Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1

Utlåtande 1895:Bulu1

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

1

Nso 1.

Ank. till Riksd. kansli den 21 mars 1895, kl. 5 e. m.

Utlåtande, med anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. May.t med begäran om utarbetande och framläggande
till Riksdagens antagande af visst tillägg till
gällande myntlag.

I två lika lydande motioner, väckta den ena inom Första Kammaren
(n:o 23) af herr R. Törnebladh och den andra inom Andra Kammaren
(n:o 75) af herr O. R. Themptander, hvilka motioner hänvisats
till bankoutskottet och derifrån, efter öfverenskommelse med lagutskottet,
öfverlemnats till behandling af sammansatt banko- och lagutskott, hafva
motionärerna hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om utarbetande och framläggande till jemväl Riksdagens antagande
af sådant tillägg till nu gällande lag den 30 maj 1873 om
rikets mynt, att derigenom uttryckligen stadgas statens skyldighet gent
emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet med guld
eller riksbankens sedlar.

Af motionernas affattning framgår, att de hafva sitt närmaste föranledande
i ett af herrar bankofullmägtige till bankoutskottet vid förlidet
års riksdag afgifvet yttrande. Bankoutskottet, som fäst sin uppBih.
till Riksd. Prot. 1895. 6 Samt. 2 Afd. 1 Käft. (N:o 1.)

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

märksamhet vid det sedan längre tid pågående prisfallet å silfver samt
denna omständighets inverkan på skiljemyntets värde och dermed
sammanhängande förhållanden, hade nemligen begärt fullmägtiges yttrande,
huru vida icke nämnda betydliga prisfall kunde anses påkalla
någon ändring i 6 § af det för banken gällande reglementet eller om
någon ändring i det nuvarande bokföringssättet å silfver kunde vara
påkallad.

Med anledning häraf anförde herrar fullmägtige i sin berörda
skrifvelse:

»Då fullmägtige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att
först och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande,
som måste anses vara af den betydelse att afgörande inverka
på de framstälda spörsmålens bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att såväl
vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla
med guldmynt hvilket belopp skiljemynt som helst, endast detta är
jemnt delbart med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16
af bankoreglementet. Intet kan anses rigtigare eller naturligare, än att
staten i viss mån använder nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling
till och invexling från allmänheten af sitt skiljemynt, och så
lär väl, till beqvämlighet för såväl staten som allmänheten, äfven i
andra länder vara förhållandet. Men ett dylikt stadgande och de deraf
beroende förpligtelserna för riksbanken förutsätta med nödvändighet —
synes det fullmägtige — ett annat lagbud såsom komplement, hvilket
bestämmer och reglerar statens skyldighet att, när helst sådant påfordras
från riksbanken, åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket är
liktydigt, med riksbankens sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i detta
hänseende torde böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, fullmägtige
veterligt, något lagstadgande derom och följaktligen icke heller någon
bestämmelse angående den statens myndighet eller kassa, till hvilken
riksbanken skulle hafva att hänvända sig med anmodan om invexling.
Visserligen föreskrifver en kongl. förordning af den 31 december 1875
§ 1, att i rikets landtränteri, utom i Stockholm, Göteborg och Malmö,
en hvar eger att få hvilket som helst belopp af sådana mynt, som, jemlikt
§ 14 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 till följd afnötning
eu dast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, vexladt emot lika
stort belopp samma slags gångbara mynt, så som ock att få hvilket som
helst med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt vexladt med guldmynt;
men sjelfva ordalagen i denna kongl. förordning synas gifva vid
handen, att man dervid uteslutande afsett allmänhetens beqvämlighet

3

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

och rätt, men alldeles icke riksbankens. Landtränterierna i Stockholm,
Göteborg och Malmö äro uttryckligen befriade från invexlingsskyldigheten,
uppenbarligen derför, att i dessa städer riksbanken fått den sig
pålagd, och de öfriga landtränterierna står det fritt att vid behof af
medel för ifrågavarande invexling hemta dylika från riksbankens kontor.
I hvarje fall finnes i myntlagen ingen statens invexlingsskyldighet
erkänd eller stadgad, och det synes dock vara just der, som en dylik
bestämmelse bort hafva sin plats.

Annorlunda bar man förfarit i våra grannländer Danmark och
Norge, bvilka med oss hafva gemensamt myntväsen och i ganska
väsentliga delar lika myntlag. I Danmark är det visserligen nationalbanken
ålagdt att vid sitt bufvudkontor i Köpenhamn med guld invexla
hvarje belopp skiljemynt, som för detta ändamål inlemnas, men deremot
är statskassan enligt § 11 i myntlagen af 1873 skyldig att med
guld inlösa hvarje belopp skiljemynt, som nationalbanken begär. Vid
sådant förhållande har också nationalbanken erhållit rätt att i sin så
kallade metallfond, motsvarande metalliska kassan bos oss, inräkna sitt
förråd af skiljemynt. I Norge är det genom myntlagen af 1875 likaledes
statskassans åliggande att till en hvar vid anfordran med guld
invexla skiljemynt, och ehuru Norges bank har genom den nya banklagen
af sistlidet år fått skyldighet att å statens vägnar besörja såväl
in- och utvexling af skiljemyntet som äfven öfriga statens kassaförrättningar,
får den dock icke inräkna beloppet af i dessa kassor inneliggande
sådant i den metalliska kassan. För de belopp skiljemynt, som af
staten lemnas till banken, krediteras statskassan på ett särskildt konto,
i bankens balansräkning kalladt »statskassans vexlingskonto», hvaremot
bankens förråd af dylikt mynt upptages bland dess tillgångar till sitt
nominella eller pregelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande
i § 16 myntlagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse
deri lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen
är förpligtad att vid anfordran med guld inlösa det af densamma
utgifna myntrepresentativet, sedlarne, har derigenom blifvit ålagd
samma skyldighet äfven för det andra slaget af myntrepresentativ med
laglig kurs inom landet, nemligen det af staten ut.lemnade skiljemyntet.
Men öfver detta senares belopp, lika litet som öfver dess pregelvärdes
förhållande till dess metallvärde, har riksbanken icke någon som helst
kontroll; den har blott skyldighet att inlösa med guld bvilka mängder
som än erbjudas, och det är uppenbart, att, om vid vissa tillfällen det
af staten utlemnade beloppet deraf skulle komma att i betydligare mån

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet snart skall strömma till riksbankens
kassor med fordran på invexling mot guld. Staten har derigenom
erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens tillgångar, som
uppenbart strider mot banklagens och reglementets anda och ordalag
och icke mindre mot den alltsedan sista realisationen antagna, helsosamma
regeln, att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt
särskilda och icke få på något sätt sammanblandas eller blifva gemensamma.
Derigenom kan äfven fullmägtiges kontroll öfver riksbankens
förvaltning och framför allt öfver dess guldtillgång i icke ringa män
vridas ur deras hand,, och det kan inträffa, att fullmägtige nödgas se
den valuta, som skall utgöra garanti- och invexlingsfond för de utelöpande
sedlarne, undanryckas detta ändamål för att inlösa statens
skiljemynt, öfver hvars belopp riksbanken icke eger någon som helst
bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmägtiges svar å den framstälda
frågan vara sjelffallet. Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar
statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet
med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva vilkoret
för att bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet eller fara
för riksbankens trygghet kunna inberäknas i den metalliska kassan.
Men äfven i detta fall synes det med skäl böra ifrågasättas, huru vida
ett sådant bokföringssätt kan vara principielt rigtigt, enär riksbankens
sedlar skola enligt sin ordalydelse lösas med guld och följaktligen till
inlösningsfonden icke bör räknas annat än hvad som är guld och ej
blott en fordran, betalbar i guld. Rigtigast synes derför vara, att det
stadgande i bankoreglementets § 6, som medgifver, att bankens behållning
af konventionssilfvermynt får inräknas i metalliska kassan till
ett belopp, motsvarande 1/5 af denna kassas hela belopp, borttages och
metalliska kassan således beräknas allenast till hvad den verkligen utgör
i myntadt eller omyntadt guld, äfven om derigenom riksbanken
skulle nödgas underkasta sig den kostnad, som betingas af anskaffandet
af ytterligare några millioner kronor, hvilket likväl icke för närvarande
af reglementets föreskrift angående metalliska kassans minimum är med
nödvändighet påkalladt. Deremot synes icke någon betänklighet böra
möta att upptaga riksbankens tillgång i silfvermynt bland de i reglementets
§ 5 mom. 1 angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt
får grundas, enär, under förutsättning af statens lagbestämda skyldighet
att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet till dess fulla pregelvärde
med guld, denna tillgång väl icke bör anses af mindre god beskaffen -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5

het äu de i löpande räkning med utländska banker och bankirer placerade
valutor.

Slutligen anhålla fullmägtige få anföra, att under nuvarande förhållanden
och då det möjligen kan inträffa, att den i riksbanken förvarade
öfverflödiga behållningen af silfverskiljemynt måste realiseias
på riksbankens bekostnad, är det synnerligen svårt att angifva icke
allenast sättet för bokföringen af silfvermyntet, utan äfven och ännu
mera det värde, hvartill det rätteligen bör uppföras, enär silfrets alltjemt
sjunkande pris gör skilnaden mellan silfvermyntets metall- och
pregelvärde snart sagdt för hvarje dag allt större och följaktligen beräkningen
af dess exakta värde icke endast oviss, utan äfven för uppskattningen
af riksbankens tillgångar af allt större betydelse.»

Detta herrar fullmägtiges utlåtande bragtes till 1894 års Riksdags
kännedom, i det bankoutskottet då intog detsamma i sitt memorial
n:o 8, angående verkstäld granskning af det för riksbanken gällande
reglementet. Såsom af samma memorial framgår, stannade bankoutskottet
visserligen i det beslut att då endast meddela Riksdagen underrättelse
om hvad uti ifrågavarande ärende förekommit, men uttalade
sig derjemte på följande sätt:

»Någon gensaga mot fullmägtiges sålunda i en vitalfråga för riksbanken
gjorda uttalande lär icke kunna göras. Men fastän utskottet
sålunda erkänner, att en ändring i myntlagen, i syfte att staten må
erhålla lagstadgad skyldighet att inlösa sitt silfverskiljemynt med guld
till fulla pregelvärdet, är af behofvet påkallad, har dock utskottet, i det
skick frågan nu föreligger, icke kunnat gå i författning om framläggande
vid innevarande riksdag af förslag till lagändring i antydd rigtning,
då utskottet i sådant afseende saknar grundlagsenlig befogenhet.
Att åter enbart i bankoreglementet införa sådana stadganden, som af
fullmägtige berörts, kunde väl låta sig göra, men då de bestämmelser,
som ingå i bankoreglementet, icke kunna erhålla betydelse annat än
med afseende på riksbanken samt alltså sjelfva hufvudfrågan, eller
statens skyldighet att inlösa sitt silfvermynt, skulle komma att förblifva
sväfvande, samt de nya stadgandena behöfva affattas olika, allt eftersom
sådan skyldighet är stadgad eller icke, har utskottet ej funnit skäl att
nu föreslå någon ändring i §§ 5, 6 och 16 i bankoreglementet; och
detta så mycket hellre, som det torde kunna antagas, att, sedan uppmärksamheten
nu blifvit fäst å den af fullmägtige ådagalagda bristen
eller ofullständigheten i myntlagen, frågan redan vid nästa riksdag
skall bringas å bane, och då en lösning af densamma i sin helhet ernås.»

6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Efter erinran af hvad sålunda förekommit hafva motionärerna, för
att medverka dertill, att denna länge förbisedda vigtiga fråga blefve
föremål för Riksdagens pröfning, väckt sina nu ifrågavarande motioner
och dervid iklädt sin hemställan den form som skett, enär de ansett
det lämpligast, att det tillägg till myntlagen, som fordras för att uttryckligen
stadga statens skyldighet gentemot riksbanken att invexla
silfverskiljemynt, måtte utarbetas genom Kongl. Maj:ts åtgörande och
att i sammanhang dermed tagas under öfvervägande, hvilka åtgärder
från statsverkets sida erfordras för att bringa denna invexlingsskyldighet
till utförande.

Vid behandlingen af ifrågavarande motioner torde man såsom en
utgångspunkt böra erinra sig, att den uppkomna frågans innebörd är
af formell och alldeles icke af faktisk natur. Det gäller nemligen icke
att öfverväga, huru vida en skyldighet bör öfverflyttas från riksbanken
på staten eller huru vida en ny skyldighet bör åläggas denna senare.
Statsverkets förpligtelse att efter påfordran inlösa sitt silfverskiljemynt
torde vara oförneklig och oskiljaktigt förenad med den genom nuvarande
myntlag statsverket ensamt tillagda rätt att utmynta silfverskiljemynt.

Eu härifrån skiljaktig uppfattning skulle leda till uppenbara orimligheter.
Statsverket skulle t. ex. vid uppkommet penningbehof kunna
låta utmynta silfverskiljemjmt till så stort belopp, att skilnaden mellan
pregelvärdet och metallvärdet med tillägg af myntningkostnaden gåfve
den äskade summan, och sedan utan vidare öfverlemna det för ändamålet
utmyntade silfret till riksbanken med fordran på inlösen mot
guld. Att en sådan åtgärd skulle under de antagna förhållandena vara
desto lättare utförd, torde inses, då man besinnar, att silfret nu mera
nedgått så mycket i värde, att efter nu senast noterade kurser ett enkronemynt
innehåller för ungefär 42 öre silfver, hvartill vid beräkningen
af statsverkets utgifter för framställandet af ett sådant myntstycke torde
böra läggas allenast en kostnad af omkring 2 å 3 procent.

I nu gällande myntlag finnes icke statsverkets berörda, oeftergifliga
skyldighet att invexla sitt silfverskiljemynt uttryckligen stadgad,
och det är i hufvudsakligt syfte att få denna formella bristfällighet
undanröjd, som de nu ifrågavarande motionerna tillkommit.

Det stadgande i myntlagen, hvars bokstafliga tolkning skulle
kunna föranleda en missuppfattning af hithörande förhållanden, är
myntlagens § 16, hvilken är så lydande:

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 7

»I riksbankens hufvudkontor äfvensom i dess afdelningskontor i
Göteborg och Malmö eger en hvar att få hvilket som helst belopp af
sådana mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,
utvexladt mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt,
såsom ock att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af
skiljemynt utvexladt mot guldmynt. Genom särskilda stadganden bestämmes,
å hvilka andra ställen dylik utvexling skall ega rum.»

Att denna paragraf dock icke får tolkas på sådant sätt, att den
derstädes åt, såsom orden lyda, »en hvar» inrymda rätt att i riksbanken
få skiljemynt utvexladt mot guld, skulle anses vara tillerkänd jemväl
statsverket, framgår ej mindre af hvad ofvan påvisats om de oriailigheter,
som deraf skulle uppkomma, utan äfven af sjelfva myntlagens
allmänna innebörd. Ett genomläsande af denna lag i dess helhet —
och icke blott af ett lösryckt stadgande i densamma — samt de förhandlingar,
som föregingo lagens antagande, gifva nemligen en bestämd
uppfattning, att man genom berörda lag afsett att reglera allenast förhållandet
mellan, å ena sidan, allmänheten samt, å den andra, statsverket
och riksbanken, men icke derjemte förhållandet mellan dessa
båda senare inbördes.

I ett med anledning af nu föreliggande motioner afgifvet yttrande
hafva herrar bankofullmägtige, med hänvisande till hvad de i sitt
ofvanintagna, till sisthållna Riksdags bankoutskott afgifna yttrande anfört
om vigten för riksbanken, att den ifrågavarande invexlingskyldigheten
blir på ett tillfredsställande sätt ordnad, uttalat sig för en lösning
af frågan i den rigtning, motionerna angifvit.

På de skäl, utskottet här ofvan utvecklat och som eljest blifvit
af herrar bankofullmägtige i deras ofvanintagna yttrande anförda, får
utskottet, med tillstyrkande af bifall till herrar Törnebladhs och
Themptanders ifrågavarande motioner, hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagens
antagande af sådant tillägg till nu gällande
lag den 30 maj 1873 om rikets mynt, att derigenom
uttryckligen stadgas statens skyldighet gent emot riksbanken
att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet
med guld eller riksbankens sedlar.

Stockholm den 21 mars 1895.

På det sammansatta utskottets vägnar:

G. H. SPENS.