Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1896:Subu11 subu)

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

Jf:« 11.

Anlc. till Riksd. kansli den 4 maj 1896, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af vadda motioner om revision af allmänna
hypoteksbanken m. m.

-Till sammansatta stats- och bankoutskottet hafva för förberedande
handläggning öfverlemnats nedan nämnda tre motioner, nemligen:

1:° n:o 19 i Första Kammaren af herr C. P. af Buren med hemställan,
att Riksdagen ville uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en omfattande revision af vår nuvarande
hypoteksinstitution och i sammanhang härmed taga i öfvervägande,
huruvida icke genom förändrade bestämmelser angående vår jordbrukskredit
minskning i jordbrukslåneräntan skulle kunna åstadkommas, samt
till Riksdagen inkomma med det förslag, som af berörda utredning kunde
föranledas.

I motiveringen till denna hemställan har motionären till en början,
med åberopande af bankinspektörens den 31 december 1894 till chefen
för finansdepartementet afgifna berättelse om verkstäld inspektion i allmänna
hypoteksbanken, hvilken berättelse finnes tryckt såsom bilaga till
sammansatta stats- och bankoutskottets vid 1895 års riksdag utlåtande
n:o 3, framstält åtskilliga anmärkningar mot det sätt, hvarpå hypoteksbanken
för närvarande förvaltas. Till undvikande af allt för stor vidlyftighet
tillåter sig utskottet att i afseende å denna kritik hänvisa till
motionen.

Bih. till Riksd. Prot. 18.96. 4 Sami. 2 Afd. 11 Höft. (N:o 11)

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

Motionären förklarar derefter, att frågan är den, om hypoteksbanken
kan och vill reformera sig sjelf, samt anmärker, att han knappast vågar
tro detta och att det i alla händelser ej kan ske så lätt och så säkert
som genom statens mellankomst, emedan statens kredit är större än hypoteksbankens.
I detta ämne andrager motionären vidare följande:

»Man har så ofta fått höra, att statens kredit skulle skadas genom
en sådan mellankomst. Denna förmenta farhåga har man ansett böra
afskräcka från alla vidare reformförsök och stäcka vingarna på dem, som
arbeta för en bättre jordbrukskredit; men för dem, som uti jordbrukets
välbefinnande se statens, d. v. s. alla samhällsmedlemmarnas välbefinnande,
och som veta, att för den skuld, som staten skulle öfvertaga, är ingenting;
att riskera, emedan bakom denna skuld finnas de allra bästa säkerheter,
som kunna erhållas, eller första klassens inteckningar inom halfva
taxeringsvärdet, för dem är det svårt, ja, omöjligt att förstå detta tal.
Tvärt om skulle deraf följa ökad trygghet och större säkerhet.

Lika löst är det talet, att om staten öfvertoge hypoteksväsendet,
skulle det blifva mycket dyrare. Administrationskostnaderna spela en
jemförelsevis högst obetydlig roll, då ett förvaltningsbidrag af t. ex. blott
7 procent å delaktighetsbeloppet är mer än tillräckligt, äfven om afdelningskontoren
(hypoteksföreningarna i landsorten) bibehållas, hvilket
icke borde vara nödvändigt, enär andra penninganstalter i Stockholm,
såsom rånte- och kapitalförsäkringsanstalten, civilstatens pensionsinrättning
m. fl., förmedla utan afdelningskontor lån mot inteckning i jordegendom
öfver hela vårt land, hvaremot de stora kostnader, som hypoteksbanken
fått vidkännas vid låneoperationer, konverteringar och till mellanhänder,
helt säkert blefve genom statens mellankomst ofantligt mycket billigare.
Jag tror icke, att staten för afstämpling till 4 procent af 50,594,000
kronor 472 procent-obligationer hade behöft betala 632,425 kronor, ej
heller 1 krona 42 öre per 100 för senaste afstämplingen till 33/i procent.
Och hvad låneoperationerna särskildt vidkommer, så kan nog ingen bestrida,
att många millioner kronor för delegarne besparats, om hypoteksbanken
varit en statsinstitution.»

»Slutligen: hvilken tidpunkt kan vara gynsammare att genomföra
denna reform än just den närvarande, som med en å den allmänna penningmarknaden
exceptionelt låg räntefot och öfverflöd på penningar erbjuder
oss det bästa tillfälle att erhålla billigaste kapital. Försumma vi

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

nu att begagna oss häraf, så kan det komma en tid, då reformen tvingar
sig fram under vida ogynsammare förhållanden.»

2:o n:o 59 i Andra Kammaren af herr A. Ericson i Ransta, som
föreslår, det Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes tillsätta en komité dels för verkställande af en genomgripande
revision beträffande allmänna hypoteksbankens förvaltning, dels för
utredande af frågan, huruvida icke genom lämpliga åtgärder en för jordbrukskrediten
tillfredsställande sänkning af jordbrukslåneräntan skulle
kunna åstadkommas, äfvensom i förenämnda afseende och i öfrigt afgifva
de förslag, hvartill den nämnda utredningen kunde föranleda.

Under hänvisning till den alltjemt stigande missbelåtenheten med de
herskande jordbrukskreditförhållandena inom landet har motionären såsom
eu ytterligt billig begäran från landtmännens sida betecknat önskan om
en fullt opartisk, sakförståndig och grundlig utredning och undersökning
i ämnet.

Hvar i allmänhet taget felet läge med afseende på den svenska jordbrukskreditens
nuvarande dåliga vilkor kunde knappt vara tvifvelaktigt.
På grund af de utomordentligt goda säkerheter, öfver hvilka den förfogade,
i förening med dess statsgaranti och dess monopoliserade ställning,
har den svenska hypoteksbanken från en soliditetsbasis, hvilken alltid
måste anses fullt jemförlig med, men af många ansåges för i det hela
bättre än statens egen, redan från början haft alla resurser att genom en
omtänksam och klok styrelse och förvaltning vid hvarje särskildt tillfälle
begagna sig af verldspenningmarknadens allra fördelaktigaste konjunkturer.
Den borde sålunda odisputabelt egt de allra bästa förutsättningar att åt
de svenska jordbrukarne bereda mycket bättre lånevilkor än den allmänna
opriviligierade låneinarknaden. Då den nu i stället efter hand styrt till
det så, att dess delegare-låntagare genom sina liypotekslån vore fastlåsta
vid betydligt sämre vilkor, än som betingades af den allmänna låneräntan,
så läge det i sakens natur, att hufvudorsaken härtill ej kunde vara någon
annan än brister och felaktigheter af ett eller annat slag i hypoteksbankens
finansoperationer och ekonomiska förvaltning.

Sedan motionären å sid. 3—7 i sin motion rigtat anmärkningar mot
åtskilliga under senare tider af hypoteksbanken vidtagna åtgärder, förklarar
motionären sig anse ställningen vara sådan, att det allmänna bör hafva
det varmaste intresse och känna den dyrbaraste pligt att här bringa hjelp
och skydd, särdeles om sådant kunde ske utan några pekuniära uppoffringar
för statskassan eller de öfriga skattebetalande. Enligt motionärens åsigt

4 Sammansatta Stats- och Bankoutslcottets Utlåtande N:o 11.

måste staten naturligtvis känna sig fullt solidarisk med det nationella
näringslifvet i dess helhet och i dess olika grenar samt således äfven och
framför allt med den förherskande modernäringen. Hennes vara eller icke
vara blefve till sist af afgörande betydelse för statens eget bestånd. Om
modernäringen utan eget förvållande kommit i nöd och betryck med afseende
pa en sa ytterligt vigtig och till sist afgörande faktor i hela dess
lif som kredit- och ränteväsendet, sa måste det vara ett direkt intresse för
staten att träda emellan. Kunde genom en sådan mellankomst en hotande
ekonomisk krasch förebyggas, så hade staten dervid i sista hand
endast fylt den naturliga pligten att skydda sig sjelf.

Denna statens förpligtelse gälde i förevarande fall så mycket mera,
som staten ingalunda kunde sägas stå utan ansvar med afseende på missförhållandena
inom den svenska jordbrukskrediten. Det vore dock staten,
som genom sina förordningar gjort den nuvarande hypoteksinstitutionen
sådan som den vore. Och då staten tillsatte ordförande i hypoteksbankens
styrelse och ännu en ledamot derstädes, kunde den ej heller sägas vara utan
indirekt del deruti att förvaltningen blifvit sådan den blifvit.

Om det vore så, att den närvarande ställningen beträffande jordbrukskrediten
under alla förhållanden tedde sig alldeles hopplös, och att
ingen utsigt funnes att genom reformer bringa någon verklig hjelp, skulle
man kunna i någon mån förstå den motvilja, som från många håll och
ingalunda minst från hypoteksbanken sjelf förspordes emot hvarje rörande
vid dessa saker, ehuru det äfven i ty fall borde kännas ett i hög grad
trängande kraf efter utredning af de invecklade förhållandena, så att man
finge fullt och objektivt klart för sig, hurudan ställningen verkligen vore.

Men nu vore det icke så. Här vore likväl framlagda flera positiva
förslag till ett bättre tillstånd, medförande hypoteksreformer, hvilkas
ovederhäftighet icke blifvit uppvisad och hvilka sålunda, till dess genom
en utredning till äfventyrs ådagalagts något annat, torde få betraktas såsom
praktiska uppslag af vigt och betydelse för de betryckta låntagarne
och för statens hypotekspolitik. Motionären ville här vid lag endast påminna
om de förslag, att inom den nuvarande hypoteksinstitutionens råmärken
genom någon förlängning af amorteringstiderna få de för hela
hypoteksväsendet så menliga balanserade kapitalrabatterna ur verlden samt
derjemte få räntan sänkt till cirka 4 procent, hvilka vid olika tillfällen
framstälts af framstående kännare af våra svenska hypoteksförliållanden,
så inom som utom riksdagen, äfvensom om de förslag rörande den nuvarande
hypoteksinstitutionens afveckling och statens mer eller mindre

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o It.

omedelbara öfvertagande af hypoteksverket, hYilka framstälts inom och
utom riksdagen och genom hvilka, derest det hela ordnades på ett genomgående
klokt och förtänksamt sätt, en sänkning af hypoteksräntan stälts
i utsigt ända till 3 å 372 procent utan att staten i alla händelser skulle
behöfva träda ekonomiskt emellan.

Det läge ej inom motionens plan att närmare ingå på dessa sistnämnda
förhållanden, synnerligast som motionären redan från början förklarat
såsom sin mening, att en noggrann undersökning dels beträffande
den verkliga ställningen, dels om hvad som möjligen kunde göras borde
förutgå, innan några definitiva reformförslag inför Riksdagen framlades.
Så mycket torde emellertid vara påtagligt, att den notoriska tillvaron af
flera hittills ovederlagda och från motsidan icke ordentligt pröfvade förslag
till hypoteksfrågans lösning ej minskade, utan betydligt ökade nödvändigheten
att utan dröjsmål underkasta hypoteksfrågan en allvarlig utredning,
hvilken nödvändighet redan förut torde framgått ur flera olika
här ofvan vidrörda synpunkter.

3:o) n:o 146 i Andra Kammaren af herrar H. Andersson i Nöbbelöf
och M. Dahn, hvilka gjort följande framställning.

Man hade left in i den sangviniska förhoppningen, att de obligationer
till ett belopp af 120 millioner kronor, som under åren 1895—
1897 blefvo fria till konvertering, skulle kunna med fördel konverterats
efter en räntefot af 372 procent; en förhoppning, som för öfrigt ingalunda
kunde anses förmäten, då hypoteksbankens 372 procent obligationer
noterades till pari kurs. Emellertid krossade hypoteksbankens
styrelse obevekligt alla illusioner i detta afseende, då den med några
bankirer i hufvudstaden afslöt konvertering af */3 af ofvannämnda belopp
eller 80 millioner kronor till 4 procent. Återstoden af det konvertibla
beloppet, 40 millioner kronor, både väl afstämplats till 3:!/4 procent,
men den beräknade nedsättningen i ränta för de gäldbundne uteblef, då
genom 4-procentafstämplingen ingenting blef öfver för räntenedsättning,
om de gamla på hypoteksbanken tyngande kapitalrabatterna skulle kunna
infrias. (Som motstycke till nämnde 4-procentafstämpling kunde anföras,
att vid riksgäldskontorets senaste afstämpling till 372 procentobligationer
bestämdes kursen jemväl till pari).

Hade meranämda 120 millioner kronor kunnat konverteras till
372 procent och pari kurs, skulle en årlig behållning af 600,000 kronor
vunnits utöfver hvad som nu blefve förhållandet, hvarmed de till omkring
18 millioner kronor sig belöpande kapitalrabatterna kunnat förräntas efter

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

3‘/2 procent. Hade åtminstone ej hela beloppet af de 120 millionerna
redan blifvit fastläst för ytterligare tio år, skulle staten kunna tänkas
i så mån träda emellan, att den förskotterat ett belopp till inlösen af
kapitalrabatterna mot 31/,, procent ränta, och så, att, när statens 3-procentobligationer
stigit till pari, den halfva procent af den ränta, hypoteksbanken
hade att erlägga till staten, användes till amortering af nämnda
förskott, något, hvarpå lätt insåges, att staten ej skulle komma att göra
någon förlust.

Som förhållandena nu stälde sig efter det tioåriga fastläsandet, skulle
väl svårligen några lättnader vara i utsigt, om ej vid utlottning af hypoteksbankens
obligationer dessa kunde afstämplas till 31/*-procentare eller
staten vid lånebehof för hypoteksbanken under 1 O-årsperioden försträckte
den medel mot ofvannämnda vilkor.

Motionärerne funne det förenadt med ej ringa fara, om riksgäldskontor
skulle öfvertaga hypoteksbankens alla skulder och funktioner, ty
då skulle helt säkert svenska statens nuvarande utmärkta, men mödosamt
förvärfvade kredit lida skada, och motionärerne kunde ej heller förstå, att
en ny kreditinrättning, som trädde i hypoteksbankens ställe, skulle kunna
åstadkomma annan och hastigare hjelp, i synnerhet för de äldre och hårdast
tryckta delegarne, än hypoteksbanken förmådde, under de närmaste
tio åren, ty de fastlästa lånen måste förräntas och amorteras enligt uppgjorda
kontrakt; men om framdeles konverteringen för hypoteksbanken
skulle ställa sig lika ogynsam som nu, under det statens kredit hållit sig
stabil eller vuxit, såge motionärerna ej något vare sig orätt eller farligt,
om riksgäldskontoret och efter omständigheterna äfven riksbanken (detta
senare naturligtvis beroende på bankens ställning och bankofullmägtiges
uppfattning om saken) öfvertaga hypoteksbankens 4-procent-obligationer
till 37, procent och pari kurs. Genom ett sådant handtag skulle troligen
äfven hypoteksbanken blifva i tillfälle att upplägga fördelaktigare
lån framdeles och genom en dylik mera tillfällig hjelp skulle statens
kredit ej äfventyras.

Emellertid vore hopplösheten i månget landtmannahem så stor, att
frågan väl lörtjenade att tagas i allvarsamt öfvervägande af både regering
och Riksdag. Detta jemte den farhåga, bankinspektören i sitt utlåtande
uttalat, nemligen hypoteksinrättningarnes möjliga oförmåga att fullgöra
sina förpligtelser till följd af de fingerade exekutiva auktionerna å hypotiserad
fastighet, gjorde, att motionärerna vågade, med anledning af hvad
de ofvan anfört, hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en ny utredning i denna
fråga och derefter inkomma till Riksdagen med förslag, som af nämnda
utredning kunde påkallas.

Att den allmänna räntefotens fortsatta sjunkande väckt och väcker
bekymmer hos hypoteksbankens äldre låntagare, torde vara ganska förklarligt.
Bundna, som desse äro, vid sina under en tid med vida högre
ränta ingångna låneaftal, måste de naturligen såsom ett tryckande tvång
känna, att de icke, åtminstone inom den närmaste tiden, kunna för sina
hypotekslån komma i åtnjutande af de fördelar, räntefallet beredt andra
gäldenärer, hvilka belånat förstklassiga säkerheter. Det torde ej heller
vara alldeles oförklarligt, att detta förhållande, såsom ifrågavarande
motioner bevittna, på många håll framkallat misstämning mot hypoteksbanken.
Nekas kan nemligen ej, att bankens åtgärder under tidigare
perioder icke alltid varit de lyckligaste, liksom det äfven, hvad den senare
tiden angår, synes kunna med skäl ifrågasättas, huruvida vid den redan år
1884 genom afstämpling företagna konverteringen af först år 1897 uppsägbar
obligationer det varit nödvändigt att binda banken vid den ränta,
till hvilken de konverterade obligationerna afstämplades, eller 4 procent,
ända till år 1907, således längre än under de af hypoteksbanksförordningen
inedgifna tio åren.

Då motionärerne herrar af Burén och Ericson nu föreslå, att Riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om verkställande af en omfattande
revision af hypotoksbanken, har detta yrkande utan tvifvel till en del sin
grund i deras ogillande af åtskilliga förvaltningsåtgärder inom banken,
men enär dessa åtgärder blifvit antingen beslutade af bankens delegare
eller af dem leinnade utan anmärkning, torde ifrågavarande hemställan
dock i främsta rummet bero derpå, att motionärerne anse en dylik
revision kunna ådagalägga, att inom hypoteksbanken finnes möjlighet till
lättnader i lånevilkoren. Med afseende härå tillåter sig utskottet i minnet
återkalla, att, sedan på 1880-talet uppstått en stark rörelse för nedsättning
af räntan å hypotekslån, Kongl. Maj:t den 5 april 1889 tillsatte en
komité med uppdrag ej mindre att afgifva yttrande öfver väckta förslag
om nedsättning af det stadgade minsta årliga amorteringsbeloppet för
hypotekslån och om rätt för delegare i hypoteksförening att i mån af
hypotekslåns amortering återbekomma motsvarande inteckningssäkerhet, än

8 Sammansatta Stats- och Banhoutskottets Utlåtande N:o 11.

äfven att i (ifrigt och hufvudsakligen undersöka, om genom ändring i
gällande författningar angående allmänna hypoteksbanken och hypoteksföreningarna
eller pa annat sätt tillfälle kunde beredas jordegare att
erhålla mindre betungande lanevilkor, samt att till Kongl. Maj:t inkomma
med de förslag, hvartill nämnda uppdrag kunde föranleda. Den 9 november
samma år afgaf komitén underdånigt betänkande med förslag till ändring
af dels stadgarne för allmänna hypoteksbanken, dels ock grunderna för
hypoteksföreningars bildande och verksamhet, och äro nu gällande förordningar
angående hypoteksbanken och hypoteksföreningarne af den 16
maj 1890 frukten af komitens arbete, bitom den grundliga utredning,
fragan sålunda i hela dess vidd underkastades för endast sex år sedan,
har bankinspektören under december månad 1894, efter förordnande af
dåvarande chefen för kongl. finansdepartementet, verkstält granskning af
hypoteksbankens förvaltning och räkenskaper samt öfver nämnda förättning
den 31 i sagde manad afgifvit den här ofvan omförmälda berättelse.
Resultatet af granskningen sammanfattar bankinspektören i det omdöme,
att efter hans uppfattning hypoteksbankens ställning är god, men att den
ingalunda är sådan, att man kan tillmötesgå de från flera landsändar
framstälda fordringar pa nedsättning af hypotekslåneräntan. Då en ny revision
uppenbarligen icke kan förändra detta sakförhållande, har utskottet ansett
motionärernes framställning i denna del icke böra föranleda någon åtgärd
från Riksdagens sida.

Af motionerna framgår för öfrigt, att motionärerne i sjelfva verket
knappast vänta en räntenedsättning utan statens mellankomst. Om sättet
för en sådan mellankomst uttala sig endast herrar Andersson och
Dahn, hvilka i sin motion lemnat några antydningar derom. Enär sistbemälde
motionärer förutsatt medverkan af riksgäldskontoret eller, eventuelt,
riksbanken, har utskottet begärt och erhållit fullmägtiges i dessa båda verk
yttranden öfver motionen. Dervid hafva fullmägtige i riksgäldskontoret
anfört följande:

»Då fullmägtige nu gå att afgifva detta yttrande, anse sig fullmägtige
till en början böra gifva till känna, att de komma att inskränka detsamma
till den del af motionen, som afser, att riksgäldskontoret skulle, såsom det
heter i motionen, öfvertaga hypoteksbankens 4-procent-obligationer till
31/, procent och pari kurs.

Beträffande härefter sjelfva frågan om ett sådant öfvertagande få
fullmägtige framhålla, att, enär riksgäldskontorets egna fonder icke på

Sammansatta Stats- och Bankoutskoltets Utlåtande N:o 11.

långt när dertill lemna tillgång, riksgäld skontoret måste, för att kunna
öfvertaga ett större belopp af hypoteksbankens obligationer, genom upplåning
anskaffa den summa, som erfordras för inlösen af de obligationer,
■som skulle öfvertagas. Det belopp, hvarmed statsskulden derigenom, enligt
inotionärernes förslag, skulle ökas, blefve emellertid ingalunda obe
tydligt. Efter meddelade uppgifter uppgick nemligen summan af hypoteksbankens
vid 1895 års slut utelöpande 4 procent obligationer till nominel t
195,658,566 kronor 67 öre, fördelade på följande lån:

1878 års lån

1879 » »

1880 » ))

1883 » »

kr.	114,580,266: 67
	30,639,600: —
	42,610,000: —
»	7,823,700: —
Er.	195,653,566: 67

Visserligen skulle, derest öfvertagandet af denna skuldsumma kunde
ske nu eller under en tid, då förhållandena å penningmarknaden vore
lika gynsamma som för närvarande, riksgäldskontoret må hända kunna
upplåna de erforderliga medlen på sådana vilkor, att kontoret, till livilket
hypoteksbanken enligt motionen skulle inbetala 31/,, procent årlig ränta
å de öfvertagna obligationernas nominella belopp, icke komme att fåjvidkännas
förlust. Detta skulle dock i hvarje fall blifva beroende derpå,
om allmänheten, oaktadt den högst betydliga ökning af statsskulden, som
på en gång skulle inträda, komme att omfatta svenska statens obligationer
med orubbadt förtroende. Att så skulle blifva händelsen med den svenska
penningplacerande allmänheten, för hvilken ej mindre anledningen till
statens ökade skuldsättning än äfven statens mot densamma svarande fullgoda
tillgång vore nogsamt bekant, lärer väl skäligen kunna antagas såsom
säkert. Men för en dylik låneoperation vore riksgäldskontoret nödsakadt
att i stor utsträckning anlita den utländska marknaden, hvarpå den öfvervägande
delen af de obligationer, som skulle öfvertagas, är placerad, och
det torde icke kunna anses lika visst, att icke den kapitalplacerande allmänheten
i utlandet, för hvilken förhållandena ej ligga i så öppen dag
som för den svenska, skulle taga intryck af den hastiga ökningen af statsskulden
och låta sin uppfattning om de svenska statspapperens värde deraf
påverkas. Motionärerne sjelfva hafva jemväl hyst betänklighet i detta
afseende, åt hvilken betänklighet i motionen gifvits följande uttryck:
»Vi finna det förenadt med ej ringa fara, om riksgäldskontoret skulle
öfvertaga hypoteksbankens alla skulder och funktioner, ty då skulle helt
Bill. till Rilcsd. Prat. 189(1. 4 Sami. • 2 Afd. 11 Iläft. 2

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

säkert svenska statens nuvarande utmärkta, men mödosamt förvärfvade
kredit lida skada.» Detta motionärernas uttalande torde emellertid ega
tillämplighet äfven på deras eget förslag, enligt hvilket nära två tredjedelar
af hypoteksbankens obligationsskuld skulle förvandlas till statsskuld.

På grund häraf anse sig fullmägtige icke kunna tillstyrka, att staten
öfvertager större eller mindre del af hypoteksbankens obligationer, för
hvilka staten ju redan iklädt sig ett visst ansvar, derigenom att staten
till banken öfverlemnat en grundfond å 30 millioner kronor svenska 372
procent statsobligationer. För fullmägtige, såsom förvaltare af rikets gäld
och i sin mån vårdare af statens kredit, ega naturligen ofvan anförda
principiella skäl afgörande betydelse vid bedömandet af förevarande motion,
och fullmägtige skulle derför kunna åtnöja sig med att för sitt afstyrkande
yttrande åberopa sig endast på dem. Fullmägtige hafva dock trott sig
böra fästa uppmärksamheten på, att äfven rent praktiska hinder finnas
för riksgäldskontorets öfver tagande, åtminstone inom den närmaste tiden,
af hypoteksbankens 4 procent obligationer.

Af dessa obligationer kan intet belopp uppsägas till återbetalning
tidigare än år 1905, då konverteringsrätt inträder för de med påstämpling
om sådan rätt försedda obligationer af 1878 års lån, nu utgörande
22,956,000 kronor. Derefter kunna år 1907 konverteras de 4 procent
obligationer, som tillhöra 1880 och 1883 årens lån, för närvarande tillhopa
50,433,700 kronor. Återstoden af hypoteksbankens 4 procent obligationer,
nu 122,263,866 kronor 67 öre kan deremot icke konverteras,
utan måste detta belopp, hvaraf 91,624,266 kronor 67 öre falla på 1878
års lån, och 30,634,600 kronor på 1879 års lån, betalas enligt de vid lånens
upptagande faststälda amorteringsplanerna, slutande för det förra af dessa
lån år 1959 och för det senare år 1939. Riksgäldskontoret skulle alltså
under inga omständigheter kunna genom konverteringsåtgärder öfvertaga
mer än 73,389,700 kronor 4 procent obligationer och detta icke förr än nio
till elfva år härefter. Denna tid synes likväl allt för aflägsen, för att frågan
om öfvertagandet och vilkoren derför bör nu upptagas till behandling.

Skulle motionärerne åter hafva tänkt sig, att 4 procent obligationernas
öfvertagande kunde ske genom obligationernas uppköpande i marknaden
för riksgäldskontorets räkning, tordé häremot böra erinras, att dessa
värdepapper för närvarande icke kunna erhållas till pari kurs. Så noteras
1878 års icke konvertibla obligationer i Stockholm till 10572 procent
och i Hamburg till 1057lo procent samt de år 1905 konvertibla i Hamburg
till 104 procent; obligationerna af år 1879 års lån noteras i Stock -

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 11. 11

holm till 1041/;, procent, i Hamburg till 104:1/10 procent, och de till 1880
och 1888 årens lån hörande, till 1 procent afstämplade obligationerna
noteras i Stockholm till 104 procent, allt jemte godtgörelse af upplupen
ränta. Riksgäldskontoret skulle således icke kunna förvärfva ifrågavarande
obligationer annat än till pris, som med flera procent öfverstege pari kurs.
Tydligt är för öfrigt, att, om riksgäldskontoret uppträdde såsom köpare
af desamma, kurserna skulle ytterliga stiga, samt att, om riksgäldskontoret
ville komma i besittning af de utelöpande obligationerna, kontoret finge
vara beredt på att bjuda sådana pris, att innehafvarne kunde finna med
sin fördel förenligt att skilja sig från dessa första klassens, med jemförelsevis
hög ränta löpande papper.»

Fullmägtige i riksbanken hafva i frågan afgifvit nedan nämnda utlåtande
:

»Då fullmägtige härmed gå att besvara denna remiss, önska de till
en början uttala den uppfattning, att det begärda yttrandet bör hänföra
sig endast till den i motionen förekommande antydan, att riksbanken utan
olägenhet kan träda emellan för vinnande i någon mån af det afsedda
syftet, nemligen nedsättning af de räntor, som allmänna hypoteksbankens
låntagare hafva att på grund af ingångna aftal erlägga. Såsom af balansräkningen
öfver riksbankens tillgångar framgår, har riksbanken inköpt
och innehar nu såsom egare icke obetydligt af allmänna hypoteksbankens
obligationer, och den kommer väl äfven framdeles att, då dess ställning
och fördel det påkalla, inköpa dylika, hvarjemte riksbanken alltjemt till
lägsta ränta belånar på kort uppsägning eller bestämd tid af allmänheten
erbjudna sådana obligationer. Men att utsträcka denna verksamhet derhän
att ålägga riksbanken att öfvertaga någon större eller mindre del af
allmänna hypoteksbankens obligationer vare sig till reducerad ränta eller
till den för hvarje slag deraf förskrifna, kan enligt fullmägtiges uppfattning
icke leda till annat än att förrycka och under vissa förhållanden
betänkligt blottställa dess särskilda riksvigtiga uppgift, nemligen att i
främsta rummet upprätthålla det allmänna bytesmedlets värde och sörja
för rörelsens och omsättningens ostörda fortgång, utan att till ersättning
för denna våda skulle kunna vinnas någon afsevärd motsvarande fördel
för allmänna hypoteksbankens låntagare och än mindre för landet i dess
helhet.»

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

Af dessa yttranden torde med tydlighet framgå, att statens mellankomst
för närvarande icke skulle kunna bringa hypoteksbankens äldre låntagare
nagra fördelar, om man nemligen vill fasthålla, att staten ej skall för
ändainalet vidkännas uppoffringar, som, hvilken form de än må antaga,
dock i sista hand alltid komma att återfalla på de skattebetalande. Då
motionerna emellertid gifva vid handen, att motionärerne förutsätta, det
staten nu skulle kunna träda emellan utan att derigenom ådraga sig
förlust, lärer frågan om statens mellankomst få anses hafva förfallit
Utskottet kan dock icke underlåta att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
derpå, att äfven om nämnda grundvilkor för statens mellankomst
skulle sa till vida vara uppfyldt, som staten vore betryggad
mot deraf härflytande direkta utgifter, skulle i allt fall mot statens
ytterligare inblandning i hypoteksbankens affärer qvarstå allvarsamma
betänkligheter af principiel art. I sådant hänseende hafva fullmägtige i
riksgäldskontoret i sitt ofvan intagna yttande framhållit en olägenhet af
obestridlig betydelse. Enligt utskottets mening bör likväl ännu större, ja,
afgörande vigt tilläggas den omständigheten, att ett statens öfvertagande
af uppgiften att anskaffa förlagskapital åt en yiss näring skulle skapa ett
prejudikat med mycket vidtgående följder.

Skulle således eu genom Kongl. Maj:ts försorg verkstäld revision af
hypoteksbanken, efter utskottets öfvertygelse, alldeles icke leda till det
dermed asyftade mal, och bör ett statens ingripande i bankens verksamhetsområde
icke ifrågakomma, torde likväl inom hypoteksbanken sjelf
kunna vidtagas åtgärder för att bereda låntagarne möjlighet till nedsättning
i deras arliga inbetalningar. Af den öfver bankens förvaltning senast
afgifna revisionsberättelse inhemtas, att till bankens delegare framstälts
förslag att, i likhet med hvad som förut skett i vigtiga fall, tillsätta en
komité med uppdrag att, i samråd med styrelsen, åstadkomma en grundlig
utredning i ämnet och afgifva de förslag, hvartill samma utredning kan
gifva anledning. Utskottet är dessutom i tillfälle att meddela, att inom
banken pågå arbeten för utredande af fragan, huru de genom de sista
lånekonverteringarna uppkommande räntevinsterna skola på lämpligaste
och mest rättvisa sätt komma bankens delegare till godo. Frågans
lösning ligger alltså, närmast i desses egna händer, och då saken härmed
otvifvelaktigt kommit in på rätt väg, finner utskotet synnerligen olämpligt,
om genom något Riksdagens åtgörande frågans lösande i rigtig ordning
skulle undanskjutas.

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att ofvanberörda af herr C. P. af Buren, af herr
A. Ericson samt af herrar H. Andersson och M. Dahn
väckta motioner icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 4 maj 1896.

På det sammansatta utskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Bih. till Riksd. Prof. 1896. 4 Sami.

2 Afd. 11 Häft.