Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1909:Bevulu4 bevulu)

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ånk. till Eiksd. kansli den 4 maj 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om skogsaccis samt inom Riksdagen i
ämnet väckta motioner, dels ock Kungl. Maj:ts i sammanhang
därmed framlagda proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 38 § i fö)''ordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862.

Genom två särskilda den 29 januari 1909 dagtecknade propositioner,
n:is 25 och 26, hvilka båda blifvit till sammansatta bevillnings- och
lagutskottet för behandling öfverlämnade, bar Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionerna bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finans-
och ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit Riksdagen att
antaga här nedan återgifva förslag till

1) lag om skogsaccis; samt

2) lag angående ändrad lydelse af 38 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Bill. till Riksd. Brok 1909. 5 Sami. 2 Afd, 4 Höft. (N:o 4.)

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Kung!. Maj. ts
proposition
n:o 25.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för propositionen n:o 25,
får utskottet hänvisa till det vid densamma fogade utdrag af statsrådsprotokollet.

väcktTZ* i * sammanhang med ifrågavarande kungl. propositioner har utskottet
Va° ne/-”0 0'' till behandling förehaft följande i anledning af propositionen n:o 25 inom
Riksdagen afgifna motioner, hvilka jämväl till utskottet öfverlämnats, nämligen
motionerna inom Första Kammaren n:o 51 af herr Olof Jonsson, n:o 52 af
herr A. Åström, n:o 53 af herr G. F. Östberg, n:o 55 af herr Gust. Barthelson
och n:o 62 af herr K. Bohnstedt samt motionerna inom Andra Kammaren
n:o 177 af herr P. O. Lundell, n:o 213 af herr E. Åkerlund och
n:o 259 af herr Johan Widén.

Nämnda motioner finnas här nedan återgifna.

Herr Jons- Uti motionen n:o 51 har herr Jonsson anfört följande:

»Då jag anser samma skäl, som vid nästföregående riksdag i Första
Kammaren anfördes såväl vid remissen som vid afgörandet mot då framlagda
förslag om ett interimistiskt införande af en kommunal skogsaccis,
fortfarande gälla emot Kungl. Maj:ts nu framlagda proposition n:o 25,
och då den mera fullständiga lösningen medelst en omtaxering af fastigheter,
hvilken taxering eljest skall från och med 1908 fortfara att gälla
i fem år, och införandet af bevillning för inkomst af skogsavverkning m. m.
skulle medföra afsevärda kostnader och besvär, som utan olägenhet kunna
undvikas, om en sådan lösning åtminstone framskjutes till året näst före det,
då ny fastighetstaxering skall äga rum, har jag ansett mig böra framlägga
förslag till en mera rättvis och enklare lösning af spörsmålet, än förutnämda
Kungl. Maj:ts förslag innebär.

De skal, som legat till grund för vid olika tillfällen framställda förslag
om ändrade bestämmelser rörande taxering af skog eller af inkomst
däraf, äfvensom för Kungl. Majits proposition i fråga, ha varit, dels att vid
taxering af jordbruksfastighet hänsyn icke tagits till växande skogs afkastning
eller värde, så att därföre taxeringsvärdet å sådan fastighet ofta nog
blifvit mycket för lågt, och dels att de kommuner, från hvars område
virke i stor omfattning afverkats för att förädlas inom en helt arman
kommun, gått miste om kommunalskatt för den inkomst vederbörande
försäljare eller afverkare däraf erhållit.

Om nu detta taxeringsvärde, såsom man förmenar, för en del fastig -

Sammansatta Bevillning»- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. .5

heter inom vissa hin fortfarande dr för lågt, så bör ju genom lämpliga
ändringar i skattelagarne också åtgärden gå ut på att vinna rättelse åt
detta missförhållande. Och ehuru den slutliga ändringen i bevillningsförordningcn
eller i en lag för kommunalbeskattning bör gå ut på att, vid
bestämmandet af taxeringsvärdet för jordbruksfastighet, icke annan hänsyn
till växande skogsvärde än den, som kan härledas af tillgång på virke till
husbehof, skall tagas, men all annan utverkning eller skogsförsäljning taxeras
såsom inkomst, så anser jag dock af här anförda skäl, att en mindre
omfattande ändamålsenlig ändring nu och tills vidare är tillrådlig.

Det kan ju vara sannolikt, att jordbruksfastigheter till afsevärdt antal
finnas, hvilkas taxeringsvärden, till följd af svårigheten att ens närmelsevis
kunna värdera afkastningen af fastighetens skogsbestånd, äro alltför
låga, lika väl som att för andra fastigheter detta taxeringsvärde dels motsvarar
och dels öfverstiger det verkliga värdet. Keformen måste därföre
helt naturligt gå ut på, icke att utan hänsyn till hvad som är rätt eller
orätt skära alla öfver en kam, utan på att de oriktigt gynnade skola likställas
med de rättvist taxerade. Detta mål synes mig tills vidare endast
och bäst kunna vinnas genom att ägare af jordbruksfastighet, i fråga om
skogsafkastningen, taxeras för inkomst, när denna öfverstigit beräknade fem
för hundra af fastighetens taxeringsvärde, således likställas med sådan
fastighet, som användes för industriell drift. Fast det här gäller fastighet,
för hvilken eljest sex för hundra beräknas, så synes man dock af praktiska
skäl nu kunna nöja sig med förutnämnda fem. Då vidare taxeringen
komme att gälla den inkomst, som återstode, sedan afverknings- och forslingskostnader
afdragits från hvad för virket erhållits vid leveransplatsen, således
virkesvärdet på rot eller hvad markens ägare erhållit för en upplåten
afverkningsrätt, så synes först och främst icke något afdrag för det
s. k. existensminimum här böra äga rum, och vidare kan skäl anföras för
att dylik inkomst till mindre belopp än eljest stadgade 500 kronor blefve
taxeringsbar, så snart den uppginge till exempelvis minst 100 kronor. På
detta sätt finge man dels en enkel regulator för nu till äfventyrs befintliga
oriktigheter samt rättelse i fråga om de staten och kommunen ditintills
undandragna skatter, och dels komme man att därigenom vinna erfarenheter
till nytta för en mera genomgående omläggning af skattelagstiftningen.
I fråga åter om hvad jag vill kalla affärsmässig inkomst genom köp och
försäljning af ståndskog eller genom från annans mark afverkad skog till
förädling vid eget inom annan kommun beläget sågverk m. m., böra gifvetvis
också bestämmelser införas af den innebörd, att den kommun, inom

4 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

hvars område den eller de skogar, hvaraf vederbörande afverkningsrättsinnehafvare
genom öfverlåtelse eller afverkning erhållit sin inkomst eller vinst,
äro belägna, må kunna på taxeringen af dylik inkomst i flera fall än för
närvarande debitera kommunalutskylder. Den inkomst, hvarom nu är fråga,
kan naturligtvis först uppstå eller blifva taxeringsbar, sedan denna inkomst
öfverstigit utgifterna för inköpet af ståndskogen och eventuellt för afverkning
och transport, där realiseringen skett, vare sig genom försäljning af
sådant virke eller virket af afverkaren förädlas inom annan kommun, i
b vilket fall värdesättningen bör ske på basis af det pris, som allmännast
gäller inom afverkningsorten.

-A-f hvad bär ofvan anförts hoppas jag framgår, hvilka ändringar eller
tillägg i bevillningsförordningen böra följa för syftemålets vinnande, men
innan jag vidare söker gifva form däråt eller förslag därom några ord om
de svårigheter, som icke sällan framförts emot tillämpningen af bevillning
för inkomst åt skogsbruk eller virkesförsäljning

Det är till och med möjligt, att dessa förmenta svårigheter varit en
medverkande orsak till förslagen om särskilt taxeringsår, taxeringsmyndighet
och öfriga förfaringar för den kommunala skogsaccisen, och dock torde
knappast någon ensktld näringsgren ligga så öppen för kontroll af en därför
intresserad allmänhet som öfverlåtelse af afverkningsrätt till och afverkning
af skog. Därför synes det mig, att dessa invändningar sakna
verklig betydelse, och detta så mycket mer som en betydlig och framför
allt viktig del af inkomsten i fråga nu skulle falla under deldarationsplikten,
hvilken för öfrigt kan vidare utsträckas. Då vidare hvarje ordnad
bokföring bör ha sitt konto för hvar afverkningsrätt eller skogsfastighet,
som debiteras och krediteras för utgift och inkomst, kan icke heller för en
stor sågA erksafhir svårighet möta för en dylik dekorering. Då således
eldigt min mening taxering till bevillning för inkomst af skogsbruk eller
försäljning af skog kan lika väl och lätt tillämpas som till den föreslagna
accisen, men då denna icke är afsedd att skipa rättvisa, där sådant behöfs,
utan går ut lika öfver de oskyldige och skyldige, och då det alltid måste
vara eu betänklig sak att genom en lagstiftning söka afhjälpa vissa oegentligheter
med att samtidigt skapa flera nya, och då vidare ett dylikt, provisoriskt
afsedt, beskattningssätt genom den form, hvari det skall antagas,
måste, befaras komma att blifva permanent samt dessutom en mängd skattskyldige
tvunges att afge två olika deklarationer och öfvervaka hvad tvenne
sidoordnade taxeringsmyndigheter uppskatta dem till, så borde, synes mig,
valet emellan de två förslagen falla sig ganska lätt.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. &

Eu jämförelse åter emellan de uppskattade inkomstbelopp, som kunna
väntas framgå af å ena sidan taxering till inkomstbevillning och å andra
sidan skogsaccis, kan med säkerhet antagas utfalla till fördel för eller med
större belopp för den senare. Men detta uppväges å andra sidan dels
däraf, att i förra fallet en ökad bevillning af staten erhålles, och dels däraf
att kommunen erhåller långt större bidrag efter 100 kronors inkomst till
bevillning än till skogsaccis, och ännu större betydelse har den omständigheten,
att de kommuner, hvilkas skattskyldige äro ytterst hårdt betungade
och i främsta rummet behöfva lindring, med all sannolikhet komma att i
långt högre grad erhålla en sådan i form af minskad utdebitering på ökadt
fyrktal än genom skogsaccisen. Om vi t. ex. taga en dylik i skogsbygden
belägen kommun, i hvilken kommunalutskylderna för år 1906 utgjorde
14 kronor per bevillningskrona, och antaga, att å ena sidan i skogsaccis
på uppskattade 35,000 kronor — hälften af det belopp, hvarå hela fyrktalet
grundats inom t. ex. Linsellskommunen — erhölles 700 kronor, men
att å andra sidan den till bevillning uppskattade nya inkomsten blott utgjorde
hälften eller 17,500 kronor, således 175 bevil!ningskronor eller
1,750 nytillkomna fyrkar att lägga till de förutvarande 7,021, och delar
1,750 + 7,021 = 8,771 uti utdebiterade 9,829 kronor 40 öre, så erhållas
110 hela öre per fyrk, och då 110 öre gånger 1,750 fyrk gör 1,925 kronor,
blir detta belopp alltså det bidrag, kommunen då både erhållit af det
nya skatteobjektet i stället för 700 kronor i skogsaccis. Ilade däremot de
kommunala utskylderna stannat vid 4 ä 5 kronor i denna kommun i stället
för 14 per bevillningskrona, skulle skogsaccisen ha gifvit mer än inkomsten
af det ökade fyrktalet, således en större fördel, där den mindre behöfs.

Ehuru det utskott, till hvilket motionen remitteras, bäst är i tillfälle
att med ledning af ofvanstående gifva form åt de tillägg, som för syftemålets
vinnande erfordras, har jag dock ansett mig pliktig att framlägga
förslag till dessa ändringar eller tillägg i bevillningsförordningen.

Sålunda synes för undanröjande af den motsägelse, som eljest skulle
framträda emellan bestämmelserna om bevillning för fastighet och bevillning
för inkomst, ett tillägg i dylikt syfte böra göras i 1 §. "Vidare bör
tillägg ske i 8 § af det innehåll, att utverkning af skog för annat än husbehof
eller försäljning af skog blir taxeringsbar. Så ock i 10 § af innebörd,
att, när ägaren af en jordbruksfastighet därå afverkat skog eller upplåtit
afverkningsrätt till skog, han då från den erhållna inkomsten tår
draga utaf ett belopp af fem för hundra af den fastighetens taxeringsvärde.
Och då en dylik inkomst beskattas på den grund, att taxerings -

6 Sammansatta JBevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

värdet å fastigheten varit för lågt åsatt, vare sig detta framgått af en
kontinuerligt eller för flera år på en gång uttagen afkastning af skogen,
så bör i dylikt fall icke afdrag för existensminimum äga rum samt äfven
inkomsten vara taxeringsbar, så snart den uppnår t. ex. 100 kronor,
hvadan tvenne tillägg i detta syfte böra göras i 11 §. I§12 måste

tvenne tillägg göras därom, att den taxering af olika inkomst, hvarom här
är fråga, alltid skall ske å den ort, där den anses hafva erhållits. Yäl
kan det ock sättas i fråga, om det icke vore skäl i att genom ett tillägg i
■§14 mom. e vid slutet af första stycket vidga den obligatoriska skyldigheten
att deklarera för sådan inkomst, hvarom här är fråga, men då alla
aktiebolag redan ha sådan, så bör man, synes det mig, till en början
åtminstone kunna nöja sig med att för öfriga skyldighet att på anmaning
deklarera nu finnes.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Piksdagen, i stället för den af Kungl. Maj:t i proposition n:o 25
föreslagna kommunala skogsaccis, ville besluta, att i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst nedanstående tillägg införes,
nämligen i § 1 efter första styckets slut — samt i vissa liär nedan i §§ 8,
10, 11 och 12 angifna fall äfven efter uppskattad inkomst.

I § 8 2 mom. l:o) efter: »af bergsbruk — — — — eget jordbruks
produkter»; skog saf verkning för annat ändamål än till eget husbehof
upplåtelse af rätt till skog saf verkning eller handel med sådan rättighet;

»penningrörelse — — — — — näring».

I § 10 2 mom. 2:q) — a), »för det----sägs»; gällande ock

enahanda afdrag med fem för hundra af taxeringsvärdet å den jordbruksfastighet,
hvarå ägaren afverkat eller till annan upplåtit afverkning sr ätt till
skog i hvad den inkomst beträffar, som därigenom åtnjutits af fastighetsägaren.

I § 11 1 mom. »Bevillning----- 500 kronor»; dock

att bevillning för inkomst, som af markens ägare åtnjutits för därå afverkad
eller till annan upplåten rått till afverkning af skog, alltid äger rum, så
snart den inkomsten uppgår till 100 kronor.

»Hafva — — — — — -— bevillning.»

»Det belopp — — — — — — kronor.»

»Befrielse från — — — — — för inkomst» af å egen mark
afverkad — eller därå till annan upplåten rätt till afverkning aj skog eller
för inkomst, »som beskattas i — — -—- — — — — — bolag.»

I § 12 c) »bolag----sjanständigt sätt» — hvartill räknas

Sammansatta Sevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 7

skog saf verkning å egen eller annans mark — »eller i — — — —
styrelse.»

d) »handlande — — — — — mantalsskrifva» — dock att inkomst
af skog saf verkning eller för upplåten afverkningsrätt till skog eller af handel
med sådan rättighet taxeras inom den ort, där afverkningen skett eller skogen
är belägen.

Skulle nu, såsom jag hoppas, detta förslag, med eller utan ändring
af ordalagen, vinna vederbörande utskotts godkännande och Biksdagens
bifall, så torde själffallet utskottet sedan böra taga under ompröfning, om
icke för erfarenhetsändamål uti formuläret till taxeringslängd öfver inkomst,
ofvan kolumnen för anteckningar, en anvisning borde införas om att i kolumnen
skall särskildt antecknas den inkomst, fastighetsägare haft af eget
skogsbruk, äfvensom att, därest eu förändring i t. ex. §§ 4 och 7 uti
förordningen om inkomstskatt anses lämplig eller nödig, inkomma med förslag
därom till Biksdagen.»

Herr Åströms motion, n:o 52, är så lydande:

»I proposition n:o 25 till innevarande Biksdag har Ivungl. Maj:t ånyo
förelagt Biksdagen till antagande det förslag till lag om skogsaccis, som
förlidet år genom kamrarnes olika beslut kom att falla. Förslaget i fråga
innebär, att, under bibehållande.af nuvarande beskattningssystem oförändradt,
en särskild skatt skulle läggas på afkastning af skog i syfte att tillföra
skogskommunerna ökad inkomst. Af de anmärkningar, som vid fjolårets
riksdag riktades mot detta lagförslag, är företrädesvis att märka den, att
förslaget innebär en dubbel beskattning, i det att skogens afkastning redan
måste anses vara beskattad genom fastighetsbevillningen. Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet har i det propositionen åtföljande statsrådsprotokollet
sökt visa, att sagda anmärkning är ogrundad. Han menar,
att gällande bevillningsförordning genom praxis fått sådan tillämpning, att
vid taxeringsvärdes åsättande å skogsfastigheter väl tages en måttfull hänsyn
till skogstillgången, men icke inberäknas hela dess värde, och att därför
en lindrig accis kan påläggas skogsafkastning, utan att i realiteten dubbelbeskattning
på grund häraf kan anses äga rum. Jag kan visserligen alldeles
icke erkänna, att dessa påståenden äga någon allmän giltighet; och jag kan
till följd häraf ej heller anse, att den väg, hvarpå ifrågavarande beskattningsproblem
i förslaget blifvit löst, är den bästa och riktigaste; tvärtom
måste jag vidhålla, att den af skogsbeskattningskomitténs majoritet anvisade
vägen skulle varit mera rationell och äfven praktiskt genomförbar. I frågans

Herr Åströms
motion■

$ Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

nuvarande läge och då en rationell lösning af densamma för närvarande ej
synes kunna genomföras, anser jag likväl, med hänsyn till vikten däraf,
att skogskommunerna erhålla ökade skatteinkomster, att det skulle vara
önskvärd!, om ett provisoriskt ordnande af saken kunde åvägabringas på
den grundval, som i propositionen är anvisad, det vill säga genom eu
lindrig extra beskattning bredvid den nuvarande fastighetsbevillningen.

I ett hänseende är jag dock af den mening, att en ändring i förslaget
är af nöden. Kungl. Maj:t har, såsom redan antvdts, byggt förslaget på
följande resonemang. Genom fastighetsbevillning blifver skogen icke till
fullo beskattad, emedan vid taxeringen skogen ej beräknas till sitt fulla
värde. Att ernå full beskattning genom att böja taxeringsvärdena till
falla värdet är ingen lämplig utväg, emedan det kan bända, att skogen
först efter många år lämnar afkastning och att fastigheten under tiden ej
förmår bära en bevillning, som skulle motsvara dess verkliga värde. Därför
bör en skatt tagas ut vid de tillfällen, då skogen ger afkastning, och rättas
efter dennas storlek. Riktigheten af detta resonemang lärer ej kunna bestridas.
Men konsekvensen däraf lärer vara, att den extraordinära skatten
uttages af skogsfastighetens ägare, då denne realiserar afkastningen af sin
skog. Denna konsekvens bar skogsbeskattningskommitténs majoritet också
velat draga och därför föreslagit, att skogsaccis skall erläggas af den, »som
från sin fasta egendom säljer eller annorledes afhänder sig skog å rot
eller upplåter skog till utverkning eller ock själf å sin fasta egendom afverkar
skog».

Det principiellt riktiga i denna slutsats bar ej heller af herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet förnekats. Granskar man de
skäl, som han anfört emot kommittémajoritetens förslag, finner man, att
dessa skäl egentligen hänföra sig till den påstådda större svårigheten att
effektivt tillämpa kommittémajoritetens beskattningsmetod. Han anför i
sådant afseende dels att det skulle möta svårighet att kontrollera, att allt
afverkadt virke blefve accisbeskattadt, dels att köpeskillingen för upplåten
afverkningsrätt eller försåldt oförädladt virke ej synes innefatta en tillförlitlig
objektiv grund för accisens beräknande, dels att, om upplåtelsen skett
genom gåfva eller byte, det skulle möta stor svårighet att fastställa det
värde, efter hvilket accisen skulle beräknas, dels slutligen, att skogens
tillväxt under den tid, som förflöte mellan upplåtelsen och afverkningen,
skulle blifva obeskattad i accisens form.

För att undgå dessa tillämpningssvårigheter har Kungl. Maj:t lämnat
å sido den logiska konsekvensen af resonemanget om accisens teoretiska

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. V)

berättigande, och föreslagit, att accisen skall erläggas af afverkaren, hvarmed
förstås den, som då virket fälles, äger förfoga öfver detsamma.

Hvad som härutinnan synes ägnadt att väcka förvåning, är den stora
betydelse, som i propositionen tillagts svårigheterna att tillämpa kommittémajoritetens
förslag, och det ringa afseende, som fästs vid svagheten i det
förslag, som satts i stället. Naturligtvis kan det möta svårigheter att tilllämpa
kommittéinajoritetens förslag; det kan hända, att accispliktigt virke
till följd af sammanblandning med annan afverkning går fritt från accis;
att den, som säljer en afverkningsrätt eller träd på rot, deklarerar en lägre
köpeskilling än den verkliga, etc. Men hvad betyder detta emot den utomordentliga
lätthet, som genom Kung!. Maj:ts förslag erbjudes afverkaren
att helt och hållet undandraga sig skatteplikten.

Efter kommittémajoritetens förslag vet man åtminstone, hvilken person
man skall hålla sig till, men ej så enligt Kungl. Maj:ts förslag. Jag för
min del förmår åtminstone ej inse, hur det skall vara möjligt för en
kommunalnämnds ordförande att, om deklaration för ett virkesparti underlåtes,
veta, hvem han har att hålla sig till för deklarations afgifvande eller
hvem han skall påföra accisen för virket. Hur skall man kunna veta,
genom hvilka händer äganderätten gått under tiden mellan den första försäljningen
och till den stund, då virket fälles? Man må ej föreställa sig,
att afverkaren alltid är identisk med den, som slutligen förädlar virket
eller exporterar det i oförädladt skick; tvärtom gäller om virke från såväl
kronans som böndernas skogar, att äganderätten ofta gått genom flera
händer både före och efter virkets fällande, innan virket kommit i händerna
på den egentlige förbrukaren. Och det synes mig, att den af Kungl.
Maj:t föreslagna ordningen skall formligen inbjuda mindre samvetsgranna
spekulanter från när och fjärran att söka komma ifrån accisen. Och oafsedt
svårigheten att konstatera, hvem som är accispliktig, torde det blifva en
lätt sak att ordna det så, att äganderätten vid tidpunkten för virkets fällande
befinner sig hos någon insolvent person, af hvilken ingen skatt kan
uttagas.

För min del kan jag ej finna annat, än att man, genom att lägga
accisplikten på afverkaren i stället för på ägaren, i hög grad ökar svårigheterna
att tillämpa ifrågavarande beskattning, och jag kan vid detta förhållande
icke vara med om ett dylikt afsteg från hvad som måste anses
vara det principiellt riktiga, nämligen accispliktens läggande på ägaren,
i synnerhet som äfven andra skäl kraftigt tala emot att lägga den på afverkaren.
Jag vill i detta hänseende först och främst framhålla att, om,
Bill. till Biksd. Prof. 1909. 5 Sami. 2 Afd. 4 Höft. 2

10 Sammansatta bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

såsom statsrådet och chefen för finansdepartementet synes hafva ansett, ett
definitivt ordnande af förevarande beskattningsfråga lämpligast synes böra
äga rum i den af skogsbeskattningskommittén angifna riktning, det synes
vara skäl att gifva den provisoriska lagstiftningen en sådan affattning, att
öfvergången till hvad som skall träda i stället blir så mycket som möjligt
underlättad. Och vidare vill jag uttala den bestämda öfvertygelse, hvilken
för öfrigt delas af sågverksindustriens män i allmänhet, att den af Kung!.
Maj:t presumerade »återvältningen» från afverkaren på ägaren i verkligheten
ej kommer att inträffa, utan att effekten blifver, att ägaren går fri
från skatt för sin skogsvinst. Syftet att komplettera fastighetsbevillningen
blifver sålunda ej uppnådt, men i stället kommer förädlingsrörelsen att
vidkännas en extra beskattning.

På grund af hvad jag anfört tillåter jag mig hemställa om sådan ändring
i Kungl. Maj:ts förslag till lag om skogsaccis, att accisplikten varder lagd
på ägaren i stället för afverkaren och att nedannämnda §§ i förslaget
måtte erhålla följande lydelse:

Förslag

till

Lag om skogsaccis.

1 kap.

Allmänna grunder för skogsaccis och om användning af skogsaccismedel.

1 §•

1 mom. En hvar, som från sin fasta egendom säljer eller annorledes
afhänder sig skog å rot eller upplåter skog till afverkning eller ock själf
å sin fasta egendom afverkar skog, skall med de inskränkningar och undantag,
som här nedan omförmälas, för det sålda eller afverkade virket erlägga
skogsaccis.

Hvad sålunda stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl beträffande
innehafvare af fast egendom, hvilken enligt 2 § a) och c) bevillningsförordningen
är skyldig att för egendom erlägga fastighetsbevillning, äfvensom
boställshafvare, som äger fritt förfoga öfver afkastningen från boställets

Sammansatta Sevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 11

skog, samt innehafvare af afverkningsrätt, upplåten före den dag, då denna
lag träder i kraft.

2 mom. I fråga om nedannämnda skogar skall skogsaccis påföras för
sådana kronoparker och andra statens skogar, från hvilka afkastningen
tillföres statsverkets skogsmedel, äfvensom för boställsskogar, öfver hvilkas
afkastning boställshafvaren icke fritt förfogar: domänstyrelsen;

för häradsallmänningar och andra allmänningsskogar, därunder inbegripna
de så kallade besparingsskogarna i Kopparbergs och Gäfleborgs
län: vederbörande allmänning sstyrelse; samt

för skogar å stiftelsers eller allmänna inrättningars hemman, som icke
innehafvas med ständig åborätt eller mot lifstidsstädja, så ock eljest under
särskild förvaltning ställda skogar: vederbörande myndighet eller styrelse,
under hvars inseende eller förvaltning skogen är ställd.

2 §•

Skogsaccis skall erläggas till den kommun, där skogen är belägen, och
utgår, räknadt för ett hundra kronor af virkets taxerade värde, med hälften
af det belopp, hvilket under det år taxeringen sker, på grund af kommunaloch
kyrkostämmors beslut sammanlagdt utgöres inom kommunen för tio
fyrkar eller hel bevillningskrona, dock icke med mera än två för hundra
af det taxerade värdet.

3 §•

1 mom. Till kommunen inflytande skogsaccismedel skola, i den mån
desamma icke, enligt hvad i 2 mom. här nedan sägs, under nästföljande
år komma till användning, afsättas till en särskild fond, kallad slcogsaccisfonden,
hvilken förvaltas af kommunalnämnden.

Kantor, som upplöpa å fondens medel, tillgodoföras fonden.

2 mom. Kommunalnämnden åligger att hvarje år i sammanhang med
uppgörandet af inkomstförslaget för kommunen beräkna skogsaccisfondens
behållning vid nästföljande års början, där sådan fond finnes, och den på
grund af löpande årets taxering utgående skogsaccisen.

Af sålunda tillgängliga medel må enligt kommunalstämmans beslut
såsom tillskott till täckande af sådana utgifter för nästföljande år för
kommunala och kyrkliga ändamål, till hvilka enligt gällande kommunalförfattningar
medel eljest skulle beredas genom utdebitering på samtliga

12 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

skattskyldiga, användas högst så stort belopp, att utdebiteringen för fyrk
eller bevillningskrona under nästföljande år kommer att med en fjärdedel
understiga utdebiteringen för fyrk eller bevillningskrona under löpande året.

Detta tillskott användes till bestridande af utgifter, som kommunalstämman
beslutat för det nästföljande året, i den mån tillskottet därtill
förslår. Skulle tillskottet vara större, än som erfordras för täckande af
nämnda utgifter, skall öfverskottet afräknas på hvad kyrkostämman beslutat
till uttaxering under det nästföljande året.

2 kap.

Om taxering till skogsaccis.

4 §.

1 mom. Taxering till skogsaccis verkställes af kommunalnämnden
samt har till ändamål att fastställa värdet å rot (skogsvärdet) för virke,
för hvilket enligt denna lag skogsaccis skall erläggas.

Taxeringen kan dock efter beslut af kommunalnämnden verkställas af
ordföranden jämte utsedda delegerade af nämnden; och gäller hvad i denna
lag stadgas om kommunalnämnden i sådant fall om dylik delegation.

2 mom. Taxeringen har till föremål:

a) skog, som under nästföregående år från den fasta egendomen sålts
eller annorledes afhändts å rot eller ock upplåtits till afverkning;

b) virke, som under nästföregående år afverkats å egendomen, där ej
virket blifvit användt för sådant ändamål, hvarom i 5 § omförmäles eller
ock blifvit upplagdt till användning för sådant ändamål;

c) virke, som varit upplagdt till användning för i 5 § omförmäldt
ändamål och af sådan anledning icke förut taxerats, men under näst föregående
år vunnit användning för annat ändamål.

V irket skall, såframt det ej därförinnan säljes, anses afverkadt först,
då det blifvit så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas!.
Hvad särskildt beträffar kolvirke, skall det ej anses afverkadt, förrän det
blifvit rest eller lagdt till kolning eller förts från skogen för att annorstädes
kolas.

Till skog hänföras i denna lag jämväl vindfälld skog, stubbar, toppar
och annat affallsvirke, men ej löf, näfver eller bark.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

5 §•

Virke, som användes för egendomens eller därmed sambrukad fastighets
behof af byggnads-, slöjd- och stängselvirke samt bränsle, vare ej föremål
för taxering, ej heller sådant virke, som användes för fullgörande af i lag
eller eljest föreslcrifven byggnads- och underhållsskyldighet eller som från
allmän skog på grund af särskild föreskrift afgiftsfritt utlämnas.

6 §•

1 mom. Har skog sålts å rot eller upplåtits till af verkning, skall
försäljningssumman vid taxeringen upptagas såsom värdet å rot af den
sålda eller till afverkning upplåtna skogen.

Likaledes skall försäljningssumman, efter afdrag enligt 7 §, upptagas
såsom värdet å rot för virke, som i oförädladt skick sålts att levereras i
afverkningsorten.

1 alla andra fall skall virkets värde å rot uppskattas med ledning af
de vid tiden för afverkningen gällande pris för oförädladt virke å närmast
belägna vattendrag eller annan plats, där virkespris sättas eller eljest bestämda
pris å virke betalas.

2 mom. Har vid försäljning eller upplåtelse, som i 1 mom. sägs,
träffats särskildt förbehåll, eller föreligger annan omständighet, som kan
antagas hafva öfvat inflytande på försäljningssummans storlek, skall vid
taxeringen behörig hänsyn därtill tagas.

7 §■

Vid taxering till skogsaccis vare afdrag ej medgifvet för skogsvårdsoch
därmed jämförliga kostnader eller för köpeskilling, som ägare eller
innehafvare af fast egendom eller innehafvare af upplåten afverkningsrätt
erlagt vid förvärf af egendom eller afverkningsrätten.

I fall, som i 6 § 1 mom. andra stycket sägs, må afdrag ske för
kostnaden för virkets fällande ®ch tillredning, äfvensom för den kostnad,
säljaren må hafva fått vidkännas för virkets framforslande till den plats,
där detsamma af köparen mottagits.

8 § = 8 § i propositionen.

Sammansatta JBevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N-.o 4.

3 kap.

Om uppgifter till ledning vid taxering m. m.

9 §''

Skyldighet att på heder och samvete afgifva deklaration till ledning
vid taxering till skogsaccis åligger enhvar för skog, som han under nästföregående
år sålt eller annorledes afhändt sig å rot eller ock upplåtit till
af verkning, så ock för virke, som han under samma tid afverkat, där ej
virket blifvit användt för ändamål, som i 5 § omförmäles, eller blifvit för
användning till sådant ändamål upplagdt.

Virke, som i 4 § 2 mom. afses, skall ock i deklarationen upptagas

10 §.

Deklaration skall innehålla:

a) i fråga om skog, som sålts å rot eller upplåtits till utverkning •

uppgift om skogens beteckning och läge, hvad som försålts eller upplåtits,
köparens namn och försäljningssumman samt huruvida och i sådant
fall hvilka särskilda förbehåll eller andra omständigheter öfvat inflytande
på försäljningssummans storlek;

b) i fråga om virke, som i oförädladt skick sålts att levereras i afverkningsorten: uppgift

om den plats, där virket af köparen mottagits, köparens namn,
mängden af det försålda virket samt om försäljningssumman jämte enahanda
upplysning om särskilda förbehåll och dylikt, som under a) sägs; samt

c) i öfriga fall:

uppgift om tiden för afverkningen, afverkningsplatsen samt, hvad angår
timmer, stycketal och kubikmassa i fast mått, och, beträffande öfriga
virkesslag, kubikmassa i fast eller löst mått; dock att hvad angår flottgods
stycketal tillika alltid skall uppgifvas.

Möter i särskildt fall svårighet att uppgifva kubikmassan, må deklarationen
i stället upptaga stycketal och dimensioner, dock vare sådant ej
medgifvet den, som yrkesmässigt drifver trävarurörelse.

11 §•

Den, som kolat virke, må, om han hellre vill, i sin deklaration angifva,
i stället för kubikmassa kolvirke, mängden af de kol, som vid kol -

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 15

ningen erhållits. Hvad sålunda är sagdt, gäller dock ej beträffande kolvirke,
som å vattendrag eller eljest förts från skog, där afverkningen skeft,
för att annorstädes kolas.

12 §.

Utgift, för hvilken afdrag är enligt 7 § medgifven, bör till beloppet
i deklarationen uppgifvas.

Har accispliktig verkställt afverkning eller forsling med eget folk och
egna dragare, bör likaledes vid deklarationen fogas upplysning om sådana
förhållanden, som äro af betydelse för taxeringen, såsom beträffande antalet
dagsverken, hyggets beskaffenhet och längden af den väg, hvarå forsling
skett.

Vid deklarationen må för öfrigt fogas alla upplysningar, som anses
kunna tjäna till ledning vid taxeringen.»

I motionen n:o 53 har herr Östberg anfört: Herr Östbergs

»Vid 1908 års riksdag väckte jag motion om sådan ändring i Kungl. mohonMaj:ts
förslag till lag om skogsaccis, att beskattningsperioden skulle räknas
från och med den 1 juni till och med den 31 maj, på sätt som föreslagits
af skogsbeskattningskommittén och kammarrätten, under det att Kungl.

Maj:t ansett, att den borde sammanfalla med kalenderåret.

Detta mitt förslag tillstyrktes af lagutskottet, utan att någon reservation
afgafs beträffande denna punkt.

Då Kungl. Maj:t i propositionen n:o 25 vid denna riksdag ånyo framlagt
förslag till lag om skogsaccis och därvid liksom förra året föreslagit,
att beskattningsperioden räknas efter kalenderåret, anser jag mig böra förnya
min förra året gjorda hemställan.

Såsom motivering åberopar jag hvad som anfördes i min motion, n:o 56,
och lagutskottets utlåtande n:o 75 vid 1908 års riksdag.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 29 januari 1909 har statsrådet
och chefen för finansdepartementet såsom skäl för vidhållandet af
kalenderåret såsom beskattningsperiod framhållit, att det synes naturligast,
att skogsaccisen utgår för samma tid som själfva kommunalutskylderna och
att olika beskattningsperioder för skogsbeskattningen och för den öfriga
kommunalbeskattningen skulle kunna bereda svårigheter vid en blifvande
reform af hela den kommunala beskattningen. Å andra sidan har han

16 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

medgift it, att kontrollen af deklarationerna försvåras med kalenderåret såsom
beskattningsperiod, liksom han icke kunnat förneka, att det är en
olägenhet, om, såsom enligt hans förslag blir fallet, accisbetalningen i regel
uppskjutes ett år längre, än om perioden omfattade ett afverkningsår, som
ginge till ända den 31 maj.

Jag kan för min del icke inse, att likformighet beträffande beskattnmgsperioden
för skogsaccisen och öfriga kommunalskatter kan medföra
några praktiska fördelar. Att här låta ett rent teoretiskt kraf på likformighet
blifva afgörande, kan icke vara riktigt. Jag vill erinra om att
tillverkningsåret och försäljningsåret för brännvin räknas från 1 oktober till
1 oktober och att brännvinsförsäljningsafgifterna, likasom bolagens vinstmedel,
hvaraf kommunerna erhålla den största andelen, uträknas icke för
kalenderår, utan för försäljningsår. Tillverkningsåret för bryggerierna
räknas från den 1 oktober, tillverkningsåret för sockerfabrikerna från den
1 september. Detta står i öfverensstämmelse med näringarnas natur, och
däremot har icke gjorts någon anmärkning, oaktadt statens och kommunernas
räkenskaper äro ställda på kalenderår. Man anser högst angeläget,
att brännvinsbränningsaccis, maltskatt och sockeraccis liksom äfven tullmedel
uppbäras så snart som möjligt och innan varan får fritt disponeras.
Kan det då vara naturligt, att erläggandet af skogsaccis får fördröjas, på
sätt som af lvungl. Maj.t föreslagits, ända till två år efter af verkningen?

IIvilka svårigheter som skulle uppstå vid en blifvande reform af
kommunalbeskattningen därigenom, att afverkningsåret räknades från den
1 juni, det kan jag icke föreställa mig, och jag tror så mycket mindre
på de i sådant afseende uttalade farhågorna, som icke någon antydan
lämnats, hvaruti dessa svårigheter skulle bestå.

Då lagutskottet förra året föreslog, att Konungens befallningshafvande
skall utgöra andra instans i skogsbeskattningsfrågor, så kan jag ansluta
mig därtill, enär kostnaderna i sadant fall blifva mindre, än om, såsom jag
tänkte mig, pröfningsnämnden skulle hålla extra sammanträde för dessa
ärenden. Jag tror också, att Konungens befallningshafvande är lika väl
som pröfningsnämnden i tillfälle att förskaffa sig säkra upplysningar om
de faktiska förhållanden, som måste ligga till grund för frågornas afgörande.
På grund af hvad som här anförts, får jag hemställa,
att Riksdagen för sin del måtte, med ändring af Kungl. Maj:ts förslag,
antaga lag om skogsaccis af den lydelse, som lagutskottet föreslagit
i sitt utlåtande n:o 75 vid 1908 års riksdag.»

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Herr Barthelsons motion, n:o 55, är af följande lydelse:

»Genom antagandet af nu gällande lagar rörande skogsvården hafva
statsmakterna räddat landets enskilde tillhöriga skogar från tillintctgörelse,
men återstår ännu mycket att göra för höjandet af vår skogsskötsel från
dess mångenstädes ännu låga ståndpunkt till den utveckling, att våra skogar
kunna lämna högsta möjliga afkastning.

Intresset för ett arbete i sådan riktning — för ökande och bättre
tillgodogörande af landets skogskapital —- är utan tvifvel i stigande. Då
detta intresse är kufvudvillkoret för att arbetet för höjandet af skogsskötsel
skall gifva önskadt resultat, måste först och främst från lagstiftarnes sida
alla sådana åtgärder undvikas eller motarbetas, som kunna tänkas förtaga
detta intresse för en rationell hushållning.

Man får ej glömma, att vid denna hushållning den som sår ofta ej
får skörda, att den som genom sina åtgärder höjer sin skogsmarks produktionsförmåga
ofta eller kanske till och med oftast själf ej får njuta
frukten af sitt arbete, och att sålunda skogshushållningen i detta afseende
intager en undantagsställning gentemot hvarje annan hushållning eller
rörelse.

Man måste vidare ihågkomma, att de svenska skogarne, synnerligast
de privata skogarne, ännu med få berömliga undantag äro sådana, att den,
som vill för sin del införa en intensiv hushållning, måste underkasta sig
betydande utgifter för ett sådant mål, utgifter, som i regel först komma
de efterkommande till godo genom ökad skogsafkastning.

På grund af denna skogshushållningens särställning, att nämligen dess
utöfvare ofta ej hinna få njuta åtminstone full ersättning för sitt arbete,
och att de måste räkna med ett stort virkesförråd, har det nuvarande beskattningssättet
för skog visat sig äga sådana olägenheter, att de kunna
sägas på vissa trakter om ej hindra så åtminstone försvåra införandet af
en intensiv skogsvård.

Enligt § 3 af bevillningsförordningen och § 1 i för taxeringsmyndigheterna
gällande instruktion skall fast egendoms taxeringsvärde bestämmas
med ledning af inhämtade upplysningar om egendomens storlek, beskattning
och afkastning in. m. och skall dessutom behörigt afseende fästas
vid bland annat skogens beskaffenhet.

Att taxeringsmyndigheterna omöjligen i stort sedt kunna hafva den
kännedom om skogens beskaffenhet, som fordras för åsättandet af ett rätt
värde å densamma, ligger i sakens natur på grund af de ojämna skogsförhållanden,
som nästan öfverallt äro rådande i vårt land. Också visar
Bih. till Bifcsd. Prof. 1909. 5 Sami. 2 Afd. 4 Höft. 3

Ilerr Barthelsons
motion.

18 Sammansatta Bevtllnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

erfarenheten att ojämnhet råder vid åsättandet af taxeringsvärde å skogsegendom,
en ojämnhet, som på det ena hållet till resultat lämnat för låga,
på det andra för höga värden.

Genom uppskattning af skogskapitalet, såväl den afverkningsbara delen
af detsamma som plant- och ungskogen, tvingas ofta rent af ägaren att
afyttra största möjliga del af detta kapital för att på så sätt åstadkomma
en nedsättning af egendomens taxeringsvärde och därigenom minskning af
egendomen åliggande skatter, hvadan vid sådana fall man kan påstå, att
beskattningssättet åtminstone ej bidrager till införande af en rationell
skogsvård.

En omläggning af det nuvarande beskattningssättet, så att endast
markens värde ingår jämte tillgången af hushehofsvirke i fastighetsbeskattningen
och så att ej skogskapitalet utan dess afkastning beskattas, torde
därför vara, om hänsyn skall tagas till en rationell skogshushållning, af
behof vet påkallad.

För eu dylik omläggning talar ju ock det kända förhållandet, att
personer, som hafva till yrke att köpa egendomar för realisering af dessas
skog, nu kunna totalt nedhugga en skog, utan att de härför eller för den
inkomst de härigenom förskapa sig behöfva erlägga någon skatt, vare sig
till kronan eller kommunen. Enda följden blir i stället en minskning af
den sköflade egendomens skatteförmåga, i det att efter skogskapitalets realisering
egendomens taxeringsvärde måste nedsättas.

För att bereda kommunerna en ny skattekälla har Kungl. Maj:t för
innevarande, liksom för nästföregående [Riksdag, framlagt nådig proposition
med förslag till lag om skogsaccis. Den föreslagna skatten är afsedd att
med bibehållande af hittills varande fastighetsbeskattning enligt gällande
bevillningsförordning utkräfvas till ett belopp af högst 2 °/o af det afverkade
virkets skogsvärde på rot vid afverkningstillfället. Då skogsvärdet
på rot skulle erhållas därigenom, att från försäljningsvärdet endast får
dragas afverknings- och transportkostnaden till saluplatsen, framgår häraf,
att skatten skulle bestämmas efter den bruttoinkomst skogsrörelsen lämnar,
i det att enligt Kungl. Maj.ts proposition afdrag ej får ske för de kostnader,
som till äfventyrs nedlagts för skogsodling, dikning, väganläggning,
för förvaltning och bevakning, m. il. kostnader, som äro mer eller mindre
oskiljaktiga från en intensiv skogshushållning.

Från skogsvårdssynpunkt sedt synes mig dock en beskattning vara
att föredraga, som, i likhet med hvad för all annan rörelse sker, tager hänsyn
till ej blott inkomsten utan ock till utgifterna, ty eljest måste skatten drabba

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 19

bruttoinkomsten. Det kan ej vara för införandet och bevarandet af en
rationell skogsvård gynnsamt, om t. ex. en skogsägare, som säljer för 10,000
kronor skog, men som på för skogsvården nödiga åtgärder nedlagt 5,000
kronor, måste beskattas för en inkomst af 10,000 kronor, då den verkliga
inkomsten ju endast utgjort 5,000 kronor.

Jag fruktar, att mången under sådana förhållanden komme att mista
intresset för att nedlägga arbete och kostnad för någon skogsvård.

Förutom nu nämnda olägenheter med den föreslagna slcogsaccisen
skulle den medföra den svåra olägenheten, att skogsegendom, där skogskapitalet
inräknats i fastighetsvärdet, blefve dubbelbcskattad i fråga om
skatt till kommunen, en omständighet, som kräfver det största beaktande.

Skogsskattekommittén har i sitt betänkande af den 15 juli 1907, i
hvilket skogsaccis föreslås, framhållit, att, därest denna nya skatteform
skulle tillämpas, gällande bevillningsförordning borde i afseende på beskattning
af fastighet ändras därhän, att i fastighetsskatten endast borde ingå
markvärdet men ej den växande skogen.

Visserligen har förfäktats, att dubbelbeskattning i förevarande fall ej
skulle förekomma, emedan i regel den växande skogens värde ej inginge
åtminstone till någon afsevärd del i fastighetsvärdet, men motsäges ett
dylikt påstående af det verkliga förhållandet åtminstone inom landets sydliga
del. Man torde nämligen utan öfverdrift kunna påstå, att där numera
vid bestämmandet af skogsfastighets taxeringsvärde tillräcklig hänsyn tages
till förekomsten af skog.

Såsom för ifrågavarande skattefråga särdeles belysande vill jag här
anföra de taxeringsvärden, som af taxeringsmyndigheterna innevarande år
åsatts en del kronoparker inom Skaraborgs, Älfsborgs samt Göteborgs och
Bohus län.

Om för bättre öfverskådlighet dessa taxeringsvärden angifvas per
hektar produktiv skogsmark, så utgöra desamma i runda tal för

Kronoparken Tiveden ........................ 101 kronor

» Sundsmarken .................. 225 »

» Bromö........................... 90 »

Denna kronopark, som nästan uteslutande består af ung, till stor del
under senaste 20 år medelst kultur uppdragen skog, inköptes af kronan
för cirka 20 år sedan för en summa af 90,000 kronor, inberäknadt en
jordbruksegendom, som nu åsatts'' särskild! taxeringsvärde.

20 Sammansatta BcviUnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Kronoparken Marieholm ..................... 260 kronor

» Eådaås ........................ 489 »

» Edsmären ..................... 154 »

» Furubacken..................... 250 »

Kronoparkerna Östra och Yästra Ivinne skogen

samt Klyftamon... 170 »

Kronoparken Hunneberg ..................... 116 »

» Fager lid ........................ 530 »

» Ollestad ........................ 152 »

» Getlycke........................ 116 »

2/s af arealen af sistnämnda skog äro beväxta af ungskog.
Kronoparken Ödsmål ........................ 130 kronor.

Ödsmål, som är beväxt af hufvudsakligen ung, ännu ej huggbar kulturskog,
inköptes af kronan år 1903 för cirka 20,000 kronor, men är nu
bevillningstaxerad till 25,000 kronor.

Förestående i runda tal anförda siffror synas mig tydligt nog vederlägga
påståendet, att ej ståndsskogen medräknas vid fastställandet af skogsegendoms
taxeringsvärde, åtminstone inom de län, hvarest de uppgifna
skogarne äro belägna. Jag vågar till och med påstå, att af de anförda
värdena en del äro för höga, såsom t. ex. för kronoparken Fagerlid, för
hvilken bestämts ett taxeringsvärde af 530 kronor per hektar.

Erkänner man nämligen, att skogskapitalet genom fastighetstaxeringen
beskattas, såsom vid de nu uppräknade fallen inom trenne län ägt rum,
måste man väl ock erkänna, att påläggandet af ytterligare ny skatt till
kommunen i form af skogsaccis skall komma att medföra en dubbelbeskattning
af skogsrörelsen.

Jag vågar påstå, att, om denna nya nu föreslagna skatt pålägges
skogshushållningen, så länge skogskapitalet kan genom fastighetsbeskattning
åsättas så höga värden, som de af mig angifna exemplen visa, denna skatt
kommer att blifva ödesdiger för den rationella skogsvården. I)å redan nu,
såsom förut framhållits, den enskilde frestas att realisera sitt skogskapital
för ernående af lägre fastighetsvärde, i hvilken omfattning skulle ej efter
införandet af ytterligare beskattning af skogskapitalet denna utväg komma
att tillämpas?

Då en rationell skogsvård fordrar ett stort skogskapital, bör skatte -

Sammansätta Bevillnings och Lagutskottets Utlutande N:o 4. 21

lagstiftningen ställas så, att skogsägaren ej genom denna lagstiftning frestas
att realisera detsamma.

Den väg, man härvid har att gå, synes mig vara den, som af skogsskattekommittén
föreslagits, nämligen att skogskapitalet bör beskattas endast
då det lämnar verklig inkomst, så att den växande skogen icke medtages
vid fastighetens taxering.

* Kommitterade hafva i afgifvet betänkande rörande ändrade bestämmelser
angående beskattning af skog såsom skäl mot en skogsbeskattning
i fastighetsbevillningens form och som skäl för en beskattning åt inkomst
af skog anfört följande:

Kommitterades främsta och viktigaste uppgift har varit att träffa ett
val mellan de båda i det föregående angifna hufvudmetoderna för eu rationell
skogsbeskattning. Hvad då först beträflar den metod, som bygger på
den nuvarande fastighetsbevillningen, kan det icke förnekas, att densamma
väsentligen förbättras genom förslaget att åsätta upplåten skogsafverkningsrätt
särskildt taxeringsvärde, för hvilket afverkningsrättens innehafvare skulle
utgöra fastigketsbevillning. Därmed skulle ett viktigt hinder undanröjas,
som nu står i vägen för en taxering af skogsfastighet till dess fulla värde.
Ville man dessutom införa den bestämmelsen, att särskildt taxeringsvärde
alltid skall åsättas skogsområde, så snart skog därå tinnes utöfver husbehof,
så skulle uppenbarligen ytterligare en garanti vinnas mot att vid taxeringen
för liten eller alldeles ingen hänsyn toges till värdet af växande skog.

Trots dessa obestridliga förbättringar skulle emellertid enligt kommitterades
mening det fundamentala felet i denna beskattningsmetod kvarstå.
Detta fel består däri, att skatt uttages af en beräknad genomsnittlig årsinkomst,
som i verkligheten merendels icke tinnes till såsom disponibel
tillgång. Därmed följer fara för att skatten skall komma att öfverstiga
ägarens skattekraft.

Verkningarna af detta grundfel i beskattningsmetoden kunna allt efter
förhållandena blifva af olika slag. Antingen söker man förebygga för
hård beskattning genom att åsätta skog, som icke ger årlig inkomst, ett
lågt taxeringsvärde. Denna utväg har anlitats vid tillämpning af gällande
bevillningsförordning i den omfattning, att mångenstädes mycket ringa
hänsyn tagits till värdet af växande skog. Därmed ar tydligen hela metoden
för skogsbeskattningen förfelad. Eller ock söker man genom sträng
lagstiftning och förvaltning framtvinga en riktig taxering af skogsfastighet.
Men då riskerar man just att öfverbelasta fastighetsägarnes skattekraft.
Följderna häraf äro mycket betänkliga. Skulle de på jorden hyllande år -

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

liga skattebördorna ökas i den väsentliga grad, som blefve följden af ett
dylikt tillvägagående, är fara värdt, att kemmansägarne i stor utsträckning
skulle tvingas att gå från sin jord. En annan olägenhet, som kan väntas
följa med en skattemetod, som utkräfver skatt, där motsvarande kontanta
inkomster saknas, är växande benägenhet att afverka skog i förtid eller i
större omfattning än som med klok skogshushållning är förenligt. Då
statsmakterna i öfrigt sökt befrämja en skogshushållning, som tar hänsyn
till framtiden, vore det uppenbarligen olämpligt, om skattelagstiftningen
komme att verka i motsatt riktning. Lyckligast vore naturligtvis, om
skattelagstiftningen kunde ordnas så att den, jämte det den blefve rättvis,
tillika befrämjade eu rationell skogsvård.

Det är alltså mycket vägande skäl, som tala mot en skogsbeskattning
i fastighetsbevillningens form. hastigt]etsbevillningen såsom beskattningsform
har hufvudsakligen tillkommit och bibehållits för jordbrukets skull,
emedan det varit- förenadt med särskilda svårigheter att uppskatta inkomst
af jordbruk i penningar, under det att en taxering af själfva jordbruksfastighetens
kapitalvärde är jämförelsevis lätt. I detta afseende är förhållandet
alldeles omvändt, då det gäller skog. En taxering af inkomst
af skog vid de tillfällen, då skogen försäljes eller afverkas, är lätt och
kan i allmänhet baseras på tillförlitliga uppgifter om faktiska förhållanden.
Men att riktigt taxera skogsfastighet är en synnerligen svår uppgift. Hur
svår den är framgår bäst däraf, att man aldrig lyckats ena sig ens om
de principer, som böra ligga till grund för dylik taxering. Medan några
fordra, att skogens hela förhanden varande saluvärde skall läggas till grund
för taxeringen, anse andra, att taxeringsvärdet bör motsvara kapitel värd et
af den afkastning skogen ger vid rationell drift. Då nu meningarna äfven
i fråga om hvad som är rationell drift äro tämligen delade, inser man,
att det skulle vara utomordentligt svårt att gifva tillfredsställande bestämmelser
för taxering af skogsfastighet och kanske ännu svårare att erhålla
en riktig och likformig tillämpning af dessa bestämmelser.

I fråga om inkomst af jordbruk har vår lagstiftning nöjt sig med
att träffa en viss genomsnittsinkomst, beräknad efter fastighetens taxeringsvärde.
I verkligheten afviker den med skörden och konjunkturerna fluktuerande
inkomsten ofta rätt betydligt från denna beräknade inkomst. I
detta förhållande ligger onekligen en brist hos den nuvarande metoden för
beskattning af jordbruk. Man har emellertid här endast att räkna med fluktuationer
i en inkomst, som dock i regeln hvarje år finnes. I fråga om
skogsbeskattningen åter är det verkliga skatteobjektet en inkomst, som

Sammansatta Iievillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

vanligen endast återkommer efter många år, men som under mellantiden
alldeles saknas. Olägenheterna af en beskattning efter genomsnittsinkomst
äro uppenbarligen under sådana förhållanden väsentligen starkare.

Det föreligger alltså fullgoda skäl för en i skattetekniskt hänseende
olika behandling af skog och af jordbruksfastighet. Äfven synes det vara
till förmån för taxeringsvärdets stabilitet, att den växande skogens värde
däri icke inbegripes. Visserligen är skog juridiskt sedt fast egendom, men
från ekonomisk synpunkt har den likväl väsentligen karaktär af lös egendom,
som när som helst kan frånhändas fastigheten. Taxeringsvärdet skulle
alltså få större betydelse som måttstock på fastighetens varaktiga värde,
om växande skog i beskattningshänseende afskildes från fast egendom.

Kommitterade hafva funnit nu angifna olägenheter hos ett på fastighetsbevillning
grundadt skogsbeskattningssystem vara af den väsentliga
natur, att de näppeligen torde genom någon vidare utbildning af detta
system kunna aflägsnas. Dessa olägenheter hafva också enligt kommitterades
mening måst tillmätas så afgörande betydelse, att det för kommitterade
ställt sig som en bjudande nödvändighet att om möjligt söka lösningen
af den förelagda uppgiften på en annan grund än fastighetsbevillningens.

Kommitterade hafva alltså vändt sig till den andra hufvudmetoden
för skogs beskattning. Det väsentliga hos denna metod är, att den utkräfver
skatt endast då skog lämnar verklig inkomst. Den skattskjddige
skall enligt denna metod betala skatt endast vid de tillfällen, då han genom
kontant inkomst kommit i den ställning, att han mindre tryckes af
skatten. Detta är naturligtvis ett mycket betydande företräde hos denna
metod.

De åsikter, som af skogsskattekommittén enligt det anförda framlagts,
torde af skogsägarne i allmänhet gillas, likasom ock af landets skogsvårdsstyrelser,
hvilka hos Kungl. Maj:t hemställt om sådan ändring i bevillningsförordningen,
att däraf tydligen må framgå, att i fastighetsvärde endast
skall inberäknas värdet af själfva skogsmarken äfvensom af förmånen
för egendomen att äga tillgång på husbehofsvirke, samt att beskattningen
af ståndskogen skall äga rum vid af verkningen.

Då jag sålunda är öfvertygad om att vården om landets skogar och
deras förkofran, som för landets industri och ekonomiska lif äro af så stor
betydelse, kräfva en ändring i nu gällande bevillningsförordning, äfvensom
att'' Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skogsaccis icke är
för en rationell skogsvård lämplig, får jag vördsamt hemställa,

24 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

att Riksdagen måtte, med afslag å Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen med förslag till lag om skogsaccis af den 29 januari 1909,
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att det täcktes Kungl. Maj:t att i
samband med den omarbetning af skattelagstiftningen, som nu förehafves,
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande
bevillningsförordning, att vid beskattning af skogsegendom må i
fastighets\ ärdet inberäknas endast värdet af själfva skogs- och hagmarken
jämte förmånen för egendomen att äga tillgång på husbehofsvirke, samt
att beskattning af ståndskogen skall äga rum först vid afverkningen, äfvensom
att vid denna beskattning af ståndskogen endast den verkliga eller
nettobehållningen af skogsbruket skall beskattas, så att nödiga afdrag göras
för nedlagda kostnader för skogsodling, dikning, väganläggning eller andra
på skogsvården nedlagda kostnader.»

Herr Bolinstedts
motion.

Uti sin motion, n:o 62, har herr Bohnstedt anfört följande:

»Med anledning af Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 25 medförslag
till lag om skogsaccis har herr Barthelson i motion n:o 55 yrkat:

att Riksdagen måtte, med afslag å Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen med förslag till lag om skogsaccis af den 29 januari 1909,
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att det täcktes Kungl. Maj:t att i
samband med den omarbetning af skattelagstiftningen, som nu förehafves,
lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande
bevillningsförordning, att vid beskattning af skogsegendom må i
fastighetsvärdet inberäknas endast värdet af själfva skogs- och hagmarken
jämte förmånen för egendomen att äga tillgång på husbehofsvirke, samt att
beskattning af ståndskogen skall äga rum först vid afverkningen, äfvensom
att vid denna beskattning af ståndskogen endast den verkliga eller nettobehållningen
af skogsbruket skall beskattas, så att nödiga afdrag göras för
nedlagda kostnader för skogsodling, dikning, väganläggning eller andra på
skogsvården nedlagda kostnader.

Då jag till fullo instämmer med herr Barthelson, att — för att få
rättvisa i beskattningen — det är nödvändigt, att ändrade bestämmelser i
bevillningsförordningen göras, så att — vid beskattning af skogsegendom
i fastighetsvärdet inberäknas endast värdet af själfva skogsmarken, men
däremot beskattningen af ståndskogen först skall ske vid afverkningen, så
synes mig detta hans förslag vara den rätta vägen för att vinna reda och
rättvisa i skogsbeskattningsförhållandena.

Sammansatta, Bevillnings• och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 25

Skogstaxcringarna äro nu uppgjorda efter taxeringsnämndernas mera
godtyckliga uppfattningar ock tillföra säkerligen de stora skogskommunerna
i norra delen af Sverige — där industri saknas ock jordbruket icke kan
bära någon dryg beskattning — alltför obetydliga inkomster, hvarföre en
kommunal skogsaccis där kan vara nödvändig.

I södra delen af Sverige, där jordbruket kan på ett helt annat sätt
beskattas ock där skogen väl allmänt är taxerad långt öfver jordvärdet,
äro förhållandena helt olika ock skogsaccisen således icke allenast mindre
behöflig utan rent af obehöflig.

Genom förändrade bestämmelser i bevillningsförordningen i den riktning,
jag antydt, skulle rättvisa vid skogsvärdering uppstå och såväl staten
som kommunen blifva berättigade uppbära accis för till försäljning afverkad
skog.

Skulle nu Riksdagen anse det för norra Sveriges skogskommuner vara
ytterst viktigt att redan nu få skogsaccisen där genomförd, synes mig
enda vägen vara, att lagen antages för norra delen af Sverige med de
förändringar, utskottet kan finna nödvändiga — hvarvid särskild uppmärksamhet
bör fästas vid att lagen icke blott drabbar de stora afverkarna
utan äfven de många mindre — till dess nya bestämmelser i bevillningsförordningen
blifvit antagna att tillämpas vid nästa fastighetstaxering.

På grund af hvad, jag sålunda anfört, får jag vördsammast hemställa,

att Riksdagen må i så måtto bifalla Kungl. Maj:ts proposition om
kommunal skogsaccis, att den med de förändringar, utskottet kan komma
att föreslå, må provisoriskt gälla för Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västernorrlands län, till dess nya bestämmelser i bevillningsförordningen
vid beskattning af skogsegendom blifvit antagna att tillämpas vid nästa
fastighetstaxering.»

Herr Lundells motion, n:o 177, lyder:

»De olägenheter, som vidlåda nuvarande skogsbeskattning, ha från många
sidor behjärtats och föranledde särskildt vid skogsvårdsstyrelsernas möte
i Stockholm förliden höst både motioner och uttalanden, som torde vara
förtjänta att bringas till Riksdagens kännedom.

Af undertecknad Lundell väcktes en så lydande motion:

»En för skogsvården af stor betydelse varande fråga är enligt mitt
förmenande beskattning till stat och kommuner af den inkomst skogen
kan lämna.

Bill. till Likså. Prof. 190Q. 5 Sami. 2 Afd. 4 Höft.

Herr Lundells
motion.

26 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Det sätt, hvarpå denna beskattning nu sker, föranleder i inånga fall
en långt gående skogssköfling äfven af sådana personer, som nog gärna
skulle vilja spara sin skog, men till följd af den tunga, ofta alldeles
oskäliga beskattning, hvilken de åläggas, såvida de icke fortast möjligt
nedhugga sin skog, icke anse sig hafva råd att låta den växa utöfver den
allra första ålder, vid hvilken den vid afverkning kan lämna någon afsevärd
behållning.

Enär bibehållande af ett så stort skogskapital, som är förenligt med
en god skogshushållning, är för vårt land af största betydelse, borde från
statsmakternas sida snarare ställas så, att någon lindring i beskattning
bereddes personer, som sparade sin skog, tills den uppnått en något högre
huggbarhetsålder, än att gå i en motsatt riktning och ålägga skogsägaren
en beskattning, som tager långt större procent af den afkastning skogen
kan lämna, utan att afverkning sker utöfver skogens årliga tillväxt, än
då det gäller beskattning af löst kapital, inkomst af industri, jordbruk
eller annat.

Att en för befintligt skogskapital oskälig beskattning ofta ålägges,
beror på bestämmelserna i gällande bevillningsförordnings § 3, där det
heter: »Fast egendom uppskattas till det värde egendomen haft näst föregående
år». Au vet hvarje skogsägare, att med de i vårt land gällande
höga låneräntor det ofta icke låter sig göra att med årligt uttagande och
afverkning af så stor del af en skog, som motsvarar skogens årliga tillväxt,
förränta ett så stort kapital, som kan erhållas, om hela skogen för
kalhuggning upplåtes till en skogsåverkare, som genast borthugger alla
träd, som kunna äga något försäljningsvärde, och i skogfattiga orter eller där
synnerligen goda kommunikationer finnas nedgå dessa dimensioner till kvastkäppar.

Detta förhållande förvärras ännu mera därigenom, att skogsjobbare,
i hvilkas intresse det ligger att få så mycken skog som möjligt salubjuden,
afgifva yttrande om den och den skogens försäljningsvärde, h vil ka. uppgå
till än högre belopp än vid försäljning är möjligt att uppnå.

Dylika yttranden, som ställas så att de komma till taxeringsnämndsledamöternas
kännedom, föranleda hos dem öfverdrifna uppfattningar om
de skogars eller skogshemmans värde, hvilka de till bevillningsvärde uppskatta.

En del taxeringsnämnder iakttaga visserligen en försiktig beräkning
vid uppskattning af skogsvärden, men ofta nog gör sig ock motsatsen gällande,
och mången skog har blifvit totalt sköflad till följd däraf, att äga -

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 27

ren icke kunnat utstå med utgörande af de höga skatter lian måst betala,
så länge han underlåtit att borthugga sin skog.

Har skogsägaren därtill skulder, så ställer sig skogssköfiingen ännu
fördelaktigare i beskattningshänseende, då i fråga om bevillning och kommunalskatt
icke afdrag för skuld får ske, och sålunda en skogsägare under
sådana omständigheter blir alldeles skattefri såväl för den skog han låter
nedhugga, som för det kapital skogsför sälj ningen inbringar honom.

l)å man nu vet, att i ett mycket stort antal landskommuner de kommunala
skatterna, då däri inberäknas landstingsskatter, väghållnings- och
afgifter till prästerskapet, allmänna byggnader in. m., ofta uppgå till 15
ä 20 gånger statsbevillningens belopp, så kan man lätt tänka sig, hvilken
frestelse till och kanske ofta nog nödvändighet för skogsägaren uppstår
att rent af till följd af beskattningsförhållande låta sin skog bortsköflas.

Statens och menigheternas skogar äro ock ofta af de kommunala beskattningsmyndigketerna
utsatta för beskattningar, som icke stå i förhållande
till den inkomst, skogarna med ett uthålligt skogsbruk kunna lämna.

Hvad nu skogsägaren i beskattningshänseende bör ha rätt att fordra
är, att skatterna för en skog icke ställas högre än de beräknas kunna
utgå efter den afkastning, skogen efter uthållighetsbruk kan lämna. Ett
dylikt skattesystem torde ock ur allmän synpunkt vara både det riktiga
och för samhället mest gagnande.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vill jag härmed föreslå,

att skogsvårdsstyrelserna ville besluta, att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t framhålla nödvändigheten för motverkande af skogssköfling, att bevillningsförordningen
omarbetas så, att af densamma tydligen framgår, att
värdebeskattning endast beräknas för skogsmarken och att bevillning för
å marken befintlig skog utgår efter beräkning af värdet å den årliga tillväxt,
samma skogsmark kan lämna, med afdrag för skälig ränta å det
belopp, hvartill skogsmarkens värde beräknats och taxerats.»

Af herr II. Carbonnier, länsjägmästare i Jönköpings län, väcktes eu
så lydande motion:

»Frågan rörande skogsbeskattningen har under de senaste årtiondena
varit mycket aktuell, och den ena kommittén efter den andra har haft
till uppgift att söka lösa densamma. Det har emellertid hittills visat sig
omöjligt att göra detta på ett tillfredsställande sätt, och allt tyder på att
här föreligger en uppgift af den mest svårlösta art.

En granskning af fastighetsskattens inverkan på bedrifvandet af en

28 Sammansatta Bevillning- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 4.

rationell skogsskötsel ådagalägger, att denna form af skogsbeskattning i
detta hänseende är mycket ogynnsam. Hufvudskälen härför äro dels rådande
ojämna skogsförhållanden, dels det sätt, på hvithet taxeringen utföres.
I ett land med sådana skogsförhållanden, som här äro rådande,
där man af lätt förstådda skäl knappast under eu mansålder har att påräkna
_ ett gynnsammare tillstånd, är fastighetsskatten långt ifrån ägnad
att bidraga till att påskynda förverkligandet häraf. Tvärtom verkar den
ofta i motsatt riktning, i det att den rent af premierar skogssköliing, ty
den, som vill spara sina medelålders i sin bästa tillväxt varande bestånd,
får rent af betala skatt för grannen, som endast tänker på att realisera
sitt skogskapital utan tanke pa om detta sker till fromma för egendomen
och landet eller ej. hörhållandet torde nog hittills i allmänhet ha varit
det, att vid taxeringen skogens värde beräknats mycket lågt, hvilket tydligen
framgick af senaste fastighetstaxeringen, då taxeringsvärdena allmänt
höjdes med stöd af instruktion för taxeringsmyndigheterna, ofta med flera
hundra procent. Hvad blir följden häraf? Jo, att skatterna för egendomar
med sparad skog bli så dryga, att de rent af framtvinga en° utverkning,
som under andra förhållanden ej kommit till stånd. Än värre
är den ojämnhet, som gör sig gällande vid åsättande af taxeringsvärdet
därigenom, att det är hart när omöjligt att erhålla tillförlitliga uppgifter
om skogsvärdet, med mindre antingen att egendomen nyligen bytt om
ägare eller att skogen af en eller annan anledning värderats. Här ordnad
skogshushållning är införd, brukar man också ganska bra ha reda på
skogsförhållandena. Sådana egendomar åsättas oftast för höga värden i
jämförelse med andra egendomar, hvarifrån dylika uppgifter saknas.

Endast i ett land, där skogsförhållandena närma sig de normala, där
skogen lämnar en jämn, vare sig årligen eller periodvis återkommande afkastning,
kan skogsbeskattningens utgörande i form af fastighetsskatt verka
någorlunda rättvist.

Sättet för skogsbeskattningen utöfvar emellertid ett så stort inflytande
på skogsskötsel, att det är af största vikt att snarast möjligt få den
ändrad därhän, att de olägenheter, som den under sin nuvarande form
medför, i möjligaste mån undanröjas.

Först och främst bör bevillningsförordningen ändras, så att i fastigheterna
endast må inberäknas värdet af själfva skogsmarken äfvensom af
förmånen för egendomen att äga tillgång på husbehofsvirke.

Den i motion n:o 3 framhallna åsikten, att bevillning för å marken
befintlig skog skulle utgå efter beräkning af värdet af den årliga tillväxt,

Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

samma skogsmark kan lämna, med vissa afdrag för skogsmarkens värde,
skulle, om den realiserades, snarare utgöra en försämring än en förbättring
af nuvarande beskattningssätt, ty, såvidt jag förstått saken rätt, skulle
bevillning utgå, vare sig någon skog tinnes eller ej. Vidare hör det mera
till undantagen att å våra i enskild besittning varande skogar sådan beståndsslutenhet
är för handen, att den verkliga årliga tillväxten når upp
till hvad marken under normala förhållanden skulle kunna afkasta.

Endast under förutsättning, att på alla egendomar förhållandet mellan
den verkliga skogstillgången och den produktiva markens areal vore lika,
kunde en sådan beskattning vara rättvis. Då så emellertid långt ifrån är
fallet, synes mig detta sätt att finna en lösning vara mindre äguadt att
tillfredsställa det däraf kända behofvet.

En skogsbeskattning i den form, att skogsavverkning däraf under
inga förhållanden må framkallas, kan endast åstadkommas därigenom, att
bevillning ej må utgå för ståndskog, utan att denna beskattas först vid
utverkning till afsalu. Härigenom kommer sköfling af i sin bästa tillväxt
varande skog att motarbetas i stället för som nu är fallet gynnas, om ej
rent af framtvingas. Från ren skogsvårdssynpunkt synes ett dylikt beskattningssätt
framför andra fylla de fordringar, som man ställer på en
skogsbeskattning, ägnad att befrämja rationell skogsskötsel och hvilken dock
på samma gång ej hämmar sund skogsspekulation.

I det betänkande af den 15 juli 1907, som af särskild! utsedde kommitterade
afgifvits rörande förändrade bestämmelser angående beskattning
af skog, har framlagts lagförslag, hvilka i stora drag skulle vara af den
allra största betydelse för skogarnas framtid och rätta skötsel.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1908 års Riksdag med förslag
till lag om skogsaccis, hvilket grundar sig på ofvannämnda betänkande, är
däremot ej ägnadt att tillgodose allmänt kända kraf på en förbättrad skogsbeskattning,
hvaraf rationell skogsskötsel skulle befrämjas. Skälet härför
är, att en ny beskattning föreslås, under det fastighetstaxeringen bibehålies
oförändrad. Härigenom skulle sålunda för skog utgå ej blott bevillning,
utan densamma skulle äfven vid afverkningen därutöfver beskattas.

Öfvertygad om, att rationell skogsskötsel långt mera befrämjas däraf,
att de hinder, som kunna ligga i vägen därför, undanröjas, än genom ett
enbart direkt ingripande från den lagstiftande makten, tillåter jag mig,
då liknande motion redan därom inlämnats, vördsamt hemställa,

att mötet måtte besluta ingå till Kungl. Maj:t med underdånig skrifvelse,
hvari framhålles önskvärdheten af, för befrämjande af god och sund

30 Sammansatta Bevillnings- och Lagutshottets Utlåtande N:o 4.

skogsskötsel, att bevillningsförordningen omarbetas så, att af densamma
tydligen framgår, att i fastighetsvärdet endast inberäknas värdet af själfva
skogsmarken äfvensom af förmånen för egendomen att äga tillgång på
husbehofsvirke, hvaremot beskattningen af ståndskogen bör äga rum först
vid afverkningen.»

Mötesutskottet n:r 5 gjorde med anledning af dessa motioner följande
uttalande och hemställan:

»Utskottet, som fått dessa båda motioner till sig öfverlämnade, instämmer
i det gemensamma önskemål, som i dem uttalas, nämligen att ändring
sker i det nuvarande sättet för beskattning af växande skog. De
skäl, som herr Lundell anfört till stöd för sådan ändring, synas utskottet
vara värda allt beaktande och väl motivera densamma. I afseende å formen
för den ändrade beskattningen torde emellertid herr Carbonniers förslag
bättre motsvara ändamålet, då det i sina detaljer synes vara praktiskt
mera utförbart.

I anledning af förevarande motioner får utskottet därför hemställa:

att mötet måtte besluta att till Ivungl. Maj:t aflåta en underdånig
skrifvelse af följande lydelse:

»Till Konungen.

I särskilda till skogsvårdsstyrelsernas möte i Stockholm år 1908 afgifna
motioner hafva herrar P. O. Lundell och H. Carbonnier framställt
till sitt syfte öfverensstämmande förslag till ändring af sättet för beskattningen
af växande skog.

I anslutning till hvad motionärerna framhållit, tillåter sig mötet anföra
följande:

På grund af bestämmelsen i § 3 af gällande bevillningsförordning,
att fast egendom skall uppskattas till det värde, egendomen haft under
näst föregående år, inräknas i fastighetsvärdet äfven värdet af den växande
skogen. Häraf har blifvit eu följd, att befintligt skogskapital ofta
ålägges eu oskälig beskattning, i det att till grund för taxeringen lägges
skogens försäljningsvärde. Med de i vårt land gällande höga låneräntor
låter det sig dock oftast icke göra att med årligt uttagande och utverkning
af så stor del af en skog, som motsvarar dess årliga tillväxt, förränta
ett så stort kapital, som kan erhållas, om hela skogen för kalhuggning
upplåtes till en skogsåverkare. För öfrigt är det med de ojämna
skogsförhållanden, som äro rådande i vårt land, endast undantagsvis, som
skogen kan lämna en jämn, vare sig årligen eller periodvis återkommande
afkastning.

Sammansatta Bevillnings- och. Lagutskottets Ut!ätande N:o 4.

Nämnda sätt att beskatta skogen föranleder därför i många fall en
långt gående skogssköfling äfven från sådana personers sida, som gärna
skulle vilja spara sin skog, men till följd af den tunga beskattningen å
densamma icke anse sig hafva råd att låta den växa utöfver den allra
första ålder, vid hvilken den vid afverkning kan lämna någon afsevärd
behållning. Frestelsen härtill blir så mycket större, då i många landskommuner
de kommunala skatterna jämte landstingsskatterna och afgifter
för väghållning, till prästerskapet m. in. uppgå till 15 ä 20 gånger bevillningens
belopp.

Enär bibehållande af ett så stort skogskapital, som är förenligt med
god skogshushållning, är för vårt land af största betydelse, bör skogsbeskattningen
ändras så, att skogssköfling i möjligaste mån motverkas i
stället för att, som nu är fallet, gynnas, om ej rent af framtvingas. De
skogsägare, som spara sin skog tills den uppnått mera mogen ålder, böra
beredas lindring i eller befrielse från beskattningen under den tid skogen
ej af ver kas.

Bevillningsförordningen synes därför böra ändras därhän, att i fastighetsvärdet
endast må inräknas värdet af själfva skogsmarken äfvensom af
förmånen för egendomen att äga tillgång på husbehofsvirke, under det
att ståndskogen ej må beskattas förr än vid dess afverkning till afsalu.

Från ren skogsvårdssynpunkt synes ett dylikt beskattningssätt framför
andra fylla de fordringar, som man ställer på en skogsbeskattning, ägnad
att befrämja rationell skogsskötsel.

Såsom ett ytterligare skäl för den nu antydda ändringen i skogsbeskattningen
må anföras svårigheten att rättvist verkställa skogsbeskattningen
enligt nu gällande grunder. Uppgifter om skogsarealens storlek
samt om skogsvärdet saknas i många fall, där ej ordnad skogshushållning
är införd.

På grund af hvad sålunda anförts får mötet i underdånighet hemställa,

att Eders Ivungl. Maj:t täcktes föranstalta *>m ändring i bevillningsförordningen
i syfte att af förordningen tydligen må framgå, att i fastighetsvärde
endast skall inberäknas värdet af själfva skogsmarken äfvensom
af förmånen för egendomen att äga tillgång på husbehofsvirke, samt att
beskattningen af ståndskogen skall äga1 rum först vid afverkningen.»

Under utskottsutlåtandets behandling vid mötet rådde allmän enighet
om nödvändigheten af ändrade eller åtminstone tydligare bestämmelser om
beskattningen af växande skog, på det att ej denna beskattning måtte
fresta till eller rent af framtvinga en öfverdrifven afverkning. Af en

32 Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

jämförelse emellan de olika förslagen torde framgå, att de af mig ifrågasatta
bestämmelserna, hvilka minst afvika från gällande lagstiftning, skulle
leda till större jämnhet i inkomster för kommunerna och alltså ur samhällsekonomisk
synpunkt vara att föredraga, men att de å andra sidan
torde kräfva en något omsorgsfullare och måhända besvärligare upptaxering
af skogens tillväxtvärde. Att en sådan uppskattning är lika utförbar
som hvarje annan värdesättning af liknande egendom torde dock ej behöfva
bevisas, och herr Carbonniers invändning mot mitt förslag, att skatt
enligt detta kunde utkräfvas äfven där ingen skog funnes, kan helt enkelt
bemötas därmed, att där ingen skog finnes, där finnes icke heller någon
sko g stillväxt att beskatta. Å andra sidan må dock medgifvas att, om hvarken
skogstillväxten eller skogsvärdet beskattas före afverkningen, detta är
en stark sporre att låta skogen stå på tillväxt och mogna samt att den
vid afverkningen utfallande skatten måhända är något lättare att kontrollera
och, äfven om den kommer stötvis eller klumpvis, dock bör bli äfven
kommunerna till afsevärd nytta.

Att intet beslut i frågan fattades af skogsvårdsmötet berodde af att
dels den meningen uttalades, att det ej kunde anses ligga inom mötets
befogenhet att aflåta en skrifvelse till Konungen i en beskattningsfråga,
dels den åsikten gjorde sig gällande, att frågan helst borde komma inför
Riksdagens forum.

I följd häraf har jag ock ansett mig böra efterkomma till mig ställda
uppmaningar från flera håll att väcka motion i den viktiga frågan. Jag
har därvid, då mötesutskottet ansåg den af herr Carbonnier föreslagna
vägen lättast leda till målet, trott mig böra, för det fall att enahanda uppfattning
skulle råda inom Riksdagen, sluta mig till denna mening, och får
därför hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att, i samband
med nu pågående omarbetning af skattelagstiftningen, särskild uppmärksamhet
måtte ägnas, åt införande i bevillningsförordningen af tydliga
bestämmelser därom, att vid skogsbeskattning må i fastighetsvärdet inberäknas
endast värdet af själfva skogsmarken jämte förmånen för egendomen
att äga tillgång på kusbehofsvirke, samt att beskattning af ståndskogen skall
äga rum först vid afverkningen.

För det fall att utskottet, i hvilket denna fråga behandlas, skulle anse
de af mig vid skogsvårdsmötet ifrågasatta, enligt min mening principiellt
riktigare, beskattningsåtgärderna vara att föredraga, vill jag dock alternativt
hemställa,

Sammansatta Bevillninge- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 33

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t framhålla nödvändigheten
af att för motverkande aj skog sköfling bevillningsförordningen
omarbetas så, att af densamma tydligen framgår, att värdebeskattning
beräknas endast för skogsmarken och att bevillning för å marken befintlig
skog utgår efter beräkning af värdet å den årliga tillväxt samma skogsmark
kan lämna med afdrag för skälig ränta å det belopp, hvartill skogsmarkens
värde beräknats och taxerats.»

Herr Åkerlund har i motionen n:o 213 anfört följande:

»Ehuru jag är lifligt öfvertygad därom, att frågan om införande af
kommunal skogsaccis hade vida lättare gått att genomföra i samband med
de skatteförslag, som äro utlofvade af regeringen till nästkommande års
riksdag, och man då kunnat öfverblicka frågan i hela dess vidd, så vill
jag dock, inför ovissheten om sådana skattelagars genomförande, göra det
möjligt att tillgodose det mest trängande behofvet af en något bättre och
för vissa fall försvarbar skogsbeskattning i våra norrländska skogssocknar,
än den man nu har. Då taxeringen af skogsmark i regel torde bättre
blifvit genomförd i landets öfriga delar — man talar till och med om för höga
skogstaxeringar därstädes — så synes man kunna göra sådan åtskillnad
härvidlag, att man antager en dylik särskild skog sbeskattning slag för Norr:
landy eftersom man redan förut har andra Norrlandslagar och det är erkändt,
att skogsheskattningen därstädes är alldeles otillfredsställande.

Jag vill dock hemställa, om ej klokheten bjuder, att man antager en
sådan skattelag blott på vissa år — jag föreslår 3 år — eftersom beskattningens
natur af lag eljest kan göra hvarje ändring däri mycket problematisk!
Och man kan ej frångå, att icke både i fjor och i motioner vid
innevarande riksdag sådana tungt vägande anmärkningar framförts, att
man rent af nödgas tillse, att man får frågan i sin hand att ånyo behandlas
och beslutas af Riksdagen, sedan man skaffat sig någon erfarenhet
om tillämpningen och sett, huru Riksdagens beslut i fråga om andra skattelagar
komma att utfalla.

: ''.u Därjämte nödgas jag föreslå, att de beskattningsorgan, som skola hafva
denna taxering om hand, bli våra Vänliga beskattningsnämnder, och att
kommunalnämnderna, som fungera för helt andra syften, därifrån befrias.
Valet af ordförande är åtminstone då lagdt i myndighets hand och sakkmiskap
om taxeringsärenden kan förutsättas*

U i» Med anledning af det anförda får jag föreslå,

att Riksdagen behagade besluta: . ■ ’. ■ i ‘

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 5 Sami. 2 Afd. 4 Höft.

Herr Åkerlunds
motion.

■ "•••''t.At

-''•>». *.v«

34 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

att lagen om skogsaccis endast skall gälla för samma delar af landet,
där lagen af den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärfva fast egendom är gällande, samt sålunda endast
under denna förutsättning; och för tiden 1 januari 1910 till och med den
31 december 1912 må för sin del antaga lagen om skogsaccis enligt
Kungl. Maj:ts förslag till innevarande Riksdag med följande ändringar:

4 §. Taxering till skogsaccis verkställes af taxeringsnämnden inom
distriktet samt har till ändamål — — — afverkades.

I 14, 16, 17, 18, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 34,35,
37, 40, 44 §§ ändras ordet kommunalnämnd till taxeringsnämnd.

41 §. Sedan skogsaccislängden, enligt---återställts till taxerings nämndens

ordförande och af denne öfverlämnats till kommunalnämndens ordförande,
åligger det — ■— — i debetsedeln upptagas.»

H*rr Widétis I m°ti°nen n:0 259 har herr Widén anfört:

motion. »Uti Kungl. Maj:ts proposition n:o 25 med förslag till lag om skogs accis

stadgas, i afseende å tiden för lagens tillämpning, att den träder i
kraft den 1 januari 1910. Det har yppats tvekan, huruvida detta skall
anses innebära, att taxering till skogsaccis skall äga rum år 1910 och således
omfatta det accispliktiga virke, som af verkats år 1909. En sådan
tolkning synes emellertid möta praktiska svårigheter. För att härutinnan
åstadkomma full klarhet och tillika förekomma att, såsom eljest möjligen
kunde antagas blifva fallet, genom forcerad afverkning under tiden närmast
före lagens trädande i kraft virke undandroges skogsaccis, synes lämpligt,
att tidpunkten för lagens trädande i kraft sättes till den 1 oktober
1909, men att första taxeringen äger rum år 1911 och omfattar allt det
virke, som afverkats under tiden från och med den 1 oktober 1909 intill
1910 års utgång.

Jag får på grund häraf föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta att i förevarande lagförslag
bestämmelse om tiden för lagens trädande i kraft och om första taxering
till skogsaccis måtte införas i öfverensstämmelse med hvad här ofvan anförts;

och torde vederbörande utskott formulera stadgandet i fråga.»

XfttkotMaytt Det förslag till lag om skogsaccis, som genom propositionen n:o 25
framlagts till Riksdagens pröfning, har utskottet, utom i hvad angår tiden
för lagens trädande i kraft, funnit sig böra hos Riksdagen förorda till
godkännande i oförändradt skick.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 35

Lagutskottet vid 1908 års Riksdag yttrade rörande det af Kungl.
Maj:t dä framlagda förslag till skogsaceis bland annat: »Det kan visser ligen

icke bestridas, att lagförslaget genom att vid sidan åt de kommunala
utskylder, som utgöras på grundvalen af den nuvarande fastighetstaxeringen,
sätta en efter andra grunder utgående accis, afsedd att afkjälpa bristen
på effektiv beskattning af skogsbruk, kommer att medföra dubbelbeskattning
i de fall, då taxeringsvärdena äro så höga, att ståndskogen kan anses
tillbörligen beskattad redan genom nuvarande fastighetsskatt. Detta
torde dock vara omöjligt att alldeles undvika, förrän den kommunala beskattningen
i sin helhet gjorts till föremål för omgestaltning. Med afseende
å de uttalade farhågorna för en allmänt förekommande dubbelbeskatttning,
måste det väl erkännas vara sant, att vid den senaste fastighetstaxeringen
flerstädes en tendens visade sig att icke obetydligt höja taxeringsvärdena,
och denna tendens lärer komma att fortfara äfven vid innevarande års
taxeringar. I icke ringa utsträckning torde höjningen vara föranledd däraf,
att skogen uppskattats till större värde än förut. Såsom allmän regel
synes dock kunna antagas, att äfven efter 1908 års fastighetstaxering
skogsbruk kommer att undgå en del af den skatt, som skäligen borde påhvila
detsamma. Blifver lagförslaget i väsentliga delar godkändt, och en
lag i ämnet i öfverensstämmelse därmed utfärdad, lärer i hvarje fall vid
taxering af skogsfastighet tagas hänsyn till den beskattning, som genom
densamma pålagts.

Den synpunkt, som för utskottet varit bestämmande vid dess beslut
att i hufvudsak ansluta sig till det föreliggande lagförslaget, är att därigenom
skulle i väsentlig mån afhjälpas de nuvarande missförhållandena,
af Riksdagen med styrka framhållna i den skrifvelse, som närmast föranledt
den kungl. propositionen, att inkomst genom beskattning af skogsafverkning
endast i ringa mån kommer den kommun till godo, inom hvilken
skogen är belägen. De betänkligheter, som kunna göras gällande
mot den föreslagna skogsaccisen, måste enligt utskottets uppfattning vika
för det trängande behofvet af en dylik lagstiftning.»

Den af 1908 års lagutskott sålunda uttalade mening om önskvärdheten
af en lagstiftning i ämnet omfattar utskottet lör sin del, likasom
ock utskottet anser, att de invändningar, som gjorts mot det förra året
framlagda förslaget och kunna göras jämväl mot det nu framlagda, icke äro
af den betydelse i jämförelse med fördelarna, att en lag om skogsaceis nu
bör undanskjutas. Yäl hafva, såsom lagutskottet 1908 framhöll såsom
antagligt, taxeringsvärdena å fastigheter med större skogstillgångar vid

36 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

fastighetstaxeringen sistlidet år flerstädes afsevärdt höjts, men, utan att
förbise detta förhållande och den därpå grundade farhågan för dubbelbeskattning,
anser utskottet likväl behofvet af en lagstiftning sådan som
den föreliggande vara så stort, att det nödvändiggör en snar lösning af
frågan.

Då nu utskottet alltså i hufvudsak förordar ifrågavarande lagförslag,
vill utskottet emellertid betona, ej mindre att enligt dess uppfattning lagen
har endast provisorisk karaktär och åsyftar ett omedelbart afhjälpande af
betydande missförhållanden, som synas ej böra få bestå ända till dess en
definitiv lösning af frågorna om skogsbeskattningens och den kommunala
beskattningens ordnande kommit till stånd, än äfven att Iliksdagen ej må
anses, genom ett antagande af lagförslaget, hafva i något som helst afseende
fattat ställning beträffande grunderna för denna definitiva lösning.

Genom sitt tillstyrkande af den kungl. propositionen om skogsaccis
har utskottet ock besvarat herrar Jonssons och Barthelsons motioner i hvad
de innefatta yrkande om afslag å denna proposition; och då de af den
förstnämnde motionären påyrkade ändringarna i bevillningsförordningen
hafva till syfte att ersätta skogsaccisen, följer af utskottets förenämnda
ståndpunkt, att nämnda motion ej heller i denna del kan af utskottet tillstyrkas.

I fråga om herr Aströms motion anser utskottet, lika med Kungl.
Maj:t, det vara lämpligast att den skatt, som här är i fråga, lägges på
afverkaren; och vill utskottet härutinnan hänvisa till de skäl, som i propositionen
anföras. Likaså har utskottet, beträffande det i herr Östbergs
motion framställda förslaget att taxering till skogsaccis borde afse ej kalenderåret,
utan ett s. k. afverkningsår, omfattande enligt hans förslag
tiden från och med den 1 juni till och med den 31 maj, anslutit sig till
propositionen. Visserligen tillstyrkte förra årets lagutskott, att taxeringen
skulle omfatta afverkningsår, så bestämdt som ofvan säges, men den kammare,
som för sin del'' godkände lagen om skogsaccis, nämligen Andra
Kammaren, anslöt sig i denna del icke till lagutskottets, utan till Kungl.
Maj:ts förslag. Otvifvelaktigt har ock kalenderåret flera fördelar, särskildt
i afseende på anordningen af själfva taxeringsförfarandet, hvartill kommer
att, enligt hvad från sakkunnigt håll uppgifvits, å skogsafverkarens sida
några afsevärda svårigheter ej lära möta för deklarations afgifvande efter
kalenderår. Någon anledning har utskottet ej heller funnit föreligga att,
i fråga om den första taxeringsmyndigheten, frångå Kungl. Maj:ts i den

Sammansatta Bevillnings- och Lagutslcoltets Utlåtande N:o 4. 37

delen af 1908 års lagutskott tillstyrkta förslag, enligt livilket denna myndighet
skulle utgöras af kommunalnämnden.

Hvad angår de i herrar Bohnstedts och Åkerlunds motioner uppställda
spörsmålen angående lagens giltighetstid och det område, hvarför
den bör gälla, har utskottet icke funnit skäl att bifalla de framställda
motionerna om en viss begränsning i dessa afseenden. Utskottet har redan
förut uttalat, att lagen måste anses såsom provisorisk, men att angifva
någon bestämd giltiglietsgräns i detta afseende, exempelvis, såsom föreslagits,
1912 års utgång, finner utskottet ej tillrådligt. Det riktiga är väl
att provisoriet får gälla, till dess en ny lagstiftning kan träda i stället;
och särskildt med hänsyn till den återverkan, skogsaccisens införande enligt
utskottets mening kommer att få på fastighetstaxeringen i detta afseende,
synes det olämpligt att begränsa lagens giltighet till nämnda tidpunkt.
Hvad åter angår lagens giltighetsområde, är det visserligen sant, att det
förnämligast är Norrland, som skulle få gagn af denna lagstiftning, men
äfven för åtskilliga delar af landet i öfrigt lärer den hafva ej så ringa
betydelse. Det synes ock principiellt förkastligt att fastställa en skattelag,
låt vara af kommunal karaktär, för allenast en viss del af riket.

Beträffande tidpunkten för lagens trädande i kraft har utskottet, i
enlighet med hvad herr Widén i sin motion föreslagit, funnit denna tidpunkt
böra bestämmas till den 1 oktober 1909, dock att taxering enligt
lagen skall ske första gången år 1911 och då omfatta allt det virke, som
af verkats under tiden från och med den 1 oktober 1909 intill 1910 års
utgång. Utskottet har nämligen ansett, å ena sidan, olämpligt att —
hvilket med den lydelse Kungl. Maj:ts förslag har skulle ske — skyldighet
skulle föreligga att erlägga accis för virke, som afverkats innan lagen
blifvit genom statsmakternas sammanstämmande beslut antagen, men, å andra
sidan, angeläget att förhindra, det virkesägare skulle kunna genom forcerad
afverkning under tiden närmast före lagens trädande i kraft undandraga
sig sådan skyldighet med afseende på virke, som lagen afsetts att omfatta.
Af praktiska skäl torde emellertid särskild deklaration och taxering ej
böra ifrågakomma med afseende å virke, som afverkats under den jämförelsevis
korta tid af innevarande år, hvarunder lagen gäller.

Med den uppfattning utskottet ofvan uttalat om lagens provisoriska
karaktär och då utskottet är förvissadt om att, vid blifvande omarbetning
af nu gällande bestämmelser på skattelagstiftningens område, uppmärksamhet
kommer att ägnas åt det af herrar Barthelson och Lundell i deras
väckta motioner framhållna, äfven eljes ofta uttalade önskemål, att vid

38 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

taxering af jordbruksfastighet värdet af befintlig ståndskog utöfver fastighetens
husbehof ej skall tagas i betraktande, har utskottet ej funnit skäl
att, på sätt dessa motionärer begärt, föreslå Riksdagen att i särskild
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande af
förslag till ändring i bevillningsförordningen rörande beskattning af skogsegendom.

Efter det utskottet fattat sina beslut i dessa ärenden har till utskottet
för dess behandling öfverlämnats en af herrar Knut Åkerberg och grefve
Alexander Hamilton inom Första Kammaren väckt motion, n:o 75, så
lydande:

Herrar »I proposition till Riksdagen af den 29 januari 1909, har Kungl. Maj:t

grtfveHamil-tiH åtagande föreslagit en lag om skogsaccis.

tons motion. Då detta lagförslag innehåller en del bestämmelser, som skulle, om de
af Riksdagen godkändes, dels onödigt betunga dem, som komme att drabbas
af lagen, och dels göra densamma i vissa fall illusorisk, få vi hemställa:

att Riksdagen vid behandlingen af Kungl. Maj.ts proposition n:o 25
med förslag till lag om skogsaccis ville för sin del besluta följande ändringar
i åberopade kungl. proposition, nämligen:

att i § 5 mom. a tillägges efter orden »— -—- —, som under nästföregående
år —--»: räknadt från 1 juni till och med 31 maj,

att i § 5 mom. b efter orden: »så tillredt och upplagd!» tillägges:

vid flottled, last-, upplags- eller försäljningsplats ;

att i § 8 första stycket må erhålla följande lydelse:

Befinnes vid den uppskattning, som för taxering äger rum, att skogsvärdet
sammanlagdt icke uppgår till 25 kronor, skall det ej till taxering
upptagas;

att vid samma paragraf tillägges följande moment:

Då skog eller virke säljes på auktion eller under hand i större eller
mindre poster, skall skyldigheten att erlägga skogsaccis tillkomma ägarne
af skogen, och skall i detta fall accis erläggas äfven för för säljningsposter
af mindre värde än 25 kronor;

att i § 12 å första raden stående orden: »under nästföregående år»
uteslutas;

att § 14 måtte helt och hållet utgå; samt slutligen
att Riksdagen ville med antagandet af ifrågavarande Kungl. Maj:te
förslag till lag med ofvan föreslagna ändringar tillika besluta om aflåtande

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 39

till Kungl. Maj:t af skrifvelse i enlighet med af herr G. Barthelson i
motion n:o 55 gjordt yrkande.

Vid öfvervägande af denna motion har utskottet funnit densamma, i
hvad däri gjorda yrkanden ej redan äro här ofvan besvarade, icke kunna
föranleda ändring uti Kungl. Maj:ts förslag.

Mot det i Kungl. Maj:ts proposition n:o 26 innefattade förslag till
lag angående ändrad lydelse af § 38 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 har utskottet icke funnit skäl
till anmärkning.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen, under förklarande att det i
Kungl. Maj:ts förevarande proposition n:o 25 innefattade
förslag till lag om skogsaccis icke kunnat i
oförändradt skick bifallas, måtte — med afslag å herr
Jonssons motion n:o 51, herr Åströms motion n:o 52,
herr Östbergs motion n:o 53, herr Bohnstedts motion
n:o 62, herrar Åkerbergs ock grefve Hamiltons motion
n:o 75 och herr Åkerlunds motion n:o 213 — i anledning
af nämnda proposition samt herr Widéns motion
n:o 259 för sin de! antaga följande

Utskottet*

yttrande.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o å.
(Kungl. May.ts förslag). (Utskottets förslag).

Lag om skogsaccis.

1 kap.

Allmänna grunder för skogsaccis och om användning
af skogsaccismedel.

1 §•

För afverkadt virke skall till den kommun, där skogen är belägen, i
den ordning, bär nedan sägs, i allmänhet erläggas en afgift, benämnd
skogsaccis.

Skogsaccis utgår, räknadt för etthundra kronor af virkets taxerade
värde, med hälften af det belopp, hvilket under det år, taxeringen sker,
på grund af kommunal- och kyrkostämmors beslut sammanlagdt utgöres
inom kommunen för tio fyrkar eller hel bevillningskrona, dock icke med
mera än två för hundra af det taxerade värdet.

■2 §•

Till kommunen inflytande skogsaccismedel skola, i den mån desamma
icke, enligt hvad i B § sägs, under nästföljande år komma till användning,
afsättas till en särskild fond, kallad skogsaccisfonden, hvilken förvaltas
af kommunalnämnden.

Eäntor, som upplöpa å fondens medel, tillgodoföras fonden.

i 3

§.

Kommunalnämnden åligger att hvarje år i sammanhang med uppgörandet
af inkomstförslaget för kommunen beräkna skogsaccisfondens behållning
vid nästföljande års början, där sådan fond finnes, och den på
grund af löpande årets taxering utgående skogsaccisen.

Af sålunda tillgängliga medel må enligt kommunalstämmans beslut
såsom tillskott till täckande af sådana utgifter för nästföljande år för kom -

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 41

munala och kyrkliga ändamål, till hvilka enligt gällande kommunalförfattningar
medel eljes skulle beredas genom utdebitering på samtliga skattskyldiga,
användas högst så stort belopp, att utdebiteringen för fyrk eller
bevillningskrona under nästföljande år kommer att med en fjärdedel understiga
utdebiteringen för fyrk eller bevillningskrona under löpande året.

Detta tillskott användes till bestridande af utgifter, som kommunalstämman
beslutat för det nästföljande året, i den mån tillskottet därtill
förslår. Skulle tillskottet vara större än som erfordras för täckande af
nämnda utgifter, skall öfverskottet afräknas på hvad kyrkostämman beslutat
till uttaxering under det nästföljande året.

2 kap.

Om taxering till skogsaccis.

4 §.

Taxering till skogsaccis verkställes af kommunalnämnden samt har till
ändamål att genom uppskattning fastställa virkets skogsvärde eller det värde
å rot, virket efter ortens pris ägt, då det afverkades.

5 §•

Taxeringen har till föremål: _ _

a) virke, som under nästföregående år afverkats, där ej virket blifvit
användt för sådant ändamål, hvarom i 7 J förmäles, eller ock blifvit upplagdt
till användning för dylikt ändamål;

b) virke, som varit upplagdt till användning för i 7 § omförmäldt
ändamål och af sådan anledning icke förut taxerats, men under nästföregående
år afyttrats annorledes än i samband med fastigheten eller eljes
af ägaren användts för annat ändamål än i 7 § sägs.

Virket skall med afseende på taxering anses afverkadt först då det
blifvit så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas, samt, hvad
beträffar kolvirke, först då det blifvit rest eller lagdt till kolning eller
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 5 Sami. 2 Afd. 4 Häft. 6

42 Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

förts från skogen för att annorstädes kolas. Har virket, sedan det fällts
men innan med detsamma vidtagits sådan åtgärd som nu är sagd, sålts
eller eljes af annan förvärfvats, skall det dock anses hafva blifvit afverkadt,
när det såldes eller eljes af annan förvärfvades.

6 §•

Till virke hänföras i denna lag jämväl vindfälld skog, toppar och
annat affallsvirke, men ej stubbar, löf, näfver eller bark.

7 §•

Virke, som användes för egendomens eller därmed sambrukad fastighets
behof af byggnads-, slöjd- eller stängselvirke samt bränsle, är ej föremål
för taxering, ej heller sådant virke, som användes för fullgörande af
egendomen enligt lag eller eljes åliggande byggnads- eller underhållsskyldighet
eller som från allmän skog på grund af särskild föreskrift afgiftsfritt
utlämnas.

Har egendomens ägare för sådant behof, som här är sagdt, under nästföregående
år inköpt virke, är han berättigad att vid taxering till skogsaccis
njuta afdrag med belopp, som efter ortens förhållanden motsvarar det
inköpta virkets skogsvärde.

Virke, som från allmänningsskog kostnadsfritt till delägare i allmänningen
upplåtits för afverkning, skall i här ofvan nämnda fall så anses,
som om det afverkats å den egendom, för hvilken upplåtelsen skett.

8 §•

Befinnes vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, att
skogsvärdet sammanlagdt icke uppgår till 200 kronor, skall det ej till
taxering upptagas.

I öfrigt iakttages vid taxeringen, att det för en hvar accisskyldig
sammanräknade skogsvärdet utföres i fulla tiotal kronor, så att Överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

Sammansatta Betalnings• och Ijagutskottets Utlåtande ds.o 4.

3 kap.

Om hvem skyldighet åligger att erlägga skogsaccis.

9 §•

Skogsaccis erlägges

a) för virke, som taxerats enligt 5 § a), af afverkaren, och

b) för virke, som afses i 5 § b), af den, som med virket så förfarit,
att enligt samma lagrum accisplikt för virket inträdt.

Med afverkare förstås i denna lag den som, då virket fälles, äger förfoga
öfver virket; dock att, där annan äger rätt till alfallsvirket, denne
skall anses såsom afverkare i fråga om sådant virke.

4 kap.

Om uppgifter till ledning vid taxering m. m.

10 §.

Skyldighet att på heder och samvete afgifva deklaration till ledning
vid taxeringen åligger en hvar accispliktig för virke, som han under
nästföregående år inom kommunen afverkat, i den mån virket ej använda
för ändamål, som i 7 § omförmäles, eller ock blifvit upplagdt till användning
för sådant ändamål; så ock för förut ej taxeradt virke, hvarmed han
under nästföregående år så förfarit, att accisplikt enligt 5 § b) för virket
inträdt.

11 §•

Deklaration skall i enlighet med fastställdt formulär skriftligen afgifvas
och innehålla uppgift om skogens beteckning och läge samt, hvad
angår timmer, om stycketal, dimensioner och kubikmassa i fast mått och,
beträffande öfriga virkesslag, om kubikmassa i fast eller löst mått, dock
att hvad angår flottgods stycketal tillika alltid skall uppgifvas.

Möter i särskildt fall svårighet att uppgifva kubikmassa, må deklarationen
upptaga endast stycketal och dimensioner; dock vare sådant ej
inedgifvet för den, som yrkesmässigt drifver trävarurörelse.

Uppgiftspliktig är skyldig att föreslå det skogsvärde, hvartill han anser
uppgifven virkesmängd böra uppskattas. Äskas afdrag enligt 7 §, bör där -

44 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

jämte i deklarationen lämnas sådan uppgift rörande det inköpta virket,
som ofvan i denna paragraf sägs, äfvensom upplysning om virkets inköpspris.
Uppgiftspliktig är i öfrigt obetaget att lämna alla sådana upplysningar,
som han anser tjäna till ledning vid hans taxering.

12 §.

Den, som kolat under nästföregående år afverkadt virke, må, om han
hellre vill, i sin deklaration angifva, i stället för kubikmassan kolvirke,
mängden af de kol, som vid kolningen erhållits. Hvad sålunda är sagdt''
gäller dock ej beträffande kolvirke, som förts från skogen för att annorstädes
kolas.

13 §.

Uträkningen af kubikmassa, där sådan i deklarationen uppgifves, bör ske:
för timmer: efter toppmått eller mått på midten i enlighet med den
metod, som användts för timrets intumning;

för sparrar, bjälkar och spiror: efter virkets mått på midten; samt
för grufstolpar, pappersmasseved och annan ved: efter det mått, fast
eller löst, som blifvit användt vid mätningen;

börande i deklarationen tillika angifvas det mått, som sålunda i
hvarje särskild! fall användts.

14 §.

Till ytterligare ledning vid taxeringen vare vederbörande skyldig att
på anmaning af ordföranden i kommunalnämnden aflämna afverkningsjournaler,
tumlistor eller andra handlingar, som anses vara af betydelse
för taxeringen.

Dessa handlingar böra, om vederbörande därom gjort framställning, af
ordföranden i rekommenderadt bref med allmänna posten återsändas senast
fjorton dagar efter det de till honom inkommit.

15 §.

Skyldighet att afgifva deklaration åligger för omyndig förmyndaren, för
sådan frånvarande, för hvilken god man af domstol förordnats, gode mannen
för hvad han har under sin förvaltning, samt för oskiftad! stärbhus den
som i boet sitter, ehvad han är delägare eller syssloman.

Sammansatta lievillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 45

För annan än enskild person och oskiftadt stärbhus åligger uppgiftsskyldigheten
vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud; dock
att beträffande statens skogar och sådana boställsskogar, öfver hvilkas afkastning
boställsbafvaren icke äger att fritt förfoga, deklaration afgifves af
vederbörande jägmästare.

IG §.

En hvar, som önskar upplysning rörande beskaffenheten af sin uppgiftsskyldighet
eller sättet för dess fullgörande, äger att för sådant ändamål
hänvända sig till ordföranden i vederbörande kommunalnämnd, hos hvilken
jämväl deklarationsblanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas.

17 §.

Deklaration skall före den 1 april aflämnas till vederbörande kommunalnämnds
ordförande.

18 §.

1 mom. Dar deklaration icke inom föreskrifven tid afgifvits eller
befinnes afgifven deklaration ofullständig, bör kommunalnämndens ordförande,
i händelse sådant pröfvas för taxeringen erforderligt, föranstalta därom, att
deklaration infordras samt att ofullständig deklaration fullständigas.

För sådant ändamål äger han anlita, därest den uppgiftsskyldige är
bosatt å landet, länsmannen i orten samt i Stockholm öfverståthållarämbetet
och i annan stad magistraten; och åligger det dessa myndigheter
att ofördröjligen mot bevis tillställa den uppgiftsskyldige anmaning att vid
äfventyr, som i 19 § sägs, inom åtta dagar efter anmaningens mottagande
fullgöra sin deklarationsplikt. Sådan anmaning skall, där infordrandet
föranledts af ofullständighet i aflämnad deklaration, jämväl innehålla underrättelse,
i hvilket afseende deklarationen befunnits ofullständig.

I fall, då det åligger offentlig tjänsteman att afgifva deklaration, må
kommunalnämndens ordförande för anmaningens verkställande anlita biträde
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

I enahanda ordning, som här ofvan nämnts, äger kommunalnämndens
ordförande förfara, då fråga är om infordrande af handling, hvarom i 14 §
förmäles.

46 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

2 mom. Lämnar afgifven deklaration icke tillräcklig ledning för taxeringen,
må ytterligare upplysning infordras från den uppgiftspliktige. Sådan
upplysning kan muntligen afgifvas hos kommunalnämnden.

3 mom. Samtliga i detta kapitel omförmälda uppgifter äfvensom enligt
14 § infordrad handling må jämväl kunna på den uppgiftspliktiges
eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas.

19 §.

Underlåter deklarationspliktig att inom föreskrifven tid afgifva deklaration,
må klagan öfver taxeringen af honom ej föras. Är deklaration
därutinnan ofullständig, att virke, som bort upptagas, utelämnats, äge enahanda
påföljd rum i fråga om taxeringen för sådant virke.

Hörsammar ej deklarationspliktig, som underlåtit afgifva deklaration,
anmaning enligt 18 § att fullgöra sin deklarationsplikt, böte tio procent
af den skogsaccis, som varder honom påförd, dock minst fem kronor.

Åtlyder icke den, som afgifvit en på sätt i första stycket sägs ofullständig
deklaration, anmaning att fullständiga densamma, vare förfallen till
böter, svarande mot tio procent af den skogsaccis, som belöper å värdet
af det icke uppgifna virket, dock minst fem kronor, och hafve därjämte
förlorat rätten att klaga öfver taxeringen jämväl i fråga om det uppgifna
virket.

Underlåter någon i annat fall att efter anmaning fullständiga sin deklaration
eller hörsammar han ej anmaning att förete handling, som i 14 §
sägs, vare han förlustig rätten att fullfölja talan i målet.

Gitter den uppgiftsskyldige visa giltig ursäkt för underlåtenheten eller
är fråga om virke, för hvilket staten är aceispliktig, äge här stadgad påföljd
icke rum.

20 §.

Har någon, som ej är att hänföra till offentlig tjänsteman, i afgifven
deklaration mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande och därigenom
föranledt, att skogsvärde icke eller endast till någon del blifvit taxeradt,
böte från och med fyra till och med tio gånger det accisbelopp, som genom
det svikliga förfarandet undandragits kommunen, dock minst tjugufem kronor.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

21 §.

Gör offentlig tjänsteman sig skyldig till underlåtenhet enligt 19 § eller
förbryter han sig på sätt i 20 § sägs, vare underkastad ansvar såsom för
annan förseelse i tjänsten.

22 §.

1 mom. Utan hinder af att deklaration uteblifvit och med rätt att
pröfva, i hvad mån deklaration är af beskaffenhet att böra läggas till grund
för taxeringen, äger kommunalnämnden att bestämma accispliktigs taxering.

2 mom. Följes icke af accispliktig lämnad uppgift vid hans taxering,
skola skälen därför tydligen angifvas genom anteckning i nämndens protokoll;
och skall tillika underrättelse, i hvad män afvikelse i fråga om annat
än det af den accispliktige föreslagna skogsvärdet skett, och om skälen
därför i rekommenderadt bref med allmänna posten honom under i deklarationen
angifven adress kostnadsfritt, så fort ske kan, tillsändas.

5 kap.

Om eftertaxering.

23 §.

TTa.r uppgiftsskyldig brustit i fullgörandet af sin deklarationsplikt eller
gjort sig skyldig till sådant svikligt förfarande, som i 20 § sägs, och har
däraf föranledts, att taxering af virke, för hvilket han är accispliktig, icke
kommit till stånd, skall det år, då sådant varder för kommunalnämnden
kändt, den accispliktige eftertaxeras för det virke, som genom berörda förfarande
undandraga taxering.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxering
rätteligen bort ske. Har, då fråga uppstår om eftertaxering af enskild
accispliktig, denne aflidit, taxeras hans dödsbo; dock att sådan taxering
icke må ske senare än ett år efter utgången af det kalenderår, under hvilket
bouppteckning blifvit för registrering ingifven eller af vederbörande
domstol förrättad. Stärbhuset svare icke för accisbeloppet med mera än tillgångarna
i boet. Är boet skiftadt, taxeras delägare en hvar efter sin lott
i boet, men svare icke för accis till högre belopp, än hans lott i boet utgör.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

6 kap.

Om taxeringens förrättande samt om besvär.

24 §.

I början af hvarje år utfärdar kommunalnämnden i kommun, inom
hvilken taxering till skogsaccis kan antagas ifrågakomma, kungörelse angående
den förestående taxeringen. Uti denna kungörelse, hvilken skall
uppläsas från predikstolen och, där så lämpligen kan ske, införas i tidning
i orten, erinras vederbörande om skyldigheten att aflämna deklaration samt
om påföljden för uraktlåtenhet därutinnan, hvarjämte underrättelse meddelas
om tid och ställe för deklarationernas aflämnande äfvensom därom
att accispliktig, som önskar upplysning om beskaffenheten af honom åliggande
uppgiftsskyldighet och sättet för dess fullgörande, äger att för sådant
ändamål hänvända sig till kommunalnämndens ordförande.

Om något år utskylder, som i 1 § andra stycket omförmälas, icke
utgöras inom kommunen och af den anledningen skogsaccis ej heller skall
utgå, åligger det kommunalnämnden att i samma ordning som ofvan nämnts
kungöra, att uppgiftsskyldighet och taxering under året icke äga rum.

25 §.

Kommunalnämndens ordförande, hvilken tillika är föredragande, åligger
särskildt:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt på begäran meddela
uppgiftspliktig erforderliga upplysningar rörande beskaffenheten af den
honom åliggande uppgiftsskyldigheten och sättet för dess fullgörande;

b) att samla, ordna, numrera och granska de för taxeringen aflämnade
deklarationerna, vidtaga åtgärder för uteblifna uppgifters eller eljes erforderliga
handlingars införskaffande samt i öfrigt söka att inhämta upplysningar
till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering;

c) att vid nämndens sammanträden tillhandahålla och meddela ledamöterna
alla i och för taxeringen erhållna uppgifter och handlingar samt
efter sorgfällig beredning göra de anmärkningar och framställningar, hvartill
han för en behörig taxering finner sig äga anledning;

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets l/ilåtande N:o 4. 49

d) att noga tillse, att till ledning för taxeringen aflämnade uppgifter
och handlingar, ehvad de afse pågående eller redan verkställd taxering,
icke varda för obehöriga tillgängliga, för hvilket ändamål sådana uppgifter
och handlingar, när de icke för taxering erfordras, böra under säkert lås
förvaras;

é) att i rekornmenderadt bref med allmänna posten, så fort ske kan,
tillsända uppgiftsskyldig, hvilkens deklaration icke blifvit vid taxeringen
följd, underrättelse att och i hvad mån afvikelse i fråga om annat än
det af honom föreslagna skogsvärdet skett och om skälen därför;

/) att på begäran af uppgiftspliktig utan lösen meddela bevis om mottagande
af deklaration eller annan handling; samt

g) att afgifva förklaring öfver besvär angående taxering.

26 §.

Taxeringen skall, så fort ske kan, påbörjas och vara afslutad före
den 1 juni.

I fråga om tid för kommunalnämndens sammanträden samt om beslutmässighet,
tillkallande af suppleant, påföljd för uteblifvande från utsatt
sammanträde och omröstning, skall i tillämpliga delar gälla hvad i förordningen
om kommunalstyrelse på landet är eller varder stadgadt; dock att,
om vid skiljaktiga meningar rösterna utfalla lika, den mening skall blifva
gällande, som länder till den accispliktiges förmån, och endast om denna
grund ej kan tillämpas, den som ordföranden biträder.

Ordförande och ledamot skall afträda, såväl då fråga förekommer om
hans egen, hans föräldrars, hustrus, barns eller syskons taxering, som ock
då fråga är om taxering af bolag eller förening, hvars styrelse han tillhör,
eller af accispliktig, af hvilken han uppbär aflöning.

Om i följd af jäf emot ledamot af kommunalnämnden denna i något
ärende ej är beslutför, må de öfriga ledamöterna inkalla annan till ledamot
valbar person att deltaga i ärendets afgörande.

27 §.

Öfver kommunalnämndens beslut i taxeringsfrågor skall af ordföranden
föras särskildt protokoll. Sådant protokoll skall upptaga de närvarandes
namn äfvensom skälen till beslut, i händelse detta afviker från afgifven
deklaration.

Bih. till Likså. Prof. 1909. 5 Samt. 2 Afd. 4 Höft.

50 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Protokollet, som föres i fortlöpande följd, justeras efter fullbordadt
taxeringsarbete. Justeringen sker inför nämnden och bestyrkes genom å
protokollet tecknadt intyg af två ledamöter.

28 §.

Kommunalnämndens sammanträden i taxeringsfrågor hållas inom slutna
dörrar; dock är accispliktig berättigad att inför nämnden företräda för att
meddela upplysningar rörande taxeringen, i hvad den honom angår.

Så vidt utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter,
bör begärd upplysning om påförd taxering på stället meddelas.

29 §.

Öfver taxeringen upprättas af kommunalnämndens ordförande särskild
längd, kallad skogsaccislängd, däri för en hvar upptagas det skogsvärde,
hvarför han inom kommunen taxerats, den skogsaccis, som därå enligt 1 §
belöper, samt i förekommande fall anmärkning om underlåtenhet att fullgöra
deklarationsplikt och de anteckningar, som eljes anses böra göras.

Skogsaccislängden underskrifves af ordföranden och två ledamöter.

30 §.

Sedan taxeringsarbetet afslutats, åligger det kommunalnämndens ordförande
att ofördröjligen kungöra, att skogsaccislängden blifvit upprättad
samt att kännedom om dess innehåll kan på angifvet ställe inhämtas under
en tid af minst fjorton dagar, räknadt från det kungörelsen blifvit från
predikstolen uppläst. Kungörelsen bör jämväl innehålla underrättelse om
hvad den, som med kommunalnämndens beslut icke åtnöjes, har att iakttaga
för sökande af ändring däri.

31 §.

Före den 15 juli skola skogsaccislängden, behörigen summerad, taxeringsprotokollet
samt deklarationerna med tillhörande handlingar af kommunalnämndens
ordförande insändas till Kung! Maj.ts befallningshafvande
i länet.

Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

32 §.

Atnöjes ej den, som taxerats till skogsaccis, med taxeringen, må han,
om han icke enligt stadgandet i 19 § förlorat rätt till talan, i taxeringen
söka ändring hos pröfningsnämnden genom besvär, hvilka, skriftligen affattade,
skola senast före klockan tolf på dagen den 15 juli eller, om då
är helgdag, nästföljande dag till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifvas.

33 §.

Pröfningsnämnden, som endast efter anförda besvär har att taga befattning
med taxering till skogsaccis, äger att meddela sådan rättelse i
öfver klagad taxering, som finnes af omständigheterna påkallad.

34 §.

1 mom. Alla pröfningsnämndens beslut i fråga om taxeringen till
skogsaccis skola upptagas i nämndens protokoll. Taxering, som af pröfningsnämnden
blifvit fastställd annorlunda än kommunalnämnden bestämt,
skall införas i skogsaccislängden, däruti den protokollsparagraf, som innehåller
dylikt beslut, bör angifvas. Det åligger kronoombudet hos nämnden
att med sin underskrift å längden vitsorda däri enligt pröfningsnämndens
beslut införda förändringar.

2 mom. Inom tre veckor efter pröfningsnämndens sista sammanträde
skola skogsaccislängden, kommunalnämndens protokoll och utdrag af pröfningsnämndens
protokoll, i hvad taxeringen till skogsaccis inom kommunen
angår, genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg öfversändas till
kommunalnämndens ordförande.

För utdraget af pröfningsnämndens protokoll äger protokollsföranden
uppbära ersättning af vederbörande kommuns skogsaccismedel med två kronor
arket.

35 §.

1 mom. Har den, som taxerats till skogsaccis, ej hos pröfningsnämnden
öfverklagat taxeringen, i hvad honom rörer, må han icke, utom i fall
som nedan sägs, emot taxeringen föra talan.

Eljes må besvär öfver pröfningsnämndens beslut anföras af den, som
taxerats till skogsaccis, i hvad pröfningsnämndens beslut gått honom emot,

52 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

äfvensom af vederbörande kommun, så vidt taxering till skogsaccis blifvit
af pröfningsnämnden nedsatt eller uppbäfd; och skola besvären, ställda till
kammarrätten, ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande före klockan
tolf å sista helgfria dagen i december månad det år, taxeringen ägt rum,
vid påföljd att besvären eljes icke varda till pröfning upptagna. Sedan
öfver inkomna besvär förklaring från vederbörande infordrats och tillsedt
blifvit, att vid besvärshandlingarna varda fogade såväl utdrag af skogsaccislängd
samt kommunal- och pröfmngsnämndernas protokoll, i hvad de
den öfverklagade taxeringsfrågan angå, som ock de till nämnderna i frågan
ingifna handlingarna, insänder Kungl. Maj:ts befallningshafvande till
kammarrätten samtliga handlingarna med de upplysningar och erinringar,
som besvären anses påkalla.

Den, hvilkens deklaration icke blifvit af kommunalnämnden följd och
till hvilken ej heller underrättelse, som i 22 § 2 mom. föreskrifves, blifvit
afsänd före den 15 juni, äge ock, därest han ej enligt 19 § förlorat sin talan,
att, utan hinder däraf att han icke hos pröfningsnämnden öfverklagat taxeringen,
i här ofvan stadgad tid och ordning anföra besvär hos kammarrätten
angående sin taxering, i hvad densamma bestämts annorlunda än han uppgifvit.

2 mom. Så snart ofvan stadgade besvärstid gått till ända, införe
Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppgift å anförda besvär i den förteckning
öfver besvär i taxeringsmål, som jämlikt 53 § 2 mom. bevillningsförordningen
skall till kammarrätten öfversändas.

36 §.

Har någon blifvit taxerad till skogsaccis å ort, där han icke varit
deklarationsskyldig, äge han att häröfver hos kammarrätten anföra besvär,
hvilka, vid påföljd att besvären eljes icke varda till pröfning upptagna,
skola inom natt och år, efter det att skogsaccis honom affordrats, ingifvas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, inom hvilket taxeringen
skett, hvarefter med ärendet förfares i enahanda ordning, som i 35 § 1
mom. stadgas.

37 §.

1 mom. Förbrytelse, hvarom i 20 § sägs, är föremål för allmänt åtal
och åtalas vid allmän domstol.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 4. 53

Då till följd af uraktlåtet fullgörande af de i denna lag meddelade
föreskrifterna fråga eljes uppstår om tillämpning af däri stadgadt bötesansvar,
skall af kommunalnämndens ordförande anmälan därom göras hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som, efter pröfning af härvid förekommande
förhållanden, förordnar om uttagande af de böter, hvartill någon finnes
hafva gjort sig förfallen.

2 mom. Den, som icke nöjes åt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut, hvarigenom han enligt denna lag fällts till böter, äger att, med
iakttagande af hvad i allmänhet är stadgadt angående dylika besluts Överklagande,
öfver det meddelade beslutet anföra besvär hos kammarrätten,
Indika besvär böra vara dit inkomna före klockan tolf å trettionde dagen
efter erhållen del af samma beslut.

3 mom. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla vederbörande
kommuns skogsaccisfond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola
de förvandlas efter allmän strafflag.

38 §.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag, äger att däri hos
Konungen söka ändring genom besvär, hvilka före klockan tolf å sextionde
dagen efter erhållen del af utslaget skola till finansdepartementet ingifvas
tillika med bevis om dagen, då klaganden af utslaget erhöll del; skolande
borgen för kostnad och skada icke erfordras.

39 §.

Om vederbörande myndighet vid pröfning af anförda besvär befriar
någon från skogsaccis på den grund, att annan person bort uppföras till
utgörande af densamma, må myndigheten öfverflytta taxeringen å denne.

40 §.

1 mom. Besvär, om hvilka i denna lag förmäles, må jämte tillhörande
handlingar kunna, under iakttagande af stadgad tid och ordning, på klagandens
eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas till den
myndighet, till hvilken besvären skola enligt lagen ingifvas.

2 mom. Den, som vill öfver kommunalnämnds eller pröfningsnämnds
beslut anföra besvär, är berättigad att, då han i sådant afseende anmäler

54 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

sig hos kommunalnämndens ordförande, kostnadsfritt erhålla för dylikt besluts
Överklagande erforderligt utdrag af skogsaccislängd och protokoll.

7 kap.

Om debitering och uppbörd.

41 §.

Sedan skogsaccislängden, enligt hvad i 34 § 2 mom. sägs, från
Kungl. Maj:ts befallningshafvande återställts till kommunalnämndens ordförande,
åligger det kommunalnämnden att uträkna och i skogsaccislängden
införa skogsaccis på grund af taxering, som af pröfningsnämnden bestämts,
samt utfärda debetsedlar å skogsaccis och låta tillställa de accispliktiga
desamma minst fjorton dagar före uppbördsstämman. <

Debetsedel skall upptaga den summa skogsvärde, hvarför den accispliktige
inom kommunen taxerats, och den skogsaccis, som därå belöper.

Uppbördsstämma hålles efter den 15 oktober.

Därest uppbörd af skogsaccis äger rum i sammanhang med uppbörden
af de allmänna kommunalutskylderna, skall skogsaccis påföras i den debetsedel
å kommunalutskylder, som enligt 66 § förordningen om kommunalstyrelse
på landet kan varda för den accispliktige utfärdad; skolande jämväl
i detta fall den summa skogsvärde, för hvilken skogsaccis påförts, i debetsedeln
upptagas.

42 §.

Hvad i öfrigt är eller varder i förordningen om kommunalstyrelse på
landet stadgadt angående uppbörd, indrifning och redovisning af kommunalutskylder,
galle i tillämpliga delar jämväl angående skogsaccis.

43 §.

Har vid skogsaccisens uträknande eller debetsedels utskrifvande fel
förelupit, göres anmälan därom till kommunalnämnden, som utfärdar behörigen
rättad debetsedel, hvarjämte i skogsaccislängden införes erforderlig
rättelse.

Sammansatta Bevillnings■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 55

44 §.

Af skogsaccismedlen skall efter kommunalstämmans pröfning utgå skälig
ersättning till kommunalnämndens ordförande för hans besvär med taxeringsarbetet.
Kostnad för blankettryck, postafgifter och andra nödiga utgifter
skola ock af dessa medel gäldas.

8 kap.

Öfriga föreskrifter.

45 §.

I granskningen af deklarationen och andra enligt denna lag aflämnade
handlingar äga vederbörande nämnders samtliga ledamöter eller delegerade
deltaga. Utan därtill af deklarationsskyldig lämnadt medgifvande må de
i öfrigt ej vara tillgängliga för andra än de ämbets- och tjänstemän, hvilka
för sin befattning äga att däraf erhålla del. Ej heller må i berörda handlingar
lämnade uppgifter i nämndernas protokoll intagas i vidare mån än
som anses oundgängligen erfordras; och skola utom i fall, där besvär fullföljas,
deklarationerna efter taxeringsårets utgång hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förvaras, intill dess fem år förflutit, hvarefter de förstöras.

46 §.

De bestyr, som enligt här ofvan meddelade föreskrifter åligga kommunalnämnd,
skola i stad fullgöras af drätselkammaren, likasom hvad i
lagen är sagdt om tillämpning af förordningen om kommunalstyrelse på
landet skall med afseende på skogsaccis i stad gälla om förordningen om.
kommunalstyrelse i stad.

Denna lag gäller dock icke beträffande Stockholm.

56 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den

1 januari 1910. 1 oktober 1909, dock att taxering

enligt lagen skall ske första gången
år 1911 och omfatta allt det virke,
som afverkats under tiden från och
med den 1 oktober 1909 intill 1910
års utgång.

2:o) att Riksdagen måtte, med bifall till Kungl.

Maj:ts proposition n:o 26, antaga följande

Lag angående ändrad lydelse af 38 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 38 § i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd skall erhålla följande ändrade lydelse:

Hvad kyrkostämman till uttaxering beslutat skall, allt efter ändamålets
beskaffenhet, genom kyrkorådet eller skolrådet eller, där särskild
styrelse för församlingsbibliotek finnes, genom denna styrelse delgifvas, i
kyrkoförsamling på landet, vederbörande kommunalnämnd, och, i stad,
drätselkammaren, hvilka det, hvar i sin ort, åligger att debitering och
uppbörd af dessa afgifter verkställa, samt medlen till kyrko- eller skolrådet
eller församlingsbiblioteksstyrelsen, ‘där särskild sådan finnes, aflämna.

Skulle, till följd af särskilda förhållanden, annan ordning för uppbördens
verkställande finnas vara lämplig eller nödig, må kyrkostämma
kunna därom besluta.

Att i visst fall afräkning för tillskott af skogsaccismedel skall ske å
hvad kyrkostämma till uttaxering beslutat, därom är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

samt

3:o) att herr Barthelsons motion n:o 55 och herr
Lundells motion n:o 177 ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

I sammanhang med förestående ämne har utskottet till behandling
förehaft de till utskottet jämväl hänvisade motionerna inom Andra Kammaren
n:o 240 af herrar Carl Lindhagen och E. F. Hellberg samt
n:o 258 af herr Carl Lindhagen.

Motionen n:o 240 är af följande lydelse:

»Den största olycka, som drabbat landtbefolkningen inom Norrland och Herrar LindDalarne,
är som bekant det sätt, hvarpå afvittringar och storskiften där- ^ubergs
städes skedde. Historien härom skall för de efterkommande äfven framstå motion.
som kanske den största statsekonomiska skandal, som vårt land har att
uppvisa.

Bland de ödesdigra följderna äro att anteckna de långvariga afverkningsupplåtelserna
till sågverksintressenterna af den skog, som kronan sålunda
tillförsäkrade hemman och nybyggen. Manligen skedde upplåtelserna
på högsta medgifna. tiden, 50 får. Genom 1889 års lag bestämdes högsta
tiden till 20 år, men omedelbart före dess ikraftträdande förnyades en
mängd kontrakt på ytterligare 50 år. Först genom 1903 års skogsvårdslagar
förbjöds upplåtelse af skogsafverkning på längre tid än 5 år.

De småbönder, som på detta sätt förlorade allt stöd af skogen, hafva
i följd däraf fått föra en förtviflad kamp för tillvaron. Svårighel erna ökas
år från år, och när de sedan återfå skogen, är denna sköflad för ytterligare
en mansålder, i den mån detta ej genom lag eller bestämmelse i kontraktet
kunnat för vissa fall förhindras.

Ropen på hjälp hafva förklingat obeaktade i brist på gehör och
utvägar för att göra något. Det nu framlagda förslaget om en skogsaecis
gifver likväl ett uppslag, som icke får försummas. Detta är så mycket
mer på sin plats, som lagförslaget säkerligen i icke oväsentlig mån framtvingats
genom årtiondens klagomål öfver just nu anmärkta missförhållanden,
ehuru sedan vid framkomsten icke tagits den särskilda hänsyn till just
denna fråga, som vederbör.

JBih. till Riksd. Prot. 1909. 5. Sami. 2. Afd. 4 Häft.

Sammansatta JBevillnings- hell Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Särdeles orättvist är, att i angifna fall jordens brukare skall ensam
betala alla hemmanets dryga skatter, under det att bolaget uppbär hemmanets
väsentliga kontanta tillgång, inkomsten af skog till afsalu. Det
är än mer af billighet påkalladt, att afverkningsrättsinnehafvarne för de
återstående kontraktstiderna få betala detta, då skogen fåtts så godt som
till skänks samt vid afvittringarne tilldelats hemmanen just för att vara
ett stöd för jordbrukarne.

Isynnerhet behjärtansvärdt är ett ingripande på nu föreslaget sätt i
fråga om upplåtelserna af utstämplingsrättigheter i lappmarkerna. Missförhållandets
uppkomst är här af så färsk datum som tiderna efter 1873,
före hvilken tid kronan ägde alla lappmarksskogarna. Skogsrättigheterna
tilldelades vidare jordägare uttryckligen för att de skulle hafva ett
stöd af dem särskildt i tider af felslagna skördar och gåfvos dem med
begränsad rätt uttryckligen för att skydda dem mot skogsköpare. Det
kalla klimatet och den aflägsna belägenheten utan kommunikationer gör
slutligen behofvet af gåfvans hållande vid makt särdeles stort.

Exempelvis må nämnas, att i största delen af Västerbottens lappmark
tiden för utstämplingsrättigheternas öfverlåtelser utlöper efter 1920. I
Sorsele socken utgå de flesta kontrakten först 1939 och liknande är förhållandet
på andra ställen. Den befolkning, som skall vänta så länge,
kommer under tiden att kämpa sig till döds. Vid förra [Riksdagen föreslogs
(motionerna 212 och 260 i Andra Kammaren) att vinna en del af
målet äfven på andra vägar, hvilka icke böra uppgifvas. Må vi nu
skynda oss att begagna det som i detta fall står till buds.

Frågan om en skogsaccis kommer naturligtvis för sent, i den mån man
afser att hjälpa befolkningen i de norrländska skogskommunerna. Bolagen
hafva redan skummat gräddan och det är väl därför, som en sådan lag
numera har någon utsikt att gå igenom. Ännu återstår dock något. Men
man kan vara förvissad om, att alla krafter komma att sättas i rörelse
för att i möjligaste mån göra rent hus, innan afverkningskontrakten gått
till ända.

Afverkningskontraktens och bolagsväldets välsignelser för land och folk
i nämnda afseende ställdes i blixtbelysning uti en i Dagens Nyheter för den
31 sistlidne mars intagen, med signaturen »B» undertecknad uppsats med
rubrik »Inför frågan om skogsaccisen». Detta dokument, författadt af en
framstående man, som vet hvad han talar om, är ett bidrag till vår
kulturhistoria och bör bevaras från glömskan. Det lyder sålunda:

Sammansatta JBcvillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

ti dessa dagar, då skogsbeskattningsfrågan tycks ha blifvit aktuell, torde det
ha ett visst intresse att meddela något om förhållandena från den provins i
vårt land Härjedalen, som torde ha lidit nästan mest af den nuvarande ordningen.

Detta missförhållande har länge tryckt som en olidlig börda på Härjedalens
folk. Bekymren gåfvo sig uttryck i en motion i Andra Kammaren 1884 af dåvarande
representanten för Härjedalen, hr Farup, hvilken motionerade om en
ändring, så att bevillningsförordningens par. 12 skulle få följande tillägg: »Innehafvare
af genom köp förvärfvad rätt till afverkning af skog å annans mark;
för inkomst däraf erlägges skatt där skogen är belägen.» Motionären återkom
år efter år med sitt yrkande, hvilket dock ej vann Riksdagens bifall. Det var ej
heller att undra på vid denna tid, då trävaruintresset hade så stora försänkningar i
Riksdagen. Vare detta sagd! utan den ringaste afsikt att smäda Riksdagen!

Under det kvartsekel, som denna skattefråga i olika former varit föremål för
Riksdagens pröfning, ha de stora trävarubolagen, hvilka äro de som särskild! bort
drabbas af denna beskattning, hunnit slutafverka det mesta från sina väldiga
skogsvidder. De ha sålunda undkommit sin skatteplikt. Ehuru provinsen Härjedalen
är synnerligen litet känd i Sveriges öfriga bygder, är den dock af herrar
skogsspekulanter för lång tid sedan upptäckt och »kartlagd» och dess oerhörda
skogsrikedomar exploaterade. Sättet och formerna för skogsförvärf i Härjedalen
för 50 å 60 år sedan skulle i detta sammanhang kunna utgöra ett intressant
blad i »Norrlandsfrågans» historia. Men denna börjar nu bli känd. Resultatet
har i Härjedalen varit detsamma som i det öfriga Norrland. Många miljoner
träd af grof dimension ha afverkats, hvilka i inköp kostat köparen endast några
få öre pr styck, eller under sådana förhållanden, att man kan säga att skogen
erhållits till skänks.

Då nu trävarubolagen erhållit sådana oerhörda värden för en spottstyfver,
borde det väl anses rätt och billigt att de erlägga en del kommunalskatt för sin
afverkning, äfven där skogen afverkats. Det är ju därifrån miljonerna förtjänats
och inte från sågverken. Nu må det erkännas, att en del trävarubolag lämnat
ibland rätt väsentliga bidrag till skolbyggnader och dylikt i skogssocknarna, men
detta får i de flesta fall lända till heder för vissa af bolagens tjänstemän, som
lyckats utverka nämnda bidrag. I allmänhet ha dock dessa bidrag icke närmelsevis
uppvägt det obehag och de kostnader, som trävarubolagen vid sina afverkningar
förorsakat skogskommunerna. Väldiga äro nämligen de summor, som
Härjedalskommunerna fått släppa till för uppsamlandet af de mänskliga vrak af
de stackars misslyckade existenser, som trävarurörelsen lämnat i sina spår. Med
misslyckade existenser menas här icke allenast de utslitna och urspårade »bolagskarlarna»,
utan jämväl, och kanske i ännu beklagligare grad, alla dessa stackars
olyckliga flickor, som genom sin godtrogenhet fått sin framtids ljusa förhoppningar
fullkomligt grusade. Det är, som riksdagsman Enander mycket träffande
sade under en debatt i Riksdagens Andra Kammare 1907: »De människorna
(bolagskarlarna) äro liksom* flyttfåglarna, men i ett afseende äro de olika dessa,
»ty de invänta icke ungarnas flygfärdighet». Fågelungarna i herr Enanders

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

liknelse och deras mödrar ha förorsakat kommunernas fattigvårdsstyrelser stora
kostnader och mycket bekymmer.

Hvad som här i korthet anförts är blott en af de många olägenheterna
och oförrätterna, som Härjedalens bofasta befolkning fått vidkännas som en direkt
följd af trävarurörelsen. Det är bara ett af skälen för det berättigade uti krafvel
på trävarubolagens skatteplikt till den kommun där skogen tas. Vissa trävarubolag
i Härjedalen äro framför andra illa tålda af ortsbefolkningen. Deras
tillvägagångssätt är nämligen minst sagdt oförsvarligt.

Såsom ett exempel därpå torde vara lämpligt anföra några händelser från
jämförelsevis nytt dato, händelser som framkallat en berättigad indignation både
bland forstmän och andra. År 1871 förvärfvades afverkningsrätten för 40 år till
viss dimension inom ett område i västra Härjedalen af ett mycket mäktigt bolag,
som ägts och ännu äges af så godt som eu enskild person *. Bolaget (det kallas
ju bolag) bedref afverkuingen under loppet af flera år öfver hela det köpta området
i senare delen af 1880-talet, och skogen blef mycket hårdt ansatt. Allmänna
omdömet bland folket var att någon mer utverkning ej skulle förekomma
öfver den trakt som gränsade mot fjällen, och då 1903 års skogslag kom, blef
man naturligtvis stärkt i denna sin föreställning. Denna lag var dock behäftad
med den stora bristen att den ej genast trädde i kraft, och som det förmodligen
bland bolagets öfverstyrelse torde ha funnits män, som närmare satt sig in i
situationen hvad skyddsskogslagen beträffar, ansåg sig bolaget böra vidta eu
förskräcklig ödeläggelse just inom det område, som låg mest exponeradt för de
förhärjande fjällstormarna. Sommaren 1904 bevaras i sorglig åminnelse i Härjedalens
historia, ty då lät nämnda bolag kalhugga cirka en kvadratmil, visserligen
redan förut dålig skogsmark, som nu fick fullständig fjällnatur öfver sig, trots
att det fanns eu lag (på papperet) som var afsedd att skydda fjällskogen och
hindra fjällgränsens nedgående. Man skulle i det här fallet kunnat fordra att
vederbörande myndigheter hade ingripit genom att vidta några restriktiva åtgärder
för att förhindra förödelsen, men däraf blef intet. Sköflingen fick ostörd
fortgå, tills den hunnit sin fulländning.

Denna tafla är sorglig, men det finns andra lika tragiska och lika karaktäristiska
för trävarubolagens ohejdade vinningslystnad. Låtom oss i tankarna
återgå till de sista dagarna af år 1904 och ut till de stora skogsvidderna i västra
Härjedalen. Vi få där bevittna tilldragelser af synnerligen ödesdiger natur och
ägnade att inge fosterlandsvännen den största förbittring.

Skyddsskogslagen närmar sig nu sin tillämpning. Den för fjällskogen förlösande
1 januari 1905 står för dörren. Skyddsskog i gränsen kan nu när som
helst bli fastställd, och därför gäller det för bolaget att bryta ned allt som kan
hinnas med, innan den förhatliga lagen kommer. Den syn, som nu upprullas
för våra häpna blickar, kan knappast i ord återges. Det är som om allt folket
blifvit besatt. Förmän och arbetare springa om hvarandra som galningar med
yxor och sågar, och svetten strömmar, och rop, svordomar och skrål ge eko
mot fjällen. Här kunna skaldens ord tillämpas: »Och satan skrattade så gällt

* Ljusne-Woxna aktiebolag (anm. af motionärerna).

Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. Öl

bland borgen, så att det kylde genom märgen». Skogen darrar inför sina bödlar,
den vacklar, den sista lifstråden afskäres med de hvässa vapnen, och hans ärorika
lif såsom skyddsvakt mot de kalla, förhärjande fjällstormarna är lyktadt.
De ärevördiga gamla träden med sina ståtliga kronor, som trotsat seklernas
hårda stormar, ligga där nu kalla och döda i sin mjuka, hvita bädd vid sidan
af hundratusende bland sina yngre bröder.

Under all denna förskräckliga förödelse skrika förmännen, dessa hejdukar
till skogens verkliga vampyrer, ut sina pris allt högre och högre. Folk samlas
från när och fjärran. Till och med landsvägarnas föraktade stackare inbjudas
att delta i förödelsen. Sön- och söckendagar äro hvarandra lika, ty den goda
förtjänsten lockar och eggar, och som eu lavin går skogsfällningen fram. Det
finns ej tid för annat arbete nu. Det gäller endast såga ned allt som står.

Först från nyåret 1905 blef det tid att ta vara på den skog, som fälldes
under gamla årets sista dagar. Lagen hade nu trädt i kraft och förbjöd fällning
utan jägmästares utsyning. På våren framflottades virkesmassorna till sågverken.
Bolagen och deras män drogo sig så småningom till andra orter, men
Härjedalens folk stod undrande och förtvifladt inför det skedda, som fått passera
onäpst.

Sedan nu Härjedalens väldiga skogsvidder plundrats och sågverksägarenmångmiljonärens
kassahvalf fullproppats, kommer kanske denne att befästa sitt
minne och sitt »fosterländska» namn, helst i form af någon donation som väcker
uppseende och beundran. Men det faller honom icke in att återskänka några
styfrar till de fattiga skogskommuner, som genom sina skogar bidragit till den
samlade, oerhörda förmögenheten. A nej, de få nöja sig med att ta vara på
de många fattiga, som afverkningarna lämnat kvar. Donationerna få lof att ske
så braskande som möjligt och till de rikaste och mäktigaste samhällena, ty sålunda
kan man ju lättast bli »odödlig» *.

Då man från någon af sydvästra Härjedalens höjdplatåer får tillfälle att
blicka ut öfver det sköflade område, som är beläget mellan Tännäs sockens hemskog
och gamla lappskattetrakten, kan eu bedröfvelsens suck knappast återhållas.
Den blir djupare då man vet att all denna förödelse har skett sedan en skyddsskogslag
var af Sveriges Riksdag antagen, en lag som var af sedd för just sådana
trakter som denna. Nu är emellertid den tusenåriga skogen sköflad, och någon
återväxt är nära nog omöjlig. Trävaruintressets mission är fullbordad. Fjällvindens
suckan, då den drar fram bland dvärgbjörkens snår öfver de härjade
kullarna, är ett anatema öfver förhärjaren sekler igenom äfven sedan donators
minne förbleknat på historiens blad.»

Herr Åström har i motion (n:o 52 i Första Kammaren) påyrkat, att
bolagens återstående af verkningar på grund af ifrågavarande upplåtelser
skola blifva fria från den föreslagna accisen, ty därtill leder i själfva verket
hans motion. I förevarande motion påyrkas i stället, att dylika afverkningar
skola rättvisligen beläggas med ett ytterligare accisbelopp för angifvet
ändamål.

* Hallwylska donationen till Stockholms stad (anm. af motionärerna).

62 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställes,

att Eiksdagen ville i det genom propositionen n:o 25 framlagda förslag
till lag om skogsaccis besluta erforderliga tillägg, i syfte att skogs-,
afverkning inom de sex nordligaste länen på grund af afverkningsupplåtel- *
ser för en fortlöpande tid af 20 år och därutöfver må beläggas med en
ytterligare skogsaccis att användas till betäckande af utskylderna för de
hemman och lägenheter, från hvilka afverkningsrätten upplåtits,

eller, om detta ej kan bifallas, att bestämmelse om sådan accis måtte
meddelas åtminstone i fråga om lappmarkerna.»

Herr Lind- I motionen n:o 258 har herr Lindhagen anfört:

M9T:o lss™ _ »Det genom propositionen n:o 25 framlagda förslag till lag om skogsaccis
har närmast till syfte att provisoriskt bereda fattiga skogskommuner,
i all synnerhet i norra delarna af riket, någon skatteinkomst af skogsafverkning,
intill dess frågan om en rationell skogsbeskattning blifvit definitivt
ordnad. Speciellt behjärtansvärdt är dock i detta afseende krafvet från
norrländska småbönder, hvilkas skog genom afverkningsupplåtelser för lång
tid ännu disponeras af bolagen, att erhålla något bidrag från skogen för
skatternas betalande.

Af sistnämnda anledning väcktes nyss motion (n:o 240 i Andra Kammaren)
att upptaga en ytterligare skogsaccis för ändamålet. Emellertid
har från andra håll intresse yppats att möjligen kunna vinna detta mål
äfven på andra beskattnings vägar. Saken kan ju också kräfva en allsidigare
utredning och torde jämväl vara skäl, att denna motion för att inrymma
rätt till pröfning af tänkbara olika meningar får omfatta alla delar
af riket, för hvilka ju lagen om skogsaccis afses att gälla.

I sammanhang härmed får erkännas, att uppgiften i förstnämnda motion,
att herr Åströms motion i skogsaccisfrågan skulle leda till befrielse
från accis för afverkningar på grund af förutnämnda afverkningsupplåtelser,
beror på ett misstag. Herr Åström har nämligen i sin lagtext infört ett
undantag just för sistnämnda upplåtelse. Jag får härmed beklaga detta
mitt misstag, hvilket knappast låter sig försvaras däraf, att det tilkommit
under inflytelsen af brådskan med motionens uppsättande.

Det hemställes alltså,

att Eiksdagen ville anhålla om utredning och förslag, huruvida och på
hvad sätt sådana missförhållanden, på hvilka förenämnda motion n:o 240,
såvidt angår de sex nordligaste länen, syftar, må kunna på det i sagda
motion angifna sätt eller ock annorledes i beskattningsväg afhjälpas.»

Sammensatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 63

Vid behandlingen af nu ifrågavarande motioner har utskottet funnit
önskvärdt att bestämmelser infördes, hvarigenom innehafvare af sådan afverkningsrätt,
som i motionerna afses, blefve tillförbunden att ansvara för
någon del af de på den fastighet, som afverkningsrätten omfattar, belöpande
utskylderna. Det är nämligen obilligt och har äfven visat sig medföra
svårigheter för en fastighetsägare att, samtidigt som förfoganderätten till
skogen, fastighetens måhända värdefullaste tillgång, är honom betagen,
ansvara för samtliga å fastigheten belöpande utskylder. Dessa olägenheter
blifva naturligen alltmera kännbara i mån den skog, afverkningsrätten omfattar,
vid fastighetens taxering afsetts till sitt fulla värde. I många fall
torde dock obilligheten af ett sådant förhållande föranledt att, utan stöd i
bevillningsförordningen, sådan skog, hvarå afverkningsrätten för längre tid
frångått ägaren, sättes till lägre värde än eljest skulle ägt rum — ett
förfarande, som åter länder till minskning af den stat och kommun rätteligen
tillkommande skatt af fastigheten och således ej heller kan anses
riktigt. I hvilket fall som helst synes eu ändring härutinnan påkallad.

Det af herrar Lindhagen och Hellberg framlagda förslag till förverkligande
af berörda önskemål genom påläggande af en extra skogsaccis är
emellertid enligt utskottets mening icke af beskaffenhet att kunna förordas.
Snarare synes det öfver klagade missförhållandet böra afhjälpas genom bestämmelser
i bevillningsförordningen, åsyftande att i förevarande fall någon
del af den taxering, som nu åsättes eller lagligen bör åsättas fastigheten,
pålägges innehafvaren af afverkningsrätten. Utskottet tilltror sig emellertid
icke att nu intaga någon afgjord ståndpunkt eller att framkomma med
bestämdt förslag till lösning af denna invecklade och grannlaga fråga. Då
likväl, såsom förut är sagdt, de antydda missförhållandena äro, särskildt
hvad de nordliga länen angår, af den allvarliga och trängande art, att de
böra snarbgen afhjälpas, synes skäl föreligga för Riksdagen att fästa Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på desamma samt anhålla om Kungl. Maj:ts medverkan
till deras afhjälpande.

Utskottet får fördenskull hemställa,

4:o) att Riksdagen, med afslag å herrar Lindhagens
och Hellbergs motion n:o 240, i anledning af
herr Lindhagens motion n:o 258 måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
huru de i motionen antydda missförhållandena

Utskottets

yttrande.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 4.

må kunna genom ändring i beskattningslagstiftningen
afhjälpas, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill detta öfvervägande kan gifva anledning.

Stockholm den 4 maj 1909.

På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:

G. RUDEBECK.

Reservationer:

af herr Underbjelke;

vid ''punkten 1: af herr Fahlén, som, med instämmande af herrar
Jansson i Krakerud och Kvarnzelius, ansett, att utskottet bort föreslå följande
ändringar i Kung].. Majits förslag:

5 §•

Taxeringen sker för ett från och med den 1 juni det nästföregående
året till och med den 31 maj det år, taxeringen förrättas, räknadt
af verkningsår samt har till föremål:

a) virke, som under afverkningsåret afverkats — (= Kungl. Mai:ts
förslag) — ändamål;

b) _ virke, som — (= Kungl. Maj:ts förslag) — —
afverkningsåret afyttrats — — (= Kungl. Maj:ts förslag).

men under

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

7 §•

Virke, som användes — — (= Kung!. Maj:ts förslag) — — fritt
utlämnas. Ilar egendomens ägare för sådant behof, som här är sagdt, under
afverkningsåret inköpt virke, är han berättigad att vid taxering till accis
njuta afdrag med belopp, som motsvarar clet inköpta virkets skogsvärde.

Virke, som från — (— Kungl. Maj:ts förslag) — upplåtelsen skett.

10 §.

Skyldighet — — (= Kungl. Maj:ts förslag) — som han under afverkningsåret
inom kommunen — (= Kungl. Maj:ts förslag) — — hvarmed
han under afverkningsåret så förfarit, att accisplikt enligt 5 § b) för
virket inträdt.

12 §.

Den, som kolat under afverkningsåret afverkadt virke, må — —
(= Kungl. Maj:ts förslag).

17 §.

Deklaration skall före den 1 juli aflämnas till vederbörande kommunalnämnds
ordförande.

Möter för skattskyldig, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker,
hinder att före den 1 juli aflämna uppgift, och göres före samma dag
skriftlig anmälan därom hos kommunalnämndens ordförande, må anstånd
med uppgiftens afgifvande åtnjutas; dock att i sådan händelse uppgiften
skall så fort ske kan och i hvarje fall före den 15 juli aflämnas till ordföranden.

24 §.

Före den 1 maj hvarje år--(— Kungl. Maj:ts förslag).

26 §.

Taxeringen skall, så fort ske kan, påbörjas och vare afslutad före den
15 augusti.

I fråga om — — (= Kungl. Maj:ts förslag).

Bih. till Likså. Prot. 1909. 5 Samt. 2 Afd. 4 Häft.

Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o å.

31 §.

Före den 1 oktober skola — (— Kungl. Maj:ts förslag).

* 32 §.

Atnöjes ej den, som — — (= Kungl. Maj:ts förslag) — — ändring
hos Konungens befallningshafvande genom besvär, Indika, skriftligen
alfattade, skola senast före klockan tolf på dagen den 1 oktober eller, om
då är helgdag, nästföljande dag dit ingifvas.

33 §.

Konungens befallningshafvande äger att i anledning af anförda besvär
meddela sådan rättelse i öfverklagad taxering, som finnes af omständigheterna
påkallad.

34 §.

1 mom. Konungens befallningshafvandes beslut i fråga om taxeringen
till skogsaccis skola upptagas i särskildt protokoll. Taxering, som af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande blifvit fastställd — (= Kungl. Maj:ts förslag)
— angifvas.

2 mom. Före den 15 november skola skogsaccislängden, kommunalnämndens
protokoll och utdrag af det hos Konungens befallningshafvande
förda särskilda protokoll, i hvad taxeringen — -— (= Kungl. Maj:ts förslag)
kommunalnämndens ordförande.

35 §.

1 mom. Har den, som taxerats till skogsaccis, ej hos Konungens befallningshafvande
öfverklagat taxeringen, i hvad honom rörer, må han icke,
utom i fall som nedan sägs, emot taxeringen föra klagan.

Eljes må besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut anföras
af den, som taxerats till skogsaccis, i hvad Konungens befallningshafvandes
beslut gått honom emot, äfvensom af vederbörande kommun, såvidt taxering
till skogsaccis blifvit af Konungens befallningshafvande nedsatt eller
upphäfd; och skola — — (= Kungl. Maj:ts förslag) — fogade såväl
utdrag af skogsaccislängd samt kommunalnämndens och det hos Konungens

Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 67

befallningshafvande förda särskilda protokoll i hvad de den öfverklagade
taxeringsfrågan angår, som ock de till kommunalnämnden och Konungens

befallningshafvande i frågan ingifna handlingar--(= Kungl. Maj:ts

förslag) — påkalla.

Den, hvilken — (—Kungl. Maj:ts förslag) ---afsänd före den

1 september, äge ock, därest han ej enligt 19 § förlorat sin talan, att,
utan hinder däraf att han icke hos Konungens befallningshafvande öfverklagat
taxeringen, före den 1 april det nästföljande året i här stadgad
(= Kungl. Maj:ts förslag) — uppgifvit,

2 mom. I den förteckning — (= Kungl. Maj:ts förslag) öfversändas,
införe Konungens befallningshafvande uppgift å de besvär, som inom
den i 1 mom. andra stycket stadgade tid till Konungens befallningshafvande
inkommit.

40 §.

1 mom. Besvär — (= Kungl. Maj:ts förslag) — ingifvas.

2 mom. Den som vill öfver kommunalnämnds eller Konungens befallningshafvandes
beslut — — (=Kungl. Maj:ts förslag) protokoll.

41 §.

Sedan skogsaccislängden — (= Kungl. Maj:ts förslag) taxering,
som af Konungens befallningshafvande bestämts.

Uppbörd af skogsaccis äger rum i sammanhang med uppbörden af de
allmänna kommunalutskylderna, och skall skogsaccis påföras i den debetsedel
å kommunalutskylder, som enligt 66 § förordningen om kommunalstyrelse
på landet kan varda för den accispliktige utfärdad; skolande jämväl
den summa skogsvärde, för hvilken skogsaccis påförts, i debetsedeln
upptagas.

I granskningen af deklaration och andra enligt denna lag aflämnade
handlingar äga kommunalnämndens samtliga ledamöter eller delegerade deltaga
utan — (= Kungl. Maj:ts förslag) — lämnade uppgifter i kommunalnämndens
eller det hos Konungens befallningshafvande förda särskilda protokoll
intagas i vidare mån — (= Kungl. Maj:ts förslag) — förstöras.

'' Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909, men skall ej tillämpas
med afseende å virke, som fällts före nämnda dag.

68 Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

af friherre Beck-Friis, som i öfrigt instämt med herr Fahlén, men
med afseende å lagens tillämplighet, ansett, att herr Åkerlunds motion i
denna del bort i så mån bifallas och lagens karaktär af provisorisk därigenom
fastställas, att sista punkten skolat lyda :

»Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909, men skall ej tilllämpas
med afseende å virke, som fällts före nämnda dag, samt gäller till
och med den 30 september 1912.»

af herrar Wester och friherre Fleming, som ansett utskottet hafva
bort, i anledning af herr Åkerlunds motion n:o 213, företaga de af denne
föreslagna ändringar i lagens fjärde och följande paragrafer;

af herrar Wester och friherre Beck-Friis, som ansett 8 8 i lagen
böra erhålla följande lydelse: 6

»Befinnes--(= Kungl. Majits förslag)--uppgår till 100

kronor--(== Kungl. Maj:ts förslag)---bortfaller».

af herr Ericsson i Ofvanmyra, som instämt med herr Fahlén utom i
fråga om föreslagna bestämmelsen angående tiden för lagens trädande
i kraft;

af herr Widén, som ansett, att rätt till besvär icke bör medgifvas
öfver kammarrättens beslut rörande taxering till skogsaccis, i följd hvaraf
38 § uti förevarande lag bort ur densamma utgå samt efterföljande paragrafer
erhålla ändrad nummerbeteckning;

af herr Lindhagen, hvilken beträffande viss del af motiveringen i
propositionen anfört följande:

»I propositionen har (sid. 76; jämfördt exempel sid. 39—40) anförts,
att det för den tillämnade accisbeskattningen beräknade värdet å virke,''
hämtadt från egen mark, sannolikt komme att läggas till grund för det
afdrag, som idkare af trävarurörelse äger åtnjuta vid rörelsens inkomsttaxering.
Det synes dock icke böra få ifrågakomma att en praxis, hvarigenom
stat och kommun i en mängd fall oskäligen beröfvats stora skatteinkomster,
skulle få genom den nu ifrågasatta lagstiftningen ytterligare
vinna häfd. Hätta förhållandet synes framgå af följande utredning i ämnet
af hvilken jag varit i tillfälle att taga del:

* Stubböresafdrag och skogsaccis.

t i Stubböresafdrag kallas det vid taxering af sågverksrörelse, till undvikande
åt dubbelbeskattning, medgifna afdrag för värdet å rot af det i rörelsen förädlade
virket. (Detta värde här nedan och i propositionen benämndt skogsvärde).

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 69

För beräkning af stubböresafdraget, såvidt angår virke, hämtadt från sågverksidkarnes
egna skogar, hafva hittills — såsom framhålles i propositionen
sid. 76 — icke funnits stadgade grunder. Bestämmelsen om stubböresafdrag
återfinnes i Inkomstskatteförordningens »anvisningar» l§4 st. (jfr. 3 st.). Praxis
vacklande! I sågverksidkarens intresse ligger naturligtvis att få så höga afdrag
som möjligt. Särskildt under senare tid har framställts krafvet, att stubböresafdraget
skall bestämmas lika med virkets fulla marknadsvärde. Beskattningsmyndigheterna
ha spjärnat emot. Se prejud. särskildt Svartviksmålet 8/6 1892
(Rettig. III n:r 75) och Mo och Domsjömålet V12 1900 (Rettig. VII u:r 77).

Huru bör stubböresafdraget beräknas?

Nedan förutsättes, att sågverksidkaren i rörelsen använder endast virke från
egna skogar och att skogarna skötas rationellt — med årlig utverkning motsvarande
ungefär årliga tillväxten.

Enda skälet för stubböresafdrags medgifvande är, att man vill undvika
dubbelbeskattning. Sågverksidkaren skall för den beräknade afkastningen af
skogen — utgörande exempelvis 24,000 kr. = 6 % af skogens taxeringsvärde,

400.000 kr. — erlägga fastighetsbevillning (240 kr.), inkomstskatt (465 kr.) samt
kommunalskatt (t. ex. 7 gånger bev.-kronan = 1,680 kr.) i den kommun, där
fastigheten är belägen. Men därjämte har sågverksidkaren att för den uppskattade
inkomsten af sågverksrörelsen — utgörande exempelvis 250,000 kr. —
erlägga inkomstbevillning, inkomstskatt och kommunalskatt i den kommun, där
förädlingen och skeppningen sker. Då nu i den uppskattade inkomsten af sågverksrörelsen
(250,000 kr.) ingår jämväl skogsvärdet (= virkets värde å rot), bör
sågverksidkaren, till undvikande af dubbelbeskattning, från förenämnda inkomstbelopp,
250,000 kr., åtnjuta afdrag med den för fastighetsbevillningens utgörande
beräknade afkastningen, det vill säga med 24,000 kr. Äfven om virkets å rot
marknadsvärde är vida högre — låt oss antaga (liksom i det i propositionen,
sid. 40, refererade sista målet) 100,000 kr. — bör afdraget ej få öfverstiga

24.000 kr. För att kompensera fastighetsbevillningen — och detta är, som
nämnts, enda anledningen till afdragets medgifvande — äro de 24,000 kr. fullt
tillräckliga. Medgifves högre afdrag, blir taxeringen orättvis till fördel för sågverksidkaren
och nackdel för det allmänna.

I förevarande fall borde sålunda sågverksidkaren taxeras för inkomst af
sågverksrörelse till belopp af 250,000 —24,000 = 226,000 kr., motsvarande en
skatt — i bevillning (2,260), inkomstskatt (9,040) och kommunalskatt (t. ex.
5 gånger bev.-kronan = 11,300) i den kommun, där förädling och skeppning
sker — af tillhopa cirka 10 % af 226,000 = 22,600 kr.

Den föreslagna lagen om skogsaccis utgår från, att stubböresafdraget skall,
oberoende af skogens taxeringsvärde, beräknas efter virkets fulla marknadsvärde.
Enligt lagen skulle sålunda sågverksidkaren, i stället för nyssnämnda taxering
för inkomst af sågverksrörelsen till belopp af 226,000 med skatt af cirka 22,600,
beskattas:

70 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

dels till skogsaccis i den socken där afverkning skett, med högst 2 % af

skogsvärdet, 100,000 kr., det vill säga till.................................... 2,000: —

dels för inkomst af sågverksrörelsen till 250,000—100,000 =

150,000, motsvarande en skatt (i bevillning, inkomstskatt och kommunalskatt
i den kommun, där förädling och skeppning sker) till belopp af
cirka 10 % af 150,000 ............................................................ 15,000: —

Således tillhopa kr. 17,000: —

Visserligen vinnes enligt skogsaccislagen den fördelen, att skogskommunen
får 2,000 kr. i skogsaccis, men denna fördel synes allt för dyrköpt, då sågverksidkaren
samtidigt, till nackdel för det allmänna, erhåller lindring i skatt på det
hela med 22,600—17,000 = 5,600 kr. I verkligheten blir nog lindringen än
större, ty lagen kommer väl att medföra

(Se prop. s. 42). att taxeringsvärdet sänlces — exempelvis till 350,000
(från 400,000).

(Se prop. s. 76). att skogsvärdet höjes — exempelvis till 150,000 (från 100,000).

Den taxerade inkomsten af sågverksrörelsen skulle då blifva, om stubböresafdraget
beräknades rätt, 250,000—21,000 (= 6 % af 350,000) = 229,000, motsvarar
skatt af cirka ................................................ 22,900: —

Enligt skogsanslagen åter skulle beskattningen blifva:

Skogsaccis 2 % af 150,000.................................... 3,000: —

Inkomst af sågverksrörelse 250,000—150,000 = 100,000,
motsvarar en skatt af cirka ....................................... 10,000 13,000: —

Sålunda en skillnad af ....................................... 9,900: —

sågverksidkaren till fördel och det allmänna till nackdel.

Ofvanangifna siffror (nära lika med de i propositionen refererade fallen) äro
jämförelsevis låga. I många fall uppgå stubböresafdragen till flera hundra tusen
kronor.

Äldre och nu gällande lagstiftning.

I äldre bevillningsförordningar fanns (i instruktionen) intagen en så lydande
bestämmelse:

»Då bruks-, fabriks- eller näringsidkare måste såsom ägare utgöra fastighetsbevillning
för egendom, lägenhet eller byggnad, som i dess helhet eller till
en del begagnas till rörelsens bedrifvande, må skäligen beräknad arrende- eller
hyresafgift afdraga^ från den inkomst, rörelsen lämnar.»

Syftet med denna bestämmelse var undvikande af dubbelbeskattning. Se
1862 års riksdagsbevillningsutskotts utlåtande n:r 9 sid. 42, 43 och 78. I 1883
års bevillningsförordning utbyttes nyssnämnda bestämmelse mot den ännu
gällande föreskriften — 10 § 2 mom. 2:o a) bevillningsförordningen och 7 § a)
inkomstskatteförordningen — att den som i sin fabriksrörelse använder egen
fabriksfastighet äger vid beräkning af inkomsten af rörelsen afdraga 50 % af
fastighetens taxeringsvärde. Denna föreskrift innebär, att fastighetsafkastningen

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

skall inräknas i hela inkomsten och från donna totalinkomst afdrages 5 %
af fastighetens taxeringsvärde. Dubbelbeskattning undvikes härigenom på ett
fullt effektivt sätt och taxeringen blir rättvis äfven om taxeringsvärdet är

OTlkt Nyssnämnda föreskrift — som endast talar om ett värde motsvarande 5 %
af taxeringsvärdet och sålunda pekar hän endast på »annan» fastighet före
slogs af 1882 års skattekommitté. Men kommittén föreslog i sammanhang

härmed , _ . . . . nn ,

att för all fastighet skulle bevillning utgå med 5 öre pa hvarje 100 kr.

af taxeringsvärdet, „ . ,, , . , .

att inkomsttaxering skulle åsättas för inkomst åt jordbruksnäring och skogsförsälining
till så stor del, som öfverstiger ett belopp af fem för hundra af taxeringsvärdet,
hvilket belopp ansågs vara genom fastighetsbevillning beskattadt, samt
att vid fastighets uppskattning växande skog skulle tagas i betraktande endast
i den mån, den ansåges erforderlig till husbehof.

Kommitténs förslag ändrades i vissa delar af Kungl. Maj:t och än ytterligare,
väsentligt, af Riksdagen. Att — det oaktadt ifrågavarande föreskrift
i den nya bevillningsförordningen — 1883 års — fick den af kommittén föreslagna
lydelsen, synes här berott på något förbiseende.

Gällande bestämmelse — i inkomstskatteförordningens särskilda anvisningar
1 § 4 st. (jfr. 3 st.) — torde emellertid icke utgöra hinder för en sådan lagtillämpning,
att enahanda grundsats, som kommit till uttryck i ofvanberöida
föreskrift — 10 § 2 mom. 2:o a) i bevillningsförordningen och 7 § a) i inkomstskatteförordningen
— må i tillämpliga delar gälla äfven vid taxering af sågverksrörelse,
när i rörelsen användes virke från egna skogar. Med tillämpning af
nvssnämnda grundsats blir i fall, som ofvan förutsatts, beskattningen af sågverksrörelsen
till siffran rättvis äfven om taxeringsvärdet å fastigheten är för lågt.

Om däremot — hvilket, som nämnts, synes afsedt att blifva eu följd af
lagen om skogsaccis — stubböresafdraget skall oberoende af taxeringsvärdet -utgå med belopp motsvarande fulla marknadsvärdet, blir beskattningen i regel
orättvis och betydande skattebelopp undandragna det allmänna».

beträffande punkten 3 af herrar Ericsson i Ofvanmyra och Magnusson
i Tumhuf, som ansett, att utskottet med anledning af herrar Barthelsons
och Lundells motioner bort hemställa att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj :t anhålla att, i samband med nu pågående omarbetning af
skattelagstiftningen, särskild uppmärksamhet måtte ägnas åt införande i
bevillningsförordningen af tydliga bestämmelser därom, att vid skogsbeskattning
må i fastighetsvärdet inberäknas endast värdet af själfva skogs -

72 Sammansatta Bevillning*- och LagutsTcottets Utlåtande N:o 4.

marken jämte förmånen för egendomen att äga tillgång på kusbekofsvirke,
samt att beskattning af ståndskogen skall äga rum först vid afverkningen.

vid punkten 4: af herrar Rudebeck, ljuster, Falxlén och friherre Fleming,
som ansett, att utskottets yttrande vid samma punkt bort kafva följande
lydelse:

»Fall torde förvisso kafva inträffat, då svårigheter uppkommit för en
fastighetsägare att, samtidigt som förfoganderätten till skogen, fastighetens
måhända värdefullaste tillgång, varit till annan upplåten, ansvara för samtliga
å fastigheten belöpande utskylder. Dessa olägenheter blifva naturligen
mera kännbara i mån den skog, afverkningsrätten omfattar, vid fastighetens
taxering beräknats till sitt fulla värde. I många fall torde dock detta
förhållande föranledt att, utan stöd i bevillningsförordningen, sådan skog,
hvarå afverkningsrätten för längre tid blifvit till annan upplåten, sättes
till lägre värde än eljest skulle ägt rum — ett förfarande, som åter länder
till minskning af den stat och kommun rätteligen tillkommande skatt
af fastigheten och således ej heller kan anses riktigt.

Det af herrar Lindhagen och Hellberg framlagda förslag om en extra
skogsaccis är emellertid icke af beskaffenhet att kunna förordas. Snarare
synes det öfverklagade missförhållandet kunna afhjälpas genom lämpligt
afpassade bestämmelser i bevillningsförordningen. Utskottet tilltror sig
emellertid icke att nu intaga någon afgjord ståndpunkt och ännu mindre
att framkomma med förslag till lösning af denna invecklade och grannlaga
fråga.

Då emellertid, utskottet är förvissadt om, att vid blifvande omarbetning
af skattelagstiftningens bestämmelser äfven dessa önskemål skola ägnas
behörig uppmärksamhet, får utskottet hemställa,

att herrar Lindhagens och Hellbergs motion n:o
240 och herr Lindhagens motion n:o 258 icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

samt

af herr Lindhagen i fråga om motiverna till utskottets yttrande i
denna punkt.

Tryckt hos P. Palmqnists Aktiebolag, Stockholm 1909.