Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande No 2 (Utlåtande 1892:Subu2 subu)

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande No 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1892, *kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändring i förordningen
angående eu postsparbank för riket den 22 juni
1883.

I en inom Första Kammaren afgifven motion (n:o 8) har herr
friherre Sten Leijonhufvud hemstält, att Riksdagen i skrifvelse til Kongl.
Maj:t ville anhålla om sådan ändring i eller tillägg till kongl. förordningen
af den 22 juni 1883 angående postsparbanker, att postsparbankens
styrelse måtte erhålla rätt att utgifva från insättarens sida ouppsägbara
räntebärande obligationer å mindre belopp från 20 till och med 50 kronor,
eller å de belopp, som ansåges bäst motsvara syftemålet, för att
tillhandahållas insättare i postsparbanken, hvilka begärde få sina der
placerade medel mot obligationer å mindre belopp utbytta.

Till stöd för detta yrkande har motionären andragit. följande.

För befordrande af sparsamhet hos befolkningen hade tid efter
annan åtskilliga åtgärder blifvit vidtagna, hvilka kraftigt fört saken
framåt. Särskildt hade postsparbanksinrättningen beredt tillfälle att,
utan större tidsutdrägt och omkostnad, få de små besparingarna gjorda
räntebärande. För fullständigare vinnande af detta mål, och då kongl.
förordningen den 22 juni 1883 angående postsparbanker i afseende å
samladt kapital endast stadgade, att, om egare af motbok hos postsparbankens
styrelse gjorde framställning derom, att för medel, som på hans
läkning i postsparbanken innestode, skulle inköpas räntebärande obligation,
utfärdad af svenska staten eller Sveriges allmänna hypoteksbank,
så syntes det motionären, som skulle steget mot det mål postsparbanken
Bill. till Riksd. Vrot. 1892. 4 Sami. 2 Afd. 2 Höft. (Näs 2, 3). 1

2 Sammansatta Siats- och Batikoutskotteis Utlåtande N:o 2.

både att uppnå, icke hafva blifvit taget fullt ut, då förhållandet vore,
att staten och hypoteksbanken endast utgåfve obligationer å högre belopp
än som motsvarade mindre bemedlades tillgångar. Då härtill komme,
att det vore förenad t med ganska stort besvär, tidspillan och omkostnad
att, i synnerhet på landsbygd med långa afstånd till närmaste sparbank,
få samlade medel der insatta och dem efter skedd uppsägning åter utfå,
borde det underlätta placerandet af å postsparbanksbok samlade medel,
om postsparbanksstyrelsen egde rätt att utfärda räntebärande ouppsägbara
obligationer å mindre belopp, exempelvis å 20, 30, 40 och 50 kronor,
hvarå den af det allmänna bestämda årliga räntan finge å närmaste
postanstalt lyftas. Härigenom skulle ett inhemskt fondsystem, till en
början för de små kapitalen, kunna bildas och sparsamheten befordras
dymedelst, att man hade i sina händer obligationer, gifvande årlig afkastning,
hvilka vid vissa liqvider kunde såsom mynt användas.

Sedan statsutskottet, till hvilket denna motion hänvisades, öfverlemnat
densamma till sammansatta stats- och bankoutskottet, begärde
och erhöll sammansatta utskottet fullmägtiges i riksgäldskontoret yttrande
öfver motionen. Fullmägtige anförde dervid:

»Emot detta förslag anse sig fullmägtige i främsta rummet böra
erinra, att om postsparbanken bemyndigades att utgifva räntebärande
obligationer, en statsskuld skulle uppkomma, hvars förvaltning icke stode
under Riksdagens inseende genom riksgäldskontoret. Utgifvandet af
räntebärande obligationer å så små belopp, som de af motionären omförmälda,
och hvarigenom dessa obligationer i viss mån skulle täfla med
den riksbanken och de enskilda bankerna medgifna sedelutgifning, som
dock hvilar på helt andra grunder än de nu föreslagna, skulle för öfrigt
medföra en så vidlyftig bokförings- och förvaltningsapparat, att kostnaderna
härför icke komme att stå i rimligt förhållande till de på det
hela taget tvifvelaktiga fördelar, som med förslagets antagande skulle
vinnas.» «

Med åberopande af hvad fullmägtige i riksgäldskontoret sålunda
anfört, hemställer utskottet,

att herr friherre Leijonhufvuds ifrågavarande motion
icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 maj 1892.

På det sammansatta utskottets vägnar:

HUGO TAMM.