Sammansatta beviltnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Utlåtande 1963:Bevul1u2 - höst
Sammansatta beviltnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
1
Nr 2
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om avveckling av fideikommiss m. m.,
dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning
om inkomstbeskattning av fideikommissbo,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 25 januari 1963 dagtecknad proposition, nr 5, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen hilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) lag om avveckling av fideikommiss;
2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom;
samt
3) lag angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag.
Kungl. Maj :t har vidare genom en den 25 januari 1963 dagtecknad proposition,
nr 26, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av protokoll
över finansärenden föreslagit riksdagen att antaga vid denna proposition fogade
förslag till
1) förordning om inkomstbeskattning av fideikommissbo, in. in.;
2) förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss; samt
3) förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften.
Propositionen nr 5 har hänvisats till lagutskott och tilldelats första lagutskottet,
medan propositionen nr 26 hänvisats till bevillningsutskottet. Genom
överenskommelse mellan nämnda utskott har båda ärendena hänskjutits
till behandling av sammansatt bevillnings- och första lagutskott.
I anledning av nämnda propositioner har följande motioner väckts, nämligen
dels
vid vårsessionen
de likalydande motionerna 1:575 av herr Hanson, Per-Olof, in. fl. samt
II: 706 av fru Gärde Widemar m. fl.,
de likalydande motionerna I: 576 av herrar Kaijser och Sveningsson samt
II: 704 av herr Fröding m. fl.,
de likalydande motionerna I: 577 av fröken Ljungberg m. fl. samt II: 705
av fru Gunne m. fl.,
1 llihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. iVr 2
2 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
de likalydande motionerna I: 578 av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 708 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. ävensom
motionen II: 707 av herr Nilsson i Svalöv och
motionen II: 709 av herr Wachtmeister,
dels ock vid höstsessionen
motionen I: 785 av herr Elof sson, Gustaf, och herr Nilsson, Yngve, samt
motionen I: 786 av herr Jacobsson, Gösta.
I anledning av propositionen nr 5 har dessutom väckts följande motioner,
nämligen
dels vid vårsessionen
de likalydande motionerna I: 572 av herr Bengtson m. fl. samt II: 699 av
herr Gustavsson i Alvesta m. fl.,
de likalydande motionerna I: 574 av herr Schött m. fl. samt II: 698 av herrar
Anners och Nilsson i Göingegården, ävensom
motionen I: 573 av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl. samt
motionen II: 700 av herrar Tobé och von Friesen,
dels ock vid höstsessionen
motionen I: 784 av herr Hernelius och fröken Stenberg.
I anledning av propositionen nr 26 har — utöver vad ovan sagts — väckts
följande motioner, nämligen
vid vårsessionen
de likalydande motionerna I: 579 av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Enarsson
samt II: 703 av herr Palm, ävensom
motionen II: 701 av herr Hamilton m. fl. och
motionen II: 702 av herr Hamilton in. fl.
Sammansatta utskottet har behandlat nämnda motioner i samband med
propositionerna.
Flertalet av de under vårsessionen väckta motionerna har varit föremål
för remissbehandling. Redogörelse för motioner och däröver avgivna remissyttranden
lämnas nedan i ett särskilt avsnitt av framställningen.
Propositionernas huvudsakliga innehåll
I propositionen nr 5 framlägges förslag till lag om avveckling av fideikommiss.
Enligt lagförslaget skall fideikommiss i regel avvecklas, när nuvarande
innehavaren avlider. Egendomen skall då fördelas så att den som enligt
fideikommissurkunden är närmaste efterträdare till den avlidne innehavaren
erhåller hälften av egendomen, medan återstoden fördelas mellan den
avlidnes arvingar och testamentstagare. Avvecklingen skall ske under medverkan
av en särskild nämnd, fideikommissnämnden.
För att undvika följderna av en olämplig splittring av fideikommissegendomarna
föreslås, att aktiebolag skall kunna bildas på grundval av de större
jord- och skogsfideikommissen. Genom att aktiebolag bildas beräknas en
eljest föreliggande risk för att arrendatorerna vid en avveckling skall rub
-
3
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
bas i sin besittning av arrendegårdarna väsentligen bli eliminerad. Härigenom
väntas också i många fall förutsättningar finnas att lösa andra problem
som sammanhänger med en avveckling av fideikommissen, nämligen de anställdas
pensionering, skyddet av kulturvärdena och naturvårdsintressena.
Den utväg som propositionen sålunda anvisar avser att bereda fideikommissintressenterna
möjlighet att bevara egendomen odelad inom släkten. Om
dessa emellertid inte vill begagna denna möjlighet, avses det allmännas intresse
att undvika en splittring av egendomen i förekommande fall kunna
tillgodoses genom inlösningsrätt för det allmänna, avseende jord- och skogsområdena
samt betydande kulturvärden.
För rena undantagsfall innehåller propositionen en möjlighet för Kungl.
Maj :t att förordna, att fideikommiss tillsvidare skall få bestå.
Särskilda regler föreslås beträffande avvecklingen av s. k. atypiska fideikommiss.
I propositionen nr 26 framlägges förslag till de regler i inkomst- och arvsskattehänseende
m. in. som föranledes av fideikommissavvecklingen.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
FÖRSLAGEN
De vid propositionen nr 5 fogade förslagen är av följande lydelse:
1) Lag
om avveckling av fideikommiss
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
Fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för medlemmar
av en eller flera släkter, skall avvecklas enligt vad i denna lag sägs.
2 §•
I denna lag förstas med innehavare av fideikommiss den som innehar
egendomen med den rätt som följer av fideikommissurkunden. Besittes efter
förutvarande innehavares död egendomen enligt särskild föreskrift av
efterlevande make, dödsbodelägare eller annan, skall dock den anses som
fideikommissets innehavare, vilken skulle varit berättigad att inneliava
egendomen, om sådan särskild rätt ej funnits.
Med fideikommissinnehavarens efterträdare förstås den som enligt fideikommissurkunden
eller därpå grundat förordnande är berättigad att, när
innehavarens rätt upphör, bliva ny innehavare av fideikommisset. Såsom
efterträdare skall dock, om fideikommisset enligt urkunden ej må tillträdas
av innehavare av annat fideikommiss, ej anses den som jämlikt 7 §
tagit och icke därefter avstått från efterträdarandel i annat fideikommiss än
det varom är fråga.
Tiden för upphörandet
3 §.
Fideikommiss som avses i 1 § skall, om ej i denna lag annorlunda stadgas,
upphöra, när den som vid lagens ikraftträdande är innehavare av fideikommisset
avlider.
4 §.
Är vid fideikommiss i lös egendom, som ej skall åtfölja visst fastighetsfideikommiss,
den i 3 § angivne innehavarens efterträdare avlad före instiftandet
eller, om fideikommisset instiftats genom testamente, före testators
död, skall fideikommisset upphöra först när den innehavare avlider,
vars efterträdare är avlad efter sagda tidpunkt.
5 §•
Frånträder innehavare, vid vars död fideikommisset eljest skolat upphöra,
egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss eller taga efterträdarandel
däri jämlikt 7 §, skall fideikommisset upphöra, när näste innehavare
avlider.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 5
6 §.
Har fideikommissegendom synnerligt kulturhistoriskt värde eller äro eljest
särskilda skäl därtill, må Konungen förordna att fideikommissurkundens
bestämmelser skola äga tillämpning tills vidare eller till dess i beslutet
angiven innehavare av fideikommisset avlider.
Egendomens fördelning
7 §■
När fideikommiss upphör, skall den avlidnes efterträdare taga hälften av
egendomen. I återstoden skall tagas arv eller testamente som om den tillhört
den avlidne.
8 §.
Vid skifte av egendomen äger efterträdaren, utan hinder av vad i testamente
må vara förordnat, på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård
med där förvarade samlingar så ock annan fast egendom, på vilken bedrives
jord- eller skogsbruk och som lämpligen bör bevaras odelad. Finnas
flera huvudgårdar, må efterträdaren taga en av dem efter eget val. Förslår
ej lotten, må efterträdaren lämna lösen i pengar.
9 §•
Innehåller fideikommissurkunden föreskrift om vem egendomen skall
tillfalla därest fideikommisset upphäves, länder denna föreskrift till efterrättelse
utan hinder av vad i 7 och 8 §§ stadgas.
10 §.
Finnes ej efterträdare, skall i egendomen tagas arv eller testamente som
om den tillhört den avlidne. Föreskrives i fideikommissurkunden för sådant
fall, att egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens arvingar
eller andra släktmedlemmar eller användas för välgörande eller annat ändamål,
länder i stället denna föreskrift till efterrättelse.
Förmåner m. m.
11 §•
Utan hinder av att fideikommisset upphört, må envar njuta till godo den
rätt att efter innehavarens död kvarsitta till fardag, som må tillkomma honom
enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande eller
ock enligt förordningen den 3 april 1810 huruledes rättelse och förklaring
uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas samt vad i avseende på fardag
av fideikommissegendom kommer att iakttagas.
12 §.
Äger efterlevande make eller annan enligt fideikommissurkunden eller
därpå grundat förordnande rätt till annan förmån än i 11 § sägs, må han
njuta förmånen till godo, ändå att fideikommisset upphört. Är han på grund
av vad i denna lag stadgas berättigad att taga del i egendomen, äger han
dock icke utan att avstå därifrån tillgodonjuta förmånen; utan hinder av
vad nu sagts må likväl förmån, som börjat utgå före fideikommissets upphörande,
tillgodonjutas intill dess den till förmånen berättigade tagit del
i egendomen.
Var innehavaren skyldig att i enlighet med vad i fideikommissurkunden
eller därpå grundat förordnande stadgas svara för underhåll av grav, un
-
6 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
derstöd åt fattiga eller annat dylikt, skall det avsedda ändamålet i erforderlig
mån tillgodoses även efter det fideikommisset upphört.
13 §.
Pension eller annan dylik förmån vilken, när fideikommisset upphör,
utgår på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, som förmånstagaren
eller anhörig till honom innehaft på fideikommissfastighet, må även
därefter njutas till godo.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning på pension eller annan
dylik förmån i anledning av arrende.
14 §.
Förmån som avses i 11 §, 12 § första stycket eller 13 § skall, om det begäres
av förmånstagaren, säkerställas genom inteckning i fastighet eller
på annat betryggande sätt. Är förmånen bestämd annorledes än i pengar,
skall den, om skäl äro därtill, på yrkande av egendomens ägare ersättas
med penningbelopp att utgå på en gång eller å särskilda tider.
Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fall som avses i 12 §
andra stycket.
Nyttjanderättsavtal
15 §.
Har före fideikommissets upphörande slutits arrende- eller hyresavtal
beträffande sådan fastighet, som ej är att anse såsom huvudgård, gäller
avtalet jämväl för den som erhåller egendomen jämlikt denna lag; dock
skall, om de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för
avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån
stridande mot hans berättigade anspråk, vara honom öppet att uppsäga
avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det ägaren tillträdde
egendomen, är han sin rätt förlustig.
Uppsäges avtalet av anledning som nu sagts, är ägaren, om han ej åtnöjes
med det i avtalet betingade vederlaget, berättigad att av nyttj anderättshavaren
erhålla skälig ersättning för den tid denne efter ägarens tillträde
av egendomen utövat nyttjanderätten.
Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är
stadgat, är villkoret utan verkan mot nyttjanderättshavaren.
Större jord- och skogsegendomar
16 §.
Har fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk, sådan storlek,
belägenhet och beskaffenhet i övrigt, att dess bevarande såsom en enhet är
av betydande allmänt intresse, må Konungen, om det erfordras för att förebygga
uppdelning av egendomen, i samband med fideikommissets avveckling
förordna att egendomen skall mot lösen avstås till kronan eller till kommun,
som Konungen bestämmer.
Inlösningsrätten må förklaras omfatta även sågverk och annan fast anläggning,
som lämpligen bör nyttjas i samband med jord- eller skogsbruket,
samt, om det finnes påkallat för vinnande av lämplig ägoanordning
eller ändamålsenlig drift, jämväl annan mark.
Beträffande inlösen skola i tillämpliga delar gälla de allmänna bestämmelserna
i lagen om expropriation.
7
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Kulturvärden
17 §.
Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker eller andra föremål
av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad vård, skingras eller
bortflyttas, må Konungen, när fideikommisset avvecklas, förordna att samlingen
skall mot lösen avstås till kronan eller kulturvårdande institution,
som Konungen bestämmer.
Kan enighet ej nås om lösesummans storlek, skall frågan avgöras av
skiljemän. Beträffande sådan tvist skall lagen om skiljemän gälla i tilllämpliga
delar; dock skall inlösaren, om ej synnerliga skäl till annat föranleda,
svara för ersättningen till skiljemännen och gälda motpartens skäliga
kostnad för förfarandet.
Fideikommissnämnden
18 §■
Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en särskild
nämnd, fideikommissnämnden.
Fideikommissnämnden skall utreda frågor som avses i 6, 16, 17 och 38 §§
samt till Konungen göra de framställningar, som föranledas av utredningen.
Vidare skall nämnden främja avvecklingen genom rådgivande och vägledande
verksamhet samt meddela beslut, som enligt vad nedan stadgas ankommer
på nämnden.
19 §-
Fideikommissnämnden består av ordförande och fyra ledamöter, vilka
utses av Konungen för en tid av fem år eller, vid komplettering av nämnden,
för återstående tid av löpande period. Suppleanter utses till det antal
Konungen bestämmer.
Mot beslut som av fideikommissnämnden meddelas enligt denna lag ma
talan ej föras.
Närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet meddelas av
Konungen.
20 §.
Fideikommissnämnden och den nämnden förordnar äga erhålla tillträde
till egendom, som omfattas av avvecklingen, samt taga del av handlingar,
som röra egendomen. Den som har egendomen i sin vård är pliktig att efter
anmaning lämna nämnden förteckning över egendomen.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse vad nämnden med stöd
av denna paragraf föreskrivit, äger nämnden förelägga honom vite.
Förfarandet vid avvecklingen
21 §.
Avlider fideikommissinnehavare, skall den som har egendomen i sin vård
inom en månad anmäla dödsfallet till fideikommissnämnden.
22 §.
När fideikommiss upphör enligt vad ovan stadgas, skall fideikommissets
egendom behandlas som ett särskilt bo, fideikommissbo.
8 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
23 §•
Om förvaltning och utredning av fideikommissbo samt om skifte av boets
egendom skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna lag,
vad i 18—20 och 22—24 kap. ärvdabalken sägs äga motsvarande tillämpning.
I fråga om konkurs, så ock om laga domstol och delgivning skall i tillämpliga
delar gälla vad i allmän lag är stadgat för dödsbo.
bideikommissurkunden skall intagas i bouppteckningen eller fogas därvid
i bestyrkt avskrift.
24 §•
Fideikommissnämnden äger påkalla, att egendomen avträdes till förvaltning
av boutredningsman. Har egendomen avträtts till sådan förvaltning, må
delagarna icke utan nämndens medgivande själva övertaga förvaltningen.
Boutredningsman skall vid fullgörandet av sitt uppdrag samråda med
nämnden. Han är pliktig att på begäran lämna nämnden upplvsningar om
boet och dess förvaltning.
25 §•
På ansökan av fideikommissboet eller delägare däri skall rätten genom
kungörelse förelägga dem som vilja göra gällande anspråk på annan förmån
an fardagsratt eller på fullgörande av skyldighet som sägs i 12 § andra stycKet
att inom viss tid ej understigande tre och ej överstigande sex månader
I.1!3? kungörandet hos rätten anmäla anspråken vid äventyr att dessa eliest
torlalla, om de ej ändå äro kända.
Ansökningen skall göras hos rätten i den ort där fideikommissets huvudgard
ar eller, om huvudgård ej finnes, rätten i den ort där den avlidne
lideikommissinnehavaren skolat svara i tvistemål i allmänhet. Vid ansök,
skalJ vara togad forteckning över kända anspråk. Sedan kungörelse
ttardats, skall den inforas en gång i allmänna tidningarna och en gång i
^.nl3g }nom ?rten\ °m handläggningen skall i övrigt vad om kallelse^ å
okanda borgenärer ar stadgat äga motsvarande tillämpning.
Hava delägarna giltig anledning antaga att förmån som angives i urkunden
ej vidare skall utgå, skall vid tillämpningen av denna paragraf den förmanen
ej anses sasom känd. ö
“D S
.
^eikom™lssaälnnden äger under avvecklingen föra talan om säkerstäliande
av andamal som avses i 12 § andra stycket.
27 §■
bideikommissnamnden må meddela förbud vid vite att under awecklingen
utan nämndens tillstånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra trädfai7d§e
6r Parkanlaggning eller skingra eller bortflytta samling som avses
28 §.
samh^nö''1 Stent medSlvande må ej under avvecklingen genom tillskott i
ris eeen^Z0^ knm§ av akehfr överlåtas sådan fideikommissboet tillhö
vifsaS
för hnlVf^8 * 1 § !ageilf den 18 Juni 1925 angående förbud i
riat J» -1 l b?, S’ lorening och stiftelse att förvärva fast egendom. I övve§r\£?
lcke,under avvecklingen med mindre fideikommissnämnden medgiförfoeas^v^då^mT
ingar 1 fldclk°nnuissboet, överlåtas eller däröver eljlsi
K,Hgrit^ d . ? ?n SOm överensstämmer med sedvanlig hushållning,
bideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning må ei undei
avvec lingen utlämnas utan fideikommissnämndens medgivande.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 9
29 §.
Utan fideikommissnämndens medgivande må ej skifte ske, ej heller legat
utgivas eller ändamålsbestämmelse verkställas ur oskiftat bo.
Avvecklingen är att anse som slutförd, när fideikommissnämnden lämnat
tillstånd till skifte eller meddelat bevis att vidare åtgärd för avvecklingen ej
påkallas.
30 §.
Företages rättshandling, för vilken enligt vad ovan stadgas Konungens
eller fideikommissnämndens medgivande erfordras, utan att sådant medgivande
inhämtats, skall rättshandlingen vara ogill.
Aktiebolagsbildning
31 §.
Konungen må medgiva innehavare av fideikommiss att tillskjuta fideikommissegendom
i samband med teckning av aktier i bolag, såframt denne
äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget. Aktierna och annat vederlag
skola därefter förvaltas såsom fideikommisskapital.
32 §.
Utan hinder av vad i lagen om aktiebolag föreskrives om antalet stiftare
äger fideikommissinnehavare bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom
och vidtaga de åtgärder som ankomma på stiftare.
Under avvecklingen av fideikommiss må fideikommissboet vara stiftare
av aktiebolag med tillskott av egendom som ingår i boet, och skall i sådant
fall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.
33 §.
Vid bildande av aktiebolag med tillskott av fideikommissbos egendom och
vid överförande av sådan egendom till aktiebolag genom tillskott i samband
med aktieteckning må efterträdaren under avvecklingen företräda fideikommissboet.
34 §.
I bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktier tecknats med tillskott av
egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling,
skall intagas bestämmelse att bolagsordningen skall vara fastställd
av Konungen och att, om ej Konungen annat föreskrivit, bolagsordningen
må ändras allenast med Konungens medgivande.
Särskilda bestämmelser
35 §.
Upphöra två eller flera fideikommiss med anledning av samma dödsfall,
skola de vid avvecklingen anses såsom ett enda fideikommiss, om efterträdaren
är samma person.
36 §.
Besittes, när fideikommiss upphör, egendomen på grund av stadgande i
fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande av efterlevande
make till förutvarande innehavare, skall med åtgärder för avvecklingens
genomförande anstå, till dess efterlevande makens rätt upphört.
1-f Biliang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. Nr 2
10 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
37 §.
Omfattar fideikommiss allenast egendom av ringa värde eller äro eljest
synnerliga skäl därtill, må Konungen på framställning av innehavaren förordna,
att fideikommisset genast skall upphöra. När fideikommisset upphör,
tillfaller egendomen innehavaren, om ej Konungen annat förordnar.
38 §.
Kan enligt fideikommissurkunden egendomen innehavas av två eller flera
samtidigt eller föreskriver urkunden att, när innehavarens rätt upphör, annan
än avkomling till honom skall vara närmast berättigad till egendomen,
skall fideikommisset upphöra vid den tidpunkt Konungen förordnar.
Konungen bestämmer ock, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till
fideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter, huruvida egendomen
skall tillfalla fideikommissets innehavare eller sättas under särskild
förvaltning för beredande av understöd åt behövande medlemmar av den
släkt, som stiftaren avsett att gynna, eller hur med egendomen eljest skall
förfaras. Förordnande som nu sagts må icke inkräkta på innehavares rätt
till fideikommissegendomen, med mindre denne lämnat medgivande därtill.
Har beslut om upphörande av fideikommiss som avses i första stycket
icke meddelats före den 1 januari 1980, skall fideikommisset upphöra nämnda
dag. Konungen meddelar därefter på framställning förordnande enligt
andra stycket.
Vad i denna paragraf stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om fideikommiss, beträffande vilket i fideikommissurkunden insatts särskild
ägare till egendomen, dock må i sådant fall förordnande enligt andra
stycket ej utan ägarens medgivande inkräkta på hans rätt till egendomen.
39 §.
Försummar någon vad som åligger honom enligt 21 §, dömes till dagsböter.
Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre den av fideikommissnämnden
anmälts till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.
Vad i 5 § lagen den 25 april 1930 angående införande av lagen om testamente
är stadgat om giltighet i visst fall av förordnande, som enligt 1 kap.
2 § sistnämnda lag skulle sakna laga verkan, skall med avseende å förordnande
av det innehåll som avses i 1 § denna lag gälla allenast om testator
avlidit före lagens ikraftträdande.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 11
2) Lag
om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §•
Vad i denna lag stadgas angående
inskränkning i bolags, förenings eller
stiftelses rätt att förvärva fast
egendom har ej avseende å
1. förvärv som sker omedelbart
på grund av stadgande i lag eller jämlikt
Konungens medgivande till expropriation;
2.
förvärv som genom testamente
göres av annan förening än ekonomisk
förening eller av stiftelse;
3. förvärv från kronan;
4. förvärv av järnväg.
Vad i denna lag stadgas angående
inskränkning i bolags, förenings eller
stiftelses rätt att förvärva fast
egendom har ej avseende å
1. förvärv som sker omedelbart
på grund av stadgande i lag eller jämlikt
Konungens medgivande till expropriation;
2.
förvärv som genom testamente
göres av annan förening än ekonomisk
förening eller av stiftelse;
3. förvärv från kronan;
4. förvärv av j ärnväg;
5. förvärv av fastighet, som utgör
fideikommiss eller ingår i fideikommissbo
under avveckling, såvida förvärvet
sker genom tillskott i samband
med teckning av aktier.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.
1 Senaste lydelse se SFS 1960: 193.
12 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
3) Lag
angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14 september 1944
(nr 705) om aktiebolag
Härigenom förordnas, att 228 § lagen den 14 september 1944 om aktiebolag
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
Om järnvägsaktiebolag
Vad i denna lag är stadgat gälle ej,
i den mån i lag eller författning särskilda
bestämmelser givas beträffande
aktiebolag för verksamhet av visst
slag.
(Föreslagen lydelse)
särskilt stadgat.
Vad i denna lag är stadgat gälle ej,
i den mån i lag eller författning särskilda
bestämmelser givas beträffande
aktiebolag, som bildas med tillskott
av egendom ingående i fideikommiss
eller fideikommissbo, eller
i fråga om aktiebolag för verksamhet
av visst slag.
228 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 13
De vid propositionen nr 26 fogade förslagen lyder:
1) Förordning
om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Fideikommissbo är i beskattningshänseende att anse som oskift dödsbo.
2 §•
Om fideikommissfastighet överföres till ett aktiebolag genom tillskott i
samband med aktieteckning, skall följande iakttagas.
Skattepliktig realisationsvinst eller avdragsgill realisationsförlust skall
icke anses uppkomma genom överföringen och ej heller om bolaget avyttrar
fastigheten eller den, som erhållit aktie i bolaget vid avveckling av
fideikommiss, avyttrar aktien.
överföringen skall icke medföra, att fideikommissinnehavare vid tillämpning
av bestämmelserna i förordningen den 27 mars 1954 (nr 142) om taxering
för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, skall anses hava överlåtit
fastighet.
Efter därom gjord framställning äger fideikommiss eller fideikomnnssbo
erhålla befrielse från beskattning av sådan intäkt av skogsbruk och av jordstyckningsrörelse,
som må föranledas av överföringen. Vid befrielse från
beskattning av intäkt av skogsbruk skall bolaget övertaga det för fideikommisset
eller fideikommissboet vid överföringen gällande ingångsvärdet och
det för fideikommisset eller boet gällande ingående virkesförrådet för skogen.
Vid befrielse från beskattning av intäkt av jordstyckningsrörelse skall
bolagets anskaffningsvärde för fastighet eller del av fastighet, som vid överföringen
ingår i jordstyckningsrörelsen, anses motsvara det i beskattningshänseende
gällande värdet av sådan fastighet eller fastighetsdel hos fideikommisset
eller fideikommissboet.
Efter därom av fideikommissinnehavare eller fideikommissbo gjord framställning
äger bolaget åtnjuta de värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar
och skogsvägar å fastigheten som skulle hava tillkommit fideikommisset,
fideikommissinnehavaren eller fideikommissboet om fastigheten
icke överlåtits.
3 §•
Fråga om befrielse från beskattning och om överförande av rätt till värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar och skogsvägar handlägges
av prövningsnämnden i det län, där fastigheten är belägen. Är fråga om fastighet
eller fastighetskomplex i mer än ett län, skall ärendet handläggas av
mellankommunala prövningsnämnden.
Framställning om befrielse och överförande ingives eller insändes till prövningsnämndcns
kansli och skall vara till kansliet inkommen före utgången
av året efter det varunder fastigheten överförts till bolaget. Har ansökan
gjorts hos annan prövningsnämnd än i första stycket sägs, skola handlingarna
omedelbart översändas till kansliet hos den prövningsnämnd som har att
pröva ansökningen.
4 §.
Om handläggning av framställning som avses i denna förordning, så ock
om fullföljd av talan mot beslut rörande tillämpning av förordningen skall i
14 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
tillämpliga delar gälla vad i taxeringsförordningen är stadgat rörande handIaggning
av besvär över taxeringsnämnds beslut och om fullföljd av talan
mot prövningsnämnds beslut rörande taxering.
5 §•
Berör beslut enligt 3 § första stycket åsatt taxering, skall av beslutet
betingad ändring i taxeringen vidtagas. Ändringen ankommer på den prövningsnämnd,
som har att taga befattning med taxeringen, eller, om besvär
rörande taxeringen äro föremål för prövning i högre instans, på denna.
Underrättelse angående beslut enligt 3 § första stycket skall i förekommande
fall tillställas den myndighet som har att vidtaga ändringen i taxeringen
samt länsstyrelsen i det län där bolagets styrelse har sitt säte för
att tillställas den taxeringsnämnd, som har att verkställa taxering av bolaaet.
6 §.
Konungen äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpning av
denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.
2) Förordning
om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Upphör fideikommiss med anledning av dödsfall efter vad i 3—6 §§ lagen
om avveckling av fideikommiss (avvecklingslagen) sägs, skall i enlighet med
bestämmelserna i denna förordning till staten utgå arvsskatt för vad som
på grund härav enligt 7—10 §§ och 12 § första stycket avvecklingslagen skall
tillfalla efterträdare eller annan.
2 §‘
Vid arvsbeskattning enligt denna förordning skola, med iakttagande av
vad nedan i 3—10 §§ sägs, bestämmelserna i förordningen den 6 juni 1941
om arvsskatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.
3 §•
Förvärv, som i 1 § denna förordning sägs, skall anses ske genom arv, om
egendomen tillfaller någon i hans egenskap av efterträdare eller såsom
arvinge, och eljest genom testamente.
Såsom arvlatare (testator) skall anses den, vars död föranlett fideikommissets
upphörande.
4 §.
Vid tillämpning av bestämmelserna i 11 § 1 mom. arvsskatteförordningen
skall den, som äger taga del i fideikommissegendomen enligt 7—10 §§ avveckhngslagen,
anses icke begagna sig av förmån, varom i 12 § första
stycket samma lag sägs.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 15
5 §•
Vid beräknande av behållning i fideikommissbo skall vad i 13 § 1 mom.
arvsskatteförordningen sägs äga tillämpning endast såvitt avser bouppteckningskostnad
och belopp som skall betalas i arvsskatt.
6 §.
Därest delägare i fideikommissboet eller boutredningsman gör framställning
därom i samband med ingivande inom vederbörlig tid av fideikommissbouppteckning
för registrering, skall beskattningsmyndigheten medgiva anstånd
med skattens fastställande i avbidan på att avvecklingen av fideikommisset
slutföres. Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med
bouppteckningens registrering. Vad i 52 § 1 mom. arvsskatteförordningen
är stadgat om skyldighet att gälda ränta skall äga motsvarande tillämpning.
Vid tillämpning av 17 § andra stycket arvsskatteförordningen skall där
angiven tid räknas från den tidpunkt då avvecklingen av fideikommisset är
slutförd.
7 §•
Vad i 19 § arvsskatteförordningen sägs om sammanläggning med tidigare
förvärv skall avse jämväl från samme arvlåtare (testator) härrörande lott,
för vilken skattskyldighet inträtt samtidigt med skattskyldigheten för den
lott om vars beskattning är fråga.
Sammanläggning skall i intet fall ske av vad som tillfaller efterträdare
i denna hans egenskap (efterträdarandel) med annan lott eller av annan
lott med efterträdarandel, ej heller av efterträdarandelar i fideikommiss
härrörande från skilda stiftare.
8 §■
Vad i 28 § fjärde stycket arvsskatteförordningen sägs om skattefrihet skall
äga motsvarande tillämpning då fråga är om beskattning av lott, för vilken
skattskyldighet inträtt vid dödsfallet, och arvingen (testamentstagaren)
från arvlåtaren (testator) erhållit annan lott, för vilken skattskyldighet
inträtt samtidigt.
Skattefrihet varom nu är fråga må åtnjutas å efterträdarandel endast
i den mån den icke kan tillgodoräknas å annan egendom, för vilken skattskyldighet
inträtt samtidigt eller tidigare.
9 §.
Skatt å efterträdarandel skall utgå enligt den närmast före den 1 januari
1959 gällande tariffen i 28 § arvsskatteförordningen.
10 §.
Konungen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av
skatt enligt denna förordning för sådan byggnad, trädgård, parkanläggning
eller samling, vars bevarande med hänsyn till egendomens historiska, vetenskapliga
eller konstnärliga värde är av allmänt intresse.
Jämväl i annat fall än nu sagts må Konungen, där synnerliga skal därtill
äro, medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt enligt denna forord
-
Konungen äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpning av
denna förordning. ___
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.
16 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
3) Förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften
Härigenom förordnas, att 1, 7 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften* skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
1 §•
fråSa om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till
följande avdelningar:
Fjärde avdelningen
Rikets hovrätter; krigsöverdomstolar; fideikommissnämnden; fångvårdsstyrelsen;
---ekonomisk försvarsberedskap.
7 §.
Från stämpelavgift---kronan befriad.
Dessutom äro---och
överförmyndare.
Expedition, som---från stämpel.
Frihet från - — riksdagens militieombudsman; i ärenden som hand
*a8§as>
av fideikommissnämnden; i mål och ärenden som anhängiggjorts
hos konsulardomare eller konsularrätt enligt lagen om konsularjurisdiktion
den 5 juni 1909;---förvärva jordbruksfastighet.
Under förutsättning-----körkortsutfärdande myndigheter.
Konungen äger---utländska hamnar.
8 §.
Följande enskilda---nedan stadgas.
Förvärv av fast egendom på grund av tillskott vid bildande av bolag
---egendomens värde.
Har den---egendomens värde.
Då lagfart sökes å järnväg eller å fastighet, som tillskjutits i enlighet
med lagen om avveckling av fideikommiss, utgår icke stämpelavgift.
Förvärv av fast egendom på grund av tillskott vid bildande av förening
---fast egendom.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.
1 Senaste lydelse av 1 § se 1962: 207, av 7 § se 1961: 202 och av 8 § se 1962: 576.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 17
Inledning
Med fideikommissförordnande förstås numera i allmänhet ett förordnande,
enligt vilket viss egendom för all framtid skall bevaras ominskad och
följa en bestämd successionsordning. Förordnandet har vanligen tillkommit
för att gynna viss släkt eller vissa släkter. Fideikommissets bestånd förutsätter,
att innehavaren icke får överlåta egendomen eller belasta den med gäld.
För närvarande finnes i vårt land enligt tillgängliga uppgifter 181 fideikommiss,
varav 125 i fast egendom.
Under detta århundrade har statsmakterna vid flera tillfällen haft sin
uppmärksamhet riktad på frågan om en avveckling av de bestående fideikommissen.
Sålunda anhöll 1914 års riksdag i skrivelse den 22 september
1914, nr 279, att Kungl. Maj :t måtte efter verkställd utredning ta under
övervägande, på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser måtte, där ej
särskild anledning till undantag förelåg, kunna upphävas, samt därefter för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Med anledning av denna riksdagsskrivelse erhöll envoyén Albert Ehrensvärd
i uppdrag att verkställa den begärda utredningen. Ehrensvärd blev
icke i tillfälle att slutföra uppdraget men avlämnade den 8 mars 1919 till
Kungl. Maj :t ett förslag till lag om fideikommisstiftelsers upplösning jämte
vissa förarbeten.
Den s. k. jordkommissionen, som tillsattes år 1919, fick bland annat i
uppdrag att fullfölja den av riksdagen begärda utredningen i fideikommissfrågan.
Då kommissionens verksamhet avbröts år 1923, förelåg i denna
fråga ett principutlåtande jämte vissa andra förarbeten. Dessa utredningar
trycktes i del VI av kommissionens betänkanden (SOU 1923: 40 s. 328 ff).
Den 23 maj 1924 avlät riksdagen till Kungl. Maj :t en skrivelse, nr 201,
vari riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t ville efter utredning snarast möjligt
framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att fastighet, som utgjorde
fideikommiss, skulle kunna, där ej särskilda skäl talade däremot, för bildande
av nya självständiga jordbruk eller egnahem helt eller delvis säljas
mot det att köpeskillingen i stället sattes såsom fideikommiss. Därjämte förklarade
riksdagen i samma skrivelse bland annat, att riksdagen fortfarande
ansåg det böra tagas under övervägande på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser,
där ej särskild anledning till undantag förelåg, kunde upphävas.
Med anledning av denna skrivelse utarbetades inom justitiedepartementet
ett förslag till lag om försäljning i vissa fall av fideikommissegendom.
Detta lagförslag remitterades den 13 mars 1925 till lagrådet, som avgav
yttrande däröver den 30 i samma månad. Något förslag i ämnet blev emellertid
ej framlagt för riksdagen.
Frågan om en avveckling av fideikommissen upptogs därefter till behandling
av lagberedningen men dess utredningar härom blev ej avslutade. I
samband med att andra lagstiftningsuppgifter uppdrogs åt lagberedningen
beslöt Kungl. Maj:t den 1 februari 1935, att frågan om fideikommissaweck
-
18 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
lingen skulle överlämnas till en eller flera särskilt tillkallade sakkunniga.
Därefter förordnade Kungl. Maj :t justitierådet E. Sandström att verkställa
utredning och avgiva förslag i detta ämne. Den 14 oktober 1935 överlämnade
den sakkunnige till Kungl. Maj:t en promemoria angående avveckling
av bestående fideikommiss jämte utkast till lag om avveckling av vissa fideikommissbestämmelser
(SOU 1935: 50). Något förslag blev emellertid icke
heller i anledning av detta betänkande framlagt för riksdagen.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 6 juni 1952 tillkallades dåvarande
revisionssekreteraren, numera borgmästaren B. G. Widegren och efter
bemyndigande den 30 april 1953 dåvarande assessorn, numera hovrättsrådet
C. U. V. Lundvik att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa
utredning av frågan om fideikommissens avskaffande. Med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 september 1956 tillkallades den 2 november
samma år såsom ytterligare sakkunniga ledamöterna av riksdagens
andra kammare, lantmästaren R. A. E. Eliasson, rektorn A. O. Hammar, lantbrukaren
S. F. Hansson, lantarbetaren S. G. F. Persson och förutvarande
statsrådet P. E. Sköld. De sakkunniga antog benämningen fideikommissutredningen.
Att såsom experter biträda utredningen förordnades dels den 31
oktober 1955 förste antikvarien G. B. Berthelson, innehavaren av Ericsbergs
fideikommiss friherre C. J. C. Bonde, överdirektören F. L. H. Johansson,
landstingsmannen S. H. Nilsson, innehavaren av Bratteborgs fideikommiss,
ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth, innehavaren
av Trolleholms fideikommiss greve C. Trolle-Bonde och överdirektören
H. C. B. Wetterhall dels den 12 november 1955 numera byrådirektören N.
A. Nilsson. Sedan den sistnämnde på därom gjord framställning erhållit
entledigande från sitt uppdrag, förordnades den 15 september 1956 numera
byrådirektören K. G. V. E. Grönhagen såsom expert åt utredningen. Utredningen
erhöll vidare biträde av lagbyråchefen S. V. Lundell vid behandlingen
av frågor rörande inkomst- och förmögenhetsskatt, varjämte numera
rätt savdelningschefen N. E. M. Åqvist medverkade vid behandlingen av
frågor angående arvsskatt. Utredningen avgav den 19 november 1959 ett
betänkande med förslag till avveckling av fideikommissen (SOU 1959:40).
Vid betänkandet är fogad reservation av ledamoten Eliasson och särskilda
yttranden av dels herr Berthelson, dels herrar Bonde, von Seth och TrolleBonde.
Yttranden över fideikommissutredningens betänkande har efter remiss
avgivits av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, kammarrätten, Stockholms rådhusrätt, statskontoret,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands
län, riksantikvarieämbetet, riksarkivet, riksbibliotekarien, chefen för
nationalmuseum, arbetsmarknadsstyrelsen, arrendenämnderna inom Stock
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 19
holms, Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Älvsborgs och Skaraborgs läns hushållningssällskaps områden, styresmannen
för Nordiska museet, Riddarhusdirektionen, Fideikommissariernas
intresseorganisation, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska naturskyddsföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges skogsägareförbund och Svenska arbetsgivareföreningen. Vidare
har vetenskapsakademiens naturskyddskommitté inkommit med yttrande.
Av skogsstyrelsen har överlämnats yttranden från skogsvårdsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Västerbottens
län, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från länsarkitekten
och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från
lantbruksnämnden och hushållningssällskapet, länsarkitekten, överlantmätaren,
landsantikvarien samt Uppsala länsförbund av Riksförbundet Landsbygdens
folk, av länsstyrelsen i Södermanlands län en promemoria upprättad
av f. d. justilierådet Seve Ekberg, av länsstyrelsen i Blekinge län yttranden
från lantbruksnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från Skånes naturskyddsförening,
Skånes jordägareförbund, Skånes provinsförbund av Riksförbundet Landsbygdens
folk och landsantikvarien i Lund, av länsstyrelsen i Skaraborgs län
yttranden från överlantmätaren, lantbruksnämnden och hushållningssällskapet,
av länsstyrelsen i Örebro län yttrande från landsantikvarien, av länsstyrelsen
i Västmanlands län yttrande från överlantmätaren, av Fideikomsariernas
intresseorganisation yttranden från f. d. justitierådet Seve Ekberg
och juris professorn Seve Ljungman, av Svenska naturskyddsföreningen yttranden
från Hallands naturskyddsförening, av Sveriges allmänna hypoteksbank
yttranden från Skånska hypoteksföreningen, Östgöta hypoteksförening,
Mälarprovinsernas hypoteksförening och Örebro läns liypoteksförening.
Sedan utredningens förslag med ledning av yttrandena varit föremål för
bearbetning inom justitiedepartementet, beslöt Kungl. Maj :t den 28 juni
1962 att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över de förslag till lag om avveckling
av fideikommiss och lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni
1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom, vilka finnes fogade vid propositionen nr 5 såsom Bilaga 1
(prop. s. 201—208). Lagrådet avgav utlåtande den 14 januari 1963. Sedau
lagärendet varit föremål för ytterligare beredning anmäldes det slutligen i
statsrådet den 25 januari 1963. I överensstämmelse med vad lagrådet förordat
tillfogades härvid det genom propositionen framlagda förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 228 § aktiebolagslagen.
20 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Fideikommissutredningens betänkande innehöll, utom förslag till civilrättslig
lagstiftning om avveckling av fideikommiss, även förslag till de skatteförfattningar,
som utredningen ansåg erforderliga för att reglera de skattemässiga
konsekvenserna av en fideikommissavveckling. I fråga om förslagen
till skattebestämmelser utlät sig under remissbehandlingen kammarrätten,
riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, Svea hovrätt, chefen för Nationalmuseum,
länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län, skogsvårdsstyrelsen
i Jönköpings län, Lantbrukets skattedelegation samt Sveriges skogsägareförbund.
Då det till lagrådet remitterade förslaget till civilrättslig lagstiftning på
vissa betydelsefulla punkter avvek från utredningsförslaget, verkställdes
inom finansdepartementet en översyn av skattefrågorna mot bakgrund av
den utformning som awecklingslagstiftningen fått i det remitterade förslaget.
Denna översyn redovisades i en promemoria angående skattefrågor vid
avveckling av fideikommiss.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, riksantikvarieämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands
län, Fideikommissariernas intresseorganisation, Svenska bankföreningen,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund samt Sveriges
skogsägareförbund.
Sedan skattefrågorna varit föremål för ytterligare beredning anmäldes
ärendet slutligen i statsrådet den 25 januari 1963.
Historisk översikt
Utlandet
Fideikommissinstitutet har fått sitt namn av det romerskrättsliga fideikomndssum.
Härmed förstods ett förordnande, varigenom en arvlåtare uppmanade
sin arvinge (fiduciarius) att fullgöra något till förmån för annan
(fideicommissarius), vanligen att till denne utgiva kvarlåtenskapen, antingen
i dess helhet eller till någon del. Genom ett dylikt förordnande hade arvlåtaren
möjlighet att tillgodose person som han enligt lag icke kunde insätta
som testamentstagare. Ursprungligen kunde fullgörandet icke rättsligen
framtvingas utan berodde på fiduciarius’ hederlighet, därav benämningen
fideicommissum, d. v. s. anförtrott gods. Senare fick emellertid fideicommissarius
talerätt mot fiduciarius.
I sin nuvarande form har fideikommissinstitutet sitt närmaste ursprung
i det medeltida feodalväsendet. I Spanien uppkom nämligen ett länsrättsligt
institut under benämningen majorat, vilket hade tronföljden till förebild.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 21
Utbredningen av det spanska stormaktsväldet bidrog till att sprida fideikommissidén,
som så småningom vann insteg i flertalet övriga länder på Europas
fastland. Genom att betydande jordegendomar belädes med fideikommissband
skapades ekonomisk grundval för upprätthållandet av vissa stormannasläkters
sociala och politiska maktställning. Ofta torde bildandet av fideikommiss
ha gynnats av furstarna, som önskade stödja sig på en stark adel.
Allt eftersom jord i större utsträckning lades under fideikommissband
framfördes emellertid med allt starkare eftertryck den uppfattningen, att
fideikommissen var förbundna med stora olägenheter av social och ekonomisk
art. I de framstegssträvanden, som gjorde sig gällande i Frankrike
under 1700-talet, ingick kravet på frigörelse från alla särskilda egendomsband
och upphävande av privilegierad successionsrätt. Den stora revolutionen
utlöste dessa strömningar. I Frankrike blev fideikommissen upphävda
år 1792, och samtidigt förbjöds inrättandet av nya fideikommiss. Liknande
åtgärder vidtogs i början av 1800-talet även annorstädes, främst i de länder
som berördes av de franska erövringarna.
Under den reaktion, som inträdde efter revolutionstiden, blev fideikommissinslitutet
helt eller delvis återinfört både i Frankrike och i andra länder,
där det kort förut avskaffats. I samband med de nya frihetsrörelserna
i Europa på 1830- och 40-talen framträdde emellertid kravet på fideikommissbandens
upplösning. Under nämnda tid och under decennierna närmast
därefter stiftades lagar om förbud mot inrättande av nya fideikommiss och
om upplösning av de redan bestående i Nederländerna, Belgien, Frankrike,
Spanien, Portugal och Italien.
De demokratiska strömningarna under åren närmast efter det första
världskrigets slut framkallade lagstiftningsåtgärder för upphävande av fideikommissinstitutionen
i Preussen och andra tyska delstater. Enligt flera
av dessa lagar kunde upplösningen ske omedelbart, om fideikommissinnehavaren
samt övriga intressenter så bestämde och enighet rådde om egendomens
fördelning. I annat fall blev egendomen vanligen fri först vid nästa
successionstillfälle, och den tillföll då den närmaste efterträdaren, som dock
ofta hade att avstå viss del därav till siste innehavarens änka eller barn.
Flera av de tyska lagarna medgav emellertid en lång övergångstid för avvecklingen,
och detta hade till följd att ett stort antal fideikommiss fortfarande
ägde bestånd, då den nationalsocialistiska regimen infördes i Tyskland.
Ehuru denna regim i sin jordpolitik lade särskild vikt vid bildandet
av s. k. arvegårdar, som i vissa avseenden påminde om fideikommiss, fullföljdes
avvecklingen av de senare år 1938, varvid bestämdes att alla kvarvarande
fideikommiss skulle upplösas vid utgången av samma år. Lagen härom
avsåg hela tyska riket, inbegripet det forna Österrike.
Vad de nordiska länderna angår har fideikommissinstitutionen haft sin
största betydelse i Danmark, där en mycket stor del av jorden varit belagd
med fideikommissband, bl. a. i form av s. k. län. Under inflytande av politiska
strömningar från de centralare delarna av Europa stadgades emellertid
år 1849 i den danska grundlagen, att inga fideikommissgods fick upp
-
22 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
rättas i framtiden. År 1919 genomfördes en lag om avveckling av alla jordfideikommiss
och sådana fideikommiss, som trätt i stället för jord. Beträffande
de kvarvarande fideikommissen i lös egendom genomfördes år 1954
en lag, enligt vilken dessa skulle upphöra vid lagens ikraftträdande. Undantag
gjordes dock för fideikommiss bestående av endast lösöre.
I Finland upphävdes år 1919 möjligheten att inrätta nya fideikommiss.
År 1931 upplöstes de befintliga fideikommissen, och däri ingående fastigheter
eller kapital övergick — utan gottgörelse åt successorer — till fri
egendom i innehavarens hand.
I Norge, där adeln spelat en ovanligt liten roll och naturförhållandena motverkat
jordkoncentration, har fideikommissinstitutionen aldrig fått någon
egentlig betydelse. Den norska grundlagen av år 1814 förbjöd upprättandet
av nya fideikommiss. För närvarande lär endast ett par fideikommiss finnas.
Sverige
På 1560-talet upprättades i vårt land efter utländskt mönster grevskap
och friherreskap, bestående av jordbesittningar som kronan förlänade adliga
stormän. Med dessa besittningar var titlarna greve och friherre förenade.
Grev- och friherreskapen gick i arv på manssidan efter förstfödslorätt.
Ett ganska stort antal dylika förläningar utdelades under tiden fram
till mitten av 1600-talet. Flertalet förläningar indrogs emellertid genom
reduktionerna. Återstoden torde ha övergått till vanlig privat egendom. Därefter
har denna form av fideikommiss icke återupplivats.
Fideikommissinstitutet i dess nuvarande gestaltning går sannolikt tillbaka
till 1600-talets mitt eller förra hälft. Vid ifrågavarande tid började
nämligen enskilda genom testamenten instifta fideikommiss för sina efterkommande.
Förebilderna härtill hade hämtats från utlandet, närmast Tyskland,
och blivit kända genom de på grund av krigen livligare förbindelserna
med kontinenten. Möjligt är, att även de nyss omnämnda förläningarna
tjänat som mönster. Till en början synes ha rått någon tvekan om tillåtligheten
av dylika testamentariska förordnanden, men den undanröjdes genom
1686 års testamentsstadga, vilken innehöll utförliga bestämmelser om
fideikommissvillkor i testamenten. Där stadgades, att vem som helst ägde
rätt att »till sin familjs heder och conservation» instifta fideikommiss i såväl
fast som lös egendom. I 1734 års lag förutsattes en rätt att stifta fideikommiss,
dock utan att omnämnas på annat sätt än genom följande stadgande
i 16 kap. 1 § ärvdabalken: »Vill någon, man eller kvinna, göra testamente,
have våld göra det — — — med eller utan villkor.» Det vill synas
som om fideikommiss upprättats i ökad omfattning under 1700-talets senare
hälft. I varje fall härrör flertalet ännu bestående fideikommiss från
denna tidsperiod.
Den nya samhällsuppfattning, som fick sitt genombrott i den stora franska
revolutionen, gjorde sig så småningom gällande även i Sverige. Genom
en förordning den 27 april 1810 upphävdes rätten att stifta nya fideikom
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 23
miss i fast egendom. I motiven till denna förordning erinrades om att frälsemännens
privilegium att besitta jord av viss natur hade upphävts. En oinskränkt
rätt att instifta fideikommiss skulle kunna äventyra den sålunda
öppnade möjligheten för envar att förvärva allt slags jord. Vidare framhölls
i motiven, att fideikommissbildandet motverkade »hemmansklyvningar,
som synnerligen bidraga till folkökningen». Därjämte påpekades, att
fideikommissförordnandena icke kunde göra anspråk på en varaktighet,
som enligt 1809 års regeringsform icke ens tillkom grundlagarna. Genom
denna förordning, som erhöll formen av ett tillägg till 16 kap. 1 § ärvdabalken,
lämnades testamentsgivare endast möjlighet att bestämma om successionen
till fast egendom i två led eller således att utse den förste mottagaren
och dennes näste efterträdare, »uti vilken sistnämndes hand fastigheten
ikläder sig egenskap av arvejord, varmed i allt efter allmän lag förhål -les». Möjligheten att genom andra rättshandlingar än testamente förfoga
över fast egendom blev genom samma förordning begränsad på motsvarande
sätt.
Inrättande av fideikommiss i lös egendom förbjöds först genom den nya
testamentslagen av den 25 april 1930. Samtidigt upphävdes de nyss omförmälda
stadgandena i 16 kap. ärvdabalken, och gemensamma regler uppställdes
för fast och lös egendom. Härvid drogs gränsen mellan medgivna och
otillåtna förordnanden efter en i viss mån annan princip än förut. Bestämmelserna
härom, som intogs i testamentslagens 1 kap. 2 §, är av följande
innehåll. Förordnande genom testamente till annan än den, som är född
vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, skall vara
utan verkan. Utan hinder härav gäller emellertid förordnande, enligt vilket
blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt vad nyss sagts
äger taga testamente, skall erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död
eller då annan, vilken skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans
rätt eljest upphör. I sådant förordnande må ej olikhet göras mellan syskon,
vilka ej är födda eller avlade vid testators död. Till komplettering av dessa
bestämmelser stadgades i en samtidigt tillkommen särskild lag, att motsvarande
regler skall tillämpas på förordnande genom annan rättshandling än
testamente till förmån för den, som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet.
De nu återgivna bestämmelserna gäller alltjämt; 1 kap. 2 § testamentslagen
motsvaras numera av 9 kap. 2 § ärvdabalken.
De redan inrättade fideikommissen berördes ej av förbuden mot att stifta
nya sådana. Genom en förordning den 3 april 1810 bereddes emellertid möjlighet
att åstadkomma vissa förändringar i de bestående fideikommissen.
Denna förordning, som sedermera undergått vissa ändringar, innehåller nu
bland annat följande stadgande. I de fall, då någon innehavare av fideikommissegendom
kan komma i behov att därå emot inteckning göra lån eller
för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte av till fideikommisset börande
jord, eller ock finna sig föranlåten att söka hävande av vissa uti fideikommisstiftelser
innehavaren föreskrivna villkor, skall ansökningar i dessa
eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa till
-
24 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
lämpning inges till justitiedepartementet och prövas av Konungen i statsrådet.
I dylika ärenden har yttrande regelbundet brukat inhämtas från justitiekanslersämbetet.
— Kungl. Maj :t anses vidare utan stöd av uttryckligt
lagstadgande äga en allmän s. k. permutationsrätt, d. v. s. befogenhet att i
vissa fall, särskilt då ändrade förhållanden inträtt, jämka testamentariska
eller därmed jämställda förordnanden.
Med Kungl. Maj :ts tillstånd har i ett stort antal fall fideikommissfastigheter
intecknats eller försålts. Vid tillstånd till försäljningar har fogats villkoret,
att fideikommissegenskapen överflyttas å köpeskillingen eller å fastighet
eller annan egendom som förvärvas för densamma.
Utvecklingen har gått i riktning mot en minskning såväl av antalet jordbruksfideikommiss
som av fideikommissjordens areal, varemot fideikommisskapitalens
antal och värde ökat. Under förra århundradet synes försäljning
av fideikommissj ord icke ha ägt rum i någon större omfattning. I en
del fall, då sådan försäljning skett, har köpeskillingen använts till förvärv
av annan jord. Det har förekommit att hela jordbruksegendomar blivit på
detta sätt utbytta. Under innevarande sekel däremot har ett stort antal jordbruksegendomar
helt eller delvis försålts och köpeskillingen placerats i värdepapper
eller stadsfastigheter. Till minskningen av jordbruksfideikommissens
antal och fideikommissjordens areal har jämväl i någon mån medverkat
det förhållandet, att fastigheter som med Kungl. Maj :ts tillstånd intecknats
blivit exekutivt försålda och därigenom förlorat sin fideikommissnatur.
I några fall har även fideikommiss, som omfattat jordbruksegendom,
upphört till följd av fideikommissläktens utslocknande. Utvecklingen belyses
av följande av fideikommissutredningen redovisade sifferuppgifter.
År 1875 År 1910 År 1950
Antal fideikommiss med jordbruksfastighet........ 170 164 111
Antal fideikommiss med stadsfastighet (enbart eller
jämte annan egendom)........................ 18 19 27
År 1903 År 1919 År 1937 År 1950
Areal åkerjord i hektar.......... — 131 000 106 000 90 000
Areal skogsmark i hektar ........ 327 000 — 204 000 183 000
För beviljande av tillstånd att sälja fideikommissfastighet har fordrats,
att vederlaget skall vara tillräckligt. I samband med tillståndsbeslutet har
regelmässigt lämnats föreskrifter om köpeskillingens förvaltning och placering.
Vid försäljning av mindre område från fideikommiss, som saknar fideikommisskapital,
har dock i några fall fideikommissinnehavaren tillåtits
uppbära köpeskillingen med skyldighet för honom att till sin efterträdare
redovisa beloppet i pengar eller genom förbättringsarbeten å fideikommissegendomen.
Förutom de nämnda kraven vilka uppställts av hänsyn till fideikommissens
bestånd har, då det gällt försäljning av fideikommissj ord,
även plägat uppställas villkor, som betingats av nationalekonomiska och
sociala hänsyn. I syfte att främja bildande av självständiga jordbruk och
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 25
egnahem har sålunda fordrats, att ansökningar om försäljning av större
jordarealer åtföljs av rationella planer för jordens styckning. Har jorden varit
utarrenderad, har såvitt möjligt brukat tillses, att arrendatorn fått tillfälle
att förvärva den framför andra spekulanter. För att tillgodose önskemålet,
att försålda jordbruksområden får lämplig arrondering, har Kungl.
Maj :t brukat infordra yttrande från lantbruksnämnden. I vissa fall har fideikommissinnehavaren
tillåtits bortgiva fideikommissmark till kommun
eller församling för vissa allmänna ändamål, såsom till kyrkogård eller skoltomt.
Vidare har Kungl. Maj:t i åtskilliga fall medgivit fideikommissinnehavare
att för vissa ändamål, som har samband med fideikommisset, inteckna
och belåna fideikommissfastighet eller använda fideikommisskapital. Dessa
ändamål har i huvudsak varit följande, nämligen betalning av arvsskatt,
som belöper på fideikommisset, erhållande av rörelsekapital för jordbruksdrift
på fideikommissegendomen, utförande av förbättringsarbeten
därå, anskaffande av jordbruksinventarier för egendomen samt gäldande av
förmögenhetsskatt avseende fideikommisset.
När medgivandet lämnats för betalning av arvsskatt eller erhållande av
rörelsekapital har regelmässigt krävts — såsom säkerhet för att beloppet
senast vid innehavarens död återgår till fideikommisset — försäkring å innehavarens
liv. Vad beträffar övriga ändamål har däremot sådant krav icke
uppställts.
Amorteringsskyldighet har föreskrivits i en del fall, i andra icke. Avgörande
härvidlag har varit bl. a. ändamålets art och den omständigheten,
huruvida livförsäkring utgjort säkerhet. Då ändamålet med lånet eller användandet
av fideikommisskapital varit att betala arvsskatt eller erhålla
rörelsekapital har sålunda, med hänsyn till kravet på livförsäkring, i regel
icke föreskrivits amorteringsskyldighet. Vad angår förbättringsarbeten och
inköp av jordbruksinventarier har vanligen fordrats amorteringar, i synnerhet
då det gällt inteckningslån. Har ändamålet varit att betala förmögenhetsskatt,
har som regel föreskrivits amorteringar då medgivandet avsett
inteckningslån. Vid tillstånd att ta i anspråk fideikommisskapital för
betalning av förmögenhetsskatt har däremot icke krävts någon återbetalning.
I sådana fall, då amorteringsskyldighet föreskrivits, har Kungl. Maj :t
stundom av särskilda skäl medgivit anstånd med skyldighetens fullgörande.
Vid medgivande av lån eller användande av fideikommisskapital för förvärv
av jordbruksinventarier har brukat föreskrivas, att de anskaffade inventarierna
eller inventarier som sättes i deras ställe skall utgöra fideikommiss,
dock att fideikommissegenskapen skall upphöra i den mån återbetalning
sker.
26 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Bestående fideikommiss
Såsom inledningsvis anförts finnes enligt tillgängliga uppgifter 181 alltjämt
bestående fideikommiss i landet. Härutöver finnes sannolikt ytterligare
ett antal fideikommiss, huvudsakligen sådana som endast omfattar
kapital eller lösöre. Till belysning av de problem, som uppstår vid en avveckling,
lämnas i det följande en kortfattad redogörelse för de nu kända
fideikommissen. Redogörelsen grundar sig på uppgifter av fideikommissutredningen,
vilka -— såsom utredningen understrukit —- icke i alla avseenden
gör anspråk på full tillförlitlighet och aktualitet. Vad som framkommit
torde dock erbjuda tillräckligt underlag för en bedömning av fideikommissens
ekonomiska och kulturella betydelse.
Den rättsliga grundvalen för fideikommissen utgöres av fideikommissurkunden.
De flesta urkunderna är privata rättshandlingar, i regel
testamenten men i några fall gåvobrev eller avtal. Tre fideikommiss har uppkommit
genom akter av närmast offentligrättslig natur, nämligen Odensgöl
i Östergötland, Gälared i Västergötland och Bergshamra utanför Stockholm,
vilket sistnämnda genom permutationsbeslut år 1917 förvandlats till kapitalfideikommiss.
Av urkunderna härstammar några från slutet av 1600-talet. Det övervägande antalet har tillkommit under 1700-talet.
Den rätt till fideikommissegendom som urkunderna tillägger dess innehavare,
fideikommissrätten, framstår i allmänhet såsom ett slags inskränkt
äganderätt. Oaktat innehavaren saknar flera av de befogenheter, som vanligen
ingår i äganderätten, framträder han likväl utåt såsom ägare. Detta är
dock icke undantagslöst fallet. Sålunda förekommer exempel på fideikommiss,
där äganderätten till egendomen innehaves av en juridisk person, medan
endast nyttjanderätten tillkommer fideikommissinnehavaren.
Den fideikommissariska successionen bestämmes i varje särskilt fall av
urkunden. Olika huvudtyper av successions ordningar kan särskiljas.
Enligt flertalet urkunder skall vid varje tidpunkt finnas endast en innehavare,
vilken i princip besitter egendomen på livstid. Vid innehavarens
död övergår egendomen till viss bröstarvinge efter denne, i regel äldste sonen
eller, om sonen förut avlidit men efterlämnat söner, till den äldste av dessa.
Har ej innehavaren manliga avkomlingar, brukar egendomen tillfalla hans
äldste broder eller om brodern är död dennes äldste son. Finnes ej heller
bröder eller manliga avkomlingar efter dem, är på motsvarande sätt farbröder
eller deras manliga avkomlingar närmast till fideikommisset. Kvinnliga
ättlingar blir i allmänhet innehavare först då manliga saknas. Ofta är kvinnor
helt uteslutna från rätten att succedera. Några urkunder tillägger innehavaren
rätt att själv utse sin efterträdare, vanligen inom en bestämd personkrets,
såsom innehavarens barn eller hans söner.
I ett fall förekommer successionsregler, vilka såtillvida avviker från den
nu beskrivna normaltypen att egendomen vid innehavarens död i första
hand övergår till viss annan släkting i samma generation som denne.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1!)63 27
Det förekommer även fall, där successionen följer vanliga arvsregler; vid
varje innehavares död övergår sålunda fideikommissrätten till den avlidnes
arvingar enligt lag. Fideikommissegenskapen framträder här huvudsakligen
däri, att egendomen ej får överlåtas utan måste bevaras odelad inom släkten.
Fideikommiss av denna typ har i allmänhet flera innehavare samtidigt.
Såsom framgår av det anförda företer fideikommissen med hänsyn till urkundernas
skiftande innehåll vissa olikheter i rättsligt avseende. Flertalet
fideikommiss överensstämmer dock i sina huvuddrag med varandra, och de
med en avveckling av dem förknippade problemen blir därför i stort sett gemensamma.
Såsom typiska har man betecknat de fideikommiss, för vilka
följande gäller. Innehavaren skall framträda som jämställd med ägare såtillvida
att han äger tala för egendomen, erhålla lagfart å därtill hörande
fastighet o. s. v. Det får finnas endast en innehavare vid varje tidpunkt. Vid
innehavarens död tillfaller egendomen i första hand bröstarvinge efter honom
eller, om sådan icke finnes, annan skyldeman eller medlem av annan
släkt. De fideikommiss, som i något hänseende avviker från de typiska, har
benämnts atypiska.
Om det icke längre skulle finnas någon därtill berättigad jämlikt den stadgade
successionsordningen, skall enligt rättspraxis egendomen ingå i den
siste innehavarens kvarlåtenskap. I några urkunder föreskrives, att egendomen
efter siste innehavarens död skall fördelas mellan dennes arvingar enligt
lag.
Åtskilliga urkunder uppställer särskilda villkor för rätten att tillträda fideikommisset.
I en del fall är villkoren uttryckligen angivna, i andra måste
de tolkningsvis inläggas i urkunden. Praktiskt betydelsefullast är förbud mot
successors ofrälse gifte, vilket stadgats i flera urkunder rörande fideikommiss
inom adliga ätter, samt förbud mot samtidigt innehav av två eller flera
fideikommiss.
Den ursprungliga urkunden är icke ensam bestämmande för rättsläget beträffande
de särskilda fideikommissen. Förut har omtalats, att ett stort antal
ändringar i fideikommissen skett genom beslut enligt förordningen den 3
april 1810. Beträffande många fideikommiss föreligger domar i tolkningsfrågor.
I några fall har mellan innehavare och andra intressenter träffats
överenskommelser om ändring eller komplettering av de ursprungliga föreskrifterna.
Vidare är icke ovanligt, att en del av de ursprungliga föreskrifterna
med tiden fallit ur bruk.
I åtskilliga urkunder finnes föreskrifter om särskilda förmåner till andra
än fideikommissets innehavare. Såsom en av fideikommissegendomen utgående
förmån kan betraktas den rätt till fardag, som enligt många urkunder
tillkommer avliden innehavares dödsbodelägare. Saknar urkunden föreskrifter
om fardag, åtnjuter dödsbodelägarna ändå sådan rätt på grund av särskilt
stadgande i den förutnämnda förordningen den 3 april 1810. Ej sällan
stadgas i urkunden, att föregående innehavares änka äger, så länge hon
lever ogift, besitta antingen hela fideikommisset eller viss del därav såsom
änkesäte eller eljest åtnjuta någon förmån. Vidare föreskrives i ganska
många urkunder, att innehavarens syskon eller andra släktingar skall er
-
28 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
hålla förmåner av egendomen. Det förekommer också i en del fall bestämmelser
om förmåner till andra än släktingar och närstående. Urkunderna
ålägger sålunda ibland innehavaren att utgöra prestationer till skola eller
kyrka eller något välgörande ändamål.
Även utan föreskrifter i urkunderna utgår från många fideikommiss förmaner
av olika slag till mindre bemedlade släktingar eller andra närstående.
Från åtskilliga fideikommiss utgår till förutvarande anställda eller deras
etterkommande pensioner och födorådsförmåner, vilkas sammanlagda värde
på de största fideikommissen kan uppgå till avsevärda belopp.
Fideikommissrätten kan i vissa fall npphöra genom förverkande därav. I
urkunder rörande fideikommiss inom adelssläkter förekommer till exempel
ej sällan den bestämmelsen att innehavaren förverkar egendomen, om han
träder i ofrälse gifte. Vidare förekommer bestämmelser att fideikommissrätten
förverkas, om innehavaren tillträder annat fideikommiss.
De personer, som kan komma att beröras av en avveckling av fideikommissen,
fideikommissintressenterna, är främst innehavarna
och de s. k. nästa efterträdarna, d. v. s. de som står närmast i tur till fideikommissen,
samt innehavarnas arvingar. Rörande nämnda personer må såvitt
angår typiska fideikommiss lämnas följande uppgifter, vilka i den mån
ej annat anges hänför sig till förhållandena den 1 juli 1959.
Antalet kända innehavare av typiska fideikommiss var 155. Innehavarna
var färre än antalet redovisade fideikommiss av nämnda slag, vilket sammanhänger
därmed att i några fall samma person innehade två eller flera
fideikommiss och att det i ett par fall rådde ovisshet om vem som var rätt
innehavare. Inom ett tjugotal släkter fanns mer än ett fideikommiss. Flertalet
fideikommiss går i succession inom adliga ätter. Av innehavarna av
typiska fideikommiss var sålunda endast 28 ofrälse personer. Emedan successionsordningarna
nästan genomgående ger företräde åt män, var antalet
kvinnliga innehavare mindre än en tiondel av samtliga. Genomsnittsåldern
uPPgick till 53 år. Ungefär fyra femtedelar av innehavarna var gifta.
Antalet nästa efterträdare, om vilkas person upplysning kunnat vinnas,
var 151. Vid tre fideikommiss saknades successor. I några fall stod samma
person i tur till två eller flera fideikommiss. Av successorerna var 100 inneIm
arens bröstarvingar och 32 syskon till denne eller deras avkomlingar.
Antalet successorer, som tillika var innehavarens arvingar, utgjorde sammanlagt
112.
Av successorerna hade 56 personer eller drygt en tredjedel ej uppnått
myndighetsåldern. Bland de övriga var 51 i åldern 21—40 år. Ett särskilt intresse
påkallar nästa efterträdarna till jordbruksfideikommiss, enär det kan
antagas att dessa ofta utbildat sig för sin tillämnade uppgift såsom fideikommissinnehavare
eller eljest fått sina levnadsförhållanden bestämda därav.
I tur att övertaga jordbruksfideikommiss stod 97 personer. Däribland
tanns 62 söner till nuvarande innehavare. Av dessa söner hade 37 uppnått
en ålder av 16 år eller däröver.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 29
Fideikommissen omfattar betydande ekonomiska värden. Tillgångarnas
sammanlagda värde beräknas uppgå till omkring 600 miljoner
kronor.
Till 110 fideikommiss hör lantegendomar med jordbruk och i en del fall
dessutom med industriella anläggningar, och dessa egendomars sammanlagda
taxeringsvärde uppgår till 471 miljoner kronor. Härav belöper 456
miljoner kronor på jordbruksfastigheter och återstoden på egendom taxerad
såsom annan fastighet — i regel bostads- och industrifastigheter. Ifrågavarande
lantegendomar är intecknade för omkring 20 procent av det sammanlagda
taxeringsvärdet. I 27 fideikommiss ingår stadsfastigheter med ett sammanlagt
taxeringsvärde av 34 miljoner kronor och i 155 fall finns fideikommisskapital
till ett värde av sammanlagt omkring 90 miljoner kronor. De
flesta fideikommissen omfattar egendom av olika slag.
Fideikommiss jordens sammanlagda areal uppgår till ungefär 330 000 hektar
eller en yta av ungefär Gotlands storlek. Samtliga jordbruksfideikommiss
med undantag av ett är belägna söder om Dalälven. Den största procenten
tideikommissjord finnes i Malmöhus län, där 9 procent av hela jordarealen
utgöres av dylik jord. Därefter kommer Södermanlands län med 8,8 procent.
Kristianstads län med 6,5 procent, Stockholms län med 6,2 procent, Östergötlands
län med 4,2 procent och Örebro län med 3,9 procent. I övriga län
uppgår motsvarande andel icke i något fall till 3 procent.
Den åkerjord, som ligger under fideikommiss, uppgår till i runt tal 90 000
hektar, vilket utgör 2,4 procent av hela landets åkerjord. I Malmöhus län
hgger 7,9 procent av åkerjorden under fideikommiss, i Södermanlands län
1,1 procent, i Kristianstads län 6,3 procent, i Stockholms län 3,6 procent, i
Örebro län 3,3 procent och i Östergötlands län 3,0 procent, medan motsvarande
andel i övriga län är mindre.
Beträffande de olika jordbruksfideikommissens storlek må nämnas, att
den genomsnittliga totala jordarealen är inemot 3 000 hektar, varav omkring
800 hektar åker. Variationerna kring dessa genomsnitt är högst avsevärda.
Vad angår åkerjorden har 13 fideikommiss över 2 000 hektar, 15
stycken 1 000—2 000 hektar, 24 stycken 500—1 000 hektar, 21 stycken 200_
oOO hektar, 14 stycken 100—200 hektar och 22 stycken under 100 hektar.
b ideikommissjordbrukens organisation är i regel grundad på en uppdelning
av jorden i flera brukningsenheter med en huvudgård och ett större
eller mindre antal undergårdar. I några fall finnes flera huvudgårdar på
samma fideikommiss. Exempel förekommer också på fideikommiss med flera
brukningsenheter, av vilka ingen är att anse som huvudgård. Av det 100-tal
t ideikommiss, som omfattar mer än en brukningsenhet, har en fjärdedel
mindre än 6 brukningsenheter och en fjärdedel över 50. Endast ett tiotal
mindre fideikommiss är organiserade såsom en enda brukningslott.
På fideikommissen finnes 142 huvudgårdar och över 3 000 undergårdar.
Ett 40-tal huvudgårdar innehåller mer än 200 hektar åker och av dessa har
16 över 300 hektar. Av huvudgårdarna är 60 stycken med en sammanlagd
åkerareal av omkring 8 000 hektar utarrenderade, medan de Övriga brukas
30 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
av fideikommissinnehavarna. Av dessa brukas också ett 60-tal undergårdar
med en åkerareal av sammanlagt drygt 4 000 hektar.
Av fideikommissarrendatorerna har inemot 1 700 innehaft arrende under
samma fideikommiss i mer än 10 år och över 900 i mer än 20 år. I omkring
1 300 fall har de nuvarande arrendatorernas föräldrar, svärföräldrar, syskon
eller föräldrars syskon tidigare varit arrendatorer under samma fideikommiss.
Ej sällan har fideikommissarrendatorerna efterträtt förfäder under
flera generationer.
Fideikommissens skogar upptar en sammanlagd areal om ungefär 183 000
hektar, vilket motsvarar 0,8 procent av hela landets skogsmark. Inemot hälften
av fideikommisskogarnas areal finnes inom Södermanlands, Stockholms
och Östergötlands län. Den största procentuella andelen representeras av
fideikommisskogarna i Malmöhus län med 19,1 procent. Härefter kommer
Södermanlands län med 9,4 procent, Kristianstads län med 7,9 procent,
Stockholms län med 7,3 procent och Östergötlands län med 4,9 procent. I
övriga län utgör fideikommissskogarnas areal icke i något fall mer än 4 procent
av skogsmarken i dess helhet. Skogsmark finnes på 106 fideikommiss.
Skogsmarken fördelar sig på de olika fideikommissen enligt följande.
Antal fideikommiss med skogsmark
över | 5 000— | 2 000— | 1 000— | 500— | 200— |
10 000 | 10 000 | 5 000 | 2 000 | 1 000 | 500 |
hektar | hektar | hektar | hektar | hektar | hektar |
100—- mindre
200 än 100
hektar hektar
2 7 11 31
19 17 5 14
Flertalet av de fideikommiss, till vilka hör större skogskomplex, är försedda
med sågverk, och i en del fall förekommer sågar även på fideikommiss
med mindre skogsmarker. Sammanlagt har fideikommissen ett 50-tal större
och mindre sågverk. Dessutom finns på några egendomar hyvlerier ävensom
annan träindustri.
Flerstädes drives även annan industriell verksamhet än träindustri. Sålunda
finns på fideikommissen sammanlagt 11 kvarnar, 8 elektricitetsverk,
2 företag för distribution av elektrisk kraft, 5 tegelbruk samt 4 cement- eller
cementvarufabriker. I enstaka fall förekommer anläggningar för torkning
av foderämnen, impregneringsverk, kalkbruk, torvströfabriker, kross- och
grussorteringsverk, gjuteri, mekanisk verkstad samt brännvinsbränneri.
Dessutom finns några stenbrott och större grustag. På de fideikommiss, där
flera slag av verksamhet bedrives, föreligger stora möjligheter till en rationell
samordning mellan jordbruk, skogsbruk och industri. Sålunda kan arbetsledningen
i viss utsträckning vara gemensam. Arbetarna kan under skilda
tider av året användas i olika verksamhetsgrenar och således erhålla jämn
sysselsättning, vilket är ägnat att bevara arbetarstammen och därmed säkra
tillgången på arbetskraft. Det sagda gäller i viss mån också arrendatorerna
på undergårdarna och deras anställda, vilka ofta tages i anspråk för arbete
i skogsbruket på fideikommisset.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 31
På fideikommissen finns vidare betydande kulturvärden av både fast och
lös egendom. Till dem hör slott och andra herrgårdsbyggnader med parker
och trädgårdsanläggningar samt möbler, konstverk, arkivalier, bibliotek,
vapensamlingar m. m. Det från kulturell synpunkt mest betydelsefulla fideikommisset
är utan tvivel det i Uppsala län belägna Skokloster med dess
världsberömda samlingar i en förnämlig slottsbyggnad. Detta fideikommiss
intar en särställning även i det hänseendet, att det endast omfattar slottet
och samlingarna men icke jordbruk, kapitaltillgångar eller annan egendom.
Byggnader med stort kulturellt värde finns även på åtskilliga andra fideikommiss,
såsom Sandemar och Stora Wäsby i Stockholms län, Leufsta i
Uppsala län, Ericsberg, Biby och Wibyholm i Södermanlands län, Sturefors i
Östergötlands län, Gripenberg i Jönköpings län, Trolle-Ljungby och Wanås
i Kristianstads län, Skabersjö och övedskloster i Malmöhus län, Stora Ek i
Skaraborgs län, Bystad i Örebro län samt Fullerö, Engsö och Tidö i Västmanlands
län. Lösegendom med konstnärligt eller kulturhistoriskt värde
hör till åtskilliga fideikommiss. I vissa fall finns blott enstaka föremål med
större kulturellt värde, i andra åter betydande möbel- eller konstsamlingar
eller stora arkiv och bibliotek. Bland de mest betydelsefulla samlingarna
märks Ericsbergs arkiv och bibliotek, arkivet på Trolle-Ljungby samt tavelsamlingarna
på Wibyholm och Wanås.
Gällande bestämmelser m. m.
Varje fideikommiss följer i första hand sina egna regler. Dessa framgår
av fideikommissurkunden med, i förekommande fall, de förtydliganden och
jämkningar som följer av senare domstolsavgöranden och beslut av Kungl.
Maj :t i statsrådet. I viss omfattning får också rättsläget anses bestämt genom
överenskommelser mellan de enskilda intressenterna och genom sedvanans
inflytande.
Flera lagar och andra författningar innehåller bestämmelser om fideikommiss.
I det föregående har redogjorts för innehållet i och tillämpningen av
förordningen den 3 april 1810. Såsom tidigare antytts innehåller denna förordning
bestämmelser om rätt till fardag efter innehavarens död. När den
som under fideikommissvillkor innehar fast egendom avlider, skall enligt
förordningen alla som efter allmän lag är hans stärbhusdelägare njuta fardag
enligt 16 kap. jordabalken jämfört med en förordning den 22 oktober 1766,
varvid dödsfallet skall anses äga lika verkan med uppsägning. Numera skall
i stället för jordabalken tillämpas de i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
upptagna bestämmelserna om fardag. Jordbruksfastighet skall sålunda
avträdas den 14 mars, som infaller näst efter sex månader från dödsfallet.
Hus i stad antages böra avträdas den 1 april eller den 1 oktober, som
inträffar näst efter tre månader från dödsfallet. I den mån fideikommissavhandling
innehåller andra bestämmelser om fardagsförmån, skall dessa,
enligt vad som anges i förordningen, i stället tillämpas.
32 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Av andra äldre bestämmelser torde fortfarande testamentsstadgan den 3
juli 1686 vara att tillämpa på vissa fideikommissförordnanden, som gjorts
före tillkomsten av 1734 års lag. I testamentsstadgan bestämdes bl. a. att
»skulle testatoris föreskrivna villkor på något sätt exspirera, så att om det
borttestamenterade icke vidare stadgat finnes, bör detsamma efter den allmänna
lagen, vid den siste åtnjutarens tid aktas såsom annan dess oconditionerade
egendom». Testamentsstadgans betydelse framträder även däri, att
man, på grund av frånvaron av uttryckliga bestämmelser om fideikommiss i
1734 års lag, av ålder brukat hämta ledning från stadgan vid slitande av
tvister rörande fideikommiss, som tillkommit efter genomförandet av 1734
års lag. Den praktiska betydelsen av det anförda torde dock numera framträda
endast i den situationen, att successionskedjan utlöper med ättens utslocknande.
Enligt 1 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
gäller arrende eller hyresavtal, vilket slutits beträffande fideikommissfastigliet
som ej är att anse såsom huvudgård, jämväl för annan innehavare av
fideikommisset än upplåtaren. Kan de avtalade villkoren med hänsyn till
förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke anses skäliga eller är de
eljest i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk,
står det dock honom öppet att uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet, äger nye
innehavaren av nyttjanderättshavaren utfå skälig ersättning för den tid denne
efter nye innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderätten.
Lagrummet innefattar ett avsteg från principen, att innehavaren icke
får förfoga över egendomen för längre tid än sin egen besittningstid. I fråga
om huvudgård kvarstår denna princip orubbad. Enligt 2 kap. 2 § får arrendeupplåtelse
som angår huvudgård ske -—- utom för viss tid eller arrendatorns
livstid — för upplåtarens besittningstid. Erinras må vidare om 2 kap.
49 §, vari stadgas att upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar
högst femtio hektar odlad jord, faller in under de s. k. sociala arrendebestämmelserna,
därest brukningsdelen utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet
som lyder under huvudgård och tillhör fideikommiss. De sociala
arrendebestämmelserna innebär följande.
Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Med undantag för s. k.
huggartorp och andra därmed jämförliga arbetarboställen är upplåtelsen
förenad med optionsrätt och förköpsrätt.
Optionsrätten innebär, att arrendatorn vid utgången av arrende, som
gäller för viss tid, äger rätt till nytt arrende för en tid av fem år. Sådan förlängning
kan ske varje gång arrendetiden utgår. Avtalet får icke innehålla
törbehåll om att arrendet skall upphöra i händelse av arrendatorns död. Optionsrätten
kan emellertid brytas av jordägaren, om arrendatorn påtagligen
eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller om jordägaren avser
att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans adoptivbarn eller
dess avkomling skall bruka fastigheten eller om det på grund av särskilda
törhållanden måste anses medföra påtagligt men för jordägaren, att arrendatorn
kvarsitter å fastigheten. — Förköpsrätten innebär en rätt för arren
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 33
datorn att, om den arrenderade fastigheten säljes, lösa till sig fastigheten
till det pris, som köparen utfäst. Ett villkor för förköpsrätt är att arrendatorn
är bevarad vid sin rätt till nytt arrende. Förköpsrätt må ej utövas, bl. a.
om köparen är viss nära släkting till säljaren eller om fastigheten säljes tillsammans
med huvudgård, varunder den lyder.
Enligt 1 § lagfartsförordningen är den, vilken fast egendom tillfaller såsom
fideikommiss, pliktig att söka lagfart, och i 4 § stadgas att fideikommissbrevet
skall till alla delar införas i protokollet då lagfart första gången
sökes å fideikommissegendom. — Inlösen enligt den s. k. ensittarlagen hindras
icke därav att marken tillhör fastighet, vilken innehas som fideikommiss
(13 §). Den jordägaren tillkommande ersättningen skall i sådant fall
av länsstyrelsen hållas inne till dess förordnande meddelats, hur därmed
skall förfaras (14 §). Motsvarande bestämmelser om ersättningsbelopp för
fideikommissegendom, som tagits i anspråk för olika ändamål, finns i ett
flertal andra författningar, t. ex. 57 § sista stycket expropriationslagen, 6 §
kungörelsen den 30 maj 1952 med tillämpningsföreskrifter till strandlagen
samt 18 § kungörelsen den 30 december 1952 med närmare bestämmelser
rörande tillämpningen av naturskyddslagen. — I lagen om delning av jord
å landet finns bestämmelser, som likställer fideikommissinnehavare med
ägare av jord, då det gäller skiftesvitsord (1 kap. 17 §), avstyckning (19
kap. 25 §) och erhållande av förordnande för lantmätare att verkställa avmätning
av jorden (20 kap. 10 §). Även flera andra lagar likställer fideikommissinnehavare
med ägare, t. ex. lagen om häradsallmänningar (3 §),
vattenlagen (14 kap. 2 §), lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga
byggnader (2 § sista stycket) och lagen om sammanföring av samfälld våtjmark
med angränsande fastighet m. m. (2 §).
1 12 kap. ärvdabalken meddelas bestämmelser bl. a. för det fall att någon
genom testamente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderätten
vid testators död eller senare skall tillfalla annan. Enligt 9 § må, om nvttjanderättshavaren
genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt
förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, rätten på ansökan
ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att denna
skall ställas under vård och förvaltning av god man. För skada, som nyttjanderättshavaren
uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat ägaren, skall
ersättning gäldas. Om genom testamente förordnats, att legat skall tillfalla
två eller flera efter varandra, skall enligt 10 §, såvitt ej annat följer av
testamentet, vad i 9 § stadgas äga motsvarande tillämpning, om någon bland
dem, såsom där sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller
tillskyndar honom skada. Nu återgivna bestämmelser, vilka överförts till
ärvdabalken från den numera upphävda testamentslagen, skall enligt 4 §
i testainentslagens promulgationslag lända till efterrättelse, ändå att testator
avlidit före testamentslagens ikraftträdande.
De författningar, som reglerar den årliga skattskyldigheten till stat och
kommun, innehåller vissa bestämmelser om fideikommiss. I fråga om skyl
2
liiliang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt 2 avel. Nr 2
34 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
dighet att erlägga skatt för inkomst av fastighet likställes sålunda fideikommissinnehavare
med ägare, 47 § första stycket och 64 § 1 mom. kommunalskattelagen
samt 3 § förordningen om statlig inkomstskatt. Innehavare av
fideikommiss är vidare enligt 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
likställd med ägare i fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet.
Enligt förordningen den 6 juni 19il om arvsskatt och gåvoskatt (i fortsättningen
kallad den allmänna arvsskatteförordningen) utgår arvsskatt,
när ett fideikommiss övergår till ny innehavare. Med hänsyn till fideikommissrättens
speciella natur gäller därvid i vissa avseenden särskilda regler
för beskattningen.
En tillträdande fideikommissinnehavares förvärv anses inte härröra från
den föregående innehavaren utan från fideikommissets stiftare. Fideikommissegendomen
skall därför vid beräknande av behållningen i företrädarens
dödsbo inte inräknas bland boets tillgångar (13 § 1 mom. 2). Den nye innehavaren
är i stället skattskyldig för fideikommissförvärvet enligt de regler
som gäller för beskattning av s. k. framskjutna förvärv, eftersom det föreligger
ett förvärv från fideikommissets stiftare för vilket skattskyldighet intiäder
vid senare tidpunkt än dennes död (8 § andra stycket). I arvsklasshänseende
beräknas emellertid skatten efter släktskapsförhållandet mellan
efterträdaren och den närmast föregående innehavaren (30 § andra stycket).
Beskattningen sker på grundval av deklaration angående fideikommissförvärvet,
som den nye innehavaren är skyldig att avge (45 §).
Om den nye innehavaren genom arv eller testamente förvärvar annan
egendom än fideikommissegendom från företrädaren, sker vid arvsbeskattningen
inte någon sammanläggning av sådant förvärv med fideikommissegendomen,
eftersom förvärven härrör från olika arvlåtare. Fideikommissegendomen
beskattas således som en särskild lott och värdesättes enligt de
regler, som gäller för värdering av nyttjanderätt (24 § andra stycket). Detta
betyder att fideikommissegendomen uppskattas till sitt kapitalvärde, beräknat
på grundval av en antagen årlig avkastning om fem procent av egendomens
penningvärde och fastställt med hänsyn till förvärvarens statistiskt
beräknade återstående livstid. Vid bestämmandet av fideikommissegendomens
penningvärde får endast sådana skulder, för vilka egendomen på grund
av inteckning eller eljest särskilt häftar, avräknas. Sådana skulder fåi inte
inräknas bland dödsboets skulder (13 § 1 mom. 4 a).
Vissa ändringar i den allmänna arvsskatteförordningen trädde i kraft den
1 januari 1959 i samband med att kvarlåtenskapsskatten, som funnits sedan
år 1948, avskaffades. Ändringarna innebar främst, att arvsskatten höjdes
med i stort sett samma belopp som utgått i kvarlåtenskapsskatt.
Kvarlåtenskapsskatten beräknades på behållningen i den avlidnes dödsbo.
Eftersom fideikommissegendom inte skall inräknas bland tillgångarna i avliden
innehavares dödsbo, utgick kvarlåtenskapsskatt inte för sådan egendom.
I samband med att kvarlåtenskapsskatten avskaffades och arvsskatten
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 35
höjdes föreskrevs i en alltjämt gällande övergångsbestämmelse till förordningen
om ändring i den allmänna arvsskatteförordningen, att de dittills gällande
skatteskalorna i den senare förordningen fortfarande skulle tillämpas
i fråga om fideikommissegendom.
Att fideikommissegendom skulle undantagas från skärpningen av arvsskatten
hade föreslagits av arvsskattesakkunniga i det betänkande angående
arvsbeskattning (SOU 1957:48), som låg till grund för kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Enligt de sakkunnigas uppfattning lät sig nämligen beskattningen
av fideikommissförvärv inte utan vidare inordna i ett system
med höjd arvsskatt. På grund av egendomens speciella natur och dess begränsade
användbarhet som kreditobjekt torde sålunda, menade arvsskattesakkunniga,
en höjning av arvsskatten i många fall medföra, att skattebelastningen
blev större än vad fideikommissen kunde ekonomiskt bära. Mot
bakgrund härav ansåg de sakkunniga anledning föreligga att avvakta resultatet
av fideikommissutredningens arbete, innan slutlig ställning togs till
spörsmålet om arvsbeskattningen av fideikommissförvärv. Därför borde de
dittillsvarande arvsskatteskalorna övergångsvis gälla i fråga om beskattningen
av sådana förvärv.
Sedan fideikommissutredningen slutförts, borde enligt de sakkunnigas
mening i samband med avgörandet av fideikommissens framtida ställning
även den definitiva utformningen av arvsbeskattningen på ifrågavarande
område bestämmas. Därvid torde, ansåg de sakkunniga, några egentliga
problem från beskattningssynpunkt inte behöva uppkomma under förutsättning
att fideikommissutredningen ledde till lagstiftning om avveckling
av fideikommissen allteftersom deras innehavare efter lagstiftningens ikraftträdande
avled. I sådant fall upphörde nämligen en fideikommissegendoms
speciella natur i och med den siste innehavarens död, och egendomen förvärvades
fortsättningsvis med äganderätt, inte med nyttjanderätt. Något
skäl skulle då, uttalade arvsskattesakkunniga, inte längre föreligga att beskatta
egendomen efter andra principer än vanlig egendom.
I samband med att riksdagen fattade beslut om de nu berörda ändringarna
i arvsbeskattningen beslöt riksdagen också att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en allsidig översyn av bestämmelserna rörande denna beskattning.
Någon sådan översyn har dock ännu inte kommit till stånd bl. a.
i avvaktan på resultatet av familjerättskommitténs arbete.
I fråga om eftergift av arvsskatt är reglerna gynnsammare beträffande fideikommissegendom
och viss annan egendom än eljest. Eftergift kan sålunda
enligt 56 § i den allmänna arvsskatteförordningen ske, om den skattskyldige
avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, mot ett år i vanliga
fall. Erinras må också om 57 §, enligt vilken Kungl. Maj :t äger i särskilda
fall medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt dels för sådan historisk,
vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente
eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom dylik samling,
och dels för fast egendom, som tillagts någon såsom fideikommiss eller un
-
36 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
der liknande villkor, i den män skatten prövas icke kunna erläggas utan
men för ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk
eller annan art.
Jämväl vissa bestämmelser rörande stämpelavgift torde vara av intresse
vid bedömandet av förevarande ärende. Enligt 8 § förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften utgår lagfartsstämpel vid förvärv av
fast egendom på grund av tillskott vid bildande av bolag eller på grund av
tillskott efter bolagets bildande. Stämpelbeloppet är 1 krona för varje fulla
100 kronor av egendomens värde. Dock är stämpelsatsen 2 kronor om den
tillskjutna egendomen i avhandlingen åsatts högre värde än det belopp, för
vilket den som tillskjuter egendomen själv förvärvat densamma, eller, om
detta belopp inte kan utrönas, egendomens taxeringsvärde eller annorledes
uppskattade värde. Stämpelsatsen 2 kronor gäller för övrigt även andra
stämpelpliktiga förvärv, som görs av bolag. Stämpelplikt stadgas vidare bl. a.
vid tillskott till förening. Frihet från lagfartsstämpel vid tillskott föreligger,
då lagfart söks på järnväg eller då medlem i sambruksförening tillskjuter
egendom till föreningen.
Enligt bestämmelser i samma paragraf utgår stämpelavgift å aktiebrev i
inländskt aktiebolag med 10 öre för varje fullt tiotal kronor av aktiens nominella
belopp eller, om för aktien skall betalas högre belopp, av det beloppet.
FÖRSLAGENS GRUNDER
Den civilrättsliga propositionen
I propositionen nr 5 lämnas å s. 29—112 en redogörelse för den allmänna
motiveringen till fideikommissutredningens förslag samt för remissyttrandena
i motsvarande delar. Utskottet hänvisar härutinnan till propositionen,
vid vilken såsom Bilaga 2 fogats utredningens förslag till lagtext.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen
bl. a. följande:
Allmänt
Utmärkande för det nuvarande fideikommissinstitutet är att egendom
jämlikt särskilt förordnande skall bevaras ominskad under obegränsad tid
inom viss eller vissa släkter. De i vårt land ännu bestående fideikommissen
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 37
har så gott som undantagslöst instiftats genom privata rättshandlingar, i regel
testamente. Förordnandena, som i det stora flertalet fall ursprungligen
avsett jordegendom, torde till övervägande del ha tillkommit under 1600-och 1700-talen, då härkomst och besittande av jord hade stor politisk och
social betydelse. Syftet med instiftande av fideikommiss har varit att bibehålla
egendomen inom släkten och därigenom trygga släktmedlemmarnas
ställning i samhället.
Fideikommissinstitutet överensstämmer icke med nutida rättsuppfattning
och rådande samhällsförhållanden. Detta har i vårt land bl. a. tagit sig
uttryck däri att redan år 1810 förbud införts mot instiftande av fideikommiss
i fast egendom. Inrättande av fideikommiss i lös egendom förbjöds
först genom testamentslagen den 25 april 1930. Däremot berördes icke redan
instiftade fideikommiss av vare sig 1810 eller 1930 års lagstiftning.
Under 1800-talets två sista årtionden och 1900-talets första decennium
väcktes i riksdagen ett flertal motioner, av vilka en del tog sikte på att upphäva
alla fideikommiss, medan andra syftade till att befria jorden från
fideikommissband. År 1909 begärde riksdagen hos Kungl. Maj :t lagförslag
om försäljning av lantfastighet, som utgjorde fideikommiss, och 1914 års
riksdag hemställde om utredning angående upphävande av fideikommiss i
såväl fast som lös egendom. Flera förslag om avveckling av fideikommissen
har därefter framlagts utan att frågan lösts. I övriga västeuropeiska
länder, där fideikommiss i någon omfattning funnits, är dessa däremot nu
i huvudsak avvecklade.
Enligt den uppfattning, som sålunda rått sedan lång tid tillbaka, talar
principiella skäl — hänförande sig till fideikommissinstitutets bristande
överensstämmelse med nutida rättsuppfattning och samhällsskick — för
fideikommissens avveckling. Å andra sidan måste beaktas, att omfattande
fast och lös egendom är underkastad fideikommissband och att betydande
intressen av social, ekonomisk och kulturell art är knutna till fideikommissen.
En avveckling får därför åtskilliga svårbedömbara praktiska konsekvenser.
Det är också uppenbart, att olägenheter i olika avseenden kan
uppstå vid en splittring av fideikommissegendomarna, därest icke lämpliga
åtgärder vidtages. En ingående bedömning måste följaktligen göras av de
skäl som talar för och emot en avveckling och de följder en på det ena
eller andra sättet genomförd avveckling får i olika avseenden.
Fideikommissutredningen har i sitt år 1959 avlämnade betänkande med
stor grundlighet och omsorg behandlat de synnerligen svårbedömda problem
som sammanhänger med en avveckling av fideikommissen. Jag har
därför funnit, att betänkandet är väl ägnat att läggas till grund för fortsatta
överväganden i frågan. Samtidigt måste emellertid konstateras, att stark
och övertygande kritik under remissbehandlingen framförts mot de förslag
utredningen framlagt till lösning av de praktiska problem som uppstår vid
en avveckling. Ett stort antal remissorgan har sålunda givit uttryck åt den
meningen, att utredningen icke förmått anvisa någon framkomlig väg att
38 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
undvika menliga följder av fideikommissens avskaffande. Som jag närmare
kommer att utveckla i det följande delar jag denna uppfattning. Utredningens
förslag har därför med ledning av vad som framkommit under remissbehandlingen
omarbetats inom justitiedepartementet. Därvid liksom vid
tidigare behandling av fideikommissfrågan har den grundläggande synpunkten
varit, att starka principiella skäl talar för en avveckling av fideikommissen
men att tillräckliga garantier måste skapas mot en olämplig splittring
av fideikommissegendomarna. Vad som bör eftersträvas är en laglig
reglering, som möjliggör att såväl allmänna som enskilda intressen tillgodoses,
utan att kravet på enkelhet och smidighet i tillämpningen eftersättes.
Med hänsyn till att synnerligen skiftande förhållanden råder beträffande
de olika fideikommissen och då de praktiska konsekvenserna av en
avveckling är svåra att förutse, bör en lagstiftning om avveckling av fideikommissen
inrymma olika möjligheter till lösningar i det enskilda fallet.
I fortsättningen skall jag närmast redovisa de mera detaljerade överväganden
som ligger till grund för de nu framförda allmänna reflexionerna.
Olika synpunkter på fideikommissen
Utredningen har till en början som skäl för en avveckling av fideikommissen
anfört, att dessa utgör en undantagsföreteelse i rättsligt
hänseende, vilket får särskild betydelse emedan fideikommissen
omfattar betydande värden. I anslutning härtill har utredningen framhållit,
att de rättsliga avvikelserna beträffande fideikommissegendomen gäller
grundläggande regler, nämligen arvs-, testaments- och gäldsregler, samt att
fideikommissens rättsliga egenart ständigt måste beaktas i lagstiftning och
rättstillämpning, något som på längre sikt utgör en belastning.
Flera remissorgan delar utredningens uppfattning, att fideikommissens
undantagsställning i rättsligt avseende innebär en nackdel. Från många
håll har emellertid anförts, att en förutsättning för att detta skäl att avskaffa
fideikommissen skall kunna tillmätas någon avgörande vikt är, att
icke en ny särregim skapas beträffande samma egendom. Några remissorgan,
vilka icke godtar nu angivna skäl för en avveckling, har motiverat
detta med att de rättsliga avvikelserna endast berör ifrågavarande intressenter.
För egen del vill jag instämma i utredningens uppfattning, att fideikommissens
karaktär av särregim, som icke kan motiveras utifrån gällande
rättsuppfattning och rådande samhällsförhållanden, utgör ett skäl för fideikommissinstitutets
avveckling. Betydelsen av detta skäl bör emellertid icke
överskattas. Såsom justitiekanslersämbetet framhållit har de svårigheter
ifrågavarande förhållande medfört hittills kunnat bemästras. Det måste vidare
starkt betonas, att detta skäl för en avveckling av fideikommissen givetvis
endast gäller under förutsättning, att man vid avvecklingen kan undvika
en särlagstiftning av annan art.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 39
Utredningen har vidare anfört, att fideikommissinstitutets
privilegiekaraktär gör det oförenligt med nutida åskådning. Innehavaren
framstår vid det typiska fideikommisset i regel som privilegierad i
förhållande till sina medarvingar på grund av den fideikommissariska successionen
och än mera gentemot sin företrädares arvingar, om han själv ej
är arvinge efter denne. Då syftet med instiftande av fideikommiss varit att
för all framtid bevara egendomen inom viss släkt, kan fideikommissinstitutionen
tillika sägas innebära en privilegiering av dessa släkter. För våra dagars
betraktelsesätt med dess betonande av individernas jämställdhet i rättsligt
avseende är det enligt utredningen främmande att medelst särskilda
rättsliga band sammanhålla egendom i en persons hand eller inom viss
släkt. Såsom särskilt stötande framstår för utredningen de fall, där egendomen
utgöres av kapital, vilket är överlämnat till förvaltning i särskild ordning,
och där alltså den fideikommissinnehavaren tillerkända förmånen
kommer honom till godo utan att någon personlig insats kräves från hans
sida.
Så gott som samtliga remissorgan, som uttalat sig härom, har funnit förevarande
skäl för en avveckling beaktansvärt. Från vissa håll har dock framhållits,
att innehavet av jordbruksfideikommiss icke längre odelat framstår
som ett privilegium utan även ställer krav på innehavaren, att ifrågavarande
invändning mot fideikommissinstitutet drabbar också den vanliga arvsordningen
samt att förhållandet berör ett så litet antal personer, att det ej behöver
vara något stötande för rättsuppfattningen.
Fideikommissinstitutets privilegiekaraktär, som motiverat gällande förbud
mot instiftande av nya fideikommiss, är enligt min mening ett tungt
vägande skäl för fideikommissens avskaffande. Särskilt framstår det som
obilligt och stötande för rättskänslan, att en den avlidnes anhörig — vilken
ibland icke ens är arvinge — i strid mot eljest gällande arvsregler erhåller
den värdefullaste, möjligen enda egendomen i ett dödsbo, medan andra
efterlevande till den avlidne får endast en obetydlig del eller blir helt lottlösa.
Att beträffande jordbruksfideikommiss innehavet även ställer krav på
innehavaren förändrar icke bedömningen. Den successionsordning fideikommissegendomen
följer har bestämts på grundval av värderingar av en eller
ett fåtal enskilda för århundraden sedan att gälla för all framtid, oavsett
vad de på den allmänna rättsuppfattningen grundade arvsreglerna innehåller.
Härtill kommer att privilegieringen avser omfattande egendom och
genom tiderna berör ett relativt stort antal personer. Det nu behandlade
skälet för fideikommissens avskaffande måste därför tillmätas stor principiell
betydelse.
Vidare har utredningen pekat på den omständigheten, att urvalet av
fideikommissinnehavare i allmänhet sker slumpmässigt utan
att någon hänsyn kan tagas till innehavarens personliga, ekonomiska och
andra förutsättningar att bruka egendomen. Då egendomen dessutom på
40 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
grund av fideikommissbandet är bunden vid innehavaren för dennes livstid
och ej underkastad vanliga ekonomiska regler, anser utredningen angivna
förhållande vara principiellt förkastligt.
Utredningens uppfattning i denna del biträdes av flera remissorgan, däribland
Svea hovrätt, som emellertid har påpekat, att de blivande innehavarnas
utbildning ofta tidigt inriktats på deras kommande uppgift och att de
därför ofta blir väl skickade för denna. Från andra håll har framhållits, att
ingenting tyder på att fideikommissegendomarna vanvårdas. Enligt flera
remissorgan kan den nu behandlade invändningen mot fideikommissen riktas
mot arvsrätten över huvud taget.
Det kan enligt min mening icke bestridas, att fideikommissinstitutet i berörda
avseende ger utrymme för missförhållanden, vilka i fråga om stora
fideikommissegendomar kan bli avsevärda. Självfallet kan i viss mån samma
invändning riktas mot den legala arvsordningen. Beaktas bör dock, att
denna i motsats till fideikommissinstitutionen ger utrymme för åtgärder_
testamente, gåva eller annat förfogande — vilka är ägnade att åstadkomma
en efter omständigheterna lämpad egendomsfördelning. Jag anser sålunda,
att det slumpmässiga urvalet av fideikommissinnehavare i och för sig innebär
en olägenhet. Emellertid visar erfarenheten, att fideikommissinnehavarna
till följd av den uppfostran, utbildning och inriktning i övrigt de tidigt
erhållit för sin kommande uppgift ofta blivit väl skickade för såväl det
ekonomiska handhavandet av fideikommissegendomen som vårdandet av de
kulturvärden vilka merendels hör till fideikommisset. Olägenheterna av det
slumpmässiga urvalet av fideikommissinnehavare kan därför i allmänhet
icke sägas ha varit framträdande, och ifrågavarande skäl för fideikommissens
avskaffande bör med hänsyn härtill icke tillmätas någon avgörande
betydelse.
Beträffande fideikommissegendomens ekonomiska enhet
har utredningen uttalat, att det i fideikommissbestämmelserna liggande
förbudet mot försäljning av egendomen liksom mot dess uppdelning genom
arv har medverkat till att de en gång bildade enheterna bibehållits. I
fråga om jordbruksegendomar, särskilt sådana med skogstillgångar, har utredningen
funnit, att ett sådant sammanhållande kan vara av värde. Att viss
egendom sammanhålles under fideikommissband innebär emellertid enligt
utredningen icke någon garanti för att den utgör en även för nutida förhållanden
lämplig ekonomisk enhet. Utredningen har vidare framhållit att,
även om egendomen bildar en lämplig enhet, en viss uppdelning ofta utan
olägenhet kan ske och att manga av de större fideikommissegendomarna för
övrigt alltid varit uppdelade i ett flertal brukningsdelar.
Vid remissbehandlingen har från många håll uttalats, att bibehållandet
av fideikommissenheterna varit uteslutande till fördel från ekonomisk synpunkt.
Flera remissorgan har sålunda framhållit, att fideikommissinstitutet
möjliggör rationellt jord- och skogsbruk, och att jord- och skogsfidei
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 41
kommissen i allt väsentligt är välskötta har undantagslöst vitsordats. Enligt
en av Sveriges skogsägareförbund verkställd undersökning, avseende 34 större
fideikommiss, har årsavverkningen på fideikommisskogarna år 1959 beräknats
uppgå till 3,9 skogskubikmeter per hektar mot omkring 2,3—2,8
skogskubikmeter per hektar skogsmark i övrigt. Nämnda undersökning har
också utvisat en mycket hög beläggning av fast anställd arbetskraft. Förbundet
har uttalat, att då i utredningens betänkande anges, att den industriella
verksamheten vid fideikommissen under åren 1945—1949 i genomsnitt
per år omfattat 70 000 dagsverken och att produkternas saluvärde utgjort
nära 3 1/2 miljoner kronor per år, dessa uppgifter måste vara missvisande.
Förbundets undersökning, som omfattar endast en del av fideikommissen,
har givit till resultat ett tillverkningsvärde redan år 1950 av
13 520 000 kronor och år 1959 av icke mindre än 28 634 000 kronor. Dagsverksåtgången
år 1950 redovisas i undersökningen med 134 123 dagsverken
och år 1959 med 128 836 dagsverken. Länsstyrelsen i Örebro län har framhållit,
att de största fideikommissen är den ekonomiska ryggraden i ortens
näringsliv. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen i Östergötlands
län har uttalat, att vad riksdagen år 1914 anförde därom, att fideikommissen
utgjorde hinder mot den moderna utvecklingen att uppdela jorden
på allt flera händer, framstår som föråldrat numera, då rationaliseringen
kräver större jordbruksenheter.
Såsom framgått av vad jag anfört avser spörsmålet om fideikommissegendomens
ekonomiska enhet huvudsakligen jord- och skogsfideikommissen.
Vid tidigare behandling av fideikommissfrågan har krav på jordens
uppdelning i mindre brukningsenheter åberopats som ett väsentligt skäl för
fideikommissens avveckling. Sålunda har starkt betonats, att fideikommissen
utgjorde hinder mot egnahemsbildningen, medan frågan om olämpligheten
av att splittra fideikommissegendomarna i mindre enheter skjutits i
bakgrunden. Det numera rätt allmänt omfattade kravet på stora jord- och
skogsbruksenheter måste med nödvändighet medföra en ändrad bedömning
av denna fråga. Detta har också stått klart för utredningen och har ytterligare
betonats under remissbehandlingen. Enligt min mening kan ej heller
tvivel råda därom, att en splittring av de fideikommiss, som har stora skogstillgångar
merendels med tillhörande industrirörelse och för vilka den bestående
förvaltningsenheten ofta utgör förutsättning för fortsatt rationell
drift, kan lända till allvarlig skada för näringslivet i orten och medföra betydande
olägenheter av social och ekonomisk art. I fråga om fideikommiss
med omfattande jordbruk torde såsom utredningen framhållit i vissa fall er
uppdelning utan olägenhet kunna ske, men i ett mycket stort antal fall
måste splittring av egendomen vara ägnad alt motverka en rationell jordbruksdrift.
Vid en uppdelning berörs också arrendatorernas intressen. Jag
har därför den bestämda uppfattningen, afl avveckling av de stora jordoch
skogsfideikommissen i många fall kan medföra svårigheter av ekonomisk
och social karaktär, om icke i samband med avvecklingen åtgärder
2+ Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. Nr 2
42 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
vidtages för att bibehålla den nuvarande förvaltningsenheten. Härtill återkommer
jag i fortsättningen.
Slutligen har utredningen såsom skäl för avveckling av fideikommissen
framhållit, att inskränkningarna i innehavarens dispositionsrätt
över egendomen försvårar eller hindrar en riktig ekonomisk
anpassning efter nutida förhållanden. Fideikommissförordnandet innebär
formellt förbud dels mot varje försäljning, även den som sker i syfte att
åstadkomma en lämpligare avgränsning av egendomen eller för att anskaffa
erforderligt kapital för driften å återstoden av egendomen, dels mot inteckning
däri. De faktiska förhållandena har emellertid framtvingat ett genombrytande
av dessa förbud — genom dispens av Kungl. Maj :t — varigenom
de mest påfallande svårigheterna mildrats. Utredningen har räknat
med att dispensverksamheten — som enligt utredningen innebär en belastning
utan att kunna medföra erforderlig smidighet — kommer att behöva
utvidgas. I detta sammanhang har utredningen erinrat om att Kungl.
Maj :t i allmänhet vid medgivande av inteckning eller vid medgivande att för
vissa ändamål använda fideikommisskapital föreskriver skyldighet till återbetalning
i viss ordning och i vissa fall även ställande av säkerhet, t. ex. i
form av försäkring på innehavarens liv. Vissa fideikommissinnehavare är enligt
utredningen till följd härav ekonomiskt mycket hårt belastade. Åtminstone
i mindre gynnsamma fall kan därför ett upprätthållande av fideikommisset
framstå som ett konstlat sammanhållande av den ifrågavarande egendomen
utan reellt stöd i de verkliga ekonomiska förhållandena.
Under remissbehandlingen har icke gjorts gällande annat än att stelheten
i dispositionsförhållandena utgör en olägenhet. Nackdelarna liar dock icke
på något håll ansetts vara så stora, att de i och för sig bör medföra fideikommissens
avveckling.
Det kan enligt min mening icke bestridas, att de för obegränsad tid gällande
inskränkningarna i innehavarens dispositionsrätt särskilt när det gäller
jord- och skogsfideikommissen kan hindra genomförandet av de mest
ändamålsenliga åtgärderna för egendomens skötsel och försvåra anskaffandet
av erforderligt rörelsekapital. Å andra sidan kan ej bortses från att dessa
inskränkningar hindrat, att egendomarna splittrats, och sålunda bidragit
till att skapa de lämpliga förvaltningsenheter som ifrågavarande fideikommiss
merendels utgör. De antydda olägenheterna har även i betydande utsträckning
kunnat motverkas genom Kungl. Maj :ts rätt att medge ändringar
i fideikommissförordnandena. Självfallet utgör dispensverksamheten en belastning
för Kungl. Maj :t, men detta får icke anses vara någon avgörande
olägenhet. Medgivande till inteckning eller annan åtgärd är emellertid ofta
förenat med föreskrift om återbetalningsskyldighet och ställande av säkerhet
i form av livförsäkring. Såsom utredningen framhållit är vissa fideikommissinnehavare
till följd härav hårt ekonomiskt belastade. Det är härvid av
intresse att konstatera, att en av fideikommissariernas intresseorganisa
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 43
tion företagen enquéte bland landets fideikommissarier givit till resultat, att
innehavarna av sådana fideikommiss, som består enbart av kapital eller
stadsfastigheter, så gott som enhälligt uttalat sig för avskaffande av dessa
fideikommiss. Innehavarna av större jordbruksfideikominiss och fideikommiss
med betydande kulturvärden har däremot tillkännagivit den motsatta
uppfattningen, såvitt gäller fideikommiss av dessa typer. Bland innehavarna
av mindre jordbruksfideikominiss har meningarna visat sig vara delade.
Denna undersökning synes ge visst stöd för uppfattningen, att inskränkningarna
i fideikommissinnehavarens dispositionsrätt är besvärande i varje
fall vid förvaltningen av fideikommiss med mindre omfattande fast egendom.
Vad nu anförts angående inskränkningarna i dispositionsrätten kan sammanfattningsvis
väsentligen anses tala för avveckling av fideikommissen.
Utredningen har även behandlat frågan i vad mån beaktandet av vissa
särskilda intressen talar för bibehållande av fideikommissen. Salunda
har utredningen räknat med att upplösning av fideikommissbandet
kan medföra minskad trygghet för fideikommissarrendatorerna. Utredningen
har även ansett, att ett sönderbrytande av förvaltningsenheterna kan
lända till skada för skogshushållningen och menligt påverka näringsförhållandena
inom orten. Slutligen har utredningen framhållit, att betydande
kulturvärden kan bli hotade, om fideikommissbandet upplöses. Vad nu anförts
kräver enligt utredningen i hög grad beaktande. Om emellertid i samband
med en fideikommissavveckling särskilda åtgärder vidtages till skydd
för de angivna intressena, kan enligt utredningens mening övergången till de
nya förhållandena avsevärt underlättas och skälig hänsyn tagas till dessa
intressen.
Under remissbehandlingen har nu anförda synpunkter starkt understrukits.
Sålunda har från många håll påpekats den inverkan en avveckling får
för fideikommissarrendatorernas ställning. Olägenheterna för skogshushållningen
vid avveckling av de stora skogsfideikommissen har tidigare berörts.
Ett betydande antal remissorgan har med skärpa framhållit risken för att
stora kulturvärden i form av slott, herrgårdar, parker och samlingar skall
gå förlorade vid avveckling av fideikommissen. Riksantikvarieämbetet har
uttalat, att bland fideikommissegendomarna finns sådana, som med jord,
byggnader, inredning, arkiv och bibliotek bildar ett sammanhållet helt och
måste räknas såsom nationella minnesmärken hos vilka det säregna och
värdefulla just ligger i den bestående, historiskt och traditionellt givna enheten.
Ämbetet har svårt att föreställa sig, hur dessa kulturvärden skall
kunna bevaras, om fideikommissen försvinner. Även flera andra remissorgan,
däribland styresmannen för nordiska museet, har betonat det angelägna
från kulturvårdens synpunkt av att bibehålla den enhet som fideikommissen
utgör. Många remissorgan, däribland Svenska naturskyddsföreningen,
har framhållit, att olägenheter kan befaras uppstå från naturskyddssynpunkt
till följd av en splittring av jord- och skogsfideikommis
-
44 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
sen. Från kreditgivarhåll slutligen har uttalats, att ett sönderbrytande av
den naturliga enhet, som skog och jord utgör, från kreditsynpunkt måste
få en negativ verkan, om det sker på det sätt utredningen föreslagit.
De olägenheter som enligt vad nu sagts kan följa vid avveckling av fideikommissen
måste enligt min mening tillmätas stor betydelse. Därav följer
emellertid icke, att ifrågavarande omständigheter i och för sig bör hindra
en avveckling. Därest de sociala, ekonomiska och kulturella intressena väsentligen
kan tillgodoses genom särskilda åtgärder, bör hinder icke föreligga
för avveckling, om en sådan anses böra ske av andra skäl. Under den
tidigare behandlingen av fideikommissfrågan har problemet väsentligen varit,
hur dessa intressen skall tillvaratagas. Vid ett slutligt ståndpunktstagande
i frågan måste också stor vikt tillmätas de lösningar som kan tänkas
i detta hänseende. Härtill återkommer jag i följande avsnitt av framställningen.
Bedömning av den föreslagna lagstiftningen till skydd för de särskilda
intressena
Såsom framgått av det föregående anser jag, att väsentliga principiella
men även vissa praktiska skäl talar för fideikommissens avskaffande. Mot
en avveckling kan anföras skäl, som huvudsakligen hänför sig till de i
många fall betydande olägenheter av social, ekonomisk och kulturell art
som kan uppstå vid splittring av fideikommissegendomarna. Det är uppenbart,
att betänkligheterna mot avveckling av fideikommissen väsentligen
bortfaller, därest genom särskilda, lämpligt avvägda åtgärder garantier kan
skapas för att ifrågavarande allmänna intressen i huvudsak blir tillgodosedda.
Utredningen har i det syftet föreslagit en omfattande speciallagstiftning.
Förslaget har emellertid genomgående rönt stark kritik under remissbehandlingen.
Erinringar har framförts såväl mot metoden att införa en genomgripande
speciallagstiftning som mot de föreslagna bestämmelsernas innehåll.
I fortsättningen skall jag något beröra utredningens förslag till skydd
för fideikommissarrendatorerna, fideikommisskogarna och fideikommissens
kulturvärden samt remisskritiken av dessa förslag. Beträffande detaljerna
i förslagen och remissyttrandena får jag hänvisa till den föregående framställningen.
Till skydd för arrendatorerna har utredningen föreslagit, att arrendeavtal,
som gäller vid tiden för den siste fideikommissinnehavarens
frånfälle och icke avser huvudgård, skall förlänas giltighet även gentemot
den som erhåller egendomen vid avvecklingen. Utredningen har vidare befarat,
att uppsägning av arrendatorer i betydande utsträckning kommer att ske
dels till följd av att egendomen försäljes till någon som vill bruka den själv,
dels genom att arvingarna själva vill bruka egendomen. Vid avvägning mellan
arrendators- och jordägareintressena har utredningen beaktat å ena sidan,
att många arrendatorer innehaft sina arrenden under längre tid, och å den
Sammansattd bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 45
andra, att arvingarnas rätt till jorden tillagts dem först genom avvecklingen;
härutöver har utredningen hänvisat till sociala skäl. Mot bakgrunden
härav har utredningen föreslagit en särskild lag med vissa bestämmelser
om arrende under fideikommiss, vilken skall träda i kraft samtidigt med
en avvecklingslag och gälla under trettio år. Lagförslaget innebär i korthet
följande. Arrendator, som vid lagens ikraftträdande innehaft arrende av undergård
i minst tio år, skall vid arrendetidens utgång ha rätt till nytt arrende
för eu tid av fem år, såvida icke tillfälle beredes honom att förvärva brukningsdelen
på skäliga villkor. Jordägaren har alltså att välja mellan att
erbjuda försäljning på skäliga villkor eller lämna nytt arrende; väljer han
det förra, har arrendatorn i sin tur att välja mellan att antaga köpeanbudet
eller avflytta. Avgörandet om köpe- och arrendevillkor skall ske vid en särskild
förrättning inför arrendenämnden, i den mån parterna ej träffar överenskommelse.
Vid fastställandet av köpevillkor har nämnden att ta ställning
till frågan, huruvida hinder föreligger från fastighetsbildningssynpunkt
att genomföra försäljningen av det arrenderade området jämte eventuellt
ytterligare markområde, om så befinnes erforderligt med hänsyn till
arronderingsförhållandena m. m. Därvid skall preliminärt utlåtande inhämtas
av vederbörande lantmätare. Även med lantbruksnämnden skall samråd
ske.
Förslaget om giltighet av arrendeavtal gentemot den som erhåller egendomen
vid avvecklingen har icke mött någon erinran under remissbehandlingen.
Den föreslagna särskilda arrendelagen har däremot tillstyrkts endast
av några få remissorgan. Ett mycket stort antal remissinstanser, däribland
flera länsstyrelser, ett par lantbruksnämnder och Riksförbundet
Landsbygdens folk, har ifrågasatt behovet av särskild lagstiftning beträffande
fideikommissarrendena. I några remissyttranden har uttalats tvekan
om behovet av särskilda regler i varje fall när det gäller kommersiella arrenden.
Vissa arrendenämnder har ansett särskilda bestämmelser erforderliga
men förklarat, att skyddet bör anordnas genom en förstärkning av gällande
optionsrätt. Flera remissorgan har ifrågasatt, om förslaget innebär en
rimlig avvägning mellan jordägare- och arrendatorsintressena, och från
många håll har hestritts, att det är berättigat att bereda fideikommissarrendatorerna
förmånligare ställning än andra arrendatorer. Ett mycket stort
antal remissorgan har uttalat, att resultatet av pågående översyn av arrendelagstiftningen
bör avvaktas, innan slutlig ståndpunkt tages till det föreslagna
skyddet för fideikommissarrendatorerna. — Beträffande den närmare
utformningen av det föreslagna arrendatorsskyddet har sa gott som samtliga
remissorgan, som yttrat sig härom, varit starkt negativa. De väsentliga
invändningarna har varit dels att det föreslagna förfarandet är invecklat
och tidsödande, dels att arrendenämnderna ej är lämpliga organ att fastställa
köpevillkor och handlägga fastighetsbildningsfrågor. Även i övrigt har
erinringar i olika avseenden framställts mot utredningsförslaget.
För egen del vill jag framhålla, att det är mycket svårt att bedöma i vad
mån avveckling av jordbruksfideikommissen kommer alt inverka på fidei
-
46 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
kommissarrendatorernas ställning. I första hand är frågan beroende av det
sätt på vilket avvecklingen genomföres. Utredningens förslag till avveckling
medför i betydande utsträckning uppdelning av fideikommissjorden. En sådan
uppdelning, genom arvskifte eller försäljning, kan på sätt utredningen
angivit fa konsekvenser saväl för de arrendatorer som innehar kommersiella
arrenden som för dem som innehar sociala arrenden. Huruvida uppsägningar
av arrenden skulle komma att ske i någon betydande utsträckning, är svårt
att bedöma. Risken härför kan emellertid icke uteslutas, och det är därför
naturligt, att utredningen föreslagit särskilda åtgärder till skydd för fideikommissarrendatorerna.
Mot den förordade utformningen av detta skydd
har åtskillig kritik framförts under remissbehandlingen, och jag anser för
min del kritiken i allt väsentligt befogad. Utredningens förslag i denna del
bör därför enligt min mening icke läggas till grund för lagstiftning, utan
frågan, hur fideikommissarrendatorerna bör skyddas vid avveckling av fideikommissen,
får lösas efter andra linjer. Såsom förut anförts påverkas arrendatorernas
ställning av det sätt varpå avvecklingen genomföres. Om avveckling
kan ske utan att fideikommissegendomen splittras, torde arrendatorernas
förhållanden komma att påverkas i relativt liten utsträckning. Vid
sådant förhallande skulle nagon annan regel till skydd för arrendatorerna
icke erfordras än den av utredningen föreslagna och av remissorganen allmänt
tillstyrkta bestämmelsen om arrendeavtals giltighet mot förvärvaren
av fideikommissegendomen. Härtill återkommer jag i fortsättningen.
Särskilda åtgärder för att undvika splittring av fideikommiss kogarn
a har som tidigare framgått ansetts erforderliga vid avveckling av
fideikommissen. Utredningen har även härvidlag föreslagit en omfattande
speciallagstiftning. Denna avser bildandet av särskilda enheter, benämnda
bygdegods. Förutsättning härför skall vara, att skogsområdets bibehållande
såsom en enhet är av betydande allmänt intresse. Förordnande om bygdegods
skall meddelas av Kungl. Maj:t. Tillhör bygdegods två eller flera gemensamt,
skall delägarna vara sammanslutna i ett s. k. bygdelag, som skall
ha till uppgift att förvalta bvgdegodset och företräda delägarna i allt som
rör dem samfällt. Delägare skall åtnjuta delaktighet i bygdelaget och ha
rösträtt efter storleken av sin andel i bygdegodset. För bygdelaget, vilket
skall utgöra en särskild juridisk person, skall finnas styrelse, som väljes av
delägarna på bygdelagsstämma. Bygdelaget och icke delägarna skall svara för
uppkommen gäld.
Den föreslagna bygdegodsinstitutionen har med endast få undantag avstyrkts
av de remissorgan som yttrat sig härom. Invändningarna mot förslaget
går framför allt ut på att denna institution dels är alltför ingripande,
dels är tungrodd och ägnad att medföra komplikationer i tillämpningen. Flera
remissorgan har å andra sidan funnit förslaget alltför begränsat. Sålunda
har justitiekanslersämbetet påpekat, att förslaget icke förhindrar sönderbrytandet
av de ekonomiska enheter som består av både lant- och skogsbruk
samt industri. Även andra remissorgan har framhållit sambandet i
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 47
olika avseenden mellan jord- och skogsbruk på fideikommiss med skogsegendomar.
Från olika håll har ifrågasatts, om det icke vore lika motiverat
att vidtaga särskilda åtgärder för sammanhållande av större jordbruk. Vad
särskilt gäller de föreslagna bygdelagen har från flera håll framhållits dels
att risk föreligger för meningsmotsättningar mellan intressenterna i bygdelaget,
dels att något tillfredsställande minoritetsskydd icke kan anordnas.
Ett mycket stort antal remissorgan har hänvisat till utvägen att i stället
bilda aktiebolag i sådana fall, då skogar ingår i fideikommissegendomen.
Gentemot utredningens förslag till åtgärder beträffande fideikommisskogarna
vill jag till en början invända, att — liksom när det gäller skyddet
för arrendatorerna — en omfattande särlagstiftning så vitt möjligt bör undvikas.
Denna invändning har så mycket mera fog för sig som utredningen
föreslår, att i vår lagstiftning skall införas en helt ny rättslig konstruktion.
Härtill kommer att de erinringar som vid remissbehandlingen framställts
mot utredningens förslag i allt väsentligt maste anses befogade. Jag kan
därför icke tillstyrka, att förslaget lägges till grund för lagstiftning. I stället
bör undersökas, huruvida åtgärder för att undvika splittring av fideikommisskogarna
kan vidtagas väsentligen inom ramen för gällande lagstiftning.
Jag syftar därvid på den i tidigare sammanhang och även under behandlingen
av föreliggande förslag av många remissorgan anvisade utvägen
att bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen. Till denna
fråga återkommer jag i det följande.
Slutligen har utredningen förordat vissa åtgärder till skydd för fideikommissens
kulturvärden. Sålunda har utredningen — som ansett
att man främst bör ta sikte på att säkerställa den ekonomiska grundvalen
för kulturvärdenas underhåll — föreslagit, att för detta ändamål särskilda
stödstiftelser skall kunna inrättas. När byggnad, trädgård, parkanläggning
eller samling anses vara av särskilt kulturhistoriskt värde, skall
Kungl. Maj :t vid fideikommissets upphörande kunna förordna, att av dess
behållna tillgångar avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med
ändamål att trygga kulturföremålens vård och underhåll. Stiftelsen skall
fullfölja sitt ändamål främst genom ekonomiska bidrag till ägaren av kulturföremålen.
Om stödstiftelse bildats, skall möjlighet ges att — utan hinder
av att ägaren icke lämnat sitt medgivande därtill för byggnad meddela
skyddsföreskrifter jämlikt lagstiftningen om skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader. Skyddet för samling skall enligt förslaget kunna
befordras genom lämpligt utformade villkor för rätten till bidiag från stiftelsen.
Om skydd för kulturvärdena icke kan vinnas genom stiftelsebildning,
skall Kungl. Maj :t i samband med avvecklingen kunna förordna, att
samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande institution.
Kan därvid enighet ej nås om lösesumman, skall frågan avgöras av
skiljemän.
Även utredningens förslag om skydd för fideikommissens kulturvärden
har mött stark kritik under remissbehandlingen. Detta gäller särskilt för
-
48 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
slaget om inrättande av stödstiftelser. Bl. a. har från flera håll anförts,
att förslaget är alltför ingripande för de berörda fideikommissintressenterna
och att förordnande om stödstiftelse framstår som en orättvis belastning för
de drabbade i jämförelse med dem som ej beröres av sådana förordnanden.
Vidare har uttalats tvivel, huruvida bildandet av stödstiftelse kommer att
\ara ett tillräckligt skydd för kulturvärdena. Det har också framhållits, att
forslagets genomförande kommer att medföra skärpta anspråk på statsmakterna
att inskrida för att rädda kulturvärdena. Flera remissorgan har pekat
på den risk som ansetts ligga däri, att stiftelseegendomens realvärde minskar.
Beträffande de föreslagna inlösningsbestämmelserna har vissa remissorgan
uttalat, att inlösen med hänsyn till kostnaderna får antagas kunna ske
endast i begränsad utsträckning. Förslag har vidare framförts, att tvångsinlösen
av kulturföremål skall regleras i liknande former som de vilka gäller
för expropriation.
Frågan om ett lämpligt och tillfredsställande skydd för fideikommissens
kulturvärden är såsom torde ha framgått av vad jag tidigare anfört synnerligen
svårlöst. Problemet har också i samband med tidigare avvecklingsförslag
ingående behandlats och olika förslag till lösningar har diskuterats.
Jag vill mot bakgrunden härav framhålla, att den av utredningen föreslagna
utvägen att bilda stödstiftelser såsom en grundval för kulturvärdenas underhåll
har betydande förtjänster. Bland annat kan framhållas, att en sådan
lösning kan stimulera fideikommissintressenterna till aktiv medverkan
vid vårdandet av kulturvärdena samtidigt som den möjliggör nära
samarbete med de kulturvardande myndigheterna. Under remissbehandlingen
har emellertid framförts vägande invändningar mot att tvångsmässigt
inrätta stödstiftelser, och jag kan med hänsyn härtill icke biträda att
den föreslagna lagliga regleringen genomföres.
\ ad som i detta sammanhang vidare bör undersökas är, huruvida splittUng
av jordfideikommissen — till vilka kulturvärdena i huvudsak är knutna
med nödvändighet måste bli följden av en avveckling. Om den före
avvecklingen bestående enheten i huvudsak kan bibehållas men i annan
form, är det möjligt att man kan reda sig med mindre ingripande och komplicerade
åtgärder än den föreslagna stödstiftelseformen. Härtill återkommer
jag i fortsättningen. Bestämmelser om inlösen i huvudsak i enlighet
med utredningens förslag synes dock icke kunna undvaras.
Lämplig utformning av skyddet för de särskilda intressena
Jag har i det föregående framhållit, att starka skäl talar för avveckling
av fideikommissen men att olägenheter av olika slag kan uppstå vid splittring
av fideikommissegendomarna. Sålunda föreligger risk för att uppdelning
av fideikommissjorden i mindre enheter i vissa fall kan inverka menligt
Pa möjligheterna att driva ett rationellt jord- och skogsbruk. Vidare kan
splittring av jordbruksfideikommissen medföra minskad trygghet för fidei
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 49
kommissarrendatorerna. Även kultur- och naturvårdsintressena beröres av
en splittring av fideikommissegendomarna. Slutligen har framhållits att
sönderbrytande av den naturliga enhet som skog och jord utgör kan få negativ
verkan från kreditsynpunkt. Mot bakgrunden av det anförda framstår
det som naturligt att undersöka, i vad mån splittring av de bestående enheterna
kan undvikas vid en avveckling. Därvid bortser jag till en början från
betydelsen i detta avseende av de ifrågakommande reglerna om egendomens
fördelning mellan fideikommissintressenterna.
Beträffande fideikommisskogarna har såväl vid tidigare handläggning av
fideikommissfrågan som under remissbehandlingen av det föreliggande betänkandet
framförts förslag att bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.
På några fideikommiss drivs redan nu viss rörelse i
aktiebolagsform. En lösning i enlighet med detta förslag har enligt min mening
betydande fördelar framför andra lösningar. Denna inom skogsnäringen
i övrigt vanligt förekommande organisationsform tillåter, att den pågående
driften fortsättes med bibehållande av den bestående förvaltningsenheten.
Aktiebolagsformen får anses särskilt lämplig i de fall då skogsbruk
bedrives i förening med industriell verksamhet. Det har beträffande fideikommissen
från flera håll omvittnats att, oaktat fideikommissinnehavaren
ensam besuttit och förvaltat egendomen, stor hänsyn ofta tagits till övriga
släktmedlemmars intressen, emedan fideikommissegendomen av ålder delvis
betraktats som en släktens gemensamma angelägenhet. I sådana fall kan
bildandet av ett familj ebolag på grundval av fideikommissegendomen framstå
som en naturlig och smidig övergång från en föråldrad fideikoinmissgemenskap
till en modern tids egendomsförhållanden. Enligt min mening
bör således goda förutsättningar finnas att genom aktiebolagsbildning och
därpå följande överlåtelse på bolaget av ifrågavarande skogskomplex tillgodose
såväl släktintressena som de allmänna intressena av ett fortsatt rationellt
skogsbruk. Det kunde även tänkas att låta annan enskild, för ändamålet
bildad juridisk person övertaga skogskomplexet, men i valet mellan
olika organisationsformer torde aktiebolaget vara att föredraga.
Frågan kompliceras emellertid av att på åtskilliga av de största skogsfideikommissen
skogsbruket bedrives i nära samband med jordbruk. Detta
har visat sig ändamålsenligt bl. a. med hänsyn till att arbetskraften kunnat
användas växelvis i jord- och skogsbruket. Att i dylikt fall bilda aktiebolag
på grundval av skogsegendomen och eventuell industrirörelse, medan jorden
kanske delas upp på flera fideikommissintressenter, skulle med hänsyn
till sambandet mellan de olika verksamhetsgrenarna vara olämpligt. Naturligare
är utan tvivel att bilda aktiebolag på grundval av hela fideikommissegendomen.
Därvid inställer sig frågan, huruvida icke problemet att i förekommande
fall undvika splittring av jordfideikommissen bör lösas enhetligt
genom aktiebolagsbildning. I olika sammanhang har visserligen ifrågasatts,
huruvida aktiebolagsformen är en lämplig organisationsform för jordbruksdrift.
De betänkligheter som kan anföras synes emellertid väsentligen
50 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
icke gälla jordbruk av den storleksordning, varom här är fråga. I stället
torde de skäl som nyss anförts till förmån för aktiebolagsbildning på grundval
av fideikommissens skogsegendomar i huvudsak gälla även beträffande
sådana större fideikommissjordbruk, som finnes böra bibehållas i sin nuvarande
omfattning.
Utredningen har för sin del funnit utvägen med aktiebolagsbildning icke
vara framkomlig, emedan den skulle strida mot grunderna för gällande lagstiftning
angående inskränkning i bolags rätt att förvärva fast egendom.
Vad som härvid åsyftas är 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Häremot har Svea hovrätt
i fråga om fideikommisskogarna invänt, att den princip som ligger till
grund för nämnda lag icke äger tillämpning på dessa skogar med tillhörande
industrier. Syftet med lagen bär nämligen varit att bevara jordbruksfastigheter
i den självägande bondeklassens hand, och detta syfte torde icke bli
åsidosatt genom att tillåtelse lämnas bolag att övertaga de största fideikommisskogarna,
vilka tidigare icke varit bondejord. Liknande synpunkter har
framförts av flera andra remissorgan.
I betänkande med förslag till jordförvärvslag m. m. (SOU 1961:49) har
1958 års jordlagsutredning föreslagit ändrade regler angående bolags förvärv
av jordbruksfastighet. Det kommer givetvis icke i fråga att i detta sammanhang
ta ställning till jordlagsutredningens förslag. Här skall endast bedömas,
huruvida aktiebolagsformen vid större jord- och skogsbruk kan anses
vara en lämplig ersättning för fideikommissinstitutet. Av vad jag förut anfört
torde framgå, att så är fallet. Mot en lösning av problemen beträffande jordoch
skogsfideikommissen genom bildandet av aktiebolag på grundval av
fideikommissegendomen bör därför, oavsett hur frågan om bolags förvärv av
jord bedöms i andra sammanhang, icke något vara att invända från jordpolitisk
synpunkt.
Om den bestående förvaltningsenheten bibehålies genom aktiebolagsbildning
torde även förutsättningar finnas för en lösning av frågan om
skyddet för fideikommissarrendatorerna. Såsom tidigare anförts bör risken
för att arrendatorerna vid en avveckling skall rubbas i sin besittning av
arrendegårdarna väsentligen elimineras, därest såsom blir fallet vid fortsatt
drift i aktiebolagsform den förutvarande fideikommissegendomen i huvudsak
förblir odelad. Vid en sådan lösning synes någon särlagstiftning rörande
arrendatorsskyddet i varje fall för närvarande icke erforderlig. I en avvecklingslag
bör endast i analogi med 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen intagas
bestämmelse om arrendeavtals giltighet mot förvärvaren av fideikommissegendomen.
Genom aktiebolagsbildning synes vidare såsom i det följande skall närmare
beröras vissa förutsättningar skapas för en tillfredsställande lösning av
frågan om de fideikommissanställdas pensionering.
Mera tveksamt är vilken betydelse bildandet av aktiebolag på grundval av
de stora jord- och skogsegendomarna kommer att få för skyddet av fidei
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 51
kommissens kulturvärden. Visserligen torde de mest betydande kulturvärdena
i stor utsträckning vara knutna just till de stora jord- och skogsfideikommissen,
vilka i enlighet med det förut anförda i många fall får antagas
övergå i aktiebolagsform, men å andra sidan torde ofta på aktiebolaget
komma att överföras endast sådan egendom, som erfordras för bolagets rörelse.
Detta betyder, att de fasta kulturvärdena — d. v. s. byggnader, trädgårdar
och parkanläggningar — kan beräknas i regel komma att ingå i bolagsegendomen
och därigenom erhålla vård och underhåll, medan de lösa
kulturföremålen däremot i viss utsträckning kommer att skiftas mellan fideikommissintressenterna.
Det synes emellertid vara berättigat antaga att,
om den rådande släktgemenskapen bibehålies ehuru i annan form än tidigare,
i många fall på frivillig väg kommer att vidtagas åtgärder för att vårda
och underhålla kulturföremålen.
I detta sammanhang bör även framhållas, att utvägen att bilda aktiebolag
på grundval av de stora jord- och skogsegendomarna och därigenom bibehålla
ifrågavarande områden väsentligen intakta även ger utrymme för att
tillgodose de naturvårdsintressen, som gör sig gällande vid avveckling av
dessa fideikommiss.
Av det nu anförda framgår, att i många fall väsentliga fördelar från allmän
synpunkt är att vinna, om aktiebolag bildas på grundval av de större
jord- och skogsfideikommissen. Det bör därför undersökas, vilka förutsättningarna
är för att en önskad aktiebolagsbildning verkligen skall komma till
stånd. Denna fråga skall närmare utvecklas i det följande men redan nu kan
konstateras, att jord och framför allt skog utgör efterfrågade realtillgångar.
Det finns därför enligt min mening anledning antaga, att fideikommissintressenterna
ofta kommer att vara inriktade på att behålla dessa tillgångar och
anse sig ha ett gemensamt intresse av att den bestående förvaltningsenheten
bevaras genom aktiebolagsbildning. Skulle undantagsvis så icke vara fallet,
bör såsom jag i det följande skall närmare beröra möjlighet öppnas för den
senaste fideikommissinnehavarens efterträdare, som särskilt torde ha intresse
av aktiebolagsbildning, att oavsett övriga intressenters inställning få bolagsbildningen
till stånd. Vidare bör framhållas, att den nuvarande innehavaren
ej sällan torde ha intresse av att avvecklingen förberedes under hans livstid.
Om innehavaren sålunda är intresserad av att förebygga en framtida
splittring av fideikommissegendomen genom att bilda aktiebolag på grundval
av denna, synes det lämpligt att tillvarataga detta intresse. På grund
härav bör möjlighet föreligga för Kungl. Maj:t att —■ innan fideikommisset
upphört — medgiva, att fideikommissegendom må överlåtas på aktiebolag,
i vilket innehavaren äger eller tecknar samtliga aktier.
Under remissbehandlingen har föreslagits rätt för det allmänna till i nlösen
av skogsområde, om intressenterna ej vill begagna sig av möjligheten
att i bolagsform behålla egendomen. Även jag anser, att det erfordras
en bestämmelse om inlösningsrätt för det allmänna vid avveckling av fidei
-
52 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1903
kommissen. Då enligt min förut redovisade mening åtgärder erfordras för
att sammanhålla icke bara skogsområdena utan också jordbruksenheterna,
bör inlösningsrätten gälla fideikommissegendom som är avsedd för jordoch
skogsbruk. Med hänsyn till det intresse som bör finnas hos fideikommissintressenterna
av att behålla ifrågavarande värdefulla tillgångar och
till de åtgärder som jag förordat för att underlätta, att detta intresse skall
kunna göra sig gällande, torde kunna förutsättas, att inlösningsrätten icke
kommer att behöva begagnas annat än eventuellt i något undantagsfall.
Den närmare utformningen av inlösningsrätten skall behandlas i det följande.
Även när det gäller fideikommissens kulturvärden, uppstår fråga om inlösningsrätt
för det allmänna. Beträffande fasta kulturvärden föreligger redan
nu inlösningsrätt. Enligt 1 § lagen om expropriation kan sålunda expropriation
äga rum för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig
byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning, som ej kan tryggas på
annat sätt, eller för att bereda erforderligt utrymme däromkring. Sådan expropriation
må jämlikt 108 § nämnda lag äga rum till förmån för kronan,
kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är
ägnad kulturminnesvård och som kan på betryggande sätt ansvara för egendomen.
Det nu aktuella problemet är följaktligen begränsat till kulturvärdena
i lös egendom. I likhet med utredningen anser jag, att de åtgärder som
kan komma i fråga vid avveckling av fideikommissen väsentligen bör inriktas
på skydd för miljön och således begränsas till föremål, som kan sägas
utgöra del av denna kulturmiljö. Lösa kulturföremål bör därför i regel skyddas
endast i samband med bevarande av byggnader och andra fasta kulturvärden
och skyddet bör avse allenast samlingar. På grund härav anser jag, att
möjlighet till inlösen av samling, som tillhört fideikommiss, bör finnas att
tillgå i samband med fideikommissens avveckling. Kungl. Maj :t bör, till förebyggande
av att samling erhåller försämrad vård, skingras eller bortflyttas,
äga förordna, att samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande
institution, som Kungl. Maj:t bestämmer.
Beträffande fideikommissens kulturvärden torde även andra lagstiftningsåtgärder
böra övervägas. Av det förut anförda framgår
alt, när det gäller skyddet av de fasta kulturvärdena, behov av särskilda
åtgärder icke föreligger, i den mån egendomen övergår till att bli bolagsegendom
och därigenom erhåller vård och underhåll. Vidare har påpekats
den möjlighet som föreligger till expropriation av kulturhistoriskt synnerligen
märklig byggnad. Beträffande de fasta kulturvärdena må även erinras
om det skydd som erbjudes genom lagen den 9 december 1960 om byggnadsminnen.
Enligt denna lag må — även utan ägarens medgivande — skyddsföreskrifter
meddelas beträffande byggnad, som bevarar egenarten bos
gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse
och som med hänsyn härtill är att anse som synnerligen märklig. Vid angivna
förhållanden anser jag för närvarande icke några särskilda åtgärder till
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 53
skydd för de fasta kulturvärdena påkallade. Beträffande skyddet av de lösa
kulturföremålen kan emellertid ifrågasättas, huruvida den i det föregående
förordade inlösningsbestämmelsen är till fyllest. I vissa fall kunde en lösning
vara att vinna genom att möjlighet öppnades att meddela skyddsföreskrifter
även för kulturhistoriska samlingar. Detta kräver dock genomgripande
omarbetning av den sist angivna lagstiftningen, och en sådan bör enligt
min mening icke ske, förrän erfarenheter vunnits av dess tillämpning.
Emellertid har utredningen framhållit, att behov kan uppkomma av att utsträcka
det förbud som enligt kungörelse den 6 maj 1927 gäller mot utförsel
från riket av vissa äldre kulturföremål, huvudsakligen föremål av trä, till
att avse även andra slag av lösa kulturföremål. Häri har bl. a. chefen för
nationalmuseum instämt. Även jag anser, att gällande bestämmelser om utförsel
av lösa kulturföremål bör överses. Frågan härom torde komma att
närmare övervägas inom berörda departement.
Diskuteras kan även att, då aktiebolag bildas på grundval av fideikommissegendom
till vilken hör lösa kulturföremål av betydande värde, i bolagsordningen
bör föreskrivas, att viss del av bolagets vinst skall användas
till vård av särskilt värdefulla kulturföremål. Häremot kan dock invändas,
att en sådan anordning otvivelaktigt skulle medföra komplikationer i tilllämpningen
och att effekten därav får antagas bli så ringa, att tvingande bestämmelser
av denna speciella art icke bör införas.
Enhetliga regler för avveckling av fideikommissen
En avveckling av fideikommissen genom beslut av Kung 1. M a j : t
i varje särskilt fall har diskuterats i olika sammanhang. Härigenom skulle
större hänsyn kunna tagas till de skiftande förhållanden som råder beträffande
de olika fideikommissen än vad som blir fallet vid en avveckling enligt
generella regler. Utredningen har emellertid för sin del ansett det principiellt
mindre tilltalande att ifrågavarande rättsändring, som faller inom
privaträttens område, skall genomföras medelst administrativa beslut från
fall till fall. Därvid har utredningen framhållit, att flertalet fideikommiss
företer så pass många gemensamma drag att generella regler ändå måste
komma till användning i stor utsträckning, även om avvecklingen sker genom
särskilda beslut. Utredningen har diskuterat frågan, huruvida syftet att
anpassa avvecklingen efter förhållandena i varje särskilt fall skulle kunna
vinnas på det sättet, att åt intressenterna inom släkten överlämnas att själva
i viss utsträckning besluta angående sättet för avvecklingen. Emellertid bar
utredningen funnit, att utrymmet för dylika släktbeslut icke kan bli stort.
Det bör sålunda enligt utredningen cj komma i fråga, att tiden för avvecklingen
bestämmes genom släktbeslut. Beträffande fördelningen av egendomen
har utredningen visserligen ansett, att släktbeslut i och för sig är tänkbara.
Då generella regler ändå alltid måste finnas för det fall alt dylikt beslut
ej kommer till stånd, har utredningen likväl funnit det ligga närmare
till bands att genom lag tillägga släktintressenterna bestämda rättigheter till
54 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
egendomen, över vilka de sedan kan disponera efter eget gottfinnande. Vad
angår de atypiska fideikommissen har utredningen emellertid ansett förhållandena
vara så skiftande, att avveckling genom särskilda beslut synes ofrånkomlig.
Utredningen har vidare framhållit, att det i och för sig kunde synas motiverat
att meddela olika avvecklingsregler för skilda slag
av egendom, men uttalat, att starka skäl talar för enhetliga regler. Sålunda
har utredningen påpekat, att ett och samma fideikommiss ofta omfattar
olika slag av egendom och att det skulle vara olämpligt om olika regler
gällde för skilda delar av egendomsmassan. Vidare har utredningen framhållit,
att sedan länge utbyte av fideikommissegendom tillåtits efter medgivande
av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall och att den i nu förevarande sammanhang
tillfälliga omständigheten, att utbyte sålunda tillåtits, icke bör medföra,
att avvecklingen genomföres efter andra regler än som eljest skulle ha
blivit tillämpliga.
Även under remissbehandlingen har från många håll framhållits, att fördelar
och olägenheter varierar vid avveckling av olika slag av fideikommiss.
De invändningar som framförts mot avvecklingstanken avser väsentligen
jord- och skogsfideikommissen. På många håll, där generell avveckling avstyrkts,
har ifrågasatts, huruvida icke företrädesvis sådana fideikommiss
kan avvecklas, som ej omfattar stora jord- eller skogsegendomar. Vissa av
remissorganen har förordat obligatorisk avveckling, andra avveckling endast
på yrkande av vederbörande intressenter. I vissa fall har man icke varit
främmande för en frivillig avveckling även av de större jord- och skogsfideikommissen.
Flera remissorgan har föreslagit, att i varje fall de atypiska fideikommissen
avvecklas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, om
det kan anses lämpligt med en så radikal avveckling, som utredningen föreslagit,
och om ej en mjukare avveckling med beaktande av de högst skiftande
förhållandena hos de olika fideikommissen skulle vara möjlig att genomföra.
Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att generella regler för avveckling
bör lagfästas men att möjlighet bör beredas intressenterna att i
större eller mindre omfattning erhålla dispens, därest synnerliga skäl kan
åberopas till stöd för undantag från de generella föreskrifterna. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har ansett skäl tala för att i stället för att upplösa
fideikommissen enligt generella i lagen angivna regler tillägga Kungl. Maj :t
befogenhet att i särskilda fall fatta beslut om avveckling av fideikommiss.
Svea hovrätt har däremot förordat en generell avveckling och uttalat, att det
ej bör komma i fråga att undantaga vissa fideikommiss. En sådan anordning
skulle enligt hovrättens mening leda till att den anomali, som fideikommissinstitutet
numera måste anses innebära blev ytterligare framhävd, i det att
den privilegierade arvsföljden och den inskränkta dispositionsrätten skulle
begränsas till ett fåtal fall, som vart och ett omfattade stora och värdefulla
egendomskomplex.
I likhet med utredningen anser jag det vara önskvärt och naturligt, att
avvecklingen i princip sker enligt för olika slag av fideikommiss enhetliga
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år l''J63 55
och generellt gällande regler. Att härifrån avvikande uppfattningar kommit
till så starkt uttryck under remissbehandlingen torde i stor utsträckning
bero på att det stora flertalet remissorgan funnit sig icke kunna godtaga
utredningens förslag till lösning av frågan om skyddet för de särskilda
ekonomiska, sociala och kulturella intressen som skulle bli lidande vid en
olämplig splittring av fideikommissegendomarna. Om dylik splittring i
huvudsak kan förebyggas genom de åtgärder som jag förordat i det föregående,
bör enligt min uppfattning avvecklingen kunna genomföras efter
i princip enhetliga och generella regler. Emellertid kan man icke bortse
från att, när det gäller vissa fideikommiss, speciella förhållanden föreligger.
Så är fallet i fråga om de atypiska fideikommissen. I likhet med utredningen
vill jag därför beträffande dessa förorda en avveckling genom
särskilda beslut av Kungl. Maj :t. Men även i andra fall kan sådana särskilda
förhållanden råda, att en avveckling skulle medföra problem som
svårligen kan bemästras, om icke möjlighet finnes till en prövning i det enskilda
fallet. Jag syftar därvid på svårigheten att på förhand bedöma, vilka
verkningar en avveckling får från social och ekonomisk synpunkt samt för
kulturvården. Det kan i det enskilda fallet tänkas, att de allmänna intressena
blir bäst tillgodosedda genom att fideikommisset får bestå. Detta har under
remissbehandlingen särskilt gjorts gällande beträffande Skoklosters fideikommiss,
vilket omfattar själva slottsbyggnaden med däri förvarade samlingar
men ej marken, där byggnaden är belägen, och ej heller den omkringliggande
jordegendomen, som utgör fideikommissinnehavarens privata egendom.
Det är självfallet synnerligen angeläget, att Skoklosters slott och samlingar,
vilka tillhör våra förnämsta kulturminnesmärken, får förbli odelade.
I varje fall för närvarande synes detta emellertid icke kunna ske utan att fideikommisset
får bestå. Även i något eller några andra fall kan omständigheterna
vara sådana, att de allmänna intressena blir bäst tillgodosedda, om
fideikommisset tills vidare bibehålies. Starka skäl talar således för att, om
generella awecklingsregler lagfästes, möjlighet bör öppnas för Kungl. Maj :t
att, där särskilda omständigheter föreligger, meddela dispens från avvecklingstvånget.
Beslut härom bör få meddelas endast om betydande allmänna
intressen av förut angiven art påkallar det. Den av Svea hovrätt framförda
invändningen, att den anomali fideikommissinstitutet numera innebär skulle
bli ytterligare framhävd vid ett dispensförfarande, väger enligt min mening
mindre tungt än kravet på en praktisk och ändamålsenlig lösning av
frågan om att tillgodose de allmänna intressen av social, ekonomisk och kulturell
art som är förknippade med fideikommissen. Gentemot ett dispensförfarande
kan vidare invändas, att det principiellt kan vara mindre tilltalande
att i administrativ ordning fatta beslut, som rör det privaträttsliga förhållandet
mellan fideikommissintressenterna. Utredningen har också framhållit
denna synpunkt som skäl för alt avvisa tanken på avveckling av fideikommissen
genom beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. Invändningen får
emellertid icke samma betydelse, om — såsom jag förordat — avvecklingen
sker efter i princip generellt verkande regler men med möjlighet att i något
56 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
enstaka undantagsfall medge avvikelse från dessa regler. I fråga om de atypiska
fideikommissen har, som tidigare nämnts, även utredningen ansett en
avveckling genom särskilda beslut ofrånkomlig. Framhållas bör vidare att,
ehuru en avvecklingslag måste innehålla vissa regler om fördelning av fideikommissegendomen
vid viss tidpunkt, denna lag icke med nödvändighet behöver
utformas så, att fideikommissintressenterna tillerkännes ovillkorlig
rätt till viss egendom. Vid nu anförda förhållanden anser jag, att de principiella
betänkligheter, som kan föreligga mot en regel, varigenom Kungl.
Maj :t tillerkännes dispensrätt av angivet slag, bör få träda tillbaka för det
praktiska behovet av en sådan regel. Jag förutsätter därvid att befogenheten
kommer att utnyttjas synnerligen sparsamt, men räknar .å andra
sidan med att den skall vara ägnad att underlätta från allmän synpunkt
önskvärda uppgörelser mellan fideikommissintressenterna.
På grund av det anförda anser jag, att i en lag om avveckling av fideikommissen
bör intagas bestämmelse av innebörd att, om i fideikommisset ingår
egendom av särskilt kulturhistoriskt värde eller eljest särskilda skäl är
därtill, Kungl. Maj:t må förordna, att fideikommisset skall bestå intill
dess annorlunda förordnas. En dylik bestämmelse innebär endast, att med
iideikommissets avveckling får anstå till dess förhållandena är sådana, att
en avveckling kan genomföras. När detta kan ske kommer visserligen att
vara ovisst, men olägenheterna därav synes med hänsyn till den av mig
angivna begränsningen icke vara särskilt framträdande.
Frågan om principiella hinder mot en avvecklingslagstiftning
Ett spörsmål som under den tidigare behandlingen av fideikommissfrågan
intagit en framskjutande plats är, huruvida vissa allmänna lagstiftningsprinciper
utgör hinder för att avveckla fideikommissen. Sålunda har stundom
gjorts gällande, att ett upphävande av de bestående fideikommissen skulle
strida mot grundsatsen, att civillag icke får ges tillbakaverkande kraft. Utredningen
har uttalat, att denna grundsats — som ej är helt utan undantag
— dock icke torde föranleda till annat än att ny civillag ej bör göras tillämplig
i fråga om verkan av rättshandling eller annat rättsfaktum, som ägt rum
under äldre rätts giltighetstid, såframt någons rätt därigenom blir lidande.
Under förutsättning att en fideikommissavveckling genomföres på ett sätt,
som lämnar den vid lagens ikraftträdande sittande innehavaren oförkränkt
i hans rätt, har utredningen ansett, att ifrågavarande lagstiftningsprincip
icke reser hinder i vägen. Enligt utredningens mening kräver principen inte,
att successorernas intressen skyddas, emedan de som står i tur att tillträda
fideikommisset ännu icke förvärvat någon rätt därtill och en avveckling
följaktligen icke innebär att deras rättsläge försämras.
En invändning av liknande art mot att avveckla fideikommissen går ut på
att lagstiftaren icke äger genom ny lag upphäva eller förändra ett i laga ordning
upprättat testamente, vilket vid testators död blivit verksamt i kraft av
då gällande lag. Utredningen har emellertid ansett det orimligt, om ett en
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 57
skilt förordnande angående särskild arvsföljd för viss egendom skulle — i
motsats till vad i lag stadgats om arvsföljd — vara orubbligt för alla tider,
oavsett att det kommit i strid med de levande människornas behov och åskådningar.
Vad utredningen anfört i dessa frågor har mött invändningar endast av
riksantikvarieämbetet och Stockholms rådhusrätt, som båda ansett att ett
testamentariskt förordnande i princip bör förbli orubbat. Rådhusrätten har
vidare uttalat, att påståendet att en avveckling icke innebär att successorernas
rättsläge försämras synes pressat. Att lagstiftaren funnit även personer
tillhörande sistnämnda kategori ha ett intresse förtjänt av skydd framgår
enligt rådhusrätten exempelvis av innehållet i 12 kap. 10 § ärvdabalken och
18 kap. 4 § femte punkten föräldrabalken.
Sveriges advokatsamfund har anslutit sig till den av utredningen uttalade
åsikten, att en lagstiftning om avveckling av fideikommissen icke strider
mot grundsatsen om förbud mot retroaktiv civillagstiftning, under den av
utredningen angivna förutsättningen att den vid lagens ikraftträdande sittande
innehavaren lämnas oförkränkt i sin rätt. Såsom en ytterligare förutsättning
har dock advokatsamfundet uppställt det villkoret, att icke heller
någon annan, som har ett sådant intresse av fideikommissets fortbestånd att
det skäligen bör beaktas i förevarande sammanhang, lider skada genom avvecklingen.
Advokatsamfundet syftar därvid bl. a. på förmånstagare och
nyttjanderättshavare. Ehuru advokatsamfundet således anser sig kunna vitsorda,
att den nu behandlade rättsprincipen icke utgör hinder mot en lagstiftning
om avveckling, har samfundet likväl på en annan grund ansett det tveksamt,
om sådan lagstiftning är tillåtlig. Vad som föranlett denna tveksamhet
är den i rättsligt hänseende stora likheten mellan fideikommiss och vissa familjestiftelser,
vilka sistnämnda enligt utredningens uppfattning i vissa fall
skall behandlas på samma sätt som fideikommiss. De stiftelseförordnanden
advokatsamfundet avsett är sådana, som visserligen är giltiga enligt den vid
deras tillkomst gällande lagen men som skulle ha varit ogiltiga, om det i
testamentslagen stadgade förbudet mot perpetuella fideikommiss skulle ha
varit tillämpligt på dem. Advokatsamfundet har framhållit, att enligt 5 § i
testamentslagens promulgationslag nämnda förbud icke drabbar ett före år
1981 upprättat testamente, även om testator avlidit först efter 1930 års utgång,
samt att en familjestiftelse av nu angivet slag i likhet med andra stiftelser
måste betraktas som en juridisk person med en i förhållande till såväl
stiftaren som nuvarande och framtida destinatärer fullt självständig
ställning. Att genom ny civillag avveckla en sålunda på sin tid lagligen tillkommen
och alltjämt bestående juridisk person är enligt advokatsamfundets
mening ägnat att väcka betänkligheter. Den nära överensstämmelsen mellan
fideikommiss och de familjestiftelser som enligt utredningens förslag skall
likställas med fideikommissen i avvecklingshänseende anser advokatsamfundet
ha till följd, att de betänkligheter som föreligger mot en avveckling av
nämnda stiftelser även gör sig gällande i fråga om avvecklingen av fideikommissen.
58 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Principen att ny civilrättslig lagstiftning icke får ges tillbakaverkande
kraft innebär enligt min mening i förevarande sammanhang, att en avveckling
av fideikommissen bör genomföras så, att icke någon berövas en rätt som
han vid den nu ifrågavarande lagstiftningens ikraftträdande innehar. Detta
innebär i sin tur att den som vid ikraftträdandet innehar fideikommisset samt
de som vid nämnda tidpunkt är berättigade till förmåner därifrån eller innehar
andra rättigheter bör lämnas oförkränkta i sina rättigheter, medan
däremot ett hänsynstagande till successorerna, som ju icke förvärvat någon
rätt till fideikommisset, ej kan härledas ur ifrågavarande rättsgrundsats. De
bestämmelser som kan ifrågakomma för tillgodoseende av successorernas intressen
kan liksom de av Stockholms rådhusrätt åberopade lagrummen
motiveras endast från skälighetssynpunkt. Vad angår de av advokatsamfundet
anförda synpunkterna vill jag framhålla följande. Såsom närmare
skall beröras i fortsättningen, torde finnas vissa familjestiftelser, tillkomna
före införandet av förbudet mot instiftande av fideikommiss i lös egendom,
vilka står fideikommissinstitutet så nära, att de i avvecklingshänseende
bör jämställas med fideikommiss. Det förhållandet, att dessa stiftelser
lämnats oberörda av 1930 års testamentslagstiftning — som icke innebar
något ståndpunktstagande i fråga om avveckling av de bestående fideikommissen
utan endast avsåg att förhindra, att nya fideikommiss i lös egendom
framdeles inrättades — är i detta sammanhang ovidkommande. Jag anser
även, att den begreppsmässiga bestämningen av ifrågavarande rättsbildningar
— vilken för övrigt kan vara föremål för delade meningar — saknar betydelse
för bedömningen av den aktuella frågan. Om ett förordnande, som
erhållit formen av stiftelseförordnande, i verkligheten är att betrakta som
en fideikommissurkund, skall det av naturliga skäl vara underkastat samma
överväganden som en sådan urkund. På grund av vad nu anförts anser
jag, att en avveckling av fideikommissen, som lämnar innehavare, förmånstagare
och nyttjanderättshavare oförkränkta i den rätt de har vid avvecklingslagens
ikraftträdande, icke sirider mot principen, att ny civillagstiftning
ej får ges tillbakaverkande kraft.
Icke heller i övrigt anser jag, att en avveckling av fideikommissen står i
strid med de rättsgrundsatser, som följes i vårt land. Vad beträffar de av
Stockholms rådhusrätt och riksantikvarieämbetet framförda invändningarna
angående testamentes orubblighet anser jag sålunda i likhet med
utredningen icke rimligt, att ett enskilt förordnande om en särskild arvsföljd
för viss egendom skulle i motsats till den legala arvsföljden vara
orubbligt för alla tider.
Sammanfattande bedömning av frågan om avveckling av fideikommissen
Starka principiella och även vissa praktiska skäl talar för fideikommissens
avveckling. Vid en avveckling kan emellertid betydande olägenheter
uppstå av social och ekonomisk art samt för kulturvården, därest icke åtgärder
kan vidtagas till skydd för ifrågavarande intressen. Att ett tillfreds
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 59
ställande skydd liärutinnan skapas är ett villkor för att fideikommissen
skall avvecklas. Härvid bör eftersträvas regler, som inrymmer olika möjligheter
till lösningar i det enskilda fallet, samtidigt som kravet på enkelhet
och smidighet i tillämpningen icke bör eftersättas. Vidare bör största
möjliga utrymme beredas intressenterna att på frivillig väg åstadkomma
lämpliga lösningar. Den ordning som jag skisserat i det föregående synes
mig i tillräcklig grad tillgodose dessa i sig svårförenliga krav. De förordade
åtgärderna synes sålunda, såvitt nu går att bedöma, på tillfredsställande
sätt reglera frågan om skyddet för de allmänna intressen som är förknippade
med fideikommissen. På grund härav och då några principiella
lagstiftningshinder enligt min mening icke föreligger, anser jag mig kunna
förorda en successiv obligatorisk avveckling av fideikommissen.
Avvecklingen bör regleras i en särskild lag, vari meddelas bestämmelser
angående såväl fideikommissintressenternas inbördes förhållanden som tillvaratagandet
av de allmänna intressena. Sedan det i lagen föreskrivna avvecklingsförfarandet
är avslutat, bör fideikommissegendomen i princip behandlas
som vanlig egendom. Avvecklingen bör ske under medverkan av en
särskild nämnd.
Hittills har jag i fråga om sättet för en avveckling av fideikommissen i
stort sett endast berört de särskilda frågorna om skydd för jord- och skogsegendomarna,
för arrendatorerna och för kulturvärdena. I fortsättningen
skall mera i detalj behandlas, hur avvecklingen lämpligen bör ske. Beträffande
de grundläggande frågorna om tidpunkten för avvecklingen, fördelningen
av egendomen och förfarandet vid avvecklingen delar jag därvid i
allt väsentligt utredningens uppfattning. I det närmast följande avsnittet
skall också behandlas vissa frågor angående förmåner ur fideikommissegendomen.
Vidare ämnar jag mera ingående diskutera åtgärderna till skydd för
de förut angivna allmänna intressena.
Sättet för avvecklingen
Tidpunkten
Utredningen har uttalat, att avvecklingen bör genomföras så snart ske
kan. Med hänsyn till fideikommissrättens natur av livstids besittningsrätt
har utredningen funnit det vara naturligt att låta rättsändringen inträda i
samband med ett dödsfall, varigenom bl. a. vinnes möjlighet att få en lämplig
fördelning av egendomen. Enligt utredningens mening talar övervägande
skäl för att avvecklingen bör genomföras, då den som innehar fideikommisset
vid avvecklingslagens ikraftträdande (nuvarande innehavaren) avlider.
En sådan lösning medför utspridning i tiden av de olika avvecklingsfallen,
vilket utredningen ansett vara en fördel från samhällsekonomiska och administrativa
synpunkter. Mot att genomföra avvecklingen tidigare än nu
sagts möter enligt utredningens mening flera hinder. Av allmänna grundsatser
följer sålunda, att avvecklingen icke får ske på sådant sätt att nuvarande
innehavarens rätt blir lidande. Visserligen finns möjlighet att tillägga
60 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
denne egendomen med nyttjanderätt på livstid eller till fri rådighet, men
utredningen anser väsentliga skäl tala häremot. Utöver administrativa problem
vid ett samtidigt upphörande av alla eller ett stort antal fideikommiss
har utredningen bl. a. framhållit, att en sådan ordning icke tillåter att successorns
intressen tillbörligen beaktas och att svårigheter uppstår, när det
gäller att vidtaga åtgärder till skydd för skogar och kulturvärden. Enligt utredningens
mening saknas å andra sidan tillräckliga skäl för att låta avvecklingen
inträda senare än vid nuvarande innehavarens död. Ett sådant
skäl skulle kunna vara, att anpassningen till ändrade förhållanden kräver
en övergångstid. Emellertid kan särskilda fördelningsregler för avvecklingen
utformas så, att en mjuk övergång erhålles från den hittillsvarande successionsföljden
till vanlig arvsfördelning. Därest nuvarande innehavaren,
såsom utredningen har förordat, erhåller tillfälle att förbereda avvecklingen,
kan anpassningen ytterligare underlättas. Utredningen har ansett anledning
också saknas att uppskjuta avvecklingen för att tillgodose eventuella framtida
successorer efter nuvarande innehavarens näste efterträdare i den fideikommissariska
successionskedjan. Jämförda med den sistnämndes förväntningar
framstår utsikterna för övriga successorer att få övertaga fideikommisset
i allmänhet som ovissa och avlägsna. På grund av vad nu sagts har
utredningen föreslagit, att fideikommisset skall upphöra, då nuvarande innehavaren
avlider.
Man kan emellertid icke bortse från möjligheten, att en fideikommissinnehavare
med anledning av den väntade avvecklingen avslår från fideikommisset
till förmån för sin efterträdare, för att fideikommisset skall kunna
bestå under ytterligare en generation. Härigenom skulle icke blott avvecklingen
fördröjas, utan även egendomen delvis tillfalla andra personer än
dem som eljest skulle ha övertagit den. I anslutning till dessa överväganden
har utredningen föreslagit att, därest fideikommisset tillfallit nuvarande innehavaren
efter utgången av år 1955 av annan anledning än förutvarande
innehavarens död och denne lever vid lagens ikraftträdande, fideikommisset
skall upphöra vid hans död.
Mot den av utredningen föreslagna huvudregeln om fideikommissets upphörande
vid nuvarande innehavarens död har under remissbehandlingen invändningar
framförts endast av Stockholms rådhusrätt och överståthållarämbetet.
Vad i betänkandet anförts om skäligheten av att näste efterträdaren
tillgodoses kan enligt rådhusrätten i vissa fall göra sig gällande med samma
styrka beträffande därefter följande successorer, om sådana finnes vid lagens
ikraftträdande. Rådhusrätten har därför ifrågasatt, om icke tiden för
avvecklingen bör uppskjutas till den tidpunkt, då ingen före lagens ikraftträdande
född successor längre finnes, överståthållarämbetet har uttalat,
att i de fall, då innehavaren uppnått hög ålder och efterträdaren måhända
redan under lång tid faktiskt omhänderhaft egendomens skötsel, regeln om
obligatorisk avveckling vid innehavarens frånfälle framstår som otillfredsställande.
Det kunde enligt överståthållarämbetet vara skäligt, att efterträ
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 61
daren fick tillträda fideikommisset, om han vid ikraftträdandet av avvecklingslagen
uppnått myndig ålder, eller också kunde frågan, om avveckling
bör ske vid innehavarens eller efterträdarens död, göras beroende av innehavarens
ålder.
Den av utredningen föreslagna undantagsbestämmelsen för det fall, att
avstående skett från fideikommisset, har avstyrkts av så gott som samtliga
remissorgan, som yttrat sig däröver. Genomgående har påpekats, att bestämmelsen
har retroaktiv verkan, och på många håll har framhållits, dels att
de av utredningen anförda skälen för bestämmelsen icke är sådana att den
kan sägas tillgodose några viktigare allmänna intressen, dels att bestämmelsen
skulle kunna leda till väsentligt förfång för vederbörande fideikommissinnehavare.
Frågan om tidpunkten för avvecklingen kan enligt min mening icke ses
isolerad från problemet om vad som skall ske med egendomen, när fideikommissbandet
häves. Vid tidigare behandling av fideikommissfrågan har
diskuterats att låta näste efterträdaren erhålla en modifierad fideikommissrätt
och att låta den slutliga övergången till fri egendom inträda först vid
dennes frånfälle. Så har även skett i vissa andra länder. En dylik lösning
kan motiveras av hänsyn till behovet av smidig anpassning till de nya
förhållandena. Den nu föreliggande utredningen och de remissorgan som yttrat
sig i ärendet har emellertid icke ifrågasatt annat än att egendomen vid
avvecklingen skall omedelbart övergå till fri egendom. Med hänsyn till att
erforderlig anpassning såsom fortsättningsvis skall beröras ändock synes
kunna ske och då en successiv avveckling av förut angivet slag synes komplicera
förfarandet, vill även jag biträda en sådan lösning.
Vad därefter beträffar den av utredningen föreslagna huvudregeln anser
jag i likhet med utredningen och remissorganen att det icke bör ifrågakomma
att genomföra avvecklingen tidigare än vid nuvarande innehavarens död.
Å andra sidan bör avvecklingen icke skjutas alltför långt på framtiden. I
likhet med utredningen anser jag således icke tillräckliga skäl föreligga att
skjuta på avvecklingen för att tillgodose andra successorer än den nuvarande
innehavarens närmaste efterträdare. På grund härav och på de av utredningen
i övrigt anförda skälen anser jag, att avvecklingen bör inträda vid
nuvarande innehavarens död. Någon särskild regel för det fall, att efterträdaren
på grund av innehavarens höga ålder eller av annat skäl redan under
lång lid omhänderhaft egendomen, anser jag icke erforderlig. Efterträdarens
intressen får anses tillräckligt tillgodosedda genom den relativt starka ställning
som enligt vad jag kommer att föreslå tillerkännes honom vid avvecklingen.
Icke heller anser jag motiverat att införa en särskild regel för det
fall, att närmast föregående innehavare avstått från fideikommisset.
62 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Egendomens fördelning
Beträffande egendomens fördelning har utredningen ansett, att de allmänna
successionsreglerna i ärvdabalken i stor utsträckning bör tillämpas men
att en relativt mjuk övergång från fideikommissarisk succession till allmänna
regler är önskvärd och att skäl talar för att en väsentlig del av egendomen
hålles samlad i näste efterträdarens hand. Det fördelningssystem som
utredningen på anförda grunder förordat innebär, att efterträdaren alltid är
berättigad att i denna sin egenskap erhålla en bestämd kvotdel av egendomen.
Återstående kvotdel fördelas i princip såsom arvfallen egendom. År
efterträdaren tillika arvinge efter innehavaren, erhåller han förutom efterträdareandelen
även arvsandel i återstoden.
I fråga om den del av egendomen som ej utgör efterträdareandel bör enligt
utredningen förutom reglerna om arv även reglerna om testamente tilllämpas.
Genom testamente kan fideikommissinnehavaren medverka till att
egendom hålles samlad, där detta anses särskilt önskvärt från ekonomisk
eller kulturell synpunkt. Fideikommissinnehavaren får vidare härigenom
viss möjlighet att sörja för efterlevande make liksom att, när han finner
förhållandena påkalla detta, förordna om annan fördelning mellan arvingarna
än den legala.
Utredningen har även övervägt frågan, huruvida vid avvecklingen reglerna
om giftorätt bör kunna tillämpas på den del av egendomen som ej utgör
efterträdareandel, men har stannat vid att icke framlägga förslag härom.
Utredningen har föreslagit, att successor till jordbruksfideikommiss skall
kunna övertaga huvudgården med slott eller herrgårdsbyggnad samt därtill
hörande trädgårdsanläggningar och samlingar ävensom skogsområde, som
anses böra bibehållas odelat. Dessutom blir successorn i det övervägande antalet
fall berättigad att ärva nuvarande innehavaren och denne har möjlighet
att utnyttja den föreslagna testationsrätten för att ytterligare tillgodose
successorn. Med hänsyn härtill har utredningen ansett, att efterträdareandelen
bör bestämmas till hälften av fideikommissegendomen.
Utredningen har även diskuterat, huruvida egendomen bör svara för siste
fideikommissinnehavarens privata gäld. Vad angår efterträdareandelen har
utredningen ansett, att sådant gäldsansvar icke kan komma i fråga i betraktande
av de grunder på vilka förslaget i övrigt är uppbyggt. Ej heller återstoden
av egendomen bör enligt utredningens mening belastas med ansvar
för innehavarens privata gäld. Införandet av gäldsansvar skulle innebära,
att siste innehavaren får möjlighet att genom upptagande av lån indirekt
förfoga över fideikommissegendomen, något som utredningen funnit icke
vara förenligt med tanken att fideikommisset skall bestå till nuvarande innehavarens
död. Vad beträffar gäld, som uppkommit före avvecklingslagen,
har utredningen framhållit, att borgenärerna icke haft anledning att räkna
med fideikommissegendomen vid sin kreditgivning.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 63
Utredningen har slutligen föreslagit, att fideikommissegendomen vid nuvarande
innehavarens frånfälle skall behandlas som ett särskilt bo (fideikommissbo).
De av utredningen framförda synpunkterna och förslagen i vad avser
principerna för fördelning av fideikommissegendomen har så gott som
genomgående godtagits under remissbehandlingen. Ett par remissorgan har
dock uttalat, att man i stället för en fördelning mellan fideikommissintressenterna
skulle kunna överväga att sammanhålla egendomarna genom att
överföra dessa till stiftelser, som skulle bildas för detta ändamål och ha till
syfte att tillgodose medlemmar av den eller de släkter stiftaren önskat
gynna.
Sveriges advokatsamfund har — med hänsyn till intresset av att egendomen
även efter avvecklingen innehas av endast en person — ifrågasatt,
huruvida icke bröstarvinge, som ej är efterträdare, bör vara skyldig att i
första hand taga lott i innehavarens privata egendom för täckning av sin
laglott i såväl sistnämnda egendom som fideikommissegendomen.
Syftet med att avveckla fideikommissen är att återföra egendomen till
vanlig succession. Därför bör ej som allmän awecklingsform väljas att överföra
egendomen till släktstiftelse. Fideikommissförmögenheterna bör i princip
fördelas inom de släkter, där den fideikommissariska successionen äger
rum. Det gäller då att avgöra, vilka medlemmar av dessa släkter som bör
erhålla rätt till egendomen. Att genom enhetliga bestämmelser åstadkomma
en tillfredsställande lösning av detta spörsmål är förenat med vissa svårigheter,
och man kan knappast undgå att i tillämpningen stundom erhålla
från skälighetssynpunkt mindre tillfredsställande resultat. Då det emellertid,
såsom jag förut framhållit, i princip icke bör ifrågakomma att avveckla
varje fideikommiss för sig genom beslut av statlig myndighet och då icke
heller en individuell reglering av successionsförändringen lämpligen synes
böra åstadkommas genom släktbeslut, torde det bli nödvändigt att söka reglera
släktmedlemmarnas rätt vid avvecklingen genom direkta lagbestämmelser.
När det gäller att uppställa dylika regler, genom vilka den gällande
successionsordningen skall avbrytas och nya rättsinnehavare utses, måste
lagstiftaren i viss utsträckning träffa ett fritt avgörande utan att kunna
stödja sig på vedertagna principer. Därvid torde böra undvikas att i fråga
om släktmedlemmarnas rätt till fideikommissförmögenheterna göra skillnad
mellan olika slag av fideikommissegendom.
De intressenter, som med någon större grad av skälighet kan göra anspråk
gällande vid nuvarande innehavarens död, är å ena sidan de släktmedlemmar
vilka enligt fideikommissurkunden i tur och ordning efter varandra
skulle varit successionsberättigade och å andra sidan den nuvarande innehavarens
arvingar. Ofta är den närmaste av successorerna även legal arvinge
till företrädaren.
Bland successorerna måste näste efterträdarens utsikter att få övertaga
64 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
fideikommisset i regel anses betydligt mera konkretiserade och mindre beroende
av tillfälligheter än förväntningarna hos de successorer som först
därefter står i tur att övertaga egendomen. De följande successorerna har
endast haft mera osäkra och i varje fall subsidiära utsikter att få tillträda
fideikommisset och torde fördenskull i regel icke ha fått sina levnadsförhållanden
bestämda av tanken på att de skulle få övertaga detsamma. Möjligen
kunde det komma i fråga att tillgodose ytterligare en successor efter näste
efterträdaren, men redan denne successors anspråk torde få anses tämligen
svagt grundat från skälighetssynpunkt. Det synes därför vara lämpligt att
bland de fideikommissariska successorerna bereda endast näste efterträdaren
gottgörelse ur fideikommissegendomen.
Gentemot den rätt som bör tillerkännas näste efterträdaren står det anspråk
som uppbäres av dem som framför eller jämte honom är nuvarande
innehavarens arvingar. Med hänsyn till att syftet med avvecklingen är att
återföra egendomen till vanlig succession — vilket emellertid icke behöver
ske omedelbart vid avvecklingstillfället — synes mig naturligt, att avvecklingen
i viss utsträckning sker med tillämpning av gällande arvsregler.
Frågan om principerna för fideikommissegendomens fördelning är emellertid
av vikt icke bara för de enskilda intressenterna utan har -— såsom jag
tidigare betonat — mera allmän betydelse såtillvida att en uppdelning,
framför allt om den genomföres alltför snabbt, i många fall kan medföra
allvarliga olägenheter av social, ekonomisk och kulturell art.
Vad nu sagts talar för att fideikommissegendomen till betydande del bör
tillfalla närmaste successorn. I övervägande antalet fall torde denne bli
berättigad att ärva nuvarande innehavaren och sålunda erhålla större andel
i fideikommissegendomen än efterträdareandelen. Genom den av utredningen
föreslagna regeln, att efterträdaren — eventuellt efter lösen i
pengar — skall äga rätt att övertaga huvudgården och skogsområde, som
bör bibehållas odelat, tillgodoses ytterligare intresset av att undvika en uppdelning
av fideikommissegendomen. På grund av vad nu sagts anser jag mig
kunna tillstyrka utredningens förslag till legal fördelning av egendomen.
Vad utredningen föreslagit beträffande skogsområde bör dock gälla även
område, på vilket bedrives jordbruk.
Emellertid ställer jag mig tveksam till utredningens förslag, att efterträdaren
skall, om lotten icke förslår, kunna erhålla sådan egendom som
nyss sagts mot lösen i pengar. Då efterträdarens intressen får anses vara
tillräckligt tillgodosedda genom de bestämmelser som i övrigt gäller såväl
enligt avvecklingslagen som enligt ärvdabalken, anser jag mig icke böra
biträda utredningens förslag härutinnan. Vad nu sagts innebär givetvis icke
något hinder mot frivilliga överenskommelser om inlösen.
Mot utredningens förslag, att reglerna om testamente skall tillämpas beträffande
den del av egendomen som ej utgör efterträdareandel, har icke
några invändningar rests under remissbehandlingen. Även jag delar utredningens
uppfattning härutinnan.
Det kan av naturliga skäl också ifrågasättas att tillerkänna nuvarande
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 65
innehavarens efterlevande make giftorätt i den del av egendomen som ej
utgör efterträdareandel. Jag finner emellertid, att utredningen anfört vägande
skäl häremot. Härtill kommer att fideikommissinnehavaren genom
den föreslagna testationsrätten beretts viss möjlighet att sörja för efterlevande
make, vilket minskar angelägenheten av en bestämmelse om giftorätt.
Framhållas bör även att frågan om efterlevande makes arvsrätt är
föremål för överväganden inom familjerättskommittén och att fördelningen
av den arvfallna egendomen givetvis skall bestämmas med ledning av de
vid varje arvfall gällande arvsreglerna. Jag anser därför, att vid avvecklingen
giftorätt icke i något fall bör äga rum i den förutvarande fideikommissegendomen.
Att såsom utredningen uttalat egendomen naturligast jämställes
med innehavarens enskilda egendom bör således icke medföra, att
denne skall äga genom äktenskapsförord förordna om egendomen.
Beträffande fideikommissegendomens gäldsansvar gäller, att så länge
fideikommisset består egendomen icke svarar för gäld annat än i särskilda
fall, av vilka det i praktiken viktigaste är då gäld intecknats i fideikommissfastighet
med Kungl. Maj :ts tillstånd. Någon anledning att vid en avveckling
föreskriva gäldsansvar för innehavares privata gäld med åtföljande
risker för splittring av fideikommissegendomarna föreligger enligt min
mening icke. Jag anser därför liksom utredningen, att något utvidgat gäldsansvar
icke bör ifrågakomma.
Då egendomen enligt vad nyss sagts icke bör svara för nuvarande innehavarens
privata gäld och den dessutom fördelas efter delvis andra grunder
än vanliga successionsregler, bör den såsom utredningen föreslagit behandlas
som ett särskilt bo (fideikommissbo).
Vad beträffar de av Sveriges advokatsamfund framförda synpunkterna
rörande bröstarvinges laglott vill jag framhålla, att en regel i enlighet med
vad samfundet ifrågasatt dels skulle strida mot den nyss förordade principen
om fideikommissegendomen såsom ingående i ett särskilt bo, dels
skulle onödigt komplicera förfarandet. Jag kan därför icke biträda, att den
ifrågasatta regeln införes.
Förmåner
Såsom framgått av redogörelsen för de bestående fideikommissen utgår
från åtskilliga av dem särskilda förmåner till andra än innehavaren. Dessa
förmåner är av olika slag. Ibland — såsom vid fardagsförmåner och vissa
änkeförmåner — innefattar förmånen rätt att under någon tid besitta hela
fideikommisset eller del därav. I andra fall äger förmånstagaren ålnjuta
avkomsten av visst hemman eller en ränta, bestämd i pengar eller varor.
Även andra slag av förmåner förekommer. Förmånerna utgår dels till släktingar,
dels till förutvarande anställda och arrendatorer och dels till andra,
såsom till de fattiga, välgörenhetsinrättningar in. in. De sist angivna förmånerna
har närmast karaktären av ändamålsbestämmelser. Detsamma gäller
om de ibland förekommande föreskrifterna om skyldighet för fideikom
3
fiihang till riksdagens protokoll 1063. 7 samt. 2 avd. Nr 2
66 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
missinnehavaren att underhålla stiftarens eller annans grav. I många fall
utgår förmånerna på grund av föreskrift i fideikommissurkunden. Urkundens
bestämmelser, vilka merendels blivit obsoleta, tillämpas härvid ingalunda
alltid efter sin ordalydelse. Ibland utgår förmånen på annat sätt än
som föreskrivits eller med högre belopp än som stadgats. Det förekommer
också, att en i urkunden föreskriven förmån ersatts med en helt annan
prestation eller att den fallit ur bruk. Å andra sidan förekommer ofta, att
förmåner utgår utan att urkunden innehåller någon föreskrift därom. Detta
gäller särskilt pensioner och liknande förmåner till anställda eller deras
etterlevande. I fråga om dessa gäller särskilda problem, och de skall därför
i den följande framställningen behandlas för sig.
Vad beträffar andra förmåner än pensioner skall här
törst behandlas den rätt till fardag för avliden fideikommissinnehavares
etterlevande som föreligger enligt den tidigare omnämnda förordningen den
3 april 1810. Denna innebär, att jordbruksfastighet skall avträdas den 14
mars som infaller näst efter sex månader från dödsfallet. Hus i stad antages
böra avträdas den 1 april eller den 1 oktober som inträffar näst efter tre
månader från dödsfallet. I vissa fideikommissurkunder förekommer också
bestämmelser om fardagsförmån. Enligt vad som angives i 1810 års förordning
skall dessa tillämpas i stället för förordningens bestämmelser.
Utredningen har funnit det vara från principiell synpunkt riktigast att
bibehålla fardagsförmånerna men även ansett praktiska skäl tala härför.
Sålunda har utredningen framhållit, att dödsbodelägare och andra — framför
allt nyttjanderättshavare — kan ha tagit förmånen med i sina beräkningar
och under alla förhållanden ofta väl torde behöva det rådrum som
tardagstiden medger samt att särskilt för efterlevande make fardagsförmånen
torde kunna bli av betydelse. Utredningen har därför förordat, att fardagsförmån
skall få åtnjutas efter siste innehavarens död enligt samma
regler som gällt under fideikommissets bestånd.
Bland förmåner i övrigt, som kan utgå på grund av föreskrift i fideikommissurkunden,
torde de viktigaste vara de som utgår till innehavarens änka.
För att änkeförmån skall utgå förutsättes ofta, att mannen särskilt
törordnat därom. Förmånen kan bestå i en rätt — ofta under änkans återstående
livstid — att besitta hela fideikommisset eller del därav. Vanligen är
den dock bestämd till vissa periodiskt utgående penningbelopp eller naturaprestationer.
Ibland är uttryckligen stadgat, att det åligger änkan att underhålla
oförsörjda barn. Relativt vanligt är också, att förmån skall utgå till
avliden innehavares änka och barn gemensamt. Även till syskon till den
nye fideikommissarien och till andra anhöriga kan förmåner utgå.
Utredningen har funnit det rimligt, att ifrågavarande förmåner får åtnjutas
vid avvecklingen av fideikommisset. Å andra sidan har utredningen påpekat,
att med de bestämmelser för egendomens fördelning som förordats
törmånstagaren ofta får del i egendomen enligt arvsregler eller på grund av
testamente. Ett sammanträffande av förmån och »fideikommissarv» eller
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 67
förvärv på grund av testamente har för utredningen framstått som ett
omotiverat gynnande av mottagaren. Den som tar del i egendomen enligt
arvs- eller testamentsregler skall därför enligt förslaget icke tillika få uppbära
förmån, utan i nu åsyftade fall får den berättigade välja mellan förmån
å ena sidan och arvs- eller testamentslott å andra sidan.
Såsom förut anförts förekommer i en del fideikommissurkunder bestämmelser
om förmåner till fattiga eller eljest för välgörande ändamål eller till
förutvarande anställda på fideikommisset. Ibland föreskrives att någon ämbetsman
skall öva uppsikt över att urkundens bestämmelser iakttages och
att innehavaren av fideikommisset härför skall utge visst ärligt belopp till
vederbörande. I flera fall ålägger urkunden innehavaren skyldighet att svara
för underhåll av stiftarens eller annans grav. Ifrågavarande ändamålsbestämmelser
har i stor utsträckning på grund av ändrade förhållanden förfallit
eller eljest upphört att tillämpas.
Utredningen har beträffande de för utövad uppsikt stadgade förmånerna
uttalat, att den rättsliga förutsättningen för deras vidare utgående får anses
bortfalla i och med fideikommissets upphörande. Beträffande övriga hithörande
förmåner har utredningen däremot förordat att — i den mån skyldighet
att utge förmån eller liknande alltjämt kan anses föreligga vid tiden
för fideikommissets upphörande -—- skyldigheten bevaras för framtiden.
Då icke alltid finns någon som kan göra skyldigheten gällande och frågan
om talerätt i andra fall kan vara tveksam, har utredningen föreslagit, att
den fideikommissnämnd som föreslås inrättad skall äga generell behörighet
att föra talan vid domstol om skyldighetens fullgörande.
Utredningens förslag om bevarande av de förmåner av olika slag som
grundar sig på fideikommissurkund eller i vad avser fardagsförmåner på
1810 års förordning har i alla avseenden godtagits av remissorganen. Även
jag ansluter mig till de av utredningen anförda synpunkterna och vill endast
framhålla, att ett bevarande av ifrågavarande förmåner i stor utsträckning
motiveras icke minst av hänsyn till att avvecklingen bör genomföras
på sådant sätt att icke någon berövas en rätt, som han vid lagstiftningens
ikraftträdande innehar eller har mera konkretiserade förväntningar
att förvärva. Vad beträffar den för fideikommissnämnden föreslagna
rätten att föra talan om tillgodoseende av vissa ändamålsbestämmelser vill
jag framhålla, att denna rätt bör utnyttjas med stor försiktighet. På grund
av vad sålunda anförts tillstyrker jag utredningens förslag om bevarande
vid avvecklingen av nu angivna förmåner.
Vid en del fideikommiss utgår utan stöd av fideikommissurkunden förmåner
till innehavarens anhöriga, oftast i form av periodiska penningbidrag.
Utredningen har ansett det icke vara motiverat, att lagstiftaren inskrider för
bevarande av dessa förmåner.
Av remissorganen har annan mening uttalats endast av Sveriges advokatsamfund,
som framhållit att dessa förmåner mestadels betraktats som kompensation
för att vederbörande icke kommit i åtnjutande av del i fideikom
-
68 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
missegendomen. Advokatsamfundet har därför föreslagit, att ifrågavarande
förmåner skall jämställas med sådana som utgår enligt fideikommissurkunden
eller därpå grundat förordnande.
Enligt min mening bör i princip förmåner icke bevaras vid avvecklingen
i andra fall än då rättsgrunden kan härledas från själva fideikommisset.
Vad beträffar de nu avsedda av innehavaren frivilligt påtagna förpliktelserna
gäller att de häftar vid innehavarens personliga förmögenhet och icke
vid fideikommisset. Jag anser därför i likhet med utredningen, att särskilda
lagstiftningsåtgärder icke bör vidtagas för att bevara ifrågavarande förmåner.
Vid många fideikommiss har pensioner eller liknande förmåner av
ålder utgått till dem som varit anställda å egendomen eller till änkor och barn
efter anställda. Någon gång har sådan förmån utgått även till förutvarande
arrendator eller till arrendators efterlevande. Vid de största fideikommissen
uppgår pensionernas sammanlagda belopp till avsevärda summor. Pensionerna
utgår i kontanter eller naturaförmåner eller i bådadera.
Utredningen har ingående behandlat frågan, i vad män dessa pensioner
skall bevaras vid avvecklingen av fideikommissen, och föreslagit genomgripande
åtgärder i detta avseende. Utgångspunkten har därvid varit att, ehuru
förmånerna rent principiellt icke torde gravera själva fideikommissegendomen
utan — i den mån juridisk skyldighet föreligger att utge dem —
synes vara att betrakta som innehavarens privata gäld, pensioneringen av de
anställda dock av ålder betraktats som en angelägenhet mera för fideikommisset
som sådant än för fideikommissinnehavaren personligen. Ny innehavare
brukar därför enligt utredningen fortsätta att utbetala de pensioner,
som börjat utgå under hans företrädares tid. Utredningen anser, att man
här kan tala om en fast tradition.
Utredningen har funnit det vanskligt att bedöma, vilken inverkan den
allmänna tilläggspensioneringen får på dessa sedvänjor, men ansett det möjligt,
att utfästelser om pensionsförmåner kommer att lämnas även efter pensionsreformen.
Vad angår pensioner och liknande förmåner, som då fideikommisset
upphör utgår ur avkastningen från fideikommissegendomen,
kommer det i vissa fall att röra sig om förmåner, som antingen börjat utgå
före pensionsreformens genomförande eller också grundar sig på dessförinnan
tyst eller uttryckligt lämnad utfästelse, medan det i andra fall kommer
att röra sig om förmåner, som utfästs efter pensionsreformens genomförande
och som alltså allt från början framstått som något utöver den lagbestämda
tilläggspensionen. Vilken karaktär förmånerna än må ha, har utredningen
ansett rimligt, att man vid avvecklingen tryggar pensionstagarnas ställning.
Med hänsyn till det ändrade läge som avvecklingen i olika hänseenden får
förutsättas medföra föreligger enligt utredningens mening risk för att ny
innehavare av egendomen icke kommer att godvilligt påtaga sig pensionsbördan
eller icke kommer att vara i stånd att låta förmånerna utgå. I särskilt
hög grad skulle detta bli fallet med pensionärer, som visserligen fak
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 69
tiskt utfår pension men måhända icke kan åberopa pensionsrätt. Utredningen
har ansett föga tilltalande, om avvecklingen på detta sätt skulle komma
att medföra försämring för pensionstagare, som åtnjutit trygghet under
fideikommissets bestånd. Förmånerna måste därför bevaras och deras fortsatta
anknytning till fideikommissegendomen tryggas. Utredningen har även
framhållit, att det skulle vara obilligt att övervältra pensionsbördan på siste
innehavarens dödsbo, vilket skulle kunna bli följden, om ej pensionerna
knöts till fideikommissegendomen.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har utredningen föreslagit,
att pensionsförmåner som vid fideikommissets upphörande redan börjat utgå
alltid skall bevaras. Någon skillnad bör enligt utredningen icke göras mellan
pensionärer med formlig rätt till sin pension och sådana som tilläventyrs
icke har dylik rätt. Utredningen har härutinnan framhållit, att man kan
utgå från att även de senare skulle ha fått njuta pensionen till godo, om
fideikommisset blivit bestående, och att även de till dem utgående pensionerna
med nutida betraktelsesätt framstår som vederlag för utfört arbete.
Mot utredningens förslag i denna del har någon invändning icke rests av
remissorganen.
Utredningen har emellertid velat gå ännu längre, när det gäller att säkerställa
de fideikommissanställdas pensionering. Sålunda har utredningen vad
angår äldre anställda, som kan anses ha rättsliga anspråk på pension av fideikommissegendomen
och som har längre anställningstid, ansett rimligt
att dessa tillförsäkras ovillkorlig rätt till den pension som kan anses intjänt
vid eventuell avgång ur tjänst före uppnådd pensionsålder. Härför talar enligt
utredningen icke blott sociala skäl utan även en stark presumtion för
att dessa anställda, om ej avvecklingen kommit emellan skulle ha stannat
kvar i sina anställningar till pensionsålderns inträde och därmed blivit pensionsberättigade.
Utredningen har vidare förutsatt, att många av dem kommer
att fortsätta såsom anställda på den förutvarande fideikommissegendomen
under oförändrade villkor om rätt till pension då de slutar och att
genom säkerställandet av pensionerna därför icke kommer att läggas någon
väsentligt ökad börda på egendomen.
Då det gäller att avgöra, i vilka fall pensionsrätt skall bevaras och i vilken
omfattning pensionsrätt skall anses intjänad, har utredningen funnit
följande system innefatta en godtagbar lösning: Pension skall anses intjänad
till så stor del, som svarar mot förhållandet mellan den pensionsgrundande
anställningstiden och samma tid utökad med vad som återstår till
pensionsåldern. Såsom pensionsgrundande anställningstid räknas härvid
allenast den tid anställningen varat efter den dag då trettio år återstod till
pensionsåldern. Anställningstid, som eljest är pensionsgrundande, skall
emellertid ej räknas som sådan, om den icke uppgår till minst tio år. Vad
nu sagts har närmast avsett ålderspension. I fråga om invalid- och familjepension
har emellertid utredningen ansett samma principer kunna användas.
70 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
I enlighet med det nu anförda har utredningen föreslagit, att pension eller
liknande förmån skall säkerställas ur fideikommissegendomen, oaktat
förmånen icke börjat utgå vid avvecklingstillfället.
Vad utredningen sålunda föreslagit har avstyrkts av samtliga remissorgan,
som yttrat sig därom, med undantag av Svea hovrätt, som dock givit uttryck
för tveksamhet, bl. a. med hänsyn till den ekonomiska belastning de utgående
pensionerna kommer att utgöra på fideikommissegendomen. Detta förhållande
har understrukits även från andra håll. Den väsentliga invändningen
riktar sig emellertid mot förslaget att pension skall utgå oavsett om
vederbörande står kvar i tjänst till pensionsålderns inträde eller ej, vilket
ansetts strida mot eljest vedertagna principer för pensionering av anställda.
Från några håll har även framhållits, att förslaget icke tar tillräcklig hänsyn
till de förmåner den allmänna tilläggspensioneringen ger de anställda.
Jag har tidigare uttalat, att förmåner ur fideikommissegendom i princip
icke bör utgå efter avvecklingen i andra fall än då rättsgrunden kan härledas
från själva fideikommissurkunden. Pensioner eller liknande förmåner är av
naturliga skäl icke reglerade i urkunderna annat än möjligen i undantagsfall.
Oaktat förmånerna således som regel icke varit avsedda att utgå ur fideikommissegendomen,
har vid åtskilliga fideikommiss sedan lång tid tillbaka
pensioner i stor utsträckning utbetalats av fideikommissinnehavaren
till tidigare anställda vid fideikommisset eller till deras efterlevande. Såsom
utredningen framhållit kan man här tala om en fast tradition. Med hänsyn
härtill och då icke någon genom avvecklingen bör försättas i sämre läge än
han eljest skulle haft, anser jag att pension, som redan börjat utgå då fideikommisset
upphör, vid avvecklingen i möjligaste mån bör bevaras, oavsett
om någon rätt till förmånen icke föreligger på grund av fideikommissnrkunden.
Jag tillstyrker alltså förslaget, att pension eller annan liknande förmån,
som vid fideikommissets upphörande utgår till förutvarande anställd
vid fideikommisset eller till sådan anställds efterlevande, även därefter må
tillgodonjutas.
Vad beträffar sådana anställda som ännu icke blivit berättigade till pension
vid tidpunkten för avvecklingen, bör eftersträvas, att arbetstagare, som
vid nämnda tidpunkt har kvar sin anställning och önskar behålla denna, i
möjligaste mån får sin utkomst tryggad. I stor utsträckning torde också
detta komma att bli fallet genom de åtgärder jag föreslår i syfte att bibehålla
den bestående förvaltningsenheten. Om denna bevaras, torde nämligen
i regel de vid egendomen anställda komma att beredas fortsatt sysselsättning
under oförändrade villkor, bl. a. i fråga om pension.
Emellertid kommer troligen vid avvecklingen av några fideikommiss att
inträffa, att fortsatt arbete icke kan beredas vissa anställda. I vilken utsträckning
detta blir fallet är svårt att bedöma liksom det är svårt att förutsäga,
i vad mån ifrågavarande arbetstagare kommer att bli berättigade till
förmåner av den allmänna tilläggspensioneringen. Framhållas bör dock att
arbetstagare födda år 1896 och senare som regel får antagas bli delaktiga
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 71
av dessa förmåner och att enligt lagstiftningen om försäkring för tilläggspension
för de äldre åldersgrupperna — vilka utredningens förslag tar sikte
på — förmånligare regler gäller än för andra.
Av det sagda torde framgå, att behovet av särskild lagstiftning om säkerställande
av pension till förmån för de fideikommissanställda är mindre än
vad utredningen förutsett. Att införa sådan särlagstiftning får anses otillfredsställande
från principiella utgångspunkter. Ifrågavarande pensioner
torde nämligen i regel vara vad man kallar antastbara, d. v. s. utgå endast
om vederbörande har kvar sin anställning vid uppnådd pensionsålder. EU
bevarande av pensionsrätten måste emellertid för att få någon egentlig verkan
innebära, att pensionen göres oantastbar och alltså utgår oavsett om
vederbörande har kvar anställningen vid pensionstillfället eller icke. Enligt
min mening får avvecklingen av fideikommissen icke sådana följder för de
fideikommissanställda, att det kan anses motiverat att för denna grupp av
anställda genom särskilda lagregler förvandla antastbara pensioner till oantastbara.
Jag kan därför icke biträda utredningens förslag att tillerkänna
anställda på fideikommissen rätt till pension eller annan dylik förmån, som
ej börjat utgå vid tidpunkten för avvecklingen.
Angående sättet för förmånernas bevarande har utredningen
föreslagit vissa bestämmelser. Utredningen har framhållit, att förmånerna
är av mycket olika art men att en jämförelsevis enhetlig grupp utgöres
av dem, som består i en på fideikommissurkunden grundad rätt att
nyttja en eller flera av fideikommissets fastigheter. I överensstämmelse med
regleringen i 12 kap. 6 § ärvdabalken har utredningen i fråga om sistnämnda
fall föreslagit förbud mot överlåtelse av eller annat förfogande över
fastigheten utan förmånstagarens samtycke, vilket dock om särskilda skäl
är därtill skall kunna ersättas av rättens medgivande. Med en sådan ordning
vinnes erforderlig trygghet för förmånens bestånd, och förmånstagaren erhåller
skydd mot att fastigheten övergår på någon utomstående. Utredningen
har icke ansett det erforderligt att i vidare mån än nu sagts belasta
lagtexten med regler för dessa fall. Motsvarande regler har utredningen
föreslagit för det fall, att nyttjanderätten tillika omfattar inventarier på
fastigheten.
Beträffande övriga förmåner har utredningen ansett förhållandena vara
så skiftande, att formen för deras bevarande bör få väljas från fall till fall.
Enligt förslaget skall emellertid förmån säkerställas genom inteckning i
fastighet eller på annat betryggande sätt, om förmånstagaren så yrkar.
Utredningen har vidare föreslagit, att naturaförmån skall kunna förvandlas
till pengar, om fideikommissboet yrkar det. Förmånstagaren själv bör
däremot enligt utredningens mening ej kunna framtvinga sådan omvandling,
emedan utgivandet av naturaförmån ofta kan vara betydligt mindre
betungande än att utbetala motsvarande penningbelopp. Fideikommissboets
rätt att få förmån omvandlad skall dock icke vara ovillkorlig utan bero av
vad som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall ter sig skä
-
72 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
ligt. Såsom exempel på omständighet som talar emot att omvandling skall
få ske har utredningen nämnt intresset för en gammal pensionär att få behålla
sin bostad.
Mot utredningens förslag angående sättet för förmånernas bevarande
har invändning framförts endast av Svenska bankföreningen. Denna har
sålunda uttalat, att de föreslagna bestämmelserna om inskränkning i ägarens
förfoganderätt, då en på fideikommissurkunden grundad nyttjanderätt till
fastighet föreligger, och om ogiltighet av åtgärd, som vidtagits utan nyttjanderättshavarens
samtycke, innebär allvarlig fara för handeln med fastigheter
och för fastighetskrediten. Bankföreningen har hänvisat till att
lagfart sförordningen föreskriver anteckning i lagfartsbevis och lagfartsbok
om sådan inskränkning i ägarens förfoganderätt över fastigheten, som är
beroende på annans på testamente grundade rätt att nyttja egendomen. För
den händelse utredningens förslag finnes böra genomföras, har bankföreningen
hemställt, att ifrågavarande stadgande i lagfartsförordningen kompletteras
så, att det kommer att omfatta även fall, då nyttjanderätten grundas
på fideikommissurkund eller på förordnande, som meddelats med stöd
av sådan urkund.
I överensstämmelse med vad jag i andra sammanhang uttalat anser jag,
att det i möjligaste mån bör överlämnas åt intressenterna själva att reglera
de mellanhavanden som uppstår, när det gäller sättet för ifrågavarande förmåners
bevarande. Vissa bestämmelser är dock erforderliga. Sålunda torde
den delvis speciella situation som i många fall uppstår mellan fastighetsägare
och förmånstagare med anledning av den senares rätt att helt eller
delvis nyttja fideikommissets fasta egendom, ofta med tillhörande inventarier,
motivera en föreskrift motsvarande den som gäller enligt 12 kap. 6 §
ärvdabalken. Jag biträder därför utredningens förslag härutinnan. Vid tilllämpningen
av bestämmelsen bör emellertid uppmärksammas att endast sådana
fall åsyftas, då egendomen utgör en rättslig enhet, t. ex. eu registerfastighet,
och i sin helhet är föremål för nyttjanderätt.
Den inskränkning i ägarens behörighet som sålunda föreslagits är av
den art, att man icke med säkerhet kan räkna med att vid ett förfogande
över fastigheten ägarens medkontrahent alltid äger eller bör äga kännedom
därom. Vid överlåtelse av fastigheten och vid upplåtelse av nyttjanderätt
torde visserligen som regel medkontrahenten icke kunna undgå att vid besiktning
av fastigheten få kännedom om förmånstagarens besittning. I andra
fall, särskilt när det gäller inteckning för fordran, kan medkontrahenten
emellertid icke alltid förutsättas äga kännedom därom. Det kan därför diskuteras,
huruvida särskilda garantier bör skapas för att inskränkningen i
ägarens behörighet kommer till medkontrahentens kännedom. Därvid bör
först framhållas, att de fall då sådana inskränkningar förekommer icke
torde bli särskilt många. Vidare bör beaktas, att inskränkningen i åtskilliga
av dessa fall, exempelvis när det gäller fardagsförmåner, är begränsad till
avvecklingstiden, och att under denna tid —- enligt vad jag föreslår i det föl
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 73
jande — fideikommissnämndens samtycke erfordras för överlåtelse av fideikommissets
fasta egendom eller för andra förfoganden däröver, som icke
överensstämmer med sedvanlig hushållning. I övriga fall torde risken för
att ägaren underlåter att upplysa sin medkontrahent om den på fideikommissurkunden
grundade nyttjanderätten vara ringa. Slutligen bör framhållas
att fastighetens förutvarande egenskap av fideikommiss framgår av fastighetsböckerna,
vilket är ägnat rikta uppmärksamheten på att särskilda
förhållanden kan föreligga. På grund av vad nu sagts anser jag icke erforderligt
att för det relativt begränsade antal fall det här kan vara fråga om
införa särskild bestämmelse i lagfartsförordningen om anteckning i lagfartsbevis
och lagfartsbok av ifrågavarande inskränkningar i ägarens förfoganderätt
över fastigheten.
Även utredningens förslag i övrigt till bestämmelser angående sättet för
bevarande av förmåner anser jag mig kunna tillstyrka.
Jord- och skogsbruket
Vid behandlingen av skälen för och emot avveckling av fideikommissen
har jag redovisat, varför beträffande de större jord- och skogsfideikommissen
det i regel är angeläget att söka bibehålla de nuvarande förvaltningsenheterna.
Jag har som den främsta utvägen härvidlag anvisat aktiebolagsbildning
och även ingående redovisat skälen härför. Därvid har jag också
framhållit, att fideikommissintressenterna i regel bör ha gemensamt intresse
av att bedriva jord- eller skogsbruket inom ramen för den bestående
förvaltningsenheten. Vidare har jag berört frågan om inlösningsrätt för det
allmänna som en sista utväg att undvika en icke önskvärd splittring av
fideikommissegendom. Då nu angivna förhållanden icke alltid torde komma
att utgöra tillräcklig garanti för att aktiebolagsbildning i därför ägnade
fall kommer till stånd, bör enligt min mening ytterligare åtgärder övervägas
i detta syfte.
Bedömningen av vilka åtgärder som kan tänkas underlätta genomförandet
av aktiebolagsbildning bör göras mot bakgrunden av de regler
som föreslagits för fördelningen av fideikommissegendomen. Såsom
framgått har jag förordat, att hälften av egendomen skall tillfalla den som
enligt successionsordningen för fideikommisset är den siste innehavarens
närmaste efterträdare. Återstoden skall tillfalla arvingar och testamentsta
gare efter den avlidne som om egendomen tillhört denne. Är efterträdaren
tillika arvinge eller testamentstagare, vilket torde bli vanligt, erhåller han
således mer än hälften av egendomen.
Dessa fördelningsregler innebär, att efterträdaren får en framträdande
ställning i ett aktiebolag, bildat på grundval av fideikommissegendomen.
Han bör därför i allmänhet ha starkt intresse av att aktiebolagsbildning
kommer till stånd, särskilt som han ju därigenom kan bevara förvaltningsenheten
utan att behöva lösa ut medkontrahenterna, vilket merendels kan
3^- Ifihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. Nr 2
74 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
bli betungande. Fideikommissariernas intresseorganisation tillhör också de
remissorgan som förordat aktiebolagsbildning beträffande fideikommisskogarna.
I den mån efterträdarens intresse av att den bestående förvaltningsenheten
bibehålies sammanfaller med det allmännas, kan övervägas att
skapa möjlighet att under avvecklingsförfarandet få bolagsbildning till
stånd oavsett övriga fideikommissintressenters inställning. Detta kan ske
genom en bestämmelse, att vid beslut om bildande av aktiebolag med tillskott
av fideikommissboets egendom och om överlåtelse av denna på bolaget
efterträdaren ensam äger företräda fideikommissboet.
En sådan regel innebär, att arvinge eller testamentstagare, om han icke
efter överenskommelse kan bli utlöst med kontanta medel eller på annat
sätt, får såsom sin lott taga aktier i ett på grundval av fideikommissegendomen
bildat bolag i stället för en bestämd del av denna egendom. Vilket
avkastningsvärde en sådan aktie får i jämförelse med värdet av en motsvarande
bestämd del av egendomen, är givetvis svårt att bedöma. Förutsättning
för bildandet av aktiebolag måste emellertid alltid vara, att därigenom
erhålles en lämpligare ekonomisk enhet än vad som eljest skulle
bii fallet. Det matematiska värdet på aktier i ett sådant bolag blir därför,
om icke särskilda förhållanden tillstöter, minst lika högt som värdet
av en motsvarande bestämd del av egendomen. Vid den intresseavvägning
som måste ske bör även beaktas, att det är genom avvecklingen intressenten
erhåller egendomen. Den i det föregående angivna fördelningsregeln
är, såsom jag tidigare framhållit, heller icke alldeles given. Skäl talar
sålunda för att såsom skett i vissa andra länder tillerkänna efterträdaren
en mera dominerande ställning än vad detta förslag innebär. Vid angivna
förhållanden kan det enligt min mening icke anses obilligt att beröva en intressent
hans valfrihet i ifrågavarande avseende.
Med anledning av vad sålunda anförts vill jag förorda, att vid avvecklingen
en bestämmelse av nyss angivet innehåll införes. Jag förutsätter emellertid,
att bestämmelsen icke kommer att behöva tillämpas annat än i undantagsfall
och att sålunda överenskommelser i det stora flertalet fall kommer att kunna
träffas mellan fideikommissintressenterna.
En annan, som av olika skäl kan ha intresse av att aktiebolag bildas på
grundval av fideikommissegendomen, är den nuvarande innehavaren. Jag
har tidigare framhållit, att innehavarens intresse av att förbereda avvecklingen
i möjligaste mån bör tillgodoses. Om innehavaren önskar undvika
uppdelning av fideikommissegendomen genom att bilda aktiebolag på grundval
av denna och detta önskemål sammanfaller med det allmännas intresse
av att bibehålla den bestående förvaltningsenheten, synes åtgärder böra vidtagas
för att möjliggöra aktiebolagsbildning redan under fideikommissets
bestånd. Att aktiebolag, innan frågan om avveckling har blivit aktuell, bildas
på grundval av fideikommissegendomen, innebär att fideikommisset
övergår från att vara fideikommiss i fast egendom, jämte eventuellt tillhörande
lös egendom, till kapitalfideikommiss. Det kan möjligen göras gällande,
att detta kan ske enligt nu gällande ordning genom beslut av Kungl.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 75
Maj :t och således utan särskilda bestämmelser. Emellertid motiveras det
utbyte av fideikommissegendom som för närvarande kan ske av helt andra
skäl än syftet att förbereda avveckling av fideikommissen. Därför synes
särskilda bestämmelser i samband med regleringen av avvecklingsförfarandet
erforderliga. På grund härav föreslår jag en bestämmelse i avvecklingslagen
av innehåll, att Kungl. Maj :t må medgiva innehavare av fideikommiss
att tillskjuta fideikommissegendom mot aktie i bolag, såframt innehavaren
äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget.
Om innehavaren på fideikommisset drivit rörelse i aktiebolagsform, vilket
för närvarande förekommer i en del fall, torde fideikommissboet
kunna överföra den förutvarande fideikommissegendomen såsom apportegendom
på detta aktiebolag genom nyteckning av aktier däri, under förutsättning
att överenskommelse därom träffas med vederbörande rättsägare,
d. v. s. i första hand innehavarens vanliga dödsbo. Vid överförande av fideikommissegendom
på aktiebolag på initiativ av nuvarande innehavaren torde
däremot motsvarande förfarande ofta böra undvikas, då ju så länge fideikommisset
består komplikationer kan uppstå, om åtskillnad inte göres
mellan fideikommissinnehavarens privata egendom och fideikommissegendomen.
I detta sammanhang bör erinras om det förenklade förfarande som är
vanligt, då någon önskar idka verksamhet i aktiebolag, och som består däri
att banks notariatavdelning eller annan förmedlar överlåtelse av aktierna i
ett redan i formellt avseende bildat aktiebolag Oskrivbordsbolag»). Detta
förfarande synes kunna tillämpas, vare sig fideikommissinnehavare eller
fideikommissbo skall bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.
Emellertid synes fideikommissinnehavaren och fideikommissboet icke böra
vara uteslutande hänvisade till nu angivna förfaranden. Om så ej skall
bli fallet måste en särskild regel införas. I 4 § aktiebolagslagen föreskrives
nämligen, alt stiftare av aktiebolag skall vara till antalet minst tre. Vidare
följer av samma bestämmelse, att dödsbo icke kan vara stiftare av aktiebolag.
Med anledning härav föreslår jag en bestämmelse enligt vilken, utan
hinder av vad som föreskrives i aktiebolagslagen, fideikommissbo eller fideikomissinnehavare
äger bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendomen
och vidta de åtgärder som ankommer på stiftare av aktiebolag.
Garantier synes böra så långt möjligt skapas, att även efter avvecklingsförfarandets
avslutande de allmänna intressena blir tillgodosedda. Detta kan
ske genom att efter omständigheterna lämpade bestämmelser intages i bolagsordningen.
Vid aktiebolagsbildning på grundval av fideikommissegendom
bör därför Kungl. Maj :t fastställa bolagsordningen. Denna bör som följd
härav icke heller få ändras utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Vid ifrågavarande
prövning bör tillses, att i bolagsordningen vid behov intages bestämmelse
om att Kungl. Maj :ts tillstånd erfordras för överlåtelse av bolagets fasta
egendom och för beslut om frivillig likvidation av bolaget. Vidare bör tillses
att bolagsordningen innehåller erforderliga föreskrifter om bundna ak
-
76 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
tier och hembudsskyldighet. Hembudsskyldighet kan motiveras bl. a. av
hänsyn till angelägenheten att söka bibehålla vissa förutvarande fideikommiss
med stora kulturvärden inom släkten och därigenom skapa förutsättningar
för tillfredsställande vård av kulturföremålen.
Såsom framgått av vad jag anfört i det föregående lägger grunderna för
1925 års förbudslag icke hinder i vägen för aktiebolagsbildning på grundval
av de större jord- och skogsfideikommissen. Den från allmän synpunkt
erforderliga tillståndsprövningen enligt 1925 års lag ersättes av den tillståndsprövning
som avvecklingslagen föreskriver om överlåtelse av fideikommissegendom.
På grund härav bör i 1925 års förbudslag göras undantag
av innehåll, att vad som stadgas i lagen icke skall ha avseende på förvärv
av fideikommissfastighet genom tillskott i samband med teckning av
aktier i aktiebolag.
Till belysning av förfarandet vid överföring av fideikommissegendom till
aktiebolag kan sammanfattningsvis anföras följande.
Om innehavare av fideikommiss önskar överföra fideikommissegendomen
på aktiebolag, kan han välja mellan att själv bilda ett aktiebolag med
stöd av den i det föregående förordade bestämmelsen och att förvärva ett
»skrivbordsbolag». Väljer han den förra utvägen, blir förfarandet följande.
I aktiebolagslagen föreskrivna stiftelsehandlingar, d. v. s. stiftelseurkund,
förslag till bolagsordning, teckningslista, stiftelsekungörelse och stiftarberättelse
(eventuellt granskningsberättelse) upprättas. Upprättandet av förslag
till bolagsordning bör ske i samråd med fideikommissnämnden. Ansökan
inges till Kungl. Maj :t med begäran om tillstånd till överlåtelsen av fideikommissegendomen
och fastställelse av förslaget till bolagsordning.
Kungl. Maj :t skall bedöma lämpligheten från allmän synpunkt av den
ifrågasatta aktiebolagsbildningen och bl. a. pröva frågan om intagande i
bolagsordningen av förbud mot överlåtelse av fast egendom och likvidation
av bolaget utan Kungl. Maj :ts medgivande samt spörsmålet om bundna
aktier och hembudsskyldighet vid övergång av aktie. Vidare bör tillses, att
så vitt möjligt garantier skapas för att det fideikommisskapital som aktierna
utgör icke genom för stora vinstutdelningar eller på annat sätt kan
minska i värde till förfång för efterträdaren, arvingar och förmånstagare. I
sitt beslut om tillstånd till överlåtelse av fideikommissegendomen bör
Kungl. Maj :t således meddela erforderliga föreskrifter om kapitalisering
m. m. Storleken av tillåten vinstutdelning regleras genom lämpliga bestämmelser
i bolagsordningen. Innan beslut meddelas, bör fideikommissnämndens
yttrande inhämtas, om sådant icke redan föreligger. Därest
Kungl. Maj :t bifaller ansökningen, inges stiftelsehandlingarna till patentverket
för vederbörlig prövning och godkännande. Aktiebolagsbildningen
kan därefter fortsätta med bl. a. aktieteckning, aktietilldelning, hållande
av konstituerande bolagsstämma och inbetalning av likvid för de tecknade
aktierna genom överförande av fideikommissegendomen på det nybildade
bolaget samt registrering av bolaget.
Väljer fideikommissinnehavaren utvägen att förvärva ett »skrivbordsbo -
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 77
lag», blir förfarandet i huvudsak följande. Sedan aktierna i bolaget överlåtits
till fideikommissinnehavaren, hålles bolagsstämma. Vid denna antages
en ny bolagsordning — förslag till denna upprättas lämpligen i samråd
med fideikommissnämnden — fattas beslut om ökning av aktiekapitalet
genom nyteckning av aktier med tillskjutande av fideikommissegendomen
och utses styrelse. Eftersom bolagets samtliga aktier är företrädda vid
stämman, behöver någon ytterligare stämma ej hållas. Ansökan inges härefter
till Kungl. Maj :t med anhållan dels om tillstånd till överlåtelsen av
fideikommissegendomen, dels om fastställelse av den nya bolagsordningen.
Prövningen hos Kungl. Maj :t sker i enlighet med vad jag nyss anfört.
Om Kungl. Maj :t bifaller ansökningen, inges till patentverket anmälan
för registrering av besluten om antagande av den nya bolagsordningen, ökning
av aktiekapitalet och valet av ny styrelse. Därjämte ansökes om
godkännande av teckningslista och kungörelse av ökningsbeslutet. Kär
registrering och godkännande föreligger, kungör styrelsen ökningsbeslutet
i vederbörlig ordning, och därefter sker aktieteckning, inbetalning av likvid
för aktierna genom överföring på bolaget av apportegendomen samt
tilldelning av aktierna. Förfarandet avslutas med anmälan för registrering
av att ökningsbeslutet genomförts.
Även fideikommissbo, som beslutar överföra fideikommissegendomen på
aktiebolag, kan välja mellan de båda vägar för vilka jag nu har redogjort.
Vidare kan i de fall, då ett aktiebolag finns som drivit rörelse på fideikommissegendomen,
denna genom tillskott vid nyteckning av aktier överföras
på detta bolag, om överenskommelse härom träffas mellan berörda rättsägare.
Om fideikommissboet väljer att bilda nytt aktiebolag, blir förfarandet följande.
Förut nämnda stiftelsehandlingar upprättas. Fideikommissboet bör
samråda med fideikommissnämnden angående förslaget till bolagsordning.
Ansökan inges till Kungl. Maj :t om tillstånd till överlåtelsen och fastställelse
av förslaget till bolagsordning. Kungl. Maj :ts prövning avser bl. a.
frågan om upptagande i bolagsordningen av förbud mot överlåtelse av fast
egendom och likvidation av bolaget utan Kungl. Maj:ts medgivande samt om
bundna aktier och om hembudsskyldighet vid övergång av aktie. Sedan
Kungl. Maj :t godkänt överlåtelsen och fastställt förslaget till bolagsordning,
gäller beträffande det fortsatta förfarandet detsamma som då fideikommissinnehavare
bildar aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.
Väljer fideikommissboet att överföra fideikommissegendomen till ett redan
bildat bolag, blir förfarandet detsamma som förut angivits för det fall,
då fideikommissinnehavare begagnar utvägen att förvärva ett »skrivbordsbolag»,
med undantag av att bolagsordningen icke behöver innehålla annat
än vad nyss sagts.
Det åligger patentverket att tillse, att vid aktiebolagsbildningen avvecklingslagcns
bestämmelser iakttagits.
Jag har tidigare uttalat, att inlösningsrätt för det allmänna icke
synes kunna undvaras i samband med fideikommissavvecklingen. Bestäm
-
78 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
melserna härom är emellertid avsedda endast för undantagsfall, där uppgörelser
icke kan träffas mellan fideikommissintressenterna. Det torde
nämligen icke bli fråga om, att det allmänna i någon större utsträckning
löser till sig fideikommissens jordbruksfastigheter. Inlösningsbestämmelserna
har endast till syfte att underlätta ett sammanhållande av egendomen,
när starka allmänna intressen talar härför. Om fideikommissintressenterna
icke själva i sådant fall önskar behålla egendomen samlad
inom släkten, synes det icke obilligt att låta det allmänna inträda.
Inlösningsrätten hör utnyttjas allenast då fråga är om område av sådan
omfattning, belägenhet och beskaffenhet i övrigt att dess bibehållande såsom
enhet är av betydande allmänt intresse. Vid avgränsningen av den mark,
som skall vara underkastad inlösningsrätt, måste hänsyn tagas till önskvärdheten
av lämplig ägoanordning. Inlösningsrätten bör även omfatta till
fideikommisset hörande sågverk och andra för träindustri avsedda fasta
anläggningar. På en del fideikommiss bedrives, såsom inledningsvis nämnts,
även annan industriell verksamhet, som tillsammans med skogshantering
eller annan näringsutövning bildar en ekonomisk enhet. Det kan i sådana
fall vara lämpligt att låta inlösningsrätten avse jämväl andra industriella
anläggningar än dem som direkt hör till skogshantering. Då en industriell
anläggning av något slag underkastas inlösningsrätt, skall denna rätt naturligtvis
också omfatta den mark på vilken anläggningen är belägen liksom
även upplagsplatser och annan sådan mark som tillhör anläggningen.
Lös egendom bör däremot över huvud taget ej inbegripas under inlösningsrätten
med hänsyn till de praktiska svårigheter som detta skulle
medföra, utan frågan om att övertaga sådan egendom torde få lösas genom
frivilliga överenskommelser mellan berörda parter.
När det gäller att avgöra, vilka som bör vara inlösningsberättigade, kan
beträffande skogarna framhållas, att kronan har mycket betydande skogsarealer
under domänstyrelsens förvaltning. Kronan är även i viss utsträckning
ägare av jordbruksfastigheter, vilka då de förvärvats i rationaliseringssyfte
förvaltas av lantbruksnämnderna och i övrigt av domänverket.
På de av domänverket förvaltade jord- och skogsegendomarna bedrives en
aktiv naturvård. I det föregående har framhållits, att jord- och skogsbruket
på fideikommissegendomarna genomgående är högt rationaliserat. Från
driftsekonomisk synpunkt torde det därför ofta kunna bli fördelaktigt för
kronan att förvärva fideikommissegendom, som fideikommissintressenterna
inte själva önskar behålla samlad. En dylik lösning är även ägnad att
tillgodose naturvårdsintressena och det alltmer framträdande behovet av
tillgång till fritidsområden. Erforderlig tillgång till fritidsområden torde
ä\en vara ett kommunalt intresse. Även av andra skäl kan kommun önska
förvärva fideikommissegendom. På grund av vad nu sagts bör rätt att inlösa
lideikommissegendom tillkomma kronan och kommun, som Kungl. Maj:t
bestämmer.
Vid inlösen synes i huvudsak kunna användas den ordning som tillämpas
vid expropriation. Det bör ankomma på fideikommissnämnden att, sedan
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 79
det konstaterats att andra utvägar icke står till buds för att hindra splittring
av egendomen, ta de initiativ till ett inlösningsförfarande som påkallas
av omständigheterna. Därvid bör undersökas, i vad mån det hos domanstyrelsen
eller de kommunala organen föreligger intresse av att förvärva egendomen.
Kontakt bör givetvis även tagas med vederbörande lantbruksnämnd.
Arrendatorerna
Fideikommissjorden är i mycket stor utsträckning utarrenderad. Betiäffande
undergårdarna gäller detta med endast få undantag. Av huvudgårdarna
är mellan en tredjedel och hälften upplåtna på arrende.
Enligt 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen gäller arrende- och hyresavtal, avseende
annan fideikommissfastighet än huvudgård, jämväl för annan innehavare
av fideikommisset än upplåtaren. I fråga om huvudgård gäller nyttjanderättsavtal
endast för upplåtarens besittningstid jämte därpå följande
fardagstid. Beträffande uppskattningsvis två tredjedelar av alla undergårdar
är även tillämpliga nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser,
innefattande optionsrätt och förköpsrätt under förutsättningar som
jag tidigare angivit.
Fideikommissarrendena har i allmänhet präglats av stor stabilitet och
därmed följande trygghet för arrendatorerna. Detta har till viss del sin grund
i fideikommissinstitutionen som sådan. Fideikommissbestämmelserna har
nämligen medfört att godsen sammanhålles, och för dessas drivande har
arrendesystemet varit en förutsättning. Vad nu sagts gäller särskilt undergårdarna
men även i viss utsträckning huvudgårdarna.
Utredningen har för sin del funnit, att avvecklingen av fideikommissen
icke medför någon annan inverkan på arrendatorernas rättsliga ställning än
att stadgandet i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen i allmänhet icke längre blii
tillämpligt, emedan fideikommisset som regel skall upphöra vid den nuvarande
innehavarens frånfälle. Enär den princip som uppbär lagrummet enligt
utredningens mening icke nu bör brytas, har utredningen föreslagit, att
i avvecklingslagen intages en bestämmelse därom, att avtal varom nu är
fråga skall gälla jämväl mot den som förvärvar egendomen vid avvecklingen.
Detta av remissorganen tillstyrkta förslag vill jag biträda.
Utredningen har ansett behov föreligga även av vissa andra regler till
skydd för fideikommissarrendatorerna. Emellertid bör såsom jag tidigare
anfört frågan om särskilda regler till skydd för arrendatorernas besittning
av de arrendegårdar de innehar vid avvecklingen ses mot bakgrunden av
hur avvecklingen kommer att genomföras. Det vill därför synas som om
vid en avveckling genomförd på det sätt utredningen föreslagit, d. v. s. i
stort sett utan särskilda åtgärder för att sammanhålla de större jordfideikommissen,
särskilda anordningar kunde vara motiverade för att tillgodose
arrendatorernas i och för sig berättigade intresse av att få fortsätta att
bruka arrendejorden. Anmärkningsvärt är dock att det oaktat ett stort an
-
80 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år W63
tal remissorgan icke ansett behov föreligga av särskild lagstiftning. Det
vill därför synas som om så mycket mindre anledning härtill föreligger,
när såsom jag förordat åtgärder vid avvecklingen skall vidtagas för att
undvika uppdelning av fideikommissjorden med därav följande risker för
uppsägning av arrendatorerna. Emellertid är svårt att förutse, hur förhållandena
vid framtida awecklingsfall kommer att gestalta sig. Det är därför
erforderligt att ha uppmärksamheten riktad på denna fråga och att,
om erfarenheterna vid kommande awecklingsfall ger anledning härtill,
överväga särskilda regler till skydd för arrendatorernas befogade intressen.
Vad därvid bl. a. kan ifrågakomma är en utvidgad optionsrätt. För
närvarande är jag emellertid icke beredd att föreslå några regler utöver
den förut nämnda bestämmelsen om fortsatt giltighet efter avvecklingen av
arrende- och hyresavtal.
Kulturvärdena
Frågan om skyddet för fideikommissens kulturvärden har jag relativt
utförligt behandlat i den föregående framställningen. Utgångspunkten har
därvid varit, att de fasta kulturvärdena kan beräknas i många fall komma
att ingå i bolagsegendom och därigenom erhålla vård och underhåll samt
att i övrigt ett relativt gott skydd föreligger beträffande dessa kulturvärden
genom gällande lagstiftning om expropriation och om byggnadsminnen.
Ehuru även de lösa kulturföremålen kan antagas komma att beredas ett visst
skydd vid bolagsbildning på grundval av fideikommissegendomen, anser jag
emellertid vissa andra åtgärder erforderliga beträffande dessa kulturvärden.
Dessa åtgärder bör dock i huvudsak begränsas till att avse endast samlingar
och icke enstaka kulturföremål.
Sålunda bör, om skydd för en kulturhistoriskt värdefull samling icke kan
åvägabringas på annat sätt, möjlighet finnas för kronan eller kulturvårdande
institution att inlösa samlingen. Denna anordning kan visserligen leda
till att samling, som ingår i en levande kulturmiljö, bortförs därifrån. I
sådana fall, då det icke kan skapas tillfredsställande säkerhet för att en
värdefull samling i framtiden skall kunna bevaras och vårdas i sin ursprungliga
miljö, kan likväl vara angeläget, att samlingen ej blir skingrad. I regel
bör inlösen ske av en samling i dess helhet, men ibland kan bli nödvändigt
att en del av samlingen undantages.
Beträffande förfarandet vid inlösen har utredningen föreslagit, att avgörandet
om inlösen må ske skall träffas av Kungl. Maj:t och att vid
tvist om lösesumman tvisten skall avgöras av skiljemän, varvid lagen om
skiljemän i tillämpliga delar skall gälla. Utredningen har som skäl härför
anfört, att det gäller värdering, för vilken särskild sakkunskap måste anlitas,
samt att förfarandet bör vara snabbt, så att icke avvecklingen fördröjes.
Under remissbehandlingen har emellertid förslag framförts, att
inlösen av kulturföremål skall regleras i liknande former som de vilka
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 81
gäller för expropriation. Jag delar dock utredningens uppfattning i denna
fråga. Det får ankomma på fideikommissnämnden att hos Kungl Maj :t göra
framställning om inlösen; initiativ härtill bör givetvis också kunna lagas
av kulturvårdande myndighet eller institution. På grund av vad sålunda anförts,
föreslår jag, att Kungl. Maj:t till förebyggande av att samling av
möbler, tavlor, böcker eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde
erhåller försämrad vård, skingras eller bortflyttas må förordna att samlingen
skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande institution,
som Kungl. Maj :t bestämmer. Vidare föreslår jag, att vid oenighet
om lösesumman frågan skall avgöras av skiljemän.
Utredningen har såsom tidigare nämnts föreslagit, att Kungl. Maj :t skall
kunna för fideikommiss, vartill hör egendom av särskilt kulturhistoriskt
värde, förordna om bildandet av en särskild fond som grundval för vård och
underhåll av egendomen. Utredningens förslag härom innebär, att kulturföremålen
tillskiftas fideikommissintressent men att av fideikommissets övriga
tillgångar avsättning sker för bildandet av en stiftelse med ändamål att
trygga kulturföremålens vård. Stiftelsen avses fullfölja sitt ändamål främst
genom ekonomiska bidrag till ägaren av kulturföremålen. Jag har tidigare
framhållit, att en sådan lösning har betydande förtjänster men i motsats
till utredningen funnit, att den icke bör genomföras tvångsvis. Några regler
härutinnan erfordras därför icke i detta sammanhang. Emellertid kan
det tänkas, att inom vissa familjer intresset för att bibehålla fideikommissens
kulturvärden, vilka ofta har anknytning till släktens historia och
traditioner, kan ta sig uttryck i en önskan att frivilligt avsätta medel till
underhåll och vård av vissa kulturföremål. Sålunda är det ej osannolikt,
att fideikommissinnehavare vill utnyttja möjligheten att förfoga över viss
del av fideikommissegendomen genom testamente för att tillgodose ifrågavarande
ändamål. Det finns givetvis anledning för det allmänna att ställa
sig positivt till dylika initiativ från de av fideikommissavvecklingen berörda.
Redan nu har Kungl. Maj :t enligt 57 § arvs- och gåvoskatteförordningen
möjlighet att i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av
skatt för kulturvärden.
Vad beträffar kulturvården har utredningen slutligen tagit upp ett problem,
som är av mera allmän karaktär men som får särskild aktualitet genom
fideikommissavvecklingen och den därav följande risken för skingring
av lösa kulturföremål av olika slag. Sålunda har utredningen framhållit,
att behov kan uppkomma att utsträcka det förbud som enligt kungörelsen
den 6 maj 1927 gäller mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål,
huvudsakligen av trä, till att avse även andra slag av lösa kulturföremål.
Risken för att framför allt enstaka konstföremål av stort värde kommer
alt lämna landet vid avveckling av fideikommissen har starkt betonats
av chefen för nationalmuseum. De sålunda uttalade farhågorna är enligt
min mening grundade. Frågan om åtgärder härvidlag — vilka såsom antytts
icke endast bör ses mot bakgrunden av avvecklingen av fideikommissen
— kommer att upptagas till behandling inom berörda departement.
82 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Förfarandet vid avvecklingen
I princip bör det ankomma på dem som erhåller andel i fideikommissegendomen
att själva handha förvaltningen därav, förbereda egendomens
delning och verkställa denna. Situationen företer stora likheter med vanligt
arvfall. Det är därför naturligt att utforma avvecklingsförfarandet i huvudsaklig
överensstämmelse med de eljest gällande principerna för boutredning
och arvskifte. Jag föreslår, att en grundläggande regel intages bland de bestämmelser
som reglerar förfarandet vid avvecklingen av innehåll att om förvaltning
och utredning av fideikommissboet samt om skifte av egendomen
skall i princip motsvarande regler i ärvdabalken äga tillämpning.
Emellertid medför den speciella fideikommissegenskapen och de allmänna
intressen som föreligger vid avvecklingen, att vissa speciella regler måste
gälla beträffande förvaltning, utredning och skifte av fideikommissbo. I
vissa fall, t. ex. då fideikommiss består endast av värdepapper, kräves endast
en delningsförrättning av samma beskaffenhet som ett enkelt arvskifte,
men ofta torde såsom framgått av den föregående framställningen
betydande problem komma att uppstå vid avvecklingen. Dessa problem medför
svåra avgöranden för de enskilda intressenterna och ställer även stora
krav på lämplig organisation för avvecklingens genomförande. Förutom
delning av förmögenheten kan särskilda åtgärder erfordras i ett flertal hänseenden.
Om förmånstagare finns, krävs sålunda anstalter för att tillgodose
deras intressen. Då avvecklingen gäller fast egendom, blir ofta nödvändigt
att anordna lantmäteriförrättningar, uppdela inteckningar på olika fastigheter,
verkställa relaxation av inteckningar o. s. v. Delägare, förmånstagare
och andra som berörs av avvecklingen bör ha möjlighet att få råd och vägledning
i de olika frågor som uppkommer. Härtill kommer att i åtskilliga
fall betydande allmänna intressen av social, ekonomisk och kulturell art
finns att bevaka. Därvid kan ett relativt omfattande utredningsarbete bli
nödvändigt.
För att erforderliga anordningar skall komma till stånd och avvecklingen
bli genomförd på lämpligt sätt i varje enskilt fall, har utredningen föreslagit,
att avvecklingen skall ske under medverkan av ett särskilt statligt organ,
fideikommissnämnden. Invändningar häremot har framförts endast
av ett par remissorgan. Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge
framhållit, att det här är fråga om uppgifter, som ankommer på andra myndigheter,
samt att erforderlig rådgivning och vägledning bör kunna lämnas
av justitiedepartementet. Att det vid avvecklingen i viss utsträckning uppkommer
frågor, som berör andra myndigheter, utesluter emellertid enligt
min mening icke behovet av ett speciellt organ, en fideikommissnämnd,
som har till uppgift att leda avvecklingen i dess helhet. Vid avvecklingen
beröres, såsom förut nämnts, såväl allmänna som enskilda intressen. I
fråga om de enskilda intressena måste det i hög grad underlätta avvecklingen,
därest ett organ finns, som har till särskild uppgift att biträda parterna.
Många tvister torde härigenom kunna undvikas. I detta avseende kan
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 83
en särskild nämnd svårligen ersättas av någon redan förefintlig statlig myndighet.
För bevakande av det allmännas intressen synes önskvärt, att de
olika frågorna liandlägges av ett gemensamt organ, där överblick finns såväl
över hela avvecklingen i varje enskilt fall som över reformens genomförande
över huvud. En nämnd sådan som den föreslagna torde dessutom ha
större möjligheter än en ämbetsmyndigliet att förvärva ingående kännedom
om de ofta ömtåliga spörsmål, som kan uppkomma i samband med avvecklingen,
och att ernå samförstånd med intressenterna. Jag biträder därför
utredningens förslag om inrättandet av en fideikommissnämnd.
Utredningen har föreslagit, att fideikommissnämnden skall tillsättas av
Kungl. Maj :t och bestå av fem ledamöter, av vilka ordföranden och vice
ordföranden skall vara lagkunniga, och att bland övriga ledamöter skall
finnas erfarenhet i jordbruks- och skogsfrågor samt i frågor rörande egendom
av kulturhistoriskt värde. Vidare hör enligt utredningen någon ha erfarenhet
av fideikommissförvaltning. Jag kan i stort sett ansluta mig till
utredningens uppfattning och vill framhålla, att på nämndens ledamöter
bör ställas krav på höga kvalifikationer.
Nämndens uppgifter framgår av vad jag förut sagt. I sin verksamhet bör
nämnden i första hand söka åvägabringa lämpliga anordningar på frivillighetens
väg. Fideikommissinnehavare, som är intresserade av att den blivande
avvecklingen förberedes, bör kunna för detta ändamål sätta sig i förbindelse
med nämnden. Innan nämnden fattar beslut, bör därav berörda
parter erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet. För de utredningar som nämnden
har att ombesörja fordras medverkan, förutom av parterna, av olika myndigheter.
Nämnden bör sålunda äga erhålla biträde av bl. a. länsstyrelserna,
lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna, lantmätarna samt de kulturvårdande
myndigheterna.
När det gäller att bevaka de allmänna intressena, har nämnden främst
att ta ställning till frågor om aktiebolagsbildning, om utnyttjande av inlösningsrätt
och om eventuellt förordnande angående fideikommissets bestånd.
Vidare bör nämnden medverka vid fråga om säkerställande av förmåner.
För att nämndens verksamhet i dessa avseenden skall bli effektiv, erfordras
vissa bestämmelser, som förhindrar åtgärder i strid mot de intressen som
här föreligger. Det är sålunda nödvändigt att stadga förbud mot att utan
nämndens medgivande förfoga över fideikommissegendom eller utlämna fideikommisskapital
under särskild förvaltning. Vidare bör icke utan nämndens
medgivande skifte få ske eller legat få utgivas eller ändamålsbestämmelse
verkställas ur oskiftat bo. Sedan avvecklingen är slutförd, bör nämnden
utfärda bevis om att skifte må äga rum.
Det nu sagda innebär att fideikommissnämnden bar att ta befattning
med avvecklingen av samtliga fideikommiss i såväl fast som lös egendom.
Beträffande många fideikommiss, framför allt kapitalfideikommiss, torde
nämndens åtgärder i stort sett komma att inskränka sig till alt utfärda bevis
att skifte må ske. Vid andra fideikommiss kan bli fråga om en omfattande
och komplicerad handläggning. Beträffande de atypiska fideikommissen
föreligger särskilda förhållanden. Dessa föreslås skola upphöra
84 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
etter beslut i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t, som i sådana fall också
bär att bestämma om egendomens fördelning. Då det är önskvärt att de
atypiska fideikommissen avvecklas så snart som möjligt, bör arbetet härmed,
i den mån förhållandena det medger, påbörjas redan under den första
tiden av nämndens verksamhet.
Vidare kan övervägas, huruvida nämnden bör medverka i sådana fideikommissärenden
som för närvarande avgöres av Kungl. Maj:t, t. ex. ärenden
om tillstånd att sälja eller inteckna fideikommissfastighet. Därvid kan
ifrägakomma att lägga uppgiften att bereda dylika ärenden på nämnden.
Det ter sig emellertid ovisst, om några fördelar av organisatorisk eller annan
art står att vinna härmed. Tills vidare synes därför någon ändring
icke böra ske i nuvarande ordning. Nämnden torde dock kunna anlitas som
remissinstans.
Nämndens tillkomst skall inte medföra, att annan myndighets ämbetsområde
inskränkes eller eljest ändras.
Dispensärenden under övergångstiden
När Kungl. Maj:t medgivit fideikommissinnehavare att för vissa ändamål
inteckna och belåna fideikommissfastighet eller använda fideikommisskapital,
har som tidigare omtalats i regel fordrats försäkring på innehavarens
liv såsom säkerhet eller föreskrivits amorteringsskyldighet. Utredningen
har diskuterat frågan i vad mån nämnda krav kan frångås, sedan
lagstiftning om avveckling trätt i kraft. Härvid har helt allmänt framhållits,
att slopande av dessa krav i många fall torde komma att medföra minskning
av fideikommissförmögenheten, medan innehavaren erhåller en motsvarande
förmån genom att han ej behöver betala livförsäkringspremier respektive
fullgöra återbetalning. Sådan värdeöverföring från fideikommisset
till innehavarens privata egendom blir enligt utredningen alltid till nackdel
för successorn men kan, under förutsättning att innehavaren i stället gör
motsvarande besparingar, medföra fördel för dennes arvingar. Utredningen
har ansett, att man icke bör införa regler, som tillåter några större förskjutningar
till successorns nackdel, och har därför funnit uteslutet att generellt
efterge kraven på säkerhet respektive återbetalning. En ytterligare anledning
att här gå fram med varsamhet har utredningen ansett ligga däri, att en
del fideikommissinnehavare använt egna medel för nu avsedda ändamål och
att det ej är tilltalande att den som sålunda icke tagit fideikommissmedel i
anspråk, fastän han kunnat göra det, skall försättas i sämre läge än den som
anlitat fideikommissets egendom. Utredningen har emellertid ej ansett uteslutet
att medge vissa lättnader, särskilt om speciella ekonomiska svårigheter
gör sig gällande eller om eljest starka skäl till lättnad föreligger.
Fideikommissariernas intresseorganisation har för sin del förordat en
liberalare dispensgivning, när det gäller återbetalningsskyldighet och ställande
av säkerhet vid lån ur fideikommissförmögenheten. Detta bör enligi
organisationen gälla även om avvecklingen icke skulle omfatta samtliga
fideikommiss.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 85
Frågan om den fortsatta dispensgivningen har betydelse för bedömningen
av det föreliggande avvecklingsförslaget. Jag anser mig därför redan nu
böra uttala, att jag i stort sett instämmer i de allmänna synpunkter som
utredningen anlagt på frågan. Det bör emellertid icke vara Kungl. Maj:t
betaget att i större omfattning än för närvarande är fallet ge avkall på
kraven på amorteringsskyldighet och ställande av säkerhet. Ställningstagandet
i de skilda fallen bör ske med hänsyn till omständigheterna.
Kostnader
Utredningen har gjort vissa beräkningar angående kostnaderna för fideikommissnämnden.
Dessa beräkningar avser den första tiden av nämndens
verksamhet. Utredningen har räknat med att arbetsuppgifterna till en
början blir av förhållandevis stor omfattning, bl. a. med hänsyn till att avvecklingen
av de atypiska fideikommissen avses skola genomföras så snart
som möjligt efter avvvecklingslagens ikraftträdande. Kostnaderna för
nämnden under första verksamhetsåret har utredningen beräknat till i
runt tal 55 000 kronor. Denna kostnadsram synes numera vara alltför snäv.
Det för nämndens verksamhet erforderliga medelsbehovet torde jag emellertid
få anmäla i annat sammanhang.
Beträffande specialmotiveringen för de till lagrådet remitterade förslagen
får utskottet hänvisa till propositionen nr 5 s. 161—200. Departementschefens
yttranden beträffande de särskilda paragraferna finnes där återgivna i
anslutning till redogörelser för fideikommissutredningens förslag och remissyttrandena.
Lagrådet
Det remitterade förslaget till lag om avveckling av fideikommiss föranledde
i lagrådet följande yttranden beträffande förslaget i allmänhet.
Lagrådet:
Det till lagrådet remitterade förslaget om fideikommissens avveckling utgör
slutpunkten på ett omfattande, i flera etapper bedrivet utredningsarbete,
vilket ursprungligen föranletts av skrivelser från riksdagen, beslutade så
långt tillbaka som för ett halvsekel sedan. Att denna avsevärda tid förlupit,
innan tiden ansetts mogen att förelägga riksdagen ett reformförslag i ämnet,
är belysande för de svårigheter av olika art, varmed lösningen av berörda
frågekomplex är förenad. De yttranden, som avgivits över det senaste
sakkunnigbetänkandet på området, fideikommissutredningens, giva vid handen,
att fortfarande meningsskiljaktigheter förefinnas såväl beträffande frågan
huruvida fideikommissen generellt böra avvecklas som med avseende
på ordningen för en dylik avveckling.
Spörsmålet om, såsom i remissförslaget avses, en generell avveckling av
86 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
fideikommissen bör komma till stånd, kräver icke blott en juridisk bedömning
utan även — och kanske i högre grad — ett ställningstagande från
sociala, ekonomiska och kulturella synpunkter. Blott ett par remissinstanser
ha uttalat tvekan, huruvida fideikommissens upphävande kan anses förenligt
med allmänna lagstiftningsprinciper. I likhet med departementschefen finner
lagrådet rättsliga hinder icke föreligga mot att en successiv avveckling
av fideikommissen sker med anknytning som regel till nuvarande innehavares
död.
Vad beträffar ordningen för avvecklingen går förslaget i huvudsak ut på
att vid fideikommissets upphörande den avlidnes efterträdare skall taga
hälften av egendomen och att i återstoden skall tagas arv eller testamente
efter den avlidne enligt vanliga regler; vid senare dödsfall skola sistnämnda
regler oinskränkt tillämpas. I syfte att komma över vissa svårigheter i samband
med fideikommissavvecklingen ha föreslagits bestämmelser till skydd
för förmånstagare och nyttjanderättshavare samt med avseende å samlingar
av särskilt kulturhistoriskt värde. En särskild nämnd, fideikommissnämnden,
avses medverka vid avvecklingen och i lämplig mån sörja för
stadga och likformighet.
Ett betydande antal fideikommiss utgöras av jord- och skogsegendomar,
åtskilliga av dem mycket stora sådana. En avveckling av fideikommissinstitutionen
skulle av lätt insedda skäl kunna leda till att dessa egendomar
splittras. Ofta behöver en sådan splittring ej medföra olägenheter — t. ex.
då en egendom redan nu utgör flera brukningsenheter — men i andra fall
kan, såsom i remissförslaget framhålles, en uppdelning inverka menligt
bl. a. på möjligheterna att driva ett rationellt jord- och skogsbruk. Departementschefen
har avböjt ett av fideikommissutredningen framfört uppslag
om bildande av bygdegods, omfattande vissa fideikommisskogar, och i stället
tänkt sig, att splittringsrisken skulle undvikas genom att fideikommissfastigheterna
i berörda fall överföras till av delägarna bildade aktiebolag;
i bolagsordningarna för dessa bolag skulle vid behov införas bestämmelser
enligt vilka avyttring av bolagets fasta egendom skulle kräva Kungl. Maj :ts
godkännande. Det förmodas, att delägarna ofta själva skola finna det lämpligt
att bilda sådana aktiebolag på grundval av egendomarna. Det har dock
ansetts påkallat att, såsom en sista utväg, införa ett stadgande, 16 §, enligt
vilket Kungl. Maj :t skall äga förordna om egendomens avstående till det
allmänna mot lösen, såframt detta erfordras för att förebygga en icke önskvärd
splittring.
Uppenbart är att starka skäl tala för att man söker undvika delning av
ifrågavarande större jord- och skogsegendomar, vilka utgöra goda förvaltningsenheter.
Med hänsyn till angelägenheten av att dylika enheter trots
avvecklingen bibehållas odelade kan enligt lagrådets mening den föreslagna
inlösningsrätten godtagas såsom en för undantagsfall avsedd sista utväg under
avvecklingen av en såsom föråldrad ansedd specialregim; allvarliga betänkligheter
skulle eljest ha mött mot en dylik inlösningsrätt. Liknande
synpunkter göra sig gällande i fråga om den i remissförslagets 17 § upp
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 87
tagna inlösningsrätten beträffande samlingar av särskilt kulturhistoriskt
värde.
Den i remissprotokollet föreslagna ordningen för avveckling av fideikommissen
synes, så långt nu kan bedömas, bereda möjlighet att i praktiken
genomföra en avveckling med tillgodoseende i skälig omfattning av de allmänna
och enskilda intressen som beröras av avvecklingen. Lagrådet anser
därför att förslaget i princip kan godtagas.
Det bör emellertid uppmärksammas, att någon säkerhet knappast finnes
för att ej betydande komplikationer likväl kunna uppstå under avvecklingen,
vilken kommer att pågå under decennier. I de fall då aktiebolag bildas
kan, hur än reglerna härom utformas, ej uppnås full trygghet för att
bolaget kommer att bestå som innehavare av egendomen. Vidare synes det
ovisst i vilken utsträckning intressenterna själva komma att eftersträva aktiebolagsbildning
vid avvecklingen av fideikommiss med sådana större egendomar,
vilkas splittring förslaget avser att förhindra. Remissförslaget innehåller
inga uppgifter om konsekvenserna i skattehänseende av övergång
till bolagsform i dessa fall. I föreliggande situation synes det ej möjligt att
klart överblicka dessa konsekvenser, och det kan därför vara ovisst huruvida
aktiebolagsbildning verkligen utan vidare kommer till stånd i alla de fall
som avses i remissprotokollet. Vid sitt tillstyrkande av lagförslaget förutsätter
därför lagrådet att, därest det skulle visa sig att ytterligare åtgärder erfordras
för att, i de fall där splittring av större förvaltningsenheter anses
böra undvikas, stimulera aktiebolagsbildning, de förhandenvarande möjligheterna
i sådant hänseende komma att tillvaratagas.
Regeringsrådet Holmgren tilläde:
När fråga är om företagsorganisatoriska åtgärder inom näringslivet, beakta
intressenterna alltid noga de skattemässiga verkningarna. Dessa böra
uppenbarligen övervägas också i förevarande fall, där avsikten är att förmå
ett antal innehavare av större jordbruk att — till skillnad från flertalet
jordbruksidkare med egendomar i liknande storleksläge — driva sin näring
i aktiebolagsform. Konsekvenserna i skattehänseende måste f. ö. rimligen
komma in i bilden också vid bedömandet om grund finnes för den i 16 § av
remissförslaget upptagna befogenheten för det allmänna att inlösa egendomen
i fråga —- med denna befogenhet avses ju i viss mån att giva eftertryck
åt önskemålen om bolagsbildning.
Såsom i lagrådets yttrande framhållits innehåller remissförslaget inga
uppgifter om konsekvenserna i skattehänseende vid övergången till holagsdrift.
Vad angår inkomstbeskattningen är i sammanhanget av särskilt intresse
den ökade belastning, som regelmässigt följer av att inkomsten först
beskattas hos bolaget med tillhopa ungefär 50 %, varefter delägarna, här
vanligen efterträdaren och hans syskon, sedermera individuellt beskattas
för utdelning å sina aktier. Rörande skillnaden i skattehänseende mellan
att driva jordbruk i association och alt idka sådan näring i enskild drift kan
bl. a. hänvisas till uttalanden av chefen för finansdepartementet i proposi
-
88 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 är 1963
tion nr 227 (s. 18 f) till 1952 års riksdag rörande beskattning av sambruksföreningar,
vari föreslogs sänkt skatteprocent för sådana föreningar (i förhållande
till vanliga ekonomiska föreningar).
I föreliggande situation är det, som lagrådet framhållit, ej möjligt att
klart överblicka konsekvenserna i skattehänseende av övergången till bolagsdrift.
I en del fall kan möjligen övergången till bolagsform anses innebära
fördelar, vilka uppväga olägenheten av beskattning i två led. För
efterträdaren (majoritetsdelägaren) torde vidare bekymren med den s. k.
dubbelbeskattningen kunna undgås genom högre löneuttag, medan läget
blir vanskligare för yngre syskon utan anställning å egendomen, detta särskilt
om majoritetsdelägaren ej är inställd på att låta dem komma till sin
rätt. Beaktas bör slutligen att genom förordningen den 9 december 1960 (nr
658) med provisoriska bestämmelser om beskattningen av aktiebolags och
ekonomisk förenings inkomst i vissa fall för en sexårsperiod givits avdragsregler,
ägnade att generellt minska effekten av beskattning i två led.
Utskottet torde i vad gäller lagrådets yttranden i övrigt få hänvisa till propositionen
nr 5 s. 219—229. Av lagrådet förordade ändringar i de remitterade
lagförslagen samt av lagrådet framlagt förslag beträffande ändring i aktiebolagslagen
har godtagits vid ärendets slutliga behandling i statsrådet.
Föredragande departementschefens yttrande i detta sammanhang finnes
återgivet i propositionen å s. 230.
Den skatterättsliga propositionen
Propositionen nr 26 innehåller å s. 8—17 och 20—33 redogörelse för fideikommissutredningens
förslag och remissyttranden häröver, allt i vad gäller
skattefrågor som ansetts aktuella vid den utformning avvecklingslagstiftningen
erhållit i propositionen nr 5, samt för departementspromemorian
angående skattefrågor vid avveckling av fideikommiss och remissyttrandena
över promemorian. Utskottet tillåter sig att i dessa delar hänvisa till propositionen
nr 26. Det i departementspromemorian framlagda förslaget till förordning
angående beskattning av fideikommiss och fideikommissbo finnes
såsom Bihang fogat vid propositionen.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anförde i skilda avsnitt
av framställningen i propositionen nr 26 bl. a. följande.
Inkomstskatt
De i promemorian föreslagna bestämmelserna i fråga om inkomstbeskattningen
avser att förhindra, att bolagsbildning försvåras genom att tillskott
av fideikommissegendom föranleder beskattning hos fideikommiss eller fideikommissbo.
Från remissinstansernas sida har de föreslagna bestämmel
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1!)03 89
serna i huvudsak godtagits och jag kan för egen del tillstyrka, att promemorieförslaget
i denna del lägges till grund för lagstiftning. Beträffande
förslagets detaljer vill jag framhålla följande.
Såsom kammarrätten och fideikommissariernas intresseorganisation framhåller
bör fideikommissbo vid inkomsttaxeringen behandlas som oskift dödsbo.
Detta dödsbo är givetvis i inkomstskattehänseende helt skilt från dödsboet
efter den avlidne fideikommissarien. Även om, som kammarrätten framhåller,
det kan ifrågasättas om systematiska skäl kräver en särskild föreskrift
om att fideikommissbo skall anses som oskift dödsbo, synes dock
detta i förtydligande syfte böra utsägas i författningstexten.
Undantaget från realisationsvinstbeskattning i samband med bolagsbildningen
synes i princip böra begränsas till sådana fall, då fideikommissfastighet
tillskjutes. Av skäl som bl. a. fideikommissariernas intresseorganisation
framhållit bör dock motsvarande undantag gälla även då bolaget avyttrar
fastigheten och då någon avyttrar aktie, som han i samband med fideikommissets
avveckling erhållit i fastighetsbolaget. Såsom kammarrätten
påpekar bör vidare, om — i stället för realisationsvinst — realisationsförlust
uppkommer, denna inte vara avdragsgill.
Däremot anser jag inte tillräckliga skäl föreligga att utsträcka undantagsbestämmelsen
i fråga om realisationsvinstbeskattningen till sådana konstsamlingar,
möbler eller annat lösöre som förvärvats med anlitande av fideikommisskapital.
Realisationsvinstbeskattning kan för övrigt i dylika fall i regel
undvikas genom att tillgångarna vid aktieteckningen upptages till ett
värde motsvarande kostnaden vid förvärvet.
De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna, som reglerar de fall
då jordstyckningsrörelse bedrivits på fideikommissfastigheten, synes ändamålsenligt
utformade. Såsom riksskattenämnden framhållit skall — om fideikommiss
eller fideikommissbo erhållit befrielse från beskattning av jordstyckningsrörelse
— vid bolagets beskattning för tomtförsäljningar såsom
ingångsvärde alltid upptagas fideikommissets ingångsvärde. Detta gäller
även om fastigheten i dess helhet vid bolagsbildningen åsatts ett högre värde
än ingångsvärdet för fideikommissets jordstyckningsrörelse.
Beträffande möjligheten att å bolaget överföra icke utnyttjade värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar och skogsvägar kan jag tillstyrka,
att även sådana avdrag, som eljest skulle ha tillkommit fideikommissinnehavare,
skall kunna överföras.
Någon särbestämmelse i fråga om skogskonto torde i och för sig inte vara
erforderlig. Fideikommissinnehavaren innehar icke fideikominissfasligheten
med äganderätt. Det är fideikommisset som sådant som överlåter fastigheten.
De medel fideikommissinnehavare må ha innestående å skogskonto
återförcs därför inte till beskattning på grund av alt fideikommissfastigheten
övcrlåtes på ett bolag. För att undvika tveksamhet synes dock detta
böra uttryckligen regleras.
Såsom hl. a. riksskattenämnden påpekat kan tillskott i form av djur, som
utgör fideikommissegendom, medföra beskattning av inkomst av löpande
90 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
försäljning även i vissa fall, då inkomsten av fideikommissfastigheten beräknats
enligt kontantprincipen. Några speciella bestämmelser för dessa fall
är dock, som kammarrätten och länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller,
inte erforderliga.
Framställning om befrielse och överföring bör, då fråga är om fastighet
eller fastighetskomplex som tillhör mer än ett län, handläggas av mellankommunala
prövningsnämnden. Någon anledning föreskriva att framställningen
skall tillstyrkas av fideikommissnämnden synes inte föreligga.
Enär hinder inte möter att vederlaget vid bolagsbildningen delvis lämnas
i form av reverser och då i varje fall efterträdaren regelmässigt torde bli
anställd i bolaget mot lön, som är avdragsgill vid beskattningen, kan dubbelbeskattningen
av bolagsvinsterna i viss utsträckning mildras. Beträffande
värderingen av aktierna vid förmögenhetsberäkning gäller enligt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt att aktierna skall upptagas till det värde,
som de kan anses ha betingat vid försäljning under normala förhållanden.
Det får ankomma på riksskattenämnden att utfärda erforderliga anvisningar
för beräkningen av värdet å aktierna i ifrågavarande bolag.
De med vården av fideikommissens kulturvärden sammanhängande frågorna
kan inte lösas i detta sammanhang. I det följande kommer jag dock
att föreslå vissa lättnader i arvsskattehänseende.
Arvsskatt
Med hänsyn till att innehavare av fideikommiss räknar sitt förvärv härav
från stiftaren av fideikommisset och inte från den föregående innehavaren
arvsbeskattas förvärvet enligt de regler i den allmänna arvsskatteförordningen,
som gäller för s. k. framskjutna förvärv. Detta innebär i huvudsak att
fideikommissegendomen värderas och påföres skatt som nyttjanderätt,
d. v. s. efter det kapitaliserade värdet av egendomens antagna årliga avkastning
under förvärvarens beräknade livstid.
En avveckling av fideikommissen i enlighet med det nu i proposition framlagda
lagstiftningsförslaget innebär, att fideikommissegendomens speciella
natur i regel upphör i och med att den som vid lagstiftningens ikraftträdande
innehar fideikommisset avlider. Egendomen förvärvas därvid med äganderätt.
De nuvarande reglerna för arvsbeskattning av fideikommissförvärv
kan därför ej tillämpas vid en fideikommissavveckling. De förvärv, som därvid
sker, faller inte heller under gällande regler om beskattning av förvärv
genom arv eller testamente. För beskattningen av avvecklingsförvärven
fordras således särskilda bestämmelser. Förslag till sådana regler, upptagna
i en särskild förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss, framlades
av fideikommissutredningen i dess betänkande angående fideikommissens
avveckling och har efter vissa jämkningar underkastats särskild
remissbehandling på grundval av en inom finansdepartementets rättsavdelning
utarbetad promemoria.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 91
Det framlagda förslaget till särskild arvsskatteförordning kan helt allmänt
sägas vila på uppfattningen, att förvärv av fideikommissegendom vid
en avveckling av fideikommiss i princip bör beskattas på samma sätt som
förvärv av annan egendom genom arv eller testamente. Med hänsyn till att
förvärvaren framgent kommer att inneha den tidigare fideikommissegendomen
med äganderätt liksom annan egendom finner jag denna utgångspunkt
naturlig. Den särskilda arvsskatteförordningen bör därför i görligaste mån
anknytas till den allmänna arvsskatteförordningens regler om beskattning
vid äganderättsövergång. På grund av den särskilda naturen hos vissa
avvecklingsförvärv och med tanke på de speciella situationer, som uppstår
vid en fideikommissavveckling, kan emellertid ett antal särbestämmelser
inte undvikas.
Vad till en början angår frågan om arvsbeskattningens höjd
har fideikommissutredningen föreslagit att efterträdarandelen, d. v. s. den
hälft av fideikommissegendomen som tillfaller efterträdaren i denna hans
egenskap, skall beskattas med tillämpning av de skatteskalor i 28 § allmänna
arvsskatteförordningen, som gällde före kvarlåtenskapsskattens slopande
den 1 januari 1959 och som — i avvaktan på en avveckling av fideikommissen
— fortfarande gäller för fideikommissförvärv. Eftersom dessa äldre
skatteskalor är väsentligt lägre än de i allmänhet tillämpliga skalorna, innebär
detta förslag en betydande skattelindring i jämförelse med vad som
skulle gälla, om avvecklingsförvärven av fideikommissegendom genomgående
beskattades på samma sätt som förvärv av annan egendom genom arv eller
testamente.
Såsom utredningen framhöll, talar skäl för att tillämpa de allmänna arvsskatteskalorna
även på efterträdarandel, särskilt med hänsyn till att sådan
andel, som jag tidigare nämnt, tillfaller efterträdaren med äganderätt. Hänsyn
till önskemålet att hindra en alltför snabb eller långtgående splittring
av de från samhällsekonomisk synpunkt viktigare fideikommissen — vilket
föranlett konstruktionen med efterträdarandel — talar emellertid, såsom
även utredningen funnit, för i viss mån gynnsammare beskattningsregler vid
fideikommissens avveckling. Detta gäller visserligen inte alla fideikommiss,
men av praktiska skäl kan skillnad inte göras mellan olika avvecklingsfall.
Jag anser mig därför kunna biträda utredningens förslag att beskatta efterträdarandelen
efter de äldre, lägre arvsskatteskalorna. Eftersom systemet
med efterträdarandel är en engångsföreteelse vid avvecklingen av ett fideikommiss,
blir tillämpningen av dessa skalor därefter inte aktuell. Bestämmelse
om beskattningen av efterträdarandel har upptagits i 9 § av den föreslagna
särskilda arvsskatteförordningen.
I fråga om andra avvecklingsförvärv än efterträdarandel synes anledning
inte föreligga att tillämpa annan skattetariff än den som gäller för vanliga
förvärv genom arv eller testamente. För det fall att skattskyldigheten i någon
situation skulle anses speciellt betungande må här erinras om möjligheterna
att med stöd av 55 § 1 mom. allmänna arvsskatteförordningen erhålla
medgivande att erlägga skatten under högst ljugo år.
92 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Utredningen har föreslagit bestämmelser av innebörd, att s a m in a nläggning
vid arvsbeskattningen i princip skall äga rum mellan,
å ena sidan, avvecklingsförvärv och, å andra sidan, vad mottagaren erhåller
genom arv eller testamente av den avlidnes privata egendom. Till undvikande
av en alltför kraftig beskattning i avvecklingsskedet föreslog utredningen
emellertid, att efterträdarandel i intet fall skulle sammanläggas med
annan lott.
Fideikommissutredningens förslag till sammanläggningsregler har inte
väckt någon egentlig gensaga bland remissmyndigheterna. Svea hovrätt har
emellertid påpekat att bestämmelsen i den särskilda arvsskatteförordningen
om sammanläggning med andra förvärv från samme arvlåtare i kombination
med den föreskrift i samma förordning, enligt vilken såsom arvlåtare skall
anses den vars död föranlett fideikommissets upphörande, kunde få till följd
att, om ett och samma dödsfall medförde att en person tillträdde flera fideikommiss
härrörande från skilda stiftare, sammanläggning av efterträdarandelarna
i de olika fideikommissen skulle äga rum. Detta skulle enligt hovrättens
mening utgöra en knappast åsyftad skatteskärpning i jämförelse
med gällande regler. Jag delar hovrättens uppfattning, att en sådan konsekvens
av förslagets utformning ter sig mindre tillfredsställande. Jag vill därför
föreslå ett tillägg till 7 § andra stycket i den föreslagna särskilda arvsskatteförordningen
av innehåll att efterträdarandelar i fideikommiss med
skilda stiftare inte skall sammanläggas vid arvsbeskattning. I övrigt bör
sammanläggningsreglerna utformas i enlighet med fideikommissutredningens
förslag.
Jag övergår härefter till att behandla frågan om behandlingen av fideikommissens
kulturvärden från arvsskattesynpunkt, ett spörsmål
som ägnats betydande intresse såväl i de framlagda förslagen som i remissutlåtandena.
Som jag i det föregående nämnt, innehöll utredningens förslag till avvecklingslag
en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t skulle äga förordna om
bildande av stiftelse med ändamål att trygga vård och underhåll av kulturhistoriskt
särskilt värdefulla föremål, vartill kunde hänföras byggnad, trädgård,
parkanläggning eller samling av möbler, tavlor, böcker eller annat dylikt.
Med hänsyn främst till att sådant förordnande kunde meddelas tvångsvis
fann utredningen skäl föreligga för generell frihet från arvsskatt för de
föremål, som avsågs med förordnandet, och utredningen föreslog stadganden
härom i den allmänna arvsskatteförordningen.
Genom att regler om befogenhet för Kungl. Maj:t att förordna om s. k.
stödstiftelser inte upptogs i det till lagrådet remitterade förslaget till avvecklingslag
kom emellertid frågan om arvsskattereglerna beträffande kulturföremål
i ett nytt läge. Sasom framhölls i den inom finansdepartementets
rättsavdelning upprättade promemorian, syntes grunden för den föreslagna
skattefriheten ha bortfallit. I detta sammanhang påpekades, att skattebefrielse
eller skattenedsättning för samlingar av kulturföremål i åtskilliga fall
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 93
borde kunna påräknas med stöd av gällande bestämmelser i 57 § allmänna
arvsskatteförordningen. Enligt denna paragraf äger Kungl. Maj:t medge befrielse
från eller nedsättning av skatt dels för sådan historisk, vetenskaplig
eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente eller gåvohandling
skall bibehållas såsom sådan samling, dels för fastighetsfideikommiss,
om skatten inte kan erläggas utan men för ett med egendomen förenat
allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art.
Flera av de myndigheter, som yttrat sig över departementspromemorian,
har ifrågasatt, om möjligheterna att med tillämpning av de nuvarande reglerna
i den allmänna arvsskatteförordningen erhålla lindring i arvsskatten
för kulturföremål kan anses tillfyllest i en avvecklingssituation. Sålunda har
framhållits, att vid fideikommissinstitutets upphörande denna möjlighet i
varje fall inte kan utnyttjas med avseende på annat än samlingar av lösa
föremål, således inte för att undantaga exempelvis en byggnad eller en
parkanläggning från skatt. Vidare har från något håll ifrågasatts, om de
nuvarande reglerna i 57 § allmänna arvsskatteförordningen angående skattelindring
för samling av viss art formellt är tillämpliga vid en fideikommissavveckling.
Flera remissinstanser har slutligen gjort gällande, att skattebefrielse
bör kunna medges inte bara för själva kulturföremålen utan även
för kapital som frivilligt avsatts till en stiftelse med ändamål att sörja för
föremålens vård och underhåll.
Såsom jag framhållit redan i avsnittet angående inkomstbeskattningen,
kan de med vården av fideikommissens kulturvärden sammanhängande
frågorna inte lösas i detta sammanhang. Någon anledning att, sedan den
tvångsmässiga stödstiftelseformen utmönstrats, medgiva automatisk skattebefrielse
för kulturföremål föreligger enligt min mening inte. Självfallet bör
emellertid arvsskattereglerna med avseende på avveckling av fideikommiss
vara utformade på sådant sätt, att möjligheterna till befrielse från skatt eller
nedsättning därav inte blir mindre än vid avveckling av ett vanligt dödsbo.
Då tvekan nu visat sig föreligga huruvida den allmänna arvsskatteförordningens
bestämmelser om skattelindring för samlingar av kulturföremål är
tillämpliga vid avveckling av fideikommiss, vill jag — till undvikande av
varje oklarhet i detta hänseende — föreslå ett stadgande i 10 § av den särskilda
arvsskatteförordningen av innebörd, att Kungl. Maj :t i särskilda fall
äger medge befrielse från eller nedsättning av skatt enligt förordningen för
samling vars bevarande är av allmänt intresse med hänsyn till samlingens
historiska, vetenskapliga eller konstnärliga värde. Jag finner befogat att låta
detta stadgande avse även byggnad, trädgård eller parkanläggning, som
har sådant värde. Dessutom vill jag föreslå, att sådan skattebefrielse eller
skattenedsättning skall kunna medges jämväl i annat fall om synnerliga
skäl därtill föreligger. Med detta tillägg avser jag att öppna möjlighet till
eu bedömning från fall till fall av sådana speciella omständigheter, som i
avvecklingssammanhang kan tänkas böra inverka på beskattningsfrågan
men som nu svårligen kan förutses. Härigenom beredes Kungl. Maj :t möj
-
94 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
lighet att taga skälig hänsyn till bildandet av stiftelse ur fideikommissegendom
med syfte att trygga vård och underhåll av sådan egendom för vilken
skattebefrielse eller skattenedsättning kan komma i fråga.
Vid prövning av sådana skattefrågor som nu nämnts har Kungl. Maj :t
tillfälle att som villkor för viss skatteförmån uppställa exempelvis krav på
att egendomen skall behållas oskingrad och att den i skälig utsträckning
skall hållas tillgänglig för allmänheten. Därvid får givetvis tillses att erforderliga
garantier för uppfyllandet av givna villkor föreligger. Sådan garanti
torde ofta kunna erhållas genom medverkan av fideikommissnämnden.
Vad härefter angår de övriga särbestämmelser av närmast
teknisk natur, som är erforderliga såsom komplement till den allmänna
förordningens stadganden, finner jag de av utredningen utarbetade reglerna
i den särskilda arvsskatteförordningen med de i departementspromemorian
föreslagna jämkningarna — efter en mindre justering — tillfredsställande.
De bör därför läggas till grund för lagstiftningen. Någon särskild
författning om ändring i den allmänna arvsskatteförordningen är däremot
inte längre erforderlig.
Lagfartsstämpel m. m.
Som främsta utväg att vid fideikommissavvecklingen i önskvärd utsträckning
bibehålla de nuvarande förvaltningsenheterna har i propositionen med
förslag till avvecklingslagstiftning anvisats aktiebolagsbildning, varvid fideikommissegendomen
tillskjutes som apportegendom. Vid tillskott av fast
egendom i samband med aktiebolagsbildning utgår för närvarande enligt
stämpelförordningen lagfartsstämpel med 1 krona för varje fulla 100 kronor
av den tillskjutna egendomens värde. I vissa fall är stämpelavgiften
dubbelt så hög.
Med syfte att stimulera aktiebolagsbildning i därför ägnade fall har i förslaget
till lagstiftning om avveckling av fideikommiss förordats olika civilrättsliga
regler. För att ytterligare underlätta en snabb avveckling av fideikommissen
i den önskvärda aktiebolagsformen vill jag föreslå, att då lagfart
sökes på fastighet, som tillskjutits i enlighet med avvecklingslagen, lagfartsstämpel
tills vidare inte skall utgå. Denna skattelättnad får betraktas
som en tidsbegränsad åtgärd i syfte att påskynda aktiebolagsbildning på
grundval av fideikommissegendom. Frågan om denna speciella frihet från
lagfartsstämpel torde få omprövas, då någon tids erfarenhet vunnits av fideikommissavvecklingen
och den föreslagna stämpelfrihetens betydelse för
bolagsbildningen i detta sammanhang.
I anslutning härtill bör i avseende på expeditioner, som utfärdas av fideikommissnämnden,
denna nämnd i likhet med andra centrala myndigheter
upptagas i 1 § stämpelförordningen under fjärde avdelningen. Förslag
till motsvarande ändring i 1883 års expeditionslösenförordning torde jag få
anmäla senare. Vidare bör i 7 § stämpelförordningen stadgas stämpelfrihet
i ärenden, som handlägges av fideikommissnämnden.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 95
Civilrättsliga och skatterättsliga bestämmelser rörande
aktiebolag och handelsbolag
Med anledning av att i propositionen nr 5 föreslagits att aktiebolag skall
kunna bildas på grundval av de större jord- och skogsfideikommissen i syfte
att undvika en splittring av fideikommissegendomarna samt av att handelsbolag
i vissa motioner föreslagits såsom ett alternativ till aktiebolagsformen
lämnas här nedan en kortfattad redogörelse för de civilrättsliga och
skatterättsliga bestämmelser rörande ovannämnda associationsformer, som
är av intresse i förevarande sammanhang.
Civilrättsliga bestämmelser
Aktiebolaget utgör numera den viktigaste associationsformen för
de större företagen inom näringslivet med undantag för jordbruket. Denna
företagsform kännetecknas av delägarnas — aktieägarnas — till insatsen
begränsade ansvarighet för bolagets förbindelser. Enligt aktiebolagslagens
bestämmelser skall aktiekapitalet, lägst 5 000 kronor, inbetalas i pengar,
men om särskilda bestämmelser därom intagits i stiftelseurkunden kan en
eller flera personer äga rätt att teckna aktier i bolaget mot tillskjutande av
annat än pengar, s. k. apportegendom. I bolagsordningen kan intagas bestämmelse
därom att när aktie övergår till person, som ej är aktieägare i
bolaget, förvärvaren är skyldig att hembjuda aktien till inlösen åt förutvarande
aktieägare efter i bolagsordningen närmare angivna grunder. I övrigt
får rätten att överlåta aktier icke begränsas. Av aktiebolagets årsvinst skall
minst 10 procent avsättas till reservfond för täckande av framtida förluster.
Avsättning till reservfond skall ske, så länge denna inte uppgår till 20
procent av aktiekapitalet eller i bolagsordningen föreskrivet högre belopp.
När bolagets skulder överstiger summan av aktiekapital, reservfond och
skuldregleringsfond är bolaget skyldigt att av årsvinsten avsätta ytterligare
medel till reservfond eller skuldregleringsfond. Upplösning av ett aktiebolag
sker genom konkurs eller likvidation. Tvångslikvidation skall ske, då
någon av de i aktiebolagslagen uppräknade anledningarna därtill föreligger,
t. ex. att bolagets aktiekapital genom förluster gått förlorat till två
tredjedelar eller den mindre del, som kan vara bestämd i bolagsordningen,
utan att bristen, inom viss tid blivit fylld, att balansräkning inte för någol
av de tre sista åren inkommit till patentverket eller att bolagets verksamhet
enligt bestämmelse i bolagsordningen skall upphöra. Aktiebolagslagen innehåller
därjämte regler om årsredovisning, revision in. in., som bl. a. avser
att skydda minoritetsaktieägare och borgenärer. I sistnämnda hänseende
må nämnas att aktiebolagslagen inrymmer vissa bestämmelser om rätt för
minoritet att begära utdelning av vinst.
Enligt lagen om handelsbolag och enkla bolag föreligger ett handel sb
o 1 a g, när två eller flera personer slutit avtal om att under gemensam
96 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
firma idka handel eller annan bokföringspliktig näring. Ett enkelt bolag,
d. v. s. en sammanslutning av två eller flera personer, som driver icke bokföringspliktig
verksamhet, exempelvis jordbruksdrift, kan efter ansökan av
bolagsmännen införas i handelsregistret och får därefter karaktär av handelsbolag.
Handelsbolaget är juridisk person och kan som sådant förvärva
rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Rättsförhållandet mellan bolagsmännen
inbördes liksom storleken av bolagsmans insats regleras genom bolagsavtalet.
Varje bolagsman äger företräda bolaget och deltaga i förvaltningen,
om annat inte avtalats. Vinst och förlust å bolagets verksamhet delas lika
mellan delägarna, såvida inte annat föreskrivits. Bolagsmännen är solidariskt
ansvariga för bolagets förbindelser och således inte endast med av dem
tillskjutet kapital utan även med samtliga enskilda tillgångar. Bolagsman
äger inte rätt att utan övriga bolagsmäns samtycke överlåta sin andel. Bolaget
upplöses genom konkurs eller likvidation. Handelsbolag, som inte är
slutet på bestämd tid eller på bolagsmans livstid, kan av bolagsman när som
helst uppsägas. Oavsett om bolaget är slutet på bestämd tid eller ej, äger
bolagsman påfordra, att bolaget genast skall träda i likvidation, om skäl
därtill föreligger, exempelvis att bolagsman visat trolöshet eller grov försummelse.
Är bolagsmännen ense därom, kan de när som helst besluta likvidation.
Kommanditbolag är en form av handelsbolag, där en eller flera
bolagsmän — men inte alla — svarar för bolagets förbindelser endast med
sina insatser.
Skatterättsliga bestämmelser
Ett aktiebolags vinster beskattas vid den statliga och kommunala
inkomsttaxeringen i regel två gånger, nämligen dels hos bolaget med tillhopa
omkring 50 procent och dels hos aktieägarna i den mån vinstmedlen utdelas
till dessa. Enligt förordningen den 9 december 1960 (nr 658) med provisoriska
bestämmelser om beskattningen av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall äger aktiebolag vid beräkning av nettointäkt
av rörelse och jordbruksfastighet vid 1963—1973 års taxeringar rätt att under
sammanlagt sex år åtnjuta avdrag för utdelning å under åren 1961—
1966 nyemitterade aktier med högst fyra procent av det vid beskattningsårets
utgång för de nya aktierna inbetalade kapitalet.
Intäkt genom försäljning av maskiner och inventarier i rörelse och jordbruk,
som redovisas enligt bokföringsmässiga grunder, ävensom av fastigheter,
som utgör omsättningstillgångar i rörelse, exempelvis tomter, beskattas
i sin helhet, och bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst
är således inte tillämpliga i dessa fall. Möjlighet att göra insättning på skogskonto
föreligger inte för ett aktiebolag. Rätten till avdrag för avsättning till
pensionsstiftelse förutsätter, att fråga är om pensionering av personal, som
är eller varit anställd hos bolaget. Avsättningen kan ske i form av skuldebrev,
som innefattar utfästelse om viss ränta. Ett aktiebolag bär även möj
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 97
lighet att skattefritt fondera vinstmedel för framtida investeringar eller erhålla
uppskov viss tid med beskattningen av medel, som avsättes till investeringsfonder
av olika slag.
Vid utskiftning av aktiebolagets tillgångar och vid nedsättning av aktiekapitalet
skall bolaget erlägga utskiftningsskatt efter 40 procent å till aktieägarna
utskiftat belopp i den mån detta inte är att anse såsom återbäring
av tillskjutet belopp.
Någon förmögenhetsskatt åvilar inte de aktiebolag, varom här kan vara
fråga. Däremot utgör värdet av aktierna skattepliktig förmögenhet hos vederbörande
aktieägare vid dennes taxering till statlig förmögenhetsskatt.
Icke börsnoterade aktier skall därvid upptagas till det värde, som de kan
anses betinga vid försäljning under normala förhållanden. Enligt av riksskattenämnden
utfärdade anvisningar skall aktier i rörelsedrivande fåmansbolag
upptagas till det s. k. substansvärdet, d. v. s. i princip till samma värde
å tillgångar och skulder, som aktieägaren skulle haft att själv upptaga
vid förmögenhetsberäkningen, om tillgångarna och skulderna varit hans
personliga. I syfte att förhindra att aktievärdena bestämmes avsevärt för
högt eller för lågt skall, sedan substansvärdet beräknats, en bedömning göras
huruvida de senaste årens vinster medgiver en förräntning av substansvärdet
efter sju procent. Värdet å aktierna bör dock enligt anvisningarna
inte upptagas lägre än till det värde, som kan påräknas vid en realisation
av tillgångarna i samband med bolagets likvidation.
Handelsbolag eller kommanditbolag taxeras inte till statlig
och kommunal inkomstskatt utan dess inkomst hänföres till delägarnas
inkomst med belopp motsvarande delägares andel i bolagets inkomst. Om
delägare i ett handelsbolag åtnjutit lön från bolaget hänföres denna vid delägarnas
taxering inte till inkomst av tjänst utan till den förvärvskälla, ur
vilken bolagets inkomst härflutit. Eftersom avlöning till delägare i beskattningshänseende
inte betraktas som omkostnad för bolaget utan som del av
bolagets vinst, medgives inte rätt till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse
för pensionering av delägarna. Däremot föreligger avdragsrätt för
avsättning till pensionsstiftelse för pensionering av anställda i handelsbolaget,
dock endast om medlen överföres till stiftelsen kontant eller i form av
aktier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar. Ett handelsbolag
äger ej rätt att göra avsättning till investeringsfond för konjunkturutjämning.
I övrigt gäller i huvudsak samma regler för inkomstberäkningen av
delägares jordbruks- och rörelseinkomst som i fråga om inkomstberäkningen
för aktiebolag.
Om ett handelsbolag upplöses genom alt bolaget försäljer sina tillgångar,
beskattas delägarna för den vinst, som framkommer hos bolaget vid försäljningen.
Andelar i handelsbolag förmögenhetsbeskattas hos delägarna till belopp,
som motsvarar varje delägares andel av bolagsförmögenheten.
4 ttihang till riksdagens protokoll 1003. 7 samt. 2 avd. Nr 2
98 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
MOTIONERNA OCH DÄRÖVER AVGIVNA
REMISSYTTRANDEN
Yttranden över motionerna 1:572 och 11: 699, 1:574 och 11: 698, 1:575
och 11: 706, 1:577 och 11: 705, 1:578 och 11: 708, 1:579 och 11:703 samt
I: 573, II: 701 och II: 709 har efter remiss avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten,
riksskattenämnden, länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus
och Örebro län, arrendelagsutredningen, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges jordägareförbund och Fideikommissariernas
intresseorganisation, över motionerna I: 574 och II: 698, I: 577 och
II: 705, II: 701 samt II: 709 har efter remiss yttranden därjämte avgivits av
riksantikvarieämbetet, riksarkivet, riksbibliotekarien, chefen för nationalmuseum
och styresmannen för Nordiska museet.
I motionen II: 707 hemställes allenast att riksdagen måtte besluta att den
slutliga behandlingen av propositionerna nr 5 och 26 uppskjutes till innevarande
års höstriksdag.
Avslagsyrkanden
I motionen I: 573 yrkas, utom annat, »att proposition nr 5 i dess nu föreliggande
utformning icke måtte vinna riksdagens bifall». Detta yrkande är
huvudsakligen grundat på skäl som hänför sig till fideikommissarrendatorernas
ställning. Motionen kommer därför att i denna del, liksom i övriga
delar, redovisas härnedan i det avsnitt som berör fideikommissarrendatorerna.
I motionerna I: 576 och 11: 704- hemställes att propositionerna nr 5 och
26 måtte av riksdagen avslås.
Uti nämnda motioner uttalas inledningsvis att lagförslaget om fideikommissens
avveckling icke kan anses i och för sig strida mot allmänna lagstiftningsprinciper.
Emellertid, framhålles det, bör en dylik avveckling icke komma
till stånd, därest icke fullt effektiva garantier mot risken för en icke
önskvärd splittring av bestående drifts- och kulturenheter kan tillskapas.
Enligt motionärernas uppfattning kan det nu framlagda awecklingsförslaget
icke anses innefatta sådana garantier. Därutinnan anföres i motionerna
följande.
De i förslaget förekommande bestämmelserna för att tillgodose ett bibehållande
av sådana större jord- eller skogsbruksenheter, vilkas bevarande
som en enhet är av betydande allmänt intresse, bygger i första hand på möjligheten
av att sätta dylika enheter på aktiebolag och i andra hand på en expropriationsrätt
för det allmänna. De skatterättsliga konsekvenserna av en
aktiebolagsbildning (vilka för övrigt särskilt understrukits av en av lagrå
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 99
dets ledamöter) såsom främst dubbelbeskattningen torde emellertid i stor
utsträckning komma att föranleda att ett fideikommissbo ej önskar underkasta
sig en aktiebolagsbildning. Med hänsyn till de mycket stora kapitalvärden
som de större fideikommissen representerar lär det allmännas möjligheter
till en inlösen vara begränsade, varför expropriation torde komma
att underlåtas i ett stort antal fall där av fideikommissnämnden väckt förslag
om aktiebolagsbildning ej efterkommits. I alla sådana fall lär enheten
löpa synnerligen stor risk att bli skingrad, något som kan medföra högst avsevärda
olägenheter såväl för bygdens näringsliv i dess helhet som för vissa
enskilda såsom exempelvis arrendatorer och anställda. Därest dubbelbeskattningen
kunnat undvikas genom andra regler än de nu föreslagna, skulle risken
för i och för sig önskvärda enheters splittrande säkerligen blivit väsentligt
mindre.
Vad beträffar fideikommissens kulturvärden torde dessa löpa samma risk
för skingring som de nu befintliga driftenheterna. Ivungl. Maj :t har visserligen
tillagts rätt till inlösen av samlingar av särskilt kulturhistoriskt värde,
Inlösningsrätten lär emellertid redan av kostnadsskäl komma att tillgripas i
ganska begränsad omfattning.
I motionerna framhålles avslutningsvis, att ett bibehållande i vart fall tills
vidare av fideikommissen icke kan anses medföra några egentliga sakliga
olägenheter för det allmänna utan snarare motsatsen. Vid sådant förhållande
och på grund av vad tidigare anförts finner motionärerna, att avvecklingsförslaget
i den form det nu erhållit icke bör bifallas. En omarbetning
av förslaget torde enligt motionärerna kräva ytterligare utredningar av beskaffenhet
att icke böra företagas genom riksdagens försorg.
I motionerna I: 577 och II: 705 yrkas att riksdagen, med avslag å propositionerna
nr 5 och 26, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att KungL
Maj :t måtte, med tillämpande av sin permutationsrätt efter hemställan av
fideikommissinnehavare medge tillstånd till avveckling av fideikommiss, där
Kungl. Maj :t anser skäl för en sådan avveckling föreligga.
I nämnda motioner uttalas den uppfattningen, att en avveckling av fideikommissen
med säkerhet skulle medföra splittring av bestående drifts- och
kulturenheter. Jämväl i förevarande motioner befinnes de åtgärder departementschefen
föreslagit för att hindra en sådan utveckling icke vara tillfyllest.
I motionerna anföres bl. a. följande.
Med fideikommissen är oskattbara kulturvärden förbundna. Dessa stora
värden ligger inte allenast i vackra gamla byggnader, samlingar av olika slag
o. s. v. utan främst i hela den miljö dessa olika ting tillsammans bildar och
som vuxit fram genom att fideikommissen i generationer innehafts av samr
ma familj, som med kärlek och intresse vårdat dessa värden. Den vördnad
för nedärvd tradition samt åtlydnad av urkund, som präglat det stora flertalet
fideikommissinnehavare genom tidernas lopp och som kommit dem att
känna personligt ansvar för de värden de genom sin ställning satts att vårda,
kan aldrig ersättas genom statliga föreskrifter i eu bolagsordning. Detta
i synnerhet som utsikterna att i längden behålla bolagen såsom familjeföretag
är ytterst små med rådande skatteförhållanden.
Man har anledning att befara, att de kulturvärden vårt land i dag äger i
fideikommissen efter en avveckling icke kommer att kunna tillfrcdsställan
-
100 Sammansatta bcvillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
de vårdas och sammanhållas. Det måste anses vara ett brott mot såväl gångna
tider som kommande generationer att utan rimliga skäl förstöra "dessa
kulturvärden. Vi vill instämma i vad riksantikvarieämbetet anfört: »Några
större allmänna olägenheter av att bibehålla dem torde knappast kunna påvisas.
Man frågar sig om inte vårt land har råd att bevara den relikt av en
äldre kultur som fideikommissen utgör.»
Under remissbehandlingen har det från flera håll framhållits, vilken betydelse
de större fideikommissen har såsom ryggrad i sin hemorts ekonomiska
liv. Även om en successiv avveckling kommer att ske, så kommer dock
den väsentligt förändrade förvaltningen att medföra avsevärda rubbningar
av social och ekonomisk art för åtskilliga berörda kommuner.
Sedan i motionerna uttalats, att en tvångsvis avveckling av fideikommissen
icke bör komma till stånd, anföres vidare:
Det finns emellertid fideikommiss där en avveckling utan olägenhet skulle
kunna ske. Vi åsyftar i första hand rena penningfideikommiss och stadsfastighetsfideikommiss.
Genom att utvidga Kungl. Maj :ts befogenheter att bevilja
s. k. permutation skulle man på ett smidigt sätt kunna avveckla de fideikommiss
som det inte av ekonomiska, sociala eller kulturella skäl finns
anledning att skydda. Initiativet till en avveckling bör tagas av fideikommissinnehavarna,
varefter Kungl. Maj :t må pröva om tillräckliga skäl föreligger
för en avveckling.
I förevarande sammanhang må nämnas, att uti motionerna I: 574 och II:
698 framhålles, att avgörande principiella skäl talar för en avveckling av fideikommissen,
men att en sådan avveckling bör ske endast därest betryggande
garantier skapas för att tillgodose de ekonomiska, sociala och kulturella
intressen som är förbundna med fideikommissen. Uti motionerna I: 572 och
II: 699 uttalas inledningsvis, att fideikommissinstitutet ej överensstämmer
med nutida rättsuppfattning och rådande samhällsförhållanden och att det
därför bör hälsas med tillfredsställelse, att förslag till avveckling av fideikommissen
nu förelagts riksdagen. Jämväl i motionerna I: 575 och II: 706
intages den ståndpunkten, att det i princip synes vara motiverat att fideikommissen
nu avvecklas. I samtliga nu nämnda motioner upptages till behandling
vissa särskilda frågor, som kan bliva aktuella i samband med en
avveckling av fideikommissen. I dessa delar kommer motionerna att redovisas
härnedan under särskilda avsnitt.
Det i motionerna I: 577 och II: 705 föreslagna förfarandet att genom permutation
avveckla vissa fideikommiss tillstyrkes av riksantikvarieämbetet,
medan Sveriges advokatsamfund anser förslaget värt beaktande. Av
övriga remissorgan, som direkt uttalat sig i frågan, avstyrker länsstyrelsen
i Södermanlands län förslaget, medan Göta hovrätt och hovrätten för Västra
Sverige ifrågasätter, huruvida förslaget kan genomföras utan särskild lagstiftning.
Sistnämnda hovrätt anför i förevarande hänseende, att permutationsrätten
tidigare icke synes av Kungl. Maj :t ha blivit använd på det sätt,
att ett fideikommiss skulle ha upphört till förfång för efterträdare till fideikommissets
innehavare. Den omfattande tillämpning av permutationsinstitutet
som förekommit i fråga om stiftelsebestämmelser lärer, enligt hovrät
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 101
ten, icke kunna åberopas till stöd för att i administrativ väg bringa fideikommiss
till upphörande, särskilt som vid fideikommiss i motsats till stiftelser
de personer som skall åtnjuta förmåner av den bundna egendomen är
individuellt bestämda efter en på förhand fastslagen ordning och följaktligen
ett permutationsbeslut kan lända till skada för enskild rätt. Hovrätten
ifrågasätter därför, om icke en så långtgående utvidgning av permutalionsrätten
som motionärerna föreslår skulle erfordra särskild lagstiftning under
riksdagens medverkan.
Fideikommissariernas intresseorganisation uttalar, att för genomförande
av den tilltänkta avvecklingen generellt gällande regler, givna i en särskild
avvecklingslag, är ofrånkomliga. Det med motionerna avsedda syftet torde
emellertid enligt organisationen kunna vinnas dels genom generösare tilllämpning
av 6 § i förslaget till avvecklingslag än vad departementschefen
synes förutsätta dels ock genom att möjlighet öppnas att av större fideikommiss
bilda handels- eller kommanditbolag.
I samband med frågan om vidgat tillämpningsområde för den Kungl.
Maj :t tillkommande permutationsrätten framhåller intresseorganisationen
i sitt yttrande, att Kungl. Maj :t för beviljande av tillstånd till försäljning eller
belåning av fast fideikommissegendom eller till lån av fideikommisskapital
plägar uppställa villkor, som är mycket betungande för de enskilda fideikommissarierna,
samt förordar en liberalisering av Kungl. Maj :ts praxis
i berörda ärenden. Intresseorganisationen hemställer, att riksdagen måtte
göra ett uttalande i sådan riktning.
I den vid höstsessionen väckta motionen I: 785 yrkas, att riksdagen måtte
dels uttala, att ifrågavarande propositioner icke kan för närvarande antagas
av riksdagen, dels ock anhålla, att frågan om fideikommissens avveckling
måtte ånyo underställas riksdagen, sedan pågående utredningar om
skattepolitiken, jordbrukspolitiken och arrendelagstiftningen slutförts, varvid
bör beaktas de resultat, till vilka nämnda utredningar kommit.
I motionen göres gällande, att problemställningarna väsentligen förskjutits
och det allmänna betraktelsesättet förändrats under den tid som utredning
i ärendet pågått dels inom den särskilda utredningskommittén dels inom
vederbörande departement. Förutsättningarna är enligt motionärerna i dag
helt andra än för enbart något år sedan. Aktiebolagsformens användbarhet
för undvikande av splittring av fideikommissegendomarna är, framhålles
det, väsentligen avhängig av flera olika samhällsfaktorer varom i dag ovisshet
råder. Motionärerna hänvisar därutinnan till att frågan om den statliga inkomst-
och förmögenhetsskatten ligger i stöpsleven, att detsamma är förhållandet
med jordbrukspolitiken samt att även arrendelagstiftningen, som
också är av betydelse i förevarande sammanhang, är föremål för utredning.
Angivna förhållanden gör, enligt motionärerna, att den nuvarande tidpunkten
är mindre väl lämpad för ett slutligt ställningstagande till frågan
om fideikommissens avskaffande och formerna därför. Ett uppskov av frågans
avgörande i avvaktan på slutförandet av angivna utredningar synes
därför enligt motionärerna motiverat.
102 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Avvecklingslagens tillämpningsområde
I motionerna I: 574 och II: 698 framföres förslag att 1 § avvecklingslagen
omredigeras så, att det klarare framgår av densamma vilka familjestiftelser
som skall falla under avvecklingslagen. I motionerna erinras om att den i
lagförslaget angivna bestämningen enligt departementschefens uttalanden
medför att vissa s. k. familjestiftelser kommer att falla under lagen, ehuru
de icke i urkunderna benämnes fideikommiss, samt att den närmare gränsdragningen
mellan familjestiftelser som skall avvecklas och som skall få bestå
enligt departementschefen får överlämnas till domstolarna att göra med
ledning av dennes egna uttalanden. Enligt motionärerna är ett sådant förhållande
otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
Av de remissorgan som yttrat sig i förevarande fråga tillstyrker länsstyrelsen
i Södermanlands län, Sveriges advokatsamfund och Fideikommissariernas
intresseorganisation motionärernas förslag.
Advokatsamfundet uttalar, att det med hänsyn till det utomordentligt djupa
ingripande, som en avveckling av en i laga form tillkommen stiftelse utgör
uti i laga ordning tillskapade privata rättigheter, icke kan accepteras att
full klarhet icke råder beträffande vilka rättsbildningar som skall vara föremål
för ingripande. Gränsdragningen bör därför enligt samfundet göras
fullt klar och komma till uttryck i lagtexten.
Fideikommissariernas intresseorganisation framför liknande synpunkter.
Ifrågavarande förslag avstyrkes av samtliga i ärendet hörda hovrätter.
Enligt hovrätten för Västra Sverige synes de distinktioner, som angivits i
förarbetena och som i och för sig framstår som välmotiverade, vara svåra att
uttrycka i lagtext. Hovrätten framhåller vidare att vid tillkomsten av fideikommissförbudet
i 1 kap. 2 § lagen om testamente — nuvarande 9 kap. 2 §
ärvdabalken — lagstiftaren likaledes inskränkte sig till att i motiven behandla
frågan om gränsen mot familjestiftelser. Med hänsyn till det sagda
anser hovrätten tillvägagångssättet i det nu framlagda lagförslaget icke kunna
möta allvarligare erinringar.
Svea hovrätt gör i huvudsak samma bedömanden.
Tidpunkten för avvecklingen
Prolongationsavtal
I motionerna I: 574 och II: 698 föreslås att efterträdare och övriga fideikommissintressenter
beredes möjlighet att träffa avtal om att fideikommissurkundens
bestämmelser skall äga tillämpning under efterträdarens livstid.
I hithörande avsnitt framhålles i motionerna, att aktiebolagsbildning och
inlösen ej erbjuder tillfredsställande garantier mot en från ekonomisk, so
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 är 1963 103
c ial eller kulturell synpunkt icke önskvärd splittring av fideikommissegendomarna.
Det befinnes därför nödvändigt att överväga ytterligare alternativ
för egendomarnas bevarande som enheter. Härutinnan anföres i motionerna:
I första hand går tanken till den principiella motivering som vi — i likhet
med departementschefen — anser vara det avgörande skälet för en avveckling.
Detta skäl har icke ansetts utesluta en undantagsregel (§ 6) enligt vilken
Konungen, därest fideikommissegendomen har synnerligt kulturhistoriskt
värde eller eljest särskilda skäl föreligger, må förordna att fideikommissurkundens
bestämmelser skall äga tillämpning tills vidare eller till dess
i beslutet angiven innehavare av fideikommisset avlider.
Genom denna bestämmelse — låt vara att den har undantagskaraktär —
kränkes onekligen principen om medborgarnas jämställdhet i rättsligt hänseende.
Med så mycket större skäl kan man då ifrågasätta om icke möjligheter
borde beredas efterträdaren samt de personer som enligt den föreslagna
avvecklingslagen jämte lagarna om arv och testamente skall inträda som
arvingar eller testamentstagare att genom enhälligt beslut ingå frivilligt avtal
om att fideikommissurkundens bestämmelser skall äga tillämpning under
efterträdarens livstid. Dylikt avtal benämner vi i det följande avtal om
prolongation. Vid efterträdarens frånfälle bör ånyo avtal om prolongation
kunna träffas. Genom dylika avtal skulle alltså fideikommisset kunna kvarstå
för obestämd tid framåt.
Ett prolongationsinstitut föranleder uppenbarligen icke de principiella betänkligheter
som utgör det avgörande skälet för fideikommissens avveckling.
Arvingarna och testamentstagarna har icke satts i en sämre situation än vid
tillämpningen av den föreslagna avvecklingslagen jämte lagarna om arv och
testamente, ty vid avtal om prolongation har de frivilligt avstått från att göra
gällande sin rätt enligt dessa lagar. Den närmast till hands liggande motsvarigheten
inom arvsrätten är tydligen det fall där arvinge frivilligt avstår
från sin laglott. Ett prolongationsinstitut överensstämmer sålunda väl med
den avtalsfrihetens princip som också den tillmäts grundläggande betydelse
i vårt samhälle. Vi har inte kunnat finna några principiella argument som
talar mot ett tillämpande av denna princip vid fideikommissinstitutets avveckling
genom att man bereder möjlighet till prolongationsavtal.
En dylik möjlighet skulle också ha mycket betydande praktiska fördelar
genom att den beredde väg för ett sammanhållande av de stora jordbruksoch
skogsfideikommiss i vilka en avsevärd del av de värdefullaste kultursamlingarna
ingår. Genom en enkät från fideikommissariernas intresseorganisation
har det klarlagts att innehavarna av renodlade kapitalfideikommiss
samt stadsfastighetsfideikommiss och åtskilliga innehavare av mindre
jord- och skogsbruksfideikommiss önskar en avveckling. I dylika fall skulle
sålunda en prolongation icke bli aktuell. Däremot är det väl tänkbart att ett
antal av de stora jordbruks- och skogsfideikommissen kunde komma att
hestå någon generation framåt genom prolongation. Vidare kan man vänta
att vissa mindre fastighetsfideikommiss med särskilt värdefulla kultursamlingar
och vissa kulturellt värdefulla lösörefideikommiss kan komma att åtminstone
tills vidare hållas samman genom detta förfarande. Detta skulle
då bero på att arvingar och testamentstagare vore beredda att av pietetsskäl
gentemot fideikommissets stiftare och av hänsyn till de sociala och kulturella
intressen som är förbundna med fideikommissets bevarande uppoffra
sina egna ekonomiska intressen.
Ett prolongationsinstitut vore sålunda ägnat att minska de ekonomiska
och organisatoriska bördorna för det allmänna i samband med fideikommissens
avveckling. Vi anser därför att starka principiella och praktiska
104 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
s^l.^a^ar ^.r re§ler> beredande den möjlighet till prolongationsavtal som
vi här beskrivit, införes i avvecklingslagen.
Förevarande förslag mottages positivt av hovrätten för Västra Sverige,
länsstyrelsen i Malmöhus län, riksantikvarieämbetet, chefen för nationalmuseum,
Sveriges advokatsamfund och styresmannen för Nordiska museet.
Länsstyrelsen i Örebro län och Fideikommissariernas intresseorganisation
anser, att det med framställningen avsedda syftet kan nås genom en utvidgning
av tillämpningsområdet för 6 § i avvecklingslagen. Förslaget avstyrkes
av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen
i Södermanlands län.
Chefen för nationalmuseum uttalar, att det föreslagna prolongationsinstitutet
i särskilt viktiga fall kan vara en utväg att skydda en del konst- och
kulturhistoriska samlingar under ytterligare en tid, under vilken närmare
erfarenheter av fideikommissawecklingen skulle hinna inhämtas.
Hovrätten för \ äsira Sverige anför i förevarande hänseende:
I anledning av motionen vill hovrätten till en början fästa uppmärksamheten
på att fideikommissintressenterna även på andra sätt kunna förhindra
en splittring av egendomen, därest de äro eniga i detta hänseende. Här
bör särskilt framhållas den likhet som föreligger mellan ett prolongationsavtal
och ett avtal om sammanlevnad i oskiftat fideikommissbo, en avtalsform
som möjliggjorts genom hänvisningen i avvecklingslagen 23 § till 24
kap. ärvdabalken. Under vissa omständigheter torde ett sådant sammanlevnadsaytal
ur skattesynpunkt te sig gynnsammare än en förlängning av fideikommisset.
En fördel vid fideikommiss, som saknar motsvarighet vid avtal
om sammanlevnad, är däremot att egendomen icke riskerar att bliva föremål
för exekution.
Ytterligare må här erinras om de likheter som testamentarisk nyttjanderätt
företer med fideikommissrätt bland annat genom inskränkningarna i
nyttjanderättshavarens förfoganderätt och den huvudregel om utmätningsfrihet
som råder beträffande egendomen (se närmare ärvdabalken 12 kap.
2—9 §§). Den siste fideikommissinnehavaren kan, med den begränsning som
framgår av ärvdabalken 9 kap. 2 §, genom testamente förordna, att nyttjanderätten
till viss fideikommissegendom efter hans död skall tillkomma efterträdaren
och eventuellt efter denne annan person — t. ex. efterträdarens son
— under deras livstid, medan äganderätten skall tillfalla en tredje släktmedlem.
Ett testamente av detta innehåll kan vidare i förekommande fall godkännas
av andra laglottsberättigade arvingar till innehavaren, som äro villiga
att avstå från sin egen rätt för att hindra delning av egendomen. Även
om dylika förordnanden icke lära vara möjliga beträffande efterträdarandelen,
vilken enligt 7 § awecklingslagen tillfaller efterträdaren med äganderätt,
kan därigenom egendomen hållas samlad i efterträdarens hand och förfoganden
t. ex. över huvudgården eller över kulturhistoriskt värdefulla samlingar
hindras för betydande tid framåt. — En olägenhet med dylika förordnanden
är dock, att arvsskatt å nyttjanderätt endast för efterträdarens vidkommande
beräknas efter de lägre skatteskalor som gälla vid övergång av
fideikommissrätt.
Möjligheten att sluta prolongationsavtal har, såvitt motiven till lagstiftningen
utvisa, icke tidigare varit föremål för närmare överväganden. Tanken
härpå utgör enligt hovrättens mening ett uppslag, som är värt allt beaktande
vid lagförslagets fortsatta behandling. Såsom motionärerna fram
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 105
hållit, kan mot den föreslagna regeln icke anföras det argument som enligt
propositionen skulle tillmätas den största betydelsen, nämligen att fideikommissregierna
obilligt gynnar viss anhörig till en avliden innehavare på övriga
efterlevandes bekostnad (se Prop. nr 5 s. 115 f). Man kan vidare förmoda,
att arvingarna i allmänhet skulle vägra att sluta avtal om prolongation,
om efterträdaren saknade förutsättningar att bruka egendomen (jfr Prop.
nr 5 s. 116) eller om inskränkningarna i dispositionsrätten skulle medföra
olägenheter vid egendomens skötsel (jfr Prop. nr 5 s. 118 f). Utan tvivel kan
också en möjlighet att förlänga fideikommissets bestånd utgöra ett verksamt
medel att hindra egendomens splittring med därmed följande risker för sociala
missförhållanden och förstöring av kulturvärden. Motionärernas förslag
ansluter sig på detta sätt väl till de tankegångar som ligga till grund for
propositionen nr 5. Vad som kvarstar som argument mot den föreslagna regeln
synes blott vara önskvärdheten att undvika juridiska komplikationer
vid tillämpningen av de särpräglade fideikommissreglerna, en tanke som
dock departementschefen blott tillmätt begränsad betydelse (Prop. nr 5 s.
114 f), samt möjligen också synpunkten, att fideikommissinstitutet särskilt
genom att egendomen undandrages exekution innebure att viss släkt privilegierades
framför andra medborgare (jfr Prop. nr 5 s. 115); enahanda invändning
kan emellertid framställas mot institutet testamentarisk nyttjanderätt.
Värdet i och för sig av en princip om enhetliga regler för avvecklingen
— en grundsats som i förslagets 6 och 38 §§ redan genombrutits — torde
icke utgöra något avgörande argument mot att släkten tillerkännes viss möjlighet
att besluta om" tiden för fideikommissets upphörande.
Visserligen kan det sägas, att även andra sätt att bevara gemenskapen
kunna medföra liknande fördelar som ett prolongationsavtal. EU sådant avtal
framstår emellertid som ett särskilt enkelt och närliggande sätt att
sammanhålla fideikommissegendomen som en driftsenhet. Såsom departementschefen
i andra sammanhang utvecklat (prop. nr 5 s. 114, 135), bör
med hänsyn till de skiftande förhållandena vid olika fideikommiss och svårigheterna
att förutse en avvecklings praktiska konsekvenser största möjliga
utrymme beredas intressenterna att på frivillighetens väg åstadkomma
lämpliga lösningar i det enskilda fallet.
Hovrätten framhåller härefter, att möjligheten att träffa prolongationsavtal
bör begränsas till fideikommiss som avser större jord- och skogsegendomar
samt samlingar av lösöre med kulturhistoriskt värde. Enligt hovrätten
bör prolongation vara tillåten även beträffande del av fideikommissegendom.
Härigenom kunde prolongationen komma att omfatta endast egendom av
nyss angivet slag. Hovrätten påpekar jämväl, att ett prolongationsavtal under
alla omständigheter bör upphöra att gälla vid efterträdarens frånfälle
samt alt för undvikande av obilliga konsekvenser för övriga intressenter rätt
till uppsägning av avtalet vid ändrade förhållanden bör föreskrivas. Hovrätten
uttalar vidare att, därest det skulle befinnas olämpligt att giva fideikommissintressenterna
fria händer, en förlängning skulle kunna göras beroende
av Kungl. Maj:ts prövning. Vid sidan av ett stadgande med sådant innehåll
skulle, enligt hovrätten, alltjämt en bestämmelse motsvarande 6 § i avvecklingslagen
ha ett visst berättigande, eftersom Kungl. Maj:t därigenom erhåller
möjlighet till tvångsförlängning.
I sitt avstyrkande yttrande framhåller Göta hovrätt, att ett prolongationsBihang
till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. Nr 2
106 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
avtal endast kommer att medföra ett tillfällig uppskjutande av avvecklingen.
Om det finns ett intresse att hålla egendomen samlad, rymmer det framlagda
lagförslaget, menar hovrätten, möjlighet därtill utan att arvinge och testamentstagare
behöver avstå från sin — och sina arvingars — rätt till förmån
for efterträdaren och dennes arvingar, såsom vid prolongationsavtal skulle
bli fallet. Jämväl Svea hovrätt påpekar, att ett prolongationsavtal _i mot
sats
till avstående av arv — måste beröva icke blott den avtalsslutande intressenten
utan även hans avkomlingar all rätt till fideikommissegendomen.
Till följd därav torde enligt hovrätten sådana avtal komma till stånd endast
i ett fåtal fall. Tillskapande av ett särskilt rättsinstitut synes därför icke påkallat.
Hovrätten framhåller emellertid, att vid prövning enligt 6 § avvecklingslagen,
huruvida ett fideikommiss skall få bestå tills vidare, intressenternas
medgivande därtill måste vara en omständighet av vikt.
Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om att i 6 § avvecklingslagen
upptagits en möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om uppskov med avvecklingen.
Ett fall, på vilket denna befogenhet kan tillämpas, synes enligt
hovrätten vara då en avveckling lättare kan genomföras vid en senare tidpunkt
och de personer som kan beröras härav träffat en överenskommelse
därom samt Kungl. Maj :t finner sådant uppskov böra medgivas. Enbart en
överenskommelse, utan Kungl. Maj :ts medgivande, bör enligt hovrätten icke
få bli utslagsgivande.
Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att svårigheter i flera hänseenden
skulle kunna uppstå i samband med avtal om prolongation. Sålunda
skulle arvinge kunna betinga sig högt vederlag för att träffa sådant avtal, och
vidare skulle komplikationer kunna uppstå i fall då någon intressent är
omyndig. Länsstyrelsen ifrågasätter också om inte motionärernas farhågor,
att betryggande garantier till skydd för ekonomiska, sociala och kulturella
intressen skulle saknas, är överdrivna.
6 § avvecklingslagen
I ovan berörda motioner I: 574 och II: 698 yrkas jämväl att riksdagen vid
antagande av lag om avveckling av fideikommiss måtte, utom annat, besluta
om sådan ändring i 6 § att däri uttryckligen göres ytterligare konkreta exemplifieringar
vid sidan av rekvisitet »synnerligt kulturhistoriskt värde».
Som sådana exempel närnnes i motionerna hänsynen till ortens näringsliv
eller till arrendatorernas intressen. Enligt motionärerna är generalklausulen
»särskilda skäl» otillräcklig i detta sammanhang.
De remissorgan, som uttalat sig i frågan, avstyrker förslaget. Länsstyrelsen
i Södermanlands län påpekar, att en uppräkning, på sätt i motionerna
föreslås, svårligen skulle kunna täcka de i praktiken förekommande fallen
och att den därför skulle bli utan nytta. Samma inställning har Fideikommissariernas
intresseorganisation.
Som skäl för avstyrkande anför Svea hovrätt, att avveckling av ett större
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 107
jordbruks- och skogsfideikommiss som regel är ofördelaktigt för ortens näringsliv
och arrendatorernas intressen. Om detta skulle få utgöra grund till
att ett visst fideikommiss icke avvecklades skulle, enligt hovrätten, icke något
av de stora jordbruks- och skogsfideikommissen kunna avvecklas, och
regeln i 6 §, som ju är avsedd att vara en undantagsregel, skulle för sagda
slag av fideikommiss — vilka ju är de betydelsefullaste — bliva huvudregeln.
Hovrätten för Västra Sverige hänvisar till att stadgandet i 6 § ar avsett att
utnyttjas synnerligen sparsamt och endast om betydande allmänna intressen
påkallar det. Den föreslagna ändringen av lagrummet är därför enligt
hovrätten icke ägnad att ge en rättvisande bild av bestämmelsens syfte.
Slutligen må i förevarande sammanhang redovisas vad i Fideikommissariernas
intresseorganisations yttrande allmänt uttalas beträffande området
för tillämpningen av 6 § i avvecklingslagen. Organisationen framhåller till
en början, att den vad angår kulturvärdenas bevarande betraktar det i propositionen
framlagda förslaget såsom genomförbart endast under den förutsättningen
att tillämpningen av 6 § i förslaget göres mera vidsträckt än
vad departementschefen synes förutsätta. Även ur sociala och ekonomiska
synpunkter är en utvidgning av tillämpningsområdet för 6 § lika önskvärd.
Med hänvisning till vad departementschefen — efter att först ha omnämnt
Skokloster såsom ett sådant fideikommiss som åtminstone tills vidare bör få
bestå — uttalat därom, att »även i något eller några andra fall» omständigheterna
kan vara sådana att de allmänna intressena blir bäst tillgodosedda
om fideikommisset tills vidare bibehålies, anföres vidare i organisationens
yttrande.
Uttalandet vittnar om att departementschefen anser stadgandet böra komma
till användning endast i ytterst ringa antal undantagsfall. Styrelsen anser
det synnerligen önskvärt med ett uttalande från Riksdagens sida, att en
så utomordentligt restriktiv tillämpning av undantagsbestämmelsen i § 6
icke bör ifrågakomma. Förordnande om ett fideikommiss’ fortsatta bestånd
bör sålunda kunna meddelas så snart fara föreligger, att avvecklingsförfarandet
kan äventyra kulturvärdenas fortsatta bevarande och sammanhållning
och tillika inlösningsförfarande enligt § 17 icke anses böra komma i
fråga. Likaså bör förordnande enligt § 6 kunna användas som ett alternativ
till inlösningsförfarande enligt § 16 i sådana fall, då intressenterna kan åberopa
vägande skäl mot en förvandling av fideikommisset till bolag. Ett tredje
fall är det, då rättsinnehavarna efter en avliden fideikommissarie — efterträdaren,
de legala arvingarna och testamentstagarna — är ense om att fideikommisset
bör bibehållas under efterträdarens livstid. Styrelsen vill erinra
om att det i propositionen anförda huvudargumentet för ett avskaffande
av fideikommissen är avvikelsen från de allmänna arvsreglerna. Dctla skäl
för avskaffande av ett fideikommiss förlorar självfallet sin styrka, om de
nyssnämnda intressenterna, trots den förmenta orättvisan i fråga om arvets
delning, är eniga om ett fortsatt bibehållande av fideikommisset under eu
generation framåt. Samma ställningstagande kan komma alt göras av de
personer, som bildar kretsen av intressenter vid efterträdarens död.
Styrelsen anser därför att den tidigare berörda, i motionerna nr I: 574 och
II: 698 framförda tanken om prolongationsavtal bör kunna förverkligas i så
108 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
måtto, att intressenternas ådagalagda enhälliga önskemål om fideikommissets
fortbestånd bör räknas som ett sådant »särskilt skäl» för bibehållande
av ett fideikommiss, som enligt § 6 måste vara för handen. Däremot bör ej
ändring ske i den grundläggande regeln i § 6, att beslut om det fortsatta beståndet
av ett visst fideikommiss skall fattas av Kungl. Maj :t.
Därutöver vill styrelsen påpeka, att det icke alltid är säkert, att ett bibehållande
av fideikommisset överensstämmer med fideikommissinnehavarens
eller, om frågan uppkommer först efter dennes död, efterträdarens önskemål.
Såsom en förutsättning i samtliga fall för tillämpning av § 6 måste
därför uppställas, att fideikommissarien respektive efterträdaren samtycker
härtill. Självklart är också att en fideikommissarie respektive hans efterträdare
bör ha möjlighet att genom eget initiativ påkalla en undersökning om
möjligheten av tillämpning av § 6.
37 § avvecklingslagen
I motionerna I: 575 och II: 706 hemställes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte »besluta om sådant tillägg i 37 § i den i proposition nr 5 föreslagna
lagen om avveckling av fideikommiss att fideikommiss som uteslutande
består av kapital eller lösöre skall upphöra vid fideikommissinnehavarens
död».
Till stöd för berörda hemställan anföres i motionerna följande.
De problem som avvecklingen av fideikommissen medför gäller huvudsakligen
jord- pcb skogsegendomarna, särskilt sådana egendomar av större format.
Övergången till arvslagens bestämmelser måste således göras smidigare
när det gäller jord- och skogsfideikommissen. Däremot kan starka skäl
anföras för att vanliga s. k. penningfideikommiss omedelbart skall avvecklas.
En bestämmelse härom kan dock av praktiska skäl inte utsträckas till
att gälla kapital- och lösöresdelen av ett blandat fideikommiss, bl. a. därför
att olika avvecklingsregler då skulle kunna bli gällande för olika delar av
fideikommisset. Vi anser dock att en omedelbar avveckling av rena penningfideikommiss,
d. v. s. sådana som endast består av kapital eller lösöre, bör
komma till stånd. Viss möjlighet härtill har lämnats i förslaget till avvecklingslag
där det stadgas att Kungl. Maj :t må på framställning av innehavaren
förordna om omedelbart upphörande av fideikommisset, om detta allenast
omfattar egendom av ringa värde eller synnerliga skäl eljest förekommer
(37 §). Denna bestämmelse är dock inte tillfredsställande. Den bör
kompletteras med ett stadgande som utsäger att alla rena penningfideikommiss
skall oavsett om innehavaren lämnar framställning härom eller ej
— upphöra vid fideikommissinnehavarens död.
De remissorgan, som avgivit yttrande över förenämnda hemställan, har
samtliga avstyrkt densamma.
Snea hovrätt finner det av rena rättviseskäl olämpligt att införa olika regler
för avvecklingen av fastighets- och blandade fideikommiss, å ena, samt
fideikommiss, som uteslutande består av kapital och lösöre, å andra sidan.
Hovrätten framhåller vidare, att förväntningen om att så småningom få tillträda
ett större penningfideikommiss kan ha föranlett den nuvarande innehavarens
närmaste successor till åtskilliga dispositioner och även eljest ha
länkat hans öde på ett sådant sätt, att det kan synas obilligt att helt eller
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 är 1963 109
till stor del beröva honom rätt till fideikommissegendomen. I motionerna har
enligt hovrätten ej visats sådana skäl att nu angivna intressen bör åsidosättas.
Hovrätten för Västra Sverige uttalar — med utgångspunkt från att syftet
med motionerna att vid lösöresfideikommiss de i 4—6 §§ föreskrivna avvikelserna
från huvudregeln ej skall gälla -—- att undantagsbestämmelserna
i 4 och 5 §§ synes välmotiverade och för övrigt torde kunna antagas få relativt
ringa praktisk vikt. Vad angår 6 §, framhåller hovrätten, är dess tilllämpning
underkastad Ivungl. Maj :ts diskretionära prövning, och en regel
att den ej skulle avse lösöre torde därför knappast fylla någon funktion av
betydelse. Det framstår för övrigt enligt hovrätten som olämpligt att genom
en undantagslös regel hindra, att Ivungl. Maj :t i vissa fall meddelar uppskov
med avvecklingen av lösörefideikommiss, som innehåller samlingar av kulturhistoriskt
värde. På de anförda skälen avstyrker hovrätten motionärernas
förevarande hemställan.
F öretagsformer
I motiveringen för yrkandet i motionerna I: 574 och II: 698 om införandet
av en möjlighet för fideikommissintressenterna att efter innehavarens död
genom prolongationsavtal förlänga fideikommissurkundens tillämplighet
framhåller motionärerna bl. a., att aktiebolagsformen för sammanhållande
av fideikommiss kan vara så olämplig eller från skattesynpunkt så betungande
att den inte kan tillämpas. Om arvinge eller testamentstagare inte vill
ansluta sig till ett förslag om prolongation skulle alltså en inlösen bli aktuell.
Men det kan tänkas fall där efterträdare, arvingar och testamentstagare visserligen
vill se fideikommisset avvecklat men är beredda att hålla samman
fideikommissegendomen, om annan förvaltningsform än aktiebolag står till
buds. Det allmännas intresse av en frivillig sammanhållning av egendomen
är enligt motionärernas mening så stort, att man borde bereda möjlighet till
fritt val mellan olika rättsliga former för egendomens bestånd som enhet.
Handelsbolags- och kommanditbolagsformen är en utväg. Den ekonomiska
föreningen — t. ex. i en speciellt konstruerad typ av sambruksförening —
är en annan. Motionärerna finner det för sin del angeläget att dessa ytterligare
alternativ blir föremål för prövning.
I motionerna I: 575 och II: 706 yrkas bl. a., att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär utredning om de åtgärder som fordras för att öppna möjlighet
för större jord- och skogsfideikommiss att som alternativ till aktiebolagsformen
kunna bilda handelsbolag eller eventuellt kommanditbolag.
Motionärerna instämmer i departementschefens uttalande att en lagstiftning
om avveckling av fideikommissen bör inrymma olika möjligheter till
lösningar i det enskilda fallet men finner det mot bakgrunden av uttalandet
i propositionen svårförståeligt, att departementschefen inte funnit anledning
att som alternativ till aktiebolagsbildning av de större fideikommissen prö
-
110 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
va handelsbolags- och eventuellt kommanditholagsbildning. I många fall
måste — inte minst skattemässigt — en sådan juridisk konstruktion framstå
som fördelaktigare. Fideikommissarien resp. fideikommissboet bör därför
ha valfrihet i detta hänseende.
Motionerna I: 578 och II: 708 utmynnar i hemställan att riksdagen vid behandlingen
av propositionerna nr 5 och 26 måtte besluta, att fideikommiss
skall kunna ombildas till aktiebolag eller handelsbolag, varvid för senare
fallet skall i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser som då fideikommissegendom
tillskjutes i samband med teckning av aktier i bolag.
Efter att ha konstaterat att dubbelbeskattningen innebär ett betydande
hinder för aktiebolagsbildning och att införandet av speciella bolagsskatteprivilegier
för fideikommissbolagen är föga tilltalande anför motionärerna
följande.
Det skall här inte bestridas att aktiebolagsformen i många fall kommer
att visa sig effektiv och från olika synpunkter lämplig för sitt ändamål. I
andra fall skulle den emellertid, såsom vi ovan anfört, bli ekonomiskt betungande.
Kan man nå syftet med den nu aktuella lagstiftningen genom att
skapa viss valfrihet — och samtidigt undvika onödig irritation — synes möjligheterna
härtill allvarligt böra prövas.
Det enligt vår mening närmast till hands liggande skulle vara att öppna
möjlighet att överföra fideikommissegendomen på handelsbolag. Denna bolagsform
är visserligen inte reglerad i lag i samma omfattning som aktiebolagsformen,
men detta synes i förevarande sammanhang till väsentlig del
sakna betydelse. En bolagsordning skall finnas. Det väsentliga är att Kungl.
Maj:t för sitt godkännande ställer sådana krav på denna som står i överensstämmelse
med den nya lagstiftningen. Därvid kan även i anslutning till
aktiebolagslagens regler ges föreskrifter om bl. a. styrelse, revision, framläggande
av årsredovisning m. m.
Handelsbolagsformen är utåt inte lika känd som aktiebolagsformen. Detta
beror måhända främst på att handelsbolaget i motsats till aktiebolaget inte
är underkastat skyldighet att publicera årsredovisningar in. m. Handelsbolagen
framträder därför inte utåt i tillnärmelsevis samma omfattning som
aktiebolagen. Icke förty är handelsbolagsformen inom näringslivet en vanlig
och beprövad företagsform. Också företag med betydande resurser arbetar
under denna form. Som allmänt kända exempel må nämnas AtomkrafIskonsortiet,
Ivrångede AB & Co, Trafikförvaltningen Göteborg—Dalarnc—Gefle
och Bergslagernas järnvägsaktiebolag & Co. Inom bokförlags- och
rederibranscherna finns för närvarande koncerner av dominerande storleksordning,
vilka är organiserade som handelsbolag. Även mindre företag föredrar
ofta handelsbolagsformen. Det syns mot bakgrunden av hittillsvarande
erfarenheter av handelsbolagsformen inte kunna påvisas något skäl till antagande,
att handelsbolaget mindre väl än aktiebolaget skulle vara i stånd
att fylla funktionen att hålla samman fideikommissegendomarna. Ingendera
bolagsformen ger måhända full garanti emot skingring av bolagsförmögenheten,
framför allt i händelse företaget skulle råka på obestånd. Handelsbolaget
är emellertid inte eget skattesubjekt, utan för sådant bolags inkomster
skattar dess delägare. Därmed syns i förevarande fall risken för att ekonomiska
svårigheter skall uppkomma vara mindre för handelsbolaget än för
aktiebolaget.
Handelsbolaget torde sålunda vara minst lika väl lämpat som aktiebolaget
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 dr 1963 111
att tjänstgöra såsom instrument för sammanhållning av fideikommissegendomarna
i propositionens syfte. Vissa omständigheter talar för att handelsbolaget
stundom skulle kunna ge bättre garantier än aktiebolaget mot en
splittring av egendomen. En jämförelse med andra företag belyser här sammanhanget.
Samma skäl som talar emot en splittring av fideikommissegendomarna
talar emot en skingring av t. ex. de stora börsnoterade företagens
tillgångar. Likväl har ingen kommit på tanken att begränsa dessa bolags
handlingsfrihet i syfte att förhindra sådan splittring. Att i verkligheten börsbolagens
tillgångar hålls samman beror ingalunda på någon offentlig tillsyn
och kontroll utan på rent företagsekonomiska överväganden. Det är inte
juridiska utan företagsekonomiska överväganden som gör att börsbolagens
och även andra aktiebolags tillgångar hålles samlade. Det syns angeläget
att företagsekonomiska synpunkter får komma till uttryck även beträffande
fideikommissegendomarna. Detta blir fallet om intressenterna i fideikommissegendomarna
tillåts välja den företagsform som de i varje särskilt
fall finner mest ändamålsenlig. Skulle det — som synes sannolikt — visa
sig, att aktiebolaget är en i många fall ekonomiskt ofördelaktig företagsform
för innehavet av fideikommissegendom, kommer fideikommissföretagets ekonomi
att bli sämre än vad som skulle varit nödvändigt med därav följande
risk för en utveckling av företagets affärer i ej önskvärd riktning. Denna
risk kan delvis elimineras genom användande av en annan företagsform som
instrument för egendomsinnehavet, t. ex. handelsbolaget, med vilket inte är
förenat andra skattekostnader än sådana som redan belastar egendomarna.
Det är angeläget att möjligheten att välja mellan aktiebolag och handelsbolag
står öppen redan vid den nya lagstiftningens ikraftträdande. Att skjuta
på ställningstagandet — t. ex. med den motiveringen att erfarenheter av
den i propositionerna föreslagna lagstiftningen bör avvaktas — skulle medföra
vissa icke önskvärda konsekvenser, såsom framgår av följande.
En ombildning av ett företag från handelsbolag till aktiebolag föranleder
aldrig några omedelbara skattekonsekvenser. En sådan företagsomblidning
innebär nämligen att avkastning som förut varit underkastad enkelbeskattning
i fortsättningen blir dubbelbeskattad. Mot en dylik åtgärd kan därför
ur fiskal synvinkel inte finnas något att erinra. Eu företagsombildning i
motsatt riktning, alltså en ombildning av ett aktiebolag till ett handelsbolag'',
är däremot ofta förenad med prohibitiva skattekostnader. Ombildningen
innebär, att avkastningen överförs från dubbelbeskattning till enkelbeskattning.
På grund härav måste i regel beskattning såsom för utdelning eller
utskiftning ske. Läget i fråga om fideikommissegendomarna är nu enligt
Ivungl. Maj :ts förslag att en bolagsbildning anses önskvärd. Däremot kan
det inte diskuteras om det nya bolaget skall vara ett aktiebolag eller ett handelsbolag.
Bildas då ett aktiebolag och befinnes denna bolagsform efter ett
antal år olämplig, kan del vara svårt att ändra företagsform. Om däremot
valfrihet skulle råda och det på grund härav bildades ett handelsbolag, men
denna företagsform efter hand skulle befinnas olämplig, skulle eu övergång
till aktiebolagsformen möta föga hinder i skatteavseende.
Vi vill slutligen ifrågasätta det skäliga i att ställa intressenterna i de berörda
fideikommissegendomarna inför det enda val som ett obligatoriskt användande
av aktiebolagsformen skulle framtvinga. Antingen sker då icke
bolagsbildning, i vilket fall inlösen av egendomen kommer till stånd. Intressenterna
får därvid i princip behålla det förmögenhetsvärdc som fideikommisset
representerar, men de förlorar egendom till vilken de är knutna
genom hand med ett långt förflutet. Eller också sker aktiebolagsbildning.
Intressenterna får då behålla egendomarna i egen ägo efter eu väsentlig
112 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
minskning av förmögenhetsvärdet på grund av effekten av dubbelbeskattningen.
Ett fakultativt användande av handelsbolagsformen innebär däremot
en möjlighet för intressenterna att reglera situationen på ett från allmän
och enskild synvinkel tillfredsställande sätt. På detta sätt bör övergången
kunna gå mer smidigt än eljest torde bli fallet, vilket är ägnat att förbättra
förutsättningarna för fideikommissegendomarnas framtida utveckling.
I flertalet inkomna yttranden uttalas en i princip positiv inställning till
motionärernas förslag om att även andra förvaltningsformer än aktiebolagsformen
skall kunna ifrågakomma för att förhindra splittring av fideikommissegendomarna.
Endast länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker bifall till
motionerna i berörda hänseende. Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, kammarrätten, riksskattenämnden och länsstyrelsen
i Södermanlands län anser, att för närvarande endast aktiebolagsformen
uppfyller de krav, som måste uppställas för att kunna sammanhålla de större
jord- och skogsfideikommissen som förvaltningsenheter, samt att en omfattande
omarbetning måste ske av de civilrättsliga och skatterättsliga reglerna,
om andra associationsformer skall kunna komma i fråga.
Svea hovrätt delar motionärernas farhågor för att dubbelbeskattningen av
aktiebolagens vinster kan leda till att aktiebolagsbildning i många fall inte
kan komma till stånd. Hovrätten finner det vidare otillfredsställande att bygga
en lagstiftning på förutsättningen att en stor del av aktiebolagsvinsten
skall kunna undgå dubbelbeskattning genom stora löneuttag till aktieägarna.
Hovrätten anför vidare:
Mot förslaget, att intressenterna skulle erhålla möjlighet att, som ett alternativ
till aktiebolagsbildning, överföra fideikommissegendomen till ett
handelsbolag eller kommanditbolag, har hovrätten icke funnit något att erinra.
Snarare synes en sådan organisationsform kunna erbjuda åtskilliga fördelar.
Sålunda får minoritetsintressenterna genom sin rätt att begära likvidation
av handels- eller kommanditbolaget mycket större inflytande än de
skulle ha i ett aktiebolag. Det förutsättes visserligen, att likvidation icke
skulle kunna genomföras utan Konungens tillstånd, men redan möjligheten
att hela frågan om bolagets bestånd på sådant sätt kan när som helst aktualiseras,
torde utgöra en tämligen effektiv garanti mot obehöriga åtgärder
från efterträdarens sida. En annan fördel med ett handelsbolag är enligt
hovrättens mening att ett sådant oftast torde föranleda personligt engagemang
från intressenterna och alltså kan väntas medföra en successiv, mjuk
avveckling av fideikommisset. Det förutsättes givetvis att bolagsavtalet, som
skulle godkännas av Konungen, får ett sådant innehåll, att nödiga garantier
mot obehöriga förfoganden erhålles.
Även Göta hovrätt anser, att motionärerna anfört goda skäl för att fideikommiss
skall kunna ombildas inte endast till aktiebolag, och tillstyrker utredning
i motionernas syfte.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att lagförslaget inte utesluter
att fideikommissegendom genom överenskommelse mellan delägarna
kan efter avvecklingen ingå i en rörelse som bedrives i form av handelsbolag,
kommanditbolag, ekonomisk förening eller stiftelse. I vad mån aktiebo
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 113
laget är skattemässigt ogynnsamt synes, framhåller hovrätten, bero på hur
det anordnas. Så blir förhållandet om egendomen i sin helhet överföres till
aktiebolag i utbyte mot aktier. Ett sådant tillvägagångssätt synes dock uteslutet
redan av det skälet att bolaget då skulle få ett för stort aktiekapital,
varigenom dess ekonomiska rörelsefrihet skulle beskäras.
Hovrätten anför därefter bl. a. följande.
För aktiebolagsformen talar emellertid framför allt att denna måste anses
vara den lämpligaste då det gäller att för längre tid och under skiftande
ägandeförhållanden sammanhålla en på ett egendomskomplex bedriven rörelse.
Handelsbolag är avsett som en form för samverkan mellan flera personer
vid idkande av handel eller annan näring. Bolagsmannens personliga
insats är här det väsentliga. Han äger sålunda icke utan de övrigas samtycke
sätta annan i sitt ställe, han är solidariskt med de övriga ansvarig för bolagets
förbindelser, bolaget kan som regel uppsägas och det skall i allmänhet
träda i likvidation om bolagsman dör. Det synes obestridligt att handelsbolagsformen
endast i mycket speciella fall lämpar sig för förvaltning av fideikommissegendom
efter avvecklingen.
Då handelsbolaget är en form för samverkan mellan bestämda bolagsmän
är det icke möjligt att, liksom då det gäller aktiebolag, förbereda avvecklingen
genom bildande av handelsbolag redan under den siste innehavarens
livstid. Några lagbestämmelser i detta syfte erfordras alltså icke. Ej heller
eljest synes några särskilda bestämmelser behövliga för att möjliggöra att
en på fideikommiss bedriven rörelse skall kunna fortsättas efter avvecklingen
i form av handelsbolag.
Jämväl hovrätten för Västra Sverige erinrar om att den föreslagna lagstiftningen
icke lärer ställa fideikommissdelägare inför ett val allenast mellan
aktiebolagsbildning och inlösen jämlikt 16 §. Nämnda lagrum är nämligen
avsett att tillämpas blott i undantagsfall, där uppgörelse mellan intressenterna
ej kan träffas och starka allmänna intressen talar för att egendomen
sammanhålles. Beträffande handelsbolagsformen framhålles att denna
associationsform icke erbjuder samma fördelar som aktiebolag med hänsyn
till sättet för bolagets bildande. Grundvalen för bolaget är ett mellan bolagsmännen
ingånget avtal, och möjlighet saknas därför att giva fideikommissinnehavaren
eller efterträdaren ensam rätt att bestämma om bolag skall
komma till stånd. Vidare råder full avtalsfrihet rörande företagets organisation;
att för handelsbolagens del meddela bestämmelser motsvarande reglerna
om bolagsordning i 34 § avvecklingslagen skulle på ett radikalt sätt avvika
från institutets utformning i gällande rätt. En ännu betydelsefullare
invändning mot handelsbolagsformen finner hovrätten vara, att denna ger
ganska ringa garantier mot holagsegendomens splittring. Oaktat de skatterättsliga
fördelarna utgör därför handelsbolagsformen enligt hovrättens mening
knappast någon med aktiebolag likvärdig form för sammanhållande av
fideikommissegendomen. Invändningar av samma slag kan även riktas mot
kommanditbolag, varför anledning saknas att genom särskilda regler underlätta
bildandet av associationer av detta slag i samband med fideikommissens
avveckling. I fråga om föreningsformen framhålles att eu förening avsedd
att förvalta fideikommissegendom samt driva jord- och skogsbruk på
114 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
egendomen icke utgör sådan kooperativ förening som avses i lagen om ekonomiska
föreningar, med mindre fideikommissdelägarna deltager med egen
arbetsinsats; den angivna begränsningen avser att hindra att föreningsformen
begagnas för affärsföretag och förmögenhetsförvaltningar, vid vilka
verksamheter aktiebolagsformen framstår som den naturliga. Ett motsvarande
hinder att bilda sambruksförening i här ifrågavarande fall framgår
av 4 § lagen om sambruksföreningar. Vad slutligen angår möjligheten att
tillskapa en särskild typ av juridisk person för sammanhållande av fideikommissegendomen
finner hovrätten att väsentligen samma invändningar,
som departementschefen riktat mot fideikommissutredningens förslag rörande
bygdegodsen, kan framföras mot andra försök att genom en i särlagstiftning
reglerad rättslig nybildning komma till rätta med problemet om
fideikommissegendomens sammanhållande.
Kammarrätten delar den tvekan med hänsyn till beskattningseffekten, som
förslaget med aktiebolagsbildning såsom enda alternativ inger motionärerna.
Att lindring i dubbelbeskattningen i det enskilda fallet kan erhållas genom
stora löneuttag och genom tillämpning av förordningen med provisoriska
bestämmelser om beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings
inkomst i vissa fall, ändrar, enligt kammarrättens mening, icke frågans
principiella betydelse. Kammarrätten ifrågasätter emellertid om handelsbolags-
och kommanditbolagsformen lämnar den garanti för de större fideikommisskomplexens
sammanhållande som varit ett av huvudönskemålen
med den föreslagna lagstiftningen. Därvid påpekas att dessa juridiska personer
för sitt fortbestånd är beroende av ett avtal mellan vissa parter. Vidare
ifrågasättes om icke minoritetsdelägarnas rätt, i avsaknad av det skydd aktiebolagslagen
lämnar, kan komma att sättas i så stor fara att i jämförelse
därmed den menliga effekten av dubbelbeskattningen ter sig ringa. Yrkandet
att överföra fideikommissegendomen på något slags sambruksförening eller
annan ekonomisk förening synes ha sin grund i bestämmelserna i 10 § 2
mom. förordningen om statlig inkomstskatt, enligt vilka ekonomiska föreningar
och i synnerhet sambruksföreningar beskattas lindrigare än aktiebolag.
I och för sig finner kammarrätten intet att erinra mot önskemålet om
lindrigare beskattning. Ur andra synpunkter är emellertid valet av denna
associationsreform förenat med vissa olägenheter. Kammarrättens slutsats
av det anförda blir att befogad kritik i förevarande sammanhang ur beskattningssynpunkt
kan riktas mot associationsformen aktiebolag, men att det för
närvarande icke torde finnas någon annan associationsform, som uppfyller
de krav som i övrigt måste uppställas i sammanhanget.
Riksskattenämnden understryker, att det icke lärer bli möjligt att för ifrågavarande
ändamål anlita formen handelsbolag (kommanditbolag ) utan att
en omfattande omarbetning sker av gällande civilrättsliga lagstiftning rörande
dessa associationsformer. Vad särskilt angår förslaget att överföra fideikommissfastighet
till handelsbolag framhålles att denna förvaltningsform
skulle medföra en icke godtagbar splittring av förvaltningen av fastigheten i
fråga, varjämte förvaltningsformen skulle för minoritetsdelägarnas del med
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 115
föra personligt ansvar för handelsbolagets förpliktelser. Vad åter angår formen
kommanditbolag framhålles, att en sådan förvaltningsform knappast
ger minoritetsdelägarna det rättsskydd, som i förevarande sammanhang är
önskvärt. Ingendera av de föreslagna förvaltningsformerna finner riksskattenämnden
sålunda godtagbar för fideikommissens del. Skulle en sådan konstruktion
likväl tillgripas, erfordras på det skatterättsliga området enahanda
föreskrifter med avseende å dylika bolagsbildningar som de, vilka beträffande
aktiebolagsbildning upptagits i den föreslagna förordningen om inkomstbeskattning
av fideikommissbo, m. m.
Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det för sin del uteslutet att använda
kommanditbolag som förvaltningsform för fideikommissegendomarna
med hänsyn till att erfarenheterna av denna associationsform från beskattningssynpunkt
är mindre goda. Vidare framhålles att dubbelbeskattningen
av aktiebolagsvinsten inte kommer att medföra sådana nackdelar som gjorts
gällande i motionerna. Om en skattskyldig inte önskar ta ut hela vinsten
som lön utan låter en del därav stå kvar i bolaget, kommer detta »sparande»
nämligen att bli lägre beskattat än enligt nu gällande regler, om — såsom
vanligen torde vara fallet — marginalskatten för den fysiska personen uppgår
till högre belopp än bolagsskatten. Beträffande handelsbolagsformen
konstateras att den gällande lagen om handelsbolag icke kan vara tillfyllest
för att skapa stadga åt den företagsform, som skall ersätta fideikommissen.
En översyn av lagen är därför nödvändig. En motsvarighet till bolagsordningen
för aktiebolagen måste skapas, som i tillämpliga delar ansluter sig
till aktiebolagslagens regler härom. Vidare måste föreskrifter utfärdas om
årsredovisningar, revision in. in., så att handelsbolagens ställning i skattehänseende
blir noggrant klarlagd.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det angeläget att en avveckling sker
på ett sätt som är till gagn både för fideikommissens ägare och för samhället.
De lösningar som föreslagits i propositionen anser länsstyrelsen i normalfallet
väl tillgodose de önskemål som kan ställas framför allt från ägarnas
sida. Motionärerna har, enligt länsstyrelsens mening, icke påvisat i vilken
form de allmänna intressen, som vid aktiebolagsbildning garanteras genom
fastställelse av bolagsordning och patentverkets kontroll, skulle kunna
tillgodoses även vid de förordade alternativa äganderättsförhållandena. Länsstyrelsen
är därför icke beredd tillstyrka det av motionärerna förordade förslaget
om utredning, som kan befaras vålla uppskov med huvudfrågans avgörande
under obestämd tid.
Länsstyrelsen i Örebro län anför följande.
Mot handelsbolagsformen kan helt allmänt riktas den kritiken atl den icke
ger samma stabilitet som aktiebolagsformen. Under förarbetena synes icke
ha skett någon undersökning eller något övervägande angående handelsbolagsformens
lämplighet för nu ifrågavarande ändamål. För att detta alternativ
skall kunna godtagas, torde eu sådan undersökning vara oundgängligen
nödvändig. Med hänsyn till angelägenheten av atl de stora jord- och skogsfideikominissen
i möjligaste man sammanhållas, har länsstyrelsen för sin del
intet att erinra mot att en utredning av handelsbolagsformens lämplighet
sker innan frågan om fideikommissens avveckling upptages till avgörande.
116 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 19(i3
Förslaget att ge intressenterna möjlighet att välja andra former än aktiebolag
för att sammanhålla fideikommissegendomen finner riksantikvarieämbetet
jämväl vara till gagn ur kulturminnesvårdens synpunkt. Härvid avses
främst de bättre ekonomiska betingelser, som skapas genom t. ex. bildandet
av ett handelsbolag. Liknande synpunkter anföres av riksarkivet och chefen
för nationalmuseum.
Arrendelagsutredningen anser, att aktiebolagsformen erbjuder goda möjligheter
att hålla de större jord- och skogsegendomarna samlade genom att
denna förvaltningsform ger effektivitet och stadga i förvaltningen samt erforderlig
kontroll och insyn från såväl delägarnas som samhällets sida. Om
handelsbolagsbildning skall utgöra ett i praktiken användbart alternativ till
aktiebolagsbildning, anser utredningen det ofrånkomligt med bestämmelser
som kompletterar nuvarande regler i ämnet. Framför allt är det nödvändigt
att säkra en effektiv förvaltning, bolagets och godsets sammanhållning samt
de enskilda delägarnas rätt. Handelsbolaget kan tänkas vara en lämplig bolagsform
särskilt så länge delägarna är få; är delägarna många torde i allmänhet
aktiebolag framstå som den lämpligaste associationsformen. Utredningen
motsätter sig således icke att möjligheterna att i samband med fideikommissavveckling
bilda också handelsbolag närmare undersökes.
Sveriges advokatsamfund framhåller att, om efterträdaren icke är ensam
ägare av samtliga aktier, han icke äger rätt att såsom lön uttaga större belopp
än som kan motsvara skälig ersättning för hans arbetsinsats, då eljest
de övriga aktieägarnas rätt skulle trädas för när. Beträffande frågan om aktiebolagsformens
lämplighet kan man enligt samfundets mening icke förbigå,
vilken betydelse tvånget att avsätta medel till skuldregleringsfond kan
ha. Vidare kan man icke bortse från att med den snabba takt, varmed penningvärdet
faller, bolagets egendom kommer att inom en icke alltför avlägsen
framtid avsevärt överstiga bolagets skulder och aktiekapital. Den ökade
avkastningen av fideikommissegendomen i pengar räknat, som blir en följd
härav, kan icke undgå dubbelbeskattning.
På grund härav anser advokatsamfundet att frågan kräver en ingående
utredning med anlitande av bolags- och skatteexperter, innan slutlig ställning
tas till spörsmålet i fråga. Vidare framhålles att kommanditbolaget
inom affärslivet i många fall visat sig vara en lämplig ersättare för aktiebolaget,
särskilt med hänsyn till de för aktiebolaget gällande oförmånliga skattebestämmelserna.
Advokatsamfundet finner det uppenbart, att man icke
kan genomföra en lagstiftning såsom den föreslagna utan att man omsorgsfullt
utreder frågan om lämpligheten av att använda handelsbolag i den ena
eller den andra formen i stället för aktiebolag.
Riksförbundet Landsbygdens folk konstaterar, att skattereglerna för aktiebolag
kan vara så ogynnsamma att det ej kan uteslutas att betänkligheter
föreligger hos ett flertal fideikommissinnehavare och dessas meddelägare att
medverka till bildande av aktiebolag. Förbundet anser därför att det bör beredas
möjlighet till val mellan olika alternativ. Vad förbundet närmast avser
är handels- eller kommanditbolagsformen, för vilka speciella bolagsordning
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 117
ar skulle kunna föreskrivas i de fall att driften av tidigare fideikommiss sker
genom dylika bolag.
Efter att ha lämnat en redogörelse bl. a. för de ekonomiska följderna av
en aktiebolagsbildning med utgångspunkt från uppgifter rörande en av de
största fideikommissegendomarna anför Sveriges jordägareförbund, att de
skattebelastningar som en aktiebolagsbildning medför är så betydande, att
allvarliga erinringar kan resas häremot. Från denna synpunkt förordas möjligheten
att i stället bilda handels- eller kommanditbolag.
I Fideikommissariernas intresseorganisations yttrande redogöres inledningsvis
ingående för de fördelar och nackdelar som är förenade med olika
företagsformer och organisationen sammanfattar därefter sina slutsatser
sålunda:
Vill man av någon anledning inte göra några som helst ändringar i handelsbolagslagen,
återstår enligt det tidigare sagda endast att väga konsekvenserna
av gällande civilrättsliga regler för handelsbolag mot konsekvenserna
av gällande skatteregler för aktiebolag. Bådadera utgör en belastning från de
synpunkter som det här är fråga om. Anses aktiebolagsbildningens konsekvenser
väga tyngst, bör för fideikommissbolagen handelsbolagsformen trots
allt tillåtas.
Risken för åtgärder, äventyrande ett bolags bestånd, kan sägas komma
från tre håll, nämligen delägareminoriteten, delägaremajoriteten och borgenärerna.
Bristerna i handelsbolagslagen hänför sig helt till åtgärder från minoritetens
sida. Den stora roll handelsbolagen spelar i det ekonomiska livet utgör
en indikation, att riskerna för instabilitet i verkligheten är mindre än som
kunde befaras på grund av den ålderstigna handelsbolagslagen.
Skattekonsekvenserna av en aktiebolagsbildning berör såväl minoritet som
majoritet och borgenärer. Framtvingas en i och för sig oekonomisk aktiebolagsbildning
genom inlösenhot, får såväl minoritet som majoritet redan från
början ett intresse att söka upplösa aktiebolaget. Vid ett givet skede i utvecklingen
av bolagets ekonomi får också borgenärerna samma intresse.
Detta skede inträder tidigare, ju sämre bolagets ekonomi är. Det inträder
vid i övrigt samma förutsättningar alltså tidigare för aktiebolaget än för handelsbolaget.
Om handelsbolagslagen inte överses, avtecknar sig därför med särdeles
skärpa ett dilemma vid lagstiftarens val av företagsform. Antingen göres aktiebolagsformen
obligatorisk. Denna form kännetecknas av god stabilitet, i
vad gäller minoritetens möjligheter att mot majoritetens vilja framkalla en
upplösning av bolaget. Men faran för upplösning på grund av åtgärder från
majoriteten eller från borgenärerna är större än för handelsbolaget. Eller
medges rätt använda handelsbolagsformen, i vilket fall situationen på båda
punkter blir omvänd.
Enligt styrelsens uppfattning väger riskerna från majoritetens och borgenärernas
sida tyngre än riskerna från minoriteten. Styrelsens slutsats är i
enlighet därmed, att handelsbolagsformen hör godtagas lika väl som aktiebolagsformen.
118 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Arrendatorerna
I motionen I: 573 föreslås — förutom att propositionen nr 5 i dess nuvarande
utformning icke måtte vinna riksdagens bifall — »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära snart förslag varigenom fideikominissarrendatorernas
rätt bättre tryggas och möjligheter beredes för dessa genom
förköpsrätt och lån med låg ränta och lång amorteringstid att på skäliga villkor
övertaga sina jordbruk med för bärighet erforderlig skogsmark; samt
att därvid måtte omprövas i vad mån vid arrendegårdarnas avveckling lån
på billiga villkor skall kunna erhållas ur de vid avvecklingen lösgjorda i fideikommisskapitalet
ingående köpeskillingarna».
I motionen hävdas, att propositionen nr 5 präglas av en önskan att bevara
storgodsen oförminskade, medan fideikommissarrendatorernas intressen föga
beaktats. Härefter anföres i motionen:
Endast ett tiotal fideikommissegendomar brukas som enhetliga brukningsdelar.
I övrigt finns vid sidan av de 142 s. k. huvudgårdarna över 3 000 undergårdar.
Den vanliga brukningsformen för dessa är arrende. Antalet arrendatorer
under fideikommissförvaltningarna är också stort. Av dessa har
inemot 1 700 innehaft sina arrenden mer än 10 år, och den större delen därav
under mycket längre tid. Här synes det stora sociala problemet ligga, men
så tycks man icke resonera i prop. nr 5. Den utredning som föregått arbetet
med propositionen (SOU 1959: 40) hade utgått ifrån att en så genomgripande
förändring som ifrågasatts borde vara förbunden med åtgärder för att
trygga arrendatorernas rätt i samband med övergången till ändrade förhållanden.
I propositionen avfärdas detta med en hänvisning till pågående utredning
om enhetliga former. Det är emellertid inte på den vägen som här
föreliggande speciella problem klaras.
För den som inte i bolagsförvärv av mer och mer jord och skog eller i eu
fortskridande socialisering av dessa värden ser en socialt lycklig utveckling
framstår det som nödvändigt att söka andra vägar för att bevara den jordbrukande
befolkningens rätt. Det framstår som ett socialt rimligt krav att
det allmänna inriktar sig på att bevara inte de stora godskomplexen, lägga
dem i bolagshand eller under staten, utan de 3 000 brukningsenheterna med
jord och skog, i den mån som de av vederbörande lantbruksnämnder kan
finnas utgöra underlag för att lösgöras och bli till livsdugliga enheter. Att
upplösa fideikommisskapitalen och fördela dem på många arvingar måste
bli en senare fråga.
Som det nu är talas det om fideikommisskapitalens låga förräntning när
de placeras i jord och skog. Från denna synpunkt framstår det som skäligt
att, i den mån som fideikommissinnehavet av godsen avvecklas i samband
med att arrendatorerna övertager gårdarna, möjligheten bör omprövas att
bereda arrendatorerna lån ur det lösgjorda fideikommisskapitalet till en låg
ränta och med minst tjugoårig amorteringstid. Uppenbarligen skulle även
en låg ränta på dessa lån ge en bättre förräntning på pengarna än nuvarande
placering. Att detta skulle innebära en förlängd avvecklingstid i fråga om
fideikommissen synes i sammanhanget icke vara av avgörande betydelse.
Oavsett sådana möjligheter synes det vara en stor jordpolitisk uppgift att
bringa denna fideikommissproblemets huvudfråga till en lösning som bevarar
de många livsdugliga brukningsenheterna med jord och skog i stället för
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 119
att släppa fram bolagsvälde och socialiseringssträvanden. Här synes erforderliga
resurser av arbetskraft och krediter böra ställas till förfogande i en
utsträckning som frågans räckvidd vid närmare omprövning kan visa erforderlig.
Jämväl i motionerna I: 575 och 11: 706 upptages frågan om förköpsrätt för
fideikommissarrendatorerna till behandling och yrkas, (under 3.), att riksdagen
i skrivelse till Ivungl. Maj :t måtte begära utredning och förslag om
förköpsrätt för arrendatorer, därest fideikommisset vid innehavarens död
skulle försäljas. I denna del erinras inledningsvis om fideikommissutredningens
förslag till åtgärder till tryggande av fideikommissarrendatorernas
ställning och om den under remissbehandlingen uttalade kritiken mot den
av utredningen föreslagna utformningen av arrendatorsskyddet. Mot den i
avvecklingslagen upptagna regeln om arrendeavtals giltighet mot förvärvare
av fideikommissegendom invändes, att den ej ger tillräckliga garantier mot
att arrendatorernas ställning försämras. Man måste, framhålles det i motionerna,
räkna med att en viss, icke obetydlig splittring av fideikommissegendomen
kan komma till stånd. Emellertid bör arrendatorerna inte av denna
anledning ställas i ett sämre läge. Den föreslagna regeln om arrendeavtals
giltighet mot förvärvare av fideikommissegendom bör därför kompletteras
med bestämmelser som ger arrendatorerna viss förköpsrätt till sina brukningsdelar,
därest dessa skulle avyttras.
Beträffande fideikommissarrendatorerna föreslås slutligen i motionerna
I: 572 och II: 699 (under I b), att riksdagen måtte besluta, »att som provisoriskt
besittningsskydd för fideikommissarrendatorerna må gälla, att arrendator,
som sedan minst tio år innehaft jordbruksarrende under fideikommisset
å undergård som ej är att räkna till stödjordbruk, vid arrendetidens
utgång skall äga rätt till nytt arrende för tid av fem år» i enlighet med vad
närmare i motionerna anförts.
I förevarande hänseende framhålles till en början i motionerna, att en avveckling
av fideikommissen måste befaras medföra minskad trygghet för fideikommissarrendatorerna.
Sedan i motionerna erinrats om fideikommissutredningens
förslag i hithörande fråga samt om den i propositionen nr 5 intagna
ståndpunkten till densamma, anföres följande.
Det bör givetvis hållas för sannolikt, att den sammanhållning av förvaltningsenheterna
som åsyftas i propositionen betyder mindre osäkerhet för
arrendatorerna än vid det avvecklingssystem som fideikommissutredningen
förordade. Det är emellertid ovisst i vilken utsträckning en sammanhållande
aktiebolagsbildning kan komma till stånd. Den inlösningsrätt som i
sista hand skall kunna förebygga uppdelning av egendomen skall vidare
utnyttjas endast i fråga om större jord- och skogsegendomar. Vad som materiellt
skall avses härmed är inte närmare preciserat i propositionen. Under
alla förhållanden måste man räkna med att avvecklingen av fideikommissen
i många fall kan komma att ställa arrendatorerna i otrygghet.
Vid den i propositionen föreslagna avvecklingen av fideikommissen skall
särskild hänsyn tagas till den nu näste efterträdaren i den fideikommissa
-
120 Sammansatta bcvillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1063
riska successionen. Näste efterträdaren skall nämligen före arv och testamente
tillförsäkras hälften av egendomen. Dessutom skall garanteras, att
på hans lott faller fideikommissets huvudgård med där förvarade samlingar
liksom också annan fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk.
Ett sådant hänsynstagande till successorn är enligt vår mening motiverat,
då denne i många fall särskilt utbildats för och varit inriktad på att
taga hand om fideikommissegendomen. Med samma rätt måste det emellertid
hävdas, att fideikommissarrendatorerna måste tillförsäkras ett tillfredsställande
besittningsskydd. Det är här ofta fråga om arrendatorssläkter,
som under generationer innehaft arrende under fideikommisset. Med den
stabilitet som kännetecknat fideikommissarrendena har arrendatorerna kunnat
räkna med fortsatt brukande som förhållandevis säkert. Den sociala arrendelagens
bestämmelser om optionsrätt och förköpsrätt ger visserligen ett
relativt tillfredsställande skydd även i förevarande fall, men häri innefattas
uppskattningsvis endast två tredjedelar av undergårdarna. Enligt vår mening
är det nödvändigt att ett effektivt besittningsskydd garanteras alla arrendatorer
å undergårdarna.
Under remissbehandlingen av fideikommissutredningens betänkande bär
framhållits, att någon särlagstiftning för fideikommissarrendatorerna inte
bör skapas. Vi delar i princip denna uppfattning. Målsättningen bör enligt
vår mening vara en allmän vidgning av options- och förköpsrätten. Genom
en sådan reform skulle med all sannolikhet ett tillfredsställande besittningsskydd
kunna skapas även för fideikommissarrendatorerna. Den nu arbetande
arrendelagsutredningen har enligt sina direktiv att överväga bl. a. tillämpningsområdet
för de sociala arrendebestämmelserna och därvid en förflyttning
uppåt av den nuvarande arealgränen, 50 hektar odlad jord. Vi förutsätter
att arrendelagsutredningen kommer att framlägga förslag i nämnda
syfte. Man måste emellertid räkna med att arrendelagsutredningens förslag
inte kommer att föreligga på avsevärd tid.
Med den otrygghet i besittningen som fideikommissens avveckling medför
för arrendatorerna är det därför enligt vår mening nödvändigt med ett
provisoriskt besittningsskydd för fideikommissarrendatorerna i avvaktan på
en allmän utvidgning av options- och förköpsrätten. Det av fideikommissutredningen
utarbetade särskilda lagförslaget torde inte helt kunna tillämpas
vid den utformning som avvecklingen givits i propositionen och synes för
övrigt såsom flera remissorgan framhållit medföra en administrativt alltför
komplicerad procedur. Enligt vår mening bör ett tillfredsställande besittningsskydd
för fideikommissarrendatorerna kunna uppnås genom bestämmelse
om att arrendator, som sedan minst tio år innehaft jordbruksarrende
under fideikommisset å undergård som ej är att hänföra till stödjordbruk,
vid arrendetidens utgång skall äga rätt till nytt arrende för tid av fem år enligt
de grunder som i tillämpliga delar gäller för de sociala arrendena.
Beträffande det i motionen I: 573 framförda yrkandet om avslag å propositionen
nr 5, vilket ovan redovisats under rubriken Avslagsyrkanden, uttalar
hovrätten för Västra Sverige, att arrendatorsskyddet utan tvivel framstår
som en i hög grad väsentlig fråga men att denna speciella synpunkt icke kan
tillåtas att ensam bestämma avvecklingsgången. Enligt hovrätten är det icke
motiverat att så radikalt omlägga denna, att fideikommissen skulle upphöra
först sedan arrendatorerna satts i tillfälle att övertaga de av dem brukade
gårdarna.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 121
Samtliga remissorgan, som uttalat sig i frågan om förköpsrätt för
fideikommissarrendatorerna, har avstyrkt införandet av ett sådant institut.
Arrendelagsutredningen konstaterar inledningsvis i sitt yttrande, att det
från både samhällets och den enskildes synpunkt är bättre om jordbrukaren
kan inneha sin jord med äganderätt än om han har den endast med nyttjanderätt,
men att det finns och kommer att finnas en grupp jordbrukare som
föredrar att vara arrendatorer. Enligt utredningen råder det för närvarande
stor efterfrågan på bärkraftiga arrendeställen. Utredningen fortsätter härefter:
Även
om det i och för sig skulle te sig angeläget att antalet självägande
brukare ökar, anser dock arrendelagsutredningen att fideikommissavvecklingen
knappast är rätta tillfället att förverkliga ett sådant syfte. Ser man fideikommissavvecklingen
från arrendatorssynpunkt, torde det visserligen vara
en vinning om arrendatorerna kunde beredas möjlighet att på fördelaktiga
villkor få äganderätt till arrendegårdarna. Det är emellertid svårt att se
hur en sådan lösning skall kunna genomföras utan att »jordägarens» intressen
åsidosättes. Man kan för övrigt fråga sig varför just fideikommissjorden
skall drabbas av en sådan allmän frilösning. Det finns ju också på andra håll
arrendatorer och arrendatorssläkter, som setat mycket långa tider på sina
arrendeställen och för vilka motsvarande skäl skulle kunna åberopas för en
frilösning.
Sedd från allmän synpunkt ter det sig i hög grad tveksamt om ens flertalet
av fideikommissens arrendegårdar verkligen är bärkraftiga och ägnade
att bestå för framtiden. Vid den av fideikommissutredningen gjorda undersökningen
hade sålunda 42 % av fideikommissens utarrenderade undergårdar
en areal av högst 10 hektar åker (SOU 1959: 40 s. 117 och 262). Fideikommissutredningens
siffror grundar sig på en år 1950 gjord undersökning.
Denna upptog 3 211 brukningsenheter (142 huvudgårdar och 3 069 undergårdar).
Av dessa var 3 076 (66 huvudgårdar och 3 010 undergårdar) utarrenderade.
Sedan nämnda undersökning gjordes har antalet utarrenderade
brukningsenheter minskat betydligt. Minskningen torde främst ha drabbat
de minsta enheterna. Alltjämt finnes dock även på fideikommissen säkerligen
ett förhållandevis stort antal brukningsenheter, som måste betecknas
som icke fullt bärkraftiga.
I anslutning till de synpunkter och förhållanden som nu berörts synes den
lösning av fideikommissfrågan som skisserats i motionen I: 573 i dag sakna
aktualitet och torde av hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen icke
böra väljas.
Jämväl Fideikommissariernas intresseorganisation framhåller, att antalet
arrendegårdar nedgått sedan år 1950; enligt organisationen med cirka en
tredjedel.
Liksom arrendelagsutredningen anser hovrätten över Skåne och Blekinge,
länsstgrclsen i Södermanlands län, Sveriges advokatsamfund och Fideikommissariernas
intresseorganisation, att fideikommissarrendatorerna icke bör
särskilt gynnas i förhållande till andra grupper av arrendatorer. Enligt intresseorganisationen
skulle ett genomförande av de i motionen I: 573 väckta
förslagen försätta fideikommissintressenlerna i ett vida sämre läge än om fideikommissen
skulle exproprieras.
122 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Vad därefter angår frågan om särskilt besittningsskydd för
fideikommissarrendatorerna har allenast arrendelagsutredningens majoritet
direkt förordat ett skydd som sträcker sig utöver det som föreslagits i propositionen
nr 5.
Övriga remissorgan, som uttalat sig i frågan, har avstyrkt ett mera långtgående
skydd än det som upptagits i förslaget till avvecklingslag.
Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att anledning kan finnas att avvakta
resultatet av arrendelagsutredningens arbete, men frågar sig om, med
tanke på risken för en uppdelning av fideikommissgodsen redan innan arrendelagstiftningen
hunnit reformeras, likväl provisoriska bestämmelser om
optionsrätt och förköpsrätt borde införas. Hovrätten finner emellertid ej en
sådan provisorisk lagstiftning för närvarande nödvändig. Till stöd för denna
ståndpunkt anför hovrätten, som härutinnan jämväl hänvisar till vad departementschefen
uttalat i frågan, att någon anledning knappast finns att
vänta avveckling av ett särskilt stort antal fideikommiss under de närmaste
åren, att i vart fall jordägarna måste avvakta utgången av arrendeperioden
innan de kan övertaga brukandet samt att genom fideikommissnämnden
möjlighet finnes att på ett tidigt stadium konstatera, om några för arrendatorerna
riskabla tendenser gör sig gällande vid avvecklingen av de olika fideikommissen.
Jämväl Sveriges advokatsamfund anser, att ny lagstiftning rörande arrende
bör avvaktas.
Arrendelagsutredningen anmärker i sitt yttrande i denna del inledningsvis,
att den enligt sina direktiv har att förutsättningslöst undersöka, hur i framtiden
tillämpningsområdet bör bestämmas för de sociala arrendereglerna,
samt att utreda frågan, hur större enhetlighet skall åstadkommas inom den
gällande arrendelagstiftningen. Utredningen anför därefter:
Om den pågående arrendelagsreformen skulle komma att medföra att bestämmelser
av socialt innehåll kommer att gälla även för vad som nu är ett
»icke-socialt» arrende kan även fideikommissarrendatorerna räkna med att
bli delaktiga av denna förmån. Skulle lagen däremot icke erhålla sådant innehåll,
är det å andra sidan i sin ordning att fideikommissarrendatorerna
behandlas på samma sätt som andra arrendatorer. Skulle mot vad som förmodats
de hittillsvarande fideikommissgodsen mera allmänt gå mot en
splittring och arrendatorerna till följd därav tvingas lämna sina gårdar, kan
det dock, såsom ock justitieministern uttalat (prop. nr 5 s. 156), bli aktuellt
att överväga särskilda regler till skydd för dessa arrendatorers befogade intressen.
Med utredningens utgångspunkter synes det också från principiell
synpunkt riktigast att eventuella åtgärder i sådan riktning får anstå till dess
effekten av såväl fideikommissreformen som framtida ändringar i arrendereglerna
kunnat avläsas.
Utredningen är emellertid samtidigt medveten om att en lagstiftning om
fideikommissavveckling särskilt i början kan komma att vålla arrendatorerna
svårigheter. Dessa hänför sig icke i första hand till ett ändrat rättsläge
utan till det rent faktiska förhållandet att man icke kan utesluta möjligheten
att en del arrendatorer, som skulle ha setat kvar på sina arrendegårdar,
om avveckling icke skett, efter en sådan kommer att nödgas flytta antingen
i omedelbart samband med avvecklingen (jfr 15 § i den föreslagna avveck
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 123
lingslagen) eller då den löpande arrendeperioden upphör. De antydda svårigheterna
är sådana att det synes motiverat att redan nu söka komma till
rätta med dem. Det torde också vara möjligt att finna en lösning på just detta
arrendatorsproblem utan att därmed föregripa resultatet av den pågående
arrendelagsreformen. För flertalet fideikommissarrenden gäller de sociala
arrendereglerna men åtskilliga lyder under arrendelagens allmänna bestämmelser.
Oavsett vilka lagregler som gäller för upplåtelsen, har dock arrendatorn
icke någon på lag grundad rätt att efter avtalsperiodens slut sitta kvar,
om jordägaren själv (eller vissa hans släktingar) vill bruka jorden eller jordägaren
i rationaliseringssyfte vill slå ihop arrendegården med en annan arrendegård.
Det finns därför anledning att räkna med att de sociala arrendereglerna
icke kommer att visa sig tillräckliga för att ge arrendatorerna erforderligt
stöd. Nämnda bestämmelser har ju ej heller tillkommit för att fungera
i en situation som den föreliggande. Därtill kommer det icke obetydliga
antal fideikommissarrenden, varå den sociala arrendelagstiftningen icke gäller.
Det kan därför enligt utredningens mening vara påkallat att söka mildra
verkningarna av den nya lagstiftningen genom bestämmelser som utan väsentligt
intrång i jordägarens intressen åtminstone övergångsvis bereder arrendatorerna
en viss trygghet i besittningen av arrendestället. Den som i dag
arrenderar fideikommissjord bör i framtiden, då lagstiftningen om fideikommissavveckling
hunnit bli känd till sina verkningar, i rättsligt avseende icke
behandlas annorlunda än den som arrenderar annan jord. Men med tanke på
den för såväl »jordägare» som arrendatorer ingripande och säregna situation
som bär föreligger, anser utredningen att man under en övergångstid, begränsad
till t. ex. fem år efter avvecklingslagens ikraftträdande, bör införa
eu rätt för jordbruksarrendator under fideikommiss som avvecklas att erhålla
förlängning av arrendet under en tid av högst tre år. Om en fideikommissavveckling
inträffar inom fem år efter avvecklingslagens ikraftträdande
erhåller sålunda arrendatorn rätt till förlängt arrende under exempelvis tre
år räknat från avvecklingen, om arrendet eljest skulle ha upphört under sistnämnda
tidsperiod. En sådan regel skulle således endast få betydelse i sådana
fall, där ej arrendet på grund av avtal eller eljest gällande lagregler blir
gällande längre tid. Vill arrendatorn icke utnyttja rätten att sitta kvar, bör
han dock ej kunna förpliktas därtill. Ehuru den föreslagna rätten icke kan
betecknas som en optionsrätt i vedertagen mening, synes arrendelagens bestämmelser
därom i tillämpliga delar kunna användas. Detta innebär bl. a.
att arrendenämnden om ej annat avtalats kommer att bestämma villkoren
för den förlängda upplåtelsen.
En ledamot av utredningen anser, att en fideikommissavveckling kan ske
utan andra bestämmelser av arrenderättsligt innehåll än vad som föreslagits
i propositionen nr 5.
Inlösen m. in.
Större jord- och skogsegendomar
I motionen II: 700 föreslås riksdagen besluta, att 16 § i förslaget till lag
om avveckling av fideikommiss skall utgå samt att motsvarande ändringar
skall göras i fråga om hänvisning till paragrafen. Till stöd för motionsyrkandet
åberopas sammanfattningsvis betänkligheter mot atl införa eu ny
124 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
expropriationsgrund utan att konsekvenserna därav blivit noggrant utredda
genom sedvanligt remissförfarande. I motiveringen anföres i övrigt:
Den föreslagna bestämmelsen om tvångsinlösen återfinnes ej i fideikommissutredningens
förslag och har således icke blivit föremål för remissbehandling.
Departementschefen har på sid. 153 ff i propositionen närmare utvecklat
sina synpunkter på inlösningsfrågan. Enligt 16 § avser bestämmelsen
möjlighet till inlösen av fast egendom på vilken bedrives jord- eller skogsbruk
av sådan storlek, belägenhet och beskaffenhet i övrigt att dess bevarande
som en enhet är av betydande allmänt intresse. Man får av ordalagen
intrycket att det främst gäller att hindra att rationella brukningsenheter
onödigtvis splittras. Av departementschefens motivskrivning framgår dock
att även andra allmänna intressen kan komma att beaktas. Där talas om
naturvårdsintressen och behov av fritidsområden, behov som förvisso är av
största betydelse, men som väl knappast skall tillgodoses genom tvångsåtgärder
beträffande detta speciella slag av fastigheter. (Jämför 1946 års lex
Bogesund).
Det talas vidare om, att det kan vara fördelaktigt för kronan att förvärva
sådana egendomar som drives rationellt. Om det blir fördelaktigt beror
dock mycket på lösesummans storlek som är förutsedd att bestämmas enligt
expropriationslagens regler. Denna medger ej några förmånspriser för
kronan.
Departementschefen antyder att lantbruksnämnderna kan ha intresse av
en sådan egendom för rationaliseringsverksamhet, men vad blir det då av
med önskemålet att bevara egendomen som en enhet. Kommunernas intresse
av att förvärva fritidsområden är uppenbart och kan måhända förenas
med önskemål att behålla en egendom samlad. Men departementschefens
därpå följande uttalande: »Även av andra skäl kan kommun önska
förvärva fideikommissegendom» är av stort intresse. Kommunerna behöver
knappast förvärva egendom för att inneha och driva jordbruk. Däremot
kan givetvis finnas kommunalt önskemål att exploatera mark för
helårs- eller fritidsbebyggelse. Men hur går det då med den samlade enhet
som bestämmelsen avser att bevara?
Lagrådet har uppenbarligen varit mycket tveksamt i fråga om 16 § i lagförslaget
men ansett sig kunna godtaga bestämmelsen med hänsyn till önskemålen
att bibehålla viss egendom odelad, och att avsikten säges vara att
tillämpa bestämmelsen endast i undantagsfall.
Motionerna I: 575 och II: 706 innehåller bl. a. en allmän hemställan om
beaktande av i motionerna anförda synpunkter. I förevarande sammanhang
torde böra nämnas, att motionärerna velat kraftigt understryka, att inlösningsrätten
enligt 16 § förslaget till avvecklingslag endast bör vara en undantagslösning
och att det i och för sig icke är önskvärt att de ifrågavarande
jord- och skogsegendomarna kommer i statens ägo.
I motionerna I: 572 och II: 699 hemställes (nnder I a) att riksdagen måtte
besluta, »att vid inlösen av fideikommissegendom må gälla, att egendomen
tillföres vederbörande lantbruksnämnd för disposition efter jordpolitisk
prövning enligt motionens syfte».
Härjämte hemställes i sistnämnda motioner (under III) »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att. i bolagsordning för aktiebolag
med tillskott av fideikommissegendom jämväl må stadgas, att över
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1003 125
låtelse av fast egendom från bolaget må underställas vederbörande lantbruksnämnd
för jordpolitisk prövning».
I motiveringen till dessa yrkanden anföres i huvudsak följande.
Argumenteringen i propositionen för bibehållande av nuvarande förvaltningsenheter
är enligt vår mening inte i alla delar invändningsfri. Eu uppdelning
av förvaltningsenheterna på flera självständiga brukningsenheter
torde tvärtom i många fall vara till gagn för en rationell drift. En systematisk
inriktning på en sådan uppdelning kan emellertid i vissa fall befaras
medföra åtminstone tillfälliga rubbningar i ortens näringsliv. Hänsyn till
den kultur och tradition, som fideikommissen representerar, kan också motivera
en strävan att bibehålla nuvarande förvaltningsenheter. Frågan om
den lämpliga förvaltningsenheten torde därför böra bedömas i varje särskilt
fall för sig. Det får ankomma på fideikommissnämnden att söka främja
den mest tillfredsställande utformningen. För de fall, då en sammanhållning
av nuvarande förvaltningsenhet framstår som angelägen, bör i
sista hand möjligheter till inlösning vara av värde.
Rätten till inlösning skall enligt propositionen tillkomma kronan och
kommun som Kungl. Maj :t bestämmer. Avsikten är i första hand att domänstyrelsen
skall få möjlighet att förvärva sådan fideikommissegendom.
Härvid skulle även beaktas naturvårdsintressena och det alltmer framträdande
behovet av tillgång till fritidsområden. Det sistnämnda skulle vara
av intresse även för kommunerna, som dock skulle kunna få förvärva fideikommissegendom
också av andra skäl. Vid inlösningsförfarandet skall
enligt propositionen kontakt även tagas med vederbörande lantbruksnämnd.
Den målsättning som sålunda angivits för inlösningsförfarandet med
avseende på fritidsområden och kommunernas markbehov kan visserligen
sägas komma i viss konflikt med den förut angivna målsättningen att förvaltningsenheten
skall bevaras orubbad. På den punkten har vi dock ingen
anmärkning att göra. Vi kan emellertid inte godtaga som någon allmän
regel, att fideikommissegendom vid inlösning i första hand bör tillföras
domänverket. En ökning av det statliga jordinnehavet måste enligt vår
mening motverkas. I första hand bör i sådana fall prövas möjligheterna
av att bevara jorden i enskilda brukares ägo. Såsom föreslagits i propositionen
bör det ankomma på fideikommissnämnden att ta initiativ till inlösningsförfarande
som befinnes erforderligt. Fideikommissegendomen bör
emellertid tillföras vederbörande lantbruksnämnd som bör ha att pröva
hur förvärvet bör kunna nyttiggöras på bästa sätt ur jordpolitisk synpunkt.
Härvid bör givetvis de ovannämnda naturvårds- och fritidsområdesintressena
liksom kommunernas behov i övrigt kunna beaktas på tillfredsställande
sätt. Men därutöver bör målsättningen vara, att fideikommissegendomen
skall användas till lämpliga självständiga brukningsenheter i enskild
ägo och till komplettering av sådana fastigheter, som behöver tillföras
jord eller skogsmark.
Det förutsättes i propositionen såsom framhållits, att i bolagsordning
bestämmelse skall ingå om att överlåtelse av fast egendom från bolaget
inte skall få ske utan Kungl. Maj:ts medgivande. En sådan bestämmelse
är enligt vår mening en värdefull garanti, men även sådana överlåtelser
bör underkastas jordpolitisk prövning av vederbörande lantbruksnämnd.
I bolagsordningen bör sålunda ingå bestämmelse härom.
I flera av remissyttrandena framhålles i olika sammanhang all inlösen
av fast egendom enligt It) § avvecklingslagen kan ifrågakomma endast i
undantagsfall. Länsstyrelsen i Örebro lån förutsätter särskilt att 10 i; i vad
126 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
den avser avstående av egendom till kommun kommer att tillämpas med
återhållsamhet. Fideikommissariernas intresseorganisation uttalar i anslutning
till motionen II: 700, att intresset för kommunerna att förvärva
sådan egendom varom är fråga kan vara dikterat av en önskan att — i
stället för att bevara egendomen som en enhet — exploatera densamma för
uppdelning i tomter för permanent bosättning eller fritidsbebyggelse. Organisationen
föreslår att orden »eller till kommun, som Konungen bestämmer»
får utgå ur 16 §. Riksförbundet Landsbygdens folk går längre och motsätter
sig bestämt en inlösenrätt för det allmänna. I den mån de till fideikommissen
berättigade av ekonomiska eller andra skäl ej skulle anse sig kunna
driva jord- och skogsbruk i bolagsform, bör enligt förbundet den regeln
gälla, att egendomarna får disponeras för fri försäljning, givetvis med beaktande
av gällande förbuds- och förvärvstillståndslagar. Utredning härom
och förslag till frågornas lösning kan, anför förbundet, ske genom den föreslagna
fideikommissnämnden och då naturligtvis i samråd med lantbruksnämnderna
och andra i dessa avseenden verksamma myndigheter. Hovrätten
över Skåne och Blekinge framhåller däremot, att ett antagande av förslaget
till avvecklingslag bör bygga på den förutsättningen att Kungl. Maj :t
kan påräkna riksdagens medverkan till sådan medelsanvisning som i framtiden
kan vara behövlig för att förordnande om inlösen enligt 16 § — samt
17 § — skall kunna meddelas, då egendomen ej på annat sätt kan skyddas.
Förenämnda i motionerna I: 572 och II: 699 under I a och III upptagna
yrkanden har ej tillstyrkts av någon av de remissinstanser som yttrat sig
däröver, nämligen de i ärendet hörda hovrätterna, länsstyrelserna i Södermanlands
och Malmöhus län samt Fideikommissariernas intresseorganisation.
Svea hovrätt anför:
Den i 16 § av förslaget till avvecklingslag upptagna inlösningsrätten är
icke avsedd att komma till användning annat än i undantagsfall och det
kan förutsättas, att inlösen av ett större jordbruksfideikommiss icke kommer
att äga rum utan att frågan om vad som skall ske med jordegendomarna
noggrant utretts, bland annat genom hörande av lantbruksnämnden,
samt att, därest inlösen sker, nämndens befogade önskemål kommer att
tillgodoses. Vad som i propositionen nr 5 uttalas i frågan (sid. 154) ger
icke stöd för antagande, att det skulle finnas något syfte att tillföra domänverket
jordegendomar. Det i motion 11:699 under I. a) framställda förslaget
kan därför icke tillstyrkas. — Vid det förhållandet, att i 1 § jordförvärvslagen
stadgas, att jordbruksfastighet icke må genom bl. a. köp eller
byte förvärvas utan lantbruksnämndens tillstånd torde det i samma motion
under III framlagda önskemålet redan vara tillräckligt tillgodosett.
Hovrätten för Västra Sverige erinrar om att stadgandet i 16 § är avsett
för vissa undantagsfall, där uppgörelse ej kan träffas mellan fideikommissintressenterna
och starka allmänna intressen talar för att egendomen sammanhålles.
Hovrätten anför därefter:
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 127
Inlösningsrätten skulle på detta sätt bland annat tillgodose det jordpolitiska
intresset, att en rationellt utformad driftsenhet ej bör splittras. Motionärernas
syfte är däremot uppenbarligen icke, att hela egendomen genom
lantbruksnämndens försorg skulle överföras till en enda ägare, utan
att de olika gårdarna skola försäljas för sig och eventuellt uppdelas till stärkande
av ofullständiga jordbruk. Ett sådant resultat av bestämmelsens tilllämpning
skulle direkt strida mot dess ursprungliga ändamål, något som
synes särskilt olämpligt med tanke på att det allmännas tvångsrätt kan
komma att te sig som ett hårdhänt ingrepp mot fideikommissbodelägare,
som avse att åtminstone delvis behålla den inlösta egendomen inom släkten.
Ytterligare bör beaktas den begränsade rätt till tvångsförvärv i jordpolitiskt
syfte som för närvarande föreligger. De närmast jämförliga stadgandena
härom torde vara reglerna om expropriation för stärkande av ofullständiga
jordbruk i expropriationslagen 109 och 110 §§, vilka emellertid
äro avsedda att tillgripas blott i undantagsfall och med särskild hänsyn tagen
till de olägenheter av skilda slag som skulle tillskyndas fastighetens
ägare och brukare (jfr Prop. nr 75/1947 s. 239, 247). Av det sagda framgår,
att den lagändring motionärerna föreslagit kan möjliggöra tvångsingripanden
som sakna direkta motsvarigheter i nuvarande rätt. En lagstiftning
med sådan räckvidd bör under alla omständigheter bliva föremål för
mera ingående överväganden än i detta sammanhang är möjligt.
I Fideikommissariernas intresseorganisations yttrande framhålles, att inlösenförfarandet
icke är avsett att tillgripas för uppdelning av fideikommissegendom
i ett flertal brukningsenheter i enskild ägo. Motionärernas
huvudyrkande synes, enligt organisationen, bottna i en missuppfattning av
inlösenförfarandets konstruktion. Organisationen anför vidare:
Tänkbart är att motionärerna menar, att § 16 bör så omformuleras att
möjlighet till inlösen skall föreligga även då motivet är att egendomen bör
uppdelas i ett flertal självständiga mindre enheter. Mot en sådan utvidgning
måste styrelsen allvarligt reagera. Om en fideikommissegendom icke är av
den beskaffenhet som förutsättes i § 16 och sålunda icke i det allmännas
intresse bör bevaras som en enhet, kommer den säkerligen förr eller senare
att bli uppdelad, utan att särskilda åtgärder från det allmännas sida erfordras
för att påskynda en sådan utveckling. § 16 har tillkommit för att i
det allmännas intresse motarbeta sönderstyckningen av en fideikommissegendom,
icke för att främja en sådan utveckling.
Vidare föreslås, att i bolagsordningarna må stadgas, alt överlåtelse av
fast egendom från bolagen må underställas vederbörande lantbruksnämnd
för jordpolitisk prövning. Vad härmed åsyftas är svårbegripligt. Menar motionärerna,
att lantbruksnämnderna skall utöva beslutanderätten i dylika
ärenden i Kungl. Maj ris ställe? I så fall avstyrkes motionen bestämt. Om
avsikten däremot är att Kungl. Majri bör höra lantbruksnämnderna i ärenden
av denna beskaffenhet, torde det kunna förväntas, att sådant rådgivande
yttrande inhämtas utan att bolagsordningarna behöver innehålla föreskrifter
härom.
Kulturvärdena
Som förut nämnts innehåller motionerna 1:575 och 11: 706 hemställan
om beaktande av i motionerna anförda synpunkter. I anslutning till eu
redogörelse för de olika sätt, varpå de av Kungl. Majri framlagda förslagen
128 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
syftar till att skydda kulturhistoriskt värdefulla samlingar, framhålles i
motionerna, att det är svårt att överblicka om de föreslagna åtgärderna är
till fyllest. Motionärerna anför vidare:
Enligt vår mening bör man framför allt bygga på det intresse som finnes
hos de ifrågavarande fideikommissläkterna och se till, att de ekonomiska
konsekvenserna av att bevara samlingarna i sin miljö icke blir för betungande.
Därest samlingarna skulle mot lösen avstås till kronan, föreligger risk
för att de flyttas bort från sin ursprungliga miljö till förvaring på annan
plats. Då samlingarna ofta utgör en enhet med slottsbyggnaden m. m„ bör
den här skisserade risken så långt möjligt elimineras. Vi förutsätter att, om
inlösning skulle bli ett nödvändigt förfarande, föranstaltningar träffas för
att samlingarna skall kunna bevaras i sin ursprungliga miljö. I övrigt bör
erfarenheterna av den föreslagna lagstiftningen få ge vid handen om ytterligare
åtgärder för bevarande av de värdefulla samlingarna behöver vidtagas.
I motionen II: 709 hemställes (under l:o) att riksdagen ville besluta, att
mellan första och andra stycket i 17 § avvecklingslagen skall inskjutas följande
mening: »Innehåller samling föremål med affektionsvärde för vederbörande
släkt, må sådana föremål ej mot arvingarnas vilja beröras av
nyssnämnda inlösningsrätt för kronan.»
1 motiveringen, som är gemensam för detta yrkande och visst skatteförslag,
varför redogöres nedan, anför motionären bl. a. följande:
Förslaget till lag om avveckling av fideikommiss föreskriver i 17 §, att
samling av möbler m. in., som löper fara att skingras, skall avstås till kronan
eller kulturvårdande institution som Konungen bestämmer. Tyvärr är
emellertid därigenom problemet ingalunda löst.
Det är nämligen icke de enskilda föremålen som skapat de speciella kulturvärden
det här är fråga om; det är inte heller fideikommissinventarierna
som sådana som måste bevaras som en enhet. Lagförslaget bortser helt från
det allt annat överskuggande bekymmer som här pockar på sin lösning, bevarandet
av miljön, även om justitieministern på s. 156 i propositionen helt
flyktigt berör dennas betydelse.
Lösryckta från denna kommer samlingarna att bestå av ett antal olika
föremål utan annat värde än det rent marknadsmässiga. Det torde vara förhållandevis
få föremål som i sig själva har ett stort värde, antingen de finns
i ett hem eller ett museum. I sistnämnda institutioner torde f. ö. inlösta fideikommissamlingar
av utrymmesskäl till största delen komma att förvaras
i magasinsutrymmen.
I och med att samlingar bortföres från sin levande miljö spolieras kulturvärdena
oåterkalleligen. Det kan vara skäl i att från början göra detta
klart för sig, så att man ej förledes att tro att genom statens inlösningsrätt
en kulturbevarande utväg skulle ha öppnats som skulle göra det möjligt
att för all framtid rädda de kulturella värdena.
Man bör också hålla i minnet, att fideikommissinventarierna ofta för
att icke säga oftast av sina innehavare kompletterats utan att sträng skillnad
gjorts mellan fideikommiss och icke fideikommiss. I den mån de nya
tillskotten ej skriftligen uttryckligt tillagts fideikommisskaraktär — i så
fall före 1930 — har de åtföljt fideikommisset under fideikommissliknande
former genom testamente. Miljön har därigenom ej blivit fastlåst vid en
viss epok, utan varje generation har satt sin prägel därpå.
Det är genom vissheten att egendomen tack vare sin fideikommissegen -
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 129
skap kommer att stanna inom släkten som denna vård och förkovran av
kulturvärdena kommit till stånd. Hur ofta förekommer det t. ex. inte, att
en fideikommissarie kompletterar ett inkomplett bokverk genom nya inköp.
Vid en statsinlösen — med troligt slutmål i något KB:s magasinsutrymme
— skall ett sådant bibliotek åter splittras. Det blir på så sätt en stympad historia,
detta för övrigt även av det skälet att ett fideikommissbibliotek lika
litet som, såsom nyss nämnts, miljön i övrigt är »djupfryst» i den omfattning
det hade före 1930. Det underhålles och förnyas av tidigare nämnda
skäl.
När det gäller samlingar måste också beaktas att det här gäller ren privategendom,
i de allra flesta fall intimt förknippad med släktens historia
och varje föremål med sin speciella historia. Att, om en sådan samling löper
fara att delas mellan arvingarna, beröva släkten urgamla familjeklenoder,
som endast tack vare dess vård hållits samlade, synes mig vara direkt stötande
för rättskänslan. Det affektionsvärde som ligger i varje enskild sak
kan aldrig tillgodogöras av några andra än släktingar. I och med att miljön
skingras är alltså större delen av samlingarnas värde borta. Det finnes då
ingen anledning till att kronan skall ha större rätt till föremålen än arvingarna.
—
I motionerna 1:574 och 11: 698 hemställes att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i 17 § förslaget till lag om avveckling av fideikommiss att
tvist om lösesummans storlek vid inlösen av kulturföremål skall avgöras av
domstol. Till stöd för denna hemställan anföres i motionerna, att domstolsförhandlingarnas
offentlighet och domstolens möjligheter till bevisupptagning
erbjuder väsentligt större garantier för en rättvis värdering än det i
propositionen nr 5 föreslagna skiljemannaförfarandet.
Förhållandet mellan kulturföremål och miljö har
närmare berörts i några av remissutlåtandena. Chefen för nationalmuseum
anför sålunda bl. a. följande.
De problem, som avvecklingen av fideikommissinstitutionen medför för
de med fideikommissen förenade konst- och kulturhistoriska värdena bör
enligt mitt förmenande uppdelas i två kategorier.
Den första gäller sådana konstföremål som äger ett för landet betydande
värde, oavsett om de befinner sig i sin ursprungliga miljö eller icke. Som
regel rör det sig här om föremål där det rent konstnärliga värdet väger
tyngre än det kulturhistoriska eller om föremål av utomordentligt sällsynthetsvärde.
Dessa föremål är måhända icke så talrika, men i gengäld av så
mycket större värde vart för sig. Deras försäljning och utförande ur landet,
tidigare förhindrade av fideikommisslagen, skulle innebära en utarmning
icke blott av fideikommissmiljön, utan av landets icke alltför betydande
konstbestånd i allmänhet.
Samtidigt är det just dessa föremål som genom fideikommissens avveckling
först av alla måste råka i farozonen, enär eu försäljning av blott ett
eller ett par sådana konstverk skulle inbringa ett så betydande belopp att
det för ägaren väl kan befaras bli en ofrånkomlig frestelse att omsätta just
dessa i pengar, om han nödgas skaffa likvida medel för en egendoms iståndsättande
eller för att betala skattentskylder i samband med arvskiften eller
eljest.
Det förefaller uppenbart att staten i dessa fall icke kan undandraga sig
ansvaret för atl sådana skatter fortsättningsvis bevaras i landet, anlingen
5 llihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 3 avd. Nr 2
130 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
genom att enligt § 6 förordna om att fideikommissurkundens bestämmelser
skall kunna äga tillämpning tills vidare eller genom att begagna sin i § 17
angivna inlösenrätt.
Skulle föremålen i fråga vara av så stort allmänt intresse att de bör hållas
tillgängliga för en större krets av intresserade, är i princip intet att invanda
mot att de, efter en eventuell inlösning av staten, tillföres en offenthg
skådesamling. Någon risk för att de verkligt betydande konstverk det
här gäller skulle komma att gömmas i ett museimagasin, såsom befaras i
motion II: 709, föreligger knappast; snarare torde kunna förväntas att de i
ett museum alltid komme att återfinnas på hedersplats och här komma
större kretsar till godo än i privatägo. Under vissa förhållanden kan emellertid
av historiska eller andra pietetsskäl också en statlig deponering av
det inlösta föremålet i sin ursprungliga miljö vara en lycklig lösning.'' Det
väsentliga är under alla förhållanden att det icke tillätes gå ur landet och
att det blir föremål för betryggande sakkunnig vård.
Lmder förutsättning att staten, när det gäller denna kategori av föremål,
verkligen står beredd att taga de ekonomiska konsekvenserna av sin inlösenrätt
torde intet vara att invända mot den föreslagna lagtextens utformning.
Den andra och större kategorien utgöres av konst- och kulturhistoriskt
värdefulla föremål som otvivelaktigt bäst kommer till sin rätt om de får
vara kvar i sin ursprungliga miljö. I detta fall gäller det ej så mycket att
skydda enstaka föremål av högt konstnärligt eller sällsynthetsvärde som
fastmer miljön i dess helhet. Att också detta är ett nationellt önskemål betonas
med rätta i flera av motionerna.---
Riksbibliotekarien anför motsvarande synpunkter, tillämpade på böcker
och liknande material, samt understryker vikten av att samlingar kan bevaras
och vårdas i sin riktiga miljö med största möjliga tillgänglighet för
den vetenskapliga forskningen.
Styresmannen för Nordiska museet uttalar, att en bestämmelse om inlösen
av samling av kulturhistoriskt värde utan tvivel är av behovet påkallat
men sannolikt kommer att få betydelse endast i enstaka fall. Varken från
museernas eller bibliotekens sida torde finnas någon önskan att ur en sluten
miljö förvärva föremål, böcker eller handskrifter för att införliva dem
med sina samlingar. Styresmannen finner det angeläget, att man vid en
upplösning av fideikommissen tillser att landets samlade bestånd av konstoch
kulturhistoriskt värdefulla föremål icke lider avsevärd minskning. Om
en vidgad lagstiftning mot export av sådana föremål fråntager ägarna möjligheten
att på den internationella marknaden vinna avsättning för konstoch
kulturföremål som till fideikommissets upplösning varit skyddade i
annan ordning, kan fråga uppkomma, anför styresmannen, huruvida icke
kronan i vissa fall tvingas att av skälighetshänsyn begagna sin inlösningsrätt.
Under sådana omständigheter kan åtskilliga praktiska problem uppstå
beträffande förvaringen av de förvärvade föremålen. Om möjligt bör dessa
enligt styresmannens mening kvarbliva i sin gamla miljö men stå under
tillsyn av kulturvårdande institution.
Jämväl riksantikvarieämbetet framhåller, att en samling av det slag som
avses har sitt största kulturhistoriska värde i den miljö där den skapats.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1!)63 131
Hovrätten för Västra Sverige hyser vissa betänkligheter mot bestämmelserna
i 17 § avvecklingslagen. Härom anföres bl. a. följande:
Regler om tvångsförvärv av jämförlig anledning förekomma för närvarande
blott i expropriationslagen 1 § 12 och 108 § andra stycket. Dessa bestämmelser,
som gälla expropriation av kulturhistoriskt märklig byggnad,
ha emellertid i väsentliga avseenden en annan karaktär än det i propositionen
föreslagna stadgandet. Genom att de avse fast egendom, innebära de
i motsats till 17 § avvecklingslagen en garanti för att en hotad kulturmiljö
bevaras i oförändrat skick. Värderingen företages av domstol. Det kan också
framhållas, att fråga om expropriation blott kan väckas av riksantikvarien,
något som är ägnat att skydda byggnadens ägare mot opåkallade ingrepp;
de nämnda expropriationsbestämmelserna lära också enligt uppgift
av fideikommissutredningen (s. 147) år 1959 ännu icke ha kommit till användning
i något fall beträffande byggnad.
Enligt hovrättens mening är det önskvärt, att avvecklingslagen innehåller
regler om lösningsrätt såsom en sista utväg för det allmänna alt bevara
samlingar av kulturhistoriskt värde. De invändningar, som i motionerna nr
706 och 709 framförts mot bortförandet av samlingar ur deras levande miljö,
förefalla emellertid välmotiverade. Att döma av ett uttalande av departementschefen
(Prop. nr 5 s. 156) skulle en lösningsrätt med sådana följder
kunna tillgripas redan när tillfredsställande säkerhet icke kan skapas
för samlingens bevarande. En så vidsträckt tillämpning av 17 § synes kunna
medföra vissa risker för att samlingen i otid flyttas från fideikommissfastigheten.
Hovrätten ifrågasätter, om icke rätten till inlösen av samling för
förvaring på annan plats bör begränsas till fall, då bortflyttning kan ske
utan men för samlingens kulturhistoriska värde.
Som ovan nämnts framhåller hovrätten över Skåne och Blekinge, att ett
antagande av förslaget till avvecklingslag bör bygga på förutsättningen att
riksdagens medverkan kan påräknas för sådan medelsanvisning som i framtiden
kan vara behövlig för att inlösen skall kunna ske då egendomen ej
kan skyddas på annat sätt.
Förslaget i motionen II: 709 om rätt för ägare att från inlösen undantaga
föremål med affektionsvärde har tillstyrkts av hovrätten
för \''ästr<i Sverige, Fideikommissariernas intresseorganisation och Sveriges
advokatsamfund. Nämnda hovrätt anför:
I och för sig kunna väl de flesta föremål i en fideikommissamling antagas
ha visst affektionsvärde för släkten, varför den av motionären föreslagna
formuleringen kan komma lösningsrätten att mista en stor del av
sin belydelse; emellertid framstår det onekligen som stötande för rättskänslan,
om föremål med särskilt värde av angivet slag skulle flyttas ur
släktens besittning redan av den anledningen att samlingen i dess helhet
är alltför omfattande eller svårskött för att i längden kunna vårdas genom
släktens försorg i sin ursprungliga miljö. Att i sådana fall göra en uppdelning
med hänsyn till föremålens större eller mindre affektionsvärde synes
icke oförenligt med stadgandets förarbeten, där det framhålles att det ibland
kan bliva nödvändigt alt undantaga en del av samlingen (Prop. nr 5 s. 156).
Ur rättssäkerhetssynpunkt torde det dock finnas anledning att i lagtexten
införa eu uttrycklig regel alt föremål med särskilt affektionsvärde för fideikommissinnehavarens
släkt icke må inlösas mot fideikommissbodelägarnas
vilja.
132 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Intresseorganisationen framhåller, att det i och för sig vällovliga syftet
att i det allmännas intresse söka bibehålla en samling av särskilt kulturhistoriskt
intresse icke synes böra föranleda införandet av ett stadgande, som
i onödan gör intrång på det område, som bör skyddas enligt grundsatsen
om »privatlivets helgd». En från det allmännas synpunkt värdefull samling
bör kunna bevara denna egenskap, även om ur densamma avskiljes föremål
av affektionsvärde för släkten. Det saknas skäl, anför organisationen,
att i detta hänseende behandla släktingarna till en avliden fideikommissarie
sämre än andra medborgare.
I klart avstyrkande riktning går de yttranden över förslaget, vilka avgivits
av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt
riksarkivet.
Svea hovrätt anser, att alla till en samling hörande föremål av särskilt
kulturhistoriskt värde måste förutsättas vara av affektionsvärde för vederbörande
släkt och att därför en sådan ändring i 17 § avvecklingslagen som
föreslagits i motionen II: 709 skulle få till följd att paragrafen bleve verkningslös.
Jämväl Göta hovrätt befarar, att en rätt för arvingarna att hindra
inlösen kan komma att göra den föreslagna inlösningsrätten illusorisk. I
riksarkivets yttrande uttalas, att i 17 § avses det undantagsfallet att en
samling hotas av försämrad vård eller skingring. Att i sådant fall införa
en absolut vetorätt för arvingarna finner riksarkivet ej lämpligt.
I flera remissyttranden, bl. a. dem som avgivits av riksantikvarieämbetet,
riksarkivet och styresmannen för Nordiska museet framhålles, att de önskemål
som uppbär förevarande motionsförslag i praktiken kommer att bli
beaktade vid tillämpningen av 17 §, oavsett om förslaget bifalles.
Förslaget i motionerna I: 574 och II: 698 att tvist o in lösesu inni
a n s storlek skall prövas av domstol har tillstyrkts av hovrätten
över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Södermanlands län samt Fideikommissariernas
intresseorganisation. Hovrätten anför att det ej kan uteslutas
att något fall av inlösen med stöd av 17 § kan bli synnerligen uppmärksammat
och omstritt. Det synes då enligt hovrätten vara mindre lämpligt
att redan i lagen ha bestämt att ersättningsfrågan skall prövas av skiljemän.
Så bör få ske endast om parterna i vanlig ordning sluter ett skiljeavtal.
Eljest bör, om de ej enas, frågan prövas av domstol.
Övriga remissinstanser har, i den mån de berört motionsyrkandet, uttalat
sig i avstyrkande riktning eller förklarat sig ej kunna taga ställning.
Svea hovräit framhåller, att domstolarna är väl skickade att behandla be,
vis- och rättsfrågor, medan för värdering av kulturföremål framför allt
tordras en sakkunskap, som icke är allmänt företrädd bland landets domare.
Om värderingen överlämnades till domstolarna skulle dessa därför
icke kunna göra någon nämnvärd insats utan måste förlita sig på sakkunniga.
En skiljenämnd, där minst två av ledamöterna måste förväntas bli
sakkunniga, är därför enligt denna hovrätts mening bättre skickad för ifrågavarande
uppgift. Hovrätten för Västra Sverige finner det tveksamt om
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 133
icke — liksom vid tvångsinlösen av kulturhistoriskt märkliga byggnader —
exproprialionsregler böra komma till användning vid inlösen enligt 17 §.
Härför talar enligt bovrätten särskilt den omständigheten, att tvisten i åtskilliga
fall torde komma att röra betydande värden. Med hänsyn till de skäl
som anförts för propositionens ståndpunkt ( se prop. nr 5 s. 156 f) anser
sig dock hovrätten icke böra framställa någon erinran mot lagförslagets lösning.
I Sveriges advokatsamfunds yttrande avstyrkes motionsförslaget med
hänsyn till att värderingstvister tenderar att taga stora proportioner, då de
hänskjutes till domstol.
Den vid höstsessionen väckta motionen 1:784, vilken utmynnar i hemställan
att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 5 måtte beakta
vad i motionen anförts, innehåller följande.
Fideikommissen i Sverige bildar i många -- icke alla — fall kulturenheter
av ett värde som svårligen kan överskattas. Kultur tages här då i vidsträckt
mening och inrymmer alltså även natur och miljö. Den oro som alla
för vår kulturvård intresserade känner inför förslaget om fideikommissens
avveckling kom med särskilt eftertryck till uttryck vid Svenska museimannaföreningens
årsmöte i Kristianstad den 31 augusti i år, och de uttalanden
som därvid gjordes är närmast anledningen till denna motion. Från olika
håll underströks vid mötet att omistliga kulturvärden sätts på spel vid en
avveckling av fideikommissen och att det för de kulturvårdande intressena
är ytterst allvarligt om fideikommissen försvinner. I stället för att upplösa
fideikommissen och kulturmiljöerna borde statsmakterna inrikta sig på att
bevara och skydda dessa, framhölls det. Det kan tilläggas att de värden som
fideikommissen utgör under senare år har blivit kända för och uppskattade
av ett allt större antal medborgare. I samband med den ökade fritiden har
många fideikommissegendomar eller delar därav öppnats för allmänheten
och blivit populära utflyktsmål.
Det är vidare bekant att trots den upprustning som under senare år ägt
rum på ett flertal kulturella områden vårt lands centrala kulturvårdande
institutioner har att brottas med stora svårigheter såväl i fråga om lokaler
och personal som i fråga om möjligheter till anskaffning av väsentligt kulturmaterial.
Dessa lärda verk, bibliotek, arkiv och museer, får nu oavbrutet
uppleva att för forskningen ytterst betydelsefulla samlingar går dem förbi
utan att verken har de ekonomiska möjligheterna att förvärva dem i deras
helhet eller att inlösa ett visst urval — med risk för försäljning till utlandet.
Institutionernas statliga inköpsanslag möjliggör inte förvärv som höjer
sig över dagens behov; samtidigt är möjligheterna att utverka tillfälliga understöd
av statsmedel ytterst begränsade. I regel tvingas institutionerna i
stället att av privata fondmedel utverka inköpsbidrag, men även dessa vägar
är starkt begränsade. Denna dagens situation har en djup historisk förankring,
och det är betecknande att våra stora centrala kulturinstitutioner,
som t. ex. nationalmuseum och kung], biblioteket, i stor utsträckning är
uppbyggda genom privata donationer; på denna väg har dessa institutioner
utvecklat sig till internationellt välkända, rika fyndplatser för forskningen.
I detta läge har det emellertid för vårt lands arkiv, bibliotek och museer
känts som eu stor styrka alt i fideikommissen med deras väldiga skatter av
oersättliga böcker, handskrifter och konstverk ha fasta och pålitliga stödpunkter
för kulturlivet. I största utsträckning har också fideikommissägare
ställl sig ytterst förståelsefulla till forskningens och kulturvårdens önsk
-
134 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
ningar, krav och synpunkter. I en rad remissvar har chefstjänstemännen på
det kulturella området, riksarkivarien, riksbibliotekarien, riksantikvarien,
nationalmuseichefen in. fl., givit uttryck för sin stora oro för de faror som
fideikommissupplösningen kommer att innebära för vårt lands kulturella
liv.
I denna situation är det ett oavvisligt krav att statsmakterna på alla sätt
tillgodoser dessa kulturinstitutioners synpunkter. Det gäller givetvis främst
att skydda den fasta kulturmiljö som ett mycket stort antal av de ifrågavarande
egendomarna utgör. Urgamla boksamlingar, dyrbara arkiv, oersättlig
konstskatter, intressanta parkanläggningar och märkliga byggnadsverk
bildar redan genom enheten som kulturmiljö ett samlat värde av stor betydelse.
Vidare inrymmer var och en av dessa grupper ett ofta unikt forskningsmaterial
av stor betydelse även på det internationella planet.
En allvarlig brist i den nu föreliggande propositionen är att ovan anförda
kulturvårdande synpunkter endast i ringa utsträckning har tillgodosetts.
Fideikommissnämnden
I motionerna I: 574 och II: 698 hemställes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte besluta om sådana ändringar i 18 och 19 §§ förslaget till lag
om avveckling av fideikommiss, som motiveras av vad motionärerna anfört
beträffande dessa paragrafer.
Motionerna innehåller i nu avsedda delar huvudsakligen följande.
Beträffande 18 §:
I stadgandet ges fideikommissnämnden till uppgift att utreda bl. a. frågor,
som avses i 6 §. Av lagtexten framgår icke huruvida sådan utredning
skall ske efter anmodan från Kungl. Maj :t eller på nämndens eget initiativ.
Vi finner det angeläget att nämnden i detta stadgande uttryckligen tillerkännes
rätt dels att själv taga initiativ till utredning av fråga om tillämpande
av § 6, dels att hos Konungen göra framställning om tillämpning av
§ 6. Vi vill också uttrycka det önskemålet att Kungl. Maj :t vid utarbetande
av de särskilda föreskrifter som enligt § 19 skall ligga till grund för nämndens
verksamhet måtte ge densamma direktiv att snarast utreda i vilka fall
det kan vara angeläget att skydda viss fideikommissegendom genom tilllämpning
av § 6.
Beträffande 19 §:
I detta stadgande ges föreskrifter om fideikommissnämndens sammansättning.
Den skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. Departementschefen
uttalar (s. 184) att »ordföranden och vice ordföranden bör vara lagkunniga
och att i nämnden bör finnas företrädd erfarenhet av jordbruks-,
skogs- och kulturfrågor samt av fideikommissförvaltning». Nämndens uppgifter
blir så viktiga att vi finner det synnerligen angeläget att inom densamma
rymmes erforderlig sakkunskap på de av departementschefen
nämnda områdena.
Men vi betvivlar emellertid att den av departementschefen önskade sakkunskapen
kan bli tillräckligt företrädd inom eu krets av fem personer.
Med tanke härpå liksom på att även naturvårdsexpertis bör vara företrädd
i nämnden föreslår vi att den utvidgas till sju personer. Föreskrifterna om
den sakkunskap som skall vara företrädd i nämnden anser vi vidare rätteligen
höra hemma i själva lagtexten.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 135
I stadgandet föreskrives vidare att talan mot nämndens beslut ej må föras.
Departementschefen påpekar (s. 184) med rätta att en kategori av
frågor som nämnden har att avge beslut i slutgiltigt skall avgöras av Kungl.
Maj:t. I dessa fall är uppenbarligen en fullföljdsrätt ej erforderlig. Departementschefen
medger emellertid att det finns situationer där en besvärsrätt
kan vara motiverad.---
Vi kan inte finna att de av departementschefen för dessa fall anförda
argumenten, att krav på höga kvalifikationer bör ställas på nämndens ledamöter,
att nämnden själv kan ompröva sina beslut samt angelägenheten av
enkelhet och smidighet i handläggningen, är avgörande. Rättssäkerhetskravet
har i svensk rättstradition ansetts motivera en vidsträckt och långtgående
fullföljdsrätt i vad gäller nästan alla andra administrativa och jndiciella
myndigheters beslut — trots att krav på höga personliga kvalifikationer
liksom på enkelhet och smidighet i ärendenas och målens handläggning
förvisso gäller även beträffande dem. Med hänsyn härtill föreslår vi att
talan mot beslut av fideikommissnämnden skall kunna föras hos Kungl.
Maj: t.
De förslag angående fideikommissnämndens i n i t i a t i vr
ä t t in. in., som i förevarande motioner upptagits i anslutning till 18 §
förslaget till avvecklingslag, har helt eller delvis berörts i remissvar av
Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, länsstgrelsen i Södermanlands län, Fideikommissariernas
intresseorganisation samt Sveriges advokatsamfund. Samtliga yttranden
går i avstyrkande riktning. Såvitt gäller frågan om fideikommissnämndens
initiativrätt framhålles, att sådan rätt redan framgår av lagförslaget.
Önskemålet om direktiv för nämnden att snarast utreda, i vilka fall det kan
vara angeläget att skydda viss fideikommissegendom genom tillämpning
av 6 § avvecklingslagen, har särskilt kommenterats endast av hovrätten för
Västra Sverige, som finner det tveksamt om en sådan utredning kan vara
till större gagn med hänsyn till den tid som i många fall kan väntas förflyta
innan avveckling av fideikommissen kan förekomma.
Förslaget om en ökning av antalet ledamöter i nämnden
har tillstyrkts av riksarkivet, riksbibliotekarien, chefen för nationalmuseum,
länsstyrelsen i Södermanlands län och Fideikommissariernas intresseorganisation.
Länsstyrelsen i Örebro län inskränker sig till att tillstyrka
att även en representant för naturvården får ingå i nämnden.
Riksarkivet betonar, att genom en ökning av antalet ledamöter i nämnden
bl. a. del önskemålet kan tillgodoses att den i nämnden företrädda sakkunskapen
icke ensidigt inriktas på de museala intressena utan att där
också lämnas utrymme för arkivsakkunskapen. Med understrykande av
vikten av eu representation för biblioteksväsendet i nämnden vill riksbibliotekarien
såsom ett ofrånkomligt krav framhålla, att frågor rörande fideikommissens
bokskatter icke i nämnden enligt dess instruktion skall få
avgöras utan riksblibliotekariens hörande.
Chefen för nationalmuseum anser att nämnden bör bestå av sju i stället
för fem personer, så alt tillräcklig konst- och kulturhistorisk sakkunskap
136 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
blir representerad. I frågor rörande inlösen av särskilt dyrbara konstföremål
bör under alla förhållanden nämnden erhålla anvisning att infordra
yttrande av nationalmuseum.
I avstyrkande riktning har i förevarande del yttrat sig samtliga hörda
hovrätter och Sveriges advokatsamfund.
Hovrätten för Västra Sverige vill framhålla nämndens möjlighet att vid
sina utredningar erhålla biträde av olika myndigheter (jfr prop. nr 5 s.
159). Med hänsyn härtill synes det enligt hovrätten knappast erforderligt
att i själva nämnden inrymma all den sakkunskap, som erfordras för bedömningen
av vid avvecklingen uppkommande frågor, helst som en utökning
av ledamotsantalet i viss mån kan väntas tynga nämndens arbete.
Svea hovrätt framhåller jämväl, att en nämnd av fem personer är mera arbetsduglig
än en större nämnd.
Förslaget att lagen skall innehålla föreskrifter om sakkunskapen
inom nämnden har utan anförd motivering tillstyrkts av
länsstyrelserna i Södermanlands och Örebro län samt av Fideikommissariernas
intresseorganisation. Hovrätten för Västra Sverige har — utan att
uttryckligen tillstyrka förslaget — till stöd för detsamma påpekat, att bestämmelser
av ifrågavarande typ införts i åtskilliga liknande författningar,
bl. a. om hyresnämnd i 14 § hyresregleringslagen samt om boställsnämnd
och stiftsnämnd i 5 och 6 §§ ecklesiastik boställsordning.
Nämnda förslag har avstyrkts av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge samt Sveriges advokatsamfund. Svea hovrätt anför
härvid, att enligt hovrättens mening intet skulle vara vunnet med att
föreskrifter om sakkunskap intogs i lagtexten.
Vad slutligen angår frågan om rätt att föra t a 1 an mot f i d e i k o mmissnämndens
beslut, tillstyrkes motionsförslaget av Göta hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Södermanlands och
Örebro län samt Fideikommissariernas intresseorganisation. Hovrätten för
Västra Sverige anför härutinnan:
Såsom framgår av departementschefens uttalande i frågan (Prop. nr 5 s.
184) skulle en besvärsrätt icke vara betydelselös. Ett stöd för motionärernas
förslag är att i varje fall vid delade meningar i fideikommissnämnden det
kan framstå som obilligt att förvägra den förlorande parten talan mot beslutet;
detta gäller i synnerhet om tvistefrågan är av juridisk art och den
lagkunnige ordföranden tillhör minoriteten. Såsom i motionen framhållits,
utgör vidare förbudet mot fullföljd ett undantag från huvudregeln i svensk
administrativ process.
Liknande synpunkter anföres av Göta hovrätt. Länsstyrelsen i Örebro län
ultalar, att det synes lämpligt och bäst överensstämma med svenska rättsprinciper
att — även om behovet av besvär smöjlighet är i någon mån tveksamt
— talan får föras över nämndens beslut.
Förevarande motionsförslag avstyrkes av Svea hovrätt, hovrätten över
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 137
Skåne och Blekinge samt Sveriges advokatsamfund. Motivering utöver hänvisning
till de i propositionen nr 5 anförda skälen mot fullföljdsrätt förekommer
icke.
Skattespörsmål
De skattefrågor som upptages i motionerna gäller arvsskatten, inkomstoch
förmögenhetsskatterna samt vissa stämpelavgifter. Från skattesynpunkt
har frågan om associationsformer vid en avveckling av fideikommissen
tilldragit sig den största uppmärksamhet och i samband härmed
har andra associationsformer än aktiebolaget aktualiserats. Sistnämnda ämne
behandlas särskilt under rubriken Företagsformer.
Arvsskatten
I motionen 11:702 hemställes, att riksdagen, därest Kungl. Maj:ts förslag
om eu avveckling av fideikommissen vinner riksdagens bifall, måtte
besluta, att 9 § i det vid propositionen nr 26 fogade förslaget till förordning
om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss skall erhålla följande lydelse:
»Skatt skall utgå enligt den närmast före den 1 januari 1959 gällande tariffen
i 28 § arvsskatteförordningen.
Efterträdarandelen skall värderas och påföras skatt såsom nyttjanderätt.
»
Motionen innebär i första hand att skatt, icke blott å efterträdarandelen
utan även å övriga andelar som utgår av fideikommissboet, skall beräknas
enligt den närmast före den 1 januari 1959 gällande tariffen i allmänna
arvsskatteförordningen. Den i propositionen nr 26 föreslagna skattelindringen
i fråga om efterträdarandelen har — framhåller motionärerna — motiverats
med det allmännas önskemål »att hindra en alltför snabb eller långtgående
splittring av de från samhällsekonomisk synpunk viktigare fideikomissen».
Avgörande för frågan, huruvida egendomen skall kunna bibehållas
som en enhet, är emellertid icke blott storleken av den arvsskatt som
efterträdaren har att erlägga, utan storleken av den arvsskatt som kommer
att belasta egendomen i dess helhet, den skatt alltså inbegripen, som kommer
att åvila de personer som jämte efterträdaren blir berättigade till andelar
i egendomen. Utgöres arvet till övervägande delen av fast egendom,
utan stöd av något mera betydande fideikommisskapital, blir den fasta
egendomen det enda underlag varur medel till arvsskatten kan lagas. Storleken
av arvsskatten å den hälft av fideikommissboet som icke utgör efterträdarandel
kan då många gånger bli utslagsgivande i fråga om möjligheten
att för framtiden bibehålla egendomen som en helhet. Starka skäl föreligger
sålunda enligt motionärernas mening för att utsträcka tillämpningen
av den äldre tariffen till att gälla även vad som ärves ur den hälft av fidei
-
138 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
kommissboet som icke utgör efterträdarandel. I varje fall synes detta böra
ske vid det första arvfallet, alltså i samband med nuvarande fideikommissariens
frånfälle. Tvångsmomentet i avvecklingsförfarandet vid nuvarande
1''ideikommissariens död utgör ett ytterligare skäl för att vid detta tillfälle
iakttaga varsamhet i fråga om skattebelastningen.
Vad angår förslaget att skatten å efterträdarandelen skall uträknas så
som om egendomen tillfallit efterträdaren med nyttjanderätt anför motionärerna
bl. a. följande.
Visserligen erhåller efterträdaren — liksom siste fideikommissariens övriga
arvingar — sitt arv med full äganderätt. Emellertid torde många efterträdare,
i varje fall då fideikommissegendomen utgjorts av jord och skog,
komma att känna sig förpliktade att -— icke minst i det allmännas intresse
— bevara egendomen odelad under åtminstone en generation framåt. Därmed
blir efterträdarens faktiska skatteförmåga icke större än den som hittills
tillkommit en fideikommissarie. Hans möjlighet att sälja egendomen
och därmed på ett bekvämt sätt skaffa medel till arvsskatten existerar i
verkligheten blott på papperet (och inte ens det där fråga är om sådan
egendom som genom bolagsbildning skall hållas samman). Hans förvärv
genom arvet omfattar i realiteten rätten att under sin återstående livstid
åtnjuta egendomens avkastning.
Ett ytterligare stöd för en bestämmelse om arvsbeskattning såsom för
nyttjanderätt utgör det förhållandet att efterträdaren icke, som varje annan
arvinge i samma situation, kan åstadkomma en lindring i familjens
totala skattebelastning genom att avsäga sig arvet. I vanliga fall medför en
sådan arvsavsägelse, att arvet i stället fördelas på flera händer, med en
måhända avsevärd skattelindring som följd;---Efterträdarens andel
i arvet följer icke dessa normalregler. Avsäger han sig lotten tillfaller nämligen
denna oavkortad och med enahanda skattebelastning nästa man i den
i fideikommissurkunden stadgade successionsordningen.
Motionen II: 701 avser 10 § i förslaget till särskild arvsskatteförordning
och utmynnar i ett yrkande, att generell rätt till nedsättning av arvsskatt
skall tillerkännas nvtillträdande ägare av fideikommissegendom, där ägaren
förbinder sig att avsätta mot nedsättningen svarande belopp i en stiftelse
för skydd och vård av i egendomen ingående kulturvärden.
Till stöd för yrkandet åberopas inledningsvis att ett genomförande av
de i proposition nr 26 föreslagna bestämmelserna bl. a. kommer att medföra
att statsverkets inkomster av arvsskatt från fideikommissegendom under
en följd av generationsskiften kommer att ökas i betydande utsträckning.
I och med att fideikommissen avvecklas kommer nämligen framtida
förvärv att beskattas med utgångspunkt från egendomens fulla kapitalvärde
i stället för, såsom nu gäller, nyttjanderättens värde. Dessutom kommer
den lindring i skatteskalorna som för närvarande gäller i fråga om förvärv
av fideikommissegendom att framdeles endast bli tillämplig på efterträdarandelen
vid det första arvfallet, medan i alla andra fall de nya skalorna
blir generellt tillämpliga. Då det sammanlagda värdet av fideikommissen
är betydande, kommer dessa båda förändringar tillsammantagna
otvivelaktigt att medföra en betydande — enbart av avvecklingen föran
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1903 139
ledd — stegring av statsverkets inkomst av arvsskatt, i de flesta fall sannolikt
för flera generationsskiften framåt. Motionärerna fortsätter:
Om från den nu anförda synpunkten fideikommissens avskaffande kommer
att tillföra statsverket inkomstökningar av arvsskatt, bereder å andra
sidan frågan om bevarandet av de med fideikommissen förknippade kulturvärdena
det allmänna påtagliga bekymmer. Det är nämligen icke endast
privata intressen som härvid beröres. Tvärtom är det ett i hög grad allmänt
intresse att bevara de säregna, i många fall omistliga kulturvärden som
fideikommissinstitutionen skapat, kännetecknade av den kulturhistoriskt
värdefulla miljö som därigenom bevarats genom många generationer. Problemet
med dessa kulturvärdens och miljöers skyddande har enligt vår mening
i det framlagda lagförslaget om fideikommissens avveckling icke blivit
tillfredsställande löst.
Motionärerna anser, att — eftersom statsverket på grund av fideikommissens
avveckling kommer att tillföras väsentligt ökade inkomster av arvsskatt,
samtidigt som bevarandet av fideikommissens kulturvärden i hög
grad är av allmänt intresse — en möjlighet i detta sammanhang bör öppnas
att bereda skydd och vård åt dessa kulturvärden. Detta kan ske därigenont
att, om en avliden fideikommissaries arvingar avsätter medel i form av
stiftelse till kulturvärdenas skydd och vård, arvsskatten nedsättes med
motsvarande belopp.
I propositionen nr 26 (s. 36) antydes, erinrar motionärerna, i anslutning
till motiveringen för 10 § i förslaget till förordning om arvsskatt vid avveckling
av fideikommiss möjligheten av ett sådant förfarande. Uttalandet
synes motionärerna emellertid alltför restriktivt. Skattenedsättning i anledning
av stiftelsebildning borde generellt medgivas i alla de fall då nedsättning
av arvsskatt eller befrielse därifrån givits enligt 10 § första stycket.
Uttryckligt stadgande härom bör enligt motionärernas mening intagas i
nämnda paragraf.
Vad stiftelsen angår bör denna — framhåller motionärerna — stå under
offentlig kontroll och dess stadgar fastställas av Kungl. Maj :t. Stiftelsens
ändamål bör fastställas av Kungl. Maj :t efter fideikommissnämndens hörande.
Stiftelsen bör vara befriad från inkomst- och förmögenhetsskatt samt
från arvs- och gåvoskatt. Upphör av någon anledning ändamålet för sådan
stiftelse, bör dess behållna tillgångar användas enligt Kungl. Maj :ts
bestämmande.
Förslaget i motionen II: 702 angående beskattningen av and e1
a r i f i d e i k o in in i s s b o har uppmärksammats av ett par remissinstanser.
Sålunda tillstyrker Sveriges jordägareförbund och Fideikommissariernas
intresseorganisation förevarande motionsyrkande. Motsatt uppfattning
redovisas av Sveriges advokatsamfund, som hävdar att den omständigheten
att egendom haft fideikommissnatur inte synes böra medföra
att den skall ställas i särklass vid arvsbeskattning.
Vad angår yrkandet i motionen 11:701 om generell rätt till
nedsättning av skatt vid avsättning till stiftelse
140 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1!)63
i kulturfrämjande syfte avstyrkes detsamma av Svea hovrätt, som härutinnan
anför följande.
Vad arvsbeskattningen av fideikommissens kulturvärden angår förutsätter
hovrätten på grund av vad i proposition nr 26 å sid. 36 uttalas, att sådan
befrielse — helt eller delvis — från arvsskatt, som kan komma att beviljas
jämlikt 10 § förslaget till förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss,
kommer att omfatta icke blott den ur historisk, vetenskaplig eller
konstnärlig synpunkt värdefulla egendomen utan även det kapital i fast
eller lös egendom, vilket intressenterna kan komma att avsätta till en stiftelse
för att trygga vård och underhåll av den ur någon av nyssnämnda
synpunkter värdefulla egendomen. Härigenom är intresset av att sagda
synpunkter beaktas vid egendomens arvsbeskattning enligt hovrättens mening
tillräckligt tillgodosett. Däremot anser hovrätten att det skulle leda
för långt, om det i motionen II: 701 framställda förslaget bifölles, eftersom
förslaget medför att i de fall, då skattebefrielse — helt eller delvis — erhållits
enligt 10 § första stycket i förslaget, intressenterna skulle kunna
från all statlig beskattning undantaga en av dem godtyckligt bestämd del
av egendomen genom att avsätta densamma till en stiftelse för skydd och
vård av kulturvärdena. Detta synes icke ur någon synpunkt vara önskvärt.
Motionen avstyrkes även av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge
och länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen anför härutinnan
följande.
Motionärerna har ansett, att den ökade intäkt av arvsskatt, som skulle
tillkomma statsverket vid arvsskattens beräknande på ett fideikommissbo
i sin helhet under vissa förutsättningar bör kunna få avsättas till en stiftelse
med av Kungl. Maj :t fastställda stadgar, avsedd att genom sin avkastning
bereda möjlighet att bibehålla sådan fideikommissegendom av högt
kulturellt värde, vilken annars kunde löpa risk att skingras.
Länsstyrelsen, som i sitt remissyttrande över utredningens förslag i princip
anslutit sig till tanken att avsätta fideikommissmedel för kulturvärdenas
underhåll, förutsatte att åtgärden skulle utgöra eu form av släktförpliktelse
men med den väsentliga förändringen, att åtagandet baserades på ändrade
dispositionsförhållanden. Propositionen som avvisat tanken under hänvisning
till fonderingens tvångskaraktär, hänvisar till möjligheten för arvtagarna
att frivilligt avsätta medel till underhåll och vård av vissa kulturföremål
och till de möjligheter, som redan nu föreligger att medge befrielse
från eller nedsättning av skatt för kulturvärden. Motionens önskan
återigen förenar de frivilliga avsättningarna för stiftelsebildning med en
motsvarande generell sänkning av arvsskatten. Länsstyrelsen ifrågasätter
det lämpliga i en dylik undantagslagstiftning, som i grund och botten och
utan att man har något som helst begrepp om det slutliga resultatet innebär
en form av kvittning mellan fideikommissens arvingar och staten. Därest
motionärernas önskan till någon del kan tillmötesgås, bör det icke ske under
angivna generella former.
Däremot tillstyrkes motionärernas förslag av riksantikvarieämbetet, riksarkivet,
chefen för nationalmuseum, styresmannen för Nordiska museet,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges jordägareförbund och Fideikommissaricrnas
intresseorganisation. Angelägenheten att vårda och bevara de med
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 141
fideikommissen förknippade kulturvärdena liar i allmänhet varit vägledande
för dessa remissorgans ställningstagande.
Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter ett tillägg till 10 § första stycket
i den föreslagna särskilda arvsskatteförordningen, varigenom skattebefrielse
eller nedsättning enligt samma lagrum skulle kunna medgivas beträffande
egendom, vilken genom testamente eller gåvohandling eller avtal
mellan fideikommissnämnden och fideikommissboet avsatts med ändamål
att trygga vård och underhåll av sådana kulturföremål som i lagrummet
avses. Till stöd härför åberopar hovrätten bl. a. följande.
Hovrätten kan helt instämma i den i lagstiftningens förarbeten från
många håll betonade synpunkten, att bevarandet av kulturvärdena ur det
allmännas synvinkel utgör en av de mest väsentliga frågorna vid fideikommissens
avveckling. Av avgörande betydelse för intressenternas vilja och
förmåga att tillvarataga dessa värden lärer vara de skatterättsliga reglernas
utformning och för arvsskattens vidkommande särskilt den grad av liberalitet,
varmed 10 § förordningen om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss
kommer att tillämpas. Även om det kan anses befogat att i enlighet
med den nämnda bestämmelsen låta befrielse från eller nedsättning av skatt
inträda blott efter Kungl. Maj :ts beslut i det enskilda fallet, vill hovrätten
ifrågasätta, om icke stadgandet erhållit en väl restriktiv avfattning med
hänsyn till behovet av skattelättnader vid bildandet av stödstiftelser.
Enligt hovrättens mening torde starka skäl tala för att särskilt gynna
sådana bildningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser sig inte kunna tillstyrka att generell
rätt till nedsättning av arvsskatt tillerkännes nytillträdande ägare av fideikommissegendom,
där ägaren förbinder sig att avsätta mot nedsättningen
svarande belopp i en stiftelse för skydd och vård av i egendomen ingående
kulturvärden. Länsstyrelsen fortsätter:
Till fideikommissen inom Malmöhus län hör betydande kulturhistoriska
samlingar som bör bevaras. Redan i det till lagrådet remitterade förslaget
ävensom i den promemoria, som upprättats inom finansdepartementets
rättsavdelning i november 1962 angående skattefrågor vid avveckling av
fideikommiss, har framhållits att det finns anledning för det allmänna att
ställa sig positivt till olika initiativ, som syftar till att bevara existerande
kulturvärden i oförändrad miljö. Det påpekas samtidigt att staten inte
åtagit sig några direkta ekonomiska förpliktelser i fråga om vård av kulturellt
värdefull egendom i enskild ägo. Frågan om det stöd som det allmänna
bör lämna för vården av kulturvärdena, borde därför inte lösas enbart
för fideikommissens del utan torde få prövas i större sammanhang.
Det synes icke uteslutet att den föreslagna generella eftergiften av skatt
i samband med stiftelseavsättning skulle kunna motverka de ändamål som
avses. Frågan bör lämpligen kunna lösas från fall till fall. Länsstyrelsen
förordar därför för sin del alt lydelsen av det föreslagna författningsrummet
bibehålies, men att utskottet för sin del uttalar, att det får förutsättas
att vid den diskretionära prövningen av ansökningar om eftergift av skatt
motionernas syfte i möjligaste mån tillgodoses.
142 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Inkomst- och förmögenhetsskatterna
I motionerna 1:575 och 11: 706 framhålles — utan att särskilt yrkande
i denna del ställes — att frågan om den skattemässiga behandlingen av fideikommissaktiebolagen
bör bli föremål för omedelbar omprövning, om det
skulle visa sig att skattebelastningen i större utsträckning hindrar bolagsbildning.
Motionärerna understryker, som ovan nämnts, att det allmännas
inlösningsrätt endast bör vara en undantagslösning och att det i och för sig
inte är önskvärt att de ifrågavarande jord- och skogsegendomarna kommer i
statens ägo. Motionärerna anför vidare:
Det är för närvarande svårt att överblicka om departementschefen genom
sina övriga förslag har lämnat en tillräcklig garanti för en restriktiv
tillämpning av inlösningsklausulen. Framför allt gäller frågan om de skattemässiga
konsekvenserna lägger hinder i vägen för aktiebolagsbildning.
Den föreslagna befrielsen från lagfartsstämpel är en angelägen skattelättnad
ävensom den lindring i dubbelbeskattningen som föranledes av att bestämmelserna
i förordningen den 9 december 1960 med provisoriska bestämmelser
om beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings vinst
blir tillämpliga på fideikommissaktiebolagen. Vi utgår ifrån att de skattemässiga
fördelar som vinnes genom dessa regler även framgent kommer
de nämnda aktiebolagen till godo. De skattemässiga konsekvenserna av aktiebolagsbildningen
mildras också, som departementschefen ås. 18 i proposition
nr 26 påpekar, genom att hinder inte möter att vederlaget vid bolagsbildningen
delvis lämnas i form av reverser och då i varje fall efterträdare
i många fall torde bli anställd i bolaget mot lön som är avdragsgill
vid beskattningen.
I motionen II: 709 yrkas bl. a. (under 2:o) att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning om skattelindringar
för bevarande av ur kulturhistorisk synpunkt värdefulla miljöer. Motionären
tänker främst på förmögenhetsskatten och finner, att denna på
grund av de höga taxeringsvärdena, utan rimlig proportion till avkastningsförmågan,
blivit orimligt betungande. Om egendomen skall hållas samman
även efter fideikommissavvecklingen och om de nya ägarna inte som
andra genom frånsäljning av delar skall kunna minska arealen och därmed
lörmögenhetsskatten, ligger det enligt motionärens förmenande intet orimligt
i lättnader i denna skatt, t. ex. genom en avdragsrätt av olika grader
allteftersom fideikommissen i större eller mindre omfattning är tillgängliga
för allmänheten. Stiftelseformen anvisas som en annan utväg.
Flertalet remissinstanser intar en positiv hållning till föreliggande motionsyrkande,
antingen så att den föreslagna utredningen tillstvrkes eller
så att det mera allmänt anses att olika vägar bör prövas i syfte att bevara
ur kulturhistorisk synpunkt värdefulla miljöer.
Sveriges jordägareförbund framhåller, att vissa förhållanden i detta sammanhang
inte blivit tillräckligt beaktade, och ifrågasätter viss avdragsrätt
vid inkomsttaxeringen. Förbundet anför i denna del följande.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 143
Taxeringsmässigt gäller att avdragsrätt föreligger för underhåll av tillgångar
av fast natur (RN 1958: 1:9) men däremot icke för lösa kulturföremål.
Då det synes vara önskvärt att skapa ett effektivt skydd även för
dessa tillgångsslag synes gällande taxeringsbestämmelser utgöra ett hinder
härför. Önskvärt vore därför att avdragsrätten för underhåll utvidgades till
att gälla även för de lösa föremålen. Avvecklingsförslagets tvångsnatur bör
i detta sammanhang beaktas.
Fideikommissariernas intresseorganisation är fullt ense med motionären
om att kulturvärdenas framtida bibehållande kräver skattelindringar för
de härför ansvariga personerna. Denna fråga bör lösas i enlighet med vad
organisationen föreslagit i sitt yttrande över det inom finansdepartementet
utarbetade lagförslaget (jfr prop. nr 26 s. 16 f). Det är organisationens
bestämda uppfattning, att den viktiga frågan om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen
för utgifter, sammanhängande med vården av förevarande
kulturvärden, bör lösas i samband med avvecklingslagens genomförande
och sålunda inte — såsom departementschefen föreslagit (prop. nr 26 s. 18)
— skjutas på framtiden.
Kammarrätten finner syftet förvisso behjärtansvärt men ifrågasätter om
problemet bör och kan lösas på sätt i motionen antydes. Riksskattenämnden
anser, att den begärda utredningen inte är av starkare skäl påkallad
och framhåller därvid följande.
I motionen II: 709 beröras vissa frågor rörande förmögenhetsbeskattningen.
I anledning härav må erinras om att enligt 4 § förordningen om
statlig förmögenhetsskatt skola icke börsnoterade aktier vid förmögenhetsbeskattningen
upptagas till det värde, som aktierna kunna anses hava
betingat vid försäljning under normala förhållanden. Härav torde följa
att — om såsom apportegendom till ett aktiebolag överföres icke blott en
fideikommissfastighet utan även en kulturhistoriskt värdefull samling och
om i den av Kungl. Maj :t fastställda bolagsordningen för aktiebolaget föreskrives,
att samlingen icke må avyttras eller belånas — de i samlingen
ingående föremålen regelmässigt icke böra medräknas vid uppskattningen
av aktiernas värde i och för förmögenhetsberäkningen; i vart fall torde föremålen,
med hänsyn till inskränkningen i dispositionsrätten, vid värderingen
av aktierna böra medräknas allenast med ett starkt reducerat värde.
Det svncs riksskattenämnden önskvärt att till ledning för praxis ett uttalande
härom göres i utskottets utlåtande över motionen i fråga.
Länsstyrelsen i Södermanlands lön, som avstyrker motionsyrkandet, anser
det orealistiskt att tänka sig en lindring av förmögenhetsskatten genom
eu avdragsrätt av olika grader, allteftersom fideikommissen i större eller
mindre omfattning är tillgängliga för allmänheten. Att, vad beträffar förmögenhetsskatten,
utnyttja ännu en juridisk person vid sidan av bolagsformen
i samband med avvecklingen av fideikommissen anser länsstyrelsen
inte höra komma i fråga.
I den vid höstsessionen väckta motionen 1:786 hemställes
A. att riksdagen måtte
1) besluta ett tillägg till 4 § sista stycket förordningen om förmögenhets -
144 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
skatt av innebörd att vid värderingen av aktier i aktiebolag, bildade på
grundval av jord- och skogsfideikommissegendomar, dessa aktier skall upptagas
med ledning av den genomsnittliga avkastningen av realtillgångarna
i bolaget;
2) hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning i syfte att åstadkomma skattelättnader
för rörelsedrivande fåmansaktiebolag, som bildats för bibehållande
av fideikommiss, genom befrielse i vissa fall från dubbelbeskattning
eller annorledes; samt
B. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till den författningsändring
som erfordras för genomförande av förslaget ovan under A 1).
Som motivering för yrkandena anföres inledningsvis att det från samhällsekonomisk
synpunkt är angeläget att den förvaltningsgemenskap, som
fideikommissinstitutet möjliggjort, bibehålies även i fortsättningen; de relativt
stora driftsenheter som fideikommissegendomarna utgör skapar nämligen
förutsättningar för en rationellare drift och därmed även för en högre
produktivitet än som kan ernås i jämförliga mindre företag. Vidare anser
motionären, att en splittring av fideikommissegendomarna är förenad med
betydande olägenheter i kulturellt och socialt hänseende. Emellertid har —
framhåller motionären — någon närmare analys av de möjligheter, som
aktiebolaget erbjuder för tryggande av fortbeståndet av den nuvarande
egendomsgemenskapen, och särskilt då av dess förutsättningar i beskattningshänseende,
inte föregått propositionens framläggande. Inte heller synes
man ha övervägt att, om ett aktiebolag skall kunna existera och dess
verksamhet bedrivas, det är nödvändigt för bolagets ekonomi att ett icke
oväsentligt rörelsekapital står till förfogande. En ovillkorlig förutsättning
för att syftet med aktiebolagsformen skall kunna uppnås är enligt motionärens
mening att mera vittgående tillrättalägganden på skattelagstiftningens
område kommer till stånd än som föreslagits i propositionen nr 26.
Skatteavtappningen blir eljest så stor, att statsmakternas intentioner med
bolagsbildningen direkt motverkas. Genom de föreslagna åtgärderna kan
möjligen respektive egendomars fortbestånd som särskilda enheter klaras
för eu generation framåt, men icke därefter, då de nya arvsskattebestämmelserna
får full tillämpning.
Vad angår aktievärderingsreglerna så leder dessa enligt motionären till
att aktier i fåmansbolag, som äger jordbruk och skogsbruk, vid beräkningen
av den statliga förmögenhetsskatten genomgående åsättes värden, vilka
inte står i rimligt förhållande till avkastningen, något som i sin tur medför
att aktieägarens årliga skatt i förening med den progressiva inkomstskatten
tager en oproportionerlig del av inkomsten i anspråk. Därtill kommer
ytterligare att vid dödsfall länsstyrelsernas värdering ofta är ägnad
att påverka aktievärdena vid beräkningen av underlaget för arvsskatten. Vidare
framhålles att såvitt angår jordbruks- och skogsaktiebolag taxeringsvärdena
för bolagen tillhörande fastigheter är av avgörande betydelse för
fastställande av såväl substansvärdet som slaktvärdet. På grund av de höga
taxeringsvärdena på större jordbruks- och skogsegendomar ligger avkastningen
ej sällan så lågt som vid 2 å 3 procent av taxeringsvärdet.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 145
Härefter anför motionären följande.
Att på sätt gällande bestämmelser föreskriver upptaga aktierna i de på
grundval av respektive fideikommiss bildade aktiebolagen till värden, som
dessa kan anses ba betingat vid försäljning, måste icke blott leda till betungande
skattekonsekvenser för den enskilde utan även vara principiellt
felaktigt, eftersom det här är fråga om aktier i aktiebolag, vilka enligt den
av Kungl. Maj :t fastställda bolagsordningen icke får likvideras eller upplösas
utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Någon möjlighet att genom försäljning
utvinna slaktvärdet föreligger icke. Ifrågavarande aktier har därför icke
normalt saluvärde. Vid sådant förhållande bör en särskild specialregel givas
för värderingen av dylika aktier, förslagsvis i form av ett tillägg till 4 §
sista stycket förordningen om statlig förmögenhetsskatt, av innebörd, att
vid värderingen av aktier i bolag av denna kategori försäljningsvärdet icke
skall vara normerande, utan att i stället värdet skall upptagas med ledning
av den genomsnittliga avkastningen på realtillgångarna. Som utgångspunkt
för bedömningen kan därvid lämpligen tjäna det belopp, som Svenska Bankföreningen
ansett sig kunna godkänna som belåningsvärde. Vid fastställande
av avkastningsvärdet måste hänsyn tagas till de kostnadsförpliktelser,
som kan åvila bolaget för vård av kulturvärden i fast och lös egendom.
Det torde icke våra till fyllest att — såsom departementschefen tänkt sig
— riksskattenämnden utfärdar erforderliga anvisningar för beräkningen
av värdet av aktierna i ifrågavarande bolag. Utan en formlig lagändring är
nämligen riksskattenämnden bunden av den nuvarande huvudregeln om
försäljningsvärdet såsom normerande för värderingen.
Motionären anför vidare, att dubbelbeskattningen av bolagsvinsterna bereder
stora svårigheter för efterträdaren och övriga arvtagare att få medel över
för betalning av arvsskatt vid inträffade arvsfall. Det är visserligen möjligt
att mildra dubbelbeskattningens verkningar genom att efterträdaren blir
anställd i bolaget mot lön, som är avdragsgill vid bolagets beskattning, men
möjligheterna i denna del blir ofta begränsade. I vissa fall, såsom vid vederbörandes
omyndighet, låter det sig över huvud ej göra att på dylikt sätt
åstadkomma mildring i dubbelbeskattningen. Därtill kommer — framhåller
motionären — att om företagsledaren tar ut höga löneinkomster blir hans
marginalskatt också så mycket högre. Den s. k. 80-procentspärren för de
årliga personliga inkomst- och förmögenhetsskatterna är nämligen inte
alltid effektiv, eftersom dess verkan bl. a. begränsas av bestämmelsen, att
förmögenhetsskatten inte må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar
skatten å 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten. Å andra sidan
torde många gånger det av hänsyn till bolagets likviditet inte vara möjligt
för intressenterna att taga ut mer än begränsad lön ur bolaget.
Vidare anföres i motionen följande.
Problemet gäller därför framför allt huru vid inträffade arvsfall bolaget
tillkommande kapitalmedel skall kunna frigöras för fullgörande av betalningen
av den intressenterna åvilande arvsskatten utan alltför stora skatteavbränningar
dessförinnan. Detta problem torde icke kunna lösas med mindre
särskilda lättnader i beskattningsreglerna för ändamålet kommer till
stånd. Något måste uppenbarligen bär göras för att effektivt mildra verkningarna
av dubbelbeskattningen för ifrågavarande bolags del. Olika vägar
kan övervägas. En tänkbar lösning kan vara att medgiva utskiftning i eu
6 Bihatuj till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. Nr 2
146 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
eller annan form av bolags tillgångar utan skyldighet att erlägga utskiftningsskatt,
i den män de utskiftade medlen används för betalning av aktieägare
åvilande arvsskatt eller motsvaras av sådan skatt. Tanken är den att
aktieägaren skulle kunna i förhållande till sitt aktieinnehav för arvsskatteändainål
taga i anspråk i bolaget ansamlade vinstmedel utan skyldighet
att betala utskiftningsskatt därå; under tiden till skattskyldighetens inträdande
skulle dessa successivt samlade medel kunna disponeras som rörelsekapital
i bolaget. Innebörden av den föreslagna regeln bleve av allt att döma
allenast att aktieägaren skattemässigt komme i samma situation, som om
den av fideikommissets upphörande föranledda bolagsbildningen icke kommit
till stånd. Motivet för den ifrågasatta befrielsen från utskiftningsskatt
skulle ligga i den omständigheten, att det väsentligen är i det allmännas intresse
som bolagsbildningen i ifrågavarande fall kommit till stånd. Styrkan
av detta intresse markeras av den statliga inlösningsrätten, avsedd att användas
om intressenterna ej vill begagna sig av möjligheterna att i bolagsform
behålla egendomen; denna inlösningsrätt torde för släktintressenterna
merendels framstå som ett indirekt tvång. Det är att uppmärksamma, att
det i kraft av särskilda kungl. förordningar tidigare i ett par fall förekommit,
att befrielse från utskiftningsskatt för speciella ändamål medgivits. Ett
annat tänkbart alternativ är en liberalisering av reglerna i arvsskatteförordningen
om befrielse från eller nedsättning av arvsskatt. Möjligt är att andra
bättre lösningar kan åstadkommas. Frågan är otvivelaktigt av mycket komplicerad
teknisk natur. Hur den skall lösas fordrar närmare utredning. Med
hänsyn till dubbelbeskattningens konsekvenser för aktiebolagsformens användbarhet
för sammanhållande av de fideikommissegendomar inom skogsoch
jordbruket, som det här gäller, talar starka skäl för att en utredning av
frågan kommer till stånd.
Vissa stämpelavgifter
I detta hänseende beröres i motionerna två frågor, nämligen dels lagfartsstämpeln,
dels aktiebrevsstämpeln.
I motionerna I: 579 och II: 703 erinras om den föreslagna ändringen av
stämpelförordningen av innebörd att stämpelavgift inte skall utgå, då lagfart
sökes å fastighet, som tillskjutits i enlighet med lagen om avveckling
av fideikommiss. Motionärerna hemställer, att riksdagen måtte uttala, att
friheten från lagfartsstämpel är avsedd att bli bestående under hela avvecklingstiden
och inte bör, såsom departementschefen förutskickat i sin motivering,
betraktas som en tidsbegränsad åtgärd i syfte att påskynda aktiebolagsbildning
på grundval av fideikommissegendom (jfr prop. nr 26 s. 37).
Enligt motionärerna har man anledning antaga att aktiebolagsbildningen
i allmänhet eller i vart fall i stor utsträckning kommer att äga rum först
efter nuvarande innehavarens bortgång. Då många av de nuvarande innehavarna
är unga personer, kan tidpunkten för bolagsbildningen på detta
sätt komma att bli långt avlägsen. Även i det fall då den nuvarande innehavaren
beslutar att redan i sin livstid ombesörja bolagsbildning, kan det
bli fråga om ett ställningstagande som äger rum decennier fram i tiden.
Motionärerna anför vidare:
Ett beslut om aktiebolagsbildning kan icke fattas utan att ha föregåtts
av synnerligen noggranna överväganden, icke minst rörande de konsekven
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 147
ser som beslutet kan medföra när det gäller den årliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
Det skulle vara olyckligt om finansministerns uttalande
skulle erhålla den tolkningen, att endast den som håller sig framme i god
tid kan komma i åtnjutande av en med aktiebolagsbildningen förenad speciell
förmån, och detta sedan skulle föranleda mindre välbetänkta beslut
i en så viktig fråga som den föreliggande.
Än mindre tillfredsställande finner motionärerna det om farhågor i sådan
riktning skulle visa sig befogade. Även rättvisesynpunkter — framhåller
motionärerna — gör sig i detta sammanhang gällande. I samband med
avvecklingen bör alla berörda fideikommissarier i princip behandlas lika.
Ett uttalande i samma riktning som det här föreliggande motionsyrkandet
har tidigare berörts under föregående avsnitt om arvsbeskattningen. I motionerna
I: 575 och II: 706 framhåller motionärerna nämligen, att bl. a. den
föreslagna befrielsen från lagfartsstämpel är en angelägen skattelättnad.
De utgår ifrån att bl. a. denna förmån även framgent kommer fideikommissaktiebolagen
till godo.
I syfte att stimulera fideikommissariernas intresse för aktiebolagsbildning
framställes i de här förut omnämnda motionerna I: 579 och II: 703
jämväl ett yrkande att aktiebrev i bolag, vars aktiekapital helt eller delvis
erlagts genom tillskott av fast egendom, som tidigare utgjort fideikommiss,
skall vara fritt från stämpel.
Motionärerna framhåller, att då här är fråga om att bilda bolag med
jämförelsevis höga aktiekapital denna stämpelavgift för intressenterna innebär
en omkostnadspost att räkna med, på samma sätt som lagfartsstämpeln.
Särskilt med hänsyn till att det inte rör sig om en frivillig bolagsbildning
utan om en av fideikommissens avveckling framtvingad sådan anser
motionärerna billigheten kräva, att det allmänna avstår från denna pålaga
liksom från lagfartsstämpeln.
Flera av remissinstanserna har inte särskilt yttrat sig i förevarande del.
I övrigt har motionärernas önskemål vunnit stöd från Svea hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige, länsstyrelsen i Malmöhus län, Fideikommissariernas
intresseorganisation och Sveriges advokatsamfund. Uttryckligen biträder
Göta hovrätt allenast yrkandet om stämpelfrihet för aktiebreven.
Länsstyrelsen i Södermanlands län instämmer i motionsyrkandet beträffande
lagfartsstämpeln men anser däremot, att övervägande skäl synes tala
för att stämpelfrihet för aktiebreven inte bör införas. Hovrätten för Västra
Sverige framhåller i sammanhanget, att friheten från emissionsstämpel
endast bör avse aktier som utgives vid vederbörande aktiebolags bildande
eller på ett senare stadium i samband med tillskjutande av fideikommissegendom;
det förefaller inte hovrätten motiverat att på samma sätt medgiva
stämpelfrihet vid andra nyemissioner.
148 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
UTSKOTTETS YTTRANDE
Med fideikommissförordnande förstås numera i allmänhet ett förordnande,
enligt vilket viss egendom för all framtid skall bevaras ominskad och
följa en viss successionsordning. Förordnandet har vanligen tillkommit för
att gynna viss släkt eller vissa släkter. Fideikommissets bestånd förutsätter,
att innehavaren icke får överlåta egendomen eller belasta den med gäld.
För närvarande torde i vårt land finnas omkring 180 fideikommiss, varav
cirka 125 i fast egendom. I övriga västeuropeiska länder, där fideikommiss
i någon omfattning funnits, är dessa numera i huvudsak avvecklade.
Uppfattningen att fideikommissinstitutet icke överensstämmer med en
senare tids rättsuppfattning och samhällsförhållanden har i vårt land bl. a.
tagit sig uttryck i att redan år 1810 förbud införts mot instiftande av fideikommiss
i fast egendom. Inrättande av fideikommiss i lös egendom förbjöds
först genom testamentslagen av den 25 april 1930. Redan instiftade
fideikommiss berördes varken av 1810 års eller 1930 års lagstiftning.
Under de närmaste årtiondena kring sekelskiftet väcktes i riksdagen ett
flertal motioner, av vilka en del tog sikte på att alla fideikommiss skulle
upphävas, medan andra syftade till att befria jorden från fideikommissband.
År 1909 begärde riksdagen hos Kungl. Maj :t lagförslag om försäljning
av lantfastighet, som utgjorde fideikommiss, och 1914 års riksdag hemställde
om utredning angående upphävande av fideikommiss i såväl fast
som lös egendom. Flera förslag om avveckling av fideikommissen har därefter
tillkommit utan att frågan lösts.
Efter ett omfattande och grundligt utredningsarbete har särskilt tillkallade
sakkunniga, den s. k. fideikommissutredningen, år 1959 framlagt betänkande
med förslag till avveckling av fideikommissen. Betänkandet har
blivit föremål för remissbehandling och därefter lagts till grund för fortsatta
överväganden i frågan inom Kungl. Maj :ts kansli, vilka utmynnat i framläggandet
av förevarande propositioner.
Propositionen nr 5 innehåller förslag till lag om avveckling av fideikommiss.
Enligt lagförslaget skall fideikommiss i regel avvecklas, när nuvarande
innehavaren avlider. Egendomen skall då fördelas så att den som enligt
fideikommissurkunden är närmaste efterträdare till den avlidne innehavaren
erhåller hälften av egendomen, medan återstoden fördelas mellan den
avlidnes arvingar och testamentstagare. Avvecklingen skall ske under medverkan
av en särskild nämnd, fideikommissnämnden.
För att undvika följderna av en olämplig splittring av fideikommissegendomarna
föreslås, att aktiebolag skall kunna bildas på grundval av de större
jord- och skogsfideikommissen. Genom att aktiebolag bildas beräknas en
eljest föréliggändé risk för att arrendatorerna vid en avveckling skall rubbas
i sin besittning av arrendegårdarna väsentligen bli eliminerad. Härigenom
väntas också i många fall förutsättningar finnas att lösa andra problem
som sammanhänger med en avveckling av fideikommissen, nämligen
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 149
de anställdas pensionering, skyddet av kulturvärdena och naturvårdsintressena.
Den utväg som propositionen sålunda anvisar avser att bereda fideikommissintressenterna
möjlighet att bevara egendomen odelad inom släkten. Om
dessa emellertid inte vill begagna sig härav, avses det allmännas intresse att
undvika en splittring av egendomen i förekommande fall kunna tillgodoses
genom inlösningsrätt för det allmänna, avseende jord- och skogsområdena
samt betydande kulturvärden.
För rena undantagsfall innehåller propositionen en möjlighet för Kungl.
Maj :t att förordna, att fideikommiss tillsvidare skall få bestå. Särskilda regler
föreslås beträffande avvecklingen av s. k. atypiska fideikommiss.
I propositionen nr 26 framlägges förslag till de regler i inkomst- och arvsskattehänseende
m. m. som föranledes av fideikommissavvecklingen.
Utskottet har behandlat nämnda propositioner i ett sammanhang. I anledning
av propositionerna har inom riksdagen väckts ett stort antal motioner,
av vilka flertalet blivit föremål för remissbehandling.
I motionerna I: 576 och II: 704 samt I: 577 och II: 705 har yrkats avslag
å förevarande propositioner. I sistnämnda två motioner har därjämte förordats,
att Kungl. Maj :t, på sätt närmare angivits i motionerna, måtte genom
permutation medge tillstånd till avveckling av vissa fideikommiss. I motionen
I: 573 har yrkats att propositionen nr 5 i dess föreliggande utformning
icke måtte av riksdagen bifallas, medan i motionen I: 7S5 hemställts
att riksdagen måtte uttala, att nämnda propositioner för närvarande inte
kan antagas, ävensom att riksdagen måtte anhålla, att frågan om fideikommissens
avskaffande måtte ånyo underställas riksdagen då vissa, i motionen
angivna utredningar slutförts.
De i motionerna I: 576 och II: 704 samt I: bil och II: 705 framförda avslagsyrkandena
grundar sig i huvudsak på farhågor för att en fideikommissavveckling
skall få svåra verkningar i ekonomiskt och kulturellt hänseende.
I anledning härav vill utskottet uttala att, så långt nu kan bedömas, de
framlagda lagförslagen synes bereda möjlighet att genomföra en avveckling
med tillgodoseende i skälig omfattning av de allmänna och enskilda intressen
som kan beröras av avvecklingen. Med hänsyn härtill ävensom till vad
utskottet nedan anför angående frågor, som äger samband med de i berörda
motioner framförda synpunkterna, finner utskottet ej anledning tillstyrka bifall
till nu ifrågavarande motioner. Vid sådant förhållande föreligger ej heller
anledning ingå på vad i motionerna I: 577 och II: 705 yrkats rörande vidgad
tillämpning av Kungl. Maj :ts permutationsrätt.
Avslagsyrkandet i motionen 1:573 är motiverat med att frågan rörande
fideikommissarrendatorernas ställning borde lösas, innan den allmänna avvecklingen
av fideikommissen kommer till stånd. Av vad utskottet nedan
anför torde framgå, alt förevarande fråga, som visserligen i och för sig är
av vikt, ej har så stor räckvidd som antytts i motionen. Det synes utskottet
uppenbart, all de i motionen anförda synpunkterna ej kan tillåtas fördröja
genomförandet av den sedan lång tid förberedda avvecklingslagstiftningen.
150 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Beträffande motionen I: 785 får utskottet slutligen anföra följande. Visserligen
kan resultaten av de i motionen omnämnda utredningarna helt allmänt
få betydelse för en del frågor som aktualiseras vid en fideikommissavveckling.
Emellertid äger utredningarna ej sådant omedelbart samband
med de nu aktuella spörsmålen, att genomförandet av förevarande lagstiftning
bör anstå i avvaktan på slutförandet av dessa utredningar. I sammanhanget
bör även beaktas att fideikommissavvecklingen kommer att ske successivt
under en förhållandevis lång tidrymd. Utskottet finner med beaktande
härav ej anledning att på grund av vad i motionen anförts ställa genomförandet
av den nu föreslagna lagstiftningen på framtiden.
Under hänvisning till vad nu sagts får utskottet avstyrka bifall till motionen
I: 573, såvitt nu är i fråga, ävensom motionerna I: 576 och II: 704, I: 577
och II: 705 samt motionen I: 785.
Såsom ovan framgått har utskottet funnit de genom förevarande propositioner
framlagda förslagen väl ägnade att läggas till grund för ett slutligt
ståndpunktstagande från riksdagens sida till frågan om fideikommissens avveckling.
I den följande framställningen upptager utskottet under särskilda rubriker
vissa spörsmål som aktualiserats genom i ärendet väckta motioner eller
som eljest tilldragit sig utskottets särskilda uppmärksamhet. I den mån icke
annat framgår av vad utskottet nedan uttalar, har utskottet funnit sig kunna
lämna Kungl. Maj :ts förevarande förslag utan erinran.
Avvecklingslagens tillämpningsområde
I 1 § förslaget till avvecklingslag anges vilka rättsbildningar som avses
skola omfattas av lagstiftningen. Enligt nämnda lagrum skall fideikommiss,
som upprättats för obegränsad tid till förmån för medlemmar av en eller
flera släkter, avvecklas enligt vad i lagen sägs.
I motionerna I: 574 och II: 698 hemställes att ifrågavarande lagrum omredigeras
så, att det klarare framgår av detsamma vilka familjestiftelser
som skall falla under avvecklingslagen.
Oaktat uttrycket fideikommiss förekommer i ett stort antal lagar och författningar,
har någon legal definition av vad därmed skall förstås icke lämnats.
Med fideikommissförordnande menas emellertid som ovan nämnts i
allmänhet ett förordnande enligt vilket viss egendom för all framtid skall
bevaras ominskad och följa en bestämd successionsordning. Denna bestämning
motsvaras tämligen väl av innehållet i 1 § avvecklingslagen.
Enligt uttalande av departementschefen i samband med lagrådsremissen
skall under avvecklingslagens tillämpningsområde falla jämväl stiftelseförordnanden
eller förordnanden, i vilka såsom formell ägare till egendomen
insatts någon institution eller inrättning, därest förmån ur den med förordnandet
avsedda egendomen under obegränsad tid skall utgå enligt mekaniskt
verkande regler, som instiftaren uppställt. Jämväl fideikommissutredningen
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 151
förordade en sådan tillämpning. Såsom framgår av departementschefens vidare
uttalanden i hithörande fråga skall emellertid som ytterligare förutsättning
för lagens tillämplighet gälla, att det väsentliga syftet med förordnandet
är att tillgodose en kedja av släktingar. Emellertid skall lagen icke
tillämpas på exempelvis en stiftelse, vars avkastning skall utdelas inom viss
släkt efter behovsprövning eller under begränsat antal år tillfalla någon
av viss släkt. I den mån stiftelser och liknande rättsbildningar är att anse
som fideikommiss skall de enligt departementschefen i regel hänföras till de
atypiska fideikommissen, för vilka särskilda regler återfinnes i 38 § avvecklingslagen.
Enligt utskottet finns ej anledning till erinran mot att stiftelser eller fonder
i de av departementschefen angivna fallen föres in under avvecklingslagens
tillämpningsområde. Väl kan det, såsom ock uttalats i flera remissyttranden
i förevarande fråga, framstå som i och för sig önskvärt att gränsdragningen
mellan de stiftelser, som skall falla utanför lagen, och de beträffande
vilka lagen skall äga tillämpning, blir klar ävensom att denna gränsdragning
kommer till uttryck i lagtexten. Emellertid synes det utskottet i det
närmaste ogörligt att i en uttömmande och kortfattad lagbestämmelse närmare
ange vilka stiftelser som faller inom lagens tillämpningsområde. Enligt
utskottets mening synes ej heller större olägenheter vara förknippade med
att det överlämnas till rättstillämpningen att med ledning av departementschefens
uttalanden göra ifrågavarande gränsdragning. Härutinnan får utskottet
erinra om att, såsom hovrätten för Västra Sverige påpekat, motsvarande
lagstiftningsmetod tillämpats vid tillkomsten av 1930 års fideikommissförbud.
Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
I: 574 och II: 698, såvitt avser 1 § avvecklingslagen.
Tidpunkten för avvecklingen
Huvudregeln för fideikommissens avveckling återfinnes i 3 § avvecklingslagen,
enligt vilken fideikommiss skall, om ej annat stadgas i lagen, upphöra
när den som vid lagens ikraftträdande är innehavare av fideikommisset avlider.
Från denna huvudregel göres emellertid undantag för vissa speciella
fall eller viss typ av fideikommiss. Av 4 § framgår att i den mån förordnande
är giltigt enligt 1930 års lagstiftning sådant förordnande i princip icke
skall rubbas av avvecklingslagen utan upphöra först när det vid någon innehavares
död befinnes att den som står närmast i tur måste vara avlad
efter fideikommissets instiftande. I 5 § har upptagits en undantagsbestämmelse
som avser sådana fall då förbud föreligger mot samtidigt innehav av
flera fideikommiss. Därest innehavare, vid vars död fideikommisset eljest
skolat upphöra, frånträtt egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss
eller däri taga efterträdarandel jämlikt 7 § avvecklingslagen, skall fideikommisset
upphöra icke vid nämnda innehavares död utan först när
152 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
näste innehavare avlider. Regeln förhindrar att en väsentlig del av den till
de två fideikommissen hörande egendomen samlas inom en och samma
släktgren, vilket skulle strida mot föreningsförbudets syfte. I 37 och 38 §§
återfinnes undantagsregler, enligt vilka fideikommiss kan eller skall upphöra
efter förordnande av Konungen. Enligt 37 § må Konungen, därest fideikommiss
omfattar allenast egendom av ringa värde eller eljest synnerliga
skäl är därtill, på framställning av innehavaren förordna att fideikommisset
genast skall upphöra. 38 § avser de atypiska fideikommissen. Enligt detta
lagrum gäller för atypiskt fideikommiss att sådant alltid skall upphöra
vid den tidpunkt Konungen bestämmer, dock senast den 1 januari 1980. Nu
angivna undantagsbestämmelser har alla motsvarighet i fideikommissutredningens
förslag.
I 6 § avvecklingslagen gives en allmän bestämmelse om att Konungen
må, om fideikommissegendom har synnerligt kulturhistoriskt värde
eller eljest särskilda skäl är därtill, förordna att fideikommissurkundens bestämmelser
skall äga tillämpning tills vidare eller till dess i beslutet angiven
innehavare av fideikommisset avlider. Detta stadgande saknar motsvarighet
i utredningens förslag.
Till grund för stadgandet ligger överväganden om att även i andra fall än
då fråga är om atypiska fideikommiss sådana särskilda förhållanden kan
råda att en avveckling skulle medföra problem som svårligen kan bemästras
om icke möjlighet finnes till en prövning i det enskilda fallet. Departementschefen
har härvidlag syftat på svårigheten att på förhand bedöma vilka
verkningar en avveckling får från social och ekonomisk synpunkt samt för
kulturvården. Det kan i det enskilda fallet tänkas, framhåller departementschefen,
att de allmänna intressena blir bäst tillgodosedda genom att fideikommisset
får bestå. Som ett sådant fall anger departementschefen Skoklosters
fideikommiss. Även i något eller några andra fall kan enligt vad departementschefen
uttalat omständigheterna vara sådana att de allmänna intressena
blir bäst tillgodosedda, om fideikommisset tills vidare bibehålies. Departementschefen
betonar emellertid, att endast betydande allmänna intressen
av social, ekonomisk och kulturell art bör få leda till ett bibehållande av
fideikommiss. Under förutsättning att ifrågavarande dispensrätt utnyttjas
synnerligen sparsamt behöver denna rätt, anser departementschefen, icke
väcka principiella betänkligheter.
Utskottet finner uppenbart att en avveckling av fideikommissen bör ske
efter generella och enhetliga regler. Härför talar såväl principiella som
praktiska skäl. Den ovan lämnade redogörelsen ger vid handen att vissa speciella
undantag från huvudregeln ansetts nödvändiga. Mot den sålunda föreslagna
ordningen synes icke någon invändning kunna resas. Vad gäller frågan
om en mera allmänt utformad undantagsregel får utskottet anföra följande.
Allmänt vitsordat är att det finns fideikommiss som har synnerligen
stor ekonomisk och social betydelse bl. a. i det att en betydande del av ortsbefolkningen
direkt eller indirekt har sin utkomst av fideikommisset. Vissa
fideikommiss är även av sådan beskaffenhet att de representerar synnerli
-
Sammansatta hevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 153
gen stora kulturella värden. Enligt utskottets mening är det klart, att en allmän
undantagsregel bör stå till buds för det fall att allmänna ekonomiska,
sociala och kulturella intressen icke på annat sätt kan bli tillräckligt beaktade,
då avveckling aktualiseras. Detta behov har avsetts bliva tillgodosett
genom bestämmelsen i 6 §. Departementschefen har, såsom ovan redovisats,
i förevarande fråga intagit den ståndpunkten, att den föreslagna dispensmöjligheten
bör komma till användning endast i något eller några fall. Även utskottet
anser att, om den föreslagna lagens sylten skall fullföljas, tillämpningen
måste vara restriktiv.
Även om de utvägar, som i övrigt anvisats för motverkande av en från
allmän synpunkt icke önskvärd splittring av fideikommissegendom, i stoit
sett torde vara ändamålsenliga, kan det emellertid enligt utskottets mening
icke uteslutas, att i några fall, utöver vad departementschefen synes ha förutsatt,
ett behov kan uppkomma av att låta avvecklingen av fideikommisset
anstå i avbidan på gynnsammare förutsättningar. Med hänsyn härtill och till
ifrågavarande allmänna intressens utomordentliga vikt synes det utskottet
riktigast att vid antagandet av förevarande lagförslag förutsätta att ett något
vidgat utrymme för undantag kan bliva erforderligt. Härför talar även
den omständigheten att avvecklingen av fideikommissen kommer att sträcka
sig över en lång tidrymd. Utskottet anser således att nu berörda fall,
därest de representerar synnerligen betydande allmänna intressen av ekonomisk,
social eller kulturell art, bör kunna falla inom undantagsregelns tilllämpningsområde.
Den mening för vilken utskottet nu givit uttryck synes
väl förenlig med den föreslagna avfattningen av 6 §. Att på sätt som föreslagits
i motionerna I: 574 och II: 698 komplettera den föreslagna lagtexten
med exemplifieringar finner utskottet varken lämpligt eller görligt. Utskottet
får i förevarande sammanhang slutligen uttala, att vid prövningen av
visst dispensärende de av ärendet berörda intressenternas inställning till
frågan om fideikommissets bestånd i tveksamma fall bör kunna tillmätas
viss betydelse.
I motionerna 1:574 och 11:698 har jämväl yrkats att efterträdare och
övriga fideikommissintressenter måtte beredas möjlighet att träffa avtal om
att fideikommissets bestämmelser skall äga tillämpning under efterträdarens
livstid (prolongationsavtal).
Av vad härovan anförts framgår att utskottet anser, att fideikommissavvecklingen
i regel måste följa generella och enhetliga bestämmelser. I fråga
om typiska fideikommiss bör endast i vissa undantagsfall avsteg få göras
från den uppställda huvudregeln, att fideikommisset skall upphöra, när
den som vid lagens ikraftträdande är innehavare av fideikommisset avlider.
Utskottet har vidare intagit den ståndpunkten, alt vid prövning jämlikt 6 §
avvecklingslagen i tveksamma fall viss — men ej avgörande — hänsyn må
kunna tagas till intressenternas inställning till frågan om fideikommissets
fortbestånd. Av utskottets ställningstagande i förenämnda hänseende framgår
således att fideikommissintressenterna — även om de skulle vara eniga
— ej bör få råda över frågan om tidpunkten för avveckling av visst fidei
6t
liihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 and. Nr 2
154 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
kommiss. Utskottet avstyrker därför ifrågavarande motioner jämväl i no
förevarande del.
Som ovan nämnts innefattar 3 7 § avveck lin g slagen ett undantag
från den i 3 § angivna huvudregeln rörande tiden för upphörande av
fideikommiss. Ifrågavarande undantagsbestämmelse har införts med hänsyn
i första hand till att, då fråga är om fideikommiss som omfattar allenast
egendom av ringa värde, en avveckling enligt de allmänna reglerna kan bli
onödigt omständlig. I regel skall egendomen tillfalla innehavaren. Undantagsbestämmelsen
skall jämväl kunna tillämpas i andra fall, då synnerliga
skäl talar för en omedelbar avveckling. Enligt fideikommissutredningen, som
föreslagit förevarande bestämmelse, får det anses ligga i sakens natur, att
det i sistnämnda hänseende kan bli fråga endast om sällsynta undantagsfall,
såsom då efterträdare saknas och en tillämpning av 10 § avvecklingslagen
skulle medföra att egendomen till följd av föreskrift i fideikommissurkunden
skulle komma att tillfalla samtliga arvingar efter fideikommissets stiftare.
I motionerna I: 575 och II: 706 hemställes, att riksdagen måtte besluta sådant
tillägg till 37 § avvecklingslagen att fideikommiss, som uteslutande
består av kapital eller lösöre, skall upphöra vid fideikommissinnehavarens
död. Med yrkandet synes åsyftas att, då innehavare av sagda typ av fideikommiss
avlider, med egendomen skall förfaras såsom vid vanligt arvsfall
och att således avvecklingslagens bestämmelser om fördelning m. m. ej skall
bliva tillämpliga.
Enligt utskottets mening bör det icke komma ifråga att generellt låta de
rena kapital- eller lösörefideikommissen falla i huvudsak utanför de allmänna
avvecklingsbestämmelserna. Särskilt då fråga är om större kapitaleller
lösörefideikommiss skulle det mången gång kunna te sig orättvist att
låta dessa fideikommiss följa andra regler än dem som gäller för fastighetseller
blandade fideikommiss; även då fråga är om fideikommiss av förstnämnda
slag kan nämligen, såsom framhållits under remissbehandlingen,
efterträdaren ha berättigade krav på att få sina intressen i vederbörlig mån
tillgodosedda. Vidare måste beaktas att den föreslagna regeln skulle medföra
att Kungl. Maj :t i intet av de nu avsedda fallen skulle ha möjlighet att, med
anlitande av de åtgärder som i övriga fall står till buds, förhindra skingring
av värdefulla samlingar o. dyl.
Även om utskottet således ställer sig i princip avvisande till det i förevarande
motioner framförda förslaget, vill utskottet dock förorda, att bestämmelserna
i 37 § ej tillämpas alltför restriktivt. Särskilt då fråga är om kapitalfideikommiss
av tämligen begränsad omfattning eller lösörefideikommiss,
vars kulturella värde är av mindre betydelse, synes en tillämpning av 37 §
böra ifrågakomma.
På ovan anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna I: 575 och
II: 706, såvitt nu är i fråga.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 155
Företagsformer
I propositionen nr 5 anföres bl. a. att en avveckling av de stora jord- och
skogsfideikommissen i många fall kan medföra svårigheter av ekonomisk
och social karaktär, om inte i samband med avvecklingen åtgärder vidtages
för att bibehålla den nuvarande förvaltningsenheten. Den utväg, som i första
hand anvisas för att förhindra en från allmän synpunkt olämplig splittring
av de större fideikommissegendomarna, är aktiebolagsbildning. Sålunda skall
fideikommissinnehavare eller fideikommissbo — i vissa fall företrätt av
efterträdaren ensam — äga bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom.
Bolagsordningen skall fastställas av Kung]. Maj :t och får i regel
inte ändras utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Dessutom skall i bolagsordningen
vid behov intagas bestämmelser om förbud mot överlåtelse av fast egendom
och likvidation av bolaget utan medgivande av Kungl. Maj :t samt föreskrifter
om bundna aktier och hembudsskyldighet. Genom att den nuvarande
förvaltningsenheten vid fideikommissinstitutets avveckling i huvudsak bibehålies
genom en sådan aktiebolagsbildning påverkas, framhålles det i propositionen,
arrendatorernas förhållanden i relativt liten utsträckning. Därjämte
skapas förutsättningar för att på ett tillfredsställande sätt anordna
de anställdas pensionering, skydda kulturvärdena och tillgodose naturvårdsintressena.
Med hänsyn till de nackdelar, som är förenade med dubbelbeskattningen
av aktiebolagens vinster, ifrågasättes i motionerna I: 574 och II: 698, I: 575
och II: 706 samt I: 578 och II: 708 om inte även andra rättsliga former för
förvaltningen av fideikommissegendomen bör stå till buds. Främst hänvisar
motionärerna till möjligheterna att bilda handelsbolag eller kommanditbolag.
I de båda förstnämnda motionerna, som endast innehåller ett uttalande
i frågan utan särskilt yrkande i denna del, nämns även bildandet av ekonomisk
förening, exempelvis en speciellt konstruerad form av sambruksförening,
som en alternativ möjlighet. Yrkandet i motionerna I: 578 och II: 708
avser omedelbara lagstiftningsåtgärder rörande handelsbolagsformen, medan
motionerna I: 575 och II: 706 utmynnar i en hemställan om utredning
beträffande sistnämnda associationsform.
Många jordbruks- och skogsfideikommiss utgör stora, rationellt drivna
produktionsenheter, som spelar en betydande roll för orten i ekonomiskt och
socialt hänseende. Dessa fideikommiss driver ofta jämsides med jord- och
skogsbruket förädlingsindustri i inte obetydlig omfattning. Uppenbarligen
kan ett sönderbrytande av en sådan förvaltningsenhet medföra, alt driften
inte kan äga rum i rationella former med bl. a. sysselsältningssvårigheter
som följd. Med hänsyn härtill anser utskottet i likhet med departementschefen,
att det från såväl det allmännas som fideikommissintressenternas synpunkt
är angeläget, att en splittring av dessa förvaltningsenheter i möjligaste
mån förhindras. De åtgärder, som erfordras för att tillgodose dessa önskemål,
måste självfallet medföra viss offentlig kontroll och vissa inskränkningar
i de enskilda intressenternas rätt.
156 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Vad härefter angår valet av företagsform vill utskottet inledningsvis framhålla,
att det inte är avsett, att aktiebolag skall utgöra en exklusiv form för
sammanhallande av fideikommissegendomen. Avtal mellan intressenterna
torde även kunna träffas om samverkan i annan form än aktiebolag, under
förutsättning att tillräckliga garantier finnes för att egendomen inte skingras.
De motionsvis framförda förslagen om att på grundval av fideikommissegendomen
bilda handelsbolag eller kommanditbolag kan möjligen från beskattningssynpunkt
förefalla tillfredsställande. Det kan emellertid ifrågasättas,
om denna associationsform, som i första hand är avsedd för samverkan
mellan bestämda bolagsmän, innebär tillräcklig garanti för egendomens
sammanhållande på längre sikt. Utan en omfattande omarbetning av
gällande civilrättsliga lagstiftning torde det därför endast i undantagsfall
vara möjligt att för här ifrågavarande ändamål anlita handelsbolagsformen.
Gentemot förslaget i motionerna I: 574 och II: 698 att tillskapa en särskild
föreningsform för sammanhållande av fideikommissegendom kan riktas
samma invändningar som mot fideikommissutredningens förslag rörande
bygdelag. Även om hinder således i och för sig inte föreligger att utnyttja
alla de möjligheter, som allmän lag erbjuder, att till juridisk person överföra
fideikommissegendom, torde i valet mellan olika organisationsformer
aktiebolag i flertalet fall vara att föredraga. Utskottet vill i detta sammanhang
även framhålla, att aktiebolag sedan länge på ett flertal fideikommiss
befunnits vara en lämplig organisationsform för viss del av verksamheten.
Av det anförda framgår att utskottet för sin del inte anser handelsbolag
såsom en under alla förhållanden lämplig organisationsform för sammanhållande
av fideikommissegendom. Först sedan erfarenheter vunnits från
fideikommissavvecklingen, bör frågan om ytterligare eventuella åtgärder för
att undvika splittring av de större jord- och skogsfideikommissen övervägas.
De skattemässiga verkningarna av en aktiebolagsbildning har kommit i
förgrunden i flera av motionerna och i de remissyttranden, som av utskottet
inhämtats över desamma. I anledning härav vill utskottet framhålla, att
dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinsterna sannolikt inte kommer att få
så menliga följder som befarats från många håll. Sålunda uttalas i propositionen
nr 26, att verkningarna av dubbelbeskattningen i viss utsträckning
kan mildras genom att vederlaget vid bolagsbildningen delvis lämnas i form
av reverser. Hinder torde heller inte möta att delägarna i därför lämpade fall
innehar större delen av fideikommissfastigheterna med samäganderätt och
utarrenderar fastigheterna till ett driftsbolag, till vilket övrig fideikommissegendom
överföres. Därvid måste emellertid tillses, att i bolagsordningen
och arrendekontraktet intages bestämmelser, som skapar förutsättningar för
att driftsformen skall bestå under en längre tid. Man bör heller inte bortse
itrån, att nuvarande skattelagstiftning ger aktiebolag stora möjligheter att
av vinsten skattefritt avsätta medel till investeringsfonder och pensionsstiftelse,
göra nedskrivningar av varulager samt avskrivningar på maskiner och
inventarier. De möjligheter till konsolidering och självfinansiering, som
därigenom skapas, torde erbjuda betydande fördelar i ekonomiskt hänseen
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 157
de för fideikommissintressenterna-aktieägarna, särskilt om deras marginalskatt
— såsom i stor utsträckning torde bli fallet — är högre än bolagsskatten.
Värderingen vid förmögenhets- och arvsbeskattningen av aktierna i den
typ av aktiebolag, varom här är fråga, är av väsentlig betydelse vid bedömningen
av denna företagsforms lämplighet för sammanhållande av fideikommissegendomen.
Denna och vissa andra beskattningsfrågor, som har samband
med aktiebolagsformen, behandlar utskottet i det följande.
Enligt utskottets mening torde man för närvarande knappast ha anledning
befara att av enbart skattemässiga skäl aktiebolagsbildning inte kommer
till stånd genom frivilliga överenskommelser mellan fideikommissintressenterna
i de fall, då egendomens bevarande som en enhet är av betydande
allmänt intresse. Med hänsyn till att fideikommissavvecklingen kommer
att pågå under en avsevärd tidrymd, kan man likväl inte bortse ifrån
att väsentligt ändrade förhållanden kan uppkomma. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga
och vidtar de åtgärder, som erfarenheterna av kommande fideikommissavvecklingsfall
kan giva anledning till.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandena i motionerna
I: 575 och II: 706 i här berörd del samt i motionerna I: 578 och II: 708.
Arrendatorerna
Enligt 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen är arrende- och hyresavtal, som avser
annan fideikommissfastighet än huvudgård, gällande jämväl för annan
innehavare av fideikommisset än upplåtaren. Beträffande huvudgård däremot
gäller nyttjanderättsavtal endast för upplåtarens besittningstid jämte
därpå följande fardagstid. De sociala arrendereglerna, som avser brukningsdel
om högst 50 hektar odlad jord, är tillämpliga på undergård till fideikommiss.
För att en fideikommissavveckling ej skall få den verkan, att löpande arrendeavtal,
som avser annan fastighet än huvudgård, kommer att upphöra
i samband med avvecklingen, upptager 15 § avvecklingslagen en bestämmelse
av innebörd att, därest före fideikommissets upphörande arrendeeller
hyresavtal slutils beträffande sådan fastighet som ej är huvudgård,
avtalet i regel skall gälla jämväl i förhållande till den som erhåller egendomen
jämlikt avvecklingslagens bestämmelser. Ytterligare bestämmelser om
besittningsskydd för fideikommissarrendatorerna eller föreskrifter om förköpsrätt
för dessa har icke upptagits i Kungl. Maj :ts förslag.
Fideikommissutredningen, i vars förslag nyssnämnda bestämmelse upptagits,
förordade emellertid ett mera långtgående skydd för fidcikommissarrendatorerna.
Enligt utredningen kunde en avveckling av fideikommissen
förväntas leda till minskad trygghet för de arrendatorer — närmast de som
arrenderade undergårdar — vilka innehaft sina arrenden sedan tiden före
158 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
avvecklingslagen och vilka således med visst fog kunnat påräkna säkerhet
i sin besittning. Vid en avveckling kunde, enligt utredningen, siste innehavarens
arvingar vilja övertaga jord med äganderätt och i viss omfattning
bruka den själva. Vidare kunde en avveckling föranleda försäljning till personer,
som avsåg att själva bruka jorden. För att motverka eventuella ogynnsamma
följder av fideikommissavvecklingen borde därför vid sidan av de
allmänna bestämmelserna rörande arrende anordnas ett särskilt skydd för
fideikommissarrendatorerna. Detta skydd föreslogs så utformat, att arrendator
vid arrendetidens utgång skulle äga rätt erhålla nytt arrende för eu
tid av fem år, såframt icke tillfälle bereddes honom att förvärva brukningsdelen
på skäliga villkor. Sagda rätt skulle dock tillkomma endast arrendator
som innehaft arrendet minst tio år före lagens ikraftträdande. Vidare
skulle arrende av huvudgård ävensom arrende av stödjordbruk och livstidsarrenden
undantagas från det särskilda arrendatorsskyddet. Slutligen förutsattes
att tiden för skyddet skulle begränsas till 30 år efter lagens ikraftträdande.
Departementschefen anförde vid lagrådsremisser att särskilda anordningar
till skydd för fideikommissarrendatorerna väl kunde vara motiverade
vid en avveckling, genomförd på det sätt utredningen föreslagit, d. v. s. i stort
sett utan särskilda åtgärder för att sammanhålla de större jordfideikommissen.
Då emellertid i det remitterade förslaget till avvecklingslag förordats åtgärder
för undvikande av uppdelning av fideikommiss jorden med därav
följande risker för uppsägning av arrendatorerna, förelåg enligt departementschefen
ej anledning att för närvarande tillskapa något skydd utöver
det som avsågs med 15 § i förslaget till avvecklingslag. Förevarande fråga
borde dock ägnas fortlöpande uppmärksamhet, och skulle erfarenheterna
vid kommande avvecklingsfall bliva negativa, kunde bl. a. en vidgad optionsrätt
komma under övervägande.
I motionen 1:573 samt motionerna 1:575 och 11:706 förordas, på sätt
ovan redovisats, förköpsrätt för fideikommissarrendatorerna, medan i motionerna
I: 572 och II: 699 föreslås ett provisoriskt besittningsskydd för dessa
arrendatorer.
De remissorgan som yttrat sig i förevarande frågor har samtliga avstyrkt
införandet av en särskild förköpsrätt. Beträffande förslaget om provisoriskt
besittningsskydd har endast arrendelagsutredningen förordat en sådan åtgärd.
Enligt utredningen bör skyddet kunna utformas på det sätt, att jordbruksarrendator
under fideikommiss skall under exempelvis fem år från
avvecklingslagens ikraftträdande i samband med fideikommissets avveckling
äga erhålla förlängning av arrendet under en tid av tre år.
Vad först angår frågan om förköpsrätt för fideikommissarrendatorerna
kan utskottet ej finna, att bärande skäl för en sådan särskild rättighet anförts
i berörda motioner. Därest ifrågavarande rätt tillerkändes fideikommissarrendatorerna,
skulle dessa komma i åtnjutande av en förmån, på vilken
de ej med större rätt än andra arrendatorsgrupper kan göra anspråk.
Särskild förköpsrätt för fideikommissarrendatorerna synes därför ej böra
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 är 1963 15y
komma i fråga. Än mindre kan utskottet förorda den med vissa särskilda
förmåner kombinerade förköpsrätt som föreslagits i motionen I: 573. Utskottet
får således avstyrka bifall till motionen I: 573 samt motionerna I: 575
och II: 706, såvitt nu är i fråga.
Vad härefter angår frågan om provisoriskt besittningsskydd för fideikommissarrendatorerna
får utskottet anföra följande. Enligt utskottets mening
är det nu framlagda förslaget till avvecklingslag i stort sett ägnat att främja
ett fortsatt sammanhållande av de stora jordbruksfideikommissen. Detta
medför att arrendesystemet kan förväntas bli förhärskande å dessa egendomar
även efter inträffad avveckling, särskilt i de fall då jordbruken drives
i aktiebolagsform. Vidare måste uppmärksammas att den föreslagna fideikommissavvecklingen
är så utformad, att den kommer att ske successivt. Till
följd härav torde flertalet fideikommiss komma att besta ännu en lang tid
och det torde finnas skäl antaga att de även i fortsättningen kommer att i
huvudsak drivas efter arrendesystemet. Även det förhållandet att de sociala
arrendereglerna är tillämpliga på större delen av undergårdarna måste tillmätas
betydelse i sammanhanget. Det nu anförda ger enligt utskottet vid
handen att behov av provisoriskt besittningsskydd knappast föreligger. Härtill
kommer att ovan berörda principiella betänkligheter kan anföras även i
förevarande fråga. Mot bakgrunden härav finner utskottet, att för närvarande
icke bör införas besittningsskydd utöver vad som följer av gällande
arrendelagstiftning samt av 15 § avvecklingslagen.
Utskottet vill emellertid i likhet med departementschefen framhålla, att utvecklingen
på ifrågavarande område bör noggrant följas och, om erfarenheterna
ger anledning därtill, särskilda regler till skydd för arrendatorernas
befogade intressen övervägas.
Under åberopande av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
I: 572 och II: 699 i här berörda del.
Inlösen m. m.
I 16 § avvecklingslagen har upptagits bestämmelser om inlösen av större
jord- eller skogsegendomar jämte viss annan fast egendom.
I fall där egendomens bevarande såsom en enhet är av betydande allmänt
intresse, skall Konungen, om det erfordras för att förebygga uppdelning av
egendomen, kunna i samband med fideikommissets avveckling förordna att
densamma mot lösen skall avstås till kronan eller till kommun som Konungen
bestämmer. De föreslagna bestämmelserna, som icke har någon motsvarighet
i fideikommissutredningens betänkande, är enligt den av departementschefen
anförda motiveringen avsedda endast för undantagsfall, där
uppgörelser icke kan träffas mellan fideikommissintressenterna, och har
endast till syfte att underlätta ett sammanhållande av egendomen, när starka
allmänna intressen talar härför. Såsom skäl för att rätt till inlösen bör kun
-
160 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 är 1963
na tillerkännas kommun har departementschefen anfört, att erforderlig tillgång
till fritidsområden torde vara även ett kommunalt intresse och att
kommun också av andra skäl kan önska förvärva fideikommissegendom.
Det skall ankomma på fideikommissnämnden att, sedan det konstaterats att
andra utvägar icke står till buds för att hindra splittring av egendomen, taga
de initiativ till inlösningsförfarande som påkallas av omständigheterna. Därvid
bör enligt departementschefen undersökas, i vad mån hos domänstyrelsen
eller de kommunala organen föreligger intresse av att förvärva egendomen,
och kontakt skall tagas med vederbörande lantbruksnämnd. Med anledning
av att det föreslagna lagrummet öppnar möjlighet jämväl för kommun
att genom inlösen förvärva fideikommissegendom har lagrådet framhållit,
att det icke synes klart att det primära önskemålet att bevara egendomen
— eller en betydande del därav — som en enhet låter sig väl förena med
en kommuns intresse att skaffa sig fritidsområden. Enligt lagrådet bör ej
heller den starka återhållsamhet som både lagstiftning och rättstillämpning
visat med avseende å näringsverksamhet i kommunal regi lämnas ur sikte.
Då det emellertid torde komma att röra sig endast om undantagsfall och
en avvägning av motstridiga intressen kan ske hos Kungl. Maj :t i de inlösningsärenden
som kan bli aktuella, har lagrådet icke velat framställa någon
erinran mot den utformning lagrummet erhållit i förevarande hänseende.
I motionen II: 700 föreslås riksdagen besluta att det i 16 § avvecklingslagen
upptagna stadgandet om inlösen av större jord- och skogsegendomar
skall utgå. Till stöd för detta yrkande åberopas sammanfattningsvis betänkligheter
mot att en ny expropriationsgrund införes utan att konsekvenserna
därav blivit noggrant utredda genom sedvanligt remissförfarande.
I motionerna I: 575 och II: 706 har motionärerna — utan att särskilt yrkande
framställts — velat kraftigt understryka att inlösningsrätten enligt
16 § endast hör vara en undantagslösning och att det i och för sig icke är
önskvärt att de ifrågavarande jord- och skogsegendomarna kommer i statens
ägo.
Motionerna I: 572 och II: 699 utmynnar i hemställan (under I a) att riksdagen
måtte besluta, att vid inlösen av fideikommissegendom skall gälla att
egendomen tillföres vederbörande lantbruksnämnd för disposition efter jordpolitisk
prövning enligt i motionerna närmare angivet syfte. Beträffande
detta syfte anföres i huvudsak att lantbruksnämnden bör kunna på tillfredsställande
sätt beakta naturvårdsintresset och de intressen som sammanhänger
med behovet av fritidsområden liksom kommunernas behov i övrigt samt
att därutöver målsättningen bör vara att fideikommissegendomen användes
till lämpliga, självständiga brukningsenheter i enskild ägo och till komplettering
av sådana fastigheter som behöver tillföras jord eller skogsmark. I
samma motioner hemställes härjämte (under III) att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla, att i bolagsordning för aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom
jämväl stadgas, att överlåtelse av fast egendom från
bolaget skall underställas vederbörande lantbruksnämnd för jordpolitisk
prövning.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år t!)63 161
Som framgår av vad utskottet ovan anfört, har utskottet anslutit sig till
förslaget om att en olämplig splittring av de större jord- och skogsfideikommissen
i första hand skall motverkas genom att driften av egendomarna fortsättes
i lämplig associationsform. Detta fordrar att mellan intressenter i
egendomen kan träffas för samverkan erforderliga uppgörelser. I särskilda
fall kan då visa sig, att förutsättningar härför ej föreligger. Någon gång kan
därvid ifrågakomma tillämpning av 6 § avvecklingslagen. Huruvida en sådan
lösning är möjlig och lämplig, beror dock på särskilda omständigheter.
I övrigt synes det nödvändigt att, i den mån intressenternas oförmåga att vid
en avveckling enligt huvudregeln hålla egendomen samlad medför att ett betydande
allmänt intresse blir åsidosatt, söka en annan utväg för att bevara
enheten. Enär det ej kan anses lämpligt att — i de speciella fall som avses
— söka framtvinga samverkan genom direkt därpå inriktade medel, synes
det oundgängligt att en möjlighet skapas för det allmänna att inlösa egendomen
och därmed övertaga ansvaret för enhetens bevarande.
Behovet av sådana bestämmelser som upptagits i 16 § avvecklingslagen får
således anses fullt klart. Utskottet kan därför icke dela de i motionen II: 700
framförda betänkligheterna mot att det förslag, vari bestämmelserna upptagits,
ej varit föremål för remissbehandling.
Beträffande det sätt varpå förutsättningarna för inlösen angivits i 16 §
avvecklingslagen har utskottet icke funnit skäl till anmärkning. Utskottet
vill emellertid, i anslutning till vad som anförts i propositionen och i vissa
motioner, understryka att tillämpning av nämnda paragraf skall ifrågakomma
endast i undantagsfall, där intressenterna icke kan eller vill begagna sig
av möjligheten att behålla egendomen i lämplig associationsform.
Det i motionerna I: 572 och II: 699 framställda förslaget att vid inlösen
egendomen skall tillföras lantbruksnämnden bygger på en målsättning som
innefattar att egendomen skall användas till lämpliga, självständiga brukningsenheter
i enskild ägo och till komplettering av sådana fastigheter, som
behöver tillföras jord eller skogsmark. En dylik användning synes förutsätta
att egendomen delas och står således i uppenbar motsättning till grunderna
för inlösningsrätten. Utskottet kan redan av denna anledning icke tillstyrka
förslaget. Emellertid skall givetvis, såsom även framgår av departementschefens
motivuttalanden, lantbruksnämnden höras, när fråga uppkommer om
inlösen. Det torde få framhållas att något hinder ej bör anses föreligga att
tillgodose nämndens befogade önskemål i den mån de låter sig förena med
bestämmelsernas huvudsyfte.
Det är tydligt alt rätt att inlösa fideikommissegendom i första hand bör
tillerkännas kronan. Härjämte synes det lämpligt att Kungl. Maj :t undantagsvis
kan bereda kommun tillfälle att förvärva dylik egendom. En förutsättning
därför synes höra vara att, hl. a. med hänsyn till den planerade
användningen, garantierna mot en olämplig splittring av egendomen kan bedömas
som likvärdiga med dem som ett statligt innehav genom domänverket
kunnat medföra.
Utskottet har i enlighet med det anförda ej funnit anledning till erinran
162 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
beträffande 16 § avvecklingslagen. På grund härav får utskottet avstyrka
de i motionen II: 700 samt under I a i motionerna I: 572 och II: 699 framställda
yrkandena.
Motionerna I: 575 och II: 706 torde i vad de rör samma paragraf få anses
besvarade med vad utskottet här ovan anfört.
Utskottet har i förevarande sammanhang upptagit det under III i nyssnämnda
motioner I: 572 och II: 699 framställda yrkandet, vilket avser att
i bolagsordningen för fideikommissaktiebolag skall införas särskilda föreskrifter
om att överlåtelse av fast egendom från bolaget skall underställas
lantbruksnämnden för jordpolitisk prövning. Då det syfte som uppbär
nämnda yrkande får anses tillräckligt tillgodosett genom gällande jordförvärvslagstiftning,
finner sig utskottet böra avstyrka bifall till yrkandet.
Bestämmelser rörande en inlösningsrätt för det allmänna beträffande fideikommissens
lösa kulturföremål har upptagits i 17 § förslaget
till avvecklingslag. Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker
eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad
vård, skingras eller bortflyttas, skall Konungen enligt dessa bestämmelser
äga att, när fideikommisset avvecklas, förordna att samlingen skall mot
lösen avstås till kronan eller till kulturvårdande institution, som Konungen
bestämmer. Om enighet icke kan nås om lösesummans storlek, skall frågan
härom avgöras av skiljemän. Inlösaren skall i princip svara för de med förfarandet
förenade kostnaderna.
Ifrågavarande bestämmelser, som har motsvarighet i fideikommissutredningens
förslag, är enligt den i propositionen anförda motiveringen avsedda
för fall, där skydd för en kulturhistoriskt värdefull samling icke kan åvägabringas
på annat sätt. Denna anordning kan visserligen, anför departementschefen,
leda till att samling, som ingår i en levande kulturmiljö, bortförs
därifrån. I sådana fall då det icke kan skapas en tillfredsställande säkerhet
för att en värdefull samling i framtiden skall kunna bevaras och vårdas i sin
ursprungliga miljö, kan det likväl enligt departementschefen vara angeläget
att samlingen ej skingras. I regel bör inlösen ske av en samling i dess helhet,
men ibland kan det bli nödvändigt att en del därav undantages. I fråga
om förfarandet vid inlösen har departementschefen anslutit sig till fideikommissutredningen,
då denna som skäl för att tvist bör avgöras av skiljemän
anfört, att det gäller värdering för vilken särskild sakkunskap måste
anlitas samt att förfarandet bör vara snabbt, så att icke avvecklingen fördröj
es.
Vikten av att kulturhistoriskt värdefulla samlingar om möjligt bevaras i
sin ursprungliga miljö framhålles i motionerna 1:575 och II: 706, utan att
särskilt yrkande i denna del tramställes. Enligt motionärernas mening bör
man framför allt bygga på det intresse som finns hos de ifrågavarande fideikommissläkterna
och se till att de ekonomiska konsekvenserna av att
bevara samlingarna i deras miljö icke blir för betungande. Då samlingarna
ofta utgör en enhet med slottsbyggnaden in. m. bör risken för att samling
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 163
arna vid inlösen bortföres, såvitt möjligt elimineras. Motionärerna framhåller
vidare, att erfarenheterna av den föreslagna lagstiftningen bör få ge vid
handen om ytterligare åtgärder för bevarande av de värdefulla samlingarna
behöver vidtagas.
I motionen II: 709 hemställes under 1 :o) att riksdagen ville besluta, att
17 §, på sätt som närmare angives i motionen, skall kompletteras med ett
stadgande av innebörd att, då samling innehåller föremål med affektionsvärde
för vederbörande släkt .inlösningsrätt för kronan icke mot arvingarnas
vilja skall få tillämpas beträffande sådana föremål. Till stöd för denna hemställan
anföres i motionen bl. a., att fråga är om ren privategendom, att det
synes stötande för rättskänslan att beröva släkten gamla familjeklenoder, att
det affektionsvärde som ligger i varje enskild sak aldrig kan tillgodogöras av
andra än släktingarna samt att det, i och med att miljön skingras och större
delen av samlingarnas värde därmed är borta, icke finnes anledning till att
kronan skall ha större rätt till föremålen än arvingarna.
Motionerna I: 574 och II: 698 utmynnar i hemställan att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i 17 § att tvist om lösesummans storlek skall avgöras
av domstol. Till stöd för sitt förslag anför motionärerna, att domstolsförhandlingarnas
offentlighet och domstolens möjligheter till bevisupptagning
erbjuder väsentligt större garantier för en rättvis värdering än det
föreslagna skilj emannaförfarandet.
I motionen I: 784, vilken icke innehåller annat yrkande än att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 5 måtte beakta vad i motionen anförts,
framföres vissa önskemål beträffande skyddet för kulturvärdena. Motionärerna
framhåller sålunda, att det i samband med fideikommissens avveckling
är ett oavvisligt krav att statsmakterna på alla sätt tillgodoser de centrala
kulturvårdande institutionernas synpunkter, varvid det främst gäller
att skydda den fasta kulturmiljö som ett mycket stort antal av de ifrågavarande
egendomarna utgör. En allvarlig brist i propositionen nr 5 anges vara
att de kulturvårdande synpunkter som anföres i motionen endast i ringa
utsträckning har tillgodosetts.
Jämväl enligt utskottets mening är det erforderligt att en inlösningsrätt
för det allmänna beträffande lösa kulturföremål föreligger i samband med
fideikommissens avveckling. I fråga om de allmänna förutsättningarna för
tillämpningen av bestämmelserna härom i 17 § avvecklingslagen kan utskottet
instämma i de av departementschefen gjorda uttalandena. Härav torde
framgå att inlösningsförfarandet, liksom vid jord- och skogsfideikommissen,
är att betrakta som en för undantagsfall anvisad utväg, vilken icke
kan anlitas, förrän möjligheterna alt på annat sätt skydda kulturvärdena
noggrant undersökts och befunnits otillfredsställande. Såsom särskilt framhållits
i motionerna 1:575 och 11:706 samt motionen 11:709 ävensom i ett
antal remissyttranden är det i många fall betydelsefullt att samlingar av
kulturföremål bevaras i den miljö där de sammanbragts. Det synes utskottet
angeläget att härmed sammanhängande problem beaktas, då fråga uppkommer
om tillämpning av bestämmelserna i 17 §. Bland annat synes där
-
164 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
vid böra övervägas i vad mån det kan anses bäst överenstämma med det
allmännas intresse att låta inlösta samlingar kvarbliva i den gamla miljön
under erforderlig tillsyn av kulturvårdande institution.
Enligt utskottets mening är det uppenbart att stor hänsyn bör tagas till
befogade önskemål från delägarnas sida om att från inlösen skall undantagas
sådana föremål som av känsloskäl har särskild betydelse för dem. Då
det ej kan antagas att Kungl. Maj:t vid prövningen av inlösningsfrågorna
skulle åsidosätta detta hänsynstagande, torde syftet med yrkandet under
1 :o) i motionen II: 709 komma att tillgodoses utan att den av motionären
löreslagna bestämmelsen infogas i lagtexten. Härtill kommer att begreppet
affektionsvärde synes alltför obestämt för att kunna användas till en ändamålsenlig
avgränsning av inlösningsbestämmelsernas räckvidd. Utskottet
finner sig därför icke kunna tillstyrka det förordade tillägget till 17 §.
Utskottet kan ej heller tillstyrka det i motionerna I: 574 och II: 698 framställda
förslaget att tvist om lösesummans storlek vid inlösen av kulturföremål
skall avgöras av domstol. Härvid har utskottet anslutit sig till de av
fideikommissutredningen och departementschefen anförda synpunkterna
att förfarandet bör vara snabbt samt att det gäller värdering för vilken särskild
sakkunskap erfordras. I sistnämnda hänseende torde särskilt få framhållas,
att domstolarna skulle få grunda sin värdering nära nog uteslutande
på yttranden av tillkallade sakkunniga. Det synes då vara att föredraga att
sakkunskapen, såsom hlir fallet vid skiljemannaförfarande, får komma till
sin rätt genom att direkt influera på avgörandet.
Utskottet har ej heller i annat hänseende än ovan berörts funnit anledning
till erinran beträffande de bestämmelser som upptagits i 17 § avvecklingslagen.
I förevarande sammanhang och i anslutning till vad i motionerna 1:575
och 11:706 samt 1:784 anförts rörande de kulturvårdsfrågor som aktualiseras
vid fideikommissavvecklingen, vill utskottet uttala att även om, såvitt
nu kan bedömas, det skydd för kulturvärdena, som innefattas i Kungl. Maj :ts
föreliggande förslag, torde vara lämpligt avpassat, erfarenheterna från avvecklingen
kan komma att utvisa, att behov föreligger av ytterligare åtgärder
i kulturvårdande syfte. Det synes erforderligt att utvecklingen härvidlag följes
med uppmärksamhet, i första hand av fideikommissnämnden, i vilken
sakkunskap på kulturvårdens område kommer att ingå, men även av de
övriga myndigheter som var på sitt område omhänderhar kulturvårdsuppgifter.
Fideikommissnämnden
Det ankommer i princip på dem som vid avvecklingen erhåller andel i fideikommissegendomen
att själva handha förvaltningen därav, förbereda
egendomens delning och verkställa denna. Avvecklingen skall emellertid enligt
det förslag som framlägges genom den civilrättsliga propositionen ske
under medverkan av ett särskilt statligt organ, fideikommissnämnden, vars
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år lt)03 165
uppgifter sammanfattningsvis kan sägas vara att lämna råd och vägledning
åt delägare, förmånstagare och andra som berörs av avvecklingen samt att
bevaka de allmänna intressena. Bestämmelser rörande nämnden har upptagits
i 18—20 §§ avvecklingslagen. Av 18 § följer sålunda bl. a. att nämnden
skall utreda frågor om tillämpning av 6 §, om inlösen och om avveckling
av atypiska fideikommiss samt göra de framställningar till Kungl. Maj :t som
föranledes av utredningen. Nämnden skall vidare meddela beslut som ankommer
på nämnden enligt särskilda stadganden i lagen. Härutinnan må
särskilt hänvisas till bestämmelserna i 20, 27, 28 och 29 §§.
I 19 § upptages bestämmelser om nämndens sammansättning. Den skall
bestå av ordförande och fyra ledamöter, som utses av Konungen. Enligt den
i propositionen anförda motiveringen bör ordföranden och vice ordföranden
vara lagkunniga och i nämnden finnas företrädd erfarenhet av jordbruks-,
skogs- och kulturfrågor samt av fideikommissförvaltning. Föreskrifter härom
har emellertid icke ansetts erforderliga i avvecklingslagen. Departementschefen
har framhållit, att på nämndens ledamöter bör ställas krav på höga
kvalifikationer. Närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet
skall enligt 19 § meddelas av Konungen.
I 19 § stadgas ytterligare att talan icke må föras mot beslut som av fideikommissnämnden
meddelas enligt avvecklingslagen. Jämväl fideikommissutredningens
förslag innehöll en dylik bestämmelse. Beträffande behovet av
besvärsrätt har departementschefen framhållit i huvudsak följande synpunkter.
Såvitt gäller nämndens rådgivande och vägledande verksamhet föreligger
icke behov av fullföljdsförfarande. De beslut nämnden har att fatta,
när det gäller bevakningen av det allmännas intressen, rör väsentligen sådana
frågor som slutgiltigt skall avgöras av Kungl. Maj:t. I dessa frågor står
det intressenterna fritt att oberoende av nämndens ställningstagande göra
framställning till Kungl. Maj :t med yrkande om viss åtgärd. Icke heller i
dessa fall föreligger därför något behov av fullföljdsrätt. Emellertid har
nämnden bl. a. även att lämna medgivande till försäljning och inteckning
av fideikommissegendom samt till skifte av egendomen. Frågor om och när
sådant medgivande skall lämnas kommer ofta att sammanhänga med fråga
om åtgärder, som kräver Kungl. Maj:ts förordnande. Därvid torde situationen
vara sådan, att medgivande uppenbarligen ej kan lämnas, förrän Kungl.
Maj :t träffat sitt avgörande. Om nämnden i andra fall avslår begäran om
medgivande av angivet slag, skulle dock, enligt vad departementschefen uttalar,
kunna ifrågasättas, huruvida icke intressenterna borde ha möjlighet
att överklaga nämndens beslut. Även andra situationer kan tänkas uppkomma,
då eu fullföljdsrätt kan diskuteras. Departementschefen syftar därvid
särskilt på åtgärder, som avses i 20 och 27 §§. I denna del anser departementschefen
det böra påpekas att utdömande av vite prövas av domstol.
Departementschefen erinrar vidare om sitt tidigare uttalande, enligt vilket
på nämndens ledamöter hör ställas krav på höga kvalifikationer. Härtill
kommer, anför departementschefen, alt nämndens beslut — frånsett beslut
att avvecklingen skall anses slutförd — när som helst kan av nämnden
166 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
omprövas. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av enkelhet och smidighet
i handläggningen av uppkommande avvecklingsfrågor har departementschefen
ansett sig kunna godtaga utredningens förslag att nämndens
beslut icke skall kunna överklagas.
I motionerna I: 574 och II: 698 hemställes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte besluta om sådana ändringar i 18 och 19 §§ som motiveras av
vad motionärerna anfört beträffande dessa paragrafer. I vad gäller 18 § finner
motionärerna det angeläget att nämnden i detta stadgande uttryckligen
tillerkännes rätt dels att taga initiativ till utredning rörande tillämpning av
6 §, dels att hos Kungl. Maj :t göra framställning om sådan tillämpning. Motionärerna
uttrycker också önskemålet att Kungl. Maj :t vid meddelandet
av närmare föreskrifter om nämndens verksamhet måtte ge nämnden direktiv
att snarast utreda i vilka fall det kan vara angeläget att skydda viss
fideikommissegendom genom tillämpning av 6 §. Vad angår 19 § föreslår
motionärerna att i nämnden skall ingå sju personer, att föreskrifter om sakkunskap
inom nämnden införes i lagtexten samt att talan mot nämndens
beslut skall kunna föras hos Kungl. Maj :t.
Utskottet anser, att det fullt tydligt framgår av det föreliggande förslaget
till avvecklingslag att fideikommissnämnden äger taga initiativ till utredning
av fråga om tillämpning av 6 § samt hos Kungl. Maj :t göra framställning
om förordnande enligt samma lagrum. Anledning synes således ej föreligga
att vidtaga de ändringar som beträffande 18 § föreslagits i motionerna
I: 574 och II: 698. Ej heller kan utskottet tillstyrka önskemålet i samma motioner
angående generella direktiv för nämnden att snarast utreda, i vilka
fall det kan vara angeläget att skydda viss fideikommissegendom genom
tillämpning av 6 §. Huruvida förordnande enligt 6 § bör meddelas, torde
nämligen i regel få bedömas med hänsyn till situationen vid den tidpunkt,
då avveckling av fideikommisset normalt skulle äga rum enligt lagens bestämmelser,
och denna tidpunkt kan vara så avlägsen att en utredning, som
verkställes kort efter lagens ikraftträdande, kan bli mer eller mindre värdelös.
Vad angår i nämnda motioner framställda förslag beträffande fideikommissnämndens
sammansättning får utskottet framhålla, att nämnden skall
äga att i sin utredande verksamhet påkalla biträde av olika myndigheter såsom
bl. a. länsstyrelserna, lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna, lantmätarna
och de kulturvårdande myndigheterna. Det synes med hänsyn härtill
vara tillräckligt att fackkunskap på de i avvecklingssammanhanget mest
betydelsefulla områdena blir representerad i nämnden. På grund härav och
då det från effektivitetssynpunkt synes mindre lämpligt att utöka antalet ledamöter
i nämnden, torde det i propositionen upptagna förslaget böra godkännas,
såvitt gäller nämndens sammansättning. Att i lagtexten upptaga
föreskrifter om den sakkunskap som skall finnas företrädd inom nämnden,
synes icke erforderligt, helst som utseendet av lämpliga personer städse ankommer
på Kungl. Maj :t. Utskottet kan således ej heller i nu berört avseen
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 167
de tillstyrka de förslag som framförts i motionerna. Utskottet förutsätter att
nämnden kommer att ha tillgång till erforderlig skatteexpertis.
Beträffande den i samma motioner I: 574 och II: 698 upptagna frågan om
en rätt att överklaga fideikommissnämndens beslut får utskottet anföra följande.
Behovet av en besvärsrätt torde i förevarande fall vara tämligen begränsat.
I fråga om de skäl som kan anföras för denna uppfattning får utskottet
hänvisa till den ovan lämnade redogörelsen för departementschefens ställningstagande.
Det synes även berättigat att göra en jämförelse med andra
statliga nämnder, som består av högt kvalificerade och på dess verksamhetsområde
specialiserade personer, där besvärsrätt ej föreligger.
Då nu emellertid förslag om införande av rätt till talan mot fideikommissnämndens
beslut har väckts genom nämnda motioner och tillstyrkts av ett
flertal remissinstanser, däribland fideikommissariernas intresseorganisation,
vill utskottet icke motsätta sig önskemålet om en besvärsrätt. Det synes dock
lämpligt att besvärsrätten begränsas till de fall, i vilka fideikommissboet erhållit
avslag på begäran om sådant nämndens tillstånd eller medgivande
som enligt 27—29 §§ avvecklingslagen kan vara erforderligt för att vissa åtgärder
med fideikommissegendom skall få vidtagas. En dylik avgränsning
medför att besvärsrätt föreligger i de fall, vid vilka departementschefen i
första hand ifrågasatt om icke möjlighet till överklagande borde finnas. Besvärsrätt
kommer dessutom att föreligga bl. a. i de fall, där frågan om tillståndet
eller medgivandet sammanhänger med spörsmål om åtgärder, som
kräver Ivungl. Maj :ts förordnande, samt situationen är sådan att medgivandet
eller tillståndet icke kan givas förrän Kungl. Maj :t träffat sitt avgörande.
Att utforma en besvärsbestämmelse på sådant sätt att dessa fall avskiljes
från dem, i vilka fullföljd av talan kan leda till alt fideikommissnämndens
beslut ändras, innan Kungl. Maj :t avgjort huvudfrågan, synes icke
möjligt.
Prövningen av besvären torde böra ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.
På besvären bör 1954 års lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut bli tillämplig. Det synes lämpligt att besvärshandlingarna ingives
till nämnden. Härigenom vinnes bl. a. att nämnden på ett tidigt stadium
erhåller kännedom om att dess beslut överklagats.
Med stöd av det anförda får utskottet tillstyrka att det i motionerna I: 574
och 11:698 framställda yrkandet rörande rätt att föra talan mot fideikommissnämndens
beslut på det sätt bifalles, att bestämmelsen i 19 § andra
stycket förslaget till avvecklingslag utbytes mot ett stadgande av innebörd
dels att, där fideikommissnämnden avslagit framställning om tillstånd eller
medgivande som avses i 27—29 §§, klagan över beslutet må föras hos Konungen
genom besvär, vilka skall inges till nämnden, dels att i övrigt talan
ej må föras mot beslut av fideikommissnämnden enligt nämnda lag.
168 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Skattespörsmål
Enligt 9 § i förslaget till särskild arvsskatteförordning
skall skatt å efterträdarandel utgå enligt den närmast före den 1 januari
1959 gällande tariffen i 28 § allmänna arvsskatteförordningen. Förslaget vilar
på den uppfattningen att förvärv av fideikommissegendom vid en avveckling
av fideikommiss i princip bör beskattas som förvärv av annan
egendom genom arv eller testamente. Med denna utgångspunkt framhåller
departementschefen att beträffande andra avvecklingsförvärv än efterträdarandel
anledning inte synes föreligga att tillämpa annan skattetariff än den
som gäller för vanliga förvärv genom arv eller testamente. I och för sig kan
—- framhålles i propositionen — samma betraktelsesätt läggas på efterträdarandelen,
men önskemålet att hindra en alltför snabb och långtgående
splittring av de från samhällsekonomisk synpunkt viktigare fideikommissen
har dock ansetts motivera ett avsteg, så att efterträdarandelen beskattas efter
de äldre, lindrigare skatteskalorna.
I motionen 11:702 yrkas att skatt inte blott å efterträdarandelen utan
även å övriga andelar, som utgår av fideikommissboet, skall beräknas enligt
de äldre skattetarifferna samt att skatt å efterträdarandelen skall uträknas
som om egendomen tillfallit efterträdaren med nyttjanderätt. Enligt motionärernas
mening kan storleken av arvsskatten å den hälft av fideikommissboet,
som inte utgör efterträdarandel, många gånger bli utslagsgivande i
fråga om möjligheterna att för framtiden bibehålla egendomen som en helhet.
Starka skäl föreligger därför enligt motionen för att utsträcka tillämpningen
av den äldre tariffen till att gälla hela boet, åtminstone vid det
första arvfallet. Vad angår yrkandet att skatten å efterträdarandelen skall
uträknas som om egendomen tillfallit efterträdaren med nyttjanderätt, framhåller
motionärerna bl. a. att många efterträdare torde känna sig förpliktade
att — inte minst i det allmännas intresse — bevara egendomen odelad
under åtminstone en generation framåt, och därmed blir efterträdarens faktiska
skatteförmåga inte större än eu fideikommissaries.
Uttalandet i propositionen att förvärv av fideikommissegendom i princip
bör beskattas som förvärv av annan egendom genom arv eller testamente
föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet kan också biträda,
att efterträdarandelen beskattas efter de äldre skattetarifferna. Härigenom
erhålles vid fideikommissavvecklingen en icke obetydlig skattelindring. En
möjlighet till ytterligare skattenedsättning föreligger, som framgår av det
följande, enligt 10 § särskilda arvsskatteförordningen. Med hänsyn till det
anförda och då anståndsbestämmelserna erbjuder möjlighet att fördela skattebetalningen
över en längre tidsperiod, anser utskottet sig inte kunna tillstyrka
ytterligare skattelindringar på sätt motionärerna hemställt och får
således avstyrka bifall till motionen II: 702.
Enligt 10 § särskilda arvsskatteförordningen äger Kungl. Maj :t i särskilda
fall medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt enligt förord
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 169
ningen för sådan byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling, vars
bevarande med hänsyn till egendomens historiska, vetenskapliga eller konstnärliga
värde är av allmänt intresse. Jämväl i annat fall kan Kungl. Maj :t,
där synnerliga skäl föreligger, medge befrielse från eller nedsättning av
skatt enligt förordningen. Departementschefen uttalar, att Kungl. Maj :t härigenom
beredes möjlighet att taga skälig hänsyn till bildandet av stiftelse
ur fideikommissegendom med syfte att trygga vård och underhåll av sådan
egendom, för vilken skattebefrielse eller skattenedsättning kan komma i
fråga.
I motionen II: 701 yrkas sådan ändring av 10 §, att generell rätt till nedsättning
av arvsskatt tillerkännes nytillträdande ägare av fideikommissegendom,
där ägaren förbinder sig att avsätta mot nedsättningen svarande
belopp i en stiftelse för skydd och vård av i egendomen ingående kulturvärden.
Till stöd för yrkandet åberopas bl. a. intresset av att bevara de med
fideikommissen förknippade kulturvärdena. Motionärerna åberopar även
att statsverket på grund av fideikommissens avveckling kommer att tillföras
väsentligt ökade inkomster av arvsskatt under en följd av generationsskiften.
Det torde framgå av departementschefens ovan återgivna uttalande att
befrielse — helt eller delvis — från arvsskatt kan komma att beviljas jämlikt
10 § icke blott för egendom som nämnes i stadgandet utan även för
det kapital i värdepapper, fastigheter eller annat, vilket intressenterna kan
komma att avsätta till en stiftelse för att trygga vård av egendomen. Härigenom
kan det syfte som uppbär förevarande motion i skälig utsträckning
tillgodoses.
Med det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionen II: 701.
De föreslagna bestämmelserna i fråga om inkomstbeskattning en
av fideikommissbo avser att förhindra, att bolagsbildning försvåras
genom att tillskott av fideikommissegendom föranleder beskattning av fideikommiss
eller fideikommissbo. Några särskilda bestämmelser beträffande
intressenternas förmögenhetsbeskattning — vare sig vid direkt ägande eller
vid aktieinnehav — har inte framlagts. Däremot återfinnes i propositionen
vissa uttalanden om värderingen av aktier i fall, varom här är fråga.
I motionerna 1:575 och 11:706 framhålles — utan att särskilt yrkande
i denna del ställes — att frågan om den skattemässiga behandlingen av fideikommissaktiebolagen
bör bli föremål för omedelbar omprövning, om det
skulle visa sig att skattebelastningen i större utsträckning hindrar bolagsbildning.
1 detta ämne har utskottet gjort ett uttalande i avsnittet om företagsformerna.
I motionen II: 709 har under 2:o) yrkats skyndsam utredning om skattelindringar
för bevarande av från kulturhistorisk synpunkt värdefulla miljöer.
Motionären har främst den till följd av de höga taxeringsvärdena betungande
förmögenhetsskatten i åtanke och ifrågasätter skattelindring an
-
170 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
tingen genom avdragsrätt i förhållande till allmänhetens besöksfrekvens eller
genom stiftelsebildning.
I ett par remissyttranden har aktualiserats frågan om liknande skattelindring
vid inkomsttaxeringen genom avdrag — utöver vad som redan enligt
gällande bestämmelser är medgivet för underhåll av fast egendom —
för utgifter sammanhängande med vården av kulturvärdena.
Enligt utskottets mening —- och departementschefen har uttalat sig i samma
riktning — kan icke alla de med vården av fideikommissens kulturvärden
sammanhängande frågorna lösas nu.
Med det anförda får utskottet avstyrka bifall till yrkandet under 2:o) i
motionen II: 709.
I motionen 1: 786 har yrkats särskilda värderingsregler vid
förmögenhetsbeskattningen beträffande aktier i bolag, som
bildats på grundval av jord- och skogsfideikommiss, med beaktande av den
genomsnittliga avkastningen av realtillgångarna i bolaget. Motionären yrkar
även utredning i syfte att åstadkomma vissa skattelättnader för rörelsedri\ande
Såsom motivering för yrkandena åberopas bl. a. att det från samhällsekonomisk
synpunkt är angeläget att den förvaltningsgemenskap, som fideikommissinstitutet
möjliggjort, bibehålies även i fortsättningen. För att syftet
med aktiebolagsformen skall kunna uppnås, är det enligt motionärens mening
en ovillkorlig förutsättning att mera vittgående tillrättalägganden på
skattelagstiftningens område kommer till stånd än som föreslagits i propositionen
nr 26. Eljest skulle skattebelastningen — med brist på rörelsekapital
som följd — bli så stor att statsmakternas intentioner med bolagsbildningen
direkt motverkades.
Vad först angår frågan om värderingen av aktierna i fideikommissbolag
får utskottet anföra följande. Vid taxeringen till statlig förmögenhetsskatt
skall icke börsnoterade aktier upptagas till det värde, som de kan anses betinga
vid försäljning under normala förhållanden. Den typ av aktiebolag,
varom här är fråga, torde åtminstone till en början komma att hänföras
till den kategori, som i riksskattenämndens anvisningar rörande värdering
av icke börsnoterade aktier betecknas såsom rörelsedrivande fåmansbolag.
Enligt dessa anvisningar skall aktierna i dylika bolag upptagas till det s. k.
substansvärdet, d. v. s. i princip till samma värde å tillgångar och skulder,
som aktieägaren skulle haft att själv upptaga vid förmögenhetsberäkningen,
om tillgångarna och skulderna varit hans personliga. Sedan substansvärdet
beräknats skall såsom kontrollåtgärd en bedömning göras, huruvida det kan
anses sannolikt, att bolagets årsvinster medgiver en förräntning av substansvärdet
efter cirka sju procent. Enligt anvisningarna bör dock värdet å aktierna
inte upptagas lägre än till det värde, som anses kunna påräknas vid
en realisation av tillgångarna i samband med bolagets likvidation, det s. k.
slaktvärdet.
Av vad utskottet ovan vid behandlingen av företagsformerna anfört fram -
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 171
går att avsikten med aktiebolagsbildningen är att för framtiden trygga sammanhållningen
av den tidigare fideikommissegendomen. Genom de törbehåll,
som kommer att intagas i bolagsordningen, kommer ägare av aktier i
fideikommissbolag inte att ha samma möjligheter som andra aktieägare att
genom beslut om likvidation bereda sig möjlighet att tillgodogöra sig aktiernas
slaktvärde. Jämväl de föreskrifter, som kan komma att intagas i bolagsordningen
rörande vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, parkanläggningar
och samlingar, utgör en sådan inskränkning i dispositionsrätten
och en sådan ekonomisk belastning för bolaget, att de åtminstone till
en del måste påverka aktievärdena. I detta sammanhang bör även uppmärksammas
att förräntningen av jord- och skogsfastigheter för närvarande är
relativt låg till följd av de höga taxeringsvärdena.
Dessa speciella förhållanden måste självfallet beaktas vid värderingen av
aktierna i fideikommissbolag. Såsom framhållits i propositionen nr 26 får
det ankomma på riksskattenämnden att utfärda erforderliga anvisningar
för beräkningen av värdet å aktierna i ifrågavarande bolag. Med hänsyn till
att aktierna i fideikommissbolag så småningom kan komma att försäljas på
allmänna marknaden, finner sig utskottet emellertid inte böra biträda motionärernas
förslag om att i förordningen om statlig förmögenhetsskatt införa
speciella bestämmelser för värderingen av aktier i denna typ av aktiebolag,
stridande mot det allmänna saluvärdets princip.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen I: 786 i berörda
del.
I samma motion framfört utredningsyrkande om skattelättnader för ifrågavarande
fåmansbolag syftar till olika utvägar att effektivt mildra verkningarna
av dubbelbeskattningen för nämnda bolags del, så att efterträdaren
och övriga arvtagare har erforderliga medel för betalning av arvsskatt
vid inträffade dödsfall. En lösning kunde enligt motionären vara att medgiva
utslagning i en eller annan form av bolagstillgångar utan skyldighet att
erlägga utskiftningsskatt, i den män de utskiftade medlen används för betalning
av aktieägare åvilande arvsskatt eller motsvaras av sådan skatt.
Härigenom skulle aktieägaren i förhållande till sitt aktieinnehav kunna för
arvsskatteändamål ta i anspråk i bolaget uppsamlade vinstmedel utan skyldighet
att betala utskiftningsskatt därå; under tiden till arvfallet skulle de
successivt uppsamlade medlen kunna disponeras som rörelsekapital i bolaget.
Innebörden av en sådan regel skulle således enligt motionären av allt
att döma allenast bli att aktieägaren skattemässigt kom i samma situation
som om den av fideikommissets upphörande föranledda bolagsbildningen
inte kommit till stånd. Såsom ett alternativ i syfte att tillgodose kapitalbehovet
vid inträffade dödsfall anvisar motionären liberalisering av reglerna
i arvsskatteförordningen om befrielse från eller nedsättning av arvsskatt.
Möjligt är enligt motionärens mening att andra, bättre lösningar skulle kunna
åstadkommas.
Som utskottet ovan framhållit avser de särskilda bestämmelserna om inkomstbeskattning
av fideikommissbo alt förhindra, att bolagsbildning för
-
172 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
svåras genom att tillskott av fideikommissegendom föranleder beskattning.
Att, på sätt motionären ifrågasatt, införa ytterligare särbestämmelser om
skattelindring skulle allvarligt rubba principen om likformighet och rättvisa
vid beskattningen. Hur man skall förfara med beskattningen av avvecklingsförvärven
skall enligt Kungl. Maj :ts förslag regleras i den särskilda
arvsskatteförordningen. I princip gäller därvid att förvärv av fideikommissegendom
vid avveckling av fideikommiss beskattas på samma sätt som förvärv
av annan egendom genom arv eller testamente, men vissa avsteg har
gjorts i syfte att lindra skatten vid första generationsväxlingen. En ytterligare
skattenedsättning är utskottet — särskilt mot bakgrunden av utskottets
ställningstagande till aktievärderingsfrågan — inte berett tillstyrka. Utskottet
vill i sammanhanget även erinra om möjligheterna till anstånd med erläggande
av och eftergift av arvsskatt.
Med stöd av det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionen I: 786
även i denna del.
För att underlätta en snabb avveckling av fideikommissen i aktiebolagsform
föreslås — jämte andra åtgärder — frihet från lagfarts st ämp
e 1, då lagfart sökes på fastighet som tillskjutits i enlighet med avvecklingslagen.
Denna skattelättnad får dock enligt departementschefen betraktas
som en tidsbegränsad åtgärd i syfte att underlätta aktiebolagsbildning
på grundval av fideikommissegendom. Enligt departementschefens uppfattning
torde frågan om denna speciella frihet från lagfartsstämpel få omprövas,
då någon tids erfarenhet vunnits av fideikommissavvecklingen och den
föreslagna stämpelfrihetens betydelse för bolagsbildningen i detta sammanhang.
I motionerna I: 579 och II: 703 yrkas att den föreslagna friheten från lagfartsstämpel
skall bli bestående under hela avvecklingstiden för fideikommissen.
Motionärerna åberopar bl. a., att tidpunkten för bolagsbildning i
många fall kan bli långt avlägsen och att alla i princip bör behandlas lika.
Motionerna I: 575 och II: 706 innehåller bl. a. ett uttalande i samma riktning,
och det förutsättes att förmånen även framgent kommer fideikommissbolagen
till godo.
Departementschefens uttalande att skattefriheten i en framtid kan böra
omprövas föranleder i och för sig ingen erinran från utskottets sida. Utskottet
förutsätter emellertid att en sådan omprövning inte kommer till stånd så
länge behov föreligger att på detta sätt stimulera aktiebolagsbildning. Frågan
huruvida de skattemässiga konsekvenserna kommer att lägga hinder i
vägen för aktiebolagsbildning är, såsom framhålles i motionerna I: 575 och
II: 706, för närvarande svår att överblicka. Jämväl från denna synpunkt föreligger
enligt utskottets mening anledning att ställa sig avvaktande till en
omprövning av stämpelfriheten.
Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna I: 575 och
II: 706 samt motionerna I: 579 och II: 703 i här berörda delar.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 19(i3 173
I motionerna I: 579 och II: 703 föreligger jämväl ett yrkande om stämpelfrihet
för aktiebrev i bolag, vars aktiekapital helt eller delvis
erlagts genom tillskott av fast egendom, som tidigare utgjort fideikommiss.
I anledning härav får utskottet anföra följande.
För närvarande innehåller stämpelförordningen inga speciella undantag
från stämpelplikt beträffande aktiebrev. Principiella skäl kan därför åberopas
mot införande av ett sådant undantag. Med hänsyn till de övriga beskattningsförmåner
som följer med bolagsbildningen är det också tveksamt,
huruvida den här yrkade stämpelfriheten bör medges. Utskottet vill emellertid
erinra om att stämpelförordningen för närvarande är under omarbetning
och att sakkunniga i år tillkallats i syfte att verkställa utredning rörande
vissa former av handeln med värdepapper samt översyn av bestämmelserna
angående stämpelavgift för fondpapper (aktiefondsutredningen). Det här föreliggande
spörsmålet kan möjligen förtjäna att uppmärksammas i samband
med aktiefondsutredningens uppdrag.
Med det anförda får utskottet avstyrka bifall till förenämnda yrkande i
motionerna I: 579 och II: 703.
UTSKOTTETS HEMSTÄLLAN
Under åberopande av vad här ovan anförts och med erinran om att motionen
II: 707 bifallits genom riksdagens beslut den 30 maj 1963 i anledning av
utskottets memorial nr 1 angående uppskov med vissa till utskottet hänskjutna
ärenden får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklaring att propositionen nr 5
icke kunnat oförändrad bifallas, måtte
dels med bifall till motionerna 1:574 och 11:698, i vad
de rör ändring i 19 § andra stycket av det genom proposisitionen
nr 5 framlagda förslaget till lag om avveckling avfideikommiss,
dels ock med avslag å följande motioner, nämligen
1. I: 572 och II: 699, i vad de rör annat än skrivelse till
Kungl. Maj :t,
2. I: 574 och II: 698, i vad de rör avtal om prolongation
ävensom ändringar i 1, 6, 17 och 18 §§ samt 19 § första stycket
nämnda förslag till avvecklingslag.
3. I: 575 och II: 706, i vad de rör 37 § samma förslag,
4. I: 576 och II: 704,
5. I: 577 och II: 705,
6. I: 578 och II: 708,
7. I: 579 och II: 703, i vad de rör befrielse från stämpel
å aktiebrev,
8. I: 573, i vad den innefattar hemställan om avslag å
propositionen nr 5,
174 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
9. I: 785,
10. 11:700,
11. II: 701,
12. II: 702 samt
13. II: 709, i vad den rör 17 § nämnda förslag till avvecklingslag,
för sin del antaga
I. de vid propositionen nr 5 fogade förslagen till
1) lag om avveckling av fideikommiss, med den ändring
att 19 § erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
19 §.
Fideikommissnämnden består -— --Konungen bestämmer.
Mot beslut som av fideikommiss- Har fideikommissnämnden avslanämnden
meddelas enligt denna lag git framställning om tillstånd eller
må talan ej föras. medgivande som avses i 27■—29 §§,
må klagan över beslutet föras hos Konungen
genom besvär, vilka skola ingivas
till nämnden. 1 övrigt må talan
ej föras mot beslut av fideikommissnämnden
enligt denna lag.
Närmare föreskrifter---av Konungen.
2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925
(nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom; samt
3) lag angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14
september 1944 (nr 705) om aktiebolag; ävensom
II. de vid propositionen nr 26 fogade förslagen till
1) förordning om inkomstbeskattning av fideikommissbo,
m. in.;
2) förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss;
samt
3) förordning om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
B. att följande motioner, nämligen
1. 1:572 och 11:699, i vad de rör skrivelse till Kungl.
Maj :t,
2. I: 575 och II: 706, i vad de rör skrivelser till Kungl.
Maj :t,
3. I: 573, i vad den rör skrivelse till Kungl. Maj :t,
4. I: 786 samt
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 175
5. II: 709, i vad den rör skrivelse till Kungl. Maj:t,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom
C. att följande motioner, nämligen
1. I: 574 och II: 698,
2. I: 575 och II: 706,
3. I: 579 och II: 703 samt
4. I: 784,
i vad de ej omfattas av utskottets hemställan under A och B,
måtte anses besvarade med vad utskottet i övrigt ovan anfört.
Stockholm den 14 november 1963
På sammansatta bevillnings- och första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från bevillningsutskottet: herrar Brandt, Stefanson, Oscar
Carlsson, Gustaf Elofsson, Gösta Jacobsson och Andersson i Essvik;
från första lagutskottet: fru Gärde Widemar, herrar Ahlkvist,
Landgren, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik och Fröding.
Reservationer
Av herr Jacobsson, Gösta, samt av herr Fröding.
176 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Innehåll
Propositionernas huvudsakliga innehåll .................................. 2
Förslagen ............................................................. 4
Inledning .............................................................. 17
Historisk översikt ...................................................... 20
Bestående fideikommiss ................................................ 26
Gällande bestämmelser m. m............................................. 31
Förslagens grunder
Den civilrättsliga propositionen ........................................ 36
Departementschefen ................................................ 36
Lagrådet .......................................................... 85
Den skatterättsliga propositionen ...................................... 88
Departementschefen ................................................ 88
Civilrättsliga och skatterättsliga bestämmelser rörande aktiebolag och handelsbolag
............................................................... 95
Motionerna och däröver avgivna remissyttranden .......................... 98
Avslagsyrkanden .................................................... 98
Avvecklingslagens tillämpningsområde ................................. 102
Tidpunkten för avvecklingen
Prolongationsavtal ................................................. 102
6 § avvecklingslagen ........ 106
37 § avvecklingslagen .............................................. 108
Företagsformer ...................................................... 109
Arrendatorerna ...................................................... 118
Inlösen m. m.
Större jord- och skogsegendomar .................................... 123
Kulturvärdena ..................................................... 127
Fideikommissnämnden ................................................ 134
Skattespörsmål
Arvsskatten ............. 137
Inkomst- och förmögenhetsskatterna .................................. 142
Vissa stämpelavgifter................................................ 146
Utskottets yttrande .................................................... 148
Avvecklingslagens tillämpningsområde ................................. 150
Tidpunkten för avvecklingen .......................................... 151
Företagsformer ...................................................... 155
Arrendatorerna ...................................................... I57
Inlösen m. m......................................................... I59
Fideikommissnämnden ................................................ 164
Skattespörsmål ...................................................... Igg
Utskottets hemställan................................................... 473
Reservationer ................................................. 175
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631161