Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1895:Bulu2 bulu)

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

;;v.. -.v

Utlåtande, med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med anhållan om utredning, huru vida ej det verkliga
värdet å rikets silf v er skiljemynt borde bringas i rigtigare
öfverensstämmelse med dess namnvärde.

• ; ; j5 > - ] j j ; /: : t: ■ •} ) j »-• ''-i -i. I''V! J j 11 O I ''i

.•!! ''i«V, ’.*•/v. n r.-l ■■■:-, i-Juib ..a..- : ;i; ; :dq<: ri ujb ;:iJot

Efter öfverenskommelse med lagutskottet har från bankoutskottet
öfverlemnats till behandling af sammansatt banko- och lagutskott en
inom Riksdagens Andra Kammare af herr M. Dahn väckt motion (n:o 61),
hvari föreslagits, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida ej det
verkliga värdet på vårt silfverskiljemynt bör bringas i rigtigare öfverensstämmelse
med »namnvärdet» på detsamma, och, om så är förhållandet,
vidtaga de åtgärder, som med anledning häraf kunna erfordras.

Motionären har i sin motion till en början framhållit, hurusom
silfvervärdet allt sedan 1873 års myntkonvention varit stadt. i ett ständigt
fallande, så att detsamma, som, enligt motionärens uppgift, vid
tiden för konventionen stält sig till guldvärdet i förhållande af 1 : 15,s
och sålunda gifvit åt silfverskiljemyntet ett effektivt värde, lika med
pregelvärdet, år 1894 visade ett medelpris, efter noteringar i London,
af 28{ii pence per uns standard, motsvarande kronor 76, i o per kilogram
fint silfver, hvarigenom en krona i silfver vore värd allenast 45,7 öre.

Bill. till Riksd. Prat. 1895. 6 Sami. 2 Afd. 2 Hilft. (N:o 2.).

2 Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Under sådana förhållanden blefve, enligt motionärens åsigt,
frestelsen att göra falskt mynt stor, då falskmyntaren funne, att han,
utan att i ringaste mån afvika från det skrot och korn, statens mynt
innehölle, likväl kunde på sin falskmyntning förtjena hundra procent
och svårligen riskerade att blifva upptäckt, då produkten af hans verksamhet,
såsom teende sig identisk med statens fabrikat, lika litet kunde
bidraga till hans upptäckande som förråda sin egen mindre hederlie-a
härkomst.

På dessa och i öfrigt anförda skäl hade det synts motionären,
att staten, för att skydda sig mot falskmyntare, borde indraga de utelöpande
silfverskiljemynten och i stället, med bibehållande af samma
valör, men med ändring i legeringsförhållandet till ökande af silfverbeståndsdelen,
utsläppa silfvermynt af, om ej dubbel, så åtminstone
väsentligt större vigt (storlek) än de nu varande.

Hörde öfver ifrågavarande motion, hafva herrar bankofullmäfftige
utlåtit sig:

»Motionärens hufvudskäl för den ifrågasatta ändringen är, att, i
följd af den uppkomna stora differensen mellan silfvermyntets nominella
och verkliga värde, staten skulle få svårt att skydda sig mot falskmyntare.

Huru vida nu fara föreligger för att sådana skola i framtiden —
hittills synes dylikt icke hafva skett på det sätt motionären fruktar —
uppträda och kunna utveckla en verksamhet, hvilken blir egnad att
medföra afsevärd risk för staten eller allmänheten, lär icke tillkomma
fullmägtige att söka utreda. Gifvet är emellertid, att den uppoffring,
staten skulle komma att ikläda sig, om motionärens förslag skulle vinna
afseende, är så betydlig, att man måste känna sig mer än tveksam, om
det mål, som är afsedt att vinnas, är nog vigtigt att nödvändiggöra
de dryga kostnader, som skulle blifva en följd af den ifrågastälda åtgärden.
,*

För öfrigt synes denna ej heller påkallas af ett verkligt behof,
vare sig för riksbanken eller allmänheten, om nemligen silfvermyntets
betydelse att utgöra endast skiljemynt får göra sig till fullo gällande.
I afseende härå hafva fullmägtige haft tillfälle att uttala sig med anledning
af väckta motioner om statens skyldighet emot riksbanken att med
guld invexla sitt silfverskiljemynt. Blir denna skyldighet genom lagstadgande
erkänd och bragt till effektivitet, synes från riksbankens sida

Sammansatta Banko- ock Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

icke någon anledning förefinnas att sätta i fråga en ökning af silfverbeståndsdelen
i skiljemyntet, genom hvilken detta skulle närmare komma
att motsvara sitt pregelvärde.

Hvad åter allmänheten beträffar, är dess rätt härutinnan redan
i lag bestämd, med undantag för skadade mynt. Då dock numera
genom den ändrade lydelsen af 13 § i myntlagen och den tillämpning,
som denna paragraf i praxis erhållit, åtminstone för det närvarande i
allmänhet föga risk torde finnas för förluster vid invexling af skadadt.
mynt, synes ej heller med afseende å de anspråk, allmänheten måste
anses ega att i sådant afseende ej äfventyra uppoffringar i följd af
silfvervärdets fall, någon sådan åtgärd, som föreslagits, vara nödvändig.

Slutligen vilja fullmägtige erinra derom, att silfrets värde i förhållande
till guldet icke heller nu torde få anses så konstant, att staten
utan olägenhet kan pregla silfvermynt, livilkas värde skulle grunda sig
på nuvarande metallpris.))

För att bereda sig en sakkunnig utredning r ott ämne af så
speciel och delvis teknisk natur som det förevarande, har utskottet
aktat lämpligt att begära myntdirektörens vid kongl. myntverket yttrande
i frågan, och har han af sådan anledning till utskottet inkommit
med ett så lydande utlåtande:

»Till sammansatta banko- och lagutskottet!

Af sammansatta banko- och lagutskottet anmodad att yttra mig
öfver eu af herr M. Dalin väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan om utredning, huruvida ej det verkliga värdet å rikets
silfverskiljemynt borde bringas i rigtigare öfverensstämmelse med dess
namnvärde, får jag vördsammast anföra följande.

Sedan guldmyntfot år 1873 infördes i Sverige, har naturligtvis
allt silfvermynt, som sedan dess preglats, egenskap af skiljemynt. Såsom
sådant måste det af flora orsaker vara billoneradt, d. v. s. legeringen
och bruttovigten måste vara sådana, att myntets metallvärde
under alla förhållanden understiger dess nominella värde.

Silfrets värde i förhållande till guldet var, när myntlagcn skrefs,
1: 15,81, motsvarande ett silfverpris af 156 kronor 84 öre per kilogram.
I 1873 års myntlag bestämdes derför qvantiteten fint silfver i en krona

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

till 6 gram. Detta mynt både således til] en början ett värde af 94
öre, och dess undervärde var ganska måttligt. Men silfrets pris har
som bekant sedan dess undergått ständiga vexlingar. Ena året har
den ofvannämnda metallqvantiteten i en krona varit värd endast 73 öre
och året derpå ej mindre än 92 öre. För närvarande är, som motionären
uppgifver, en kronas värde endast 45 öre, och man måste derför
medgifva, att undervärdet på vårt silfverskiljemynt numera är
vida lägre än meningen var, då myntlagen skrefs. Huruvida någon
egentlig olägenhet, som påkallar ändring af myntkonvention och myntlag,
häraf uppkommit, betviflar jag dock.

Till en början må det tillåtas mig att erinra derom, att, under
förutsättning att staten, såsom den åtagit sig, inlöser allt gångbart
silfvermynt med guld, det för allmänheten är fullkomligt likgiltigt, om
dettas inre värde utgör 45 procent eller 95 procent af dess namnvärde.
Endast i händelse staten skulle blifva ur stånd att uppfylla sina förbindelser,
och att det i landet samtidigt funnes mera silfvermynt utelöpande än
rörelsen behöfde, kunde det för den enskilde vara en fördel, om
silfvermyntets metallvärde närmade sig det nominella. För en så
osannolik eventualitet torde det dock ingalunda vara skäl att nu, med
stor uppoffring, företaga någon åtgärd.

Vore det motionärens mening, att endast myntens halt skulle
höjas, med bibehållande af deras storlek och bruttovigt, i afsigt att
derigenom erhålla ett vackrare och behagligare mynt, som vid begagnandet
mindre lätt förlorar sin silfverfärg, och att sådan förändring
skulle ske endast i den mån, som myntet, till följd af slitning, blir indraget
och nytt sådant preglas, så hade jag så mycket hellre varit i
tillfälle att understödja motionen, som jag städse varit af den mening,
att de i myntkonventionen bestämda legeringsförhållanden onekligen
förorsaka det mindre tilltalande utseende, som det skandinaviska silfvermyntet
har i jemförelse med de flesta andra länders silfvermynt.

Men härigenom skulle metallvärdet i en krona endast obetydligt
kunna ökas, och frågan är dessutom nu uteslutande den, huruvida det
vore skäl att företaga en, med ändring af myntens storlek och halt
förenad ommyntning af allt det cirkulerande silfvermyntet, med ändamål
att derigenom förekomma en oloflig efterpregling af dylikt mynt.

För utredning af denna fråga torde följande få anföras.

En efterpregling i en enskild verkstad af rikets mynt måste, för
att blifva lönande, ske i en icke alltför liten skala, och detta förutsätter
såväl stora kapital — icke allenast för inköp af silfver, utan äfven
för verkstadens anläggning med tillhörande smältugnar och speciella

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 5

maskiner för ändamålet — som också rätt mycken öfning och skicklighet.
En anläggning af ifrågavarande slag måste dessutom föranleda
mycket buller och trafik på den ort, der den är förlagd; allt omständigheter,
som göra det nästan otänkbart, att den skulle kunna
existera mer än en helt kort tid, innan fabrikationen blefve upptäckt.
Och äfven om, hvilket förefaller mig i hög grad osannolikt, det skulle
lyckas någon att i större skala tillverka svenskt silfvermynt, som i
afseende på pregel, vigt och halt vore fullt öfverensstämmande med
det gångbara myntet, så torde svårigheten att få detsamma utprångladt,
blifva ännu större. Dertill erfordras nemligen komplott med inom landet
boende personer, hvilka skulle tjenstgöra som agenter för utprånglingen,
hvilken ytterligare försvåras derigenom, att endast riksbankens och
statens kassor mottaga större belopp silfvermynt till inlösen, under det
att, jemlikt § 12 af lag om rikets mynt, ingen enskild är pligtig att
deraf i liqvid mottaga mer än 20 kronor.

Antages det emellertid nu, att en efterpregling af silfvermynt
och utprångling af sådant i vidsträckt omfattning lyckats, och att man
således kunnat sprida ett afsevärdt stort belopp — exempelvis 200,000
kronor — innan upptäckten sker, så skulle den värsta följden häraf blifva,
att staten efter hand finge inlösa detta belopp till dess nominella värde
och derpå gjorde en förlust af omkring 100,000 kronor. Men denna
utgift vore en ren obetydlighet i förhållande till den kostnad, som skulle
blifva förenad med indragning och ommyntning af allt vårt silfverskiljemynt.
Det nu utelöpande silfvermyntet uppgår till omkring 18
millioner kronor med ett metallvärde af omkring 45 procent. För
att nu höja detta silfvermynt till dess ursprungliga värde, eller 94
procent af det nominella, erfordras det att vid ommyntningen upplegera
det med eu silfverqvantitet af 116,000 kilogram, hvilken för närvarande
icke kan anskaffas för mindre än 9,000,000 kronor, till hvilken utgift
torde böra läggas kostnaderna för det gamla myntets indragning och
det nyas pregling och spridning i landet, hvarför hela kostnaden icke
får uppskattas till lägre belopp än 972 millioner kronor. Huruvida eu
utgift af närmare 10,000,000 kronor motsvaras af den dermed vunna
fördelen, kan bedömas af följande beräkning: Efter eu räntefot af

4 procent skulle staten genom denna med ommyntningen förenade utgiften
göra en årlig uppoffring af omkring 400,000 kronor. Beloppet af
det eftergjorda och utprånglade silfvermyntet skulle således behöfva uppgå
till den höga summan af 7 å 800,000 kronor årligen för att inlösningen
af detsamma till dess nominelle värde skulle för statsverket medföra eu
motsvarande förlust, och detta belopp kan aldrig tänkas blifva spridt,

6 Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

icke eu gåug för ett enda år, i ett land, der den årliga tillökningen
i behofvet af silfvermynt endast utgör omkring 200,000 kronor.

Vidare är att märka, att om ändamålet skall vinnas, bör metallvärdet
i de nya silfvermynten, såsom ofvan antagits, ökas till det ursprungliga,
eller omkring 94 procent af namnvärdet, hvaraf följer, att
myntens vigt blir i det närmaste fördubblad. Ty äfven om en silfverrikare
legering, än den nu föreskrifna, begagnades, skulle enkronestycket
komma att få ungefärligen samma storlek, som 2-kronan för
närvarande har, och detta senare myntet blifva föga mindre än en
speciedaler, med hvilken anordning allmänheten sannolikt skulle blifva
mindre belåten.

En omständighet, som ännu mera talar mot lämpligheten af den
föreslagna ommyntningen, är, att silfverpriset är så ytterst vexlande.
Det har visserligen nyligen varit lägre än någonsin tillförene. Men
att deraf draga den slutsatsen, att det icke kan falla ännu mera, vore
förhastadt. Sjunker silfret afsevärdt under detta pris, skulle ju den
möjligen företagna ommyntningen behöfva förnyas, för att skydda oss
mot den befarade efterpreglingen. Om silfret deremot stiger i pris, då
kunde det inträffa, att det till sitt silfverinnehåll höjda skiljemyntet
finge större effektivt värde än dess nominella, och följden häraf skulle
då blifva, att det försvunne ur rörelsen och såldes till utlandet. — Det
torde tillåtas mig att belysa detta förhållande med ett exempel.
Silfret gälde i januari, när motionen skrefs, 27% pence per uns standard,
motsvarande 72 kronor per kilogram. Om vårt silfvermynt vid den
tidpunkten hade ommyntats för att återfå sitt ursprungliga värde af
94 öre per krona, så skulle dess innehål] af fint silfver hafva ökats
från 6 till 13,3 gram i hvarje krona. Men 13,3 gram silfver har i dag
den 26 mars, då silfver noteras till 29 pence eller 76 kronor 27 öre
per kilogram, icke längre samma värde, utan 101 öre, och myntet skulle
alltså redan nu kunnat säljas med någon vinst. En obetydlig stegring
derutöfver skulle naturligtvis medföra, att allt det sålunda ommyntado
silfvermyntet blefve nedsmält och exporteradt i form af plansar.

Inga lagbestämmelser skulle kunna hindra detta, och rörelsen
blefve härigenom på en gång beröfvad det för den mindre handeln så
nödvändiga silfverskiljemyntet.

Stockholm, Kongl. Myntverket den 26 mars 1895.

E. Brusewitz.t)

Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 7

Efter den utredning af hithörande förhållanden, som åvägabrogts
genom herrar bankofullmägtiges och myntdirektörens ofvan intagna utlåtanden,
får utskottet, med åberopande af de skäl, som i berörda yttranden
anförts, härmed hemställa,

att herr Dahns förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 mars 1895.

På det sammansatta utskottets vägnar:

G. H. SPENS.