Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1891:Subulu2 subulu)

Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kanal! den 18 april 1891, kl. 12 midd.

Sammansätta stats-, banko- och lagutskottets utlåtande med
anledning af Kongl. Majds proposition i fråga om ändringar
i förordningen angående en postsparbank för riket
den 22 juni 1883.

Under åberopande af bifogadt statsrådsprotokoll öfver finansärenden
för den 31 sistlidne januari bar Kongl. Maj:t i en till Riksdagen samma
dag aflåten proposition (n:o 19), hvilken öfverlemnats till det sammansatta
utskottets behandling, föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del
besluta, att §§ 2, 5, 7 och 8 i förordningen angående en postsparbank
för riket af den 22 juni 1883, förstnämnda § sådan densamma lydde
enligt kungörelsen den 13 juli 1887, skulle erhålla följande förändrade
lydelse:

§ 2:

»Mom. 1. En hvar —---— — — — — — postsparbanken.

Mom. 2. Insättning — — — — — — — — — allmänheten.
Mom 3. Första — — — — — — — — — — — uppgifvas.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 4 Samt, 2 Afd. 2 Höft. (N:o 2.) 1

•2

Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Moln. 4. Önskar den, som till förmån för annan insätter medel, att
dessa icke må kunna förr än efter viss tid till utbetalande uppsägas, göre
derom förbehåll, då insättning verkställes. Vill han vid insättning göra
annat förbehåll i afseende å medlens utbetalning, ankomme på pröfning
af postsparbankens styrelse, huruvida medlen må med det förbehåll mottagas;» -

§ 5:

»Mom. 1. Vid — -— — — — — — — — •— — — medel.

Mom. 2 1— — — — — — — — — — — postsparbanken.

Mom. 3. För en och samma persons räkning må insättning å mer
än en motbok i allmänhet ej ega rum; dock må minderårig, för hvars
räkning medel blifvit af annan person insatta, äfvensom den, till hvars
förmån motbok med vissa förbehåll utfärdats, kunna utbekomma särskild
motbok för insättning af egna medel;»

§ 7:

»Mom. 1. Ränta — — — — — — — — -— — — — lyftas.
Mom. 2. Upplupen — — — — — — — — — — — — år.
Mom. 3. På en och samma motbok godtgöres icke ränta för högre
belopp än 2,000 kronor;»

§ 8:

»Mom. 1. Räntefoten — -— — — — — — — — Konungen.
Mom. 2. Varder nedsättning i räntefoten beslutad, träder densamma
icke i verket under löpande kalenderår, ej heller förr än fyra månader
efter det Konungens beslut i ämnet blifvit kungjordt.»

Af åberopade statsrådsprotokollet inhemtas, att Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet föranledts af en af styrelsen för postsparbanken i skrifvelse
den 29 december sistlidet år gjord framställning, att de af Kong].
Maj:t nu föreslagna förändringarna i postsparbanksförordningen måtte vidtagas;
och då föredragande departementschefen till stöd för sin hemställan,

Sammansatta Stals-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande J\:o 2.

att Ivongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta förevarande proposition, åberopat
innehållet i berörda skrifvelse, under förmälan att samtliga de
ifrågavarande af postsparbanksstyrelsen framstälda förslagen syntes honom
val grundade och egnade att lända både allmänheten och postsparbanken
till gagn, får utskottet här nedan vid behandlingen af de särskilda paragrafer,
uti hvilka ändring blifvit ifrågasatt, återgifva hvad postsparbanksstyrelsen
i omförmälda skrifvelse anfört.

§ 2.

En sammanställning mellan den nuvarande lydelsen af det genom
Kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 tillkomna mom. 4 i denna paragraf
och den nu föreslagna lydelsen af samma mom. utvisar följande olikhet
dem emellan:

Den nuvarande lydelsen af mom. 4:

»Önskar den, som till förmån
för annan insätter medel, att dessa
icke må kunna förr än efter viss
tid till utbetalande uppsägas, göre
derom förbehåll, då insättning verkställes.
»

Den föreslagna lydelsen af mom. i:

»Önskar den, som till förmån
för annan insätter medel, att dessa
icke må kunna förr än efter viss
tid till utbetalande uppsägas, göre
derom förbehåll, då insättning verkställes.
Vill han vid insättning göra
annat förbehåll i afseende å medlens
utbetalning, ankomme på pröfning af
postsparbankens styrelse, huruvida
medlen må med det förbehåll mottagas.
''))

Till stöd för den ifrågasatta förändringen har .postsparbanksstyrelsen
anfört följande:

Den genom ifrågavarande mom. numera åt föräldrar, målsmän, husbönder,
arbetsgivare beredda möjligheten att vid insättning af medel för
deras barn, myndlingar, tjenare, arbetare kunna i visst hänseende bestämma
förbehåll för dessas förfoganderätt öfver medlen ansåge styrelsen med stöd

Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

af den erfarenhet, förordningens tillämpning leinnat, icke böra vara inskränkt
att gälla endast tidpunkten före inträdet af dispositionsrätten, så
att medlen icke finge omedelbart efter insättningen varda uttagna, utan
syntes den styrelsen böra utsträckas att omfatta äfven andra vilkor för
dispositionsrättens inträdande, såsom att visst motsvarande belopp blifvit
af motboksegaren sjelf insatt, att han icke egenvilligt leinnat sin anställning
hos husbonden eller arbetsgifvaren och så vidare. Flerfaldiga gånger
hade af personer, som önskat att för annans räkning insätta medel i postsparbanken
framställning gjorts om rätt att föreskrifva dylika och andra
förbehåll för medlens utbekommande, men framställningarna hade måst
afslås, såsom icke förenliga med postsparbanksförordningen, hvadan insättningarna
icke kommit till stånd. Inom åtskilliga enskilda sparbanker vore
rättigheten för insättarne att vid insättningen fästa förbehåll dem uttryckligen
medgifven (såsom exempelvis enligt § 9 i reglementet för Stockholms
läns sparbank den 27 juni 1862), och ett ytterligare skäl att för postsparbanksinsättningar
göra likartadt medgifvande hemtade styrelsen derifrån
att, enligt kungörelsen den 12 september 1890 angående ändrad
lydelse af § 2 mom. 2 i kungörelsen angående hvad iakttagas bör för
bildande af kapital, att för indelta arméns manskap vid dess afgång ur
krigstjensten vara att tillgå, den 9 november 1871, de för den indelte
soldatens räkning afsätta medel hädanefter ovilkorligen skulle insättas i
postsparbanken. Enligt den lydelse nämnda moment numera erhållit
skulle nemligen vid insättningen göras förbehåll att lyftning af insatta
medel jemte ränta derå icke finge, så länge soldaten i tjensten qvarstode,
ega rum.

Postsparbanksstyrelsen förbisåge visserligen icke, att ett medgifvande
i nu angifvet syfte kunde komma att i åtskilliga hänseenden medföra
ökadt arbete för postsparbankens tjensteman med hänsyn till såväl de anteckningar,
hvartill förbehållen gåfvc anledning, som kontrollen öfver
deras iakttagande, då lyftning skulle ega rum, men denna omständighet
ansåge styrelsen icke böra utgöra hinder för medgifvandet, om detsamma,
såsom styrelsen antoge, i öfrigt vore gagneligt. Emellertid syntes det
styrelsen icke vara lämpligt att medgifva en hvar rättighet att utan någon
pröfning bestämma det förbehåll i afseende å insatta medels lyftande, han
kunde finna för godt, utan borde styrelsen ega att pröfva förbehållens
antaglighet samt att, derest förbehållet godkändes, utfärda motbok med
nödiga anteckningar om de vilkor, som sålunda blifvit bestämda för de
insatta medlens utfående:

Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Genom hvad postsparbanksstyrelsen sålunda anfört synes ändamålsenligheten
af den föreslagna ändringen utskottet vara ådagalagd; och får
utskottet för den skull förorda bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna del.

§ 5.

Ben föreslagna lydelsen af mom. 3.

»För en och samma persons räkning
må insättning å mer än eu
motbok i allmänhet ej ega rum;
dock må minderårig, för hvars räkning
medel blifvit af annan person
insatta, äf vensom den, till hvars förmån
motbok med vissa förbehåll utfärdats,
kunna utbekomma särskild
motbok för insättning af egna
medel.»

I fråga om den nu föreslagna ändringen har postsparbanksstyrelsen
yttrat följande:

På det att eu insättare i postsparbanken ej måtte kunna kringgå det
uti § 7 mom. 3 af postsparbanksförordningen förekommande stadgandet,
att ränta icke godtgöres för mer än ett visst maximibelopp, vore uti § 5
mom. 3 bestämdt att, med undantag för minderårig, för eu och samma
persons räkning insättning å mer än en motbok ej finge ega rum. Utan
hinder häraf vore dock, jemlikt § 14 i reglementet den 24 oktober 1890
angående arbetspremier vid de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna
i riket, medgifvet att för fånges räkning finge i postsparbanken insättas,
å särskild motbok, hans besparade premiemedel och, å särskild motbok,
andra honom tillhöriga medel.

Under förutsättning att hvad postsparbanksstyrelsen hemstält i afseende
å § 2 mom. 4 blefve bifallet, och således insättningar för annans
räkning under vissa förbehåll i afseende å lyftning komme att oftare än
hittills ega rum, ansåge styrelsen § 5 mom. 3 böra ändras i syfte att,
om den, till hvars förmån insättning försiggått, ville för egna besparingars

Ben nuvarande lydelsen af mom. 3.

»För en och samma persons
räkning må insättning å mer än en
motbok i allmänhet ej ega rum;
dock må minderårig, för hvars räkning
medel blifvit af annan person
insatta, kunna utbekomma särskild
motbok för insättning af egna medel.
»

Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

verkställande anlita postsparbanken, han måtte kunna utfå särskild motbok.
Skulle hans insättningar ega rum i deri först uttagna motboken, och olika
vilkor således blifva gällande för insättningar i en och samma bok, koinme
detta att vålla svårigheter i afseende å bokföringen, hvarförutom misstag
kunde uppstå, i hvad mån de i motboken antecknade förbehåll egde tillämpning
å de verkstälda insättningarna.

Då vidtagandet af den i förevarande paragraf ifrågasatta förändringen
synes utskottet vara eu gifven följd af införandet af det tillägg till
§ 2 mom. 4, som utskottet ofvan förordat, anser sig utskottet böra tillstyrka
jemväl Kongl. Maj:ts angående förevarande paragraf framstälda
förslag.

Den nuvarande lydelsen af mom. 3:

»På en och samma motbok godtgöres
icke ränta för högre belopp
än 1,000 kronor.»

Den föreslagna lydelsen af mom. 3:

»På en och samma motbok godtgöres
icke ränta för högre belopp
än 2,000 kronor.»

Postsparbanksstyrelsen har med afseende å den ifrågasatta ändringen
erinrat, att, ehuru de för postsparbanken gällande föreskrifter icke inneliölle
någon bestämmelse om det maximibelopp, hvartill en insättares tillgodohafvande
finge uppgå, likväl genom stadgandet i förevarande moment,
att på en och samma motbok icke godtgjordes ränta för högre belopp
än 1,000 kronor, maximibeloppet kunde anses vara begränsadt till nämnda
summa. Detta maximibelopp vore emellertid lägre än inom öfriga europeiska
postsparbanker. Motsvarande summa utgjorde nemligen inom storbritanniska
postsparbanken 200 £, inom belgiska postsparbanken 5,000
francs, inom italienska postsparbanken 2,000 lire, inom nederländska postsparbanken
800 floriner, inom franska postsparbanken 2,000 francs, inom
österrikiska postsparbanken 1,000 floriner, inom ungerska postsparbanken
äfvenledes 1,000 floriner och inom rumäniska postsparbanken 3,000 lei.
Inom finska postsparbanken vore maximibeloppet, hvarå ränta godtgjordes,
ej ens begränsadt. Dock finge summan af insättningarna på en motbok
under året icke öfverstiga 1,000 mark. Uti det betänkande angående
inrättande af en allmän postsparbank, som den 23 december 1882 afgif -

Sammansatta StatsBanko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

vits af den för denna frågas behandling tillsatta komité, hade ock maximibeloppet,
d. v. s. det högsta beloppet, hvarå ränta skulle godtgöras, föreslagits
till 2,000 kronor, och detta belopp hade äfven föreslagits uti den
proposition om inrättande af en postsparbank för riket, som af Kongl.
Maj:t afgifvits till 1883 års Riksdag. Sedan emellertid Riksdagen för
sin del ansett ifrågavarande maximibelopp böra begränsas till 1,000
kronor, hade, som sagdt, sistnämnda belopp blifvit bestämdt såsom det
högsta, hvarå ränta å en och samma motbok finge godtgöras.

Olägenheterna af nyssberörda inskränkning i maximibeloppet för insättares
tillgodohafvande hade emellertid under de snart tilländagångna
sju år, postsparbanken varit i verksamhet, allt mera trädt i dagen. Från
olika delar af landet hade framställningar inkommit om medgifvande af
rättighet för insättare till räntegodtgörelse å högre belopp än 1,000 kronor,
och om äfven något större afseende ej syntes böra fästas vid framställningar
i nämnda syfte från personer, bosatta å orter, hvarest tillfälle
funnes beredt för medels insättande i en enskild sparbank, syntes dock
postsparbanksstyrelsen så mycket mera berättigade de framställningar i
antydda hänseende, som dels inkommit från orter, der annan bankinrättning
än postsparbanken ej funnes, dels afsåge den del af landets rörliga
befolkning, som tillbringade vissa tider af året, å annan ort än hemorten
och för hvilken arbetsförtjensten under bortovaron från hemmet bildade
den väsentligaste delen af årsinkomsten. Stadgandet om inskränkning till
1,000 kronor af det belopp, å hvilket ränta godtgöres, vore tvifvels utan
till stort men för dylika personer, på samma gång detta stadgande, genom
att visserligen ej förbjuda, dock afskräcka från insättning i postsparbanken
af ytterligare besparingar, motverkade det med postsparbanken afsedda
ändamål att uppmuntra sparsamheten samt underlätta tillfällena dertill.
Och om äfven styrelsen ej kunde biträda den någon gång uttalade åsigt,
att insättare skulle ega frihet att i postsparbanken deponera sina besparingar
oberoende af beloppets storlek, utan tvärt om ansåge, att, enär
postsparbanken allenast borde erbjuda insättaren tillfälle att samla och
fruktbargöra dennes besparingar, tills dessa uppnått en summa, som medgåfve
definitiv placering, insättarens tillgodohafvande ej borde öfverstiga
ett bestämdt maximum, så borde dock, enligt styrelsens åsigt, detta maximum
ej sättas så lågt som för närvarande, dels, såsom förut framhållits,
för allmänhetens skull, dels ock af hänsyn till postsparbankens ekonomi,
hvilken deraf skulle beredas en fördel, enär kostnaden för hvarje insättning
i det närmaste vore lika stor, vare sig insättningen omfattade ett

B Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

större eller mindre belopp. — Om sålunda en förböjning af det belopp,
hvarå insättare i postsparbanken finge åtnjuta ränta, vore önskvärd af
hänsyn till så väl allmänhetens intresse som postsparbankens egen fördel,
så funnes enligt styrelsens förmenande ytterligare skäl för en dylik förhöjning
i den omständigheten, att Kongl. Maj:t den 12 sistlidne september
förordnat, att soldaternas vid indelta armén sparbanksmedel hädanefter
skulle insättas i postsparbanken. Dessa medel kunde, enligt hvad styrelsen
försport, för en eller annan soldat, som tjenat en längre tid och hvilken
derjemte verkstälde frivilliga insättningar, uppgå till högre belopp än
1,000 kronor, och billigheten syntes derför kräfva, att soldaten godtgjordes
ränta äfven på det för hans räkning innestående belopp, som öfversköte
nuvarande maximibeloppet.

Hvad postsparbanksstyrelsen sålunda anfört har synts utskottet innebära
giltiga skäl för Riksdagen att lemna sitt bifall till Kongl. Maj:ts
förslag om höjande af det maximibelopp, hvarför ränta i postsparbanken
godtgöres.

§ 3.

I)en nuvarande lydelsen af mom. 2:

»Varder i räntefoten förändring
beslutad, träder densamma dock
icke i verket under löpande kalenderår,
ej heller förr än fyra månader
efter det Konungens beslut i
ämnet blifvit kungjordt.»

Ben föreslagna lydelsen af mom. 2:

»Varder nedsättning i räntefoten

beslutad, träder densamma icke i
verket under löpande kalenderår,
ej heller förr än fyra månader efter
det Konungens beslut i ämnet blifvit
kungjordt.»

Postsparbanksstyrelsen har anmärkt, att stadgandet derom, att förändring
i räntefoten finge träda i verket allenast med början af kalenderår,
kunde antagas hafva tillkommit på grund af den lättnad, som derigenom
bereddes vid uträkningen af den delegarne tillkommande räntan, och att
bestämmelsen om ränteförändringens tillämpning först viss tid efter det
kungörelse i ämnet utfärdats syntes hafva haft sin grund i önskan att
bereda personer, som vid en beslutad ränteförändring skulle vilja uttaga
sitt t i 1 lgodohafvände, tillfälle dertill före den nya räntesatsens tillämpande.

Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 9

På grund af berörda stadgande skulle emellertid, anför styrelsen
vidare, hvilka förändringar som än inträffade i penningmarknaden, någon
förändring, d. v. s. förhöjning eller nedsättning i räntefoten — om en
sådan ansetts erforderlig vid den tidpunkt, då styrelsens ifrågavarande
skrifvelse afläts — icke kunnat träda i verket förr än med 1892 års ingång.
Om under tiden, till följd af en förändring i penningeförhållandena
eller af annan anledning, en större räntestegring inträffade, samt, såsom
i sådant fall antagligt vore, de enskilda sparbankerna i betydlig mån
höjde sina inlåningsräntor, skulle en sådan åtgärd otvifvelaktigt hafva till
följd, att betydliga belopp penningar öfverflyttades från postsparbanken till
de enskilda sparbankerna. För att bereda tillgångar för dessa uttagningar
måste postsparbanken antingen belåna eller försälja sina obligationer.
I förra fallet, eller vid en belåning, finge postsparbanken antagligen
betala en ränta betydligt öfverstigande den, hvarmed de belånade obligationerna
löpte, och vid en försäljning skulle desamma utan tvifvel betinga
ett pris understigande inköpspriset, hvarigenom postsparbanken skulle åsamkas
förlust. För att, så vidt möjligt vore, skydda banken mot dylika
eventualiteter, ansåge styrelsen nödvändigt vidtaga någon förändring af de
uti § 8 mom. 2 meddelade föreskrifter. Om äfven billigheten kräfde,
att vid en nedsättning i räntefoten en viss mellantid lemnades delegarne
att besluta, huru vida de ville låta sina besparingar qvarstå i postsparbanken
eller uttaga dem derifrån för att mot högre ränta omplaceras i annan
bankinrättning, så syntes dock en hänsyn af sådan beskaffenhet ej kunna
eller böra tagas i betraktande, då ränt ^förhöjning ifrågakomma. Skulle en
beslutad ränteförhöjning hafva den dermed åsyftade verkan och motverka
följderna af en kris och dermed förekommande anlopp på postsparbankens
kassa, syntes ränteförhöjningen böra träda i verket utan uppehåll och vid
den tidpunkt, då dess återhållande verkan vore mest af behofvet påkallad.
Ett hinder härför läge dock uti nuvarande bestämmelsen derom, att beslutad
ränteförhöjning icke finge träda i verket under löpande kalenderår.
Ehuru styrelsen så väl till fullo uppskattade det för uträkningen af delegarne
tillkommande räntor beqväma deruti att, enligt nuvarande bestämmelse,
någon föl-ändring af räntefoten ej kunde ifrågakomma under löpande
kalenderår, som ock insåge det ökade arbete, som skulle komma
att kräfvas, derest en förändring af räntefoten komme att tillämpas under
löpande kalenderår, ansåge dock styrelsen dessa omständigheter ej vara af
beskaffenhet att uppväga fördelen af det skydd mot förluster, som postsparbanken
skulle ega i möjligheten att, då sådant af de ekonomiska

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 4 Samt. 2 Afd. 2 Höft. 2

10 Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

förhallandena nödvändiggjordes, ränteförhöjning kunde inom kort tid ega
ruin.

Efter hvad postsparbanksstyrelsen i ämnet andragit, synes utskottet
anledning icke förefinnas till någon erinran mot den föreslagna ändringen.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att Riksdagen må för sin del besluta, att §§ 2,
5, 7 och 8 i förordningen angående en postsparbank
för riket af den 22 juni 1888, förstnämnda § sådan
densamma lyder enligt kungörelsen den 13 juli 1887,
skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 2:

»Mom. 1. En hvar — —--postsparbanken.

Mom. 2. Insättning-----allmänheten.

Mom. 3. Första — — — — — — uppgifvas.

Mom. 4. Önskar den, som till förmån för annan •

insätter medel, att dessa icke må kunna förr än efter
viss tid till utbetalande uppsägas, göre derom förbehåll,
då insättning verkställes. Vill han vid insättning
göra annat förbehåll i afseende å medlens utbetalning,
ankomme på pröfning af postsparbankens
styrelse, huru vida medlen må med det förbehåll mottagas;» §

5 =

»Moln. 1. Vid — — —-----medel.

Mom. 2. I — —-- postsparbanken.

Mom. 3. För en och samma persons räkning må

insättning å mer än en motbok i allmänhet ej ega
rum; dock må minderårig, för hvars räkning medel
blifvit af annan person insatta, äfvensom den, till
hvars förmån motbok med vissa förbehåll utfärdats,
kunna utbekomma särskild motbok för insättning af
egna medel;»

Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

§ 7:

»Mom. 1. Ränta — — — — — — — — lyftas.

Mom. 2. Upplupen--------år.

Mom. 3. På en och samma motbok godtgöres
icke ränta för högre belopp än 2,000 kronor;»

§ 8:

»Mom. 1. Räntefoten — —-----Konungen.

Mom. 2. Varder nedsättning i räntefoten beslutad,
träder densamma icke i verket under löpande
kalenderår, ej heller förr än fyra månader efter det *
Konungens beslut i ämnet blifvit kungjordt.»

Stockholm den 18 april 1891.

På det sammansatta utskottets vägnar:

PER SAMZELIUS.