Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1885:Subu3 subu)

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.

N:0 3.

Ank. till Riksd. Kansli den 28 April 1885, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åtgärder i och för
upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva,
egna banksedlar å tio kronor.

Genom en af 35 ledamöter inom Riksdagens Andra Kammare
väckt motion (N:o 65) om åtgärder i och för upphörande af de enskilda
bankernas rätt att utgifva egna banksedlar å tio kronor har frågan om
mera vidtgående förändringar i vårt lands bankväsende å nyo blifvit
gjord till föremål för Riksdagens behandling.

Såsom väl kunnigt är, har genom 1874 års kungörelse om de enskilda
sedelutgifvande bankerna blifvit till Kongl. Maj:t öfverlemnadt
att äfven under nu löpande oktrojtid afgöra om och när rättigheten att
utgifva egna banksedlar å tio kronor skall för de enskilda bankerna
upphöra, och vid 1879 års riksdag, då på grund af Kongl. Maj:ts derom
aflåtna proposition åtgärder och anordningar af Riksdagen vidtogos
for verkställighet, af Kongl. Maj:ts i propositionen tillkännagifna afsigt
att med samma års utgång borttaga de enskilda bankernas jemväl på
Kongl. Maj:t beroende rätt att utgifva femkronesedlar, förklarade Kongl.
Maj:t sig tillika vara sinnad att inom utgången af år 1882 förordna
om indragning af den enskilda banksedelvalören å tio kronor, under
förutsättning likväl att betryggande åtgärder för Riksbankens förstärkande
derförinnan blefve af Riksdagen vidtagna. Vid det förhållande
att, såsom nyss nämnts, indragningen af dessa sedlar enligt den Kongl.
propositionen var afsedd att ega rum först efter någon längre tids förlopp,
och enär indragningen för öfrigt syntes erfordra mera omfattande
Bill. till Biksd. Prot. 1885. 4 Sami. 2 Afd. 2 Höft.

Sammansatta Stats~ och Banko- Utskottets Utlåtande N:o

förberedelser, fann 1879 års Riksdag emellertid frågan om vidden och
beskaffenheten af de sålunda af Kong! Magt antydda åtgärderna icke
lämpligen kunna då göras till föremål för beslut; och hafva några sådana
icke heller derefter blifvit af Riksdagen vidtagna.

Med anledning af särskilda, vid 1881 års riksdag väckta motioner
om ändringar i lagstiftningen angående enskilda sedelutgifvande banker
Sann sig dock Riksdagen föranlåten att i skrifvelse till Kongl. Magt
framhålla de brister af icke ringa betydenhet, hvarmed, enligt Riksdagens
åsigt, bestämmelserna i afseende å dessa banker för närvarande
voro behäftade, och att anhålla om revision af den i detta ämne nu gällande
lagstiftning; och har på grund häraf, såsom äfvenledes kändt är,
eu komité af sakkunnige män varit af Kongl. Magt tillsatt samt under
den 14 December 1883 afgifvit betänkande med förslag till förändrad
organisation af vårt lands bankanstalter.

Den nu ifrågavarande motionen hänför sig till detta komitébetänkande
i så måtto, att den omförmäler, hurusom komitén deri
obetingadt förordat antagandet af ett banksystem, grundadt på en enda
sedelutgifvande centralbank, i likhet med förhållandet inom de flesta
europeiska länder, livilka, efter att förut hafva haft flere sedelutgifvande
banker, redan antingen öfverflyttat hela sedelutgifningsrätten på en af
dem eller ock visserligen medgifvit någon sedelutgifning vid sidan af
centralbanken, men i så fall för densamma uppdragit sådana gränser,
att den väl måtte kunna tills vidare tjena att underlätta den lokala
rörelsen, men deremot icke utöfva något större inflytande på centralbankens
verksamhet eller på landets ekonomiska ställning i allmänhet.
— I motionen angifves vidare, hurusom, med hänsigt till angelägenheten
af att i en fråga af så djupt ingripande betydelse i vår nationella
hushållning iakttaga nödig varsamhet, bankkomitén ansett en öfverflyttning
på Riksbanken af den vidsträckta sedelutgifningsrätt, som för
närvarande finnes de enskilda bankerna medgifven, endast böra ske
genom en lagstiftning, hvilken skulle förbereda den fullständiga reformen
»genom att dels gifva åt de enskilda bankernas sedelutgifning
starkare begränsning och fastare underlag, dels genom mindre förändringar
sätta Riksbanken i stånd att motsvara de stegrade anspråk,
som för densamma måste följa af den enskilda sedelutgifningsrättens
inskränkning», med afseende hvarå bankkomitén ock afgifvit särskilda
förslag till lagbestämmelser att gälla under den nyssberörda, af komitén
till tiden obestämd lemnade öfvergångsperioden och sedan sedelutgifningsrätten
blifvit Överflyttad på Riksbanken, hvilken för sådant ändamål
skulle underkastas en genomgripande omdaning i så väl konstitutivt
som administrativt och finansielt hänseende, i öfverensstämmelse hvar -

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.

med ändringar i så val grundlag som i lagarne för Riksbanken och de
enskilda bankerna blifvit af komitén föreslagna.

Lika med bankkomitén hafva motionärerne ansett det mål, hvartill
vår banklagstiftning bör sträfva, vara att åt Riksbanken öfverlemna
uteslutande rätt att utgifva sedlar, och till de af bankkomitén i sådant
hänseende anförda skäl lågt äfven det, att »vårt land visserligen långt
mindre än do flesta öfriga europeiska länder har rad att frånhända
staten den vinst, som uppstår af den åt enskilda banker medgifva höga
sedelutgifningsrätten.» Men då motionärerne tillika förklarat sig vara
af den fasta öfvertygelse, att någonting i frågan nu ofördröjligen bör
åtgöras på det vårt land må kunna i lugn se sin ekonomiska framtid
an, för så vidt densamma beror på banklagstiftningen, helst nu löpande
oktrojtid för de enskilda bankerna utgår under de närmaste åren och
senast med 1888, hafva motionärerne, i ovisshet derom huru vida någon
framställning i ämnet af Kongl. Magt vore att vid innevarande riksdag
motse, funnit sig manade fästa Riksdagens allvarliga uppmärksamhet
på denna för vårt land vigtiga angelägenhet och, under antagande
att Kongl. Maj:t skulle vara sinnad att, i enlighet med sin till 1879
års Riksdag anmälda afsigt att indraga de enskilda bankernas tiokronesedlar,
derest betryggande åtgärder för Riksbankens förstärkande beslutades,
föreslagit:

l:o) »att Riksdagen, för den händelse att Kongl. Magt skulle komma
att besluta indragning med 1885 års utgång af de enskilda bankernas
rätt att utgifva sedlar å tio kronor, måtte, jemte öfriga åtgärder och
anordningar, som kunna finnas erforderliga till förekommande af rubbningar
i den allmänna rörelsen, besluta, att de enskilda bankerna må
från och med 1886 års början under deras återstående oktrojtid i Riksbanken
rediskontera af dem öfvertagna inländska vexlar intill belopp,
motsvarande för hvarje sådan bank hvad densamma med 1884 ars slut
befinnes hafva i egna tiokronesedlar utelöpande, samt att lör sådant
ändamål ställa till Riksbankens förfogande svenska statsobligationer till
värde af 50 millioner kronor mot skyldighet för Riksbanken att, i fall
och i den mån desamma säljas eller förpantas, åter infria dem, så snart
lämpligen ske kan;

samt, under förutsättning af bifall härtill,

2:o) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes förordna om upphörande med 1885 års utgång
af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å tio kronor
och i sammanhang dermed anmäla de beslut, Riksdagen för sådan
händelse i anledning af yrkandet i punkten N:o 1 här ofvan funnit
böra från Riksdagens sida vidtagas.»

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.

Banko-Utskottet-, till hvithet berörda motion blifvit hänvisad, har
för densammas behandling begärt sammanträde med Stats-Utskottet, i
följd hvaraf ett genom deputerade från dessa båda Utskott sammansatt
Utskott har att i förevarande fråga till Riksdagen afgifva utlåtande.

Vid fullgörande häraf har Sammansatta Utskottet funnit sig böra
till en början meddela, att, uppå anmodan dels af Banko-Utskottet och
dels af det Sammansatta Utskottet, ej mindre fullmäktige i Riksbanken
än ock fullmäktige i Riksgäldskontoret i frågan afgifvit yttranden, dem
Sammansatta Utskottet ansett böra i sin helhet komma till Riksdagens
kännedom och hvilka derföre såsom bilagor åtfölja detta betänkande;
hvarjemte Utskottet varit i tillfälle att taga kännedom af bankkomiténs
förslag till vårt bankväsendes ordnande.

Såsom af fullmäktiges i Riksbanken bifogade utlåtande öfver
ifrågavarande motion inhemtas, hafva fullmäktige i detsamma ej mindre
betonat önskvärdheten af ett snart afgörande af frågan om de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt, än ock förklarat det af motionärerne
föreslagna steg i denna rigtning kunna antagas, under vilkor att detsamma
tages med försigtighet och med stadigt ögonmärke till hvad
rörelsens behof må kräfva. De hafva med hänsyn härtill funnit det af
motionärerne föreslagna förbud för de enskilda bankerna att utgifva
tiokronesedlar redan från nästa års ingång vara allt för brådstörtadt och
ansett för den allmänna rörelsen mera lämpligt och betryggande, att
denna inskränkning i de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt verkstäldes
genom eu successiv indragning under flera år, eller åren 1886,
1887 och 1888, af de enskilda bankernas tiokronesedlar. Detafmotionärerne
föreslagna sätt till förekommande af rubbningar i allmänna
rörelsen genom denna sedelindragning, att nemligen lemna de enskilda
bankerna rätt till ^diskontering i Riksbanken och såmedelst sätta dem
i tillfälle att genom realisering af sin inrikesportfölj kunna med visshet
påräkna att erhålla den kassaförstärkning, de hittills hemtat från denna
sedelutgifning, hafva fullmäktige ansett vara det bästa medlet att i
någon mån ersätta eu förlorad rätt att utgifva egna sedlar och förklarat
Riksbanken väl i stånd att åtaga sig en dylik ^diskontering till det
belopp, som må komma att motsvara de indragna tiokronesedlarne,
hvarjemte fullmäktige ansett sig böra uttala den åsigt, att de enskilda
bankerna under någon tid efter indragningen af deras tiokronesedlar
borde beredas den ytterligare fördel att för de af dem till Riksbanken
för ^diskontering hembjudna vexlar till vissa bestämda belopp få åtnjuta
någon del, till exempel g eller, såsom ett par fullmäktige ansett,
i- af det för deras vexlar debiterade diskonto, hvarigenom äfven bereddes

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3. 5

dem en ersättning för vexlarnes insamlande och för det äfventyr, som
med ansvaret för dessas infriande måste i viss mån vara förenadt.

I öfrigt hafva fullmäktige i och för den ifrågasatta sedelindragningens
genomförande

dels ansett önskligt att, för ytterligare stärkande af allmänhetens förtroende
till Riksbanken, dennes grundfond blefve ökad från 35 till 40 millioner
kronor, en åtgärd, som redan härförut af innevarande Riksdag vidtagits,

dels ock funnit erforderligt ej mindre att Riksbankens sedelutgifningsrätt
under de vilkor i afseende å metalliska kassan, som här nedan
skola angifvas, blefve höjd med i det närmaste det belopp af 25 millioner
kronor, som ansetts såsom medelbeloppet af enskilda bankernas utelöpande
tiokronesedlar, än ock att för invexlingens betryggande nuvarande
bestämmelsen derom, att Riksbankens metalliska kassa skall utgöra
15 millioner kronor, blefve sålunda ändrad, att Riksbanken skall utöfver
detta belopp hålla i sådan kassa ett belopp, som motsvarar 25 procent
af den summa, hvarmed den af kassatillgången icke betäckta sedelstocken
öfverstiger den nu i sådant hänseende faststälda maximisiffran af 35
millioner kronor. Med antagande att, efter den slutliga och fullständiga
indragningen af de enskilda bankernas sedlar å tio kronor, Riksbankens
sedelstock skulle blifva i allmänhet stegrad med 25 millioner, skulle
enligt fullmäktiges föi''slag metalliska kassan komma att ökas med 6|
millioner utöfver denna kassas nu stadgade minimum; och hafva fullmäktige
förklarat sistnämnda belopp, jemnadt till i rundt tal 7 millioner,
vara den enda förstärkning af Riksbanken, som i och för den nu
ifrågasatta indragningen af de enskilda tiokronesedlarne erfordrades,
och för sådant ändamål ansett statsobligationer till motsvarande belopp
böra Öfverlemnas till Riksbanken vare sig såsom lån eller såsom ett
statens ytterligare tillskott för stärkande af Riksbankens fonder.

Emot det sålunda af fullmäktige i Riksbanken likasom äfven, ehuru
till vida högre belopp, af motionärerne föreslagna förstärkandet af Riksbanken
medelst ökning af den under Riksgäldskontorets förvaltning
stälda statsskulden hafva fullmäktige i sistnämnda verk anfört åtskilliga
betänkligheter, Indika, äfvensom fullmäktiges i Riksbanken derå afgifna
genmäle, återfinnas i de vid detta betänkande fogade bilagor.

Vid företagen behandling af denna fråga har Utskottet funnit de af
fullmäktige i Riksbanken sålunda föreslagna åtgärder och anordningar i
syfte att sätta Riksbanken i stånd till öfvertagande af den ökade penningrörelse,
som af den föreslagna sedelindragningens åvägabringande skulle
blifva en följd, vara tillfyllestgörande och tillfredsställande, med undantag
dock hvad angår den af fullmäktige ifrågastälda, nyss omförmälda utvägen
för stärkande af Riksbankens fonder. I afseende å behöflig het en af denna

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.

förstärkning är nemligen Utskottet af deri åsigt, att den ökade sedelemission,
som på grund af enskilda bankernas tiokronesedlars indragning kan
tillfalla Riksbanken, icke bör komma att särdeles trycka på Riksbankens
kassa, enär den väl lär komma att ega ram endast i mån af motsvarande indragning
af ett annat omsättningsmedel och således, såsom för rörelsen behöflig,
också af densamma till större delen qvarhållas; men om det oaktadt,
på sätt så väl Kongl. Magt i sin förenämnda, till 1879 års Riksdag aflåtna
proposition som äfven motionärerne uttalat, någon förstärkning i
omförmälda hänseende må finnas vara af nöden, har Utskottet dock,
efter tagen kännedom af hvad fullmäktige i Riksgäldskontoret i deras
förut åberopade, härhos bilagda utlåtande anfört, ansett denna förstärkning
icke böra komma Riksbanken till del genom att ställa svenska
statsobligationer till Riksbankens förfogande vare sig såsom tillskott
från statsverket eller såsom lån, utan finner i så fall ändamålsenligare
och lämpligare, att det för mötande af motsedd ökad påkänning å Riksbankens
kassa utaf fullmäktige i Riksbanken såsom erforderligt beräknade
beloppet af sju millioner kronor varder anskaffadt antingen genom
Riksbankens inköp af deremot svarande statsobligationer, för beredande
af tillgång hvartill den å bankens rörelse för åren 1886, 1887 och 1888
belöpande vinst borde i sin helhet för Riksbankens räkning reserveras,
eller ock sålunda, att Riksbanken berättigades att hos Riksgäldskontoret
öppna en kredit å nämnda belopp, att i den tid och ordning, som
aftalas mellan fullmäktig^; i Riksbanken och Riksgäldskontoret, tillhandahållas
Riksbanken i guld eller deremot svarande valuta. Hvilkendera
af dessa utvägar som må väljas, torde ett bemyndigande för
fullmäktige i Riksgäldskontoret blifva erforderligt att — för tillhandahållande
åt Riksbanken af svenska statsobligationer eller utländsk guldvaluta
—• der så nödigt pröfvas, äfven tidigare än af Riksdagen fattade
beslut om byggande af eller understöd till nya jernvägar sådant föranleda,
utsläppa statsobligationer eller upplägga nya statslån, kort
sagdt, en förändring i och ett utvidgande af Riksgäldskontorets nu
stadgade lånerätt. Men ehuru med nu antydda eller möjligen andra
förändringar i bankofullmäktiges förslag den af motionärerne
ifrågastälda indragningen skulle kunna genomföras, har dock Utskottet
funnit den väsentligen olika ställning, frågan om bankväsendet i vårt
land sedan 1879 intagit, icke för närvarande böra föranleda till fattande
af något definitivt beslut, på sätt motionärerne åsyftat. Det
bör nemligen nogsamt beaktas att, såsom ofvan förmälts, en komité
blifvit på Riksdagens föranstaltande af Kongl. Majtt tillsatt i och för
ordnande af vårt bankväsende, att denna komité för närmare halftannat
år sedan inkommit med förslag till fullkomlig omgestaltning af bank -

Sammansatta Stats- och Banko* Utskottets Utlåtande N:o 3.

anstalterna i riket och deruti jemväl yttrat sig i afseende å lämpligheten
af den nu föreslagna indragningen af enskilda bankernas tiokronesedlar,
samt att detta vidtomfattande förslag för närvarande är på Kong].
Maj:ts pröfning beroende. Att under sådana förhållanden nu skilja en
del från frågan i sin helhet torde icke vara lämpligt. Då emellertid
Utskottet lika med motionärerne hyser den åsigt, att en snar lösning
af denna vigtiga fråga är för vårt Häringslif, icke minst för de enskilda
bankerna, af verkligt behof påkallad, och då Utskottet, i likhet
med hvad fyrfaldiga gånger inom Riksdagen yttrats och nämnda
bankkomité jemväl med öfvertygande och uttömmande bevisning ådagalagt,
anser denna lösning böra gå i rigtningen af sedelutgifningens
öfverlåtande till en enda centralbank, får Utskottet, som således icke
kunnat nu till oförändradt bifall förorda hvad motionärerne hemstält,
likväl, med tagen hänsyn till hvad i motionen till stöd för dess slutliga
hemställan anföres, föreslå, att Riksdagen ville besluta:

att i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om snar
pröfning af senaste bankkomités utlåtande och framläggande
för Riksdagen af de förslag, som må finnas
erforderliga för att bereda och genomföra en återgång
till systemet af eu enda sedelutgifvande bank; och

2:o

att genom hvad Utskottet här ofvan under punkt
Do hemstält den väckta motionen måtte anses besvarad.

Stockholm den 28 April 1885.

På det Sammansatta Utskottets vägnar:

(1. S. ÅKERHIELM.

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.

Reservation:

af Herr L. M. Norden/elt, som yttrat:

»Ehuru jag instämmer i det slut, hvartill Utskottet kommit, kan
jag likväl icke dela åtskilliga af de åsigter, hvilka Utskottet anfört.»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYOKERI-AKTIEBOLAG, 1885.

Bilagor.

Lo. Fullmäktiges i Riksbanken första yttrande i frågan.
Till Riksdagens Banko-Utskott.

Uti en af Herr S. Johnson från Jönköpings län med flere inom Riksdagens
Andra Kammare väckt och till förberedande behandling af BankoUtskottet
hänvisad motion (N:o 65) har blifvit hemstäldt:

l:o) att Riksdagen, för den händelse att Kong!. Maj:t skulle komma
att besluta indragning med 1885 års utgång af de enskilda bankernas
rätt att utgifva sedlar å tio kronor, måtte, jemte öfriga åtgärder och
anordningar, som kunna finnas erforderliga till förekommande af rubbningar
i den allmänna rörelsen, besluta, att de enskilda bankerna må
från och med 1886 års början under deras återstående oktrojtid i Riksbanken
^diskontera af dem öfvertagna inländska vexlar intill belopp,
motsvarande för hvarje sådan bank hvad densamma med 1884 års slut
befinnes hafva i egna tiokronesedlar utelöpande, samt att för sådant ändamål
ställa till Riksbankens förfogande svenska statsobligationer till värde
af 50 millioner kronor mot skyldighet för Riksbanken att, i fall och i
den mån desamma säljas eller förpantas, åter infria dem, så snart lämpligen
ske kan,

samt, under förutsättning af bifall härtill,

2:o) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes förordna om upphörande med 1885 års utgång af
de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å tio kronor och i sammanhang
dermed anmäla de beslut, Riksdagen för sådan händelse i anledning
af yrkandet i punkten N:o 1 här ofvan funnit böra från Riksdagens
sida vidtagas.

På grund af Banko-Utskottets anmodan i Fullmäktige meddeladt
protokollsutdrag af den 3 Februari, åligger det Fullmäktige att öfver
förberörda motion afgifva yttrande, och få Fullmäktige i sådant hänseende
anföra följande:

Motionärerne utgå från den åsigt, att utan längre dröjsmål redan
nu någonting bör bestämmas för ordnande af den allt jemt sväfvande frå Bih.

till Rilcsd. Prot 1885. 4 Sami. 2 Afd. i

gan angående den enskilda banksedelutgifningsrätten, emedan det nuvarande
ovisshetstillståndet måste öfva ett hämmande inflytande på bankverksamheten
och dermed äfven på landets näringsliv Då de derjemte
anse, att, efter all den utredning frågan erhållit samt Kongl. Maj:ts uttalande
till 1879 års Riksdag, de åtgärder, som nu böra komma i fråga,
icke kunna gå i annan rigtning än till indragning af eller inskränkning
i de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, hafva de i sammanhang härmed
funnit sig manade att föreslå sådana åtgärder, som kunna vara
egnade att å ena sidan förläna enskilda bankerna kraft att äfven efter
en sådan indragning fortsätta sin verksamhet, så att den allmänna rörelsen
betryggas mot hvarje rubbning eller störande inflytande, och å den
andra sidan så förstärka Riksbanken och anordna dess rörelse, att den
blifver satt i tillfälle att i mån af behof kunna i vidsträcktare grad förlägga
vår industri och befrämja omsättningen af dess alster.

Fullmäktige anse sig till cn början böra erinra, att motionärernes
åsigt om önskvärdheten af ett snart afgörande af frågan om de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt synes Fullmäktige vinna stöd i den af flere
enskilda banker med anledning af bankkomiténs betänkande med mycken
bestämdhet formulerade begäran om en snar slutbehandling af de
framstälda förslagen till ändringar i landets bankväsende, »enär stadga
och trygghet i utöfningen af lofiiga näringsgrenar vore näringslifvets
främsta behof», samt att derjemte deras yrkande på Riksbankens samtidiga
förstärkande får ökad kraft deraf, att Kongl. Maj:t i propositionen
till 1879 års Riksdag gjort verkställigheten af sin afsigt att indraga
enskilda bankernas 10-kronesedlar beroende just af ett sådant Riksdagens
beslut, som i det ifrågavarande afseendet kunde anses tillfyllestgörande.

För ett rätt bedömande af motionärernes förslag och den verkan
desamma kunna komma att utöfva torde böra undersökas främst, i hvad
mån en indragning af de enskilda bankernas sedlar å 10 kronor kan
befaras inverka hämmande eller inskränkande på dessa bankers förmåga
att i lika vidsträckt grad som hittills förlägga landets näringsverksamhet
och förmedla dess omsättning, dernäst huru vida det föreslagna sättet för
Riksbankens understödjande af de enskilda bankerna under någon tid
efter indragningen af deras nuvarande lägsta sedelvalör kan anses lämpligt
och tillräckligt för undvikande af rubbningar i rörelsens fortgång,
samt slutligen om den föreslagna garantifonden af 50 millioner kronor
i statens obligationer må anses vara för Riksbanken behöflig eller motsvara
sitt syftemål. Derjemte hafva Fullmäktige, enär motionärerne sjelfva
uttryckligen uttalat, att utöfver de af dem föreslagna äfven ytterligare
»åtgärder och anordningar kunde befinnas nödiga till förekommande af

rubbningar i deri allmänna rörelsen» trott sig böra redan nu antyda den
allmänna rigtningen af de ändringar och tillägg i stadgandena för Riksbanken,
som af dennas vidgade verksamhet och ansvar kunde anses
påkallade.

Bankkomitén har utan meningsskiljaktighet uttalat den åsigt, att
indragningen af de enskilda bankernas nuvarande lägsta sedelvalör eller
å 10 kronor »skulle beröfva dessa banker i det närmaste all vinst å
deras sedelutgifningsrätt och sålunda, åtminstone i fråga om bankrörelsens
utsträckning till landets skilda delar, åstadkomma samma verkan
som sedelutgifningsrättens fullkomliga indragning». I sina med anledning
af bankkomiténs betänkande afgifna yttranden hafva åtskilliga af
de enskilda bankernas styrelser gått ännu längre och antydt, att en sådan
indragning skulle i icke ringa mån vara liktydig med en indragning af
den enskilda bankverksamheten och sålunda föranleda en öfvergång till
ett enbankssystem, så att Riksbanken med sina afdelningskontor skulle
komma att öfvertaga den väsentligaste delen af all bankdrift inom landet.
Om denna sistnämnda åsigt kunde befaras ega något verkligt berättigande,
skulle man väl knappast våga ens med varsam hand vidröra de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, ty få lära väl de vara, som anse,
att Riksbanken, den må organiseras eller förstärkas huru som helst,
skulle förmå ensam upptaga ens större delen af all den verksamhet såsom
förläggare af näringslifvet och förmedlare af dess oändligt mångfaldiga
bytesbehof, som nu utöfvas af de enskilda bankerna, utan att detta
näringslif skulle derigenom utsättas för faran att i hög grad förkrympas
och förlamas. Fullmäktige äro dock för sin del öfvertygade, att denna
mening icke förmår hålla stånd inför en lugn pröfning, der omdömet
icke är förvilladt af farhågan att förlora ett privilegium, som man funnit
fördelaktigt samt vant sig att anse oumbärligt. Redan nu eger landet
ett icke ringa antal banker och kreditbolag utan sedelutgifningsrätt, af
hvilka flere drifva en mycket betydande rörelse och betjena allmänheten
på i allmänhet samma sätt och lika vilkor, som de sedelutgifvande bankerna,
under det att de på samma gång varit i stånd att gifva sina aktieegare
tillfredsställande utdelningar och se sina aktier noterade till öfver
pari. Det lär väl också kunna med fog antagas, att, om dessa banker
nu kunna bedrifva och allt jemt utveckla sin rörelse i konkurrens med
andra banker, som åtnjuta det vigtiga privilegiet af en vidsträckt sedelutgifningsrätt,
sådant skall i ännu högre grad blifva förhållandet, om
detta särskilda privilegium för en viss klass af banker inskränkes, och
sålunda vilkoren för all privat bankverksamhet blifva mera lika. Det
är dessutom icke lätt att inse, hvarför en landets verkliga behof fullt

motsvarande verksamhet icke skulle kunna utöfvas äfven af enskilda
bankinrättningar utan sedelutgifningsrätt, då likväl så sker i de oss omgifvande
länderna, Norge, Danmark och till det väsentligaste Finland,
hvilka länders ekonomiska utveckling torde vara jemförlig med vår egen.

Mot hvad ofvan blifvit anfördt kan invändas, att sådana banker utan
sedelutgifningsrätt visat sig kunna bestå och trifvas, emedan de sökt sin
verksamhet inom landets centralplatser för handel och industri med jemförelsevis
större rörelse och deremot undvikit att belasta sig med afdelningskontor
på de smärre orterna, hvilka kontor för banken ofta nog
medföra högre kostnad och äfventyr, än som uppvägas af den ringa vinst
de lemna. Omsorgen att betjena rörelsen med sådana kontor på mindre
platser hade deremot, enligt hvad anfördt blifvit, nästan uteslutande blifvit
öfvertagen af de sedelutgifvande bankerna, och den hade för dem varit
möjlig endast med hjelp af sedelutgifningsrätten och den större derpå
beroende lättheten att vid dessa kontor hålla behöflig kassa. Fn oundviklig
följd af hvarje betydligare inskränkning i denna rätt skulle derför
blifva en motsvarande indragning af afdelningskontoren, hvilkas tjenster
såsom kreditförmedlare likväl numera erhållit eu sådan betydelse, att
följderna af en dylik indragning icke utan våda för rörelsen kunde underskattas.
Fullmäktige vilja ej underkänna vigten af denna ofta gjorda
anmärkning, till stöd för hvilken följande siffror kunna anses tjena. Af
de bankkomiténs betänkande vidfogade tabellerna inhemtas nemligen, att
vid utgången af 1881 de enskilda bankernas afdelningskontor utgjorde
ett antal af 144, att de voro gäldenärer till allmänheten på 6,874 uppoch
afskrifningsräkningar för millioner kronor 13,264 och på 38,610
depositionsbevis för millioner kronor 76,''.>77, eller tillsammans något öfver
90 millioner kronor, samt att under femårsperioden från 1877 denna rörelse
icke obetydligt stigit. Fordringsegare hos allmänheten voro de deremot
vid samma tid på grund af 17,320 stycken reverser för 25,895, 38,114
vexlar för 48,028 samt 11,668 kreditivräkningar för 28,272, eller tillsammans
något öfver 102, allt millioner kronor. För underhållande af
all denna rörelse samt mötande af så väl uttag på de olika räkningarna
som äfven tillfredsställande af allmänhetens låne- och diskonteringsbehof
hade de enskilda bankerna i kassa vid sina afdelningskontor i Riksbankens
sedlar 8,128 samt i egna sedlar 29,045 millioner kronor. Det är
af dessa uppgifter visserligen icke möjligt att utröna, i hvad mån hvarje
särskildt kontor är i stånd att försörja sig sjelft, enär siffrorna endast
angifva, att afdelningskontorens utlåning i sin helhet med omkring 12
millioner öfverskjuter inlåningen, men en närmare granskning af tabellerna
visar derjemte, att vid 16 enskilda bankers afdelningskontor utlå -

ningen i sin helhet öfversteg inlåningen med tillsammans 24,347 och vid
10 bankers motsatsen egde rum med en öfverskjutande inlåning af 12,393
millioner kronor.

Om nu genom indragning af de enskilda bankernas 10-kronesedlar
den, enligt hvad förestående siffror utvisa, genom dessa bankers
afdelningskontor förmedlade rörelsen skulle till någon väsentlig del upphöra
eller öfverflyttas på Riksbanken, så skulle visserligen deraf olägenheter
kunna befaras af sådan beskaffenhet, att man väl kunde rygga tillbaka
för den föreslagna åtgärdens vidtagande. Fullmäktige äro dock
öfvertygade, att dessa siffror icke i verkligheten berättiga till synnerliga
farhågor i nu omförmälda hänseende. Af de åberopade tabellerna kan
nemligen med visshet dragas den slutsats, att den utan jemförelse största
delen af afdelningskontorens rörelse upphemtas å sådana platser, som
helt visst ej skola komma att sakna bankverksamhet, äfven om de enskilda
bankernas rätt att utgifva tio-kronesedlar upphör, och Fullmäktige
vilja till stöd härför granska några siffror i tabellerna. Af de 102 millioner
kronor, för hvilka afdelningskontoren voro fordringsegare vid 1881
års utgång, falla icke mindre än 41 millioner kronor på de båda enskilda
bankerna i Skåne. Enligt bilagan A vid Banko-Utskottets betänkande
N:o 13 nästlidet års riksdag hade dessa båda banker då tillsammans
28 afdelningskontor, bland hvilka förekommo 1 i Stockholm, 1 i
Malmö, 1 i Kristianstad, 2 i Ystad, 2 i Lund, 2 i Helsingborg, 2 i Karlshamn,
1 i Landskrona, 1 i Karlskrona, 1 i Engelholm, 1 i Sölvesborg,
1 i Trelleborg, 1 i Yexiö, 1 i Simrishamn, under det att de öfriga 10
äro förlagda å mer eller mindre betydande platser, hufvudsakligen inom
de skånska och småländska länen. Ätt nu den stora, till öfver 40 millioner
uppgående utlåningen vid dessa afdelningskontor till allra väsentligaste
delar tillhör de förut uppgiga, i städerna förlagda kontoren synes
Fullmäktige otvifvelaktigt, likasom att dessa städer ej skulle blifva
i saknad af sådana kontor äfven efter 10-kronesedlarnes indragning,
synnerligen under iakttagande af de åtgärder i och för indragningen,
hvilka Fullmäktige här nedan skola föreslå. Likartade förhållanden ega
i de flesta fall rum med de öfriga enskilda bankernas afdelningskontor.
Så har till exempel Mälareprovinsernas enskilda bank dylika kontor i
Stockholm, Upsala, Arboga, Eskilstuna, Nyköping, Köping, Sala och Enköping,
men blott ett å landsbygden.

Skulle ock en inskränkning i banksedelutgifningsrätten medföra en
förminskning i antalet af de små afdelningskontoren, särdeles på landsbygden,
kunna Fullmäktige ej tillmäta en sådan förminskning något
synnerligen menligt inflytande på industrien eller näringslifvet i allmän -

het, i betraktande deraf att dessa kontor gemenligen äro förlagda å
orter, som stå i lätt och omedelbar förbindelse med andra platser, der
bankrörelse väl fortfarande skulle komma att drifvas.

Slutligen torde ej heller böra förbises, att de allt mer och mer uppstående
folkbankerna synas egnade att i någon mån ersätta afdelningskontoren,
äfvensom att de små besparingarne lämpligen komma att uppsamlas
af postsparbanken. Under alla förhållanden bör väl, såsom Fullmäktige
redan antydt, saken här kunna ordnas lika tillfredsställande som
i grannländerna.

Fullmäktige äro följaktligen af den åsigt, att en indragning af de
enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å 10 kronor visserligen för
dessa banker skall vålla sådana svårigheter för kassarörelsen, att de
mindre gerna skola underkasta sig de kostnader, äfventyr och besvär,
som talrika små afdelningskontor medföra, och att äfven derför åtskilliga
af dessa kontor skulle komma att upphöra, men att dock den väsentligaste
delen af de upphörande kontorens utlåning skulle komma att
öfvertagas af hufvudkontoren eller de större afdelningskontoren; och den
mening, som Fullmäktiges flertal i sitt yttrande med anledning af bankkomiténs
betänkande uttalat angående fördelarne för ett lands penningrörelse
af sedelutgifningsrättens öfverlemnande till en enda centralbank,
har derför icke blifvit rubbad genom farhågorna för de större eller
mindre olägenheter, som anses kunna uppstå i och genom inskränkning
af de enskilda bankernas afdelningskontor.

Efter den utveckling, som den enskilda bankverksamheten hos oss
vunnit med väsentligt stöd af den medgifna rättigheten att utgifva egna
sedlar och med den betydelse, som denna rättighet ännu torde ega för
bankrörelsens fortfarande utöfning i samma omfång som hittills, anse
fullmäktige likväl uppenbart, att ett så vidtgående steg i rigtning mot
denna sedelutgifningsrätts upphörande, som nu är ifrågasatt, bör vidtagas
endast med försigtighet och med stadigt ögonmärke till hvad rörelsens
behof kan kräfva. Från denna synpunkt förefaller ett förbud för
de enskilda bankerna att utgifva 10-kronesedlar redan från nästa års
ingång vara allt för brådstörtad!, hvilka åtgärder än må vidtagas för att
sätta Riksbanken i stånd att under kortare eller längre tid efter förbudets
tillämpning komma de enskilda bankerna och det af dem hittills
till väsentlig del uppehållna näringslifvet till stöd. Den korta tiden
mellan ett sådant besluts fattande och dess fulla trädande i kraft kan icke
gerna antagas lemna hvarken de enskilda bankerna eller rörelsen tillräckligt
rådrum att ordna sin verksamhet efter de nya förhållandena,
och det är att befara att bankerna, under infilande af en visserligen

icke oberättigad men möjligen öfverdrifven farhåga för stundande svårigheter
att i samma omfång som hittills bedrifva sin rörelse, se sig
föranlåtna att å sin sida vidtaga vidtgående indragningsåtgärder, som
med något mera försigtighet kunna undvikas.

Bankkomitén har i sitt förslag Lit. A anvisat en väg för ernående
af målet, sedelutgifningens öfvergående till Riksbanken allena, hvilken
uteslutande från synpunkten af rörelsens orubbade fortgång väl må anses
fullt betryggande, men som deremot kan sägas ställa detta mål i
ett allt för aflägset fjerran, så mycket hellre som förslaget icke alls bestämdt
uttalar, att de ifrågasatta nya normerna för den enskilda sedelutgifningsrätten
skulle vara en öfvergångsform att gälla endast under en
bestämd kortare tid. Fullmäktige anse dock detta mål vara för sundheten
och fastheten af vårt lands penningrörelse af allt för stor betydelse
för att få undanskjutas af farhågor, som vid närmare granskning
torde befinnas i icke ringa grad öfverdrifna, eller af svårigheter, som
med någon försigtighet och tillmötesgående från Riksbankens sida kunna
undanrödjas. Vill man således redan nu fatta beslut, som i vidsträcktare
mån inskränker den enskilda sedelutgifningsrätten, och på samma gång
fastställa tidpunkten för deras fulla tillämpning, synes Fullmäktige sådant
utan vållande af några synnerliga svårigheter för allmänna rörelsen kunna
ske genom en successiv indragning under flera år af de enskilda bankernas
10-kronesedlar.

Med afseende derpå, att senast med 1888 års utgång samtliga de nu
gällande oktrojerna för de enskilda bankerna äro afsedda att utlöpa,
torde i sådant hänseende kunna stadgas, att hvarje enskild bank må
hädanefter ega att utgifva sedlar å 10 kronor endast till sådant belopp,
att summan af dess utelöpande 10-kronesedlar vid ingången af 1887 utgör
högst 75 °!o samt vid ingången af 1888 högst 50 % af hvad banken
vid slutet af 1884 hade utelöpande, samt att med utgången af 1888 allt
vidare utgifvande af dylika sedlar förbjudes. Om man återkallar i minnet,
att summan af de enskilda bankernas utelöpande 5-kronesedlar den
31 December 1879, efter hvilken dag förbudet mot deras vidare utgifvande
trädde i kraft, utgjorde 17,354 millioner kronor, och att deras indragning
fortgick med den hast, att redan 3 månader derefter beloppet nedgått
till 5,937 samt ''vid slutet af 1880 eller 12 månader efter förbudet till
endast 1,252, inses lätt, att det af Fullmäktige antydda sättet för indragningen
måste vara för enskilda bankerna mindre betungande än motionärernes,
och det må väl vara att vänta, att genom en dylik successiv
indragning bankerna skola få rådrum att ordna och upprätthålla sin
verksamhet till jemnhöjd med rörelsens behof. Fullmäktige hafva före -

slagit 1888 års utgång såsom tidpunkten för förbudets fulla tillämpning
med afseende å lämpligheten deraf, att vid de nya oktrojernas trädande
i kraft också de i någon mån nya förhållanden, under hvilka bankerna
kunde komma att arbeta, må samtidigt och för dem alla blifva gällande.

Motionärerne hafva vidare föreslagit såsom ett medel att förekomma
de rubbningar i allmänna rörelsen, som af enskilda bankernas 10-kronesedlars
indragning kunde blifva en följd, att dessa banker »må berättigas
att från och med 1886 års början under återstående oktrojtid i Riksbanken
^diskontera af dem öfvertagna inrikes vexlar till belopp motsvarande
för hvarje sådan bank hvad densamma vid 1884 års slut befmnes
hafva i 10-kronesedlar utelöpande». Med denna föreslagna åtgärd afse
motionärerne att sätta enskilda bankerna i tillfälle att genom realisering
af sin inrikes portfölj kunna med visshet påräkna att erhålla den kassatillgång
de hittills hemtat från sedelutgifningen, och det synes Fullmäktige
otvifvelaktigt, att en sådan ^diskontering utgör det bästa medlet
att i någon mån ersätta en förlorad rätt att utgifva egna sedlar.

Fullmäktige vilja härvid erinra, att det nya i systemet utgör rättigheten
till ^diskontering, icke rediskonteringen sjelf, emedan sedan flera
år tillbaka den privata bankrörelsen städse varit hos Riksbanken välkommen
såsom rediskontör, ehuru det är lätt insedt, att, så länge Riksbankens
sedlar endast i jemförelsevis ringare grad utgjort omsättningsmedlet
inom landet, Riksbanken icke kunnat ikläda sig några bestämda
förbindelser i detta afseende, och att å andra sidan, så länge de enskilda
bankerna egt vidsträckt både rätt och förmåga att använda sina egna
sedlar såsom betalningsmedel, de i allmänhet endast undantagsvis och
under särskilda förhållanden anlitat utvägen af ^diskontering. De hafva
nemligen hittills vanligen föredragit att vid behof af kassaförstärkning
använda utländska krediter, såsom både beqvämare och pålitligare, under
det att att vid dessa krediters tillgodogörande dock Riksbanken i vidsträckt
mån tjenat såsom förmedlare genom att utbyta de å desamma
dragna vexlarne mot sina sedlar. Det lär emellertid vara antagligt, att
efter indragning af så betydlig del, som här är i fråga af de enskilda
bankernas sedelutgifning, förhållandena skola komma att så gestalta sig,
att en ^diskontering hos Riksbanken skall vida allmännare blifva bruklig.
För Riksbanken kan en sådan rediskonteringsskyldighet till måttliga
behof icke medföra någon våda, enär den endast får utgöra ett utbyte
af genom industrien och handeln alstrade betalningslöften mot det gångbara
betalningsmedlet eller Riksbankens sedlar, för hvilka efter indragningen
af enskilda bankernas sedlar å 10 kronor en vida säkrare och
större plats i allmänna rörelsen blifvit beredd och hvilka således icke

kunna antagas skola i svårare grad trycka på invexlingskassan. För de
enskilda bankerna åter måste vissheten, att åtminstone någon del af deras
inköpta vexlar icke behöfver intill förfallotid ligga död hos dem, utan
när som helst kan förbytas mot i landet gångbart mynt, innebära en
viss trygghet. Under förutsättning, att en sådan rediskonteringsrätt för
de enskilda bankerna icke skulle innefatta ett upphäfvande af Riksbankens
styrelses rätt och pligt att äfven i afseende å de på denna väg erbjudna
vexlar söka, så vidt görligt är, granska dessas så väl inre beskaffenhet
som ursprung, hysa Fullmäktige ingen tvekan att anse Riksbanken väl
i stånd att åtaga sig en dylik diskontering till det belopp, som motsvarar
de indragna 10-kronesedlarne. Fullmäktige äro derjemte öfvertygade,
att man utan skada för Riksbanken och till och med i dess eget välförstådda
intresse skulle kunna gå ännu ett steg på den föreslagna vägen
de enskilda bankerna till mötes. Den ifrågasatta rediskonteringsrätten
för de enskilda bankerna må väl erkännas bereda dem en viss både
trygghet och lättnad, men den förblifver dock alltid en allt för kostsam
utväg för att kunna antagas i väsentlig mån ersätta den indragna delen
af sedelemissionen eller sätta dem i stånd att uppehålla sin rörelse i
samma omfång som hittills. Det bör icke heller förbises, att såsom rediskontörer
hos Riksbanken de enskilda bankerna arbeta i egenskap af
uppsamlare i orterna af betalningslöften för Riksbankens räkning, för
hvilkas infriande de genom åsättande af sitt indorso åtaga sig ansvarigheten
och sålunda befria Riksbanken från allt äfventyr, och att de dermed
göra Riksbanken en tjenst, hvilken väl såsom hvarje annan sådan är värd
sin lön. Det synes derföre Fullmäktige, att man såsom eu ytterligare
fördel för de enskilda bankerna under någon tid efter indragningen af
deras 10-kronesedlar kunde medgifva dem att för de af dem till Riksbanken
för ^diskontering hembjudna vexlar till vissa bestämda belopp
få åtnjuta någon del, till exempel Vs, af det för deras vexlar debiterade
diskonto, hvarigenom äfven bereddes dem en ersättning för arbetet med
insamlandet och för det äfventyr, som med ansvaret för deras infriande
alltid måste i viss mån vara förenadt.

För att sätta Riksbanken i tillfälle att tillmötesgå de stegrade anspråk
från näringslifvets sida, som kunna blifva en följd af åtgärden att
indraga en betydande del af de enskilda bankernas sedelemission, hafva
motionärerna slutligen föreslagit, att till Riksbankens förfogande måtte
ställas svenska statsobligationer till ett belopp af 50 millioner kronor,
mot skyldighet för Riksbanken att, i fall och i den mån desamma säljas
eller förpantas, åter infria dem, så snart lämpligen ske kan. Att döma
af förslagets motivering, deri det heter, att Riksgäldskontoret »icke skulle

Bill. till Riksd. Prot. 1885. 4 Sciml. 2 Afd. 2

behöfva upptaga dessa obligationer bland landets skulder, hvilket ju icke
heller är fallet med allmänna hypoteksbankens eller sågverksföreningens
grundfonder i likaledes undfångna obligationer», synas motionärerne hafva
tänkt sig dessa 50 millioner allenast såsom ett slags garantifond för
Riksbanken, hvilken fonds användande endast skulle komma i fråga i
nödfall eller i händelse af svårighet för Riksbanken att möta sina förbindelser.
Det torde dock ej kunna dragas i tvifvelsmål, att en viss
oegentlighet skulle ligga deri, att staten skulle under en särskild form
eller med särskilda förbindelser garantera Riksbankens förbindelser, hvilka
dock äro statens egna. Riksbankens kredit och anseende så inom som
utom landet äro redan nog stadgade för att icke behöfva någon för
obestämda framtida behof afsedd stadigare garanti, hvars åstadkommande
helt visst icke skulle ytterligare stärka desamma. Härmed vilja dock
Fullmäktige icke hafva uttryckt den åsigten, att ej i framtiden sådana
förhållanden kunna yppa sig, i följd af hvilka det för Riksbanken, om
den, såsom naturligt är, vill undvika att inskränka rörelsen, skulle kunna
blifva fördelaktigt att erhålla en förstärkning i statsobligationer. Men
om dylika förhållanden inträffa, lär Riksbanken icke sakna utväg att
vända sig till sin principal, Riksdagen, för erhållande af den förstärkning,
som kan påkallas af det ena eller andra med säkerhet till både sin beskaffenhet
och sin omfattning då kända särskilda behofvet. Med afseende
på det behof, som för närvarande kan uppstå i följd af den vidgade rörelse
och den derigenom ökade sedelutgifning, som för Riksbanken kunna
ifrågakomma, i händelse den föreslagna reduktionen af enskilda bankernas
sedelutgifning skulle bifallas, lär enligt Fullmäktiges åsigt icke någon
ytterligare förstärkning af Riksbankens fonder blifva behöflig i annan
män, än som kan finnas nödigt för metalliska kassans höjande i lämpligt
förhållande till den stegrade sedelemissionen. För sådant ändamål eger
visserligen Riksbanken sjelf tillräckliga tillgångar i så väl inhemska som
utländska lätt säljbara obligationer. Försigtigheten synes dock bjuda,
att denna Riksbankens goda reserv icke dertill anlitas. För mötande af
det särskilda kraf, som framkallas af den ytterligare rörelse, hvilken i
följd af en vidtagen reform i banklagstiftningen blifver Riksbanken ålagd,
synas särskilda tillgångar böra ställas till dess förfogande. Med afseende
härpå blifver det angeläget, att statsobligationer öfverlemnas till Riksbanken
till det belopp, som erfordras för att genom deras försäljande
metalliska kassan må kunna uppbringas till den höjd, som för invexlingens
betryggande anses nödig. För den händelse de i sådant syfte lemnade
obligationerna skola betraktas såsom lån och icke såsom ett statens
ytterligare tillskott för förstärkande af Riksbankens fonder, lär deras

återbetalning till Riksgäldskontoret medelst årliga större eller mindre
annuiteter icke möta några svårigheter från Riksbankens sida.

Hvad slutligen angår de öfriga »åtgärder och anordningar», som af
motionärerne visserligen icke närmare angifvits, men dock ansetts kunna
påkallas af de genom dem väckta förslagen, anhålla Fullmäktige att i
korthet få yttra sin mening.

Enär, såsom redan blifvit anfördt, de enskilda bankernas förmåga
att betjena den allmänna rörelsen med nödiga omsättningsmedel i egna
sedlar naturligen kommer att i icke ringa grad inskränkas genom upphörande
af deras rätt att utgifva 10-kronesedlar, måste det blifva nödigt
att så vidga de nu faststälda gränserna för Riksbankens sedelutgifningsrätt,
att rörelsen icke blottställes för brist på lagligt betalningsmedel,
men Riksbanken blifver i stånd att motsvara den ökade efterfrågan af
dess sedlar, som kan förutses. Enligt en motionen vidfogad tabell hafva
de enskilda bankerna under de 5 åren 1880—1884 hållit utelöpande i
rörelsen i medeltal 27,591 millioner kronor, och om äfven kan antagas,
att de enskilda bankerna efter indragningen af 10-kronesedlarne skola
till någon del komma att ersätta dessa genom stegradt emitterande af
sedlar å 50 kronor och deröfver, samt att således icke hela detta belopp
kan behöfva ifrågakomma att genom Riksbankens sedlar fyllas, bör å
andra sidan icke heller förbises möjligheten deraf, att under de förändrade
förhållandena eu eller annan bank kan komma att alldeles upphöra,
väl icke med sin bankverksamhet men deremot med sin sedelutgifning,
hvaraf sannolikt större delen då lär tillfalla Riksbanken. Då
det derjemte icke kan vara lämpligt att fastställa gränserna för Riksbankens
sedelutgifningsrätt så trånga, att Riksbanken allt för ofta måste
se sin reserv af obegagnad sådan nedgå till minimum och deraf tvingas
att vidtaga särskilda åtgärder, hvaraf allmänna rörelsen vanligen får uppbära
tungan, lär väl försigtigheten bjuda, att Riksbankens sedelutgifningsrätt
ökas med i det närmaste det belopp, som ansetts såsom medelbeloppet
äf enskilda bankernas utelöpande 10-kronesedlar, eller 25 millioner.

Enligt nu gällande bestämmelser får Riksbankens sedelstock med
högst 35 millioner öfverstiga de i reglementet, § 6, angifna kassatillgångar,
och det torde derför blifva nödigt, att detta belopp höjes till
60 millioner, under de vilkor likväl i afseende å metalliska kassan, som
nedan skola angifvas.

Fullmäktige hafva redan uttalat såsom sin åsigt, att den ökade sedelemissionen,
som på grund af enskilda bankernas 10-kronesedlars indragning
kan tillfalla Riksbanken, icke bör komma att särdeles trycka på

Riksbankens metalliska kassa, enär den val lär komma att ega rum endast
i mån af motsvarande indragning af ett annat omsättningsmedel
och således såsom för rörelsen behöflig också af densamma qvarhållas,
och särdeles lär väl detta blifva förhållandet, om emissionen handhafves
med all insigt och varsamhet, och sedlarne så vidt görligt endast utlemnas
mot verklig handelsvaluta. Men äfven om så är, lär dock omsorgen
om Riksbankens stadiga invexlingsförmåga påbjuda, att dess metalliska
fonder ökas i bredd med stigande sedelemission. Då likväl denna ökade
sedelutgifning endast lär komma att småningom och under flera år successivt
ega rum, synes det lämpligast, att icke Riksbankens reglementsbestämda
metalliska kassa redan nu höjes till eu viss ny minimisiffra,
utan att deremot ökandet af metalliska kassan fastställes skola ske i bestämdt
förhållande till den verkliga stegringen i beloppet af Riksbankens
sedelstock enligt 6 §, hvarföre det torde kunna stadgas, att utöfver den
nu bestämda Riksbankens minsta metalliska kassa af 15 millioner skall
hållas i sådan kassa ett belopp, som motsvarar en viss procent af den
summa, hvarmed den af kassatillgången icke betäckta sedelstocken öfverstiger
35 millioner. I afseende å det belopp, hvartill denna procent bör
bestämmas, kunna väl mycket olika meningar hysas, men med afseende
å hvad ofvan blifvit anfördt angående rörelsens behof af den nya sedelemissionen,
anse Fullmäktige eu qvot af 25 % vara för ändamålet fullt
betryggande utan att kunna befaras ålägga Riksbanken onödig tunga
eller vålla densamma något bryderi. Med antagande att, efter den slutliga
och fullständiga indragningen af de enskilda bankernas sedlar å 10
kronor, Riksbankens sedelstock skulle blifva i allmänhet stegrad med 25
millioner, skulle enligt Fullmäktiges förslag metalliska kassan komma
att ökas med 6''/* millioner utöfver det nu stadgade minimum af 15
millioner, och följaktligen det belopp i Riksgäldskontorets obligationer,
hvarmed, enligt hvad ofvan blifvit yttradt, staten borde försträcka Riksbanken,
kunna fastställas till i rundt tal 7 millioner, att af Riksbanken
användas till metalliska kassans förstärkande, i den mån sådant af ökad
sedelutgifning blefve påkalladt.

Ännu en åtgärd synes Fullmäktige kunna vidtagas till det stärkande
af Riksbankens ställning, förutan hvilket indragningen af de enskilda
bankernas 10-kronesedlar ansetts icke böra ifrågakomma. Riksbankens
grundfond uppgår för närvarande till 35 millioner och dess reservfond till
5 millioner. Dessutom disponerar Riksbanken öfver ett till 3,718,738: 32
uppgående belopp, uppkommet genom besparade vinstmedel, hvilket är
stäldt till framtida förfogande af Riksdagen. Om till detta belopp lägges
en summa af kronor 1,281,261: 68, motsvarande något öfver halfva

bankovinsten för 1884, kan grundfonden redan nu ökas med 5 millioner
kronor eller till 40 millioner. Fullmäktige, som i fråga om användande
af 1884 års bankovinst haft tillfälle att närmare behandla detta ämne,
få här såsom sin åsigt uttrycka, att, med afseende å de enskilda bankernas
10-kronesedlars möjligen förestående indragning, Riksbankens grundfond
bör, på sätt nu angifvits, höjas till 40 millioner. Ehuru visserligen
eu sådan åtgärd icke kan anses påkallad af någon farhåga, att de till
framtida disposition afsätta medlen skulle blifva till något för Riksbankens
verksamhet främmande ändamål anvisade, så lär den dock i sin
mån bidraga att ytterligare stärka allmänhetens förtroende till Riksbanken,
något som vid tidpunkten för en utvidgning af dess rörelse och
verksamhet kan anses vara af särskild betydelse.

Slutligen anse sig Fullmäktige böra såsom sin åsigt tillkännagifva,
att det först efter pröfning inom Riksdagen af den ifrågavarande motionen
kan anses erforderligt att uppgöra förslag till de ändringar i bankoreglemente
och tjenstgöringsstadgar, hvilka kunna påkallas af Riksdagens
beslut i ärendet.

Stockholm den 26 Februari 1885.

C. LEWENHAUPT.

Pehr Ehrenheirn. A. H. Fock.

Fiss Öl. Larsson. F. Richter.

J. W. Arnberg.
R. Törnebladh.

Utdrag af protokollet, hållet hos Herran'' Fullmäktige i Riksbanken
den 26 Februari 1885.

S. D. Företogs ånyo till behandling Herr S. Johnsons i Hvetlanda
in. flis af Banko-Utskottet för yttrandes afgifvande till Herrar Fullmäktige
öfverlemnade, inom Andra Kammaren väckta motion angående åtgärder
i och för upphörande af enskilda bankers rätt att utgifva sedlar å 10
kronor.

Efter längre öfverläggningar i de ämnen, som med förevarande fråga
egde samband, beslöto Herrar Fullmäktige nu att till Utskottet afgifva
det utlåtande, som registratur utvisar.

Vice ordföranden Herr /. cl. Statsrådet Ehrenheim var af skiljaktig
mening och anförde:

»Då jag anser indragning af de enskilda bankernas sedlar å 10 kronor
— vare sig denna indragning sker med detta års slut eller successive
till 1888 års slut — komma att orsaka förlägenhet och rubbningar för
den allmänna rörelsen, deraf i sin ordning ekonomiska olyckor kunna
framkallas, så kan jag ej annat än afstyrka så väl hvad motionärerna
föreslagit som hvad Fullmäktiges pluralitet tillstyrkt i fråga om sådan
indragning. Jag åberopar såsom stöd för denna min åsigt hvad senaste
bankkomité i frågan yttrat och tillägger, att den omständighet, att det
af denna komité under Lutt. A framstälda förslag till bankväsendets ordnande
väntar på Konungens och Riksdagens pröfning, synes mig innebära
ett särskildt skäl att icke vidtaga en åtgärd, som på ett störande
sätt ingriper i de institutioners verksamhet, som komiténs berörda förslag
afser att för den närmare framtiden på ett varsamt och betryggande sätt
ordna. Hvad åter beträffar motionärernas förslag under Litt. A, så instämmer
jag, som anser mig böra derom uttala min mening, ehuru jag afstyrker
sjelfva hufvudsaken, uti hvad Fullmäktige yttrat emot öfverlemnandet
till Riksbanken af ett belopp statsobligationer, särskildt utfärdade såsom
garantifond för banken. Om de enskilda bankernas sedlar å 10 kronor
indragas, lärer den af Fullmäktige föreslagna utvidgning af Riksbankens
sedelutgifningsrätt vara ovilkorligt nödvändig, och förstärkningen af bankens
metalliska kassa påkallad. Dessa åtgärder torde äfven vara tillräckliga,
om frågan betraktas endast från synpunkten af Riksbankens förmåga att
ersätta det indragna myntrepresentativet och anspråk icke ställas på
Riksbanken att den skall fylla de lånebehof, hvarvid den allmänna rörelsen
under det nuvarande systemet vant sig, eller i någon högre grad
ersätta den inskränkning i lokalt afseende af bankverksamheten, som af
indragningen sannolikt blifver en följd. Fn sådan ersättning kan endast
enskild företagsamhet bereda, och den kommer att bero på möjligheten
att äfven på mindre platser idka bankrörelse utan stöd af en för ändamålet
lämpad sedelutgifningsrätt. De enskilda bankerna äro nu i tillfälle
att ^diskontera vexlar i Riksbanken, och lära Fullmäktige utan tvifvel
vara villiga att i stor utsträckning bevilja sådan ^diskontering, om de
enskilda bankernas sedlar å 10 kronor indragas. Någon form för tillförsäkrande
af en sådan rätt för de enskilda bankerna torde emellertid
ej finnas, då rediskonteringen måste bero på pröfning för hvarje särskildt
fall.

Om Riksbankens sedelutgifningsrätt så betydligt ökas, som nu är
i fråga, och dess lånerörelse i sammanhang dermed äfven erhåller en väsent -

ligen ökad utsträckning, så anser jag att bestämmelserna om sedelutgifningsrätten
och metalliska kassan böra införas i Lagen för Rikets Ständers
bank och således göras beroende af båda statsmakterna. Att Riksdagen
egnat Riksbanken en synnerlig omsorg, och att denna institution
derigenom vunnit en hög grad af styrka och fasthet, synes mig utgöra
en ökad anledning för Riksdagen att, om en större förändring kommer
till stånd, tillförsäkra de vigtigaste bestämmelserna om Riksbanken samma
garantier som andra för samhället vigtiga lagar och föreskrifter».

Herrar Doktor Arnberg och Lektor Törnebladh förklarade, att de för
sin del på de af vice ordföranden anförda grunder ansågo de föreslagna
bestämmelserna om Riksbankens sedelutgifningsrätt och metalliska kassa
böra införas i Lagen om Rikets Ständers bank. Derjemte ville de hafva
uttryckt den åsigt, att den qvot å vexeldiskonto, som torde komma de
enskilda bankerna till godo vid ^diskontering under någon tid efter tiokronosedlarnes
indragning, svårligen kunde, om den skulle medföra åsyftad
verkan, bestämmas lägre än till 1/i.

Som ofvan.

Enligt protokollet

C. F. Kolmodin.

2:0. Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande i frågan.

Till Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet.

Vid behandling af en utaf Herr S. Johnson i Hvetlanda in. fl. inom
Riksdagens Andra Kammare väckt motion (N:o 65) angående åtgärder i
och för upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva egna
sedlar å 10 kronor, äfvensom af ett utaf Herrar Fullmäktige i Riksbanken
på anmodan af Banko-Utskottet afgifvet yttrande i denna fråga, har Sammansatta
Stats- och Banko-Utskottet den 16 dennes, enligt ett till Fullmäktige
i Riksgäldskontoret aflåtet protokollsutdrag — med anledning
dels af motionärernas yrkande om öfverlemnande för sagda ändamål till
Riksbankens förfogande af svenska statsobligationer till värde af 50
millioner kronor mot skyldighet för Riksbanken att, i fall och i den
mån desamma såldes eller förpantades, åter infria dem, så snart lämpligen
ske kunde, dels ock af Herrar Fullmäktiges i Riksbanken, särskildt
hvad detta yrkande vidkomme, på anförda skäl yttrade åsigt, att det
belopp i Riksgäldskontorets obligationer, hvarmed staten borde försträcka
Riksbanken, kunde fastställas till i rundt tal 7 millioner kronor, att af
Riksbanken användas till metalliska kassans förstärkande, i den mån sådant
af ökad sedelutgifning blefve påkalladt — beslutat anmoda Fullmäktige
i Riksgäldskontoret att öfver hvad sålunda blifvit af motionärerna
och Herrar Fullmäktige i Riksbanken ifrågastäldt med yttrande så snart
ske kunde till Utskottet inkomma, för hvilket ändamål ett tryckt exemplar
af motionen och Herrar Bankofullmäktiges förberörda yttrande blifvit
Fullmäktige i Riksgäldskontoret tillstäldt.

Hvad dervid först beträffar det i motionen framstälda yrkande, att
till Riksbankens förfogande skulle ställas svenska statsobligationer till
värde af 50 millioner kronor, anse Fullmäktige i Riksgäldskontoret sig
endast behöfva erinra derom, att eu så vidsträckt och betänklig afvikelse

från de grundsatser, som hittills vid svenska statsobligationers utsläppande
varit bestämmande, så mycket mindre lärer böra medgifvas, som
densamma, på sätt i Herrar Bankofullmäktiges utlåtande ådagalägges, ej
är erforderlig för genomförande af den föreslagna åtgärden till upphäfvande
af de enskilda bankernas rätt att utgifva 10-kronesedlar.

Men äfven mot utgifvandet af det mindre belopp statsobligationer,
hvilket Herrar Bankofullmäktige ifrågasatt, förekomma vissa betänkligheter,
hvilka Fullmäktige i Riksgäldskontoret ej böra underlåta att framhålla.

Ur principiel synpunkt är härvid att beakta, att utgifvandet af
svenska statsobligationer till förstärkande af Riksbankens metalliska kassa
innebär ett anlitande af statskrediten för helt annat ändamål än det,
hvars tillgodoseende hittills varit med Riksgäldskontorets verksamhet afsedt.
Visserligen hafva sådana utfärdats för att tjena till fond för Allmänna
hypoteksbanken och Aktiebolaget sågverksegarnes garantiförening,
men de sålunda använda obligationerna utgöra i sjelfva verket endast
ett representativ för det belopp, inom hvilket staten garanterar nämnda
penninginrättningars allmännyttiga verksamhet, och stå i öfrigt ej i
något sammanhang med statsskuldssystemet.

I händelse att de obligationer, om hvilka nu är fråga, blefve, såsom
Herrar Bankofullmäktige antydt, till Riksbanken öfverlemnade såsom lån,
mot återbetalningsskyldighet medelst årliga, större eller mindre annuiteter,
och om de för dem erhållna beloppen, i den mån de af Riksbanken
till Riksgäldskontoret återbetaltes, af Riksgäldskontoret användes
till utgifter för jernvägsbyggnader, blefve visserligen obligationernas användande
för ett annat än det med dem ursprungligen afsedda ändamål
endast provisoriskt, men i allt fall qvarstår den frågan, huruvida hela
denna åtgärd, som innefattar förstärkning af Riksbankens metalliska kassa
medelst ökning af den under Riksgäldskontorets förvaltning stälda statsskulden,
verkligen kan vara erforderlig. Riksbankens betydliga kredit i
utlandet hvilar på samma grund som Riksgäldskontorets, nemligen svenska
statens ansvarighet, hvarför ock Riksbanken, i hvars reglemente särskilda
bestämmelser angående upplåning och begagnande af utländsk kredit
finnas intagna, utan att behöfva anlita statsskuldförvaltningen i ett för
dess verksamhet främmande syfte, torde kunna ega tillräcklig utväg att
bereda sig de för det ifrågavarande ändamålet erforderliga medel.

Anskaffningen af dessa medel på sådant sätt att statsobligationer till
Riksbanken öfverleinnades skulle ock föranleda utbjudande och försäljning''
af svenska statsobligationer genom annan svensk myndighet än den
dertill afsedda: Riksgäldskontoret. Ett dylikt utbjudande och försäljning,

Bill. till Riksd. Prof. 1885. 4 Sami. 2 Afd. 3

helst om sådant inträffar samtidigt med Riksgäldskontorets egna låneoperationer,
men utan sammanhang med dessa, måste naturligtvis alltid
vara för Riksgäldskontor olägligt.

Vidare anse sig Fullmäktige böra omförmäla, att Riksgäldskontor,
förutom fyllande af statens nya lånebehof, redan nu har att förbereda
och genomföra inlösen och konvertering af 1870 års 5 °j0 lån, för hvilken
åtgärds underlättande kontoret under hand inköper till detta lån hörande
obligationer.

Slutligen tillåta Fullmäktige sig fästa uppmärksamheten derå att, då
återstoden, 15,037,275 kronor, af 1880 års 4 % lån dels är till andra
ändamål än det nu ifrågastälda afsedd och dels ej kan af Riksgäldskontor
disponeras utan föregånget hembud till 1880 års låneconsortium,
bifall till det väckta, till Fullmäktiges yttrande remitterade förslaget
antagligen kommer att något påskynda uppläggandet af ett nytt svenskt
statslån. Stockholm den 19 Mars 1885.

G. S. ÅKERHIELM.

C. v. Stockenström. Per Samzelius. Alb. Anderson.

J. Nordenfalk. A. V. Abergsson. J. Johansson.

Herman Wikblad.

3:0. Fullmäktiges i Riksbanken andra yttrande i frågan.

Till Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet.

Med anledning af Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets remiss
af Fullmäktiges i Riksgäldskontoret utlåtande i fråga om väckt förslag,
att ett visst belopp i svenska statsobligationer måtte till Riksbankens
förfogande öfverlemnas, få Fullmäktige härmed afgifva yttrande.

Fullmäktige hafva i sitt yttrande öfver den af Herr Sam. Johnsson
m. fl. väckta motion såsom sin åsigt uttalat, dels att, för den händelse
de enskilda bankernas rätt att utgifva tiokronesedlar kommer att upphöra,
någon ytterligare förstärkning af Riksbankens fonder icke lär
blifva behöflig i annan mån, än som kan anses nödigt för metalliska
kassans höjande i lämpligt förhållande till den stegrade sedelemissionen,
dels ock att för detta ändamål ett belopp, förslagsvis beräknadt
till 7 millioner i Riksgäldskontorets obligationer, borde åt Riksbanken
öfverlemnas.

Fullmäktige i Riksgäldskontoret hafva med afseende härå erinrat,
att ur principiel synpunkt utgifvandet af svenska statsobligationer till
förstärkande af Riksbankens metalliska kassa innebär ett anlitande, af
statskrediten för helt annat ändamål än det, hvars tillgodoseende hittills
varit med Riksgäldskontorets verksamhet afsedt. Fullmäktige i. Riksgäldskontoret
hafva dock härtill fogat det uttalande, att, om de ifrågavarande
obligationerna blefve, såsom Bankofullmäktige förslagsvis antydt,
till Riksbanken öfverlemnade såsom lån med återbetalningsskyldighet
medelst större eller mindre annuiteter, desammas användande för annat
ändamål än det ursprungliga kunde blifva endast provisoriskt, I sådant
fall synes alltså den principiella invändningen svårligen kunna anses
vara af beskaffenhet att böra verka till omintetgörande af den ifrågasatta
åtgärden. Men Bankofullmäktige halva för sin del, såsom ock af
det redan åberopade yttrandet torde framgå, tänkt sig, att de ofvan

omförmälda obligationerna likaväl skulle kunna betraktas såsom ett
statens tillskott för förstärkande af Riksbankens fonder. I denna
händelse skulle staten kunna bereda sig godtgörelse för det lemnade
tillskottet på en annan väg, nemligen genom användande årligen förståtens
räkning i och för jernvägsbyggnader eller till annat ändamål af
en större andel af bankovinsten. På sådant sätt skulle den i principielt
afseende framstälda betänkligheten få mindre att betyda, om annars åt
densamma kan tillerkännas afgörande vigt, då det här ifrågavarande
jemförelsevis obetydliga beloppet obligationer i alla händelser torde
komma att ingå såsom en ringa del i ett för hufvudsakligen enahanda
ändamål som hittills afsedt statslån.

Fullmäktige i Riksgäldskontor hafva visserligen anmärkt, att
Riksbanken, i hvars reglemente särskilda bestämmelser angående upplåning
och begagnande af utländsk kredit finnas intagna, torde kunna
ega tillräcklig utväg att bereda sig de för det ifrågavarande ändamålet
erforderliga medlen. I sjelfva verket innehåller 14 § af reglementet
för Riksbanken följande stadgande:

»Fullmäktige ega att, när de finna sådant erforderligt, för Riksbanken
begagna utländsk kredit i form af lån eller kreditiv till belopp
af högst sjutton millioner kronor; och har Riksdagen i sådant afseende
hos Kongi. Maj:t i underdånighet anhållit, det Kongl. Maj:t, uppå fullmäktiges
anmälan i ämnet, täcktes låta bemedla det af fullmäktige för
Riksbankens säkerhet nödigt ansedda lånet under den form, som för
ändamålet kan finnas erforderlig, samt å ett sådant lån meddela sin
nådiga garanti.»

Det torde dock lätt inses, att ett begagnande af den utväg, som
den åberopade § lemnar öppen, svårligen kan ske annat än undantagsvis
och för tillfälliga behof samt för en kortare tid af högst några
månader. Sådant skulle i nu förevarande fall tydligen ej vara tillfyllestgörande,
utan måste ett så beskaffadt lån upptagas i samma form
som de af Riksgäldskontor bemedlade eller under formen af obligationer,
_ som långifvarne i sin ordning kunde till allmänheten afyttra.
Att Riksbanken skulle utgifva dylika obligationer i eget namn och på
längre eller kortare amorteringstid, lär väl icke i något fall kunna
anses lämpligt och skulle för öfrigt för statens kredit helt visst blifva
mera olägligt än utbjudande af någon del af Riksgäldskontor^ obligationer
genom Riksbanken kunde vara. Dylikt utbjudande kan för
öfrigt äfven under nuvarande förhållanden ega rum, enär Riksbanken
öfvertagit viss andel af det senaste statslånet och derförutom innehafver
ett icke obetydligt belopp af statens obligationer. Men om i afseende

på de obligationer, om Indika nu närmast är fråga, en försäljning från
Riksbankens sida samtidigt med Riksgäldskontorets utbjudande af andra
obligationer af samma beskaffenhet skulle anses olämplig, kunna Bankofullmäktige
svåidigen hafva någon invändning emot att åt Fullmäktige
i Riksgäldskontoret öfverlemna omsorgen att realisera obligationerna,
på sätt de finna lämpligast, dock så, att Riksbanken kan på de tider,
behofvet kräfver, påräkna att erhålla valuta för desamma.

Hvad beträffar Fullmäktiges i Riksgäldskontoret erinringar derom,
att för närvarande konvertering af 1870 års lån förberedes genom
inköp under hand af dertill hörande obligationer, samt att bifall till
det väckta förslaget antagligen skulle komma att något påskynda uppläggandet
af ett nytt svenskt statslån, anhålla Fullmäktige få fästa
uppmärksamheten derpå, att de för sin del endast förordat successiv
indragning af de enskilda bankernas tiokronesedlar på det sätt, att först
efter 1888 års slut inga sådana finge vidare i rörelsen utsläppas.
Behofvet för Riksbanken af det ifrågastälda beloppet obligationer skulle
i följd häraf icke inträda förrän vid 1889 års ingång i sammanhang
med bankens då betydligt stegrade sedelemission, enär de kraf, som
dessförinnan kunna ställas på Riksbanken, utan svårighet torde kunna
af densamma mötas, om säkerhet finnes derför, att vid ofvannämnda
tidpunkt den, enligt hvad förut är visadt, erforderliga förstärkningen
kommer att tillhandahållas banken.

Med stöd af hvad nu blifvit anfördt anse sig Fullmäktige böra
vidhålla det af dem i ämnet väckta förslaget,

Stockholm den 2 April 1885.

PEHR EHRENHEIM.

C. Lewenhaupt. A. H. Fock. J. W. Arnberg.

F. Richter. R, Törnebladh.

Bill. till Rik-sd. Prot. 1885. 4 Sami. 2 Afd.