Sammansätta Siats- och Lagutskottets Utlåtande 1V:o 3 (Utlåtande 1893:Sulu3 sulu)

Sammansätta Siats- och Lagutskottets Utlåtande 1V:o 3.

ST:o 3.

Sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, i anledning af
två motioner angående ändring i folkskolelärarepersonalens
aflöning sförhållanden.

Till det sammansatta utskottets behandling hafva öfverlemnats nedannämnda
två inom Andra Kammaren väckta motioner, hvilka åsyfta
ändring i folkskolelärarepersonalens aflöningsförhållanden, nemligen:

motionen n:o 21 af herr E. A. Zotterman, med hvilken herr C. J. Jakobson
instämt, varande i denna motion yrkadt:

att Riksdagen ville besluta sådan ändring uti § 1 mom. 2 af kongl.
kungörelsen den 20 januari 1882, sådant detta lagrum lyder i kongl. kungörelsen
den 5 oktober 1891 angående aflöning åt lärare och lärarinnor
vid folk- och småskolor, att bestämmelsen om att åt ordinarie folkskolelärare
och lärarinna bör af skoldistriktet anskaffas sommarbete och vinterfoder
för en ko eller ock, der hinder eller svårigheter af lokala eller
andra förhållanden derför möta, minst värdet af 8 hektoliter 25 liter
spannmål af visst slag i ersättning lemnas, måtte upphöra att gälla, samt
att i stället godtgörelse för ifrågavarande naturaprestation skulle under
benämning »ersättning för kofoder» utgå med 100 kronor per år; dock
att sådan lärare eller lärarinna, hvilken vid den tidpunkt, då stadgandet
derom trädde i kraft, erhölle kofoder in natura eller ersättning derför till
högre belopp än 100 kronor per år, måtte vara berättigad att vid sådan
förmån bibehållas, hvad ersättningen vidkomme, dock icke längre än hvartill
beslutet eller öfverenskominelsen om sådan ersättning föranledde;

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 4 Sami. 2 Afd. 3 Käft. (N:o 3.)

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

samt

motionen n:o 169 af herrar Nils Nilsson i Skärhus och Nils Svensson
i Olseröd, hvilka hemstält:

att Riksdagen — på det att, då till ordinarie lärare eller lärarinna
vid folkskola eller till annan examinerad, vid folkskola antagen lärare
eller lärarinna utginge kontant ersättning för kofoder med minst 100 kronor
eller ock på grund af ordinarie lärares eller lärarinnas derom gjorda
yrkande kofodret till sådan lärare eller lärarinna utginge in natura, skoldistriktet
måtte af statsmedel få bekomma ett årligt bidrag af 66 kronor
67 öre till denna del af lärarens eller lärarinnans aflöning — måtte öka
förslagsanslaget till »lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor»
med 360,000 kronor.

Innan utskottet går att redogöra för motiven till omförmälda förslag
samt att öfver samma förslag afgifva yttrande, anser sig utskottet här
böra meddela en öfversigt af de vigtigaste gällande stadganden rörande
folkskolelärarepersonalens aflöningsvilkor.

Rörande sjelfva ajlöningen finnes genom kongl. kungörelsen den 20
januari 1882 med deri senast genom kongl. kungörelsen den 5 oktober
1891 vidtagna ändringar stadgadt, bland annat:

(§ 1) att ordinarie lärare eller lärarinna, som efter undergången godkänd
afgångsexamen från seminarium blifvit vid folkskola anstäld i föreskrifven
ordning, skall åtnjuta i årlig lön minst 600 kronor; att, om ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola i denna egenskap oförvitligt
tjenstgjort under 5 år, han eller hon skall för 8 månaders undervisning
af i skolåldern varande barn i lön erhålla minst 700 kronor; att ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola ock skall af skoldistriktet förses med
tjenlig bostad och nödigt bränsle, hvarjemte äfvenledes bör åt honom eller
henne anskaffas sommarbete och vinterfoder för en ko, eller ock, der hinder
eller svårigheter af lokala eller andra förhållanden derför möta, minst
värdet af 8 hektoliter 25 liter spanmål, hälften råg och hälften af det
eller de andra sädesslag, i hvilka kronotionden inom orten utgår, i ersättning
lemnas; att dessutom, så vidt sig göra låter, bör åt läraren eller
lärarinnan, till brukning för eget behof af jordfrukter upplåtas ett lämpligt
jordland, hvilket skall noga afskiljas från skolträdgård;

(§ 2) att för öfriga lärare eller lärarinnor, som äro anstälda vid skolor,
upprättade af hela skoldistriktet, kyrkostämma, der icke annorlunda är eller
kan vara föreskrifvet, eger att besluta om erforderliga löneförmåner; samt

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

(§ 3) att för lärare eller lärarinna vid folkskola äfvensom för biträdande
lärare eller lärarinna vid folkskola, till hvilkens aflöning statsbidrag
utgår och hvilkens tjenstgöring, sa vidt den afser i skolåldern varande
barn, fortgår utöfver 8 månader af aret, lönen skall för hvarje
Överskjutande månad ökas med en åttondedel af det belopp, hvartill lärarens
eller lärarinnans årliga minimilön beräknas, husrum, bränsle och
kofoder deri icke inberäknade.

Beträffande åter lönetillskott af allmänna medel är genom kongl. kungörelsen
den 5 juni 1885, med deri senast genom kongl. kungörelsen den
5 oktober 1891 vidtagna ändringar föreskrifvet, bland annat:

(§ 1) att till aflönande af hvarje ordinarie lärare eller lärarinna vid
folkskola, som i årlig lön åtnjuter, utom husrum, vedbrand och kofoder
eller ersättning derför, minst 600 kronor, samt hvarje annan examinerad,
vid folkskola antagen lärare eller lärarinna, som i årlig lön erhaller, förutom
nämnda naturaförmåner eller ersättning derför, minst 500 kronor,
skoldistrikt eger, derest läraren eller lärarinnan meddelar undervisning i
skolan minst 8 månader af året, att af statsmedel bekomma ett årligt
bidrag, motsvarande två tredjedelar af den lön, läraren eller lärarinnan,
förutom husrum, vedbrand och kofoder eller ersättning derför, åtnjuter,
hvilket bidrag dock ej, utom i det i § 2 angifna fall ma öfverstiga 400
kronor; samt

(§ 2) att, derest ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola i denna
egenskap oförvitligt tjenstgjort under 5 år och lönen till honom eller
henne således utgår för 8 månaders undervisning med minst 700 kronor
jemte de i lag bestämda naturaförmåner eller ersättning derför, skoldistriktet
eger att erhålla statsbidrag med 466 kronor 67 öre.

Hvad derefter angår de skäl, hvarpå motionärerna grundat sina förslag,
så har herr Zotterman till en början erinrat, hurusom han jemte
herr Jakobson i Karlshult i motion vid 1891 års riksdag föreslagit, att
Riksdagen måtte besluta sådan ändring uti § 1 mom. 2 af kongl. kungörelsen
den 25 maj 1888 angående aflöning åt lärare och lärarinnor vid
folk- och småskolor, att bestämmelsen om att åt ordinarie folkskolelärare
och lärarinnor borde af skoldistrikt anskaffas sommarbete och vinterfoder
för en ko in natura måtte utgå och i dess ställe ersättning för
dessa naturaförmåner bestämmas till 120 kronor per ar, eller åtminstone
till minst 100 kronor för samma tid. Motionärerna hade såsom stöd för
motionen erinrat derom, att bestämmelserna angående sommarbete och

4 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

vinterfoder in natura för skollärarens ko eller dessa naturaförmåners ersättande
med ett visst penningebelopp gifvit anledning till rätt talrika
strider mellan skollärare och församlingar samt laga besvär från den ena
eller andra partens sida, till och med från bådadera; att en sådan strid i
flera afseenden vore att beklaga, särskild! med afseende på folkskoleundervisningens
jemna gång och utveckling; samt att det derför vore ur folkskolans
eget intresse af behofvet påkalladt, att orsakerna till striderna i
detta fall borttoges och att ett bestämdt lagstadgande åstadkommes.

Frågan hade blifvit behandlad i sammansatt stats- och lagutskott
tillsammans med väckta förslag om, att en viss del af ersättningsbeloppet
skulle utgå af statsmedel. Utskottet hade tillstyrkt, att den omhandlade
naturaprestationen skulle under benämning[~»ersättning för kofoder»
utgå med 100 kronor för år, med rätt för skoldistrikt att af statsmedel
såsom bidrag härtill erhålla två tredjedelar af beloppet, eller 66 kronor
67 öre, hvilket tillstyrkande Andra Kammaren godkänt utan diskussion.
I. Första Kammaren hade åter frågan fallit, enär denna kammare icke
ville vara med om att låta staten träda emellan för att betala ett särskild!
kommunens åliggande. Och det hade icke lyckats de båda kamrarna att
ena sig i denna punkt, hvadan frågan för denna gång fallit.

Vid 1892 ars lagtima riksdag hade emellertid kofoderfrågan åter
kommit före med anledning af i Andra Kammaren väckta motioner af
herrar K. E. Holmgren och A. Göransson, af hvilka den senare i hufvudsak
upptagit det sammansatta stats- och lagutskottets förslag. Utgången
hade väsentligen blifvit densamma som vid 1891 års riksdag.

Man skulle kanske för den skull kunna tycka, att frågan om kofodersersättningen
icke vid denna Riksdag borde å nyo framkomma. Men
motionären tilläte sig påpeka, att just frågans utgång vid senaste riksdagar
tydligt gafve vid handen, att hon nu borde å nyo väckas i hufvudsakligen
enahanda syfte som det i den af motionären år 1891 afgifna
motionen. Ty för det första hade under behandlingen af frågan ej blott
i utskottet, utan äfven i de båda kamrarna det i motionen påpekade
faktum af stridigheter vitsordats samt i likhet med motionen uttalats
den önskan, att ändring i detta fall måtte till folkskolans eget bästa
åstadkommas. För det andra hade motionären fullt skäl påstå, att frågan
fallit i Första Kammaren just på grund deraf, att hon behandlats ickeiför
sig, utan i sammanhang med frågan om att en viss del af det kontanta
ersättningsbeloppet skulle utgå af statsmedel. Motionären hade sålunda
all anledning tro, att, om frågan återkomma i sådan form, att hon fri -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

gjordes från fordran på statsbidrag till vare sig 3/3 eller till och med
blott l/3 af beloppet, hon skulle vinna Första Kammarens bifall.

Då utsigt icke funnes att få kofodret ersatt med större belopp än
100 kronor per år, skulle motionären nu, i olikhet mot år 1891, stanna
ensamt vid detta belopp. Men på det att vissa lärare eller lärarinnor i
norra delen af vårt land icke måtte lida någon minskning uti deras nuvarande
inkomster, ville motionären lika med vederbörande utskott åren
1891 och 1892 föreslå, att dessas rätt bevarades; hvarjemte motionären
ansåge sig med utskotten böra, för undvikande af någon rubbning uti pensionsförhållandena,
föreslå, att kofodersersättningen tydligt angåfves såsom
sådan uti det nya stadgandet.

Herrar Nilsson och Svensson hafva till stöd för sin motion allenast
åberopat motiveringen till ett af herr K. E. Holmgren vid 1892 års lagtima
riksdag väckt förslag (motionen n:o 114 inom Andra Kammaren) af
väsentligen enahanda lydelse, hvilket förslag Andra Kammaren för dess
del då antog med allenast en mindre ändring i formelt hänseende. I
denna motivering lemnade motionären ett referat af statistiska centralbyråns
i sjunde häftet af aflönings- och pensionsstatistiken intagna redogörelse
för det sätt, hvarpå gällande stadgande om folkskolelärares rätt till
kofoder eller ersättning derför blifvit tillämpadt, hvarjemte motionären
åberopade af honom uppgjorda tabeller öfver antalet lärare, som på det
ena eller andra sättet utbekomme aflöningsförmånen kofoder. Motionären
anförde vidare, att af berörda redogörelse otvetydigt framginge, att gällande
bestämmelse angående den folkskolelärare tillkommande löneförmånen af
kofoder vore synnerligen olämplig. Då bestämmelsens mening äfven i sådana
hänseenden, i hvilka den vore ämnad att vara klar, vore tvetydig och
i andra hänseenden åter syntes vara afsedd att vara sväfvande, vore det
ej underligt, att densamma upprepade gånger gifvit anledning till ledsamma
tvistigheter mellan löngifvare och löntagare. Otvetydigt syntes
ock den praxis, som utbildat sig i enlighet med eller vid sidan af denna
bestämmelse, gifva vid handen, i hvilken rigtning en rättelse af densamma
borde göras. I det ojemförligt största antalet fall, 4,854 af 5,432, utginge
nemligen denna löneförmån i penningar, och der den detta gjorde,
utginge åter ersättningen oftast till ett fast belopp, i 3,062 fall af 4,854,
och minst ofta efter den grund, som i lagen syntes vara afsedd, nemligen
efter årets inarkegångspris — endast i 654 fall af 4,854. I enlighet härmed
borde alltså i stället för kofoder lemnas en penningersättning, och
denna borde bestämmas till ett rundt belopp.

6 Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Redan nu, då denna löneförmån i verkligheten allmännast utginge i
penningar, och ännu mer om detta sätt för dess utbekommande blefve i
lag föreskrifvet, syntes skäl ej förefinnas, hvarför icke skoldistriktet äfven
till denna del af folkskolelärarens lön skulle erhålla bidrag af statsmedel,
och ej heller vore anledning att för statsbidragets proportion i fråga om
denna del af lönen bestämma annan grund, än den, som eljest i fråga om
den kontanta lönen vore gällande. Endast det borde iakttagas, att statsbidraget
till kofodersersättningen öfverallt skulle utgå med samma belopp.

Otvifvelaktigt skulle det således vara ändamålsenligt att åvägabringa
en sådan ändring i författningen, att kofodret uteslötes från folkskolelärarnes
löneförmåner, och i stället en bestämd penningersättning, till
hvilken staten skulle bidraga med två tredjedelar, bland dem uppfördes.
Men då svårigheter antagligen mötte att på en gång uppnå detta mål,
syntes man för det närvarande böra åtnöja sig med en annan utväg, hvilken
kunde till det väsentligaste hafva olägenheterna af nu gällande bestämmelse,
oaktadt denna qvarstode oförändrad, och hvilken tillika beredde
kommunerna den lindring beträffande äfven den ifrågavarande delen af
folkskolelärarnes lön, som de eljest för den kontanta lönen åtnjöte. En
sådan utväg vore den att bevilja de skoldistrikt, i hvilka kofodersersättningen
minst uppginge till ett kontant belopp, i någon mån öfverstigande
det nuvarande medelbeloppet, förslagsvis 100 kronor, ett bidrag af statsmedel
med två tredjedelar af beloppet, förslagsvis 66,67 kronor. Men i
sådan händelse skulle rättvisan kräfva, att äfven i det fall, då på grund
af lärarens derom lagenligt gjorda yrkande kofodret fortfarande utginge
in natura, skoldistriktet blefve berättigadt till enahanda förmån af statsbidrag.
Om Riksdagen fattade beslut i nu angifna syfte, skulle, på samma
gång som skoldistriktens utgifter något minskades, de anledningar till tvister
mellan församlingarna och folkskolelärarne, som gällande bestämmelser
i förevarande hänseende för det närvarande i rikt mått medförde, på
grund af omständigheternas magt af sig sjelfva så godt som helt och hållet
försvinna. Kostnaden för statsverket, som ett bifall till förslaget skulle
medföra, ansåge motionären kunna beräknas till 360,000 kronor.

Såsom af det förestående framgår, skilja sig de båda föreliggande
motionerna från hvarandra, dels derutinnan, att, medan i herr Zottermans
motion föreslås sådan ändring i vederbörande författning, att kofodret skulle
såsom aflöningsförmån upphöra och viss ersättning i penningar af kommunen
i dess ställe lemnas, de nuvarande lärarnes rätt att bibehållas

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

vid naturaförmånen eller högre ersättningsbelopp dock oförkränkt, i herrar
Nilssons och Svenssons motion allenast ifrågasättes, att, för den händelse
vederbörande distrikt i stället för kofoder lemnade lärare vederlag i penningar
till visst belopp eller ock kofodrets utgående in natura egde rum
på grund af yrkande från vederbörande lärares sida, staten skulle träda
emellan och lätta distriktets börda, dels och derutinnan att, medan herrar
Nilsson och Svensson önska, att den af dem förordade förändringen skall
ega tillämpning äfven med afseende å examinerade extra ordinarie lärare,
herr Zotterman med sitt förslag afser allenast den ordinarie lärarepersonalen.

I likhet med motionärerna samt de utskott, som vid de båda senaste
lagtima riksdagarne i frågan sig yttrat, anser utskottet det nuvarande
stadgandet om folkskollelärares rätt till kofoder eller ersättning derför
icke vara fullt klart och tydligt affattadt. De af detta förhållande härflytande
olägenheterna synas utskottet dock hafva blifvit i viss mån öfverdrifna.
Sant är visserligen, att på en del ställen stadgandet gifvit anledning
till tvister mellan skollärare och församling, men dessa ställen utgöra
ett försvinnande fåtal i jemförelse med dem, der någon tvist icke försports;
och i alla händelser lärer det, då nu tvisterna i flera fall dragits under
Kongl. Maj:ts pröfning, vara att förvänta, att en säkrare uppfattning af
stadgandets innebörd skall kunna i praxis utbilda sig. Nekas kan emellertid
icke, att ett obligatoriskt utbyte af det föråldrade aflöningssättet kofoder
in natura mot ersättning i penningar, på sätt herr Zotterman ifrågasatt,
skulle medföra afsevärda fördelar. Härvid möter emellertid svårighet
att finna ett för hela riket afpassadt belopp för ersättningens utgörande.
Så väl värdet af naturaförmånen som den ersättning, hvilken derför faktiskt
lemnas, är nemligen väsentligen olika i olika landsdelar. Under det
att sålunda särskildt i de norra provinserna fastställandet af det belopp
af 100 kronor, som motionären i sådant hänseende förordat, skulle innebära
en minskning i lärarnes löneförmåner, skulle åtgärden å andra sidan
för ett stort antal provinser medföra en icke oväsentlig förhöjning deri.
Med afseende just å denna stora olikhet torde något annat belopp än 100
kronor icke höra ifrågakomma, och vederbörande utskott vid de senaste
riksdagarne uttalade sig också för detta belopp.

Då emellertid genom dess antagande, på sätt herr Zotterman ifrågasatt,
ett stort antal kommuner skulle af staten åläggas större uppoffringar
för skolväsendet än dem, de nu äro underkastade, synes billigheten ovilkorligen
fordra, att regleringen icke genomföres annat än under förutsättning
att staten, såsom herrar Nilsson och Svensson ifrågasatt, träder emellan

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

och lättar bördan för kommunerna. Frågan blir då, om kofoderförmånens
obligatoriska utbytande mot ersättning i penningar är ett önskningsmål af
så afsevärd betydelse, att staten under nuvarande förhållanden bör för
dess^genomförande åtaga sig en årlig utgift af mellan 800,000 och 400,000
kronor. Denna fråga kan utskottet icke annat än besvara nekande. De
för landet så utomordentligt vigtiga beslut i försvars- och skattefrågorna,
hvilka fattades af 1892 års urtima Riksdag, hafva för statsverket medfört
så betydande ^utgifter, att man, enligt utskottets förmenande, af hänsyn
dertill för närvarande måste afstå från förverkligande af sådana, statsbidrag
i större utsträckning kräfvande reformer, hvilka såsom den nu ifrågasatta
icke kunna anses vara af någon mer angelägen art.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, får utskottet hemställa:

a) att herr Zottermans motion icke må af Riksdagen
bifallas; och

b) att icke heller herrar Nilssons och Svenssons
motion må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 14 april 1893.

På det sammansatta utskottets vägnar:

F. A. BOSTRÖM.

Reservationer:

af herr S. G. von Friesen, som ansett, att utskottet bort hemställa
om bifall till herrar Nilssons och Svenssons i ämnet väckta motion; och

af herrar A. A. Lilienberg, O. Jonsson och F. Andersson.

STOCKHOLM, TRYCKT I CKNTBAL-TRYCKERIET, 18 91.