Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3 (Utlåtande 1910:Subu23 subu2)

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

Nr 3.

Ankom till Biksdagens kansli den 24 maj 1910 kl. 1 e. m.

Sammansätta stats- och bankoutskottets nr 2 utlåtande nr 2, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om utredning och förslag angående inrättande
af en allmän lånekassa för Sveriges kommuner
samt om anslag för utredningens verkställande.

Uti en inom Andra kammaren väckt motion (nr 59) har herr A.
Rune föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på hvilket sätt en allmän
lånekassa för Sveriges kommuner bör inrättas, och för Riksdagen framlägga
det förslag i ämnet, hvartill utredningen gifver anledning, samt att
Riksdagen för ofvannämnda utrednings verkställande ville till Kungl. Maj:ts
förfogande ställa ett förslagsanslag af 5,000 kronor.

Motionären bär till stöd för sitt ofvannämnda förslag anfört följande:

»Uti motion vid 1907 års riksdag föreslog jag, att Riksdagen måtte
uti skrifvelse hos Kungl. Majrt anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
utreda, huruvida och på hvilket sätt en allmän lånekassa för Sveriges
kommuner kunde inrättas, och att, såvida utredningen därtill gåfve anledning,
vidtaga de åtgärder, som för kassans bringande till stånd kunde
erfordras.

Motionen tillstyrktes af utskottet, men afslogs af Andra kammaren.

Vid riksdagen 1908 framlade jag ånyo motionen, uti hvilken då ett
tjugutal af Andra kammarens ledamöter instämt, hvarjämte motion uti
liknande syfte uti Första kammaren väcktes af herr O. Trapp.

Motionen tillstyrktes af vederbörande utskott. Andra kammaren
biföll, men Första kammaren afslog respektive utskotts framställningar i
saken.

Vid 1909 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet af herr O. Trapp
i Första kammaren och af mig i Andra kammaren. Motionerna hänvisades

Sammansatta Stats- (och Banl-o-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

till behandling af sammansatt stats- och bankoutskott, som på anförda
grunder hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och på hvilket
sätt en allmän lånekassa för Sveriges kommuner borde inrättas och att,
såvida utredningen därtill gåfve anledning, för Riksdagen framlägga förslag
i ämnet. Emot detta utskottets beslut reserverade sig tre ledamöter af
Första kammaren och två ledamöter af Andra kammaren.

Första kammaren afslog utskottets hemställan med 74 röster mot 49,
hvaremot Andra kammaren med 110 röster mot 77 för sin del beslöt att
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i afseende å inrättandet genom
statens försorg af eu kommunal låneanstalt och att Kungl. Maj:t ville
snarast möjligt till Riksdagen inkomma med de yttranden och förslag,
hvartill utredningen kunde föranleda, samt att Riksdagen ville för ändamålet
ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett anslag af 5,000 kronor. Då ingen
gemensam votering uti frågan ansågs böra äga rum, hade frågan således
förfallit.

Utvecklingen i fråga om de svenska kommunernas lånetransaktioner
synes mig hafva afgjordt gått i en sådan riktning, att jag alltmer blifvit
öfvertygad om nödvändigheten af inrättandet af eu allmän lånekassa för
Sveriges kommuner. Den utredning, som verkställts angående våra städers
sväfvande skuld, samt riksbanksfullmäktiges med anledning däraf afgifna
skrifvelse den 18 januari 1909 har föranledt Kungl. Maj:t att låta
utarbeta förslag till lag angående ändrad lydelse af kommunalförordningarna
i syfte att begränsa kommunernas fria lånerätt. Kungl. Maj:t har
lämnat styrelsen för Svenska stadsförbundet tillfälle att yttra sig öfver
detta lagförslag i hvad det rörer städerna, och har sagda styrelse med
anledning häraf låtit verkställa en synnerligen intressant och värdefull
utredning ^ rörande svenska städers sväfvande skuld samt afgifvit yttrande
öfver lagförslaget i fråga. Af denna utredning och detta yttrande, till
hvilket jag anhåller få hänvisa, framgår fullt tydligt nödvändigheten af
att en allmän låneanstalt för Sveriges kommuner inrättas. Och tillåter
jag mig att i detta sammanhang anföra hvad ordföranden i riksbankens
styrelse, den framstående kommunalmannen och ledamoten af Riksdagens
Första kammare doktor S. von Friesen vid ofvannä randa yttrande uttalat.
Han anför nämligen: Mag begagnar slutligen tillfället att framhålla, att
enligt min åsikt inrättandet af den kommunala lånekassan är ett oeftergifligt
villkor för att bringa den kommunala upplåningen på en sund bas,
och att endast härigenom de svårigheter kunna undanröjas, som eljest
möta hvarje lagstiftning i detta ämne. Endast härigenom skulle ock i

Majoriteten
mom fullmäktige.

14 Sammansätta Stats- (och Banko)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

förhållande till utlandet, i den mån detta behöfde anlitas för den kommunala
krediten, en fördelaktig ståndpunkt vinnas.’

Då jag såsom ofvan nämnts alltmera inser nyttan, ja, nödvändigheten
af att en allmän kommunal lånekassa för Sveriges kommuner inrättas,
tvekar jag ej att vid denna riksdag åter väcka frågan, därvid jag tillåter
mig hänvisa till hvad som anförts uti de motioner, som förut framlagts
rörande denna sak.»

Sedan efter öfverenskommelse mellan stats- och bankoutskotten denna
motion hänskjutits till behandling af sammansatt stats- och bankoutskott,
har det sammansatta utskottet ansett sig böra i ämnet höra fullmäktige i
riksbanken och i riksgäldskontoret.

Fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret hafva hvar för sig
beslutit att behandla detta ärende vid gemensamt sammanträde; och hafva
enligt utskottet tillhandakommet utdrag af protokollet vid fullmäktiges
gemensamma sammanträde den 18 nästlidne april af fullmäktige i riksbanken
herrar Jonsson, Weber och (Berg samt af fullmäktige i riksgäldskontoret
herrar Cavalli, Höglund, O delberg, Östberg, Moll och Almqvist
förenat sig om att afstyrka motionen på de skäl, som finnas anförda i
deras här nedan återgifna gemensamma yttrande, hvaremot af fullmäktige
i riksbanken herrar von Friesen, friherre Langenskiöld, Norberg och Palme
samt af fullmäktige i riksgäldskontoret herr Kinander för sin del tillstyrkt
motionen med åberopande af de grunder, som anförts i deras samfällda
yttrande, hvilket återgifves här nedan.

Det ofvannämnda, af majoriteten inom fullmäktige afgifna yttrandet
är af följande lydelse:

»Förlidet år bereddes fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
tillfälle att med anledning af ett utaf särskilda kommitterade den 25 januari
1909 afgifvet betänkande för utredning af frågan om upprättande
af en stadshypoteksanstalt yttra sig beträffande dels kommitténs förslag,
dels ock ett vid betänkandet fogadt särskildt yttrande.

Härom anförde då fullmäktige bland annat: ’En låneanstalt, som skall
hafva till uppgift att tillhandahålla städernas fastighetsägare erforderligt
kapital, bör naturligtvis vara inriktad på möjligheten att upptaga penningar
äfven från den utländska penningmarknaden. På denna marknad äro
redan införda allmänna hypoteksbankens obligationer, och på senare tider
har starkt framhållits behofvet jämväl af en kommunal låneanstalt. Men,
såsom i kommittébetänkandet framhållits, det kan icke vara för landet
nyttigt, att liera olika anstalter konkurrera på den utländska marknaden.
Ju mera upplåningen från utlandet kan centraliseras, desto bättre måste
det enligt fullmäktiges åsikt vara för riket i dess helhet. Vid sådant för -

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

hållande hafva fullmäktige ansett, att det skulle hafva varit lyckligare, om den
nu ifrågasatta anstalten fått ett mera vidsträckt verksamhetsområde än som
i kommittébetänkandet föreslagits. Detta hade lämpligen kunnat ske genom
en anordning i öfverensstämmelse med den af såväl kommitténs majoritet
som reservanten åberopade danska hypoteksbanken. Så anordnad hade
den svenska anstalten kunnat öfvertaga såväl allmänna hypoteksbankens
och hypotekskassans för Sveriges städer obligationer som och kommunallån,
och genom en och samma anstalt hade sålunda kunnat tillgodoses
såväl stadsfastighetskrediten som ock jordbruksfastighets- och kommunallånekrediten.
Men då något förslag i denna riktning ej nu föreligger, och
enligt fullmäktiges öfvertygelse ett verkligt behof af stadsfastighetskreditens
tidsenliga ordnande är för handen, anse fullmäktige sig böra förorda
inrättandet af en hypoteksanstalt äfven med den begränsning, som i betänkandet
afses.’

Under intrycket af en omfattande ekonomisk kris och däraf följande
penningknapphet hade en allmänt utbredd opinion såväl inom som utom
Riksdagen påyrkat en omedelbar lösning af det i nyss omnämnda kommittébetänkande
innehållna förslaget. Under sådant förhållande hade fullmäktige
ansett sig icke kunna afstyrka inrättandet af den föreslagna stadshypoteksanstalten.
Men fullmäktige hade tydligt angifvit sin uppfattning
att frågan kommit i ett oriktigt läge. Och det hade säkerligen varit
lyckligt, om de betänkligheter, som restes mot det då föreliggande förslaget,
tillmätts större betydelse och om man således beslutit sig för att, i
stället för den föreslagna anstalten, inrätta en central låneanstalt såsom
ett slags öfverbyggnad på redan befintliga låneanstalter samt med befogenhet
att lämna lån äfven till kommuner.

Den omständigheten, att konungariket Sveriges stadshypotekskassa
kommit till stånd, synes emellertid i högst väsentlig grad höra inverka
på lösningen af nu föreliggande fråga. Att redan nu, sedan den nya hypotekskassan
varit i verksamhet blott några få månader, vidtaga åtgärder
för anordnandet af en central låneanstalt, synes i och för sig föga tilltalande.
Man skulle om dem med fog kunna säga, att de icke vittnade om
något. större mått af planmässighet.

Ännu mindre lämpligt synes det vara att skapa en lånekassa uteslutande
för kommunernas behof. Inrättandet af en sådan kassa skulle uppenbarligen
vara utan ändamål, om den ej kunde utlämna lån på åtminstone
lika goda villkor som de i landet befintliga penninginrättningarna
erbjuda. I detta hänseende må erinras, att kommunerna kunnat inom
landet upplåna penningar mot en ränta, som långa tider icke uppgått till
mer än 4 proc. och i regel hållit sig omkring 4 1/2 proc. Men för att den

Sammansatta Stats- (och BanJco-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

nya lånekassan skulle kunna utlämna lån på sådana villkor, som nyss
nämndes, måste den uppenbarligen erhålla en utrustning, som satte den i
stånd att med framgång uppträda på den utländska penningmarknaden.

Frågan kunde tänkas löst äfven på det sättet, att antingen allmänna
hypoteksbanken eller stadshypotekskassan vid sidan af hypotekslånerörelsen
inrättade en särskild afdelning för lån till kommuner. Men då hypoteksföreningarna
åligger gemensam ansvarighet för resp. hypoteksanstalts förbindelser,
och då hypoteksföreningarna hvarken böra eller kunna åläggas
någon ansvarighet för de på grund af kommunallånen utgifna obligationerna,
möter här svårigheten att så fullständigt från hvarandra åtskilja de
båda afdelningarna, att hypoteksafdelningen blir fri från allt såväl direkt
som indirekt ansvar för kommunallåneafdelningens förbindelser. Som bekant
lämnar Crédit Foncier de France äfvensom åtskilliga tyska hypoteksbanker
såväl hypotekslån som kommunallån, men dessa anstalters låntagare
hafva intet gemensamt ansvar för långifvarens förbindelser.

Hvilketdera af nu vidrörda tre alternativ för frågans lösning än valdes,
blefve följden, att en ny tredje kategori svenska obligationer, afsedda
för cirkulation i utlandet, tillkomme. Detta kan för landets kredit icke
vara annat än skadligt.

I sitt ofvannämnda yttrande framhöllo fullmäktige äfven, att de svårigheter,
som mött att få stadsfastigheter belånade på skäliga villkor, nog
på sina ställen, särskildt i de större städerna, endast varit och vore mer
eller mindre öfvergående.

Detta omdöme i fråga om stadsfastighetslånen torde säkerligen hafva
lika om ej större tillämplighet på kommunallånen. Såväl till följd af
nämnda kris som ock af orsaker, hvilka nedan beröras, hade otvifvelaktigt
för ett flertal kommuner uppstått svårigheter med afseende å tillgodoseendet
af deras lånebehof. Men sedan dess hafva förhållandena på den
allmänna penningmarknaden så väsentligt förbättrats, att för närvarande
några nämnvärda svårigheter att på skäliga villkor placera kommunallån
icke torde vara för handen.

Den nya stadshypotekskassan har för beredande af medel till utlåning
till hypoteksföreningarna under sistlidna januari månad beslutat upplägga
ett tre och en half procents obligationslån å 210 miljoner francs. Häraf
hafva obligationer till belopp af 84 miljoner francs försålts till Frankrike.
Således har ett mot valutan för de sålda obligationerna svarande belopp
inteckningar i stadsfastigheter, hvilka hitintills varit placerade inom landet,
kommit att häfta såsom pant till utlandet. Af lånets belopp framgår, att
ytterligare dylik pantsättning är att emotse. Detta är ock den naturliga
och väntade följden af stadshypotekskassans upprättande. På redan antydda

Sammansätta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

skal torde det vara i högsta grad sannolikt, att inrättandet af en kommunal
låneanstalt skulle få samma påföljd, d. v. s. föranleda ytterligare export
till utlandet af inom landet placerade svenska säkerheter. Då skuldsättningen
till utlandet redan antagit en omfattning, som ger anledning
till allvarliga betänkligheter, höra icke utan tvingande nödvändighet åtgärder
vidtagas, som i sina konsekvenser måste antagas leda till ökning
af denna skuldsättning.

Allmänt bekant är, att svårigheterna under 1907—1908 årens finansiella
kris i väsentlig mån skärptes därigenom att en del stadskommuner
i utlandet åsamkat sig sväfvande skulder till mycket betydandé belopp.
Ivungl. Maj:ts proposition nr 86 till den nu samlade Riksdagen, innehållande
förslag till begränsning af kommunernas rätt att utan Kungl. Maj:ts
tillstånd upptaga lån, afser att förekomma ett upprepande af de missförhållanden,
som i afseende å kommunernas sväfvande skulder trädde i dagen
under krisen. Om denna proposition vinner Riksdagens bifall, undanröjes
utan tvifvel en icke ringa del af de olägenheter, som under den närmast
föregående tiden icke blott kommunerna utan äfven det allmänna fått
erfara i afseende å den kommunala upplåningen. Och om, såsom propositionen
afser, upplåningen göres, icke såsom hittills i stor utsträckning
skett, till täckande af utgifter, som redan äro gjorda, utan företrädesvis
för samtida eller framtida behof, böra kommunerna i allmänhet kunna
afvakta den för lånets upptagande lägligaste tiden. Af sådan orsak torde
ett bifall till propositionen eller en i samband därmed möjligen genomförd
större be°Tänsnino- af tiden för sökt låns fonderina; icke böra försätta
kommunerna i ett läge, som skulle gorå inrättandet af en kommunal lånkassa
för dem särskild! trängande eller eljest behöfligt.

Någon tid torde därför i hvarje fall böra och utan olägenhet kunna
afvaktas, innan åtgärder vidtagas till utredning af sättet för inrättandet
af en ny med statsgaranti utrustad låneanstalt, antingen denna skulle
anordnas såsom en centralanstalt eller såsom en fristående kommunal
lånekassa eller möjligen inordnas i någon redan befintlig hypoteksanstalt.
Innan nya utvägar till ökad skuldsättning i utlandet uppsökas, bör ock
någon erfarenhet föreligga angående landets förmåga att utan svårigheter
fullgöra de under senaste tid betydligt ökade förpliktelserna.

En annan sak åter vore att i god tid vidtaga en undersökning om de
rättsliga bestämmelser, som böra genomföras till beredande af nödig
säkerhet för kommuns långifvare, såväl i deras förhållande till den låntagande
kommunen som ock dem inbördes emellan, samt de åtgärder i
öfrig!, Indika i detta sammanhang kunna anses behöfliga.

Bih. titt Biltsd. Prof. 1910. 4 Sami. 2 Afd. 2 Raft.

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskotlets (Nr 2) Utlåtande Nr 3

På grund af livad sålunda anförts anse vi oss icke kunna tillstyrka
bifall till herr Runes förevarande motion.»

- Ofvan omförmälda yttrande, som gemensamt afgifvits af minoriteten
fullmäktige, inom fullmäktige, är af följande lydelse:

»Uti det yttrande, som fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
den 11 februari 1909 afgåfvo med anledning af väckt fråga om upprättande
af en stadshypoteksanstalt, framhöllo fullmäktige på anförda skal,
att det hade varit lyckligare, om den ifrågasatta anstalten fått ett mera
vidsträckt verksamhetsområde, så att anstalten kunnat öfvertaga såväl
allmänna hypoteksbankens och hypotekskassans för Sveriges städer obligationer
som ock kommunallån, och genom en och samma anstalt således
såväl stadsfastighetskrediten som ock jordbruksfastighets- och kommunallånekrediten
kunnat tillgodoses. Den kreditanstalt, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, som enligt Riksdagens beslut sedermera upprättades,
blef emellertid med hänsyn till sin verksamhet inskränkt till belåning af
stadsfastigheter.

När fråga nu uppstått om utredning, huruvida och på hvithet sätt eu
allmän lånekassa för Sveriges kommuner bör inrättas, hafva vi velat uttala
oss för önskvärdheten af att, i öfverensstämmelse med fullmäktiges ofvan
åberopade yttrande af år 1909, en allmän kreditinstitution må grundas,
hvarigenom ej mindre fastighetskrediten i stad och på landet än ock
kommunalkrediten kan tillgodoses.

Såsom i motionen framhålles bär frågan om tillfredsställande af det
kommunala lånebehofvet kommit i ett väsentligen annat läge, sedan förslag
väckts om inskränkning af kommunernas rätt att upptaga korta lån.
Redan innan denna fråga om inskränkning af lånerätten uppstått, hade
yrkande om en kommunal lånekassa framställts, och detta yrkande får
själffallet större berättigande, om kommunernas rätt att upptaga korta lån
genom lag begränsas. Då denna begränsning är af synnerligen stor
allmän finansiell betydelse, synes dess genomförande böra så vidt möjligt
underlättas. Det borde därför nu finnas ännu mera skäl än tillförene att
tillmötesgå begäran om en undersökning rörande en kommunal lånekassa,
synnerligast då Hypotekskassan för Sveriges städer, som hade rätt att
äfven lämna kommunallån, uppgått i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
som icke har samma rätt.

Emellertid skulle det, enligt vår åsikt, icke vara lyckligt, om tre lika
ställda och af staten subventionerade anstalter inrättades, de där kanske
samtidigt uppträdde konkurrerande med hvarandra och med riksgäldskontoret
på lånemarknaden, inom eller utom landet. Den eventuella undersökningen
bör därför afse att på ett eller annat sätt så söka ordna för -

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

hållandena, att de olika kreditbehofven kunna behörigen tillgodoses ulan
nyss anmärkta olägenhet.»

Frågan om inrättande af en hypöteksanstalt med särskild uppgift att Frågans företillgodose
kommunernas lånebehof har gång efter annan varit uppe till behandling,
behandling, merendels i samband med förslag om ordnande af fastighetskrediten
i städerna och de stadsliknande samhällena. Redan det förslag
till en med statsgaranti försedd hypöteksanstalt för städerna, som år 1863
framlades af utsedde delegerade för städer och köpingar i riket, innefattade
sålunda, att den tilltänkta hypoteksanstalten skulle utlämna lån
äfven till stadskommuner. Förslaget, som genom motion underställdes
1863 års riksdag, vann ej Riksdagens bifall, men föranledde sedermera
på enskildt initiativ till upprättandet af Allmänna hypotekskassan för
Sveriges städer, som började sin verksamhet år 1871 och enligt sitt af
Kung!. Maj:t fastställda reglemente hade att bland annat utlämna lån
äfven åt kommuner.

Beträffande den behandling, som frågan sedermera intill år 1909
erhållit inom riksdagen, tillåter sig utskottet, under hänvisning till den
utförliga redogörelse därför, som vid 1909 års riksdag lämnats i sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande (nr 10) öfver då väckta motioner
i ämnet, här erinra om följande.

Vid 1885 års riksdag väcktes inom Andra kammaren af herr E. v. d.

Lancken motion om utredning, på hvilka villkor en allmän lånekassa för
Sveriges kommuner kunde inrättas. Motionen afstyrktes af vederbörande
tillfälliga utskott och blef äfven af Kammaren utan votering afslagen.

Vid 1907 års riksdag väcktes enahanda motion inom Andra kammaren
af herr A. Rune. Motionen blef af tillfälliga utskottet tillstyrkt, men
afslogs af Kammaren.

Vid 1908 års riksdag förekommo flera olika förslag rörande dels en kom- ^jaäl''s
munal låneanstalt och dels eu anstalt för belåning af fastigheter i städer
och stadsliknande samhällen. Inom Första kammaren väcktes af herr O. F.

Trapp motion angående eu kommunal låneanstalt och af herr Gustaf Berg
dels angående ombildning af allmänna hypotekskassan för Sveriges städer
i syfte att tillgodose såväl kommunernas som fastighetsägarnes i städerna
och med dem jämförliga samhällen lånebehof, dels ock eventuellt om inrättande
af en särskild lånekassa för kommunerna samt utvidgning af hypotekskassan.
Därjämte föreslogs i en af herr E. Hägglund väckt motion
inrättande af en särskild hypoteksbank för ordnande af fastighetskrediten
i städerna.

Sammansatta Stats- (och, Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

1909 års
riksdag.

Inom Andra kammaren framkommo följande motioner, nämligen dels
af herr Rune in. fl., som förnyade det vid föregående riksdag väckta förslaget
om inrättande af en allmän lånekassa för Sveriges kommuner, dels
af herr J. Jeansson i Kalmar m. fl. angående ombildning af allmänna
hypotekskassan för Sveriges städer i enahanda syfte, som af herr G. Berg
inom Första kammaren föreslagits, dels oek af herr C. R. Johansson i
Jönköping, hvilken inom Andra kammaren framställde samma yrkande,
som herr Berg inom Första kammaren.

Endast herr Hägglunds motion om inrättande af en stadshypoteksanstalt
blef af Riksdagen bifallen och föranledde till en skrifvelse angående
utredning i ämnet. Hvad de öfriga motionerna beträffar, uttalade sig
visserligen de båda tillfälliga utskott, till hvilka motionerna hänvisades,
sammanstämmande för eu utredning, huruvida och under hvilka villkor
en eller flera hypotekskassor med grundfond af. statsobligationer, tillhandahållna
af staten, skulle kunna organiseras i ungefärlig öfverenstämmelse
med motionärernas förslag, eller huruvida kreditväsendet för kommuner
och fastighetsägare skulle kunna på annat sätt ordnas under statens medverkan.
Men hvad utskotten sålunda hade föreslagit blef endast inom
Andra kammaren bifallet, medan däremot Första kammaren afslog förslaget,
hvithet i anledning däraf förföll.

1908 års Riksdags ofvannämnda skrifvelse angående eu stadshypoteksanstalt
föranledde tillsättandet den 13 juni 1908 af en kommitté, hvilken
framlade utredning och förslag i ämnet i början af år 1909, hvarpå
Kungl. Maj:t redan till samma års Riksdag aflat proposition med förslag
till förordningar angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och-verksamhet
in. in.

Mot slutet af år 1908 fästes uppmärksamheten vid den omfattning,
hvari särskildt stadskommunerna begagnat sin fria lånerätt, och fråga uppstod
att genom lag begränsa densamma, utan att emellertid något förslag
i sådant syfte framkom till 1909 års Riksdag. Däremot fick denna upptaga
frågan om en kommunal låneanstalt till förnyad behandling med anledning
af i hufvudsak sammanstämmande motioner dels af herr Trapp
inom Första kammaren och dels af herr Rune inom Andra kammaren.

Båda motionerna hänvisades till behandling af sammansatt stats- och
bankoutskott, hvilket i sitt ofvan berörda utlåtande tillstyrkte, att Riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t begära utredning, huruvida och på hvilket
sätt en allmän lånekassa för Sveriges kommuner borde inrättas.

Utskottet framhöll, bland annat, hurusom under behandlingen af frågan
om inrättande af en central stadshypotekskassa uttalats önskvärdheten

Sammansatta Stats- (och Banko-(utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

af, att den upplåning, som för landet kunde ifrågakomma från utlandet,
så mycket som möjligt centraliserades, så att en enhetlig organisation
kunde åstadkommas för såväl fastighetskredit som kommunernas kredit till
undvikande af den konkurrens på lånemarknaden, som eljest ansåges kunna
förekomma. Emellertid hade angelägenheten af stadsfastighetskreditens
ordnande ansetts så trängande, att när denna fråga fått en nöjaktig utredning,
det icke ansetts lämpligt att vidare undanskjuta dess afgörande
i afbidan på ett gynnsammare ordnande af den nuvarande jordbrukskrediten
eller skapande af en ny form för tillgodoseende af kommunernas
lånebehof.

»Vid detta förhållande — fortsätter utskottet — gäller det att bedöma,
huruvida kommunernas lånebehof är af den art, att dess tillgodoseende
är ett statsintresse. I likhet med hvad förut i denna fråga inom
Riksdagen uttalats, finner utskottet det obestridligt, att äfven för denna
kategori af låntagare ett oundgängligt och berättigadt lånebehof förefinnes
och att det äfven ligger i det allmännas intresse, att detta behof fylles
på ett sådant sätt, att grundade önskemål rörande bekväm och billig penninganskaffning
uppnås. Särskildt gäller hvad nu sagts landskommunerna
samt de mindre och medelstora städerna. De större städerna röra sig med
så stora lån och hafva i allmänhet tillgång till sådan erfarenhet vid
låns anskaffande äfven på utländsk marknad samt åtnjuta där så god kredit,
att de kunna åt sig betinga kanske lika förmånliga villkor, som en
sammanslutning för kommunalkreditens ordnande väntas kunna åstadkomma.
Men så är ej förhållandet med de mindre kommunerna. Små
lån äro helt naturligt för den kapitalplacerande allmänheten mindre, begärliga
och kräfva med nödvändighet relativt högre kostnader. Söka sådana
lån sig ut på den utländska marknaden, måste de därför mottagas
jämförelsevis ogynnsamt, hvilket åter i sin ordning medför, att landets
kredit i dess helhet nedsättes.

Måste det under sådana förhållanden anses vara ensidigt, att de smärre
kommunerna beredas tillfälle att åtnjuta den utländska lånemarknadens
fördelar, synes ett ingripande från statens sida i detta afseende vara berättigadt^och*
nödvändigt samt således en grundlig utredning af hithörande
frågor vara erforderlig.

Det! är emellertid uppenbart, att de åtgärder, som från statens sida
böra vidtagas,''5 icke böra gå ut allenast därpå att främja och undei-lätta
den kommunala upplåningen. Det måste fasthellre hufvudsakligen gälla
att dels konsolidera och organisera denna upplåning, dels underlätta densamma
i den mån den är nödvändig för tillgodoseende af hvad man skulle
kunna kalla legitima kommunala lånebehof. Det torde nämligen icke

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

kunna förnekas, att kommuner understundom upptagit lån för ändamål,
som antingen bort tillgodoses genom skattemedel eller också afsett mer
eller mindre tydliga lyxbehof.

Skulle en utredning i det afseende, som här ifrågasattes, utvisa, att
eu kommunal lånekassa i angifvet syfte lämpligen bör upprättas, finner utskottet
det därför, med hänsyn till landets kredit och statsfinansiella ställning,
att såsom oeftergifligt villkor därvid uppställes, att ifrågavarande
låneverksamhet blir reglerad genom ganska noggranna och restriktiva bestämmelser.
»

Utskottet angifver därefter på följande sätt i korthet några af de
synpunkter, Indika i sådant afseende borde enligt utskottets åsikt komma
under beaktande.

»Som bekant kunna våra kommunallån — yttrar utskottet — delas i
två kategorier, nämligen korta lån på högst två år, till hvilkas upptagande
icke erfordras Konungens medgifvande, samt längre lån, för Indika
dylikt medgifvande erfordras. Till dessa former för kommunala förbindelser
kan läggas en tredje, nämligen borgensförbindelser.

Nu tillämpas med afseende på kommunal skuldsättning ofta nog det tillvägagångssättet,
att för lånebehofvens täckande till en början korta, tillfälliga
lån upptagas. Med den så ådragna sväfvande skulden opererar kommunen
ofta i flera år med omsättningar och ökningar, till dess att man ändtligen
besluter att förvandla den sväfvande skulden till fast, vare sig i form af
obligationslån eller icke. För detta ändamål går kommunen in till
Konungen, som då svårligen kan annat än bifalla ansökningen. Den sväfvande
skulden har nämligen ofta vuxit till ett sådant belopp och är så
öfverhängande, att ett afslag skulle betyda kommunens ruin.

Då sålunda emellertid genom anlitande af den tillfälliga upplåningen
Konungens pröfning och fastställelse, det vill säga Konungens rätt att
medgifva eller alslå upptagande af längre lån, i verkligheten helt enkelt
kan omintetgöras, synes rätten till upptagande af tillfälliga lån böra inskränkas.
»

Utskottet uttalar sig sedan angående det sätt, hvarpå en dylik inskränkning
lämpligen borde genomföras, och fortsätter därpå:

»Man har vidare mot det nuvarande tillståndet anmärkt, att dels
alla af en kommun upptagna lån hafva samma rätt gentemot kommunen,
dels inga former finnas stadgade för indrifning af fordringar hos en kommun.

Otvifvelaktigt är, att sådana förhållanden kunna inträffa, att en kommun
kommer på obestånd. Sådant har visserligen icke hittills händt i
vårt land, och om lämpliga restriktiva åtgärder i af utskottet här antydt
syfte vidtagas, torde sannolikheten därför väsentligen minskas, men möjlig -

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

heten däråt torde dock icke kunna förnekas. Emellertid synas för dylikt
fall vår gällande utsökningslags bestämmelser icke vara fullt tillräckliga.
Det är således obestämdt, huruvida en fordringsägare har rätt att låta utmäta
en kommuns samfällda fasta och lösa egendom, äfven sådan som
nödvändigt erfordras för dess verksamhet såsom kommun, till exempel
kyrka, skolhus, eldsläckningsmateriel, eller om för skuldens gäldande uttaxering
skall ske, på en gång eller på annat sätt. Förtydligande bestämmelser
i dessa afseenden torde vara nödvändiga i sammanhang med ordnande
af en kommunal lånekassa.

I sammanhang härmed har framhållits önskvärdheten af stadgande]!
om viss förmånsrättsordning mellan olika lån, upptagna af samma kommun.
En kommun, som, förut skuldfri, upptager ett lån, kan nämligen därefter,
under annan finansledning, lätt tänkas genom eu senare hejdlös skuldsättning
för improduktiva ändamål försätta den förste långifvare!! i en lika
oväntad som oangenäm situation.

En annan anmärkning gäller de kommunala borgensförbindelserna, om
hvilka våra kommunallagar icke innehålla några som helst stadganden.
Rörande betingelserna för ingående af borgensförbindelser har praxis varit
olika, i det att kommun ibland ansett sig böra begära kungligt tillstånd
att ikläda sig dylik borgen, ibland icke. Gifvetvis måste emellertid en
borgensförbindelse i detta afseende likställas med vanlig skuldförbindelse
och sålunda kommunallagarna förtydligas med en bestämmelse, att samma
regler, som gälla för upptagande af kommunala, lån, jämväl böra gällaTör
ingående af kommunala borgensförbindelser.

Slutligen torde kontrollen öfver upptagande af lån behöfva skärpas.
Noggrannare utredning än hittills i allmänhet förekommit måste företagas
beträffande ändamålet med de olika kommunernas upplåning, och detta
är af desto större betydelse, när det gäller att uppträda på den utländska
lånemarknaden.

Att under nu angifva förutsättningar anordna en central låneanstalt
med uppgift att på bästa och billigaste sätt tillgodose kommunernas lånebehof,
finner utskottet kunna medföra gagn ej blott för kommunerna,"utan
äfven för landet i dess helhet. Utskottet instämmer därför i det af herr
Rune i hans motion gjorda uttalandet, att därmed ej mindre skulle beredas
kommunerna tillgång till den billigast möjliga upplåning, då sådan
vore oundgängligen nödig, än äfven ur det allmännas intresse denna upplåning
så skulle ordnas, att den största möjliga sparsamhet befordrades
oc^ olämplig skuldsättning så mycket som möjligt förebyggdes.»

Utskottets utlåtande var emellertid ej enhälligt. Tre reservanter yrkade
afslag utan anförande af någon motivering, och två reservanter fram -

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

1910 flis
riksdag.

ställde samma yrkande under uttalande i hufvudsak, att det vore betänkligt
att i konkurrensen mellan''*de obligationer, som utfärdades af
riksgäldskontor, allmänna hypoteksbanken och den då planerade stadshypotekskassan,
insätta ytterligare en grupp obligationer, som skulle likställas
med de nyssnämnda; att det kunde innebära våda för landets välfärd
och skada statens kredit att skapa nya möjligheter till skuldsättning
i utlandet; att något behof af statens mellankomst i förevarande afseende
ej förelåge, då de större städerna kunnat direkt placera sina lån i
utlandet på fullt så goda villkor, som eu central låneanstalt kunde åstadkomma,
och de mindre kommunerna finge sina lånebehof tillgodosedda hos
kassor och försäkringsbolag, hvarjämte genom stadshypotekskassans inrättande
ytterligare kapital borde kunna för de kommunala lånebehofven
lediggöras; samt att, medan statens upplåning ej borde afse annat än produktiva
ändamål, det ej vore möjligt att betrakta kommunernas upplåning
såsom alltid afseende sådana ändamål.

Vid ärendets behandling inom kamrarna blef, såsom äfven i nu förevarande
motion erinras, utskottets*hemställan af Första kammaren afslagen
med 74 röster mot 49, hvaremot Andra kammaren med 110 röster mot 77
uttalade sig för den af utskottet föreslagna utredningen. Frågan om en
kommunal lånekassa hade sålunda’ äfven vid 1909 års riksdag förfallit.
Däremot —och detta torde i sin mån förklara utgången af frågan om
den kommunala lånekassan — biträdde Riksdagen i hufvudsak det af Kungl.
Maj:t framlagda förslaget om en stadshypoteksanstalt. I öfverensstämmelse
därmed utfärdades sedermera den 5 juni 1909 särskilda kungl. förordningar
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och angående grunderna
för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet, hvarigenom
och sedan den nya låneanstalten i början af innevarande år trädt i verksamhet,
frågan om tillgodoseende af städernas och de stadsliknande samhällenas
lånebehof nått fram till sin lösning.

Hvad däremot beträffar frågan om kommunernas lånebehof, är från tiden
efter 1909 års riksdag att omförmäla ytterligare utredning af det mot slutet
af år 1908 väckta förslaget om begränsning af kommunernas fria lånerätt,
en utredning, som resulterade i Kungl. Maj:ts till innevarande års
riksdag aflåtna proposition (nr 86) med förslag till lag angående ändrad
lydelse af vissa paragrafer i kommunallagarna. Med anledning af denna
proposition har Riksdagen redan den 7 dennes på hemställan af konstitutionsutskottet
beslutat sådan ändring af de ifrågavarande paragraferna, att
från början af år 1913 kommunernas rätt att utan Kungl. Maj:fs särskilda
medgifvande upptaga lån begränsas till sammanlagdt det belopp, som motsvarar
skillnaden mellan å ena sidan en tiondel af den sammanlagda inkomst,

Sammansatta Skits- (och Banko-)utslcottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

för hvilken kommunalutskylder skolat för sistförfiutna året utgöras, och å
andra sidan den summa, som för nämnda år beslutits skola i kommunen
anskaffas genom uttaxering, dock med framräknande af eventuell uttaxering
för folkskoleväsen och barnavård. Genom detta beslut har sålunda äfven
frågan om inskränkning i kommunernas lånerätt blifvit löst. Enligt
hvad som framgår af det vid Kung!. Maj:ts ofvannämnda proposition fogade
utdrag af protokollet öfver civilärenden den 11 mars 1910 hade i sammanhang
med detta ärende äfven anmälts, att af stadsförbundets styrelse
hos Kungl. Maj:t gjorts framställning om utredning jämväl af frågan om
en af staten understödd lånekassa för kommunerna, utan att emellertid
denna framställning, såvidt utskottet inhämtat, ännu föranledt till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Efter att sålunda hafva i korthet redogjort för hvad som hittills förekommit
i fråga om införande af ändrade förhållanden beträffande kommunernas
upptagande af lån, öfvergår utskottet nu att yttra sig öfver
herr Runes förevarande motion.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, som uttalats i ofvan återgifna
utlåtande vid 1909 års riksdag, anser äfven utskottet, att det ligger
i det allmännas intresse, att kommunernas lånebehof fylles på ett sådant
sätt, att grundade önskemål rörande bekväm och billig penninganskaffning
uppnås. "Då kommunerna fått sig ålagda åtskilliga funktioner, hvilkas
fullgörande är att anse såsom ett verkligt statsintresse, synes det berättigadt,
att staten äfven i någon mån bidrager att för kommunerna underlätta
anskaffandet af de medel, som lämpligen höra i låneväg uppbringas.
Särskild! gäller detta hvad beträffar landtkommuner och de mindre eller de
medelstora städerna. De större städerna däremot åtnjuta redan en sådan
kredit å lånemarknaden, att för dem statens garanti synes mindre erforderlig.

Majoriteten inom fullmäktige har i sitt yttrande såsom skäl för afslag
å motionen bland annat uttalat, att för närvarande några nämnvärda
svårigheter att på skäliga villkor placera kommunallån icke syntes vara
för handen. Enligt utskottets mening kan emellertid en tillfälligtvis rådande
lättnad å lånemarknaden ingalunda utgöra något skäl för att afböja
den ifrågasatta utredningen. Ställningen på penningmarknaden kan lätt
nog undergå väsentliga förändringar, och utskottet anser det vara en
gifven fördel, om en sådan utredning som den nu föreslagna kan igångsättas
utan trycket af öfverhängande finansiella svårigheter.

I anslutning till den af minoriteten inom fullmäktige uttalade åsikt
finner utskottet äfven i den nu beslutade begränsningen af kommunernas
rätt att upptaga korta lån en ytterligare anledning att tillmötesgå förgift.
till Riksd. Prof. 1910. 4 Sami. 2 Afd. 2 Höft. 4

Utskottets

yttrande.

Sammansatta Stats- (och Banlco-)utshottels (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

slaget om utredning angående en kommunal låneanstalt. Behofvet af en
sådan anstalt torde nämligen framträda mera i samma män, som kommunerna
tvingas till en skyndsam fondering af sina lån. Det synes ej heller
vidare lämpligt, om, på samma gång detta kraf blifvit i statens eget intresse
ställdt på kommunerna, ingenting från statens sida blefve åtgjordt
för att underlätta en sådan fondering. Å andra sidan innebär den genomförda
begränsningen i rätten att upptaga lån en viss garanti för att en
eventuell kommunal låneanstalt icke skall leda till onödigtvis ökad skuldsättning.

Då utskottet sålunda, i likhet med såväl sammansatta stats- och bankoutskottet
vid 1909 års riksdag som minoriteten inom fullmäktige, anser
goda skäl tala för en utredning i motionens syfte, har utskottet emellertid
ingalunda förbisett, att genom den nya stadshypotekskassans bildande
frågan om en särskild kommunal låneanstalt kommit i ett väsentligen förändradt
läge. Därom synes nämligen ej mer än en mening råda, att det
vore olämpligt, om tre lika ställda och af staten garanterade låneanstalter
skulle komma att uppträda på låneinarknaden, konkurrerande både med
hvarandra inbördes och med staten. Utredningen bör sålunda, på sätt
äfven framhålles af minoriteten inom fullmäktige, afse, huruvida och på
hvad sätt med undvikande af en dylik eventualitet kommunernas lånebehof
må kunna tillgodoses. Bland de olika sätt, hvarpå denna fråga synes
kunna lösas, har under ärendets föregående behandling i främsta rummet
framhållits önskvärdheten af en central låneanstalt såsom ett slags öfverbyggnad
på de numera befintliga båda hypoteksanstalterna för landt- och
stadsfastigheter. Man har äfven antydt möjligheten däraf, att endera af
dessa båda anstalter skulle vid sidan af sin egentliga lånerörelse inrätta en
särskild afdelning för lån till kommuner.

Hvad i öfrigt beträffar omfattningen af en blifvande utredning, får
utskottet i allo ansluta sig till de synpunkter, hvilka här ofvan återgifvits
ur det sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande vid föregående
års riksdag.

Med åberopande af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,
i anledning af herr Runes förevarande motion,

a) att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Magt
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta med särskild! beaktande
af ofvannämnda synpunkter utreda, huruvida och
på hvilket sätt en allmän lånekassa för Sveriges kommuner
bör inrättas, samt, såvida utredningen därtill gifver
anledning, för Riksdagen framlägga förslag i ämnet; äfvensom -

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 3.

b) att Riksdagen för ofvannämnda utrednings verkställande
må för år 1911 på extra stat under sjunde
hufvudtiteln anvisa ett anslag af femtusen kronor.

Stockholm den 24 maj 1910.

På det sammansatta utskottets vägnar:

F. CL:SON WACHTMEISTER.

Reservation

af herrar grefve Wachtmeister, Fredrik, Bohnstedt, grefve Wachtmeister,
Axel, Berg, Nilsson och Sjö, hvilka ansett, att utskottet bort uttala följande:

»Utskottet, som visserligen fortfarande anser det med motionen afsedda
syftet att centralisera den kommunala upplåningen vara beaktansvärdt och
som medger, att den föreliggande frågan genom den nu beslutade begränsningen
af kommunernas lånerätt kommit i ett förändradt läge, måste likväl
uttala sina betänkligheter vid att, såsom ett bifall till motionen synes
innebära, ett nytt slag af statsgaranterade obligationer skulle komma att
införas på lånemarknaden. Enligt utskottets mening skulle detta nämligen
ej kunna undgå att menligt inverka såväl på placeringen af våra statslån
som ock på vår utländska kredit i allmänhet. Då därtill kommer, att den
nya stadshypotekskassan ännu endast så kort tid varit i verksamhet, att
man omöjligen kan för närvarande öfverse, hvilka följder denna verksamhet
kan komma att medföra, så anser utskottet sig icke böra biträda den
förevarande motionen.

Utskottet hemställer fördenskull,

att herr Runes ifrågavarande motion icke må af
Riksdagen bifallas».

Det skulle här antecknas, att herrar Fränekel och Biörklund icke deltagit
i den slutliga behandlingen af förevarande ärende inom utskottet.