embetsutöfning varit i tillfälle att inhemta derom,
att de grunder, hvilka anförts till stöd för yrkandet om Hernösands
stifts delning, verkligen egde sådan styrka och betydelse, att stiftsdelningen
måste anses vara påkallad af ett oafvisligt behof, som kräfde
att snarast möjligt tillgodoses. Skrifvelsen vore af väsentligen följande
innehåll: Församlingsvård och skolväsende vore inom Norrbottens län
icke hvad de borde, hvilket berodde af förhållanden, som vore för länet
egendomliga. De flesta församlingars oerhördt stora utsträckning gjorde
det omöjligt för de fåtaliga presterliga krafterna att räcka till för sin
uppgift; och folkskoleväsendet blefve af enahanda anledning bristfälligt.
Församlingarna kunde icke förse de spridda, långt från hvarandra liggande
byarna med erforderliga lärarekrafter, och särskild! gälde detta
om de vidsträckta lappmarkerna. Inom dessa tillkomme dessutom de
särskilda svårigheter, som vore förbundna med sträfvandet att bereda
lappallmogen nödig religionsvård och undervisning. Slutligen vore att

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

märka det förhållande, att en betydande del af länets befolkning vore
finsktalande; och inom den finsktalande delen af länet förelåge en dubbel
uppgift: det gälde å ena sidan att tillse, att den finsktalande befolkningen
finge sig på sitt modersmål meddelad nödig undervisning, men
å andra sidan måste man söka i möjligaste mån tillmötesgå den önskan,
som hos samma befolkning lifligt framträda att erhålla äfven svenska
undervisningsanstalter, der deras barn kunde få tillfälle att inhemta
kännedom jemväl om svenska språket. Af det sagda framginge, att
inom den nordligare delen af vårt land förelåge, likasom i materielt så
äfven i andligt afseende, ett odlingsarbete af en omfattning, hvartill
ingen annan del af riket företedde något motsvarande. Att befolkningen
skulle sjelf, fattig som den mestadels vore, kunna bereda utväg att
fylla alla de stora kraf, som de säregna förhållandena medförde, kunde
icke fordras. Hjelp behöfdes visserligen från det allmännas sida, och
sådan hade ej heller uteblifvit; men verksammast bland alla de medel,
som från det allmännas sida kunde vidtagas, vore den ifrågasatta stiftsdelningen,
hvarigenom de två nordligaste länen skulle beredas förmånen
af en stiftsstyrelse, som, lättare tillgänglig än den nuvarande
och hänvisad att uteslutande handhafva de nordligaste länens angelägenheter,
kunde ordnande, ledande och öfvervakande ingripa i det
arbete på det andliga området, som här förelåge. Detta arbete vore
mer än tillräckligt för att gifva full sysselsättning åt den styrelse, som
finge dess ledning sig anförtrodd; och med den utveckling, som på det
materiella lifvets alla områden här vore att motse, skulle dennas verksamhet
och uppgifter för hvarje dag ökas. Det vore icke möjligt för
stiftsstyrelsen i Hernösand, beläget på mer än 50 mils afstånd från
Luleå, från hvilken sistnämnda stad åter afståndet till den inom länet
längst bort belägna kyrkobyn vore 52 mil, att, öfverhopad af göromål
beträffande andra delar af det vidsträckta stiftet, egna åt den nordligaste
delen deraf den alldeles särskilda omvårdnad, som dervarande säregna
förhållanden kräfde. För Kongl. Maj:ts befallningshafvande erbjöde sig
alltjemt tillfällen till den iakttagelsen, att mycket, som inom länet borde
göras till befrämjande af religionsvård och undervisningsväsende, blefve
och måste blifva ogjordt; och många af de ändamål beträffande k}7rka
och skolor derstädes, dem staten genom anvisade anslag eller eljest
önskat tillgodose, kunde icke annat än ofullständigt ernås i saknad åt
den sammanhållande och oaflåtligen ingripande kraft, som eu särskild
stiftsstyrelse skulle ega. Mångfaldiga exempel såväl i ena som i andra
afseendet kunde anföras; och såsom ett bland de många hänvisade
Kong!. Maj:ts befallningshafvande till den af Kongl. Maj:t och Riksdagen

14 Sammansatta Stats■ och Lagutskottets Utlåtande N;o 5.

med lifligt intresse omfattade tanken att bereda den finsktalande delen
af vårt land den af densamma med begärlighet omfattade förmånen att
blifva delaktig äfven af svensk odling, ett syfte, som skulle befordras
i ojemförligt högre grad, om särskild stiftsstyrelse funnes på närmare
håll i stället för, såsom nu vore förhållandet, på ett afstånd af ungefär
70 mil från den finsktalande delen af länet. Att i de frågor, der samarbete
mellan stiftsstyrelse och Kong]. Maj:ts befallningshafvande skulle
ega rum, det stora afståndet mellan de båda myndigheterna medförde
många svårigheter och olägenheter vore påtagligt och lade i sin mån
en hämsko på bådas verksamhet för gemensamma syften. Till sist hade
påpekats, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det anförda uteslutande
fäst sig vid de skäl för en delning af Hernösands stift, som vore att
hemta från de för dess nordligare hälft egendomliga förhållanden. Till
dessa skäl komme de talande grunder, som gjorde delningen önskvärd
jemväl med hänseende till stiftets sydligare delar, hvilka visserligen
behöfde, för att få sina intressen behörigen tillgodosedda, förmånen af
en särskild stiftsstyrelse, som, befriad från omsorgen om de många
angelägenheter, hvilka afsåge den nordligare delen, kunde egna sig
ensamt åt det myckna arbete, som för det sydligare Norrland förelåge,
och som, med dessa landsdelars snabbt fortgående utveckling, i alltjemt
ökad grad förestode. Med förenadt afseende på det ena såväl som det
andra kunde sägas, att den ifrågastälda stiftsdelningen afsåge ett ändamål,
med hvars genomförande ej utan stor skada kunde anstå, men
som, förverkligadt, skulle kraftigt befrämja uppgifter af den mest omfattande
betydelse.

För egen del har departementschefen yttrat, att af allt framginge,
icke blott att ett oafvisligt behof af Hernösands stifts delning förelåge,
utan ock att detta behof måste inom den närmaste tiden tillgodoses. I
det först nämnda afseendet syntes ock en nästan fullständig samstämmighet
råda såväl inom Riksdagen som inom kyrkomötet. Deremot
hotades frågans lösning med ett uppskof på obestämd tid deraf, att
Riksdagens Andra Kammare såsom vilkor för delningen uppstält fordran
på en motsvarande sammanslagning af två andra stift. Inom kyrkomötet
hade åter detta vilkor mött ett afgjordt motstånd. Hvad som
hittills i ärendet förekommit hade hos departementschefen stadgat den
öfvertygelsen, att den ifrågasatta sammanslagningen icke kunde blifva
annat än en nödfallsåtgärd, som icke i sig innebure någon fördel, men
väl medförde stora och känbara olägenheter. Särskilt det sätt för
sammanslagningens genomförande, som företrädesvis varit föremål för
diskussion inom Riksdagen och kyrkomötet, nemligen att förena Visby

Sammansatta Stats och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

och Kalmar stift, syntes departementschefen synnerligen olämpligt, såsom
medförande verklig skada för Gotland, och hade äfven der blifvit
mottaget med djupt bekymmer. Då tillika toges i betraktande, att den
kostnad, som Hernösands stifts delning nödvändiggjorde, med afseende
på ändamålets vigt kunde betraktas såsom en obetydlighet, ansåge
departementschefen icke all förhoppning saknas, att Riksdagen, med
hänsyn till vigten af ärendets snara afgörande, skulle befinnas villig att
godkänna en Kongl. Maj:ts framställning af samma hufvudsakliga innehåll
som i den till 1893 års Riksdag gjorda.

Departementschefen ansåge alltså, att den fråga, som nu borde
föreläggas till Riksdagens afgörande, borde begränsas till Hernösands
stifts delning; och skulle, då kyrkomötet redan för sin del fattat beslut
i sådant syfte, ett godkännande från Riksdagens sida af ett dylikt förslag
omedelbarligen leda till det vigtiga målets uppnående.

I fråga om sättet att bereda skälig löneinkomst åt biskopen i det
nya stiftet, har departementschefen erinrat, hurusom han redan, då denna
fråga förra gången föredrogs inför Kongl. Maj:t, uttalat sig för att det
icke borde ifrågasättas, att åt honom skulle på lön anslås något prebendepastorat,
utan att en bestämd lön borde åt honom anvisas. Genom
kongl. brefvet den 15 juni 1861 angående reglering af biskoparnes
löner hade dessa löner i de särskilda stiften bestämts från 16,000 till
10,000 kronor, deribland för biskopen i Hernösand till 12,000 kronor.
Då, enligt hvad Hernösands domkapitel uttalat, hvart och ett af de två
stift, i hvilka Hernösands stift skulle delas, för sin behöriga vård komme
att kräfva å stiftsstyrelsens sida fullt upp så mycket arbete som de
flesta större stift inom det öfriga riket, syntes, i enlighet med hvad
jemväl kammarkollegium och statskontoret hemstält, lönen åt biskopen
i det nya stiftet icke lämpligen böra sättas lägre än lönen åt biskopen
i Hernösands odelade stift, eller 12,000 kronor, hvartill borde komma
särskild hyresersättning, som enligt mom. 2 af de genom nyssnämnda
kongl. bref den 15 juni 1861 faststälda grunder för reglering af biskoparnes
löner skulle till biskop, der biskopshus ej funnes, utgå med
belopp ej öfverstigande 1,500 kronor, hvilket belopp i nuvarande fall
syntes departementschefen vara erforderligt. Medel till denna lön och
hyresersättning syntes kunna bekommas ur biskopslöneregleringsfonden,
hvilken uppkommit genom inkomster, som afskilts från vissa biskopslöner
och bestämts till jemnande af andra. Vid 1894 års slut egde
denna fond en behållning, som beräknats uppgå till 460,935 kronor 7
öre. Inkomsterna under år 1894 både uppgått till mer än 49,500 kronor,
deraf ränta och kapitalvinst 18,608 kronor 10 öre. De till utgående

16 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

från fonden anvisade årliga utgifterna till lönefyllnad åt åtskilliga biskopar
m. m. utgjorde tillsammans 24,210 kronor 49 öre, hvartill kommit
för år 1894 en extra utgift å omkring 360 kronor.

Vid samma tillfälle hade departementschefen, hvad anginge ledamöterna
i det nya domkapitlet, yttrat, att det väl kunde ifrågasättas,
huruvida icke kyrkoherden i Luleå stadsförsamling och de nuvarande
lektorerna vid läroverket, hvilka icke mottagit sina befattningar med
skyldighet att tjenstgöra i domkapitel, borde erhålla särskild godtgörelse
för det ökade arbete, som ett ledamotskap i domkapitlet skulle för dem
medföra, och hvilket för lektorerna icke i afsevärd mån kunde anses
uppvägas af den förminskning i antalet undervisningstimmar, som enligt
13 § i gällande läroverksstadga skulle medgifvas dem såsom domkapitlets
ledamöter. Vidare hade departementschefen anmält, att uti
infordrade yttranden nuvarande kyrkoherden i Luleå stadsförsamlings
pastorat O. A. Vester äfvensom nuvarande lektorerna i kristendom och
filosofisk propedevtik, i historia och modersmålet samt i matematik och
fysik vid nämnda läroverk — de tvenne öfriga lektorerna åtnjöte sedan
flera år tillbaka tjenstledighet för sjukdom — förklarat sig villiga att
inträda som ledamöter i det tillämnade domkapitlet utan att ifrågasätta
särskild ersättning härför, kyrkoherden Vester under uttalande af den
förhoppning, att de presterliga krafter, som erfordrades för församlingsvården
inom pastoratet, måtte så ordnas, att densamma icke behöfde
lida intrång af kyrkoherdens domkapitelsgöromål.

Beträffande aflöningen åt konsistorienotarien i det nya stiftet, ansåge
departementschefen, att denne tjensteman borde åtnjuta dels de
inkomster, som enligt gällande grunder för konsistorienotariernas aflöning
utginge från Vesterbottens och Norrbottens län till notarien vid
Hernösands domkapitel, dels ock ett skäligt anslag af statsmedel. I
yttrandet till protokollet den 17 mars 1893 hade, med ledning af från
domkapitlet i Hernösand infordrade uppgifter, lemnats en specifik utredning
beträffande omförmälda från Vesterbottens och Norrbottens län
inflytande inkomster för konsistorienotarien i Hernösands stift, och
gåfve denna utredning vid handen, att dessa inkomster i medeltal utgjort
omkring 1,500 kronor årligen.

Domkapitlet hade visserligen ansett, att, i anseende till minskning
i provisionen från presterskapets enke- och pupillkkassa, dessa
inkomster för framtiden ej borde beräknas högre än till 1,200 kronor,
och föreslagit, att till konsistorienotarien i det nya stiftet borde öfverflyttas
de 300 kronor, som för närvarande utginge till konsistorienotarien
i Hernösand för dennes bestyr med lappmarks ecklesiastik -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

verks angelägenheter, samt hemstält, att derutöfver måtte åt förstnämnde
konsistorienotarie anvisas 3,000 kronor. Notarien skulle härigenom
beredas en löneinkomst af tillhopa omkring 4,500 kronor. Då
omförmälda 300 kronor emellertid icke, såsom domkapitlet förutsatte,
utginge från anslaget till lappmarks ecklesiastikverk, utan från anslagen
till domkapitlens expeditioner och alltså icke kunde betraktas såsom
en tillgång utöfver sistnämnda anslag, syntes frågan om detta belopps
öfverflyttning från den ene notarien till den andre dermed vara förfallen.
Visserligen vore det ingalunda oantagligt, att de från de båda
nordligaste länen konsistorienotarien tillkommande inkomster i sportler,
provisioner m. m. komme att förminskas. Men då samma inkomster,
enligt nu införskaffade uppgifter, i medeltal under åren 1891—1894
något öfverstigit 1,500 kronor, ansåge departementschefen desamma
kunna beräknas till detta belopp.

Vidkommande derefter amanuensen och vaktmästaren, hade domkapitlet
ansett deras arfvoden kunna bestämmas till ungefär enahanda
belopp, hvartill amanuensens och vaktmästarens vid domkapitlet i Hernösand
inkomster af deras befattningar under de senaste åren före 1891
uppgått, nemligen för amanuensen 1,600 kronor och för vaktmästaren
omkring 500 kronor jemte bostad och vedbrand.

Beträffande slutligen öfriga kostnader för det blifvande domkapitlets
expedition, hade domkapitlet beräknat dessa till följande belopp:

hyra för sessions- och expeditionslokal samt bostad

för vaktmästaren .............................................................. kr. 1,500: —,

andra för expeditionen nödiga årliga utgifter.................. » 600: _,

hvartill skulle komma för anskaffande af möbler, kassaskåp,
andra nödiga inventarier, böcker, kartor m. m.
för en gång ........................................................................ » 3,500: —.

I sammanhang med nu omnämnda beräkning af kostnaden för den
nya stiftsstyrelsens i Luleå expedition, hade domkapitlet i Hernösand
hemstält, att, i den mån genom stifsdelningen inkomster skulle komma
att frångå notarien och amanuensen vid domkapitlets i Hernösand expedition
och öfverflyttas till motsvarande tjenstemän vid det nya domkapitlet,
ersättning måtte de förra härför beredas. Domkapitlet hade
framhållit, att härvid visserligen måste å ena sidan tagas i betraktande,
att dessa tjenstemäns arbete komme att blifva i väsentlig mån minskadt.
genom stiftsdelningen, men att å andra sidan äfven hänsyn måste tagas
dertill, att deras arbete hittills varit öfver höfvan betungande och att
de med deras befattningar förenade löneinkomster vore så knappa, att
llih. till Tlilittd. Uret. 1,99f>. 4 Sand. 2 Afd. ö Höft. .''5

18 Sammansatta Stats- och LagutsJcottets Utlåtande N:o 5.

endast med beräkning af de inkomster, hvilka för närvarande af dem
åtnjötes, dugliga innehafvare till samma befattningar kunde erhållas.

Beträffande hvad domkapitlet rörande ifrågavarande anslagsbelopp
anfört, hade departementschefen, förutom hvad ofvan framhållits, intet
annat att erinra, än att i det för amanuensen vid domkapitlet i Hernösand
angifna arfvode inginge det belopp, 600 kronor, som af Kongl. Maj:t
under de senaste åren från lappmarks ecklesiastikverk anvisats till
domkapitelsexpeditionen såsom ersättning för göromål, hvilka särskild!
afsåge lappmarken, och hvilket belopp efter delningen syntes böra
utgå från samma anslag som öfriga kostnader för domkapitlens expeditioner.
Ehuru det af dessa göromål härrörande arbete komme att
minskas, i händelse stifsdelningen egde rum, ansåge departementschefen
dock, att en nedsättning i totalbeloppet af amanuensens arfvode
icke skäligen kunde sättas i fråga, utan att samma arfvode fortfarande
borde utgå med 1,600 kronor, hvartill jemväl amanuensens vid det nya
domkapitlet arfvode borde bestämmas.

Hvad angår det uti ofvan omförmälda motion framstälda förslaget,
har motionären, efter redogörelse för hvad uti denna fråga vid 1893
års riksdag förekommit, förklarat sig hysa den åsigt, att, enär en delning
af Hernösands stift anses böra ega rum, en sådan delning bör
åstadkommas . genom en omreglering utaf stiften utan ökning af deras
antal. De skäl, som vid nämnda riksdag anfördes för en sådan lösning
af frågan, syntes motionären icke hafva blifvit vederlagda, och
än ytterligare hade motionären stärkts i sin åsigt af den omständigheten,
att, såsom inhemtades af det vid statsverkspropositionen fogade
protokollet, numera förslaget beträffande Visby stifts sammanslagning
med Kalmar stift — under förutsättning att Hernösands stifts delning
ej läte sig genomföra utan rubbning af stiftsindelningen i södra delarna
af riket — tillstyrkts af domkapitlen i Kalmar och Linköping.

Behofvet af en delning utaf Hernösands stift har redan då denna
fråga år 1893 var föremål för Riksdagens pröfning blifvit af kamrarne
erkändt, och hvad i detta ärende nu ytterligare blifvit upplyst synes
utskottet ådagalägga,, att frågans lösning icke utan stor skada för det
vidsträckt^ stiftets befolkning kan längre anstå. Att Kongl. Majffs för

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 1!''

1893 års Riksdag framlagda förslag i ämnet icke vann Riksdagens
bifall var, såsom ock af departementschefen blifvit erinradt, beroende
derpå, att inom kamrarne olika meningar gjorde sig gällande med afseende
å väckt förslag att i sammanhang med Hernösands stifs delning
genomföra en sammanslagning af Visby och Kalmar stift till ett
stift. Den utredning, Kongl. Maj:t nu låtit verkställa och för Riksdagen
framlagt beträffande betydelsen af en sådan åtgärd, synes utskottet
gifva vid handen, att densamma, särskildt för Gotland med dess
afskilda läge och i flera fall egendomliga förhållanden, skulle medföra
så afsevärda olägenheter, att de ingalunda uppvägas af den jemförelsevis
obetydliga besparing, som genom sammanslagningen af berörda
stift skulle kunna vinnas. På grund häraf har i.itskott,et icke kunnat
förorda, att berörda omreglering af stiftsindelningen i södra Sverige,
på sätt i herr Peterssons förevarande motion föreslagits, göres till vilkor
för en delning af Hernösands stift, utan håller utskottet före, att
denna delning bör oberoende häraf komma till stånd.

Delningen af Hernösands stift anser utskottet lämpligen böra
verkställas på det sätt, som af Kongl. Maj:t föreslagits, eller så att
Vesterbottens och Norrbottens län från början af nästkommande år
afskiljas för att bilda ett särskildt stift, hvars styrelse förlägges till
Luleå. Kongl. Maj:ts förslag dels om användning af biskopslöneregleringsfonden
för aflönande af den nye biskopen, dels ock om anslag
för bestridande af kostnader, som genom stiftsdelningen påkallas, hafva
från utskottets sida icke föranledt erinran annat än beträffande det
belopp å 600 kronor, som af Kongl. Maj:t å ordinarie stat äskats såsom
ersättning till amanuensen vid Hernösands domkapitel för minskning i
inkomst. Enligt hvad af statsrådsprotokollet inhemtas, skulle nemligen
det anslag af 600 kronor, som under de senaste åren från lappmarks
ecklesiastikverk utgått till nämnde tjensteman såsom arfvode för göromål,
hvilka särskildt afse lappmarken, vid stiftsdelningens genomförande
komma att upphöra. Då emellertid berörda göromål samtidigt i väsentlig
mån minskas för amanuensen vid Hernösands domkapitel, anser
utskottet att, om än billigheten må föranleda att ersättning för den
förlorade inkomsten beredes nuvarande innehafvaren af befattningen,
denna ersättning dock måste betraktas såsom ett rent personligt arfvodestillägg;
och har utskottet med afseende härå funnit sig böra tillstyrka,
att ifrågavarande af Kongl. Maj:t begärda ersättningsbelopp må endast
å extra stat beviljas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

Sammansatta Stats och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

att Riksdagen, i anledning af hvad Kong!. Maj:t
i sådant afseende föreslagit, må, med afslag å herr
Peterssons ifrågavarande motion, må

a) medgifva, det Yesterbottens och Norrbottens
län må från den 1 januari 1897 frånskiljas Hernösands
stift för att bilda ett särskildt stift, samt att för aflönande
af biskop i det nya stiftet må af biskopslöneregleringsfonden
användas högst 13,500 kronor
årligen;

b) för bestridande af kostnaden för aflönande af
konsistorienotarie, amanuens och vaktmästare vid det
nya domkapitlet bevilja ett ordinarie anslag af 5,100
kronor, deraf till notarien 3,000 kronor, till amanuensen
1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor;

c) för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå
ett årligt belopp af 1,500 kronor;

d) såsom ersättning för den minskning i inkomst,
som genom stiftsdelningen skulle drabba notarien
vid Hernösands domkapitel till följd af förlusten af
sportelinkomsterna från Vesterbottens och .Norrbottens
län, bevilja ett ordinarie anslag af 1,500 kronor;

e) på extra stat för år 1897 anvisa ett belopp af
600 kronor såsom ersättning till nuvarande amanuensen
vid Hernösands domkapitel för den minskning
i hans inkomst, som i anledning af stiftsdelningen
skulle uppstå genom upphörande af det från lappmarks
ecklesiastikverk till honom nu utgående anslag
å enahanda belopp;

f) för anskaffande af möbler, inventarier m. m.
för expeditionslokalen vid det nya domkapitlet, som
■»id delning af Hernösands stift skulle upprättas i
Luleå, på extra stat för år 1897 anvisa 3,500 kronor.

2:o.

Uti en den 13 sistlidne mars till Riksdagen afbiten proposition
(n:o 40), har Kongl. Maj:t., under åberopande af dervid fogade, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, jemlikt. 87 § regeringsformen,
föreslagit Riksdagen att antaga följande lag om ändrad lydelse

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o ö.

åt'' §§ 2 och 5 i förordningen om allmänt kyrkomöte, hvilken ändrade
lydelse kyrkomötet, på sätt dess propositionen bilagda skrifvelse utvisade,
för sin del godkänt:

Lag

om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863.

Härigenom förordnas, att §§ 2 och 5 i förordningen angående
allmänt kyrkomöte skola erhålla följande ändrade lydelse:

Svenska kyrkans ombud skola vara samtlige biskopar i stiften
eller, der någon af dem har förfall, den bland stiftets prester, som
domkapitlet i hans ställe väljer; pastor primarius i Stockholm eller,
derest han är hindrad, annan ledamot af Stockholms stads konsistorium,
den konsistorium utser; fyra bland teologiska fakultetens ordinarie
eller extra ordinarie professorer, två från hvartdera af rikets universitet;
en vald, med fullmagt å ordinarie embete eller tjenst försedd
prestman från hvart stift och en från Stockholms stad; så ock trettiotvå
af lekmän valda ombud, ett från Stockholm, ett från Visby stift,
två från hvartdera af de öfriga stiften och sex från det eller de valdistrikt,
Konungen med afseende å för handen varande förhållanden
bestämmer. Cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen må
ock vid mötet närvara och deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten,
der de ej äro till ombud vid mötet valde.

§ 5.

Inom hvarje pastorat ega samtlige å kyrkostämma röstberättigade
lekmän inom sig, vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande,
utse eu elektor och en suppleant. Om kallelse till det sammanträde,
äfvensom ställe derför, gälle hvad i afseende å kyrkostämma särskildt
är stadgadt.

Med iakttagande att hvarje pastorat anses tillhöra det stift, hvarinom
moderkyrkan är belägen, må två eller flera pastorat inom samma
stift och valdistrikt om gemensam elektor sig förena.

Vid val af lekmännens ombud utgöra Stockholms stad och Visby

22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

stift livartdera ett och de öfriga stiften hvartdera två valdistrikt. De
särskilda valdistrikten inom stiften bestämmas till sitt omfång af
Konungen.

Samtlige de inom ett valdistrikt utsedde elektorer skola på kallelse
sammankomma inför en inom distriktet boende, af domkapitlet
förordnad valförrättare. Dervid skola elektorerna med slutna sedlar
hvar för sig till ombud föreslå så många å kyrkostämma röstberättigade
män, som väljas skola. Vid första omröstningen är den vald, som erhållit
mer än hälften af de afgifna rösterna. Har ej det antal ombud,
som väljas skall, dervid blifvit utsedt, upprättar valförrättaren en förteckning,
hvarå upptagas, derest ingen blifvit vid första omröstningen
utsedd, de, som erhållit de flesta rösterna, men eljest de, som näst den
vid berörda omröstning utsedde erhållit högsta röstetalet. Förteckningen
skall upptaga två gånger så många namn, som ombud då äro att
välja. Den omröstning, som derpå företages, må icke afse andra än
de i förteckningen uppförde personer; och äro de valde, som då do
flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal afgör lotten.

För hvarje ombud utses ock på lika sätt en suppleant att, i händelse
af ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga.

Val för Stockholms stad verkställes på ofvan föreskrift^ sätt
inför Stockholms stads konsistorium.

Ifrågavarande §§ hafva för närvarande följande lydelse:

§ 2-

Svenska kyrkans ombud skola vara samtlige biskopar i stiften
eller, der någon af dem har förfall, den af domkapitlets ledamöter, som
kapitlet i hans ställe väljer; pastor primarius i Stockholm eller, derest
han är hindrad, annan ledamot af Stockholms stads konsistorium, den
konsistorium utsér; fyra bland teologiska fakultetens ordinarie eller
extra ordinarie professorer, två från hvartdera af rikets universitet; en
vald, med fullmagt å ordinarie embete eller tjenst försedd prestman
från hvart stift och en från Stockholms stad; så ock trettio af lekmän
valda ombud, ett från Stockholm, ett från Visby stift, tre från Hernösands,
två från hvartdera af de öfriga stiften samt fem från det eller
de valdistrikt, Konungen med afseende å för handen varande förhållanden
bestämmer. Cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen
må ock vid mötet närvara och deltaga i öfverläggningarna, men ej i
besluten, der de ej äro till ombud vid mötet valde.

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

§ 5.

Inom hvarje pastorat ega samtlige å kyrkostämma röstberättigade
lekmän inom sig, vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande,
utse en elektor. Om kallelse till det sammanträde, äfvensom ställe
derför, gälle hvad i afseende å kyrkostämma särskildt är stadgadt.

Med iakttagande att hvarje pastorat anses tillhöra det stift, hvarinom
moderkyrkan är belägen, må två eller flera pastorat inom samma
stift och valdistrikt om gemensam elektor sig förena.

Vid val af lekmännens ombud utgöra Stockholms stad och Visby
stift hvartdera ett, Hernösands stift tre och de öfriga stiften hvartdera
två valdistrikt. De särskilda valdistrikten inom stiften bestämmas till
sitt omfång af Konungen.

Samtlige de inom ett valdistrikt utsedde elektorer skola på kallelse
sammankomma inför en inom distriktet boende, af domkapitlet
förordnad valförrättare. Dervid skola elektorerna med slutna sedlar
hvar för sig till ombud föreslå så många å kyrkostämma röstberättigade
män, som väljas skola. Vid första omröstningen är den vald, som erhållit
mer än hälften af de afgifna rösterna. Har ej det antal ombud,
som väljas skall, dervid blifvit utsedt, upprättar valförrättaren en förteckning,
hvarå upptagas, derest ingen blifvit vid första omröstningen
utsedd, de, som erhållit de flesta rösterna, men eljest de, som näst den
vid berörda omröstning utsedde erhållit högsta röstetalet. Förteckningen
skall upptaga två gånger så många namn, som ombud då äro att
välja. Den omröstning, som derpå företages, må icke afse andra än
de i förteckningen uppförda personer; och äro de valde, som då de
flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal afgör lotten.

För hvarje ombud utses ock på lika sätt en suppleant att, i händelse
af ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga.

Val för Stockholms stad verkställes på ofvan föreskrift^ sätt inför
Stockholms stads konsistorium.

Kongl. Maj:ts förevarande förslag innebär dels vissa förändringar
i kyrkomötets sammansättning, hvilka föranledas af den ifrågasatta delningen
af Hernösands stift, dels ock ändrade bestämmelser med afseende
å val af ombud i stället för biskop, der denne har förfall, samt
beträffande val jemte elektor af suppleant för denne. Då utskottet,
som här ofvan tillstyrkt bifall till förslaget om Hernösands stifts delning,
icke haft något att erinra emot de föreslagna ändringarna uti
ifrågavarande förordning, får utskottet hemställa,

24 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utledande N:o 5.

att, under förutsättning att Riksdagen medgifver,
att Vesterbottens och Norrbottens län frånskiljas
HernÖBands stift för att bilda ett särskildt stift, Kongl.
Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och
5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16
november 1863 må af Riksdagen antagas.

Stockholm den 23 april 1896.

På det sammansätta utskottets vägnar:

GOTTFRID BILLING.

Reservationer:

vid punkten l:o:

af herrar O. Jonsson, S. G. von Frusen och A. Göransson, hvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den af herr C. F. Petersson
i ämnet väckta motion; samt
vid punkten 2:o:

af herrar O. Jonsson, S. G. von Friesen och A. Göransson, som
ansett, att Kongl. Maj:ts förslag om ändring i förordningen angående
allmänt kyrkomöte bort af utskottet afstyrkas.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTEPvTRÄDA RES TRYCKERI. 189fi.