Sammansatta Stats- och Bankoutslcottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1894:Subu9 subu)

Sammansatta Stats- och Bankoutslcottets Utlåtande N:o 9.

N.o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1894, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

May.t med begäran om utredning och förslag i syfte af
landtränteriernas indragning.

I en inom Andra Kammaren afgifven motion (n:o 63) har herr
P. O. Lundell föreslagit,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, dels att
Kongl. Maj:t ville låta utreda och tillse, om möjlighet förefunnes, att
landtränterierna i de städer, der riksbanken hade kontor, skulle kunna
indragas, och de funktioner, som nu utfördes af landtränterierna, kunde
ske genom länsstyrelsernas folioräkningar i riksbanken, dels att Kongl.
Maj:t måtte till Riksdagen inkomma med det förslag i ärendet, hvartill
omständigheterna kunde föranleda, dels ock slutligen, att de tjenster,
som blefve vid landtränterierna lediga, måtte tills vidare endast tillsättas
på förordnande.

Till stöd för detta sitt förslag har motionären anfört, att på de
ställen, der afdelningskontor af riksbanken vore inrättade, alla de utoch
inbetalningar och öfriga funktioner, som nu skedde genom landtränterierna,
borde kunna utan alla kostnader för staten ske genom folioräkningar
i riksbankens kontor, i ty att anvisningar för lyftande af anslags-,
aflönings- eller andra medel från statsverket, hvilka förmedlades
genom länsstyrelserna, borde''lika lätt och utan ökadt besvär kunna af

Sammansatta Stats- och JJankoutslcottets Utlåtande N:o 9. 5

länsbokhållare och landskamrerare utfärdas för utbetalning i riksbanken
som för utbetalning å landtränterierna, likasom uppbördsmännen lika
väl kunde inleverera uppbörderna till riksbankens kontor som till landtränterierna;
att ett dylikt sätt för kassornas skötande med fördel användes
af en del länskorporationer, såsom åtskilliga landsting, hushållningssällskap,
lasaretts- och andra styrelser, och att bankerna äfven
lör enskilde i stor utsträckning stode till tjenst för liqvider genom uppoch
afskrifningsräkningar; att det derför syntes vara på tiden, att äfven
staten begagnade sig af detta kostnadsfria sätt för utförande af sina
liqvider, i synnerhet som staten i första rummet borde draga all möjlig
fördel af sin egen bankinrättning; att redan nu riksbanken hade afdelningskontor
i ett stort antal residensstäder, och att det väl vore att
vänta, att det icke skulle dröja synnerligen länge, förrän dylika kontor
blefve inrättade i de öfriga, hvarefter den vinst, statsverket kunde draga
af den föreslagna anordningen, ingalunda blefve obetydlig; att då landträntmästarne,
hvilka handhade betydliga kontanta medel, såsom 1875
års komiterade för landsstatens organisation uttalat, måste vara väl aflönade
samt äfven för lokaler och deras inredning m. m. fordrades icke
obetydliga belopp, en besparing af 7,000—8,000 kronor för hvarje län
borde kunna göras genom att landtränterierna indroges i mån af nuvarande
tjenstemäns afgång och riksbankskontors inrättande; samt att
en ytterligare fördel vore, att staten på sina länskassor då finge åtnjuta
den ränta, riksbanken erlade på medel, som insattes på upp- och
afskrifningsräkning, och att inflytande skattemedel icke under någon
tid undandroges den allmänna rörelsen.

Sedan omförmälda motion blifvit öfverlemnad till det sammansatta
stats- och bankoutskottet, begärde och erhöll utskottet fullmägtiges i
riksbanken yttrande öfver motionen, hvilket yttrande var af följande
lydelse:

»Öfver den af herr P. O. Lundell inom Riksdagens Andra Kammaren
väckta motionen n:o 63 få fullmägtige afgifva infordradt yttrande.

Härvid hafva fullmägtige af lätt insedda skäl inskränkt sig till att
behandla den del af frågan, som rör riksbanken, d. v. s. de ändrade förhållanden
inom banken, som skulle nödvändiggöras af den ifrågasatta
indragningen af landtränterierna.

I motiveringen till motionen framhålles bland annat såsom en fördel
af den föreslagna åtgärden, att staten på hela sin länskassa då finge
åtnjuta den ränta, riksbanken erlägger på medel, som insättas på uppoch
afskrifningsräkning. Härvid torde fullmägtige böra erinra, hurusom
i gällande bankoreglemente (§ 23) är stadgadt, att upp- och afskrift

6 Sammansatta Stats- och Bankoutslcottets Utlåtande N:o 9.

ningsräkning icke får öppnas för staten och dess allmänna verk och
kassor, med undantag af postsparbanken, hvaremot dylika medel få innestå
å folioräkning utan räntegodtgörelse. Att stadgandena härom skulle
ändras i den syftning, som i motiveringen, ehuru visserligen ej i klämmen,
antydes, vore ingalunda lämpligt eller öfverensstämmande med de
principer, som böra följas i fråga om skötseln af en centralbank med
rätt till betydlig sedelutgifning.

Beträffande omfattningen af den ökning i göromål, som för riksbanken
skulle föranledas, om landtränterierna, på sätt motionären föreslagit,
blefve indragna, hafva fullmägtige svårt att med bestämdhet
yttra sig. Välvilligt tillhandahållna upplysningar gifva emellertid vid
handen, att utbetalningsposterna i residensstäder, der smärre afdelningskontor
af riksbanken äro eller möjligen skulle blifva förlagda, uppgå
till 2,000 å 3,000 om året, dock med mycket ojemn fördelning på olika
månader och månadsdelar, i det att en stor del faller på de första dagarna
i månaden, särskilt under mars, juni, september och december.
Härtill komma inlevereringsposterna, som torde kunna beräknas till omkring
1,000 på året. I hvad mån riksbanken skulle komma att besörja
utbetalningar genom posten och afsändande af värdeförsändelser under
assurans, beror naturligtvis på den blifvande anordningen af de göromål,
som nu besörjas i ränterierna. Skulle riksbankens biträde i det
sistnämnda afseendet anlitas, måste följden häraf blifva nya anordningar
vid riksbankens kontor och förstärkning af arbetskrafterna. En sådan
synes i alla händelser blifva af behofvet. påkallad vid de mindre kontoren,
äfven om, såsom fullmägtige förutsätta, riksbanken efter ränteriernas
indragning icke skulle behöfva öfvertaga annat än ifrågakommande
emottagning och utbetalning af medel vid kassan eller bestrida ren
kassörstjenst. Vid de smärre afdelningskontoren äro nemligen kassörsoch
kamrerarebefattningarna förenade hos en person, och vid somliga
— Falun, Hernösand, Kalmar, Visby och Örebro — finnes utom denne
tjensteman blott en ordinarie sådan — registrator^ som tillika är bokhållare.
Vid kontoren i Jönköping, Karlstad, Luleå, Vexiö och Östersund
är visserligen dessutom anstäld en kontors- och kassaskrifvare;
men äfven vid dessa kontor synes tvifvelaktigt, om en så pass stor
tillökning i göromålen, som öfverflyttandet af kassatjensten vid landtränterierna
skulle medföra, kan af riksbanken öfvertagas, utan att ytterligare
en ordinarie tjensteman behöfde anställas. Erfarenheten gifver
redan nu vid handen, att svårigheter särskildt vid vissa tider uppstå
för uppehållande, utan att expeditionen obehörigt fördröjes, af göromål,
som tillhöra kamrers- och kassörstjensten, i synnerhet som, åtminstone

Sammansatta Stats- och Banhoutslcottets Utlåtande N:o 9.

på åtskilliga håll, allmänhetens kraf i fråga om vexling, om riksbanken
skall kunna skäligen gå den till mötes, i ej ringa mån taga kassörens
krafter i anspråk.

Af hvad nu blifvit anfördt torde framgå, att för bestridande af de
kassagöromål, som kunna falla på riksbankens del, i händelse den
ifrågavarande indragningen kommer till stånd, större eller mindre förstärkning
af arbetskrafterna blir nödig.»

Då efter motionärens utsago syftet med ifrågavarande förslag är
att åstadkomma besparing i statsutgifterna, har utskottet sökt att tillse,
huruvida och i hvad mån en sådan besparing skulle vara att förvänta,
om de i motionen förordade åtgärder blefve vidtagne.

Af bankofullmägtiges ofvan intagna yttrande inhemtas, att äfven
om riksbankskontorens öfvertagande af inbetalningarna till och utbetalningarna
från landtränterierna icke skulle komma att bestå i annat, än
att kontoren i sina kassor emottoge och utstälde qvittenser å penningar,
insatte å länsstyrelsernas folioräkningar, samt mot företedda anvisningar
å samma räkningar till vederbörande utbetalde de respektive
anvisningsbeloppen, sådant icke skulle kunna ega rum utau ökning af
personalen vid flera bland afdelningskontoren. Genom ett dylikt tillvägagångssätt
skulle emellertid någon afsevärd minskning i göromålen
hos länsstyrelserna uppenbarligen icke vara att vinna. Med undantag
deraf, att penningar icke vidare utbetalades eller emottoges kontant i
landtränteriet, skulle ju öfriga räntmästaren åliggande göromål qvarstå
oförminskade.

En icke obetydlig del af länsstyrelsernas utbetalningar ske för
närvarande genom försändelser med posten, ofta till ganska ringa belopp.
På de ojemförligt bestå orter å landsbygden skulle vederbörande
emottagare vara föga betjente med att erhålla, i stället för kontanta
penningar, en anvisning å länsstyrelsens folioräkning, och då en inskränkning
i bruket att tillhandahålla utbetalningsbeloppen medelstposten
icke torde böra ifrågakomma, lärer för dessa fall antingen någon
tjensteman hos länsstyrelsen få påtaga sig ansvaret för penningebeloppens
rigtiga afsändande eller också beloppens utsändande genom posten
verkställas af riksbankskontoret. Enligt bankofullmägtiges uttalande
skulle emellertid riksbankens biträde i dylikt afseende förutsätta nya
anordningar vid riksbankens kontor och förstärkning af arbetskrafterna
utöfver hvad som skulle erfordras, derest kontoren endast komrae att
åt länsstyrelserna förrätta kassörstjenst i egentlig mening.

Genom hvad sålunda blifvit anfördt tordo vara ådagalagdt, att ett
öfverflyttande å riksbankskontoren af de hos länsstyrelserna försig -

8 Sammansätta Stats- och Sanhoutshottets Utlåtande N:o 9.

gående in- ocli utbetalningar af penningar å ena sidan skulle hafva till
följd en större eller mindre höjning af aflöningsstaten m. in. vid riksbankskontoren,
medan å andra sidan indragning af landträntmästaretjensten
skulle komma att medföra ökade göromål för någon eller några tjensteman
å landskontoret. Bestyret med tillhandahållandet utaf utfärdade
anvisningar och emottagandet af inlemnade qvitten å insättningar å
folioräkningen samt dessa anvisningars och qvittens vederbörliga bokföring
måste nemligen, om landträntmästaretjensten försvinner, öfvertagas
af annan tjensteman hos länssstyrelsen. Landträntmästaren barock
en mängd vigtiga bokföringsgöromål i öfrigt att sköta och handhafver
vidare stämpelpappersuppbörden för länet och redovisningar derför,
hvilket senare bestyr lär för framtiden blifva i icke oväsentlig mån
förökadt. Men då med don mängd af göromål, som i stadig tillväxt
hopa sig hos nämnda styrelser, det omöjligen låter sig gorå att pålägga
landskontorets tjenstemän så beskaffade ytterligare göromål utöfver
dem, de redan nu hafva att förrätta, torde närmaste följden af landträntmästaretjenstens
indragning blifva anställande å stat af en ny tjensteman
å landskontoret. För öfrigt har vid senaste lönereglering för
landträntmästarne förbehåll gjorts om deras skyldighet att biträda vid
göromålen å landskontoren, hvarför, der landträntmästaren skulle i något
län ej vara fullt sysselsatt med tjenstgöringen å ränteriet, tillfälle tinnes
att anlita honom såsom biträde å landskontoret.

Utskottet tillåter sig vidare att påpeka, att inbetalning af kontanta
penningar hos länsstyrelserna icke torde kunna fullständigt förekommas,
alldenstund lagar och författningar i åtskilliga fall stadga, att penningar
skola nedsättas hos Konungens befallningshafvande, som naturligen har
att deröfver utfärda bevis. Fn tjensteman måste derför hos länsstyrelsen
finnas, till hvilken allmänheten i dylika mål eger att vända sig
och som blifver ansvarig för de af honom på sådant sätt uppburna
medel.

Slutligen vill utskottet erinra derom, att i den s. k. landsstatskomiténs
den 13 oktober 1875 afgifna betänkande och förslag visserligen
ifrågasattes indragning af landträntmästaretjensterna, men att
komitén i stället förordade inrättandet af andra tjenster af liknande
beskaffenhet, hvilkas innehafvare skulle benämnas länskassörer.

Då utskottet sålunda anser, att den af motionären föreslagna anordningen
icke skulle medföra någon besparing utan snarare, såsom
föranledande behof af ökade arbetskrafter på två håll, landskontor och
riksbankskontor, kunna gifva anledning till ökade utgifter, på samma
gång för allmänheten ofta skulle genom ränteriernas indragning och

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 9. 9

anvisningars uteslutande användande vid liqvider från staten i stället
för kontanta medel uppstå känbara olägenheter, hemställer utskottet,

att herr P. 0. Lundells ifrågavarande motion
icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 maj 1894.

På det sammansatta utskottets vägnar:

O. R. THEMPTANDER.

Bih. till lliksd. Prot. 1894. 4 Sami. 2 Afd. 7 Haft.