Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1 (Utlåtande 1894:Bulu1 bulu)

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 19 april 1894, kl. 3 e. m.

Utlåtande, med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändrad
lagstiftning angående riksbanken och de enskilda sedelutgifvande
bankerna.

I en inom Första Kammaren af herr P. Em. Lithander väckt, till
bankoutskottet hänvisad och efter öfverenskommelse med lagutskottet
till behandling af sammansatt banko- och lagutskott öfverlemnad motion
(n:o 4) har, på anförda skäl, föreslagits, att Riksdagen måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i
hvad mån — efter vidtagna ändringar dels med afseende på Riksdagens
beslut i fråga om den tid, för hvilken fullmägtige i riksbanken skola
väljas, och dels med afseende på öfriga numera för handen varande
förhållanden, som på frågan inverka, i de af 1889 års bankkomité utarbetade
förslag till lagar för Sveriges riksbank och angående indragning
af enskilda bankers sedelutgifningsrätt — dessa båda lagförslag
kunna tjena såsom grundval för lagstiftning i syfte att ordna bankväsendet
i riket med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande
bankerna, samt derefter, så fort ske kan, för Riksdagen
framlägga de förslag, som må finnas ändamålsenliga.

Bih. till Riksd. Prof. JS94. G Sami 2 Afd. 1 Höft. (N:o 1).

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Sedan inom finansdepartementet utarbetats ett förslag till ändring
i kongl. kungörelsen den 20 maj 1864 angående enskilda banker med
rätt att utgifva egna banksedlar, framlade Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande
att Kongl. Maj:t ansett sig i ett så vigtigt ämne som detta
icke böra lagstifta utan Riksdagens medverkan, för 1874 års Riksdag
förslag till den ändrade författning rörande enskilda sedelutgifvande
banker, som enligt samma förslag borde utfärdas. Vid behandlingen
af detta förslag stannade Riksdagens båda kamrar i olika beslut i fråga
om de sedelvalörer, som skulle få utgifvas af de enskilda bankerna,
hvilka beslut dock sammanjemkades derhän, att enskilda bankers sedlar
skulle få lyda å 50, 100, 500 och 1,000 kronor samt tills vidare och
intill dess Kongl. Maj:t annorlunda förordnade jemväl å 10 och 5 kronor.
I den kongl. kungörelse, som, efter anmälan af Riksdagens nu
nämnda och öfriga beslut med anledning af Kongl. Maj:ts ofvanberörda
förslag, den 12 juni 1874 utfärdades, blef infördt ett stadgande i öfverensstämmelse
med Riksdagens beslut om sedelvalörerna. Den befogenhet
att när som helst förordna om indragning af de enskilda bankernas
rätt att utgifva egna sedlar å 5 och 10 kronor, hvilken sålunda lagts i
Kongl. Maj:ts hand, har hittills icke blifvit begagnad i vidsträcktare
• mån än att, sedan Riksdagen år 1879, efter derutinnan af Kongl. Magt
framlagd proposition, beslutit vissa åtgärder för ändamålet, jemlikt
kongl. kungörelsen den 20 juni 1879 de enskilda bankernas rätt att
utgifva egna sedlar å 5 kronor upphört från och med samma års slut.
Ett af Kongl. Maj:t i nyssnämnda proposition jemväl framstäldt förslag
om åtgärder i och för upphörande för ifrågavarande banker äfven af
rätten att utgifva egna sedlar å 10 kronor senast inom utgången af år
1882 vann dermed icke Riksdagens bifall.

År 1881 föranläts Riksdagen hos Kongl. Maj:t framhålla de brister,
hvarmed enligt Riksdagens åsigt bestämmelserna i afseende å de enskilda
bankerna voro behäftade, och begärde i sammanhang härmed
eu revision äf den i detta afseende gällande lagstiftning. Detta föranledde
samma år tillsättandet af den s. k. stora bankkomitén, dervid
det sörjdes för att såväl riksbankens som de enskilda bankernas målsmän
blefvo inom komitén representerade. I sitt den 14 december 1883
afgifna utlåtande uttalade komitén såsom en hufvudprincip, att det mål,
hvartill lagstiftningen i Sverige på bankväsendets område borde sträfva,
måste vara upphörandet af den enskilda sedelutgifningen och koncentrerandet
af sedelutgifningsrätten hos eu enda bank; en grundsats,
hvars rigtighet vunnit sådant erkännande, att alla de förslag i ämnet,
som derefter förelagts Riksdagen, upptagit densamma. Endast om sättet

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 3

att efter eu mer eller mindre lång öfvergångstid nå målet hafva olika
meningar gjort sig gällande, men denna meningsskiljaktighet har hittills
hindrat frågans lösning. Sålunda ledde, sedan kamrarne stannat i olika beslut,
som ej kunde sammanjemkas, Kongl. Maj:ts till 1886 års Riksdag aflåtna
och på förenämnda komitéutlåtande stödda proposition icke till något
resultat. Eu annan proposition i ämnet af år 1887 kom till följd af då
inträffad riksdagsupplösning icke under pröfning. Enligt grunderna för
dessa båda kongl. propositioner skulle sedelutgifningen ordnas under en
mer eller mindre noga bestämd öfvergångstid, efter hvilkens förlopp den
stora frågan om sedelutgifningens koncentrerande hos en centralbank
(riksbanken) skulle slutligen lösas; men dessa grunder hafva sedermera
icke åter upptagits. Efter ett yttrande till statsrådsprotokollet öfver
finansärenden den 21 december 1888 fann nemligen Kongl. Maj:t blifvande
förslag i ämnet böra omfatta lösning af den sväfvande bankfrågan
i hela hennes vidd, och den 5 oktober 1889 uppdrog Kongl. Maj:t åt
en komité — äfven denna sammansatt af representanter för både riksbanken
och enskilda banker — att i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med vissa i nämnda statsrådsprotokoll angifna grunder uppgöra förslag
till bankväsendets ordnande. Komiténs program kan sammanfattas deri,
att sedelutgifningsrätten borde koncentreras hos Sveriges riksbank under
vilkor, dels att riksbanken organiserades så, att den blefve egnad
att fylla denna uppgift, och dels att nödig varsamhet iakttoges vid afvecklingen
af de enskilda bankernas sedelutgifning. Den 30 januari
1890 afgaf komitén på grund häraf betänkande, hvarmed öfverlemnades,
jemte motiv, förslag till

lag för Sveriges riksbank;

ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen;
ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges riksbank;
ansvarighetslag för ledamöterna i styrelserna vid Sveriges riksbanks
afdelningskontor; och

lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätf.
I förslaget till lag för Sveriges riksbank formulerade komitén
stadgandena om riksbankens metalliska kassa och sedelutgifning på
följande sätt:

7 §.

»Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras
af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i 9 § sägs;

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel».

8 §•

»Utöfver det enligt 7 § medgifna belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af högst sjuttiofem millioner kronor, under vilkor
att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar
sammanräknade:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;

c) vexlar betalbara inom eller utom riket».

9 §•

»Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt såväl svenskt och utländskt guldmynt
samt omyntadt guld som ock i Sverige, Norge eller Danmark i
öfverensstämmelse med konventionen den 27 maj 1873 prägladt silfvermynt.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än tjugufem
millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af 8 § utgifna sedlar
öfverstiga sextio millioner kronor, riksbanken hålla i metallisk kassa
minst trettio procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna
sedlar öfverskjuta sistnämnda summa. Den del af metalliska kassan,
som utgöres af guld, må ej bibehållas vid mindre belopp än som svarar
mot fyra femtedelar af den metalliska kassan i dess helhet». —

Beträffande åter enskilda bankers sedelutgifningsrätt, föreslog
komitén i förslaget till lag angående indragning af berörda sedelutgifningsrätt,
utom stadganden derom att rätt att utgifva egna sedlar ej
vidare skulle få meddelas någon bank och att förlängning i enskild
banks oktroj ej finge beviljas för längre tid än till utgången af 1903
äfvensom att efter 1893 års utgång samtliga enskilda bankers sedelutgifningsrätt
ej skulle vara medgifven till högre sammanlagdt belopp
än 50 millioner kronor, följande bestämmelser:

Sammansatta Banko och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

§ 3.

»Vid utgången af år 1898 inskränka sedelutgifningsrätten för en
hvar af de enskilda bankerna till hälften af det enligt § 2 banken tilllagda
belopp* **)); och vare banken berättigad till en sålunda begränsad
sedelutgifning intill slutet af år 1903, då all rätt för enskild bank att
utgifva egna sedlar upphör.

Enskild bank, som efter utgången af år 1898 helt och hållet eller
delvis afstår från sin sedelutgifningsrätt, ege att hos Sveriges riksbank
från tiden, då detta sker, och intill 1903 års slut erhålla kassakreditiv
mot säkerhet, som af riksbankens fullmägtige godkännes, och till belopp,
motsvarande den sedelutgifning, hvarifrån banken sålunda afstått.
För dylikt kreditiv erlägges icke kreditivafgift. Räntan för medel, som
å sådant kreditiv uttagas, bestämmes af riksbankens fullmägtige; dock
att denna ränta icke må sättas högre än till två procent för år.

När enskild bank afstår från sin sedelutgifningsrätt eller någon
del deraf, skall banken derom göra anmälan hos Konungen.»

§ 4.

»Enskild bank ege rätt att under åren 1894 till och med 1898 i
Sveriges riksbank rediskontera vexlar af sådan beskaffenhet, som i §
14 a) af lagen för riksbanken sägs eo), till belopp, motsvarande bankens
obegagnade sedelutgifningsrätt enligt den af kongl. finansdepartementet
senast offentliggjorda bankrapport.

Under åren 1899 till och med 1903 åtnjuta enskild bank dylik
rediskonteringsrätt till belopp, motsvarande den minskning i rätten att
utgifva egna sedlar, som på grund af stadgandet i § 3 för banken inträdt
vid utgången af år 1898.

Vid den ^diskontering, hvarom här sägs, må diskontot icke öfverstiga
två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande». —

Af de utaf 1889 års komité framlagda förslagen har allenast det,

*) »§ 2. Efter utgången af år 1893 vare sedelutgifningsrätt icke medgifven utöfver ett sammanlagdt
belopp af femtio millioner kronor för samtliga enskilda banker.

Detta belopp fördelas af Konungen mellan de enskilda bankerna med hänsyn till såväl hvarje
banks förutvarande sedelutgifning som antalet af dess afdelningskontor.

Sedan enskild banks sedelutgifning sålunda blifvit bestämd, må under den i § 1 omförmälda
oktrojtid afdelningskontor icke, utan Konungens medgifvande, af banken indragas. Sker det, ege
Konungen föreskrifva nedsättning i beloppet för bankens sedelutgifning».

**) Här åsyftade stadgande lyder sålunda: »Riksbanken eger att drifva utiåningsrörelse medelst:

a) diskontering af accepterade, å inrikes ort inom sex månader betalbara vexlar, hvilka pröfvas
vara grundade å verkliga handelsaffärer».

6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

som afsett ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen varit
föremål för Riksdagens pröfning. Uti proposition (N:o 29) till 1890 års
riksdag föreslog nemligen Kongl. Maj:t åtskilliga grundlagsändringar,
hvilka, i allt hufvudsakligt öfverensstämmande med de förslag derutinnan,
som afgifvits af 1889 års komité, gingo ut på att Kongl. Maj:t
skulle ''erhålla rätt att i riksbankens styrelse insätta visst antal ledamöter
och att förlänga tiden för de af Riksdagen valde ledamöternas
uppdrag från ett till tre år. Hvad som sålunda föreslagits blef då icke
af Riksdagen bifallet, och komiténs öfriga förslag hafva icke genom
kongl. proposition förelagts Riksdagen.

Bankfrågan befinner sig dock icke för närvarande i samma läge
som förut. Å ena sidan har nemligen Kongl. Maj:t dels genom flera
kungörelser från slutet af år 1891 förlängt de den 31 december 1893
utlöpande oktrojerna för enskilda banker på 10 år, d. v. s. till slutet
af år 1903, och dels genom kungörelse den 27 januari 1893 oktrojera!
en ny enskild bank, benämnd Norrbottens enskilda bank, som dervid
erhållit sedelutgifningsrätt till slutet af 1903 i likhet med öfriga enskilda
banker. Men å andra sidan har Riksdagen dels genom beslut,
som vunnit Kongl. Majrts sanktion, höjt Riksbankens grundfond från 45
till 50 millioner kronor, eller samma belopp, som föreslagits af 1889
års bankkomité, dels ock med användande af sin bevillningsrätt höjt
beskattningen å enskilda bankers sedlar, så att denna skatt, som år
1892 utgjorde tre kronor per tusén af högsta under året utelöpande
sedelbeloppet, för år 1893 ökats till 5 kronor och från 1894 till 10
kronor. Slutligen har innevarande års Riksdag antagit ett hvilande förslag
till grundlagsändring, enligt hvilket fullmägtige i riksbanken skola
väljas för en tid af tre år och det vid hvarje årligt val skall utses
allenast två, hvilket beslut föranledts af det allmänt erkända behofvet
af större kontinuitet inom riksbankens styrelse.

Här torde äfven böra erinras derom, att Riksdagen, så vidt på
densamma berott och i sakens nuvarande läge kunnat åstadkommas,
sörjt för att riksbanken skall blifva i stånd att ensam öfvertaga äfven
utgifningen af sedlar å 10 kronor, i hvilket afseende vilkorliga stadganden
meddelats i alla från och med år 1885 utfärdade bankoreglementen,
så lydande:

»För den händelse, att Kongl. Maj:t förordnar om upphörande af
de enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar å tio kronor,
eg a fullmägtige

dels att på det sätt och uppå de vilkor i afseende å räntegodtgörelse,
återbetalningsskyldighet in. in., som med fullmägtige i riks -

Sammansatta ''Banko och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 7

gäldskontoret aftalas, uti riksgäldskontor lyfta svenska statens obligationer
eller deremot svarande valuta i guld intill ett belopp af högst
sju millioner kronor;

dels ock att på de vilkor, fullmägtige må bestämma, i riksbanken
rediskontera af de enskilda bankerna öfvertagna inländska vexlar intill
belopp, motsvarande för hvarje sådan bank hvad densamma vid 1885
års slut befinnes hafva haft i egna tiokronesedlar utelöpande».

Då, fastän det torde kunna med visshet antagas, att det innevarande
år af Riksdagen för dess del antagna förslag till grundlagsändring
äfven komme att af Kongl. Maj:t sanktioneras, riksbanken likväl
ingalunda ensamt derigenom skulle vinna den styrka, som måste
utgöra förutsättningen för att den kunde varda både till namnet och
gagnet en verklig nationalbank;

då under nuvarande förhållanden, å ena sidan i fråga om riksbanken,
de vigtiga bestämmelserna om bankens metalliska kassa, sedelutgifning,
grunderna för upp- och utlåningsrörelsen m. m. icke tryggades
genom en af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad lag, samt,
å andra sidan i fråga om de enskilda bankerna, den genom oktrojerna
för dem åsyftade stadga och trygghet äfventyrades derigenom, att det
vigtigaste af deras privilegier, nemligen att utgifva egna banksedlar,
kunde genom beskattningsåtgärder faktiskt omintetgöras;

då i sin mån osäkerheten i vårt bankväsen återverkade på affärslifvet
och utgjorde en fara för dess lugna utveckling;

då statsverket hade behof af en ökad bankovinst såsom bidragtill
statens utgifter samt någon afsevärd ökning i samma vinst icke
vore att motse, derest icke till riksbanken öfverlemnades all sedelutgifning
i riket;

då en fortsatt ökning i beskattningen af enskilda bankers sedelutgifning
ur synpunkten af statens inkomster torde vara skäligen betydelselös,
enär, efter det en viss gräns uppnåtts, beskattningen verkade
såsom ett förbud; och

då slutligen det måste anses vara Riksdagens pligt att tillse, att
Sveriges riksbank komme att arbeta under hägnet af författningar,
som vore egriade att stärka bankens anseende och förmåga att fullgöra
de skyldigheter, den såsom statsbank och en vigtig faktor i ett Blindt
affärslif enligt sakens natur borde hafva, har motionären ansett, att

8 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

frågan om bankväsendets organisation borde upptagas till förhandling
mellan statsmagterna för vinnande af en god lösning, och derför hos
Riksdagen gjort sin här öfverst intagna hemställan.

Vid 1893 års Riksdag har till behandling af sammansatt bankooch
lagutskott förelegat, bland andra, en af herr Dahn väckt motion,
till hvilken den nu ifrågavarande är mycket nära stående. Herr Dahn
hade dervid föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes på vissa i motionen framhållna,
i sina hufvudpunkter med 1889 års komités förslag öfverensstämmande
grunder till nästkommande Riksdag framlägga förslag till omorganisation
af vårt bankväsende med afeende på riksbanken .och de enskilda
sedelutgifvande bankerna.

Hörde öfver nämnda motion hafva fullmägtige — med afvikande
mening dock yttrad af deras ordförande — anfört:

»Hvad nu först beträffar frågan om sedelutgifningens öfverlemnan-^
de åt riksbanken allena, hafva fullmägtige i riksbanken i sitt utlåtande
den 29 februari 1884 öfver bankkomiténs den 14 december 1883 afgifna
förslag till förändrad organisation af bankanstalterna, med åberopande
af de skäl, komitén anfört, uttalat sig för att riksbanken skulle få
uteslutande rätt att utgifva banksedlar med lagligen gällande kurs, dock
att öfvergången till det nya systemet icke borde ske alltför brådstörtadt.

Hvarken i det ena eller andra afseendet hafva fullmägtige funnit
anledning att frångå sin i ofvan åberopade yttrande uttalade åsigt;
anhållande fullmägtige dervid att få erinra, hurusom dels riksbankens
fonder sedan 1884 ökats med ett betydligt belopp, dels ock bankens
sedelutgifningsrätt sedan dess blifvit väsentligt utvidgad. Om sålunda
riksbanken under de nio år, som förflutit efter det ifrågavarande yttrande
afgafs, alltmer vuxit in i den ställning, som en ensam sedelutgifvande
bank måste intaga, synes dock, med hänsyn till affärsrörelsen i landet,
sådan den utvecklat sig under inflytande af ett större antal sedelutgifvande
banker, det vara med nödig försigtighet öfverensstämmande, att
en lämplig öfvergångs- och beredelsetid lemnas dessa enskilda banker,
innan deras sedelutgifningsrätt upphör. Att i det afseendet rätt bör
medgifvas dessa banker att till lägre diskonto få i riksbanken ^diskontera
af dem öfvertagna vexlar, har senast af 1889 års komité föreslagits,

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 9

och fullmägtige, som beträffande ifrågastäld indragning af de enskilda
bankernas tiokronesedlar såväl 1885 i sitt till sammansatta stats- och
bankontskottet afgifna yttrande som ock 1892 i utlåtande till sammansammansatta
banko- och lagutskottet förordat en dylik rediskonteringsrätts
medgifvande, anse sig, med hänvisning till sina vid dessa tillfällen
gjorda uttalanden, böra i hufvudsak instämma i hvad 1889 års komité
angående dylik rediskontering föreslagit.

Vidare anse sig fullmägtige, som i afseende på riksbankens sedelutgifningsrätt
och metalliska kassa icke hafva något att erinra mot det
af samma komité framlagda förslag, i likhet med komitén och med hvad
fullmägtige sjelfva yttrat vid behandlingen af de väckta motionerna om
tiokronesedlarnas indragning, böra framhålla angelägenheten deraf, att,
om riksbankens ställning skall ändras derhän, att den ensam blir sedelutgifvande,
bestämmelserna om metalliska kassan och sedelstocken
blifva intagna i banklagen.

Beträffande slutligen frågan om den ändring i afseende å riksbankens
styrelse, som må finnas nödig i samband med riksbankens
eventuella öfvertagande af hela sedelutgifningen, torde fullmägtige icke
hafva anledning att nu yttra sig, helst motionären i det afseendet. endast
uttryckt en önskan om större kontinnitet i styrelsen.»

I det yttrande, som från bankofullmägtige infordrats öfver den
till behandling nu föreliggande motionen och hvilket, jemte fullmägtiges
år 1892 afgifna yttrande i fråga om tiokronesedlarnes indragning, finnes
uti sin helhet såsom bilaga fogadt vid detta utlåtande, hafva fullmägtige
anfört:

»Fullmägtige hafva redan förut och senast vid nästlidet års Riksdag
haft tillfälle att, i anledning af framstäldt förslag i samma syfte
och af väsentligen samma innehåll som det nu remitterade, uttala sin
tillstyrkande mening angående lämpligheten, med hänsyn såväl till riksbankens
kraftiga utveckling som till allmänna rörelsens trygghet, af en
försigtigt genomförd reform, hvarigenom rättigheten att utgifva banksedlar
blefve öfverlemuad åt riksbanken allena. Intet har sedermera
förefallit af natur att förändra denna fullmägtiges mening — — — —
I likhet med hvad sistlidet år angående detta förslag yttrats, anse
fullmägtige fortfarande, att från riksbankens sida intet hinder bör möta
för att i utbyte mot erhållande allena af all rätt till utgifvande af bankBih.
till Riksd. Prof. 1894 G Sami. 2 Afd. 1 It afl. 2

10 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

sedlar bevilja enskilda bankerna vissa förmåner i afseende å rätt till
^diskontering mot lägre diskonto samt till åtnjutande af kassakreditiv
mot mycket låg ränta, allt på tid och på vilkor, som af 1889 års bankkomité
föreslagits och af densamma ansetts tillräckliga att betrygga
bankernas verksamhet under öfvergångstiden och bereda dem tillfälle
att till fördel såväl för dem sjelfva som för den allmänna rörelsen
äfven derefter utöfva sin verksamhet. Likaså fasthålla fullmägtige sin
åsigt derom, att riksbanken sjelf icke bör finna någon svårighet att
stärka sin metalliska kassa och ordna sin rörelse i öfrigt på sådant sätt,
som kan anses nödigt för öfvertagande af all sedelutgifningsrätt och den
mera omfattande verksamhet, som deraf sannolikt föranledes.

Fullmägtige anhålla härvid att få fästa uppmärksamhet på en ny
erfarenhet, som syues egnad att ytterligare inskärpa angelägenheten af
inskränkning i de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, för så vidt
man nemligen i verkligheten vill bereda riksbanken en större plats i
vår ekonomiska hushållning, än som för närvarande i konkurrens med
det enskilda sedelprivilegiet kan af densamma förvärfvas. Redan under
första hälften af sistlidet år erbjöds af riksbanken åt de enskilda bankerna
rätt att på vissa vilkor och till visst högsta belopp få ^diskontera
sin inrikes vexelportfölj mot ett diskonto, som med en half procent
understeg det i allmänhet gällande. Denna rättighet, som i förut
framlagda förslag alltid gjorts beroende af en större eller mindre inskränkning
i sedelutgifningsrätten och följaktligen ansetts böra beviljas
endast såsom ersättning för denna, medgafs nu utan något slags dylikt
vilkor, men har likväl endast i mycket ringa mån blifvit använd af de
enskilda bankerna, hvilka antagligen funnit fördelaktigare att begagna
sin egen vidsträckta sedelutgifningsrätt.

Äfven från synpunkten af de enskilda bankernas och den dermed
nära förbundna allmänna rörelsens trygghet synes en annan tilldragelse,
som likaledes egt rum under senaste året, mana till att i tid
söka ordna sedelutgifningsrätten och dermed förenade, ganska ömtåliga
förhållanden. Fullmägtige syfta härvid på den vid sistlidet års riksdag
fördubblade beskattningen af de enskilda bankernas sedelemission. Det
kan nemligen befaras, att ett ytterligare fortgående på denna väg kan
låta skattens tunga mer än uppväga vinsten af privilegiet och de enskilda
bankerna deraf bringas i det läge, att de nödgas uppgifva större
eller mindre del af sin emission, utan att dessförinnan hafva fått sig
från riksbanken tillförsäkrad ens någon del af de fördelar eller lättnader
för kassarörelsen, som hittills alltid ansetts böra utgöra förutsättningen
för en inskränkning af denna rätt.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 11

Motionären har framlagt sitt förslag under förutsättning af bifall
till det hyllande förslaget till sådan ändring af grundlagen, att fullmägtige
skulle komma att väljas på 3 år och att sålunda blefve undanröjd
en af de svåraste bristerna i riksbankens styrelse, nemligen bristen
på kontinuitet. Så vidt på Riksdagen beror, har denna förutsättning
nu blifvit en verklighet, och fullmägtige anse sig icke på frågans nuvarande
ståndpunkt behöfva afgifva något omdöme, huruvida genom
denna grundlagsförändring allena den önskvärda kontinuitet i styrelsen
och stabilitet i förvaltningen, hvilka från flera håll man hittills velat
vinna genom äfven Kongl. Maj:ts direkta deltagande i valet af fullmägtige,
kan anses tillräckligt betryggad, men önska betona, att i sådant -fall den ofta framhållna angelägenheten deraf, att med riksbankens
öfvertagande af all landets sedelutgifning bör följa öfverflyttande från
reglementet till lagen af bestämmelserna om metalliska kassan, sedelstockens
storlek och täckning genom särskilda slag af värden, synes
blifva ännu mera framträdande».

Från fullmägtiges yttrande har deras ordförande varit skiljaktig
och anmält följande reservation:

»Då de fördelar och lättnader, som de enskilda bankerna bereda
den allmänna rörelsen, efter min öfvertygelse, i icke oväsentlig mån
bero deraf, att sedelutgifningsrätt är dem medgifven, anser jag mig
icke kunna tillstyrka motionärens förslag, som går ut på ett fullständigt
upphäfvande af denna rätt».

Motionären har, vid det han uttalat sig för lämpligheten af att
lägga 1889 års komitéförslag till grundval för åstadkommande af ett
antagligt förslag till bankväsendets ordnande, tillika uttalat den förmodan,
att de åsyftade begge lagförslagen skulle i åtskilliga delar behöfva
ändras eller jemkas. I sådant afseende har motionären särskildt
framhållit, att den i förslaget till lag för Sveriges riksbank ifrågastälda
nedsättningen i afbetalningslånefonden från nuvarande 12 till 10 millioner
kronor skulle vara obehöflig samt att, då med afseende på riksbankens
styrelse Riksdagen icke torde vara sinnad vidtaga annan
ändring än den, som innefattades i det förut omnämnda, numera af
Riksdagen för dess del antagna grundlagsändringsförslaget, alla på

12 Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

förutsättning af ytterligare ändringar i grundlagarne hvilande stadganden
i lagförslaget borde ändras och således särskildt flera stadganden
i V kap. (§§ 28—45) utgå eller omarbetas. Utskottet har icke funnit
det lämpligt att allenast på grund af den nu väckta motionen ingå på
en granskning i detalj vare sig af de nu anmärkta punkterna af 1889
års komitéförslag eller af detta förslag i öfrigt, utan har trott sig böra
afvakta, att samma komitéförslag på ett mera direkt sätt än nu blefve
understäldt Riksdagens pröfning. För utskottet har detsamma till sina
hufvudgrunder varit tillräckligt kändt för att utskottet, i likhet med
motionären, skall deri se ett lyckligt uppslag till bankfrågans lösning
i rigtning af det allmänt erkända önskemålet — upphörandet af den
enskilda sedelutgifningsrätten och denna rätts koncentrering till riksbanken,
hvilket skulle särskildt bidraga dertill, att riksbanken sattes i
stånd att fylla uppgiften af en verklig nationalbank, som, på samma
gång den kraftigare än hittills kunde utgöra ett stöd mot och i möjligaste
mån förekomma skadliga rubbningar i affärslifvet, äfven tillförde
staten ett välbehöfligt bidrag till bestridande af dess alltjemt stigande
utgifter.

Uti sitt öfver motionen afgifna yttrande hafva bankofullmägtige
vitsordat den af motionären framhållna önskvärdheten att med riksbankens
öfvertagande af all landets sedelutgifning borde följa öfverflyttande
från reglementet till lagen af bestämmelserna om metalliska
kassan samt sedelstockens storlek och täckning genom särskilda slag
af värden. Utskottet, för hvilket det icke synes osannolikt, att Riksdagen,
i sammanhang med tillkomsten af en lagstiftning om den enskilda
sedelutgifningsrättens indragning, skulle vilja medverka till bestämmelser
i angifna syfte, har af förut angifna skäl icke aktat nödigt
att mera i detta fall än beträffande komiténs förslag i öfrigt ingå på en
närmare granskning. För öfrigt hafva fullmägtige, i fråga om sättet
för genomförandet af sedelutgifningsrättens begränsning till riksbanken,
hänvisat till sitt senast vid förlidet års riksdag i ämnet häfda, här
ofvan intagna utlåtande.

I det nu afgifna utlåtandet hafva fullmägtige vidare framhållit
två under det senaste året inträffade förhållanden såsom ytterligare
skäl för angelägenheten att i tid söka ordna frågan om sedelutgifningsrätten;
och synes det utskottet, att hvad fullmägtige dervid påvisat är
af beskaffenhet att böra med största uppmärksamhet beaktas vid afgörandet
af den genom förevarande motion nu föreliggande fråga.

På de skäl, som blifvit här ofvan vidrörda, och då utskottet i

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

det sätt, hvarpå frågor rörande bankväsendet under de senare åren
funnit sitt afgörande i Riksdagen, ser ett alltmer växande intresse för
en med ändring af nuvarande förhållanden genomförd- lösning af bankfrågan,
får utskottet, med anledning af herr Lithanders motion, hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes hufvudsakligen på de grunder,
som angifvits dels af fullmägtige i riksbanken och
dels af 1889 års bankkomité i tillämpliga delar af
dess den 30 januari 1890 afgifna förslag till lag för
Sveriges riksbank och till lag angående indragning
af enskilda bankers sedelutgifningsrätt, för Riksdagen
framlägga förslag till omorganisation af bankväsendet
med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande
bankerna.

Stockholm den 19 april 1894.

På det sammansatta utskottets vägnar:

G. H. SPENS.

Reservation:

af grefve Spens samt herrar Fröberg, Lundström, Sandberg, Moberg och
Cederberg, hvilken sistnämnde anfört: »Utan att ingå på frågan, huruvida
en öfverflyttning till riksbanken af all sedelutgifning i landet är för
den allmänna rörelsen nyttig, anser jag mig dock kunna konstatera,
att de i denna rigtning gående yrkandena allt mera vinna i styrka, och
då de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt kan göras för dem obegagnelig
genom någonting så oberäkneligt som en gemensam omröst -

14 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

ning beträffande sedelbevillningen, synes det mig vara af vigt, att den
nu sväfvande bankfrågan ordnas, och hör jag derför till dem, som i
likhet med motionären och utskottet önska, att Kongl. Maj:t skall taga
saken om hand.

Men då kändt är, att Riksdagen sistlidne år förkastat ett skrifvelseförslag
i frågan, synes det nödvändigt att, innan nytt förslag framlägges,
utredning bör ega rum, huruvida anledningarna till fjolårets
anmärkningar kunna aflägsnas. Då utskottet vägrat verkställa sådan
utredning för att ånyo framlägga 1893 års skrifvelseförslag, har jag
emot ett sådant förfarande velat inlägga min gensaga.

Enligt protokollen berodde motståndet mot det nämnda förslaget
derpå, att i detsamma saknades erkännande af ifrågasatt rätt för Kongl.
Maj:t att deltaga i val af riksbankens styrelse. -— Härvid bör dock
bemärkas, att då Riksdagen så nyss som 1890 afslagit derom aflåten
kongl. proposition, man nu svårligen kan begära mera, än att Riksdagen
i sin framställning lemnar denna fråga öppen, och i det nu framlagda
skrifvelseförslaget har så ock skett, enär utskottet, trots motionärens
dertill inbjudande motivering, undvikit att ingå på frågan om
styrelsevalet, och då Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att för sin medverkan
till en bankreform fordra de enligt hans åsigt nödiga garantierna,
böra fjolårets betänkligheter icke numera utgöra hinder för begäran
om lagförslags framläggande.

_ Deremot synas grunderna för lagstiftningen böra något närmare
angifvas, än hvad i utskottets förslag skett, enär de, som af utskottet
åberopas, icke äro med hvarandra fullt öfverensstämmande.

Mellan bankofullmägtige och 1889 års bankkomité råder visserligen
icke meningsskiljaktighet om lämpligheten af att till civillag förlägga
de stadganden, som angå riksbankens grund- och reservfonder, metalliska
kassa och sedelutgifning, men derutöfver upptager 1890 års förslag
till riksbankslag stadganden om riksbankens rörelse och förvaltning,
om styrelsens organisation, om antalet afdelningskontor m. m.,
och då fondernas storlek måste i viss mån vara beroende af åtminstone
bankens portfölj och bankkontorens antal, kan det ej vara olämpligt,
att dithörande stadganden återfinnas i samma akt, som bestämmer fondernas
storlek.

_ Deremot synes fullinägtiges åsigt, att silfvermynt icke bör inräknas
i metalliska kassan, men väl kunna tjena som sedelvaluta, ega
företräde framför motsvarande del af 1890 års lagförslag, ehuru deraf
påkallas ändring i. eller komplettering af nu gällande myntlag, allt på
sätt bankofullmägtiges här bilagda yttrande innehåller.

Sammansätta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 15

Om den med bankreformen sammanhörande indragningen af do
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt saknas i fullmägtiges yttranden
förslag beträffande andra sedlar än dem, som lyda å tio kronor, för
hvilkas indragning ifrågasättes en tid af sex år, hvaremot 1890 års
lagförslag omfattar en på 10 år fördelad indragning af alla sedelvalörer,
och lagförslagen söka således lösa indragningsfrågau fullständigt,
på samma gång som de för den allmänna rörelsen minska olägenheten
af förändringen.

Om den lättnad för kassarörelsen, som under öfvergångstiden
borde beredas de enskilda bankerna, råda i hufvudsak öfverensstämmande
åsigter.

På dessa skäl, här endast fragmentariskt anförda, har jag ansett
utskottet böra hemställa,

att Riksdagen beslutar anhålla hos Kongl. Maj:t
om utarbetande och framläggande för Riksdagen af
förslag till lag för Sveriges riksbank och till lag för
indragning af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
allt i öfvensstämmelse med de i 1890 års lagförslag
tillämpade grundsatser, utom hvad beträffar silfvermyntets
inräknande i den metalliska kassan.

Bilagor:

1:0. Fullmägtiges i riksbanken yttrande i anledning af herr P. E.

Lithanders motion angående förslag till ändrad lagstiftning
rörande riksbanken och de enskilda sedelutgifvande
bankerna.

Till sammansatta banko- och lagutskottet.

Sedan bankoutskottet -genom protokollsutdrag den 2 februari innevarande
år till fullmägtige, med anmodan att till sammansatta bankooch
lagutskottet inkomma med utlåtande, öfversändt en af herr P. E.
Lithander väckt motion om aflåtande till Kongl. Maj:t af skrifvelse med
anhållan om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående

1*5 Sammansatta Banko- och Laf/ntskottets Utlåtande N:o 1.

riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna, få fullmägtige
härmed afgifva följande utlåtande.

Fullmägtige hafva redan förut och senast vid nästlidet års riksdag
haft tillfälle att, i anledning af framstäldt förslag i samma syfte
och af väsentligen samma innehåll som det nu remitterade, utfylla sin
tillstyrkande mening angående lämpligheten, med hänsyn såväl till riksbankens
kraftiga utveckling som till allmänna rörelsens trygghet, af
en försigtigt genomförd reform, hvarigenom rättigheten att utgifva
banksedlar blefve öfverlemnad åt riksbanken allena. Intet har sedermera
förefallit af natur att förändra denna fullmägtiges mening, om
också ifrågasättas kan, huru vida icke, med afseende på den tidpunkt,
då förslaget nu åter blifvit väckt, lämpligare hade varit att i främsta
rummet och till en början söka genomföra den enklare och ofta föreslagna
reformen att indraga den nuvarande minsta — eller 10-kronorsvalören
af de enskilda bankernas sedelemission och öfverlemna
denna endast åt riksbanken. De enskilda bankernas nya 10-års oktrojer
med beviljad sedelutgifningsrätt utlöpa nemligen först med 1903
års slut, och det kan förefalla mindre lämpligt att redan nu vilja bestämma
grunderna för en banklagstiftning, som sannolikt först efter 10
år kan börja tillämpas för att efter måhända ytterligare lika lång tids
förlopp vara fullständigt genomförd. Indragningen af de enskilda bankernas
10-kronesedlar är deremot redan i bankoktrojerna förutsatt och
möter följaktligen lika litet hinder i dessa, som den i öfrigt synes
förete några allvarsamma svårigheter.

I sitt utlåtande med anledning af ett i detta syfte väckt förslag
vid 1892 års riksdag hafva fullmägtige framhållit, att riksbanken kunde
bevilja de enskilda bankerna sådana fördelar och lättnader för deras
kassarörelse i utbyte mot emissionsrätten af 10-kronorsvalören, att de
borde i allt lugn kunna ordna och fortsätta sin verksamhet äfven under
de i viss mån nya förhållanden, som i och med indragningen af denna
för dem otvifvelaktigt ganska betydelsefulla rätt måste inträda, och således
allmänna rörelsen icke derigenom blottställas för några allvarsamma
rubbningar samt derjemte åt riksbanken beredas rådrum att. rusta sig
för den mera omfattande rörelse, som sannolikt dervid komme att tillfalla
densamma. Fullmägtige anhålla vördsamt att få till detta utlåtande
hänvisa, särskildt till hvad deri uttalats såsom fullmägtiges åsigt
— för den händelse, att den ofta framhållna farhågan skulle besannas,
att efter indragande af 10-kronorsvalören de enskilda bankerna skulle
finna med sin fördel förenligt att mot åtnjutande af vissa andra fördelar
och lättnader för sin kassarörelse till någon större del afstå från

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

sin återstående sedelutgifningsrätt, hvarigenom sedelemissionen inom
riket sannolikt skulle komma att tillfalla riksbanken — eller att. fullmägtige
för sådant fall hölle fast vid sin ofta framstälda och med de
senare årens bankkomitéers öfverensstämmande åsigt, att en dylik följd
af den ifrågavarande indragningen af tiokronesedlarne med all visshet
skulle leda till bättre ordning för vårt bankväsen, likasom till större
trygghet för rörelsen och sundhet för näringslifvet.

Då likväl för närvarande icke föreligger något förslag i ofvan
antydda syfte, åligger det fullmägtige att afgifva begärdt utlåtande
öfver den remitterade motionen. I likhet med hvad sistlidet år angående
detta förslag yttrats, anse fullmägtige fortfarande, att från riksbankens
sida intet hinder bör möta för att i iit.byte mot erhållande allena
af all rätt till utgifvande af banksedlar bevilja enskilda bankerna vissa
förmåner i afseende å rätt till ^diskontering mot lägre diskonto samt
till åtnjutande af kassakreditiv mot mycket låg ränta, allt på tid och
på vilkor, som af 1889 års bankkomité föreslagits och af densamma
ansetts tillräckliga att betrygga bankernas verksamhet under öfvergångstiden
och bereda dem tillfälle att till fördel såväl för dem sjelfva som
för den allmänna rörelsen äfven derefter utöfva sin verksamhet. Likaså
fasthålla fullmägtige sin åsigt derom, att riksbanken sjelf icke bör
finna någon svårighet att stärka sin metalliska kassa och ordna sin
rörelse i öfrigt på sådant sätt, som kan anses nödigt för öfvertagande
af all sedelutgifningsrätt och den mera omfattande verksamhet, som
deraf sannolikt föranledes.

Fullmägtige anhålla härvid att få fästa uppmärksamhet på en ny
erfarenhet, som synes egnad att ytterligare inskärpa angelägenheten af
inskränkning i de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, för så vidt
man nemligen i verkligheten vill bereda riksbanken en större plats i
vår ekonomiska hushållning, än som för närvarande i konkurrens med
det enskilda sedelprivilegiet kan af densamma förvärfvas. Redan under
första hälften af sistlidet år erbjöds af riksbanken åt de enskilda bankerna
rätt att på vissa vilkor och till visst högsta belopp få rediskontera
sin inrikes vexelportfölj mot ett diskonto, som med en half procent
understeg det i allmänhet gällande. Denna rättighet, som i förut
framlagda förslag alltid gjorts beroende af en större eller mindre inskränkning
i sedelutgifningsrätten och följaktligen ansetts böra beviljas
endast såsom ersättning för denna, medgafs nu utan något slags dylikt
vilkor, men har likväl endast i mycket ringa mån blifvit använd af de
enskilda bankerna, hvilka antagligen funnit fördelaktigare att begagna
sin egen vidsträckta sedelutgifningsrätt.

Bill. till Riksd. Prof. 1,994. C Samt. 2 Afd. 1 Käft.

18 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Motionären bar framlagt sitt förslag under förutsättning af bifall
till det hvilande förslaget till sådan ändring af grundlagen, att fullmägtige
skulle komma att väljas på 3 år, och att sålunda blefve undanröjd
en af de svåraste bristerna i riksbankens styrelse, nemligen bristen
på kontinuitet. Så vidt på Riksdagen beror, har denna förutsättning
nu blifvit en verklighet, och fullmägtige anse sig icke på frågans nuvarande
ståndpunkt behöfva afgifva något omdöme, huruvida genom
denna grundlagsförändring allena den önskvärda kontinuitet i styrelsen
och stabilitet i förvaltningen, hvilka från flera håll man hittills velat
vinna genom äfven Kongl. Maj:ts direkta deltagande i valet af fullmägtige,
kan anses tillräckligt betryggad, men önska betona, att i sådant
fall den ofta framhållna angelägenheten deraf, att med riksbankens
öfvertagande af all landets sedelutgifning bör följa öfverflyttande från
reglementet till lagen af bestämmelserna om metalliska kassan, sedelstockens
storlek och täckning genom särskilda slag af värden, synes
blifva ännu mera framträdande.

Protokollsutdrag, innefattande eu fullmägtigs afvikande mening,
bifogas.

Stockholm den 8 mars 1894.

PEHR EHRENHEIM.

R. Törnebladh. J. W. Arnberg. Tom Liljewcdch.

Sixten von Frusen. Karl Herlitz.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 19

Utdrag af protokollet, hållet hos herrar fullmägtige i riksbanken
den 8 mars 1894.

§ 6. Efter anmälan å nyo af bankoutskottets protokollsutdrag
den 2 sistlidne februari, hvari begärts fullmägtiges yttrande öfver herr
Lithanders inom Första Kammaren väckta motion (n:o 4) angående förslag
till ändrad lagstiftning rörande riksbanken och de enskilda sedelutgifvande
bankerna, beslöto fullmägtige att i ärendet afgifva yttrande
till sammansatta banko- och lagutskottet, mot hvilket yttrande herr
ordföranden anmälde följande reservation:

»Då de fördelar och lättnader, som de enskilda bankerna bereda
den allmänna rörelsen, efter min öfvertygelse, i icke oväsentlig man
bero deraf, att sedelutgifningsrätt är dem medgifven, anser jag mig
icke kunna tillstyrka motionärens förslag, som går ut på ett fullständigt
upphäfvande af denna rätt».

Som ofvan.

Ur protokollet
C. B. Troilius.

2:o. Fullmägtiges i riksbanken yttrande är 1892 till sammansatt
banko- och lagutskott i fråga om indragning af enskilda
bankers sedlar å 10 kronor.

»De enskilda bankernas utelöpande tiokronesedlar beräknades i
medeltal under åren 1880—1884 uppgå till ett belopp af 27 V2 millioner
kronor, och har under senare år icke så obetydligt stigit, så att samma
medeltal för åren 1887—1891 utgör något öfver 32 millioner och den
31 december 1891 var nära 33 millioner eller närmare 57 procent af hela
deras utelöpande sedelstock. Deraf skulle kunna dragas den slutsats,
att genom det sålunda stegrade beloppet af tiokronesedlar denna valör
blifvit icke allenast för de enskilda bankerna sjelfva, utan äfven för
allmänna rörelsen af allt mer ökadt värde, samt att svårigheten för
riksbanken att utan särskilda anordningar öfvertaga hela denna sedelutgifning
måste ökas i bredd med dennas stegrade omfång. Fullmägtige
äro dock fortfarande af den åsigt, att efter indragningen af tiokronors -

20 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

valören eu icke så alldeles obetydande andel af dennas belopp lärer af
de enskilda bankerna komma att konverteras till sedlar af 50 kronor,
likasom det äfven lär kunna antagas, att en annan del af förstnämnda
valör skall blifva ersatt genom en vidsträcktare tillämpning af eheckeller
anvisningssystemet. Fullmägtige hafva redan i sitt utlåtande af
1885*) sökt uppvisa det föga berättigade i den från flera håll starkt
betonade farhågan, att de enskilda bankerna, beröfvade rättigheten att
utgifva sedlar å 10 kronor, skulle finna den återstående delen af sitt
sedelprivilegium af allt för ringa värde att kunna uppväga de dermed
förenade kostnader och olägenheter och följaktligen frivilligt uppgifva
densamma, hvarmed då äfven befarats skola följa, att all eller nästan
all bankverksamhet skulle komma att bedrifvas allenast af riksbanken
och dess afdelningskontor. Skulle likväl så inträffa, att de enskilda
bankerna funne med sin fördel förenligt att mot åtnjutande af vissa
andra fördelar och lättnader för sin kassarörelse till någon större del
afstå från sin återstående sedelutgifningsrätt, hvarigenom all sedelemission
inom riket sannolikt skulle komma att tillfalla riksbanken, fasthålla
fullmägtige fortfarande vid sin ofta uttalade och med de senare
årens bankkomitéers öfverensstämmande åsigt, att en dylik följd af den
ifrågasätta indragningen af tiokronesedlarne med all visshet skulle leda
till bättre ordning för vårt bankväsen liksom till större trygghet för
rörelsen och sundhet för näringslifvet. — Den högst väsentliga, men
stundom förbisedda skilnaden mellan riksbanken såsom den enda sedelutgifvande
institutionen och densamma såsom ensam bedrifvande all
bankverksamhet i riket lära fullmägtige icke behöfva för bankoutskottet
framhålla, och de hysa den öfvertygelsen, att den enskilda bankdriften
fortfarande liksom förut skall komma att blomstra äfven utan sedelutgifningsrätt.

Hvad åter angår den tid, inom hvilken en indragning af den
nuvarande minsta enskilda bankernas sedelvalör skulle kunna verkställas,
äro fullmägtige deremot mera betänksamma, enär en så beskaffad
åtgärd till förminskande af det genom enskild bankverksamhet utgifna
sedelmyntet naturligen kan vidtagas endast med stor försigtighet för
att icke blottställa allmänna rörelsen för några svårare rubbningar. Att
bestämma indragningen redan till tiden för de nya oktrojernas trädande
i kraft, eller 1894, våga fullmägtige icke tillstyrka, då befaras kan, att
åt de enskilda bankerna derigenom icke lemnas tillräckligt rådrum att
utan våldsam sammandragning af sin rörelse ordna sin verksamhet

*) Såsom bilaga fogadt till sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 3 den 28

april 1885.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 21

efter de förändrade förhållanden, som i och med indragningen af en
för dem otvifvelaktigt ganska betydelsefull rätt måste inträda, och derjemte
äfven riksbanken torde behöfva någon tid att rusta sig för den
mer omfattande rörelse, som sannolikt kommer att dervid falla på dess
lott. I anledning af 1885 års motion i ämnet uttalade fullmägtige den
mening, att indragningen borde kunna ske successive under åren 1886,
1887 och 1888, så att vid de gällande oktrojernas utgång med sistnämnda
år allt vidare utgifvande af tiokronesedlar skulle varda förbjudet.
Bankkomitén af 1890 kom deremot till den slutsats, att en stadgad
årlig minskning med ett visst belopp skulle för bankerna blifva ganska
svår att tillämpa och för affärslifvet under brydsamma förhållanden
ganska menlig, hvarför det vore bättre att lemna bankerna friare händer,
så att de med aktgifvande å affärsförhållandena kunde begagna de
i hvarje fall gynsammaste konjunkturerna för att minska det utelöpande
beloppet af sina sedlar. Komitén föreslog följaktligen, att sedelutgifningsrätten
skulle vid öfvergångstidens början begränsas till femtio
millioner kronor, efter 5 års förlopp vara minskad till hälften och efter
ytterligare 5 år helt och hållet upphöra. Med godkännande af denna
uppfattning synes det sålunda fullmägtige lämpligast och tryggast, att
åt de enskilda bankerna medgifves en längre beredelsetid för indragningen
af deras tiokronesedlar, så att t. ex. vid 1896 års utgång eller
3 år efter de nya oktrojernas tillämpning 50 procent af det belopp dylika
sedlar, hvarje enskild bank hade utelöpande vid 1891 års slut,
skulle vara indragen och derefter återstoden inom ytterligare 3 år eller
1899, från hvilken tid tiokronesedlar icke finge vidare utgifvas. Genom
en dylik anordning skulle åt de enskilda bankerna lemnas rundlig tid
att bereda sig till och sörja för en successiv indragning af sedlarne,
och fullmägtige hysa den förhoppning, att på detta sätt rörelsen icke
skulle komma att af åtgärden lida någon olägenhet, och att den af bankerna
nu stundom uttalade farhågan angående svårigheten för deras
kassarörelse skulle för dem sjelfva blifva föga känbar, då naturligen
vid den successiva indragningen af enskilda banksedlar det derigenom
vållade tomrummet i rörelsen skulle komma att äfven successivt fyllas
af riksbankens, hvilka således vid hvarje liqvid till de enskilda bankerna
skulle strömma till dess kassor och likaså utan svårighet för banken
derifrån vid hvarje utbetalning åter utgå. Slutligen skulle efter indragningens
afsittande af oktroj tiden ännu återstå 4 år, en tillräcklig
tid för hvarje bank att med ledning af vunnen erfarenhet besluta, antingen
den vid oktrojtidens slut ville upphöra med sin verksamhet eller
fortsätta densamma äfven utan sedelutgifningsrätt och sannolikt såsom

22 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

aktiebolag under likartade vilkor med dem, som redan nu gälla för de
fyrfaldiga af våra bankinstitut, som arbeta under denna form.

Redan i 1885 års utlåtande hafva fullmägtige uttalat den mening,
som sedermera upptagits af 1889 års bankkomité och redan vunnit i
viss måu godkännande af Riksdagen genom det i reglementet intagna
vilkorliga stadgandets senare moment, att nemligen åt de enskilda
bankerna borde beredas tillfälle att på gynsamma vilkor i riksbanken
^diskontera af sin inrikes vexelportfölj till belopp, motsvarande den
sedelutgifning, af hvilken de genom indragning af tiokronorsvalören
gått förlustiga. Fullmägtige hafva till hvad dervid blifvit anfördt intet
att vidare tillägga, men önska dock betona, att denna ^diskontering
torde böra tillförsäkras de enskilda bankerna till visst bestämdt belopp
och under viss tid, med förbehåll likväl af riksbankens rätt och pligt
att pröfva vexlarnas ursprung och inre beskaffenhet. Det kan visserligen
deremot invändas, att riksbanken derigenom skulle komma att påläggas
en förbindelse, som under vissa förhållanden kunde blifva tung och
brydsam, men denna farhåga torde icke förtjena något synnerligt beaktande,
enär denna riksbankens rediskonteringsskyldighet i intet fall
komine att sträckas längre än högst till det belopp, de enskilda bankerna
haft utelöpande i sina tiokronesedlar och sålunda torde kunna
fullgöras med riksbankens för rörelsen oumbärliga sedlar.

Å andra sidan får deremot icke förbises, att det för de enskilda
bankerna måste vara af högsta vigt att under tiden för indragningen
af en så betydlig del af deras utelöpande sedlar och möjligen någon
tid derefter kunna med visshet veta, hvad de från riksbanken hafva att
såsom kassatillgång påräkna. En dylik öfverenskommelse med de enskilda
bankerna bör slutligen betraktas icke endast såsom en tunga för
riksbanken, utan äfven såsom en fördel, enär de förra derigenom komme
att tjena såsom uppsamlare af handelns och industriens betalningslöften
för riksbankens räkning, men på sin egen risk, och det är från
denna synpunkt vida mera, än från önskan att bereda de enskilda bankerna
någon ersättning för den genom inskränkningen i deras sedelprivilegium
uppkomna förlust, som det synts lämpligt att för de rediskonterade
vexlarna erbjuda de enskilda bankerna fördelen af någon
reduktion i det annars och vid direkt diskontering gällande diskontot.
Denna uppfattning synes äfven af Riksdagen blifvit godkänd, då det
oftanämnda vilkorliga stadgandet lemnar fullmägtige frihet att bestämma
de vilkor, som för rediskonteringen skulle komma att gälla.

Slutligen torde fullmägtige äfven nu böra något yttra sig angående
riksbankens förmåga att öfvertaga den ökade sedelutgifning,

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o i. 23

som genom indragning af de enskilda bankernas tiokronesedlar med
all visshet lärer komma att af densamma fordras, samt om de särskilda
åtgärder i och för riksbankens förstärkande, hvilka i följd deraf kunna
blifva nödiga.

Genom Riksdagens beslut af år 1887 höjdes det belopp sedlar,
riksbanken egde att utgifva utöfver metalliska kassan och öfriga kassatillgångar,
med 10 millioner, eller från 35 till 45 millioner, hvarjemte
bestämdes, att de s. k. foliomedlen icke vidare skulle såsom utelöpande
sedlar beräknas. Den sålunda vunna ökningen i sedelutgifningsrätten
kan antagas till omkring 25 millioner, för hvilkens fullständiga åtnjutande
dock fordrades, bland annat, en förstärkning af metalliska kassan -med 3 millioner.

Då riksbankens sedelreserv vid flera tillfällen före denna tid varit
ganska knapp, synes en dylik förhöjning, om äfven icke med samma
betydande belopp, hafva varit af omständigheterna påkallad, så vida ej
riksbanken skulle allt för ofta nödgas, för att undvika öfverskridande
af sin emissionsrätt, vidtaga särskilda, för rörelsen ofta tyngande åtgärder.
Denna vidgade emissionsrätt har dock riksbanken endast i
ringa mån kunnat begagna, såsom framgår deraf, att vid årssluten
1887—1891 den obegagnade delen deraf varierat mellan 20,8 och 29,9
millioner, hvarvid derjemte bör uppmärksammas, att riksbankens utelöpande
sedlar i regeln vid månads- och årssluten ökas med 3 å 5 millioner,
hvilka de närmaste dagarne derefter återströmma till banken, i
följd hvaraf den obegagnade sedelreserven under årets öfriga tider i
allmänhet varit icke obetydligt högre, än af angifna siffror utvisas. Anledningen
till riksbankens i förhållande till sedelutgifningsrättens obetydliga
faktiska sedelemission är i främsta rummet den, att bredvid de
enskilda bankernas sedlar plats för större belopp af riksbankens icke
funnits i allmänna rörelsen, och torde för närvarande under normala
förhållanden det belopp, som rörelsen kan upptaga och qvarhålla, kunna
beräknas till 35 å 40 millioner. Det öfverskjutande strömmar snart åter
till riksbanken med anspråk på liqvid, och då, såsom bankoutskottet
har sig väl bekant, under senare år de för inlösning nödiga kassatillgångarna
varit mycket vexlande och stundom knappa, hafva fullmägtige
funnit sig manade att endast försigtigt bedrifva riksbankens diskontrörelse
och tillmötesgå anspråken på nya eller ökade försträckningar.
Då så är, och riksbanken redan nu med en jemförelsevis obetydande sedelstock
stundom funnit det brydsamt- nog att anskaffa motsvarande kassatillgångar,
kan det synas föga berättigadt att fortfarande uttala samma
åsigt som 1885 eller atl riksbanken utan större svårighet bör kunna

24 Sammansatta Banko- och, Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

åtaga sig den stegrade sedelemission, som af indragningen af de enskilda
bankernas tiokronesedlar sannolikt kommer att påkallas. Dessa
sedlar i rörelsen uppgå nu till ett samladt belopp af 33 å 34 millioner
kronor, och om äfven, såsom förut blifvit erinradt, får antagas, att
någon del deraf kan komma att ersättas med de enskilda bankernas
femtiokronesedlar och en annan del af en kraftigare utveckling af
check- och anvisningssystemet, lärer dock i allt fall den vida större
delen af dessa 34 millioner behöfva ersättas af riksbankens sedlar.
Det är också endast under antagande deraf, att "denna riksbankens sålunda
ökade sedelemission icke i någon mån kommer att utgöra ett
tillskott till hvad af banksedlar redan finnes i rörelsen, och som erfarenheten
visat kunna och behöfva af denna qvarhållas, utan att den
tillkommit endast och uteslutande för att fylla det genom minskningen
af de enskilda bankernas sedelemission uppkomna tomrummet och sålunda
antagligen icke komma att särdeles tynga på inlösningsfonderna,
som fullmägtige ansett sig kunna fasthålla sin ofvan anförda mening.
Det är äfven endast från denna synpunkt som det kan sägas, att några
särskilda åtgärder af större betydenhet icke synas vara för ändamålet
behöfliga.

Naturligen bör riksbankens nu beviljade och under nuvarande
förhållanden fullt tillräckliga emissionsrätt något ukas, enligt fullmägtiges
åsigt med 15 millioner, och metalliska kassan enligt nu gällande
grunder med motsvarande belopp eller 30 procent deraf, således med 4,5
millioner. Med en metallisk minimikassa af 22,5 millioner skulle riksbankens
lägsta emissionsrätt sålunda komma att uppgå till 82,5 millioner,
och beloppet deröfver förblifva beroende på de öfriga kassatillgångarna,
d. v. s. saldot af fordringarna å löpande räkning i utlandet. Detta
minsta belopp af 82,5 millioner synes böra fullt motsvara behofvet, då
riksbankens utelöpande sedlar med tillägg af de enskilda bankernas tiokronesedlar
belöpte sig i runda tal

vid .utgången af 1887 till 68,
» » » 1888 » 76,

» » » 1889 » 77,

» » » 1890 » 80,

» » » 1891 » 77

millioner kronor.

För undanrödjande af den möjliga svårigheten för riksbanken att
höja sin metalliska kassa i förhållande till den större emissionen af
sedlar, anse fullmägtige det vore tillräckligt, om det nuvarande vilkor -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 25

liga stadgandet i bankoreglementet, som berättigar riksbanken att i
händelse af upphörande af de enskilda bankernas rätt till utgifvande
af tiokronesedlar få i riksgäldskontor lyfta svenska statens obligationer
eller motsvarande valuta i guld intill ett belopp af 7 millioner kronor,
får fortfarande förblifva gällande.

Slutligen anhålla fullmägtige få uttala såsom sin enhälliga mening,
att om riksbankens sedelutgifningsrätt så betydligt höjes, som nu blifvit
ifrågasatt, hvarmed dess lånerörelse samt inflytande på allmänna rörelsen
äfven måste vinna ökad utsträckning, synas bestämmelserna om sedelutgifningsrätten
och metalliska kassan böra förflyttas från reglementet
för riksbanken till lagen för rikets ständers bank. Skälen dertill äro
med så mycken styrka anförda af, bland andra, de båda bankkomitéerna
af 1883 och 1890, att fullmägtige dertill endast hafva att tillägga, att
den synnerliga omsorg, som Riksdagen egnat riksbanken och som gifvit
densamma en ökad och hög grad af styrka och fasthet, synes böra utgöra
ännu en anledning för Riksdagen att, när den ifrågavarande förändringen
kommer till stånd, tillförsäkra de vigtigaste bestämmelserna
om riksbanken samma garanti som andra för samhället vigtiga lagar och
föreskrifter.»

Mot detta fullmägtiges yttrande afgaf fullmägtiges ordförande reservation,
hvari anfördes följande:

»I öfverensstämmelse med de åsigter, jag yttrat vid de föregående
tillfällen, då frågan om indragning af de enskilda bankernas rätt
att utgifva sedlar å 10 kronor varit föremål för fullmägtiges utlåtande
och Riksdagens pröfning, afstyrker jag den af motionärerna föreslagna
framställning till Kongl. Maj:t. Väl är det sant, att de af Kongl. Maj:t
meddelade nya oktrojer för de enskilda bankerna på 10 år från 1894
års början för en längre tid fastslå bestående förhållanden, utom i nu
ifrågasatta hänseende, men det torde böra erinras, att berörda oktrojer
meddelats först sedan åtskilliga försök att ordna bankväsendet visat sig
fruktlösa, och jag kan icke, ehuru jag anser en inskränkning och reglering
af den enskilda sedelutgifningsrätten önskvärd, i Kongl. Maj:ts beslut
finna ett skäl att förorda en åtgärd, som efter min tanke är olämplig
såsom inskränkning och saknar all betydelse såsom reglering. Den
sedelutgifningsrätt, som medgifves de enskilda bankerna, bör lemnas i
sådan form, att bankernas förmåga att så i ett som annat afseende
underlätta den allmänna rörelsen i möjligaste måtto bibeliålles, men
genom den nu föreslagna åtgärden, äfven om vid verkställigheten, på
sätt fullmägtige tillstyrkt, större varsamhet iakttages, än motionärerna
ansett nödigt, skall bankverksamheten sannolikt komma att väsentligen
Bill. till Riksd. Prof. 1894. C Sand. 2 Afd. 1 Höft. 4

26 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

inskränkas. Förlägenhet och rubbningar i den allmänna rörelsen kunna
deraf blifva en följd, och hvad som dertill kan leda bör af lagstiftningen
omsorgsfullt undvikas. Jemförelsen mellan indragning af 10-kronesedlarne
och den vid 1879 års slut skedda indragningen af 5-kronesedlarne
är icke bevisande, då 5-kronesedlarne i stor utsträckning ersattes
af 10-kronesedlar, men dessa sistnämnda endast i ringa utsträckning
torde komma att ersättas med närmast högre valörer.

Det ökade utrymme, som indragningen skulle medföra för riksbankens
sedlar, är onekligen för riksbanken en fördel, men om i sammanhang
dermed anspråk ställas på riksbanken, att den skall fylla de
lånebebof, hvarvid den allmänna rörelsen under det nuvarande systemet
vant sig, och till och med i någon män afsåga sig sin sjelfständighet,
synas mig olägenheterna för riksbanken kunna blifva större än fördelame.
— Om den föreslagna indragningen kommer till stånd, anser jag,
lika med öfrige fullmägtige, att bestämmelserna om riksbankens sedelutgifningsrätt
och metalhska kassa böra införas i lagen för rikets ständers
bank.»

Bilaga till herr Cederhergs reservation:

Till bankoutskottet.

Genom utdrag af sitt protokoll för den 6 sistlidne mars bar bankoutskottet,
under erinran om det sedan längre tid pågående prisfallet å
silfver samt denna omständighets inverkan på skiljemyntets värde och
dermed sammanhängande förhållanden, begärt fullmägtiges yttrande,
huruvida icke nämnda betydliga prisfall kunde anses påkalla någon
ändring i 6 § af det för banken gällande reglemente, eller om någon
ändring i det nuvarande bokföringssättet å silfver kunde vara påkallad.

Då fullmägtige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att
först och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande,
som måste anses vara af den betydelse att afgörande inverka på
de framstälda spörsmålens bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att såväl
vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla
med guldmynt hvilket belopp skiljemynt som helst, endast detta är jemnt
delbart med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16 af banko -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 27

reglementet. Intet kan anses rigtigare eller naturligare, än att staten i
viss mån använder nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling till
och invexling från allmänheten af sitt skiljemynt, och så lär väl, till
beqvämlighet för såväl staten som allmänheten, äfven i andra länder
vara förhållandet. Men ett dylikt stadgande och de deraf beroende förpligtelser
för riksbanken förutsätta med nödvändighet, synes det fullmägtige,
ett annat lagbud såsom komplement, hvilket bestämmer och
reglerar statens skyldighet att, när helst sådant påfordras från riksbanken,
åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket är liktydigt, med riksbankens
sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i detta hänseende torde
böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, fullmägtige veterlig!, något
lagstadgande derom och följaktligen icke heller någon bestämmelse
angående den statens myndighet eller kassa, till hvilken riksbanken
skulle hafva att hänvända sig med anmodan om invexling. Visserligen
föreskrifver en kongl. förordning af den 31 december 1875 § 1, att i
rikets landtränteri, utom i Stockholm, Göteborg och Malmö, en hvar
eger att få hvilket som helst belopp af sådana, mynt, som jemlikt § 14
af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 till följd af nötning endast
till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, vexladt mot lika stort
belopp samma slags gångbara mynt, såsom ock att få hvilket som helst
med tio kronor delbart belopp af skiljemynt vexladtjmot guldmynt; men
sj elfva ordalagen i denna kongl. förordning synas gifva vid handen, att
man dervid uteslutande afsett allmänhetens beqvämlighet och rätt, men
alldeles icke riksbankens. Landtränterierna i Stockholm, Göteborg och
Malmö äro uttryckligen befriade från invexlingsskyldigheten, uppenbarligen
derför, att i dessa städer riksbanken fått den sig pålagd, och de
öfriga landtränterierna står det fritt att vid behof af medel för ifrågavarande
invexling hemta dylika från riksbankens kontor. I hvarje fall
finnes i myntlagen ingen statens invexlingsskyldighet erkänd eller stadgad,
och det synes dock vara just der, som en dylik bestämmelse bort
hafva sin plats. Annorlunda har man förfarit i våra grannländer, Danmark
och Norge, livilka med oss hafva gemensamt myntväsen _ och
i ganska väsentliga delar lika myntlag. I Danmark är det visserligen
nationalbanken ålagdt att vid sitt hufvudkontor i Köpenhamn med
guld invexla hvarje belopp skiljemynt, som för detta ändamål inlemnas,
men deremot är statskassan enligt § 11 i myntlagen af 1873 skyldig att
med guld inlösa hvarje belopp skiljemynt, som nationalbanken begär.
Vid sådant förhållande har också nationalbanken erhållit rätt att i sin
s. k. metallfond, motsvarande metalliska taxan hos oss, inräkna sitt förråd
af skiljemynt. I Norge är det likaledes, genom myntlagen af 1875,

28 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

statskassans åliggande att till en hvar vid anfordran med guld invexla
skiljemynt, och ehuru Norges bank har genom den nya banklagen af
sistlidet år fått skyldighet att å statens vägnar besörja såväl in- och
utvexlig af skiljemyntet som äfven öfriga statens kassaförrättningar, får
den dock icke inräkna beloppet af i dessa kassor inneliggande sådant i
den metalliska kassan. För de belopp skiljemynt, som af staten lemnas
till banken, krediteras statskassan på ett särskildt konto, i bankens balansräkning
kalladt »statskassans vexlingskonto», hvaremot bankens förråd
af dylikt mynt upptages bland dess tillgångar till sitt nominella
eller prägelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande
i § 16 myntlagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse
deri lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen
är förpligtad att vid anfordran med guld inlösa det af densamma
utgifva myntrepresentativet, sedlarne, har derigenom blifvit ålagd samma
skyldighet äfven för det andra slaget af myntrepresentativ med lagligkurs
inom landet, nemligen det af staten utlemnade skiljemyntet. Men
öfver detta senares belopp, lika litet som öfver dess prägelvärdes förhållande
till dess metallvärde, har riksbanken icke någon som helst kontroll;
den har blott skyldighet att inlösa med guld hvilka mängder, som
än erbjudas, och det är uppenbart, att, om vid vissa tillfällen det af
staten utlemnade beloppet deraf skulle komma att i betydligare mån
öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet snart skall strömma till riksbankens
kassor med fordran på invexling mot guld. Staten har derigenom
erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens tillgångar, som uppenbart
strider mot banklagens och reglementets anda och ordalag och icke
mindre mot den allt sedan sista realisationen antagna, helsosamma regeln,
att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt särskilda och icke
få på något sätt sammanblandas eller blifva gemensamma. Derigenom
kan äfven fullmägtiges kontroll öfver riksbankens förvaltning och framför
allt öfver dess guldtillgång i icke ringa mån vridas ur deras hand,
och det kan inträffa, att fullmägtige nödgas se den valuta, som skall
utgöra garanti- och invexlingsfond för de utelöpande sedlarne, undanryckas
detta ändamål för att inlösa statens skiljemynt, öfver hvars belopp
riksbanken icke eger någon som helst bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmägtiges svar å den framstälda
frågan vara sjelffallet. Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar
statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla
silfverskiljemyntet med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva vilkoret
för att bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet eller

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 29

fara för riksbankens trygghet kunna inberäknas i den metalliska kassan.
Men äfven i detta fall synes det med skäl böra ifrågasättas, huruvida
ett sådant bokföringssätt kan vara principielt rigtigt, enär riksbankens
sedlar skola enligt sin ordalydelse lösas med guld och följaktligen till
inlösningsfordran icke bör räknas annat, än hvad som är guld och ej blott
en ^fordran, betalbar i guld. Rigtigast synes derför vara, att det stadgande
i bankoreglementets § 6, som medgifver, att bankens behållning
af konventions-silfvermynt får inräknas i metalliska kassan till ett belopp
motsvarande Ve af denna kassas hela belopp, borttages och metalliska
kassan således beräknas allenast till hvad den verkligen utgör i
myntadt eller omyntadt guld, äfven om derigenom riksbanken skulle
nödgas underkasta sig den kostnad, som betingas af anskaffandet af
ytterligare några millioner kronor, hvilket likväl icke för närvarande af
reglementets föreskrift angående metalliska kassans minimum är med
nödvändighet påkalladt. Deremot synes icke någon betänklighet böra
möta att upptaga riksbankens tillgång i silfvermynt bland de i reglementets
§ 5 mom. 1 angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt får
grundas, enär, under förutsättning af statens lagbestämda skyldighet att
vid anfordran invexla silfverskiljemyntet till dess fulla prägelvärde med
guld, denna tillgång väl icke bör anses af mindre god beskaffenhet än
de i löpande räkning med utländska banker och bankirer placerade
valutor.

Slutligen anhålla fullmägtige få anföra, att under nuvarande förhållanden
och då det möjligen kan inträffa, att den i riksbanken förvarade
öfverflödiga behållningen af silfverskiljemynt måste realiseras på
riksbankens bekostnad, är det synnerligen svårt att angifva icke allenast
sättet för bokföringen af silfvermyntet, utan äfven och ännu mera det
värde, hvartill det rätteligen bör uppföras, enär silfrets allt jemt sjunkande
pris gör skilnaden mellan silfvermyntets metall- och prägelvärde
snart sagdt för hvarje dag allt större och följaktligen beräkningen af
dess exakta värde icke endast oviss, utan äfven för uppskattningen af
riksbankens tillgångar af allt större betydelse.

Stockholm den 10 april 1894.

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 6 Sami. 2 Afd. 1 Uäft.